Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2001/02:86

Torsdagen den 21 mars

Kl. 12.00 - 21.37

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------------------

1 § Val av ombudsman vid JO-ämbetet

Följande skrivelse hade inkommit:

Till riksdagen
Konstitutionsutskottet har berett frågan om omval
av ombudsmannen Kerstin André vid JO-ämbetet.
Konstitutionsutskottet föreslår enhälligt att riks-
dagen för tiden från valet till dess nytt val har genom-
förts under fjärde året därefter omväljer justitieom-
budsmannen Kerstin André.
Stockholm den 14 mars 2002
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel

Konstitutionsutskottet hade enhälligt föreslagit
omval av justitieombudsmannen Kerstin André för
tiden från valet till dess nytt val genomförts under
fjärde året därefter.

Kammaren biföll konstitutionsutskottets förslag
och utsåg därmed - för tiden från valet till dess nytt
val genomförts under fjärde året därefter - till

justitieombudsman
Kerstin André

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 15 mars.

3 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.

Förste vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemorior om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och överlämnats till utskott:
2001/02:FPM64 Europeisk åklagare KOM (2001) 715
till justitieutskottet
2001/02:FPM65 Kommissionens förslag till direktiv
om straffrättsligt skydd av gemenskapens ekono-
miska intressen KOM (2001) 272 till justitieut-
skottet
2001/02:FPM66 Kommissionens förslag till direktiv
om rättshjälp m.m. i gränsöverskridande civil-
rättsliga tvister KOM (2002) 13 till justitieutskot-
tet
2001/02:FPM67 Riktlinjer för transeuropeiska telenät
KOM (2001) 742 till trafikutskottet

4 § Anmälan om uppteckningar vid EU-nämn-
dens sammanträden

Förste vice talmannen anmälde att uppteckningar
från EU-nämndens sammanträden fredagen den
22 februari och fredagen 1 mars inkommit.

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Propositioner
2001/02:106 till socialförsäkringsutskottet
2001/02:113 till lagutskottet
2001/02:119 till socialförsäkringsutskottet
2001/02:122 till konstitutionsutskottet
2001/02:130 till trafikutskottet
2001/02:135 till justitieutskottet
2001/02:137 till miljö- och jordbruksutskottet
2001/02:138 till lagutskottet
2001/02:144 till arbetsmarknadsutskottet
2001/02:161 till utbildningsutskottet
2001/02:163 till socialutskottet
2001/02:164 till socialförsäkringsutskottet

Skrivelse
2001/02:129 till socialförsäkringsutskottet

Förslag
2001/02:RR17 till utrikesutskottet

Redogörelse
2001/02:NR1 till utrikesutskottet

Motioner
2001/02:So44 till socialutskottet
2001/02:L15 till lagutskottet
2001/02:K83 och K84 till konstitutionsutskottet
2001/02:Sf23 till socialförsäkringsutskottet

6 § Information från regeringen om Europeis-
ka rådets möte i Barcelona 15-16 mars 2002

Anf. 1 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Europeiska rådets möte i Barcelona
den 15-16 mars var ett bra och konstruktivt arbets-
möte. Framsteg gjordes på de områden som Sverige
prioriterat. Samtidigt kunde vi se att ett antal frågor
rör sig för långsamt framåt.
Det är min allmänna bedömning att toppmötet i
Barcelona bidrog till att föra EU närmare de mål om
full sysselsättning, social sammanhållning och eko-
nomisk konkurrenskraft i världsklass som vi satte upp
i Lissabon för två år sedan.
Inför Barcelonatoppmötet hade regeringen satt
upp två övergripande målsättningar:
- att ge den ekonomiska reformprocessen ny fart
samt
- att arbeta för att balansen mellan de olika delarna i
Lissabonprocessen upprätthålls och att införlivan-
det av en miljödimension påbörjas.
Båda dessa strävanden kan sägas ha krönts med
viss framgång.
På det ekonomiska reformområdet togs ett bety-
delsefullt steg mot skapandet av en gemensam inre
marknad för energi. Fr.o.m. 2004 ska alla länder ha
öppnat sina el- och gasmarknader för företagskunder.
Det motsvarar minst 60 % av den totala energimark-
naden inom EU. I och med detta är avregleringen av
energimarknaderna i praktiken oåterkallelig. Redan
nästa år kommer nya åtgärder att kunna beslutas.
Skapandet av en marknad för finansiella tjänster
är en annan ytterst viktig strukturreform. Grunden för
detta lades redan vid toppmötet i Stockholm för ett år
sedan. Av de sammanlagt 42 direktiv som ingår i det
paket som utgör ramarna för en effektiv gemensam
marknad för finansiella tjänster har 25 redan antagits.
Europeiska rådet i Barcelona satte som mål att ytter-
ligare sju ska antas under detta år. Slutmålet att alla
direktiv som vi bestämde i Stockholm förra året ska
ha antagits 2005 ligger inom räckhåll.
Bland andra beslut som fattades på det ekonomis-
ka området vill jag särskilt nämna följande:
· Handlingsplanen för e-Europa ska utvecklas.
Tonvikten ska ligga på hur IT kan användas i den
offentliga sektorn samt på IT-säkerhet. Vidare
åtog sig alla medlemsstater att se till att bredband
blir allmänt tillgängligt senast 2005.
· År 2010 ska satsningar på forskning och utveck-
ling i EU motsvara minst 3 % av BNP.
· Den handlingsplan för bioteknologi som vi avise-
rade i Stockholm ska nu skyndsamt genomföras.
Från svensk sida har vi länge lagt stor vikt vid
skapandet av ett kostnadseffektivt gemenskapspatent.
Det skulle betyda mycket för de europeiska företa-
gens konkurrenskraft, särskilt för småföretag i hög-
teknologiska branscher. Tyvärr är detta ett av Lissa-
bonprocessens sorgebarn; beslut skulle ha fattats
redan under 2001.
Denna frågas tekniska karaktär gör att den inte i
detalj bör hanteras av Europeiska rådet. Vi har i stäl-
let skickat en tydlig signal till inremarknadsrådet i
maj att lösa frågan. Lyckas inte detta har jag vid flera
tillfällen framfört att s.k. förstärkt samarbete bör
prövas som metod att bryta dödläget.
Europeiska rådet i Göteborg beslutade att integre-
ra miljöfrågorna i Lissabonstrategin. Från svensk sida
har vi varit medvetna om att detta måste göras i flera
steg. Kommissionen har på detta område inte helt levt
upp till sin roll som idégivare, och i det rådande osäk-
ra konjunkturläget är flera medlemsstater ovilliga till
mer långtgående åtaganden på miljöområdet.
Mot den bakgrunden har vi all anledning att vara
nöjda med vad som uppnåddes i Barcelona. Europe-
iska rådet har nu slagit fast att miljöfrågorna har
samma vikt som andra delar av Lissabonprocessen.
Eller som det heter i slutsatserna: "ekonomiska, soci-
ala och miljömässiga överväganden måste ges jäm-
bördig uppmärksamhet när politiken utformas och
beslut fattas". Vi har också börjat tillföra Lissabon-
processen konkreta mål och tidtabeller även på miljö-
området. Några exempel på detta är följande:
· Vi har enats om att en handlingsplan för mil-
jövänlig teknik ska tas fram redan detta år. Denna
ska konkret visa hur utvecklandet av miljövänlig
teknik också kan bidra till tillväxt och nya jobb.
· Ett gemensamt regelverk för energibeskattning
inom EU ska beslutas redan innan årets utgång.
Detta är viktigt för att minska energiförbrukning-
en, främja alternativa energikällor och undvika att
låga eller inga miljöskatter blir ett konkurrensme-
del på den inre marknaden. Det är ett beslut som
ska tas med enhällighet.
· Vi har på svenskt initiativ enats om målsättning-
en att till 2010 uppvisa en avsevärd förbättring när
det gäller energieffektivitet. Vi vill bryta samban-
det mellan tillväxt och energikonsumtion.
· Vi har också beslutat att ett förslag till regler för
hur varje transportsystem ska bära sina egna sam-
hällsekonomiska kostnader ska presenteras år
2004. Detta kommer att främja miljövänliga
transporter, exempelvis järnvägstransporter.
Sammantaget utgör dessa och andra beslut en god
grund för det fortsatta miljöarbetet inom Lissabon-
processen och inom andra delar av EU-samarbetet.
Herr talman! Den sociala dimensionen är en viktig
komponent i arbetet för en modernare union. Lissa-
bonprocessen handlar inte bara om marknad. Det
handlar också om social välfärd, sysselsättning och
att också rättigheter för löntagarna kan gälla över
nationsgränser.
Denna inställning återspeglas också i slutsatserna
från Barcelona. EU ska bestå av aktiva välfärdsstater
som strävar efter en hög nivå på det sociala skydds-
nätet, god utbildning, livslångt lärande och hög sys-
selsättning.
Den sociala fråga som den svenska regeringen
prioriterat i förberedelserna inför Barcelona har varit
utbyggd barnomsorg. Detta behövs, har vi argumente-
rat, av jämställdhetsskäl, för att öka sysselsättnings-
graden för män och kvinnor och för att möta de de-
mografiska utmaningar Europa står inför, men natur-
ligtvis först och främst för att ge barnen en pedago-
gisk stimulans i tidig ålder.
Tillsammans med andra har vi också lyckats ska-
pa en bred uppslutning kring detta synsätt. Europeis-
ka rådet i Barcelona var enigt om att ett modernare
Europa förutsätter utbyggd barnomsorg. Nu slås fast
att år 2010 ska medlemsstaterna kunna erbjuda barn-
omsorg till 90 % av alla barn mellan tre år och den
officiella skolåldern och till minst 33 % av alla barn
under tre års ålder. Det är en viktig framgång för den
typ av välfärdspolitik som den svenska regeringen
förespråkar.
Jag är också glad över att vi i Barcelona gav an-
svariga ministerråd i uppdrag att ge genomförandet
av kommissionens program för bättre arbetsmiljö
högsta prioritet. Det är en stor och viktig fråga. Varje
år går omkring 500 miljoner arbetsdagar förlorade i
unionen på grund av olyckor i arbetet och yrkesska-
dor. Bakom de siffrorna döljer sig mycket mänskligt
lidande och ett fruktansvärt slöseri med resurser.
För två år sedan stod jag i den här talarstolen och
rapporterade från Europeiska rådet i Lissabon. Jag
sade då att den inre marknaden kunde ses som EU:s
första stora projekt under 80-talet. Valutaunionen var
det som tog den mesta kraften under 90-talet. På
samma sätt kan 2000-talets första årtionde komma att
domineras av strävan efter full sysselsättning och
social sammanhållning. Jag hävdade att om EU lyck-
ades med den process som startas kan toppmötet i
Lissabon i framtidens historieböcker komma att ges
samma dignitet som det toppmöte som ägde rum i
Maastricht.
De två år som har gått har inneburit växlande erfa-
renheter. Visst finns det saker som gått för långsamt
och tidtabeller som inte kunnat hållas. Men en rad
viktiga framsteg har också gjorts. Den bedömning jag
gjorde för två år sedan gäller alltjämt.
Full sysselsättning är det övergripande målet för
EU:s ekonomiska och sociala politik. Från svensk
sida ser vi därför sysselsättningen som en sorts facit
över hur Lissabonprocessen framskrider. De bedöm-
ningar som gjorts visar att det krävs drygt 20 miljoner
nya jobb inom EU mellan år 2000 och 2010, eller
drygt 1,8 miljoner per år, för att nå sysselsättnings-
målen från Lissabon.
Under de två första åren klarade vi detta med rå-
ge. Den säkerhetsmarginal vi då vann försvinner nu
delvis genom en sämre utveckling under 2002. Men
ändå, trots svaga tillväxtsiffror, kommer 4,5-5 miljo-
ner nya jobb att ha skapats i EU under Lissabonpro-
cessens tre första år. Om de prognoser som nu görs
för hur tillväxten inom EU utvecklas ligger något
sånär rätt kommer vi redan nästa år att åter ligga i
framkant för vad Lissabonprocessens sysselsätt-
ningsmål kräver.
Det finns alltså ingen som helst anledning till
uppgivenhet. Det ambitiösa moderniseringsprojekt
som Lissabonstrategin utgör är fullt möjligt att ge-
nomföra. Det blir tufft. Det blir en strid om varje
tiondels procent i tillväxt, men det går. Jag tror dess-
utom att vi reformivrare ganska snart kommer att få
draghjälp av exempelvis den demografiska utveck-
lingen i Europa. Verkligheten i form av de utmaning-
ar en åldrande befolkning innebär kommer att visa att
Lissabonprocessen är helt nödvändig.
Låt mig avslutningsvis i punktform nämna något
om övriga frågor som diskuterades vid toppmötet.
· Inför konferensen om utvecklingsfinansiering i
Monterrey som pågår denna vecka slogs fast att
EU-länderna i sin strävan att nå 0,7-procentmålet
för sitt bistånd bör nå nivån 0,39 % år 2006 som
en första kontrollstation.
· Vikten av noggranna förberedelser av Johannes-
burgtoppmötet om hållbar utveckling underströks.
En noggrannare diskussion om EU:s positioner
vid toppmötet kommer att äga rum i Sevilla i juni.
· En diskussion om rådets arbetsformer sätts igång
med sikte på att i Sevilla fatta beslut som gör bl.a.
Europeiska rådets möten hanterligare, bättre för-
beredda och öppnare.
· En EU-delegation skickas i veckan i väg till södra
Afrika för att till grannländerna uttrycka oro över
demokratins ställning i Zimbabwe.
Herr talman! Därutöver ägnade vi som alltid vid
våra sammankomster, sorgligt nog, en stor del av den
fria diskussionen åt situationen i Mellanöstern. Vi
fattade också beslut om ett gemensamt uttalande som
riktade sig till båda parter och till världssamfundet.
Detta är i korthet, herr talman, en rapport från ett
strålande vackert Barcelona, ett vårlikt och försom-
marlikt Barcelona, som också kom att få uppleva det
som så många andra internationella möten har plågats
av under senare år: våldsamma demonstrationer och
sammanstötningar mellan poliser och demonstranter.
Det är en tradition, om man ska använda ett så-
dant fint ord i sammanhanget, som i det här samban-
det blir alltmer dystert att se. Det sätter naturligtvis
toppmöten och hur toppmöten ska organiseras i
framtiden i ett nytt ljus. Jag hoppas och tror att vi inte
ska behöva falla undan för våldsamma demonstratio-
ner och politiskt våld. Det vore ett nederlag för de-
mokratin.

Anf. 2 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! När Kofi Annan stod i talarstolen
här framme i kammaren vädjade han till Europa att ge
det som det har lovat i FN, nämligen 0,7 % av BNI i
sina länder. Ni hade nu i Barcelona uppdraget att
lägga fast ett schema, en tidsram och en plan för hur
detta ska ske. När jag nu studerar materialet ser jag
att om den tidsplan som ni har lagt fast ska gälla
kommer det att dröja åtminstone 25-30 år innan vi är
där.
Statsministern refererade till att man ska öka till
0,39 % till år 2006. Den intressanta siffran är för de
elva länder som inte har nått upp till 0,7 % i dag. De
ska inte räknas in där. Det finns då en annan siffra,
och det är den jag går på. I dag ligger snittet ungefär
på 0,28 % i de elva länderna. Ska man då nå upp till
0,39 % om fyra år tar det mycket lång tid.
Vad hände med tidsplanen, herr statsminister, som
skulle läggas fast så att man snabbt skulle komma
upp till målet för detta rika Europa, som har ett an-
svar för resten av världen?

Anf. 3 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Det är ingen tvekan om att vi inte är
nöjda med skrivningen. Det var den magra kompro-
miss vi fick bära hem. Jag kan ändock avslöja så pass
mycket i den här församlingen att när vi började för-
handlingarna var det en ännu sämre skrivning.
Det finns i dag i många europeiska länder bud-
getmässigt hårt trängda regeringar som uppenbarligen
inte har kraften att prioritera dessa frågor. Jag bekla-
gar det. Vi gör vad vi kan och bildar opinion. Men vi
kan inte direkt säga att vi i dag tillhör en majoritet.
Den formulering som nu finns om 0,7 % som
långsiktigt mål och 0,39 % som ett mellanmål var vad
vi kom till den här gången. Med detta är vi inte nöjda.
Men det var ändock bättre än där vi började förhand-
lingen.

Anf. 4 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Det kunde vara intressant att få reda
på hur resonemangen går. Vi talar mycket om Euro-
pas ekonomiska utveckling. Vi vet att vi globalt sett
ändå är en rikemansklubb.
Vilka länder är det som stretar emot och inte kan
förstå argumenten som Sverige, Luxemburg, Holland
och Danmark mer än något annat land förstår? Vilka
länder är det som inte fattar detta?

Anf. 5 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Jag tror att Biörsmark svarade själv
på den frågan. Det är naturligtvis de andra länderna.
Biörsmark räknade upp de länder som har förstått
detta och driver frågan.
Dit vill jag kanske också räkna våra finska vänner,
som nu börjar på att röra sig åt rätt håll. De har en
intern inrikespolitisk debatt i Finland om nivån på sitt
bistånd.
Jag skulle ljuga för kammaren om jag sade att den
här debatten är en stor inrikespolitisk fråga i Europas
stora länder. Det är den inte.
Jag är stolt över den tradition vi har i Sverige, och
jag är stolt över den tradition som Biörsmark ger
uttryck för. Det är en lång svensk tradition. Det är
också ett starkt engagemang för multilateralismen,
dvs. FN-systemet och alla de organ som finns kopplat
till detta.
Men vi får strida för det. I lågkonjunktur, med
budgetåtstramningar och med problem för vissa län-
der att klara konvergenskriterierna är detta något som
sitter väldigt trångt. Det är ingen vacker syn, men det
är tyvärr vad man ser.

Anf. 6 PER UNCKEL (m):
Herr talman! Låt mig understryka betydelsen av
att arbetet med att göra Europa till den mest konkur-
renskraftiga regionen i världen med kraft förs vidare.
Som statsministern vet är detta både en europeisk
uppgift och en uppgift för varje i Europa ingående
nation. På något sätt är det en sorglig händelse som
ser ut som en tanke att samtidigt som Barcelonamötet
avhålls dimper ett par tre uppgifter ned i Sverige, som
jag gärna skulle vilja be statsministern kommentera.
Först redovisar universiteten och högskolorna att
de under de senaste åren har tappat uppemot 5 miljar-
der kronor i forskningsmöjligheter i förhållande till
tidigare, vilket dramatiskt påverkar deras förutsätt-
ningar att spela den roll i forskningsfronten som de
skulle behöva. Samtidigt meddelas det att vi förra året
hade det lägsta antalet nyskapande företag sedan
mätningarna började, och lägre än den stora lågkon-
junkturen 1991-1992.
Samtidigt meddelas en dramatisk utflyttning av
svenska företag från Sverige. 6 % av de 250 största
företagen hade sina huvudkontor utomlands 1990.
1997 var det 10 %. År 2000 är det nästan en tredjedel
av de största svenska företagen som inte längre finns
med huvudkontoren i Sverige.
Min enkla, men samtidigt viktiga, fråga till stats-
ministern är: Vad tänker regeringen göra åt det?

Anf. 7 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Man kan beskriva verkligheten på
många olika sätt. Det som Per Unckel nu gör är att
lägga ett visst perspektiv på utvecklingen i Sverige.
Han kunde ha lagt ett annat, och jag kan också lägga
ett annat. Jag kan göra det i samtal med mina euro-
peiska kolleger, därför att alla i Europa just nu upple-
ver en konjunkturnedgång med starka spänningar inte
minst på arbetsmarknaden.
Jämför vi Sverige med Europa i övrigt så ser vi en
syntesrapport - och det var ju också den som var
underlag för hela Barcelonatoppmötet - som jämför
Sverige och hur Sverige klarar sig också i en fallande
konjunktur med länderna i Europa. Då ser vi att vi
står starka. Det innebär inte att vi är nöjda. Men vi
har förstås bakom oss en kraftig tillväxt i sysselsätt-
ningen, ett kraftigt startande av nya företag och en
massiv satsning på högskoleutbildning och forskning.
Det är allt sådant som är och har varit stora fram-
gångar för Sverige och som placerar Sverige i täten i
Europa.
Nu har vi en konjunkturnedgång. Kanske är vi på
botten av den. Kanske är det t.o.m. så att det har vänt
uppåt. Det vet jag inte - jag tar inte ut någonting i
förväg. Men jag är utomordentligt optimistisk när det
gäller våra möjligheter nu när konjunkturen vänder
uppåt att hävda Sveriges tätposition vad gäller syssel-
sättning, vad gäller forskning, vad gäller kunskaps-
förmedlning och vad gäller exempelvis miljöområdet
och spetsteknologin.
Jag är på inget sätt uppgiven eller dyster. Tvärtom
- ett bättre utgångsläge i slutet av en lågkonjunktur
var det länge sedan Sverige hade. Det är resultatet av
en medveten politik. Vi fördöljer inte problemen,
men vi ska inte gripas av panik. Definitivt är det då
en tröst att titta sig runtomkring i Europa och se hur
utvecklingen ser ut.

Anf. 8 PER UNCKEL (m):
Herr talman! De företag som flyttar ut flyttar ju
någonstans, så alla Europas stater kan rimligtvis inte
ha samma utflyttning som Sverige. Det är att ha rätt
låga anspråk på ett gott utgångsläge, Göran Persson,
om man ser att utflyttningen av svenska företag med
svenska arbetsplatser i släptåg går mycket fort och
accelererar och om man ser att antalet nybildade
företag aldrig någonsin har varit så litet sedan mät-
ningarna började sedan nu. Vågar man dessutom inse
och erkänna konsekvensen av att de statliga forsk-
ningsanslagen urholkas dramatiskt och därmed un-
dergräver svenska forskares möjligheter att här i
Sverige bidra till det som är den gemensamma euro-
peiska ambitionen?
Göran Persson svarade naturligtvis inte på min
fråga om vad han tänkte göra. I avsaknad av svar blir
den rimliga tolkningen: platt ingenting. Och det,
Göran Persson, är inte tillräckligt bidrag till den Lis-
sabonprocess som är så betydelsefull.

Anf. 9 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Man kan naturligtvis som represen-
tant för oppositionen vara kritisk mot regeringen. Det
ska man vara. Men kritiken blir tyngre och effektiva-
re om den utgår från en rimlig beskrivning av verk-
ligheten.
Jag skulle rekommendera Per Unckel att titta på
den rapport som levererades som underlag till Lissa-
bontoppmötet och som beskriver utvecklingen i Eu-
ropa. Varje land jämförs där utifrån utgångspunkterna
vilket land som är modernt och vilket land som ligger
i framkanten. Bland de 15 länderna och i en lång rad
olika discipliner är Sverige i topp på nästan varje
område. Det är en fantastisk framgång. Vi ska fort-
sätta med den politiken. Vi ska ha en öppen ekonomi.
Vi ska vara konkurrensutsatta och vi ska vara attrak-
tiva för investeringar. Vi ska dra till oss företag från
omvärlden.
Om vi har den ambitionen så ska en sådan politik
också baseras på att vi ger en korrekt beskrivning av
tillståndet i vårt älskade fosterland och inte kommer
med nidbilder och svartmålning. Det kan vara fres-
tande för en opposition ett valår - det förstår jag. Men
titta ändock, i varje fall i hemlighet, Per Unckel, på
de siffror som ligger till grund för hur Europa bedö-
mer Sverige! Då kanske ett visst mått av stolthet
sprider sig också i den Unckelska själen. Lycka till!

Anf. 10 MORGAN JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag har en fråga om terrorismbe-
kämpning till statsministern. Spanien har prioriterat
frågan om terrorismbekämpning både mot bakgrund
av händelserna den 11 september och den situation
som råder i många länder, inte minst i Spanien, med
politiskt våld och där människor ger sig på oskyldiga
för att driva fram politiska förändringar.
Frågan aktualiserades i förra veckan i samband
med Barcelonamötet. Det har visat sig att det kanske
inte finns någon majoritet i riksdagen för EU:s ram-
beslut om att effektivisera bekämpningen av terrorism
efter det att Moderaterna, som det nu verkar, har
svängt 180 grader i frågan.
Min fråga till statsministern är denna: Kom terro-
rismfrågan upp i något sammanhang under toppmötet
i samtalet med de övriga ledarna? Hur ser statsminis-
tern i så fall på läget för de här viktiga frågorna i
Europa framöver, under våren?

Anf. 11 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Terrorismfrågan kommer alltid upp
när vi numera träffas. Det är en sak som naturligtvis
plågar Europa - de öppna demokratierna - att vi har
detta hot. Samtidigt finns här en väldig vilja att sam-
arbeta över nationsgränser mot terrorismen. Över
huvud taget är brottslighet i dag internationell. Den är
i allt större utsträckning någonting som går över na-
tionsgränser, medan vi i vårt sätt att bekämpa brotts-
ligheten däremot har väldigt svårt att snabbt agera
över nationsgränser.
Visst kom det här upp, inte minst via mediernas
frågor men också i samtal med en och annan kollega
informellt. Jag hoppas att vi slipper sända två signaler
till Europa.
Den första signalen jag hoppas att vi slipper sända
är att vi driver en process i Sveriges riksdag som är
av det slaget att det tycks som om en majoritet står
bakom krafttag mot terrorismen, men när man väl
kommer fram så finns inte majoriteten. Om det är den
signal som vi vill sända till andra länder i Europa så
är jag ganska säker på att de mycket väl kan komma
att säga: Då går vi vidare utan Sverige. Det vore en
utomordentligt beklaglig signal.
Den andra signalen, som jag tycker att vi ska sän-
da, är naturligtvis att Sverige ska vara ett land med
utomordentligt hårda regler, utomordentligt sträng
lagstiftning och utomordentligt hög och skärpt vak-
samhet mot terrorism. Vi ska inte i något samman-
hang sända signalen att Sverige på denna punkt är
vekt. Börjar Sverige tveka om att delta i europeisk
ramlagstiftning mot terrorism så kan det mycket väl
vara den signal vi sänder till de farligaste förbrytarna
som finns i världen.
Jag hoppas att vi slipper en sådan situation. Jag
hoppas att vi inte hamnar där utan att den debatt som
nu kommer att föras i riksdagen för Sverige till den
gemenskap som de 15 representerar. Där hör vi
hemma, inte utanför.

Anf. 12 WILLY SÖDERDAHL (v):
Herr talman! Först vill jag tacka statsministern för
informationen. Det är ett sätt att involvera riksdagen i
EU-arbetet.
I Lissabonprocessen efter Göteborgsmötet är ock-
så miljöfrågorna medtagna. Kommissionen fick i
uppdrag att ta fram ett material för hur miljöfrågorna
skulle ingå som en av de viktigaste beståndsdelarna i
strategin. Sverige har ju kritiserat kommissionen för
detta arbete. Inför Europeiska rådets möte hade också
EU:s egen miljöbyrå tagit fram ett material till kom-
missionen, bl.a. om hur EU bidrar till miljöbelast-
ningen och hur det stämmer överens med en hållbar
utveckling. Samma miljöbyrå uttryckte sig sedan
mycket kritiskt om hur kommissionen handskats med
det här materialet. De menade helt enkelt att kommis-
sionen inte vågade presentera deras material eftersom
det skulle få långtgående konsekvenser om man
skulle ta det på allvar.
Jag undrar hur statsministern ser på detta. Gjordes
det en riktig presentation av miljötillståndet? Det
måste ju vara en av grundstenarna om vi ska bli en av
världens mest konkurrenskraftiga och uthålliga eko-
nomier.

Anf. 13 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Jag tycker att Willy Söderdahl har
en berättigad fråga. Jag tycker också att han gör rätt
koppling på slutet. Vill vi vara konkurrenskraftiga
måste vi vara moderna. Om vi är moderna har vi inte
miljöförstörande teknologi. Då har vi energisnål tek-
nologi. Då har vi en ny teknologi. Det är en given
koppling att göra. Jag ser miljöfrågorna som drivkraft
för ekonomisk tillväxt. Jag ser det som fullt möjligt
att koppla loss energianvändning från tillväxt. Vi kan
få tillväxt i ekonomin utan att öka energianvändning-
en. Vi kan ha tillväxt med minskande energianvänd-
ning om vi använder ny teknik. Det är här det ligger.
Det har vi drivit. Jag har drivit det.
Jag försökte att vara så aktiv som möjligt under
mötet. Jag noterade att miljöbyråns chef också ut-
tryckte uppskattning över detta. Sedan var jag försik-
tigt kritisk till kommissionen i min inledning. Vi
kunde ha fått mer från kommissionen i form av upp-
slag och idéer. Det handlar om att hela tiden spela in
projekt. Det blev inte så. Men slutsatsen på den här
punkten är ändå av det slaget att vi håller fast vid den
här ambitionen. Vi kommer att fortsätta att kämpa.
För mig är detta, både utifrån en personlig övertygel-
se och utifrån en objektiv bedömning av vad Sverige
faktiskt har att driva, den viktigaste och mest lockan-
de frågan. Det är en fantastisk möjlighet att kombine-
ra ett klassiskt samhällsbygge med en ideellt hållen
attityd och ansats att lämna över någonting bättre till
våra barn och barnbarn och att samtidigt vara med i
framkant i det tekniska och i det nya. Det är vår
chans. Den ska vi ta. Jag är inte nöjd med resultatet.

Anf. 14 WILLY SÖDERDAHL (v):
Herr talman! Jag betvivlar inte att Sverige, stats-
ministern och även Margot Wallström har försökt att
driva de här frågorna. Däremot besannas ju mina
farhågor att det inte verkar som om det finns så stor
insikt kring detta i den övriga kommissionen och i
övriga EU.
Det som är gjort eller inte gjort är ju historia. Frå-
gan är hur Sverige går vidare. Det fanns bl.a. förslag
om mätbara indikatorer.
I det här sammanhanget skulle jag också vilja
koppla till miljöfrågornas betydelse när det gäller
reformeringen av jordbrukspolitiken. Ser statsminis-
tern att det finns en insikt i EU om det här sambandet
mellan miljöfrågorna och jordbrukspolitiken?
Sedan har jag en helt annan fråga. Det är egentli-
gen bara av nyfikenhet. Inför de här mötena i Euro-
peiska rådet förekommer det numera att ett antal
statsministrar, antingen enskilda eller i grupp, skriver
brev. Har de här breven någon betydelse? Hur be-
handlas de egentligen?

Anf. 15 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Jag sade på en pressträff att de åt-
minstone har betydelse för postverken. De är stora
vinnare på detta. Det skrivs väldigt många brev. Det
är svårt att säga vilken effekt de har, men det är ett
sätt att ta politiska initiativ. Ett och annat kan man
nog få se komma tillbaka i slutsatserna när ordföran-
deskapet presenterar dem. Det är som med all politisk
opinionsbildning. Willy Söderdahl tillhör ju ett parti
som har varit så ohyggligt framgångsrikt och satt sina
frågor på dagordningen i alla sammanhang. Det sker
ibland med brevskrivande och ibland med debattar-
tiklar. Dem kan man skriva med än den ena än den
andra, och man får upp frågorna. Så småningom
smäller det till någonstans, och så blir det ett resultat.
Jag tror att det är så här också. Det är inte konstigare
än så. Sedan ser de partner som vi skriver tillsam-
mans med ut som de gör från tid till annan. De är
valda utifrån olika kriterier.
Jordbrukspolitiken blir naturligtvis en stor miljö-
diskussion också. Den återstår att föra. Det blir en
väldigt tuff förhandling. Det gäller att vi har miljöfrå-
gorna med som en utgångspunkt och är starka och
aktiva. Kommissionen har fått i arbetsuppgift att gå
vidare med indikatorer, målsättningar och sådant. De
har nog underlag för att jobba. Nu gäller det att stötta
och stimulera kommissionen så att vi får ett underlag
nästa år i Grekland som gör att detta kan följas upp
mer aktivt.

Anf. 16 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Willy Söderdahl tog min fråga här.
Men jag fortsätter på temat världens mest konkur-
renskraftiga ekonomi och ekonomisk tillväxt. Miljö-
frågorna måste ju absolut in där. Miljöpartiet anser
inte att dessa frågor kommer in just i den ekonomiska
diskussionen. En hållbar utveckling och miljöpoliti-
ken har fått en egen punkt. Det ägnades inte så stor
uppmärksamhet åt detta över huvud taget på mötet.
Hur går diskussionerna när det gäller den ekono-
miska tillväxten? Tar man hänsyn till utsläpp till luft
och vatten, sopor som produceras, förbrukning av
naturtillgångar och koldioxidutsläppen i tillväxtbe-
greppet? Jag har inte hört att man har pratat om
skatteväxling. Jag vet att diskussioner om dessa frå-
gor pågår i parlamentet, och man har kommit ganska
långt. Hur går det i rådet med den ekonomiska politi-
ken, konkurrenskraften och tillväxten?

Anf. 17 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Det går väl så där, kan man säga.
Det är inte helt stumt, men det är inte lätt. Jag har inte
heller låtsas som om det är lätt här från talarstolen.
Särskilt svårt är det naturligtvis när konjunkturen inte
är bra. Mycket av det vi talar om är ju sådant som
man nog skulle kunna kalla för djupgående struktur-
förändringar i ekonomin. Sådant som är gammalt ska
överges till förmån för sådant som är nytt.
När man talar om sådant betyder det att en del
människor kommer i kläm. Någon blir arbetslös nå-
gonstans. Någon kanske tvingas flytta. Den typen av
konsekvenser vägs också in. Det gör att sådant här
alltid är lättare att hantera i goda konjunkturer. Där
brukar jag luta mig mot en tidigare svensk statsmi-
nister som heter Thorbjörn Fälldin. Han fick frågan
om vart miljöfrågorna tog vägen under hans första tid
som statsminister. Han sade att de försvann i lågkon-
junkturen. Så är det nog också nu. Miljöfrågorna
sitter trångt i en lågkonjunktur också i Europa. Jag
beklagar det synsättet. Jag tror att det är felaktigt. Jag
tror att miljöfrågorna är en drivkraft för ekonomisk
tillväxt.
Skattefrågorna finns med i slutsatserna, men, som
jag har sagt så många gånger förut, jag vill inte ha
skattebeslut i EU med hjälp av majoritetsbeslut. Då
byter unionen karaktär. Däremot har vi ett stort behov
av att samordna våra skatter, t.ex. miniminivåer för
koldioxidutsläpp och sådan saker. Vi skickar en stark
signal om att vi vill ha detta. Sedan får vi se hur
framgångsrikt det blir. Men vi ska icke förtröttas. Vi
ska, som alla andra små grupperingar i världshistori-
en, slita för vår sak och be och ibland också skrika.
Vi ska inte ge upp. Det här kommer att gå därför att
vi har rätt, Kia Andreasson och jag.

Anf. 18 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Det låter som om vi är på samma
bas. Jag uppskattar statsministerns tal om att verkli-
gen kämpa och skrika och höras. Det här är ju en
överlevnadsfråga.
Tillståndet i världen och Europa känner väl de öv-
riga ministrarna också till. Vi har en stor uppgift där.
En annan fråga gäller världstoppmötet i Johan-
nesburg för hållbar utveckling. EU-dokumentet an-
togs inte inför Johannesburgsmötet, utan det ska ske
vid junimötet i Sevilla. Det är ju väldigt sent. Finns
det tid för en riktig diskussion inför det viktiga mötet
i Johannesburg?

Anf. 19 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Ja, det gör det, även om jag inte ha-
de haft något emot att vi hade antagit det i Barcelona.
Det är ordförandeskapets planering, och vi kommer
att ha toppmötet i mitten av juni. Vi träffas i Johan-
nesburg från mitten av augusti till mitten av septem-
ber. Det bör räcka.
Tid är alltid dyrbar. Jag hade gärna sett att vi hade
haft mer tid, men det här är deras planering. Det är
ingenting som man tar en jättestrid omkring. Man
säger inte: Ni har tänkt fel i er planering. Ni ska göra
det här en månad tidigare. Det är inte så det fungerar.
De gör bedömningen. Jag har ingen anledning att
tro att de inte skulle vilja åstadkomma det bästa.

Anf. 20 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag välkomnar att det skickas en
EU-delegation till södra Afrika för att tala med ledar-
na där med anledning av händelserna i Zimbabwe.
Det är oerhört viktigt att EU gör fullständigt klart att
respekten för mänskliga rättigheter gäller precis lika
mycket i nord och syd, och att det inte får vara någon
skillnad när det gäller respekten för yttrandefrihet etc.
Det gemensamma uttalandet om Mellanöstern är
bra. Vi är många som skulle önska att EU agerade
med större kraft när det gäller Mellanöstern. Jag vill
gärna ha en kommentar till det.
När det gäller Irland och ratificeringen av Nice-
fördraget hörde vi att den irländske premiärministern
skisserade sin regerings strategi för hur man ska kun-
na åstadkomma en ratificering och att europeiska
rådet sade sig vilja stödja den strategin och hjälpa till.
Hur ska detta gå till? Man kan ju inte gärna lägga sig
i Irlands inre angelägenheter.
Irland har ju svårt med sina folkomröstningar.
Vad händer om det blir ett nej igen?

Anf. 21 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Det var tre frågor. Jag börjar med
den sista: Vad händer om irländarna röstar nej en
gång till, och vad ska EU göra för att stötta Irland?
Jag tror att det bästa vi kan göra för att stötta Ir-
land i dess folkomröstningsansträngningar är att hålla
oss därifrån, inte lägga oss i, inte visa oss. Detta är
det irländska folkets sak att avgöra.
Jag tror att vore utomordentligt provocerande om
det uppfattades som om EU-kommissionen - trots all
den briljans som ryms i den församlingen - eller
europeiska rådet engagerade sig.
Låt irländarna sköta detta. Irländarna är varma
anhängare av en utvidgning av unionen. Nicefördra-
get syftade till att möjliggöra utvidgningen. Det är det
centrala.
Jag har ingen anledning att nu spekulera kring vad
som skulle hända om det blir ett nej, annat än att säga
att vi löser den situationen då. Hur, vet jag inte. Låt
oss vänta med den diskussionen tills det är ett sådant
läge.
Så till frågan om Mellanöstern. Det är ett skarpt
uttalande som strävar efter att vara balanserat. Det är
solklart om det som är den folkrättsliga grunden.
Israels ockupation av de områden som sedan också
bosättare har tagit över är inte förenligt med folkrät-
ten. Det gäller också relevanta FN-resolutioner.
Det övervåld som pågår från israelisk sida, inte
minst mot sjuktransporter, påpekas självklart också.
Samtidigt pekar vi på den palestinska sidan och deras
oförmåga att hantera och kontrollera den terrorism
som finns.
Det är ett sätt för EU:s del att uttrycka både enga-
gemang och oro utan att för den skull hamna i ett läge
då vi skapar en konflikt med den ena eller andra si-
dan. Vi vill, och kan troligen, spela en roll, men inte
förrän parterna själva kommer till ett förhandlings-
bord. Kanske ser vi just nu detta hända. Säker är jag
inte, men man kan alltid hoppas.
Det är ett solklart avståndstagande i frågan om
Zimbabwe och en solklar kritik av Mugabe och hans
regim och ett djupt beklagande av hur valet gick till.
Det är ett bakslag för alla demokrater. De flesta nu
verksamma demokrater världen över var djupt enga-
gerade i Zimbabwes frigörelse, och så har vi fått
uppleva detta. Det är förstämning och ilska.

Anf. 22 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Vi undrar hur andra afrikanska leda-
re kunde gratulera Mugabe till segern. Det är för oss
ganska obegripligt. På något sätt kanske det handlar
om någon sorts missriktad vördnad för den äldste
ledaren. Det är viktigt att EU är mycket tydliga mot
de andra.
Jag hoppas naturligtvis också att det är någonting
på gång i Mellanöstern.
En fråga som jag tycker är en av de värre är för-
störandet av all infrastruktur som ju utgör basen för
en palestinsk stat. Jag hoppas att EU är mycket tuff i
sina uttalanden på den punkten och också gör någon-
ting gentemot Israel när det gäller den delen.
Jag håller helt med statsministern om att vi inte
ska lägga oss i den irländska folkomröstningen. Jag
vet att man uttalat sitt stöd för processen och var
villig att stödja den på något sätt. Jag ställde frågan
för att få veta om EU tänker göra något konkret när
det gäller processen inför den irländska folkomröst-
ningen.

Anf. 23 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Nej, ingenting konkret. Min bedöm-
ning är att om vi gör något konkret blir det bara ett
elände. Låt dem folkomrösta och folkomrösta i frid så
blir det säkert också fred med Nicefördraget.
Det är ett bra fördrag. Jag tror att ligger i linje
med vad irländarna vill, men det ska de själva ta
ställning till. Det ska inte andra upplysa dem om.
Jag skulle bli vansinnigt upprörd om något sådant
hände i Sverige; om det plötsligt kom folk tillresande
från Irland och talade om för oss hur vi skulle rösta.
Det är fortfarande så i Europa. Vi är här tydligt ur-
skiljbara nationalstater med en nationell politisk kul-
tur som försöker samarbeta med varandra. Vi måste
respektera det.
Jag har ingen anledning att ytterligare kommente-
ra frågan om Mellanöstern och Zimbabwe. Vi har väl
i huvudsak samma värderingar. Det finns en solidari-
tet bland olika ledare att Afrika själv ska lösa sina
problem. En sådan solidaritet kan ibland uppenbarli-
gen bli litet missriktad.

Anf. 24 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Först vill jag tacka för en informativ
och klar redogörelse från Barcelona.
Det är viktiga mål som är uppsatta. Tillåt mig
konstatera att det är långt kvar innan vi har nått må-
len, men de är inte desto mindre viktiga.
Jag vill instämma i vad statsministern sade när det
gäller den miljödrivna tillväxten och att den inte har
fått det genomslag som vi hoppades och önskade. Ska
vi nå en verklig tillväxt och nå de här jobben är det
naturligtvis viktigt att tillväxten blir hållbar.
Vi har hört ambitionen från statsministern.
Finns det någonting mer konkret att göra för att ge
starkare tyngd åt miljöfrågorna och den uthålliga
tillväxten?
Jag vill anknyta till den brevskrivning som Willy
Söderdahl var inne på. Där har statsministern till-
sammans med Tony Blair tagit upp snabbheten i att
starta företag i Europa och att bygga ut bredbanden
till 2005. Togs frågan att ta bort byråkratin för småfö-
retagen upp i Barcelona, och small det till och gav
resultat? Om jag förstod det rätt av redogörelsen
small det till och gav resultat för målsättningen att
bygga ut bredbanden i Europa. Jag skulle kunna fråga
om Sverige ingår in den planen, men det förstår jag
att vi gör. Min fråga är snarast hur statsministern ser
på vad som i nationellt perspektiv krävs för att öka
trovärdigheten från Sverige för kravet att nå målet om
bredband till alla hushåll i Europa 2005?

Anf. 25 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Det var många frågor, och jag ska
försöka besvara dem.
På miljöområdet är det viktigt med indikatorer,
alltså tydligt uppsatta signaler som talar om i vilken
riktning EU går miljömässigt. Kommissionen har ett
sådant uppdrag.
Vad gäller förebilder behöver vi inte vänta på EU
för att göra det själva. Exempelvis är den energipoli-
tiska proposition som vi lägger fram tillsammans -
Centerpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna
- ett uttryck för en ny teknologisk ansats för denna
viktiga del av vårt ekonomiska liv.
I fråga om de små och medelstora företagen är det
kanske för mycket sagt att det small till. Det gjorde
det inte. Däremot var vi helt överens om att ge gre-
kerna i uppgift att till kommande år, nästa toppmöte
som hålls i Grekland, göra till en av de stora frågorna
hur vi hanterar startandet av nya företag i Europa med
så lite byråkrati som möjligt. Där är USA bättre än vi,
det vet vi. Samtidigt har vi i Sverige ett och annat att
bidra med omkring våra erfarenheter, både negativa
och positiva, och det ska vi göra.

Anf. 26 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Jag välkomnar självklart och står
bakom detta att man nu lägger större tyngd på småfö-
retagarfrågorna vid de kommande mötena för att nå
resultat också där.
Min fråga om bredbanden, de nationella konsek-
venserna och förebilderna blir: Vilken ljus förebild
ser statsministern framför sig vad gäller bredbandsut-
byggnaden i Sverige?

Anf. 27 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Jag glömde den frågan, förlåt, jag
skulle ha besvarat det vid första inlägget. Jag är gans-
ka optimistisk därför att bredband är en ny form av
infrastruktur, som ju så påtagligt kopplas till IT-
boomen. Det är så att säga kusin med den teknologi-
revolutionen. Vi vet att det med all ny teknik kommer
en fruktansvärt snabb uppgång och väldiga förvänt-
ningar. Sedan kommer konkurserna, sedan den eko-
nomiska baksmällan och sedan faller det. Vi har just
fallit, vi är där nere, men sedan kommer tillväxten.
Jag är helt säker på att vi just nu står i det läge då det
börjar att röra sig i hushåll och hos andra som är de
egentliga efterfrågarna av bredbandstjänsterna. Nu
börjar det gå åt rätt håll. Då har vi en stadig tillväxt
framför oss.
Vi kan se på Ericssons systemleveranser för den
nya generationens telefoner. Där är det precis samma
teknologikurva. Det går jättesnabbt uppåt, sedan
dyker det, sedan kommer det i gång och växer. Jag
tror att Sverige kommer att vara en förebild i Europa
för användningen av bredband. Jag tror att Lennart
Daléus stridsrop, digital allemansrätt, kommer att
vara någonting som sprids ut över Sveriges gränser
och på så sätt upplyser hela den europeiska konti-
nenten.

Anf. 28 BJÖRN VON DER ESCH (kd):
Herr talman! På EU-toppmötet i Göteborg var en
av huvudfrågorna, om inte huvudfrågan, utvidgning-
en av EU. Nu är det knappt två år kvar tills eventuellt
tolv nya stater ska komma med. I statsministerns
uppräkning av de punkter som behandlades nämndes
inte utvidgningen. Var den frågan över huvud taget
inte med på dagordningen?

Anf. 29 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Nej, det var den inte, men samtidigt
ja, den var närvarande, närvarande i form av att
samtliga stats- och regeringschefer från ansökarlän-
derna deltog i toppmötet under den fas då vi diskute-
rade Lissabonprocessen. De fick ge sin syn på den.
Däremot var det här toppmötet tid inte avsatt för att
diskutera förhandlingarna om de nya medlemsländer-
na, de svåra förhandlingarna om regionalfonder och
jordbruk. Vi kommer tillbaka till det i Sevilla. Där-
emot var de på plats, och de uttryckte tillförsikt. Det
kändes naturligt att vara några fler kring bordet.
Dessutom var de i allra högsta grad på plats när vi
diskuterade reformerna av rådets arbetsformer i
framtiden, hur vi beter oss när vi är 20, 25, 30 med-
lemmar kring bordet för att komma fram till beslut.
Det ska också diskuteras i Sevilla.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Förnyad bordläggning

Föredrogs och bordlades åter
Kulturutskottets betänkanden 2001/02:KrU10-
KrU14

8 § Sveriges tillträde till Stockholmskonventio-
nen om långlivade organiska föroreningar

Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2001/02:MJU14
Sveriges tillträde till Stockholmskonventionen om
långlivade organiska föroreningar (prop.
2001/02:75).

Anf. 30 KJELL-ERIK KARLSSON (v):
Herr talman! Det här betänkandet behandlar för-
utom Sveriges tillträde till Stockholmskonventionen
ett antal motioner om kemiska ämnen och produkter.
Vänsterpartiet har i betänkandet reservation om av-
fallsförbränning samt om produkter och avfall från
fiskenäringen. Vi har även ett särskilt yttrande om
kvicksilver i amalgam.
Herr talman! För tids vinnande yrkar jag bifall
endast till reservation 1 men står givetvis även bakom
vår andra reservation.
Syftet med Stockholmskonventionen är att för-
hindra skadlig påverkan av s.k. POP-ämnen. Ännu är
det bara tolv ämnen eller ämnesgrupper som omfattas
av konventionen, men det är inte vilka ämnen som
helst. Det är åtta bekämpningsmedel - aldrin, klor-
dan, DDT, dieldrin, endrin, heptaklor, mirex och
toxafen. Till detta kommer de två industrikemikalier-
na PCB och hexaklorbenzen. Utöver dessa finns på
listan två ämnen som bildas som biprodukter vid
förbränning. Det är polyklorerade dioxiner och fura-
ner.
Dessa långlivade organiska och bioackumulerbara
ämnen är inte att leka med. När de släpps ut i miljön
kan de finnas kvar i årtal, decennier eller t.o.m. i
århundraden. De sprids med luft och vatten över stora
avstånd, från ekvatorn till Nordpolen. En del av dem
lagras i feta vävnader hos djur och människor, vilket
gör dem till de mesta problematiska kemikalier som
vi och miljön kan utsättas för. Vi har fått kostråd när
det gäller dioxin i fisk. När får vi kostråd baserade på
kemikalier i andra livsmedel? Eller ska vi sluta pro-
ducera dessa ämnen som produceras både avsiktligt
och oavsiktligt?
En del vanlig mat innehåller i dag så höga nivåer
av dioxin att en stor del av livsmedlen skulle vara
otjänliga om gränsvärdena sattes på säkra nivåer.
Inom FN har över 100 länder enats om att utsläppen
måste minska för att till slut helt upphöra. EU har
sagt att medlemsstaterna måste vidta åtgärder för att
minimera utsläppen. Riksdagen har sagt och beslutat
att alla utsläpp av farliga ämnen till miljön ska upp-
höra.
Men i Sverige pågår ändå en av de största utbygg-
naderna av en dioxinkälla i modern tid, nämligen
sopförbränningen som ska fördubblas inom fem år.
Denna utbyggnad sker dessutom utan någon övergri-
pande konsekvensbeskrivning. Det är det som vår
reservation nr 1 handlar om.
Vi anser att det är anmärkningsvärt att denna ut-
byggnad - en av de största industriella utbyggnaderna
i modern tid - sker utan en nationell övergripande
konsekvensbeskrivning. Visserligen prövas varje
enskild anläggning, men ingen bedömning görs av
miljöeffekterna av den samlade utbyggnaden. Det
tycker vi är helt oacceptabelt, för oavsett reningsut-
rustning och modernisering kommer mängden dioxin
i aska som läggs på våra svenska soptippar att öka i
proportion med den ökade förbränningen.
Då kan man ställa sig frågan om vi följer konven-
tionens inriktning om att minimera och slutligen helt
eliminera utsläppen av dioxiner, furaner, PCB samt
hexaklorbenzen - ämnen som bildas vid sopförbrän-
ningen.
Dixoin är ett människoskapat, mycket farligt mil-
jögift som lagras i fettvävnaderna hos människor och
djur. Så länge dioxin produceras kommer det att spri-
das till miljön och människorna. En stor mängd finns
redan spridd i miljön, och den bryts ned sakta. Vi och
myndigheterna måste vidta kraftfulla åtgärder. Mins-
kade utsläpp räcker inte, de måste elimineras. Alla
källor till dioxinutsläpp bör kartläggas och åtgärdas.
Behovet av detta ser vi när kostråden kommer i
stället för åtgärder. Vad ska vi göra med den åter-
kontaminering som sker av vatten och våra hav ge-
nom produkter och avfall från fiskenäringen? Vi
anser att Livsmedelsverket borde få i uppdrag att i
samråd med Fiskeriverket och Naturvårdsverket se
över problematiken och föreslå en strategi för att
hantera just detta problem. Detta tar vi upp i vår re-
servation 2.
Slutligen, herr talman, vill jag nämna vårt särskil-
da yttrande som beskriver vår syn på kvicksilverhal-
tigt tandvårdsmaterial. Vår syn är att detta tand-
vårdsmaterial måste fasas ut och förbjudas.
Vi anser att skrivningen i delmål tre i kemikaliest-
rategin för giftfri miljö om utfasning av kvicksilver
senast 2003 inkluderar kvicksilverhaltigt tandvårds-
material.
Eftersom regeringen avser att anmäla ett förbud
mot användning av kvicksilver till EU har vi här
avstått från att reservera oss i denna del. Vi avvaktar
nu regeringens arbete på EU-nivå och avser att åter-
komma om detta arbete inte leder till några konkreta
åtgärder inom en snar framtid.

Anf. 31 ESKIL ERLANDSSON (c):
Herr talman! I detta betänkande behandlas propo-
sitionen Sveriges tillträde till Stockholmskonventio-
nen om långlivade organiska föroreningar och därtill
ett antal motionsyrkanden. Jag tänker uppehålla mig
vid ett av dem, och det rör kvicksilvret.
Sverige har, som alla känner till, systematiskt un-
der många år arbetat med att avveckla kvicksilvret
och dess användning inom olika områden. Det är bara
inom tandvården som amalgamanvändningen och
därmed kvicksilvret har utgjort något slags fredad
zon. Det är just därifrån som det stora utsläppet sker i
dag av kvicksilver i vårt kretslopp. År 1995 kom en
tredjedel av utsläppen till luft t.ex. från våra kremato-
rier och därmed från kvicksilvret i amalgamet i de
avlidnas tänder.
Sveriges riksdag beslutade 1994 att amalgamet
skulle avvecklas senast 1997. Många som arbetat
länge för ett amalgamförbud tyckte då att detta var ett
senkommet beslut. Det fördröjdes emellertid beroen-
de på vårt inträde i den europeiska unionen. Det för-
bud som riksdagen hade beslutat om förhindrades
rentav. Men eftersom kvicksilvret klassats som en
medicinteknisk produkt kunde vi inte tillämpa nor-
mala miljöregler.
Detta tycker jag, herr talman, är en orimlig politik.
Påverkan på naturen är givetvis densamma om kvick-
silverutsläppen kommer från varor som termometrar
och batterier eller från amalgamfyllningar som inne-
håller kvicksilver. Jag tycker att miljöreglerna bör
gälla allt kvicksilver oavsett hur det används.
Jag vill, herr talman, med detta korta anförande
yrka bifall till reservation nr 6.

