
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 2001/02:79</div>
<div class="sidhuvud_datum">Fredagen den 8 mars</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 09:00 - 13:38</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>--------------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:</pre><pre>Interpellation 2001/02:267</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2001/02:267 av Harald Nordlund
om hotet mot fisket
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
2 april 2002.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 28 februari 2002
Jordbruksdepartementet
Margareta Winberg
Enligt uppdrag
Lena Ingvarsson
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 2001/02:250</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2001/02:250 av Kent Olsson (m)
om gränshinder i Norden
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
9 april 2002.
Skälet till dröjsmålet är resor samt att jag inte
kunnat finna en debattdag som passar både interpel-
lanten och mig.
Stockholm den 6 mars 2002
Utrikesdepartementet
Leif Pagrotsky</pre><pre>Interpellation 2001/02:278</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2001/02:278 av Sten Andersson om
offentliga lokaler
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
19 mars 2002.
Skälet till dröjsmålet är en tjänsteresa till USA
Stockholm den 26 februari 2002
Justitiedepartementet
Britta Lejon</pre><pre>Interpellation 2001/02:285</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2001/02:285 av Inga Berggren om
stöd till kommunala bostadsbolag
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
2 april 2002.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning
Stockholm den 5 mars 2002
Finansdepartementet
Lars-Erik Lövdén</pre><pre>Interpellation 2001/02:284</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2001/02:284 av Ana Maria Narti
(fp) om afghanska flyktingar
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
2 april 2002.
Skälet till dröjsmålet är resor och möten.
Stockholm den 6 mars 2002
Utrikesdepartementet
Jan O Karlsson</pre><pre>2 §  Svar på interpellation 2001/02:229 om
svenska medborgares rättssäkerhet</pre><pre>Anf.  1  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Anna Kinberg har frågat mig vilka
konkreta åtgärder jag avser vidta för att garantera
svenska medborgares rättssäkerhet oavsett FN-
resolutioner.
Terroristattackerna i USA den 11 september 2001
har medfört att terrorism-bekämpning har satts i fo-
kus i det internationella samarbetet. Regeringen stö-
der självklart FN i detta viktiga arbete. Det är samti-
digt angeläget att säkerställa att rättssäkerheten fun-
gerar och att sanktionsinstrumentet inte urholkas.
Sverige har genom sitt medlemskap i FN en folk-
rättslig skyldighet att följa FN:s beslut, inklusive
säkerhetsrådets resolutioner 1267, 1333 och 1390.
Dessa resolutioner innehåller sanktioner mot bl.a.
talibanregimen och Al-Qaida. Sverige har självklart
följt dessa beslut, men har samtidigt påpekat att rätts-
säkerheten brister vid upprättande av sanktionslistor.
Frågan om hur rättssäkerheten och respekten för
grundläggande medborgerliga rättigheter upprätthålls
har på den svenska regeringens initiativ tagits upp
inom både EU och FN. I december 2001 antog EU ett
regelverk mot terrorism för att verkställa säkerhetsrå-
dets resolution 1373, som i flera hänseenden inne-
håller förbättringar ur rättssäkerhetssynpunkt jämfört
med FN-systemet. Dessa förbättringar har i hög grad
tillkommit på svenskt initiativ.
En dialog kring förbättrad rättssäkerhet förs för
närvarande både med FN och med EU:s medlems-
stater.
FN:s medlemsstater har möjlighet att hos sank-
tionskommittén begära att en person eller organisa-
tion ska bli avförd från den lista som anger vilka som
ska omfattas av sanktionerna. Nya namn kan också
tillkomma. Oavsett hur länge sanktionsregimen gäl-
ler, kan således föremålen för sanktionerna växla.
Den svenska regeringen begärde den 22 januari att
säkerhetsrådets sanktionskommitté omprövar den
lista över personer och organisationer vars tillgångar
ska frysas. Det gjordes mot bakgrund av att säker-
hetsrådet den 16 januari i resolution 1390 fastslagit
att listan ska ses över regelbundet och att detta ska
ske på basis av relevant information.
Sanktionskommittén ska vidare enligt resolution
1390 skyndsamt utarbeta sådana riktlinjer och kriteri-
er som kan vara nödvändiga för att underlätta resolu-
tionens genomförande. Sverige har till kommittén
framfört förslag på hur sådana riktlinjer och kriterier
skulle kunna vara utformade. Förslagen bygger bl.a.
på EU:s regelverk. Sanktionssystemet är således inte
statiskt, och regeringen arbetar konsekvent med att
försöka förbättra rättssäkerhetsaspekterna.
Sverige har genom sitt agerande bidragit till att
sanktionskommitténs medlemmar nu diskuterar denna
viktiga fråga. I sanktionskommitténs diskussioner om
nya riktlinjer råder enighet om att det handlar om att
kunna kombinera snabba och effektiva beslut av
kommittén med upprätthållandet av respekten för
individens rättssäkerhet.</pre><pre>Anf.  2  ANNA KINBERG (m):
Herr talman! Tack för svaret på min interpellation
från den 1 februari, som det alltså var lite drygt fem
veckor sedan jag lämnade in. Det är mer än dubbelt
så lång tid som det brukar ta att besvara interpellatio-
ner, men jag har förstått att utrikesministern just un-
der denna period har överraskats av att ämbetet krä-
ver resor.
De personer som fått mig att väcka min interpel-
lation hade varit glada om de hade fått vänta fem
veckor på att kunna återgå till det normala. I morgon
är det fyra månader sedan de sattes upp på en lista
över individer eller organisationer vars verksamhet
direkt eller indirekt kan komma Usama bin Ladin
eller till honom knutna personer eller organisationer
till godo. Varför somliga hamnat där är hemligt. Det
ser av definitionen att döma ut att kunna vara nästan
vem som helst. Om man har hamnat där undantas
man än i dag från grundläggande mänskliga rättighe-
ter utan möjlighet att få sin sak prövad.
Sverige är mycket riktigt skyldigt att följa FN:s
säkerhetsråds resolution 1333 m.fl. som är uppräkna-
de i svaret. Men Sverige är ju också skyldigt att följa
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, t.ex.
artikel 10 om rätten till en rättvis och öppen prövning
av anklagelser emot en eller artikel 11 om att man ska
antas vara oskyldig tills dess motsatsen är bevisad.
Samma rättigheter finns ju, som utrikesministern väl
känner till, i den svenska regeringsformen. Där stad-
gas dessutom att lag eller annan föreskrift ej får med-
delas i strid med Sveriges åtaganden på grund av
konventioner om mänskliga rättigheter och grundläg-
gande friheter.
Här har vi minst sagt ett dilemma. Jag väckte den
här interpellationen för att ta reda på hur regeringen
vill undvika liknande dilemman i framtiden. Det här
är ju en klassisk moment 22-situation där man, hur
man än gör, kommer i konflikt antingen med FN:s
säkerhetsråds resolutioner eller med grundläggande
mänskliga rättigheter enligt både FN, EU och svensk
grundlag.
Om man då måste välja mellan utrikespolitisk
följsamhet och kanske utrikespolitisk prestige å ena
sidan och grundläggande medborgerliga rättigheter å
den andra sidan, så tycker jag att det sistnämnda är
viktigast. Jag tycker i alla fall att det förtjänar att
omnämnas i utrikesministerns svar. Men ingenstans i
sitt svar verkar utrikesministern ta ställning för män-
niskorna. Hon företräder systemet. Hon hänvisar
passivt till säkerhetsrådets resolutioner och avslutar
med att nästan vara lite stolt över att Sverige har
bidragit till att sanktionskommitténs medlemmar nu
har börjat diskutera rättssäkerhet. Det är väl bra, men
att börja diskutera är det bästa utrikesministern kan
komma med. Det räcker inte på långa vägar!
Var är kritiken mot hastigt uppkomna och länge
varande FN-beslut? Var är kritiken mot sanktionsre-
gimen? Hur länge anser utrikesministern att den ska
få fortsätta? Och framför allt, vilket jag frågade och
väckte interpellationen för men inte har fått svar på:
Hur kan svenska regeringen undvika att någonting
liknande händer igen?</pre><pre>Anf.  3  KALLE LARSSON (v):
Herr talman! Det är alldeles utmärkt att fler parti-
er och ledamöter av Sveriges riksdag nu får upp ögo-
nen för det rättsövergrepp som faktiskt håller på att
ske och som har pågått sedan en tid.
Händelserna efter den 11 september har inneburit
att många beslut, nya förslag till åtgärder och i det här
fallet också sanktioner har åstadkommits väldigt
hastigt och utan någon större eftertanke - oövertänkt,
helt enkelt. Vi kan ju fortsätta vara oense, alla vi tre
som här debatterar, tror jag, om det reservationslösa
stödet till USA:s bombningar i Afghanistan, men låt
oss lämna den frågan därhän tills vidare. Det vi nu
talar om är grundläggande principer för det svenska
rättssamhället: grundläggande mänskliga rättigheter.
Ska man kunna bli dömd till någonting utan att kunna
försvara sig? Vi kan hålla på och ställa sanktionsin-
strument mot mänskliga rättigheter, men det är ju
detta enkla som den här frågan så småningom sönder-
faller till. Är det rimligt att utan bevis, vilket man inte
har kunnat presentera för vare sig advokater eller de
åtalade själva, frysa tillgångarna för svenska medbor-
gare?
När man ser det svar som avges i dag på den här
interpellationen blir man lite beklämd. Det är en be-
skrivning av hur situationen ser ut, vilket vi väl kän-
ner till, men det som efterfrågas är ju konkreta åtgär-
der.
Det är väl där som frågan absolut måste fortsätta
att ställas med kraft. Anser utrikesministern att rätts-
säkerheten är tillräcklig i detta fall? Duger det som
det är? Ska vi vänta och hoppas på att rättssäkerheten
blir bättre därför att vi har fått både FN och EU att nu
börja tala om saken?
Anser utrikesministern att rätten till prövning,
möjligheten att överklaga och rättssäkerheten är till-
räcklig? Innan vi får svar på den frågan kan vi inte
heller veta om utrikesministern är beredd att vidta
några åtgärder eller inte. Låt mig få ett svar på den
frågan först.</pre><pre>Anf.  4  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Det är väl bra att Anna Kinberg och
Kalle Larsson är mycket engagerade i frågan om
rättssäkerhet från sina egna principiella utgångs-
punkter. Det visar också att enigheten i riksdagen är
och har varit ganska stor i det här fallet.
Det är inte så enkelt som Anna Kinberg säger att
man väljer mellan utrikespolitisk prestige och grund-
lagen. Vi har helt enkelt en folkrättslig förpliktelse att
följa FN:s resolutioner, som jag också förklarar i mitt
svar. Vi har samtidigt självklart principer om rättssä-
kerhet. Det gäller att försöka få dessa två att gå ihop.
Är jag då nöjd? frågar Kalle Larsson. Nej, det är
jag inte. Vi har också i flera sammanhang och även
här klart deklarerat att vi inte anser att rättssäkerheten
är uppfyllt. Vi anser att det finns stora brister i sys-
temet. Det är också därför som Sveriges regering har
engagerat sig så hårt i att få ett bättre system.
Det är därför vi har fått fram ett bättre system i
EU. Men vi har fortfarande inte lyckats få igenom ett
bättre system i FN. Slutsatsen av det kan inte vara att
vi säger: Nu går vi ur FN, eller: Nu lämnar vi våra
folkrättsliga förpliktelser i FN. Slutsatsen måste vara
att vi fortsätter att arbeta för ett rättssäkert system
även i FN.
Jag förklarar i det här fallet vad vi har gjort för att
få bättre principer i FN och för att förbättra FN-
systemet. Det är mycket ytterligare som ska göras
innan vi är nöjda. Det gäller också att andra länder tar
upp samma diskussion. Där kan inte minst Anna
Kinberg påverka sina partivänner i andra länder så att
vi kan få stöd också från andra länder i detta arbete.
Vi har gjort en hel del från regeringens sida för att
stödja de enskilda individerna. Men vi har inte gått
över den gräns som regeringen inte heller kan gå över
med hänsyn till grundlagen. Vi kan inte ingripa i
enskilda fall. Vi kan inte ingripa i enskilda rättsfall.
Vi kan därmed inte heller som regering ta ställning
till huruvida de utpekade personerna är skyldiga eller
oskyldiga. Däremot fortsätter vårt arbete för att se till
att de kan få en process som är rättssäker och bra.</pre><pre>Anf.  5  ANNA KINBERG (m):
Herr talman! Det är som utrikesministern mycket
riktigt påpekar inte fråga om en rättegång eller ett
enskilt fall utan en principiell debatt. Det är precis
den jag vill föra. Det är därför jag frågar hur vi ska
undvika att detta händer igen.
I interpellationssvaret säger utrikesministern:
Oavsett hur länge sanktionsregimen gäller kan före-
målen för sanktionerna växla. Det är mitt problem.
Hur länge gäller sanktionsregimen, och vad kan sedan
hända igen?
Tänk om säkerhetsrådet får för sig att alla som di-
rekt eller indirekt har något att göra med Anna Lindh
ska bli föremål för sanktioner och sättas upp på lis-
tan? Antagligen skulle vi alla och jag med undra:
Varför det, hon är väl oskyldig? USA kanske skulle
säga: Det säger vi inte.
Sedan skulle vi inte kunna göra någonting åt det.
Både jag och Kalle Larsson, talmannen, stenograferna
och kanske också åhörarna skulle kanske misstänkas
för samröre och få våra tillgångar frysta och inte
kunna få det prövat i en rättslig instans.
Hur länge skulle det vara? Så länge som vi om-
fattas av sanktionsregimen. Hur länge är det? Det
bestämmer säkerhetsrådet, där Sverige inte är med.
Självklart skulle vi aldrig acceptera en sådan ordning.
Det strider mot alla grundläggande mänskliga rättig-
heter.
Det är precis en sådan ordning som nu omfattar
tre svenska medborgare. Så länge sanktionsregimen
fortsätter kan det fortsatt gälla dem eller några andra.
I verkligheten kan vem som helst när som helst
komma med på listan.
Svenska diplomater kan jobba allt vad de kan med
Utrikesdepartementets stöd för att dessa personer ska
bli avförda från listan. Men grundproblemet finns
kvar. Dilemmat kan inträda när som helst igen.
Vad är då slutsatsen av det? Anna Lindh ger ett
förslag här, nämligen att vi ska påverka FN. Det
tycker jag absolut att Sverige ska göra. Det är också
min poäng. Varför inte t.ex. begära omförhandling av
hela systemet? Varför inte kritisera själva grunden
och begära omförhandling av sanktionssystemet som
sådant.
Departementsrådet Anders Kruse sade att det inte
är någon nyhet att de som står på FN:s terrorlista inte
behöver ha begått något brott. Det är inte okej tycker
jag. Göran Persson har själv uttryckt att han är be-
kymrad för FN:s sanktionsinstrument.
Anna Lind har sagt att den svenska regeringen
välkomnar säkerhetsrådets beslut. Om sanktionerna
beslutas med tillräcklig hänsyn till rättssäkerhetens
krav stärker detta tilltron till FN-systemet.
Att utrikesministerns tilltro till FN-systemet är
fortsatt stark har jag förstått av interpellationssvaret. I
varje fall inte något av våra partier vill lämna FN.
Men utan att vilja lämna FN, hur kan dilemman som
detta undvikas i framtiden?
Anser utrikesministern att den här processen har
stärkt tilltron till FN-systemet. Om inte, hur kan rege-
ringen vidta konkreta åtgärder för att något liknande
inte ska hända igen? Jag nöjer mig då inte med att
man kan klaga på att den ena eller andra individen
står på en lista. Det är illa nog att de gör det. Hur kan
man undvika att dilemmat mellan FN-resolutioner å
ena sidan och mänskliga rättigheter å andra sidan
uppstår igen? Det är nämligen inte acceptabelt.</pre><pre>Anf.  6  KALLE LARSSON (v):
Herr talman! Folkrättsförespråkare efter behag
och behov verkar vara den nya utrikespolitiska linjen
från utrikesministern i dag.
När vi talade om bombningarna i Afghanistan,
och när bombningarna av en internationell expertis
men också här i Sverige kritiserades som brott mot
folkrätten, var det förstås USA:s rätt till självförsvar
som trots allt gällde. När vi nu talar om möjligheten
för svenska medborgare att få sin rättssäkerhet tillgo-
dosedd hänvisar man till en folkrättslig förpliktelse
som man i stället måste uppfylla.
Det är uppenbart att bakom denna argumentation
ligger någonting helt annat än en allmän omsorg om
folkrätten. Bakom detta ligger en omsorg att vara
USA:s regering till lags. Det är i så fall utmärkt om vi
också får detta klargjort från riksdagens talarstol.
Det är inte någon ny situation. Vi ser den på om-
råde efter område. Neutralitetspolitiken är bara ytter-
ligare ett exempel i den raden. Sedan får vi ändå
svaret: Nej, utrikesministern är inte nöjd. Det måste
jag ändå säga är bra. Man arbetar för ett bättre sys-
tem, och låt oss gemensamt göra det.
Men även om vi här talar om principer måste man
minnas att bakom principerna finns också enskilda
individer, människor. I det här fallet har tre svenska
medborgare fått sina tillgångar frysta. De får nu hjälp
av andra svenska medborgare för att över huvud taget
klara sin dagliga livsföring. Är det en situation som är
rimlig?
En av de utpekade är dessutom, om nu min infor-
mation är riktig, riksdagskandidat för Socialdemo-
kraterna. Där borde väl ändå utrikesministern fundera
en stund. Bör man ha terrorister som riksdagskandi-
dater, eller bör de som står på riksdagslistan få en
möjlighet till rättslig prövning av sina fall?
För vår del står det helt klart. Vi kräver att den
svenska regeringen gör allt som står i dess makt för
att dessa människor, medlemmar av Sveriges folk,
ska få sin rättsliga sak prövad.</pre><pre>Anf.  7  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Vad är folkrätt, Kalle Larsson? Folk-
rätten handlar bl.a. om FN-stadgan. FN-stadgan för-
klarar också att varje land har rätt till självförsvar.
Det var denna rätt USA använde. Det är denna rätt
som många folkrättsexperter - inklusive FN:s säker-
hetsråd, som ändå är den främsta uttolkaren av både
folkrätten och FN-stadgan - också förklarade att USA
följde när man använde sin rätt till självförsvar.
När det gäller sanktionsinstrumentet, för att gå
över till Anna Kinbergs fråga, har vi fortsatt att arbeta
för att vår folkrättsliga förpliktelse också ska gå
samman med vår rättssäkerhet. Det är därför vi har
tagit initiativ till en långsiktig översyn av hela sank-
tionsinstrumentet.
Förutom att vi vidtar alla dessa åtgärder för att få
ett mer rättssäkert system inom FN, som jag redan har
beskrivit i interpellationssvaret och i mitt tidigare
muntliga svar här från talarstolen, har vi dessutom
begärt en översyn av hela sanktionsinstrumentet.
Jag vet i och för sig inte om bakgrunden till detta
intresserar Anna Kinberg, men den är intressant. Det
handlar om hur man får sanktionsinstrumentet, som
kan vara ett effektivt sätt att undvika militära åtgärder
och att undvika att tvingas in i militära konflikter, att
bli effektivt. Hur kan man undvika att ha så pass
trubbiga sanktionsinstrument som vi har haft hittills
och i stället inrikta dem mer direkt gentemot personer
och ledarskikt? När vi får ett mer effektivt sank-
tionsinstrument så gäller det samtidigt att se till att
det också ska uppfylla rättssäkerhetskraven. Det är ett
initiativ som Sverige har tagit och som kallas för
Stockholmsprocessen. Det innebär att Sverige leder
arbetet med att få en ordentlig översyn av hela sank-
tionsinstrumentet. Det är det som Anna Kinberg ef-
terlyser.
I avvaktan på att detta nya system ska kunna träda
i kraft har vi dessutom tagit en rad initiativ både i EU
och FN för att få mer folkrättsliga och rättssäkra
system där.
Herr talman! Eftersom frågeställaren upprepade
samma frågor som i det första inlägget och eftersom
jag redan har svarat på dem så tror jag inte att det
leder till så mycket att jag upprepar de kraven och de
positionerna.</pre><pre>Anf.  8  ANNA KINBERG (m):
Herr talman! Jodå, det gör det visst! Jag är - vil-
ket utrikesministern ifrågasatte - klart intresserad av
den här frågan. Det är naturligtvis därför jag står här
en fredagsmorgon när nästan bara vi är närvarande.
Jag tycker att det är viktigt att detta reds ut och jag
välkomnar också att regeringen har tagit initiativ för
att ifrågasätta sanktionssystemet. Jag tycker att det är
ganska bra.
Men jag är inte helt nöjd, och det är också därför
jag står här. Framför allt är jag inte riktigt nöjd med
hur lång tid detta kommer att ta. Vad ska hända med
dem som är drabbade av dagens system under tiden?
Vad kan utrikesministern lova dem? Är fyra månader
en lagom lång tid att ha sina tillgångar frysta, är det
lite för lång tid eller kanske lite för kort tid? Eller är
det kanske bara en bråkdel av det man får räkna med
om man har råkat hamna på listan med det nuvarande
systemet?
Även om vi inte ska fördjupa oss i personliga fall
i den här kammaren så kan man efterlysa ett principi-
ellt svar från utrikesministern på den frågan.
Utrikesministern vet att jag och det parti som jag
företräder till skillnad från Kalle Larsson ställer upp
på den internationella terroristbekämpningen. Men
även i en krigssituation finns det krav på grundläg-
gande mänskliga rättigheter. Därför är de viktiga att
upprätthålla även när man har fattat hårdhänta, effek-
tiva beslut i säkerhetsrådet som kunde ha poänger
omedelbart efter den 11 september.
Därför konstaterar jag avslutningsvis fortfarande
att vi har ett problem mellan FN-resolutionen och
grundläggande mänskliga rättigheter. När regeringen
har tvingats välja har den valt utrikespolitisk lydnad
framför respekt för de mänskliga rättigheterna. Det
kan hända igen. Jag hoppas naturligtvis att det inte
gör det, men till dess att detta har ändrats så har vi
faktiskt inte rättssäkerhet här utan en rättsskandal.</pre><pre>Anf.  9  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Vad kan vi göra för att hjälpa de
personer som står på sanktionslistan?
Jag kan inte ta ställning till om de är skyldiga eller
oskyldiga. Däremot kan jag ta ställning till att de ska
få ett stöd som svenska medborgare.
Det har vi också gjort genom att för det första från
UD:s sida snabbt informera ombuden för de tre
svenskarna om vilka amerikanska myndigheter de ska
vända sig till för att få listan omprövad.
För det andra förmedlade vi redan i december de
tre svenska medborgarnas önskemål om att bli avför-
da från listan.
För det tredje har vi i eget namn begärt att hela
listan ska omprövas.
För det fjärde har vi sett till så att de svenskar som
berörs har fått träffa de respektive myndigheterna i
USA genom sina ombud för att föra diskussioner om
att få bli avförda från listan.
För det femte - vilket Anna Kinberg bör vara
medveten om - har vi erbjudit ombuden att vi ska
förmedla begäran om humanitära undantag så att
dessa personer inte ska få en svår situation för sig
själva och sina familjer. Men detta har ombuden inte
velat. Den svenska regeringen har alltså erbjudit möj-
ligheten att kräva personliga humanitära undantag för
flera månader sedan, men ombuden har inte varit
intresserade.
Vi har agerat både för att förändra och förbättra
principerna och göra vad som står i vår makt för att
hjälpa de här tre personerna utan att ta ställning till
huvudfrågan, dvs. huruvida de är skyldiga eller
oskyldiga. Det är möjligt att Anna Kinberg har mer
information än vad jag har på den punkten, men jag
och regeringen kan i alla fall inte ta sådan ställning.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>3 §  Svar på interpellation 2001/02:257 om nyk-
terhetsorganisationer</pre><pre>Anf.  10  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Nils-Erik Söderqvist har frågat mig
om vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att nyk-
terhetsorganisationerna kan ges ett ökat stöd för sin
basverksamhet.
Det nuvarande statsbidragssystemet har tillämpats
i tre år. Det sker nu en utvärdering av systemets till-
lämpning.
Före 1999 fanns Samarbetsnämnden för fördel-
ning av statsbidrag till vissa nykterhetsorganisationer.
Denna nämnd bestod enbart av representanter för
nykterhetsorganisationerna och hade som enda upp-
gift att fördela statsbidraget på drygt 18 miljoner
kronor till de 15 nykterhetsorganisationer som fanns
uppräknade i en förordning. Nykterhetsorganisatio-
nerna fördelade statbidraget till sig själva.
Nämnden tilldelade under sin existens exakt
samma belopp varje år till de 15 organisationerna
oavsett vad de gjorde och oavsett att medlemsantalet
hos vissa organisationer under en tioårsperiod mins-
kat med mer än två tredjedelar. Några kriterier för
fördelningen fanns inte. Inga nya organisationer kun-
de beviljas stöd. Vissa organisationer som hade ett
fåtal medlemmar tilldelades ändå betydande belopp.
Andra organisationer, t.ex. Verdandi, ALNA-rådet,
ALRO, BRIS, RFHL, FMN, Länkrörelsen m.fl., som
också arbetade med alkohol- och narkotikafrågor
kunde inte få del av det här stödet utan fick söka
organisationsstöd hos Socialstyrelsen eller Folkhäl-
soinstitutet med helt andra kriterier och villkor för att
få stöd. Dit kunde också nykterhetsrörelsens organi-
sationer vända sig för att få bidrag. Nykterhetsrörel-
sens organisationer kunde således få statligt stöd för
sin verksamhet från flera håll. Dessa förhållanden
kritiserades framför allt från de organisationer som
stod utanför nykterhetsrörelsen men ändå arbetade
med alkohol- och narkotikafrågor.
Med anledning av den kritiken beslutade rege-
ringen i mars 1997 att tillkalla en kommitté för att se
över formerna för det statliga stödet till nykterhetsor-
ganisationer och andra organisationer verksamma
inom det sociala området. Kommittén överlämnade i
februari 1998 sitt betänkande och föreslog följande
som också blev regeringens och riksdagens beslut
med ikraftträdande den 1 januari 1999:
En myndighet - Socialstyrelsen - ska ansvara för
bidragshanteringen inom områdena alkohol och nar-
kotika, utsatta barn och deras familjer samt våld mot
kvinnor.
Till stöd för bidragshanteringen ska finnas en för-
ordning som ger samma grund för alla de aktuella
organisationernas ansökningar när det gäller kriteri-
erna för att få bidrag och krav på återrapporteringar
av användningen av erhållna bidrag.
Till stöd för bidragshanteringen formuleras verk-
samhetsmål i Socialstyrelsens regleringsbrev.
För att följa upp och påverka utvecklingen av det
nya bidragssystemet ska ett råd bestående av berörda
frivilligorganisationer inrättas.
För att den förebyggande aspekten inte ska kom-
ma i skymundan ska Folkhälsoinstitutet höras innan
beslut om bidrag meddelas.
Socialstyrelsen lämnar årligen en samlad redovis-
ning till regeringen om statsbidragets användning i
förhållande till bidragets syfte och de mål som angi-
vits i myndighetens regleringsbrev. Anslaget uppgår
för 2002 till 54 277 000 kr och omfattar de ideella
organisationer som bedriver frivilligt arbete inom
områdena alkohol och narkotika, utsatta barn och
deras familjer eller våld mot kvinnor. I ett särskilt
regeringsbeslut har regeringen den 8 november 2001
tilldelat Socialstyrelsen ytterligare 10 miljoner kronor
för fördelning till olika frivilligorganisationer i syfte
att stärka deras arbete i enlighet med den nationella
handlingsplanen för att förebygga alkoholskador.
Nuvarande system upplevs av såväl Socialstyrel-
sen som flertalet organisationer fungera bra och klart
bättre än före 1999. Dock anser Socialstyrelsen att
totalsumman bör öka.
Det nuvarande statsbidragssystemet på det här
området har nu tillämpats i tre år. Regeringen har i
regleringsbrevet för 2002 gett Socialstyrelsen i upp-
drag att utvärdera tillämpningen sedan ikraftträdandet
samt lämna förslag till eventuella förändringar om
intentionerna med bidragen ej uppfylls. Socialstyrel-
sen ska även redovisa hur ansökningsförfaranden och
redovisningar från organisationerna kan förenklas.
Uppdraget ska redovisas senast den 31 maj 2003. Det
är först då, i det sammanhanget, som stödets framtida
utformning bör prövas.</pre><pre>Anf.  11  NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Herr talman! Först ett tack till socialministern för
svaret. I svaret säger socialministern att det nu sker en
utvärdering av bidragssystemet och dess tillämpning.
Det är mycket bra. Det är väntat. Jag har väntat på att
det ska ske en utvärdering så småningom, och nu har
den enligt uppgift startats.
Men min bedömning av hur och på vilket sätt som
Socialstyrelsen har handlagt bidraget och stödet till
organisationerna är att bidragshanteringen har blivit
både detaljstyrd, tungt byråkratisk och ineffektiv. När
man nu ska göra en utvärdering förutsätter jag att
berörda organisationer och föreningar ges goda möj-
ligheter att delta och förmedla upplevda erfarenheter
och kunskaper om hanteringen av bidragssystemet.
Nu kommer jag till min fråga till socialministern.
Avser socialministern att fästa stor vikt vid vad orga-
nisationerna tycker om stödets framtida utformning,
som ju ska ske efter maj 2003? Min fråga grundar sig
naturligtvis på min kännedom om ett flertal av dessa
organisationer, och då framför allt de som jobbar med
förebyggade arbete. Min bedömning är att dessa be-
höver ett ökat stöd för sin basverksamhet. Är det
också socialministerns uppfattning?
Enligt min meningen borde organisationerna få
förtroendet av riksdagen och regeringen att vara bi-
dragsmyndighet på samma sätt som idrottsrörelsen
och folkbildningen är i dag. Dessa föreningar borde
kunna få ett liknande uppdrag där riksdagen anger
syftet med statens stöd och där organisationerna själ-
va tar ansvar som bidragsmyndighet i någon lämplig
samarbetsform.
Nykterhetsorganisationerna samt ytterligare ett
antal organisationer verksamma inom det förebyg-
gande området när det gäller alkohol och narkotika är
en del av Folkrörelsesverige. Det känner ju socialmi-
nistern väl till efter ett långt engagemang i folkrörel-
sesammanhang. Dessa bör givetvis stå fria och själv-
ständiga gentemot staten. De bör helst ligga före i
samhällsdebatten och vara spjutspetsen, plogen, till
förändring. Det är så den svenska mellanvalsdemo-
kratin har blivit ett begrepp i vårt land. Det handlar
om aktiva folkrörelser som vill genomföra föränd-
ringar mellan våra formella val. De behöver inte och
ska inte ha ekonomiskt stöd för all sin verksamhet,
men de behöver ett basstöd för att kunna upprätthålla
och utveckla en nödvändig verksamhet.</pre><pre>Anf.  12  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Jag har uppvaktats av flera nykter-
hetsorganisationer som har framfört just den kritik
som Nils-Erik Söderqvist också framför. Den gäller
att det system som vi nu har lider av två brister. Den
ena är att det inte ger tillräckligt stöd för det som
Nils-Erik Söderqvist kallar för basverksamhet, och
jag skulle gärna kunna använda samma uttryck, dvs.
att varje folkrörelse måste ha en basverksamhet som
inte kan redovisas i projektansökningar och där man
inte enkelt kan redovisa resultatet. Den verksamheten
är en förutsättning för att det ska finnas en folkrörel-
se. Flera organisationer har sagt att det nuvarande
systemet inte ger stöd för den verksamheten. Det
urgröper på sikt folkrörelsearbetet.
