den 23 november

Interpellation 2001/02:101 av Ewa Thalén Finné (m) till näringsminister Björn Rosengren om aktivitetsgarantin

I en departementsskrivelse från Näringsdepartementet Ändringar i lagen om arbetslöshetsförsäkring med anledning av aktivitetsgarantin (Ds 2001:39) föreslås ett flertal ändringar i nuvarande regler som rör dem som deltar i aktivitetsgarantin. Landsorganisationen (LO) anser att förslagen får som konsekvens att de bestraffar arbete.

LO har rätt i sin kritik. Aktivitetsgarantin är inget uttryck för arbetslinjen. Samhället måste konsekvent uppmuntra arbete och motverka bidragsberoende som leder till inlärd hjälplöshet. I skrivelsen föreslås bl.a. att den som deltar i aktivitetsgarantin enbart ska kunna arbeta in ett nytt arbetsvillkor inom ramen för aktivitetsgarantin.

Ett annat förslag handlar om att den som lämnar aktivitetsgarantin utan att ha funnit ett nytt arbete helt ska förlora rätten till a-kassa och aktivitetsstöd. Detta skulle få den absurda konsekvensen att en person som är missnöjd med de aktiviteter hon eller han erbjudits inom aktivitetsgarantin får svårt att konkret visa sitt missnöje.

Ännu allvarligare är att den som delvis kan försörja sig själv genom att ta kortare jobb och uppnå ett nytt arbetsvillkor inom ramen för aktivitetsgarantin kan förlora ekonomiskt på att arbeta. När en individ uppfyllt arbetsvillkoret ska nämligen denne lämna aktivitetsgarantin.

Har personen då ett deltidsvikariat får hon eller han inte längre aktivitetsstödet och ersätts inte med a-kassa eller annan ersättning. Detta leder till att om individen i stället säger upp sig från sitt deltidsvikariat får han eller hon a-kassa på heltid, vilket kan ge högre ersättning än vad deltidslönen uppgick till.

Barbro, 59 år och boende i Stockholm, är ett talande exempel på aktivitetsgarantins negativa effekter. Hon är arg. Barbro är en av alla dem som regeringen och AMS tvingat att delta i aktivitetsgarantin. "Flum, det är rent flum", säger Barbro. Hennes utbildning inom AGA består bl.a. i att träna högläsning.

Hon känner sig kränkt och ledsen. Hennes självförtroende har minskat och hon tycker att aktivitetsgarantin gör henne passiv. Arbetslösa behandlas som barn, inte som vuxna människor med massor av nyttiga arbetslivserfarenheter. "Jag kunde inte drömma om att börja på dagis vid 60 års ålder", säger Barbro. (Expressen den 3 januari 2001).

De aktiva åtgärder som ska användas för att hjälpa människor som tillfälligt står utan arbete måste ge konkreta resultat: Att fler människor får ett nytt riktigt arbete. Aktivitetsgarantin ger inte tillräckligt bra resultat och håller inte den höga kvalitet som arbetslösa har rätt att kräva.

Vi moderater anser att arbetsmarknadspolitiken ska sätta människor i arbete, inte bara bevilja dem nya bidrag. Detta ställer krav på att insatserna anpassas efter varje person. Det förutsätter en mångfald, valfrihet och individualisering som nästan helt saknas i dagens arbetsmarknadspolitik.

Det är den som är arbetslös som ska sättas i centrum. Den arbetslöse ska inte vara en klient hos en arbetsmarknadsmyndighet utan en medborgare med rätt att få kvalificerad service och behandlas med respekt. Den enskilde måste själv få ha det avgörande inflytandet över vilken utbildning eller aktivitet som hon eller han ska satsa på för att sedan kunna få ett nytt jobb.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag till statsrådet Björn Rosengren ställa följande frågor:

1. Vilka initiativ ämnar statsrådet vidta för att aktivitetsgarantin ska uppmuntra till arbete och inte bidragsberoende?

2. Vilka initiativ ämnar statsrådet vidta för att arbetslösa som genomför aktiviteter inom aktivitetsgarantin ska uppfatta dem som meningsfulla i stället för kränkande?