Anf. 32 HARALD NORDLUND (fp):
Herr talman! Vad är då långlivade organiska för-
oreningar? Jo, typiskt för dessa är att de bryts ned
mycket långsamt i naturen. De sprids över stora om-
råden med nedfall också långt från ursprungskällan.
Natur, fåglar, andra djur liksom människor drabbas.
Genom att vi nu tillträder Stockholmskonventio-
nen bidrar vi till att förhindra skadlig påverkan på
människors hälsa och på miljön. Ett tydligt exempel
på att skador tyvärr redan skett är situationen i Öster-
sjön. Fisken är så förgiftad att unga kvinnor rekom-
menderas att avstå från att äta den.
Jag vill, herr talman, peka på två viktiga delar i en
politik för att komma åt de här problemen.
Den ena delen handlar om EU:s kemikalielagstift-
ning. Vi socialliberaler anser att utredningsansvaret
ska gälla alla kemiska ämnen och produkter och att
informationen om alla kemiska ämnens egenskaper
ska vara tillgänglig. Jag har tagit upp detta i reserva-
tion 4, till vilken jag yrkar bifall.
Miljöfrågorna är drivkraft för ekonomisk tillväxt,
sade statsministern för en stund sedan. Jag tror att han
har rätt. Jag kommer att tänka på det när jag ska peka
på den andra delen i en nödvändig politik för att stop-
pa förgiftningen i naturen, nämligen hur vi tar hand
om vårt avfall.
En hantering som är hållbar är återvinning, åter-
användning och också minskning av den totala av-
fallsmängden. Deponering av avfall är en miljöovän-
lig hantering, och det är också den sopförbränning
som bedrivs i dag. Dioxiner sprids till både luft och
mark, men också vissa andra gifter. Politiken är i det
här avseendet för otydlig. Vi har infört skatt på depo-
nering av avfall, men inte på miljöstörande förbrän-
ning.
Jag menar också att många politiker ute i landet
sprider tveksamhet om vilken väg vi måste vandra
genom att då och då ifrågasätta den, som vi menar,
nödvändiga inriktningen på att sortera vårt avfall,
återvinna, återanvända och totalt minska avfallet.
Det är mot den här bakgrunden som vi menar att
det är viktigt att nu ifrågasätta och också vidta åtgär-
der för att hejda den mycket kraftiga utbyggnad av
sopförbränningen som pågår på olika håll i landet,
åtminstone tills vi vet ännu mer om konsekvenserna
av den.
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till reserva-
tion 4.

Anf. 33 MARIA WETTERSTRAND (mp):
Herr talman! Vi i Miljöpartiet är mycket glada att
regeringen nu föreslår riksdagen att Sverige ska god-
känna tillträde till Stockholmskonventionen om lång-
livade organiska föroreningar, s.k. POP. Det är syn-
nerligen väsentligt att vi i Sverige tar vår del av an-
svaret för att få bort de här farliga kemiska ämnena ur
kretsloppet. Problemet med just POP är att de är
långlivade och att de byggs upp i kroppsvävnaderna.
Ju högre upp i näringskedjan man kommer desto mer
gifter har det ansamlats i organismerna. Människan
finns högt upp i näringskedjan. Det innebär också att
halterna i kroppen är betydligt högre än i omgivning-
en och att även mycket små mängder av de här ämne-
na kan vara väldigt skadliga.
Syftet med Stockholmskonventionen är att dessa
ämnen ska fasas ut helt och hållet. Där tar man upp
tolv av de här ämnena. Det kan tyckas som en droppe
i havet när man betänker att det, om man bara räknar
Sverige, finns ca 30 000 kemikalier som vi inte har
någon kunskap om - eller mycket liten kunskap. Alla
dessa är förstås inte POP, men det finns betydligt fler
än tolv även av dem.
Nåja, det här är ett steg i rätt riktning, och man får
väl se det som en miniminivå som förhoppningsvis
kan stödjas i ett brett internationellt perspektiv. Vi
tycker att det borde vara självklart för ett land som
Sverige, som säger sig vilja vara en föregångare på
miljöområdet, att gå betydligt längre än den här mi-
niminivån. Tyvärr finns det tecken på att det ur flera
aspekter inte förhåller sig på det sättet i dag. Därför
har Miljöpartiet en motion med förslag på åtgärder
för att skärpa Sveriges åtföljande av den här konven-
tionen.
En verksamhet som vi tar upp särskilt där, och
som går i helt motsatt riktning jämfört med syftet
med Stockholmskonventionen, är den gigantiska
pågående utbyggnaden av sopförbränningsanlägg-
ningar, som flera tidigare har tagit upp här. År 1997
bestämde man att man skulle införa ett deponerings-
förbud. Detta trädde i kraft vid det senaste årsskiftet.
Man beslutade då också att införa en skatt på depone-
ring av avfall. Redan då påpekade Miljöpartiet risken
med att det skulle bli en storskalig utbyggnad av
sopförbränningsanläggningar på grund av att det då
var det billigaste alternativet.
Nu ser vi effekten, nämligen att det är precis det
som håller på att hända och som till viss del redan har
hänt. 19 kommuner har i dag planer på att bygga stora
anläggningar för att elda upp soporna. Anledningen är
att de ekonomiska villkoren är sådana att detta är det
billigaste alternativet. Det finns stora problem med
det här, och ett av problemen är bildandet just av
POP, t.ex. dioxin. När man förbränner sopor bildas
dioxiner. Dessa kommer antingen ut i luften, via
gaser, eller i askan eller via filterresterna. Den aska
som bildas, där de högsta mängderna dioxin finns,
måste behandlas som farligt avfall och läggas på
soptipparna. Det finns många exempel i dag på att
detta inte sköts på ett bra sätt på soptipparna. Det
finns, som vi ser det, stora risker att det här dioxinet
också kommer ut i kretsloppet. Det enda man gör ur
dioxinsynvinkel är i princip att man gör vanligt avfall
till farligt avfall som innehåller höga halter av dioxin.
Ett annat problem med sopförbränning är att det
bryter kretsloppet. En stor del av det material som
eldas upp skulle kunna återvinnas eller återanvändas,
och en stor del av materialet skulle säkerligen inte
behöva produceras över huvud taget.
Vi ser också att sopförbränning till stor del är ett
systemfel, eftersom det minskar drivkrafterna för att
vidta andra åtgärder för att minska uppkomsten av
avfall och för att öka sopsorteringen. Det ger tvärtom
snarare en drivkraft för att införskaffa avfall. Man
binder upp sig med långsiktiga avtal om att ta hand
om avfall åt andra kommuner, vilket gör att man
behöver en viss avfallsmängd. Vi ser det här som en
väldigt farlig utveckling.
Det finns också ett stort problem i att man inte
gör, och inte har gjort, någon övergripande miljökon-
sekvensbedömning gällande den totala utbyggnaden
av sopförbränningsanläggningar. Det är bl.a. det som
vi tar upp i vår motion.
En annan fråga som vi tar upp i motionen handlar
om mätning och kontroll, något som vi anser vara
totalt undermåligt i dag. Man mäter och kontrollerar
dioxinutsläpp från sopförbränningsanläggningar en
gång per år under optimala driftsförhållanden, och när
man eldar just avfall är driftsförhållandena oerhört
varierande beroende på att innehållet i avfallet kan
variera. Det är svårt att hålla en optimal drift hela
tiden. I Belgien har man infört stora skärpningar när
det gäller just kontroll och mätning av dioxin. Det
tycker vi är en förebild, och vi tycker att Sverige ska
ta sig en titt på detta.
Vi i Miljöpartiet menar att det behövs ett tillfälligt
stopp för planerna på utbyggnad av sopförbrännings-
anläggningar tills en sådan här övergripande miljö-
konsekvensbedömning är gjord för att inte riskera att
Sverige långsiktigt undergräver syftet med Stock-
holmskonventionen och i stället börjar nyproducera
stora mängder av skadliga gifter som sedan sprids i
naturen. Vi tycker också att det är viktigt att man
under den här tiden försöker klargöra de framtida
ekonomiska förutsättningarna för avfallsförbränning.
Det har vi inte tagit upp i vår motion, men det är en
viktig del. Jag instämmer därför i Vänsterpartiets
yrkande av bifall till reservation 1.
Jag tänkte också säga några ord om en annan av
Miljöpartiets reservationer, som handlar om bromera-
de flamskyddsmedel. I dag finns det ett 70-tal brome-
rade flamskyddsmedel som används som brandskydd
i framför allt elektronisk utrustning, bl.a. datorer.
Dessa ämnen är långlivade och har också den typen
av egenskaper att de byggs upp i kroppsvävnaderna, i
kroppens fetter. Bl.a. har man uppmätt höga halter i
bröstmjölk. De här ämnena kan också påverka de
mänskliga hormonerna. De stör därmed processer i
kroppen och kan orsaka svåra skador.
Vi anser att man kan klara sig utan bromerade
flamskyddsmedel, och det anser även t.ex. Rädd-
ningsverket. Vi menar att Sverige måste gå i täten
med ett nationellt förbud mot hela gruppen bromera-
de flamskyddsmedel och att man också ska verka för
att fasa ut de här ämnena i hela EU. Sverige jobbar
med de här frågorna på EU-nivå, men vi menar att
man också måste gå före nationellt med ett förbud
mot hela den här gruppen. Jag vill yrka bifall till
reservation 9, som handlar om bromerade flam-
skyddsmedel.
I övrigt har Miljöpartiet en mängd reservationer i
det här betänkandet. Det är många av våra förslag
som behandlas. Det handlar bl.a. om försiktighet och
framförhållning vid tillverkning av nya kemiska äm-
nen. Det handlar om utfasning av enskilda kemikalier
och kemikaliegrupper. Det handlar om kvicksilver i
amalgam, som vi anser ska bort. Det handlar om
avvecklingsplan för bekämpningsmedel och om ut-
fasning av PVC. Sedan har vi ett särskilt yttrande om
flera särskilt besvärliga kemikalier som skulle kunna
fasas ut, varav Barbro Feltzing senare kommer att ta
upp en del.

Anf. 34 CARINA OHLSSON (s):
Herr talman! Jag får börja med att yrka bifall till
förslaget i betänkandet Sveriges tillträde till Stock-
holmskonventionen om långlivade organiska förore-
ningar och avslag på samtliga motionsyrkanden, både
de från följdmotionerna och de 38 motionsyrkandena
från den allmänna motionstiden 2001 rörande kemi-
kaliekontroll.
Stockholmskonventionen antogs vid en diploma-
tisk konferens i Stockholm den 23 maj förra året,
därav namnet. Syftet är att förhindra skadlig påverkan
av långlivade organiska föroreningar på människors
hälsa och miljö genom att förbjuda, avveckla eller
begränsa användning och produktion av sådana för-
oreningar samt att minimera eller, där så är möjligt,
eliminera utsläpp av oavsiktligt bildade biprodukter
som t.ex. dioxiner, som flera här har tagit upp.
Initialt omfattar konventionen tolv ämnen, eller
ämnesgrupper, vilka samtliga redan är förbjudna eller
strängt reglerade i Sverige. Utskottet föreslår att riks-
dagen godkänner att Sverige tillträder Stockholm-
skonventionen om långlivade organiska föroreningar,
s.k. POP-ämnen.
Förenta nationernas miljöprograms styrelse be-
slutade 1995 att börja jobba med frågan, och Sverige
undertecknade konventionen samma dag som den
antogs, alltså den 23 maj förra året. Hittills har två
länder ratificerat och totalt elva länder, och Europeis-
ka gemenskapen, undertecknat den. För ikraftträdan-
de krävs att minst 50 parter ratificerar, godtar eller
godkänner konventionen.
Långlivade organiska föroreningar, s.k. POP-
ämnen, kännetecknas av att de bryts ned mycket
långsamt i naturen, särskilt i kalla miljöer med spar-
sam biologisk aktivitet. De sprids över nationella
gränser, och nedfall kan ske långt från ursprungskäl-
lan. POP-ämnen är fettlösliga och ansamlas i männi-
skors och djurs kroppsfett, dvs. de är bioackumuler-
bara. Det är därför vi kan hitta oroväckande höga
halter i t.ex. modersmjölk och hos sälar. Sälar har
mycket fett och vistas i kalla miljöer där ämnena
bryts ned väldigt långsamt. Toppkonsumenter, såsom
de stora rovdjuren och rovfåglarna, är särskilt utsatta
eftersom ämnena som regel ökar i koncentration ju
högre upp i näringskedjan man kommer.
Mätningar i Östersjön har visat att halterna av vis-
sa långlivade miljögifter inte har minskat trots lång-
variga förbud mot användning såväl i Sverige som i
andra Östersjöländer. Östersjön är ett av världens
största bräckvattenhav med en hög tillförsel av mil-
jögifter och en låg vattenomsättning. Den låga salt-
halten ger ett ganska artfattigt växt- och djurliv som
är särskilt känsligt för ytterligare påverkan av mil-
jögifter. Livsmedelsverket har exempelvis utfärdat
kostrekommendationer för konsumtion av fet fisk
från Östersjön för kvinnor i barnafödande ålder på
grund av de höga halterna.
Temperaturskillnaden mellan olika regioner har
betydelse för spridningsmönstret. Forskningen om
spridningsmönstret visar att ämnen avgår från mark
och vatten till luft i varmare regioner och transporte-
ras till varmare regioner och blir kvar där, i t.ex. tem-
pererade och arktiska områden. De arktiska ekosys-
temen och ursprungsbefolkningen som livnär sig på
fisk och däggdjur från Arktis är speciellt i riskzonen.
Detta visar att det är angeläget att vidta åtgärder
på regional och global nivå för att stoppa spridningen
av dessa ämnen. Stockholmskonventionen kan bidra
till att minska nedfallet - bl.a. över Sverige - av dessa
ämnen, som i huvudsak används i andra delar av
världen. Vi får hoppas att denna typ av internationella
konventioner åstadkommer en större rättvisa mellan
nu levande och kommande generationer. Vi som lever
nu måste ta tag i våra egna miljöproblem för kom-
mande generationer.
För att nå målet giftfri miljö krävs inte enbart na-
tionella åtgärder utan också åtgärder inom EU och
globala beslut. Vi har här i riksdagen med anledning
av propositionen Kemikaliestrategi för en giftfri miljö
redan beslutat att användningen av särskilt farliga
ämnen ska fasas ut. Stockholmskonventionens ämnen
omfattas av detta utfasningskrav.
Herr talman! Konventionen reglerar även import
och export samt omhändertagande av lager och avfall
av långlivade organiska föroreningar. Initialt omfattas
tolv ämnen eller ämnesgrupper som tidigare har räk-
nats upp här.
När det gäller dioxiner och furaner ställer kon-
ventionen krav på att åtgärder ska vidtas för att mins-
ka eller eliminera utsläpp till följd av oavsiktlig bild-
ning av dessa ämnen. Detta ska ske genom upprättan-
de av handlingsprogram och genom att främja an-
vändning av bästa tillgängliga teknik och bästa mil-
jöpraxis. Med stöd av miljöbalken kan regeringen
föreskriva gränsvärden som måste iakttas när tillstånd
till miljöfarlig verksamhet beviljas och omprövas: För
svensk del finns det behov av att kartlägga utsläpp-
skällor och ytterligare definiera behov av åtgärder för
dessa oavsiktligt bildade ämnen. Därför ger regering-
en Naturvårdsverket ett sådant uppdrag.
Stockholmskonventionens bestämmelser medför
alltså endast behov av mindre kompletteringar i det
svenska regelverket. Författningsändringar kan ge-
nomföras med stöd av befintliga bemyndiganden i
miljöbalken.
Utskottet anser på samma sätt som regeringen att
ytterligare POP-ämnen bör läggas till konventionen
så snart som möjligt och tycker därför att det är bra
att regeringen har gett Kemikalieinspektionen i upp-
drag att tillsammans med Naturvårdsverket ta fram en
prioriteringslista över sådana ämnen. Försiktighets-
principen är vägledande för konventionens syfte och
användning, särskilt när det gäller att lägga till nya
ämnen.
Herr talman! Det är viktigt att vi fortsätter att vara
framsynta och driva på miljöfrågorna i allmänhet och
kemikaliefrågorna i synnerhet - nationellt, inom EU
och internationellt. Detta är viktigt för att vi ska få en
hållbar utveckling och för att kommande generationer
ska kunna leva i en giftfri miljö.

Anf. 35 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Carina Ohlsson talade ganska myck-
et om dioxinproblemet, miljöproblemen i Östersjön
och knöt även an till sopförbränningen. Jag trodde att
Carina Ohlsson skulle sluta med ett konstaterande
och kanske rent av en uppslutning bakom reserva-
tion 1. Man kunde tro det, åtminstone när man lyss-
nade till beskrivningen av problemen och deras stor-
lek.
Därför vill jag fråga: Vilka åtgärder menar Carina
Ohlsson är nödvändiga för att komma åt det stora
problem som hon berörde i anförandet? Är ett förslag
om skatt på sopförbränning på väg hit till riksdagen,
eller ska det vidtas andra åtgärder för att vi ska kom-
ma åt det här problemet, som Carina Ohlsson mycket
riktigt beskrev?

Anf. 36 CARINA OHLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan instämma i en del av det
som Harald Nordlund tog upp. Vi är naturligtvis inte
nöjda när de här utsläppen fortfarande finns. Dioxi-
nutsläppen ska minska ännu mer. Det är just vad
Stockholmskonventionen säger: De ska minskas eller
elimineras. Det gäller inte bara utsläppen från avfall-
sanläggningar, utan det gäller all hantering och alla
typer av processer där dioxin framstår som en förore-
ning.
Därför har Naturvårdsverket fått i uppdrag att fö-
reslå åtgärder för att minska dioxinutsläppen ytterli-
gare. Det kommer i år också ett samlat grepp från
regeringen när det gäller avfallshantering. Flera ut-
redningar har nyligen presenterats i syfte att ge un-
derlag för nya åtgärder. Därför avvaktar jag till dess,
även om jag är säker på att Harald Nordlund inte är
nöjd med det.

Anf. 37 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag är inte nöjd, och jag ställer en
konkret fråga: Är Carina Ohlsson positiv till att införa
en skatt på sopförbränning motsvarande deponiskat-
ten?

Anf. 38 CARINA OHLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag väntar till dess jag får ta del av
alla utredningar och förslag för att få en samlad be-
dömning och för att se hur de olika förslagen ställer
sig till varandra.
Det är svårt att se en helhet, för det bildas dioxiner
vid andra processer också, t.ex. vid oavsiktliga brän-
der på soptippar eller deponier och även vid förbrän-
ning av biobränslen. Jag tycker att man bör ha en
samlad bild innan man föreslår konkreta åtgärder. Det
är möjligt att det behövs sådana åtgärder som Harald
Nordlund beskriver.

Anf. 39 MARIA WETTERSTRAND (mp) re-
plik:
Herr talman! Carina Ohlsson nämnde i sitt anfö-
rande dioxinproblematiken när det gäller fisken i
Östersjön och de kostrekommendationer som finns
från Livsmedelsverket. Jag kan inte låta bli att kom-
mentera det.
Det är ju ganska viktigt att i sammanhanget påpe-
ka att man faktiskt i de andra EU-länderna har be-
stämt att fisk som innehåller så höga halter av dioxin
ska vara förbjuden att försälja för mänsklig konsum-
tion. Sverige har begärt och fått ett undantag från
detta, så att vi i Sverige ska ha möjlighet att i affärer-
na köpa fisk med för höga halter av miljögiftet diox-
in, som behandlas bl.a. i Stockholmskonventionen.
Jag måste fråga: Anser Carina Ohlsson att detta är
tillräckligt - att kostrekommendationer till unga
kvinnor löser problemet med att vi i dag får i oss
alldeles för höga halter av dioxin?

Anf. 40 CARINA OHLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tror inte att det bara är kostre-
kommendationer till unga kvinnor som behövs utan
snarare kostrekommendationer över huvud taget.
Naturligtvis kan unga kvinnor vara mest drabbade
för att de är i fertil ålder och för att den här typen av
miljögifter kan ansamlas i bröstmjölk och även föras
över till det nyfödda barnet vid amning. Det är natur-
ligtvis inte önskvärt. Jag tycker att det är fruktansvärt.
Här görs det också sammanvägningar. Å ena si-
dan är det nyttigt att äta fisk, å andra sidan får man i
sig gift då. Experter säger att man har kommit fram
till en avvägning som ska vara så balanserad som
möjligt. Det får jag väl lita på i detta fall.

Anf. 41 MARIA WETTERSTRAND (mp) re-
plik:
Herr talman! Experterna i EU har kommit fram
till en helt annan bedömning, nämligen att den här
fisken är farlig för mänsklig konsumtion. Detta i
kombination med de höga dioxinhalter vi får i oss
genom våra andra livsmedel gör att vi anser att man
bör åtgärda detta.
Jag blir personligen väldigt frustrerad när jag hör
experter tala om hur nyttigt det är att äta fet fisk. De
säger att man ska äta fet fisk minst en gång i veckan.
Eventuellt säger de i en bisats: Det här gäller tyvärr
inte dig, därför att du är en ung kvinna i fertil ålder.
Du får äta fisk högst en gång i månaden, och även då
kan det innebära vissa risker.
Jag skulle naturligtvis föredra att jag visste att den
feta fisk som finns i livsmedelsbutikerna kom från
hav där man inte har så höga dioxinhalter som man
har i Östersjön - det är inte så att det inte skulle fin-
nas fet fisk på marknaden om vi förbjöd just den här
värsta dioxinhaltiga feta fisken från vissa delar av
Östersjön - eller att fisken kom från sådana bestånd i
Östersjön där man vet att dioxinhalterna ligger under
de gränsvärden som experterna inom EU har kommit
fram till är farliga för människor.
Jag tycker att det är mycket underligt att man från
Socialdemokraternas sida anser att det räcker med
kostrekommendationer och att man inte vill garantera
oss unga kvinnor rätten att faktiskt kunna köpa fet
fisk i affärerna och våga äta den.

Anf. 42 CARINA OHLSSON (s) replik:
Herr talman! Det vore önskvärt att man kunde ga-
rantera att alla typer av livsmedel var bra ur hälso-
synpunkt och inte innehöll några gifter. Det är natur-
ligtvis vår gemensamma önskan att vi tillsammans
kan lösa detta genom sträng miljölagstiftning, så att
våra kommande generationer inte ens ska behöva
göra dessa ställningstaganden. Det är den första ut-
gångspunkten.
Vi har i Sverige jobbat mycket med dioxinfrågan,
även om Maria Wetterstrand inte tycker att det är
tillräckligt. Dioxinutsläppen från sopförbränning har
dock minskat från 90 gram per år 1985 till 3 gram per
år. Det är alltså en minskning på 97 %. Det har alltså
gjorts saker.
Jag ska återgå till frågan om att äta fisk eller inte.
När man talar med unga kvinnor är det i alla fall ett
som är säkert, nämligen att informationen har gått
fram. Man informerar hela tiden på mödravårdscent-
raler osv.
Men det är mycket svårt att ge garantier för att
alla typer av livsmedel inte innehåller gifter, eftersom
det finns andra fetthaltiga livsmedelsprodukter som
inte har helt uppmätta halter av alla typer av gifter.
Det är därför som det är så viktigt att vi kommer
överens om internationella konventioner. De flesta
ämnena kommer ju från andra länder än Sverige.

Anf. 43 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Carina Ohlsson talar på ett förtjänst-
fullt sätt om konventionen och framför allt om diox-
infrågan i sitt anförande. Men hon undviker att ta upp
den fråga som jag reste, nämligen frågan om kvick-
silvret, ett av de mest farliga giftiga ämnen som vi
känner till i vår miljö. Har inte Carina Ohlsson och
det parti som hon företräder någon åsikt i den frågan,
eller varför undviks frågan? Jag tycker, som jag
nämnde i mitt anförande, att det nu är dags att infoga
all användning av kvicksilver i den normala ordning-
en, nämligen att allt kvicksilver ska omfattas av gäl-
lande miljöregler. Vi ska inte ha kvar några fredade
zoner. Vad tycker Carina Ohlsson?

Anf. 44 CARINA OHLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tog inte upp frågan om kvicksil-
ver i mitt huvudanförande eftersom den inte ingår i
Stockholmskonventionen. Men jag var helt övertygad
om att Eskil Erlandsson skulle återkomma till den.
Jag kände mig därför lugn i den förhoppningen, och
jag har naturligtvis förberett ett svar.
Den här frågan är en följetong som jag personli-
gen skulle vilja se ett slut på i denna debatt. De som
har varit ledamöter av riksdagen längre har naturligt-
vis följt denna fråga under ännu längre tid här i kam-
maren.
Vi hade denna fråga uppe när vi antog kemikali-
estrategin för en giftfri miljö, alltså den nationella,
och när vi antog delmål 3 innebar det att nyproduce-
rade varor så långt det är möjligt ska vara fria från
kvicksilver från år 2003 och att kvicksilver inte heller
ska användas i produktionsprocesser. Ett förbud mot
export av kvicksilver finns redan, men det finns även
dispenser t.ex. för dentalt amalgam. Men det finns
alltså redan ett exportförbud. Tandvårdsersättningen
för amalgam slopades fr.o.m. 1999. Och regeringen
betonar i flera propositioner att det är angeläget att
användningen av amalgam inom tandvården snarast
upphör. Och i budgetpropositionen 2001 anförde
regeringen att man borde undersöka möjligheterna att
förbjuda amalgam av miljöskäl inom EU eftersom
man inte lyckats förbjuda det genom EU-direktivet
om medicintekniska produkter. Jag vet också att det
fortgår ett arbete från svensk sida med att försöka
förbjuda och fasa ut allt kvicksilver och därigenom
också amalgam.

Anf. 45 ESTER LINDSTEDT-
STAAF (kd):
Herr talman! Vi kristdemokrater tycker att det är
självklart att Stockholmskonventionen ska underteck-
nas. Därför har vi inte väckt någon motion om detta.
Som vi har hört finns det även motioner från all-
männa motionstiden. Där har vi en motion som berör
flamskyddsmedel. Det är något som har debatterats
mycket. Det talas framför allt om bromerade flam-
skyddsmedel. Det finns ca 800 flamskyddsmedel att
välja på, vilket är en otrolig mängd. Det är också en
otrolig mängd kemiska substanser bara i detta syfte.
Men det är de bromerade flamskyddsmedlen som har
kommit att användas mest och därför förekommer
mest. De är långlivade. Därför vill vi ha bort dem.
Dessutom har Räddningsverket sagt att vi kan undva-
ra just de bromerade flamskyddsmedlen, det finns
andra medel.
Det är också ett problem att många av de ersätt-
ningsmedel som vi tar till också visar sig vara skadli-
ga på olika sätt, och det finns motioner om detta. Det
är alltså inte helt enkelt.
Det behövs mycket materialarbete. Man har prö-
vat hur fort flygplan brinner. Man kan se att det skil-
jer väldigt mycket mellan olika material. Mycket kan
alltså göras bara genom att man får fram de bästa
materialen för detta ändamål.
Vår motion handlar om att vi vill verka för ett
förbud av pentaBDE, oktaBDE och decaBDE. Vi vill
att Sverige ska verka för att produktion och import av
dessa ämnen ska förbjudas i EU.
Utskottet redovisar på ett bra sätt att arbete pågår
och att Sverige har varit pådrivande. Det är vi glada
för. Vi har tidigare fått höra att Naturvårdsverket har
utarbetat en strategi för hur vi ska komma ifrån dessa
bromerade flamskyddsmedlen. Jag vet inte om Carina
Ohlsson vet vad den strategin går ut på, men det hade
varit intressant att höra.
Det talas om att man inom EU på frivillig väg har
upphört att tillverka PBB. Man har insett vart det har
varit på väg. För de andra ämnena som vi har motio-
nerat om är det också på väg. Men det är riskbedöm-
ningar på gång, och man vet inte hur lång tid det tar
innan detta går igenom. Parlamentet är pådrivande
och driver på kommissionen som verkar mer tvek-
sam, ofta av marknadsskäl.
Vi har inte funnit anledning att reservera oss i
ämnet eftersom arbete pågår och Sverige verkar för
detta. Vi tycker dock att vi kunde ha fått höra mer om
vad Sverige verkligen gör för att driva på detta och
vad Naturvårdsverkets strategi går ut på. Vi har där-
för skrivit ett särskilt yttrande om detta.
Vi kommer att följa frågan noga i fortsättningen.
Jag yrkar alltså bifall till förslaget i betänkandet och
har inte någon invändning mot själva Stockholm-
skonventionens undertecknande.

Anf. 46 BARBRO FELTZING (mp):
Herr talman! Jag ska prata lite om de motioner
som jag har väckt och som behandlas i det här betän-
kandet.
Ett av de motionskrav som jag har drivit sedan jag
kom in i riksdagen 1994 är ett förbud mot bromerade
flamskyddsmedel, som vi har pratat mycket om i dag.
De finns i textilier och i elektroniska applikationer.
Medlen har som ordet beskriver flamskyddande egen-
skaper, och den kemiska strukturen är närbesläktad
med PCB. När bromerade flamskyddsmedel för-
bränns bildas, som vi också har hört här i dag, dioxi-
ner och freoner. De är mycket giftiga för miljön och
ackumuleras.
De nya bromerade medlen, difenyletrar, är spridda
i stora delar av Sverige. Vi vet att halterna har höjts
drastiskt sedan 70-talet. De återfinns i bröstmjölk.
Man trodde att nivån gick ned ett tag, men den har
ökat igen. Bl.a. återfinns de i vårt blod.
För ett par år sedan hittade man mycket höga hal-
ter av bromerade flamskyddsmedel i Viskan. Värdena
i fisken var tio gånger högre än i fisk som fångats i
Nordsjön. Dessa värden är hundra gånger högre än i
övriga världen beroende på att man släppt ut väldigt
mycket bromerade flamskyddsmedel i Viskan.
Det är viktigt, herr talman, att ett förbud genom-
förs. Jag tycker att jag har kämpat länge för detta. Det
sägs att det kommer och att det ska komma i EU, men
hela tiden måste man trycka på för att det verkligen
ska hända någonting. Det har tagit väldigt lång tid.
Det har kommit fram ett nytt flamskyddsmedel.
Det är väl bra att man försöker få fram andra medel.
Det kallas för trifenylfosfat. Svenska forskare har
upptäckt detta i dataskärmar. När man har använt de
här dataskärmarna under två år finns medlet fortfa-
rande kvar. Det löser sig när man sätter sig framför
datorn. På grund av det elektriska fält som finns om-
kring datorn dras det närmare ansiktet och man andas
in det. Man tycker bl.a. från Chalmers att det här
medlet bör fasas ut. Det är ingenting vi ska ha.
Jag har också motionerat länge om hormoner och
hormonliknande ämnen. Ett sådant ämne är nonylfe-
nol som använts under 40 år i plaster och tvättmedel.
Man sade från början att sådana här små mängder inte
gör någonting. Men vi har nu sett, efter att det har
gått så här många år, att det har hänt väldigt mycket.
Om man tittar på den kemiska uppbyggnaden ser man
att det är uppbyggt precis som östrogen. Det ser unge-
fär likadant ut. De här utsläppen har gett allvarliga
skador. Vi vet att manliga individers spermieproduk-
tion har minskat med 50 %. Ämnet finns i hela vårt
vattensystem, i sjöar och i dricksvatten.
Det sker en samverkan med de här produkterna
och ämnena, bl.a. med DDE som är en nedbrytnings-
produkt av DDT. DDE medverkar till att pojkar föds
med missbildade könsorgan. Man har sett det på
krokodiler i Sydamerika, och man har hittat väldigt
mycket av sådana här missbildningar världen över.
Ett kemiskt ämne skulle inte få tillverkas med
mindre än att tillverkaren kan bevisa att det är ofarligt
för organismer och att det är viktigt för samhället. På
grund av detta har vi en reservation, och jag vill yrka
bifall till reservation 3 i betänkandet.
De syntetiska hormonerna som liknar östrogen
bryts inte ned i våra reningsverk, därför har man
uppmätt väldigt höga värden bl.a. i Stockholms-,
Umeå- och Göteborgsområdet. Man har upptäckt
tvåkönade isbjörnar med stört immunsystem på Sval-
bard. Det gäller att det sätts in starka krafter för att
avveckla de här hormonerna och hormonliknande
ämnena. Vi vet att de finns kvar länge i naturen.
Herr talman! Jag har också skrivit om läderhante-
ring. Genom att jag skrev den här motionen väcktes
faktiskt frågan de kemikalier som finns i läder. Jag
har själv arbetat med garvning, så det var ett sätt för
mig att upptäcka detta och anledning till att skriva en
motion om det. Det här har stor påverkan på vår mil-
jö.
Det garvas bl.a. med trevärd krom och det är al-
lergiframkallande. Men om man förbränner trevärd
krom omvandlas det till sexvärd krom, och det är
starkt cancerframkallande och allergiframkallande.
Därför tycker jag att man inte ska bränna läder som
man gör nu. Ni har pratat om sopförbränning. Sopor
förbränns nästan alltid på tippen, och det skulle man
inte göra med läder.
Vi har skrivit om pentaklorfenol som finns som
ett konserveringsmedel i läder, bl.a. i Indien och
Kina. Allt läder som vi importerar innehåller pen-
taklorfenol. Det blir dioxin även när det förbränns.
Jag tycker att regeringen ska försöka pröva ett na-
tionellt förbud mot pentaklorfenol. Militären ska nu ta
bort mängder av maskeringsnät som innehåller pen-
taklorfenol. Man återfinner alltså detta i stora mäng-
der i vårt blod.
En annan sak är azofärgämnena som finns i vårt
läder. De bör också förbjudas, men EU har inte låtit
oss göra ett undantag. Hos garveriarbetare har man
faktiskt hittat cancer av många olika slag.
I en motion talar jag om babyns hälsa och om ba-
byprodukter. Vi har ett särskilt yttrande som bl.a. tar
upp detta. Små barn i babyåldern utsätts för skadliga
kemikalier. Allting som läggs på babyns hud tas upp.
Det finns alltså fruktansvärt mycket. Av 70 produkter
som man har undersökt är det endast 12 som god-
känts. Ett exempel är att man dagligen tvättar babyn
med tvättservetter. Tillverkaren säger att produkten
ska klara två och ett halvt år. Bättre vore kanske att
sätta ett datum för sista dagen man bör använda dem.
Ett större krav på produkterna till våra små barn är
väldigt viktigt. Kemikalierna återkommer naturligtvis
i naturen sedan. En baby har så tunn hud att allting
som man lägger på den tas upp. Man ska tänka på det.
Det gäller nästan alla produkter. Det är nästan ingen
som klarar kraven.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 15 §.)

9 § Ändrade regler om annonser i TV-
sändningar

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU16
Ändrade regler om annonser i TV-sändningar (prop.
2001/02:82).

Anf. 47 LARS HJERTÉN (m):
Herr talman! Radio och TV har diskuterats i väl-
digt många år. Vilken frihet ska finnas i etern? Den
frågan aktualiserade redan författaren Vilhelm Mo-
berg på sin tid. Det kan inte vara rimligt, sade han,
med ett monopolföretag inom ett så viktigt massme-
dieområde. Det sade han redan för 40-50 år sedan.
Det är orimligt, menade han, att ha ett monopolföre-
tag som har möjlighet att påverka människor så
mycket. Det skulle vara lika orimligt menade han att
ha en enda tidning, Sveriges Tidning, som hade nå-
gon sorts monopol på utgivning i vårt land.
Själv minns jag tiden med Radio Nord, som på
eget bevåg bröt monopolet med sändningar från ett
fartyg ute i Östersjön. Söderut fanns Radio Syd med
ungefär samma typ av program. Även de bröt mot
den då gällande lagen.
Den första borgerliga regeringen på 44 år införde
närradion på 70-talet. Den gav föreningar och organi-
sationer rätt till egna, lokala sändningar vid sidan av
Sveriges Radio.
Samtidigt kom TV-sändningar från satelliter. Det
föranledde vissa socialdemokrater att kräva förbud
mot enskilda innehav av parabolantenner, något som
givetvis aldrig beslutades i riksdagen. År 1987 börja-
de TV 3 sända, och svenska hushåll fick möjlighet att
se program med inslag av reklam.
I den vevan genomförde lokalradion hemma i mitt
län, Skaraborg, en debatt om reklam i TV. Den soci-
aldemokratiske företrädaren, en riksdagsledamot,
lovade skaraborgarna, och svenskarna gissar jag, att
man aldrig skulle behöva konfronteras med reklam i
marksända svenska program därför att en socialde-
mokratisk partikongress hade beslutat så.
Så fick vi TV 4 i mars 1992, och det statliga mo-
nopolet bröts. Det är alltså precis tio år sedan. Däref-
ter har allt gått mycket snabbt. Låt mig efter den här
korta historiken peka på några grundläggande rikt-
linjer för den moderata synen på mediepolitik.
Herr talman! Målet måste alltid vara att säker-
ställa yttrandefriheten, respekten för upphovsrätten
och mediernas oberoende och tillgänglighet.
Vi menar också att staten ska verka för etable-
ringsfrihet så långt tekniken medger. Dessutom anser
vi som självklart att tryckfrihetens principer och ytt-
randefrihetsgrundlagen ska vara ramen för vad som
får sändas och inte får sändas. Olika medier ska ha
rätt att finansiera sin verksamhet t.ex. med reklam.
I betänkande KU16 diskuteras regeringens förslag
om vissa lättnader i radio- och TV-lagen. Majoriteten
i utskottet står bakom de förslagen. Bl.a. ska det bli
tillåtet att under vissa förutsättningar avbryta TV-
program med annonser. Några inskränkningar gäller,
t.ex. att gudstjänster inte får avbrytas med reklam och
inte heller barnprogram som vänder sig till barn under
12 år. Men visst är det märkligt att i detalj bestämma
hur många minuter ett program ska vara för att få
sända reklam, särskilt som vi vet att det går att kring-
gå bestämmelserna genom att hitta på speciella pro-
graminslag.
Vi säger därför i vår reservation nr 2, som är fo-
gad till betänkandet, och jag yrkar samtidigt bifall till
reservation nr 2, att regelverket är föråldrat. Vi vill ha
ett betydligt bredare och friare utbud av medier i vårt
land. Det ska vara fria medier som kan verka obero-
ende av statlig styrning och som hör samman med ett
fritt och öppet samhälle. Vi vill skapa bättre konkur-
rensförutsättningar för TV-reklammarknaden. Det
finns alltfler aktörer - TV 3 och Kanal 5 är några som
i dag har stor täckning - men regelverket ger olika
förutsättningar beroende på vilket land sändningarna
kommer från och sändningsteknik.
En särskild fråga vi tar upp i vår kommittémotion
är hur man ska se på den sponsring som sker av pro-
gram i Sveriges Television, dvs. vid sidan av den
vanliga reklamen. Det är ju en stor inkomst som SVT
får på det sättet.
Vi föreslår att alla dessa frågor måste allsidigt
belysas i en utredning som ska tillsättas så snart som
möjligt. Det ska vara en utredning som ska genomly-
sa reklamreglerna och ge regeringen underlag för att
lägga fram förslag till ett regelverk som innebär att
staten ställer sig neutral inför olika TV-kanaler, olika
TV-bolag och sändningstekniker. Vad svenska folket
behöver och vad alla nuvarande och kommande TV-
aktörer är i behov av är att vi får regler som utgår från
den verklighet som råder, nu och i framtiden. Det ska
vara regler som blir lätta att tillämpa och som håller
för lång tid framöver.
Jag har redan yrkat bifall till vår reservation nr 2.
(forts. 12 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.52 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

10 § Frågestund

Anf. 48 TALMANNEN:
Kammarens sammanträde återupptas för riksda-
gens frågestund. Vid dagens frågestund deltar följan-
de statsråd: jordbruksminister Margareta Winberg,
utrikesminister Anna Lindh, statsrådet Mona Sahlin,
socialminister Lars Engqvist och statsrådet Lars-Erik
Lövdén. Jordbruksministern besvarar såväl allmän-
politiska frågor som frågor inom sitt eget ansvarsom-
råde. Övriga statsråd svarar var och en för sitt ansvar-
sområde.
Det är som vanligt många som vill ha ordet. Jag
vill därför uppmana alla till koncentration och till så
korta frågor och svar som möjligt.
Maxtaxa för äldre

Anf. 49 SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till socialmi-
nistern.
Beslutet om maxtaxa och nationellt förbehållsbe-
lopp för de äldre var ett viktigt steg för att kapa orim-
liga skillnader i avgifter för lika insatser mellan olika
kommuner, och många äldre hade sett fram emot det
beslutet.
Redan när propositionen kom, och vi debatterade
ämnet, fanns en lång rad frågetecken kring tolkning-
en. De restes inte minst av Kommunförbundet. Vi
kristdemokrater var positiva till själva sakbeslutet,
rättvisan i det, men kritiska till otydligheten.
Nu upplever vi att både kommuner och enskilda
har många frågor. Det finns inte utrymme att här
diskutera detaljerna, men jag vill fråga socialminis-
tern om han finner anledning att medverka till att räta
ut kommunernas frågetecken och stilla oron hos de
äldre som nu bekymrar sig för att behöva begära
socialbidrag därför att ett nytt taxesystem införs.

Anf. 50 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Beslutet att införa maxtaxa i äldreom-
sorgen är, som Sven Brus påpekar, en mycket viktig
reform. Det är en reform som ser till inte bara att vi
får ett högsta tak för kommunernas avgifter för äldre-
omsorg utan också, vilket kanske är ännu viktigare,
att vi klargör vilket förbehållsbelopp som ska gälla,
dvs. från vilken inkomst kommunerna över huvud
taget ska få ta ut avgifter.
Det här är en reform som inte på något enda sätt
påverkar kommunernas övriga bedömningar av soci-
albidrag. Det har funnits osäkerhet om detta, och i
förra veckan träffades folk från Socialdepartementet
och Kommunförbundet för att klargöra frågan. På
Kommunförbundets hemsida informerar man nu
följande: Den nya lagen innebär inte några försäm-
ringar för någon pensionär. Lagen tydliggör det för-
sörjningsstöd som kommunerna redan i dag ger till
pensionärerna som har för låga inkomster för att klara
sin försörjning.
Det är alltså nu helt entydigt att kommunerna ska
se till att genomföra maxtaxan, och ingen enskild
pensionär ska få det sämre. Det är upp till kommu-
nerna att hantera detta enligt den lagstiftning som
riksdagen har beslutat om.

Anf. 51 SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret.
Jag har också erfarit att Socialstyrelsen har fått i upp-
drag att följa tillämpningen av de nya bestämmelser-
na under så mycket som en femårsperiod.
Det hade naturligtvis varit bra, med tanke på de
många frågetecken som finns kring den här reformen,
om frågetecknen hade raderats ut innan den nya taxan
införs. Många förtroendevalda i socialnämnder runt-
om i landet hör av sig med funderingar till vårt riks-
dagskansli och även till andra.
Jag noterar att socialministern nu har kommit
fram till en överenskommelse med och information
till Kommunförbundet, och jag hoppas att det når ut.
Ska jag tolka svaret så att socialministern här i
dag kan garantera att ingen äldre vårdtagare i någon
kommun ska behöva söka socialbidrag på grund av
den nya taxan?

Anf. 52 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Ja, det kan jag verkligen garantera,
eftersom maxtaxan inte innebär någon som helst
förändring av de system som kommunerna har för
socialbidragen. Huruvida kommunerna sedan ändrar
sina system och sina bedömningar av socialbidrag är
en fråga för varje kommun.
Det är alltså upp till ansvarsfulla kommunalpoliti-
ker att se till att maxtaxan innebär det som Sveriges
riksdag beslutat om, nämligen att ge en trygghet för
pensionärerna.
Ingen enda pensionär ska få det sämre som en
följd av beslutet om maxtaxan. Och jag tror att kom-
munalpolitiker runtom i landets kommuner är med-
vetna om detta och ser till att det inte innebär en för-
sämring för någon. Men man ska inte blanda ihop
beslut om maxtaxan med kommunernas bedömningar
av socialbidrag. De är två helt olika saker.
Kostnader för rehabilitering

Anf. 53 LENA EK (c):
Fru talman! Min fråga riktar sig också till social-
ministern.
Vi har ju hemska kostnader för långtidssjukskriv-
ningar och förtidspensioneringar i Sverige. I dag går
över 108 miljarder till detta av de drygt 700 miljarder
som vi totalt kan spendera per år. Kvinnors andel av
långtidssjukskrivningar har ökat kraftigt, från under
50 % till över 64 %.
Häromkvällen redovisade SVT en undersökning
som gjorts i några län av hur försäkringskassorna
använder rehabiliteringsmedel till människor som har
skadats i sitt arbete eller på annat sätt. Det visade sig
att i de undersökta länen spenderades i snitt
ca 25 000 kr på varje kvinna som hade skadat sig,
medan summan för männen var ca 125 000 kr per
person. Jag känner inte till någon vetenskaplig under-
sökning som säger att män är fem gånger klenare än
kvinnor.
Därför undrar jag hur socialministern ser på dessa
uppgifter.

Anf. 54 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Nu har jag inte det direkta ansvaret
för försäkringsfrågor, utan det har statsrådet Ingela
Thalén. Men så pass mycket ansvar har jag att jag
omedelbart kan säga att den typen av hantering är
oacceptabel. De skillnader som uppenbart finns i
bedömningen kan vi inte acceptera.
Den riktigt stora frågan handlar om rehabilitering
över huvud taget. Det lite spännande och hoppfulla är
att antalet sjukanmälningar på korta sjuktider inte
ökar. Det bekymmersamma är att de långtidssjuk-
skrivna förblir långtidssjuka alldeles för länge. Den
stora utmaningen är därför att se till att rehabilitering-
en fungerar och att vi erbjuder alla långtidssjuka en
bättre möjlighet att återvända till arbetslivet. Då
måste män och kvinnor naturligtvis bedömas på
samma sätt.

Anf. 55 LENA EK (c):
Fru talman! Det gläder mig att socialministern
tycker att man ska bedöma män och kvinnor på sam-
ma sätt och att det är viktigt att det kommer fram
medel till rehabilitering för dem som har råkat ut för
sjukdom eller arbetsskada.
När Socialstyrelsen, som ligger under ministerns
ansvarsområde, tittade på detta - jag tror att det var
för något år sedan - visade det sig att av de tillfrågade
som varit långtidssjukskrivna ett år eller mer hade
14 % fått någon form av rehabilitering. I den aktuella
undersökningen hade man satt gränsen för rehabilite-
ring vid ett telefonsamtal under ett år. Det är helt
oacceptabelt.
När det sedan finns indikationer på att kvinnor
behandlas fem gånger sämre än män - det finns som
sagt ingenting som säger att män är fem gånger kle-
nare än kvinnor - undrar jag om socialministern är
beredd att ge Socialstyrelsen i uppdrag att titta på hur
rehabiliteringsmedel fördelas mellan män och kvin-
nor i den här verksamheten för att dels se till att det
kommer fram rehabiliteringsmedel, dels se till att de
fördelas rättvist.

Anf. 56 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Det är principiellt mycket viktigt att
bedömningen är densamma. Jag är dock inte beredd
att omedelbart dra slutsatser av det material som har
lämnats. Man får titta på vad det grundar sig på och
hur det faktiskt ser ut.
Men det är klart att män och kvinnor ska ha sam-
ma bedömning. Det är också viktigt att det fungerar
ute i försäkringskassorna. De gör naturligtvis bedöm-
ningar likaväl när det gäller själva rehabiliteringsar-
betet. I vilken mån man behöver en särskild studie för
att undersöka kunskapssituationen vågar jag inte
riktigt bedöma, men jag ska naturligtvis tala med det
ansvariga statsrådet, Ingela Thalén, om detta.
Aktivitetsgarantin

Anf. 57 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Jag skulle vilja vända mig till statsrå-
det Mona Sahlin och ställa en fråga.
År 2000 ökade AMS åtgärderna när arbetslöshe-
ten minskade, vilket var ett trendbrott i förhållande
till hur AMS hade gjort tidigare. Det var ingen tvekan
om att man då började fundera på om AMS gjorde
detta för att hyfsa till arbetslöshetsstatistiken.
I gårdagens DN kunde man också läsa att en in-
tern utvärdering av aktivitetsgarantin inom AMS
visar att det snarare är svårare att få jobb om man har
aktivitetsgarantin än om man inte har den. AMS för-
sökte då att dölja den här rapporten. Vi har 37 000
personer som befinner sig i aktivitetsgarantin. Den
upplevs, som sagt, enligt DN som ett stort misslyck-
ande av AMS självt och av många som är med i den.
Då kan man fråga sig varför man har en sådan in-
effektiv åtgärd och hur ministern ser på att AMS
försöker dölja den här utvärderingen. Kommer mi-
nistern att verka för att utvärderingen ska få allmän
publicitet?

Anf. 58 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! AMS åtgärder är inte till för att dölja
några siffror. AMS åtgärder är inte till för att hyfsa
till några siffror. Jag vill upplysa Kent Olsson om att
arbetsmarknadspolitiken är mycket viktigare än så.
Också när arbetslösheten minskar finns det nämligen
stora grupper i vårt land som har mycket svårt att
komma in på arbetsmarknaden. Det är de som behö-
ver aktiva insatser. Det är de som har behov av att vi
tar bort diskrimineringen, och det är de som också i
en tid när antalet jobb växer behöver få del av ar-
betsmarknadspolitiken.
Enligt de uppgifter som jag har fått av ansvarigt
statsråd, Björn Rosengren, handlar det inte om att det
fanns några uppgifter att dölja. Det är inte heller sant
att aktivitetsgarantin har gjort det svårare för männi-
skor att få jobb. De siffror som vi har visar att fler har
kunnat komma ut i arbete. Låt oss visa respekt för
den grupp människor som efter många års utanför-
skap när det gäller arbetsmarknaden behöver ett
mycket ömsint hanterande för att få hjälp att komma
tillbaka! Det är det som aktivitetsgarantin handlar om,
inte att hyfsa siffror, Kent Olsson.

Anf. 59 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att vi disku-
terar arbetslösheten, men tyvärr visar det sig i bl.a. en
undersökning som är gjord av Företagarnas Riksor-
ganisation att det som skedde år 2000 var att AMS
helt plötsligt bytte metod. Man kan titta på en 20-
årsperiod och se att AMS nu helt plötsligt bytte me-
tod. Man ökade antalet åtgärder i en högkonjunktur,
kanske för att regeringen skulle uppnå sitt mål.
Men det intressanta är ju att det vore bra om stats-
rådet såg till att en sådan här rapport kom i offentlig-
hetens ljus. Det gäller framför allt eftersom det i den
här rapporten står att det är svårare att få jobb när
man går igenom aktivitetsgarantin än när man inte
gör det. Det kan ju inte vara meningen med en åtgärd
att göra det svårare. Vi måste ändå ha åtgärder som
gör det lättare för människor att få jobb och inte svå-
rare. Därom kan vi väl vara överens. Det skulle vara
intressant att höra ministerns syn på att man har en
garanti som gör det svårare att få jobb.

Anf. 60 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag måste upplysa Kent Olsson om att
vi i arbetsmarknadspolitiken aldrig kan stanna vid att
vara nöjda med att ganska många har ett arbete eller
att nästan alla har ett arbete.
Är det så märkligt att arbetsmarknadsåtgärderna
kan öka i en tid när arbetslösheten minskar? Vi nöjer
oss inte med att den som har varit långtidsarbetslös,
den som är handikappad och den som har psykiska
problem inte ska få en plats på arbetsmarknaden.
Därför, Kent Olsson, är det helt riktigt att åtgärderna
kan öka också i en tid när arbetslösheten minskar.
Jag vet att Björn Rosengren kommer att återkom-
ma till själva rapporten, men jag vill upplysa om att
aktivitetsgarantin gör det lättare för människor att
komma ut i arbete. Därför är den en viktig åtgärd och
ingenting som förtjänar att förlöjligas eller misstänk-
liggöras, som jag tycker att Kent Olsson nu gör.
Lönediskriminering av mödrar

Anf. 61 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Jag vill återvända till bristerna i jäm-
ställdhetspolitiken och därför vända mig till Marga-
reta Winberg.
Det kom en rapport i dag som visar att när par får
barn vinner männen lönemässigt, men kvinnorna
förlorar. Det är en oerhört oroande tendens som bely-
ser hur liten bit vi har kommit när det gäller att be-
kämpa lönediskrimineringen.
Jag undrar om regeringen är redo att tänka om på
det här området och sätta in åtgärder för att bekämpa
lönediskrimineringen. Man kan t.ex. ha en mera posi-
tiv attityd till konkurrens på de områden där kvinnor
dominerar arbetsmarknaden - vård, omsorg och ut-
bildning. Och är regeringen äntligen beredd att tänka
om när det gäller det område som TCO:s ordförande
lyfte fram i en artikel i dag om större möjligheter för
familjer att få livspusslet att gå ihop genom att hus-
hållsnära tjänster blir billigare?
Kan vi få ett omtänkande på dessa två punkter?

Anf. 62 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Det är en mycket angelägen fråga
som både Sture Nordh och Lars Leijonborg tar upp. I
och för sig är det väl inte något nytt att kvinnors löner
och kvinnors situation släpar efter i och med att ett
par får ett barn. Däremot tycker jag att det nya var att
män premieras så oerhört, som det tycks i den här
rapporten, av att kvinnan och mannen får ett barn
tillsammans.
Lars Leijonborg riktar in sig på löneskillnader.
Det är inte riktigt den slutsatsen som Sture Nordh och
TCO drar i sin rapport, utan slutsatsen är ju att man
t.ex. ska ha en arbetsrättslagstiftning som inte diskri-
minerar kvinnor. Det har vi haft, men där har ju Lars
Leijonborg medverkat till en förändring och försäm-
ring. Man drar också fram föräldraförsäkringen och
vill göra den mera jämnt fördelad mellan kvinnor och
män. Det är en åsikt som jag delar - jag undrar hur
Lars Leijonborg ställer sig till det. Man vill ha en ny
arbetstidslag. Det är någonting som vi arbetar med i
Regeringskansliet, och man vill att taken i försäk-
ringssystemen ska höjas. Vi är beredda att göra detta.
Är ni med oss där?

Anf. 63 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Fru talman får väl vid tillfälle ta upp
med statsråden vad de här frågestunderna är till för.
Det är inte regeringen som ska fråga oppositionen
utan tvärtom.
Men jag kan svara att vi har kämpat hårt för att få
regeringen att höja taken i socialförsäkringarna. Det
är en mycket viktig jämställdhetsreform. Jag är också
mycket för en lagstiftning som hindrar diskriminering
av kvinnor i arbetslivet, men nu gällde det ytterligare
åtgärder för att bekämpa lönediskriminering. Det är
klart att vad vi ser i den här rapporten är en lönedis-
kriminering. Det är orimligt att män som får barn
vinner men att kvinnor som får barn förlorar.
Två av de åtgärder som jag kan tänka mig utöver
många andra är just att man främjar konkurrens om
den kvinnliga arbetskraften - vi vet att det höjer lö-
nenivån - och att man gör någonting åt möjligheten
att köpa hushållstjänster. Kan vi inte få ett positivt
besked på de båda punkterna?

Anf. 64 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Vad jag menade när jag pratade om
arbetsrätten var de rapporter som har kommit den
senaste tiden till följd av den nya ordning som Lars
Leijonborg och Folkpartiet har varit med om att ska-
pa. Kvinnor får nämligen inte bara lägre lön utan blir
t.o.m. av med sina jobb därför att turordningsreglerna
nu är förändrade. Där har ni ett stort ansvar.
När det sedan gäller jämställdhetslagen och lö-
nediskrimineringen vill jag säga att jämställdhetsla-
gen i dag är mycket skarp. Vi skärpte den för 13-14
månader sedan. Jag vet inte om Lars Leijonborg och
Folkpartiet är anhängare av någon mer statlig löne-
politik. Det är inte regeringen. Vi har nu givit parter-
na detta verktyg, och sedan hoppas vi att parterna ska
använda sig av det. Det är lite för tidigt att nu säga att
jämställdhetslagen behöver skärpas ytterligare. Vi
måste låta en period gå och se hur man kan använda
den.
Jag tror inte att hushållsnära tjänster är lösningen
på hela det problem som vi nu talar om, men det är ett
enkelt recept för Folkpartiet att framhålla.
Skuldavskrivningar

Anf. 65 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Jag har en fråga som jag vill ställa till
utrikesminister Anna Lindh. Det gäller det pågående
mötet i Mexiko. Många hade sett fram emot mötet
eftersom det skulle vara ett globalt möte. Man skulle
samla de ekonomiskt starka krafterna och samtliga
regeringar för att kunna leva upp till lite - eller helst
allt - i millenniedokumentet och få till stånd de sats-
ningar som behövs för fattigdomsbekämpningen. Det
är många av oss som ser ganska pessimistiskt på
resultatet av mötet utifrån vad som hittills kommit
fram.
Jag har en fråga som gäller Världsbanken och
skuldavskrivningarna. Världsbankens sätt att räkna
har länge diskuterats och kritiserats när det gäller det
man kallar hållbar skuld. Det har kommit fram nya
tankar om att man också skulle räkna in det som rör
hälsa, skola och övrigt i millenniebetänkandet. Stöder
regeringen detta?

