den 29 november

Interpellation 2001/02:114 av Ana Maria Narti (fp) till kulturminister Marita Ulvskog om Drottningholms teater och Sveriges teatersamlingar

Så som jag redan har konstaterat i motioner från tidigare år utgör Drottningholms teater en av Sveriges mest kända nationellt och internationellt mest uppskattade kulturskatter.

Många människor besöker teatern under sommaren och många slåss för att få tag på biljetter under de korta spelsäsongerna. Kopplad till teatern fungerar den också som ett museum som nu för tiden har bytt namn och med rätta tagit sig benämningen Sveriges teatersamlingar. Ett ovärderligt förråd av unika föremål och dokument har samlats vid denna lilla institution. Samlingarnas värdefulla objekt saknar motsvarighet i andra länder.

Både teatern och museet lider av kronisk brist på pengar. För att åtminstone lindra denna brist har regeringen beviljat tillfälliga anslagsökningar: 1 miljon till scenverksamheten och en halv miljon till museet inför den aktuella flytten från Filmhuset till en specialbyggd lokal vid Gäddviken i Nacka, i samma fastighet där Operan och Dramaten har verkstäder och repetitionssalar. Men båda dessa belopp är absolut nödvändiga för teaterns och museets kontinuerliga verksamhet och borde alltså permanentas: Utan detta tillskott blir det omöjligt att presentera samma antal föreställningar. Ökningen av anslaget till museet täcker just den nya lokalens hyra.

Att museet äntligen kommer att förfoga över lämpliga lokaler betyder bara att en någorlunda normal verksamhet nu kommer i gång @ varierande utställningar, läsning av böcker som på annat håll i Sverige inte går att finna, forskning på bild- och scenmaterial, undersökningar i gamla manuskript, andra skriftliga dokument, gamla pjästexter.

Samlingarnas problem är inte helt lösta. Museet har faktiskt aldrig haft den ekonomi som krävs för att institutionen skulle kunna bli ett aktivt museum öppet för allmänheten och för forskningen. Registrering av dokument och vård av gamla föremål är eftersatta i brist på professionell arbetskraft. Föremål som knappt går att prissättas bevaras på flera ställen. Vissa förvaringslokaler utnyttjas i brist på andra möjligheter och är direkt olämpliga för t.ex. gamla 1700-talskostymer som i sådana dåliga miljöer hotas att angripas av mögel, svamp eller ruttna bort.

Kulturdepartementet bör redan nu förbereda en ny ökning av anslagen som möjliggör att den nyöppnade lokalen får en stark ställning i den svenska och den internationella museivärlden. Denna rika samling av unika teaterhistoriska föremål förtjänar betydligt starkare stöd från staten än den hittills har beviljats.

Med hänvisning till det ovan anförda ställer jag nu följande frågor till kulturministern:

Kommer anslagen till föreställningarna och till museets lokalkostnader att permanentas?

Kan Sveriges teatersamlingar räkna med den ökning av det ekonomiska stödet som behövs för att rädda sina bestånd av kostymer, dekorer och dokument av ojämförligt högt värde?