Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2001/02:57

Torsdagen den 24 januari

Kl. 12.00 - 20.17

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-----------------------------------------------------------------

1 § Aktuell debatt: Sysselsättningen och före-
tagsflytten

Anf. 1 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Välkommen till denna debatt! Jag
hoppas att den ska bli konstruktiv, inte en sandlåde-
debatt, och att den ska kunna fokusera på Sveriges
problem.
Det finns faktiskt allvarliga problem, såväl inom
företagandet som inom sysselsättningen som när det
gäller hälsotalen i arbetskraften. Näringsministern
sade den 15 januari här i kammaren apropå denna
politik: "Den har ju . om jag ska försöka uttrycka
mig lite ödmjukt, varit en liten framgångssaga. Vi har
lyckats på alla områden." Men verkligheten, Björn
Rosengren, ser inte ut på det sättet.
Vi har fått ta del av NUTEK:s utredningar om Gi-
slaved, om Katrineholm och om Degerfors med var-
sel om att det kanske kommer hundra nya Gislaved
under det närmaste året där vi har utsatta industriregi-
oner där verkligheten inte ser så rosenröd ut.
Vi har rapporter om att var fjärde svensk i arbets-
för ålder inte går till arbetet en vanlig vardag, beroen-
de på en dramatisk uppgång i långtidssjukskrivning-
arna, i förtidspensioneringarna, när det gäller öppen
arbetslöshet och i åtgärder.
Vi har ett småföretagarklimat med mycket miss-
nöje och pomperipossaeffekter där många går i per-
sonkonkurs och där det finns en rättsosäkerhet mot
det svenska samhället och staten i synnerhet.
Vi har en flykt av huvudkontor från Sverige som
hotar sysselsättning och utveckling i landet, och vi
har de sista dagarna även blivit alltmer varse om att vi
har fått de lägsta nyföretagarsiffrorna någonsin sedan
statistik började föras i Sverige. Det finns alltså pro-
blem, och vi tycker inte att regeringen verkar se dem
ens.

Anf. 2 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Varslen ökade kraftigt i tillverk-
ningsindustrin under förra året under trycket av kon-
junkturnedgången. Det slår mot regioner med sårbar
näringsstruktur. Hela orter riskerar att slås ut. De
anställda blir arbetslösa, men står maktlösa. Myndig-
heterna och facket får ofta information om företags-
besluten i efterhand, via massmedier. Människors
vardagsliv slås sönder, och den offentliga ekonomin
undermineras. Kostnaderna vältras över på de upp-
sagda och på samhället.
Det här är en orimlig ordning. Den ansiktslösa och
ansvarslösa kvartalskapitalismen firar sina triumfer,
och det måste få ett stopp. Vi måste förstå orsaks-
sambanden och orka ta politiskt ansvar för utveck-
lingen. Det handlar om ägandet och makten i nä-
ringslivet. Det handlar om att med en strategisk poli-
tik förebygga kriserna genom att minska sårbarheten,
höja utbildningsnivån, skapa kunskapsrika företags-
strukturer i samarbete mellan näringsliv, myndigheter
och högskola och mobilisera lokala entreprenörer och
regionalt riskkapital. Det går att kombinera bra före-
tagsvillkor med ökade rättigheter och bättre trygghet
för de anställda. Det hastar med system för kompe-
tensutveckling och omställningsförsäkringar för att
möta omvandlingstrycket, herr minister. EU:s perver-
sa subventionspolitik, som stjäl jobben från vårt land,
måste avskaffas. Misslyckas det här hotar företags-
nedläggningar och arbetslöshet välfärden, och många
orter kommer att förblöda.
Därför ska vi erkänna att vi står inför en djupgå-
ende omställning som kräver en aktivare statlig poli-
tik, och vi ska avvisa högerns billiga politiska retorik.
Det är inte skatterna som är för höga när Gislaved
läggs ned, Per Westerberg. Varken staten, facket i
Degerfors eller Katrineholms kommun har för mycket
makt, tvärtom! Nu behöver Sverige mer demokrati
och samarbete, mer trygghet och inflytande för vanli-
ga människor. Vänsterpartiet begärde debatten just
för att få tala allvar om dessa ting.

Anf. 3 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Först ett tack till Moderaterna och
Vänsterpartiet för den här debatten och för möjlighe-
ten att redovisa regeringens syn på sysselsättning och
tillväxt på ett samlat sätt. Särskilt viktigt är det kan-
ske att få ett sådant här tillfälle nu när det bara åter-
står drygt ett halvår till valet. Vi ska tala om det som
förenar oss över partigränserna, och det är en hel del,
men vi ska också tala om det som skiljer oss.
För det är en hel del som skiljer socialdemokratin
från framför allt Moderaterna när det gäller synen på
sysselsättning, tillväxt, företag och arbetsliv. Skillna-
derna finns både när det gäller perspektiv och när det
gäller resultat.
Jag tar perspektivet först. Jag anser att vi har ett
gott företagsklimat. Jag tror att alla i den här kamma-
ren vill ha ett gott företagsklimat. Men vi socialde-
mokrater hävdar bestämt att vi också måste ha ett gott
löntagarklimat. Sverige måste ha både ett bra före-
tagsklimat och ett bra löntagarklimat för att kunna
lyckas på lång sikt. Det är det perspektivet högern
saknar: löntagarperspektivet, de anställdas perspektiv.
Därför kan man lägga förslag som undergräver an-
ställningstryggheten och arbetsrätten och som skär
ned de anställdas försäkringsskydd och som kraftigt
höjer kostnaderna för att vara med i a-kassan, och
därför kan man lägga förslag som innebär att kollek-
tivavtalen i praktiken skulle bli verkningslösa. Så ser
det ut, det högerledda alternativet i svensk politik.
Per Westerberg och andra har aldrig förstått att
vägen till tillväxt faktiskt måste innefatta både trygga
företagare och trygga löntagare. Man har aldrig för-
stått att tillväxt aldrig kan byggas på skärpta motsätt-
ningar mellan löntagare och företagare. Man har
aldrig förstått att de anställda måste ha möjlighet till
inflytande på arbetsplatsen, utbildning och personlig
utveckling. Man har aldrig förstått att också de an-
ställda måste må bra för att de ska kunna göra sitt
bästa i arbetslivet. Man har aldrig förstått att männi-
skors vilja till arbete är nationens främsta tillgång.
Det om perspektivet. Här går en avgrund mellan
socialdemokratin och högern. Det är oklart hur mit-
tenpartierna ställer sig i den konflikten, men kanske
kan vi få svar på det i dag. Här skiljer vi oss alltså.
Men vi skiljer oss också när det gäller resultaten.
Våra resultat talar för sig själva. Sedan november
1996 har det skapats nästan 300 000 nya jobb i Sveri-
ge. Den snabbaste sysselsättningsökningen har skett i
privat sektor, men nu ökar också antalet anställda i
den offentliga sektorn. Sverige har växt snabbare än
OECD-länderna de senaste åren.
När Per Westerberg var näringsminister tappade
Sverige 450 000 jobb, och 50 000 företag gick i kon-
kurs. Sverige låg i botten av den internationella till-
växtligan om man jämför med liknande länder. Så var
det då med företagsklimatet.
Under socialdemokratisk ledning har Sverige
seglat upp som en av världens ledande IT-nationer.
Sverige är enligt OECD förmodligen världens främsta
kunskapsbaserade ekonomi. Sverige är det land som
satsar mest på forskning, högre utbildning och inves-
teringar i dataprogram mätt som andel av BNP. Sve-
rige har fortfarande enligt OECD den högsta andelen
innovationer och är tvåa när det gäller antalet paten-
tansökningar till EU per capita räknat.
Sverige är ett av de främsta länderna när det gäller
satsning på högskolan, medborgarnas läskunnighet,
antalet forskare, vetenskapliga publiceringar, e-
handel och hushållens tillgång till datorer och Inter-
net.
På World Economic Forums rankningslista av
världens mest konkurrenskraftigaste ekonomier ligger
Sverige på sjätte plats av de 75 undersökta länderna.
Sverige är bäst i EU när det gäller innovationsklimat
och slår också USA och Japan, säger EU-
kommissionen i en färsk rapport. Utbildning, utbild-
ning och utbildning. Där ligger en stor del av förkla-
ringen till Sveriges framgångar under de senaste åren.
Men det finns också andra förklaringar. En av po-
ängerna med det nya näringsdepartementet är att det
blir lättare att se tillväxt och sysselsättning i ett hel-
hetsperspektiv. Man förstår snabbt att många politi-
kområden är viktiga för tillväxt. Arbetsmarknadspo-
litik, arbetsrätt, socialförsäkringar, utbildning och
forskning har jag redan nämnt, men det finns också
annat.
Det har stor betydelse för företag som etablerar
sig här att de anställdas barn kan erbjudas god barn-
omsorg och skola. Det har stor betydelse att vi har
myndigheter som är omutbara och att korruption och
rättslöshet inte breder ut sig. Det har stor betydelse att
vi satsar på polis och rättsväsende så att Sverige kan
vara ett tryggt land för både löntagare och företagare
att verka i. Det har stor betydelse att vår infrastruktur
fungerar, att vägar och järnvägar håller hög kvalitet
så att de anställda kan komma till jobbet och varorna
kan komma fram till sina kunder.
Gemensamt för allt det jag nämnt - barnomsorg,
skola, forskning och utbildning, rättsväsende och
poliser, vägar och järnvägar - är att en mycket stor
del av detta, nästan allt, betalas med skattepengar. För
några månader sedan stod jag här i kammaren och
debatterade infrastruktur med era kolleger. Det var
ingen hejd på hur mycket mer pengar som skulle
satsats om bara ni finge bestämma. Trots att regering-
en ville göra den största satsningen någonsin på in-
frastruktur anklagades vi för snålhet.
Om några minuter kommer vi att få höra krav från
andra hållet, inte krav på ökade utgifter som i min
förra debatt, utan krav på sänkta skatter. Vi kommer
nog att få höra en skur av skattesänkningsförslag.
Moderaterna är som vanligt värst. De ska sänka skat-
terna med 200 miljarder. Det är dubbelt så mycket
som hela sjukvården kostar i Sverige.
Men innan ni går upp i talarstolen och lovar klirr i
kassan till aktieägare, höginkomsttagare och andra
som kommer att tjäna på era skattesänkningar, funde-
ra då lite på frågan: Om ni tänker sänka skatterna på
det sättet, vem ska då betala vägarna och järnvägar-
na? Vem ska betala polisen och det övriga rättsväsen-
det? Vem ska betala barnomsorgen och skolan? Vem
ska betala den högre utbildningen? Vem ska finansie-
ra den grundforskning som är så viktig för företagens
möjligheter att utveckla nya produkter men som ing-
en är beredd att betala för?
Tänk på det innan ni går upp. Klara ut för väljarna
vad ni tänker göra för att finansiera detta. Tala om att
ni inte tänker göra som ni gjorde förra gången när ni
styrde riket, då ni faktiskt drev fram både utgiftsök-
ningar och skattesänkningar. Ni lånade er fram och
körde landet nästan i konkurs.
Fru talman! Under de senaste åren har sysselsätt-
ningen utvecklats mycket positivt. Den öppna ar-
betslösheten har halverats. Men de allra senaste må-
naderna har den utvecklingen dämpats. Vi ser en
ökning av varslen och konkurserna. Det är tydligt att
den internationella konjunkturnedgången påverkar
Sverige. Det gäller framför allt exportindustrin.
Men ändå fortsätter sysselsättningen att öka. De
siffror vi fick från SCB i tisdags var starkare än för-
väntat. Vi har nu 3,6 % öppen arbetslöshet trots att
antalet människor i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
minskat ytterligare. I det läget har den borgerliga
oppositionen farit ut och talat om kris och katastrof.
Vi måste genast sänka skatten för de rika och försäm-
ra arbetsrätten. Annars går det åt pipan för Sverige.
Det är i praktiken det ni har sagt.
Ni har inte lyckats särskilt bra hittills i den diskus-
sionen. Människor lyssnar inte på er. Om man varje
dag år efter år ropar på vargen kommer de faktiskt
inte att lyssna. De tror inte på det längre. Men om vi
skulle hamna i ett läge som det under 1990 har vi i
dag en helt annan situation. Vi har en annan statsfi-
nansiell situation. Vi har ett helt annat läge för syssel-
sättningen. Därför har vi större möjlighet att hantera
det om vi nu skulle hamna där.