Anf. 66 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Det är en väldigt viktig konferens i
Monterrey. Exakt vilka överenskommelser som
kommer att göras, när det gäller t.ex. skuldavskriv-
ningarna, kan jag inte svara på här. Mycket av detta
diskuteras. Olika alternativ presenteras och diskuteras
nu i Monterrey. Det är framför allt biståndsministern
som har arbetat och arbetar med dessa frågor.
Allmänt håller jag verkligen med Marianne Sa-
muelsson om att även Sverige haft stora förhoppning-
ar på konferensen. Vi ser det som oerhört viktigt att
de rika västländerna faktiskt tar sitt ansvar, att vi får
en bred överenskommelse om 0,7 % i bistånd men
också att vi arbetar vidare med skuldavskrivningarna
och att inte minst näringslivet tar ett ansvar för att
försöka se till att vi får investeringar i tredje världens
länder. När det däremot gäller exakt hur skuldav-
skrivningarna ska gå till får jag hänvisa till bi-
ståndsministern.

Anf. 67 MARIANNE SAMUELSSON (s):
Fru talman! Tack för svaret. Jag tycker dock att
det inte bara är en biståndsministerfråga när det gäller
synen på Världsbanken och IMF:s hantering av skul-
davskrivningarna och den syn som man i dag har på
det som man kallar hållbar skuld. Man räknar inte in
hälsa och skola i beräkningarna av vad som är håll-
barhet. Det borde vara en självklarhet. Även miljö
borde räknas in i den aspekten.
Man måste ha råd att satsa på sin egen befolkning
innan man kan börja betala tillbaka skulder till rika
länder, som ju är de som har lånat ut pengarna.
Dessa tankar måste ändå vara en regeringsfråga,
eftersom Världsbanken är av den digniteten. Det
måste vara en fråga som hela regeringen och framför
allt utrikesministern är med och diskuterar. Jag vill
veta om denna fråga över huvud taget har diskuterats
i den svenska regeringen.

Anf. 68 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Vi har allmänt från svensk sida drivit
frågan om skuldavskrivningar. Vi har också varit
väldigt måna om att ingen av de stora organisationer-
na, vare sig Världsbanken, IMF eller andra, ska ställa
sådana krav på utvecklingsländer att de inte klarar sitt
välfärdssystem. Vi har tidigare varit kritiska mot att
det ofta har ställts sådana krav - det kan gälla lån, det
kan gälla skuldavskrivningar och annat - att länder-
nas egna åtminstone begynnande välfärdssystem
hotas.
Men vi driver inte heller frågan om en totalt vill-
korslös skuldavskrivning. Finns det länder som har en
uppenbar misshushållning med ekonomin är det rim-
ligt att man ställer krav på länderna själva för att de
ska få en total skuldavskrivning.
Tekniska hjälpmedel för synskadade

Anf. 69 SUSANNE EBERSTEIN (s):
Fru talman! Jag har en fråga till socialministern.
Den 19 oktober 2000 frågade jag socialministern här i
kammaren när Daisy-skivor, som är talbokssystem
för synskadade, skulle bli tillgängliga för synskadade.
Det är nämligen en mycket dyr apparat. Ministern
sade då att frågan inte bara var otroligt stor utan ock-
så otroligt viktig. Just nu har vi en vykortskampanj
om det här i riksdagen.
Jag undrar - med tanke på att frågan är otroligt
viktig - vad som har hänt sedan sist.

Anf. 70 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Det är en viktig fråga. För dem som
till äventyrs inte följer handikappolitiken kan man
mycket enkelt förklara att det gamla systemet för
textöverföring håller på att ersättas av ett nytt system.
Problemet är att det kostar ganska mycket att skaffa
nya apparater, och landstingen gör olika bedömning-
ar.
Det som har hänt sedan Susanne Eberstein frågade
mig senast är att vi just har utsett en ledamot av Sve-
riges riksdag, Catherine Persson, att utreda hela frå-
gan om de tekniska hjälpmedlen och det stöd som
samhället ska ge. Denna fråga hänger ihop med
många andra frågor som är viktiga. Vi hoppas att
Catherine Persson ska komma med ett förslag både
om hur staten ska agera och om hur vi ska kunna ge
rekommendationer till landstingen för att se till så att
man snabbt löser de här frågorna. Det är viktigt att
man gör någorlunda likvärdiga bedömningar och ger
likvärdigt stöd i de olika landstingen.

Anf. 71 SUSANNE EBERSTEIN (s):
Fru talman! Jag är nyfiken på vad ministern säger
om jag säger att det egentligen är en generell väl-
färdsfråga att alla människor har tillgång till litteratur.
Vad tycker ministern om det synsättet?

Anf. 72 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Det är lätt för mig att instämma i Su-
sanne Ebersteins principiella hållning. Det är också
en sådan hållning som genomsyrar den handikappoli-
tiska proposition som riksdagen antog för ungefär ett
och ett halvt år sedan. Det handlar om att flytta över
det tidigare vårddominerade perspektivet i handikap-
politiken till ett medborgarperspektiv. Varje funk-
tionshindrad ska ha samma mänskliga och medbor-
gerliga rättigheter som alla andra. Det är en funda-
mental rätt att kunna läsa litteratur.
Utländskt ägande av svenska företag

Anf. 73 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Vi kan i dag konstatera att vi har en
omfattande utflyttning av företagsägande och investe-
ringar. Vi ser i rubriker i ett antal olika tidningar att
företag efter företag får utländska ägare. Under 90-
talet är det ungefär 400 miljarder kronor netto i före-
tagsägande som har flyttat utomlands. Det är en indu-
stri- och näringslivsstruktur som håller på att raseras.
Jag har mot den här bakgrunden en fråga som
egentligen är avsedd för statsministern men som får
riktas till hans ställföreträdare här i dag. Den här
utvecklingen slår också mot olika små orter. Dagens
Industri hade häromdagen ett reportage om hur detta
slår mot Hillerstorp i Gnosjö. Där säger statsminis-
tern: "Det visar att Hillerstorp är attraktivt för utländ-
ska företag. De är duktiga där, och vi gratulerar dem
till det".
Jag gissar att statsministern när han säger "vi"
menar regeringen. Jag skulle därför vilja fråga om
regeringen anser att Sverige är att gratulera till att
alltfler av våra stora och små företag får utländska
företagare och att en allt större del av investeringarna
flyttar utomlands.

Anf. 74 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Göran Persson sade vid detta besök
också att vi inte kan inbilla oss att vi kan isolera oss
från övriga världen i den globaliseringens tid som vi
lever i. Vi kan inte sätta upp några murar för investe-
ringar vare sig åt det ena eller andra hållet. Eftersom
det inte precis är min fråga får detta bli mitt mycket
enkla svar.
Men jag skulle också vilja hänvisa till en tidigare
debatt här under frågestunden som en ledamot hade
med vår handelsminister. Handelsministern förklara-
de då på ett oerhört pedagogiskt sätt de investeringar
som utländska ägare gör i Sverige. Det förekommer
inte bara ett ensidigt köp av svenska företag, utan en
del företag flyttar hem igen. Sverige investerar också
i utlandet.
Detta får bli mitt svar, eftersom jag inte kan frå-
gan i detalj. Jag skulle föreslå att frågan ställs till
handelsministern vid ett senare tillfälle.

Anf. 75 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Detta har nog inte så mycket med
handelsministern att göra. Det har att göra med rege-
ringens syn på ägande och företagande i Sverige. Jag
måste tyvärr säga att Margareta Winberg blandar ihop
rätt mycket. Att det investeras mycket i Sverige beror
ju på att det köps många svenska företag. Att en stör-
re del av de svenska företagen blir utlandsägda räknar
regeringen uppenbarligen som en framgång.
Det handlar inte om att det ska vara öppet - det är
självklart. Det handlar om huruvida Sverige ska vara
förlorarnation eller om vi ska se en allt större del av
vår företagsstruktur ägas utifrån på grund av en poli-
tik som missgynnar svenskt ägande.
Därför ställer jag än en gång frågan: Anser rege-
ringen att denna utflyttning av ägande och av egentli-
ga investeringar är ett problem, eller är det så att vi
ska gratulera oss till att alltfler svenska företag blir
utlandsägda?

Anf. 76 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Mitt svar måste återigen bli att vi inte
kan isolera oss. Vi kan inte sätta upp ett stopp vid vår
gräns, utan vi måste tolerera att också utländska in-
vesterare köper i Sverige.
Men återigen: Det finns också bevis för motsat-
sen. Carl Bennet, en stor svensk ägare, har beskrivit
hur han har dragit hem företag från utlandet - från
Tyskland, tror jag, och t.o.m. från USA - till Sverige,
därför att han utifrån sitt perspektiv som företagare
anser att det är bra att vara företagare i Sverige. Det
finns alltså både-och, och det är kanske så det måste
få vara.
Bostäder i tillväxtregioner

Anf. 77 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Jag har en fråga till Lars-Erik Löv-
dén.
I en LO-rapport som kom nyligen konstateras att
bostadssituationen i storstäderna är oerhört tillväxt-
hämmande för både näringsliv och offentlig sektor.
Trångboddheten bland LO-medlemmarna är stor.
Bland dem som har tre barn eller fler är 80 % trång-
bodda. Färre har råd att skaffa sig ett småhus. Ung-
domars möjlighet att skaffa bostad är sämre nu än för
några år sedan, trots att fler arbetar heltid och färre är
arbetslösa. Bland SACO- och TCO-medlemmar är
situationen betydligt bättre. Boendet börjar åter bli en
klassfråga på grund av bostadsbrist, höga boende-
kostnader och små möjligheter för många att köpa en
bostad.
Vad vill ministern göra för att bryta den här ut-
vecklingen?

Anf. 78 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag delar Owe Hellbergs syn att det
har byggts alldeles för lite under de sista åren på 90-
talet. Nu ser vi dock ett trendbrott. Bostadsbyggandet
ökar. Framför allt börjar vi också se exempel på byg-
gande av hyresrätter till rimliga kostnader som även
normalinkomsttagare kan efterfråga.
Tyvärr kan vi inte riktigt iaktta den tendensen i
Stockholmsområdet ännu. Men runtom i landet - i
Göteborg, Linköping, Malmö, Skövde och på flera
andra håll - byggs det nu hyresrätter till rimliga kost-
nader som normalinkomsttagare kan efterfråga. Det
är bl.a. en följd av det investeringsbidrag som Owe
Hellbergs parti och mitt parti har varit överens om att
införa.
Vi behöver få upp bostadsbyggandet till högre ni-
våer än i dag. Vi når i år kanske upp till 25 000 lä-
genheter, men vi behöver höja produktion upp till
30 000 för att motsvara den efterfrågan som finns i
tillväxtregionerna.

Anf. 79 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Investeringsstödet är en bra början,
men 2001 ledde det bara till 390 vanliga hyresrätter i
Stockholmsområdet. LO-receptet är ökade statliga
subventioner och skärpta krav på sänkta kommunala
kostnader för mark och anslutningsavgifter. Vidare
ska byggföretagen hålla sig inom givna prisramar
med krav på hög kvalitet, och bostäderna ska byggas
med ett barnperspektiv för att attrahera barnfamiljer-
na.
Vänsterpartiet stöder de här kraven. Vi vill även
se över bostadsbidragens funktion. Regeringens
byggkostnadskommission borde ha fått ett vidare
uppdrag än att bara rikta in sig på byggkostnadsfrå-
gan. Jag undrar på vilket sätt ministern tänker ta itu
med de här övriga frågorna som också påverkar bo-
endekostnaderna.

Anf. 80 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Owe Hellberg deltog liksom jag i Bo-
stadsveckan i Gävle den här veckan. På Bostadsveck-
an visades med stor tydlighet att det går att bygga bra,
funktionella och billiga lägenheter i hyresrätt om man
verkligen vill. Det går framför allt med det investe-
ringsbidrag för hyresrättsproduktion som regeringen
har infört tillsammans med Vänsterpartiet och Miljö-
partiet.
Tyvärr kräver det också en väldigt stark medver-
kan från kommunernas sida. Alla kommuner är inte
villiga - framför allt inte moderatstyrda kommuner i
Stockholmstrakten - att inta den aktiva roll som be-
hövs för att man ska få fram den typen av bostads-
produktion. Det är väl en uppgift för både Owe Hell-
bergs parti och mitt att bedriva opinionsbildning i det
avseendet så att kommunerna intar en aktiv roll och
främjar en bostadsproduktion till rimliga kostnader.
Torskfiske

Anf. 81 MARIA WETTERSTRAND (mp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till jordbruks-
minister Margareta Winberg.
Jordbruksministern skriver så här i en debattarti-
kel i Göteborgs-Posten om torsken i Östersjön:
"Om beståndssituationen inte förbättrats för det
östra beståndet måste EU vid de kommande förhand-
lingarna i september förespråka ingående begräns-
ningar i fisket eller, om nödvändigt, ett gemensamt
torskstopp för fisket på detta bestånd."
Vi i Miljöpartiet har ett flertal gånger påtalat att
ett torskfiskestopp på två år såväl i Östersjön som på
Västkusten är nödvändigt. Vi har då fått till svar att
vår begäran är orealistisk och inte möjlig att genom-
driva. Vi är därför glada över det här uttalandet.
Ministern skriver "om nödvändigt". Faktum är att
experterna redan inför förra årets förhandlingar om
kvoter föreslog att kvoten för det östra beståndet
skulle sättas till noll. I stället tillät man fiske av
76 000 ton torsk i Östersjön. Ska debattartikelns for-
mulering tolkas som att ministern fortfarande tvekar
om huruvida det är nödvändigt med ett stopp för
torskfisket?

Anf. 82 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Inför förhandlingarna inför nästa år
kommer vi att få nya rapporter och analyser från våra
forskare. Precis som Maria säger förespråkade dessa
redan inför det här året ett torskstopp. Det försökte vi
också att driva i Polen, där förhandlingarna alltid
sker. Vi hade ingen som helst framgång med det. Vi
kommer naturligtvis att fortsätta. Om det fortsätter att
vara så här dåligt - och det tror jag att det gör -
kommer detta krav att upprepas.
Vad jag hoppas på nu är - och det står också i ar-
tikeln - att tillsammans med inte minst den tyska
gröna ministern kunna få en större kraft bakom vårt
yrkande. Hittills har inte heller hon velat stå bakom
Sverige i detta krav.

Anf. 83 MARIA WETTERSTRAND (mp):
Fru talman! EU-länderna har 60 % av kvoten för
torsk i Östersjön, som det är i dag. Om det inte lyckas
att få med de baltiska staterna och Polen på en noll-
kvot, är ministern då beredd att göra överenskommel-
ser med de andra EU-länderna runt Östersjön om att
vi gemensamt avstår från att fiska på vår del av den
här kvoten?

Anf. 84 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Det var en ny variant på stoppfrågan.
Tidigare har det varit fråga om ett ensidigt svenskt
fiskestopp, och det har jag sagt att jag inte tror så
mycket på. Men det är klart: Om 60 % av dem som
har fiske i Östersjön gör det får det en annan tyngd.
Jag kan säga att jag i alla fall är beredd att diskutera
det med mina kolleger inom EU. Med tanke på hur
deras inställning har varit hittills kan jag inte vara
alltför optimistisk över resultatet, men jag ska gärna
prata med dem på det sättet.
Svarta lägenhetsaffärer

Anf. 85 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har en fråga till bostadsministern
om de svarta lägenhetsaffärerna i främst Stockholm.
Vi är tre sossar som har skrivit en motion med
förslag till åtgärder, som vi ska diskutera senare här i
kammaren. I veckan har dock TV:s Uppdrag gransk-
ning visat att polisen inte jobbar med anmälda brott.
Vi har också i dag fått bekräftat att de fastighetsägare
som blev intervjuade i programmet tillhör Stock-
holms Fastighetsägareförening.
Vad jag nu undrar är vad bostadsministern kan
göra åt polisens ointresse av att utreda anmälda brott,
om bostadsministern är beredd att ta ett resonemang
med Fastighetsägareföreningen i Stockholm om vad
man gör åt deras medlemmar som inte följer svensk
lag samt naturligtvis om det finns några andra planer
för att komma till rätta med de svarta lägenhetsaffä-
rerna i Stockholm, som framför allt drabbar ungdo-
mar i dag.

Anf. 86 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Inger Segelström tar upp ett väldigt
allvarligt problem: de svarta lägenhetsaffärerna. Jag
tycker att det är oerhört upprörande att t.o.m. fastig-
hetsägare som är medlemmar i Fastighetsägareföre-
ningen i Stockholm ägnar sig åt den här typen av
skumraskaffärer. Jag utgår från att Fastighetsägare-
föreningen i Stockholm ser till att vidta åtgärder mot
berörda fastighetsägare.
Jag tror även att det allmänt sett är väldigt bety-
delsefullt att de seriösa fastighetsägarna - det finns ju
sådana också - ser till att arbeta för en självsanering i
branschen. Jag tar vid tillfälle gärna upp den diskus-
sionen med fastighetsägarföreningen, men jag utgår
också från att den i eget intresse är angelägen om att
se till att man ägnar sig åt självsanering i branschen.
De svarta lägenhetsaffärerna är vidare en spegling
av den bostadsbristsituation som vi har i Stock-
holmsområdet. Vi behöver bygga fler bostäder i
Stockholm, och kommunpolitikerna måste anta den
utmaning som de fått från regeringen när den har
ställt medel till förfogande för ett ökat bostadsbyg-
gande i Stockholm.

Anf. 87 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman! Bostadsministern och jag är helt
överens om att det måste byggas mer bostäder i
Stockholm. Framför allt måste vi få de borgerliga
politikerna i det här länet att ta ett ansvar främst för
ungdomars boende. Men det räcker inte med det, för
vi har snart inga hyresrätter kvar i Stockholm. Det
finns inga lägenheter för dem som inte vill köpa sin
lägenhet. De som inte har möjlighet att köpa en bo-
stadsrätt eller ett hus har snart ingen möjlighet att bo i
det här länet.
Vi socialdemokrater som har väckt en motion som
senare ska debatteras här i riksdagen har föreslagit ett
antal åtgärder. Jag tror att vi måste hjälpas åt med att
vara lite nytänkande för att komma till rätta med
situationen.
Jag skulle också vilja ha en kommentar till att po-
lisen säger rakt ut i TV att den inte jobbar med de
anmälningar som gjorts av svarta lägenhetsaffärer.

Anf. 88 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Det är så som Inger Segelström säger
att bostadssituationen i Stockholm har hårdnat, fram-
för allt på hyresmarknaden. Det är en följd av att det
har byggts väldigt lite hyresrätter, framför allt hyres-
rätter för normala inkomsttagare. Det har också fun-
nits en politisk ovilja att göra det i Stockholm. Det är
också en följd av den ombildning från hyresrätt till
bostadsrätt som har skett av tusentals lägenheter i
allmännyttan. Också detta har försämrat bostadssitu-
ationen bl.a. för unga människor i Stockholm.
Det krävs därför en ny politik, där hyresrätten
värderas upp, och ett politiskt engagemang för att
bygga hyresrätter till mer rimliga kostnader. Rege-
ringen har ställt 1 miljard till förfogande för att åstad-
komma en sådan bostadsproduktion, och jag utgår
från att Stockholmspolitikerna tar den utmaningen på
allvar.
Också jag blev förvånad när jag hörde uttalandena
från polisen och från åklagarhåll. Svarta lägenhetsaf-
färer i organiserad verksamhet är inga bagatellbrott,
och jag tycker självfallet att polisen ska ingripa mot
den typen av skumraskaffärer.
Samepolitiken

Anf. 89 ULF BJÖRKLUND (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till jordbruksminis-
tern, som också är sameminister. Enligt den proposi-
tionsförteckning som vi fick i höstas skulle i dag en
samepolitisk skrivelse föreläggas riksdagen. Den
kommer tydligen inte att läggas fram nu, och det har
under ett antal år lagts väldigt många frågor på hög.
Slutligen har de lagts över på den rennäringspolitiska
kommittén. Den kommittén har lagt fram sitt betän-
kande, som nu ska vara ute på remiss ända fram till
mitten av november. Det drar ut på tiden med de här
frågorna.
Det hade varit väldigt bra att få en lägesbeskriv-
ning i den här skrivelsen. Min fråga är: Vad beror det
egentligen på att den här skrivelsen inte kunde kom-
ma fram? Det hade varit bra att få en lägesbeskriv-
ning före valet.

Anf. 90 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Som Ulf Björklund mycket riktigt på-
pekar har vi under den här mandatperioden inte fattat
några beslut som rör vare sig same- eller rennärings-
politiken. Den har varit föremål dels för en utredning
som genomförts av Sven Hörgren, dels för en utred-
ning gjord av Rennäringspolitiska kommittén. Sven
Hörgren sade att vi måste vidta ett antal ytterligare
åtgärder, bl.a. en informationssatsning som nu är i
full gång. Vi måste också ha en gränsdragningskom-
mission, och den har vi just tillsatt.
En skrivelse innehåller inte några förslag, men det
är klart att man alltid vill ha en viss framåtsyftning.
Jag har sagt att jag inte tycker att vi kan lägga fram
denna skrivelse nu eftersom frågan om en anslutning
till ILO-konventionen fortfarande är oklar och out-
redd. Sven Hörgren började arbeta med detta, men det
finns fortfarande oklarheter, speciellt vad gäller
ägandefrågan kontra bruksrättsfrågan. Detta har visat
sig inte minst under den senaste tiden i Norge, när
man har talat om vinsterna från gasledningen i Ba-
rents hav.

Anf. 91 ULF BJÖRKLUND (kd):
Fru talman! Det är alldeles riktigt att redan den
Hörgrenska utredningen tog upp de här frågorna. Det
är väldigt bra att informationssatsningen nu har
kommit i gång och att tydligen också Gränsdrag-
ningskommissionen börjar kunna arbeta.
Redan i den Hörgrenska utredningen föreslogs
dock att frågan om jakt och fiske måste utredas och
utvärderas med tanke på möjligheterna att få till stånd
en mer lokal förvaltning, som lokalbefolkning inklu-
sive samebyar skulle kunna känna större delaktighet i.
Ska även den utredningen nu vänta på en remissom-
gång vad avser det som har att göra med Rennärings-
politiska kommittén, skjuts detta upp alltmer. Det är
viktigt att dessa frågor får en snar och snabb lösning.
Visst är frågorna lite heta, men jag tror ändå att
det vore bra om vi fick ta tag i det här så fort som
möjligt. Jag vill fråga om just det som gäller jakt och
fiske skulle kunna hanteras tidigare. Förslag om en
utredning har förelegat i många år. Kan man göra
något på denna punkt?

Anf. 92 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Jag tror inte att det här är frågor som
kan lösas snabbt. De är mycket kontroversiella och
kräver sin process, för att ingen ska behöva känna sig
överkörd. Gränsdragningskommissionen kommer
säkert att ta tre, fyra eller kanske fem år på sig att bli
klar.
Vad som just nu är på gång är att vi ska tillsätta en
ämnessakkunnig person, som ska borra ytterligare i
ILO-konventionen för att se om det går att jämställa
äganderätt och bruksrätt. Vi är lite osäkra på det, inte
minst efter den norske sametingspresidentens krav på
att samerna ska få del i vinsten från gasen i Barents
hav.
När det gäller jakt och fiske kan jag säga att Ren-
näringspolitiska kommittén inte hann utreda dessa
frågor utan framhöll att de måste utredas i särskild
ordning. Normalt brukar man remissbehandla hela
utredningen och går sedan vidare. Jag överväger om
jag ska vänta tills remissomgången är slut eller om vi
ska behandla just denna del i förväg.
Kvinnoförtryck

Anf. 93 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Min fråga går till utrikesministern. En
kvinna som heter Safiya Husseini Tungar-Tudu hotas
av att bli stenad i Nigeria. Väldigt många humanitära
organisationer och enskilda personer arbetar nu för att
rädda livet på den här kvinnan. Jag skulle vilja höra
en kommentar från utrikesministern.

Anf. 94 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Det här är ett väldigt tragiskt och
otäckt fall. I en utveckling mot en riktig demokratise-
ring i Nigeria och en betydligt större respekt för
mänskliga rättigheter dyker det plötsligt upp ett så-
dant här fall. Vi har agerat tidigare från svensk sida,
både på egen hand och genom EU. Jag tog också upp
detta med den nigerianske utrikesministern när han
var i Stockholm på Norden-Afrika-mötet för ett par
månader sedan.
Just nu ligger vi däremot lite lågt med den öppna
diskussionen och kritiken av det här fallet eftersom
bl.a. Amnesty International men också våra egna
bedömare menar att det för tillfället kan motverka sitt
eget syfte att gå ut i offentliga aktioner till kvinnans
försvar.
Jag har förstått att Nigerias egen regering och väl-
digt starka krafter i Nigeria vill se till att det här
dödsstraffet inte genomförs och själva tycker att det
här är oerhört obehagligt. Vi hoppas också att det är
de krafterna som kommer att segra.

Anf. 95 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Tack för svaret. Det som här händer
visar att talibanernas fall inte betyder att det är slut på
kvinnoförtrycket på många håll i världen. Jag skulle
också vilja få en kommentar till situationen för kvin-
norna i Iran i dag. Jag träffade väldigt många iranska
kvinnor omkring den 8 mars, och de har fortfarande
en väldigt mörk syn på det som händer med kvinnor-
na i det egna landet. Det skulle vara intressant att få
veta hur man från Utrikesdepartementet ser på den
frågan.

Anf. 96 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag kan helt instämma i problembe-
skrivningen. Det är en väldigt svår situation för kvin-
norna i Iran. Vi har en situation där det står och väger
mellan de väldigt traditionella konservativa krafterna
och reformvännerna. Kvinnor som anade morgonluft
under en period när reformvännerna var starka har
tyvärr fått se att de konservativa krafterna till och från
växer sig starkare.
Vi har i utrikesdeklarationen presenterat att vi
kommer att försöka ha speciell kontakt med kvinnor i
muslimska länder och länder där vi upplever att man
har haft en speciellt svår situation för kvinnorna. Där
ingår Iran. Vi kommer på olika sätt att titta på vad vi
kan göra för att underlätta och förbättra situationen
för bl.a. kvinnorna i Iran.
Arbetsuppgifter för f.d. generaldirektör

Anf. 97 ROY HANSSON (m):
Fru talman! Jag har en fråga till jordbruks- och
jämställdhetsminister Margareta Winberg som i
statsministerns frånvaro svarar på allmänpolitiska
frågor.
Det har nu gått ett halvår sedan generaldirektören
för Jordbruksverket förflyttades till en tjänst inom
Regeringskansliet. Trots denna avsevärda tid har
Irhammar ännu inte fått några nya arbetsuppgifter.
Under tiden har Irhammar behållit sin lön på
60 000 kr i månaden. Det innebär en kostnad för
skattebetalarna på 360 000 kr. Därtill kommer sociala
avgifter. Beloppet lär nu närma sig en halv miljon.
Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att se
till att den tidigare generaldirektören får nya arbets-
uppgifter och därmed utför arbete till i vart fall en del
av lönen?

Anf. 98 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Det är självklart att en rege-
ringstjänsteman ska arbeta för sin lön. Avtalet för
generaldirektörer är lite speciellt. Det går inte att
jämföra med vanliga regeringstjänstemän. Icke desto
mindre är det klart att generaldirektörer som finns i
Regeringskansliet ska arbeta.
Vi hade ett erbjudande som Ingbritt Irhammar inte
accepterade. Vi har hittills inte funnit något passande
arbete. Nu har vi emellertid ett antal erbjudanden som
hon alldeles strax ska få.

Anf. 99 ROY HANSSON (m):
Fru talman! Det var ju hoppfullt. Tidigare har den
administrativa chefen sagt att man inte har hunnit
med att lösa frågan om arbetsuppgifterna. Jag tycker
att det var ett märkligt svar. Finns det så gott om
arbetsuppgifter i Regeringskansliet att man inte hin-
ner med att fördela dem, eller är det ont om dem?
En annan anledning till att jag tar upp frågan är de
olika turerna i regeringens utnämningspolitik. Ett fall
som detta undergräver förtroende för hur Sverige
styrs. När kommer ett besked om när den tidigare
generaldirektören får nya arbetsuppgifter?

Anf. 100 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Beträffande utnämningspolitiken vet
jag att det har funnits kritik från bl.a. Moderaterna
över att vi utser politiker. Jag delar inte den uppfatt-
ningen.
Jag tror t.ex. att Urban Bäckström och Joakim
Ollén har varit och är alldeles utmärkta ledare för sina
respektive verksamheter. Jag skulle vilja säga att de
är ett mycket bra val.
Det finns goda duktiga ledare från alla partier. Det
är också det som regeringen försöker använda sig av
när vi då och då väljer att utse politiska personer som
ledare för myndigheter och verksamheter.
Återigen till den första frågan. Det finns nu ett
antal arbetsuppgifter som Ingbritt Irhammar kommer
att erbjudas.
SLU:s forskningsresurser

Anf. 101 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! De senaste åren har tallskogen drab-
bats av svampen gremmeniella. I Dalarna har svam-
pen fått fäste i Västerbergslagen. Även i norra delen
av Falu kommun är områden drabbade. Utöver Da-
larna är skog drabbad i bl.a. Hälsingland, Värmland
och Västmanland. Stora ytor kan behöva avverkas i
förtid. Forskare varnar för att detta bara är början.
Svampangreppen riskerar att leda till stora ekonomis-
ka förluster för enskilda skogsägare.
Jag har i motioner och i interpellationer diskuterat
den här frågan med framför allt skogsminister Mes-
sing. Jag har försökt att anstränga mig för att få rege-
ringen att inse allvaret i frågan med gremmeniellaan-
greppen. Tyvärr har jag inte lyckats särskilt bra.
En fråga hänvisades till jordbruksministern av
kollegan Messing. Det handlade just om forskningen.
Där framgår enligt uppgift att SLU icke har tillräcklig
med resurser för att klara den forskning som onekli-
gen behövs. Vad avser jordbruksministern göra för att
se till att befintlig forskning intensifieras så att vi
klarar av de hot som står framför oss?

Anf. 102 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Skogsfrågorna ligger inte på Jord-
bruksdepartementet utan är som sades Ulrica Mes-
sings område. Däremot ligger SLU och den forskning
som finns där under Jordbruksdepartementet.
Skogsfrågorna, som är en stor del av SLU:s verk-
samhet, är oerhört viktiga. Det gäller inte minst
forskningen. Däremot är det lite svårt för mig att här
säga att på grund av svampangreppen måste forsk-
ningen vid SLU få ytterligare pengar. Det skulle
indirekt vara att dessa pengar - om jag nu hade dem -
skulle gå till just den här forskningen.
Riktigt så går det inte till. Det är en intern priorite-
ring som man gör vid våra olika lärosäten. Är det så
att det bedöms att problemen i just denna del, dessa
svampangrepp, är så stora, svåra och farliga är jag
säker på att man också tar upp det när man gör den
interna fördelningen i SLU.

Anf. 103 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Nu har det anslagits extra medel, men
de är slut fr.o.m. den 1 juli enligt uppgifter som har
framgått av pressen. När man talar om att satsa på
forskning och att långsiktig forskning är nödvändigt
får jag inte det att gå ihop med att man varslar tre av
våra främsta skogsforskare om just gremmeniellan.
Kanske försvårar vi på det viset att ta i de lång-
siktiga problem som den här otäcka svampen för med
sig. Jag är övertygad om att det övergripande ansvaret
ligger hos regeringen. Den ska se till att den långsik-
tiga forskningen fungerar. Här är det ett stort hot.
Det finns brist på pengar. Forskare är varslade
från den 1 juli. Jag begär inte att jordbruksministern
ska gå in i SLU:s interna hantering. Men jag tycker
att det är väldigt viktigt att man ändå på ett övergri-
pande sätt ser till att vi tar tag i problemen på lång
sikt. Det måste vi göra åtminstone för de enskilda
skogsägarnas och den biologiska mångfaldens behov.

Anf. 104 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Jag delar den oron. Det gör jag verk-
ligen. Men som Kenneth Johansson så riktigt påpeka-
de kan jag inte gå in och fördela om medel. Om
medlen är slut kan jag beklaga det, precis som Ken-
neth Johansson själv gjorde. Men jag kan inte gå in
och säga: Nu måste ni göra en omfördelning så att det
intern kommer mer pengar till just den här delen. Det
är inte riktigt så en minister arbetar. Det här är en
intern sak för SLU. Jag är övertygad om att det klarar
det.
Föräldraledighetslagen

Anf. 105 BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! Jag vill vända mig till statsrådet Mo-
na Sahlin. Jag till ta upp frågan om en skärpning av
föräldraledighetslagens 16 och 17 §§. De ger ett visst
men inte tillräckligt skydd när arbetsgivare anger
andra skäl till uppsägning än graviditet eller föräld-
raledighet.
Efter en motion av Miljöpartiet år 2000 gavs ett
tillkännagivande om en skärpning av föräldraledig-
hetslagen. Det beslutet fattades redan för ett år sedan.
Jag vill fråga statsrådet Mona Sahlin om förslaget till
en ändrad lag kommer att läggas fram nu eller om det
kommer att läggas fram först efter valet.
Jag vet att statsrådet väldigt sent har gett Arbets-
livsinstitutet i uppdrag att se över om det behövs en
förstärkning av föräldraledighetslagen. Jag tycker att
det är lite för sent. Jag hoppas att ett förslag kommer
att läggas fram snarast.
Jag vill också med min fråga be statsrådet besinna
sig när hon nu går ut och anklagar undantaget i tu-
rordningsreglerna för småföretagare med under tio
anställda för att gravida och föräldralediga sägs upp.

Anf. 106 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! I höstas lämnade regeringen ett upp-
drag åt Arbetslivsinstitutet att komma med förslag om
förändringar för att skydda föräldralediga och gravida
från att bli orättfärdigt uppsagda. Det tar inte ifrån
Miljöpartiet ansvaret för att turordningsreglerna ock-
så har kommit att drabba just dessa grupper. Det
gäller inte bara dem utan också andra grupper som
arbetsrätten just är till för att skydda.
Om Barbro Feltzing menar att jag ska besinna mig
när det gäller att inte påminna Miljöpartiet om effek-
terna av de förslag som man har röstat igenom här i
riksdagen så tänker jag inte tillgodose det önskemålet.
Jag tänker fortsätta att peka på det orättvisa i detta.

Anf. 107 BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! Jag vill be statsrådet besinna sig när
hon ger vidlyftig information till massmedierna samt
statistik som det kanske inte finns underlag för. Bl.a.
gick Mona Sahlin ut i måndags och sade att hon är
bekymrad över den ökade diskrimineringen - och
vem är inte det? Den har ju blivit hårdare. En sådan
tendens är enligt Mona Sahlin diskriminering av
gravida eller föräldralediga. Hon menar att undanta-
get i turordningsreglerna för småföretagare har med-
för detta.
Jag vill att man ska besinna sig när man går ut
med statistik som kanske är felaktig. Man ska ta reda
på detta.
Själv har jag och min familj blivit så hotade att vi
känner att det är tråkigt när det händer sådana här
saker med osaklig information. Vi kan ju se vad som
har hänt i Italien på den senaste tiden.

Anf. 108 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Självfallet är det helt orimligt om
Barbro Feltzing eller någon annan blir hotad för de
åsikter de står för. Det tar jag mycket bestämt avstånd
ifrån. Däremot måste man tåla kritik för förslag som
man är med och röstar igenom och som får effekter
som många blir upprörda över.
Jag fortsätter att hävda att de som borde besinna
sig är de här i riksdagen som mitt i ett läge där man
visste att det är just bl.a. kvinnor med barn, kvinnor
som önskar att ha barn, människor som vill gå med i
facket eller den som blir sjuk som drabbas om man
försvagar arbetsrätten ändå gör detta. Det är en debatt
som vi får fortsätta att föra. Men självfallet ska ingen
behöva stå ut med hot för de åsikter som man står för.

Anf. 109 TALMANNEN:
Riksdagens frågestund är därmed avslutad. jag
tackar kammarens ledamöter och regeringens företrä-
dare för er medverkan.

11 § Aktuell debatt: Situationen i Mellanös-
tern

Anf. 110 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Israeliska soldater spränger dörren till
ett hem. Explosionen sårar en kvinna i huset som
ramlar blödande till marken medan hennes barn grå-
ter. Hennes man försöker tillkalla en ambulans, men
hindras av soldaterna som är sysselsatta med att slå
ned en vägg för att nå in i nästa hem. Dottern i fa-
miljen ber dem att inte slå sönder allt, men uppmanas
att hålla tyst. Kvinnan dör. En soldat vänder sig mot
en israelisk TV-kamera och säger: Inte vet jag varför
vi är här. Rensning heter det visst.
Det som jag berättar här är bara toppen på ett is-
berg av det våld som palestinierna får utstå under
ockupation. Som ockupationsmakt avrättar Israel
folk, dödar och skadar civila, kvinnor och barn och
sätter 14- och 15-åringar i fängelse och torterar dem
även. Man skjuter på ambulanser och sjukhusperso-
nal, förvägrar människor sjukvård och jämnar männi-
skors hus, polisstationer och myndigheter med mar-
ken. Man förstör vägar, stänger av vatten och el och
spärrar in folk i små, små zoner - mindre än en
svensk stadsdel - samt trakasserar palestinierna för
att få dem att lämna sitt hemland.
Sverige har varit en garant för folkrätten. Anled-
ningen till att vi i Miljöpartiet har begärt den här
debatten i dag är att vi vill diskutera hur Sverige ska
agera för att få Israel att följa folkrätten och att av-
sluta ockupationen. Sveriges politik hitintills har varit
mycket fina ord, men lite aktion. Den enda aktion
som har varit har mest bestått av bistånd, och det
räcker inte.

Anf. 111 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! En morgon i förra veckan hörde jag
två kvinnor intervjuas i radio om hur det är att leva i
konfliktens Mellanöstern. Den ena var palestinska
och den andra israeliska. Den palestinska kvinnan
berättade om sin rädsla och ångest varje dag när hon
skickade i väg barnen till skolan, för de var tvungna
att passera flera vägspärrar med nervösa och arga
israeliska soldater. Den israeliska kvinnan berättade
hur hon inte längre vågar vistas utomhus i parker och
på promenader med sin tvååring av rädsla för attentat.
Här ryms konfliktens hela tragik. Det finns inga
fristäder från våldet - inte för civila, inte för kvinnor
eller barn. Våldet trappas upp, och parterna har fast-
nat i en hämndspiral där det blir allt svårare att se vad
som är orsak och vad som är verkan. Den palestinska
infrastrukturen ligger i spillror. Den normala ekono-
miska aktiviteten har avstannat. Arbetslöshet, kor-
ruption och social misär sprider sig.
Även den israeliska ekonomin drabbas hårt. Tu-
risterna sviker, hotell och restauranger står tomma.
Arbetslösheten stiger. Unga och välutbildade flyr
landet för en bättre tillvaro.
Civila på båda sidor lever i ständig rädsla för att
bli attackerade eller dödade när de går till skola och
arbete. Situationen blir alltmer outhärdlig. Konflikten
har kommit att handla om själva existensen för både
palestinier och israeler.
De senaste veckorna har vi sett ännu mer ökad
förödelse och mänskligt lidande när den israeliska
militären har invaderat de palestinska flyktinglägren.
Vi har sett husdemoleringar, avspärrningar och daglig
förnedring. Mustafa Barghouthi, läkare och chef för
Palestinian Medical Relief Committees, gav mig på
telefon häromdagen en förfärande ögonvittnesskild-
ring av israeliska säkerhetsstyrkors attacker mot pa-
lestinska ambulanser och sjukhus. Det är skamligt,
det är omoraliskt och det är ett tydligt brott mot Ge-
nèvekonventionen.
Det är svårt att förstå vad Israel vill uppnå. Över-
våld mot civila och utomrättsliga avrättningar gör
palestinierna än mer upproriska mot den israeliska
ockupationsmakten. Beskjutningen av den palestinska
myndighetens olika institutioner omöjliggör styre,
kontroll och ingripanden och är därmed kontrapro-
duktiv. Husarresten av Arafat har inte haft den verkan
som Sharon har avsett. I stället har våldet ökat.
Sharon gick till val på att skapa säkerhet. Men re-
sultatet är det motsatta. Israels regering bär huvudan-
svaret för den nuvarande krisen.
Men palestinska självmordsbombningar och andra
terroristaktioner mot oskyldiga israeler är också hän-
synslösa illdåd som bara kan fördömas. Det är helt
oacceptabelt att extremister och fundamentalister
bedriver en värvningskampanj av terrorister bland
unga människor i de palestinska områdena. Den pa-
lestinska myndigheten måste ta sitt ansvar och an-
vända alla lagliga medel för att gripa och ställa de
skyldiga inför rätta.
De senaste veckorna har kort sagt varit de mest
våldsamma på decennier. Misstro, hat och extremism
har fått övertaget. Fred och försoning tycks vara mer
avlägset än på länge. Men samtidigt som läget är
mörkare än på länge kan det leda till nya öppningar.
Det är uppenbart att det inte finns någon militär lös-
ning på konflikten. Den kan bara lösas genom dialog
och fredliga förhandlingar. En rättvis och hållbar fred
måste innebära etablerandet av en fredlig, demokra-
tisk och livskraftig palestinsk stat sida vid sida med
staten Israel, med säkra och erkända gränser för båda.
Den måste baseras på folkrätten, inklusive FN:s re-
solutioner 242, 338 och 1397, och principen om land
för fred. Den innefattar kraven på att bosättningspoli-
tiken och ockupationen måste upphöra.
Vi känner alla konfliktens rötter, två folks anspråk
på samma stycke land. Eftersom konflikten har en
bakgrund i ett FN-beslut har FN och dess medlems-
stater ett särskilt ansvar att medverka till en lösning.
Det var därför ett viktigt steg när FN:s säkerhets-
råd nyligen antog resolutionen 1397 som initierats
och förhandlats av USA. Resolutionen utmynnar i
visionen av en palestinsk stat sida vid sida med Israel.
Det är första gången säkerhetsrådet hänvisar till två
stater, Israel och Palestina.
Ett nytt viktigt fredsinitiativ har tagits av Saudi-
arabien som föreslår att arabvärlden ska normalisera
sina förbindelser med Israel i utbyte mot att Israel
drar sig tillbaka från ockuperat område i enlighet med
FN-resolutionerna. Det är första gången som ett
arabland föreslår en politisk lösning som utmynnar i
ett gemensamt erkännande av Israel inom erkända
och säkra gränser. Förslaget ska diskuteras på Arab-
förbundets toppmöte i Beirut den 28 mars. EU och
USA har förklarat att de stöder förslaget.
Mellanösternkonflikten kan inte lösas utan ett
amerikansk engagemang. Vi välkomnar därför att
USA nu verkar vilja öka sin roll. Vicepresident Che-
neys rundresa i arabvärlden och general Zinnis besök
i regionen kan öka chanserna till en vapenvila. Sha-
rons förklaring att han inte längre kräver sju dagars
totalt lugn innan en politisk dialog kan återupptas
underlättar också möjligheterna att genomföra Tenet-
planen och Mitchellrapportens rekommendationer om
säkerhetssamarbete och förtroendeskapande åtgärder.
Men inget säkerhetsavtal kommer att hålla utan ett
politiskt sammanhang. Konflikten kan bara lösas av
parterna själva, men det internationella samfundet
måste samverka och sätta press på parterna. Krisen
handlar inte bara om dem utan är ett hot mot allas vår
säkerhet.
Sverige bedriver sedan länge en aktiv Mellanös-
ternpolitik. Vårt land har i olika omgångar genom
åren utgjort bas för fredssamtal. Senast var det under
Barakregeringens tid när parterna var mycket nära en
överenskommelse också kring de svåraste frågorna
om Jerusalem och flyktingarna. Vi är självklart be-
redda att ge vårt stöd till nya fredssamtal om parterna
så önskar.
Den svenska regeringen ger ett stort och långsik-
tigt bistånd till den palestinska myndigheten och till
enskilda organisationers verksamhet i de palestinska
områdena. Målet är att främja en fredlig utveckling
och bidra till uppbyggnaden av en demokratisk pa-
lestinsk rättsstat.
Sverige värnar folkrätten och respekten för
mänskliga rättigheter. Det gör vi genom uttalanden
och protester mot övervåld och terrorhandlingar.
Senast gjorde vi det genom att brev till Shimon Peres
i förra veckan om brotten mot Genèvekonventionen.
Men vi stöder också organisationer som arbetar med
mänskliga rättigheter. Vi ökar insatserna ytterligare
för att hjälpa barn och ungdomar som naturligtvis
drabbas hårdast av det krig som vi nu ser.
Vi agerar också i den akuta humanitära krisen.
Förra veckan beslutades om ökat bistånd till Röda
korset och UNWRA, bl.a. för inköp av ambulanser
som ersättning för dem som har förstörts och för
annan medicinsk verksamhet.
Vi vill också stärka EU:s gemensamma Mella-
nösternpolitik. EU har haft en aktiv roll och bidragit
till att hålla liv i den politiska dialogen och säkerhets-
samarbetet, bl.a. genom Javier Solanas och Miguel
Moratinos tydliga närvaro i regionen. EU är också
den största biståndsgivaren och har gett ett avgörande
stöd till palestinierna för att hindra en total kollaps av
den palestinska myndigheten.
En viktig insats för att få slut på våldet är att få till
stånd en internationell oberoende övervakningsmeka-
nism. EU har förklarat att man är beredd att ställa upp
med övervakare. Självklart är Sverige det också.
Freden är möjlig, men frågan är hur högt priset för
de både folken ska tillåtas bli under vägen dit och hur
våldsspiralen påverkar människors uppfattning om
vad fred egentligen är. Nu måste båda parter ta sitt
ansvar för att inte ge extremisterna vetorätt över regi-
onens framtid. Hatpropagandan måste stoppas, och
förtroendet byggas upp på nytt steg för steg mot en
fredlig och rättvis lösning. Här spelar fredskrafterna
på båda sidor, som trots motstånd arbetar vidare med
mod och envishet, en viktig roll, och de har vårt star-
ka stöd.
De två kvinnornas berättelser som jag började
med sammanfattar konflikten, en omöjlig vardag, en
dröm om en framtid i trygghet. De har samma rädsla,
men också samma längtan, och däri ligger hoppet om
en fred och två stater sida vid sida.

Anf. 112 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Regeringen med Anna Lindh i spet-
sen säger sig värna folkrätten. Det gör man med läp-
parnas bekännelse, med ord och ekonomiskt bistånd,
men man gör det inte med politik. Det räcker inte
med fina ord för att avsluta bosättningspolitiken eller
ockupationen. Det räcker inte att lappa och laga efter
israelernas våld. Det räcker inte med bistånd.
Det som behövs är en politisk lösning. Den lös-
ningen kan man inte vänta på att USA, som inte är en
neutral part och som inte har tagit ansvar hittills,
kommer att ge.
Anna Lindh säger att det behövs två parter. Om
både israelerna och palestinierna säger att de vill ha
Sveriges eller EU:s hjälp som medlare kommer vi att
agera. En part, det ockuperade palestinska folket, har
bett, hitintills förgäves, att Sverige och EU går in och
medlar. Man vill att Sverige ska kalla till en FN-
konferens där USA, EU och Ryssland kan spela en
roll. Man vill förhandla om en politisk lösning och
inte bara prata om en vapenvila, vilket man har gjort i
evigheter. Det har lett till mer eskalerat våld och
dödsoffer bland både palestinier och israeler. Man vill
att Sverige aktivt försöker se till att FN-trupper går in.
Det här är faktiskt en vilja som finns hos vissa israe-
ler. Förre utrikesministern Schlomo Ben-Ami säger:
Vi behöver att omvärlden går in och stannar inne för
att vi ska kunna lösa konflikten. Det räcker inte Mit-
chellplanen eller Tenetplanen.
Sverige skulle kunna erkänna den palestinska
staten med 1947 års gränser. Sverige skulle kunna
använda ekonomiska och politiskt riktiga sanktioner
för att få Israel att förhandla om en politisk lösning
och t.ex. gå med på en FN-konferens. Det är också
någonting som nu krävs av 15 kristna organisation i
EU.
I dag har Lutherhjälpen och Diakonia och 13 and-
ra kristna organisationer i EU gått ut med ett krav att
man ska frysa EU:s handelsavtal med Israel till dess
att Israel uppfyller handelsavtalet. Vilket annat land
tillåts att bryta mot handelsavtal? Man skickar bara
brev eller pratar. Israel har vägrat att leva upp till
handelsavtalet. Man har vägrat att uppfylla kraven på
ursprungsmärkning. Man har saboterat det samarbete
som ska finnas kring tullarna. Trots det har EU inte
agerat mer kraftfullt. EU upphävde handelsavtalet
med Haiti. Det tog inte lång tid innan man tog till
politiska och ekonomiska sanktioner mot Zimbabwe.
Varför gör man inte det mot Israel?
De här 15 kristna organisationerna tycker att man
ska frysa handelsavtalet med Israel till dess att Israel
inte säljer produkter producerade på ockuperad mark
och till dess att grova kränkningar av mänskliga rät-
tigheter och folkrättsbrott upphör, t.ex. granatbeskjut-
ningar av civila flyktingläger, godtyckliga massar-
resteringar, attacker på ambulanser och skyddade
symboler, förstörelse av hus, mark och vatten, hind-
rande av rörelsefrihet för medicin, avrättande av folk,
flyttande av befolkning från de ockuperade områdena
och kollektiva bestraffningar.
När man upphör med detta och lever upp till EU:s
handelsavtal kan man fortsätta med handelsavtalet.
Anser Anna Lindh att det är acceptabelt att Israel
bryter mot EU:s handelsavtal? Jag vet att Anna Lindh
har sagt att det inte är acceptabelt, men hur agerar
man mer än att bara försöka samtala med Israel?
Hur kan Sverige förlita sig på USA? Det är ingen
hemlighet att USA:s största intresse just nu är att få
stöd i världen för att anfalla Irak. USA har inte agerat
och kommer inte att agera som en neutral part. Anser
Sverige att USA agerar som en neutral part; det land
som har gett Israel 920 miljarder kronor i ekonomiskt
bistånd och vars plan och attackhelikoptrar skjuter på
palestinierna?
Man kan inte vara neutral mellan en ockupa-
tionsmakt och ett ockuperat folk. Man kan och ska
försvara mänskliga rättigheter för alla människor -
palestinier och israeler - lika mycket, men man kan
inte vara neutral mellan en ockupationsmakt och ett
ockuperat folk. Anser Anna Lindh att man kan vara
det? Det är så jag tolkar det Anna Lindh säger här i
talarstolen.

Anf. 113 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Israel-Palestinakonflikten visar en
katastrofal utveckling. För ett och ett halvt år sedan
var en lösning nära. Nu har upptrappningen nått en
intensitet och våldsamhet som får hela världen att
reagera med häpnad och bestörtning.
Båda parter måste omedelbart vidta effektiva åt-
gärder för att stoppa våldet. Konflikten har ingen
militär lösning. Fred och säkerhet kan endast uppnås
genom förhandlingar.
Sverige måste fortsätta att sluta upp bakom EU:s
roll i regionen - att i samverkan med parterna, län-
derna i regionen, USA, FN och Ryssland arbeta för
en lösning baserad på FN-resolutionerna 242, 338 och
1397 och på principerna från Madrid- och Osloöver-
enskommelserna och påföljande överenskommelser.
Detta skulle tillåta två stater - Israel och Palestina -
att leva i fred och säkerhet och spela sina regionala
roller fullt ut.
Förluster av människoliv är oacceptabla. Ett sä-
kerhetssamarbete måste fram. Palestinskt våld och
terrorattacker i Israel måste upphöra. Likaledes måste
israeliska attacker mot palestinska myndigheter och
civila också upphöra och isoleringen av städer måste
lättas.
Förhandlingar måste snabbt återupptas om flyk-
tingåtervändande och om de illegala bosättningarna.
Man får faktiskt inte ändra befolkning i ockuperade
områden.
Det är angeläget att finna en lösning för Gamla
staden i Jerusalem, som gör den till en öppen stad, där
trosbekännare från olika religioner kan få tillträde till
sina religiösa platser.
De människor som lever i regionen - inte minst
ungdomarna - måste få slippa ständiga hot om våld
och terror. De måste i stället få koncentrera sig på att
utbilda sig och skapa utveckling och framtidstro i
hemländer som präglas av dynamik och tillväxt. De
måste få samma chanser som människor i andra län-
der till fred, demokrati och mänskliga rättigheter.
Fru talman! Större delen av regionen är konflikt-
trött. Egypten och Jordanien har redan slutit fred med
Israel. Saudiarabiens initiativ nyligen är ett positivt
tecken som pekar i samma riktning.
Låt oss hoppas att kommande toppmöte för arab-
staterna kan ge ett positivt bidrag, både till lösningen
av konflikten mellan israeler och palestinier och till
utvecklingen i regionen. Låt oss hoppas att detta
förslag också kan mottas positivt av Israel.
Ingen av parterna är utan skuld, men båda har ett
ansvar att blicka framåt och genom förhandlingar nå
fram till en lösning. Vi måste få en rättvis, varaktig
och allomfattande fred som omfattar både säkerhets-
mässiga, politiska och ekonomiska aspekter.
Vägen dit är att en gemensam världsopinion stäl-
ler krav på ett snabbt eldupphör och att förhandling-
arna återupptas och bringas till en lösning i enlighet
med FN-resolutionerna. Sverige bör härvid ställa sig
bakom EU i dess stöd till fredsansträngningarna samt
i dess roll som viktig biståndsgivare.
Två saker är viktiga, nämligen att skapa en demo-
kratisk, självständig och livskraftig palestinsk stat,
vilket skulle medföra ett slut på ockupationen 1967
och att demokratin Israels rätt att leva inom säkra
gränser garanteras genom ett åtagande av det interna-
tionella samfundet, i synnerhet arabstaterna.