Den andra kritiken har varit att man tycker att an-
sökningssystemet är byråkratiskt och mer präglat av
en myndighetskultur än av en folkrörelsekultur, för
att uttrycka kritiken lite kortfattat.
Jag har sagt att jag är beredd att pröva systemet i
en offentlig diskussion, gärna tillsammans med orga-
nisationslivet självt.
Systemet har nu fungerat i tre år. Jag har under-
sökt hur pass medveten man var i riksdagen och rege-
ringen när man fattade beslutet. Det är inte så att man
var omedveten om de här problemen, men man ville
komma bort från det system som så många organisa-
tioner upplevde som orättfärdigt. Det gäller de orga-
nisationer  som jag nämner i mitt interpellationssvar
som inte fick del av stödet. När riksdagen 1998 fatta-
de beslut om det system som gäller från den 1 januari
1999 var man medveten om att det innebar en föränd-
ring. Man ställde andra krav på organisationerna.
Därför tycker jag att det är rimligt att Socialstyrel-
sen nu har fått i uppdrag att utvärdera stödet och
redovisa detta nästa vår. Då ska vi ha en rejäl diskus-
sion inte bara om hur vi kan effektivisera stödet utan
också naturligtvis också om i vilken mån man ska
ändra inriktning eller pröva andra kriterier. Jag tror
att Nils-Erik Söderqvist och jag har ungefär samma
uppfattning. Det är bra att vi har ändrat systemet. Det
gamla systemet ställde många organisationer utanför.
Det är inte säkert att vi har nått hela syftet, nämligen
att ge en stimulans också till folkrörelsearbetet, men
vi får möjlighet att ändra systemet när vi får Social-
styrelsens utvärdering. Jag ska se till att organisa-
tionslivet och de organisationer som verkar på det här
området får vara med i diskussionen om vilka steg vi
ska ta efter den här utvärderingen.</pre><pre>Anf.  13  NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Herr talman! Jag tycker att det låter bra att soci-
alministern och jag är överens om att det är nödvän-
digt med ett basstöd. Det nuvarande systemet har
urholkats.
Begränsningen i den gamla hanteringen berodde
egentligen på att regleringsbrevet inte gav utrymme
för någonting annat. Det var låst till just de här orga-
nisationerna. Jag ser möjligheten att ett reglerings-
brev, där man kraftfullt trycker på förebyggande
arbete och formulerar det på ett klokt sätt, skulle
kunna öppna förutsättningar för att slippa den regel-
styrning som finns i dag på ett helt annat sätt.
Det här brådskar. De instrument som finns i dag
för att komma till rätta med en ökad alkohol- och
narkotikakonsumtion är skatteinstrumentet, monopo-
let och förebyggande arbete. Den nationella hand-
lingsplanen är ett bra initiativ som socialministern har
tagit för att angripa en ökad konsumtion. Vi har ju
faktiskt ambitionen att vi ska sänka den, och jag tror
att föreningsstödet är ett av de viktigaste instrumen-
ten där. Om kommunerna ska ha en reell möjlighet att
få draghjälp i ett sådant arbete måste det finnas ett
basstöd som upprätthåller en bred och stark folkrörel-
severksamhet.
I det sammanhanget skulle det vara intressant att
höra socialministerns tankar och funderingar, utöver
de vi nu har talat om. Kan socialministern se några
andra vägar och stödformer för att stärka just nykter-
hetsorganisationerna som en del av Folkrörelsesveri-
ge i det här arbetet? Det kan naturligtvis också handla
om andra folkrörelser i den mån de är beredda att gå
in och jobba med just förebyggande insatser på alko-
hol- och narkotikaområdet.
Jag vill påstå att det har skett en dramatisk ökning
av konsumtionen. Med de erfarenheter vi har vet vi
att det också följs av ökade skador och ökat missbruk.
Här måste vi vidta kraftfulla åtgärder. Vi vet i dag att
prisinstrumentet är svårare att hantera på sikt. Det har
ju varit det starkaste instrumentet. Då blir förebyg-
gande arbete bara viktigare och viktigare och därmed
också folkrörelseinsatser och folkrörelsearbete.
Kan socialministern se några andra vägar? Det
skulle vara spännande att höra.</pre><pre>Anf.  14  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Under flera år hade jag förmånen att
vara ordförande i Folkbildningsrådet. Folkbildnings-
rådet är en spännande organisation. Den arbetar på
regeringens uppdrag med att fördela stöd till folk-
bildningsorganisationerna och till landets folkhög-
skolor. Där har man använt det system som också
gäller för idrottsrörelsen, nämligen att man överlåter
till organisationerna själva att fördela bidragen efter
ett mycket bestämt regelverk. Den stora utmaningen
där handlade om att förhindra att stödet bara konser-
verade den gamla strukturen och i stället öppna för
nya folkbildningsorganisationer och nya folkhögsko-
lor. Den stora testen blev när idrottsrörelsen startade
en egen folkbildningsorganisation. Folkbildningsrådet
klarade det provet och såg till så att stödsystemet
kunde utvecklas.
Jag förstår att regeringen och riksdagen på sin tid
var kritiska mot det gamla systemet eftersom det
uppenbart uteslöt flera organisationer. Det handlade
bara om en fördelning efter ett gammalt mönster till
de gamla organisationerna. Det är klart att ett sådant
samhälleligt stöd kommer att utsättas för kritik.
När vi nu har uppdragit till Socialstyrelsen att ut-
värdera det nuvarande stödet är avsikten att dess
utvärdering ska ligga till grund för en diskussion. Jag
är beredd att i en sådan diskussion öppna för att hitta
fram till ett annat system för stöd just till basverk-
samheten. Jag inser som engagerad folkrörelsemän-
niska att man inte kan driva alla folkrörelser bara
projektinriktat, projekt för projekt. Det är då det of-
fentliga som styr det frivilliga folkrörelsearbetet.
Folkrörelserna måste själva formulera sina mål och
själva utvärdera sina resultat.
I grunden har vi alltså samma uppfattning, men
jag vill framhålla att eftersom riksdagen fattade beslut
1998 och systemet nu har gällt i tre år är det rimligt
att vi uppdrar åt Socialstyrelsen att redovisa ett un-
derlag för en diskussion. Vi får det nästa vår, och då
får vi en chans att diskutera hur det här systemet ska
se ut i framtiden. Vi ska inte upprepa de fel som fanns
före 1998, men det är inte alldeles säkert att den nu-
varande ordningen ska behållas. Vi får en möjlighet
att se hur den skulle kunna förbättras så att vi också
ska kunna ge ett rejält stöd till det genuina folkrörel-
searbetet på alkohol- och narkotikaområdet.</pre><pre>Anf.  15  NILS-ERIK SÖDERQVIST (v):
Herr talman! Jag tror att jag och socialministern
har samma uppfattning om det här, och det gläder
mig. Det har upplevts och upplevs som djupt orättvist
att basstödet till organisationerna hanteras på olika
sätt, att  man inte ger samma förtroende till dessa
organisationer som man ger exempelvis till idrottsrö-
relsen och folkbildningen. Vi kan se framför oss att
organisationerna nu kommer att vara med i en dialog
och en utvärdering, något som jag verkligen välkom-
nar.
Jag var oerhört kritisk när systemet ändrades,
även om jag kan säga till Lars Engqvist att också jag
insåg att det var nödvändigt att göra någonting. Jag
hade gärna sett att man då hade tagit steget fullt ut
och infört samma system som för folkbildningen och
idrottsrörelsen. Vi hade då i kammaren i dagarna just
hanterat idrottsrörelsens och folkbildningens system.
Nu blev det inte så. Man har följt dessa frågor,
och jag har lovat att återkomma till dem ända sedan
beslutet fattades. Det känns skönt att socialministern
och jag i dag har samma uppfattning om detta och att
organisationerna nu får möjlighet att vara med i ar-
betet. Det är utan tvivel långsiktigt en verklig kraft-
källa. Om det förut har varit viktigt med ett starkt
folkrörelseengagemang och folkligt engagemang i
dessa frågor är det än viktigare i dag. Engagemanget
har också en större bredd.
Man kan även titta på vad som händer i demokra-
tisammanhang, där Britta Lejon nu arbetar för att
hitta vägar för att stärka folkrörelserna på ett nytt sätt.
Jag vill framföra ett tack till socialministern för de-
batten och för svaret.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>4 §  Svar på interpellation 2001/02:262 om afa-
si</pre><pre>Anf.  16  Socialminister LARS ENGQVIST
(s):
Herr talman! Ulla-Britt Hagström har frågat mig
vilka åtgärder jag avser vidta för att tillgodose beho-
vet av logopeder samt för att öka vårdsektorns kun-
skaper om och förståelse för personer med afasi.
Logopeder utreder, diagnostiserar och behandlar
personer med tal-, röst- och språkstörningar av olika
art och grad. Ansvaret för rehabilitering, där logoped-
stöd kan ingå, ligger hos sjukvårdshuvudmännen.
En förutsättning för att kunna tillhandahålla en
god vård för dem som drabbats av afasi är givetvis att
det finns tillgång till logopeder i tillräcklig omfatt-
ning. Enligt det utbildningssystem vi har är det ett
ansvar för högskolor och universitet att beakta ar-
betsmarknadens behov och se till att det utbildas
tillräckligt många människor inom olika yrken för att
tillgodose de behov som finns i samhället.
Logopedutbildning ges i dag vid fyra universitet,
nämligen vid Karolinska Institutet samt vid Lunds,
Göteborgs och Umeå universitet. Utbildningen om-
fattar 160 poäng, och påbyggnadsutbildningar anord-
nas regelbundet på kursorterna. Det finns ett stort
intresse för utbildningen, och det är många sökande
till de platser som finns.
Enligt tillgänglig statistik har det skett en succes-
siv ökning av antalet logopeder under senare år.
Mellan åren 1996 och 2001 ökade antalet logopeder
från 815 till 986. Det rör sig således om en ökning
med 171 logopeder på sex år. Enligt de uppgifter jag
fått är åldersfördelningen relativt gynnsam eftersom
många logopeder finns i åldersgrupperna 35-44 år.
Enligt Landstingsförbundets prognos över rekry-
teringsbehov och tillgång kan logopedresursen utökas
något genom ökad sysselsättningsgrad. Här finns
alltså en viss outnyttjad potential. Eftersom logope-
derna kan ha en arbetsmarknad utanför hälso- och
sjukvården är det givetvis också viktigt att vårdgivar-
na skapar arbetsförhållanden som gör att de logope-
der som finns i stor utsträckning väljer att arbeta
inom vården.
Vad gäller frågan om vårdsektorns kunskaper om
och förståelse för personer med afasi så måste det
givetvis ingå i grundutbildningen för sjukvårdsperso-
nal att lära sig att bemöta människor med olika funk-
tionshinder som t.ex. afasi. Detta är också något som
kan och bör uppmärksammas i samband med olika
fortbildningsinsatser för vårdpersonalen. Här har
arbetsgivarna ett stort ansvar för att deras personal
har den kompetens som krävs för att kunna ge god
vård till alla människor.
Jag kan slutligen nämna att Statens institut för
särskilt utbildningsstöd, SISUS, har fått regeringens
uppdrag att verka för ökad kompetens om bemötande
av personer med funktionshinder. Det skedde i sam-
band med att den nationella handlingsplanen för han-
dikappolitiken beslutades i maj 2000. SISUS utarbe-
tar ett nationellt program för kompetensutveckling
som riktar sig till alla i Sverige som är offentligt an-
ställda. I arbetet har SISUS hjälp av ett kompetensut-
vecklingsråd med representanter för handikapprörel-
sen och olika huvudmän och myndigheter.</pre><pre>Anf.  17  ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Herr talman! Jag vill tacka socialminister Lars
Engqvist för svaret. Varje år får ca 5 000 personer
afasi. Man kan få afasi oberoende av ålder. Ca 1 750
av dem som drabbas är i arbetsför ålder. Den vanli-
gaste orsaken är hjärnblödning eller blodpropp i hjär-
nan. Även traumatiska hjärnskador kan leda till afasi.
Hjärncellerna i vänstra hjärnhalvans språkområde
blir skadade. Det är vanligtvis en avgränsad hjärnska-
da, men denna kan ofta medföra fysiska handikapp,
t.ex. förlamning.
Afasi yttrar sig på olika sätt. En vanlig form är ett
sökande språk i telegramstil. En annan form är fly-
tande tal som är helt oförståeligt för lyssnaren. Jag
har i interpellationen beskrivit att det friska språket
finns kvar i båda hjärnhalvorna men att personer som
drabbats av afasi har svårt att komma åt det.
Om skadan hamnat längre bak i hjärnan letar per-
sonen hela tiden efter ord. Om däremot skadan ham-
nat längre fram i hjärnan förväxlar personen orden.
Om skadan hamnat längst fram handlar svårigheten
om att koppla ihop till meningar.
Herr talman! Det var inte en lektion med social-
minister Lars Engqvist, som redan känner till detta,
som jag skulle ha. Det ropas efter  logopedhjälp, och
det är sådan hjälp som Engqvist ansvarar för. Det
saknas logopeder. Personer som drabbas av afasi är
inte sjuka utan funktionshindrade. Vägen tillbaka går
genom träning och åter träning. Logopedstöd förbätt-
rar möjligheterna för en framgångsrik rehabilitering.
Logopeden ger individuell tal- och språkterapi. Den
kroppsliga träningen tar sjukgymnasten och arbetste-
rapeuten hand om, men talträningen kan bara logope-
den ta hand om.
Logopeder saknas på flera områden. Det är ett be-
kymmer för den enskilde som inte får den hjälp hon
eller han ska ha, och det ställer till besvärligheter för
anhöriga. Det blir i längden dyrare att inte rehabilitera
snabbt.
Verkligheten är också den att det inte finns så
många logopeder med intresse just för afasi. Eftersom
intresset för att söka logopedutbildning är stort borde
antalet platser utökas i snabbare takt. En ökning med
171 logopeder på sex år är inte mycket. Vi måste
tänka på att sjukhusen numera sänder hem afasipati-
enter mycket snabbare och på att också primärvården
har ett vårdansvar. Logopeder måste finnas såväl i
primärvården som på sjukhusen.
Det bedrivs ingen forskning på detta område. Lä-
kare med specialintresse är hänvisade till internatio-
nella fortbildningsinsatser.
Herr talman! Jag vill därför fråga socialminister
Lars Engqvist om han är beredd att göra en utvärde-
ring av den ökning av antalet utbildningsplatser som
skett och vad det tillskottet gett just på afasiområdet.
Om vi fingranskar detta är jag orolig för att vi ser
att det inte har blivit något tillskott vad gäller afa-
siområdet, eftersom intresset för afasi bland logope-
der inte tycks vara så stort. Det finns andra attraktiva
arbetsuppgifter. Jag har inga belägg för det, och där-
för vill jag att socialministern utreder just den frågan.</pre><pre>Anf.  18  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Ökningen med 171 logopeder på sex
år är inte mycket, säger Ulla-Britt Hagström. Jo, det
är det faktiskt med tanke på hur utvecklingen har
varit under denna period när det gäller sjukvården i
övrigt. Det är en ökning med 20 % under denna peri-
od. Därmed är det inte sagt att behovet av logopeder
är tillfredsställt eller att vi utnyttjar de logopeder som
finns i svensk sjukvård på ett effektivt sätt. Det be-
hövs fler, och utbildningen kan mycket väl behöva
utökas.
Det viktigaste är att vi gör klart hur ansvarsför-
delningen ser ut i detta fall. Det är naturligtvis hög-
skolorna och universiteten som är ansvariga för att
fördela utbildningsresurserna utifrån den bedömning
de gör av behovet av olika specialiteter. Det ska ske i
samverkan med de bedömningar som görs från sjuk-
vårdshuvudmännen och framför allt från Landstings-
förbundet.
Förslaget om en särskild utvärdering just när det
gäller logopeder är jag inte beredd att omedelbart
bifalla. Däremot sker det en regelbunden utvärdering
av hur vi fördelar resurserna när det gäller den utbild-
ning som riktar sig mot vården.
Vad som har skett under de senaste åren är att vi
har ökat antalet utbildningsplatser. Staten tog över
sjukvårdsutbildningen och utökade sjuksköterskeut-
bildningen med 30 %. Vi har också utökat läkarut-
bildningen. Det är viktigt att vi ser också till övrig
utbildning på högskolenivå och att vi följer utveck-
lingen, så att vi får en utbildning som tillgodoser de
krav som ställs inom sjukvården. Den utvärderingen
sker successivt. Då kan vi också diskutera hur vi ska
garantera att vi har tillgång till logopeder i framtiden.
Men det sker alltså en ökning. Dessutom säger
Landstingsförbundet självt att man inte utnyttjar de
logopeder som finns tillräckligt mycket. Det är viktigt
för sjukvårdshuvudmännen att se över detta och ut-
nyttja den kunskap och erfarenhet som finns bland
dagens logopeder.</pre><pre>Anf.  19  ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Herr talman! Tack, Lars Engqvist. Det är ändå så
att en logoped behövs för utredning, för att en diffe-
rentierad diagnos ska kunna ställas och för att man
ska kunna fastställa behandlingsbehov, behandlings-
gång och prognos. Logopeden ska ge patienten in-
formation, så att patienten själv kan vara delaktig i
behandlingen, och informera om lämpliga hjälpme-
del, möjlighet till fortsatt behandling utanför sjukhu-
set och afasiföreningen, osv. Man ska få med de an-
höriga.
Man kan se på en person som blir utskriven väl-
digt snabbt från ett sjukhus. Han eller hon kanske bor
i ett område där det över huvud taget inte finns till-
gång till logoped. Behandlingen är specifik, och det
är bara logopeden som kan utföra den och som har
specialutbildning. Då får annan personal i sjukvården,
som inte har den kompetensen, gå in. Det är klart att
logopederna kan handleda andra, men de kan aldrig
handleda annan personal så långt att den kan ta över
en så viktig uppgift.
Det måste till en intensivträning i början. Det är
här vi kan spara mycket. Det räcker inte att träffa en
logoped varannan vecka, som är fallet för väldigt
många.
Vi hade ett rundabordsmöte hemma i Skaraborg.
Flera drabbade var inbjudna, och det fanns expertis
att tillgå. Det fördes ett samtal. Det starkaste önske-
målet gällde logopeder. Man vill ha den hjälpen. LSS
och de möjligheter som saknas på det området togs
också upp. Det var också viktigt för många som hade
drabbats hårt, men det viktigaste var logopeder.
Vi kan titta på vad som har hänt denna period.
Visst har det skett en ökning med 20 % under perio-
den, men det finns ändå väldigt få logopeder. Det
finns drygt 1 000 logopeder totalt.
De ska ombesörja väldigt mycket. Vi har väldigt
mycket inom dyslexiområdet t.ex. som kan vara
spännande för en logoped att ta tag i. Afasi hamnar,
vad jag förstår, i andra hand. Likadant är det med
forskningen.
Herr talman! Om man går in och tittar på hemsi-
dor och läser om afasi och forskning osv. slår det en
att det inte finns något svenskt. När jag talar med en
expert från Göteborg om detta vädjar han om att
resurser som möjliggör resor och fortbildning inte ska
dras in. Vi experter är alldeles ensamma. Vi måste
kunna resa till Storbritannien och USA och kunna ta
del av de forskarseminarier som finns.
Det är också en uppgift för oss att se till att vi ut-
vecklar verksamheten. Man kan finna en hel del
dansk och norsk forskning och forskning från Stor-
britannien och USA, men Sverige lyser med sin från-
varo. Det är också en fråga jag vill ställa till Lars
Enqvist: Ska vi stimulera ökad forskning på det här
området? Det är ju samhällsekonomiskt att rehabilite-
ra en person betydligt snabbare än vad som sker i
dag.</pre><pre>Anf.  20  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Problemet med Ulla-Britt Hagströms
frågeställning är att den egentligen rör institutioner
eller delar av politiken som jag inte är ansvarig för.
Låt oss sortera det.
När det gäller frågan om att utnyttja den kunskap
som finns och utnyttja de logopeder som finns är det
naturligtvis i första hand sjukvårdshuvudmännen som
är ansvariga för detta. Landstingsförbundet meddela-
de, som jag säger i interpellationssvaret, att man i dag
faktiskt inte utnyttjar den kunskap som finns. Det
finns en outnyttjad kapacitet, och det är viktigt att den
utnyttjas.
Det andra är att bedöma behovet av logopeder
framöver. Då är det viktigt att också lyssna till vad
sjukvårdshuvudmännen anger, framför allt genom
Landstingsförbundet. Detta ska sedan ligga till grund
för de beslut som fattas om utbildningsplatser på de
universitet och högskolor som utbildar logopeder. Det
sker en ökning. Man konstaterar också att intresset
för logopedutbildning är stort.
Hur man fördelar utbildningsplatserna blir till sist
en fråga för universiteten och möjligtvis också för
utbildningsministern. Ulla-Britt Hagström kanske
skulle fråga utbildningsministern hur han ser på för-
delningen av platser till den här utbildningen. Det
gäller delvis också forskningen. Forskningen på det
här området är viktig. Hur vi fördelar forskningsre-
surserna blir en fråga för utbildningsministern.
Jag tycker det är viktiga frågeställningar. De får
effekt på det område som jag är ansvarig för, nämli-
gen hela hälso- och sjukvården. Men bedömningen av
arbetsmarknaden för logopeder i framtiden ligger hos
sjukvårdshuvudmännen. Bedömningen av utbild-
ningsbehovet ligger hos universitet och högskolor.
Frågan om forskningsinsatserna ligger hos utbild-
ningsministern.
Vi kanske gemensamt ska se till att vi får alla ak-
törer att intressera sig för frågeställningen. Jag tror att
vi har ett gemensamt intresse av att se till att det finns
tillräckligt med logopeder för att klara såväl diagno-
ser som de vård- och behandlingsprogram som många
människor kräver.</pre><pre>Anf.  21  ULLA-BRITT HAGSTRÖM  (kd):
Herr talman! Ja, det är sjukvårdshuvudmännens
uppgift att se till att man försöker utnyttja logopeder-
na så långt man kan och att man skapar en bra ar-
betsmiljö så att de väljer det här området. Det är ock-
så sjukvårdshuvudmännens ansvar att se till att den
som har drabbats av afasi får tillräcklig vård väldigt
snabbt. Tidigare var det möjligt att få träning inom
folkhögskoleverksamheten, vilket Norge är bra på.
Där har man lagt upp stora program för det. Vi har
haft det tidigare i Sverige, men det tycks försvinna
alltmer och mer.
I dag hänvisar man till positiva exempel som dag-
vårdsträning i Örebro och i Kristianstad. Det är väl-
digt bra att visa på goda exempel. Här har socialmi-
nistern en fantastisk möjlighet att samarbeta med
Afasiförbundet och stimulera den verksamhet man
har byggt upp med pröva-på-rum och hjälp till själv-
träning. Det finns en del verksamhet, men det är
egentligen väldigt lite.
Såvitt jag förstår är Lars Engqvist en del av rege-
ringen. Det kan inte i vårt moderna tekniska samhälle
vara brandväggar mellan departementen. En sådan
här fråga måste också kunna diskuteras mellan de-
partementen. Jag går gärna vidare till Thomas Östros,
men jag tror att det är lättare för Lars Engqvist att
påvisa att behovet inte är tillgodosett vad gäller ut-
bildningen av logopeder så att vi får tillräckligt
många som intresserar sig för Afasiproblemen. Det
finns många sökande och är alltså en attraktiv mark-
nad. Jag vill ändå först ge chansen till Lars Engqvist
att påverka Thomas Östros innan jag behöver komma
igen.</pre><pre>Anf.  22  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Det var bara en upplysning, Ulla-
Britt Hagström, om att riksdagsledamöter har möjlig-
het att ställa interpellationer till de statsråd som be-
rörs av frågeställningen. Debatten underlättas ju om
man ställer forskningsfrågor till den som är ansvarig
för forskningen och utbildningsfrågor till den som är
ansvarig för utbildningen. Sedan har regeringen ett
gemensamt ansvar för helheten.
Det jag menade var att diskussionen om fördel-
ningen av forskningsresurser är otroligt spännande.
Det är inte bara så att det handlar om ett enda område,
utan det gäller att se på hur vi fördelar forskningen till
de olika områdena och vilka resonemang som finns
bakom. Det vet jag att Thomas Östros har både en
djup kunskap om och en mycket genomtänkt syn på.
Det var bara en uppmaning att gärna ställa en inter-
pellation till Thomas Östros för att få en diskussion
om detta. Det gäller naturligtvis också fördelningen
av utbildningsplatser.
Men resultatet är viktigt, nämligen att vi faktiskt
uppmärksammar problemet, men också att vi ser till,
vilket är viktigt, att det finns tillräckligt många
logopeder för att det här stödet ska kunna ges.
Behovet av logopeder kommer att öka. Ökningen
som har skett under de här åren visar på att behovet
har ökat och det kommer att öka framöver också. Vi
ska se till att vi får tillräckligt många logopeder. Där
har regeringen ett gemensamt ansvar.
Men för att få diskutera fördelningen av forsk-
ningsmedel på ett förnuftigt och klokt sätt är det bätt-
re att ställa frågan direkt till Thomas Östros.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>5 §  Svar på interpellation 2001/02:279 om
missbruk och prostitution</pre><pre>Anf.  23  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Hillevi Larsson har frågat mig om
jag tänker verka för en utbyggnad av antalet behand-
lingsplatser i metadonprogrammen, korta väntetider-
na till sådan vård, verka för att erbjuda familjebe-
handling när fler än en i familjen missbrukar, verka
för att motiverade fångar erbjuds metadonbehandling
samt slutligen verka för att metadonbehandling prio-
riteras för äldre prostituerade missbrukare.
Låt mig först säga att jag delar Hillevi Larssons
utgångspunkter i dessa frågor. Det övergripande må-
let för den svenska narkotikapolitiken är ett narkotik-
afritt samhälle. Målet för samhällets vård- och be-
handlingsinsatser är att alla narkotikamissbrukare ska
nås med erbjudande om hjälp och vid behov vård mot
sitt missbruk. Hjälpen ska nå människor i ett tidigt
stadium av missbruket. Vårdinsatserna ska syfta till
ett liv fritt från missbruk. Vården ska vara av god
kvalitet. Insatserna ska vara långsiktiga och uthålliga.
Det slår regeringen fast i den proposition med förslag
till handlingsplan mot narkotika som nyligen över-
lämnades till riksdagen. I propositionen framgår ock-
så att regeringen delar Narkotikakommissionens
bedömning att begränsade behandlingsprogram med
metadon eller andra underhålls- eller blockeringsme-
diciner inte riskerar att skada den restriktiva narkoti-
kapolitikens trovärdighet. Sådana program kan vara
betydelsefulla bl.a. för smittskydd och rehabilitering,
under förutsättning att de ingår i en socialpolitisk
helhet samt är väldokumenterade.
Metadonbehandling har funnits i över 30 år. Re-
sultatet från en ny långtidsuppföljning av metadonpa-
tienter, utförd av Socialstyrelsen, bekräftar det man
funnit i andra studier, nämligen att dödlighet, miss-
bruk och kriminalitet minskar under tiden i metadon-
behandling. Statens beredning för medicinsk utvärde-
ring (SBU) konstaterar också goda resultat av lång-
tidsbehandling med metadon. Det innebär dock inte
att substitutionsbehandling fullt ut skulle kunna er-
sätta andra rehabiliteringsinsatser som både bygger på
och syftar till drogfrihet. Substitutionsbehandling är
och ska förbli ett värdefullt komplement till drogfri
narkomanvård. Det får enligt min mening inte bli ett
förstahandsval eller det enda vårdalternativ som er-
bjuds en opiatmissbrukare, som är fallet i en del andra
länder. Det är mot den bakgrunden taket för delta-
gande i metadonbehandling samt intagningskriterier-
na ska ses och bedömas.
Utformningen av kriterierna samt taket för antalet
deltagande - i dag 800 patienter - styrs av en före-
skrift som utfärdas av Socialstyrelsen. Taket i sig har
aldrig bidragit till att skapa en kösituation. Socialsty-
relsen följer noga utvecklingen och höjer taket vid
behov. Däremot kan många patienter ha svårighet att
leva upp till intagningskriterierna och förbudet mot
sidomissbruk när de är inne i programmet. Således
bör både missbrukande familjemedlemmar och äldre
prostituerade missbrukare kunna erbjudas plats så
länge de uppfyller intagningskriterierna. Frågan om
att tillskapa nya platser för metadonbehandling av-
görs av det landsting som ansvarar för narkoman-
sjukvården i den aktuella regionen. Så länge taket inte
överskrids finns det inget som hindrar ett landsting
från att inrätta metadonprogram på en ny ort.
När det gäller frågan om metadonbehandling för
intagna på häkten och anstalter gör kriminalvården
bedömningen att det inte behövs något sådant pro-
gram. Regeringen har i den nationella narkotikahand-
lingsplanen avsatt 100 miljoner kronor för en särskild
satsning inom kriminalvården. Denna satsning har
bl.a. som mål att göra våra anstalter och häkten drog-
fria och att de intagna som har missbruksproblem
identifieras och erbjuds behandling. Det är viktigt att
hålla våra häkten och anstalter drogfria. Jag menar att
den kraftiga satsning som nu görs ger goda möjlig-
heter att bekämpa narkotikan på våra fängelser och
ger dessutom de intagna chansen att använda an-
staltstiden till en positiv förändring av sina liv.
Innehållet i och dimensioneringen av missbrukar-
vården är en fråga som engagerar många människor.
Det finns utan tvekan en utbredd oro för att de mest
utsatta inte får den vård de behöver. Frågan om miss-
brukarvården och insatser för att utveckla den har
därför en framskjuten plats i regeringens proposition
med förslag till handlingsplan mot narkotika som nu
behandlas av riksdagen. Att se till att de mest utsatta
missbrukarnas behov tillgodoses inom ramen för
lokala narkotikabekämpningsstrategier blir därför en
särskilt viktig fråga för den särskilda narkotikasam-
ordnare som nyligen börjat sitt arbete.</pre><pre>Anf.  24  HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det gläder mig att ministern har en
så pass positiv grundinställning till metadonbehand-
ling. Det bådar gott för framtiden.
Jag håller med Lars Engqvist om att det första al-
ternativet givetvis bör vara drogfri behandling. Det är
det man ska pröva först. Det är det som måste vara
målet. Det ska naturligtvis vara tuffa intagningskrite-
rier.
Men jag upplever ändå inte att jag riktigt har fått
svar på alla mina frågor. En av de saker som jag tyck-
er är viktig är fortfarande taket. I dag fylls inte ut-
rymmet till taket upp, och jag tror att det har två hu-
vudorsaker.
Den ena är att det inte finns metadonbehandling
på fler platser i landet. I dag finns den bara i Uppsala,
Göteborg, Lund och Malmö. Hela Göteborgsregionen
t.ex. saknar behandling. Göteborg är ju vår näst
största stad med drogproblematik och storstadspro-
blematik. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om
det inte behövs behandling där. Jag skulle vilja fråga
vad det beror på att det inte redan finns behandling
där.
Jag kan även tänka mig andra delar av landet som
skulle behöva täckas upp. Då skulle man genast ha
fler platser och närma sig det här taket.
Den andra huvudanledningen till att taket inte
uppfylls tror jag är att väntetiderna för att komma in
är för långa. Det är inte i första hand en kösituation,
precis som ministern säger, men väntetiderna är för
långa. I dag kan väntetiderna vara upp till en månad.