Anf. 4 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Nu har vi hört väldigt mycket av en
självberömmelsesaga från Björn Rosengren. Jag ska
bara nöja mig med att några korta kommentarer.
Vi kan alltid jämföra i rankningen hur det går för
Sverige. Enligt International Management Develop-
ment, en organisation som visar vad som går bra i
olika delar, är det svensk företagsmanagement som
får topplacering. När det gäller teknisk forskning och
utveckling, landets styrning, dvs. regeringen, befinner
vi oss i bottenträsket. Jag tror att man ska vara för-
siktig med den typen av självberöm.
Det är bra med sysselsättningsökning. Men en
väldigt stor del av den beror på en dramatiskt ökad
långtidssjukskrivning. De problemen verkar Björn
Rosengren över huvud taget inte vilja se.
När det gäller företagarklimat är vi av den upp-
fattningen att det gäller både ägarens och företagarens
klimat som löntagarens klimat. I det inkluderar vi
även kvinnliga löntagare, till skillnad från näringsmi-
nistern. Vi vill öppna för kvinnligt företagande och en
arbetsmarknad som är betydligt bredare än den som
för närvarande finns.
Den utveckling vi haft under 90-talet i Sverige har
gått från basindustri till teknik- och kunskapsindustri.
Det finns flera internationella studier av ledande
ekonomer. De kommer fram till att kanske det
främsta skälet till Sveriges enorma utveckling inom
IT och tele var en radikal och ytterst framgångsrik
avreglering av den svenska telemarknaden och en
avreglering av elmarknaden. Inom arbetsförmedling-
en fick vi fram de s.k. bemanningsföretagen. Det är
vad som har skapat framgångsvågen under 90-talet.
Teleavregleringen bedömer man vara den enskilt
viktigaste förklaringen. Den gjordes under en borger-
lig regering. Vi vände krisen från 80-talet till den
återhämtning vi har sett sedan början av 90-talet.
Men låt oss inte enbart träta om det förgångna.
Jag tror att det är fel. Låt oss i stället titta på framti-
den. Det är vad vi har debatten för.
Det är tyvärr så att nyföretagandet i Sverige det
senaste året har kommit ned till den lägsta nivå vi
någonsin haft sedan man började mäta nyföretagan-
det. Det är allvarligt, i synnerhet i Gislaved, i Deger-
fors, i Katrineholm och i många av de andra krisor-
terna, där vi har stora industriella problem.
Vi har undersökningar som visar att företagare
och företag inte bedömer företagarklimatet fullt så
positivt som man gör från regeringens sida. Bara
12 % är nöjda med den förda näringspolitiken. De
utlandsägda företagen har gått ned till en bråkdel av
dem som anser att de vill öka verksamhet i Sverige.
Det har gått ned till en tiondel mot vad som gällde i
början på 90-talet. Det finns larmsignaler.
Den framgångssaga som Björn Rosengren vill
framhäva står i skarp konstrast till vissa delar av
verkligheten. Jag förnekar inte att Socialdemokrater-
na har gjort en hel del bra de också.
En vanlig vardag som i dag i Sverige går var fjär-
de svensk inte till arbetet. Det beror på arbetslöshet,
sysselsättningsåtgärder, dramatiskt ökad långtidssjuk-
skrivning och kraftiga ökningar av förtidspensione-
ringar. Det är saker som jag inte är stolt över.
Jag vill se handling - att människor ska bli friska.
Vi ska se till att ta bort vårdköerna och få tillbaka
människor i arbete. Jag vill ha åtgärder i Gislaved,
Katrineholm och Degerfors - men inte bara där vi har
problem med industrin och konkurrenskraften och där
vi har människor som fruktar för sina jobb utan också
där vi behöver öka satsningarna på kommunikatio-
nerna. Näringsministern satsar inte några nya pengar
under de närmaste åren på att förbättra kommunika-
tionerna. Han drar in SOD-finansieringen till nya,
teknikintensiva företag. Han har även gjort stora
förändringar som hotar att göra det besvärligt för
många av de mindre och medelstora företagen.
Min talartid medger inte att jag drar namnen på ett
antal misshandlade småföretagare, men det finns
många. Småföretagare är den grupp som känner
rättsosäkerheten mest i Sverige - rättsosäkerheten när
det gäller skattetillämpningen, tillämpningen av mil-
jöbalken och offentlig konkurrens. Näringsministern
gör inte någonting här, och många småföretagare
råkar ut för pomperipossaeffekten. Det gäller inte
minst många nya och medelstora företag, som får
betala mer i skatt än de får i inkomst. Näringsminis-
tern gör inte någonting för att ta bort förföljelsereg-
lerna, 3:12-reglerna, för alla små och medelstora
företag.
Nej, vi behöver göra saker i Sverige! Jag hoppas
att näringsministern kan se de listor som jag visar upp
här. De kommer från Dagens Industri, och de visar
den stora flykten av över hundra svenska företag. De
flyr ut ur landet eller låter huvudkontoren lämna lan-
det. Detta är ett problem. Jag tror att näringsministern
måste se att en dramatisk nedgång i nyföretagandet
till den lägsta nivån någonsin sedan man började föra
statistiken är ett problem.
Var fjärde svensk i arbetsför ålder går en vanlig
vardag inte till arbetet. Det är ingenting som vi ska
vara stolta över. Vi vill ha handling - inte bara prat
och självberömmelse.
(Applåder)