Anf. 114 MURAD ARTIN (v):
Fru talman! I 35 år har den israeliska staten brutit
mot folkrätten och ockuperat Palestina. I 35 år har
man brutit mot folkrätten genom upprättandet av
israeliska bosättningar i Gaza och på Västbanken. I
35 år har man utövat ett omänskligt förtryck av den
ockuperade palestinska befolkningen. Krigsförbrytel-
ser har begåtts i Sabra och Shatila. Allt detta är om-
fattande brott mot internationell lag. För mig är det
obegripligt hur detta har kunnat tolereras.
Flera FN-resolutioner har antagits som fördömer
ockupationen. Den israeliska staten har handlat som
om dessa resolutioner inte existerade.
Israel är i dag en militär stormakt i Mellanöstern.
USA har försett ockupanten Israel med de moder-
naste vapen. Denna militärmakt riktar sig i dag mot
palestinierna.
I dag angrips inte palestinierna med gummikulor.
Den israeliska staten har tillgång till - och använder
sig av - stridsvagnar, attackhelikoptrar och annan
modern utrustning. Nu handlar det om bomber och
raketer. Palestinierna har stenar och handeldvapen.
Det handlar inte om jämbördiga parter.
Under den senaste intifadan som är framprovoce-
rad av Ariel Sharons besök på Tempelberget har
2 300 palestinier mist livet och 10 000 skadats,
många för livet.
Under den upptrappning som skett under den se-
naste tiden har israelisk militär stängt av vatten,
stängt av elektriciteten, förhindrat människor att
komma till sjukhus, beskjutit ambulanser och fortsatt
att riva bebyggelse. Israeliska soldater plundrar och
vandaliserar i de palestinska flyktinglägren. I sin
tillämpning är den israeliska statens politik alltmer lik
apartheid.
På senare tid har man börjat att systematiskt mör-
da palestinska ledare. FN:s generalsekreterare Kofi
Annan har förklarat att det Israel bedriver alltmer
tagit formen av ett regelrätt krig mot palestinierna.
Han har förklarat ockupationen för olaglig och hårt
kritiserat Israel.
Den extrema palestinska organisationen har till-
gripit terror, nämligen självmordsbombare. Men är
inte det som den israeliska staten gör mot palestinier-
na också terror?
Terror måste alltid fördömas. Det spelar ingen roll
vem som begår terrordåd. Terror måste fördömas om
dess syfte är att sprida skräck och tvinga till under-
kastelse. Den måste också fördömas om dess syfte är
att bekämpa förtryck. Terrorismen motverkar i det
fallet sitt syfte. Men vi kan inte undgå att se att israe-
lisk och palestinsk terror har olika karaktär och ur-
sprung. Den israeliska statsterrorismen har som mål
att cyniskt tvinga ett folk till underkastelse. De pales-
tinska självmordsbombarnas terror har sin grund i den
desperation som förtrycket skapat.
Det palestinska folket kommer inte att ge sig, inte
att underkasta sig. Det kan inte ge sig eftersom det
vore detsamma som självutplåning. Om Israel och
Sharon håller fast vid sin politik och kräver under-
kastelse, vad händer då? Vad säger logiken? Några
kanske inte törs tänka på vad som blir resultatet. Li-
kafullt måste vi göra det. Vad kommer den israeliska
statens militära överlägsenhet i så fall att leda till?
Vad blir den yttersta konsekvensen av Sharons poli-
tik?
Det är otillräckligt att mana palestinierna till be-
sinning om man inte samtidigt kräver att Israel upp-
hör med sin olagliga ockupation och lämnar Västban-
ken och Gaza? Israel och USA kräver att Yassir Ara-
fat ska sätta stopp för extremisternas terror, men hur
kan de kräva detta när man raserat och skjutit sönder
all palestinsk infrastruktur och placerat Arafat i hu-
sarrest? Hur kan man utkräva ansvar av Arafat samti-
digt som man berövar honom alla medel och möjlig-
heter att uppfylla de krav som ställs?
I dag finns en FN-resolution som stöder upprät-
tande av en palestinsk stat sida vid sida med den
israeliska staten. Det finns ett saudiskt förslag till ett
arabiskt erkännande av Israel mot att Israel lämnar
Palestina. Detta är två konstruktiva förslag och en
öppning.
Jag har några korta frågor till utrikesministern:
Hur vill utrikesministern rubricera situationen i Isra-
el? Är det väpnad konflikt, eller råder det regelrätta
krigsförhållanden? Hur ser utrikesministern på möj-
ligheten av att Sverige i EU tar initiativ till en inter-
nationell konferens om Israel och Palestina dit båda
parter samt USA och Ryssland inbjuds?

Anf. 115 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Jag är fullständigt övertygad om att vi
alla känner den djupaste sorg och förtvivlan när vi
närmast dagligen via TV tvingas bevittna hur männi-
skoliv släcks i Mellanöstern. Oavsett vilken av par-
terna som kränker mänskliga rättigheter måste det
med kraft fördömas. Ett människoliv är precis lika
mycket värt på vilken sida av konflikten det än
kränks eller släcks. Nu måste parterna ta sitt ansvar
för att öppna för en process som kan stoppa det stän-
digt upptrappade våldet.
Det finns ändock anledning att påminna lite grann
om historien bakom den här konflikten.
Ända från första stund har Mellanösterns enda
demokratiska stat - staten Israel - varit outhärdlig för
vissa grupper i Mellanöstern. Staten Israel har stän-
digt varit hotad till sin existens och fått möta krig på
krig på krig med det uttalade syftet att israelerna
kastas i havet.
När man talar om ockuperade områden, fru tal-
man, bör man också erinra sig hur det var före sexda-
garskriget, hur exempelvis kibbuzerna runt Genesaret
var ständiga måltavlor för prickskyttar och grövre
artilleri från Golanhöjderna och andra strategiska
angreppspunkter. Jag skulle vilja drista mig till att
påminna dem som inte tror att Israel vill fred i regio-
nen om att staten Israel lämnade tillbaka varenda
kvadratmeter land i Sinai till Egypten för att få ett
fredsavtal. Allt återlämnades, inklusive strategiskt
viktiga oljekällor, för att skapa fred. Jag tror att vi
inser att det krävs två parter som kan leverera för att
det ska bli hållbara fredsavtal.
Det som måste ha förvånat en hel värld var att
Yassir Arafat inte svarade ja för det fredsfördrag som
president Clinton och dåvarande premiärminister
Ehud Barak arbetade fram i slutet av sina ämbetsperi-
oder, trots att Arafat visste att efterträdaren hette
Ariel Sharon och att Ariel Sharon knappast skulle få
sitt mandat på att ge Arafat bättre villkor.
Utgångspunkten för omvärlden i detta läge måste
vara - jag håller med utrikesministern och Bertil
Persson som har talat om detta - opartiskhet och krav
på absolut respekt för mänskliga rättigheter. Alltför
ofta har debattörer i Sverige och västerlandet tagit
oreserverad ställning för en sida i denna blodiga och
meningslösa konflikt.
Fru talman! Det enda vi vet med bestämdhet är att
en enkel och snabb lösning inte finns. Det är t.ex.
naivt att tro att enbart ett villkorslöst tillbakadragande
av Israels trupper från palestinska områden skulle
vara nog för att få terrorismen att upphöra. När par-
terna återvänder till förhandlingsbordet behövs för-
troendeskapande åtgärder av olika slag. Man måste
också enligt min uppfattning försöka komma överens
om ett gemensamt etiskt minimum om att varje en-
skild människa måste tillförsäkras vissa rättigheter.
Som ett första steg måste människors rätt till säkerhet
och rätten till trygghet inom fasta och erkända gränser
respekteras av alla parter. De folkrättsliga humanitära
principerna måste beaktas, dvs. icke-våld mot civila
och proportionalitet i väpnade insatser.
Sverige, EU och det internationella samfundet
måste självklart agera som opartiska medlare där vi
stöder parterna i deras strävan att själva finna en
lösning på konflikten.
Sedan tror jag att vi måste se och besinna att vissa
tongivande ledare inom den palestinska rörelsen fort-
farande vägrar att erkänna den judiska statens exis-
tensberättigande. Och oförsonlighet sprider sig på
båda sidor bland folken och eldar på dem som offrar
sina liv i terrordåd mot oskyldiga civila. Den pales-
tinska myndigheten verkar vara oförmögen att sätta
stopp för terrorgrupperna. En avgörande fråga är
därför, och den riktar jag också till Anna Lindh: Har
Yassir Arafat och den israeliska myndigheten några
som helst möjligheter att tygla hizbolla, hamas och
islamiska jihad?
Å andra sidan står det klart, och det är lika viktigt
att konstatera, att vissa "hökar" bland de israeliska
ledarna är ovilliga att ens erkänna palestiniernas rätt
till och behov av självstyre. Jag tycker också att den
fortsatta bosättningspolitiken och det oproportionerli-
ga och fullständigt oacceptabla våld som israeliska
trupper utövar i de palestinska områdena är allvarliga
bevis för detta.
Vi kan slutligen självfallet aldrig någonsin ge upp
hoppet om att de israeliska och de palestinska folken
ska kunna leva sida vid sida i fred. Det finns hopp-
fulla tecken. På båda sidor finns fredsälskande män-
niskor som inser att konfrontation och våld inte är en
framkomlig väg.

Anf. 116 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag har länge varit engagerad för ju-
darnas sak, för dem som förföljdes i f.d. Sovjetunion-
en på 80-talet, för asylsökande i Sverige som har
svårt att få uppehållstillstånd här.
En medlem i Judiska församlingen här i Stock-
holm frågade mig: Varför jobbar du så mycket för
oss? Har du någon särskild anknytning till det judiska
folket? Nej, det har jag inte, jag engagerar mig alltid
mot kränkningar av mänskliga rättigheter. Just därför
blir jag dubbelt upprörd och känner vanmakt över
dagens galna situation i Mellanöstern.
Sharon valdes ju av säkerhetsskäl. Aldrig har väl
säkerheten varit sämre för israelerna än nu. Ändå
jagas han från höger av Netanyahu. Jag har mycket
svårt att förstå detta.
Folket tycks tro att konflikten kan lösas med våld.
Häromdagen fick vi siffror på att 74 % tror det. Jag
undrar vilken framtid de då ser: Ett stort Israel inklu-
sive de ockuperade områdena? Ska palestinierna
flytta till Jordanien? Vad ska egentligen hända?
Jag har försökt fråga israeler hur de ser på framti-
den. Jag har inte fått något riktigt svar, utom att Ara-
fat måste bort, ingenting om vem som i så fall ska
komma i stället. Man demoniserar Arafat hela tiden
och tvingar folket till underkastelse. Jag tror inte att
det är rätt väg. Jag försvarar honom inte. Han är inte
demokratisk i alla lägen - det kan vi alla vara överens
om - men ändå.
I dag kom ett mejl från en israelisk fredsaktivist.
Han heter Uri Avnery och fick The Right Livelihood
Award förra året. Det finns fredsaktivister, och jag
tror att de växer sig starkare nu. Mejlet var ganska
kort och löd så här: Trött på Tenet, trött på Mitchell.
Alla dessa manövrar leder ingenstans, och alla vet
det. Om avsikten verkligen är att få slut på konflikten
måste ordningen vändas helt om. Först måste man
komma överens om lösningen, sedan diskutera vägen
att nå målet. Annars dömer vi oss själva att återvända
till den onda cirkeln av blodsutgjutelse.
Han tror inte att Sharon vill ha någon fred. Han
tror att Sharon alltid kommer att hitta på hinder för
förhandlingar och lösningar och hindra tillkomsten av
en palestinsk stat. En bekräftelse på den åsikten är
förstörelsen av den infrastruktur som skulle kunnat
vara grunden till en palestinsk stat. Jag hoppas att han
har fel, förstås. Men han har mycket större erfaren-
heter och kunskaper om mentaliteten hos människor-
na i området än vad vi någonsin kan få.
En sak kan vi vara säkra på och är överens om:
Det går inte att lösa den här konflikten med våld. Den
måste lösas genom förhandlingar. Den kan inte lösas
med bibehållen ockupation och med bibehållna bo-
sättningar.
Vi känner alla en stor vanmakt när de som varit
utsatta för de värsta av alla kränkningar själva använ-
der sig av metoder som är ägnade att kränka den
enskilde grannen och medmänniskan dagligen: Var-
dagstrakasserier och förödmjukelser, inskränkningar i
rörelsefriheten, rivning av bostäder, förstörelse av
odlingar, beslag av skattemedel för palestinierna och
avstängning av vatten och el, israeliska bosättningar
med vägar som skär rakt över palestiniernas områden
- listan kan göras jättelång. Detta har pågått länge,
och det leder förstås till att motsättningar och hat
ökar. Det som hänt på senare tid är mycket värre. Jag
ska inte räkna upp det, för det har andra gjort. Men
vedergällningspolitiken, som har trappat upp våldet
bortom allt förnuft, måste få ett stopp.
I morse kunde vi se en företrädare för Röda korset
sitta i TV och berätta om angreppen på ambulanser
och sjukvårdspersonal. Han sade: Jag har varit i So-
malia i sju år, men jag har aldrig sett något liknande.
Enligt honom var det mycket tydligt att det inte var
fråga om dolda vapentransporter, som Israel hävdat.
Här fanns människor. Och förarna vägrade att köra
ambulanserna.
Det här har lett till att Röda korset, Diakonia,
Lutherhjälpen och flera andra organisationer i Sverige
och andra länder har lagt fram krav på suspension av
handelsavtalet mellan EU och Israel. Jag hoppas att
de samtal som nu pågår kan lyckas, men om de skulle
misslyckas är jag beredd att stödja ett sådant förslag.
Först av allt vill jag förstås säga att jag självklart
inte försvarar något våld, inte från någon sida. Det är
viktigt att slå fast att både israelerna och palestinierna
har rätt till en stat med säkra och erkända gränser där
de kan leva i fred med sina grannar. Kraven måste
ställas på båda sidor. Aldrig något försvar för någon
självmordsbombare. De måste stoppas, de också.
Jag var i området förra året vid två tillfällen och
besökte båda sidorna, både ledare och vanligt folk.
Det vanliga folket är dödligt trötta på våldet och vill
leva ett eget liv.
Det finns ändå positiva tecken, och det är att
fredsrörelsen börjar att öka och öka i styrka. Anna
Lindh refererade till ett besök, och jag träffade också
dessa kvinnor den 8 mars. Man kände ändå att det
fanns en styrka hos dem. Det kan ge oss hopp. Sedan
får vi hoppas att de försiktiga förhandlingar som ändå
pågår och de initiativ som är tagna av FN och Saudi-
arabien kan leda till resultat.

Anf. 117 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Som liten 12-årig grabb vaknade jag
en morgon av att min äldre bror slängde en tidning i
sängen och sade: Titta vad som har skett! Med stora,
svarta rubriker stod det att Folke Bernadotte var
skjuten. Ända sedan dess har jag levt med den här
konflikten, ibland med hopp och ibland med förtviv-
lan, mest förtvivlan.
Vi får alla bilder framför oss via medierna, via
televisionen och tidningar, med ambulanser som far
fram och tillbaka, ambulanser som blir beskjutna,
sjukhus och, som vi hörde i morse, t.o.m. förloss-
ningscentrum som blir beskjutna.
Jag har bilder framför mig på hur gamla fina oliv-
träd förstörs av bulldozers - det tar hundra år att odla
fram nya - och bilderna av självmordsbombare som
går in på caféer där en massa civila människor, barn
och vuxna, dör. Vi har alla de här bilderna framför
oss.
Men är det någon gång som orden våld föder våld
är en sanning så är det i Israel-Palestina-konflikten.
Våld föder våld, och man kommer aldrig att klara ut
att lösa konflikten med våld.
Egentligen är det fullt krig och stater i upplösning
när det går till på det här sättet. Då säger vi i dag:
Tillbaka till förhandlingsbordet! Det säger alla. Men
egentligen är det ingen som har lösningen på det
heller. För att lösa den här konflikten fordras det
statsmän eller statskvinnor som kan lyfta sig över
begångna oförrätter och ta ett nytt avstamp. Utan ett
sådant handlingssätt tror jag inte att konflikten nå-
gonsin kommer att lösas. Det fordras alltså djärva
statsmän och statskvinnor.
Man kan hålla på och försöka att se vem som har
gjort värst i den här konflikten, men det leder ingen
vart. Man kan säga att Israel är en demokrati och har
rätt att försvara sig, och så är det. Men har Israel rätt
att ockupera mark? Har Israel rätt att bygga ut bosätt-
ningar på ockuperad mark? Nej, enligt folkrätten har
man inte det. Och man kan, som jag sade tidigare,
fundera över om palestinier har rätt att döda civila
genom att mörda sig själva. Nej, naturligtvis inte.
Och så kan vi hålla på hur länge som helst, men vi
kommer ingen vart.
Det är 4 miljoner flyktingar - de är inne på sin
tredje fjärde generation - som lever i flyktingläger.
Vi försöker på olika sätt, bl.a. genom UNWRA, att
stödja dessa människor så att de ändå får utbildning
och bostad. Men det är heller ingen lösning. UNWRA
brottas med ekonomiska bekymmer och har inte
pengar för att klara ut sin situation.
Båda sidor har alltså begått fel, men det är ingen
idé att fortsätta att älta detta.
Tillbaka till förhandlingsbordet - ja, det måste till.
FN-resolutionerna ligger där och väntar på att bli
förverkligade, både de tidigare, 242 och 338, och den
senaste, 1397. Här måste, som har sagts tidigare,
USA spela sin roll - inte bara när egenintresset finns
där utan även när inte egenintresset finns där. EU
måste ta sig samman och föra en politik på det här
området. Det finns olika syn, som det gör här i dag
också, som ni märker. Men då måste man höja sig
över detta för att hitta en handlingsväg. Det måste EU
göra, och där måste Sverige vara aktivt. FN har na-
turligtvis också sin roll att spela.
Man kan bli väldigt pessimistisk i det här, och det
är ett pessimistiskt anförande jag håller. Hittar man
då inget hopp någonstans? Det enda riktiga hopp som
jag kan se är de fredsgrupper som finns och som ändå
försöker mötas över gränserna, israeler och palestini-
er, och bygga upp något annat, ett annat samhälle,
något som tidigare generationer så har misslyckats
med.
Det finns sådana grupper. Vi hade ett tillfälle bara
för några veckor sedan att möta IPCRI, som är ett
israeliskt/palestinskt centrum för forskning och för
information just mellan israeler och palestinier. Det
finns också PCR, som försöker få samtal mellan isra-
eler och palestinier. Det finns 20-30 sådana här orga-
nisationer som måste få stöd. Det planeras en stor
fredsdemonstration i Betlehem. Var finns massmedi-
erna då? Var finns stödet då? Tänk om vi ändå kunde
få se TV-kameror där och rapporter från dessa freds-
demonstrationer och ge dem ekonomiskt stöd. Jag
skulle vilja vädja till utrikesministern att höja tonen
när det gäller den delen av fredsprocessen.

Anf. 118 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Jag kan se att det finns enighet i
kammaren om målet. Det finns en enighet kring frust-
rationen över läget i dag. Sedan finns det en hel del
olika uppfattningar om hur vi ska nå målet.
Jag vill börja med att kommentera Yvonne Ru-
waidas inlägg. Det räcker inte med bistånd. Det räck-
er inte med fina ord. Det behövs en politisk lösning,
säger Yvonne Ruwaida. Självklart behövs det en
politisk lösning. Det är det hela vårt arbete just nu
handlar om. Men på vägen till den politiska lösningen
är det faktiskt ganska bra om det finns ambulanser,
skolor och humanitär hjälp. Därför ska man inte fnysa
åt biståndet.
Problemet är att om Sverige kunde garantera en
politisk lösning är det självklart att vi redan skulle ha
gjort det. Vi kom ganska långt med de förhandlingar
som hölls i Sverige, men tyvärr räckte det inte till. I
den situation som vi har nu kan vi därför inte tänka
bort verkligheten. Enda vägen framåt är nya fredsför-
handlingar. Det är bra om vi kan få en internationell
konferens, men båda parter måste vilja delta. Annars
blir det inget resultat.
Det är bra om vi kan få internationella observatö-
rer eller FN-styrkor, men FN-styrkor måste säkerhets-
rådet fatta beslut om, och än så länge finns det ingen
enighet. Sverige stöder dock alla tankar på observatö-
rer och internationella monitorer.
Yvonne Ruwaida tar upp USA och undrar om jag
verkligen tycker att USA är neutrala och därför bör
styra en lösning. Det är självklart att USA inte är
neutrala. Det är också självklart att USA inte ska
bestämma hur lösningen ser ut. Men det är just för att
USA inte är neutrala som de också har en möjlighet
att påverka Sharonregeringen att göra eftergifter. Det
är därför vi vill sätta press på USA att också agera
gentemot den israeliska regeringen.
Till Murad Artin vill jag säga att jag inte håller
med om att man på något sätt kan jämställa terrorat-
tacker med frihetskamp. Tyvärr är det ju så att vi här
ofta ser extrema grupper på båda sidor där ingen vill
ha fred. Här ser vi lite grann av en sorts ömsesidig
krigsdans mellan palestinska extremister och israelis-
ka fundamentalister där ingen egentligen vill ha
fredsförhandlingar och se till att man får en varaktig
fred. Därför måste de krafter som vill ha fred på ömse
sidor också samarbeta.
Mats Odell undrade hur vi ser på Arafat och hans
möjligheter att stoppa våldet. Självklart borde Arafat
göra mer för att stoppa våldet, men det är samtidigt
svårare för honom när man skjuter sönder polisbilar,
skjuter sönder fängelser och hela tiden utsätter både
Arafat och palestinierna för en sådan förödmjukelse.
Låt mig också beröra handelsavtalet med Israel,
associationsavtalet. Det är inte acceptabelt att Israel
bryter mot det. Israel menar att man kan exportera
varor från ockuperade områden med samma tullfrihet
som varor producerade i det egentliga Israel. EU
menar att bara varor från det egentliga Israel, inte från
ockuperade områden, får säljas med tullfrihet.
Här har därför EU också agerat och gått ut och
varnat alla importörer i Europa om att de varor som
importeras från Israel men som visar sig komma från
bosättningar inte omfattas av fördelaktiga tullbe-
stämmelser. Det har också inneburit att importörerna
nu är väldigt uppmärksamma på var varorna kommer
från. Information har gått ut till alla tullverk, även det
svenska. Den israeliska reaktionen har varit stark. Det
här är bara ett av många exempel på att Sverige och
EU har agerat för att upprätthålla respekten för lag
och ordning också när det gäller handelsavtalet med
Israel.

Anf. 119 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Utrikesminister Anna Lindh säger att
det inte går att lita på USA. Men det går inte heller att
tvinga parterna till förhandlingsbordet. Tidigare har
man faktiskt tvingat regeringsledare till förhandlings-
bordet under en väpnad konflikt. Det går att använda
verktyg, ekonomiska och politiska, för att tvinga
Israel till förhandlingsbordet. Palestinierna vill för-
handla om en politisk lösning. Det är israelerna som
inte godtar förhandlingar och faktiskt bromsar. Det
här är det enda sättet att sätta stopp för den våldsspi-
ral som pågår och som jag hävdar kommer att fort-
sätta pågå även om det är lite lugnare i just dessa
dagar.
Det går inte att behandla parterna som jämställda.
Man kan inte tro att det kommer något positivt av
Tenet- eller Mitchellplanen. Där pratar man om va-
penvila. Men vad menar man? Är inte ockupation
någonting som inte är vapenvila? Under det som
tidigare kallades fredsprocessen besköts civila pales-
tinier, kvinnor och barn. Jag har beskjutits av en is-
raelisk pansarvagn i det som kallas Område A. Jag,
en svensk tjej som heter Ullis och två palestinska
tjejer har beskjutits av pansarvagnar och haft strål-
kastare på oss under det som kallades fredsprocess
och vapenvila. Och det var ingen unik företeelse.
Vi har också de odrägliga livsvillkoren, som fak-
tiskt bara försämrades under det som kallades
fredsprocessen. Under det som kallades fredsproces-
sen byggde man ut bosättningar och nya säkerhetsvä-
gar. Man tog palestinsk mark. Man utnyttjade
fredsprocessen och hoppet som palestinierna hade om
en framtida fred för att ta palestinsk mark. Det är
detta det handlar om. Därför måste man gå in. Det här
är inte två jämställda parter, och jag tycker inte att det
Sverige gör och det EU gör är tillräckligt.
Det är faktiskt så att Israel bryter mot EU:s han-
delsavtal. I andra fall har vi kunnat häva ett han-
delsavtal mellan EU och något annat land. Varför gör
man inte det i det här fallet? Varför följer man inte
den uppmaning som kommer från 15 kristna organi-
sationer i EU? Jag tycker att det är väldigt underligt.
Jag tycker att Sverige därmed sviker. Jag hånar
inte att man skickar ambulansvagnar till Gaza och
Västbanken. Jag tycker att det är bra, men det är otill-
räckligt.
Hur blir det egentligen med allt det som Israel har
förstört, all palestinsk infrastruktur? Det är så mycket
som är förstört att man inte kan se det på en TV-
skärm. Jag har nyligen sett med egna ögon hur myck-
et som är förstört. Palestinierna lever i ruinerna av en
civilisation. Den ska byggas upp.
Mycket av det som har förstörts har byggts upp av
EU:s biståndsmedel. Kommer EU att kräva tillbaka
alla de pengarna av Israel, och hur kommer man att se
till att man verkligen får de här pengarna av Israel?
Det handlar inte bara om att säga någonting.
Under hela fredsprocessen sade EU att bosätt-
ningspolitken var illegal, men man använde inga
verktyg för att få Israel att sluta med bosättningspoli-
tiken. Man använde inte heller några verktyg för att få
Israel att upphöra med ockupationen. Det är verktyg
som behövs. Det går om man vill.

Anf. 120 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Den nuvarande våldsspiralen måste
brytas.
Grova brott mot mänskliga rättigheter kan aldrig
accepteras av världssamfundet. I den konflikt vi de-
batterar om i dag har de pågått i decennier. De för-
handlingslösningar som man vid två tillfällen var så
nära känns åter avlägsna. Ändå finns det en bred
internationell uppslutning bakom FN:s resolutioner,
och man kan i dem skönja hur en lösning kan komma
att se ut. Men för att nå dit krävs först ett snabbt
eldupphör och därefter en ny dialog mellan parterna.
Siktet måste vara inställt på en varaktig, fredlig lös-
ning mellan två länder som har säkra och respektera-
de gränser.
Världssamfundet kan bidra till att driva fram en
lösning som ger regionen möjlighet att utvecklas mot
respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och eko-
nomiskt välstånd. Omvärlden måste vara beredd att
stödja dessa strävanden under lång tid efter en fred-
suppgörelse. EU kan här bidra med att sätta press på
parterna, i all synnerhet om hela unionen talar med en
röst.
Efter den nuvarande våldsspiralen torde krigs-
tröttheten i regionen underlätta att få i gång freds-
samtal. Saudiarabiens initiativ nyligen medför för-
hoppningsvis att Egypten och Jordanien snart får
sällskap i skaran av arabländer som slutit fred med
Israel.

Anf. 121 MURAD ARTIN (v):
Fru talman! Jag tror att utrikesminister Anna
Lindh inte hörde vad jag sade i början: Terror måste
alltid fördömas. Det spelar ingen roll vem som begår
terrordåd och vilket syfte de har. Det är vi väl överens
om?
Jag fick heller inte svar på min fråga om vad utri-
kesministern anser: Är det här en väpnad konflikt
eller ett regelrätt krig? Vilken rubricering vill utri-
kesministern ge denna konflikt?
Utrikesministern säger att det är bra att vi ska ha
en internationell konferens för fredsprocessen. Då
undrar jag: Vill Sverige jobba för det i EU? Sverige
skulle kunna vara aktivt i det sammanhanget och
avisera en internationell konferens för fred i Mella-
nöstern.
Det är viktigt att vi också på allvar diskuterar rik-
tade sanktioner, t.ex. konsumentbojkott av Israel så
länge dess regering fortsätter sin folkrättsvidriga
ockupation och så länge förtrycket av de ockuperade
palestinierna fortsätter. Det skulle också vara bra om
man genomförde det förslag som har kommit från
frivilligorganisationer om frysning av handelsförbin-
delserna när det gäller associationsavtalet mellan EU
och Israel. Jag tycker att detta är ett konkret förslag
som man skulle kunna jobba med och sätta press på
Israel.

Anf. 122 MATS ODELL (kd):
Fru talman! I dag har man här i kammaren igen
diskuterat USA:s roll i Mellanöstern. Det är självklart
att man gör det. Jag uppskattar den analys som utri-
kesministern har gett. Inget land gör allting rätt -
självklart inte - men någon gång måste det ändå sä-
gas att utan USA:s stöd från 1948 och framåt hade
staten Israel knappast existerat.
Flera har talat om opinionen i regionen. Den är
naturligtvis inte enhetlig, men som Karl-Göran Bi-
örsmark framhöll ser vi nu positiva tecken. Stora
demonstrationer äger rum, och en allt större del av
befolkningen vill se en fredsprocess. Vi har också
märkt vissa försiktiga öppningar från ledarhåll, t.ex.
den israeliska planen för reträtt från palestinska om-
råden som nyligen har presenterats. Det finns också
tecken på att flera arabländer kan vara beredda att
erkänna Israels existensberättigande.
Men, fru talman, det här är också ett propa-
gandakrig. Det går knappt en enda debatt utan att man
talar om ambulanser. Jag har en fråga till utrikesmi-
nistern. Det talas alltid om Röda halvmånens ambu-
lanser som förstörs. Jag skulle vilja veta om UD har
samma uppgifter som jag har fått, nämligen att också
Röda Davidssköldens ambulanser har förstörts. Under
de senaste 17 månaderna har 74 av Röda Davidssköl-
dens ambulanser har förstörts: elva intensivvårdsam-
bulanser, 61 standardambulanser, en Land Rover-jeep
och en blodtransportbil. En blodtransportbil och en
standardambulans har stulits, det har varit beskjut-
ningar osv. Stämmer detta, eller är det bara tillfällig-
heter som gör att man i detta propagandakrig alltid
talar enbart om Röda halvmånens ambulanser?

Anf. 123 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Att det pågår ett stort propaganda krig
kan vi vara överens om. Det finns hatpropaganda från
båda sidor. Israelerna skyller väldigt mycket på medi-
erna, och de skäller på svenska medier också. Jag kan
konstatera att den israeliska propagandan är minst
lika ensidig.
Det finns ändå en del hoppfulla tecken. Vi har ta-
lat om den växande fredsrörelsen. Det finns också
soldater som vägrar att tjänstgöra på ockuperade
områden. De fredsaktivister som var här den 8 mars
lämnade uppgiften att det var ungefär 1 300 officera-
re, reservofficerare, soldater och värnpliktiga som
vägrar tjänstgöra där. Det är mycket strongt gjort med
tanke på att man blir åtalad och bestraffad, och hela
ens karriär är förstörd om man gör det. Jag tycker att
det är starkt. Det är en positiv sak.
FN:s resolution om en palestinsk stat är också en
stor framgång, det saudiarabiska initiativet likaså. Det
innebär att man skulle erkänna Israel, egentligen i
strid med de krav som finns i FN-resolutionerna. Då
skulle det hot som Israel har levat med under alla
dessa år undanröjas. Det skulle kunna vara en väg till
en lösning. Vi hoppas, för hoppet är det sista som
överger en. Vi hoppas att det ska bli så. Men vi ska
inte hoppas passivt. Vi ska agera. Sverige bör agera:
stötta det civila samhället, stötta fredsrörelsen och
trycka på EU.
Till sist vill jag ställa en fråga till Anna Lindh.
Om det skulle misslyckas, är Anna Lindh då beredd
att pröva det förslag som har kommit från de kristna
rörelserna om en frysning av hela handelsavtalet med
Israel?

Anf. 124 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Vi är rörande eniga om att det är nya
förhandlingar som ska till. Men det är egentligen
väldigt lite av konkreta och konstruktiva förslag till
hur man ska nå dit. Det beror väl på att man har för-
sökt med olika lösningar och fått bakslag.
Det är också oroande att det är extremister som
sätter dagordningen. Det är de som på något sätt be-
stämmer. Arafat har inte kontroll och auktoritet bland
alla sina palestinier, lika lite som Sharon har det på
sin sida. Som vi hörde här är det officerare och sol-
dater som vägrar att lyda order på ockuperad mark.
Yvonne Ruwaida ger målande bilder av hur isra-
eler gör gräsliga saker - självupplevda sådana. Men
det finns ju israeler som med samma glöd, samma
indignation och samma frustration beskriver hur deras
släktingar har blivit dödade vid självmordsattentat i
kaféer, i bussköer och på andra håll. Så kan man hålla
på. Och som jag sade i mitt tidigare inlägg leder det
egentligen ingen vart, utan man måste göra ett nytt
avstamp.
Jag är orolig för att Sharon och Arafat har målat
in sig i ett hörn. Jag vet inte vem som ska lyckas ta
dem ur denna situation. Möjligtvis reser sig folket
och säger att man måste ha ett annat ledarskap, att
man måste ha andra personer som sätter sig ned vid
förhandlingsbordet i stället för dem som är förbruka-
de.

Anf. 125 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Jag kan instämma i att det inte är två
jämbördiga parter. Israel är en starkare part, och Isra-
el har, som jag sade, huvudansvar för den nuvarande
krisen.
Murad Artin, därför ser vi inte heller detta som ett
krig mellan två jämbördiga parter. Detta är i stället
fråga om en ockupation.
Yvonne Ruwaida säger att det inte är ord och bi-
stånd som behövs utan verktyg och instrument. Men
hon säger samtidigt inte vilka verktyg och vilka in-
strument det är som ska ge oss freden. Jag skulle vilja
vädja till Yvonne Ruwaida att hon inte så där lättsin-
nigt ska slå bort Tenet- och Mitchell-rapporten, därför
att de är stegen på vägen, de är just instrumenten och
verktygen som man har en internationell överens-
kommelse om i dag.
Jag tycker också att det är viktigt att påminna om
vilken stor vikt det svenska biståndet spelar, inte bara
för att man går in akut just nu med humanitärt bistånd
t.ex. när det gäller att ersätta ambulanserna. Och jag
vill säga till Mats Odell att vi inte har några uppgifter
om att man skulle ha haft en direkt förstörelse av
israeliska ambulanser. Jag kan inte utesluta att det
kan ha hänt någon gång. Men vi har inte alls de upp-
gifter som Mats Odell har.
Men biståndet handlar inte bara om att gå in och
hjälpa till med ambulanser och med hjälp akut huma-
nitärt. Framför allt handlar det svenska biståndet om
att politiskt långsiktigt arbeta för att vi ska få en de-
mokratisk fredlig palestinsk stat, att ge känslan bland
det palestinska folket att fred lönar sig, att bygga alla
de institutioner som behövs i en stat, allt från att för-
bättra rättsväsende och annat, där man definitivt be-
höver förbättringar eftersom det inte alls är bra i dag,
till att bygga upp elförsörjning, vattenrening och allt
som behövs i en framtida palestinsk stat.
Jag tror att det viktigaste som vi kan göra i dag -
förutom att vi fortsätter med det politiska och diplo-
matiska agerandet från Sverige och EU och verkar för
att få tillbaka parterna till förhandlingsbordet, att i
steg ett få ett omedelbart stopp på våldet, i steg två få
fredsförhandlingar och i steg tre att genomföra målet
med två stater sida vid sida - är just att stödja fredsrö-
relsen på båda sidor.
Det är ett av skälen till att jag inte tror på handels-
bojkott och stora sanktioner mot Israel. Jag tror att det
får helt motsatt effekt. Vi behöver i dag en israelisk
folkopinion som ställer upp på freden och på freds-
förhandlingar och vill avsluta våldspolitiken. Vi kan
se att Sharon i dag brottas med ett sviktande opini-
onsstöd. Alltfler människor ser att de har fått en ökad
osäkerhet och mer våld i stället för motsatsen som
han lovade. I det läget är det också viktigt att israe-
lerna upplever att de har omvärldens stöd för freds-
förhandlingar. Jag tror att en handelsbojkott eller
riktade sanktioner omfattande ekonomiska sanktioner
i ett sådant läge skulle slå undan marken för fredsrö-
relsen på den israeliska sidan, och därför vill jag
bestämt avråda från den typen av krav.
Däremot tycker jag att det är väldigt viktigt att Is-
rael ska följa sin del av associationsavtalet och ome-
delbart upphöra att exportera varor från ockuperade
områden. Därför ska vi fortsätta med aktionen mot
det agerandet.

Anf. 126 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Jag vill ha fred. Jag vill ha säkerhet
för alla palestinier och alla israeler. Detta kan bara
uppnås genom att ockupationen och annekteringen av
östra Jerusalem avslutas och genom att man löser
frågan om de palestinska flyktingarna.
Jag har nämnt flera verktyg. Man kan använda
både ekonomiska och politiska sanktioner. Jag tror
inte själv på totala bojkotter. Men jag tror på delvisa
bojkotter, t.ex. den som EU väldigt snabbt kunde göra
gentemot Zimbabwe. Jag tror att Sverige kan ta initi-
ativ för att anordna en FN-konferens där man ska se
till att implementera alla FN-konventioner.
Detta är någonting som man faktiskt kan försöka
få Israel att delta i. Att bara sitta och vänta på att
Israel ska ha lust att delta i en konferens för att dis-
kutera en politisk lösning är att ge upp och att inte
försöka.
Sverige skulle kunna stärka den svagare parten,
palestinierna, genom att gå ut och säga att man er-
känner den palestinska staten enligt FN-
konventionerna och genom att t.ex. tillåta palestinier-
na att ha en ambassadrepresentant i Sverige och inte
bara ett generalkonsulat. Det finns många politiska
vägar.
Utrikesministern anser att jag inte ska ge upp när
det gäller Tenet och Mitchell. Jag stod här flera år
innan intifadan bröt ut och varnade för att en intifada
skulle bryta ut. Då lyssnade ingen. Jag anser att Tenet
och Mitchell bara är ett tidsfördriv som ger israelerna
tid att bygga ut fler bosättningar och fler säkerhetsvä-
gar och broar, och det gör man just nu och har gjort
det även under de senaste månaderna i rasande takt.
Det handlar om att ta palestinsk mark, och då skapar
man ingen fred, eftersom freden bygger på att ocku-
pationen ska avslutas.

Anf. 127 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Vi kommer aktivt att arbeta för en
FN-konferens samma dag som vi tror att en sådan
verkligen kan ge resultat i fredsförhandlingarna. Vi
kommer att erkänna en palestinsk stat när palestinier-
na själva säger att det är tid och dags för det interna-
tionella samfundet att erkänna en palestinsk stat.
På vägen dit tror jag att en av de stora och viktiga
insatserna som vi kan få är från alla de organisationer
som engagerar sig i Mellanöstern. Vi har hört att det
finns ett väldigt stort engagemang i kammaren. Vi vet
att det finns många svenska organisationer som har
ett mycket stort engagemang, inte bara ekonomiskt
utan också genom människa-till-människa-utbyte,
genom att delta och finnas med på de palestinska
områdena, delta i utbyte med israeliska ungdomar,
lära känna människor och hjälpa dem i den akuta och
svåra vardagen som de nu har. De kan göra en väldigt
stor insats, inte bara humanitärt. De kan också fort-
sätta att predika fredens budskap och därigenom
fortsätta att få både israeler och palestinier att faktiskt
vilja ha en fredlig lösning och därmed underlätta för
två stater som kan leva i fred sida vid sida.

Överläggningen var härmed avslutad.
12 § (forts. från 9 §) Ändrade regler om annonser i
TV-sändningar (forts. KU 16)

Anf. 128 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Det här betänkandet handlar om en
proposition där regeringen säger att dess förslag syf-
tar till att minska de störningar som reklamavbrott i
kommersiell TV innebär för publiken. Jag tycker att
själva upplägget av syftet är rent hyckleri.
Utskottet har i sig valt att hålla med om att nuva-
rande regler inte tillgodoser ett skydd för publiken.
Men utskottet trycker i betänkandet mer på att det är
andra länders lagstiftning som verkar konkurrens-
hämmande för Sverige och att det är därför som ut-
skottet går med på propositionen. Jag tycker att det är
en klar glidning mellan propositionen och utskottets
ställningstagande.
Från Miljöpartiets sida anser vi att omsorgen om
publikens möjligheter att följa TV-program så ostört
som möjligt fortfarande ska utgöra ledstjärnan i lag-
stiftningen, precis som den gjorde i proposition
1990/91:149. I dag finns inte fastställda kriterier för
vad som är ett program och att det utnyttjas för att
sända information i form av ett annat program, som
man gör i t.ex. TV 4 när man kör Ally McBeal, tycker
vi inte är ett tillräckligt skäl för att ändra reglerna så
att vi i stället kan få två reklamavbrott under det pro-
grammet. I stället tycker vi att regeringen borde defi-
niera vad som är ett program, om man har en öppen
inställning för att komma åt detta, som man säger att
man har, och man vill skydda konsumenten.
Ja, fru talman, det finns mycket som är tillåtet i
andra länder som inte vi vill ska bli tillåtet i Sverige.
Att företag som sänder från Sverige får en konkur-
rensnackdel - som tas upp i betänkandet - om de inte
får göra reklamavbrott tycker vi är ett ihåligt argu-
ment. Konkurrensnackdelen kvarstår ju i och med att
det fortfarande enligt svensk lagstiftning ska vara
förbjudet att sända reklam riktad till barn under 12 år.
Sådan reklam får man sända från Storbritannien. Det
gör MTG dagligen. Ska man vara konsekvent skulle
regeringen också föreslå att man tog bort den regeln.
Vi tycker att det här är ett ihåligt argument.
När det gäller regeringens förslag att ändra i ra-
dio- och TV-lagen så att det under vissa förutsätt-
ningar blir tillåtet att avbryta TV-program med an-
nonser uppskattar vi att regeringen anger någon am-
bition att försöka begränsa avbrotten, de som rege-
ringen nu öppnar för ska bli tillåtna. Men Miljöpartiet
tror att det blir svårt att avgöra vad "vissa förutsätt-
ningar" är. Här sägs att det ska ske med hänsyn till
naturliga pauser, programmets sändningstid och ka-
raktär och att varken programmets integritet och
värde eller rättighetshavarens rättigheter ska kränkas.
Miljöpartiet menar, precis som Länsrätten i
Stockholms län, att det hade varit önskvärt med en
definition av i vilka avseenden annonsavbrotten
skulle kunna vara kränkande. Hur ska annars TV-
bolaget kunna inhämta rättighetsinnehavarens till-
stånd före en kränkning?
Regeringen anser att det är viktigt att i möjligaste
mån undvika störande ingrepp i film. Alltså precis det
som man öppnar för. Konstnärliga och Litterära Yr-
kesutövares Samarbetsnämnd, KLYS, menar till-
sammans med Oberoende Filmares Förbund, Före-
ningen Sveriges Filmproducenter och Sveriges Regis-
sörer att det här förslaget till lagändring kommer att
innebära omfattande ingrepp i filmer. De föreslår att
en etisk nämnd kopplas till Granskningsnämnden.
Men som Miljöpartiet utläser förslaget till lagänd-
ring kommer en långfilm som är 160 minuter lång att
kunna drabbas av fyra reklamavbrott. För oss innebär
det ett avsevärt större brott, en olägenhet och ett in-
grepp i det konstnärliga skapandet, än t.ex. de längre
nyhetsinslag i mitten av filmer som TV 4 brukar ha i
dag. Därför anser vi att det är lättare att leva med
dagens otydlighet än att släppa loss för reklamavbrott
och kommande otaliga tvister om vad som är "vissa
förutsättningar" och kränkande.
Dessutom, fru talman, är vi mycket oroade av att
den föreslagna EU-anpassningen öppnar vägen för
nästa steg, att tillåta reklam riktad till barn under 12
år, eftersom det svenska förbudet, som jag sade tidi-
gare, också medför konkurrenssnedvridning för före-
tag som sänder från andra länder, och det antalet ökar
ju som bekant.
Med det yrkar jag bifall till reservation 1 under
punkt 1.

Anf. 129 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Betänkandet som vi nu behandlar har
att göra med de regler som vi i Sverige har satt upp
för reklamfinansierad markbunden television. Det är
riktigt som Lars Hjertén sade i sitt inlägg att det i
dagarna är exakt tio år sedan som vi för första gången
tillät reklamfinansierad television i Sverige. Det hade
föregåtts av flera stora och mogna överväganden,
både av Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering
och den borgerliga regeringen under Carl Bildt. Sve-
rige kände sig helt enkelt moget att "släppa till" re-
klamfinansierad television.
Det var en födslovånda som var ganska svår, där-
för att det fanns många inom det politiska partiväsen-
det, inom kulturetablissemanget och på många andra
håll, t.ex. i dagspressen, som inte tyckte att televisio-
nen skulle bäras upp av reklamintäkter. Det skulle
t.o.m. kunna försvåra för det tryckta ordet, hette det.
Nu har vi ett decenniums erfarenheter av reklam i
television. Vi kan dra vissa slutsatser, och vi har fått
många erfarenheter. En slutsats som man omedelbart
kan dra är att ingen längre ens i denna kammare ar-
gumenterar för att vi ska sätta stopp för reklamfinan-
sierad markbunden television. Tvärtom önskar vi att
den reklamfinansierade televisionen går samman med
public service och bygger ut den digitala televisionen,
så att alla svenska hem kan få digital television med
interaktivitet och många fler tjänster hemma i var-
dagsrummet. Då behövs också sådana stationer som
finansieras av reklam.
Det har funnits en tid då reklamen har ansetts som
kommersiell och av olika skäl mindre önskvärd. Jag
har aldrig tillhört dem. Jag tycker att man i stället ska
ha regler för reklam eftersom reklam och annonsering
är en viktig del av att kommunicera budskap för varor
och tjänster. Men det ska finnas regler. Alla demo-
kratiska, öppna samhällen har sådana regler. De kan
skilja sig från land till land, men vi i Sverige försöker
närma oss de europeiska värderingarna, där Storbri-
tannien, med public service-TV och -radio, BBC, har
varit föregångsland i alla avseenden, inte bara för oss
i Sverige utan faktiskt för de flesta andra länder i
Europa.
När vi nu går till kammaren med ett betänkande
som ger stöd för en proposition, är det för att möjlig-
göra för den nuvarande innehavaren av koncessionen,
dvs. TV 4, att någorlunda anpassa sina reklamregler
till ett europeiskt snitt. Dessutom vill utskottet på en
punkt gå lite längre än vad regeringen önskar. Vi
menar att det finns tillfällen - t.ex. när slutspelsmat-
cher, idrottsevenemang eller andra stora evenemang
sänds, där utsatta tider överskrids - då det ska vara
möjligt att på ett naturligt sätt i pauser bryta in med
reklam i stället för att göra det konstlat och skapa
"informationsspärrarna" som Ewa Larsson talade om.
Det vi nu diskuterar är egentligen en liten, men
dock viktig, anpassning för den svenska markbundna
reklamfinansierade televisionen, så att man får ett
bättre konkurrensläge gentemot de alltfler satellit-
bundna televisionskanalerna som också finns i mer-
parten av de svenska hemmen.
Därutöver har regeringen annonserat ett par vikti-
ga utredningssteg. Det är utredningar som dels är
igångsatta med utredningsmän, dels komma ska för
att se över regelsystemet. Därför ska man vara lite
försiktig just nu eftersom de utredningarna berör
mycket viktiga saker om radio- och TV-lagen och
yttrandefrihetsgrundlagen. Debatten om de utred-
ningarna ska inte tas just nu.
Får jag kort säga följande till Ewa Larsson. Hon
tycker att det är bättre att göra konstlade informa-
tionspauser än att låta reklam komma in i TV. Jag är
inte så säker på det. Det är precis den sortens demon-
strationspolitik som TV 3, Kanal 5 och många andra
kanaler tar till sig och gör bruk av för att demonstrera
mot den svenska lagstiftningen. Lite grann känner jag
att TV 4 också gör det. Det är onödigt och menings-
löst. TV 4 är en mycket viktig spelpartner för public
service för att utveckla digital-TV.

Anf. 130 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Nu föreslås riksdagen anpassa sig uti-
från TV 4:s demonstrationspolitik. Den kan då be-
traktas som lyckad.
Det var ingen fråga. Det var ett påstående.
Miljöpartiet var inte med i riksdagen för tio år se-
dan när lagstiftningen ändrades. Jag läste upp vad
som stod i propositionen, nämligen att man anser
omsorgen om publikens möjligheter att följa TV-
program så ostört som möjligt fortfarande ska utgöra
ledstjärnan i lagstiftningen.
Delar Kenth Högström åsikten tio år senare om
ledstjärnan? Hur tror Kenth Högström att begreppet
"vissa förutsättningar" ska kunna definieras? Vad är
det för material som ges till Granskningsnämnden att
hantera? Hur ska "vissa förutsättningar" hanteras?
Kan jag få en kommentar?
Jag är allvarligt oroad över ingreppen i film, pre-
cis som regeringen är i propositionen och alla organi-
sationer och fackliga företrädare som biträder dem
som gör film är för att det konstnärliga ska störas
eller kränkas. Hur ser Kenth Högström på den saken?
Är Kenth Högström lika oroad som Miljöpartiet är
för att det här är ett steg in i att tillåta reklam för barn
under tolv år? Det medför ju också konkurrenssned-
vridning.

Anf. 131 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Den första frågan Ewa Larsson ställde
till mig gällde huruvida den gamla ledstjärnan, som
också nu är ledstjärna i propositionen, ska gälla,
nämligen att det ska finnas skydd för konsumenten,
tittaren, mot alltför mycken reklam och alltför stora
avbrott. Ja, visst är det så. Det är därför vi har regler.
Annars skulle det vara fritt, precis som i Amerika.
Där sätts reklamen in precis när som helst. De som
har tittat på amerikansk TV vet att man tröttnar efter
ett par minuter och sedan lämnar TV-tittandet. Det är
för att skydda konsumenten, TV-tittaren, det konst-
närliga innehållet och den seriösa journalistiken som
det finns regler.
Jag anser dock inte att de reglerna är sämre än de
regler som antogs för tio år sedan. Det är mer fråga
om en anpassning till dagens situation där det finns
betydligt fler sändande stationer.
Ewa Larssons andra fråga gällde begreppet "vissa
förutsättningar". Jag har sett att ni har det som ett
portalbegrepp i er reservation. Jag går tillbaka till
källan och funderar över var detta står i lagtexten. Det
är naturligtvis ingenstans. Ni har läst en mening mitt
propositionen, där man använder sig av begreppet
"vissa förutsättningar", men i lagtexten, den som ska
styra Radio- och TV-verkets regeltolkning, finns inte
något sådant begrepp. Där är mycket koncist och klart
redogjort för vilka program det handlar om. Jag har
faktiskt lite funderingar över ert sätt att reservera er.
Jag kan också vara orolig över att barn under tolv
år ska bli måltavla för reklam. Men det är de redan
via satellit-TV. Tyvärr. Jag tycker inte om det, men
jag menar också att föräldrar måste ta ett ansvar.

Anf. 132 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Det sistnämnda om att föräldrar ska ta
ansvar tolkar jag som en öppning från Socialdemo-
kraternas sida att gå vidare och minska konkurrenss-
nedvridningen genom att öppna upp för reklam riktad
till barn under tolv år. Jag kanske kan få en kom-
mentar.
Sedan var det begreppet "vissa förutsättningar".
Det förslag till beslut som riksdagen ska ta ställning
till lyder enligt följande: Reglerna i radio- och TV-
lagen ändras så att det under vissa förutsättningar blir
tillåtet att avbryta TV-program med annonser. Det är
det vi ska besluta om. Jag förstår inte hur Kenth Hög-
ström kan vara fundersam kring det.

Anf. 133 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Jag ber Ewa Larsson läsa igenom
propositionen och betänkandet. Det hon tar upp är en
sammanfattande text i en ruta, där man i stället för att
ta med alla dessa förutsättningar skriver "vissa förut-
sättningar". Man måste läsa lagtexten. Där framgår
det klart vad som avses. Man behöver inte sväva i
något som helst tvivelsmål på den punkten. Jag kan
hjälpa Ewa Larsson att läsa detta sedan, så reder vi ut
detta.
Jag är inte en anhängare av att öppna upp för
målinriktad reklam för barn - inte heller vår minister
Marita Ulvskog. Hon har gång efter annan i den eu-
ropeiska gemenskapen slagits för att hålla den delen
av familjelivet fri från reklam därför att barn är
oskyddade och - menar många - mer lättmanipulera-
de av reklambudskap.
Det finns däremot de i Europa som inte tycker så,
som har en helt annan syn och som dessutom tycker
att det är en helt orimlig ståndpunkt som Sverige har.
Men så länge vi har en bred majoritet i den här kam-
maren för att reklam riktad mot barn inte ska vara
tillåtet menar jag att det inte heller finns någon anled-
ning att tro att vare sig den här regeringen eller någon
annan regering inom överskådlig tid kommer att låta
våra markbundna kanaler tillverka sådan reklam. Den
oron tror jag är helt obefogad, i alla fall på grundval
av den här propositionen.
Marita Ulvskog har dessutom inför kammaren, in-
för interpellanter och frågeställare här i talarstolen
gång efter annan redogjort för den svenska stånd-
punkten.
Däremot måste jag säga att Miljöpartiet också
måste ta en diskussion med alla dem som tillåter att
satellitkanalerna står på hela dagarna i hemmen. Vi
måste föra en dialog i det svenska samhället om vad
reklamen är till för. Den har alltså avigsidor. Den
träffar ibland barn och andra väldigt hårt. Dessutom,
fru talman, är jag betydligt mer rädd för det överdriv-
na actionvåldet än för reklamen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 15 §.)

13 § IT- och integritetsfrågor

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU22
IT- och integritetsfrågor.

Anf. 134 INGER RENÉ (m):
Fru talman! KU22 är ett motionsbetänkande, där
16 motioner från allmänna motionstiden behandlas.
Alla är viktiga, och de flesta är gamla bekanta.
Det som är nytt i betänkandet är att riksdagen ef-
ter tre år av påpekanden från KU och påtryckningar
från ett enigt utskott äntligen tillsatt en särskild utre-
dare med uppgift att se över personuppgiftslagen. Där
behöver jag inte reservera mig.
Nästa fråga som jag vill ta upp gäller ett moderat
krav på en omfattande analys av grunderna för integ-
ritetsskyddets framtida utformning. Vi tror att det är
nödvändigt med en allmän teknikoberoende integri-
tetslagstiftning. Det har regeringen nu också börjat tro
och aviserar en tillsättning av en sådan utredning. Där
behöver jag inte heller reservera mig längre, utan jag
väntar på denna utredning.
Vi är inte samstämmiga i samtliga delar i utskot-
tet. Som tidigare menar vi moderater att man kan
ifrågasätta - det gör i och för sig inte bara vi mode-
rater utan också t.ex. Lagrådet - om personupp-
giftslagen står i överensstämmelse med dataskyddsdi-
rektivet vad gäller offentlighetsprincipen. Där begär
vi en utredning, och det gör vi i reservation nr 1, som
jag yrkar bifall till.
Till slut är det fråga om SPAR, statens personad-
ressregister. Vi menar att tillämpningen av offentlig-
hetsprincipen inte bör utgöra en grund för försäljning
av personuppgifter, eller för statens försäljning av
personuppgifter, som det här är fråga om. Vi menar
därför att SPAR bör avvecklas.
Jag står naturligtvis bakom också den reservatio-
nen, men jag yrkar alltså bifall bara till reservation
nr 1.

