den 17 december

Interpellation 2001/02:143 av Marianne Andersson (c) till socialminister Lars Engqvist om elöverkänslighet

Elöverkänslighet är ett växande hälsoproblem. Enligt Miljöhälsorapport 2001, utgiven av Socialstyrelsen, finns ca 200 000 vuxna elöverkänsliga i Sverige, varav 20 000 är svårt drabbade. För 10 år sedan var antalet 5 000@10 000 och redan 1990 lovade regeringen att ta itu med problemet. Men inte mycket har hänt som förbättrar den enskilda människans situation. De elöverkänsliga avviker inte från samhället i övrigt men till följd av sina besvär är andelen förtids- eller sjukpensionärer dubbelt så stor i denna grupp. Antalet långtidssjukskrivna är också stort. Med tanke på de galopperande kostnaderna detta orsakar det svenska samhället och det lidande, som enskilda människor drabbas av, är det märkligt att både regeringen och ansvariga myndigheter visar en sådan handfallenhet såväl när det gäller forskning och förebyggande av elöverkänslighet som hjälp till de drabbade.

Detta visar sig med deprimerande tydlighet i att de forskare som arbetar med de här frågorna utifrån de drabbades perspektiv inte får fortsatta forskningsmedel. Det handlar t.ex. om det världsunika arbete som utförs på Enheten för experimentell dermatologi på Karolinska Institutet när det gäller forskning på elöverkänsligas hud. De flesta elöverkänsliga har symtom i och från huden. Regeringen har överlämnat forskningsfrågorna beträffande elöverkänslighet till Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS). De har uttryckligen fått ett uppdrag att bevaka området men hittills avslagit alla projektansökningar inom detta område. Det är svårt att tro att samtliga ansökningar var av undermålig vetenskaplig kvalitet.

Jag har ställt ett antal frågor till flera ministrar som har med strålning, elektromagnetiska fält och elöverkänslighet att göra. De har handlat om forskning, om regeringens beredning av RALF-rapporten och om hur denna under tiden används av myndigheter. I samtliga fall har jag fått svaret att regeringen tar de här frågorna på allvar men sakligt sett visar svaren på motsatsen. RALF-rapporten har starkt kritiserats av de elöverkänsligas organisationer men också av Handikappombudsmannen och av riksdagens revisorer. Ändå används den nu med regeringens goda minne flitigt av industrin, myndigheter och kommuner med resultat att de åtgärder som måste göras för att hjälpa de elöverkänsliga förhindras. När Stockholms stad bad regeringen om underlag för att aktualisera frågan om elektromagnetiska fält hänvisade regeringen till RALF-rapporten.

I FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättningar delaktighet och jämlikhet framhålls i § 13 att medlemsländerna har det yttersta ansvaret för att kunskap om levnadsvillkor för människor med funktionsnedsättning samlas in och sprids samt för att stöd ges till forskning på alla områden inklusive det som är till hinder i deras liv. Enligt § 1 bör staterna uppmuntra massmedierna att skydda människor med funktionshinder på ett positivt sätt. Sverige har också antagit en nationell handlingsplan för handikappade. När det gäller de elöverkänsliga kan jag konstatera att Sverige inte lever upp vare sig till FN:s eller de svenska reglerna.

De elöverkänsliga har en svår funktionsnedsättning i och med att det ofta är omöjligt för dem att delta i arbetslivet och i samhällslivet, att besöka skolor, bibliotek och läkarmottagningar. Många tvingas också lämna sina hem på grund av att master för mobiltelefoni sätts upp i närheten. Det är en mycket svår situation samtidigt som orsaken till deras problem inte erkänns. Det är dags att konstatera att människor är sjuka och att i stället fokusera på vad man kan göra för att förebygga och lindra symtomen och öka tillgängligheten för de drabbade.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor till socialministern:

1. Vilka åtgärder avser socialministern vidta för att förbättra tillgängligheten för elöverkänsliga i samhället och i det egna hemmet?

2. Vilka åtgärder avser socialministern vidta för att öka kunskapsläget när det gäller elöverkänslighet?

3. Vad avser socialminstern göra för att förbättra hälsoläget för de elöverkänsliga?