Anf. 5 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Det var skönt att vi slapp statistiktjaf-
set, som bara leder till politikförakt, den här gången.
Jag tror att Moderaterna äntligen har förstått att ni har
haft fel. Kom i håg att de jobb som har tillkommit har
tillkommit i små företag, i privat sektor och inom
tjänstesektor! Det är det utvecklingsbara - det är det
som pekar framåt.
Detta hindrar inte att vi har stora problem. Det
hindrar inte att det är ett elände med långtidssjuk-
skrivningar. Därför vill jag föreslå en sak, Björn Ro-
sengren: Låt oss införa regionala sysselsättningsmål!
Hur skulle det smaka? Låt oss införa ett sysselsätt-
ningsmål som mäter arbetade timmar och inte räknar
in sjukfrånvarande bland de sysselsatta. Jag tror att
det skulle vara bra för politiken och för en saklig
diskussion.
Det finns ingen quick fix när det gäller de här
tingen. När jag tänker tillbaka ett par år tycker jag att
vi märkte det när Ramqvist och de 101 direktörerna
var ute med sin artikel med de enkla budskapen om
skatterna och vad det nu var för någonting mer. Tänk
om Ramqvist då skulle ha haft sinne för struktur-
problemen, t.ex. i sitt eget företag. Tänk om han hade
brytt sig om produktionsförmågan och mobiltelefo-
nerna. Då kanske vi hade haft en annan relation mel-
lan Ericsson och Nokia i dessa svåra tider för tele-
kom.
Det är bra med Metalls initiativ att försöka etable-
ra en dialog. Hoppas det går! Men det ska inte vara
några eftergifter, som att vi förpassar arbetsrätten till
historiens sophög. Låt oss föra en dialog med förnuf-
tiga företagsledare! Många varsel sker i dag i onödan,
läste jag i DN häromdagen. Men kom ihåg, ni som
skäller på arbetsrätten, på skattetrycket och på a-
kassans utformning, att vi har samma regelverk i hela
Sverige. Ändå har vi hög arbetslöshet i vissa regioner,
låg sysselsättningsgrad i vissa regioner och hög sys-
selsättningsgrad i andra. Vi har modern, framåtriktad
industri på vissa håll men inte på andra. Men det är
samma regelverk. Ta tag i de riktiga strukturfrågorna!
Vi har naturligtvis färre nya företag 2001, i en
häftig lågkonjunktur. Så är det över hela världen. Vi
har färre utlandsinvesteringar i Sverige, men de som
hanterar detta professionellt vet att det nu håller på att
vända. Det är klart att vi har det när vi fick den stora
lågkonjunkturen, och efter vad som hände den 11
september. Detta vet också Per Westerberg. Använd
din kunskap, och stå inte här och slå blå dunster i
ögonen på oss!
En stor fråga handlar om den regionala sårbarhe-
ten. Detta har NUTEK tagit upp gång på gång, och
om en vecka kommer det en ny utredning. 60, 70 eller
80 kommuner lever farligt. 30 lokala arbetsmarknader
lever farligt, och är beroende av ett eller flera stora
företag. Utbildningsnivån är låg och teknikinnehållet
litet. De kommer att ha ett svårt konkurrensläge i
förhållande till låglöneländerna, som kommer allt
närmare i och med Baltikum, Östeuropa osv. Här har
vi riktiga problem som kräver vad? Jo, de kräver mer
integrerad produktion och ökad förädlingsgrad. De
kräver mer kunskap och ett mer konkurrenskraftigt
näringsliv. Bygg upp nätverk mellan företagen! Bygg
upp nätverk mellan näringslivet, högskolan och de
regionala myndigheterna!
Ge inte upp! Jag minns så många som sade: Vi
ger upp Domnarvet i Borlänge. Wallenberggruppen
stack. Staten tog över och gjorde stora investeringar.
Vi har nu Europas bästa, högteknologiska, tunn-
plåtsverk där uppe.
Det leder mig in på nästa fråga. Vad är det för
strategi som vi ska ha? Ja - inte ska vi, när sådant
som i Degerfors, Katrineholm och Gislaved inträffar,
säga: Det är okvalificerade jobb. Låt dem gå! Jag
säger: Vi måste ha ett högt omvandlingstryck. Jag
säger: Vi ska inte satsa på låglönearbete. Men jag
säger: Ha inte inställningen att låta företagen gå utan
att försöka! Och försöka gör man genom att höja
förädlingsgraden, och försöka gör man genom att
höja kvaliteten och kunskapsnivån och integrera pro-
duktionen.
Jag är mycket kritisk mot AMS-chefen Edin. Jag
är mycket kritisk mot tankesmeden själv i socialde-
mokratin, herr Scocco - för det är väl han, Björn
Rosengren, som på något sätt säger att detta är okvali-
ficerat? Let it go! Försök säga det till arbetarna i Gi-
slaved! Försök säga det till ingenjörer och arbetare i
Katrineholm! Det är larv. Det är inte därför detta
händer. Det händer därför att det finns strukturaffärer,
och dessa strukturaffärer görs upp av några få ägare
på egen hand - i några fall med behändigt bistånd
från EU-kommissionen, som skickade ut gratispengar
och förstörde marknadskraft och konkurrensförmåga i
Gislavedfallet såvitt jag har kunnat förstå. Det är en
skandal. Jag önskar, herr Rosengren, att ministern tar
tag i detta så att jag någon gång får se på TV 4 hur
Björn Rosengren med kraft kräver att EU:s regional-
politik görs om och att man inte fördärvar europeisk
konkurrensförmåga när vi har en inre marknad.
Strategin ska alltså vara denna: Upp med kompe-
tensen! In med inflytandet! Och jag vill också säga:
Låt näringspolitiken spela en större roll, Björn Ro-
sengren! Vi behöver mer av joint ventures mellan
staten och näringslivet som stimulerar framtidsbran-
scher. Vi behöver miljöomställning och trafiksystem.
De gröna bilarna började vi med. Vad händer med de
gröna tågen, Björn Rosengren? Det är de stackars
lösningarna uppe i Bergslagen med Bergslagstågen
som inte går därför att det är under noll grader. Vi
kräver en produktutveckling. Det gäller också spår-
vagnar - framtidens kollektivtrafik.
Låt oss med kraft - politiker och näringsliv till-
sammans - utveckla den svenska teknologin! Och låt
oss utveckla konkurrenskraften på framtidsområden!
Konkurrensfrågor är över huvud taget viktiga.
Jag återkommer till frågor om ägande och makt i
mitt nästa inlägg. De kanske är de allra mest avgö-
rande.
(Applåder)