Anf. 135 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Precis som Inger René får jag be-
kräfta att det här är favoriter i repris, t.ex. personupp-
giftslagen. Centerpartiet har yrkat att den ska upphö-
ra, men i detta betänkande får vi besked om att en
särskild utredare är tillsatt. Vi accepterar detta och
kommer inte att yrka på vårt förslag till avslag.
Vi väntar också på förslag om en ny integritets-
lagstiftning, som vi tidigare har yrkat på.
I betänkandet har Centerpartiet en reservation vad
gäller upphävandet av lagen om ansvar för elektro-
niska anslagstavlor. Jag kommer inte nu att yrka
bifall till den reservationen, utan jag återkommer i
samband med ett betänkande senare under våren som
handlar om yttrandefrihetsgrundlagen och Internet.
Jag nöjer mig med detta.

Anf. 136 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Det har nu gjorts flera hundra anmäl-
ningar om brott mot personuppgiftslagen, och det
börjar växa fram en praxis. Datainspektionen har
gjort en tolkning av vad journalistik är, och det är en
tolkning som i princip innebär att det fria ordet på
nätet blir förbehållet journalister som skriver för
etablerade medier, som har som sitt enda syfte att
verka just som medier. Det visar sig nämligen att vad
som är journalistik och vad som inte är det, vad som
är sakliga debattinlägg och vad som inte är det, eller
som på något annat sätt är tillräckligt lämpliga för att
uttalas på nätet är helt upp till Datainspektionens
godtycke.
Sedan januari förra året har PUL mjukats upp, och
nu är det tillåtet att publicera harmlösa personupp-
gifter på nätet. Ringa brott ska inte heller bestraffas.
Personuppgifter får också spridas till tredje land som
har en adekvat nivå till skydd för personuppgifter.
Det är i och för sig bra, men det kan vara en mycket
inadekvat reglering, eftersom nätet numera är globalt
och kan nås från hela världen.
Folkpartiet liberalerna har ställt sig bakom de för-
ändringar som har föreslagits av regeringen, men vi
anser att detta bara är ett litet första steg till en över-
gång till ett mer modernt regelverk.
Vi tycker också att det är mycket viktigt att rege-
ringen nu ser till att ändra direktiven så att det inte
blir några tveksamheter när det gäller direktivens
förenlighet med vår svenska offentlighetsprincip. Här
vill jag redan nu markera att jag stöder reservation
nr 1.
Det är uppenbart att Sveriges personuppgiftslag är
betydligt skarpare än vad de nuvarande EU-direktiven
föreskriver. Det har Folkpartiet framhållit sedan la-
gens tillkomst. Sverige gör en alldeles för strikt tolk-
ning av EU:s datadirektiv.
Nu är det väldigt viktigt att regeringen skyndsamt
gör den här utlovade översynen av personuppgiftsla-
gen, för att bl.a. se om lagen har fått en mer långtgå-
ende begränsning än vad som anges i direktiven. Vi
har nu fått löfte om det igen.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till re-
servation nr 1.

Anf. 137 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s):
Fru talman! Här går det undan på talarlistan - vi
ska försöka hinna bli klara före voteringen kl. 17.
Det är bra att vi i årets betänkande har besked om
att regeringen har tillsatt en särskild utredare, vars
uppgift och direktiv motsvarar just det som ett enigt
KU och även riksdagen tidigare har ställt sig bakom.
Det är alltså att analysera möjligheterna att ändra
personuppgiftslagen i syfte att åstadkomma ett regel-
verk inom EG-direktivet som tar sikte på missbruk av
personuppgifter.
Regeringen fortsätter arbetet inom EU för att
väcka intresse och få stöd för en revidering av direk-
tivet, i enlighet med de uttalanden som utskottet har
framfört tidigare.
Det är också bra att utredaren får stor frihet att ta
upp andra frågor inom personuppgiftslagen som kan
behöva övervägas.
Utredaren ska också fortlöpande samråda med en
arbetsgrupp med företrädare för riksdagspartierna.
Det är bra.
Det finns tre reservationer i betänkandet, fru tal-
man. Moderaterna och Folkpartiet håller liv i sitt
gamla ifrågasättande av dataskyddsdirektivets fören-
lighet med vår svenska offentlighetsprincip. Om det
förhållandet har vi ordat mycket här i kammaren
genom åren. Utskottet gör i dag samma tolkning som
regeringen har gjort tidigare, dvs. att direktivets för-
klaringssats 72 är förenlig med offentlighetsprinci-
pen.
I EU-sammanhang är den svenska hållningen och
offentlighetsprincipens starka ställning i vår konstitu-
tion väl kända. Under de år som nu har gått har det
aldrig kommit någon signal eller reaktion om ifråga-
sättande av den saken från EU-håll.
Centerpartiet kräver i sin reservation att lagen om
ansvar för elektroniska anslagstavlor ska upphävas.
Lagen om ansvarig utgivare för elektroniska an-
slagstavlor är ett hot mot yttrandefriheten, menar
Centerpartiet.
Utskottet menar att det finns ett behov av och skäl
för en reglering, för visst finns det gränsdragnings-
problem, och visst kräver den nya tekniken att lag-
stiftningen hålls uppdaterad.
Det är sant, som Åsa Torstensson säger, att frågor
om yttrandefriheten, nätet, elektroniken, medierna
liksom PUL kommer att ses över och beredas i olika
sammanhang, och i det betänkande som KU bereder
nu, Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet, åter-
kommer givetvis den här debatten.
Centerpartiet har krav på att lagar ska upphävas.
Vare sig det gäller lagen om elektroniska anslagstav-
lor eller personuppgiftslagen så leder det inte till
något klarläggande utan tvärtom. Vi kommer då
dessutom att leva i ett laglöst land.
Fru talman! Betänkandets tredje reservation gäller
Moderaternas kända krav på avveckling av statens
personadressregister, SPAR. Den frågan har behand-
lats många gånger här i kammaren. Utskottets argu-
ment för registret är också väl redovisade i betänkan-
det, och jag hänvisar till det.
Med det anförda, fru talman, vill jag yrka bifall
till utskottets förslag i betänkande KU22 och därmed
också avslag på reservationerna.

Anf. 138 INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Vi har faktiskt varit så kvicka att vi
hinner med en förtydligande fråga. Jag skulle vilja
ställa en fråga till Barbro Hietala Nordlund.
Vi har själva skrivit i vårt betänkande att perso-
nuppgifter ska samlas in för särskilda uttryckligt
angivna och berättigade ändamål samt att senare
behandling inte får ske på ett sätt som är oförenligt
med dessa ändamål. Vidare har vi sagt att personupp-
gifterna ska vara adekvata och relevanta och att de
inte får omfatta mer än vad som är nödvändigt med
hänsyn till de ändamål för vilka de har samlats in och
för vilka de senare behandlas.
När man samlar in personuppgifter om t.ex. Bar-
bro Hietala Nordlund har det inte handlat om uttryck-
ligen angivna och berättigade ändamål. Man har inte
heller använt de här uppgifterna till de ändamål för
vilka de har samlats in. Kan det då verkligen finnas
skäl att upprätthålla detta statens personadressregister
som innebär att staten tjänar pengar på sina medbor-
gares integritet?

Anf. 139 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Fru talman! Vi svarar, liksom regeringen, ja på
den frågan.
Enligt artikel 7 i dataskyddsdirektivet är det tillå-
tet om det är nödvändigt med en behandling för att
man ska kunna utföra en uppgift av allmänt intresse.
Likaså har vi i SPAR-lagen tillgodosett artikel 14
genom bestämmelsen om att en registrerad genom att
göra en framställan kan slippa bli föremål för den här
urvalsdragningen. Så det finns inga konflikter i rela-
tion till dataskyddsdirektivet och den svenska lag-
stiftningen vad gäller SPAR.

Anf. 140 INGER RENÉ (m):
Fru talman! Nej, det är alldeles självklart att man
ska upprätthålla artikel 14. Den finns i EU:s da-
taskyddsdirektiv, och självklart ska vi upprätthålla
den. Men frågan är hur staten ser på sina medborgare
och på sina medborgares integritet.
Är det verkligen rimligt att staten samlar in upp-
gifter, som man inte har gjort för att de ska användas i
ett register - man har gjort det av helt andra skäl?
Sedan buntar man ihop de här uppgifterna och säljer
dem till hugade spekulanter.
Det är riktigt att staten anser att detta är ett berät-
tigat ändamål. Vi moderater tycker inte att det är ett
berättigat ändamål och kan ur integritetssynpunkt inte
försvara detta förhållningssätt från en stats sida. Jag
får väl också tillägga att Sverige är den enda europe-
iska stat - jag vet inte hur det ser ut utanför Europa -
som samlar in uppgifter om sina medborgare på detta
sätt. Sedan gör man en förtjänst på detta register som
man då har fått fram på ett sätt som egentligen inte,
enligt dataskyddsdirektiven, var riktigt.

Anf. 141 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s):
Fru talman! Det är inte så att alla uppgifter kan
lämnas ut. När det gäller känsliga personuppgifter är
det mycket stränga regler. Det finns grundläggande
krav på den som behandlar personuppgifter om att
personuppgifter som har samlats in för ett bestämt
ändamål inte får behandlas för något annat ändamål
som anses oförenligt med det ursprungliga.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 15 §.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.55 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

14 § Beslut om ärende som slutdebatterats den
20 mars

UU8 Mänskliga rättigheter m.m. länder, områden,
enskilda folkgrupper och vissa FN- frågor
Punkt 2 (Bistånd och mänskliga rättigheter)
1. utskottet
2. res. 1 (m, c)
3. res. 2 (kd, fp)
Förberedande votering:
83 för res. 1
51 för res. 2
164 avstod
51 frånvarande
Kammaren biträddes res. 1.
Huvudvotering:
164 för utskottet
84 för res. 1
50 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 38 v, 13 mp
För res. 1: 67 m, 16 c, 1 -
Avstod: 37 kd, 12 fp, 1 -
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 3 mp, 4 fp

Punkt 5 (Diskriminering på grund av kön eller sexuell
läggning)
1. utskottet
2. res. 4 (v, c, fp, mp)
Votering:
218 för utskottet
79 för res. 4
1 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 67 m, 37 kd, 1 -
För res. 4: 38 v, 15 c, 13 mp, 12 fp, 1 -
Avstod: 1 c
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 3 mp, 4 fp

Punkt 7 (Prenatal könsdiskriminering)
1. utskottet
2. res. 6 (v, kd, c)
Votering:
201 för utskottet
97 för res. 6
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 67 m, 7 mp, 12 fp, 2 -
För res. 6: 38 v, 37 kd, 16 c, 6 mp
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 3 mp, 4 fp
Lotta N Hedström (mp) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.

Punkt 22 (Massakrer på assyrier/syrianer och kaldéer)
1. utskottet
2. res. 10 (v, kd, mp)
Votering:
209 för utskottet
89 för res. 10
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 67 m, 16 c, 12 fp, 2 -
För res. 10: 1 s, 38 v, 37 kd, 13 mp
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 3 mp, 4 fp

Punkt 30 (Sanktionerna mot Irak)
1. utskottet
2. res. 11 (v)
Votering:
244 för utskottet
51 för res. 11
3 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 111 s, 66 m, 37 kd, 16 c, 12 fp, 2 -
För res. 11: 38 v, 13 mp
Avstod: 2 s, 1 m
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 3 mp, 4 fp

Punkt 39 (Det officella utbytet med Taiwan)
1. utskottet
2. res. 14 (m, kd, c, fp)
Votering:
162 för utskottet
134 för res. 14
2 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 38 v, 11 mp
För res. 14: 67 m, 37 kd, 16 c, 12 fp, 2 -
Avstod: 2 mp
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 3 mp, 4 fp

Punkt 74 (FN:s reformering)
1. utskottet
2. res. 18 (mp)
Votering:
285 för utskottet
13 för res. 18
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 67 m, 38 v, 37 kd, 16 c, 12 fp,
2 -
För res. 18: 13 mp
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 3 mp, 4 fp

Punkt 77 (Interneringsläger under andra världskriget)
1. utskottet
2. res. 19 (v)
Votering:
257 för utskottet
38 för res. 19
1 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 66 m, 37 kd, 16 c, 11 mp, 12 fp,
2 -
För res. 19: 38 v
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 18 s, 15 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 4 mp, 4 fp
Kerstin-Maria Stalin (mp) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

15 § Beslut om ärenden som slutdebatterats vid
dagens sammanträde

MJU14 Sveriges tillträde till Stockholmskonven-
tionen om långlivade organiska föroreningar
Punkt 2 (Avfallsförbränning)
1. utskottet
2. res. 1 (v, fp, mp)
Votering:
236 för utskottet
61 för res. 1
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 67 m, 37 kd, 16 c, 1 fp, 2 -
För res. 1: 38 v, 13 mp, 10 fp
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 3 mp, 5 fp

Punkt 5 (Tillverkning av nytt kemiskt ämne)
1. utskottet
2. res. 3 (mp)
Votering:
284 för utskottet
14 för res. 3
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 67 m, 37 v, 37 kd, 16 c, 12 fp,
2 -
För res. 3: 1 v, 13 mp
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 3 mp, 4 fp

Punkt 6 (EU:s kemikalielagstiftning)
1. utskottet
2. res. 4 (fp)
Votering:
285 för utskottet
13 för res. 4
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 67 m, 38 v, 37 kd, 16 c, 13 mp,
1 -
För res. 4: 12 fp, 1 -
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 3 mp, 4 fp

Punkt 9 (Kvicksilver i amalgam)
1. utskottet
2. res. 6 (mp, c)
Votering:
268 för utskottet
30 för res. 6
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 67 m, 38 v, 37 kd, 12 fp, 1 -
För res. 6: 16 c, 13 mp, 1 -
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 3 mp, 4 fp

Punkt 20 (Bromerade flamskyddsmedel)
1. utskottet
2. res. 9 (mp)
Votering:
285 för utskottet
13 för res. 9
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 67 m, 38 v, 37 kd, 16 c, 12 fp,
2 -
För res. 9: 13 mp
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 3 mp, 4 fp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

KU16 Ändrade regler om annonser i TV-
sändningar
Punkt 1 (Ändrade regler om annonser i TV-
sändningar)
1. utskottet
2. res. 1 (mp)
Votering:
284 för utskottet
14 för res. 1
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 67 m, 37 v, 37 kd, 16 c, 12 fp,
2 -
För res. 1: 1 v, 13 mp
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 3 mp, 4 fp

Punkt 3 (Översyn av reklamregler för olika medier)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
Votering:
228 för utskottet
69 för res. 2
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 38 v, 36 kd, 16 c, 13 mp, 11 fp,
1 -
För res. 2: 67 m, 1 kd, 1 -
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 5 kd, 2 c, 3 mp, 5 fp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

KU22 IT- och integritetsfrågor
Punkt 5 (Utredning av förhållandet mellan förkla-
ringssats 72 i dataskyddsdirektivet och offentlighets-
principen)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp)
Votering:
216 för utskottet
81 för res. 1
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 38 v, 36 kd, 16 c, 13 mp
För res. 1: 67 m, 12 fp, 2 -
Frånvarande: 18 s, 14 m, 5 v, 6 kd, 2 c, 3 mp, 4 fp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

16 § Polisfrågor

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 2001/02:JuU13
Polisfrågor.

Anf. 142 MAUD EKENDAHL (m):
Fru talman! Inledningsvis ber jag att få yrka bifall
till reservation nr 5. Jag ställer mig bakom övriga
moderata reservationer samt det särskilda yttrandet.
Fru talman! EU-toppmötet i Göteborg för snart ett
år sedan kommer nog de flesta ihåg på olika sätt. Här
sattes polisens insatser på prov. Det var en kommen-
dering med händelser som många poliser fortfarande
har på näthinnan. Det är inte att undra på. En del
poliser kom till Göteborg iklädda lågskor.
Vad jag egentligen menar är att vissa inte hade
tillräcklig skyddsutrustning för uppdraget. De hade
inte heller genomgått någon ingående samövning.
Med anledning av den här händelsen har det under
den allmänna motionstiden inkommit en hel del mo-
tioner som tar upp olika frågor om polisen, bl.a. om
ordning och säkerhet vid demonstrationer samt om
arbetsförhållanden och polisens utrustning.
Eftersom en kommitté är tillsatt för att titta när-
mare på just dessa frågor låter jag bli att ytterligare
kommentera toppmötet i Göteborg.
Fru talman! Jag vill börja med att ta upp något om
hur ledarskapet bör fungera inom poliskåren.
Vi vet att den nya yngre generationen av poliser
med all sannolikhet kommer att ställa mycket större
krav på benägenheten att förändra organisationen
med ett tydligt ledarskap.
Vi anser att man måste förbättra möjligheterna till
vidareutbildning och fortbildning. Bl.a. bör chefsut-
bildningar införas på olika nivåer, t.ex. för inspektö-
rer, vakthavande befäl, rotelchefer och kommissarier.
Det är också viktigt att karriärmöjligheterna finns och
kan utvecklas inom polisen.
Vi är också övertygade om att polisen måste till-
föras ny kompetens och specialistkunskap. Det kan
vara ekonomer, analytiker, beteendevetare och IT-
personal som genom en förkortad utbildning skulle
kunna ges en polismans befogenhet.
Därför anser vi att Rikspolisstyrelsen borde kunna
fastställa vilka uppgifter som krävs för en polismans
befogenhet och inrätta en särskild utbildning genom
vilken specialister av de slag som jag nyss räknat upp
kan erhålla sådan befogenhet.
Jag skulle vilja fråga Socialdemokraternas tales-
man i polisfrågor, Margareta Sandgren, varför man
inte vill införa ny kompetens inom polisen samt en
särskild specialistutbildning.
Det vore intressant att få den debatten här i kam-
maren eftersom det råder så stor brist på poliser och
man behöver fylla på med annan kompetens också.
En reservation som vi fyra borgerliga partier står
bakom gäller polisens arbetsuppgifter. Vi anser att
polisens uppgifter måste renodlas så att polisen i
större utsträckning kan ägna sig åt rent polisiära upp-
gifter.
Vi anser att vissa av polisens arbetsuppgifter av
mer administrativ karaktär snarast måste flyttas över
till andra myndigheter. Vi anser att det är angeläget
att regeringen skyndar på beredningen av Polisverk-
samhetsutredningens betänkande och snarast åter-
kommer till riksdagen.
Fru talman! För att dra ned på tiden lite så att de-
batten går bättre framåt här i kväll, måste jag till sist
tillåta mig att ta upp något om radiokommunikations-
systemet. Polisen måste redan före utgången av 2003
ha investerat i ett nytt radiokommunikationssystem
som kallas TETRA. Det rör sig om hundratals miljo-
ner kronor.
Den nuvarande ordningen är att varje myndighet
eller organisation har ett eget system vilket försvårar
ett effektivt arbete i väldigt komplexa situationer där
polisen och Räddningsverket måste kunna kommuni-
cera med varandra.
Regeringen har gång på gång förhalat denna fråga
och undvikit att fatta de beslut som är nödvändiga för
att man ska kunna inrätta ett sådant system. Eftersom
Skåne och Västra Götaland drabbas av att inte ha ett
fungerande system vid utgången av nästa år har poli-
sen tvingats att själv börja arbeta med att upphandla
ett eget radiokommunikationssystem, trots att finansi-
eringsfrågan ännu inte är löst.
Regeringen hävdar ständigt att den investeringen
kommer att rymmas inom ramen. Instämmer Marga-
reta Sandgren i regeringens bedömning?
Vi från de fyra borgerliga partierna anser att rege-
ringen snarast måste återkomma till riksdagen med ett
förslag om att tillföra polisen tillräckliga resurser för
att bygga upp och inrätta ett nytt radiokommunika-
tionssystem.

Anf. 143 YVONNE OSCARSSON (v):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Maud för
att det här inte blir en ytterligare budgetdebatt om
polisfrågor. Det tycker jag känns trevligt, så tack så
mycket!
Det är motioner från den allmänna motionstiden
om polisfrågor. Jag räknade efter att det är 63 stycken
med många som har flera yrkanden, så det är en mas-
sa yrkanden.
Svensk polis har under den senaste tiden varit
mycket i fokus. Jag tänker på EU-demonstrationer,
uttalanden från elever vid Polishögskolan och de
senaste dagarnas händelser i Malmö. Det är inte roligt
för någon när vi måste diskutera frågan ur de syn-
punkterna, men det är ändå viktigt och nödvändigt
med öppna diskussioner om polisens arbete och fram-
för allt om det som hände i Göteborg i juni.
Demonstrationsrätten och yttrandefriheten måste
ständigt försvaras, och allt övervåld från polisens sida
måste alltid noga utredas. Därför måste vi också nog-
grant titta på polisens förutsättningar inför Göte-
borgsmötet. Varje demonstrant under toppmötet,
likaså varje polis, har rätt till en rättssäker process vid
misstanke om brott. Det kravet finns från medborgar-
na, och jag vet att det kravet speciellt är mycket stort
från mina och Vänsterpartiets sympatisörer och välja-
re.
Jag vill påminna om vikten av att man kommer
med ett förslag om polisens internutredningar. Jag vet
att det är en utredning på gång, och jag hoppas att det
kommer ett förslag till riksdagen inom kort.
Jag tänker inte säga så mycket mer om Göte-
borgsmötet, utan det kommer Kalle Larsson att tala
mer om senare i sitt anförande, likaså kommer han att
nämna om polisens beväpning.
I samband med frågan om Göteborg yrkar jag än-
då bifall till reservation 2.
Hårdare straff har aldrig löst problem med ökad
brottslighet. Vänsterpartiet anser att det är på tiden att
vi tillsammans och på allvar försöker se orsaker och
sammanhang och lägga större kraft på de brottsföre-
byggande åtgärderna. Vi har väl alla här mer än en
gång tyvärr varit med om att vi i efterhand, när någon
har blivit dömd för brott, har sagt: Vad var det vi
sade? Det här visste vi redan när det här barnet var i
förskoleåldern eller kanske ännu tidigare. Det förstod
man väl. Vad var det jag sade om att det skulle gå
illa? Jag har t.o.m. hört en del människor säga det
med triumf i tonen och med meningen att jag min-
sann var så smart och klok att jag förstod hur det
skulle gå. Då blir jag jättearg. Tonen borde i mycket
högre grad vara sorgsen och eftertänksam, med syfte
på att fundera vad jag och andra har försummat och
kanske direkt gjort fel.
Enligt Vänsterpartiet har vi vid varje brott som
begås misslyckats i vår roll att vara samhällsmedbor-
gare och gemensamt ansvariga för allas väl och ve.
Det är oftast ingen större överraskning när en männi-
ska begår ett brott för första gången. Oftast har det
funnits en lång rad med varningssignaler som kunde
ha lett till att brottet aldrig hade begåtts.
Vi har kunskap om hur man klonar levande varel-
ser. Det är många många år sedan människan åkte till
månen för första gången. Vi kan hålla människor vid
liv i åratal med konstlade medel. Men vi har fortfa-
rande så himla mycket att lära oss när det gäller
brottsförebyggande åtgärder. Min mening är att vi är
för otydliga, vi väntar för länge, det går för sakta,
åtgärderna kommer för sent, och när de kommer är de
i en alldeles för liten grad i konsekvens med vad
människan har gjort. Jag har varit med om många
tillfällen där unga människor får samtal som s.k.
straff. Man uteblir från samtalet, man får en ny tid,
man uteblir, man får kontakt med ytterligare någon
människa på kanske någon annan förvaltning, man
uteblir, och så går tiden. Det begås ytterligare brott,
man blir dömd, frivården kopplas in, det blir insatser
som att göra samhällstjänst, man kommer inte, och år
läggs till år. Till slut utför den unga människan ett
mycket allvarligt brott, och då slår rättsväsendet till
med ett långt fängelsestraff.
Med de kunskaper som finns om barns signaler,
alkohol och narkotika, segregerat boende, arbetslös-
het, människors upplevelser, psykiska sjukdomar,
fysiska sjukdomar, felaktig kvinnosyn, ökade klas-
sklyftor, växande fattigdom, hämndbeteende borde vi
ha hunnit mycket mycket längre med brottsförebyg-
gande insatser. Vi borde inte så ofta i efterhand behö-
va säga: Vad var det jag sade? För samhällets invåna-
re oavsett profession, kunskap och mandat att reagera
och agera borde det finnas en gemensam strategi och
tillräckligt med resurser för att hindra att så många
brott begås. I stället tvingas vi gång på gång tala om
hur vi på bästa sätt ska ta hand om människor, såväl
brottsoffer som förövare, när brott redan har begåtts.
Brottsförebyggande arbete är till en mycket liten
del ett polisiärt ansvar. Däremot är polisen en mycket
viktig del i det totala brottsförebyggande arbetet.
Många beslut inom de flesta områden i samhället
kan direkt eller indirekt påverka brottslighet på kort
och på lång sikt. Vi löser inte t.ex. hög brottslighet i
ett kraftigt segregerat område med fler poliser, inte
heller brottslighet bland arbetslösa med fler poliser.
Barn utan tydliga normer om rätt och fel är det ingen
god idé att hota med strängare straff och fler poliser.
För alkoholister och narkomaner är det ett hån att
påstå att deras problem skulle minska med fler poli-
ser. Ingen narkoman blir heller frisk av att vara utan
narkotika under en kort tid i häkte eller fängelse. Det
underlättar, men det är ingen lösning på beroendepro-
blematik. Kanske är det en mer framkomlig väg att
vid stora evenemang där våldsbrottsligheten brukar
öka noga se över mängden alkohol som serveras och
hur serveringstillstånden efterlevs än att inkalla fler
poliser, som måste tas från annan ordinarie verksam-
het.
Det finns tydliga riskgrupper i samhället: barn
som är dubbla brottsoffer, barn som kanske har en
pappa som har slagit barnets mamma, vilket barnet
kanske har blivit vittne till och är lojal med både sin
slagna mamma och sin pappa som har slagit, barn till
dömda, barn till alkoholister, barn till narkomaner,
barn till psykiskt sjuka, barn som kränks, barn som
blir slagna, barn som blir psykade, barn med mar-
drömmar varje natt, barn med ätstörningar, barn utan
kontakt med båda sina föräldrar, framför allt pojkar
utan goda relationer till sina pappor, barn utan normer
och regler, barn med krigsupplevelser, barn med läs-
och skrivsvårigheter, barn med ADHD, DAMP osv.
Vi i Vänsterpartiet är övertygade om att om vi alla
tillsammans bättre skulle ta hand om dessa barn
skulle det ske stora och betydelsefulla förändringar
inom stora delar av rättsväsendet.
För oss i Vänsterpartiet är det mycket viktigt att
hela tiden tänka på polisfrågor ur två perspektiv:
medborgarnas och poliskårens. Vi är ansvariga för att
medborgarna också i fortsättningen ska ha ett stort
förtroende för polisen, såsom det fortfarande är. Se-
dan kan man skriva i tidningar och politiker kan ut-
tala sig om hur mycket de vill om att människor inte
litar på poliser. Vid undersökningar visar det sig att
de fortfarande gör det. Men säger man det tillräckligt
många gånger blir det en sanning.
Jag vill till slut nämna något om polisens arbete ur
kvinnoperspektiv. Det är bra att vi har kvinnofrid,
hemfrid och att brott mot kvinnor och barn ses som
väldigt allvarliga från polisens håll. Kvinnliga poliser
måste blir flera. Kvinnliga polislöner måste upp till
samma nivå som manliga polisers löner. Jag har nyli-
gen ställt en fråga till Margareta Winberg där jag
frågar om jämlikhetsarbetet i Jämtlands län. Man har
där fått en stor summa pengar för att se till att bli bäst
i landet på jämställdhet. Där gav man inte de kvinnli-
ga cheferna fortsatt förtroende, utan alla höga chefer
närmast länspolismästaren är män. Detta kommer vi
att fortsätta följa upp.
Slutligen vill jag yrka bifall till vår reservation 10,
som handlar om handledning för polisen. Med hand-
ledning menar vi att polisen i sitt vardagsarbete ska få
möjlighet att prata om och dryfta vad som har hänt
och inte bara vid stora katastrofala händelser, som det
är nu. Vi tror att poliser, liksom många andra yrkes-
grupper, blir påverkade av att kränkas, att kanske
bespottas och hela tiden få stoppa undan det i sina
själar och magar. Till slut kan det bli för mycket. Vi
tror att det underlättar om de får möjlighet till konti-
nuerlig vardagshandledning.

Anf. 144 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Tack Yvonne Oscarsson för de vär-
mande orden inledningsvis. Jag ska hålla min tunga
rätt i mun och inte tala för mycket om pengar, om hur
det brister hos polisen. Det är ju väldigt frestande,
som ni förstår.
Jag kan hålla med om att förebyggande arbete är
mycket viktigt, därför att varje brott är ett brott för
mycket.
Yvonne Oscarsson räknade upp olika områden.
Men ett område som jag saknade, som jag trodde
skulle stå först på listan, var familjens betydelse.
Familjen eller föräldrarna, hur man nu vill vinkla det
så att inte Kia Andreasson går i taket här i talarstolen,
har ju väldigt stor betydelse.
När det gäller detta med större kraft på det före-
byggande arbetet blev jag lite ledsen över att Yvonne
Oscarsson sade att vi inte ska ha fler poliser. Jag
trodde nämligen att vi var väldigt överens om att
närpolisen och närpolisorganisationen just är upp-
byggd och ska verka, även om det inte kan verka så i
dag, förebyggande. Därför vill jag fråga Yvonne
Oscarsson igen: Varför säger Yvonne att vi inte ska
ha fler poliser, att det inte hjälper? Hon talar inte
något om närpolisen.

Anf. 145 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Tack för frågorna. Jag börjar med den
första, om familjens ansvar.
Vad jag minns beslutade vi gemensamt, när vi be-
handlade propositionen om det brottsförebyggande
arbetet för ett tag sedan, att fastslå att familjens bety-
delse i det brottsförebyggande arbetet är centralt. Jag
tror att det står precis så. Naturligtvis håller vi i
Vänsterpartiet fast vid det och tycker så.
Sedan vill jag inte dra i gång någon större debatt
om hur familjen ska se ut etc., men jag tror att Maud
och jag är överens om att familjen är viktig i det
brottsförebyggande arbetet. Men jag vill också säga
att familjen kan vara det mest brottsbefrämjande i ett
barns liv. Förekommer det brottslighet bland föräld-
rar, kanske bland mor- och farföräldrar och hela
släkten, är ju just den familjen inte speciellt brotts-
förebyggande. Det är jätteviktigt att komma ihåg.
När det gäller fler poliser räknade jag upp några
sammanhang där jag tror att fler poliser inte är lös-
ningen. Det kan jag upprepa om Maud vill, men jag
tror att Maud är så klok att hon begriper vad jag sä-
ger. Just nu, vilket hela Rikspolisstyrelsens styrelse är
överens om, stämmer planen med beräkningen av hur
många poliser som kommer att utbildas på de tre
polishögskolorna. Det sägs i muntligt resonemang
och finns även någon rad skriftligt om att möjligtvis
får framtiden utvisa om man eventuellt måste öppna
en fjärde polishögskola. Men just nu är utbildnings-
takten bra, och det står vi fast vid.

Anf. 146 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Fler polishögskolor - vi behöver ha
en fjärde snabbt som ögat om vi ska få fram fler poli-
ser i samhället, så att vi får 19 000-20 000 poliser år
2010.
Jag måste fatta mig kort. Det hjälper inte med fler
poliser när det gäller narkomaner, säger Yvonne Os-
carsson. Då skulle jag vilja gå tillbaka lite. Innan man
har kommit så långt att man har blivit klassad som
narkoman, vet vi att socialtjänsten säger så här: Låt
poliserna få ta urinprov på unga som är under 15 år,
därför att många börjar knarka redan i 12-årsåldern.
Det här säger man från professionens sida, och även
vi moderater tycker så. Från socialtjänsten säger man
att det är polisen som gör den tidiga upptäckten när
unga är misstänkta och kan alltså hjälpa dem. Varför
säger då Yvonne Oscarsson att vi inte ska ha fler
poliser därför att det inte hjälper narkomanerna?
Varför kan hon inte hålla med socialtjänsten och
professionen - och jag vet att Yvonne Oscarsson har
tillhört den tidigare i alla fall - som säger att det är ett
mycket bra redskap för att få bukt med eller på ett
tidigt stadium hjälpa dem som knarkar?
Yvonne Oscarsson sade även att rättsväsendet slår
till och räknade sedan upp hur länge man kan ha hållit
på med olika ting innan en ung människa upptäcks.
Men då kommer vi in på vårt moderata förslag som
ingen här i kammaren vill stödja.
Vi vill alltså att det ska finnas ett polisregister där
man kan föra in de olika brott som begås också av
ungdomar under 15 år i stället för att skicka över ett
enskilt papper över till Socialtjänsten. Det behövs en
samlad bild, så att inte den som är under 15 år bara
ska kunna gå omkring och skratta till den dagen han
eller hon fyller 15 år och då kanske har begått 30-40
brott.

Anf. 147 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Professionen är de människor som är
satta att kunna mer än vi, som ändå är lekmän på
många områden. Ibland är det jättebra att luta sig mot
professionen. Andra gånger är det lika enkelt att gå
emot den. I det här fallet går jag emot den när det
gäller just urinprov på barn under 15 år. Sedan kan
jag tycka att det är ett bra verktyg när det gäller ung-
domar som är över 15 år.
Det är ett starkt bevis på fattigdom i ett samhälle
när vi måste ta till så drastiska åtgärder när det gäller
barn när förskola, fritidsgårdar och framför allt skolan
inte har lärt sig att reagera när barn misstänks använ-
da narkotika, utan vi måste ta till polisen som ska ta
in de här barnen och lösa problemet. Jag tycker inte
att det känns riktigt.
Vi pratar om de här barnen som om de vore stora,
grova, farliga brottslingar. Det handlar om barn som
är illa ute när det gäller alkohol och droger. Då tycker
jag att man måste akta sig för sådana övergrepp, även
om Maud och vissa inom socialtjänsten och polisen
tror att det kan vara en bra metod. Jag tycker det inte.

Anf. 148 RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Jag har inte för avsikt att vara lika
snäll som vare sig Maud Ekendahl eller Yvonne Os-
carsson. Jag anser att när Sveriges beslutsfattare
samlas i riksdagens kammaren för att debattera polis-
frågor skulle det vara oansvarigt av oppositionen att
inte lyfta fram de problem som finns i poliskåren i
dag med anledning av resursbrist. Skulle vi plocka
bort budget- och resursfrågor skulle det vara orimligt
att försöka förklara varför det finns frågeställningar
där oppositionen reserverar sig.
I justitieutskottets betänkande nr 13 behandlas
polisfrågor. Kristdemokraterna står bakom alla sina
reservationer, men yrkar för tids vinnande bifall en-
bart till reservation 7, punkt 7.
Polisförbundet gjorde alldeles nyligen en rik-
stäckande undersökning som visade på den verklighet
som vi kristdemokrater länge har försökt att peka på,
att polisens organisation har stora problem. Nedrust-
ningen av rättsväsendet har lett till en utveckling som
vi menar kräver kraftfulla politiska åtgärder. Både på
landsbygd och i storstäder saknas just resurser. Under
sommaren 2001 var det många polisstationer som
tvingades hålla sommarstängt och andra kunde bara
ha begränsade öppettider.
Man kan konstatera att långa väntetider leder till
att människor tar lagen i egna händer, vilket urholkar
förtroendet för polisväsendet. Här säger Yvonne
Oscarsson att människor har ett väldigt stort förtroen-
de för polisväsendet, och visst har man det. Men
samtidigt finns det en stor risk för att rättsväsendets
förtroende urholkas på grund av att man inte ser nå-
got resultat när man söker efter polisen. Väntetider på
i genomsnitt en timme kan inte vara godtagbart enligt
Kristdemokraterna.
Min fråga till majoriteten, till Vänsterpartiet,
Miljöpartiet och Socialdemokraterna, är: Hur lång tid
tycker ni att det är rimligt att människor ska behöva
vänta? Det kan gälla människor som har utsatts för
misshandel, skadegörelse, inbrott eller stöld. Hur
många timmar eller minuter anser ni att en person
som har blivit misshandlad ska behöva vänta innan
polisen kommer? Och vilka åtgärder avser ni att vidta
för att förändra den situation som vi har i samhället i
dag, när det faktiskt i genomsnitt är en timmes vänte-
tid över hela landet?
Jag skulle också vilja fråga: Hur tror ni, Margareta
Sandgren och Yvonne Oscarsson, att samhällsmed-
borgarna upplever era påståenden om att det är till-
räckligt med poliser, att utbildningstakten är alldeles
ypperlig och att den historiska satsningen är så fan-
tastisk när de sitter där med lägenheten uppochned-
vänd, tömd på alla värdesaker, och ingen polis finns
tillgänglig? Eller om bilen blivit sönderslagen, sonen
misshandlad eller - ännu värre - om en kvinna ligger
i en blodig pöl på golvet och ingen polis finns att få
tag i? Det är min fråga till er. Vad säger ni till dem
som har drabbats? Är det samma svar som ni alltid
presenterar för oss här i kammaren, att vi just nu
genomför historiens största satsning. Är det svaret ni
ger till de människor som har drabbats?
Funderar ni någon gång på vilka frågeställningar
det här skapar hos poliskåren? De gnetar, sparar och
försöker räcka till. Funderar ni på polischefer som
måste säga upp folk för att de inte har pengar? Jag
vill fråga majoriteten: Vilka åtgärder är ni villiga att
vidta? Anser ni att det här bara är ett organisations-
fel? Då blir ju frågeställningen en annan. Vem är det
då som har ansvaret? Vem är det då som ska ta itu
med organisationen? Verkligheten är trots allt sådan
att 193 polisområden har stängts de senaste sex åren.
I en reservation tar vi upp avskrivningarna inom
polisen. Vi har drivit den frågan tidigare. Margareta
Sandgren var inte sen att i debatten den 5 december år
2000 försöka vinkla detta som att vi skulle ha ett
misstroende mot polisen. Så är det ju inte. Vi är dock
förvånade över att regeringen och regeringspartierna
inte kan ta de signaler som kommer från polis och
åklagare på allvar. Man liksom rycker på axlarna åt
dem.
Dessutom försöker man få det att framstå som om
att vi kristdemokrater försöker måla upp en svart
verklighet som absolut inte existerar. Min fråga till
Margareta Sandgren är då: Är det godtagbart att poli-
ser mitt under regeringens historiska största satsning
sitter i samordningsgrupper och avskriver ärenden?
Det blir mer och mer vanligt att man inte ens gör en
förundersökning. Man tar inte in handlingar i ärendet
eller hämtar in videofilmer från exempelvis kameran
på banken vid uppenbara bedrägeriärenden. Man
hinner helt enkelt inte göra det. Man har också fått
order om att skriva av så mycket som möjligt för att
det ska bli ordning på ärendebalansen. Är det den
verkligheten som kännetecknar Socialdemokraternas
historiska satsning år 2000?
Den 1 februari lämnades en anmälan in till Justi-
tieombudsmannen av en kriminalinspektör i Stock-
holms län. Han ville att JO skulle utreda polisanmäl-
ningar om klart konstaterade brott som resulterar i
beslutet "förundersökning inleds ej". Han kräver en
granskning av JO. Efter att den här anmälan kom in
har jag försökt förhöra mig lite grann runtom i landet
bland poliser om hur det egentligen ser ut. Det står
helt klart att poliserna själva är förtvivlade över att de
inte hinner med. Avskrivningar sker i alldeles för stor
utsträckning. Det säger man samfällt.
En polis sade till mig: Trycket blir för stort. Det
kommer hela tiden in nya ärenden som kan anses
viktigare eller allvarligare. Med det antal poliser och
de resurser vi har räcker inte tiden till, och ärenden
skrivs av trots att det finns misstänkta.
Aftonbladet hade en artikel med anledning av
denna JO-anmälan den 14 mars. Där har även profes-
sor Christian Diesen uttalat sig. Han berättar hur han
följt anmälningar av t.ex. sexuella övergrepp på barn i
Stockholms län under tre års tid. 19 av 20 undersök-
ningar läggs ned! Poliser har bara resurser, säger han,
till att utreda en bråkdel. Det innebär att man gärna
lägger ned med åklagarens goda minne så fort man
ser att det är svårt att gå vidare. Det kan även gälla
grova brottmål. I fråga om ekobrotten är det bara 1 av
50 anmälda som åker fast. Endast 26 % av de polis-
anmälda brotten klaras upp. Av bostadsinbrotten är
det bara 8 % som klaras upp. Då ska vi veta att när ett
brott klaras upp innebär det inte nödvändigtvis att en
skyldig person döms. Det som räknas är antalet brott
där polis och åklagare har fattat ett beslut. Situationen
är alltså måhända sämre än det som BRÅ:s statistik
redovisar. Det här oroar oss kristdemokrater, och det
är därför vi år efter år har motionerat om det här och
krävt att de senaste årens avskrivningar inom polisen
ska analyseras och utvärderas.
I stället för att regeringen och regeringspartierna
har tagit den här frågan på allvar har man försökt
låtsas som att det här inte existerade. Jag har också
debatterat det här med justitieministern, och han sade
så här: Det ska vara en självklarhet i en välfärdsstat
att brott ska klaras upp. Jag menar att det inte är så i
dag. Det är mängder av målsägande som drabbas utan
att man får se att brotten reds upp.
I betänkandetexten säger man att man har ställt
sig bakom de prioriteringar som polisen har gjort för
2002 som handlar om att kvaliteten i brottsutredning-
arna ska höjas så att uppklaringen och lagföringen
ökar. Genomströmningstiderna ska bli kortare. Arbe-
tet ska bedrivas så att hänsyn tas till både brottsoffer
och vittnen. Ingenting av det här tycker vi fungerar
fullt ut som det borde göra i Välfärdssverige.
Jag skulle än en gång vilja ställa en fråga Marga-
reta Sandgren, som sitter i Rikspolisstyrelsen och som
har nära kontakt med rikspolischefen. Han skriver
stolt så här i polisens tidning: Antalet ärenden i ba-
lans har på några år sjunkit från 192 000 till 136 000.
Den siffran ska pressas ned ytterligare - inte för att
det är ett självändamål utan för att det höjer farten
och kvaliteten. Tycker Margareta Sandgren att det
höjer farten och kvaliteten att man kan skriva ned så
här många ärenden och avskriva så mycket som möj-
ligt? Eller är det för medborgarens bästa som vi ska
se till att vartenda brott utreds så att inte människan i
samhället tappar förtroendet för rättsväsendet?

Anf. 149 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Ragnwi Marcelind kommer ständigt
in på - och det är väl som det är med det - att utbild-
ningstakten är för långsam. Vi behöver fler poliser. I
Rikspolisstyrelsen hade Kristdemokraterna ingen
annan uppfattning än majoriteten. Där var det ett
enigt beslut att den utbildningstakt som vi har nu
inom polisen är den som är rimlig.
Ibland låter det som om Ragnwi Marcelind har
någon hög med poliser som vi andra inte känner till
som man bara liksom kan plocka fram och stoppa in
inom polisväsendet, som är färdiga och utbildade och
som går att använda i polisiär verksamhet. Enligt
mina bedömningar är det så att det tar två och ett
halvt år att utbilda en polis så att den polisen är färdig
för att jobba med de frågor som polisen ska jobba
med. Det går inte att plocka fram i morgon, utan det
här måste man planera. Men ibland verkar det som
om Ragnwi Marcelind har poliser som vi andra inte
känner till. Det skulle jag vilja veta lite om.
Ragnwi har en fråga: Hur länge ska man vänta?
Det anser jag inte går att säga i minuter, sekunder
eller vad det nu är Ragnwi Marcelind vill höra. Det
beror ju på var man bor, vad det är för brott som har
begåtts och hur situationen ser ut. Tyvärr går det inte
att svara på den frågan, för den är felställd.
Däremot skulle jag vilja veta vad Ragnwi Marce-
lind och Kristdemokraterna tycker om vardagshand-
ledning inom poliskåren för att motverka att poliser
blir bittra och frustrerade och att man ger hjälp att
bearbeta t.ex. upprepade kränkningar och bespott-
ningar. Sådant gör ju att poliser, som är som alla
andra människor, kanske låter det frustrerade komma
ut vid fel tillfälle.

Anf. 150 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Yvonne Oscarsson frågade mig om
jag kan trolla fram några poliser ur fickan. Självklart
kan jag inte det. Men Yvonne Oscarsson hade kanske
kunnat lyssna på de anföranden och yrkanden som
Kristdemokraterna gjort sedan jag kom in i riksdagen.
Det har snart gått tre och ett halvt år sedan dess. Un-
der alla dessa år har jag yrkat på mer resurser för att
man ska kunna ta fram fler poliser.
Vad jag försöker peka på är att jag tycker det
skulle vara klädsamt med lite ödmjukhet från majo-
ritetens sida. Man kunde kanske erkänna att man
gjorde fel. Man gjorde fel som inte gick in och satsa-
de tidigare. Nu inser man att situationen är allvarlig
och vill sätta fart på utbildningen, men man har inte
tillräckligt med möjligheter och resurser enligt den
plan som man själv har lagt.
Kristdemokraterna har faktiskt finansierat en egen
utbildningsplan som skulle ha haft en högre utbild-
ningstakt. Sedan säger man att kvaliteten på den ut-
bildningen inte skulle vara bra. Jag förstår den retori-
ken, men vi tror att det finns möjligheter att använda
alla de poliser som i dag inte kan vara ute i aktiv
tjänst till att utbilda andra. Jag har kollat detta med
många. Det skulle finnas många nya vägar att få fram
fler poliser.
Frågan är inte felställd, Yvonne Oscarsson, när
jag talar om hur lång tid man ska få vänta. Frågan är
väldigt rak och tydlig: Hur lång tid tycker majoriteten
att en människa behöva vänta? Är i snitt en timmes
väntetid tillräckligt för att man ska inse att man måste
sätta in mer resurser?
I dag finns det poliser som sägs upp. Det är inte
brist på poliser över allt. Det finns orter som Karlstad,
som har tvingats säga upp poliser därför att man inte
har pengar. Yvonne Oscarsson får nog tänka om lite
när hon ställer sådana frågor till mig.
När det gäller påståendet att vi inte skulle vara in-
tresserade av arbetsmiljöfrågor vill jag peka på att vi
faktiskt har en reservation om just arbetsmiljön. Vi är
oroade över att polisen inte har tagit fram bättre re-
surser för att rehabilitera de poliser som arbetar.

Anf. 151 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Det här med ton och ödmjukhet tror
jag inte jag behöver kommentera mer. Min mening är
att jag är en mycket ödmjuk person.
Sedan jag kom in i riksdagen - samtidigt som
Ragnwi Marcelind - har vi öppnat två nya polishög-
skolor, en i Umeå och en i Växjö. Rikspolisstyrelsen,
där det fortfarande finns en representant för Kristde-
mokraterna, har bedömt att detta är den kloka takt
som vi just nu måste gå i för att vi ska kunna garante-
ra att kvaliteten i utbildningen blir så bra som möjligt.
Jag vill inte ha fler poliser om det sker på bekostnad
av att kvaliteten inte blir så bra som den kan vara. Det
krävs tid att förbereda utbildningar på denna nivå,
och man måste kunna garantera att alla polishögsko-
lor håller samma nivå.
Om det däremot framgent skulle visa sig att det
behövs en fjärde polishögskola tänker vi i Vänster-
partiet vara så ödmjuka att vi noggrant funderar på
det.
Även om jag vet att Kristdemokraterna har en re-
servation om arbetsmiljön vill jag ta om frågan en
gång till: Vad tycker Ragnwi Marcelingd om vår idé
om vardagshandledning inom poliskåren? Vi tror
nämligen att man skulle kunna spara mycket tid och
framför allt och mycket energi på det sättet - det går
ju åt mycket när poliser inte mår bra.

Anf. 152 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Självklart ska poliser inte behöva må
dåligt. Ingen människa i Sverige ska behöva må då-
ligt på sin arbetsplats. Det är arbetsgivarens ansvar att
se till att det finns rehabiliteringsmöjligheter för alla
som arbetar i dag, för man ska kunna gå till sitt arbete
med glädje. Så är det tyvärr inte på många ställen,
minst av allt inom poliskåren. Därför har vi denna
reservation, där vi framhåller att det är viktigt att man
ser till att ta fram en arbetsmiljöhandledning för hela
landet, så att man kan hjälpa de poliser som är ut-
brända eller överansträngda.
När det gäller ödmjukhet kan man säga vad man
vill, Yvonne Oscarsson. Man kan ju prata med en len
ton men ha en tunga som är väldigt vass när det gäller
vad man yrkar på. I det avseendet menar jag att det
kunde ha varit lite mer ödmjukhet från majoritetens
sida när det gäller resurser.
I tre och ett halvt år har ni faktiskt stått här i
kammaren och tyckt att vi har haft fel när vi har velat
ha mer resurser till polisen. Vi har sagt att det behövs
mer resurser för att dels kunna behålla befintlig polis,
dels utöka poliskåren. Gång på gång har ni sagt att
det antingen varit en organisationsfråga eller att
pengarna inte behöver sättas in inom polisen utan
inom det sociala, för brottsförebyggande arbete osv.
Vi är inte emot något av det. Men ni har inte velat
erkänna att det faktiskt behövs mer pengar till poli-
sen. I dag skördar vi frukten av det. Vi har en lång
väg tillbaka om vi ska försöka övervinna detta med
att människor blir utan polishjälp trots att de ringer
och kallar på den.
När det gäller vardagshandledning sade jag att jag
tycker att det är jätteviktigt att polisen får all tänkbar
handledning för att orka finnas kvar i sitt arbete. Vi
har också en reservation i det betänkande vi diskute-
rar i dag där vi säger att de som är över 55 år inte ska
behöva gå ut och arbeta nattskift. Inte ens i denna
fråga har Yvonne Oscarsson kunnat tänka sig att
reservera sig tillsammans med mig. Jag vet inte hur
hon tänker när hon säger att hon vill värna om polisen
och polisens arbete.

Anf. 153 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Jag har inte tänkt föra någon längre
debatt med Ragnwi Marcelind, men jag vill göra ett
förtydligande. Det riktades ju inledningsvis en del
kritik mot Yvonne Oscarsson och mig när det gäller
debatten som sådan.
Ärendet handlar ju om polisfrågor. Man har rätt
att tala om vad man vill i den här kammaren, men
åtminstone jag själv har valt att hålla mig till det som
står i betänkandet och i de reservationer som finns.
Därför slog jag inte så hårt på trumman om det här
med pengar osv. Alla vet ju att Moderaterna är kända
för att vilja ha lag och ordning. Så har det varit i
många år.
När nu Ragnwi Marcelind ändå står i talarstolen
vill jag passa på att fråga henne: Hur många poliser
vill ni ha sammanlagt, och vilket år vill ni att det
målet ska ha nåtts?

Anf. 154 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! På den första frågan kan jag svara att
den utbildningsplan som vi lade fram gällde 19 poli-
ser som skulle vara färdiga till år 2006. Starten skulle
vara föregående år. Men det gäller inte nu. Vi har haft
detta förslag sedan tidigare.
När det gäller debatten som sådan, Maud Eken-
dahl, försökte jag inte hoppa på någon av er personli-
gen. Jag ville bara deklarera min inställning: Man kan
inte stå här i kammaren som beslutsfattare med an-
svar för att debattera polisfrågor och säga att polisfrå-
gorna inte berörs av resursfrågorna. Det är ju bristen
på resurser som är grunden till det problem poliskåren
har i dag. Det vet Maud Ekendahl, och det vet för
övrigt alla kammarens ledamöter.
I en annan debatt sade någon: Man måste följa
traditionen och argumentera på det här sättet när man
sitter i majoritet. Vänta bara, Ragnwi Marcelind, tills
du hamnar i majoriteten!
Ska vi ha ansvar för att trygga rättssäkerheten i
Sverige så att människor inte mister förtroendet tror
jag faktiskt att vi måste öka resurserna till polisen.
Åtminstone Thomas Bodström har varit med på min
linje i varenda debatt jag har haft med honom. Han
säger att han inser att vi måste sätta till mer resurser
för att man t.ex ska kunna minska. avskrivningarna.
Det är inte rimligt att det ser ut som det gör i dag.

