den 29 november

Interpellation 2001/02:115 av Henrik Westman (m) till statsrådet Mona Sahlin om kortare arbetstid

Den sittande regeringen och det socialdemokratiska partiet har i en mängd olika sammanhang utlovat en sänkning av den generella arbetstiden. Det senaste exemplet på detta löfte återfinns i de politiska riktlinjer som antogs vid Socialdemokraternas kongress i november.

I detta kongressmaterial utlovas att "en successiv arbetstidsförkortning ska genomföras. . Övertiden ska begränsas och den dolda övertiden synliggöras". Detta går svårligen att tolka på något annat sätt än att arbetstiden ska sänkas generellt och att denna ändring ska gälla alla på arbetsmarknaden.

En undersökning från opinionsinstitutet Skop visar att önskemålen om arbetstiden är varierande och individuella. Sju av tio arbetstagare vill inte sänka sin arbetstid. Ungefär fyra av tio arbetstagare vill arbeta exakt som de gör för närvarande.

Av undersökningen framgår vidare att 27 % vill minska sin arbetstid, 13 % vill arbeta mer än i dag och 14 % vill arbeta lika länge som i dag, men på andra arbetstider. Detta talar för ett ökat behov av flexibla och individuella arbetstider, inte generella politiskt beslutade arbetstidsförkortningar.

En rapport från TCO När jobbet är slut, är jag också slut, visar att 60 % av tjänstemännen anser att de själva och deras arbetsgivare ska reglera arbetstiden. Bara 12 % vill att politikerna ska blanda sig i arbetstidsfrågan. Arbetstidsfrågans betydelse verkar också variera med möjligheterna till flexibilitet.

Det stora problemet för de flesta är inte veckoarbetstiden, utan avsaknaden av en möjlighet att själv kunna bestämma hur, var och när man ska arbeta. En majoritet vill kunna ha flexibilitet under en arbetsvecka. Kvinnor önskar en större ökning av flexibiliteten jämfört med män.

I dag upplever många människor att de inte lyckas få varken tid eller pengar att räcka till. Mamma och pappa vill vara mer tillsammans med barnen, men har inte råd att jobba mindre eftersom skatten är så hög. Mamma och pappa arbetar hårt, men får inte tillräckligt mycket kvar för att kunna lägga undan för en trygg framtid.

Varje människa och varje familj är unik. Det är därför omöjligt att besluta politiskt eller att träffa centrala avtal som kan tillfredsställa den enskilde människan eller familjen. Trots detta förs nu en debatt som handlar om lagstiftad förkortning av normalarbetstiden för alla @ oavsett om man vill eller ej.

En klok och sund lösning vore i stället att se till att den som vill har råd att korta sin arbetstid, samtidigt som det lönar sig bättre att arbeta mer. Då kan de som har behov av kortare arbetstid arbeta mindre utan att den totala arbetstiden minskar. Tvärtom ökar förutsättningarna för att fler ska arbeta.

Den anställde och arbetsgivaren ska tillsammans, via individuella eller gemensamma förhandlingar, komma överens om arbetstidens längd och utformning. En allmän lag om minskad arbetstid tar bort rätten att själv bestämma över sitt eget liv.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag till statsrådet Björn Rosengren ställa följande frågor:

1. Vilka initiativ avser statsrådet vidta för att tillse att människor själva kan bestämma mer över sin egen arbetstid?

2. Vilka initiativ avser statsrådet vidta för att förändra nuvarande utformning av de lagar som berör arbetstiden?