den 23 november

Interpellation 2001/02:103 av Ulf Nilsson (fp) till utbildningsminister Thomas Östros om EU:s forskningspolitik och den fria forskningen

I mitten av februari presenterade EU-kommissionen sitt förslag till nytt s.k. ramprogram för forskning (det sjätte ramprogrammet). Programmet håller nu på att slutbehandlas i ministerrådet och Europaparlamentet. Om det genomförs i sina huvuddrag, vilket det mesta tyder på, innebär det dels en kraftig centralisering av makten över forskningspolitiken, dels ett tydligt hot mot principen om fri forskning.

Det nya ramprogrammet avser femårsperioden 2002@2006 och omfattar, enligt kommissionens förslag, 17,5 miljarder euro, över 160 miljarder kronor @ en ökning med hela 17 % jämfört med det gällande ramprogrammet. Om resurserna fördelas på vart och ett av de fem åren, så betyder det att den europeiska forskningspolitiken omsluter runt 32 miljarder kronor. Om vi hypotetiskt tänker oss att forskningsmedlen sprids jämt över unionens 15 länder, innebär det att EU blir en finansiär jämförbar med Vetenskapsrådet @ navet i den svenska forskningsfinansieringen. EU-kommissionen blir en mycket viktig forskningspolitisk maktfaktor.

Tankegångarna i ramprogrammet inger stark oro @ av två skäl. För det första innebär de att det sker en tydlig maktförskjutning av forskningspolitiken från medlemsstaterna till unionen. Den europeiska forskningspolitikens allt större ekonomiska omfång är en bidragande orsak, de alltmer tydligt uttalade ambitionerna att centralstyra (maskerade i termer av samordning och kraftsamling) en annan. Forskningspolitiken måste också framöver vara ett spörsmål som hanteras på medlemsstatsnivå.

För det andra riskerar det sjätte ramprogrammet att bli förödande ur forskningspolitisk synpunkt. Den ensidiga fokuseringen på ett visst antal detaljerat angivna forskningsområden kommer att ha en mycket styrande inverkan på de satsningar som görs också med hjälp av de resurser som medlemsstaterna avsätter. EU:s satsningar bygger primärt på tanken om samfinansiering, dvs. att EU enbart engagerar sig ekonomiskt, om också andra aktörer bidrar till finansieringen. Effekten blir att även resurser som från början var tänkta för fri forskning dras in i EU-projekt över vars inriktning politiker och byråkrater i EU-kommissionen bestämmer.

Folkpartiet har inga egentliga synpunkter på innehållet i prioriteringarna. EU-kommissionens, Europaparlamentets och ministerrådets uppfattning om var det finns goda utsikter till forskningsframgångar till européernas fromma kan vara riktig, men den kan lika gärna vara felaktig. Just detta visar poängen med fri forskning. Den fria forskningen har från effektivitetssynpunkt visat sig överlägsen den politiskt styrda forskningen. Samhällen som har gett forskarna stort svängrum, när det gäller att välja ämnen och metoder, når i det långa loppet bättre resultat än samhällen, där politikerna anger inriktningen. Den forskningspolitik, som avtecknar sig i det sjätte ramprogrammet, strider mot historiskt väl beprövad erfarenhet. Den innebär också en utmaning mot den principiella idén om det fria kunskapssökandet, som under sekler starkt har präglat det europeiska universitetsväsendet.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till utbildningsministern:

Hur avser utbildningsministern framgent agera för att i EU-kretsen värna principen om fri forskning inom den nya europeiska forskningspolitiken (det sjätte ramprogrammet)?