Anf. 155 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Jag står bakom Centerpartiets reser-
vationer och särskilda yttrande. För tids vinnande
yrkar jag bifall endast till reservation 12.
I detta betänkande behandlas det rekordstora an-
talet motioner från motionstiden som hanterar polis-
frågor. Engagemanget här speglar samhällsdebatten i
denna viktiga trygghetsfråga.
Polisen har en viktig roll i debatten om rättstrygg-
het. Det är till polisen som medborgarna söker sig om
de har blivit utsatta för brott, om de uppmärksammat
kriminella handlingar, osv. Det gäller att ha en stor
tillgänglighet.
Det är den synliga polisen, välkänd i samhället,
som medborgarna känner och känner förtroende för,
som också får respekt och som ger signaler om trygg-
het.
Begreppet medborgarperspektiv har under ett an-
tal år funnits med i regeringens budgetsförslag, så
också under detta år. Vad menar majoriteten med
medborgarperspektiv?
Tyvärr är det alltmer sällan som vi medborgare
möter polisen ute i samhället. Närpolisområdena blir
allt större, t.ex. närpolisområdet Söderort, som jag
besökte, med 280 000 invånare, lika stort som ett
antal av våra polisdistrikt vad gäller invånarantalet.
Detta är inte Centerpartiets uppfattning om ett närpo-
lisområde. Vi vill ha polis i varje kommun, och när
det gäller de större städerna i varje stadsdel dygnet
runt. Poliserna själva ser sig inte som närpoliser i
dessa jättestora områdena.
Polisens arbetsuppgifter bör renodlas, speciellt är
det angeläget nu när det råder en sådan brist på poli-
ser. Det har här talats om hur många tusen poliser det
ska vara. Jag tycker inte att det är viktigt att ange det
exakta antalet. Men vi vet alla att det inte finns till-
räckligt med poliser ute. Därför är det viktigt att de
gör det som de är bra på och att man kan anställa
civila personer för andra tjänster. Men det måste
faktiskt finnas medel för att anställa dessa personer.
Om vi går ut och tittar i de olika distrikten har de
underskott och har inte resurser att anställa för.
Jag vill sedan lyfta fram polisens utredningsbalan-
ser, som jag nämnde tidigare. Detta är för närvarande
ett mycket stort bekymmer. Av en BRÅ-rapport
framgår det att färre brott klaras upp - 26 % för år
2000. Men vi vet att det har förändrats, och vi vet att
det pågår ett arbete. En patrull åker runt i Sverige för
att ta reda på balanserna.
Att brotten inte utreds påverkar medborgarnas
förtroende för vårt rättsväsende. Avskrivningen av
ärenden är stor hos polisen även i fråga om ärenden
där det finns goda bevis, ärenden som har blivit lig-
gande och där bevisen har blivit för gamla. Och vi vet
att vittnesuppgifter liksom bevis är en färskvara som
måste hanteras skyndsamt.
Jag anser att myndigheten måste vara tydlig och
markera vad som är rätt eller fel. Det måste vara det
grundläggande i hanteringen av brott. Sedan har det
ingen betydelse om det är fråga om en cykelstöld
eller en bilstöld. Man måste markera och säga att det
är fel. Jag tycker inte att vi politiker kan acceptera att
man säger att det bara var en cykel och att det inte är
så noga och att man därför skriver av det. Vilken
signal ger vi då medborgarna?
Beträffande polisens arbetstider börjar det få ef-
fekt ute i landet att det har getts möjligheter till en
större frihet, och polisens ledning kan styra arbetet
efter behovet. Men tyvärr finns det många ställen där
man måste arbeta ytterligare med att styra arbetet
efter behovet. Men för att detta ska vara möjligt krävs
det ett starkt ledarskap. Det är anledningen till att
Centerpartiet har föreslagit mer ledarskapsutbildning
och större karriärmöjligheter. Att det behövs fortbild-
ning och vidareutveckling är ett starkt krav från poli-
serna, och det är eftersatt. I fråga om detta behöver vi
verkligen göra insatser. Även om det till viss del
pågår är det inte tillräckligt. Men för att det ska vara
möjligt måste det frigöras tid för denna fortbildning,
och ersättare måste tas in. Och vi vet att det kostar,
och dessa pengar måste letas fram någonstans ifrån.
Jag vill också lyfta fram att de som nu är aspiran-
ter och går på polisutbildningen ofta har flera hög-
skolekompetenser. Och i dagens samhälle kräver
arbetstagarna en större flexibilitet även vad gäller
karriärmöjligheter. För att skapa goda förutsättningar
för den framtida rekryteringen är detta en väldigt
viktig synpunkt att beakta.
Polisen måste naturligtvis ha verktyg för att kunna
arbeta effektivt. Jag vill i det sammanhanget lyfta
fram den situation som polisen nu ställs inför när det
gäller t.ex. kommunikationssystemet. Det var olyck-
ligt att det inte blev en samverkan i upphandlingen.
Alla talar om samverkan, men den förekommer inte i
praktiken. T.ex. polisen i Skåne måste ha ett nytt
system i drift till den 1 januari 2004, och vi vet ju
vilken tid det tar. Vi vet också att detta är förknippat
med stora kostnader, men dessa pengar finns inte i
budgeten. Jag undrar hur majoriteten tänker lösa
detta. Det är ju snart dags för vårbudgeten. Detta är
ett måste. Har man inte detta verktyg är det svårt att
få effektivitet i polisarbetet.
Det talas mycket om samarbete. Både det nordis-
ka samarbetet och samarbetet inom EU måste priori-
teras på alla sätt för att man ska kunna bekämpa den
ökande organiserade brottsligheten, inte minst IT-
brottsligheten.
Fru talman! För att kunna klara upp brott och ge
medborgarna förtroende för rättsväsendet och för att
åstadkomma den trygghet som medborgarna har rätt
till, både gammal och ung, krävs det faktiskt mer
resurser till polisen, ett kraftfullt ledarskap och mer
fortbildning och bättre verktyg.

Anf. 156 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Gunnel Wallin och jag brukar inte ha
så stora skiljaktigheter när det gäller polisfrågor. Men
jag upplevde att hon ställde en fråga om vad majori-
teten menar med medborgarperspektiv. För mig är
medborgarperspektivet lite grann det som Gunnel
Wallin själv var inne på. Det handlar om medborgar-
nas förtroende för polisen, att polisen gör det den ska,
att man känner sig trygg med de poliser vi har, att
man blir bemött på ett värdigt och respektfullt sätt, att
man möts av, jag höll på att säga glada och pigga
poliser och det menar jag väl också, men att poliserna
får jobba på tider så att de hinner sova ordentligt och
att de får handledning, som vi föreslog, så att det blir
ännu gladare och trevligare poliser.
Samtidigt måste man hela tiden som politiker vä-
ga medborgarperspektivet mot polisernas perspektiv
när det gäller arbetsmetoder. Jag måste säga att jag
ser mycket fram emot den utredning som tyvärr är
försenad. Den skulle komma den 1 februari, men nu
hoppas jag verkligen att den kommer den 1 april. Där
har man på ett förhoppningsvis noggrant sätt sett över
polisens verksamhet och kan komma med förslag när
det gäller renodling av polisens arbetsuppgifter. Där-
efter kan vi diskutera vad vi tycker att polisens hu-
vuduppgifter framgent ska vara, om man kan lyfta ut
uppgifter till andra myndigheter och andra människor
i samhället eller hur vi tycker att det ska se ut fram-
över. Det här är hela tiden en balans mellan medbor-
garnas syn på polisen och polisperspektivet.
Sedan vill jag säga att de flesta poliser i dag inte
har relevant utbildning för den verksamhet de jobbar
med.

Anf. 157 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Det är just medborgarperspektivet
som inte fungerar. Om man går ut och pratar med
folk, var det än är i Sverige, upptäcker man att de inte
är nöjda med den hjälp och den trygghet de borde
känna att de får från polisens sida. Jag nämnde utred-
ningarna, jag nämnde tillgängligheten. Man är inte
nöjd. Då kan inte jag se att detta är ur ett medborgar-
perspektiv. Jag tycker att man måste respektera med-
borgarna. Har det begåtts ett brott är det myndighe-
tens skyldighet att reda ut detta och bemöta medbor-
garen på rätt sätt. Och det fungerar inte.

Anf. 158 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! När det gäller medborgarperspektivet
är det alldeles riktigt som Gunnel Wallin säger, det
finns en hel del människor som inte är nöjda med
bemötandet, med den takt som brottet bereds och hur
lång tid många människor upplever att det tar innan
utredningen är klar, det blir rättegång och dom faller
eller inte. Det håller jag med om.
Samtidigt tycker jag att man måste vara medveten
om att det faktiskt finns ett mycket stort antal männi-
skor i Sverige som är nöjda med polisens arbete. Det
finns många människor som tycker att polisen bemö-
ter både förövare och brottsoffer i svåra situationer
bättre än vad sjukvården, socialtjänsten och många
andra myndigheter gör. Det tycker jag också att vi i
rättvisans namn ska säga. Polisen gör ett gott arbete
utifrån de resurser man har.
Men jag håller med Gunnel Wallin om att det na-
turligtvis kan bli bättre. Vi måste även ha en balanse-
rad debatt om vad som behövs mer. Men det är ändå
en hel del som är gott. Det upplever jag hos de män-
niskor som vi båda träffar. Det finns också de som
upplever att de har fått oerhört mycket stöd och hjälp
av enskilda poliser men även av poliskåren som hel-
het. Det tycker jag är viktigt att ha med i debatten.

Anf. 159 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Visst finns det de som är nöjda och de
som får hjälp. Men titta t.ex. på hela glesbygden! Där
är polistjänsterna inte besatta. Det kan ta flera dagar
innan människor får hjälp därför att man inte har
resurser att sätta in. Jag tycker att var man än bor i
landet ska man ha denna möjlighet. Den finns inte i
dag.
Vi vet också att de som utför kriminella gärningar
vet var det inte finns poliser och härjar hej vilt där.
Då blir det så, som någon sade tidigare, att medbor-
garna tar saken i egna händer. Då kan man inte heller
säga att det finns någon rättstrygghet.
I slutändan beror det här faktiskt också på resur-
ser, även om Yvonne Oscarsson sade att man inte
skulle prata om det. Men det är ju för att det inte finns
resurser som arbetsmiljön blir sämre, och det kanske
fattas handledning därför att man inte har de möjlig-
heterna. Det är en viktig sak att ha med sig i den här
diskussionen.

Anf. 160 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Kära kolleger! På min sons förskola
kryllar det av poliser. De är dock inte så gamla. De är
fyra år och springer omkring i T-shirts som ska före-
ställa polisuniformer. De leker tjuv och polis. De
speglar någonting som är väldigt viktigt i vårt sam-
hälle, att det finns statliga tjänstemän som ser till att
människor håller sig till de lagar och regler som vi
har ställt upp.
Tyvärr är behovet att spana, störa och utreda brott
i dag större än tillgången på poliser, så man kommer i
en sådan här debatt inte undan att nämna, även om
det egentligen är en budgetfråga, det faktum att det är
brist på poliser i storstad, småstad och glesbygd.
En helgkväll i Gällivare-Jokkmokk finns det två
poliser på en yta som är större än Belgien. Dock är
det inte riktigt lika mycket folk som bor där.
Jag var nyligen i Norsborg, en förort till Stock-
holm, och träffade företagareföreningen. De brydde
sig inte ett dugg om sänkt skatt. Men det kanske jag
inte ska säga i kammaren. De pratade med mig om en
enda sak. De pratade om behovet av poliser som
hjälpte till att hålla ordning där så att deras gäster
vågade gå till restaurangen, så att folk vågade gå och
handla. Det finns alldeles för mycket som stör där
ute, som förslummar miljön och som gör att det brin-
ner en bil varannan vecka på den stora parkeringen
utanför Norsborgs centrum, för det finns inga poliser.
Ringer man så kommer de inte. Att det är för få poli-
ser är ett problem.
Ansvaret får väl delas, lite historiskt sett, om jag
ska vara helt ärlig. Men man kan inte bara pumpa ut
poliser som inte håller kvaliteten. Här finns både rätt
och fel. En sådan här debatt visar bara på det gamla
ordspråket: Segern har hundratals fäder, men neder-
laget är föräldralöst, dvs. ansvaret finns lite tillbaka i
tiden. Men jag måste stödja min kollega Ragnwi
Marcelind och säga att det är flera här i kammaren
som har pratat om mer resurser hela den här mandat-
perioden och kanske även innan. Majoriteten har ett
visst ansvar här.
Det handlar också om att polisen ska göra rätt sa-
ker. Vi kan inte bara ha fler poliser. Här har Folkpar-
tiet länge krävt att ärenden om tillstånd ska tas bort
från polisen. Hittegods kan man lägga ut på någon
annan, passärenden och transporter av missbrukare
och psykiskt sjuka kan någon annan få hålla på med.
Polisen ska vara polis. Förlösande nog har också en
utredning presenterats som verkligen understryker
detta. Plockar man bort en del uppgifter kan man
snabbt få fram 500 nya operativa poliser. Det är inte
en droppe i havet. Det är inte tillräckligt, men det är
en bit på väg.
Men det gäller också, tycker jag, att titta närmare
på vilket ansvar polisen har när det gäller idrottseve-
nemang och sådant. Underhållningsidrotten är i dag
inte bara en viktig förebild för unga människor när
det gäller att hålla på med idrott, som är bra av flera
skäl. De här evenemangen är tyvärr också en förebild
när det gäller att ägna sig åt våldsverkan. Ni vet hur
det kan se ut på en fotbollsmatch när det är hundratals
poliser där för att hålla tillbaka några sjuka supportrar
som ska slå ihjäl varandra. Så kan vi inte ha det.
Det gäller att fokusera på rätt saker. Men det
handlar också om att göra saker effektivt. Det handlar
om polisens möjligheter att ägna sig åt spaning och
avlyssning, om tillgången på vittnen. Det begås ett
brott, polisen kommer dit, de undersöker och männi-
skor vittnar, men backar sedan. Människor vägrar
alltså i dag att vittna, vilket är ett stort problem i
brottsbekämpningen så klart. Man kommer inte åt de
grovt kriminella.
Men det kan också gälla den suddiga gränsen som
i dagarna är aktuell efter en händelse i Malmö, alltså
gränsen mellan bevisprovokation och brottsprovoka-
tion. Den får inte vara så absurt dragen att polisen i
Sverige inte kan möta grov organiserad brottslighet.
Men jag kan gärna tillstå att det är en mycket svår
gräns att dra.
Hur som helst: Jag vet mycket väl att detta hand-
lar om processfrågor, och de har egentligen inte plats
i dagens debatt. Men när det gäller polisens arbets-
metoder, fru talman, går det att lyfta fram New York-
modellen och nolltolerans. Bra exempel på hur dessa
modeller fungerar finns i de län där polismyndighe-
terna har ägnat sig åt dessa frågor, t.ex. klotter och
vandalisering, och därmed har även en hel del annan
brottslighet minskat. Man har tagit itu med problemen
tidigt. Det finns all anledning att lyfta fram de ex-
emplen.
Närpolisreformen var en bra tanke men en kata-
strof i sitt genomförande. Här krävs mycket ledarskap
för att räta upp reformen. Någon annan har också
varit inne på frågan om ledarskap. Det gäller hela
tiden att utveckla polisens arbetsmetoder. Tanken
med verksamhetsstyrning, med det töntiga namnet
Polisens Balanced Scoreboard - det låter käckt -
verkar vara ett vettigt sätt att tydligt knyta ihop olika
övergripande strategier och prioriteringar med det
praktiska med fokus på vilken framgång det kan bli,
vilken personal som finns, vilka resurser som finns
och att medborgarnas trygghet ska stå i centrum.
En enorm flaskhals i polisarbetet är avrapporte-
ringen av påstådda brott, allra helst som de så små-
ningom till stor del kommer att skrivas av - som flera
talare innan mig har berört. Det här har naturligtvis
att göra med brist på utredningsresurser. Det handlar
också om att den s.k. RAR, den rationella anmäl-
ningsrutinen, måste uppgraderas och effektiviseras.
Det är helt meningslöst att skriva ut papper på
"djupet" som sedan slängs i papperskorgen.
Sverige är i dag en del av en värld som ser mycket
annorlunda ut. Det ställer krav på polissamarbete. Jag
ser gärna att man effektiviserar polissamarbetet. Det
är betydligt lättare att smälta än det faktum att vi i
dagarna diskuterar arresteringsorder och utlämnande.
Jag är mindre rädd för danska poliser i Sverige än för
danska narkotikalangare.
Någon tidigare talare berörde också polisens radi-
okommunikationssystem. Det kommer att visa sig att
bristen på effektiv kommunikation spelade en ganska
stor roll vid den katastrof som inträffade i Göteborg
vid EU-toppmötet under det svenska ordförandeska-
pet. Det är häpnadsväckande att det inte har gått att få
fram ett gemensamt system med TETRA-standarden
för hela den offentliga säkerhetssektorn. Här är en
vädjan från Folkpartiet liberalerna att regeringens
företrädare skickar med till regeringen att ta till sig av
detta och ta med i vårpropositionen att inte slösa med
skattepengar. Det är vad detta innebär när man upp-
handlar duttvis. Här handlar det om att upphandla en
gång för alla och kraftfullt säga att detta behövs för
att rädda liv, säkra liv och beivra brott i Sverige.
Fru talman! Jag skulle kunna prata mycket om
detta, men för tids vinnande yrkar jag i detta läge
bifall bara till reservation nr 3 i betänkandet. Jag står
naturligtvis bakom samtliga mina reservationer och
det särskilda yttrandet som handlar om Göteborg. Där
pågår en utredning som vi ser fram emot.

Anf. 161 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Det var bra att Johan Pehrson tog upp
frågan om radiokommunikationssystemet. Jag ber
Gunnel Wallin om ursäkt för att jag glömde att svara
på den frågan.
Vi i Vänsterpartiet kommer naturligtvis att följa
den frågan och göra vad vi kan för att komma fram
till en lösning. Jag vet att Rikspolisstyrelsen för dis-
kussioner med departementet om just radiokommuni-
kationssystemet. Sedan får vi hjälpas åt att följa frå-
gan dels hos Rikspolisstyrelsen, dels i utskottet. Det
är vad Vänsterpartiet tänker göra.
Jag ser att Folkpartiet har en reservation om eve-
nemangskostnader. Johan Pehrson var själv inne på
frågan om framför allt stora idrottsevenemang där det
ibland inte är så kul att se poliser så utklädda att det
nästan inte går att se att de är poliser. De kan enbart
till antal provocera människor som kanske inte ens är
där för att titta på idrott utan bara för att ställa till med
bekymmer. Vi ser oftare och oftare på TV hur männi-
skor åker runt i världen bara för att ställa till med
elände.
Vår uppfattning är att det är fråga om en viss sorts
människor men också att det förekommer en hel del
alkohol och droger i de sammanhangen. En poäng i
mitt inlägg var att sådana problem inte löses med fler
poliser. Med fler och mer beväpnade poliser för att
möta drogade och alkoholpåverkade unga och äldre
idrottsåskådare kanske det rent av skulle bli värre. Jag
undrar om Johan Pehrson kan hålla med mig om att
det kanske handlar om att titta över hur mycket alko-
hol som förtärs i publiken vid våra idrottsevenemang.

Anf. 162 JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Fru talman! Självklart! Drogkulturen - alltifrån
sniffning till sprit, alkohol och narkotika - är ett driv-
hus för all kriminalitet. Det går inte att komma någon
annanstans. Det är glädjande att vi här har en så kraft-
full gemensam inställning i målet med narkotikapoli-
tiken. Däremot är jag också medveten att en del av
oss slirar på alkoholområdet och blundar för de
enorma kostnader och den misär som sprit och alko-
hol orsakar människor i hela världen.
Jag kommer inte ifrån att jag anser att det behövs
fler poliser för att störa, spana och sätta åt langarna av
tung narkotika. Det är få som missbrukar narkotika
som inte säljer narkotika. I dag är det alldeles för
vanligt att man bara kommer åt första ledet, men det
finns inte resurser att sätta av så många poliser som
det krävs för att spana under två tre veckor mot en
kvart där det försiggår avancerade affärer. I brist på
detta kanske det blir situationer där man försöker ta
genvägar, som det verkar ha skett i Malmö. Jag vet
ingenting om det fallet, men det är allvarligt att man i
desperation för att möta narkotikatrycket tar genvä-
gar.
Svaret är nej på att alkohol och idrott hör ihop.
Man ska vara otroligt restriktiv med alkoholtillstånd.
Sprit och idrott hör inte ihop.

Anf. 163 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Tack Johan Pehrson för svaret.
Jag är mycket bekymrad över att det på fler och
fler idrottsanläggningar finns ölservering. När jag var
yngre fick man smuggla in alkoholen själv i en väska
eller rock på idrottsarenan om man ville dricka alko-
hol. Men nu för tiden behöver man inte det eftersom
det serveras alkohol inne på området i diverse öltält
osv. Då kommer naturligtvis resultatet som ett brev
på posten: I idrottsvärlden ser det inte annorlunda när
det gäller proportionerna på hur mycket alkohol män-
niskor dricker. Det ser väl lika ut som för världen i
övrigt där det finns en del som inte kan hantera alko-
hol och som ser idrottsevenemang som en orsak till
att få dricka på en onsdagkväll eller söndageftermid-
dag. Där har vi mycket att göra.
Det räcker inte med att säga att idrott och alkohol
inte hör ihop. Man måste faktiskt gå till handling för
att visa det.
Jag har en fråga till till Johan Pehrson och Folk-
partiet. Folkpartiet och Vänsterpartiet hamnar ibland
på samma sida. Därför har jag en fråga som handlar
om kvinnliga poliser. Vi tror nämligen att det blir en
annan jargong, ton och balans om det kommer in fler
kvinnor inom polisen. Det har blivit så inom så
många andra mansdominerade yrken. Det kan bli en
killton som inte är bra för kåren eller för de männi-
skor de är satta att hjälpa. Vi tror att det vore bra med
fler kvinnliga poliser.
Vad säger Folkpartiet om fler kvinnor inom poli-
sen och fler kvinnliga chefer?

Anf. 164 JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Fru talman! Vi ser det som enbart positivt. Det
gäller alla statliga myndigheter. Vi vet att det finns ett
problem med mångfald oavsett etnicitet eller kön i
vårt land. Statliga myndigheter måste självklart före-
gå med gott exempel. Det är inte alltid det sker. Det
uppmärksammas till och från i kammaren.
Det som Yvonne Oscarsson sade i sitt inlednings-
anförande om situationen i Jämtland passar mig bra.
Jag ska åka till Östersund på lördag. Jag tänker natur-
ligtvis undersöka vad som har hänt och hur jämställd-
hetspengarna har handhafts.
Jag ska ta det till mig och undersöka det. Vi är in-
ne på helt samma linje, så Yvonne Oscarsson kan
vara lugn.
Jag vill gå tillbaka till de insmugglade sakerna i
bandyportföljerna t.ex. i samband med bandyfinalen
på Studenternas i Uppsala för inte så länge sedan. Det
är självklart ingenting som man önskar, men jag vill å
andra sidan inte påstå att folk använde sig av denna
dryck under bandyfinalen. Där har vi heller inga
kravaller, utan de söker sig kanske dit sommartid osv.
Jag tror att de som leder den organiserade huliga-
nismen, för att tala klartext, oftast är spiknyktra. De-
ras kick handlar inte om att de får en bärs eller två,
utan om att de blir upphetsade av att skapa och sprida
våld. Vi kan nog göra gemensam sak av denna kamp.

Anf. 165 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag ska prata om tre ämnesområden
där Miljöpartiet också har reservationer. Det första
gäller reservation 2, som jag yrkar bifall till. Det
handlar om EU-toppmötet i Göteborg.
Tyvärr har det framkommit omfattande kritik mot
polisens insatser också vid enskilda tillfällen, t.ex. i
samband med händelserna vid Schillerska gymnasiet
och demonstrationerna på Järntorget. Dessa händelser
är viktiga eftersom det har att göra med förtroendet
för polisen - det gäller speciellt unga människors
förtroende.
Det har lagts en våt filt över dessa händelser. Det
har framkommit att ungdomar som kom till Göteborg
och var engagerade - också politiskt - blev mycket
illa behandlade. Miljöpartiet tycker att händelserna
ska utredas av en särskild utredning som är självstän-
dig och oberoende. Det finns dock inga tendenser till
att detta kommer att ske.
Folkpartiet hänvisar till Göteborgskommittén.
Men den kommittén ska inte utreda polisens ageran-
de. Den ska titta på andra frågor runt demonstratio-
nerna, såsom polisens beväpning, om det ska finnas
maskerade demonstranter osv. Jag sitter i den parla-
mentariska sidogruppen, alltså referensgruppen till
Göteborgskommittén, och jag är därför helt säker på
att det förhåller sig på det viset. Därför behövs en
extra utredning som tittar på de andra frågorna.
Vi hade hoppats få med Folkpartiet på en sådan
utredning. De har i stället lämnat ett särskilt yttrande.
Reservation 3 handlar om evenemangskostnader.
Den frågan har varit uppe till behandling många
gånger. Det handlar om att stora idrottsklubbar kan
köpa spelare för massvis med pengar, men de kan inte
vara med och delta i samhällets kostnader i samband
med händelser som kräver stora insatser från polisens
sida.
Dessa idrottsklubbar är klassade som ideella före-
ningar och behöver alltså inte delta i kostnadsansva-
ret. Vi tycker att detta är fel. I stället borde man öpp-
na upp för andra möjligheter. Vi tycker inte att alla
ideella klubbar ska betala ordningskostnader, men i
extraordinära situationer borde det vara så. Kulturut-
skottet och konstitutionsutskottet har tyckt att så
borde vara fallet, men justitieutskottet hävdar fortfa-
rande att vi inte ska göra någonting åt saken. Det är
beklagligt.
Frågan har också utretts inom polisen, som bara
har konstaterar att man inte kan begära att ideella
klubbar själva ska stå för kostnaderna. Man har hän-
visat till att det blir bättre när klubbarna bolagiseras
eftersom de då kan stå för kostnaderna. Men under
alla dessa år har ingenting hänt, utan klubbarna är
fortfarande ideella föreningar.
Fru talman! Jag vill också ta upp frågan om poli-
sens arbetsmiljö. Det behövs resurser för att bl.a.
förebygga stress bland poliser, t.ex. att de inte ska
använda tjänstevapen på fel sätt.
För att kunna hantera människor i svåra situatio-
ner, vilket polisen hela tiden måste göra, krävs också
att polisen får hjälp och stöd i sitt dagliga arbete. De
ska kunna söka professionell hjälp, men också kunna
få vardagshandledning i en processinriktad metodik
för att inte hamna i konfliktsituationer som kan leda
till felaktiga lösningar. Det kan också handla om
panik och rädsla.
I betänkandet står endast upptagna de klassiska
åtgärderna när det gäller dessa problem. Rikspolissty-
relsen har t.ex. anställt en särskild person som ska
samordna arbetsmiljöfrågorna och starta projekt.
Projekt är det som pengar ska läggas på. Man ska
också ha en gemensam arbetsmiljöutbildning där
chefernas roll speciellt betonas. Vidare ska det ordnas
arbetsmiljökonferenser med föreläsningar och semi-
narier.
Jag tycker att det är helt fel att lägga pengarna på
detta. Lägg i stället pengarna på att ge polismyndig-
heterna tillgång till den dagliga vardagshjälpen.
Jag måste också kommentera det som tidigare har
sagts här. Det var nämligen precis de reservationerna,
de ämnesområdena, jag hade tänkt ta upp.
När Ragnwi Marcelind och kd gör de salvelsefulla
inläggen om allt som är fel måste de ha slutit öronen
när det talades om alla projekt som har satts i gång
för att rätta till felen. Riksdagens revisorer lämnade
t.ex. 1998 en granskningsrapport om polis och åkla-
gare. Enligt rapporten var förundersökningarna inom
polisen så dåliga att de fick till följd att utredningarna
avskrevs. Det är alltså inte så enkelt som Ragnwi
Marcelind säger.
Vi tog denna rapport på stort allvar, och den bor-
gerliga sidan och Miljöpartiet fick till stånd en utred-
ning som nu pågår. Den ska se över frågan om det
behövs ett kontrollorgan som har tillsyn över polis
och åklagare för att inte situationer liknande de som
leder till att så många utredningar avskrivs ska upp-
stå. Det är inte alls bra att sådant sker, och därför
biföll Miljöpartiet tillsättningen av denna parlamenta-
riska utredning. Jag hoppas att utredningen ska kom-
ma fram till att detta kontrollorgan behövs.
Också när det gäller pengar måste Ragnwi Mar-
celind och den borgerliga sidan ha slutit öronen. Visst
har Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänstern
gett mer pengar till rättsväsendet. Och huvuddelen av
pengarna till rättsväsendet har gått till polisen. År
2001 gick polisen 600 miljoner kronor. Innevarande
år, 2002, får de över 1 miljard kronor. Vi har hela
tiden ökat tilldelningen.
Men jag har också sagt att vi har en gemensam
pengapung som vi har fått ihop genom skattemedel,
och ur den kan vi ju inte vräka ut pengar enbart till
polisen och rättsväsendet. Jag sitter i justitieutskottet
och har ansvar för dessa frågor och skulle förstås
önska hur mycket resurser som helst. Men det handlar
om ansvarstagande. Vi måste se till hela samhället
när vi ska fördela dessa pengar. Jag har inte ansvar
enbart för rättssäkerheten och polisfrågorna, utan jag
har som riksdagsledamot det totala ansvaret. Därför
har vi gjort bedömningen att vi inte kan lägga alla
pengarna på rättsväsendet. Det vore ju absurt.
Ibland låter det nästan som om vi ska ha poliser
ute i varenda buske i hela vårt avlånga land för att
ingripa så fort något händer. Så kan vi ju inte heller
ha det. Det vore också absurt. I stället måste vi orga-
nisera polisen så att den fungerar på ett rimligt sätt,
arbeta förebyggande och det sociala området i balans.
Ja, fru talman, det var det viktigaste jag ville säga.

Anf. 166 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! I det första inlägget som Kia Andre-
asson hade här sade hon att det behövs mer resurser
för att lösa vardagens arbetsmiljöfrågor. Jag instäm-
mer i det. Att arbetsmiljön är som den är med ut-
brändhet och stress beror ju på att man inte hinner
med och klarar av alla anmälningar och allt arbete
som ska göras. Därför är detta mycket riktigt kopplat
till resurser.
Kia Andreasson säger också att man har gett re-
surser i massor till polisen. Då måste man ju kolla
upp vad de har använts till. Har de använts till rätt
saker? Just när det gäller polisen och förundersök-
ningar vill jag säga att man inte har haft möjlighet att
göra förundersökningar av hög kvalitet. Det har kan-
ske i sin tur lett till att man många gånger har avskri-
vit ärenden. Det är också kopplat till en resursfråga
och till ledarskapsdelen. Jag tycker att man kan skilja
på chefspositioner och ledarskap. Det är ledarskap
som behövs.

Anf. 167 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det är det absolut. Jag tycker också
att vi har en gemensam syn på att ledarskapsfrågorna
måste utvecklas enormt. Man ska inte bara arbeta
kollektivt inom polisen. De enskilda poliserna har ett
mycket stort ansvar i hela organisationen. Det kan
inte längre bara vara en ledare som bestämmer i de
här pyramiderna. Det måste absolut ändras.
Jag sade att jag tyckte att det satsades på fel om-
råde när det gällde arbetsmiljön, att de pengar som
finns avsatta för detta skulle gå till andra delar. Det
handlar just om att hjälpa poliser i vardagssituationen.
Det var det som var skillnaden.
När det gäller förundersökningar handlar det om
kvaliteten och kunskapen. Riksåklagaren har bestämt
att åklagare ska åka runt - och de har åkt runt tidigare
- för att hjälpa polisen att få i gång ett bättre sätt att
arbeta med förundersökningar. Det har pågått ett
arbete, och det hoppas vi också ger resultat. Det är
där som detta måste organiseras, och det måste ske
utbildning, så att det blir bättre. Det handlar helt en-
kelt om arbetsmetoderna.

Anf. 168 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Kia Andreasson har ju haft stora
möjligheter att påverka hur pengarna ska användas.
Det gäller inte minst arbetsmiljön. Jag håller med om
att just arbetsmiljön är viktig, så att vi kan bibehålla
de poliser vi har.
Men att föra över arbetsmiljöansvaret till en cen-
tral person i organisationen tycker jag är helt fel. Det
ska ligga ute på varje enskild arbetsplats, i ledarska-
pet.
Sedan tog Kia Andreasson upp detta med att det
skulle vara ett kontrollorgan som skulle följa upp
förundersökningarna. Då blir det ytterligare administ-
rativt arbete och mindre möjlighet att använda poli-
serna ute i befolkningen, där de gör mest nytta. Det
gäller i stället att satsa de här pengarna på förunder-
sökningsledare, så att vi kan få balans i det arbetet.

Anf. 169 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Att polisen nu kontrollerar sin egen
verksamhet tycker jag inte är bra. Det är anledningen
till att jag tror att vi ändå har mer resurser i form av
pengar att sätta in. Då behöver ju inte de här föränd-
ringarna som är nödvändiga ske. Därför är det bra
med ett kontrollorgan utanför som ser till att det blir
en effektiv organisation.
Annars har jag inte mycket att argumentera med
Gunnel Wallin om. Det är helt rätt att det här med
arbetsmiljön måste ligga ute i organisationen, men det
kanske också centralt måste visas på vart pengarna
ska gå, precis som jag har sagt. Detta kan tyvärr inte
jag som riksdagsledamot ge order om, utan det är
Rikspolisstyrelsen som måste göra det.

Anf. 170 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Kia Andreasson säger att man inte
kan stå här och säga så enkelt, som Ragnwi Marce-
lind gör, att det saknas resurser.
Jag skulle vilja fråga Kia Andreasson om hon
läste Aftonbladet den 14 mars. Kriminalinspektör
Börje Karlsson har anmält fem förundersökningsleda-
re i Stockholms län till JO. Han hävdar att bristande
resurser gör att polisen hellre lägger ned fall än utre-
der dem. Om inte Kia Andreasson tror på honom
kanske hon lyssnar till BRÅ:s rapport om varför
brottsuppklaringen har minskat. Där står det så här:
Slutsatsen är att det i hög grad handlar om resurser
om brottsuppklaringen ska återföras till en mer ac-
cepterad nivå, som förelåg före omorganisationen i
mitten av 1990-talet. Vissa förbättringar kan säkerli-
gen uppnås genom effektiviseringar, men det är inte
rimligt att förvänta sig några stora effekter av sådana
åtgärder. En mer realistisk väg är att utöka resurserna
för utredningsverksamheten.
Kia Andreasson står här och säger gång på gång
att det inte behövs mer resurser. Vi står ju inte här
och säger det för att vi på något sätt vill trilskas med
regeringen, Miljöpartiet eller polisen, utan vi gör det
därför att vi är angelägna om att skapa trygghet för
samhällsmedborgarna. De ska känna att deras brott
utreds, och polisen ska inte behöva anmäla sig själv.
Tycker Kia Andreasson att det är rimligt att vi har
kommit till en sådan här situation i polisväsendet i
Sverige år 2002? Jag skulle gärna vilja ha svar på den
frågan.
Sedan säger Kia Andreasson att det finns så
mycket pengar att närpolisen skulle kunna fungera,
men den kan inte det därför att den inte har resurser.
Närpolisstationerna har ju lagts ned. 193 närpolisom-
råden har stängts de senaste sex åren, och då kan det
inte fungera som det skulle göra. Det är bara det vi
försöker säga om och om igen.
Jag tycker att det är Kia Andreasson som inte
lyssnar och har öronen öppna. Jag försöker förklara
varför jag argumenterar på det sätt som jag gör.

Anf. 171 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag sade att vi har gett mer pengar till
polisen. Det här året, 2002, är det 1,5 miljarder. I
tidigare budgetdebatter har kd haft en viss summa
som man vill ge till polisen. När då vi som nu sam-
ordnar budgeten - s, v och mp - har gett mer än det
har man snabbt också gett mer det budgetåret, men
det är ju inte så vi kommer längre. Vi har gett mer
pengar till polisen, men det krävs också, Ragnwi
Marcelind, analyser och utvärderingar av det som inte
fungerar.
Riksdagens revisorer hade sett att förundersök-
ningarna höll dålig kvalitet. Då kanske det inte endast
handlar om hur många poliser som finns. En kvali-
tetshöjning när man gör förundersökningar är bety-
delsefull och kan göra att fler utredningar leder till att
den som har begått brott också döms. Det är det ar-
betet som nu håller på att bedrivas. Det handlar just
om den analysen.
Vi har också diskuterat i utskottet att man skulle
ge Riksdagens revisorer uppdraget att ännu en gång
titta på varför utredningarna avskrivs. Det har vi
pratat om, och vi har varit överens om att vi kanske
ska göra det, så det pågår arbete hela tiden. Att bara
tala om felen och aldrig tala om vad vi gör för att
rätta till felen tycker jag är ensidigt. Och så kommer
man bara med pengar - pengar löser allt. Det är inte
så, men visst behövs det pengar också, och det har vi
givit.

Anf. 172 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Varför har då Kia Andreasson inte re-
serverat sig till förmån för vår reservation där vi krä-
ver just analys och utvärdering av varför avskrivning-
arna är så stora?
Det är ju precis det vi föreslår. Men Kia Andreas-
son har inte velat ställa upp på vår reservation. Hon
säger att Miljöpartiet tillsammans med regeringspar-
tierna har gett mer pengar. Det har också vi gjort.
Även vi har kommit fram till den slutsatsen att resur-
serna inte räcker, eftersom verkligheten ser ut som
den gör.
Kia Andreasson säger att det krävs analyser och
utredningar av hur det fungerar i verkligen. Vi har ju
fått rapport på rapport om att det inte fungerar i verk-
ligheten! Det tar i genomsnitt en timme innan polisen
är på plats efter att ett brott har anmälts. På många
håll dröjer det flera timmar innan polisen anländer.
Dessa analyser och värderingar måste väl ge några
signaler till oss beslutsfattare om att det är något som
inte stämmer.
Jag vill till sist fråga Kia Andreasson: Är det rim-
ligt att människor i Sverige år 2002 inte kan lita på att
polisen svarar när de ringer? Är det rimligt, om man
svarar, att man säger till den som har varit utsatt för
brott att man inte har möjlighet att komma? Är det ett
sådant Sverige Kia Andreasson vill ha? Kan Kia
Andreasson medge att det faktiskt saknas resurser?
Vi kanske inte har föreslagit tillräckligt med re-
surser vi heller. Vi måste se över verksamheten för att
kunna tillgodose de behov som samhällsmedborgarna
har.

Anf. 173 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! De signaler som har kommit om att
det tar lång tid att rycka ut och signaler om andra
missförhållanden har resulterat, Ragnwi Marcelind, i
att det i dag finns två nya polishögskolor. Det har
resulterat i att det är personer under utbildning som
snart kommer att återta de platser som drogs in, när vi
var tvungna att spara pengar inom alla myndigheter.
Ragnwi Marcelind vet så väl att detta händer just nu.

Anf. 174 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Kia Andreasson slutar med att nämna
de nya poliser som kommer ut som aspiranter och
sedan kommer in i verksamheten. Kan vi vara så
säkra på att det finns pengar att betala deras löner?
Jag ställer den frågan, eftersom Rikspolisstyrelsen
och dess chef är djupt oroade över det som Kia And-
reasson tog upp tidigare, dvs. kommunikationssys-
temet TETRA.
Vi vet att Rikspolischefen har begärt en löneram
på 2 miljarder kronor för att täcka den kostnaden.
Men han har samtidigt sagt att det kan bli så att de
nya poliserna får stryka på foten. Det kan bli så, att
när de har gått sin utbildning finns det inte pengar att
anställa dem. Vad säger Kia Andreasson om det? Har
Kia Andreasson uppfattat att det är så allvarligt?
Eftersom Kia Andreasson kommer från Västra Göta-
land och jag från Skåne vet vi att det här måste vara
installerat och klart den 1 januari 2004.
När det gäller budgeten var det 1,8 miljarder kro-
nor och inte 1,5 miljarder som polisen fick som nya
pengar av regeringen och av er och Vänsterpartiet
som dess släpvagnar.
Läs budgetunderlaget som Rikspolischefen har
gått ut med och som han presenterade på sammanträ-
det för två veckor sedan! Där konstaterar Rikspolis-
chefen att de 1,8 miljarderna inte har gått till ett enda
nytt område utan ätits upp av underskott och löneupp-
räkning. Det är synd att jag inte har underlaget med
mig. Då hade jag kunnat läsa upp det ordagrant. Är
det för att klara de ständiga eftersläpningarna som
man ska tillföra nya pengar?

Anf. 175 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Nu börjar vi fördjupa oss i budgeten.
Regeringen ska ju lägga fram en vårproposition, och
då får vi kanske diskutera ämnet vidare. Jag har redo-
gjort för de överenskommelser som vi har varit med
om. Det är avsatt extrapengar för 2003 och 2004.
Men det är ett val dessförinnan, så jag kan inte ta
direkt ansvar för kommande år. Vi har dock haft
intentionen att öka tilldelningen. Självklart måste
dessa nya poliser kunna avlönas.

Anf. 176 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Det kommer ett val, sade Kia Andre-
asson. Vi ska inte nämna några summor, men jag
undrar om vi skulle kunna få höra om Miljöpartiet
kommer att prioritera rättstryggheten och rättsväsen-
det kommande valrörelse. Är det en mycket viktig
fråga för er?

Anf. 177 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det har jag visat i min redogörelse för
de belopp som ändå har tillförts rättsväsendet. Själv-
klart är detta en viktig fråga. Men vi kan inte lösa
brottsproblematiken enbart med fler poliser, Maud
Ekendahl. Det krävs insatser från flera områden i
samhället. Det är helt klart så.

Anf. 178 MARGARETA SANDGREN (s):
Fru talman! I detta betänkande behandlas motio-
ner från allmänna motionstiden som rör polisfrågor.
Inte oväntat tas i en mängd motioner upp händelserna
under EU-toppmötet i Göteborg och frågor som rör
polisens förutsättningar att upprätthålla ordningen vid
demonstrationer. Man tar också upp arbetsmiljö,
brottsutredningsverksamhet och internationellt polis-
samarbete.
Jag är inte särskilt förvånad över att resursfrågor-
na kommer upp. Naturligtvis har man rätt att ta upp
dem också vid detta tillfälle.
Jag skulle vilja börja med att kommentera detta.
Ragnwi Marcelind säger så här: Jag har Thomas
Bodström med mig när det gäller mer resurser till
polisen. Vi socialdemokrater har också samma upp-
fattning som socialdemokraten Bodström. Visst be-
höver polisen mer resurser. Men det ska vägas mot
andra angelägna områden som också har betydelse
för brottspreventionen, dvs. förebyggande verksam-
het.
I polisens budgetunderlag skriver man om ett an-
tal trender när det gäller brottsutvecklingen. Bl.a.
lyfter man fram ungdomar och ungdomsbrottslighe-
ten. Man tror att situationen kan bli mycket allvarli-
gare. Man beskriver de segregerade områdena och
den grogrund som finns där för en negativ brottsut-
veckling.
Det står alldeles klart för oss socialdemokrater,
liksom jag tror att det gör för Vänsterpartiet och
Miljöpartiet, att vi bör göra satsningar för att utjämna
klyftorna i samhället och vända utvecklingen när det
gäller ungdomar i segregerade områden. Det handlar
om att satsa på bostadsområden. Det handlar om
fritiden. Det handlar om kulturen. Det handlar om
skolan. Det handlar om att satsa också när det gäller
narkotikapolitiken och alkoholpolitiken. Man måste
väga de intressena mot varandra.
Det är väl allom bekant att statens kaka är begrän-
sad och att vi måste göra en avvägning när det gäller
insatserna. Vi har också valt att satsa en hel del på
polisen, men det kanske inte är tillräckligt. Vi får se
hur det går framöver.
Oppositionspartierna har olika anslag i sina bud-
getframställningar. Moderaterna satsar mest. Därefter
kommer, med halva anslaget, Kristdemokraterna.
Centerpartiet satsar ett par hundra miljoner och Folk-
partiet 300 miljoner. Är ni inte ense om hur mycket
som krävs och vilka behov som ska tillgodoses inom
de ramarna? Det kan man fråga sig.
Samtidigt ställs det krav på fler poliser till gles-
bygden, fler poliser till närpolisområdena, fler poliser
när det gäller brottsutredande verksamhet och fler
poliser för spaning. Ni anger ungefär samma behov,
men ni har inte samma summor i anslaget.
Man kan också ta upp frågan om hur resurserna
fördelas inom polismyndigheterna. Det kan man ha
synpunkter på. På Lidingö, t.ex., finns det tillräckligt
med poliser, men inte i Botkyrka. Man kan fundera
på hur polisresurserna fördelas och om de kommer till
de områden där de behövs mest.
Låt mig återgå till betänkandet. Jag yrkar bifall till
förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
Naturligtvis tar reservationerna upp ett antal angeläg-
na frågor, men i de flesta fallen pågår det ett arbete
som syftar till att uppnå det som både majoriteten och
reservanterna eftersträvar.
Självfallet ska polisen ha bästa möjliga förutsätt-
ningar och beredskap för att kunna ingripa vid olika
händelser som kan ske under vitt skilda omständig-
heter. Det kan handla om mer resurser, javisst, men
lika mycket om att utveckla arbetsmetoder, att ha
tillgång till adekvata verktyg och instrument, lättill-
gängliga uppgifter, vapen och skyddsutrustning samt,
inte minst, att ingripande av större slag sker med en
god ledning av verksamheten.
Jag ska kommentera några av reservationerna och
se om jag hinner med det som några tidigare talare
har tagit upp.
Först gäller det ordning och säkerhet vid demon-
strationer och polisens agerande vid EU-toppmötet i
Göteborg. Jag vill säga att regeringen agerade väldigt
snabbt och tillsatte en kommitté under ledning av
Ingvar Carlsson, som har fått ett vittomfattande upp-
drag. Det handlar om kartläggning och analyser. Det
handlar om att se över planering och organisation.
Det handlar om hur man tillvaratog underrättelsein-
formation. Det handlar om polisresurser och utrust-
ning. Det handlar om utbildning, förberedelse och
utbyte av information och underrättelser osv.
Man har också i uppdrag att se över polislagen i
enlighet med vad som efterfrågas, som jag ser det i
alla fall, i reservation 1. Det framgår av betänkandet
att man ska överväga om de regler i polislagen som
syftar till att upprätthålla ordningen och förebygga
brott, t.ex. bestämmelserna om avvisning, avlägsnan-
de och tillfälligt omhändertagande, är ändamålsenligt
utformade. Arbetet ska i detta sammanhang bedrivas
med utgångspunkt i att behovs- och proportionalitets-
principerna också fortsättningsvis ska utgöra grund-
principerna vid polisingripanden.
Även Rikspolisstyrelsen har låtit utvärdera po-
lisinsatserna i Göteborg och föreslagit att man ska ta
fram ett nationellt koncept för särskilda händelser där
man också tar upp frågor om polistaktik, riskanalys,
utbildning, utrustning osv.
I reservationen ställs krav på en särskild utredning
kring polisens insatser och agerande vid bl.a. Schil-
lerska gymnasiet. Det pågår nu en förundersökning
vid åklagarmyndigheten kring de händelserna, och
dessutom kommer Göteborgskommittén efter det att
förundersökningen är avslutad att titta närmare på
händelserna vid Schillerska gymnasiet. Jag tycker
därför inte att man behöver ta till ytterligare en utred-
ning för att se över vad som hände där, utan detta är
föremål för särskilda utredningar och överväganden.
Utredningsverksamheten är också ett prioriterat
område i polisens verksamhet. I regleringsbrevet
framgår att man ska redovisa vilka åtgärder som vid-
tagits för att uppnå de krav som kan ställas på kvali-
tet, genomströmningstider, hänsyn till brottsoffer och
vittnen m.m. Rikspolisstyrelsen har vidtagit en rad
åtgärder, och de erfarenheter som man hittills har
uppnått är goda. Under föregående år startade ett
metodutvecklingsarbete i syfte att öka kvaliteten och
minska genomströmningstider och balanser. Det är
inte så - det vill jag säga till Gunnel Wallin - att man
bara reste runt för att minska de balanser som fanns,
utan det handlade om att utveckla arbetsmetoder och
att samtidigt beta av de balanser som finns. Man
besökte ett stort antal myndigheter för att förbättra
och utveckla utredningsverksamheten. Detta sprids nu
till samtliga polismyndigheter. Inriktningen är att
finna bra former för att få bra första- och andra-
handsåtgärder, väl fungerande undersökningsledning
med spetskompetens och tillgång till kvalificerad
utredningskompetens även under kvällar och helger.
Kristdemokraterna ställer i en reservation krav på
utvärdering. Jag utgår ifrån att den expertgrupp som
åker runt också ser över på vilket sätt man hanterar
avskrivningsmöjligheterna. Det är naturligtvis inte
tillfredsställande om det är som Kristdemokraterna
påstår, dvs. att man skulle använda dessa på ett otill-
börligt sätt. Naturligtvis kan tiden från anmälan till
det att man inleder en förundersökning, om man nu
beslutar sig för detta, vara alltför lång med hänsyn till
vittnen, möjligheter att spåra upp brottslingen osv.
Men det är viktigt att man påbörjar ett metodutveck-
lingsarbete som handlar om att fånga upp detta med
första- och andrahandsåtgärder så att man kan starta
en utredning eller förundersökning och sedan gå
vidare. Det krävs naturligtvis mer resurser, men det
krävs också ett metodutvecklingsarbete.
Jag ska också nämna något - jag ser att tiden tick-
ar i väg - om arbetsmiljön. Denna fråga har man tagit
tag i. Förra året anordnades en arbetsmiljökonferens,
och vid arbetsgivardagar har detta varit en av de vik-
tiga punkterna. Man har en särskild samordnare. Man
arbetar med gemensam arbetsmiljöutbildning. Man
har informationsutbyte om arbetsmiljöområdet. Man
har former för att ta fram statistik kring arbetsskador,
tillbud och sjukfrånvaro. Således har man påbörjat
detta arbete.
I en reservation talas det om att polisernas arbets-
situation är så allvarlig att man inte ska behöva jobba
natt efter 55 år. Precis det säger Rikspolisstyrelsen i
sitt budgetunderlag: Man strävar efter att poliser inte
ska behöva jobba helger eller nätter efter det att de
fyllt 55 år. Också där är reservanternas krav alltså
tillgodosett.
Jag stannar där, fru talman, och yrkar återigen bi-
fall till förslaget i betänkandet och avslag på reserva-
tionerna.

Anf. 179 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Detta är andra gången i rad vi har en
debatt med justitieutskottets frågor och vi moderater i
oppositionen inte får svar på våra frågor. Jag vet inte
om det är medvetet som Socialdemokraternas företrä-
dare väljer att inte bemöta våra frågor, men jag tycker
faktiskt att vi har rätt att få svar. Eftersom vi har re-
plikrätt ställer jag nu frågorna om igen.
Eftersom vi länge har haft diskussioner om vilken
brist det är på poliser har vi sagt att vi gärna vill infö-
ra ny kompetens inom polisen. Vi vill hjälpa dem att
få befogenhet med en specialistutbildning för att få in
andra yrkeskategorier - ekonomer, analytiker, bete-
endevetare osv. - i poliskåren. Varför, Margareta
Sandgren, tycker ni inte att det är angeläget att gå
med på det?
Min andra fråga är också angelägen eftersom den
snart måste vara löst. Det är inte bara jag som har
tagit upp detta, men inte ett ord till någon av oss om
radiokommunikationssystemet, TETRA-systemet!
Var och när kommer pengarna till detta system, som
måste vara klart till den 1 januari 2004? Är det detta
ni ska ta inom ram, som jag sade tidigare, som rege-
ringen har sagt? Är det då ni ska ta nya polisers löner
så att de inte kan anställas ute i organisationen? Jag
vill ha svar, tack, Margareta Sandgren!

Anf. 180 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag inledde, Maud Ekendahl, med att
dels besvara en del av de frågor som ställdes här i
kammaren, dels säga att jag skulle försöka hinna
svara på de andra. Det gjorde jag inte, utan tiden gick
ut. Jag återkommer nu till dem.
När det gäller utbildning för specialister har man
ute på polismyndigheterna och i Rikspolisstyrelsen
anställt ett antal specialister på en rad områden. Det
kan vara analytiker, miljöexperter, ekonomer osv.
Man skriver också i sitt budgetunderlag, som både jag
och Yvonne Oscarsson har skrivit under, om att i den
mån det behövs ge polismans befogenheter också till
dessa specialister. Hur man sedan ska utforma detta
får vi väl återkomma till. Vi har ställt oss bakom det.
Vi tycker att det kan vara en bra väg att gå, och om
det behövs ska man naturligtvis göra det. I den delen
har vi ingen annan uppfattning, men vi tycker inte att
vi behöver ställa oss bakom en reservation om något
redan är på gång.
Beträffande ledarskapsutbildning och karriärmöj-
ligheter pågår det en rad arbeten. Naturligtvis ska
grundutbildningen följas av vidareutveckling och
kompetensspecialisering eller chefsutveckling. Det är
oerhört viktigt att de här karriärvägarna finns för unga
nyexaminerade poliser. Ska vi kunna behålla poliser-
na framöver i verksamheten måste vi naturligtvis
erbjuda en bra och stimulerande arbetsmiljö, bra
arbetsvillkor och också karriärmöjligheter.
Utskottet har tidigare uttalat sig och lämnat ett ytt-
rande till försvarsutskottet om TETRA-systemet. Jag
har ingen annan uppfattning än Maud Ekendahl, att
det systemet behöver komma i gång.

Anf. 181 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Här har vi hört i kväll, och vi har sagt
det på olika sätt, att det är eländes elände ute i po-
liskåren.
Margareta Sandgren har påtvingats rollen att i för-
svarstal släta över och säga att det inte är så farligt
osv. om vad som egentligen händer ute i verkligheten.
Då tänkte jag fråga: Är det här ord som Margareta
Sandgren bara läser in i protokollet, eller upplever
Margareta Sandgren det här när hon besöker närpolis-
stationer och åker med polisbilar på kvällar och nätter
för att ta del av hur verkligheten är? Är Margareta
Sandgren ofta ute i verkligheten, eller är det en verk-
lighet som Margareta Sandgren får ta del av men
ingen av oss andra när vi är ute? Jag känner inte igen
den verklighet som Margareta Sandgren gör gällande.
Ni har sagt om antalet poliser att ni år 2004 vill ha
17 000 poliser i landet. Vi ligger på ca 16 200 i dag.
När den borgerliga regeringen hade makten låg vi på
18 200-18 400 under de tre åren. Sedan har det sakta
glidit ned till drygt 16 000. Rikspolischefen säger att
verksamheten behöver 19 000 poliser för att fungera
någorlunda bra. Vilket år beräknar ni socialdemokra-
ter att ni ska uppfylla det? Ni säger 17 000 poliser år
2004. Jag skulle gärna vilja höra det här.

Anf. 182 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Får jag börja med det sista, Maud Ek-
endahl. Jag tycker att man ska vara lite försiktig när
man omger sig med sådana siffror som Maud Eken-
dahl. Under de borgerliga åren fanns det 18 400 poli-
ser, säger hon. Det är inte med sanningen överens-
stämmande. Ni räknar in dem som gick på grundut-
bildningen. Det fanns 16 700 poliser. Den statistiken
finns att få varsomhelst, både i departement och i
riksdag och också hos Rikspolisstyrelsen. Jag har
lyssnat av den här siffran många gånger. Det är en
siffra som ni använder ute i debatterna. Det var på
den tiden så att man anställdes så fort man gick in på
utbildningen på Polishögskolan. Dem räknar ni in.
Jag tycker att man ska vara lite försiktig.
Jag har inte sagt att allting är bra. Jag har medgett
att det finns brister, att vi behöver mer resurser. Men
jag är inte beredd att ställa mig bakom den eländesbe-
skrivning som Moderaterna i alla möjliga och omöjli-
ga sammanhang för fram. Det låter ibland på er som
att ingenting bra utförs av poliserna, att man inte kan
göra bra ingripanden, att man inte kan utreda, att
uppklaringprocenten är noll. Det utförs faktiskt en hel
del bra arbete inom polisen. Men det finns brister,
och dem ska vi naturligtvis åtgärda.

Anf. 183 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ställa några frågor till
Margareta Sandgren, som bl.a. sade att man skulle
utjämna klyftorna. Får också landsbygden sig en
skvätt så att klyftorna minskar även där och man får
grundservicen med polis tillgänglig i glesbygden?
Min nästa fråga är: Finns det möjligheter till fort-
bildning? Finns det ersättare så att man kan gå denna
fortbildning och utveckla arbetsmetoderna? Hur ser
det ut i verkligheten?
Hur är det med medborgarperspektivet hos närpo-
lisen? 280 000 invånare i närpolisområdet - är det
detta som Socialdemokraterna och Margareta Sand-
gren anser är det optimala?
Sedan skulle jag vilja ställa ytterligare en fråga
om arbetsmiljön. Margareta Sandgren sade att det
hade startats en arbetsmiljökonferens. Det kan väl
vara bra. Men hur ser långtidssjukskrivningarna ut för
polisen? Går de nedåt eller uppåt?