Med tanke på den extrema abstinens det leder till om
man inte får sitt heroin när man är beroende av det
kan det räcka med ett par dagar för att man ska falla
tillbaka i missbruk om man inte får metadon som
ersättningsbehandling. Därför tror jag att om man
bara kortade väntetiderna skulle man se att behovet
var mycket större. Det finns väldigt många motivera-
de, varav en del inte ens tycker att det är lönt att söka
för de vet att de inte klarar att vänta i flera veckor. En
del som söker faller tillbaka i missbruk och kommer
då inte ifråga för metadonbehandling. De här punk-
terna hänger för mig ihop, väntetiden och taket för
platserna.
Jag skulle också när det gäller fängelserna vilja
fråga om kriminalvården inte bedömer att det finns
några opiatmissbrukare i fängelserna, framför allt rör
det sig om heroinister. Även om det bara är ett fåtal
tycker jag att de borde komma i fråga för metadonbe-
handling så att de i bästa fall kan leva ett normalt liv
när de kommer ut ur fängelset.
När det gäller mitt förslag att prioritera äldre
missbrukare kan ju de här intagningskriterierna vara
relevanta både för en mycket ung missbrukare som
har missbrukat en relativt kort tid och en äldre miss-
brukare som har missbrukat kanske halva sitt liv. Då
anser jag att man på något sätt bör prioritera de äldre
missbrukarna, inte minst med tanke på att de verkli-
gen har prövat andra alternativ och inte lyckats.
När det gäller familjebehandling tror jag inte att
det är så relevant i alla delar av landet. Men i t.ex.
Malmö, där heroinpriserna är väldigt låga, är detta
extra viktigt, för där försörjer ofta den prostituerade
kvinnan även sin pojkvän där hemma och hans hero-
inmissbruk genom prostitution. Då blir det omöjligt
att lösa hennes situation, dvs. att få henne att sluta
prostituera sig och sluta missbruka heroin, om man
inte samtidigt tar itu med pojkvännen. Det blir omöj-
ligt att sluta på egen hand när någon annan i familjen
håller på.</pre><pre>Anf.  25  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Motivet för att arbeta med ett tak är i
grunden att ge en signal till alla, både i hälso- och
sjukvården och i kommunernas socialtjänst, om att
metadonbehandling ska vara en del i en väl planlagd
och väl genomtänkt behandling för missbrukare. Man
kan alltså inte ha metadonbehandling utan att syftet är
att det ska leda till drogfrihet. Restriktionen har i
huvudsak handlat om och motiverats av ge den sig-
nalen.
Socialstyrelsen själv gör bedömningen att taket
som sådant, dvs. 800 patienter, inte har hindrat någon
region att införa metadonbehandling. Vid det senaste
årsskiftet ingick 714 missbrukare i behandlingen. Det
finns alltså utrymme för ännu fler. Det är också möj-
ligt för Socialstyrelsen att öka antalet ifall man ser att
kraven ökar.
Hillevi Larsson påpekar någonting som är ganska
intressant, nämligen att man i Västra Götaland inte
har startat något sådant program. Intressant är dock
att man håller på och diskuterar detta sedan något år
tillbaka. Man har ännu inte ansökt om detta hos Soci-
alstyrelsen, men det pågår en diskussion om att införa
ett metadonbehandlingsprogram. Såvitt jag har för-
stått kommer också Socialstyrelsen att godkänna ett
sådant program, och naturligtvis är man i så fall be-
redd att också höja taket för att ge Västra Götaland en
möjlighet att genomföra programmet.
Jag tror alltså att metadonbehandling liksom an-
nan substitutionsbehandling är viktig som en del i en
väl genomtänkt narkotikapolitik och ett väl genom-
tänkt program för den enskilda missbrukaren. Då får
naturligtvis taket inte vara någon restriktion. Taket
kan dock vara just en fungerande signal till alla aktö-
rer om att se metadonbehandling eller annan substi-
tutionsbehandling som ett led i en behandling som
syftar till drogfrihet.
När det sedan gäller kriminalvården förs det ett
annat principiellt resonemang som är viktigt, nämli-
gen att om man ska erbjuda metadonbehandling för
intagna i kriminalvården bör samma regler gälla för
dem som för andra missbrukare. Det ska inte vara
någon skillnad mellan dem som har fått ett frihetsbe-
rövande och andra personer när det gäller remissför-
farande, utredning, antagande till metadonprogram
och uppläggning av behandlingen. Det är därför Kri-
minalvårdsstyrelsen har sagt att man inte behöver ha
några särskilda regler för fångvårdsanstalterna utan
att de intagna ska kunna erbjudas samma behandling
som andra, om det motiveras i deras behandlingspro-
gram för att bli drogfria. Det handlar alltså inte om ett
nej till att använda metadonbehandling för intagna
utan om att de intagna i kriminalvården ska bedömas
på samma sätt som andra missbrukare. Det är det som
är ställningstagandet.
Jag hoppas att Kriminalvårdsstyrelsen arbetar för
att de intagna som är tunga missbrukare - och de är
alldeles för många - erbjuds möjlighet att komma i
kontakt med sjukvården och därmed också erbjuds
möjligheten att få delta i ett metadonprogram, om det
anses vara viktigt för att de ska nå drogfrihet.</pre><pre>Anf.  26  HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det var en del glädjande svar. Det
här med kriminalvården tycker jag är mycket gläd-
jande. Varför skulle just heroinmissbrukare särbe-
handlas jämfört med andra fångar? De har lika stor
rätt att bli av med sitt missbruk som andra fångar. Det
gläder mig att de ska få den möjligheten.
När det gäller Göteborg tror jag också att det är
väldigt viktigt att det händer någonting där. Det glä-
der mig att det finns signaler om att det kan bli nå-
gonting. Jag tror att taket eventuellt kan komma att
behöva höjas ju fler behandlingsplatser det blir i lan-
det, t.ex. om Göteborg kommer till och kanske ytter-
ligare någon stad.
Sedan vill jag återkomma till det jag var inne på i
början, nämligen väntetiderna. Det tror jag är det
absolut mest avgörande av allting vi talar om här.
Fältarbetare i Malmö som jag har träffat säger att det
finns många som i stort sett är dödsdömda av läkarna.
Ta en 45-50-årig kvinna med små barn som har
missbrukat i större delen av sitt liv. Läkarna har gett
henne en dödsdom: Om du inte slutar missbruka inom
tre månader kommer du att dö. Samtidigt vet fältar-
betarna att eftersom väntetiderna är så långa kommer
den här kvinnan inte att klara av att vänta fram till
behandlingstillfället. Om hon ansöker i dag och får
behandling om ett par veckor eller en månad hinner
hon falla tillbaka i sitt missbruk under den tiden och
kommer alltså inte i fråga. Då får hon göra en ny
ansökan, det blir en ny process och det går ännu läng-
re tid.
Med tanke på att detta är sjuka människor som är
på sitt yttersta och har små barn tycker jag att man
ska korta väntetiderna. Det är bl.a. därför jag säger att
jag vill prioritera äldre prostituerade heroinmissbru-
kare. De är i en sådan utsatt situation att det kan vara
en fråga om liv eller död, och dessutom kan små barn
vara inblandade.
Jag tycker att ansökningskriterierna är en bra
grund att stå på, men de bör kompletteras med en klar
prioritering. En 20-årig heroinist som har missbrukat i
fyra år är inte i samma situation som en 50-årig he-
roinist som har missbrukat i 25 år, har små barn och
har varit prostituerad större delen av sitt liv. När det
gäller 20-åringarna bör målet vara total drogfrihet,
dvs. inte metadonbehandling. När det gäller 50-
åringarna borde man med mycket kort varsel kunna
prioritera dem i kön, dvs. ge dem metadonbehandling
med så liten väntetid som möjligt. De har prövat alla
andra vägar, och det har helt enkelt inte fungerat. Då
tror jag att metadonbehandling är ett alternativ. Det
har, precis som ministern redovisar, gett mycket po-
sitiva resultat i form av att kvinnorna - som det ofta
handlar om - har kunnat sluta med sitt missbruk och
därmed sin prostitution och nu kan leva ett normalt
liv och ta hand om sina barn. Allt det här med dålig
hälsa och kriminalitet som kommer i bakvattnet av
heroinet blir lite mer under kontroll. Man får alltså ett
någorlunda normalt liv.
Jag håller med om att målet egentligen bör vara
nolltolerans, dvs. inga droger, inte ens substitutions-
behandling som metadon. Men i de här fallen - där
man har försökt allt annat, där barn är inblandade och
där det är fråga om liv eller död - tror jag att man
absolut måste gå på metadonlösningen, och det så
snabbt som möjligt. Gärna ska det bara ta någon en-
staka dag innan man får behandling.
Jag är alltså ganska nöjd med svaret, men jag
skulle ändå vilja få lite kommentarer kring det jag nu
har talat om.</pre><pre>Anf.  27  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Herr talman! Den grundläggande principen bör
vara att alla missbrukare ska erbjudas omedelbar vård
oavsett hur deras missbruk ser ut och oavsett hur
deras personliga behandlingsplan ser ut. Väntetider
till metadonbehandling är egentligen bara ett av de
stora problemen. Väldigt många missbrukare erbjuds
inte ens vård. Jag tycker att det är ett jättestort pro-
blem för det svenska samhället. Ambitionen borde
vara att samtliga missbrukare söks upp och erbjuds
vård och behandling omedelbart.
Visst är detta ett problem. Som Hillevi Larsson
påpekar finns det missbrukare som är mogna för och
lever upp till kriterierna för metadonbehandling,
missbrukare för vilka metadonbehandling skulle
kunna vara viktigt först som ett steg mot en någor-
lunda normal social tillvaro och i nästa steg mot drog-
frihet. Men den som avgör om det finns väntetider är
landstingen i respektive sjukvårdsområde. Så länge
taket inte är uppnått är det fullt möjligt för landsting-
en att öka antalet platser för metadonbehandling. Det
är viktigt att de landsting som har sådana program -
och det gäller i region Skåne - att förstå att de fak-
tiskt kan utöka resurserna så att ingen ska behöva
vänta. Därför är det också viktigt att notera att det
förs en diskussion i Västra Götaland om att starta
metadonbehandling som komplement till annan
framgångsrik behandling. Socialstyrelsen kommer att
behandla en sådan förfrågan så snart en ansökan
kommer in.
Det finns inte några restriktioner från statens sida,
varken när det gäller kriterierna för behandling eller
när det gäller taket för deltagande som hindrar regio-
nerna och landstingen att se till att väntetiderna tas
bort för de missbrukare som lever upp till kriterierna
och som är mogna för metadonbehandling.
När vi nu ska föra ut intentionerna i den narkoti-
kapolitiska handlingsplanen får vi gemensamt se till
att landstingen lever upp till kraven på att ta bort
väntetiderna för dem som behöver och som skulle må
väl av en sådan behandling.</pre><pre>Anf.  28  HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag upplever att jag har fått ett posi-
tivt svar på alla mina krav. Jag kan hastigt upprepa att
det handlar om att taket på 800 deltagande inte ska
vara absolut fast, utan det ska finnas en möjlighet att
höja taket vid behov, vilket hittills inte har förekom-
mit. Det låter positivt att fängelsekunder ska få be-
handling för sitt heroinmissbruk, att äldre prostituera-
de ska kunna prioriteras och att familjebehandling ska
erbjudas.
Jag hoppas att regeringen ska föra ut budskapet.
Det är olika i olika delar av landet. Familjebehandling
är mer relevant i Malmö där heroinpriserna är låga.
Äldre prostituerade finns förvisso överallt. Budskapet
bör föras ut att även om de olika grupperna passar in i
ansökningskriterierna ska de ändå bedömas olika
framför allt i fråga om väntetiderna. En del byråkrati
och ekonomiska hinder bör undanröjas så att resur-
serna kan prioriteras på att ta in människor för be-
handling så snabbt som möjligt. Jag tror inte att det
behövs en så lång ansökningsprocess för t.ex. en 50-
årig prostituerad kvinna som har kommit och gått i
socialtjänsten under många år. Hennes situation är väl
känd, och det behövs ingen längre utredning. Det bör
gå att snabbt ta in henne för behandling.
Jag är nöjd med svaret och tackar så mycket för
det.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>6 §  Svar på interpellation 2001/02:260 om id-
rottskonto</pre><pre>Anf.  29  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Birgitta Sellén har frågat mig vad jag
avser att göra för att underlätta skattemässigt för
elitidrottare att bo kvar i Sverige. Hon undrar vidare
om jag är beredd att ta initiativ till att se över skatte-
lagstiftningen för att skapa en möjlighet att införa ett
idrottskonto för elitidrottare.
Enligt min mening bör skattereglerna så långt
möjligt vara utformade på ett sådant sätt att undantag
för olika grupper kan undvikas. Detta är i linje med
den skattereform som genomfördes i början av 1990-
talet. Nya reserveringsmöjligheter är således inte
förenliga med vedertagna principer för en generell
och enhetlig beskattning av arbetsinkomster. Jag är
därför inte beredd att se över skattelagstiftningen i
syfte att skapa möjligheter att införa idrottskonton för
elitidrottare eller några andra särskilda skattemässiga
lättnader för denna grupp.</pre><pre>Anf.  30  BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! Det här var det kortaste och torfti-
gaste svar jag har fått på en interpellation. Jag hoppas
att det inte beror på ointresse för frågan.
Finansministern säger att nya reserveringsmöjlig-
heter inte är förenliga med vedertagna principer för
en generell och enhetlig beskattning av arbetsin-
komster. Men det finns redan i dag en del reserve-
ringsmöjligheter, t.ex. skogskontot för skogsbrukare.
De kan göra en stor avverkning och sätta in pengarna
på ett skogskonto. Pengarna beskattas när de tas ut
från kontot.
Det finns också ett upphovsmannakonto för för-
fattare. Det finns också reserveringsmöjligheter för
utländska experter. Den senaste som det blev skrive-
rier om var Filminstitutets vd. Det finns reserve-
ringsmöjligheter redan i dag.
Regeringen resonerar nu om en skattereduktion
för fackföreningsavgifter. Man väljer att kompensera
för olika slags kostnader i stället för att ta itu med
problemet med höga skatter för låginkomsttagare.
Skogskontot - för att återgå till frågan - innebär
att skogsbrukaren får göra den stora avverkningen
och sedan får tillgång till pengarna under ett antal år.
Skatten betalas efterhand, vilket gör att det blir en
dräglig tillvaro för skogsbrukaren som slipper den
jättetuffa beskattningen det år avverkningen görs.
På liknande sätt kan ett idrottskonto fungera. I
stället för att det blir skatteflykt från Sverige med
skattepengar kan elitidrottare fås att betala sin skatt i
Sverige.
Jag tycker att vi ska vara stolta över de elitidrotta-
re vi har. Men vad ger det för signaler utomlands när
vi beskattar dem så att de känner sig tvingade att fly
till skatteparadis? Det är ingen bra goodwill för lan-
det.
Det finns goda exempel på hur andra länder har
fått det att fungera. I Finland genomfördes 1999 en
lagändring som innebär att idrottsutövare kan sätta in
inkomster på ett idrottskonto. Så länge pengarna finns
på kontot är de befriade från inkomst- och förmögen-
hetsskatt. 20 % av de inkomster som överstiger
56 000 mark får sättas in. När idrottskarriären är över
har den aktive 5-10 år på sig att plocka ut pengarna,
som ska beskattas i takt med att de tas ut.
I Norge hanteras liknande fonder av specialför-
bunden. De är befriade från inkomstskatt. De som
sätter in pengar på kontot, t.ex. sponsorer, ska betala
arbetsgivaravgift för pengarna. Idrottsutövaren beta-
lar skatt när pengarna plockas ut från kontot. Det är
värt att titta mer på hur det fungerar i andra länder.
Finansministern säger att han inte vill ge några
andra skattemässiga lättnader för denna grupp. Fi-
nansministern har missförstått tanken med id-
rottskonto. Det innebär inte skattelättnader. Skatt
betalas när pengarna tas ut. I dag flyttar man i stället
till skatteparadis. Pengarna kan behövas för elitidrot-
tarna när de ska utbilda sig. Många av elitidrottarna
har valt att försaka sin utbildning under tiden de är
elitidrottare. Om de har klarat av sin utbildning kan
de behöva startbidrag när de ska starta företag. Jag
hoppas att jag kan få ett mer uttömmande och förkla-
rande svar av ministern.</pre><pre>Anf.  31  ROY HANSSON (m):
Herr talman! Låt mig inleda med att kommentera
interpellationssvaret. Här har Birgitta Sellén väckt en
interpellation som berör många direkt och långt fler
intresserade. Detta avfärdar finansministern i ett svar
som motsvarar ca 13 rader.
Herr talman! Jag tycker att detta är oförskämt mot
alla dem som denna fråga berör, oförskämt mot Bir-
gitta Sellén, oförskämt mot riksdagen och dess leda-
möter, valda av svenska folket. Herr talman! Jag
tycker att Bosse Ringholm ska be om ursäkt för detta.
Herr talman! Birgitta Sellén visar i sin interpella-
tion tydliga brister i den svenska skattelagstiftningen.
Den som inte ses som normal eller vanlig i socialde-
mokratisk uppfattning hamnar utanför förnuftet i
skatteregelverket. Det går lätt att hävda att Ringholms
skatteregler tvingar många i landsflykt. Det är förvis-
so frivillig landsflykt. Men jag tror inte för en sekund
att alla våra duktiga idrottsmän och idrottskvinnor,
som inget hellre vill än att tävla för Sverige, inget
hellre vill än att bo i Sverige. Detta förutsätter natur-
ligtvis att det finns rimliga skatteregler för den berör-
da gruppen - vilket det uppenbarligen inte finns.
Efter de mindre goda resultaten i de nyligen av-
slutade nordiska spelen måste vi undra om det förs en
politik där det satsas på eliten - både för idrottsmän
och för andra. Varför lyckas andra länder bättre? Det
Birgitta Sellén tar upp i sin interpellation är intres-
sant, och jag hoppas att regeringen studerar frågan
vidare. Nu tycks finansminister Bosse Ringholm inte
bry sig särskilt eftersom han i sitt interpellationssvar
sade att han inte är beredd. Tydligare än så kan inte
förakt uttalas för det som berör många. Det är illa att
på detta sätt nedvärdera våra duktiga idrottsmän och
idrottskvinnor och alla ambitiöst arbetande ledare.
Herr talman! Skattereglerna är vidare av sådan art
att det utvecklas en viss kreativitet, möjligen främst
för alla idrottsmän från andra länder som tävlar i
Sverige. Då och då får vi ta del av detta i tidningar
med följden att ideella idrottsledare i Sverige råkar
illa ut - i en del fall riktigt illa ut.
Självfallet ska regler följas. Det finns inget för-
svar för att otillbörligt kringgå gällande regler. Men
dumma regler är till för att ändras, och det försöker
Birgitta Sellén och jag göra här i dag. Jag hoppas och
tror att Birgitta Sellén har samma uppfattning i den
frågan och att finansminister Bosse Ringholm lyssnar
och tar intryck.
Herr talman! Jag måste ge uttryck för en besvikel-
se när jag tar del av finansminister Bosse Ringholms
negativa interpellationssvar. Där finns ingen förståel-
se för de svårigheter som många i vårt land upplever
som till den grad orättfärdiga att de lämnar landet.
Borde inte regeringen och finansministern inse
svårigheterna och försöka finna en rimlig lösning, i
stället för att lämna ett snorkigt svar på en bra inter-
pellation?</pre><pre>Anf.  32  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Det är uppenbart att Birgitta Sellén
inte riktigt vet på vilket ben hon ska stå.
Hon säger i interpellationen att det är angeläget att
göra särskilda skattesänkningar för en grupp som har
tillfälliga inkomster under en kort period. Och i sitt
anförande här i kammaren säger hon att det inte
handlar om skattelättnader. Varför har Birgitta Sellén
väckt interpellationen om det inte handlar om skatte-
lättnader?
Det vore kanske bra om Birgitta Sellén tänkte
igenom det hon i sin interpellation säger att hon har
för avsikt att åstadkomma, nämligen att vi ska ha ett
skattesystem som inte är generellt, utan som ger vissa
personer med höga inkomster särskilda skattelättna-
der under en viss tid.
Eller är det så, som hon alldeles nyss sade från
talarstolen, att hon inte vill ha några skattelättnader?
Hon kan ju rimligen inte ha båda uppfattningarna.
Hon kanske borde bestämma sig och tänka igenom
vad hon har för uppfattning.
Vi har ett generellt skattesystem som ska gälla all
inkomstbeskattning, och vi har ett generellt skatte-
system när det gäller företagsbeskattning. Det ger den
enskilde möjlighet att driva företagsverksamhet, vil-
ket också många idrottsutövare använder sig av. Som
företagare kan de naturligtvis även utnyttja alla de
reserveringsmöjligheter som finns i vårt skattesystem.
Men om man lät olika grupper, som under korta
perioder i sitt liv har stora inkomster, få en särställ-
ning i vårt skattesystem skulle det föra ganska långt.
Jag skulle kunna räkna upp många andra grupper än
just idrottsutövare som också har stora inkomster
under en väldigt kort period. Vi skulle i så fall få ett
skattesystem som är ganska sönderprickat och har
stora maskor. Därför har jag svarat kort.
Jag trodde att Birgitta Sellén hade kunskap om att
vi eftersträvar ett så enhetligt skattesystem som möj-
ligt, och med så få undantag som möjligt.
De undantag som Birgitta Sellén nämner, t.ex. ex-
pertskatten som vi har haft under senare tid, är till för
att möjliggöra för svenska företag att vara konkur-
renskraftiga och få hit experter eller forskare.
Dessa fall är inte jämförbara. Vi kan ju inte locka
idrottsmän från andra länder att etablera sig här. Det
är inte heller avsikten, utan det gäller att i första hand
ge svenska företag konkurrensmöjligheter som är
likvärdiga dem som andra länders företag har.
Det är bakgrunden till den särskilda expertskatten,
och det har ingenting att göra med den typ av ytterli-
gare undantag som Birgitta Sellén vill ha i skattelag-
stiftningen.
Får jag till sist bara påminna Birgitta Sellén om att
den grupp idrottsutövare som hon talar om - de som
kanske har de allra högsta inkomsterna - faktiskt är
bosatta i Nordamerika. Om man är bosatt i Nordame-
rika följer man rimligen landets lagstiftning och andra
bestämmelser.
Jag tycker inte att det finns skäl att göra ytterliga-
re avsteg från de principer vi har i vår skattelagstift-
ning om en enhetlighet, och därför var jag kort i mitt
svar.
Vi har tillräckligt många undantag i vårt skatte-
system för att många ska tycka att det ibland inte är
överskådligt. Att i det här läget göra ytterligare un-
dantag skulle snarast dränera skattesystemet på re-
spekten för enhetlighet.</pre><pre>Anf.  33  BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! Jag tycker att det verkar som om fi-
nansministern väljer att misstolka det jag har sagt.
När jag talar om skattelättnader menar jag att eli-
tidrottare under den tid de tjänar de stora pengarna
ska få sätta in pengarna på ett konto, för att senare,
när de tar ut dem, betala skatt. För elitidrottaren
skulle det kännas som en skattelättnad.
Det är bara att konstatera att elitidrottare, precis
som vi andra, tycker att hembygden är världens mitt-
punkt, och de vill kunna stanna kvar där.
Sedan gällde det frågan om olika grupper och att
man skulle behöva särskilja många olika grupper. Jag
är väl medveten om att det finns många som tjänar
olika mycket pengar under en viss tid. Som riksdags-
ledamot tjänar jag mer nu än om jag t.ex. går tillbaka
till mitt lärarjobb. Men det skulle inte falla mig in att
begära några särregler, för jag har trots allt en må-
nadslön som gör att jag känner mig trygg i min tillva-
ro. Men hur är det för en elitidrottare?
Ministern säger att flera har bosatt sig i Nordame-
rika. Ja, vi har många hockeykillar som befinner sig
där. Men hur många har vi inte som har flyttat till
andra länder? Vi har t.ex. Stenmark som flyttade till
Monaco, och Pernilla Wiberg och Kajsa Bergqvist,
för att nämna några som har valt att lämna Sverige.
Men de utövar faktiskt inte sin sport i det landet. De
tävlar för Sverige. De exempel som finansministern
tar upp handlar om att de faktiskt tävlar och jobbar i
Nordamerika.
Jag tycker att finansministern borde se på de po-
sitiva effekterna av att elitidrottare har möjlighet att
stanna kvar och faktiskt kunna få skatta i Sverige.</pre><pre>Anf.  34  ROY HANSSON (m):
Herr talman! Birgitta Sellén står säkert. Hon visa-
de genom bra exempel från andra länder hur man kan
hantera detta. Finland och Norge nämndes. Norge har
dessutom en annan fördel. De har skaffat sig en riktig
regering, som förstår enskilda människors bekymmer.
Och det gick betydligt bättre för Norge i olympiska
spelen, vilket vi alla säkert minns.
Bosse Ringholm lyssnar inte. Det är inte frågan
om skattelättnader, utan det är frågan om beskattning
när pengarna används. Jag tyckte att Birgitta Sellén
var väldigt tydlig på den punkten.
När pengarna tas ut och används sker beskattning,
och då kan man inte tala om någon form av skatte-
lättnader.
Vi talar inte om NHL-proffs, för vi vet att de bor i
USA och skattar där. Vi talar om dem som vi tvingar
i frivillig landsflykt för att vi har orimliga skattereg-
ler. Det är dessa ungdomar vi talar om. I många fall
är det just ungdomar som kanske har avbrutit sina
studier, som behöver pengarna när de kommer upp i
30-årsåldern och återupptar studierna.
Pernilla Wiberg är ett exempel. Hon har under en
lång och framgångsrik idrottskarriär glatt många av
oss framför TV-apparaterna när hon lyckats ta hem
vinster för Sverige. Hon har jagats av Bosse Ring-
holms skattefogde.
Nu är hennes idrottskarriär slut. Nu ska hon starta
på nytt. Då hade det väl varit lämpligt att hon hade
haft ett rejält idrottskonto som kunde beskattas när
pengarna togs ut.
Herr talman! Jag konstaterar att det inte kom nå-
gon ursäkt från Bosse Ringholm för det torftiga sva-
ret.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>7 §  Svar på interpellation 2001/02:252 om al-
koholskatterna</pre><pre>Anf.  35  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Marietta de Pourbaix-Lundin har
frågat mig följande angående alkoholskatterna.
1. Vilka åtgärder beträffande priser eller skatter
avser regeringen att vidta för att minska andelen
illegalt anskaffad alkohol som förtärs i Sverige?
2. Föranleder eventuella fortsatta sänkningar av
alkoholskatterna i Danmark finansministern att
föreslå sänkningar av de svenska alkoholskat-
terna?
3. Avser ministern, att med god framförhållning
och i ordnade former, föreslå att riksdagen be-
slutar om en plan för successiva sänkningar av
de svenska alkoholskatterna?
I svar på tidigare frågor i samma ärende har jag
påpekat att höjda införselkvoter kommer, om åtgärder
inte vidtas, att medföra att gränshandeln med alkohol
successivt kommer att öka och att den illegala han-
deln och försäljningen av alkohol också kan komma
att öka. Regeringen följer därför utvecklingen noga.
Bl.a. har Centrum för alkohol- och drogforskning
(SoRAD) i uppdrag att ta fram månadsvis statistik
över konsumtions- och försäljningsutvecklingen.
Statistiken ska även inkludera det s.k. mörkertalet.
Mot bl.a. denna bakgrund uttalade regeringen i den
alkoholpolitiska propositionen att den avser att senare
till riksdagen återkomma till frågan om de skattejus-
teringar som behövs på alkoholområdet.
Något förslag om skattesänkningar i Danmark fö-
religger ännu inte. En eventuell skattesänkning i
Danmark får liksom andra förändringar i vårt närom-
råde tas med i bedömningen av behovet av skattejus-
teringar.</pre><pre>Anf.  36  MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Herr talman! Jag har tidigare erfarenheter av att
finansministern inte gärna debatterar de höga svenska
alkoholskatterna, och det förstår jag. Den socialde-
mokratiska regeringen har inte någon egen långsiktig
strategi för att möta den verklighet som vi befinner
oss i.
Både finansministern och jag vet att en stor del av
den alkohol som konsumeras i Sverige inte är inköpt
på Systembolaget. Den är smugglad, svart sprit eller
så har folk köpt den lagligt i och med de ökade inför-
selkvoterna. Det är mindre än två år till att det kom-
mer att bli lagligt att ta in 10 liter starksprit, 20 liter
starkvin, 90 liter vin och 110 liter öl inom EU, även
till Sverige. Då är det märkligt att regeringen inte har
en egen långsiktig strategi för vad man ska göra för
att möta detta. Jag menar att man måste ha två delar i
det: Man måste ha information och upplysning om
alkoholens skadeverkningar, men man måste kombi-
nera detta med successiva sänkningar av alkohol-
skatten. Detta har inte finansministern och den soci-
aldemokratiska regeringen gjort.
I stället reagerar man och agerar man när det hän-
der någonting i omvärlden. Vi har det senaste ex-
emplet när EU-kommissionen mitt under det svenska
ordförandeskapet hotade med att dra Sverige inför
domstol om man inte sänkte vinskatten. Då gjorde
man det. EU sade: Hoppa. Då hoppade ministern och
sänkte vinskatten, men det gjorde han inte frivilligt.
Det var inte något eget.
Jag tycker att det börjar bli ganska farligt att gräva
ned sig i de gamla skyttegravarna när det gäller alko-
holpolitiken och tro att Systembolagets monopol och
höga skatter är det vi kan ha i Sverige. Varje gång
man gräver ned sig i skyttegraven får man retirera
ganska oorganiserat. Det är vad regeringen har fått
göra. Det är faktiskt dags att ha en långsiktig strategi.
En av mina frågor var om regeringen avser att
med god framförhållning och i ordnade former före-
slå att riksdagen beslutar om en plan för successiva
sänkningar av de svenska alkoholskatterna. På det får
jag inget svar. Jag ser att finansministern inte lyssnar,
utan han pratar hellre med sin rådgivare än lyssnar på
mig.
Om finansministern inte går upp och dementerar
eller bekräftar vad jag säger är det min tolkning som
gäller. I sista stycket i svaret säger finansministern:
"Något förslag om skattesänkningar i Danmark
föreligger ännu inte. En eventuell skattesänkning i
Danmark får liksom andra förändringar i vårt närom-
råde tas med i bedömningen av behovet av skattejus-
teringar." Detta tolkar jag som att om Danmark sän-
ker alkoholskatten då kommer Sverige också att göra
det. Om finansministern inte säger någonting annat
här och nu då är det min tolkning som gäller.</pre><pre>Anf.  37  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Det är en egendomlig teknik att de-
battera som Marietta de Pourbaix-Lundin har lagt sig
till med. Hon bestämmer inte bara vad hon själv säger
i talarstolen, utan hon bestämmer tydligen också vad
finansministern ska säga i talarstolen och helst vad
han ska dra för slutsatser. Det kanske är enklast om
Marietta de Pourbaix-Lundin debatterar med en spe-
gel så att hon ser sig själv och kan föra hela dialogen
på ett sätt som hon tycker är enklast och får de bästa
svaren.
Jag konstaterar att interpellanten och hennes parti,
Moderata samlingspartiet, inte har något stort intresse
för att använda alkoholskatterna som en del i vår
alkoholpolitik. Regeringen och många andra partier i
den här kammaren har faktiskt lagt stor vikt vid att
alkoholskatterna ska vara ett viktigt instrument för att
hålla nere alkoholskadorna. Det är en väldigt stor
framgång att Sverige i många år har varit ett av de
länder i Europa som haft den allra lägsta dödligheten
som en följd av alkoholsjukdomar och alkoholskador.
Det är en position som Sverige vill ha också i fort-
sättningen.