Anf. 6 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Alla som något har följt den senare
tidens nyhetsrapportering har kunnat konstatera att
varsel och företagsutflyttningar ökar dramatiskt. År
2001 varslades 69 000 personer vilket kan jämföras
med att 25 000 varslades året dessförinnan - år 2000.
Den öppna arbetslösheten bland ungdomar noteras nu
till 8,3 %. Konjunkturinstitutet signalerar recession
för första gången på över åtta år.
Mariestad, Stockholm, Västervik, Kumla, Linkö-
ping, Gävle, Gislaved, Mjällby, Perstorp, Trelleborg,
Karlskrona, Ludvika, Katrineholm, Vaggeryd, Norr-
köping, Degerfors, Arvika, Gimo, Silverdalen och
Trollhättan - listan över drabbade orter slutar inte
där. Och en lista över alla de människor som drabbats
är förstås oändligt mycket längre.
Regeringsföreträdares självberöm när arbetstill-
fällena ökade har nu övergått till ett ständigt pekande
på den internationella konjunkturen. Utvecklingen,
som sades vara ett resultat av den egna förträfflighe-
ten, har nu när problemen hopar sig övergått till att
vara någon annans fel.
I de tidigare inläggen har det diskuterats hur Sve-
rige har lyckats i olika tidsperioder. Men det intres-
santa är kanske att jämföra olika länder under samma
tidsperiod. Hur har Sverige klarat sig då? Har rege-
ringspolitiken lyckats? Har regeringen gjort ett bra
eller dåligt jobb?
Om vi tittar på sysselsättningsutvecklingen under
åren 1995 till 2000 när socialdemokraterna har haft
makten kan vi se att följande länder i EU har gått
bättre: Irland, Luxemburg, Spanien, Nederländerna,
Finland, Portugal, Storbritannien, Frankrike, Belgien,
Italien och Danmark. Dessa länder har det gemensamt
att de under den här perioden har haft en snabbare
sysselsättningsökning än vad Sverige har haft. Av
EU:s femton länder har elva haft en bättre sysselsätt-
ningsutveckling än Sverige enligt statistik från Eu-
rostat och kommissionen.
Sverige är ett litet och extremt exportberoende
land i en global ekonomi. En annan ekonomisk poli-
tik hade naturligtvis inte förhindrat varje utflyttning,
nedläggning eller varsel, men jag är övertygad om att
en annan politik hade skapat bättre förutsättningar för
att bevara jobb och företag i vårt eget land. Vi Krist-
demokrater har år efter år föreslagit en rad åtgärder
för att göra Sverige bättre rustat att möta framtiden.
Men de år av goda konjunkturer som hade varit
utmärkta för att vidta viktiga förändringar har gått
förbi under en enastående passivitet från regeringens
sida. Det blev inga sju feta år, som statsministern
talade om. Och de feta år som kom har inte använts
för att fylla ladorna eller för att genomföra de struk-
turförändringar som snart sagt varje ledande ekonom
efterlyser. Näringsdepartementets ministrar har blivit
tafatta brandmän i stället för att fungera som träd-
gårdsmästare i det svenska näringslivet. För detta
förtjänar regeringen stark kritik.
Näringsminister Björn Rosengren koncentrerar
uppenbarligen nu sina krafter på att diskutera åtgärder
som gör det dyrare för företag att varsla eller lägga
ned verksamhet. Och Hans Andersson synes vara
inne på samma linje - förstås, höll jag på att tillägga.
Men likt den man som efter en glad kväll söker efter
de borttappade nycklarna under gatlampan - inte för
att det är där som han har tappat nycklarna, utan för
att det är lättare att leta där - söker man på fel ställe.
Och om man söker på fel ställe, finner man inte heller
lösningen. Sökandet blir fåfängt.
Lika litet som det går att kommendera fram nya
jobb går det att kommendera företag att behålla an-
ställda. Sådana åtgärder skulle kanske på marginalen
rädda något jobb, men det skulle också, och långt mer
effektivt, motverka tillkomsten av nya jobb i vårt
land. Att försöka förbjuda nedläggningar innebär
också i praktiken att nyetableringar inte sker. Gör det
inte, Rosengren!
Det är genom att Sverige blir en god miljö för att
starta och driva företag som arbetslösheten hålls nere
och välfärden tryggas. Utan tillväxt har vi bara ned-
skärningar att fördela.
Vi talar ibland om näringsklimat, och det leder
naturligtvis tankarna fel. Det handlar inte bara om att
göra det bättre för ett fåtal, för dem som startar och
driver företag. Det handlar om att göra det bättre för
hela befolkningen. Det handlar om att skapa ett lön-
tagarklimat som gör det möjligt för fler att försörja
sig själva och att som skattebetalare bidra till det
gemensamma. Ett framgångsrikt näringsliv är grun-
den för den svenska välfärden, för en god vård, för en
väl fungerande skola och för en äldreomsorg med hög
kvalitet. Nu fordras en helt ny politisk inriktning. Det
är hög tid att man på Näringsdepartementet synkroni-
serar de få handlingarna med de många orden.
Vi har gång på gång föreslagit en rad åtgärder
som skulle kunna förändra situationen. Jag skulle i
dag vilja be Björn Rosengren att försöka mota bort ett
av de orosmoln som hopar sig över småföretagen. Det
handlar om arbetsgivarens sjuklöneansvar i sjukför-
säkringen som föreslås bli 60 dagar. Jag tror att
många företagare och många som ofta är sjuka skulle
vilja få ett besked från regeringen om att det inte blir
någonting av det förslaget. Ge besked, Björn Rosen-
gren!
(Applåder)

Anf. 7 MARGARETA ANDERSSON (c):
Fru talman! Att drabbas av arbetslöshet eller bli
varslad om uppsägning är ett hårt slag för många
människor. Än värre känns det när varsel om uppsäg-
ningar sker inför semesterledighet eller julhelg. Oron
och ängslan växer under en tid som borde ha använts
till vila, rekreation och gemenskap med släkt och
vänner. Detta drabbade ungefär 800 anställda i Gisla-
ved före jul.
Ett stort ansvar för detta kan läggas på de före-
tagsledningar i kvartalskapitalismens spår som spri-
der vanmakt bland sina drabbade anställda. Samtidigt
faller även skugga på den nu styrande socialdemo-
kratiska regeringen som ägnar sig åt kvartalspopulism
i syfte att säkra ett fortsatt regeringsinnehav i stället
för att tillsammans med näringslivet utforma en ge-
mensam strategi för att skapa förutsättningar för ett
företagsklimat i världsklass. Den socialdemokratiska
politiken kan många gånger uppfattas vara av ad hoc-
karaktär där man städar upp efter inträffade katastro-
fer. I stället borde man ägna sig åt förebyggande
arbete.
Efter Socialdemokraternas och Vänsterpartiets
kongresser nyligen kan man konstatera att dessa par-
tiers ledningar inte skiljer sig från ledande företrädare
för kvartalskapitalismen. I sin iver att tillgodose de
egna väljargruppernas intressen lägger man diskus-
sioner om grunden för vår välfärds förutsättningar åt
sidan och ägnar sig åt en överbudspolitik i syfte att
köpa sig ett fortsatt förtroende från majoriteten av
befolkningen, precis på samma sätt som kvartalska-
pitalismens företrädare köper sig aktieägarnas fort-
satta förtroende genom att lägga kraftfulla varsel.
Detta kan komma att visa sig vara pyrrhussegrar där
den kortsiktiga nyttan i förlängningen effektivt drar
undan mattan för fortsatt tillväxt och välfärd.
Fru talman! I framtiden ligger den stora utma-
ningen i att bygga ett Sverige där företagsklimatet är
så gott att kvinnor och män vill starta och driva före-
tag. Där ska företagen inte ses som något nödvändigt
ont utan som en förutsättningen för välfärdens fort-
satta utveckling.
Fru talman! Att det ska råda likvärdiga villkor för
företagare i olika delar av vårt land är ett krav som
Centerpartiet har drivit länge. Men det krävs också
likvärdig villkor mellan företagare i hela Europa.
Detta är ett minimikrav för att vi ska kunna bygga ett
Sverige med ett företagsklimat i världsklass. Kommer
näringsminister Rosengren att driva krav i Bryssel på
att man inte kan använda EU-medel för att flytta
företag och verksamheter från en ort till en annan?
Att ensidigt från Sveriges sida försvåra för företag att
flytta ut eller lägga ned verksamheter är att ikläda sig
offrets roll, och det leder inte till framgång. Företag
ska vilja stanna i Sverige eller starta verksamhet här,
inte tvingas till det av en lagstiftning som är på fel
sida i det här sammanhanget.
Arbetet med att harmonisera regelverk inom hela
Europa och göra det enklare att vara företagare är
avgörande för det svenska näringslivets utveckling.
Det är också nödvändigt att erkänna att det inte är
företagets administration som skapar värden, utan det
är när de producerar varor och tjänster som resurser
till vård, skola och omsorg skapas. Med enklare reg-
ler, sänkta skatter och arbetsgivaravgifter har företag
möjlighet att utveckla nya produkter, vinna nya
marknader och anställa fler människor, och detta
ligger i allas vårt intresse.
Fru talman! För att en sådan långsiktig strategi
ska kunna utformas är det nödvändigt att tydliggöra
skillnaden mellan politikens och näringslivets olika
uppgifter. Genom att tydliggöra dessa skapas även
förutsättningar för en svensk motsvarighet till Corpo-
rate Social Responsibility, det ansvarskännande före-
taget. Men detta kan inte kommenderas fram utan
måste utformas i en dialog mellan politikens företrä-
dare och näringslivet.
Politikens främsta uppgift är att skapa långsiktiga
och stabila regelverk. Vem vill investera i ett land där
spelreglerna för gjorda investeringar kan förändras
över en natt när en minister vill visa handlingskraft
gentemot sina väljare?
Nu har snart ytterligare fyra år av socialdemokra-
tiskt styre passerat. Än en gång har vi sett möjlighe-
ten att inte bara påbörja utan även leverera resultat av
en ömsesidig dialog mellan politikens företrädare och
näringslivet gå oss förbi.
Centerpartiet vill ha ett maktskifte och en ny rege-
ring med starkt centerinflytande där orden inte stan-
nar vid just ord utan även blir praktisk politik, där
Sverige kan erbjuda ett företagsklimat i världsklass,
sunda statsfinanser, stabila spelregler, attraktivare
skatter och en säker kunskaps- och kompetensförsörj-
ning utformad tillsammans med
näringslivet.
Det är så vi vill att det ska vara: ett Sverige där fö-
retag vill stanna kvar och verka och utvecklas, inte
under tvång och hot om lagstiftning utan av egen fri
vilja.