Anf. 184 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Det är rätt många frågor att besvara
på den korta tid man har till förfogande.
När jag talade om att utjämna klyftorna talade jag
om att utjämna dem i samhället mellan människor,
men det handlar också om att utjämna klyftorna regi-
onalt. Därför har vi ett sådant skatteutjämningssystem
som vi har för att utjämna de klyftor som kan finnas.
Vad gäller poliser i glesbygden finns det två pro-
blem: dels att det kanske inte finns tillräckligt många,
dels att ungdomarna inte söker sig dit utan i första
hand till tätortsområdena. Det vet säkert Gunnel
Wallin.
I takt med att vi får fler poliser kommer vi också
att kunna bemanna i glesbygden på ett bättre sätt än i
dag. Det är möjligt att man måste gå även andra vä-
gar. Vi öppnade en polishögskola i Umeå bl.a. av
skälet att kunna rekrytera poliser också uppe i Norr-
land och i glesbygden.
Det låter inte särskilt bra om man har så jättestora
närpolisområden som Gunnel Wallin nämnde. Men
det är upp till varje polismyndighet att inrätta närpoli-
sområdena. Jag vet att det finns brister och att man
därför får göra dem lite större. Men man har gjort det
också för att kunna få ett optimalt utnyttjande av
resurserna, och det kan se lite olika ut i de olika om-
rådena.

Anf. 185 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! När poliser inte söker sig till glesbyg-
den måste man ställa sig frågan: Vad är orsaken? Det
är inte så att man har avlövat verksamheten så att den
inte längre är intressant? Då får man naturligtvis göra
den intressant så att fler unga söker sig dit och att vi
får samma service i hela landet.
Sedan om småföretagare som har handel och som
är utsatta för ekonomisk brottslighet. För ett par
veckor sedan var det sju fula otäcka angrepp mot
småföretagarverksamhet. Dessa små företag kan inte
försäkra sig. Bankerna ger dem inte säkerhet, man
kan inte låna pengar. Vad säger ni till dessa företaga-
re när man inte kan utreda brotten, inte få tag i brotts-
lingarna? Det är inte lätt att få i gång Sverige och få
småföretagare att ställa upp när situationen ser ut så
här, och det inom många områden. Vilka råd har
Margareta Sandgren att ge till dessa småföretagare?

Anf. 186 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Angående poliser i glesbygd måste
man ställa sig frågan varför poliser inte söker sig dit.
Men jag tror inte att det alltid handlar om att verk-
samheten har avlövats. Jag tror att det är så att ung-
domar söker sig till större tätorter därför att de tycker
att de då kan jobba i en bättre och mer stimulerande
verksamhet, vad vet jag. Det handlar inte bara om
Norrland, det handlar om mitt eget län. Till orter
några mil från tätorten vill man inte söka sig därför
att man inte tycker att det är intressant. Man vill vara
i tätorten. Det finns anledning att fråga sig varför det
är så. Jag tror inte att vi har helhetslösningen än på
det. Men naturligtvis måste vi jobba vidare.
När det gäller handel och småföretagarna är det
inte bra att man måste ha en större polisnärhet vid
sena tider på dygnet. Någon helhetslösning eller nå-
got särskilt svar har jag inte, utan alla människor i
vårt land ska kunna känna trygghet och få tillgång till
polis när man behöver det.
Centerpartiet och Gunnel Wallin kan ju ställa väl-
digt höga krav med tanke på att ni har ett par hundra
miljoner mer. Men med alla de krav som Gunnel
Wallin ställer när det gäller glesbygd, utrednings-
verksamhet, särskilt stöd för småföretag och handel
tror jag nog inte att de 200 miljonerna räcker särskilt
långt.

Anf. 187 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill också knyta an till debatten
om klyftor. I dag ser det ut så i samhället att när det
inte finns poliser att ringa efter, anlitar samhällsmed-
borgarna vaktbolag för att försöka få sitt skydd. Då
är det bara de som har råd att skydda sig som gör det.
Jag vill bara fråga Margareta Sandgren om det är
förenligt med ambitionen att minska klyftorna, samti-
digt som man inte har sett till att det finns tillräckligt
med resurser så att det finns poliser, utan samhälls-
medborgarna måste köpa sin egen vakt.
Margareta Sandgren sade också att det är lite svårt
att se vad borgerligheten vill därför att vi avsätter
olika mycket resurser. Men det räcker ju att läsa det
här betänkandet för att se att inte heller de regerande
partierna är särskilt överens. Kia Andreasson har ju
nyss stått här och sagt att det krävs mer resurser när
det gäller miljöfrågor, så man kanske ska vara lite
försiktig när man uttalar sig i de frågorna.
Vidare sade Margareta Sandgren att man ska väga
in de olika insatserna, och det är precis vad vi gör.
Om Margareta Sandgren hade läst våra motioner, inte
bara på justitieområdet, hade hon sett att vi pekar på
ett heltäckande program för att jobba brottsförebyg-
gande, satsa på ungdomsgårdar, se till att man kom-
mer in med åtgärder tidigt och snabbt så att barn och
ungdomar inte ska hamna i kriminalitet.
Till sist vill jag fråga: Vad säger Margareta Sand-
gren - hon har inte svarat på frågan som jag ställde -
om antalet avskrivningar? Rikspolischefen säger stolt
att antalet avskrivningar höjer farten och kvaliteten.
Är det förenligt med Margareta Sandgrens synsätt på
de avskrivningar som sker i Sverige i dag?

Anf. 188 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Apropå utjämnade klyftor och vakt-
bolag för att efterfråga skydd ska vi naturligtvis ha en
polis som är så fördelad över landet att medborgarna
kan känna trygghet. Men det är ju inte det jag pratar
om när jag pratar om att utjämna klyftorna, utan det
handlar om att satsa resurser i de områden där resur-
serna behövs mest.
Jag har inte läst alla Kristdemokraternas motioner
i de här frågorna, men jag är inte alldeles övertygad
om att jag delar uppfattningen. Ni vill samtidigt vara
med och sänka skatterna och framför allt gynna de
som har mest resurser. Jag ser att ni vill ha ytterligare
en karensdag och att det är de arbetslösa som ska få
bidra med lite pengar för att ni ska satsa mer på de
här områdena, så jag är inte säker på att jag delar
uppfattningen att ni satsar mer på att utjämna klyftor-
na i landet.
Till detta med avskrivningar. Vad rikspolischefen
har uttalat behöver inte jag stå bakom på något sätt.
Det får väl stå för honom om han har uttalat att det
skulle höja farten och kvaliteten. Vad jag redogör för
är att man har påbörjat ett arbete för att öka genom-
strömningstiderna, för att förbättra kvaliteten och för
att man ska ha tillgång till förundersökningsledare
dygnets alla timmar, även helger och kvällar. Man
ska ha kvalificerad, kompetent personal som när de
tar emot anmälningarna kan avgöra hur de ska prio-
ritera. Det är ett viktigt arbete som pågår. Jag säger
inte att de har nått ända fram, men man ska väl ändå
låta dem arbeta på för att kunna förbättra brottsutred-
ningsverksamheten.

Anf. 189 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle bara vilja veta om Marga-
reta Sandgren delar min oro över att polisen t.o.m.
JO-anmäler sig själv m.fl. därför att man anser att
avskrivningarna hos polisen pressas fram därför att
det är en resursfråga - man hinner inte med. Delar
Margareta Sandgren den uppfattningen?
Debatten som vi alltid för om kakan som ska för-
delas till så mycket som möjligt är egentligen ganska
knepig. Vi pratar om hur den befintliga kakan ska
räcka att fördela till alla de behov som finns i vårt
land. Det kommer den inte att göra i framtiden. Vi
måste alltså börja diskutera hur vi ska få den här
kakan att bli större. Här har vi kristdemokrater också
en rad förslag på hur vi ska kunna stimulera företa-
gande, hur vi ska få människor att i högre utsträck-
ning våga anställa fler etc. Det handlar alltså om att
våga se framtiden an med en vision om att vi ska
kunna ha större möjligheter att fördela pengar. Men
nu handlar det om de befintliga pengar som vi har i
dag, och vi har avsatt mer pengar till polisen därför
att vi vill inte att det ska se ut så här.
Min fråga på nytt igen: Tycker inte Margareta
Sandgren att det är oroväckande med den ena anmä-
lan efter den andra, där man själv säger att allt inte
står rätt till? Ska vi inte våga ta det till oss och erkän-
na att det som Kristdemokraterna har sagt i sin mo-
tion i detta betänkande är värt att utreda och utvärde-
ra?

Anf. 190 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Det är klart att det är oroande. Jag har
ingen annan uppfattning än Ragnwi Marcelind i den
meningen att det är oroande. Men man går nu igenom
polismyndighet för polismyndighet för att förbättra
arbetsmetoder, för att bringa ned balanserna och för
att få bättre förstahandsåtgärder.
Jag har också sagt att det naturligtvis behövs mer
resurser. Men man behöver också utveckla kompe-
tensen så att man kan utreda de anmälningar som
kommer in på ett bra sätt och därigenom uppnå en bra
kvalitet, så att de kan ligga till grund för ett åtal och
kanske så småningom en dom. Men det måste ju hålla
hela vägen fram. Detta är jätteviktigt, och jag har
ingen annan uppfattning.
Men det ser inte likadant ut i hela landet. Den
eländesbeskrivning som ni ibland gör er till tolk för
stämmer inte. Det ser sämre ut på vissa håll och bra
på andra håll. Det finns naturligtvis brister, och det är
inte är bra, men de ska åtgärdas. Så är det.

Anf. 191 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Margareta Sandgren säger att reser-
vation 2 om polisens agerande vid EU-toppmötet i
Göteborg är tillgodosedd. Men det är den inte. Även
om åklagarna gör en förundersökning ska den, och
det är vitsen med vår reservation, genomföras av en
oberoende grupp skild från det dagliga arbetet i rätts-
väsendet. Det är så extra känsliga saker att utreda att
vi anser att de inte ska utredas inom rättsväsendet.
Erfarenheten och historien visar att när utredning-
ar inte sker på det sätt som alla inblandade önskar
utan felaktigheter sker, finns det med hela tiden om
man inte gör något riktigt åt det. Därför ville vi ha
denna oberoende utredning, och en sådan gör inte
Göteborgskommittén - det står inte så i direktiven -
utan det är åklagarna som gör förundersökningarna.
Varför kan inte Socialdemokraterna dra lärdom av
alla misstag som har gjorts när man inte har utrett
ordentligt och gått till botten med det? Varför kan
man inte tillsätta en utredningsgrupp? Vad är det som
utgör så stora hinder för det?

Anf. 192 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Som jag sade har Göteborgskommit-
tén ett uppdrag att titta på en rad frågor som här-
stammar från Göteborgshändelserna. Men man har
också beslutat om att göra en förundersökning särskilt
när det gäller händelserna vid Schillerska gymnasiet.
Därefter kommer Göteborgskommittén att titta på
detsamma och återkomma med en rapport i det hän-
seendet. Jag tycker att yrkandet därmed är tillgodo-
sett. Avvakta och se vad Göteborgskommittén kom-
mer fram till så småningom. Om man inte då är rik-
tigt nöjd med det uppdrag som Göteborgskommittén
har givits kan man återkomma. Det har gjorts en hel
del insatser, och jag tror att Göteborgskommittén
dyker ganska djupt i de olika delarna av händelserna.

Anf. 193 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Personerna som sitter i Göteborgs-
kommittén säger: Vi kommer inte att granska poli-
sens agerande. Det är bara förundersökningarna som
kommer att diskuteras. Vi kommer inte att göra det.
Det har vi inte direktiv för. Det är så uppdraget är.
Det är därför det skulle vara angeläget att ha den
här gruppen nu. Menar då Margareta Sandgren att det
här fortfarande ska finnas kvar så att när Göteborgs-
kommittén är färdig, och nu har de skjutit upp dagen
för att presentera sin utredning till efter valet, då ska
man tillsätta gruppen som ska undersöka? Då har det
gått lång tid. De behövs nu, när det är mer aktuellt.

Anf. 194 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Det har naturligtvis gått lång tid se-
dan det här skedde, men jag tror att man jobbar med
detta. Man har gjort en rad intervjuer med ungdomar i
Göteborg, också sådana som berör händelserna i
Schillerska gymnasiet. Den uppgift som jag har, och
som kommer från Göteborgskommittén, från dem
som arbetar som experter eller sekreterare i kommit-
tén, är att de har intentionen att titta särskilt på hän-
delserna i Schillerska gymnasiet men att de avvaktar
den förundersökning som åklagarmyndigheten nu
håller på med.

Anf. 195 GÖRAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Redan i fjolårets debatt framhöll jag
det tragiska i att åter behöva aktualisera frågan om
eftersök av försvunna personer. I debatten för två år
sedan tackade jag utskottet för en relativt välvillig
behandling av min motion om eftersök av försvunna
personer den gången. I årets betänkande hänvisar
utskottet endast till tidigare betänkanden och tidigare
avslag på motionerna.
Jag har varit noga med att inte väcka samma mo-
tion år efter år. I stället tar jag upp de här allvarliga
problemen med undermåliga resultat vid eftersök år
efter år. Jag kan inse att det direkta valet av sökmeto-
der inte är en sak för kammaren att besluta om. Där-
emot borde kammaren, och i synnerhet justitieut-
skottets ledamöter, vara lyhörda för missförhållanden
inom polisväsendet. Oviljan att ta till sig annorlunda
metoder och nya metoder tyder på allvarliga ledar-
skapsproblem inom polisen. Debatten tidigare i dag
har visat hur polisens kris blir värre för varje dag. Att
man inte har klarat av gränssättningen till brottspro-
vokation har vi helt nyligen kunnat erfara. Vi har
också kunnat erfara hur vanliga brott aldrig beivras
och hur högarna stämplade med "ej spaningsresultat"
bara växer.
Jag vet detta av egen erfarenhet Det gäller fallet
med min stulna gamla utombordsmotorer. Jag vet hur
polisen stod maktlös inför en ökande, allt fräckare
kader av brottslingar. Jag ordnade ju t.o.m. fram vitt-
ne och mer eller mindre namn och adress på förövar-
na, men till inget resultat. För mig gick det bra. Jag
gick till motståndarlaget. De flesta medborgare har ju
inte ett sådant här litet kort där det står: Du får här-
med ett fribrev från Sveriges fångars centralorganisa-
tion. Det har jag, men det har inte den stora majorite-
ten av medborgare. Det måste bli en ändring.
Fru talman! Dessvärre har sedan debatten för ett
år sedan ännu en liten pojke i Västsverige gått vilse
och omkommit i terrängen. Det här inträffade samma
dag som Jespers föräldrar skulle avtäcka ett minnes-
märke över honom, Jesper i Kungsbacka. Ganska
nyligen misslyckades man också med att finna en
känd rövare, som ringde och berättade att han kommit
vilse. Han hittades långt senare död några hundra
meter från den plats där han lämnat en stulen bil
samma dag som han försvann.
Fru talman! Det är för mig obegripligt att polisen
visar en så total ovilja att använda alla till buds ståen-
de medel när man söker efter barn och gamla som går
vilse. Och i ett humanistiskt samhälle, fru talman,
måste vi använda alla resurser för hitta också bok-
stavligen vilsekomna rövare.
Jag läste för övrigt i dagens Göteborgs-Posten om
två fyraåringar som i går försvann från ett dagis mitt i
Göteborg, i Linnéstaden, kl. 11. Dessbättre hittades
de - om än vilse - välbehållna kl. 14. Naturligtvis
kom de som vanligt till rätta av en tillfällighet, efter-
som en privatperson hade uppmärksammat pojkarna.
Fru talman! För några veckor sedan besökte jag
polisen Bosse Olsson i hans hem utanför Uppsala.
Bosse är hundförare och instruktör vid hundsektionen
hos Stockholmspolisen. Bosse har tränat fågelhundar
till sök. Nu ser jag att kammarens ledamöter, utskot-
tets ledamöter, blir förvånade över att jag inte genast
börjar tala om blodhundar. Bosse har alltså tränat
fågelhundar. Han menar att det gäller att utnyttja de
naturliga egenskaperna hos hundarna, dvs. få dem att
utföra ett arbete som är lustfyllt och som består av
sådant som hundarna gillar att göra. Då blir resultatet
faktiskt bättre.
Fågelhundar springer bara för att de tycker att det
är kul. De springer hit och dit och täcker stora områ-
den men håller hela tiden kontakt med föraren. Det
går enkelt att lära de här hundarna att sätta sig still
när de hittar en människa i stället för en fågel. De har
aldrig präglats på fågel. Bosse har utrustat sina hund-
ar med en pejlutrustning som ger olika signal för
rörelse och stillastående. Det gör att man enkelt med
hjälp av pejlen kan ta reda på var hunden har satt sig
och hitta den försvunne. Naturligtvis kan tekniken
med modern GPS-utrustning innebära att det blir
ännu lättare att lokalisera hund och försvunnen.
Fru talman! Blodhundar följer spår som något
naturligt, och de har en stor egen lust att följa spår.
Kammarens ledamöter är förhoppningsvis bekanta
med det förhållandet att lust är en viktig drivkraft.
Många här känner t.ex. stor lust inför att stå i den här
talarstolen.
Fru talman! Enligt Bosse Olsson, som fortfarande
dagligen jobbar med polishundar, är träning av t.ex.
schäfrar för spår eller sök en del av lydnadsträningen.
Vallhundar söker och spårar inte för att för att det är
kul. De är avlade för att vakta får mot bl.a. vargen.
Därför är spårning en del av lydnadsträningen.
Fru talman! Det visar sig att inte ens en aktiv, be-
trodd utbildare inom hundpolisen förmår att ändra
vanor och introducera nya metoder. Bosse har mötts
av samma argument som jag har hört till leda. Det går
inte att skyddsträna. Hundarna kan bara användas vid
sök. Det lyckas inte alltid osv. Det är samma argu-
ment hela tiden.
Jag besökte polisen i New York för ett år sedan.
Jag var där 1998 också. Antalet fall då blodhundar
har kommit till nytta har ökat sedan 1998 från 206 till
569. På tre år är det alltså mer än en fördubbling. Jag
tänker nu nästa vecka, under plenifria veckan, resa
några dagar till Devon i England för att på ort och
ställe ta del av hur man där jobbar med ett projekt
med eftersökning med blodhund. Tidigare har jag,
som utskottets ledamöter säkert vet, varit i Essex i
samma ärende.
Fru talman! Fågelhundar konkurrerar inte med
schäfrar. Blodhundar konkurrerar inte med schäfrar.
Pejlutrustningar konkurrerar inte med poliser. Nu är
det alltså hög tid att man gör någonting åt de här
ledarskapsproblemen inom polisen. Möjligheten att
rädda liv måste väga tyngre än prestigen.

Anf. 196 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! EU-toppmötet som avslutade det
svenska ordförandeskapet den 15-16 juni 2001 kom-
mer många att minnas länge. Det var dagar då tiotu-
sentals människor i massiva, fredliga demonstrationer
krävde en annan världsordning, och det var dagar då
organisationer och partier, människor, träffades för att
diskutera globala orättvisor, miljöproblem och hur en
värld för människor, inte bara för företag, kan skapas.
Det var också dagar då ett litet antal våldsamma
demonstranter genom att inbjuda till och låta sig
provoceras till våld och genomföra omfattande ska-
degörelse svärtade ned den systemkritik som tiotu-
sentals andra formulerade. Och lyssna noga nu, kära
borgerlighet: Vänsterpartiets avståndstagande från det
våld och den skadegörelse som dessa gjorde sig skyl-
diga till är obetingat och klart.
Men händelserna visade också upp en polismakt
som inte kunde hantera händelseutvecklingen och
flera gånger begick mycket allvarliga misstag. Själv-
klart handlar det om att skapa en rimlig arbetssitua-
tion och ge möjlighet till fortlöpande handledning för
polisen precis så som Yvonne Oscarsson tidigare har
redogjort för.
Jag ska ta upp ytterligare några aspekter, delvis
annorlunda aspekter, på den här problematiken.
Fru talman! Det är förstås inte kammarens uppgift
att reda ut enskilda händelser, men om en lag som vi
har stiftat systematiskt missbrukas är det vår uppgift
att ifrågasätta detta.
Låt mig ge ett exempel: På Järntorget befann sig
kvällen den 16 juni 2001 några hundra människor då
polisen, utan föregående varning och utan att någon
hade kunnat hänvisa till våldsamheter eller störning-
ar, stormade torget och kvarhöll alla på platsen under
flera timmar. En del var där för att delta i en fullt
laglig manifestation, andra tog en fika, och någon
skulle ta bussen hem. På plats hänvisade befäl till att
ingripandet skedde med stöd av polislagens 13 §, men
denna ger inget stöd för ingripanden utan föregående
varning och möjlighet för den som önskar att avlägs-
na sig. Detta är inte heller bara ett enskilt exempel,
utan dessa fall kan staplas på hög.
Fru talman! Utskottet beskriver hur den s.k. Göte-
borgskommittén nu har tillsatts för att utreda händel-
seförloppet i Göteborg och eventuellt återkomma med
förslag.
För Vänsterpartiets del vill jag säga att vi förstås
kommer att delta konstruktivt i den parlamentariska
referensgrupp som har knutits till kommittén. Men
kommittén har en sådan sammansättning och roll att
det är svårt att kalla den oberoende. Många av de
organisationer som var aktiva under dagarna i Göte-
borg ifrågasätter också detta. Det är i sig värt att ta på
största allvar. En oberoende bedömning av händelse-
förloppet, och inte minst av de övergrepp som kan ha
begåtts av polisen, är nödvändig.
Fru talman! Så till frågan om polisens beväpning.
Vi har i dagens betänkande avlämnat en reservation
där vi ifrågasätter om det är rimligt att poliser stän-
digt går beväpnade med skarpladdade skjutvapen. Vi
skulle vilja att man överväger den norska modellen,
där sådan beväpning är snarare undantag än regel.
Även om direkta jämförelser säkert haltar är det in-
tressant att ta del av de uppgifter som har framkom-
mit då svenska och norska forskare nyligen jämfört
situationen i Norge och Sverige. Det visar sig att
svensk polis skjuter fem gånger oftare och skadar fyra
gånger fler personer, även om man räknar om siffror-
na efter folkmängd.
En av de ansvariga forskarna, Johannes Knutsson,
som är svensk och professor i kriminologi vid polis-
högskolan i Oslo, kommenterar detta i en svensk
dagstidning med orden: Frånvaron av skjutvapen kan
paradoxalt nog vara en skyddsfaktor. Det vore också
en utmärkt åtgärd för att bryta den nu ständigt eskale-
rande spiralen av våld vid stora politiska möten.
Fru talman! Jag var där, i Göteborg, för nu snart
ett år sedan. Jag såg det som många nu har sett: en
polismakt som agerade efter sin egen logik och sys-
tematiskt överträdde gränsen inte bara för vad som är
rimligt och taktiskt utan också för vad som är lagligt.
Det var dagar fyllda av poliser som kastade sten,
överföll och misshandlade stillsamma demonstranter
och förföljde och trakasserade oskyldiga. Polisen
avsatte sin egen samarbetsgrupp och byggde en mur
av containrar runt Hvitfeldtska, där hundratals ung-
domar för lång tid förlorade tron på dialog, samarbete
och på polisen över huvud taget.
Jag såg hur polisen utan någon rimlig anledning
stormade Järntorget och genomförde massgripanden.
Det var dagar då ungdomar som hade kommit till
Göteborg för att de ville ha en bättre värld blev tving-
ade att ligga med ansiktet i kall, blöt asfalt. De håna-
des av maskerade poliser som kallade dem för horor
och kommunistsvin och som utdelade till synes
slumpmässiga batongslag och sparkar en natt vid
Schillerska gymnasiet. Vid Vasaplatsen avlossades
skarpa skott rakt in i en folksamling, med allvarliga
skador som följd.
Fru talman! Många, främst unga människor, kom
till Göteborg för att delta i fredliga demonstrationer
och möten men fick på goda grunder och för lång tid
sitt förtroende för polisen kraftigt reducerat. Det är
bl.a. riksdagens ansvar att bidra till att förtroendet kan
återupprättas. Därför har vi i anslutning till dagens
betänkande lämnat ett antal förslag.

Anf. 197 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! För åtta år sedan avgav jag en motion
här i riksdagen som jag var ensam om att skriva på.
Det var en motion som handlade om förbud mot att
bära mask vid demonstration. När det röstades om
den var det ett femtiotal som röstade för den och
tyckte att det var en bra idé.
Jag har återkommit med denna motion några
gånger men fått den avslagen. Nu ser jag att det i
dagens betänkande finns inte mindre än 15 motioner
på samma tema. Dessutom får dessa motioner nu
ligga till grund för en utredning, och det är bra. Jag
tycker att det är viktigt att den här frågan utreds or-
dentligt. Vi får väl se vad utgången blir.
Jag har alltid menat att det behövs ett förbud, ända
sedan de kravaller som gjorde att jag en gång motio-
nerade och där man gömde sig bakom olika typer av
masker och försvårade för polisen att ingripa. Sedan
dess har det också framförts att man ska kunna identi-
fiera poliser som bär hjälmar, och det tycker jag är en
bra idé. Men det skulle också vara en bra att idé att
låta polisen avgöra från fall till fall och göra en risk-
bedömning.
Det ska inte vara något generellt förbud, men man
ska kunna säga: I den här demonstrationen skulle vi
vilja se att det var förbjudet att bära mask. Polisen
skulle ha befogenhet att ufärda ett sådant förbud.
Jag har funderat lite på vad det kunde ha inneburit
om man hade haft ett sådant förbud i Göteborg, eller
om man åtminstone hade haft möjligheten att utfärda
ett sådant förbud. Jag var också i Göteborg. Jag var
också bland demonstranterna och kände av stämning-
en. Jag minns ett tillfälle just vid Hvitfeldtska där
några ungdomar drog på sig sina masker och sade:
Nu kör vi! Så gick de fram och provocerade de ridan-
de poliser som var där.
Jag såg i ett TT-meddelande som kom för bara två
timmar sedan, klockan sex, att polisen i Västra Göta-
land vill ha maskeringsförbud. Det är en signal från
polisen i Västra Götaland. Man påpekar också i
pressmeddelandet - det togs förresten upp på TV-
nyheterna i kväll - att danskarna har denna möjlighet.
Det är alltså inget orimligt krav.
Vi får väl se vad utredningen kommer fram till.
De får väl vrida och vända på den här frågan. Men jag
har en känsla av att det finns fler som har samma
åsikt som jag hade för åtta år sedan, då ett femtiotal
riksdagsledamöter tyckte likadant.
Jag har velat göra den här markeringen eftersom
det här är sista chansen för mig att säga någonting i
denna motionsfråga. Eftersom jag lämnar riksdagen
till hösten har jag inte möjlighet att från denna talar-
stol propagera mer för den här idén. Jag vet att jag har
en stor del av poliskåren bakom mig. Vi får som sagt
se vad utredningen kommer fram till och vad riksda-
gen så småningom kommer att besluta.

Anf. 198 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har ett par frågor till Karl-Göran
Biörsmark, men låt mig först säga att jag är helt enig
om att det utgör ett problem att det finns demon-
stranter, få till antalet, som både beväpnar sig och
maskerar sig för att inte kunna kännas igen när de
utövar skadegörelse eller våld mot enskilda personer.
När Karl-Göran Biörsmark nu lyfter fram frågan
om ett i någon mening generellt förbud, men också ett
förbud från fall till fall, har jag ändå några frågor.
Om man utfärdar ett generellt förbud, vilket det
har motionerats om ett stort antal gånger, måste man
kunna svara på frågan om exempelvis de kommunal-
arbetare som drog papperspåsar över huvudet för att
protestera mot att de kände sig trakasserade på sin
arbetsplats skulle drabbas av ett sådant förbud. Man
måste fråga sig om den kurd som demonstrerar mot
den turkiska staten och därför, enligt min mening, har
all anledning att maskera sig, bör drabbas av ett mas-
keringsförbud.
Väljer man att utfärda förbud från fall till fall får
man likafullt stora bekymmer. En del av oss demon-
strerar olika årstider. Om man en kall vinterdag har
både mössa och halsduk på sig - är det tillräckligt för
att falla under Karl-Göran Biörsmarks maskerings-
förbud? Om man håller banderollen lite för högt upp
över näsan - är det tillräckligt för att falla under ett
maskeringsförbud? Så är fallet i Tyskland ibland.
Man måste avgränsa sig och tydligt visa vad man
menar. Generella ställningstaganden i all ära, men när
vi stiftar lagar och fattar beslut bör vi veta vad kon-
sekvenserna kan bli.

Anf. 199 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag förstår att Kalle Larsson inte har
läst min motion. Om han hade gjort det hade han inte
behövt ställa dessa frågor. Men man läser ju inte alla
motioner. Det är ganska givet att det är på det sättet.
Jag ska inte klandra Kalle Larsson för det. Det är
många motioner som jag inte läser.
Men i detta fall, när det handlar om den motion
som jag har väckt och det som jag tror på, är det alltså
inte fråga om ett generellt förbud. Jag sade detta i
mitt anförande. Om Kalle Larsson hade lyssnat på det
hade han inte heller behövt ställa dessa frågor.
Jag menar alltså, precis som jag sade, att detta ska
kunna bedömas från fall till fall. Och jag har förtro-
ende för att svensk polis kan göra dessa bedömningar
vid dessa typer av demonstrationer.
Jag ska säga något om exemplet med demon-
stranter som har papperspåsar över huvudet. Man
måste ju ha demonstrationstillstånd och ange plats, tid
och vilka vägar man ska gå och vilka som ska hålla i
demonstrationen. Om polisen då vet att det är sjuk-
sköterskor som ska stå på Sergels torg och demon-
strera och gärna vill ha påsar över huvudet för att inte
bli igenkända är jag övertygad om att polisen kan
göra en sådan riskbedömning i detta fall att man låter
sjuksköterskorna demonstrera med påsar över huvu-
det.
Jag är alltså inte för ett generellt förbud. Jag tror
inte på det själv, utan det ska göras en riskbedömning
från fall till fall. Därför tycker jag att de argument
som Kalle Larsson för fram inte riktigt har bäring på
min motion och mitt förslag.

Anf. 200 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Nej, de har väl inte det den här gång-
en. Men om inte mitt minne sviker mig har det ju i
debatten och även i tidigare motioner av Karl-Göran
Biörsmark väckts förslag också om generellt maske-
ringsförbud.
Fortfarande är frågan mer problematisk än vad det
nu låter. Jag ställde frågan om mössa och halsduk
skulle kunna betraktas som maskering en kall vinter-
dag. Jag ställde frågan om en banderoll som hålls för
högt kan bli föremål för maskeringsförbud om poli-
sen har lust med det.
Om vi går på Karl-Göran Biörsmarks linje över-
lämnar vi ytterligare en del av bedömningen till poli-
sen och inte längre låter den var föremål för yttrande-
och demonstrationsfrihet. Alla sådana förändringar
tror jag att alla vi, både Karl-Göran Biörsmark och
jag, som värnar demonstrations- och yttrandefriheten
ska vara mycket försiktiga med att göra. Jag är inte
beredd att för Vänsterpartiets del i dag säga att ett
maskeringsförbud ska kunna genomföras, inte heller
från fall till fall, bara därför att polisen har uppfatt-
ningen att man bedömer det vara rimligt på plats.
Demokratiska rättigheter, demonstrationsfrihet och
yttrandefrihet går för mig före.

Anf. 201 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Kalle Larsson har en majoritet med
sig på sitt resonemang. Men i en demokrati försöker
man med argument föra fram sina åsikter, och det är
det som jag gör. Det tar tid. Jag sade att det var åtta år
sedan jag motionerade första gången, och jag var då
ensam. Nu är det 15 motioner med en massa namn.
Det är så man flyttar fram positionerna i fråga om
sina idéer. Vem vet, kanske Kalle Larsson om 20 år
säger att det var en mycket bra idé som Karl-Göran
Biörsmark föreslog en gång i tiden i Sveriges riksdag.
Man kan aldrig veta.
Sedan kan man naturligtvis hitta på en massa svå-
righeter med sjalar, mössor, banderoller, osv., men
jag tycker att jag har svarat på detta.
En skillnad mellan Kalle Larsson och mig kanske
är att jag har lite större förtroende för polisen i sådana
här frågor. Jag är tacksam för att polisen agerar kraft-
fullt i vissa lägen. Det kan vara vid denna typ av
demonstrationer. Det kändes tryggt att på något sätt
ändå ha polisen i närheten när jag rörde mig i Göte-
borg. Sedan spårade det ur, och vi vet orsaken. Vi har
tittat mycket på detta. Det var inte, som det ibland
framstår som, polisen som provocerade fram ett våld.
Det var maskerade demonstranter som kastade sten.
Jag kan inte tro att det skulle ha urartat på det sättet
om inte dessa personer hade funnits med sina maske-
rade ansikten och sina gatstenar. Om de inte hade
funnits på plats hade det blivit ett succéfullt möte, en
lugn demonstration. Jag gick omkring bland de spel-
ande trubadurerna. Och det fanns både barn och unga
människor med som lugnt och tryggt kunde demon-
strera. Men vi måste komma åt dem som förstör för
oss som vill ha fria demonstrationer i säkra former.
För det ska vi ta hjälp av polisen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 22 mars.)

17 § Samhällets räddningstjänst och sotnings-
väsendet m.m.

Föredrogs
försvarsutskottets betänkande 2001/02:FöU4
Samhällets räddningstjänst och sotningsväsendet
m.m.

Anf. 202 OLA RASK (s):
Fru talman! Jag ska fatta mig ganska kort av det
enkla skälet att vi är eniga i försvarsutskottet. Jag
yrkar naturligtvis först bifall till förslaget i betänkan-
det och kan ge några korta kommentarer.
Det är enligt utskottets mening anmärkningsvärt
att regeringen inte under detta riksmöte lägger fram
en proposition. Det slår vi fast, och vi hoppas att det
ska leda till att regeringen nu skyndsamt lägger fram
en proposition om sotningsväsendet till riksdagen.
När det gäller transporter av farligt gods är det
inte lika anmärkningsvärt men viktigt att det sker en
snabb hantering som gör att vi kan undanröja de ris-
ker som många farliga transporter utgör, inte minst
här i Stockholmsregionen.
Än en gång yrkar jag bifall till förslaget i för-
svarsutskottets betänkande.

Anf. 203 ANNA LILLIEHÖÖK (m):
Fru talman! Det är bra att Ola Rask understryker
det anmärkningsvärda i att ingenting har hänt när det
gäller att avskaffa sotningsmonopolet. Man behöver
sätta ordentligt tryck på regeringen att efterkomma
kravet från ett enigt utskott om att avskaffa monopo-
let. Frågan är utredd fyra eller fem gånger med sam-
ma slutsats. Riksrevisionsverket har framfört kritik
och förslag. 1998 lades Sotningsutredningens slutbe-
tänkande fram. 2001 lades nästa utredning med krav
på avveckling av monopolet fram. Riksdagen har vid
varje riksmöte begärt att förslag i ärendet skyndsamt
ska läggas fram. Fastighetsägarna, hyresgästerna,
SABO, Kommunförbundet och HSB kräver att mo-
nopolet ska avskaffas.
Som alla monopol är detta monopol dyrt för alla
boende, både villaägare och hyresgäster. Det är helt
enkelt omöjligt att sätta ett pris utan konkurrens och
prispress. Kommunerna som förhandlar om priset för
sotning har ingen möjlighet att ens delvis på egen
hand införa konkurrens genom att göra skilda upp-
handlingar för olika delar av kommunen eftersom det
skulle strida mot likställighetsprincipen. Det är alltså
regeringen som helt har frågan i sin hand.
Men framför allt innebär reglering schabloner och
godtycke som blir dyra genom att det görs fel saker
och onödigt arbete. Bibehållandet av monopolet har
hindrat att reglerna har anpassats till den tekniska
utvecklingen. Det blir dålig service och dålig kun-
danpassning genom att samordningen med övriga
ventilations- och energihushållningsåtgärder helt
enkelt inte fungerar.
Såsom slås fast i utredningen skulle åtgärderna bli
betydligt mer anpassade till behovet om fastighets-
ägare betroddes att ta ansvar för fastighetens sotning,
precis som de har ansvar för fastigheten i alla andra
avseenden. Kommunerna skulle ges ett tillsynsansvar.
Utredningen föreslår också att en villaägare ska
kunna sota själv och att övrigt arbete utförs av certifi-
erad personal.
Remissinstanserna visar att situationen har förvär-
rats av att samma instanser utför och kontrollerar
under nuvarande reglering. Det är mycket svårt att
påtala missförhållanden.
Frågan om sotningsmonopolet kan inte bagatelli-
seras med att det är lite pengar, för det är faktiskt
700-800 miljoner om året för landets hyresgäster och
villaägare.
Kanske 300 miljoner av dessa kostnader verkligen
är helt onödiga. Ett par hundra miljoner betalas för att
imkanaler i flerfamiljshus ska rensas vart tredje år.
Utredningar och remissinstanser visar att detta har
föga med brandsäkerheten att göra och att reglerna
för imkanalrensning borde ha tagits bort för länge
sedan.
Effekten av monopolet kan illustreras av en re-
missinstans. Det gäller den ökade kostnaden för im-
kanalrensning för bostadsföretagets hyreshus i Stock-
holmsregionen. Priset per timme är fastlagt, men
tidsåtgången kan variera. Bostadsföretaget noterade
att tid och därmed kostnad för imkanalrensning ökade
markant när behovet av sotning minskade till följd av
att fjärrvärme infördes. Företagets kostnad per lägen-
het för imkanalrensning var på 80-talet densamma
som för villor, och det tog ungefär 20 minuter per
bostad. Därefter ökade tidsåtgången för rensningen i
deras hus, först till trekvarts timme, sedan till en
timme, därefter till en och en halv timme och i något
fall t.o.m. till två och en halv timme per rensning.
Uppenbarligen var regeringen på väg att lägga
fram ett förslag i höstas. Men det stoppades plötsligt.
I ett interpellationssvar anges att regeringen först
måste utreda effekterna av avvecklingen av andra
monopol, t.ex. taxi och elmarknaden, innan man
lägger fram förslag. Som stockholmare blir jag oroad.
Vad har det sedan mycket länge avskaffade taximo-
nopolet med detta att göra? Jag kan bara inte tro att
regeringen är så rädd för konkurrens och så rädd för
att ge enskilda villaägare och fastighetsägare ansvar
för brandsäkerhet att detta är skälet till att förslaget
stoppas.
Som moderat har jag lite svårt att frigöra mig från
misstanken att skälen är rent politiska. Regeringen
kanske helt enkelt ser det som för vågat att föreslå en
konkurrensutsättning och avreglering samtidigt som
regeringen ger sig på Stockholms starka utveckling
mot avreglering, konkurrens och enskild drift av
offentlig verksamhet.
Fru talman! Vi har ett enigt utskottsbetänkande,
men jag vill med detta understryka vikten av utskot-
tets uppdrag till regeringen att agera utan fördröjning.
Sotningsmonopolet måste avskaffas och kraven som
framförs av Kommunförbundet, fastighetsägare, hy-
resgäster och boende, dvs. de som betalar, respekte-
ras. Situationen håller på att bli ohållbar, särskilt som
kommunerna förlitat sig på att regeringen skulle läg-
ga fram sin aviserade proposition och att vi i riksda-
gen redan skulle ha beslutat om detta.
Jag förutsätter att regeringens utskottskamrater ser
till att aviserade utredningar av taxi etc. inte bara är
undanflykter för att regeringen ska slippa lägga fram
förslag. Och jag vill uppmana regeringen att lyssna på
sina kamrater i försvarsutskottet och snabbt bestäm-
ma sig och återkomma med förslag. Monopolet är en
relik från skråväsendets tid på 1500-talet. Låt oss nu
se till att det avskaffas.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till försla-
get i försvarsutskottets betänkande nr 4.

Anf. 204 BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman! Jag tänker inte ta upp sotningsmono-
polet. Vi har ett enigt utskott i den frågan. Jag vill ta
upp en annan sak, och det är brandförsvaret. Det
behövs män och kvinnor med annan kulturell och
etnisk bakgrund i brandförsvaret. Detta konstaterar
Vänsterpartiet som en del i en motion om integrering
som behandlas i det här betänkandet.
Vi är inte ensamma om den åsikten. Det visar bl.a.
en artikel i Sirenen, som är Räddningsverkets tidning,
under rubriken "Arbetet i mångfaldsfrågorna är en
förutsättning för utveckling". Den person som har
skrivit den här artikeln är brandchef i Malmö och
heter Lars Berg. Jag vill citera lite ur hans kloka arti-
kel.
"Att arbeta med mångfaldsfrågorna är nödvän-
digt", skriver han. Han skriver också: "Det är inte
något politiskt diktat som gör att vi måste arbeta med
dessa frågor. Det handlar tvärtom om självbevarelse-
drift, att skapa förutsättningar för att kunna utveckla
verksamheten och behålla det stora förtroendet i sam-
hället. Allmänheten kommer att ställa andra krav och
andra förväntningar i framtiden. Vi måste inse att vår
omvärld förändras i allt snabbare takt. Vi måste
spegla denna omvärld. Annars blir vi inte trovärdiga."
Jag tycker att det är mycket kloka ord. Om fler
inom offentlig förvaltning och privata företag hade
den här synen skulle vår arbetsmarknad se annorlun-
da ut.
Det finns positiva tecken på att man kan öka an-
talet invandrare inom t.ex. brandmannayrket. Dessa
tecken bejakar vi. Bernadottegymnasiet, som bl.a.
finns i Göteborg, förbereder främst elever med in-
vandrarbakgrund för uniformerade yrken, bl.a.
brandmannayrket.
Regeringen anser glädjande nog att etnisk och
kulturell mångfald bör betraktas som en förutsättning
vad gäller Försvarsmaktens personalförsörjning.
Kommunförbundet och Räddningsverket har gjort en
översyn av räddningsmannautbildningen. Utskottet
har uttalat att man utgår från att mångfaldsfrågorna
ska behandlas i det sammanhanget. Därför uppmanar
jag Kommunförbundet och Räddningsverket: Läs de
kloka och framåtsyftande orden i artikeln! Läs också
den inriktning som regeringen har givit Försvar-
smakten! Vi kommer att följa de här frågorna med
mycket stor noggrannhet, för det handlar ju till sy-
vende och sist om trovärdighet.
Fru talman! Bifall till förslaget i betänkandet!

Anf. 205 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Fru talman! Viktiga frågor i ett betänkande där vi
är helt överens måste få några minuter till några vik-
tiga ord om just farligt gods och sotningsväsendet.
Jag vill ta upp farligt gods därför att Ola Rask i
sin inledning av debatten sade att det transporteras
mycket farligt gods i Stockholmsområdet. Jag vill tala
om att från Karlstad till Oslo, på E 18 och väg 61,
passerar 700 långtradare varje dag över gränsen med
mycket farligt gods. Jag ringdes upp i dag av en
tjänsteman som har med dessa transporter att göra
och som såg att den här debatten skulle hållas i dag.
Han ville påtala att detta faktiskt även långt ute i
glesbygden är en viktig fråga.
Jag vill igen understryka vår enighet i utskottet,
men det är väldigt viktigt att denna fråga prioriteras
av regeringen och att det snart kommer nya och bättre
säkerhetsåtgärder för dessa transporter.
Ett litet exempel: I min hemby åkte en långtradare
ned i älven som ligger 20 meter från kötthallen. Vi
var mycket rädda i byn. Tänk om det var klor i bilen.
Det kommer 500 sådana varje dygn. Vi hade tur, det
var betongväggar från en betongfabrik i Norge den
gången. Men det är mycket farliga transporter ute på
vägarna. Vi har nu enigt påtalat för regeringen att det
måste göras någonting åt denna fråga.
Så till sotningsväsendet. Vi säger ju avreglera me-
ra, privatisera mera. Det är ord som ligger oss varmt
om hjärtat som har en icke-socialistisk syn. Till min
stora glädje ser jag nu att hela utskottet, även den
socialistiska majoriteten - lett av en icke-socialistisk
ordförande förstås, som kanske underlättat frågan -
står bakom budet till vår regering att nu verkligen
göra någonting åt denna viktiga fråga.
Jag är uppväxt i en järnaffär med ett rörmokeri.
Jag jobbade i sex år mest med rörmokerisidan. Jag
kunde aldrig förstå att inte mina rörmokare Torsten
Andersson och Hugo Sjöstedt, som satte in oljeeld-
ningen, som satte in pannan och som kunde den på
sina fem fingrar, inte kunde få sota pipan, fru talman,
inte kunde få ta imkanalen, fast de var bättre. Det
skulle Arvid Nilsson komma och göra som hade kon-
trakt med kommunen. Elektrikern Knut Karlsson fick
göra allt det elektriska i husen, och han hade konkur-
rens av många andra. Men sotaren skulle vara en
socialiserad person som inte kunde utsättas för kon-
kurrens.
Med stor glädje ser vi som tror på den fria före-
tagsamheten att ett enigt utskott säger till regeringen
att avsocialisera sotningsväsendet så fort som det är
möjligt. Det är med stor glädje jag står här efter att ha
jobbat med denna fråga i 25 år i kommunstyrelsen
utan att lyckas. Vi hoppas att regeringen lyssnar på
sina kamrater i försvarsutskottet och att avreglering-
en, avsocialiseringen och privatiseringen av sotnings-
väsendet sker snabbt.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 22 mars.)

18 § Naturkatastrofer m.m.

Föredrogs
försvarsutskottets betänkande 2001/02:FöU5
Naturkatastrofer m.m.

Anf. 206 STIG SANDSTRÖM (v):
Fru talman! Först vill jag yrka bifall till förslaget i
betänkandet. Utskottet är enigt i betänkandet.
Vi har fått frågan varför vi i Vänsterpartiet inte
har reserverat oss. Vi har drivit frågan hårt tidigare.
När man läser betänkandet kan man få ett felaktigt
intryck av att det är Miljöpartiet som har drivit frå-
gan. I Miljöpartiets särskilda yttrande står följande:
"Det är därför bra att regeringen, i linje med Miljö-
partiets intentioner, genomför en översyn av systemet
för utbetalningar från anslaget för förebyggande åt-
gärder mot naturkatastrofer."
Vad jag vet är det första gången som Miljöpartiet
har yttrat sig i frågan. Däremot har vi i övriga partier
drivit frågan hårt.
Anledningen till att vi yrkar bifall är dels att vi
inte vill motionera för motionerandets egen skull, dels
att frågan faktiskt förs framåt. Det pågår en del utred-
ningar som nu börjar läggas fram på bordet. För några
dagar sedan fick vi utredningen Samhället, säkerhet
och beredskap. Där föreslås åtgärder för att ändra om
beredskapssystemet från invationsförsvar till före-
byggande åtgärder på nya områden, t.ex. naturkatast-
rofer. Det handlar om att vara beredd på att flytta
över pengar från försörjningen av industrivaror, be-
folkningsskyddet, skyddsrummen, transporter och
postbefordran till nya hotbilder. Det tycker vi är jät-
tebra. Samtidigt går det att öka kommunernas eko-
nomi och förebygga nya och verkliga hot, t.ex. över-
svämningar. Det tycker vi är ett viktigt framsteg. Vi
tror att på så vis kan ekonomin frigöras för att förbätt-
ra det förebyggande arbetet.
I en annan utredning ges ett annat skäl. Den
handlar om extraordinära insatser i kommuner och
landsting när det uppstår svårigheter. Det förslaget
går ut på att man vill erbjuda kommuner och lands-
ting att de får rätt, om det finns synnerliga skäl, att
stödja enskild som drabbas av extraordinära händel-
ser. Det tror jag också är en öppning. Det är kanske
på kommunal nivå som katastrofåtgärderna ska ligga.
Kommunerna känner verksamheterna och vet hur
skadorna har drabbat. Om kommunerna får ekono-
miskt utrymme får de möjlighet att göra insatser.
Om dessa två åtgärder, som ännu inte har be-
handlats av riksdagen, ses som ett steg framåt tänker
vi i stället återkomma i de sammanhangen.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 207 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Fru talman! Egentligen skulle vi kanske ha kopp-
lat ihop det förra betänkandet om räddningstjänst och
farligt gods, som kan leda till naturkatastrofer, med
detta betänkande. Jag tog ju upp exemplet med lång-
tradaren som välte i älven som råkade vara lastad
med betong i stället för klor - som skulle ha blivit en
otrolig olycka.
Nu ska vi inte tala om sådana olyckor, utan nu blir
det en hälsning från mig med anledning av över-
svämningarna i Arvikatrakten. Jag kommer ju från
Värmland.
Jag bor vid ett sjösystem där Dalslands kanal
släpper sitt vattenflöde ned i Stora Gla mot Dalsland
och mot Vänern. Min närmaste stad Arvika ligger vid
Glafsfjordens tillrinningsområden. Vattenytan höjdes
med flera meter. En beslutsoförmåga på vissa ställen
gjorde att katastrofen inträdde.
Nu ska försvarsutskottet besöka Arvika och få en
ingående information om vad som skedde. Om man
inte har sett detta med egna ögon kan man inte riktigt
förstå vad som hände. Detta har lärt oss otroligt
mycket. Vi är överens i utskottet om att detta är en
viktig fråga som måste åtgärdas. Här finns särskilda
yttranden där vi lägger fram olika förslag.
Jag står bakom förslaget om en katastroffond. Öv-
riga på Värmlandsbänken, från olika partier, har
väckt motioner med nästan samma lydelse om ka-
tastroffond. Varför talar vi om en katastroffond? Jo,
vi vet vad som händer nu när bönder, småföretagare
och kommuner väntar på ersättning för skador på
grund av katastrofen.
Fru talman! Det får inte ske en gång till att man
inte vet var medel ska tas ifrån för att ersätta drabba-
de. Här finns bönder. Bönder är för mig företagare.
Här finns småföretagare, t.ex. ställdes ett tryckeri
under vatten. Jag har besökt Visnums-Kil utanför
Kristinehamn där Vänern har svämmat över på bond-
gårdarna. De har inte återställts. Det har kostat myck-
et pengar, och de väntar på ersättning. Detta är inte
bra. Vi måste på något sätt åtgärda detta.
Vi är överens om att något ska ske. Vi nämner det
i våra särskilda yttranden. Jag vill speciellt påpeka för
de riksdagsledamöter som är närvarande och för pro-
tokollet att en katastroffond måste upprättas som
omedelbart kan sättas in, så att inte t.ex. byggandet av
vägavsnitt blir uppskjutna på grund av en naturkatast-
rof eftersom redan beslutade medel måste användas
för att laga vägar.
Vägverket i Värmland väntar på extrapengar på
grund av katastrofen. Det är någonting som vi måste
ta till oss och som regeringen måste åtgärda. Helst,
enligt min syn, ska det vara med hjälp av en ka-
tastroffond.

Anf. 208 STIG SANDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag har bara en fråga: Varför har Ru-
nar Patriksson inte reserverat sig?

Anf. 209 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Fru talman! Jag har ett särskilt yttrande i frågan.
Vi har väckt en motion. Jag tycker att den gemen-
samma skrivningen är bra. Jag vill ha detta sagt i min
egenskap av representant för det område som har
drabbats av en så svår naturkatastrof. Jag tror inte att
den som inte har bott i Arvikatrakten riktigt förstår
hur angeläget det är att denna fråga får en lösning.

Anf. 210 STIG SANDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag tycker också att det är angeläget
med en katastroffond. Men det måste vara någonting
som är bra i betänkandet eftersom Runar Patriksson
inte har reserverat sig. Det är en stor skillnad på ett
särskilt yttrande och en reservation. Ett särskilt ytt-
rande är inte till intet förpliktande.

Anf. 211 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Fru talman! Stig Sandström vet också att vi hade
ett bra resonemang om frågan, och jag ansåg att enig-
heten var så viktig att detta skulle skickas till rege-
ringen. Vi valde att skriva ett särskilt yttrande på
grund av att vi i detta utskott jobbar ganska seriöst
och försöker komma överens om viktiga frågor. Ändå
tycker jag att det är väldigt viktigt att få påtala det
som har hänt i Värmland för riksdagen, i kammaren
och i debatten, för protokollet och för framtiden, så
att Arvika inte blir glömt.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 22 mars.)

19 § Flygutbildning

Föredrogs
försvarsutskottets betänkande 2001/02:FöU6
Flygutbildning.