Jag beklagar att interpellantens parti, Moderata
samlingspartiet, visar så ringa intresse för denna am-
bition som många andra partier, även borgerliga par-
tier, faktiskt värna och som vill att vi ska ha få alko-
holskador. Interpellanten tycks i första hand vara
intresserad av sänka skatten för att kunna öka kon-
sumtionen av alkohol och därmed i praktiken med-
verka till att vi får ännu fler alkoholskador och alko-
holsjukdomar.
För regeringens del handlar det om att vi vill an-
vända alkoholbeskattningen som ett instrument i
alkoholpolitiken även i fortsättningen. Vi följer också
noga vad som händer i vår omvärld. Jag vill bara
notera att den justering som nyligen gjordes när det
gäller vinskatterna och som är kopplad till EU:s på-
pekande att det var en viss skillnad vid beskattning av
öl och vin i Sverige gjordes just för att vi skulle få en
likformig behandling av vin- och ölbeskattning. Det
tycks kommissionen ha funnit tillfredsställande.
I övrigt vill vi i motsats till interpellanten se alko-
holbeskattningen som ett av de viktiga instrument
som vi har för att minska alkoholskadorna i Sverige.
Detta tycks inte interpellanten vara ett dugg intresse-
rad av. Det är bara att konstatera att vi har olika upp-
fattningar på den punkten.</pre><pre>Anf.  38  MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Herr talman! Vi må ha olika uppfattningar, men
det finns en verklighet som vi lever i. Jag trodde att
det vara samma verklighet, men det är det uppenbar-
ligen inte. Finansministern är tydligen inte medveten
om att 50 % av den starksprit som dricks i Sverige
inte är köpt på Systembolaget, att ungefär 30 % av
vinet inte är köpt på Systembolaget och att 20 % av
ölet inte är köpt på Systembolaget. Vad hjälper det då
att finansministern står och säger att de svenska alko-
holskatterna har en inverkan på hur mycket folk
dricker? Men det folk dricker köps inte på System-
bolaget med de höga skatterna, utan det köps på andra
ställen. Där finns det inga öppettider, där kan man
köpa dygnet runt, åter runt, och man kan dessutom få
det levererat till sin dörr.
Visst kan man blunda för den här verkligheten
och tro att vi i Sverige lever helt isolerade från om-
världen. Men det gör vi inte. Finansministerns svar
andas faktiskt att det sker saker i vår omgivning som
gör att vi måste anpassa oss. Vi lever inte i ett vaku-
um i Sverige. Det är därför som jag vill att vi skulle
ha den här långsiktiga strategin för hur vi ska göra.
Finansministern kommer att bli tvingad att under
galgen igen göra förändringar, precis som man gjorde
när det gällde vinskatten. Då var han tvungen, för då
sade EU: Hoppa. Och finansministern hoppade 5 kr
ned. Han kommer att vara tvungen att göra sådana
hopp igen. Är det då inte bättre att ha det i egna hän-
der och göra det planerat än att göra det på detta oor-
ganiserade sätt som den faktiskt blir med de oorgani-
serade reträtten?
Sedan kommer finansministern alltid med att Mo-
deraterna inte tar något ansvar. Jag går inte på det,
finansministern. Vi vill också ha information och
upplysning, men vi lever i verkligheten och ser att
man måste kombinera det med sänkta alkoholskatter
just därför att en så stor del av den alkohol som dricks
i Sverige inte är köpt på monopolet Systembolaget
utan kommer från någon annanstans.
I budgeten ser man att intäkterna av alkoholskat-
terna kommer att minska. Då är det bara att välja
mellan två olika sätt. Antingen minskar de beroende
på att folk köper mindre och man tar in alkoholen på
annat sätt, eller så minskar de därför att finansminis-
tern själv sänker alkoholskatten. Det är bara att välja
vilket av dessa två sätt är det mest smakliga för fi-
nansministern. Jag skulle nog tro att det är mer smak-
ligt att ha det i egna händer och bestämma att intäk-
terna minskar därför att vi sänker alkoholskatterna än
att intäkterna minskar därför att sprit smugglas eller
tas in på annat sätt.
Jag fick inget bemötande av mitt påstående om att
Sverige kommer att sänka alkoholskatterna när Dan-
mark gör det. Då kvarstår mitt påstående att så är det.
När Danmark sänker sina alkoholskatter kommer
Sverige också att göra detta.</pre><pre>Anf.  39  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Det tycks som om Marietta de Pour-
baix-Lundin blundar för verkligheten, den verklighet
som innebär att tusentals människor varje år dör av
alkoholsjukdomar och alkoholskador. Det är en verk-
lighet som interpellanten aldrig talar om, aldrig vill
kännas vid. Det är en verklighet som interpellanten
inte ägnar någon som helst omsorg för att minska
alkoholskadorna. I den mån interpellanten visar om-
sorg i den här diskussionen är det snarast hur de som i
dag är utsatta för alkoholproblem och alkoholsjuk-
domar lättare ska få tillgång till ännu mera alkohol.
Det kan knappast vara lösningen på våra alkohol-
problem. Att göra alkoholen ännu mer lättillgänglig
för ökad konsumtion är fullkomligt fel instrument och
fel medicin.
Jag konstaterar också, vilket är egendomligt, att
Marietta de Pourbaix-Lundin säger att det är beklag-
ligt att Systembolagets andel av försäljningen mins-
kar. Det är ju samma systembolag som Marietta de
Pourbaix-Lundin vill avskaffa. Det är märkligt att hon
vill avskaffa ett av de bästa instrumenten som vi har i
svensk alkoholpolitik för att kunna hålla nere alko-
holskadorna och alkoholsjukdomarna.
Jag är mycket väl medveten om, vilket också har
framgått av många diskussioner, att vi måste hitta en
rimlig anpassning av svensk alkohollagstiftning och
skatter till det som händer i vår omvärld. Men vi drar
inte så förenklade slutsatser som entusiasterna som
vill ha ökad försäljning gör.
När vi ändrade införselreglerna för ett något år
sedan sade Marietta de Pourbaix-Lundin och några av
hennes gelikar att det skulle rinna in en flod av alko-
hol - öl, vin och sprit - i Sverige, att Systembolagets
försäljning skulle sjunka dramatiskt och att vi därför
borde sänka skatterna ännu mer. Det har inte skett
några dramatiska förändringar. Där har Marietta de
Pourbaix-Lundin och hennes gelikar fått fullständigt
fel. Förändringarna har varit ganska små, och rege-
ringen har gjort en del justeringar.
Men jag tror att det är andra intressen som ligger
bakom Marietta de Pourbaix-Lundins agerande. Det
är inte av intresse för och omsorg om de som har
alkoholproblem som hon agerar, utan det tycks i
stället vara av intresse för att öka på alkoholkonsum-
tionen och därmed tillgodose alkoholproducenternas
intressen. Det tycker jag är en ganska antisocial in-
ställning. Den ligger långt ifrån den människosyn
som jag har.
Jag vill i första hand inte göra det lättare för män-
niskor att råka ut för alkoholproblem. Om Marietta de
Pourbaix-Lundin vill ha en sådan politik och en sådan
utveckling får hon stå där ensam.</pre><pre>Anf.  40  MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Herr talman! Jag betackar mig för det misstänk-
liggörande som finansministern ägnar sig åt. Han
säger att jag, Marietta de Pourbaix-Lundin, och Mo-
deraterna vill att folk ska dricka mera. Det är inte
detta som det är fråga om. Det sker ju redan nu, men
helt utan kontroll. Tycker finansministern att det är
bättre att ungdomar köper svartsprit? Det är ju bevisat
att de som köper mest svartsprit är ungdomar och
missbrukare.
Finansministern säger att med Moderaternas poli-
tik kommer missbrukarna att kunna dricka ännu mer.
Ja, men de köper ju inte sprit på Systembolaget, de
köper den någon annanstans med alla de faror som
det innebär.
Det är väldigt tråkigt att finansministern inte kan
se verkligheten och dra några slutsatser av den. Han
borde se till att den socialdemokratiska regeringen
har en långsiktig strategi för det som inte är ofrån-
komligt, dvs. att Sverige måste sänka sina höga alko-
holskatter.
Jag har aldrig förstått vad det är som gör att så fort
man kommer innanför Sveriges gränser - vare sig
man är svensk eller kommer från något annat land -
behöver man både livrem och hängslen. Då kan man
själv inte ta något ansvar för sin alkoholkonsumtion.
Det är precis som att det händer något när man kom-
mer innanför Sveriges gränser. Då måste man handla
på Systembolaget, då är alkoholskatterna höga och då
ska regeringen bestämma hur mycket man ska dricka.
Nej, finansministern, kom ut i verkligheten och se
att vi inte är annorlunda i Sverige. Vi måste kunna ta
eget ansvar. Vi måste också ha alkoholskatter som är
jämförbara med dem i vår omvärld. På sikt kommer
vi inte att kunna ha kvar Systembolaget. Jag har ald-
rig varit orolig för att skatteintäkterna till Systembo-
laget minskar, utan jag tog upp två olika möjligheter
för finansministern att komma ur detta dilemma, att
sänka skatterna eller låta det vara som det är.</pre><pre>Anf.  41  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Marietta de Pourbaix-Lundin säger
att vi inte är annorlunda i Sverige än i andra länder.
Jo, det är vi. Vi har faktiskt minst alkoholskador i
hela Europa. Har Marietta de Pourbaix-Lundin någon
gång funderat över varför vi i Sverige har minst alko-
holskador och det lägsta antalet dödsfall som en följd
av alkoholsjukdomar? Har interpellanten funderat på
vad orsaken är till att Sverige är mer framgångsrikt på
det här området än andra länder?
Huvudskälet är att vi har fört en alkoholpolitik
och socialpolitik som har värnat de intressen och de
instrument - där det detaljhandelsmonopol som Sys-
tembolaget har är ett av dessa instrument - som har
gjort att vi har haft mindre alkoholskador och alko-
holsjukdomar än man har haft i andra delar i Europa.
Jag tycker att vi ska sträva efter att vara annorlunda i
det avseendet även i fortsättningen.
Jag har ringa förståelse för att det är viktigare att
lägga om politiken så att den främjar de intressen som
vill öka alkoholkonsumtionen. Jag tycker att det är
mycket märkligt att tro att man ska kunna minska
alkoholsjukdomarna och alkoholskadorna genom att
stimulera en ökad konsumtion av alkohol. Det är det
som interpellanten förordar.
Hade interpellantens linje haft gehör i Sverige un-
der de senaste 50 åren hade Sverige i likhet med
många andra länder i Europa varit ett land med en
mycket högre andel av befolkningen som dör i eller
drabbas av alkoholsjukdomar av olika slag. Vi behö-
ver inte gå längre än till ett av våra södra grannländer
för att se att man där har mycket högre dödlighet som
en följd av alkoholsjukdomar. Det kan inte vara ett
ideal för Sverige.
Jag vet att det finns ansvarsfulla personer bland de
borgerliga partierna, och inte bara hos Socialdemo-
kraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som är
beredda att stödja en alkoholpolitik som minskar
alkoholskadorna och inte ökar dem, som interpellan-
ten vill.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>8 §  Svar på interpellation 2001/02:237 om de
ungas skuldsättning</pre><pre>Anf.  42  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Marie Engström har frågat om jag
tänker ta några initiativ för att förhindra att alltfler
unga drabbas av betalningsanmärkningar, för att
förhindra att enstaka betalningsförseelser får negativa
konsekvenser och för att minska andelen skatteskul-
der avseende restskatter som finns registrerade hos
kronofogdemyndigheten.
Betalningsförsummelserna har visat en tendens att
öka på senare tid bland såväl unga som andra. Precis
som Marie Engström tycker jag att den utvecklingen
är beklaglig och oroande, och den uppfattningen delas
också av kronofogdemyndigheterna och Riksskatte-
verket. Regeringen har som ett av verksamhetsmålen
angett att kronofogdemyndigheterna ska verka för en
god betalningsmoral i samhället. De ska genom att
förbättra sina kunskaper om vilka samhällsgrupper
som finns i riskzonen för att bli gäldenärer hos krono-
fogdemyndigheten och genom förebyggande åtgärder
riktade till sådana grupper minska risken för att så
sker. Det förebyggande arbetet är inte minst inriktat
på just ungdomar i den ålder där de börjar få en egen
ekonomi och riskerar att dra på sig betalningsan-
märkningar.
Som Marie Engström nämner trädde en lagänd-
ring i kraft den 1 oktober 2001 av den innebörden att
uppgifter hos kronofogdemyndigheten om enstaka
betalningsförsummelser ges sekretesskydd och att
uppgifterna inte får användas vid kreditupplysning -
allt detta under förutsättning att skulden betalats eller
målet återkallats utan att kronofogdemyndigheten
behövt fatta något beslut, t.ex. om utmätning, och att
det bara rör sig om ett fall under en tvåårsperiod.
Ett av syftena med reformen var att komma till
rätta med det problem som ligger i att enstaka betal-
ningsförsummelser kan få orimliga konsekvenser.
Lagändringen var inte okontroversiell, och den lös-
ning som valdes är ett uttryck för en avvägning mel-
lan intresset av skydd för gäldenären och det viktiga
och berättigade intresset av en väl fungerande kredit-
upplysningsverksamhet.
Vad gäller restskatterna var det, som Marie Eng-
ström säger, vid skattebetalningslagens tillkomst som
ordningen med att arbetsgivaren gör skatteavdrag
avskaffades. Skälet för detta var bl.a. den inte ovä-
sentliga administrativa börda som avdragssystemet
innebar för arbetsgivarna, men också det förhållandet
att det i dag i de allra flesta fall rör sig om rätt så små
belopp. Det finns därför inte samma behov som tidi-
gare av den uppdelning som låg i att arbetsgivaren
gjorde avdrag under tre månader.
Sammanfattningsvis vill jag svara Marie Eng-
ström på följande sätt.
2001 års reform vad gäller sekretess och kredit-
upplysning kommer att utvärderas. Om det visar sig
att reformen inte var tillräcklig kommer regeringen
att överväga åtgärder för att förhindra att kreditupp-
lysningsföretagen i kreditupplysningar lämnar infor-
mation om enstaka, mindre betalningsförsummelser.</pre><pre>Anf.  43  MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! Jag får tacka för svaret.
Jag vill teckna lite bakgrund. Det är i dag alltfler
unga människor i dag som hamnar i kronofogdemyn-
digheternas register. I åldersgruppen 18-25 år är det
så många som 6 %, och det är alldeles för många. Det
största problemet är kanske att det är i just dessa
åldersgrupper som ökningen sker snabbast. Det får
man väl ta som en varningssignal.
Vad är det då för skulder som ungdomarna har?
Ja, jag tror att det är mobiltelefonräkningar som top-
par skulderna. Men det handlar också om kostnader
för medicin, läkarvård och försäkringar. Även skatter
är ganska väl representerade, alltså skulder till staten.
Det finns även andra skulder till staten som också
ligger ganska högt på den här skalan.
Som många vet kan en betalningsförsummelse
många gånger rendera i en personlig katastrof. Just
för unga människor som befinner sig i ett sådant
skede i livet att de vill skaffa lägenhet, köpa möbler,
skaffa ett telefonabonnemang osv. kan detta faktiskt
få väldigt allvarliga konsekvenser.
När det gäller inbetalning av restskatt har ord-
ningen tidigare varit att det har varit arbetsgivarens
skyldighet att betala in restskatt för den anställde.
Därmed har inte den typen av problem som vi har i
dag funnits tidigare, men vi har faktiskt tillskapat ett
nytt problem.
Finansministern säger i svaret att det handlar om
så låga belopp, men det vet jag inte riktigt om jag kan
hålla med om. Det får vi kontrollera. Men vi kan ändå
vara överens om att det är ett problem i dag som vi
inte har haft tidigare. Så är det onekligen.
Sekretesslagstiftningen ändrades den 1 oktober
förra året. I beslutet ligger naturligtvis att vi ska följa
upp vad lagstiftningen har givit vid handen. Vi vet
redan nu att flera s.k. småskulder har rensats bort från
registren hos kronofogdemyndigheterna. Men jag
tycker nog personligen att man kunde ha gått ett litet
steg längre. Om det skulle dyka upp ytterligare en
liten skuld inom en tvåårsperiod, finns man ju åter-
igen med i registren och är därmed också exponerad
för kreditupplysningsföretagen.
Svaret på min interpellation går i stort sett ut på
att vi ska följa utvecklingen efter förändringen i sek-
retesslagstiftningen. Jag skulle sammanfattningsvis
vilja säga att jag tycker att situationen är ganska all-
varlig nu. Den tendens vi ser gör att vi kanske skulle
behöva ta i lite mer kraftfullt än att bara hänvisa till
att vi ska utvärdera en förändrad lagstiftning.</pre><pre>Anf.  44  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag delar naturligtvis Marie Eng-
ströms oro över att det är för många ungdomar som
hamnar i kronofogdemyndigheternas register. Vi ska
naturligtvis på alla sätt och vis försöka motverka en
sådan utveckling.
Den lagändring som gjordes förra hösten är ett led
i detta. Utöver utvärderingen av vad som hänt efter
lagändringen tycker jag att det är viktigt att vi också
funderar på vad vi kan göra när det gäller information
och utbildning. Här har naturligtvis skolan ett stort
ansvar att se till att skapa bra kunskaper hos våra
ungdomar om det ansvar för pengar, skatter och be-
talningsskyldigheter som man har.
För att ta exemplet med telefonräkningar, som har
varit en mycket omdiskuterad fråga och som säkerli-
gen är en stor anledning till att många ungdomar har
hamnat i kronofogdemyndigheternas register, är det
naturligtvis bra att det numera finns så många andra
tekniker, t.ex. kontantkort, som gör att man kan hålla
bättre kontroll på kostnadsutvecklingen. Jag vet också
att många ungdomar i växande utsträckning har gått
över till att använda sig av exempelvis kontantkort för
mobiltelefoner. Därmed har en del av riskerna för att
få en växande andel ungdomar i kronofogdemyndig-
heternas register undanröjts.
Men det finns mycket mer att göra på det här om-
rådet. Det är en svår avvägningsfråga. Det handlar om
att ta hänsyn till de risker som finns. Om samhället
inte reagerar i tid kan ju skulderna dra i väg rätt fort
och många ungdomar kan hamna i en ännu svårare
situation. Därför måste samhället naturligtvis reagera
på ett sådant sätt att vi inte medverkar till att fler får
svårigheter. Det kan ske inte minst via det som skolan
kan medverka till, men också genom en lagstiftning
som är utformad på ett sådant sätt att rätt signal
skickas till våra ungdomar och andra som råkar ut för
betalningssvårigheter. Det är inte bara skolan som har
ett ansvar här, utan också banker och många andra
aktörer på marknaden bör ta ett större ansvar för att
förmedla information om rättigheter och skyldigheter
när det gäller betalningsförelägganden.</pre><pre>Anf.  45  MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! Jag är säker på att både jag och Bosse
Ringholm tycker att det här är ett stort problem som
vi vill göra något åt. Det är bara det att jag kanske vill
skynda på det lite mer än Bosse Ringholm.
På TT i dag kan vi läsa att i Östersund har kom-
munen fått gå in och anvisa lägenheter till ungdomar
som på grund av betalningsanmärkningar inte kan få
lägenheter på den öppna marknaden. Man anvisar
lägenheter som man i annat fall använder för miss-
brukare och andra. Det tycker jag är en tydlig indi-
kator på vart vi är på väg. Jag tycker att det är oerhört
viktigt att vi ger ungdomar möjligheter till en bra start
i livet, vid sidan av möjligheten att skaffa jobb osv.,
på ett godtagbart sätt. Det här måste vi ta till oss. Jag
är säker på att man även i andra kommuner har de
problem som man har i Östersund.
Finansministern säger att samhället måste reagera
- det håller jag verkligen med om - och att skolan ska
göra sin insats. Nu är det så att kronofogdemyndig-
heterna bedriver utbildning och informationsverk-
samhet i skolorna i dag och gör det på ett väldigt bra
sätt. Problemet är, som jag ser det, att kronofogde-
myndigheterna behöver mycket mer resurser till den
här verksamheten. Det är nog det som är ett av de
stora problemen. Jag tror nog att skolorna är villiga
att ställa upp här. Men, som sagt, ansvaret har vi från
politiskt håll i någon mening ändå lagt på kronofog-
demyndigheterna.</pre><pre>Anf.  46  BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Jag har valt att delta i den här inter-
pellationsdebatten därför att jag är ansvarig för mitt
partis konsumentpolitik, och jag har suttit med i ut-
redningen Starka konsumenter i en gränslös värld.
Innan jag börjar vill jag vädja till ministern att ut-
nyttja sin rätt till repliker så att institutet interpella-
tionsdebatt är värt namnet. Visa respekt, Bosse Ring-
holm, kanske inte för oss personligen och kanske inte
för vårt parti eller "gelikar" - ett ord som ministern
använde alldeles nyss - men för oss som represen-
tanter för Sveriges högsta beslutande organ. Jag hop-
pas verkligen att ministern tar de här debatterna på
allvar.
Jag tycker inte att interpellanten har fått ett bra
svar. Det är mycket kort och ger inte svar på hennes
frågor.
Jag har också förvånat mig över den nonchalans
som finansministern visar unga människor mitt i livet
som behöver skaffa en hel del för att få ett bra liv,
vilket betyder att man sätter sig i skuld. Även om
man betalar sin skuld, kan betalningsanmärkningen
finnas kvar i registret i minst tre år för en privatper-
son och i minst fem år för ett företag. Denna anmärk-
ning kan exempelvis leda till att man inte får låna
pengar, inte kan skaffa lägenhet, arbete eller telefo-
nabonnemang.
Jag kan berätta om Anna, 19 år, som är en symbol
för alla de ungdomar som gått ut gymnasiet och är på
väg in i livet på egen hand. Hon missade att betala en
parkeringsavgift på 12 kr och fick en kontrolluppgift
på 600 kr. Med inkassoföretag, dröjsmålsränta och
annat kom skulden upp till 2 440 kr. Då betalade
Anna. Men eftersom kronofogdemyndighetens regis-
ter är offentligt - man behöver inte vända sig till
kreditupplysningsföretag - ligger detta henne i fatet.
Hon har inte fått någon bostad därför att hyresvärden
tog reda på att hon hade en betalningsanmärkning och
på så vis visat att hon inte hade någon god betal-
ningsmoral. Hon har lärt sig en läxa, förhoppningsvis,
men straffet är för hårt.
Det måste finnas en möjlighet att ta bort uppgifter.
Det här registret är ju till för människor och det måste
finnas en mänsklighet i detta.
Det faktum att ungdomar missar betalningen tyder
på en sak, nämligen att de inte kan tillräckligt om
privatekonomi. Det behöver komma in i skolans un-
dervisning. Av det som lades fram i den utredning
som det talades om förut var detta i stort sett det enda
som jag var överens om med de andra partierna.
Undersökningar visar att konsumentfrågor har en
otydlig roll i skolan. Den gränsöverskridande karaktä-
ren medför att området inte prioriteras. Studierna
avseende skuldsättning och skuldsanering visar att det
finns en omedvetenhet både i samhället och bland
skuldsatta hushåll om betydelsen av hushållsplane-
ring och budget. Anna borde ha fått lära sig private-
konomi i skolan, redan i grundskolan.
I vuxenvärlden är det svårt. Jag förstår att ungdo-
marna får en chock när de först får veckopeng, studi-
emedel och studielån som är den summa som de har
blivit lovade, men när de sedan får jobba själva är det
någon som tar en stor del av pengarna. Jag förstår att
de har problem.
Jag vet att det finns möjlighet att rätta till detta,
och jag vill ge några tips till finansministern: Ge unga
information och utbildning! Öka konkurrensen så att
priserna på konsumentvaror sjunker! Sänk skatterna
så att vanligt folk kan leva på sin inkomst!</pre><pre>Anf.  47  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det här är naturligtvis viktigt, och jag
och Marie Engström är överens om att vi ska stärka
insatserna i skolan för att ge ungdomarna bättre kun-
skap om ekonomi. Det har skett ett sådant arbete via
skolverket och konsumentverket under senare tid.
Jag vill särskilt framhålla att regeringen har ansla-
git tio miljoner kronor till olika ungdomsorganisatio-
ner som är engagerade i detta arbete. Jag tror att det
är bra att ungdomarnas egna organisationer medver-
kar i detta. Det är oftast den bästa utformningen av
informationsverksamheten. Den delen är viktig - att
ungdomarna får en förbättrad information och utbild-
ning om detta via skolan och kanske via ungdomsor-
ganisationer.
Marie Engström säger att hon kanske vill gå ett
steg längre. Jag har sagt att man ska utvärdera den
reform som gjordes förra hösten och se om vi måste
ta ytterligare steg. Det är hela tiden en svår avväg-
ningsfråga. Reformen förra hösten innebar att vi gav
ett antal ungdomar och andra ett sekretesskydd. Det
gör att de inte längre för enstaka förseelser behöver
råka ut för att kreditupplysningsföretagen lämnar
vidare uppgifter som leder till att de inte får t.ex. hyra
bostad eller ta banklån. Men om vi går för långt i
skyddet av de förseelser som görs finns det naturligt-
vis en risk att banker och kreditinstitutioner blir än
mer restriktiva i sin kreditgivning till vissa grupper,
inte minst till ungdomar.
Det gäller att göra en avvägning. Det gäller att
samhället reagerar i rimlig tid så att vi kan stävja en
utveckling mot ökade förseelser. Detta ska ske i
kombination med de informations- och utbildningsin-
satser som jag nämnde tidigare. Men vi måste göra
detta på ett sådant sätt att man inte ska råka illa ut om
det bara rör sig om enstaka förseelser. Om det där-
emot handlar om upprepade förseelser måste sam-
hället reagera, inte minst därför att de ungdomar som
rimligen borde vara berättigade till att få lån, hyra en
egen bostad osv. kan försättas i ett sämre läge om
banker och hyresvärdar blir mer restriktiva i sin håll-
ning.
Man måste hela tiden göra denna svåra avväg-
ning. Vi vill naturligtvis att det ska vara ett så litet
antal personer som möjligt som råkar ut för betal-
ningsanmärkningar och därmed hamnar i kronofog-
demyndigheternas register - det gäller både ungdo-
mar och andra. Det måste vara själva huvudmålet.
Om man sedan har gjort sig skyldig till en förseelse
vill vi helst att den ska vara av undantags- eller en-
gångskaraktär. Därför måste man naturligtvis ha en
rimlig form av reaktion från samhällets sida, så att det
inte ska bli fler överträdelser och så att man inte för-
svårar för ungdomar och andra att få exempelvis lån
eller egen bostad.</pre><pre>Anf.  48  MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! Naturligtvis är detta en fråga om av-
vägning. Naturligtvis får man inte gå för långt och ge
efter för mycket. Jag förstår precis vad finansminis-
tern talar om.
Som det är i dag kan två skulder på några hundra
kronor som inte betalas inom loppet av ett par år
faktiskt få väldigt stora konsekvenser för den enskil-
de, för ungdomar. Det gäller möjligheten att skaffa
lägenhet, ta lån osv. Det är ju kärnan.
Sett i relation till mycket annat som händer i sam-
hället tycker jag att man måste ta denna diskussion
och se om reglerna ändå inte, trots förändring, är för
tuffa i dag. Man kan se över beloppsgränsen och
tidsgränsen. Man finns faktiskt kvar i de här registren
ett antal år.
När det gäller skolan, information och utbildning
tror jag personligen mest på det som kronofogde-
myndigheterna kan förmedla. De har mycket kunskap
och mycket erfarenhet. Jag tror också att de kan tala
mycket rakt med ungdomarna. De kan deras språk
och vet exakt vad de pratar om. Kronofogdemyndig-
heterna behöver resurser för detta. Jag hoppas att jag
och finansministern kan föra en fortsatt diskussion
om detta i ett annat sammanhang.
När det gäller skatteuppbörden skulle jag vilja ha
en diskussion om möjligheterna att så att säga återgå
till det gamla, dvs. att arbetsgivaren har ett större
ansvar för att resterande skatter levereras in till skat-
temyndigheten.</pre><pre>Anf.  49  BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Det här blev tyvärr lite konstigt, men
vi ska göra det bästa möjliga av situationen.
I svaret säger finansministern att den börda som
det har inneburit för företagen att administrera rest-
skatterna har varit icke oväsentlig. Det var ju tack-
samt. Det är inte ofta företagen får sympati från fi-
nansministern, men här har de fått det. Om hantering
av små belopp får sådana här effekter borde det väl
vara lättare för företagen att betala in dem än för en
ung människa som inte har förstått systemet än. Om
det är små belopp är det lättare för ungdomarna att
glömma dem.
I svaret sägs också att man ska utvärdera 2001 års
reform. I de svar vi här i riksdagen får på interpella-
tioner heter det ofta att man tänker på, funderar på,
börjar tänka på, har börjat eller håller på att utvärdera
något - och det innebär att man får ett nej i interpel-
lationssvaret. Det här är ju en ganska ny reform, och
jag är orolig för att det dröjer länge innan den utvär-
deras.
Jag undrar om ministern har möjlighet att se till
att saker som är rent felaktiga står kvar i registren, så
att ungdomarna får en chans att starta livet på ett bra
sätt.</pre><pre>Anf.  50  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Marie Engström tar upp diskussionen
om resurser för kronofogdemyndigheterna. Krono-
fogdemyndigheterna är ju tillsammans med Riks-
skatteverket väldigt viktiga på det här området. Det är
de som ser till att vi får in inkomster för att täcka alla
de utgifter som vi i goda tider gladeligen diskuterar
att expandera.
Vi har de senaste åren gett mer pengar till Riks-
skatteverket och kronofogdemyndigheterna. Inför
höstens budgetbehandling är det självfallet en viktig
fråga om det finns förutsättningar och resurser för att
stärka Riksskatteverket och kronofogdemyndigheter-
na. Vi vet att de resurser vi sätter in där också genere-
rar mer skatteinkomster, något som ur den synvinkeln
är väldigt positivt. Vi får väl återkomma till det inför
höstens budgetbehandling.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>9 §  Svar på interpellation 2001/02:242 om hy-
ressättningen i Akademiska Hus</pre><pre>Anf.  51  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Annelie Enochson har frågat mig vil-
ka åtgärder som jag tänker vidta för att universitetslo-
kaler inom ett sammanhängande campusområde mer
konsekvent ska klassas som ändamålsfastigheter, för
att för högskolornas räkning åstadkomma tydligare
riktlinjer för klassificering av ändamålsfastigheter, för
att självkostnad ska gälla som utgångspunkt för hy-
ressättning för Akademiska Hus AB:s ändamålsfas-
tigheter och för att Akademiska Hus, i linje med re-
formen från 1993, ska visa en större öppenhet mot
landets högskolor och universitet vid förhandlingar
om hyressättning.
En genomgripande förändring av organisationen
för förvaltning av statens fastigheter och lokaler ge-
nomfördes under 1993. Byggnadsstyrelsen avveckla-
des, och i stället bildades två aktiebolag, Akademiska
Hus AB och Vasakronan AB, samt två nya myndig-
heter, Statens fastighetsverk och Statens lokalförsörj-
ningsverk. Parallellt med detta blev varje myndighet
ansvarig för sin egen lokalförsörjning. Byggnadssty-
relsens monopol som lokalhållare för statsförvalt-
ningen upphörde således därmed.
Förändringen av organisationen hade två syften,
nämligen att uppnå en effektivare lokalförsörjning
och en effektivare fastighets- och förmögenhetsför-
valtning.
Riksdag och regering har konstaterat att den ge-
nomförda reformen var bra och nödvändig samt att
principerna bakom den ska ligga fast.