Anf. 8 EVA FLYBORG (fp):
Fru talman! Vi fortsätter regera. Så sade Göran
Persson glatt på valnatten 1998. Så här tre och ett
halvt år efteråt inser vi att detta glada utrop på val-
natten har svenska folket har fått betala ett högt pris
för.
Göran Persson bildade då det så kallade superde-
partementet som skulle vara en viktig kugge i det
svenska tillväxtmaskineriet. Tyvärr ser vi nu resulta-
tet. Man har misslyckats med det mesta, fru talman.
Som exempel kan nämnas Telia-Telenor-affären,
utdelningen av mobillicenser samt en över två år
försenad infrastrukturproposition.
Det enda departementet egentligen har lyckats
med är att stänga av en väl fungerande kärnkraftsre-
aktor med stora kostnader som följd. Det har gjort att
Sverige blivit beroende av importerad el som produ-
ceras med hjälp av kol eller olja.
Lägg till detta en allmän misstro från regeringens
sida mot privata människors förmåga att äga och
driva företag. Som exempel kan nämnas näringsmi-
nisterns uttalande om rika personer som använder
skogen som en lekstuga.
Förra veckan var det en direktsänd idrottsgala i
TV. På måndag sänds filmgalan med glitter, jubel och
omröstningar. Vi har ännu aldrig sett någon TV-gala
där svenska folket får rösta på årets företagare.
Det är just synen på företagande och företagsam-
het som dagens aktuella debatt borde handla om. Det
är frågor som är av största vikt för att trygga jobben
och välfärden även i framtiden.
Fru talman! Socialdemokratisk näringspolitik kan
illustreras med följande lilla historia.
Kålle och Osborn satt på en bänk utanför Mast-
huggskyrkan en strålande vintersöndag med klarblå
himmel. De gick inte in. De tyckte att det räckte att
lyssna på musiken utanför. Bland besökarna fanns en
kvinna som kallades för Spader dam, en änka som
alltid var klädd i svart.
När gudstjänsten var slut strömmade besökarna ut,
och det bar sig inte bättre än att Spader dam halkade
på en isfläck alldeles framför Kålle och Osborn där
de satt på sin bänk. De satt där och sade: Där ligger
hon, ja. De gjorde inte en min av att hjälpa henne
upp.
Prästen kom springande och hjälpte henne upp.
Han frågade: Varför hjälper ni henne inte upp?
Det vet du väl att lagt kort ligger.
Det är precis som socialdemokratisk näringspoli-
tik: en oförmåga att ändra sin politik när verkligheten
förändras.
Vad har de för kort? Låt oss syna dem.
Resultatet blir tyvärr allt tydligare. På en rad orter
har företag lagts ned med förödande konsekvenser för
människor. Listan kan göras lång. Följande orter har
ju berörts av nedläggningar: Gisslaved, Katrineholm,
Kumla, Linköping, Gävle, Karlskrona, Ludvika, De-
gerfors, Norrköping och Arvika, och tyvärr många
fler. Vi har hört det förut.
Speciellt oroande är att dessa och många andra
orter i vårt land är extremt känsliga eftersom de har
eller har haft ett ensidigt näringsliv med ett fåtal -
eller bara en - dominerande arbetsgivare på orten.
I USA har en liknande utveckling lett till att öds-
liga spökstäder har skapats, där ingen bor och alla hus
står tomma. Om det inte görs någon radikal omlägg-
ning av den svenska politiken är risken stor att vi så
småningom får en rad spökstäder också här i Sverige.
Otänkbart? Orimligt? Inte alls.
Det här har regeringens egen omställningsexpert
Lars Jeding varnat för vid flera tillfällen.
Nyföretagandet sjunker med 16 %, som vi har
hört här tidigare i dag med statistik från Jobs and
Society. Det är så illa, fru talman, att vi nu för första
gången hamnar under det magiska 50 000-strecket.
Det anmärkningsvärda är att våra storstäder, som
tidigare har varit mycket pålitliga tillväxtmotorer, nu
också faller i statistiken. Det har aldrig tidigare hänt.
Göteborg -17,3 %, Stockholm -17,3 %, Skåne -
17,2 %. Listan kan göras mycket längre.
Vi ska också ha i minnet att entreprenörsviljan är
betydligt lägre i Sverige än i andra länder. I en under-
sökning som är gjord av Global Entrepeneurship
Monitor visades att Sverige kommer först på 16 plats
av 21 länder när det gäller entreprenörsviljan, ganska
långt efter t.ex. Norge.
1990 var antalet nya företag ungefär 78 000. Se-
dan dess kan utvecklingen liknas vid fallande löv. I år
landar det på knappt 49 000. Var och en kan räkna ut
vad som händer om inte den nedåtgående trenden
bryts.
Företagaren skulle ju bli vår tids hjälte. Men hur
blev det? I tidningen Företagaren har man frågat ett
antal småföretagare hur det egentligen blev med
hjältestatusen.
Resultatet är att det blev precis tvärtom. Det blev
ännu krångligare att vara företagare. Hjälteskapet
tycks bestå i att man ska stå ut med alla krångliga
regler som blir allt fler. Reglerna är ibland så krångli-
ga att inte ens myndigheterna själva kan tolka dem
eller räkna ut vad de egentligen innebär.
Vi behöver många nya och växande företag som
fyller på underifrån. På det här området saknar rege-
ringen förslag helt och hållet. Det pratas och utreds
om vad som ska göras, så kallade avtal om tillväxt
undertecknas men inget händer i praktiken i verklig-
heten.
Vi i Folkpartiet menar att de välståndsbildande
krafterna är grunden för att välfärden långsiktigt kan
tryggas. Vi behöver följande fem kort.
· Minskat krångel. Låt företagarna vara företagare
och inte byråkrater.
· Bättre konkurrens och rent spel på marknaden.
· En stark och uthållig energipolitik. Skrota inte väl
fungerande kärnkraftverk i förtid.
· Vägar som går att köra på även om man är företa-
gare.
· Gör det billigare att anställa. Sänk arbetsgivarav-
gifterna.
Fru talman! Hur många spökstäder ska vi få i Sve-
rige innan Björn Rosengren och regeringen vaknar
och gör något? Hur många procent ska nyföretagan-
det falla innan Björn Rosengren gör något? Vad blir
regeringens förslag?
Jag passar på att överlämna vår senaste företa-
garmotion till näringsministern. Den borde man anta
så att vi får en bra näringspolitik i Sverige.

Anf. 9 BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! De senaste åren har sysselsättningen
ökat i landet. Det har lett till minskad arbetslöshet och
en högre BNP-tillväxt än vi varit bortskämda med på
sistone samt inte minst bättre statsfinanser.
Det privata konsumtionsutrymmet har ökat. Skat-
teintäkterna har också ökat, vilket lämnat utrymme
för både utgiftsreformer och skattesänkningar.
Framtiden ser dock dystrare ut. En mycket ange-
lägen fråga i dagens debatt, fru talman, är varför
många av våra företag flyttar utomlands - främst till
låglöneländer - och lämnar besvikna uppgivna före
detta anställda åt sina öden. Det kan vara anställda
som har jobbat länge i företaget och kanske förväntat
sig att stanna på sin arbetsplats till pensionen.
Att inte i tid möta framtidens krav och t.ex. kom-
petensutveckla sin personal är ett resursslöseri man
inte har råd med i dagens globaliserade värld, präglad
av snabba förändringar. Kontinuerlig kompetensut-
veckling gynnar både arbetstagare och arbetsgivare
och måste huvudsakligen vara dessas ansvar, framför
allt arbetsgivarens. Staten kan på olika sätt försöka
underlätta kompetensutvecklingen.
En av dessa chanser kunde ha varit möjligheten
till individuella kompetenskonton som regeringen nu
tyvärr sumpar genom att skrota den ambitiösa utred-
ningen. Den kunde ha legat till grund för att den en-
skilde individen hade fått en liten grundplåt för sin
kompetensutveckling och på så sätt stå bättre beredd
vid nedläggning och arbetslöshet.
Frågan blir vart de 2,5 miljarderna från överens-
kommelsen tar vägen. Jag är rejält besviken. Lika
besvikna kommer alla arbetstagare och enskilda fö-
retag att bli som nu går miste om chansen att indivi-
duellt få bestämma om sin kompetensutveckling.
Fru talman! Varslen förra året var många: 31 000
bara inom industrin. Det har inte varit värre på över
tio år då ca 80 000 inom industrin varslades.
Nedläggningsbeslut på väletablerade företag som
Gislaveds däck och stålverket i Degerfors skakar
landet, och kommunalråd och landshövdingar deltar
och uttalar sig. Ericsson säger också att man kommer
att varsla på nytt. På alla dessa orter har människor
fått gå från sina platser.
I många av dessa fall var det inte huvudsakligen
lönsamheten som brast utan vad företagsledningarna
kallade strategiska hänsyn, vilka för utomstående inte
alltid verkar invändningsfria.
Fru talman! Underleverantörer som jagar kostna-
der på alltmer hårdnande marknader drivs att flytta
tillverkningen till låglöneländer. Om det enda som
betyder något för svensk industri vore att jaga kort-
siktiga kostnadsfördelar så kanske det är logiskt. Men
det är inte så man bygger industriell långsiktig styrka,
utan forskning visar att man gör det i kluster, i var-
andras närhet och i utvecklingssamarbete mellan
leverantörer och kunder. Givetvis måste ens kostna-
der hela tiden ses över. Allt annat är dålig hushåll-
ning. Men att stirra sig blind på dagens kostnads-
struktur är ett statiskt reaktivt synsätt, vilket knappast
leder till framgång i en dynamiskt föränderlig värld.
Kortsiktigheten i näringslivet börjar nu också kri-
tiseras internt, vilket förhoppningsvis kan öppna
dörrarna för en diskussion om hur ägaransvaret ska
tas i ett näringsliv som alltmer ägs av anonyma fon-
der, vilka egentligen ska företräda våra intressen,
eftersom det är våra sparpengar och våra pensions-
pengar. Våra intressen som anställda, som underleve-
rantörer, som kunder och som samhällsmedborgare,
beroende av den service, infrastruktur och framtidstro
som kan vara intimt förknippad med framtiden för de
företag som vi själva delvis äger, måste givetvis göra
sig hörda.
Vad är viktigast för oss? Givetvis är det att företa-
gen är konkurrenskraftiga nog att möta framtiden.
Men viktigare än att kortsiktigt möta kvartalsbokslut
och kanske få någon promilles högre avkastning kan
vara att företaget på orten hemmavid kan fortsätta att
verka där och att service och infrastruktur finns kvar
där. Ibland kanske omvandlingstrycket omöjliggör
annat än en nedläggning eller flytt. Men i andra fall
kanske det skulle ha betydelse om styrelsen i bolaget
speglat de faktiska ägarna och om alla hade fått säga
sitt hjärtas mening. Då hade kanske andra beslut
fattats och andra prioriteringar gjorts.
Det är kanske dags att AP-fondernas, PPM-
fondernas och sparfondernas rättmätiga ägare börjar
föra sin egen talan. Man kan ju undra om de som nu
sitter på rösträtterna, fondernas förvaltare, skulle föra
sina rösträtters talan och argumentera som de rättmä-
tiga ägarna, dvs. vi sparare, skulle.
När uppsägningstiderna nu går ut är det ju ound-
vikligt att arbetslösheten stiger om inte nyanställning-
arna kan kompenseras. Och det fattas också utbildad
arbetskraft.
Våra stora företag som vi alla har räknat som
svenska stöttepelare i ekonomin har i och med globa-
liseringen sålt ut sig till större utländska ägare, och då
är steget inte långt till att flytta verksamheten också.
Negativt för sysselsättningen i Sverige är också att
huvudkontoren efter uppköp och sammanslagningar
ofta flyttas till det land där den största ägaren har sitt
hemvist.
Känslan att behålla företaget i Sverige finns inte
kvar, och det är här som man skulle vilja ha en dis-
kussion om ägandet och om hur Sverige ska stå in-
dustriellt rustat för framtiden.
Skillnaden mellan dagens lågkonjunktur och kri-
sen för tio år sedan är att dagens kris beror på överin-
vesteringar i IT-företag och telecom, en aktiebubbla
som spruckit och exceptionella världshändelser. Vid
den förra krisen var det också en kreditbubbla, men
det var en kostnadskris. Då försökte vi med fast väx-
elkurs. I dag klarar sig Sverige relativt väl tack vare
att vi gynnas av att kronan är svag, framför allt gen-
temot dollarn. Därför går exportföretagen bra. Förut-
sättningarna hade inte varit lika goda om vi hade varit
med i EMU. Och just detta, förmågan att lättare rida
ut konjunktursvängningar och chocker, är ett av skä-
len till att stå utanför. Rapporter pekar också på att
Sverige har klarat sig mycket bra ekonomiskt gente-
mot många länder i EU.
I mitt nästa inlägg kommer jag att tala lite om
kompetensen.