Anf. 212 OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Den militära flygutbildningen är
ständigt återkommande i den här kammaren. I det
betänkande som vi ska ta ställning till i dag behandlas
åtta motioner där man framför synpunkter på och
förslag om den militära flygutbildningens lokalise-
ring. Samtliga motioner avstyrks med motivet att
beslut i frågan redan är fattat.
Dessutom uttalar utskottsmajoriteten att utskottet
inte har någon erinran mot det regeringsbeslut som
fattades mot bakgrund av riksdagens tidigare beslut
om den militära flygutbildningen. Det är i det avse-
endet vi skiljer oss åt, och det är också anledningen
till den moderata reservationen.
Fru talman! Riksdagen beslutade den 17 maj 2001
att Försvarsmaktens samlade flygutbildning - såväl
GFU som GTU - ska förläggas till någon eller några
av de kvarvarande flottiljerna, till F 4 i Östersund, F 7
i Såtenäs, F 17 i Kallinge eller F 21 i Luleå. Motivet
var att minska antalet verksamhetsställen och därmed
också kostnaderna.
I Försvarsdepartementet tillsattes en arbetsgrupp
som fick till uppgift att utreda eller analysera vilken
flottilj som passade bäst för flygutbildningen. F 4 i
Östersund och F 21 i Luleå diskvalificerades direkt.
Återigen framkallades den - i den här delen av landet
- ständiga myten om att Norrlands kyla och mörker
är förödande för nästan all militär verksamhet. F 7
och F 17 utreddes och ansågs olämpliga av andra
skäl. Försvarsdepartementet ansåg tydligen att riks-
dagens beslut behövde man inte bry sig så mycket
om. I stället analyserades Malmen i Linköping och
Uppsala. Arbetsgruppen föreslog flygutbildningen i
Malmen, vilket också blev regeringens beslut den 20
december 2001.
Fru talman! I direkt strid med riksdagens beslut
har regeringen beslutat att förlägga den militära flyg-
utbildningen till Malmen i Linköping, vilket ut-
skottsmajoriteten nu ställer sig bakom. Det var sam-
ma utskottsmajoritet som stod bakom riksdagens
beslut i maj 2001. Det självklara hade väl varit att
regeringen återkommit till riksdagen när den konsta-
terat att riksdagens beslut inte kunde effektueras.
Det finns för övrigt många outrätade frågetecken
när det gäller Malmen. Klarar man miljökon-
sekvensanalysen, och vad kostar eventuella åtgärder?
Hur stora är egentligen investeringskostnaderna?
Säger vi nej till en samordnad europeisk flygutbild-
ning genom att nu lokalisera den nationella flygut-
bildningen till ett område som av luftrumsskäl inte
klarar de europeiska kraven?
Miljöprövningen sker ju på vanligt sätt, men jag
vill erinra om att den flygflottilj som fanns på Mal-
men lades ned på 70-talet av bullerskäl, och enligt
uppgifter har helikopterflygningen viss tidsbegräns-
ning i dag.
När det gäller investeringskostnaderna har vi i ut-
skottet erhållit en redovisning från departementet som
visar på 204 miljoner kronor för flygutbildningen.
Några veckor senare begärde jag av riksdagens utred-
ningstjänst ett underlag eller en kostnadsberäkning på
dessa investeringar. Utredningstjänsten skriver bl.a.
följande: Beslutet grundar sig i stor utsträckning på
en arbetsgruppsrapport som presenterades för rege-
ringen i november 2001. I beslutet uppdrar regeringen
till Försvarsmakten att påbörja de åtgärder som krävs
för att lokalisera all militär flygutbildning på Mal-
men. De investeringar som krävs på Malmen är i
dagsläget således inte kända.
Då uppstår givetvis frågan: Hur kan detta vara
möjligt? Utredningstjänsten hänvisar nämligen till en
av de personer som deltog i arbetsgruppens arbete.
Var investeringskostnaderna kända i november och
december, men inte den 6 februari, när jag fick utred-
ningstjänstens svar?
Enligt Fortifikationsverket har ingen kostnadsbe-
räkning begärts och således inte verkställts. Man har
anledning att befara att regeringens beslut på grund
av bristfälligt ekonomiskt underlag leder till ökade
fasta kostnader för Försvarsmakten i framtiden.
Fru talman! Det är mycket viktigt att noggranna
kostnadsberäkningar redovisas innan beslut fattas.
Alltför ofta tvingas vi konstatera att investeringskost-
naderna skjuter i höjden och tar resurser från verk-
samheterna. Försvarsmakten har vid två tillfällen i
närtid påpekat i utskottet att de fasta kostnaderna
måste minska, om det ska vara möjligt att fullfölja
nödvändig övningsverksamhet.
Jag har ytterligare ett frågetecken. En samordnad
europeisk flygutbildning har aktualiserats sedan något
år tillbaka. En av tre utbildningsplatser bör och kan
lokaliseras till norra delen av Skandinavien. Här har
Sverige en god chans att vara med och enligt min
mening ett försteg gentemot Finland på grund av vår
flyghistoriska bakgrund. Men då måste vi också visa
intresse och engagemang.
Den 28 december 2001 undertecknade 10-11 EU-
länder en överenskommelse om att gå vidare, efter de
ingående samtal som hade varit tidigare. Sverige har
deltagit i samtalen men ej skrivit på överenskommel-
sen. Finland är däremot med och har dessutom anmält
intresse för att få utbildningen till Finland. Det är
mycket viktigt för vårt flygvapen om en framtida
samordnad europeisk flygutbildning kunde etableras i
vårt land.
Omfattningen av en sådan etablering kräver mer
av outnyttjat luftrum och kan således inte samordnas
på Malmen. Därför är jag orolig för att om flygut-
bildningen till slut hamnar på Malmen är det samti-
digt troligen ett nej till en samordnad europeisk flyg-
utbildning i Sverige. Det vore inte trevligt.
Fru talman! Det finns flera skäl att ompröva rege-
ringens beslut i denna fråga. Riksdagens beslut måste
även regeringen respektera. Klarar man inte av att
följa riksdagens beslut får man återkomma. Detta
visar att regeringen nonchalerar riksdagen och tar sig
friheter att göra något helt annat.
Med detta anförande, fru talman, vill jag yrka bi-
fall till den moderata reservationen.

Anf. 213 BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman! Frågan om flygskolorna har varit ett
långt och jobbigt kapitel. Men Vänsterpartiet har
accepterat och är övertygat om att Malmen kommer
att bli bra när allt är på plats, både de grundläggande
och taktiska militära flygskolorna. Därmed ställer vi
oss bakom utskottsbetänkandets svar på motionerna i
frågan. Det har varit motioner som har spretat åt olika
håll, som vi vet.
Jag vill ta upp en fråga som jag anser är av stor
vikt när man verkställer det här beslutet.
Enligt förslaget att flytta de militära flygskolorna
till Malmen ska den grundläggande flygutbildningen,
GFU, den 31 december 2002 flytta från F 10 i Ängel-
holm via Uppsala och vidare till Malmen i juni 2003.
Utskottet har uttalat att det är angeläget att rege-
ringen ytterligare överväger om det är möjligt att
överföra slutfasen av den aktuella GFU-omgången
direkt till Malmen i stället för via F 16. Jag vill kraft-
fullt understryka det uttalandet från utskottet.
Denna mellanlandning, om jag får vara lite vitsig,
är mycket olycklig. Flygutbildningen är stör-
ningskänslig. Utbildningens kvalitet och säkerhet är
mycket beroende av en etablerad och förtroendefull
kontakt mellan flyglärare och elev. De flyglärare som
följer med från F 10 får starta verksamhet och etable-
ra sig och sina elever på nya ställen två gånger. Den
elevgrupp som startar i maj på F 10 ska alltså flytta
mitt i utbildningen till Uppsala för att där avsluta sin
grundläggande del.
Den nya grupp som eventuellt startar i januari ska
också mitt i utbildningen flytta till Malmen. De flyg-
lärare som följer med till Malmen får alltså pendla
under ett halvår till Uppsala, eller också får man skaf-
fa sig en temporär bostad och lämna sin familj nere i
Skåne. Därför är detta förslag väldigt bekymmersamt,
att man inte ska flytta direkt från F 10 till Malmen.
Den här mellanlandningen är dyr och onödig. Det
kan tyvärr också hända att flyglärare väljer att inte ta
steget att flytta med till Malmen i och med denna
mellanlandning på F 16. De här riskerna och riskfak-
torerna bör Försvarsmakten undvika. Det finns ju
flera riskfaktorer i detta. Om det inte blir en bra flyg-
utbildning som kan utvecklas i lugn och ro direkt på
Malmen finns det rena risker med själva flygningen
och inlärningen.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget
i utskottets betänkande.

Anf. 214 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! I den stora försvarsdebatten den 29
mars 2000 avslog vi kristdemokrater hela den propo-
sition som då debatterades. Vi kunde inte ställa oss
bakom det förslag som Socialdemokraterna och Cen-
tern hade gjort upp om med hjälp av Vänstern.
En av de invändningar som vi kristdemokrater ha-
de var att propositionens förslag inte var den hel-
hetslösning som regeringen, Centerpartiet och Väns-
terpartiet ansåg att den var och talade sig så varma
för. Organiseringen av marinens underhållsvarv,
OPIL:s lokalisering, liksom lokaliseringen av den
grundläggande flygutbildningen var några av de vik-
tiga frågor som då fortfarande hängde fritt i luften.
I debatten pekade jag bl.a. på riskerna med att
fatta ett stort och omvälvande försvarsbeslut på
grundval av ett dåligt genomarbetat beslutsunderlag.
Beslutet kunde ha blivit riktigt bra om arbetsgruppen,
som tog fram beslutsunderlaget, hade följt de riktlin-
jer som regeringen gav. Nu blev det inte så. Den s.k.
styrgruppen valde i stället att lösa uppgiften efter eget
huvud trots att försvarsministerns ursprungliga rikt-
linjer var mycket tydliga. De innebar bl.a. att nyin-
vesteringar skulle undvikas.
Fru talman! Det betänkande vi diskuterar nu
handlar just om nyinvesteringar, därför att man inte
har tagit fasta på och utnyttjat tidigare gjorda investe-
ringar vare sig det gäller människors kunskap, mate-
riel, byggnader eller engagemang.
Det är viktigt att medborgarna, de som har valt
oss, ska kunna lita på att vi gör vårt allra yttersta för
att de beslut som vi fattar ska hålla en så hög kvalitet
som möjligt. En viktig förutsättning för det är ju att
de underlag som ligger till grund för propositions-
skrivande och utskottsarbete är genomarbetade och
håller en utredningstekniskt sett hög standard. Det ska
kunna gå att följa tankegången i en utredning, även
om sakfrågan i sig är komplicerad. Beslutsfattandet
får inte bli fel på grund av dåliga eller styrda utred-
ningsunderlag. Det ser jag som ett allvarligt hot mot
demokratin, fru talman.
Jag har ytterligare allvarlig kritik mot hanteringen
av försvarsfrågan. Jag anser - och jag har påpekat det
i utskottet flera gånger - att det är mycket svårt, ja
näst intill omöjligt, att få en helhetsbild av den stora
omvälvning av försvaret som är på gång. Vi behand-
lar och fattar beslut om små delar av en otroligt stor,
komplicerad och kostnadskrävande verksamhet utan
att det ges möjlighet att överblicka helheten. Det här
ger ett förvirrat och svårbedömt intryck. Konsekven-
serna av det förslag som är aktuellt att besluta om är
inte överblickbara.
Som exempel kan nämnas att flygskolans place-
ring inte togs med vid den stora försvarsdebatten i
mars 2000. Den kom att behandlas ett år senare, men
då kunde man ändå inte enas om var flygskolan
skulle ligga. Frågan befinner sig, vill jag påstå, fortfa-
rande i långbänk. Jag är inte övertygad om att detta är
sista gången vi debatterar i riksdagen om var flyg-
skolan ska placeras.
Fru talman! Riksdagens beslut förra våren blev att
tidigare beslut om att åtta JAS 39 Gripen-divisioner
fördelas på fyra flottiljer skulle ligga fast. De flottiljer
som beslutades ska finnas kvar är F 4 i Östersund, F 7
i Såtenäs, F 17 i Kallinge och F 21 i Luleå. Dessutom
beslutade riksdagen efter en lång och många gånger
hetsig debatt i utskottet att Försvarsmaktens samlade
flygutbildning - såväl GFU, grundläggande flygut-
bildning, som GTU, grundläggande taktisk utbildning
- ska förläggas till någon eller några av de kvarva-
rande fyra flottiljerna.
Men nu har verkligheten kommit ikapp regerings-
partiet och dess stödpartier. Man har nu insett att det
av olika skäl inte går att bedriva flygutbildning vid
någon av de flygflottiljer som ska vara kvar. Tänk om
man hade insett det lite tidigare! I stället förblindades
man av regionalpolitiska och andra skäl och har där-
för inte sett, vill jag påstå, till hela Sveriges bästa.
Trots att riksdagen har beslutat annat är det nu
helt plötsligt Malmens flygplats i Linköping som
gäller. Investeringarna är inte så stora, säger man om
regeringens nya förslag eller beslut. De går "bara" på
ett par hundra miljoner av skattebetalarnas medel.
Men jag vill påstå att utskottet ännu inte har fått en
fullständig ekonomisk redogörelse för investerings-
kostnaderna för Malmenprojektet. Sedan vet vi inte
heller om det över huvud taget kan komma till stånd,
då miljöprövningen ännu inte är klar eller godkänd.
Likväl ska vi här och nu fatta beslut om detta förslag
som har kommit fram utan att riksdagen har fattat
beslut om att det tidigare beslutet om att lägga utbild-
ningen vid någon av de kvarvarande fyra flottiljerna
skulle brytas upp.
Fru talman! Jag anser att flygvapnet genom riks-
dagsmajoritetens beslut att lägga ned Skånska flyg-
flottiljen, F 10 i Ängelholm, och Upplands flygflottilj,
F 16 i Uppsala - flygvapnets två viktigaste rekryte-
ringsmagneter - försattes i en onödig, obegriplig och
svår situation. Det är därför angeläget att av bl.a.
rekryterings- och kompetensskäl snarast få till stånd
en långsiktigt hållbar lösning på frågan om flygsko-
lans placering.
När det gäller det förslag till beslut som nu före-
ligger har regeringen agerat på ett sätt som inte ter sig
rimligt. När regeringen fann att en annan lösning än
den av riksdagen angivna var bättre och kanske ge-
nomförbar borde den ha underställt riksdagen det
förslaget för beslut och då angivit skälen till att den
grundläggande flygutbildningen inte kan förläggas till
de av riksdagen tidigare beslutade kvarvarande flot-
tiljerna. Därför anser vi kristdemokrater att regering-
en förtjänar kritik på den punkten, och det säger vi i
ett särskilt yttrande.
Vi kristdemokrater är också kritiska till att flyg-
skolan inte samlokaliseras med tungt stridsflyg ge-
nom regeringens nya förslag, och gjorda investeringar
tillvaratas inte.
Den nödvändiga miljöprövningen kan också
komma att påverka frågans lösning. Om den planera-
de lokaliseringen av flygutbildningen till Malmen ur
miljösynpunkt ger mindre gynnsamma långsiktiga
förutsättningar anser vi att riksdagsbeslutet från maj
2001 ska rivas upp och att regeringen ska återkomma
till riksdagen med ett nytt förslag.
Fru talman! Nu har vi den situation vi har inom
flygvapnet, inklusive flygutbildningen. Vi kristdemo-
krater är inte nöjda med den. Det har vi framfört i
många olika sammanhang. Men vi har också sagt att
de som arbetar inom försvarets flyg och flygutbild-
ning snart måste få lugn och veta vad som ska gälla.
Av bl.a. den anledningen bifaller vi regeringens för-
slag men med de allvarliga invändningar som finns i
vårt särskilda yttrande som jag har berört.

Anf. 215 BERNDT SKÖLDESTIG (s):
Fru talman! I maj förra året beslutade vi i kamma-
ren om den militära flygutbildningen. Efter långa
diskussioner under flera år tog vi i kammaren ett
beslut, som gav regeringen i uppdrag att lösa frågan
var vi skulle förlägga den gemensamma flygutbild-
ningen.
Regeringen återkom till utskottet med en redovis-
ning av det beslut man tagit om förläggningen till
Malmen. Där kan man få plats med både den grund-
läggande flygutbildningen och den grundläggande
taktiska utbildningen. Man kan också samordna flyg-
utbildningen med helikopterförarutbildningen. Detta
tycker jag är ytterligare ett plus. Genom detta förslag
får vi all flygutbildning samlad på ett enda ställe.
Flera av talarna före mig har påpekat att det inte
står något i beslutet om Malmen. Vi beslutade att
flygutbildningen skulle förläggas till någon av de
kvarvarande flottiljerna. Malmen i Linköping är i dag
en del av flygverksamheten på F 16 och kommer att
bli en del av F 17 - alltså en kvarvarande flottilj.
När vi diskuterade frågan i utskottet tog vi fasta
på en sak. Det var det som Berit Jóhannesson tog upp
- flyttningen från Ängelholm via Uppsala till Linkö-
ping. Vi har också påpekat i betänkandet att det är
viktigt att man försöker slippa mellanlandningen och
därför flyttar verksamheten direkt till Malmen. Jag
vet, efter kontakter med dem som jobbar med det här,
att man är i full färd med att klara av det. Jag hoppas
att man kan lösa den frågan också.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i
betänkandet och avslag på motioner och reservatio-
nen.

Anf. 216 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Berndt Sköldestig säger att regering-
en fick möjlighet att besluta om var flygutbildningen
skulle ligga. Naturligtvis är det regeringen som ska
fullfölja riksdagens beslut, men nu har man gått ifrån
riksdagens beslut genom att lägga utbildningen på en
helt annan plats än vad riksdagen beslutade.
Jag vill fråga Berndt Sköldestig: Ska regeringen
verkligen kunna sätta sig över riksdagen på det här
sättet? Det hade väl varit lämpligt att man hade åter-
kommit till riksdagen med ett nytt förslag?
Det finns också många frågetecken, inte minst
kring det som jag tog upp i mitt anförande. Vi har fått
en kostnad redovisad, men Riksdagens utred-
ningstjänst kan över huvud taget inte få fram något
underlag. Fortifikationsverket har inte heller fått i
uppdrag att ta fram en kostnadsberäkning. Det verkar
alltså som om beräkningen av investeringen är en
höftning. Med tanke på Försvarsmaktens ekonomi
och de erfarenheter vi har av tidigare investeringar
och kostnader, som har drabbat verksamheterna inom
Försvarsmakten hårt, borde man vara ännu mer för-
siktig den här gången. Man borde inte lösa det på
samma sätt som tidigare.
Anser inte Berndt Sköldestig att det finns brister i
underlaget som är så pass allvarliga att man måste
göra en omprövning?

Anf. 217 BERNDT SKÖLDESTIG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker inte, Olle Lindström, att
det finns stora brister av den enkla anledningen att
man nu projekterar det som ska ske på Malmen. Man
har sagt 204 miljoner, och det är väl den ram man
håller sig inom när man nu projekterar detta.
Frågan om regeringen har frångått riksdagens be-
slut eller inte är en fråga som konstitutionsutskottet
ska avgöra. Som jag sade är Malmen nu en del av en
flottilj, och den kommer senare att vara en del av en
kvarvarande flottilj. I det fallet tycker jag inte att det
finns några stora felaktigheter.
Diskussionerna i kammaren och i utskottet talar
för att vi måste se till att få frågan löst. Vi kan inte ha
det hängande i luften. Vi är tvungna att lösa frågan
om vi vill ha en utbildning som ger oss piloter till de
flygplan som vi tillsammans har investerat mycket
pengar i. Jag tror att det är viktigt att vi löser frågan
nu.
Jag är inte orolig för miljön. Jag tror att det kom-
mer att klara sig. Man diskuterade utifrån den utred-
ning som gjordes om man skulle förlägga två skarpa
divisioner till Malmen, och det är det inte frågan om.
Det är frågan om skolverksamhet med ett betydligt
skonsammare plan - SK 60.

Anf. 218 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Jag vet mycket väl att konstitutionsut-
skottet får pröva den frågan och huruvida regeringen
har rätt att gå ifrån riksdagens beslut. Men vi riks-
dagsledamöter i kammaren måste ändå ha en känsla
för om regeringen kan göra på det sättet. Riksdagen
står faktiskt över regeringen konstitutionellt. Då är
det anmärkningsvärt att det finns riksdagsledamöter
som tillåter att regeringen inte följer de beslut som
Sveriges parlament har fattat.
När det gäller miljöprövningen kan jag säga att
det har visat sig att man hela tiden har haft farhågor
gällande det buller och de störningar som har före-
kommit. Det blir flera verksamheter. Vi har special-
flyget, där det blir ökad helikopterverksamhet. Dess-
utom ska både GFU och GTU dit. Vi får se vad mil-
jöprövningen säger.
Det viktiga är ändå vilka kostnader det kan inne-
bära. Det går kanske att klara miljöprövningen, men
vad kostar de åtgärder som måste vidtas? Det är det
som är det allvarliga. Vi vet vilka investeringar man
har gjort under lång tid inom försvaret och hur brist-
fälliga resurser man har för övningsverksamhet inom
hela Försvarsmakten.

Anf. 219 BERNDT SKÖLDESTIG (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller förläggningen är Olle
Lindström och jag oense. Vi får som sagt svar så
småningom. Jag tycker att det helt och hållet ligger
inom ramen för det vi beslutade i maj förra året.
En del miljöåtgärder kommer att vara tvungna att
vidtas vid Malmen, men dem hade man fått vidta
oavsett om flygskolan hade kommit dit eller inte. Det
har ingenting med flygskoleverksamheten att göra.
Det har med FMV Provs verksamhet att göra. De
provar ut de Gripenplan som ska placeras på flottil-
jerna. Det är 2 500 flygrörelser per år. Det är den
springande punkten. Det har egentligen inte ett dugg
med flygskoleverksamheten att göra.
Det miljötillstånd som i dag finns för Malmen
täcker in mer än hälften av den verksamhet som den
gemensamma flygskolan kommer att bedriva. Den
grundläggande flygutbildningen täcks av det miljö-
tillstånd som finns i dag. Jag är inte så orolig vad
gäller detta.
Jag håller med Olle Lindström om att vi ska an-
vända pengarna så effektivt som möjligt. Jag utgår
från att den kostnadsram som man har redogjort för
inför oss kommer att hålla. Jag tycker att vi gemen-
samt ska se till att det blir så.
Det är faktiskt ett bra sätt att förvalta redan gjorda
investeringar. Malmen finns ju. Malmen skulle inte
försvinna. Där finns merparten av de faciliteter man
behöver. Inte minst viktigt är att vi kan samordna den
utbildning som helikopterpiloterna behöver när det
gäller fastvingeflyg till en plats. Vi samordnar lärar-
resurser, t.ex.
Jag tror att det är en bra lösning som ger oss möj-
ligheter att använda pengarna på ett bra sätt så små-
ningom.

Anf. 220 LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Det beslut om flygutbildningen som
riksdagen fattade den 16 maj 2001 har redan i analy-
ser beskrivits som ett lågvattenmärke för beslutsfat-
tande i Sveriges riksdag. Det stöddes egentligen en-
bart av Vänsterpartiet. Märkliga turer i försvarsut-
skottet hade drivit fram ett utskottsförslag som rege-
ringen och de partier som stod bakom propositionen
inte ansåg vara det bästa men som de likväl stödde.
Företrädarna för Moderaterna och Kristdemokraterna
ansåg beslutet vara det sämsta tänkbara, dvs. enligt
deras uppfattning klart sämre än propositionen. Be-
slutet hade således de facto ett mycket svagt stöd i
riksdagen och har också tämligen samstämmigt klas-
sats ned av alla som värnar det svenska flygförsvaret.
Något ställningstagande till hur och var flygutbild-
ningen skulle lokaliseras gjordes inte, men man be-
slöt, som redan sagts, att den lokalmässigt skulle
placeras vid någon av de kvarvarande fyra flottiljerna.
Detta märkliga beslut har sedan regeringen inte
kunnat eller velat följa. I stället har man fattat ett
regeringsbeslut som placerar flygskolan på Malmen i
Linköping, en flottilj som 1994 lades ned inte minst
av miljöskäl. Riksdagens beslut kan alltså inte på
något sätt anses vara uppfyllt i och med detta. Rege-
ringen borde då ha återkommit till riksdagen. Det är
något uppseendeväckande att en utskottsmajoritet nu
inte reagerar mot detta konstitutionellt felaktiga
handlingssätt, som också skett på så lösa boliner.
Att bygga upp en flygskola på Malmen medför
höga och helt onödiga investeringskostnader. Dock
försöker man mörka detta, vilket väl redan har fram-
gått i replikskiftet med Olle Lindström. Förfarandet är
ett slöseri med skattemedel eftersom en lämplig plats
redan finns i Uppsala, där halva flygskolan sedan
länge är etablerad. All nödvändig infrastruktur och
byggnation finns redan vid F 16, t.ex. start- och land-
ningsbanor, hangarer, elevförläggningar inte minst,
matsalar och idrottsanläggningar. Miljöprövning för
en flygskola i Uppsala är redan genomförd. Såväl
kommun som länsstyrelse stöder en lokalisering av
Flygvapnets flygskola till Uppsala. Uppsala är sålun-
da den bästa lokaliseringen.
Förhållandet stärks av att F 16 förutsätts hysa hela
flygskolan, såväl den grundläggande flygutbildningen
som den taktiska delen, under första halvåret 2003
efter nedläggningen av F 10 i Ängelholm och i av-
vaktan på att verksamheten kan komma i gång på
Malmen. Detta kan man nu göra utan några som helst
svårigheter.
Var finns då logiken i beslutet att förlägga flyg-
skolan till Malmen? I dag bedriver man omfattande
helikopterutbildning där och viss annan flygverksam-
het. Att utöver denna flygverksamhet även genomföra
Flygvapnets flygutbildning, som är av en helt annan
karaktär, kommer att leda till bristande flygövnings-
utrymme i luften. En fördel med lokalisering till Upp-
sala är just att man slipper de investeringar och den
miljöprövning som behövs på Malmen.
Enligt Fortifikationsverket räcker det inte med en
ny hangar på Malmen. En större flygplansplatta, som
måste miljöanpassas med oljeavskiljare m.m., måste
också byggas. Åtgärder måste också vidtas för att
man ska kunna flyga med laddade flygplan. Prislap-
pen enbart för detta - detta har mörkats helt och hållet
här i dag, men jag vet siffrorna - uppskattas av Forti-
fikationsverket till minst 400-700 miljoner kronor.
Detta talas det tyst om, och det har nonchalerats i den
utredning som gjordes - förmodligen för att ansvariga
beslutsfattare när räkningen kommer ska kunna för-
neka vetskap om detta. Men nu står det i protokollet.
Försvaret kommer dock att inom sina begränsade
ramar tvingas klara detta.
Till allt detta kommer att man i Linköping också
måste bygga upp elevbostäder för skolan, bostäder
som för denna kategori redan finns i Uppsala - ytter-
ligare en faktor som man hoppat bock över i alla
kalkyler. Det verkar uppenbart att ansvariga försöker
dölja fakta om den ofördelaktiga ekonomin i att för-
lägga flygskolan till Malmen i stället för Uppsala.
I anslutning till vissa motioner i ärendet föreslår
jag därför att flygskolan ska förläggas till Uppsala.
Då kan Flygvapnet organisera sin flygskola enligt
regeringens tidigare proposition. Fördelarna utöver de
ekonomiska är som sagt flera. All flyganknuten ut-
bildning samordnas då under en huvudman, F 20.
Denna lösning innebär dessutom en bättre handlings-
beredskap inför framtiden om vår säkerhetsbild skulle
förändras.
Argumenten som talar för en flygskola i Uppsala
är så utomordentligt starka att det onekligen är förvå-
nande att regeringen inte kunde förmå sig att åter-
komma med sin tidigare proposition i ärendet, den
proposition som Socialdemokraterna då var så ange-
lägna om att den borde bifallas. Varför kan de inte
tala om att de argumenten fortfarande står sig?
Fru talman! Med hänvisning till detta yrkar jag att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att en flygstridsskola med en verksamhet som inne-
fattar F 20:s verksamhet samt GFU och GTU ska
inrättas i Uppsala samt att regeringen utan dröjsmål
bör analysera behovet av fortsatt flygförsvar i huvud-
stadens närhet. Därmed bifaller riksdagen delvis
motionerna Fö204, Fö209, Fö210 och Fö245 samt
avslår motionerna Fö231, Fö253, Fö254 och Fö263,
samtliga detta år.
Fru talman! Händelser som inträffat i vår omvärld
visar dessutom på det olyckliga i att lägga ned verk-
samheten i Uppsala på det sätt riksdagsbeslutet inne-
bär. Det torde vara helt ostridigt att det för landets
och huvudstadens säkerhet, med den inriktning nya
hot har, kan vara av största betydelse att ha flyg-
stridskrafter lokaliserade i Mälardalen, inte enbart på
långt avstånd från huvudstaden, inte minst för att vårt
luftförsvar med dess behov av incidentberedskap
måste ha möjlighet att snabbt anpassas till aktuella
hotbilder. Inom ramen för det anpassningsförsvar
som det tydligt uttalats att vårt land ska ha bör det
därför analyseras vad de nya hotbilderna innebär. Jag
har tagit upp också detta i min motion.
I praktiken har regeringen tagit visst intryck av
detta genom sina beslut om F 16:s framtida roll som
reservbas och förläggningen av OPIL till Uppsala.
Men jag finner det anmärkningsvärt att utskottet trots
mitt yrkande i motionen över huvud taget inte berör
den frågan. På sätt och vis är ju motionsyrkandet
redan tillgodosett genom regeringens beslut. Men om
detta säger utskottet inget, vilket jag tycker är lite
anmärkningsvärt.
Fru talman! Jag ska avsluta med att hänvisa till
mitt yrkande, som jag vet har stöd från många håll.
Jag ställer det därför att jag anser att argumentationen
också i den reservation som har avgivits är väl tunn,
även om Olle Lindström nu har förstärkt den. I en
votering mellan reservationen och utskottsmajorite-
tens förslag kommer jag att rösta för reservationen
eftersom den, inte minst efter Olle Lindströms inlägg,
ger öppningar för ett framtida bättre beslut om och
när man upptäcker de uppenbara nackdelarna och
svårigheterna med Malmenlösningen.

Anf. 221 BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Fru talman! När man lyssnar på Lennart Hedquist
kan man tro att Uppsalaalternativet inte föranleder
några kostnader alls. Så är ju inte fallet. Man har
undersökt och jämfört Uppsalaalternativet med Mal-
men, och det visar sig då att hyreskostnaderna be-
döms bli 40 miljoner kronor lägre i Malmenalternati-
vet än i Uppsalaalternativet. En sådan undersökning
har man gjort för att ha en referens att gå efter.
Likaså är investeringarna ungefär 120 miljoner
kronor lägre i Malmenalternativet än i Uppsalaalter-
nativet. Men på Lennart Hedquist låter det som att
allting var gratis i Uppsala, och så är alltså inte fallet.
Jag tror att Malmenalternativet kommer att bli all-
deles utomordentligt när det är färdigt och när man
har flyttat de båda flygskolorna dit, förhoppningsvis
utan att mellanlanda den grundläggande flygutbild-
ningen i Uppsala under tiden.
Reservbaser finns även på Gotland, så det är inget
uppseendeväckande att man har en reservbas.

Anf. 222 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Det är på sitt sätt bra men samtidigt
lite rörande att de här s.k. kalkylerna åberopas som
beslutsunderlag. Investeringarna i Uppsala är i för-
hållande till de investeringar som behövs på Malmen
försumbara, skulle jag vilja säga. Men det är klart att
man kan låtsas annat genom att framlägga en kalkyl
där hänsyn inte tagits till väldigt många av de investe-
ringar som måste göras på Malmen.
Fru talman! Jag försökte visa att de sammanlagda
investeringarna på Malmen torde röra sig om över
miljarden om man tar hänsyn till allt som måste göras
där för att flygskolan ska kunna fungera.
Berit Jóhannesson får gärna tro på de siffror som
hon åberopar, och sedan får vi väl se om några år vem
som har rätt, om det nu skulle bli så olyckligt att
Malmenalternativet genomförs.

Anf. 223 BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte alls att det är olyckligt att
man genomför Malmenalternativet. Dessutom blir
Malmen kopplad till F 17 och därmed till en flygflot-
tilj. Jag är övertygad om att det här kommer att bli ett
mycket bra alternativ.

Anf. 224 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Jag förstår att Berit Jóhannesson tror
det. I och för sig kan det väl vara logiskt. Vänsterpar-
tiet har ju haft som ett övergripande mål i hela den
här flyttcirkusen att se till att flygskolan inte ligger i
Uppsala. Nu står de vid sitt mål, även om det inte
blev riktigt det riksdagsbeslut som drevs igenom i
våras. Jag finner det anmärkningsvärt att man kan
fatta ett beslut i riksdagen och sedan applådera att det
inte genomförs. Men jag förstår Berit Jóhannesson.
För er var målet att skolan inte skulle hamna i Upp-
sala, och det har ni uppnått. Men jag hoppas att det
blir andra som tar sitt förnuft till fånga innan den här
cirkusen är slut.

Anf. 225 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Jag har inte under de här åren stött på
ett ärende där så många konstigheter har uppträtt som
i det här ärendet, inget ärende där beslutet så totalt
har avvikit från vad experter har ansett vara det rikti-
ga beslutet.
Fru talman! Jag begärde ordet för att yrka bifall
till det av Lennart Hedquist framlagda yrkandet. Jag
gör det av följande skäl.
Jag menar att försvarsutskottet inte har tagit sin
försvarspolitiska och utbildningspolitiska uppgift på
allvar. Man har låtit försvarspolitiska hänsyn och
utbildningshänsyn stå tillbaka för regionalpolitiska
hänsyn. Regeringen har inte följt det av riksdagen
fattade beslutet, det är uppenbart. Försvarsutskottet
har inte haft några invändningar mot att man inte
följer riksdagens beslut, beslutet som alltså var att
flygutbildningen skulle förläggas till någon av de fyra
kvarvarande flygflottiljerna. Utskottet har vidare inte
brytt sig om - och det har nyss redovisats här - att
kostnaderna för förläggningen till Malmen vida
kommer att överstiga de kostnader som man hade haft
om man hade förlagt den till Uppsala.
Min uppfattning är att försvarsutskottet har hante-
rat den här frågan på ett klandervärt sätt. Det känns
inte tryggt att det utskottet ska hantera frågor som har
med vår säkerhet att göra.
Fru talman! Alltså yrkar jag bifall till det av Len-
nart Hedquist framlagda yrkandet.

Anf. 226 MIKAEL OSCARSSON (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att ansluta mig till
det yrkande som Lennart Hedquist lade förut. Låt oss
först göra en liten tillbakablick.
För knappt ett år sedan lade ÖB fram sin utred-
ning och sitt förslag, som innehöll fyra flygflottiljer.
Där ingick Luleå, Uppsala, Såtenäs och Ronneby
samt nedläggning av flottiljen i Östersund. ÖB:s
uppgift var att formulera vad som var bra för försva-
rets förmåga, inte att ta ställning till regionalpolitiska
aspekter. Sedan grep sig försvarsutskottet an, och då
rök enligt mitt tycke allt vad försvarspolitik heter.
Omsorgen om försvarets ekonomi kastades också
över bord. Upplands flygflottilj, som försvarsminis-
tern och ÖB hade varit överens om skulle vara navet i
flygvapnet, blev av med allting.
Riksdagen fattade den 17 maj 2001 ett beslut med
innebörden att Försvarsmaktens samlade flygutbild-
ningar ska förläggas till någon eller några av de fyra
kvarvarande och här nämnda flottiljerna. De här flot-
tiljerna, som angavs vara de fyra kvarvarande, var
flottiljerna i Östersund, Såtenäs, Kallinge och Luleå.
Regeringen bemyndigades att utifrån detta riksdagens
ställningstagande fatta det slutgiltiga beslutet.
Regeringen har därefter i december 2001 beslutat
om en placering av flygskolan till Malmen, Linkö-
ping, och därmed frångått riksdagens beslut. Med den
orimliga tolkning som regeringen gjort av riksdagens
beslut skulle regeringen i stort sett ha kunnat placera
flygskolan varsomhelst och angivit att enheten orga-
nisatoriskt ska höra till någon av de kvarvarande
flottiljerna. Jag anser att regeringen förtjänar kritik
för detta.
Att förlägga flygskolan till Malmen kommer att
kosta ett antal hundra miljoner. Detta ska jämföras
med att i princip allt finns färdigt i Uppsala. I Upp-
sala är också miljöprövningen färdig. Det är den inte i
Linköping. Ändå väljer man Malmen i Linköping.
Varför? Var finns logiken?
Den nödvändiga miljöprövningen kan komma att
påverka frågans lösning. Därför kräver Kristdemo-
kraterna i sitt särskilda yttrande att riksdagsbeslutet
från maj 2001 rivs upp om den planerade lokalise-
ringen av flygutbildningen på Malmen ger ur mil-
jösynpunkt mindre gynnsamma långsiktiga föränd-
ringar. Då, om inte tidigare, måste regeringen åter-
komma till riksdagen med ett nytt förslag.
Till sist: När F 16 läggs ned försvinner den enda
huvudstadsnära flottiljen. Detta kan inte vara rimligt,
inte minst med tanke på det vi var med om den 11
september.

Anf. 227 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Fru talman! Ursäkta att jag går upp i den här de-
batten som jag inte var anmäld till. Jag ska fatta mig
kort för att ingen oklarhet ska råda om Folkpartiets
syn på frågan.
Jag tror att försvarsministern sitter och skrattar på
sin kammare åt det som vi håller på med här i kväll.
Vi hade en möjlighet att ställa oss bakom en proposi-
tion, som inte någon av oss gjorde. Efter det blev det
ett helt nytt läge. Alla som sitter i försvarsutskottet
vet att Folkpartiets politik har varit, F 17, F 7, F 4,
F 21. Det har jag sagt vid samtliga sammanträden.
Till slut kom vi överens att dessa fyra flottiljer
skulle finnas i Sverige. Då fanns inte F 16 kvar. Flyg-
skolan skulle förläggas till någon av dessa flottiljer.
Malmen var ett detachement till F 16 och blir det nu
till F 17. Hade frågan drivits vidare om att förlägga
den till någon av de fyra flottiljerna, hade Folkpartiet
hävdat F 17. När nu Malmen är F 17:s detachement
står vi helt bakom förslaget.
Så här skriver den folkpartistiske riksdagsleda-
moten Karl-Göran Biörsmark: Stor osäkerhet råder
för närvarande om var försvarets flygskola ska för-
läggas. Flygplatsen Malmen i Linköping är ett ut-
märkt alternativ. I området finns sedan gammalt en
stark flygkultur och därmed en kompetens som borde
vara positiv för den tilltänkta flygskolan. Redan i dag
förekommer utbildning på Malmen. Bra och moderna
lokaler och god kvalitet finns inom området, vilket
innebär låga investeringskostnader.
Det här har Karl-Göran Biörsmark skrivit i en
motion som vi ställer oss bakom som partiprogram,
och jag är övertygad om att detta inte är ett lokalpat-
riotiskt förslag.

Anf. 228 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Jag ska inte kommentera de interna
folkpartistiska tiraderna utan i stället ta upp huruvida
försvarsministern sitter och skrattar på sitt rum. Jag
tror att försvarsministern, som ju är statsvetare, har
anledning att beklaga den form av beslutsfattande
som hans proposition kom att utsättas för våren 2001.
Men jag tycker att försvarsministern borde ha insett
att det plötsligt skulle komma en tid då den proposi-
tionen hade kunnat bli riksdagens beslut. Det hade
varit ett betydligt bättre beslut än det som nu kom att
bli riksdagsbeslutet.
Jag tycker också att försvarsministern borde ha in-
sett att han hade kunnat lägga fram den propositionen
till riksdagen igen när alternativet som utpekades i
riksdagsbeslutet inte gick att genomföra. Då hade han
ju fått igenom det förslag som han själv i sin proposi-
tion ansåg vara det bästa. Nu har riksdagen målat in
sig i ett godkännande av ett alternativ på Malmen
som är dyrt och dåligt.

Anf. 229 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte vad jag ska svara på frå-
gan. Jag har inte sett något förslag ens från Hedquists
Moderaterna i den riktningen. Jag är inte övertygad
om ifall Olle Lindström menar att det förslag han
lägger fram är F 16 i Uppsala eller om det är F 10 i
Ängelholm. Det är så många oklarheter. Men det
förslag som en majoritet nu står bakom är ett starkt
förslag, inte ett svagt förslag som Lennart Hedquist
säger.

Anf. 230 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Jag friskriver inget parti för något
uppträdande i den här frågan. Men jag tycker att man
borde ha kunnat samla sig till det beslut som hade
varit det bästa för landet.

Anf. 231 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Tack, Lennart Hedquist, för att ingen
friskrivs i denna fråga. Nu lever vi med det här be-
slutet.
Margareta Viklund trodde att vi skulle diskutera
den här frågan ytterligare gånger. Hon är den första
som jag har hört här i riksdagen säga sig vara säker
på att få vara här i höst efter valet. Det är väl inte
säkert att nästa riksdag tar upp frågan. Men om vi är
kvar, Margareta Viklund, får vi väl se om frågan
kommer upp igen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 22 mars.)

20 § Kustbevakningen

Föredrogs
försvarsutskottets betänkande 2001/02:FöU8
Kustbevakningen.

Anf. 232 ÅKE CARNERÖ (kd):
Fru talman! Kustbevakningen har ständig bered-
skap för sjöräddning och bidrar därigenom till ökad
säkerhet och trygghet till sjöss. Verksamheten om-
fattar även eftersökning med flyg samt miljöövervak-
ning. En ständigt pågående och utökad övervaknings-
och kontrollverksamhet kräver hög beredskap för
miljöräddningstjänst till sjöss och sjöräddningstjänst.
Sveriges geografiska förhållanden är utifrån över-
vakningssynpunkt i många avseenden speciella. Sve-
rige har en lång kust i förhållande till landets yta.
Territorialgränsen i havet är betydligt längre än Sve-
riges landgräns. Förutom att Sveriges kust är en av
unionens längsta med två yttre gränser, en runt kusten
och en runt Gotland, är den dessutom en av de mest
svårövervakade genom vidsträckta skärgårdsområden
och glesbygd.
Detta betänkande om Kustbevakningen behandlar
fyra motionsyrkanden vara tre från Kristdemokrater-
na. Jag vill ta upp vårt yrkande nr 2, som handlar om
att förebygga och bistå vid brandolyckor till sjöss,
och yrkar bifall till reservationen.
Fru talman! Olja och kemikalier transporteras i
stora mängder varje år i fartygstrafiken på Östersjön.
Det innebär att det finns en permanent och långt ifrån
obefintlig risk för bränder och kemikalieolyckor. Det
är därför angeläget att kunna förebygga olyckor och
ha en beredskap för dem så att de kan begränsas. En
olycka kan i vissa fall undvikas eller minimeras ge-
nom att man så att säga flyttar olyckan eller det fartyg
som utgör olycksrisken med hjälp av en bogserbåt.
Denna nödbogsering kan t.ex. ske till en hamn där det
finns större resurser eller bara till en mindre hotad
eller utsatt plats.
I dag finns det ingen ändamålsenlig organisation
för brandbekämpning i Östersjön. När en olycka
inträffar i Östersjön får man i dag räkna med att det
tar flera timmar innan bogserbåtar eller fartyg med
tillräcklig brandsläckningskapacitet når fram till
olycksplatsen. Vid tidigare olyckor har det i vissa fall
tagit ett helt dygn innan en bogserbåt kunnat nå fram.
Problemet med de bristande nödbogserings- och
brandbekämpningsresurserna i Östersjön har hög
prioritet i Helsingforskommissionen och ingår bl.a. i
en deklaration som representanter för samtliga rege-
ringar i länderna runt Östersjön antog den
11 september 2001 i Köpenhamn.
Kustbevakningen har till uppgift att utföra effek-
tiv övervakning av svenskt sjöterritorium och har det
nationella ansvaret för miljöräddningstjänst till sjöss,
vilket bl.a. innefattar ansvaret för åtgärder vid olje-
och kemikalieolyckor. Kustbevakningen har utbildat
räddningsdykare samt utrustat sina miljöskyddsfartyg
för brandbekämpningsinsatser.
Brandsläckning är ett sätt att förhindra miljöfarli-
ga utsläpp. Hos Kustbevakningen finns således en bas
såväl vad beträffar snabbhet som uthållighet, som
erfordras för att bistå befälhavaren på ett brinnande
fartyg och för insatser på ett redan övergivet fartyg.
Utskottsmajoriteten håller med Kristdemokraterna
om att det finns behov av bättre resurser i Östersjö-
området för att ingripa vid fartygsbränder och kemi-
kalieolyckor till sjöss. Vi är alltså överens i den frå-
gan, men vi kristdemokrater tycker att det är dags att
gå vidare. Därför är det rimligt att Kustbevakningen
nu får till uppgift att utarbeta ett förslag om att före-
bygga och bistå vid brandolyckor till sjöss samt sä-
kerställa en ändamålsenlig nödbogseringsberedskap.
Fru talman! Det är ofta så att först när någon
olycka inträffat skapas intresse att vidta åtgärder för
att förebygga och förhindra den skada som inträffat.
Bifall till reservationen.

Anf. 233 CHRISTER SKOOG (s):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
förslaget till beslut i försvarsutskottets betänkande nr
8 om Kustbevakningen.
Som tidigare har sagts är det ett betänkande som
bygger på behandling av motioner. Det finns alltså
inget regeringsförslag. Motionerna tar upp frågor som
varit diskuterade och är kända tidigare, bl.a. flyg-
övervakning, brandbekämpning, kemikaliebekämp-
ning till sjöss och andra saker som Kustbevakningen
utför tillsammans och i samverkan med andra myn-
digheter och aktörer.
Samverkan är ett kungsord i de här sammanhang-
en. Det fanns med redan när den dåvarande försvars-
ministern Roine Carlsson lade fram förslaget och
riksdagen sedan beslutade att inrätta en kustbevak-
ning, en civil myndighet inom Försvarsdepartemen-
tets område.
Man kan, om man vill, studera instruktionen för
Kustbevakningen. Där finns mycket av det som
många av motionerna tar upp redan inskrivet. Det
gäller samverkan och sambruk. Man kan också avläsa
det i hur styrelsen i Kustbevakningsverket är sam-
mansatt, nämligen med representanter från de olika
myndigheter som ska samverka och se till att stödja
samhället i de olika sammanhang där samhället blir
utsatt för påfrestningar. Jag kan nämna Tullen, Rädd-
ningsverket, Försvarsmakten och Fiskeriverket, myn-
digheter där man sambrukar och samanvänder Kust-
bevakningens resurser.
Det som också förtjänar att sägas i det här sam-
manhanget är att, vad gäller oljebekämpning, brand-
bekämpning och bekämpning av kemikalier till sjöss,
sker ju detta i samarbete med de andra länderna runt
Östersjön. Det övas också ofta i de här sammanhang-
en. Jag vill påstå att det funderar ganska väl, och det
hjälper inte att enbart ha en nationell samordning.
Man måste även ha en internationell samordning med
de olika länderna runt Östersjön.
Regeringen har låtit en utredare se över Kustbe-
vakningens långsiktiga investeringsbehov, och den
utredningen har inlämnats till regeringen så sent som
den 1 februari innevarande år. Det kanske kommer
förslag så småningom.
Det som också berörs mycket i motionerna är
sambruk och kanske detta att bryta ned lite gamla,
traditionella gränser, och även de lagstadgade gränser
som finns, vad gäller behandling av civila olyckor.
Det görs ju för närvarande, efter ett riksdagsbeslut
efter en motion från s och c, ett försök på Gotland där
man ser om man kan hitta de här samarbetena mellan
de olika myndigheterna för att kunna utnyttja de re-
surser vi har gemensamt.
Fru talman! Kustbevakningsverket är ju en myn-
dighet som är relativt ung, men som ändå har varit
föremål för mycket diskussion och många utredning-
ar. Jag tror faktiskt att själva Kustbevakningen som
sådan behöver den arbetsro som den förtjänar för att
kunna vara den civila myndighet som vi ska känna
stöd och trygghet från i olika delar av samhället.

Anf. 234 ÅKE CARNERÖ (kd):
Fru talman! Christer Skoog tar upp internationellt
samarbete i Östersjön. Det är naturligtvis oerhört
viktigt, och där pågår ju ett mycket omfattande arbete
där Kustbevakningen är inblandad. Jag talade om
Helsingforskommissionen men jag tror att Kustbe-
vakningen i praktiskt taget samtliga länder runt Ös-
tersjön på något sätt är inblandad.
I vår motion har vi inte sagt att det bör vara en
helt nationell åtgärd som Sverige ensamt ska svara
för. Jag menar att Kustbevakningen kan ha det inter-
nationella samarbetet som utgångspunkt men ändå
försöka ta fram ett förslag till hur en organisation för
nödbogsering skulle kunna se ut i Östersjöomådet.
Man kan bara tänka sig en tankerolycka, en
olycka mellan en tanker och ett stort passagerarfartyg
där brand uppstår. Man kan tänka sig vad det skulle
kunna innebära. Då är det viktigt att det finns en
nödbogseringsverksamhet på ganska nära håll för att
försöka minimera de risker som kan finnas.
Sedan håller jag med Christer Skoog om att sam-
brukstanken är någonting att bygga vidare på. Den
utredning som Christer Skoog hänvisar till förväntar
jag mig mycket av. Om det sedan kan leda till sam-
bruk mellan Försvarsmakten och Kustbevakningen
när det gäller flygövervakning, som vi har tagit upp i
vår motion, så är det bra. Det har talats om isbrytare
och annan verksamhet. Vi får se vad som händer. Det
viktigaste är att man tar tag i detta nu.

Anf. 235 CHRISTER SKOOG (s):
Fru talman! Det Åke Carnerö tar upp, och som
finns i reservationen, om bogserstöd vid svåra olyck-
or med tankbåtar och liknande är så klart en viktig
fråga. Men det vi kan diskutera är om det är Kustbe-
vakningen som ska stå för detta. Som det ser ut nu har
inte Kustbevakningen enligt min mening några lämp-
liga fartyg. I så fall handlar det om en resurstilldel-
ning till Kustbevakningen som inte finns i dag. Det är
möjligt att Åke Carnerö och Margareta Viklund har
pengarna till att finansiera detta också, men som det
ser ut i dag finns de inte.
Däremot tror jag att det finns anledning att utöka
det internationella samarbetet i Östersjön och se till
att gemensamt använda de resurser som finns om
olyckan skulle vara framme och det händer någon
katastrof med en oljetanker eller något annat med
tanke på den nu aviserade ökade oljetrafiken på Ös-
tersjön.

Anf. 236 ÅKE CARNERÖ (kd):
Fru talman! Det här handlar inte i första hand om
pengar. Vi har inte sagt att Kustbevakningen ska stå
för alla kostnader. Kustbevakningen är en lämplig
aktör när det gäller att ta fram ett förslag. Sedan får vi
naturligtvis, om det gäller resurstilldelning, ta ställ-
ning till detta i den här kammaren. Men jag tror att
Kustbevakningen redan har god kunskap, har en bas
att utgå från och förstår problematiken. Det är därför
vi har föreslagit att de ska få ta fram ett sådant här
förslag.

Anf. 237 CHRISTER SKOOG (s):
Fru talman! Ja, Kustbevakningen har en bra erfa-
renhet från havet och vad som kan hända på havet.
Jag tror också att Kustbevakningen tillsammans med
andra aktörer kan vara en viktig länk i den kedja som
ska ta fasta på vad som kan hända och se till att vi
inte drabbas för hårt. Men vi får väl avvakta, och det
tror jag att Åke Carnerö och jag kan vara överens om,
att regeringen återkommer med anledning av den
långsiktiga översynen och det långsiktiga investe-
ringsbehov i Kustbevakningen som kan föranledas av
denna.
Dessutom har ju Kustbevakningen numera, med
de resurser de har, utökade uppgifter, nämligen fiske-
bevakning. Det gäller inte minst fiskebevakningen ute
i de internationella zonerna. Det är också en viktig
uppgift som har lagts på dem.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 22 mars.)

21 § Försvarsunderrättelsetjänst

Föredrogs
försvarsutskottets betänkande 2001/02:FöU9
Försvarsunderrättelsetjänst.

Andre vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 22 mars.)

22 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Propositioner
2001/02:93 Ändringar i djurskyddslagen, m.m.
2001/02:94 Proviantering med obeskattade varor för
försäljning ombord på färjelinjer mellan Sverige
och Norge
2001/02:112 Förändringar i kommunkontosystemet
2001/02:118 Sveriges antagande av rambeslut om en
europeisk arresteringsorder och om överlämnande
mellan medlemsstaterna
2001/02:124 Straffansvaret för människohandel
2001/02:126 Medling med anledning av brott
2001/02:128 Vissa inomhusmiljöfrågor
2001/02:131 Vissa ändringar i systemet för statsstödd
exportfinansiering
2001/02:143 Samverkan för en trygg, effektiv och
miljövänlig energiförsörjning
2001/02:146 Verkställighet av utländska domar på
privaträttens område
2001/02:147 Snabbare lagföring
2001/02:149 Sveriges tillträde till Förenta nationernas
internationella konvention om bekämpande av fi-
nansiering av terrorism
2001/02:151 Tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen
2001/02:155 Värdlandsavtal för Organisationen för
det globala nätverket för vattenfrågor, m.m.
2001/02:167 Ändringar i konkurrenslagen för effekti-
vare kartellbekämpning, m.m.
2001/02:168 Tillämpning av EG-förordningen om
gränsöverskridande betalningar i euro
2001/02:169 Ändringar i lagen om beredskapslagring
av olja och kol
2001/02:170 Vissa frågor om koncessionsavgift på
televisionens område

Skrivelser
2001/02:75 Redogörelse för behandlingen av riksda-
gens skrivelser till regeringen
2001/02:114 Redogörelse för den svenska export-
kontrollpolitiken och exporten av krigsmateriel år
2001
2001/02:141 Redogörelse för bolagiseringen av af-
färsverket Statens järnvägar
2001/02:148 Mål och inriktning för det svenska ar-
betet med konsumentfrågor i EU
2001/02:152 Ansvarsfullt fiske - svenska priorite-
ringar för EU:s framtida fiskeripolitik
2001/02:166 Barnpolitiken - arbetet med strategin för
att förverkliga FN:s konvention om barnets rättig-
heter
2001/02:171 Unescos världsarvskonvention och de
svenska världsarvsobjekten
2001/02:172 Nationell strategi för hållbar utveckling

23 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 21 mars

2001/02:330 av Gunilla Wahlén (v) till utrikesminis-
ter Anna Lindh
Västsahara
2001/02:331 av Marie Engström (v) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
Schablonbeskattning
2001/02:332 av Jan-Evert Rådhström (m) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
E 45
2001/02:333 av Inger René (m) till jordbruksminister
Margareta Winberg
Jämställdhet om mänskliga rättigheter

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 2 april.

24 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 21 mars

2001/02:927 av Inga Berggren (m) till socialminister
Lars Engqvist
Vård i grannland
2001/02:928 av Lars Gustafsson (kd) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Nationella mål för folkhälsan
2001/02:929 av Inga Berggren (m) till finansminister
Bosse Ringholm
Öresundsintegrationen och den svenska högskole-
momsen
2001/02:930 av Inga Berggren (m) till statsrådet Leif
Pagrotsky
Brotaxan på Öresundsbron
2001/02:931 av Maria Larsson (kd) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Kvinnor på ledande befattning inom offentlig sektor
2001/02:932 av Roy Hansson (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Verksamhet vid lantbrukets försöksstationer
2001/02:933 av Annelie Enochson (kd) till statsrådet
Ingela Thalén
Ersättning till sjöanställda
2001/02:934 av Johnny Gylling (kd) till statsrådet
Lena Sommestad
Satsning på alternativa drivmedel
2001/02:935 av Ola Karlsson (m) till näringsminister
Björn Rosengren
Avvecklingen av kärnkraften
2001/02:936 av Agne Hansson (c) till statsrådet Lars-
Erik Lövdén
Investeringsbidrag för nybyggnad av bostäder
2001/02:937 av Agne Hansson (c) till kulturminister
Marita Ulvskog
Nedsättning av TV-avgift för synskadade
2001/02:938 av Lars Björkman (m) till statsrådet Jan
O Karlsson
Omhändertagande av asylsökande
2001/02:939 av Magda Ayoub (kd) till statsrådet Jan
O Karlsson
Kristna konvertiter från islam
2001/02:940 av Maud Ekendahl (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Snatteri
2001/02:941 av Jan Erik Ågren (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Ersättningsjobb i Sollefteå
2001/02:942 av Birgitta Ahlqvist (s) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Demokratiutveckling i Burma

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 2 april.

25 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 21 mars

2001/02:865 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
utrikesminister Anna Lindh
Japan och kommersiell valfångst
2001/02:866 av Yvonne Ruwaida (mp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
USA:s kärnvapenpolitik
2001/02:874 av Margareta Cederfelt (m) till justitie-
minister Thomas Bodström
Nationella insatsstyrkan
2001/02:875 av Gudrun Lindvall (mp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Lagstiftningen inom miljöområdet
2001/02:878 av Helena Bargholtz (fp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Homosexuellas situation i Lettland
2001/02:884 av Inger Strömbom (kd) till statsminister
Göran Persson
Samarbetet mellan regering och riksdag i EU-frågor
2001/02:891 av Sten Tolgfors (m) till utrikesminister
Anna Lindh
Sydafrikas syn på valet i Zimbabwe
2001/02:903 av Lilian Virgin (s) till näringsminister
Björn Rosengren
Nationellt centrum för vindkraftsinformation

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 2 april.

26 § Kammaren åtskildes kl. 21.37.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 13.52,
av talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 119 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 16 § anf. 150
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 199 (del-
vis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.