Gränsen mellan vad som är en s.k. ändamålsfas-
tighet och en kommersiell fastighet är ofta mycket
svår att dra. Detta påpekar också regeringen i propo-
sition 1997/98:137 Förvaltning av statens fastigheter
och statliga myndigheters lokalförsörjning m.m. I
propositionen sägs bl.a.: "De fastigheter som utnyttjas
i den statliga verksamheten är av många olika slag.
Staten bedriver verksamhet i generella kontorslokaler
på orter med väl fungerande lokalmarknader där
alternativen är många och uppenbara för såväl hy-
resvärd som hyresgäst, dvs. kommersiella fastigheter.
Annan statlig verksamhet bedrivs i specialanpassade
lokaler, t.ex. speciallaboratorier inom ett universitets
campusområde och kriminalvårdsanstalter där alter-
nativen för såväl hyresvärd som hyresgäst är begrän-
sade, dvs. ändamålsfastigheter. "Riksdagen har inte
haft någon annan uppfattning är regeringen i detta
avseende.
Av nämnda beskrivning framgår att byggnader
inom ett campusområde inte per definition kan anses
vara ändamålsfastigheter. Bedömningen om en fas-
tighet är en ändamålsfastighet eller inte får göras i
varje enskilt fall. I de fall där vare sig hyresvärd eller
hyresgäst har några alternativ kan det vara affärsmäs-
sigt att vid en nyinvestering avtala om att hyresgästen
förbinder sig att under kontraktstiden betala hela
investeringen, dvs. långa hyrestider. Parterna kan
enas om andra villkor för t.ex. hur verksamhetsrisken
ska fördelas mellan hyresvärd och hyresgäst. Led-
ningen i Akademiska Hus ansvarar samtidigt för att
de finansiella riskerna hanteras på ett mer ändamåls-
enligt sätt. Med anledning av en proposition uttalade
riksdagen i maj 1998 att den delar regeringens upp-
fattning att det inte är lämpligt att tvinga parterna till
en enda hyressättningsmodell (prop. 1997/98:137,
FiU25, rskr. 252). I stället bör även hyreskontraktens
utformning vara föremål för förhandlingar och ömse-
sidiga överenskommelser mellan parterna.
Riksdag och regering har vidare betonat att det är
viktigt med en öppen och aktiv dialog mellan fastig-
hetsägare och hyresgäster i lokalfrågor. Det är särskilt
angeläget beträffande ändamålslokaler. I det fall
Akademiska Hus AB agerar i konkurrens med andra
fastighetsaktörer begränsas möjligheten till full insyn
i bolagets ekonomi.
Finansdepartementet, i egenskap av ägare till
Akademiska Hus AB, har vid de ordinarie bolags-
stämmorna fr.o.m. år 2000 överlämnat utarbetade
riktlinjer och ägardirektiv till bolagets styrelse och
dess ledning med redogörelse för riksdagens riktlin-
jer.
Jag anser - trots den positiva effekt som fastig-
hetsreformen har medfört - att det finns behov av att
tillsätta en utredning som ytterligare kan klargöra och
förtydliga framtida regler om bl.a. hyressättning av
ändamålsfastigheter inom kultur-, universitets- och
högskoleområdet. Jag kommer under våren att föreslå
regeringen att tillsätta en sådan utredning.</pre><pre>Anf.  52  ANNELIE ENOCHSON (kd):
Fru talman! Jag vill tacka finansministern för sva-
ret, även om det var ett klent svar på mina frågor. Det
känns lite bakvänt att ha denna interpellationsdebatt i
dag, eftersom vi i går här i riksdagen fattade ett beslut
om just Riksdagens revisorers förslag om statens
ändamålsfastigheter. Gårdagens beslut innebär att det
ska tillsättas en utredning. Vi gav alltså ett tillkänna-
givande till regeringen där vi vill att samtliga förslag
ska behandlas som revisorerna påtalat och som just
gäller brister i regeringens hantering och styrning av
berörda verk och myndigheter. Det var därför skönt
att läsa att även ministern tycker att en utredning
behövs. Jag hoppas därför att ministern skyndsamt
kommer att tillsätta denna utredning och att dess
ledamöter blir parlamentariskt tillsatta.
Mina frågor rör sig om det stora problemet i dag
när det gäller universitetslokaler som hyrs av Akade-
miska Hus. Frågan är om det ska vara kostnadsbase-
rade hyror eller marknadsliknande och vilka fastig-
heter som ska klassas som ändamålsfastigheter.
Eftersom jag är göteborgare tar jag exemplet med
Chalmers. Där har man ett stort sammanhängande
campusområde, vilket är en av framgångarna med
just Chalmers. Där finns närhet mellan grundutbild-
ningen, forskarna och utvecklingslaboratoriet. Ett
campusområde kan man inte flytta som vilket indust-
riföretag som helst. Byggnader har byggts till och det
har byggts nytt för att byggnaderna ska komplettera
varandra, och varje litet område har utnyttjats, allt för
att man ska kunna erbjuda ett maximalt utnyttjat
utbildningsområde och för att man ska kunna bedriva
forskning effektivt. Är det några lokaler som är
byggda för sitt ändamål är det just universitetslokaler
på ett tekniskt område.
Nu senast är det mikrolaboratatoriet MC 2 som är
byggt och som är ett av Sveriges mest högteknologis-
ka byggnader. Det är därför märkligt att tala om
marknadsliknande hyror för dessa specialdesignade
byggnader. Vem skulle vilja hyra MC 2 eller
koppartältet på Chalmers?
Jag ska sedan gå vidare med hyressättningen.
Riksdagens revisorer skriver att självkostnad ska
gälla när det finns begränsade alternativ. Vad är al-
ternativen för Chalmers, finansministern? Är det att
bygga nytt? Och vad händer i så fall med Akademis-
ka Hus ägardirektiv, där det står att man ska vara
långsiktig i sitt ägande? Och vad händer med staden
om den töms på sina studenter? Vilken marknad finns
det då för Akademiska Hus?
I dag får Chalmers 836 miljoner kronor från staten
för drift och underhåll. Av dessa går 235 miljoner
kronor tillbaka till staten. Det är alltså 28 %.
I tidningen Dagens Forskning kunde vi denna
vecka läsa att Chalmers säger upp 23 personer. Det
innebär att medan det helstatligt ägda bolaget går med
en vinst på ca 800 miljoner kronor säger våra forsk-
ningsanstalter upp människor. Det kan inte vara rim-
ligt.
Min fråga till ministern kvarstår: Kan ministern
tänka sig att klassa universitetslokaler inom ett sam-
manhängande campusområde, som Chalmers och
KTH, som ändamålsfastigheter, och i så fall om
självkostnad ska gälla för dessa fastigheter, eftersom
det inte finns något alternativ, just för att medlen från
staten ska kunna användas till att framför allt bedriva
utbildningsverksamhet?</pre><pre>Anf.  53  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Riksdagen ska naturligtvis inte dis-
kutera enskilda hyressättningsfall. Jag tänker i varje
fall inte medverka till någon diskussion om enstaka
bolag och enstaka affärskontrakt. Det går utöver riks-
dagens ramar.
Vad jag generellt har velat framhålla i mitt svar är
att vi inte kan låta alla campusområden generellt
definieras som ändamålsfastigheter, eftersom det
inom många campusområden faktiskt finns lokaler
som är av sådan art att de mycket väl är konkur-
rensutsatta på marknaden, dvs. att de kan användas av
vilken aktör som helst. Det vore naturligt felaktigt om
staten i det fallet via sitt bolag Akademiska Hus
snedvred marknaden genom att då inte ha samma
spelregler för det som kan vara ute på den övriga
marknaden och definiera allt som ändamålsfastighe-
ter. Det får enligt nuvarande regler ske en bedömning
från fall till fall.
Det är naturligtvis i sista hand i en uppgörelse och
en överenskommelse mellan det fastighetsbolag som
det handlar om i detta fall, det statliga fastighetsbola-
get Akademiska Hus, och den som vill hyra lokalerna
som det får bedömas vilken hyressättning som ska
ske och vilken typ av fastigheter som det handlar om.
Jag tycker inte man kan använda den teknik som
interpellanten använder. Om en högskola eller ett
universitet har ekonomiska svårigheter och av andra
skäl inte kan hålla sin budget och tvingas göra änd-
ringar i sin personalbudget, så kan man inte skylla det
på hyreskostnaderna. Det är inte så att staten får in
några pengar från de hyresgäster som betalar, utan de
pengar som hyresgästerna betalar används faktiskt för
att underhålla lokalerna och för att upplåta lokalerna
för hyresgästen. Det är ju pengar som på vanligt sätt
går till drift och underhåll av fastigheterna. Att staten
på sina fastighetsbolag på det här området - både
Akademiska Hus och Vasakronan - ställer samma
krav som marknaden gör i övrigt beror ju på att man
inte vill snedvrida konkurrensen. Det var det som var
själva tanken bakom den reform som genomfördes
för sju åtta år sedan. När det gäller den typen av fas-
tigheter och lokaler som är konkurrensutsatta ska det
vara samma spelregler oavsett om det är en statlig
eller privat aktör. Däremot är situationen en annan
när det gäller ändamålsfastigheter.
Mot den bakgrunden tycker jag att det kan finnas
anledning att i en utredning gå igenom vad som har
hänt under de här sju åtta åren sedan reformen ge-
nomfördes i början av 90-talet och ytterligare precise-
ra och tydliggöra vilka riktlinjer som gäller. Jag tror
att när det gäller den här typen av tvister, som ibland
uppstår och som är ganska naturliga mellan hyresgäst
och hyresvärd, så får nog båda parter vara beredda att
vara lite flexibla och se hur man tolkar nuvarande
bestämmelser. Kan vi via den här utredningen bidra
till att skapa mer klarhet om bestämmelserna tror jag
att det är bra.</pre><pre>Anf.  54  ANNELIE ENOCHSON (kd):
Fru talman! Min interpellation handlar om hyres-
sättningen i Akademiska Hus, som är ett av de statli-
ga bolagen. Självklart kan man då i den här interpel-
lationsdebatten ta ett exempel. Finansministern säger
att man inte ska snedvrida konkurrensen. Nej, det ska
man inte göra, men det är just det som Akademiska
Hus gör. Det är det hela denna interpellationsdebatt
handlar om. Att jag tar exempel från Göteborg beror
på att det är det som är bekant för mig.
Senast i går ringde jag till ett antal fastighetsägare
i Göteborg för att höra vad priset ligger på när det
gäller motsvarande kontorslokaler som Chalmers har.
Det är ju det exemplet jag har tagit. Jo, det ligger på
mellan 750 och 850 kr per kvadratmeter. Det är alltså
där den konkurrensnivå ligger som Akademiska Hus
ska konkurrera på. Det är alltså den nivå som man
tycker att hyran bör ligga på både på KTH och på
CTH. Då tycker jag att Akademiska Hus bör ta reda
på hur situationen ser ut på de olika ställena. Hur ser
det ut i Göteborg? Hur ser det ut i Stockholm? Hur
ser det ut i Norrköping? Man bör se hur situationen
ser ut där man har sammanhängande campusområden
för att kontrollera de här frågorna.
Som det är nu ligger hyrorna hos Akademiska
Hus ofta över marknadsnivån. Jag tycker att detta
börjar påminna om ungefär den situation vi har på
bostadssidan med allmännyttans hyresnormerande
och hyreshöjande roll. Det är den rollen som Akade-
miska Hus har fått. De ligger marknadsmässigt på
den högsta nivån. Jag tycker att det är mycket oroan-
de att det är så.
En annan sak som jag tar upp i min interpellation
och som jag hoppas att jag får svar på här är den
bristande öppenhet som förekommer mellan Akade-
miska Hus och universiteten och högskolorna vid
förhandlingen. Där har riksdagen påtalat till regering-
en att man måste se över detta. Man måste sätta sig
ned och resonera med universiteten och högskolorna
om hur man vill göra: Är fastigheterna ändamålsfas-
tigheter eller ska man ha marknadsliknande hyror?
Den diskussionen har varit obefintlig i många av våra
universitet och högskolor, och det måste man ju ock-
så ta på allvar. Jag vill återigen fråga vad ministern
tänker göra för öppenheten här.
Jag vill citera vad Riksdagens revisorer säger i sin
rapport som vi nyss har behandlat i riksdagen:
"Regeringen har inte vidarebefordrat riksdagens upp-
fattning att kostnader för drift, underhåll och kapital
öppet bör redovisas för hyresgästerna. Revisorerna
anser att regeringen bör göra det och samtidigt
tydliggöra att kravet på öppenhet är oberoende av om
marknads- eller kostnadshyra tillämpas." Vad tänker
finansministern göra för att åtminstone detta kommer
att uppfyllas?</pre><pre>Anf.  55  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Ett viktigt skäl bakom den reform
som gjordes när det gäller fastigheter för högskolor
och universitet i början av 90-talet var ju att högsko-
lor och universitet själva skulle få en valfrihet att
välja vilken hyresvärd man ville ha. Man var alltså
inte längre tvingad att ha en statlig hyresvärd. Det är
en frihet som uppskattas av många högskolor och
universitet. Det innebär att om man, som interpellan-
ten säger, kan hitta kontorslokaler eller motsvarande
lokaler till lägre kostnad så är man också fri att söka
sig till de lokalerna. Det är ingen som är tvingad att
hyra av Akademiska Hus. Om någon högskola tycker
att man kan få billigare lokaler någon annanstans, så
använd då den möjligheten! Jag vet att det finns hög-
skolor som utnyttjar denna möjlighet också, så jag har
liten förståelse för att man känner att man är tvingad
att hålla fast vid ett hyreskontrakt om motsvarande
lokaler finns på marknaden till en lägre kostnad. Den
friheten kan man ju faktiskt utnyttja redan i dag.
Öppenhet och respekt för de regler som vi har
tycker jag är viktigt. Självfallet ska öppenheten vara
stor från båda parter när det gäller att samtala om de
hyresvillkor som ska gälla. Det finns ju en restriktion
som är viktig och som riksdagen också har slagit fast,
nämligen att om Akademiska Hus ska arbeta på
samma villkor som marknaden i övrigt när det gäller
de lokaler som är konkurrensutsatta, så kan man rim-
ligen inte heller begära att Akademiska Hus ska agera
på annat sätt än vad andra fastighetsaktörer gör när
det gäller hyresförhandlingar. Om det är två parter
som förhandlar kan inte den ena parten begära att få
se hela kortleken hos den andra parten. Det är inte
mycket till hyresförhandlingar som det handlar om i
det läget.</pre><pre>Anf.  56  ANNELIE ENOCHSON (kd):
Fru talman! Jag måste säga att jag blir mer och
mer fundersam ju längre interpellationsdebatten på-
går. Nu har jag bara två minuter på mig, så det är inte
mycket vi hinner, men jag får väl återkomma i andra
interpellationer och frågor förstår jag.
Vad finansministern säger ställer jag mig mycket
undrande till. Meningen är alltså att fullt fungerande
universitet och högskolor ska flytta - är det verkligen
meningen? Vi måste väl ändå jobba för att ha en
forskarvänlig regering här i Sverige. Jag tycker att
detta låter otroligt. Innebär det i så fall att Akademis-
ka Hus är beredda att sälja sina fastigheter om det nu
är så att dessa campus, som är uppbyggda sedan lång
tid tillbaka, vill vara kvar just där de ligger? Om de
nu vill vara det, är då Akademiska Hus beredda att
sälja sina fastigheter för att de ska kunna ligga kvar?
Det kan inte vara så att de fungerande campus vi har
som ligger centralt allihop ska flytta utanför städerna
bara för att man ska få ned hyran. Jag ställer mig
mycket undrande till allt detta.
Jag har en sista fråga till ministern, och det gäller
den aviserade utredningen. Eftersom jag inte har fått
några svar på frågorna här i dag: Kan ministern tänka
sig att i sina direktiv till den här utredningen ta upp
det här med ändamålsfastigheter, med öppenheten,
dvs. att man har en öppen redovisning, och att man
kanske ska börja fundera på om man även ska sälja ut
sitt bestånd om det är det som är svaret?</pre><pre>Anf.  57  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Annelie Enochson säger att hon har
blivit mer konfunderad under debatten. Hon tycks
också under resans gång ha lyssnat allt mindre. Jag
sade mycket tydligt från början att när det gäller just
ändamålsfastigheter så finns det ju en särskild ord-
ning för dem. Men när det gäller fastigheter på ett
campusområde som inte är av ändamålskaraktär utan
utsatta för konkurrens från marknaden så står det
universitet och högskolor fritt att lämna dem om man
tycker att hyresnivån är för hög och skaffa sig andra
lokaler. Hade Annelie Enochson lyssnat på det från
början hade hon inte heller behövt vara så konfunde-
rad. Det gäller att ta till sig de svar som man ber att
få.
Jag tycker att det är viktigt med öppenhet mellan
Akademiska Hus och de hyresgäster som Akademis-
ka Hus har. Det ligger naturligtvis också i företagets
intresse att ha en god relation med sina affärspartner.
På samma sätt som jag tycker att det är viktigt med
öppenheten tycker jag också att det är viktigt att det
finns respekt för de regler som vi har. Det gäller na-
turligtvis respekten på Akademiska Hus-sidan, men
lika mycket respekten från universitet och högskolor
för de riktlinjer och regler som riksdag och regering
har lagt fast. Det innebär inte att den enskilda hög-
skolan har ensamrätt till att definiera vad man anser
vara ändamålsfastigheter. Riksdagen har sagt att det
är en värdering och bedömning som får göras av
parterna i de förhandlingar som sker. Därför tycker
jag inte att en enskild högskola kan ha monopol på att
bestämma vad som är ändamålsfastigheter och där-
med i praktiken bestämma hyressättningen, utan det
får ske via en vanlig hyresförhandling. Jag hoppas att
ömsesidig respekt och öppenhet kan gälla i en sådan
förhandling.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>10 §  Svar på interpellation 2001/02:243 om
Sjätte AP-fonden</pre><pre>Anf.  58  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Lennart Beijer har frågat mig om jag
avser att ta några initiativ beträffande Sjätte AP-
fondens roll på riskkapitalmarknaden och beträffande
fondens regionala organisation.
Sjätte AP-fonden är en del av ålderspensionssys-
temet vid sidan av statsbudgeten. Sjätte AP-fonden
förvaltar, tillsammans med Första-Fjärde AP-
fonderna, det fonderade kapitalet i pensionssystemet.
Sedan riksdagen den 16 maj i fjol beslutat om auto-
matisk balansering av ålderspensionssystemet (prop.
2000/01:70) är det klart utsagt att Sjätte AP-fondens
tillgångar ingår bland pensionssystemets tillgångar.
Verksamheten i Sjätte AP-fonden, liksom övriga
AP-fonder, regleras genom lag. Regeringens infly-
tande över verksamheten grundas på att regeringen
förordnar styrelseledamöter och utvärderar AP-
fondernas verksamhet. Regeringens utvärdering pre-
senteras för riksdagen i form av en årlig skrivelse.
Ansvaret för fondernas verksamhet vilar på styrelser-
na i högre grad än som i allmänhet är fallet för myn-
digheter under regeringen. Det hindrar inte att rege-
ringen kan ha synpunkter på hur verksamheten be-
drivs.
Sjätte AP-fondens mål enligt lag (2000:193) är att
tillgodose krav på långsiktigt hög avkastning och
tillfredsställande riskspridning genom placeringar i
svenska aktier och motsvarande instrument. Dessa
aktier kan vara börsnoterade eller onoterade. Place-
ringarna får göras direkt i de enskilda företagen eller
indirekt genom investeringar i s.k. riskkapitalbolag.
Av lagens förarbeten (prop. 1995/96:171) framgår
att Sjätte AP-fondens ursprungliga syfte är att främja
tillväxt och sysselsättning genom att öka utbudet av
riskkapital i Sverige. Fondens inriktning mot små och
medelstora företag framgår av att Sjätte AP-fonden
har större möjligheter att placera i sådana företag än
övriga AP-fonder.
Sjätte AP-fondens styrelse har nyligen beslutat
om en förändring av verksamheten med innebörden
att investeringar i små och medelstora företag i väx-
ande grad ska ske indirekt, genom placeringar i risk-
kapitalbolag. Det betyder att inriktningen mot små
och medelstora företag kvarstår, men att kapitalet i
växande utsträckning kommer att slussas ut på mark-
naden genom specialiserade riskkapitalbolag i stället
för direkt från Sjätte AP-fonden.
Sjätte AP-fonden avser att ersätta den regionala
organisationen i form av ett antal anställda tjänstemän
med regionala rådgivande styrelser som har bred
förankring i regionerna. Detta nätverk har ännu inte
byggts upp, men en projektledare finns på plats. Re-
dan under våren kan, enligt uppgift från Sjätte AP-
fonden, den första regionala rådgivande styrelsen
vara ett faktum.
Den nya organisationen är ännu inte genomförd.
Det är därför för tidigt att uttala sig om vilka konsek-
venser detta får för de små och medelstora företagens
riskkapitalförsörjning. Regeringen utvärderar AP-
fondernas verksamhet i efterhand. Vi får därför an-
ledning att återkomma till dessa frågor i samband
med kommande utvärderingar, när konkreta erfaren-
heter vunnits av Sjätte AP-fondens nya organisation.
Som svar på interpellantens frågor vill jag därför
anföra:
Sjätte AP-fondens verksamhet ska även fortsätt-
ningsvis vara inriktad mot finansiering av små och
medelstora företag.
Regeringen kommer att följa utvecklingen i Sjätte
AP-fonden och återkomma med synpunkter på verk-
samheten om det visar sig vara motiverat mot bak-
grund av de mål som definierats av statsmakterna.</pre><pre>Anf.  59  LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Jag tackar finansministern för ett ut-
förligt svar. Sjätte AP-fonden är helt klart ett viktigt
verktyg för tillväxt och utveckling i landet. För närva-
rande har fonden ett engagemang i ca 400 små och
medelstora företag. Ca 6 miljarder är i dag investera-
de i de företagen. Medan Sjätte AP-fonden i likhet
med andra fonder har förluster i sin kapitalförvaltning
vad gäller noterade papper visar den bra vinst för sina
onoterade innehav. Det är en lönsam inriktning att
vara aktiv investerare och ägare i små och medelstora
företag.
Det var ett riktigt beslut att utlokalisera fonden till
Göteborg samt bestämma att inriktningen skulle vara
små och medelstora företag i alla delar av landet. Den
regionala närvaron har varit Sjätte AP-fondens styrka.
Därför inger det oro när fonden lägger ned sina lokala
kontor. Fonden förklarar denna utveckling med att
man just nu organiserar om sin verksamhet från lo-
kala kontor med anställda tjänstemän till nätverk
innehållande olika kompetenser av industriellt, finan-
siellt och lokalt kunnande.
Det är möjligt att denna uppbyggnad av regionala
nätverk är riktig. Risken är emellertid att man förlorar
tempo vad gäller satsningar på små och medelstora
företag. Viktigare ändå är kanske Sjätte AP-fondens
roll att verkligen vara aktiv på landsbygden utanför
storstadsområdena. Här är det dock lite si och så med
hur det ser ut. Det är riktigt att Sjätte AP-fonden finns
i alla delar av landet. Men precis som alla riskkapital-
fonder har Sjätte AP-fonden en koncentration på
storstadsområden och i synnerhet till Stockholmsom-
rådet.
Det finns stora behov av en aktiv riskapitapital-
fond i södra och norra Sverige utanför storstäderna.
Jag undrar om finansministern delar åsikten att Sjätte
AP-fonden borde göra merparten av sina investering-
ar utanför storstadsområdena.</pre><pre>Anf.  60  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det är en viktig fråga som Lennart
Beijer tar upp om Sjätte AP-fondens organisation.
Själva huvudsyftet med Sjätte AP-fonden har varit att
underlätta för mindre och medelstora företagens ka-
pitalförsörjning. Det ska naturligtvis gälla hela Sveri-
ge i storstadsområden och glesbygdsområden, i söder
och norr och i öster och väster. Jag tycker inte att man
kan utesluta något område och kanske inte heller
prioritera något område. Sjätte AP-fondens uppgift är
att verka över hela marknaden när det gäller mindre
och medelstora företag.
Den modell som Sjätte AP-fonden har valt för sin
lokala organisation att gå ifrån de kontor som den
haft tidigare till att gå över till en ny form av rådgi-
vande personer som kan understödja dess verksamhet
har ännu inte kommit i gång, som jag sade i mitt
interpellationssvar. Därför finns det anledning att
noga följa vad som händer.
Jag är också angelägen att få signaler och reaktio-
ner från enskilda företag, företagarorganisationer,
fackliga organisationer och andra som nära följer
Sjätte AP-fondens arbete. Varje sådan propå eller
information som kan komma att dyka upp med syn-
punkter kring Sjätte AP-fondens arbete är viktig att
till sig för att vi ska kunna värdera dess arbete i fort-
sättningen.
Jag hoppas att Sjätte AP-fonden i fortsättningen
kan se till att man uppfyller de mål som har ställts
upp och som vi varje år kommer att värdera för rege-
ringens sida. Då kommer vi också att väga in om den
nya organisationen kommer att vara ett ytterligare
stöd för det arbetet eller om det kommer att finnas
några hinder i fondens arbete.
Jag hoppas att många företag och företagarorgani-
sationer och andra är beredda att delta i den diskus-
sionen så att vi kan få en allsidig reaktion och belys-
ning av vilka effekter som den nya organisationen
kan komma att få.</pre><pre>Anf.  61  LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Det var bl.a. händelserna vid Modig
Machine Tool AB i Virserum som föranledde inter-
pellationen. Fonden har varit aktiv sedan 1997 i detta
högteknologiska företag, men hösten 2001 drog man
sig ur. Det skapade naturligtvis en väldig kalabalik
både i lokala banker och i kommunen i fråga.
Det kunde ha gått så illa att detta viktiga företag
helt enkelt hade försvunnit från orten. Nu hittade man
trots allt andra lösningar till sist. Men det var fråga
om kommunen skulle överträda sina befogenheter
och gå in och hjälpa till för att ha företaget kvar. De
diskussionerna fördes ganska ordentligt.
Det kan ha funnits motiv för fondens agerande.
Jag säger inte något annat. Men nog är det sorgligt att
just Sjätte AP-fonden lämnar ett framtidsföretag som
finns mitt inne i den småländska skogen i ett läge där
detta företag är i väldigt stort behov av finansiellt
stöd.
Jag tror att frestelsen att använda största delen av
investeringskapitalet i storstadsområdena kan bli
alltför stor om det inte finns regler som säger att fon-
den ska prioritera investeringar på landsbygden.
Enligt de uppgifter jag har placeras i dag bara
knappt 30 % av riskkapitalet från alla sorters fonder
utanför storstadsområdena. Om man då räknar bort att
det utanför storstadsområden också finns ett antal
stadsbildningar som är rätt stora så blir det inte så
mycket kvar till den direkta landsbygden.
Man kan naturligtvis förstå att det inte är så lätt
för fonden att hitta objekt. Ju mer människor som
finns i ett område, desto fler objekt finns det att satsa
på. Men för den inriktning som man vill att den sjätte
fonden ska ha för hela landet så vore det bra om man
i något högre grad försökte hitta objekten långt utan-
för storstadsområdena, för där gör fonden faktiskt
mest nytta.
Jag tror dessutom att riskkapitalet till storstadsom-
rådena är lättare att finna. Det är lite onödigt att sjätte
fonden finns med där i så pass hög grad som den gör.</pre><pre>Anf.  62  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! AP-fonderna - och det gäller också
den sjätte AP-fonden - har inget särskilt regionalpo-
litiskt uppdrag. Inom ramen för den generella regio-
nalpolitiken har vi ett antal andra instrument som ska
främja de regionalpolitiska målen. De olika AP-
fonderna, och även den sjätte AP-fonden, ska natur-
ligtvis förvalta det kapital som de har fått på bästa
möjliga sätt för vårt framtida pensionssystem. Sjätte
AP-fonden har också fått det särskilda uppdraget att i
första hand närma sig de mindre och medelstora fö-
retagen för att kunna ge dem en ökad riskkapital-
marknad. Det måste gälla hela Sverige - hela den
marknad som finns till förfogande. Det finns inte skäl
att göra någon regionalpolitisk avgränsning på det
området.
Däremot är det viktigt att den arbetsmetod som
Sjätte AP-fonden har valt har förtroende bland före-
tagen. Därför antar jag att det är oerhört värdefullt
både för företagen och för Sjätte AP-fonden att man
för en dialog om vilken form man använder sig av.
De regionala kontor som har funnits har uppskattats
av många företag, och det är viktigt att Sjätte AP-
fonden kan skapa ett förtroende också för den organi-
sation som nu byggs upp.
Vi får återkomma när vi har sett erfarenheterna av
den nya organisationen och den nya modellen och se
vilka effekter detta kan ge. Finns det synpunkter så är
jag beredd att lyssna till dem både från enskilda fö-
retag, från företagarorganisationer och från andra
aktörer.
Däremot kan jag inte - och det har säkert Lennart
Beijer förståelse för - inom ramen för vare sig denna
interpellationsdebatt eller över huvud taget i kamma-
ren kommentera enskilda företags ageranden eller
lånesituation. Det är inte heller det som är syftet med
interpellationen, utan meningen med den är att få till
stånd en debatt om vilken arbetsmetod som Sjätte
AP-fonden använder sig av för att nå sitt syfte och
sätta den metoden i fokus. Syftet är att underlätta för
små och medelstora företag att få bättre tillgång på
kapital i fortsättningen. Interpellanten och jag är
överens om att det är ett oerhört viktigt syfte att upp-
rätthålla i fortsättningen.</pre><pre>Anf.  63  LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Sjätte fonden är viktig, och den spelar
en viktig roll för att utveckla små och medelstora
företag. Jag tror att man i många regioner har känt
styrkan av att ha sjätte fonden med sig i arbetet. Det
har varit väldigt viktigt. Oron för de lokala kontoren
finns därmed naturligtvis också.
Jag tror att det skulle vara bra om inriktningen
mer uttalat - utöver regionalpolitiken i övrigt - vore
att fonden satsar utanför storstadsområdena.
Det är också viktigt att styrelsen innehåller perso-
ner som har goda kontakter i småföretagandet. Jag
säger inte att dagens styrelse inte har det, men både
FR och LO borde i större utsträckning vara involve-
rade i sjätte fondens arbete. De skulle sannolikt också
i viss mån garantera inriktningen över hela landet.
Jag uppfattar dock denna diskussion så att rege-
ringen dels anser att sjätte fonden ska fortsätta att
inriktas på små och medelstora företag, dels anser att
den utöver att fonden ska finnas i hela landet ska ha
ett starkt närvarande utanför storstadsområdena.
Fondens omorganisation bör ha som målsättning
att stärka den regionala närvaron. Kan finansminis-
tern vara överens med mig om åtminstone denna
målsättning - inriktningen att stärka den regionala
närvaron oavsett vilken organisation man kommer att
ha i framtiden?</pre><pre>Anf.  64  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Ja, jag är överens med interpellanten
om att Sjätte AP-fonden ska arbeta över hela Sverige,
dvs. även utanför storstadsområdena. Det är oerhört
viktigt att de små och medelstora företagen får till-
gång till kapital även i sådana områden. Det är viktigt
att Sjätte AP-fondens organisation är utformad på ett
sådant sätt att de små företagen på olika håll i landet
känner att de har en bra kontakt med Sjätte AP-
fonden. Jag vet att många också tycker att de har haft
det genom de regionala kontoren, och jag hoppas att
man på motsvarande sätt via den nya organisationen
ska nå det resultatet.
Men eftersom organisationen är under uppbygg-
nad så vet vi ännu inte så mycket om slutresultatet på
detta område. Det får helt enkelt värderas efter hand
som den nya organisationen kommer till stånd.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>11 §  Svar på interpellation 2001/02:244 om
dansbandsmomsen</pre><pre>Anf.  65  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Sven Brus har frågat om jag avser att
vidta några åtgärder för att inte dansbandskulturen
ska beskattas hårdare än annan kultur.