Anf. 10 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag vill kortfattat kommentera några
av de inlägg som vi hittills har hört. Först verkar det
som om alla inte har läst de senaste sysselsättnings-
siffrorna. Sysselsättningen fortsätter faktiskt att öka
och arbetslösheten fortsätter att minska. Den öppna
arbetslösheten var 3,6 % i december. Det är, om man
undantar maj 2001 då siffran var 3,5 %, den lägsta
siffran på över tio år. Det är inte resultat av någon
AMS-satsning. Tvärtom minskar antalet människor i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Inte ens den om-
fattande nedgången i IT-sektorn kan rubba utveck-
lingen. Det är faktiskt fler människor som arbetar i
IT-sektorn i dag än det var för ett år sedan.
Ett annat exempel. På Volvo i Göteborg nettoan-
ställde man 20 personer varannan vecka förra året.
För medlemmarna på Metalls avdelning 41 i Västsve-
rige har arbetslösheten nästan halverats på ett år och
är nu under 4 %. Man kommer knappt ihåg när den
senast var så låg. Detta är också en verklighet i Sveri-
ge, trots varsel och uppsägningar på flera håll. Och
jag säger inte att det inte finns några problem, men
jag säger att man faktiskt måste se både de positiva
siffrorna och de negativa om man vill vara seriös i
debatten.
Sverige är alltså så starkt att det trots den svaga
internationella konjunkturen skapas alltfler jobb i vårt
land. Och det kan ni väl åtminstone glädjas åt. Ni kan
väl ändå säga att det är ganska bra, om ni nu inte vill
ta i för hårt. Men man får nästan intrycket av att en
del av er är födda under ett svart moln, så att ni aldrig
förmår att glädjas åt någonting utan att er huvudupp-
gift i politiken är att påstå att allting alltid går åt sko-
gen, eller som vi säger i Norrbotten, dysterkvistar.
Jag är stolt över att Sverige faktiskt verkar kunna
hävda sig väl. Jag är ganska säker på att det beror på
alla de åtgärder som vi har vidtagit under de senaste
åren. Men jag underskattar inte risken för en sämre
utveckling. Vi kan komma att få ökad arbetslöshet
under våren. Det är bl.a. därför som vi förberett AMS
på en sådan situation. Men just därför är det så viktigt
att vi nu håller greppet om ekonomin och att vi inte
börjar slarva med statsfinanserna. Därför måste mo-
deraterna tala om hur de ska finansiera sina gigantis-
ka skattesänkningar till de välbeställda. Det har de
fortfarande inte gjort.
Fru talman! Per Westerbergs inlägg var i övrigt
lätt att förutse. Han har bara två strängar på sin gitarr.
Knäpper man på den ena börjar den ljuda om skatte-
sänkningar. Och knäpper man på den andra hörs en
melodi om marknaden.
Låt mig säga några ord om marknaden. Markna-
den är bra i många fall. Den är en källa till dynamik
och utveckling. Visst är det så, det erkänner jag. Men
man gör ett mycket allvarligt misstag om man tror att
marknaden löser alla problem. Se på historien. Mark-
naden byggde inte järnvägarna i Sverige. Marknaden
startade inte universiteten i Uppsala och Lund och
drog i gång forskningen. Marknaden byggde inte upp
myndigheterna, en omutbar statsförvaltning och ett
effektivt rättsväsende.
På samma sätt är det i dag. Marknaden löser inte
behovet av högutbildad arbetskraft. Marknaden
kommer aldrig att bygga ut bredband i hela landet.
Och marknaden skapar inte barnomsorg och skola för
de minsta och vidareutbildning och kompetensut-
veckling för de vuxna. Marknaden ser inte ens till att
upprätthålla det som är förutsättningen för dess egen
existens, nämligen fungerande konkurrens.
För allt detta krävs politik, politiska beslut och
skatter. Och Per Westerberg driver linjen att det inte
ska vara någon politik. Och jag skulle gärna vilja höra
vad mittenpartierna anser om detta.

Anf. 11 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Det verkar som om näringsministern
inte lyssnade på mitt inlägg. Han verkade ha ett fär-
digskrivet andra anförande och angrep mig för saker
som jag över huvud taget inte tog upp i mitt första
inlägg. Men låt mig ändå kommentera detta för att vi
ska få en konstruktiv debatt.
Ja, det är det fria företagandet som i stor utsträck-
ning har byggt upp välfärden i Sverige. Staten ska
vara stat och göra det som åligger staten. Det gäller
väldigt mycket inom utbildning och rättsväsende, att
se till att man får bra regler så att man får bra företa-
gande och bra villkor för arbetskraften och de som
ska jobba, utvecklas och trivas i Sverige.
Jag är stolt över att vi räddade SSAB under den
borgerliga regeringen i början 1980-talet. Lika stolt är
jag över att vi genomförde de radikala avregleringar-
na av telemarknaden, IT-marknaden, elmarknaden
och av arbetsförmedlingarna som enligt många inter-
nationella bedömare skapade basen för den ekono-
miska återhämtningen på 1990-talet.
Jag är glad över att näringsministern blev åtmins-
tone lite mer realistisk i sitt andra inlägg och kom
ihåg någon mån av självkritik och inte bara ser allt i
blått och menar att allt är enkelt och lätt kan genom-
föras.
Vi har faktiskt betydande problem. Det gäller Gi-
slaved, Degerfors och Katrineholm som jag har valt
som exempel. Det är exempel som väl lämpar sig för
att sammanfogas med flykten av huvudkontor ur
landet - beslutskraften försvinner ur landet beroende
på att det inte varit tillräckligt attraktivt att stanna.
När huvudkontoren inte finns i Sverige minskar
trycket på att satsa på Gislaved och på att satsa i De-
gerfors och i Katrineholm. Det är därför viktigt att ha
huvudkontor, forskning och utveckling i Sverige. Det
är förödande när utländska dotterbolag bara till en
tiondel av vad de sade för åtta år sedan anser det värt
att satsa på Sverige. Detta är ett direkt underkännande
av det klimat som vi är så beroende av för vår välfärd
och utveckling.
Björn Rosengren, det är inte bara öppet arbetslösa
som det handlar om, utan det handlar i lika hög grad
om hur många det är som arbetar en vanlig vardag.
Det är faktiskt det vi lever på - dvs. på dem som
arbetar. Äts då minskad arbetslöshet upp av syssel-
sättningsåtgärder, av närmast mer än fördubblade
långtidssjukskrivningar sedan år 1997 och av en
kraftig ökning av förtidspensioneringarna är detta ett
underkännande och ett allvarligt problem.
Vi måste satsa mer på att få tillbaka människor i
arbetslivet. Vi måste se till att vi tar bort sjukhuskö-
erna, att människor får vård i rätt tid. Det är lönsamt
för den enskilda människan. Det är humant, och det
är lönsamt för skattebetalarna.
Vi måste stärka småföretagandet. Det nyföreta-
gande som vi nu har är det lägsta sedan man började
föra statistik. Detta är allvarligt.
När företagare kan sitta i skatteprocesser i 20 år
och få rätt men har varit i personlig konkurs i 20 år är
det inte bara tragedi utan också skandal. När männi-
skor som trots att de gjort allt rätt får straffavgift
enligt miljöbalken eller - bara för en med några dagar
för sent inlämnad blankett - får dryga böter och an-
mälan till åtal, är det skandal att man inte gör något åt
det. När man har småföretagare som utan att ha fått ut
en krona i företaget, beroende på straffåtgärder i form
av 3:12-regler som förföljer småföretagarna, är det
skandal när de tvingas i personlig konkurs.
Till sist, fru talman, vi sänker skatterna för en
bred svensk medelklass. Socialdemokraterna har gjort
det för Sveriges rikaste personer och har satsat på
maxtaxor för många högavlönade. Bl.a. jag har an-
ledning att tacka näringsministern för det bidraget,
men det avstår jag gärna från.

