den 5 december

Interpellation 2001/02:124 av Henrik Westman (m) till näringsminister Björn Rosengren om sjukfrånvaron

Det totala antalet arbetade timmar per vecka i Sverige har sjunkit de senaste 15 åren och den ökade sjukfrånvaron är en av de viktigaste orsakerna till denna utveckling. Sjukfrånvaron i arbetslivet har ökat dramatiskt de senaste åren. Under perioden 1997@2000 var ökningen 62 %.

Drygt 100 000 människor har varit sjukskrivna i mer än ett år. Under perioden januari@juli i år har 20,8 miljarder kronor utbetalats i form av sjukpenning. Och mellan maj i fjol och maj i år har antalet sjukskrivna personer ökat med 28 %. Samtidigt finns det 438 000 personer som är förtidspensionerade.

Det är oroande att endast 29 % förvärvsarbetar vid 64 års ålder, enligt ny statistik från SCB. Närmare 115 000 personer i åldrarna 40@64 år slutade förvärvsarbeta 1999. Av dessa personer var drygt fyra av tio under 55 år och det vanligaste för dem var att övergå i arbetslöshet eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Efter 55 års ålder blir i stället sjukskrivning ett vanligare skäl att sluta arbeta, speciellt för kvinnor.

Det som är allra mest oroande är att alltfler unga människor går i pension. Var sjunde person som är långtidssjukskriven och under 35 år slås ut från arbetsmarknaden och blir förtidspensionär. Bakom alla dessa kalla fakta döljer sig enskilda människor som oftast lider i det tysta.

Berättelsen om Carina, 36 år, är upprörande. När hon var 35 år uppmanades hon att gå i förtidspension. Carina ville inte gå i pension. Hon behövde stöd och hjälp att ta sig igenom en jobbig period i sitt liv. Kombinationen av att arbeta som sjuksköterska inom cancervården och ta hand om tre barn blev för mycket. Carina fick diagnosen: utbränd.

Det är uppenbart att sjukskrivning och förtidspension i vissa fall används som en aktiv arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Detta är oacceptabelt. Sjukskrivning och förtidspension är åtgärder som är och ska förbli redskap som endast tas till när alla andra åtgärder är uttömda.

Landsorganisationen (LO) visar i sin rapport Alla behövs att ju fler som är arbetslösa, desto fler är också förtidspensionerade. LO:s analys visar att förtidspensionering till stor del kan betecknas som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, särskilt bland människor i hög ålder.

Den högsta sjukfrånvaron har personal som arbetar inom den kommunala sektorn. Därefter följer anställda som arbetar inom landstingen och sedan de som arbetar i det privata näringslivet. Detta kan utgöra en delförklaring till att fackförbundet Kommunals egna medlemmar föredrar att arbeta för privata arbetsgivare.

År 1997 var andelen sysselsatta 74,6 % och sjukfrånvaron 3,9 %. Den faktiska sysselsättningen var därmed 70,7 %. Motsvarande tal år 2000 innebar att andelen sysselsatta uppgick till 77,8 % men sjukfrånvaron till 6,3 %. Den faktiska sysselsättningen var därmed 71,5 %.

Den faktiska sysselsättningen hade därmed bara ökat med 25 % av den sammanlagda registrerade ökningen. Detta innebär att bara en av fyra nya sysselsatta verkligen var sysselsatta i arbete, resterande tre fjärdedelar var i verkligheten sjukskrivna.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag till statsrådet Björn Rosengren ställa följande frågor:

1. Vilka initiativ ämnar statsrådet vidta för att få ned antalet sjukskrivningar och förtidspensioneringar?

2. Vilka initiativ ämnar statsrådet vidta för att öka det totala antalet arbetade timmar på arbetsmarknaden?

3. Vilka initiativ ämnar statsrådet vidta för att den officiella statistiken ska kunna ge en så korrekt bild av den faktiska sysselsättningen som möjligt?