Normalskattesatsen för mervärdesskatt är i Sveri-
ge 25 %. Utöver denna normalskattesats har vi två
lägre skattesatser, 12 % och 6 %. Den 6-procentiga
skattesatsen tillämpas bl.a. på inträdesavgifter till
konserter, cirkus, biografer, opera och balett. För
inträde till dansbandstillställningar gäller normal-
skattesatsen.
Grunden för de svenska reglerna om reducerad
mervärdesskatt finns i EG:s sjätte mervärdesskattedi-
rektiv. I de fall en reducerad skattesats inom kul-
turområdet är möjlig utgår direktivet inte primärt från
ett kulturbegrepp utan medger i stället en reducerad
skattesats för tillträde till vissa särskilt angivna typer
av kulturella arrangemang. I direktivet finns således
ingen möjlighet att sänka mervärdesskatten för kultu-
rell verksamhet generellt.
När det gäller tillträde till danstillställningar är det
enligt min mening inte klart att den aktuella bestäm-
melsen i direktivet över huvud taget tillåter att Sveri-
ge använder en reducerad skattesats för denna typ av
tjänster.
Jag har vidare den uppfattningen att mervärdes-
skattelagstiftningen ska vara tydlig och konsekvent
och innehålla så få särbestämmelser som möjligt.
Man måste därför vara restriktiv när det gäller att
införa en reducerad skattesats för fler verksamheter
och områden. Detta gäller särskilt i ett fall som detta,
eftersom en utvidgning av tillämpningsområdet för
den reducerade skattesatsen till att avse endast vissa
typer av danstillställningar riskerar att medföra stora
avgränsningsproblem.</pre><pre>Anf.  66  SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret.
Ministern tecknar en bakgrund här, och säger sedan
att han mot den bakgrunden inte finner några skäl att
förändra mervärdesskattelagstiftningen när det gäller
dansbandskulturen.
Mervärdesskattelagstiftningen ska vara tydlig,
konsekvent och innehålla så få särbestämmelser som
möjligt, säger finansministern. Den uppfattningen
delar jag fullt ut. Men anser ministern verkligen att så
är fallet i dag när det gäller kulturmomsen? Är den
tydlig och konsekvent?
Låt mig ta ett litet, kanske smått raljant, exempel
som ändå är relevant i sammanhanget. En av våra
politiskt sakkunniga var på bio häromkvällen. Hon
och hennes man betalade 360 kr för biljetterna. Därav
var momsen 20:38, dvs. 6 %. Så långt är allt gott och
väl och enligt gällande regler. Men nu är det så att
man på Skandiabiografen här i Stockholm visar So-
und of Music enligt ett populärt engelskt koncept som
man kallar för sing along. Det går ut på att publiken
deltar aktivt genom att sjunga med i de populära
numren. Med tanke på den aktiviteten borde kanske
vår medarbetare och hennes man ha betalat 25 %
moms på sina biljetter. Borde man kanske titta lite
närmare på fenomenet sing along? Tänk om man står
upp i bänkarna och t.o.m. tar sig en liten svängom till
tonerna av Sound of Music! Då blir det ju dans helt
plötsligt, och då är man farligt nära skattesmitning,
eller hur?
Detta kanske är lite raljant, men de nuvarande
reglerna leder lätt till den här typen av resonemang.
Man kan inte frigöra sig från en känsla av att det
finns ett slags kvalitetstämpling vad gäller kultur-
momsen: låg moms på det som ibland betecknas som
finkultur och högre beskattning av den mer folkliga
kulturen. Dansbandsmomsen är ett exempel på detta.
Finansministern hänvisar till EG:s sjätte mervär-
desskattedirektiv, och förvisso har vi att rätta oss efter
de regler som vi förbundit oss att följa. Jag uppfattar
dock att finansministern själv är ganska glidande i
formuleringarna i sitt svar. Det är enligt min uppfatt-
ning inte klart om det går att reducera skattesatsen för
danstillställningar, säger finansministern. Jag måste
ställa frågan om ministern och departementet över
huvud taget har ägnat någon större uppmärksamhet åt
den här frågan. Har den prövats på allvar?
Med all respekt för direktiven vill jag säga att det
alltid finns ett tolkningsutrymme. I det här fallet är
det uppenbarligen så. Vidare är inte ens EG:s sjätte
mervärdesskattedirektiv något orubbligt och för evigt
fastlåst. Jag vill här i dag ställa följande fråga: Är
finansministern beredd att pröva och eventuellt försö-
ka få acceptans för en översyn av kulturmomsen?
Specifikt handlar det i dag om dansbandsmomsen.
Det skulle gälla en översyn inom ramen för tolkning-
en av nuvarande direktiv eller ett arbete för att för-
ändra de direktiven. Finns det någon sådan ambition,
eller är den här frågan möjligen för smal?</pre><pre>Anf.  67  BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Det här är en knepig fråga. Dans-
bandsmomsen följer normalskattesatsen 25 % medan
konserter, cirkus, bio, opera, balett osv. beskattas med
6 %. Detta är en märklig historia. När Sven-Ingvars
spelar upp till dans tas det ut 25 %, men när samma
orkester spelar på Hultfredsfestivalen är momsen
6 %.
Dans är en gammal svensk tradition som behöver
bevaras och bör anses som kultur. Som Sven Brus
säger känns det ibland som om finkultur när det gäller
skattesatsen ställs mot något annat som man ser lite
snett på. Det är märkligt att sällskapsdans beskattas
med 25 % men egyptisk magdans med 6 %.
Sällskapsdans ska enligt skolans läroplan ingå i
idrottsundervisningen och är något som man verkli-
gen borde stödja. Den främjar ju folkhälsan, och jag
tycker att den inte ska straffbeskattas med högre
moms än t.ex. för idrott.
Den nuvarande ordningen inbjuder också till
kringgående av regler. Det är möjligt att man när man
annonserar en danstillställning ska tala om "mixad
idrottsövning" för att få lite lägre moms.
Jag sitter i kulturutskottet och är lite engagerad i
de här frågorna. Vi ansvarar där inte bara för kultur
utan även för idrott. Jag kan ge ett annat exempel på
hur momssatserna  slår väldigt snett, nämligen skid-
liftsmomsen. Skidliftar blev för ett antal år sedan
klassade som transportmedel. Sedan sågs reglerna för
transportmedel över, och man bestämde sig för att
skidliftar inte längre skulle vara transportmedel, och
de fick behålla den högre momsen.
Detta ledde till att dessa frågor helt plötsligt ham-
nade i näringsutskottet. När Ingemar Stenmark, Stig
Strand, Anja Pärsson m.fl. åker slalom idkar de nä-
ringsverksamhet och beskattas med 12 %, medan
Annika Sörenstams stora framgångar inom golfspor-
ten beskattas med 6 %.
Kulturmomsen är ett sammelsurium. Finansmi-
nistern vill ha en tydlig och konsekvent moms som
innehåller få särbestämmelser. Jag håller fullständigt
med finansministern om detta. Vi har från Centerpar-
tiet väckt en motion om en översyn av kulturmomsen.
Det kan inte vara rimligt att det inte riktigt är klart
vad som gäller. Man bör förutsättningslöst se över
vilka regler som ska gälla för kulturmomsen. Ställer
sig finansministern bakom det resonemanget?</pre><pre>Anf.  68  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det exempel som Sven Brus anför vi-
sar, även om det var något skruvat, att det är väldigt
svårt att hitta regler som kan utesluta varje form av
otydlighet på området. Jag tror att det, även om vi
försöker undvika att förlänga listan över undantag,
ändå alltid kommer att finnas enstaka exempel som
kan utformas på sådant sätt att det kan väckas en
diskussion vilken momssats som ska tillämpas.
Skälet till att vi på ett antal punkter inom kul-
turområdet har etablerat en lägre momssats är att en
stor del av de kulturyttringar med en lägre momssats
som vi har inte har någon som helst form av vinstin-
tresse. Det finns ofta ett starkt samhällsengagemang
på de här områdena, och det har varit rimligt både
med tanke på EG-lagstiftningen och med tanke på vår
egen lagstiftning att ge dessa bättre skatteförutsätt-
ningar.
Varje ytterligare undantag skapar dock i sin tur
nya gränsdragningsproblem. Jag tror därför att om
man i dagsläget skulle göra en förändring av dans-
bandsmomsen, skulle detta i sin tur leda till ytterliga-
re krav på ändringar på andra områden. Därför tycker
jag att den avvägning som nu är gjord är den bästa
möjliga för stunden. Att vissa kulturaktiviteter saknar
kommersiellt inslag motiverar att de får en lägre
moms.</pre><pre>Anf.  69  SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Jag tolkar det sista som ministern sä-
ger så att det för dagen inte finns någon ambition att
göra någon förändring på det här området.
Vi har totalt sett ett högt skattetryck i Sverige. Att
sänka skattetrycket och framför allt att fördela det på
ett rättvisare sätt än vad Socialdemokraterna åstad-
kommit är en viktig uppgift. Men det är också viktigt
att de skatter som vi tar ut upplevs av människorna
som något så när rimliga. Det handlar då både om
nivåerna och om konstruktionen.
Vad gäller området kulturmoms inklusive t.ex.
dansbandsmomsen kan man faktiskt inte säga att
lagstiftningen är tydlig och konsekvens. Den  är möj-
ligen tydlig men definitivt inte konsekvent.
Ett exempel på den här inkonsekvensen får man i
RSV:s momshandledning om vad som ska betecknas
som idrott, något som också har tagits upp av Birgitta
Sellén. Idrott ska beskattas med 6 %. Till idrott räk-
nas jazzdans, aerobics och workout, dock inte dans på
restaurang, på hembygdsgård, på nöjesfält eller i
Folkets park. Alltså: för jazzdans 6 % men för dans i
Folkets park 25 %.
Skillnaden är visserligen tydlig vad gäller mom-
sen, men hur tydlig den är för den danslystne låter jag
vara osagt. Konsekvensen är ju obefintlig.
Mervärdesskattelagstiftningen är förvisso inte
lättöverskådlig. Jag kan hålla med finansministern om
att man ska ha så få särbestämmelser som möjligt.
Enkelhet och tydlighet är bra nyckelord på området.
Just därför finns det skäl att se över den här beskatt-
ningen i dess helhet, men det får möjligen bli en dis-
kussion i ett annat sammanhang. För dagen handlar
det om en av de särbestämmelser som är otydliga.
Ministern säger nu att det skulle leda till avgräns-
ningsproblem om man sänkte momssatsen för dans
till 6 %. Jag undrar om man inte snarare skulle mins-
ka mängden av avgränsningsproblem med en sådan
åtgärd. Man skulle t.ex. inte behöva skilja mellan
jazzdans och gammaldans, som man nu får göra. Hur
ska man kunna dra den gränsen på ett rimligt och för
människor begripligt sätt? Som det är nu beskattar
man jazzdans med 6 % och gammaldans i Folkets
park med 25 %. Det är inte rimligt, konsekvent och
trovärdigt. Det upprätthåller inte trovärdigheten för
skattesystemet.
I avvaktan på de mera övergripande åtgärder som
jag tycker behövs kunde man börja rensa lite grann i
snårskogen.</pre><pre>Anf.  70  BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Jag fick inte något svar på frågan om
en förutsättningslös översyn av kulturmomsen. Jag
skulle gärna vilja veta hur finansministern ser på den
frågan.
Jag visste vidare inte att jazzband behandlas an-
norlunda, men det var intressant. Det förklarar kanske
varför så många orkestrar i dag spelar jazzigt ute på
danstillställningar. De har kanske kommit överens om
det med dem som organiserar tillställningarna.
Jag har i samband med detta talat med flera dans-
bandsorkestrar. Man säger därifrån att det i princip
inte gör så mycket om det läggs på en hög moms,
bara den är rättvis och inte slår snett. Det är därför
som vi säger att man  förutsättningslöst måste titta på
hur momsen ska utformas.
Ett annat exempel som handlar om kulturen har
nyligen trätt i kraft, nämligen sänkningen av bok- och
tidskriftsmomsen.
Redan nu ser vi hur man funderar på hur man ska
kunna kalla en publikation för tidskrift för att kunna
få lägre momssats. Det finns sådana exempel. En del
funderar på om man kan kalla en publikation för bok
eller om man inte kan göra det.
Det blir hela tiden spekulationer. Därför borde
man förutsättningslöst verkligen titta på hur det ska
bli rättvist. Det är inte lätt att skilja mellan det som är
kultur och det som inte är kultur, men det måste i alla
fall gå att göra ett tappert försök.</pre><pre>Anf.  71  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! När jag hör Birgitta Sellén i princip
argumentera för en högre moms för en del av den
kulturverksamhet som i dag beläggs med den lägsta
momsen blir jag något förvånad. Själva idén bakom
den lägre momsen, som jag gärna vill försvara, är att
den ska används för kulturaktiviteter där man kan
säga att det inte finns något som helst kommersiellt
intresse i sammanhanget. När det inte finns några
förutsättningar att tjäna pengar är det rimligt att man
har en lägre moms.
Jag är varm anhängare av jazzkonserter, eftersom
jag själv tycker att jazz är en utmärkt musikform. Jag
tror att det också visar att man inte kan föra in en
lägre momsnivå när det finns kommersiella intressen
med. Då kommer man att få nya gränsdragnings-
problem.
Birgitta Sellén använder ett exempel som gäller
bokmomsen. Om det ger upphov till nya konstellatio-
ner är det snarast ett argument för att man bör vara
försiktig med ytterligare momssänkningar på kul-
turområdet.
Jag vet att det alltid kommer att finnas konflikter
eller gränsdragningsproblem av olika slag, men jag
tycker inte att vi har anledning att skapa fler gräns-
dragningsproblem genom att göra ytterligare juste-
ringar. Därför tycker jag att vi kan leva med de för-
hållanden vi lever med i dag. Jag har därför ingen
avsikt att komma med förslag till förändringar på
detta område.</pre><pre>Anf.  72  SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Gränsdragningsproblem får vi leva
med i nuvarande system, och en mer genomgripande
översyn av mervärdesskattelagstiftningen är en nöd-
vändighet. Vi ser fram emot att det görs. Men i av-
vaktan på det skulle man kunna rensa en del i den
snårskog som finns i dag. Det skulle inte leda till
större otydlighet utan snarare till bättre tydlighet.
Dansen är en kulturyttring med stor folklig bredd.
Om jag vill försöka vara lite vitsig kan jag säga att
den är en verklig folkrörelse. Det är en kulturform där
människor kommer nära varandra.
Utöver de namnkunniga professionella dansban-
den finns det en stor mängd människor som ägnar sig
åt att roa och underhålla andra på det mer amatörmäs-
siga planet. När man kommer ned på det planet är
också de ekonomiska villkoren viktiga.
När vi en gång argumenterade för en sänkning av
momsen på böcker gjorde vi det från kulturpolitiska
utgångspunkter. Så är det också när det gäller dansen.
Om man genom en lägre moms kan stimulera boklä-
sandet - det tror vi - kan man säkerligen också sti-
mulera fram fler mötesplatser för människor, där de
kan umgås under trivsamma former och till rimliga
kostnader, genom att justera momssatsen just när det
gäller dans.
Detta är uppenbarligen en alldeles för smal fråga
för finansministern. Det konstaterar jag till följd av
dagens debatt. För många människor är det inte en
smal fråga. Det är en viktig och bred folkrörelse, som
jag sade. Många följer frågan med intresse. Jag be-
klagar att ambitionsnivån inte är högre hos finansmi-
nistern på detta område.</pre><pre>Anf.  73  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Vi eftersträvar en så enhetlig skatte-
lagstiftning som möjligt, med så få undantag som
möjligt. Vi har gjort ett antal undantag som gäller
framför allt olika kulturaktiviteter. Jag tycker att det
finns ett väldigt bra skäl för de undantagen, nämligen
att det gäller kulturaktiviteter som inte har något
kommersiellt inslag.
När det gäller dansbandsverksamhet finns det up-
penbarligen tydliga kommersiella intressen. Att föra
in en lägre momssats här skulle faktiskt skapa fler
problem än möjligheter för den del av dansbands-
verksamheten som möjligen inte är av kommersiell
karaktär.
Därför tycker jag att linjen vi har, dvs. att det som
är rent kommersiellt har en högre momssats och det
som är rent kulturellt har en lägre momssats, är rim-
lig. Sedan inser jag att det alltid kommer att finnas
gränsfall, men vi skulle snarare öka på mängden
gränsfall om vi skulle göra en justering när det gäller
dansbandsverksamheten.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>12 §  Svar på interpellation 2001/02:251 om
inflationen</pre><pre>Anf.  74  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
FruFruFru talman! Gunnar Hökmark har frågat
om jag avser att ta några initiativ för att tillåta högre
inflation i Sverige eller i euroområdet.
Riksbanken har ansvaret för penningpolitiken.
Enligt riksbankslagen är målet för Riksbankens verk-
samhet att upprätthålla ett fast penningvärde. I Riks-
bankens precisering anges att målet för penningpoli-
tiken är att begränsa inflationen till 2 % med en tole-
rans för avvikelser från denna nivå på
±1 procentenhet. Regeringen står bakom Riksbankens
mål.
En hög och kraftigt varierande inflation är skadlig
för ekonomin. Det är därför vi i Sverige har bekämpat
inflationen. Ett tydligt och trovärdigt inflationsmål
har varit och är en viktig del i den politik som gjort
det möjligt att kombinera hög tillväxt med låg infla-
tion.
Den senaste tiden har inflationen varit högre än
målet, och den underliggande inflationen har legat
över den övre gräns som Riksbanken har ställt upp.
Under andra perioder har inflationen varit lägre än
målet. En framgångsrik prisstabiliseringspolitik ute-
sluter inte att priserna varierar på kort sikt. Sådana
variationer är ett naturligt inslag i en marknadseko-
nomi, och de påverkar naturligtvis inte inställningen
till inflationsmålet. Det är Riksbankens uppgift att
bedöma och dra slutsatser av utvecklingen.
Även i euroområdet är prisstabilitet det övergri-
pande målet, fastlagt av medlemsstaterna. Det är
ECB-rådets sak att precisera detta mål. Sverige deltar
som bekant inte i valutaunionen. Det finns därför
ingen anledning för mig att diskutera den europeiska
centralbankens målformuleringar eller att jämföra
dem med den svenska riksbankens mål. Det kan ändå
konstateras att skillnaderna är relativt små och att vi
har det övergripande målet om prisstabilitet gemen-
samt.
En öppen och levande diskussion om utformning-
en av den ekonomiska politiken och de ekonomiska
institutionerna, både i Sverige och i euroländerna, är
ett naturligt och välkommet inslag i den allmänna
debatten och kan inte skada inflationsmålets trovär-
dighet.</pre><pre>Anf.  75  GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Min interpellation är ställd med an-
ledning av att den socialdemokratiske chefsekonomen
i en debattartikel pläderade för en hög inflation i
Sverige och i Europa. Av det skälet har det också sitt
intresse att ta del av vad den socialdemokratiske fi-
nansministern tycker.
Sandro Scocco hävdade nämligen att det vore bra
med en hög inflation för tillväxten och jobben inte
minst i Central- och Östeuropa. Han tyckte av detta
skäl också att det vore bra om man i Sverige och i
Europa reviderade målen.
Detta är bakgrunden till att jag har ställt frågan till
finansministern. Tyvärr blir det inte något riktigt svar.
Finansministern avslutar med att säga att det är bra
med en diskussion om de olika målen, men själv
diskuterar han dem över huvud taget inte.
Jag tycker att det är av intresse att få veta om fi-
nansministern delar uppfattningen att det skulle kun-
na vara bra med en hög inflation i Europa eller i Sve-
rige, eller om han tar avstånd från det. Genom att inte
komma med en egen uppfattning verkar det lite som
om han vill hålla dörren öppen.
I debatten både i Europa och i Sverige ser vi att
fler och fler inom socialdemokratin och dess syster-
partier börjar plädera för att man hellre ska släppa
fram inflationen än göra de viktiga förändringar som
kan leda till att man kan hålla nere inflationen.
Av finansministerns svar framgick det också att
han anser att det är Riksbanken som genom sin pen-
ningpolitik har ansvaret för att hålla nere inflationen.
Det är sant. Det är Riksbanken som har ansvaret för
penningpolitiken. Men det innebär inte att regeringen
med sin finanspolitik och sin reformpolitik inte skulle
ha ett ansvar.
De länder i Europa som varit mest framgångsrika
med att hålla nere inflationen, inte bara genom pen-
ningpolitik utan också genom reformpolitik, är de
länder som har den största tillväxten och den bästa
utvecklingen både när det gäller jobb och välfärd.
Jag skulle ändå vilja framhärda med att ställa frå-
gan till finansministern om hur han förhåller sig till
den artikel och de resonemang som den socialdemo-
kratiske chefsekonomen för fram. Är det bra med en
hög inflation, i Sverige eller i Europa, eller är detta en
uppfattning som finansministern tar avstånd från?</pre><pre>Anf.  76  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det svenska folket har smärtsamma
erfarenheter av hög inflation, inte minst under rege-
ringen Carl Bildt i början av 90-talet när inflationen
var tvåsiffrig. Den kombinerades dessutom med väx-
ande budgetunderskott och växande statsskuld. Den
typen av inflation, kombinerad med andra ekonomis-
ka obalanser, vill vi inte se i framtiden.
Jag har svarat Gunnar Hökmark på hans fråga. Jag
kan gärna upprepa svaret, eftersom det i svaret sägs
mycket tydligt att regeringen står bakom Riksbankens
inflationsmål på 2 %, ± 1 %. Det är faktiskt ett svar
på den fråga som Gunnar Hökmark ställer, vilket
innebär att han har fått det svar som han efterfrågar.
Om Gunnar Hökmark sedan inte vill ha någon fri
debatt kan jag inte förhindra honom att säga det. Jag
tycker att det är bra att det finns en fri debatt, och
man får gärna plädera för både den ena och den andra
uppfattningen. Men regeringens uppfattning är väl-
digt tydlig, Gunnar Hökmark. Vi har ett prisstabili-
tetsmål som är detsamma som vi haft de senaste åren,
och vi har inga andra uppfattningar.</pre><pre>Anf.  77  GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Jag måste ha tryckt på knappen för
Carl Bildt-resonemanget och 1991-1994.
Jag ställde frågan hur man ska förhålla sig till det
resonemang som den socialdemokratiske chefseko-
nomen fört fram. Jag tycker precis som finansminis-
tern att det är bra med en fri debatt. Jag skulle bara
vilja att finansministern också deltog i den debatten
och svarade på hur han förhåller sig till de resone-
mang som fanns i den artikeln.
Jag kan också uppfatta att regeringen står bakom
Riksbankens inflationsmål, men hur ser man på det
när påfrestningarna blir större? Det är ju det vi nu ser.
Nu ser vi större och tyngre påfrestningar när det gäl-
ler inflationen. Vi har ett växande inflationstryck i en
vikande ekonomi. Dessutom har vi en konjunktur-
uppgång framför oss någon gång, oavsett när den
kommer. Om det bara är penningpolitiken som ska
gälla får vi då antingen högre räntor som stryper
uppgången, eller så släpper vi fram inflationen därför
att det blir för svårt att hålla den nere.
Mot den bakgrunden kan det vara intressant att
veta hur finansministern i en fri och öppen debatt
förhåller sig, utan att han för den skull ska behöva
tala om 1991-1994 eller att jag ska behöva tala om
80-talet. Vad det gäller är hur det förhåller sig nu.
Annars blir beskedet bara just det mycket korta att
regeringen står bakom Riksbankens inflationsmål.
Det är i och för sig bra. Men hur ser man lite grann
vidare på de resonemang som förs, i systerpartier och
inom det egna partiet, när frågan verkligen ställs på
sin spets? Kommer man att klara inflationsmålet utan
att slå tillbaka med räntor, eller är man beredd att
genomföra andra strukturreformer? Känner regering-
en själv ett ansvar för att hålla nere inflationen genom
att göra sådana förändringar att inte räntorna måste
stiga för att strypa en konjunkturuppgång?
Jag tycker att detta resonemang om inflationen
som sådan hör hemma i en fri och öppen debatt. Jag
förstår verkligen inte hur finansministern kan säga att
jag inte skulle vara för en fri debatt. Jag har ju tagit
initiativ till en debatt, och jag ber finansministern att
delta i den. Är det så att det resonemang som chefse-
konomen fört fram har någon resonans inom rege-
ringen? Är det så att regeringen anser att det bara är
Riksbanken som har ett ansvar för att hålla nere in-
flationen och inte regeringen? Det är väl frågor som
också hör hemma i en fri och öppen debatt.</pre><pre>Anf.  78  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Erfarenheter på det ekonomiska om-
rådet är oerhört viktiga att ta vara på för framtida
ekonomisk politik. Det var därför jag erinrade om den
rekordinflation vi hade under Carl Bildts regeringsår.
Det är ingenting som vare sig svenska folket efter-
strävar att få tillbaka eller vi vill ha med i dagens
ekonomiska politik.
Nu säger Gunnar Hökmark att han har förstått, ac-
cepterar och tycker att det är bra att regeringen har ett
prisstabilitetsmål som är detsamma som Riksbankens.
Det är ändå en gemensam utgångspunkt. Då kan jag
fortsätta med att säga att Gunnar Hökmark ju också är
väl medveten om att regeringen exempelvis i den
senaste budgetpropositionen, i finansplanen, mycket
utförligt argumenterar för en ekonomisk politik som
understöder en prisutveckling som håller detta pris-
mål. Vi har också sett stora framgångar under senare
tid med att arbetsmarknadens parter har tagit ansvar
för en löneutveckling som har understött detta pris-
mål.
När det gäller arbetsmarknadens parter deltar ju
arbetsgivare och företag inte bara i löneförhandlingar,
utan företagen är i allra högsta grad också ansvariga
för prissättningen. Jag har stort förtroende för att
prisfrågorna hanteras på ett allvarsamt sätt av våra
företag och att företagen bidrar till att hålla nere pris-
utvecklingen så att vi kan uppfylla de prisstabilitets-
mål vi har.
Regeringen har dessutom i budgetpropositionen i
höstas, vilket också Gunnar Hökmark är starkt med-
veten om, mycket kraftigt markerat vikten av att vi
skärper konkurrensen i näringslivet. Den konkurrens-
situation som tyvärr på många områden är mer eller
mindre obefintlig i det privata näringslivet i dagslä-
get, med asfaltkarteller och alla andra kartellbildning-
ar som diskuteras, måste skärpas ordentligt för att
medverka till en lägre prisutveckling. Det är rege-
ringens ambition att understödja en sådan ekonomisk
politik och en sådan utveckling så att vi kan hålla
våra låga prisnivåer även i fortsättningen.
Jag hoppas att näringslivet vill hjälpa till på den
punkten. Inte bara bör det träffas bra löneavtal mellan
arbetsmarknadens parter, utan näringslivet kan också
bidra till en låg prissättning genom att skärpa konkur-
rensen ordentligt. Där finns det anledning för rege-
ringen att återkomma till riksdagen med en rad för-
slag. Nyligen har min kollega Ulrica Messing lagt
fram ett förslag när det gäller just kartellbekämpning.
Även på många andra områden är vi beredda att åter-
komma för att skärpa konkurrensen i näringslivet och
därmed se till att vi får en låg prisnivå och undviker
den hiskliga 10-12-procentiga inflationsnivå som vi
hade under Carl Bildt-regimen.</pre><pre>Anf.  79  GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Om man vill vara seriös och läsa his-
toria kan man faktiskt titta ända tillbaka till 80-talet
och därmed lära sig att höginflationspolitiken knäck-
tes i början av 90-talet genom en politik som fördes
med instämmande också från den socialdemokratiska
oppositionen, eftersom det var så viktigt att få ned
inflationen. Dagens mål för Riksbankens verksamhet
sattes under den tiden. Det är inget nytt påfund.
Vad vi nu talar om är hur vi ska kunna klara in-
flationsmålet under nya omständigheter och nya för-
utsättningar. Det är faktiskt så, om vi ser på en myck-
et viktig del som borde ligga under regeringens an-
svar, att Sverige är ett av de länder i Europa som har
lägst andel konkurrensutsatt sektor. Det är därför jag
gång på gång tar upp denna fråga: Ser inte regeringen
något skäl att själv agera för att underlätta att hålla
nere inflationen?
Nu tog finansministern upp något exempel och
hävdade plötsligt att det inte finns någon som helst
konkurrens i näringslivet. Det är en mycket underlig
sak att säga, och det är dessutom ett ansvar som
skulle falla oerhört tungt på den regering som har
ansvar för att övervaka att konkurrensen fungerar.
Men ännu tyngre faller ansvaret för det faktum att
man inte genomför reformer för att se till att vi får en
större konkurrensutsatt sektor. Ännu tyngre faller
ansvaret för en skatte- och strukturpolitik som leder
till att vi i Sverige har de högsta priserna i Europa.
Ännu tyngre faller ansvaret för att vi har en skattepo-
litik som leder till att kostnaderna för lön och för
välfärd blir högre i Sverige än i andra länder.
Men min fråga från början handlade som sagt om
hur finansministern förhåller sig till de resonemang
som förts fram av den socialdemokratiske chefseko-
nomen. Jag tror att man kan tolka hans svar inte bara
som att han står bakom regeringens inflationsmål, för
det förutsatte jag, utan också som att han inte in-
stämmer i det resonemanget. Det tycker jag också är
ett bra klarläggande, även om det är svårt att få ut det
ur finansministerns mun.</pre><pre>Anf.  80  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Den här interpellationsdebatten har
gått från klarhet till klarhet. Nu har Gunnar Hökmark
till slut ändå sett, läst och hört att regeringen har ett 2-
procentigt inflationsmål, och Gunnar Hökmark är då
att gratulera till denna kunskap. Jag har naturligtvis
uppfattningen att man gärna får debattera och önska
både högre och lägre inflationsmål och föra fram sina
argument, men regeringens linje ligger fast på detta
område: Det inflationsmål vi har haft de senaste åren
vill vi också arbeta med åren framöver.
Jag vill gärna understryka att jag inte tycker att
konkurrensen i svenskt näringsliv fungerar väl. Om
Gunnar Hökmark är nöjd på den punkten har vi dela-
de meningar. Den som har sett de senaste veckornas
diskussion om asfaltkarteller och säger att han är nöjd
med konkurrensen i svenskt näringsliv tycker jag har
en mycket egendomlig utgångspunkt för sin fortsatta
diskussion.
Vi vet att vi på väldigt många områden har bety-
dande brister i vår konkurrens. Jag hade nyligen till-
fälle att läsa en rapport som regeringen hade beställt
från Finansinspektionen när det gällde finansmarkna-
den, och den visade tyvärr också på bristande konkur-
rens bland våra stora privata banker. Där är det också
oerhört viktigt att vi kan skärpa konkurrensen. Jag
skulle kunna gå igenom område efter område. Rege-
ringen räknar upp ett tiotal sådana områden där vi har
olika aktiviteter i gång för att skärpa konkurrensen.
Jag hoppas naturligtvis att företagen på samma sätt
som de har tagit ansvar för löneutvecklingen också
vill medverka till låga priser och därmed se till att vi
kan hålla de inflationsmål som vi har ställt upp från
regeringens och riksdagens sida.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>13 §  Svar på interpellation 2001/02:261 om
miljöaspekter av fossila bränslen</pre><pre>Anf.  81  Statsrådet LENA SOMMES-
TAD (s):
Fru talman! Roy Hansson har frågat mig vilka åt-
gärder jag avser vidta för att klargöra regeringens
inställning i frågan om ökade miljöstörande utsläpp
på grund av förbränning av fossila bränslen samt
vilka åtgärder jag avser vidta för att minska de ut-
släpp som uppkommer till följd av import till Sverige
av stenkolsframställd elenergi. Vidare har Roy Hans-
son frågat om jag avser agera för att upphäva lagen
som förbjuder forskning och utveckling inom kärn-
teknikområdet.