Anf. 12 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Per Westerberg upprepar namnen
Degerfors, Gislaved och Katrineholm. Men vad var
förslagen, Per Westerberg, och vad var problemen?
Företagsbesluten utgår från makten i företagen.
Degerfors ägs av Avesta Polarit - finska, holländska
och engelska intressen. Såvitt vi kan bedöma fanns
det inte affärsmässig grund för att utfärda det här
beslutet. Det är en strukturåtgärd inom ramen för en
multinationell koncern.
Vilket förslag lade Moderaterna och när gjorde ni
det senast - för att stärka samhällets eller löntagarnas
inflytande i den processen? Det har väl aldrig skett. I
varje motion ni väcker här i riksdagen vill ni förta det
demokratiska inflytandet och ytterligare skärpa kapi-
talmakten.
Gislaved - vilken osis att det framkom att det är
EU-kommissionen som förstör konkurrenskraften och
marknadskrafterna och som med ett enkelt bidrag ser
till att styra investeringarna och därmed nedläggning-
arna. Osis, Per Westerberg, men inte ett ord om det
från din sida!
Där finns det också anledning att fråga sig: Hur är
det möjligt att facket inte var med i bilden i tidigare
MBL-överläggningar? Det strider ju helt mot andan i
vår arbetsrättslagstiftning. Jag tror att Björn Rosen-
gren är lika oroad över det som jag själv. Affärsmäs-
sigt finns där, såvitt jag förstår, ingen grund.
Degerfors - ja, genom att det formellt är ett finskt
bolag med huvudkontoret i Finland har man inte ens
rätt till representation i bolagsstyrelsen från fackets
sida. Men förra gången, år 1993, räddade facket De-
gerfors genom ny produktionsteknik.
Jag efterlyser alltså, Per Westerberg, synpunkter
som skulle kunna vara något konstruktiva.
Låt mig ta upp arbetsrätten. Vi i Vänsterpartiet har
i flera år tagit upp detta med uppsägningskostnader,
avgångsvederlag, hur lång tid företaget ska betala ut
lön etc. Vi vill inte förbjuda uppsägningar. Omstruk-
turering måste ske, och uppsägningar måste ske. Men
varför ska bördan läggas på de enskilda arbetarna?
Varför ska bördan läggas på a-kassan? Varför ska
bördan ensidigt läggas på samhället?
Vi menar att MBL-rättigheterna ska skärpas. Det
kan inte vara kapitalägarnas representanter som ensi-
digt ska avgöra företagets framtid. När frågor dyker
upp i EU om nya EU-direktiv och nya grönböcker där
det talas om företagens sociala ansvar och om bättre
inflytande från samhällsintressen och löntagarintres-
sen säger Svenskt Näringsliv, naturligtvis med Mode-
raterna på efterkälken: Nej, sådant ska inte ni syssla
med. Sådant ska inte heller politiken inom ramen för
EU syssla med. Låt marknaden verka fritt och låt
kapitalintresset verka!
Omställningsresurser - nej, Barbro Feltzing!
Individuella kompetenskonton ska vi ha, inte sant,
Björn Rosengren? Nu kör vi väl?
Omställningsförsäkringar vid uppsägning ska vi
ha, så att inte den enskilde får bära bördan.
Jag menar att det bör inrättas omstrukturerings-
fonder finansierade av arbetsgivaravgifter, så att
näringslivet - det ska man göra tillsammans - bär de
kostnader som behövs för att mobilisera resurser när
företag läggs ned och när kommuner, länsaktörer,
fackföreningar och mindre företag i god entrepre-
nörsanda behöver skapa nytt.
Är Björn Rosengren med på att driva en aktivare
statlig strukturpolitik?
Sedan har vi ägandet - alltmer internationellt och
alltmer institutionellt, men också allt mindre verk-
samhetsanknutet och allt mindre orts- och landsan-
knutet. Vi behöver människor som bryr sig om före-
tagen, inte bara pengarna, Per Westerberg!

Anf. 13 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Mycket är bra i vårt land. Vi har goda
förutsättningar på många områden. Men politikers
roll är naturligtvis att försöka förbättra det som inte
fungerar, det som inte är bra. Näringsministern ska
inte bli ledsen om vi pekar på de problem och risker
som finns, för det tror jag är vad människor förväntar
sig - inte minst alla de som nyligen drabbats av var-
sel. Det måste väl ändå erkännas vara ett bekymmer
om varslen ökar från att gälla 25 000 till att gälla
69 000 personer sett över ett år. Det måste väl ändå
vara ett problem om sysselsättningsutvecklingen i
Sverige är sämre än hos de flesta andra EU-länderna.
Varför nöja sig med att vara tolva bland EU:s länder
över perioden 1995-2000? Det duger inte, närings-
ministern!
Sverige är ett land som, precis som alla andra län-
der, är beroende av vad som händer i omvärlden.
Personer, företag och kapital dras till länder som
erbjuder en positiv och god jordmån. Sverige måste
vara med och tävla i de sammanhangen, och vi måste
göra det på rättvisa villkor.
Till min egen förvåning finner jag mig instämma
med Hans Andersson när det gäller kritiken mot EU-
stöd. Om det är så att EU-stöd orsakat nedläggningen
i Gislaved är det naturligtvis förfärligt och något som
en svensk regering med kraft bör motverka.
Vi tävlar med många andra länder och kan också
jämföra oss med andra länder. Vi kan titta på Irland
eller Nederländerna som har en långt mer positiv
utveckling än vad vi har. Varför är det som ger re-
sultat i andra länder fel i Sverige?
Hur kan vi tro att en politik som ger sämre villkor
i vårt eget land när det gäller förmögenhetsskatt,
dubbelbeskattning och inkomstskatt ska leda till att vi
får en utveckling som är bättre än den i andra länder?
Det får vi inte. Vi får en sämre utveckling, vilket den
statistik som jag har pekat på har visat.
Återigen: Jag, många företagare och många män-
niskor som har många sjukdagar skulle bli väldigt
glada om näringsministern något ville kommentera
utredningens förslag om utökad sjukförsäkringsperi-
od. Arbetsmarknaden får inte bli en ointaglig borg för
dem med många sjukdagar.

Anf. 14 MARGARETA ANDERSSON (c):
Fru talman! Det är trist att näringsministern inte
lyssnar särskilt noga på de inlägg som vi från mitten-
partierna har gjort i den här debatten. Men det förs
protokoll över debatten, och dessutom finns våra
motioner och andra förslag dokumenterade. Om nä-
ringsministern är intresserad så går det säkert att få
tillgång till dem.
Det livslånga lärandet har varit uppe några gånger
i debatten. Det är avgörande för att dagens arbetskraft
ska kunna se möjligheter i framtiden.
Som det ser ut i dag är många människor hotade
av uppsägning på grund av att de har en för låg kom-
petens för morgondagens arbete. Dessutom finns det
hot mot företagen som innebär att de inte kan få till-
räckligt med kvalificerad arbetskraft om inte verk-
samheten med ett fungerande kompetenskonto kom-
mer i gång.
Den som i dag är 50 år eller däröver har kanske
15-17 år kvar i arbetslivet. Men det finns väldigt små
möjligheter att finansiera det livslånga lärandet. Som
läget ser ut i dag är det svårt att fylla på sin kompe-
tens för att vara attraktiv på arbetsmarknaden. Utan
kompetenskonto kommer vi ingenvart.
Nu vet jag att näringsministern har aviserat ett
förslag om kompetenskonto, men det har varit så
många knöligheter och problem med förslaget från
regeringen så jag börjar oroa mig för att förslaget inte
ska läggas fram i mars.
För de anställdas, för de arbetslösas och för ar-
betslivets skull måste detta förslag genomföras, om
inte människors framtidstro ska knäckas.

