den 11 december
Interpellation 2001/02:136 av Karl-Göran Biörsmark (fp) till utrikesminister Anna Lindh om avdragsrätt för gåvor
Den frivilliga biståndsverksamheten betyder mycket. Först och främst är den viktig för att den ofta kan bedrivas närmare folket i mottagarlandet än vad statlig biståndsverksamhet kan. I vissa fall är frivilliga hjälparbetare den enda vägen att förmedla utländskt bistånd. Dessa människor drivs av ett starkt ideellt engagemang och åstadkommer ofta stora resultat med förhållandevis små resurser. Den frivilliga hjälpen är också viktig för att förankra den internationella solidariteten hos det svenska folket. Fadderbarnsverksamhet, Röda Korset, Amnesty, Rädda Barnen och Diakonia är exempel på verksamheter och organisationer som inte bara gör fantastiska insatser i fjärran länder utan också för in tredje världen i vår svenska vardagsmiljö. Årligen skänker svenska folket i storleksordningen en och en halv miljard kronor till internationell hjälpverksamhet.
Den internationella biståndsverksamheten utgör inte bara en moralisk plikt utan även en viktig del i vår samlade utrikes- och säkerhetspolitik. De fattigare folkens möjligheter att även de ta del av globaliseringens fördelar är av avgörande betydelse för såväl världens som Europas och Sveriges utveckling i en positiv riktning. Att stimulera ett ännu kraftigare frivilligt resursflöde från Sverige till behövande människor på andra kontinenter torde därför vara av största intresse för den svenska regeringen. Ett sätt att göra detta på är att införa en avdragsrätt för gåvor till internationellt biståndsarbete. En avdragsrätt av denna typ finns redan i ett flertal andra länder, såsom Danmark, Finland, Belgien, Holland, Frankrike, Kanada och USA.
Det finns flera argument för att införa en avdragsrätt för gåvor till biståndsverksamhet:
Det finns alltså flera argument för att regeringen så snart som möjligt bör lägga fram ett förslag om att införa avdragsrätt för gåvor till internationell biståndsverksamhet.
Avdragsrätten borde kunna utformas så att den gäller för gåvor till enskilda organisationer som utövar just internationell biståndsverksamhet, eller på något annat sätt verkar för internationellt samförstånd, demokrati eller respekt för de mänskliga rättigheterna. En sådan konstruktion skulle inte minst utgöra en naturlig del i en svensk utrikespolitik präglad av aktivt engagemang och solidaritet.
Vad gäller den mer specifika utformningen kan förslagsvis ett högsta liksom ett lägsta belopp som är avdragsgillt fastställas, för enskilda respektive för företag. T.ex. skulle endast gåvor utöver 1 000 kr, men högst ett halvt basbelopp, dvs. 18 900 kr (år 2002) vara avdragsgillt för enskilda. En övre gräns för företag skulle exempelvis kunna sättas till fem basbelopp, dvs. 189 500 kr. Den nedre gränsen syftar till att en del vardagssolidaritet som redan existerar, som att lägga en slant eller sedel i en bössa eller skicka en månatlig summa till ett fadderbarn, ska kunna fortgå utan att infogas i avdragssystemet. En övre gräns kan behövas för att det skulle kunna anses stötande om vissa människor använder denna metod för att kraftigt sänka sin skatt, även om personen själv inte får någon ekonomisk nytta av det.
Vidare kan övervägas att endast gåvor till organisationer med s.k. 90-konton ska ge rätt till avdrag, och att Riksskatteverket får i uppdrag att årligen upprätta en förteckning över organisationer till vilka gåvor kan anses avdragsgilla. Vidare bör i så fall organisationerna i januari varje år sända en uppgift till varje avdragsberättigad person eller företag, där det framgår hur mycket personen skänkt under föregående år. Det är sedan upp till var och en som så önskar att i sin självdeklaration yrka avdrag. Erfarenheterna från bl.a. USA och Kanada visar att endast ca 40 % av de som givit bidrag verkligen fullföljer med att yrka avdrag. Avdragsrätten skulle dessutom kunna utformas så att den har samma värde oberoende av givarens inkomst, förslagsvis i form av en reduktion på slutskatten.
Beräkningarna av de ekonomiska konsekvenserna är naturligtvis behäftade med osäkerhet. Förutsättningarna för en bedömning är den nämnda skattningen av den nuvarande volymen av frivilligt bistånd, den utländska erfarenheten att alla gåvor inte dras av, begränsningsreglerna samt till sist ett ställningstagande till den svåra frågan hur avdragsrätten kommer att påverka viljan att skänka pengar. Utifrån detta resulterar skattebortfallet i 600 miljoner kronor, vilket alltså motsvarar ett dubbelt så stort penningflöde till bistånd. En trolig bedömning är att huvuddelen av detta kommer att komma utöver den hittillsvarande volymen.
Globaliseringen skapar enorma möjligheter för ökat välstånd och en utveckling mot ökad frihet och demokrati över hela världen. Fortfarande lever dock hundratals miljoner människor i akut fattigdom och under beklagansvärda och oacceptabla levnadsvillkor. Det är därför oerhört angeläget att Sverige och den övriga industrialiserade världen delar med sig och möjliggör för fler människor på jorden att få del av globaliseringens fördelar. Även solidariteten måste globaliseras!
Vad ämnar statsrådet vidta för åtgärder för att förslaget om en avdragsrätt för gåvor till internationell biståndsverksamhet ska prövas?
Ser statsrådet några andra åtgärder för att bidra till ett ökat frivilligt engagemang för internationell biståndsverksamhet?