De två första frågorna hänger nära samman med
avvecklingen av kärnkraften och avregleringen av
den europeiska elmarknaden. Vidare finns även en
stark koppling till ambitionen att begränsa utsläppen
av växthusgaser i världen.
Regeringen kommer inom kort att lägga fram en
energiproposition som bl.a. innehåller förslag till att
främja förnybar elproduktion genom gröna certifikat.
Riksdagen har vidare ställt sig bakom ett system med
gröna certifikat. Vidare finns en ambition i EU att
kraftigt öka andelen el från förnybara energikällor.
Det arbetet stöder Sverige och deltar i.
I och med att den nordiska elmarknaden i stort är
avreglerad och att stora delar av den övriga europeis-
ka elmarknaden är på god väg att avregleras har im-
port och export av elkraft blivit en faktor av ökad
betydelse i ländernas elkraftsbalanser. Sverige har
under de senaste tio åren huvudsakligen haft ett över-
skott av elproduktion på årsbasis och därmed varit en
nettoexportör av elkraft.
Sverige har ett utbyte av elkraft med flera länder.
Vid ett utbyte av elkraft mellan Norge och Sverige
påverkas inte utsläppen av klimatgaser. Det land som
Sverige importerar elkraft från och som har en stor
andel fossilbaserad elkraft är främst Danmark. Visst
utbyte med Polen och Tyskland sker också. De här
länderna har, som Roy Hansson vet, stora åtaganden
enligt Kyotoprotokollet och kommer därmed att
tvingas att styra om sin kraftproduktion till mindre
koldioxidintensiv sådan.
När det gäller stängningen av Barsebäck 2 har re-
geringen i två skrivelser till riksdagen redovisat som
sin bedömning att riksdagens villkor för en stängning
av Barsebäck 2 inte är uppfyllda. Regeringen har
också bedömt att stängningen kan genomföras efter
det att erforderliga åtgärder fått genomslag och att
detta blir fallet senast före utgången av år 2003. Re-
geringen och riksdagen är överens om att de vikti-
gaste kriterierna för om villkoren ska kunna sägas
vara uppfyllda är att kraftbortfallet kan kompenseras
så att stängningen inte medför påtagligt negativa
effekter för elpriset, tillgången på el för industrin, för
effektbalansen eller för miljön och klimatet.
Den tredje frågan som Roy Hansson ställer rör
upphävande av bestämmelser om förbud mot att ge-
nomföra forskning och utveckling inom kärntekni-
kområdet. Det här menar jag bygger på en missupp-
fattning. Den av Roy Hansson åberopade 6 § kärn-
tekniklagen innehåller inte något sådant förbud. Att
inga nya kärnkraftsreaktorer ska byggas i Sverige har
sedan länge ingått i den av riksdagen beslutade ener-
gipolitiken. År 1986 infördes också en uttrycklig
bestämmelse i kärntekniklagen att inga nya tillstånd
att uppföra en kärnkraftsreaktor får meddelas. Samti-
digt infördes i 6 § ett förbud mot att utarbeta kon-
struktionsritningar, beräkna kostnader, beställa ut-
rustning eller vidta andra sådana förberedande åtgär-
der i syfte att uppföra en kärnkraftsreaktor inom lan-
det. Den bestämmelsen utgör inte något hinder för
sedvanligt forsknings- och utvecklingsarbete utan den
syftar endast till att förhindra konkreta åtgärder för att
uppföra en ny reaktor i Sverige. Den är utformad så
att den varken ska inkräkta på det tekniska utveck-
lingsarbetet på kärnteknikområdet eller på möjlighe-
ter till fri opinionsbildning.</pre><pre>Anf.  82  ROY HANSSON (m):
Fru talman! Inledningsvis vill jag tacka statsrådet
Sommestad för svaret på min interpellation om miljö-
aspekter på fossila bränslen. Nu är det bara det att
innehållet i svaret är särdeles tunt, om det ens finns
något besked. Jag hade förväntat mig att få en be-
skrivning av hur regeringen och miljöministern hade
tänkt leva upp till de stolta deklarationer som ges vid
olika tillfällen.
Jag har i min interpellation frågat vilka åtgärder
miljöministern avser vidta för att minska utsläpp från
fossileldning. Jag kan inte i interpellationssvaret finna
någon åtgärd. Det hänvisas till "gröna certifikat". Det
är nog bra, men vad hjälper det, fru talman, när vi
från Danmark, Polen och Tyskland måste importera
elenergi som vi vet är framställd genom fossil för-
bränning och det i en omfattning som innebär för-
bränning av tre ton stenkol i minuten.
Fru talman! Interpellationssvaret försöker ge sken
av en förestående övergång till förnybar energipro-
duktion. Det är bara det att regeringens politik går i
motsatt riktning genom den massiva importen av
stenkolsframställd energi som vi importerar från
Danmark. Detta sker helt i onödan eftersom vi frivil-
ligt och med full vetskap stängt av fungerande ener-
giproduktionskapacitet.
Ambitionen att ställa av ytterligare produk-
tionskapacitet medför naturligtvis ytterligare sten-
kolsframställd elenergi.
Fru talman! Det är tydligt att regeringen och mil-
jöministern inte har någon inställning till frågan om
miljöförstörande utsläpp eller också döljs det väl.
Interpellationssvaret ger i vart fall inte något svar på
min första fråga.
Något svar på min andra fråga, vad statsrådet äm-
nar göra för att minska utsläpp på grund av elimpor-
ten, finns inte heller med i interpellationssvaret. Har
statsrådet inga förslag i detta angelägna ärende?
Jag hoppas att det under debatten kommer ett
klarläggande eller ett erkännande av att regeringen
och miljöministern inte har något svar på mina och
många andras frågor.
Fru talman! Jag övergår nu till min tredje fråga i
interpellationen. Det är något märkligt att denna fråga
behandlats så dåligt i interpellationssvaret. Vad jag
förstår är det något unikt i vår lagstiftning att det är
förbjudet att förvärva kunskaper. Jag tänker på lagen
om kärnteknisk verksamhet där 6 § förbjuder förbe-
redelser för viss verksamhet.
Min fråga till professor Lena Sommerstad blir då:
Är det förenligt med forskarsamhället att det finns
förbud mot denna kunskapsinhämtning? Finns det fler
områden som ska förbjudas på liknande sätt? Det
vore bra om vi fick exempel på områden som står
inför kunskapsinhämtningsförbud eller annat som
liknar det som finns i lagen om kärnteknisk verksam-
het.
Interpellationssvaret är tydligt på den punkten.
Det är förbjudet att göra konstruktionsritningar, kost-
nadsberäkningar eller vidta andra åtgärder. Vad är
detta om inte ett tankeförbud inom ett teknikområde?
Om nu inte miljöministern kan ge exempel på
andra områden som ska omfattas av tankeförbud, så
är det väl högst rimligt att det i dag kommer besked
om att det kommer ändring i lagen om kärnteknisk
verksamhet.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag fråga: Vilka
åtgärder kommer miljöministern att vidta för att
minska utsläpp på grund av vår elimport? Vilka fler
områden kommer att omfattas av tankeförbud? Om
det inte finns fler områden, kommer miljöministern
att vidta åtgärder för att ändra lagen om kärnteknik?</pre><pre>Anf.  83  Statsrådet LENA SOMMES-
TAD (s):
Fru talman! Jag börjar bakifrån. Varken jag eller
någon annan förespråkar tankeförbud. Jag vidhåller
att det i den här paragrafen inte heller finns något
tankeförbud, inget förbud mot att producera kunskap.
Det finns många områden där vi har kunskap men där
vi har regler och överenskommelser fattade i demo-
kratisk ordning om hur vi vill använda vår kunskap. I
det här fallet är det en fråga om att vi inte ska uppföra
kärnkraftsreaktorer. Det har alltså ingenting med
kunskapsproduktion att göra på det plan som Roy
Hansson här försöker påskina. Det tror jag att jag med
stort eftertryck kan säga.
När det gäller hur vi ska leva upp till minskade ut-
släpp av växthusgaser och när det gäller frågan om
elimport vill jag göra klart att under åtta av de senaste
tio åren har vi haft exportöverskott av el. Det är alltså
vi som exporterar till andra länder. Sett över åren har
vi varit nettoexportör av elkraft, vilket har bidragit till
att minska de globala utsläppen av koldioxid.
När det gäller vilket ansvar vi ska ta är det rege-
ringens fasta uppfattning att vår utgångspunkt är att vi
ska vara självförsörjande med energi. Däremot finns
det stora variationer som beror på klimatet, nederbörd
osv. Då är en avreglerad nordisk elmarknad ett ut-
märkt fungerande medel för att hantera upp- och
nedgångar.
När det gäller utsläpp av växthusgaser i våra
grannländer, t.ex. Danmark som vi importerar från,
håller jag med om att det inte är lyckligt att vi im-
porterar smutsig elström. Vårt viktigaste medel är
vårt gemensamma arbete inom EU och inom ramen
för Kyotoprotokollet. Danmark har gjort stora åta-
ganden, bl.a. att minska koldioxidutsläppen med
21 %. Man har haft ett mycket ambitiöst program för
utbyggnad av förnybar energi, t.ex. vindkraft. Det
återstår att se om den borgerliga regeringen i Dan-
mark fullföljer detta program.
För svensk del kommer vi att i vår lägga fram en
energiproposition. Jag vill inte föregå denna. Men
även där kommer åtgärder att föreslås - bl.a. elcerti-
fikat - som är klart inriktade på att öka elproduktio-
nen i Sverige med förnybar energi. Detta är vad jag i
dag kan säga om den propositionen.</pre><pre>Anf.  84  ROY HANSSON (m):
Fru talman! Jag börjar från början och tar upp frå-
gan om tankeförbudet igen. Av interpellationssvaret
framgick följande: "Samtidigt infördes i 6 § ett för-
bud att utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kost-
nader, beställa utrustning eller vidta andra sådana
förberedande åtgärder ." Vad är det om inte tanke-
förbud? Det sades förbud i svaret. Vad är det om inte
tankeförbud? Ministern talar inte om vilka fler områ-
den som ska utsättas för samma tankeförbud.
Det är korrekt att Sverige har en nettoexport under
en stor del av året. Men i södra Sverige medger inte
effektbalansen en export. Där är man beroende av
import av stenkolsframställd el från Danmark, Tysk-
land och Polen. Det är till den graden att det behöver
brännas 3 ton stenkol i minuten. Jag har läst någon-
stans att det motsvarar vad en miljon bilar släpper ut.
Det gör vi med berått mod därför att vi av något skäl
vill ställa av väl fungerande energikapacitet, som
dessutom hade kunnat upprätthålla effektbalansen.
Miljöministern borde veta att effektbalansen inte
kan hanteras hur som helst. Det går inte att skicka
elström från Norrland eller Norge när det inte finns
ledningar. Det är det som är bekymret just nu. Det
resonemang som förs om att bygga ut vindkraften i
Norrbotten - till mångas förtvivlan - är inte möjlig
för det finns inte ledningar. Jag såg en siffra om hur
mycket det skulle kosta just för att klara effektbalan-
sen. Det görs inte eftersom fungerande elproduktion
har stängts av.
Danmark tas som ett dåligt exempel därför att
landet släpper ut mycket smuts från den energi som
produceras. Det måste vara pinsamt att vi bidrar till
detta. Vi tvingar danskarna att köra gamla, dåliga
verk för att de ska kunna sälja el till Sverige. Det är
klart att danskarna tycker att det är bra eftersom de
får avkastning på insatt kapital.
I propositionen som diskuterades i går står det
"ytterligare åtgärder". Det vore intressant att i dag få
höra vilka ytterligare åtgärder det är fråga om. Är det
att även stänga av Barsebäck 2 för att därmed för-
dubbla importbehovet från Danmark så att danskarna
får köra sina smutsiga kolkraftverk ännu hårdare? Det
är väl det som menas med "ytterligare åtgärder".
Det är nog bra med gröna certifikat. Det är bra att
det ska komma sådana. Det har jag absolut ingenting
emot. Men jag tror att miljöministern är fel ute om
hon tror att det blir mer el producerat. I Danmark förs
nu diskussionen, och där ställs nu vindkraftverk av
för att de inte klarar att få gröna certifikat. Jag kom-
mer från Gotland, och där  finns många vindkraft-
verk. Jag har kontakt med många som producerar
vindkraft. De är klart bekymrade angående gröna
certifikat. Många av nu befintliga vindkraftverk
kommer att gå i konkurs. Så har det beskrivits för mig
av dem som äger verken. Jag tror inte att det är en
speciellt bra lösning, miljöministern.
Vilka områden, utöver kärnteknik, är det som
kommer att få tankeförbud? Det vore intressant att få
veta. Det kan väl rimligen inte bara finnas ett område
i forskarvärlden som ska ha tankeförbud? Kommer
nuvarande tankeförbud att avskaffas? Jag tror att det
är någonting som forskarvärlden letar efter. Det
värsta som kan hända är att förbjuda folk att inhämta
kunskaper.</pre><pre>Anf.  85  Statsrådet LENA SOMMES-
TAD (s):
Fru talman! Vi är åter tillbaka till forskningen. Jag
tror att Roy Hansson har missförstått vad forskning
är. Forskning handlar om att inhämta och producera
kunskap. Det här handlar om att göra konstruktions-
ritningar för att bygga upp ett kärnkraftverk.
Vi kan dra en parallell till gentekniken. I Sverige
satsar vi starkt på forskningen om detta område till
skillnad från vissa andra länder där man inte vågar.
Vi är mycket tydliga om gränserna för vad denna
forskning får användas till.
Sedan är det frågan om Barsebäck. Jag vill göra
klart att Roy Hansson och jag har olika uppfattningar.
Vi anser inte att kärnkraftsenergin är en bra och ren
energikälla. Vi syftar till att avveckla den. Till detta
finns inte mer att tillägga.
När det gäller vindkraft är det alldeles rätt att el-
certifikaten inte ensamma kan garantera en utbyggnad
av vindkraften. Vindkraften innebär att vi bygger ut
ett helt nytt energisystem, och det kräver en annan typ
av satsningar och investeringar. Därför kommer rege-
ringen att lägga fram förslag om en särskild satsning
för vindkraften utanför elcertifikatssystemen.
Vi är mycket väl medvetna om att vi inte kan
bygga ut vindkraft i Norrland för att förse södra Sve-
rige. Som diskussionerna nu går, och vi kommer
säkert att hamna där, handlar det om att i första hand
bygga ut vindkraft i södra Sverige. Men där återstår
att fatta beslut.
De gröna certifikaten kan fungera mycket väl för
att utöka produktionen av elenergi. De gröna certifi-
katen syftar inte enbart till att främja vindkraften. De
syftar till att främja många olika typer av förnybar
energi. I detta ingår t.ex. förnyelse och modernisering
av existerande större vattenkraftverk. Det ingår att vi
med en annan typ av incitament kan utnyttja de exis-
terande värmekraftverken mer effektivt och komma
upp till kapacitetstaket på ett annat sätt än vad vi gör i
dag. Syftet med elcertifikaten är att på ett kostnadsef-
fektivt sätt producera mer förnybar energi. En del av
detta kan bli att vi ersätter och behåller en lika stor
mängd, men vi kommer också att kunna tillföra ny
energi i vår elbalans.</pre><pre>Anf.  86  ROY HANSSON (m):
Fru talman! Vi får ta frågan om tankeförbud igen.
Av interpellationssvaret från miljöministern framgår
igen: "Samtidigt infördes i 6 § ett förbud att utarbeta
konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa
utrustning eller vidta andra sådana förberedande åt-
gärder ." Tydligare än så kan det inte vara. Det
innebär ett förbud. Det är förbjudet enligt den gällan-
de lagstiftningen. Det borde väl en professor fara illa
av och vilja göra allt för att upphäva.
Gentekniken togs upp som ett exempel. Det är ett
annat område där Sverige är duktigt och framme. Det
är alldeles utmärkt att forskarna ges så stor frihet som
möjligt. Jag tror t.o.m. att Sverige är världsledande -
möjligen är England något före oss på området.
I propositionen som diskuterades i går står det
"åtgärder och andra styrmedel". Jag funderar på vad
de är för någonting. Är det ökade skatter och avgif-
ter? Det fick jag inget svar på.
Det är märkligt att enligt miljöministern skulle
kärntekniken inte vara en ren energikälla. Vad jag vet
är den absolut hermetiskt tillsluten. Det är t.o.m. fråga
om övertryck. Det är alltså noll utsläpp. I så fall
skulle ren luft släppas ut. Något renare kan jag just nu
inte tänka mig. Varför denna aversion mot detta? Det
kan väl inte vara galet att släppa ut ren luft?
Sedan kom en ganska bra deklaration, nämligen
att de gröna certifikaten inte ensamma kan klara det-
ta. Nej, det är nog helt korrekt. Men oftast framställs
det som om de är lösningen på alla bekymmer i värl-
den. Så är det inte. Där har naturligtvis miljöministern
rätt. De är en del i detta. De är ganska bra. De gynnar
småskalig, nära produktion. Det kan man gärna ha.
Men tro inte att de är lösningen på Sveriges energi-
problem. Vi vet att vindkraften svarar för mindre än
1 % av Sveriges energibehov. För den delen kan
certifikaten vara en lösning. Men det kommer att bli
bekymmer med de befintliga verken.</pre><pre>Anf.  87  Statsrådet LENA SOMMES-
TAD (s):
Fru talman! Jag tror inte att vi kommer så mycket
längre i den här forskningsdebatten. Jag vill betona
orden "i syfte att" i det här fallet, dvs. att det är i syfte
att uppföra kärnkraftverk som vi diskuterar.
När det gäller den rena energin handlar det inte
om att kärnkraftverken är smutsiga där de står, utan
det handlar om riskhantering och vilka bedömningar
vi gör av de risker som finns för olyckor i kärnkraft-
verk och också om hanteringen av avfallet. Roy
Hansson förbigår det när han ser detta som en full-
ständigt ren energikälla.
Jag vill än en gång säga att vi får återkomma i den
energipolitiska propositionen. Så mycket kan jag säga
att huvudbudskapet när det gäller vindkraften inte
handlar om skatter och avgifter utan det handlar om
andra typer av satsningar för en långsiktig utbyggnad
av vindkraften.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>14 §  Svar på interpellation 2001/02:232 om
miljöbalken</pre><pre>Anf.  88  Statsrådet LENA SOMMES-
TAD (s):
Fru talman! Maria Larsson har frågat vilka åtgär-
der som jag avser att vidta för att de miljösank-
tionsavgifter som föreskrivs enligt miljöbalken ska bli
proportionerliga i förhållande till överträdelsen.
Maria Larsson har dessutom frågat vilka åtgärder
som jag avser att vidta för att kommuner och länssty-
relser ska få möjligheter att leva upp till miljöbalkens
krav på tillsyn.
När det gäller miljösanktionsavgifter betalas så-
dana avgifter vid ett åsidosättande av de skyldigheter
som åvilar verksamhetsutövarna i den utsträckning
regeringen har föreskrivit detta. Det rör sig i allmän-
het om underlåtenhet för verksamhetsutövaren att
fullgöra skyldigheter som att anmäla eller söka till-
stånd eller lämna in miljörapporter och andra uppgif-
ter till miljömyndigheterna.
Respekten för miljölagarna kräver att till-
synsmyndigheterna har effektiva sanktionsmöjlighe-
ter när inte verksamhetsutövarna fullgör sina skyldig-
heter att anmäla och rapportera i rätt tid och på rätt
sätt.
Vad så gäller sanktionsavgiftens storlek är den
frågan föremål för Miljöbalkskommitténs övervägan-
den just nu. Kommittén har i uppdrag att utvärdera
tillämpningen av miljöbalken och lämna förslag till
nödvändiga reformer. I uppdraget ingår att utvärdera
effektiviteten hos det nya sanktionssystemet och
samspelet mellan tillsynsreglerna, sanktionsavgifterna
och de straffrättsliga reglerna. Kommittén ska föreslå
de ändringar av regelverket som kan behövas. Ett
förslag som rör miljösanktionsavgifter är att vänta
från kommittén under innevarande år.
Jag håller med Maria Larsson om att tillsynen
över miljöbalkens efterlevnad måste bedrivas aktivt
och effektivt. Tillsynsmyndigheterna har en lagstad-
gad skyldighet att kontrollera efterlevnaden av miljö-
balken. Tillsynen utgör en viktig länk vid kontrollen
av efterlevnaden av miljölagstiftningen, och tillsynen
måste bedrivas i den utsträckning som behövs för att
säkerställa att reglerna verkligen efterlevs. Här är vi
eniga.
Tillsynen kan finansieras med avgifter som till-
synsmyndigheterna tar ut när de utövar sin tillsyn.
Det finns bestämmelser om sådana avgifter. De eko-
nomiska resurser som tilldelats för tillsynen har suc-
cessivt ökat sedan miljöbalken trädde i kraft. Jag vill
också påminna om att tillsynsmyndigheterna enligt
förordningen om tillsyn enligt miljöbalken är skyldi-
ga att avsätta resurser som i tillräcklig grad motsvarar
behovet av tillsyn samt ha personal med tillräcklig
kompetens. Dessutom ska tillsynsmyndigheterna ha
en årligt uppdaterad utredning om tillsynsbehovet
inom sitt ansvarsområde med ett register över de
verksamheter som fordrar återkommande tillsyn. De
ska också varje år upprätta en plan över hur till-
synsarbetet ska bedrivas samt regelbundet följa upp
och utvärdera denna tillsynsverksamhet.
Miljöbalken kan fortfarande beskrivas som en ny
lagstiftning. Ett nytt inslag är miljösanktionssystemet.
Kraven på tillsyn har skärpts. Nu sker en genomgång
av balkens genomslagskraft när det gäller både miljö-
sanktionsavgifterna och tillsynen. I den fortsatta pro-
cessen ligger de justeringar som denna genomgång
kan föranleda.</pre><pre>Anf.  89  MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Lena Som-
mestad för svaret.
Jag har förståelse för att det inte är helt lätt att
kastas in i diverse debatter i många olika spörsmål,
men jag tycker inte att detta svar är särskilt klargö-
rande på mina frågor.
Vi kristdemokrater var positiva till miljöbalkens
intentioner, men vi hade vid genomförandet kritik
mot att det gick för snabbt och att lagstiftningen inte
hann bli tillräckligt genomarbetad. Det har visat sig
att vi fick rätt. Barnsjukdomarna är ganska många.
Lagstiftningen har hittills inte lyckats fånga de stora
miljöbrottslingarna. Flertalet av påföljderna handlar
om företagare som inte lämnat in rapporter i tid och
som då får ganska kännbara sanktioner, trots att ofta
inte någon miljöfara har uppstått.
Är statsrådet nöjd med utfallet av miljöbalken så
här långt?
Jag är bekymrad, dels utifrån företagens syn-
punkter, särskilt de små företagarna, dels från till-
synsmyndigheternas perspektiv när det gäller möjlig-
heterna till tillsyn.
Företagarna drabbas på flera sätt, bl.a. av orimligt
höga sanktionsavgifter. Det är ett trubbigt instrument.
Den frågan övervägs nu, och förslag ska komma
under året. Det är bra. Jag förutsätter att statsrådet
lägger fram en proposition till riksdagen med förslag
om mer rimliga sanktionsavgifter, som då också tar
hänsyn till graden av miljöfara och om försummelsen
har varit uppsåtlig och hänsyn till företagets storlek,
så att vi slipper de avarter och den trubbighet som
förekommer i dag.
Företagarna drabbas i dag till stor del också av att
handläggningstiderna vid miljöprövningar drar ut på
tiden. Här måste vi hitta ett system med förenklade
processer, så att vi kan ha lagstadgade tidsgränser.
Det är otvivelaktigt så att i dagsläget har handlägg-
ningstiderna en direkt avhållande effekt på investe-
ringsförmågan, på både möjligheten och viljan att
investera.
Vad sägs om 15 månader för ett stålverk att få ett
gammalt tillstånd ersatt med ett nytt för en marginell
produktionsökning? Eller vad sägs om 14 månader
för ett sågverk som har en produktionsökning som
dock inte innebär någon miljöpåverkan? I mitt hem-
län är genomsnittstiden från inkommandedag 337
dagar vid en tillståndsprövning. Det är orimligt.
Få projekt har förutsättningar att överleva de här
handläggningstiderna. Då måste man också räkna
med att följden av investeringarna uteblir helt. Detta
problem kan förväntas öka om vi går in i en stigande
konjunktur igen.
Jag tycker att det är en viktig del av rättssäkerhe-
ten att en verksamhetsutövare kan få sitt ärende prö-
vat inom rimlig tid. Och man måste starkt ifrågasätta
om nuvarande system över huvud taget uppfyller
kraven på rättssäkerhet.
Kommer det förslag, statsrådet, om tydliga tids-
gränser för handläggning av anmälnings- och till-
ståndsärenden? Det är viktigt, med tanke på kon-
junkturen och också Sveriges tillväxtmöjligheter. Vad
förbereds i Regeringskansliet för att verka för tillväxt
och motverka avarterna när det gäller miljöbalkens
hantering som jag har pekat på?</pre><pre>Anf.  90  Statsrådet LENA SOMMES-
TAD (s):
Fru talman! Låt mig först svara på frågan om jag
är nöjd. Jag är nöjd med vissa av resultaten efter
miljöbalkens ikraftträdande. Bl.a. har antalet anmäl-
ningar om miljöbrott ökat mycket kraftigt liksom
antalet lagförda. Jag tycker att det är positivt. Jag tror
att vi är eniga om mycket av problemen. Det är just
därför som vi har Miljöbalkskommittén i arbete.
När det gäller företagens storlek har reglerna i
balken utgångspunkt snarare i brottets art. Men detta
är något som nu är föremål för prövning i Miljöbalk-
skommittén.
När det gäller resurser vill jag än en gång betona
att länsstyrelserna har fått extra resurser för den här
tillsynsverksamheten och ökande resurser över åren.
Men vi måste naturligtvis hela tiden följa detta. Jag
håller helt med om att vi måste få ned tiderna - det är
absolut en ambition.
En ambition är att det inte ska behöva ta längre tid
än ett halvår. Men jag kan i dag inte uttala mig om på
vilket sätt dessa förslag kan komma att läggas fram,
men det måste vara fråga om en rimlig tid. Jag tror att
vi får se dessa långa tider också som en del av barn-
sjukdomarna för balken.
Låt mig till sist säga att vi jobbar kontinuerligt
med detta. Och Miljöbalkskommittén lägger också
fram delbetänkanden för att vi så snart som möjligt
ska kunna åtgärda dessa problem. Vi har just be-
handlat en proposition, och vi förbereder ytterligare
en där vi går in på kommunens tillsyn, och det hand-
lar om jävsproblematiken i kommunerna, där vi också
försöker göra klarlägganden.
Vi arbetar alltså kontinuerligt, och Miljöbalk-
skommittén kommer successivt fram med förslag så
att vi undan för undan ska kunna få denna lagstiftning
att fungera väl. Jag tror att jag och Maria Larsson har
samma uppfattning om betydelsen av detta.</pre><pre>Anf.  91  MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Ja, man kan vara nöjd med vissa de-
lar. Men jag tycker att det vore positivt om statsrådet
också kunde uttala ett missnöje med att de stora mil-
jöbrottslingarna fortfarande går fria med nuvarande
lagstiftning. Vi måste komma åt det. Det är det vikti-
ga.
Jag noterar också att företagets storlek kan få be-
tydelse för den nya lagstiftningen när det gäller sank-
tionsmöjligheter. Men min fråga är: Kommer inget
avseende att fästas vid uppsåtligheten och vid miljö-
faran, graden av miljöfara? Det är minst lika viktigt
som när det gäller företagets storlek. Kan statsrådet
vara vänlig att belysa detta i sitt nästa inlägg?
Det är också positivt att få ett besked om att tiden
ska ned till ett halvår. Jag tycker att det fortfarande är
för lång tid. Jag tycker att man ska hamna på tre må-
nader som en rimlig tid för att verksamheten inte ska
få ett avbrott. Men det viktiga är att det kommer till
en fast tidsgräns, så att företagaren vet vad han har att
räkna med.
I sitt anförande kom statsrådet nu också in på det
som är den andra delen av min interpellation, nämli-
gen tillsynsansvaret och resurserna för det. Vi är
överens om att det är viktigt med en fungerande till-
syn för att lagen ska få legitimitet och efterlevnad.
Jag tycker att detta fungerar hyfsat bra för kommu-
nerna, eftersom man här kan hitta en inkomstkälla
som direkt går in i verksamheten. Så är det dock inte
beställt med det tillsynsorgan som finns på regional
nivå, det som är statens förlängda arm, nämligen
länsstyrelsen. Det står uttryckligen i svaret att de är
skyldiga att avsätta resurser och tillräckligt med per-
sonal. Men det har inte gjorts från regeringens eller
statens sida. Visserligen tillfördes länsstyrelserna i
samband med att miljöbalken introducerades resurser.
Men de var ganska marginella i förhållande till hel-
heten. Och länsstyrelsens generella besparingar har
urholkat detta, så att många länsstyrelser i dag inte
utövar en reell tillsyn.
För Jönköpings läns länsstyrelse är situationen
ytterst alarmerande då flera olyckliga faktorer har
samverkat. Bl.a. finns det ett tillsynsansvar i länet för
väldigt många företag - 230 - och hela 80 % av dem
har tillståndspliktig verksamhet. I dessa verksamheter
görs ofta förändringar som leder till nya till-
ståndsprövningar. Den genomsnittliga handlägg-
ningstiden var 337 dagar. Det är orimligt.
Länsstyrelsen i mitt eget hemlän lever med en
snedfördelning av ramanslaget, det generella ansla-
get, som lever kvar sedan många år. Statskontoret
gjorde 1995 en utvärdering och pekade på att man var
förfördelad. Detta har dock inte rättats till, och det
slår också på den här typen av verksamhet. Det är
angeläget att det sker en översyn.
Jag tycker att det är beklagligt att behöva säga att
Jönköpings läns länsstyrelse i dag bedriver en tillsyn
med så begränsade resurser att man knappast kan
anses uppfylla lagstiftningens intentioner och krav.
Det är sanningen. Takten i fråga om inspektioner är
så låg att chansen att upptäcka brott som inte anförts
med anledning av klagomål är försumbar. Det var väl
inte det som var meningen med lagstiftningen, stats-
rådet? Och det var väl inte heller meningen att lag-
stiftningen skulle fungera hämmande för tillväxten i
väntan på tillståndsgivning? Här måste det ske en
omedelbar översyn i resursfrågan, annars blir lagstift-
ningen urvattnad. Vad kommer statsrådet att göra
med det snaraste för att se över resursfrågan och
komma med förslag till förändringar?</pre><pre>Anf.  92  Statsrådet LENA SOMMES-
TAD (s):
Fru talman! När det gäller resurser för länsstyrel-
serna tillfördes länsstyrelserna ytterligare 10 miljoner
kronor årligen från 1999 och ytterligare 5 miljoner
kronor årligen från 2000 för att förstärka miljötillsy-
nen. Utöver detta tillfördes länsstyrelseanslaget 25
miljoner kronor för de tillkommande uppgifterna
enligt miljöbalken.
