den 3 december

Interpellation 2001/02:120 av Carl-Axel Johansson (m) till statsrådet Ingela Thalén om ohälsa

Den stigande ohälsan som tar sig uttryck i alltmer ökande långtidssjukskrivningar är en mycket allvarlig utveckling som förutom ett mänskligt individuellt perspektiv även har ett samhällsekonomiskt perspektiv. Vi är alla överens om att utvecklingen är mycket hotfull och inhuman. Flera åtgärder behövs för att ändra denna utveckling.

För att kunna minska det stigande antalet sjukskrivningar måste antalet sjukskrivna tydliggöras i statistiken. Först då blir man medveten om problemet. I själva verket är det så att den sysselsättningsökning som hittills skett har berott på antalet ökande sjukskrivningar. Bilden av verkligheten blir förvanskad och problemen döljs.

År 2000 var antalet sysselsatta 77 %varav 6,3 % var sjukskrivna, vilket alltså innebär att 70,7 % var i arbete. Prognosen för 2004 pekar på att 76,9 % är sysselsatta, men att andelen sjukskrivna ökar till 7,5 %. Detta är mycket allvarligt för det pekar på att endast 69,4 % av befolkningen mellan 20 och 64 år kommer att vara i arbete år 2004. Med dessa siffror blir den stigande ohälsan högst påtaglig och tydlig, och regeringens sysselsättningsmål på 80 % blir alltmer avlägset. Vi är nu i slutet på år 2001, och de åtgärder som behövs för att bryta denna trend hastar.

Under år 2000 uppgick statens intäkt från sjukförsäkringsavgiften till 74 600 miljoner kronor, som betalas av arbetsgivaren i arbetsgivaravgifterna. Denna intäkt ska användas till att finansiera sjukskrivningar, rehabiliteringar m.m., men endast 36 500 miljoner kronor gick till detta ändamål.

Under år 2000 tog alltså staten in 38 100 miljoner kronor mer än vad som användes till sjukpenning och för rehabilitering. Dessa skulle kunna användas på bättre sätt med ett nytt regelverk med syfte att minska förtidspensioneringarna. Nu handhas intäkten mer som en skatt utan att vara öronmärkt för den försäkring i det sociala trygghetssystemet den faktiskt är. Staten åtar sig genom denna avgift egentligen ansvaret för en effektiv rehabilitering, men vill gärna föra över detta ansvar alltmer till arbetsgivaren. Staten tar gärna in avgifterna, men vill också gärna avsäga sig sitt ansvar. Detta tycker jag blir än mer tydligt i de lagda förslagen från regeringen.

En framgångsrik rehabilitering kan kräva en mängd insatser utöver de rent medicinska. En arbetsgivare, stor eller liten, har oftast ett begränsat arbetsutbud att kunna erbjuda vid rehabilitering om återgång inte kan ske till ordinarie arbete. Därför är det viktigt att försäkringskassorna tidigt i sin rehabilitering har tillgång till arbetsmarknaden i stort. Detta ökar möjligheterna till en lyckosam rehabilitering. Då måste emellertid de regelverk som styr såväl försäkringskassorna som arbetsförmedlingarna förändras.

Trygghetssystem måste reformeras och göras mer öppna, så att rörligheten på arbetsmarknaden ökar även för dem som riskerar utanförskap på grund av t.ex. långvarig sjukskrivning.

Dessutom måste jag ifrågasätta sjukintygets värde i dess nuvarande utformning. Jag har svårt att se att sjukskrivningen, som ett administrativt instrument, leder till bättre rehabilitering och mindre förtidspensioneringar. Projekt borde tillsättas där sjukintygets värde kan objektiveras. Förlänger det eller förkortar det sjukfrånvaron?

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet:

1. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att antalet långtidssjukskrivna synliggöres i sysselsättningsstatistiken?

2. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att öronmärka sjukförsäkringsavgiften till det den är avsedd för, dvs. sjukpenning och rehabilitering?

3. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta så att sjukförsäkrings- och arbetsskadeavgiften sammanslås till en rehabiliteringsavgift?

4. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att förändra regelverken för försäkringskassorna och arbetsförmedlingarna så att rörligheten på arbetsmarknaden ökar även för de långtidssjukskrivna?

5. Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att sjukförsäkringsavgiften inte överstiger kostnaderna för sjukpenning och rehabilitering?

6. Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att objektivt kunna värdera sjukintygets värde som underlag för rehabilitering?