Det är precis som jag sade i mitt svar länsstyrel-
sernas uppgift att prioritera med sina medel och att
också tydligt ge besked om i vad mån man klarar
dessa uppdrag. Det gäller även Jönköpings länsstyrel-
se, att man tydligt måste signalera. Och det är detta
som vi också kommer att följa. Men det är inte möj-
ligt för mig här att diskutera exakt hur ekonomin för
just Jönköpings länsstyrelse ser ut. Men vår bedöm-
ning är att det har tillförts resurser till miljöbalken.
När det gäller vilken typ av ärenden som ska an-
mälas och gå till åtal har Maria Larsson en fråga om
träffsäkerhetsanalys. Och jag gissar att det är det som
hon här syftar på. Jag kan säga att det naturligtvis är
rimligt att man gör en s.k. träffsäkerhetsanalys innan
man fattar beslut om huruvida åtal ska väckas. Men
det är en fråga för åklagaren och inte för tillsynsmyn-
digheten. Vår uppfattning är att den obligatoriska
åtalsanmälningsplikt som införs genom miljöbalken
kommer att bestå. Den syftar till att det är åklagaren
och ingen annan som ska avgöra om misstanke om
brott ska föranleda att förundersökning inleds. Tidi-
gare hade vi en ordning som gav tillsynsmyndighe-
terna rätt att välja om en överträdelse skulle anmälas.
Det har vi nu lämnat. Det finns i dag inget förslag om
att vi skulle frångå detta.
I detta sammanhang vill jag återigen påpeka att
alltsedan balken infördes har antalet anmälningar om
miljöbrott ökat mycket kraftigt som en följd av denna
obligatoriska anmälningsplikt. Även om många ären-
den skrivs av ganska omedelbart har antalet överträ-
delser som leder till lagföring och dom ökat väsent-
ligt. Detta är också en följd av den obligatoriska an-
mälningsplikten. I detta avseende förutses ingen för-
ändring.</pre><pre>Anf.  93  MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Det har tillförts summor, men dessa
summor kan verka stora när statsrådet nämner dem i
detta sammanhang. Men de ska fördelas på ett antal
länsstyrelser, och det blir inte så väldigt många kro-
nor till var och en.
Länsstyrelsen i Jönköping har väldigt klart signa-
lerat att man har resursbrist och att man inte klarar
fullföljandet av lagens intentioner. Det har tydligt
framgått. Däremot kan jag inte säga om det slår lika
hårt i alla län. Men i Jönköping har det varit oerhört
tydligt. Jag tror att det kan finnas skillnader mellan
olika län också beroende på vilken resurstilldelning
man har i grunden som ramanslag, som generellt
anslag. Men detta måste ses över för att verksamheten
ska fungera i alla län. Och i den typen av företagstäta
län som Jönköpings län företräder är det av yttersta
vikt att detta fungerar tillfredsställande.
Det är naturligtvis åklagaren som avgör om åtal
ska väckas. Men fortsatt är det så att länsstyrelsen har
en utredningsplikt av varje anmälan. Det är där en
förändring borde kunna komma till stånd i enlighet
med den ordning som rådde tidigare, nämligen att
man fick göra den här träffsäkerhetsanalysen. Det är
ju utredningsarbetet som tar de resurser i anspråk som
annars skulle kunna användas för tillsynsverksamhe-
ten. Det är en av de största anledningarna till att till-
synsverksamheten blir lidande i dagsläget.
Jag vill tacka för debatten, och jag hoppas att
statsrådet kraftfullt engagerar sig i att åstadkomma
dessa förändringar som vi har diskuterat och som är
så nödvändiga för att miljöbalken ska bli ett verksamt
redskap för en bättre miljö i Sverige. Jag hoppas att
det kommer förändringsförslag snart, också i det
avseende som jag senast nämnde.</pre><pre>Anf.  94  Statsrådet LENA SOMMES-
TAD (s):
Fru talman! Låt mig ännu en gång säga att min
bedömning i dagsläget är att de totala resurser som
har tillförts ska vara tillräckliga. Hur detta fördelas
mellan länsstyrelser osv. är något som inte ligger på
mitt departement, så där finns det kanske anledning
att gå vidare med frågor och funderingar kring detta
med om Länsstyrelsen i Jönköping är förfördelad.
Detta med utredningsplikten är en del av den ob-
ligatoriska anmälningsplikten. Länsstyrelsen är inte
heller en åklagare, utan det här ingår i den utredning
som vi menar behövs för att vi ska ha ett obligatorium
när det gäller anmälan. Det är således inte heller ak-
tuellt att ta bort den delen. Jag ser gärna vidare på och
diskuterar också hur den kan fungera. Vi anser alltså
fortfarande att det är åklagaren som ska avskriva
målen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>15 §  Svar på interpellation 2001/02:248 om
kalkning av sjöar och vattendrag</pre><pre>Anf.  95  Statsrådet LENA SOMMES-
TAD (s):
Fru talman! Harald Nordlund har frågat mig om
jag är beredd att vidta åtgärder för att om möjligt
skapa metoder som ökar möjligheterna för vattenvår-
dande insatser utöver kalkning i norra Sverige.
Kalkning av sjöar och vattendrag utgör en av de
viktigaste miljövårdande insatserna för sötvatten.
Kalkning sker för att motverka biologiska skador som
orsakas av försurning till följd av utsläpp av försu-
rande ämnen från mänskliga aktiviteter. Flera decen-
niers forskning har visat att kalkning ger många posi-
tiva effekter bl.a. på biologiskt liv i vatten. De negati-
va effekterna är i sammanhanget försumbara. Nack-
delarna med dagens kalkningsverksamhet är att sys-
temens yttre delar, såsom bäckar och småsjöar, kan
vara svåra att åtgärda. Kemiska effekter av markför-
surning på vatten, t.ex. brunfärgning genom hu-
musämnen i skogsmark, är svåra att motverka med de
metoder som vi i dag har.
Naturlig försurning ska givetvis inte motverkas.
Men det är inte alltid möjligt att avgöra vad som är
naturlig eller onaturlig försurning, och naturligtvis
kan fel ha begåtts här. De riktlinjer som Naturvårds-
verket nu antagit har dock som mål att minska denna
risk. Det bör framhållas att inte heller forskarna vid
landets universitet är överens om hur denna åtskillnad
ska göras, vilket Harald Nordlund säkert känner till.
Oklarheter föreligger också om vilka i dag sura vatten
som har försurats i modern tid och vilka som har varit
sura mycket länge. De sistnämnda kallas ofta för
naturligt sura. Inom detta område behövs fortsatta
studier.
Det är riktigt att försurningstrycket minskar över
hela landet och att det är starkast i sydvästra Sverige
och betydligt mindre i Norrland. Å andra sidan är
mängden vatten större i Norrland och i Värmland, så
behovet av kalk kan ändå vara stort i de delarna av
landet. De surstötar som förekommer t.ex. vid vårflod
är, som Harald Nordlund påpekar, i princip naturliga,
men de förstärks av mänsklig påverkan. Även dessa
kan därför behöva åtgärdas. Dessutom finns det också
i Norrland vatten som mer permanent har försurats av
människan.
Det är också riktigt att det finns ett stort behov av
andra åtgärder än kalkning i sjöar och vattendrag.
Inom ramen för miljömålsarbetet har regeringen be-
räknat att tillföra ytterligare 140 miljoner kronor till
arbetet med Levande sjöar och vattendrag i år och de
kommande två åren. Regeringen har mot den bak-
grunden gett Naturvårdsverket i uppdrag att i år ta
fram kriterier för bl.a. restaurering av sjöar och vat-
tendrag. Utöver detta finns inom de 188 miljoner
kronor som avsatts för kalkning 12 miljoner kronor
tillgängliga för biologiskt återställningsarbete under
år 2002. Fiskeriverket disponerar 20 miljoner kronor
per år inom ramen för anslaget för fiskevård. Däri
ingår biotopvård som ett av flera användningsområ-
den. Dessutom finns drygt 100 miljoner kronor fon-
derade av vattenregleringsmedel för åtgärder i fram-
för allt norrländska sjöar och vattendrag. Dessa medel
disponeras av Fiskeriverket och länsstyrelserna och
borde tillsammans med övriga medel, anser vi, väl
tillgodose dagens behov av kompletterande åtgärder i
vatten utöver kalkning.
Låt mig till sist konstatera att frågan om kalkning
reser ett viktigt principiellt problem, nämligen hur vi
som politiker ska hantera motstridiga signaler från
forskarsamhället. Jag återkommer gärna till den pro-
blematiken i våra debattinlägg här.</pre><pre>Anf.  96  HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Jag ville ha den här debatten just där-
för att det finns forskningsrapporter som kan betrak-
tas som larmrapporter. Forskarna är inte eniga, men
jag menar att de här larmrapporterna borde vara till-
räckliga för att vi ska reagera.
Jag tycker inte att svaret andas någon oro med ut-
gångspunkt i de här rapporterna. I stället säger mil-
jöministern: "De negativa effekterna är i samman-
hanget försumbara." Men det finns ju rapporter som
tydligt visar att de inte är försumbara.
I svaret säger miljöministern också att det finns ett
stort behov av andra åtgärder än kalkning i sjöar och
vattendrag. Jag skulle önska att miljöministern i det
sammanhanget hade sagt att det finns anledning av
ompröva kalkningsverksamheten. Självklart handlar
det inte om att den ska upphöra. Vi måste kalka, men
vi måste inte kalka överallt och vi måste inte kalka
lika mycket överallt.
En forskningsrapport går ut på att många sjöar i
Norrland kalkas för mycket. Det borde vara tillräck-
ligt för att sätta klackarna i backen och åtminstone
fundera över om det inte krävs åtgärder för att minska
den här verksamheten.
Det finns också ett samband mellan sjöar och
skogsmarken. Vi vet dessutom att kalkning av
skogsmark orsakar direkta skador på en hel del mik-
roorganismer, men vi fortsätter att kalka som om
behovet skulle vara lika överallt.
Fru talman! Jag skulle vilja höra miljöministern
uttrycka oro över detta och uttrycka att man är beredd
att vidta åtgärder för att få en omprövning av den
verksamhet som nu bedrivs med kalkning.</pre><pre>Anf.  97  Statsrådet LENA SOMMES-
TAD (s):
Fru talman! Jag är mycket glad över att Harald
Nordlund tar upp den här debatten, som jag tycker är
mycket viktig. Trots det vill jag säga att vi, som vi i
dag bedömer forskningsläget, inte är på väg att om-
pröva kalkningen - eller låt mig uttrycka det så här:
Vad som kan vara problematiskt med detta är framför
allt onödig kalkning. Det kan vara illa nog att kalk-
ningen är onödig, men vår bedömning är att detta inte
har några negativa effekter på vatten. Den fråga om
markskador som Harald Nordlund tar upp är en fråga
som är under utredning, och vi följer noga vilka re-
sultat som kommer fram där.
Vad jag tycker är mycket viktigt är att vi från
statsmaktens sida och från politikerhåll kanske kunde
ställa tydligare frågor och att vi också får dem i fors-
karsamhället att börja diskutera sinsemellan. Mycket
länge har vi ju haft problemet att vi får motstridiga
rapporter, men vår bedömning är att de larmrapporter
som Harald Nordlund hänvisar till inte är av den arten
att de föranleder en omprövning.
Flera av de observationer som görs är alldeles
korrekta men leder ändå inte till slutsatsen att vi bör
upphöra med kalkningen. Vi följer dock frågan
mycket noga. Kjell Larsson har också varit mycket
intresserad av detta, och vi vill gärna från vårt håll
arbeta vidare med att följa forskningsläget och att
försöka kanske också få forskarna att tillsammans
med oss ännu tydligare bidra till att vi kan dra kor-
rekta slutsatser.</pre><pre>Anf.  98  HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Jag har inte i min interpellation tagit
upp problemen som har att göra med skogskalkning-
en, för det hör inte till interpellationen. Men det finns
ändå ett samband. Det var därför jag ville beröra det.
I det sammanhanget finns det flera forskningsrappor-
ter. Jag känner till knappt någon som talar i motsatt
riktning när det gäller att skogsbruket i dag inte är
uthålligt. Här finns ett samband bl.a. med den här
typen av åtgärder, nämligen kalkning av skogsmark.
Det borde egentligen vara tillräckligt för att vi skulle
tveka inför det vi håller på med nu.
En annan invändning som har framförts när det
gäller att upphöra med kalkning av vissa sjöar är att
om man gjorde det skulle giftiga metaller kunna fri-
göras. Det har man tidigare angivit som skäl till att
upphöra med den generella och mycket omfattande
kalkningsverksamheten. Även det har forskare nu
visat är överdrivna farhågor. Man säger att aluminium
dock kan bli ett problem i vissa vatten, främst i syd-
västra Sverige, om man upphör med kalkningen,
eftersom det lär vara en metall som frigörs från försu-
rade marker.
Det finns en svensk forskare som tillsammans
med en norsk forskare har utarbetat en metod att
kunna välja ut de sjöar som man kan sluta att kalka
utan risk. När forskningen ändå har kommit så långt,
varför tar vi inte fasta på det, använder de metoderna
och säger att vi ska använda oss av forskningsrönen
så att vi inte orsakar skador på vår miljö som bli svåra
att reparera? Det är de här tagen jag saknar i svaret
från miljöministern.</pre><pre>Anf.  99  Statsrådet LENA SOMMES-
TAD (s):
Fru talman! Harald Nordlund saknar de här tagen.
Problemet är just att svaren inte är så enkla. När det
gäller frågan om man kunde välja ut vissa sjöar som
inte behöver kalkas råder det mycket stor oenighet.
Men vi tar detta på allvar. Naturvårdsverket utreder
just nu precis denna fråga.
I fråga om giftiga metaller har vi samma oenighet,
men vår bedömning i dag är att det föreligger en klar
risk när det gäller giftiga metaller som kan frigöras.
Vi har inte funnit anledning att ändra position i den
frågan i dag.
Slutligen är det alldeles riktigt att det här med
skogsmarkerna är intimt förknippat med kalkningen
av vattendrag. Här kan jag säga att det uthålliga
skogsbruket har vi stora problem med. Det är också
problem som Skogsstyrelsen i dag tar på stort allvar.
Kalkningen ingår i det man arbetar med. Så jag tror
att vi får leva med att kalkningen under många år har
varit ett problematiskt område men att vi tillsammans
ska fortsätta att vara uppmärksamma och ompröva
om det finns anledning.
Sammantaget är min bedömning att farorna än-
dock är så små enligt de flesta forskares bedömning
och fördelarna så stora att vi tills vidare väljer att gå
vidare på den väg som vi nu har valt. Men som Ha-
rald Nordlund har förstått pågår ett intensivt arbete på
många myndigheter kring dessa frågor.</pre><pre>Anf.  100  HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! I budgetsammanhang talar vi när det
gäller anslaget till denna verksamhet om kalkningsbi-
draget. Det var någon - det var en expert på dessa
frågor - som vid något tillfälle sade att det egentligen
borde heta biologisk återställning av akvatiska eko-
system. Jag vill inte föreslå att man skulle ha den
rubriken i budgeten, men vad den personen med det
ville ge uttryck åt var att det borde finnas möjlighet
att använda medlen på ett friare sätt, mer anpassat till
regionala och lokala förhållanden.
Jag skulle vilja fråga miljöministern om det inte
ändå är dags att vi använder anslagen på ett annat sätt
än för närvarande. Skulle miljöministern vara beredd
att medverka till att låta länsstyrelserna ha frihet att
använda medlen till det man anser vara den bästa
åtgärden? Friheten finns inte riktigt i dag, utan det är
styrt på annat sätt. På det sättet skulle man kunna
undvika en del av de skador som kan uppkomma av
de generella åtgärderna.</pre><pre>Anf.  101  Statsrådet LENA SOMMES-
TAD (s):
Fru talman! Ett kort svar på Harald Nordlund sista
frågor. Det är Naturvårdsverket som gör prioritering-
en när det gäller vilken omfattning kalkningen i Sve-
rige bör ha. Vår uppfattning är att vi har den kompe-
tensen där och att det är en rimlig ordning, som vi just
nu inte ser någon anledning att ompröva.
Sedan noterar jag att kalkningsbidraget, eller vad
vi nu väljer att kalla det, ligger  under ett större områ-
de som vi kallar för biologisk mångfald. Det antyder
att det här är en av många åtgärder i syfte att värna
den biologiska mångfalden. Om vi på sikt får anled-
ning att säga att det är andra åtgärder som har större
effekter och är rimligare att prioritera, så kommer vi
att göra det. Men tills vidare förlitar oss vi på den
prioritering som Naturvårdsverket gör, och vi följer
detta kontinuerligt.</pre><pre>
Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>16 §  Svar på interpellation 2001/02:249 om
vindkraftverk</pre><pre>Anf.  102  Statsrådet LENA SOMMES-
TAD (s):
Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat mig
om jag avser göra en översyn av samrådsförfarandet
vid prövningen enligt miljöbalken. Bakgrunden är att
försvarssekretess enligt Ulla-Britt Hagström lägger
hinder i vägen för samrådsförfarandet.
Miljöbalkskommittén, som tillkallades i december
1999 och ska lämna ett slutbetänkande senast den 31
december 2003, har i uppdrag att utvärdera tillämp-
ningen av miljöbalken och lämna förslag till nödvän-
diga reformer.
Kommittén ska ägna särskilt intresse åt bl.a. förfa-
randet och erfarenheter när det gäller hur regelverket
om miljökonsekvensbeskrivningar fungerar och kva-
liteten på konsekvensbeskrivningarna. Häri ingår att
studera samrådsförfarandet, som är en integrerad del
av arbetet med miljökonsekvensbeskrivningar.
Jag har för avsikt att uppmärksamma Miljöbalk-
skommittén på den speciella fråga som Ulla-Britt
Hagström tar upp om de svårigheter som uppstår i
samrådsförfarandet när det förekommer sekretessbe-
lagda uppgifter. Ulla-Britt Hagström tar särskilt upp
vindkraftverk. Jag kan säga att regeringen i går upp-
drog åt Försvarsmakten att utreda hur en storskalig
vindkraftsutbyggnad skulle påverka den militära
signalspaningen. Jag återkommer till detta i replik-
skiftet.</pre><pre>Anf.  103  ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Tack, Lena Sommestad! Det var en
positiv uppgift att få höra att regeringen i går utsåg en
utredning. Jag är intresserad att lyssna vidare.
Jag vill först tacka för svaret från biträdande mil-
jöminister Lena Sommestad. Egentligen skulle jag
kanske kunna sätta mig till ro, då ministern med en
gång lovar att uppmärksamma problematiken med
samrådsförfarandet när det gäller sekretessbelagda
uppgifter. Men eftersom Miljöbalkskommittén inte
ska lämna sitt slutbetänkande förrän den december
2003 kan jag inte slå mig till ro.
Den 23 februari deltog jag i ett vindkraftseminari-
um i Vara. Där framkom att det fanns flera områden i
Vara kommun som var lämpliga för vindkraft. Sju
bygglov är beviljade och det åttonde är på gång. Det
stora problemet är dock att länsstyrelsen inte klarar
förhandlingarna med militären. Restriktionen på 145
meter över havet med argumentet att säkerheten
äventyras vid reservflygfältet i Råda sätter stopp för
byggnationen.
Ofta när vindkraftverk ska byggas är det folkopi-
nionen med oro för buller, ljusbrytning och estetiska
frågor som sätter hinder för vindkraftsutbyggnaden.
På Varaslätten verkar det finnas en samlad mening att
satsa på vindkraft, men den sekretess militären kan
gömma sig bakom gör Länsstyrelsen handlingsförla-
mad.
Fru talman! Försvarsmaktens egen rapport (HVK
13 920:63105) dementerar egentligen att flygsäker-
heten äventyras av vindkraftverk. Man skriver att
inget belägg kunde hittas för att vindkraftverk skulle
försvåra radarns förmåga att upptäcka flygplanet.
Detta gällde oavsett om vindkraftverken var i drift
eller inte. Den prövningsplikt som gäller enligt miljö-
balken kan leda till intet, eftersom militären kan gå
den enklaste vägen och bara hänvisa till sekretessen,
och då kan inget göras.
När det nu finns ett medborgarintresse, markägare
som är beredda att placera ett vindkraftverk på sin
mark och en vindkraftsförening håller på att bildas,
då borde alla medel sättas in för att i stället stimulera.
Det finns oerhört många lagar och regler som reglerar
utbyggnaden - plan- och bygglagen, miljöbalken,
kulturminneslagen, Luftfartsverkets regler för civil
luftfart, ellagen, ledningsrättslagen, lagen om Sveri-
ges ekonomiska zon, kontinentalsockellagen, sjötra-
fiksförordningen, väglagen osv. Det hjälper ändå inte
om alla delar av dessa som gäller Varaslätten är upp-
fyllda, om försvaret bara kan lägga in sitt veto.
Förutom mera kunskap om vindkraften som god
förnyelsebar energi och behovet av ändrade attityder
måste samrådsförfarandet ses över. Nu har alltså
biträdande miljöminister Lena Sommestad lovat att ta
detta till utredningen. Förmodligen avser statsrådet att
göra det genom ett tilläggsdirektiv eller genom att
sända över min frågeställning till kommittén.
Jag vill då fråga statsrådet: Anser statsrådet att
vindkraftsföreningen på Varaslätten ska vänta på ett
slutbetänkande vid årsskiftet 2003/04 med därpå
efterföljande remissrunda? Eller kan statsrådet redan
nu på annat sätt uppmärksamma problematiken?
Länsstyrelsen säger att de inget kan göra om Försvar-
smakten säger nej. Skulle man då kunna kräva att
länsstyrelsen åtminstone visar på annan lämplig pla-
cering av vindkraftverket?</pre><pre>Anf.  104  Statsrådet LENA SOMMES-
TAD (s):
Fru talman! Jag vill först rent principiellt säga att
jag naturligtvis inte kan ingripa i ett enskilt ärende på
det sätt som Ulla-Britt Hagström kanske skulle önska.
Vi får i första hand ta upp de principiella frågorna.
Det här är en mycket svår fråga. Ulla-Britt
Hagström har rätt när hon säger i sin interpellation att
ett nej från Försvarsmakten i praktiken kan innebära
ett veto. Det är inte ovanligt att vindkraftsintressen-
terna inhämtar Försvarsmaktens synpunkter på ett
visst projekt t.o.m. redan innan det formella samrådet
har inletts. Om Försvarsmakten då säger nej anses
slaget vara förlorat.
Men detta är, som sagt, en svår fråga. Det finns ju
goda skäl för att Försvarsmaktens information är
hemligstämplad, eftersom det ligger i verksamhetens
natur. Men det ställer till problem i sådana här fall.
Jag hoppas att den utredning som vi nu har fattat
beslut om ska kunna bringa viss klarhet i detta. Jag
har också talat med försvarsministern om det här
problemet. Syftet med utredningen är att den ska se
över hur vindkraftsutbyggnaden skulle påverka den
militära signalspaningen och belysa effekterna på
olika slag av militära övervaknings- och kommunika-
tionssystem, om det nu skulle ske en storskalig ut-
byggnad av vindkraften, framför allt till havs och i
fjällområdena.
Utredningen ska alltså se på hela frågan om vind-
kraftens påverkan. Försvarsmakten ska också göra en
mer systematisk kartläggning av den militära signal-
spaningen. Men det är inte fråga om en mera fullstän-
dig utredning, men den kan ändå vara en puzzelbit i
det omfattande arbete som regeringen nu bedriver för
att se hur man ska lokalisera vindkraftverk.
Precis som Ulla-Britt Hagström påpekar finns det
ett önskemål om en utbyggnad, men det finns också
stora problem och motsättningar när det gäller ut-
byggnaden. Därför blir kanske en del ärenden liggan-
de.
Vi har just fått en delrapport från Boverket som
utreder lokaliseringsproblematiken. Boverket föreslår
att man för att få ett bättre kunskapsunderlag ska
inrätta några pilotprojekt för att undersöka t.ex. ef-
fekterna på den biologiska mångfalden och även
andra effekter på landskapsbilden.
Jag tror att vi som gärna vill ha en storskalig ut-
byggnad av vindkraften och ser den som en viktig
energikälla måste inse att vi kanske får ge oss till tåls.
Vi kommer att lyckas bättre om vi tar en sak i sänder.
Men jag är mycket tacksam för den här frågan.
Det är viktigt att vi får upp alla typer av hinder på
bordet så att vi tillsammans i regeringen genom olika
åtgärder kan klarlägga vad som behöver göras.</pre><pre>Anf.  105  ULLA-BRITTT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Tack, Lena Sommestad. Jag tänkte
inte ta upp någon debatt om för eller emot vindkraf-
ten som sådan här. Det var en väldigt snäv fråga som
jag ställde till statsrådet.
Enligt British Petroleum är uranet för kärnkraft
slut om 200 år, kolet är slut om 200 år, gasen är slut
om 65 år och oljan är slut om 40 år. De energikällor
som då är outtömliga - varav vindkraften är en -
måste därför värnas och utvecklas. Det är väldigt
viktigt att detta arbete inte stannar av.
Men jag är nöjd med statsrådets svar, att det ska
bli en övergripande utredning om vindkraften. Jag
hoppas att det också ska finnas en stimulans för läns-
styrelsen att ange alternativa lokaliseringar. Det finns
nu människor som bildar föreningar kring vindkraften
och köper andelar. De tror alltså på en framtid och
därmed kan dessa personer delta i utvecklandet av
energiförsörjningen i landet, vilket är viktigt att ta
vara på.
Att få lite billigare energi kan också vara en möj-
lighet för människor i slättbygderna att dryga ut sina
inkomster från jordbruket.
Jag tackar för svaret.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>17 §  Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.</pre><pre>Talmannen anmälde att följande faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen inkommit
och överlämnats till utskott:
2001/02:FPM62 Europeiska kommissionens politiska
strategi för år 2003 till utrikesutskottet</pre><pre>18 §  Hänvisning av ärende till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Proposition
2001/02:139 till lagutskottet</pre><pre>19 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Proposition
2001/02:111 Kallelser av barn och ungdomar till
domstolssammanträde, m.m.</pre><pre>Motioner
med anledning av prop. 2001/02:97 Lag om förbud
mot diskrimering av deltidsarbetande arbetstagare
och arbetstagare med tidsbegränsad anställning,
m.m.
2001/02:A3 av Stefan Attefall m.fl. (kd)
2001/02:A4 av Mikael Odenberg m.fl. (m)
2001/02:A5 av Elver Jonsson m.fl. (fp)</pre><pre>med anledning av prop. 2001/02:99 Sveriges anta-
gande av rambeslut om åtgärder för att bekämpa
människohandel
2001/02:Ju9 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz
(fp)
2001/02:Ju10 av Kia Andreasson (mp)</pre><pre>med anledning av skr. 2001/02:87 Redogörelse för en
överenskommelse mellan staten och Landstings-
förbundet om vissa ersättningar till hälso- och
sjukvården för år 2002
2001/02:So43 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp, c, mp)</pre><pre>Konstitutionsutskottets betänkanden
2001/02:KU17 Offentlighetsprincipen och informa-
tionstekniken, m.m.
2001/02:KU19 Sponsring av statliga myndigheter</pre><pre>Socialutskottets betänkande
2001/02:SoU11 Socialtjänstfrågor</pre><pre>Arbetsmarknadsutskottets betänkande
2001/02:AU3 Jämställdhet m.m.</pre><pre>Finansutskottets betänkande
2001/02:FiU13 Vissa finansmarknads-, försäkringsrö-
relse- och kreditupplysningsfrågor</pre><pre>20 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 8 mars</pre><pre>2001/02:291 av Carina Hägg (s) till utrikesminister
Anna Lindh
Säkerhetsrådets resolution 1325
2001/02:292 av Inger René (m) till utrikesminister
Anna Lindh
Säkerhetsrådets resolution 1325
2001/02:293 av Berit Jóhannesson (v) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Säkerhetsrådets resolution 1325
2001/02:294 av Margareta Viklund (kd) till utrikes-
minister Anna Lindh
Säkerhetsrådets resolution 1325
2001/02:295 av Marianne Andersson (c) till utrikes-
minister Anna Lindh
Säkerhetsrådets resolution 1325
2001/02:296 av Helena Bargholtz (fp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Säkerhetsrådets resolution 1325
2001/02:297 av Ewa Larsson (mp) till utrikesminister
Anna Lindh
Säkerhetsrådets resolution 1325
2001/02:298 av Ulla-Britt Hagström (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Medicinsk forskning ur ett könsperspektiv
2001/02:299 av Yvonne Andersson (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Utländska studenter
2001/02:300 av Stefan Attefall (kd) till finansminister
Bosse Ringholm
Skatteväxling i Sverige
2001/02:301 av Bengt Silfverstrand (s) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Beskattning av alkoholdrycker
2001/02:302 av Lena Ek (c) till statsrådet Lena
Sommestad
FN:s världstoppmöte i Johannesburg
2001/02:303 av Lena Olsson (v) till socialminister
Lars Engqvist
Våld mot funktionshindrade kvinnor och flickor
2001/02:304 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
socialminister Lars Engqvist
Våld mot funktionshindrade kvinnor
2001/02:305 av Sonja Fransson (s) till socialminister
Lars Engqvist
Våld mot kvinnor med funktionshinder
2001/02:306 av Kerstin Heinemann (fp) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Funktionshindrade kvinnors situation
2001/02:307 av Helena Hillar Rosenqvist (mp) till
jordbruksminister Margareta Winberg
Funktionshindrade kvinnors behov av kvinnojourer
2001/02:308 av Magda Ayoub (kd) till statsrådet Jan
O Karlsson
Statslösa palestinier</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 19 mars.</pre><pre>21 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 8 mars</pre><pre>2001/02:849 av Roy Hansson (m) till näringsminister
Björn Rosengren
Gotlandstrafiken
2001/02:850 av Sten Tolgfors (m) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Ekeskolans fasta skoldel
2001/02:851 av Claes Stockhaus (v) till statsrådet
Mona Sahlin
Arbetsrätten och tillfälligt anställda
2001/02:852 av Inger René (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Polisens skyddstelefoner
2001/02:853 av Lennart Fridén (m) till justitieminis-
ter Thomas Bodström
Illegala vapen
2001/02:854 av Lennart Fridén (m) till justitieminis-
ter Thomas Bodström
Utvisning av dömda brottslingar
2001/02:855 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Kurdiska författares rätt att publicera sig på sitt mo-
dersmål
2001/02:856 av Berit Jóhannesson (v) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Ottawakonventionen
2001/02:857 av Berit Jóhannesson (v) till försvars-
minister Björn von Sydow
Fordonsminor med röjningsskydd
2001/02:858 av Berit Jóhannesson (v) till statsrådet
Jan O Karlsson
Bistånd till mininsatser
2001/02:859 av Berit Jóhannesson (v) till statsrådet
Jan O Karlsson
Statistik till stöd för minröjningsprojekt
2001/02:860 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet
Ingela Thalén
Bilstödet till handikappade
2001/02:861 av Margareta Viklund (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Europeisk alkoholpolitik
2001/02:862 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
statsrådet Lena Sommestad
Ökad risk för miljökatastrof vid Östersjön
2001/02:863 av Erling Wälivaara (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Studiemedel
2001/02:864 av Margit Gennser (m) till statsrådet
Ingela Thalén
Praxis vid sjukskrivningar</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 12 mars.</pre><pre>22 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 8 mars</pre><pre>2001/02:803 av Catharina Hagen (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Beskattning vid andelsbyte vid utflyttning
2001/02:819 av Kenneth Johansson (c) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Skidliftsmomsen
2001/02:830 av Tanja Linderborg (v) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Moms på Rättvisemärkta produkter</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 12 mars.</pre><pre>23 §  Kammaren åtskildes kl. 13.38.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 8 § anf. 42 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 14 § anf. 91
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.</pre>