Anf. 15 EVA FLYBORG (fp):
Fru talman! Näringsministern undrade här tidigare
om alla vi i oppositionen var födda under ett svart
moln. Det är vi inte, men vi är inte heller födda i
farstun, Björn Rosengren. Vi kan läsa mellan raderna.
Oppositionens viktigaste roll är att kritiskt grans-
ka det som regeringen gör, eller vad den i många fall
inte gör. Det är väl det som regeringen har problem
med. Men, som sagt, lagt kort ligger, och nu ser vi att
handen är mycket svag. Rosengren har inte ens par i
tvåor.
En starkare hand för företagsamheten är de fem
kort som jag tidigare talade om.
Det måste bli ett minskat krångel.
Låt företagarna vara företagare, inte byråkrater!
Det måste bli en bättre konkurrens och rent spel
på marknaden.
Vi måste ha en stark och uthållig energipolitik.
Skrota inte väl fungerande kärnkraftverk i onödan,
Rosengren!
Vi måste ha vägar som det går att köra på. Även
företagare behöver transportera sina varor.
Gör det billigare att anställa! Sänk arbetsgivarav-
giften, och det rejält!
Fru talman! Den allvarligaste signalen i dag är
ändå statistiken över nyföretagandet. Det har minskat
från 1990 då det fanns drygt 78 000 nystartade före-
tag till år 2001 då det startades 48 000 nya företag.
Det är en minskning med 30 000 företag på drygt tio
år.
Jag tycker inte att vi ska prata mera om sysselsätt-
ning, som är ett genomgående tema när näringsmi-
nistern talar och när regeringen försöker att framhålla
hur duktig den är. Målet är inte, kan inte och ska inte
vara att sysselsätta folk som någon sorts terapi. Prata
om riktiga jobb i stället! Människor är inte och ska
inte vara nöjda med att vara ute ur regeringens ar-
betslöshetsstatistik. De vill ha riktiga jobb som de kan
försörja sig på.
Fru talman! Jag hoppas verkligen att vi i Sverige
aldrig får sådana spökstäder som man redan har på
många ställen i USA. Jag hoppas verkligen att rege-
ringens egen utredare, Lars Jeding, inte får rätt.
Jag hoppas att näringsministern nu tar tillfället i
akt och tittar på våra förslag till förbättringar - just
för att han inte tycks lyssna på debatten överlämnade
jag vår motion. Då skulle det kunna komma ut nå-
gonting positivt ur den här debatten, och då, fru tal-
man, kan lagt kort gärna få ligga.

Anf. 16 BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! Kompetenskraven i arbetslivet har
ökat år från år. Många branscher lider av kompetens-
brist. Det finns en dold kompetens i landet som utgörs
av de nya svenskarna, invandrarna. Det stora flertalet
har i dag arbeten som de är mycket överkvalificerade
för. Denna kompetens måste tas till vara. Ansträng-
ningar måste till för att detta resursslöseri inte ska
fortsätta.
Företag som ska lyckas på en internationell mark-
nad eller en hemmamarknad präglad av en alltmer
internationaliserad kundkrets kan knappast gynnas av
att man utestänger utländska inslag.
Fru talman! Det är viktigt för sysselsättningen och
ekonomin att kontinuerligt utveckla kompetensen.
Men det gäller också att så väl som möjligt utnyttja
den kompetens som redan finns. Kompetensen, hu-
mankapitalet, är den resurs i samhällsekonomin som
växer ju mer den används. Däremot minskar den om
den inte används.
För att möta demografiboomen om några år måste
vi bli mycket duktigare på att ta till vara varandras
talanger. Att som i dag utestänga stora grupper från
arbetslivet och att ha ett arbetsliv och samhällsklimat
som leder till ett ökat antal sjukskrivningar och till att
många går in i väggen - det är bara ett fåtal som orkar
jobba till den egentliga pensionsåldern - är inte ett
bra sätt att möta framtiden.
Som näringsministern påpekade är människans
vilja att ta ett arbete nationens största tillgång. Men
att rehabilitera människor så att de kommer tillbaka
till en stressig arbetsmiljö är inte livskvalitet. Kanske
en sänkning av normalarbetstiden skulle bidra till att
livskvaliteten höjdes.
Det gäller att underlätta för människor att kunna
ta sig in på arbetsmarknaden och kunna byta arbete.
Där finns det en tröghet. En möjlighet att minska
denna tröghet och att ge ungdomar och invandrare en
chans att komma in på arbetsmarknaden är det friår
som Miljöpartiet drev igenom i samband med bud-
getarbetet. Genomförs det ett nationellt friår i positiv
anda kommer flera att få chansen i och med att rör-
ligheten på arbetsmarknaden blir större.

Anf. 17 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Till att börja med vill jag ta upp frå-
gan om statistiken från Jobs and Society. Jag anser att
den statistiken inte är tillförlitlig. Den visar inte bara
startande av nya företag utan även ombildningar
genom ägarbyten och byten av juridisk form, och den
ger en helt skev bild av verkligheten. Dessutom har
denna statistik bara förts sedan 1997.
Den officiella statistiken upprättas av Institutet för
tillväxtpolitiska studier. Det är ett gediget statistiskt
arbete som bygger på enkätundersökningar. Den
statistiken visar att antalet nystartade företag har ökat
stadigt under de senaste åren fram till år 2000. Upp-
gifter om 2001 kommer i juni, och då får vi se hur det
ser ut. Kanske dämpades utvecklingen något på grund
av den internationella oron, men det är inte säkert mot
bakgrund av de förhållandevis goda sysselsättnings-
siffrorna.
Vi får se. Men en sak är jag säker på: Så dåligt ny-
företagande som det var under Per Westerbergs tid i
regeringen var det inte under 2001.
Fru talman! Företagsklimatet är dåligt, säger Per
Westerberg m.fl. Hur kommer det då sig att svenska
ungdomar är mer positiva till att starta nya företag än
ungdomar i övriga Europa? Det är inte jag som säger
det, utan det är Sören Gyll och organisationen
Svenskt Näringsliv.
I mars förra året publicerade Svenskt Näringsliv
en rapport om unga människors inställning till företa-
gande i tio länder i EU. De svenska ungdomarna var
mest positiva av alla till att starta företag.
I början av 2000 frågade NUTEK ett antal före-
tagsledare om företagsklimatet. Slutsatsen av den
undersökningen var att företagsklimatet blev bättre i
slutet av 1990-talet. Det var alltså sämre på Wester-
bergs tid, om man frågar företagarna.
Fru talman! Jag ske be att få kommentera några av
de frågor som tagits upp här.
Det är inte så att Scania i Katrineholm har flyttat
utomlands. Man har flyttat till Södertälje, och det är
nog så besvärligt. Men det som är tyngden i den
svenska arbetsmarknadspolitiken är dess flexibilitet,
dess förmåga att varje gång det blir en stor eller
mindre strukturomvandling hantera detta. Det har vi
gjort i Katrineholm. Vi har tillfört ny industri, och vi
har tillfört nya investeringar med hjälp av företag.
Det som är själva poängen i den svenska arbetsmark-
nadspolitiken är förmågan att hela tiden anpassa sig
till den förändring som sker, att anpassa sig till kar-
tan. Det kommer också att ske i Gislaved. Det kom-
mer också att ske i Degerfors. Vi kommer att se den
här typen av strukturella förändringar.
Jag vill inte påstå att det är bra. Jag förstår att de
människor som finns på dessa orter blir upprörda.
Men jag vill påstå att det som har varit tyngdpunkten
i den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken
just har varit förmågan att stimulera och stödja om-
strukturering och tillse att vi får nya jobb, att vi får
näringar och produkter så att vi kan hävda oss på
världsmarknaden. Det är faktiskt en skillnad mot den
arbetsmarknadspolitik och näringspolitik som ni
redovisar.
Här talar Per Westerberg om bottenträsk när det
gäller regeringens förmåga att styra landet. Ja, vill
man säga att det är bottenträsk att vi skapade 300 000
nya jobb, vad var det då när den gamla borgerliga
regeringen - den var väl ny då - förlorade 450 000
jobb och det blev 50 000 konkurser? Vad var det då,
om inte bottenträsk?
Därtill vill jag säga att i dag är det 300 000 fler
som är sysselsatta än vad det var tidigare.

Anf. 18 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Bottenträsk, sade Björn Rosengren.
Det var vad det internationella institutet kom fram till
att det var när det gällde näringsklimatet och vad
regeringen stod för, inte när det gällde svenskt företa-
gande och inte när det gällde svensk forskning och
utveckling.
Björn Rosengren, vi vände utvecklingen i början
på 90-talet. Vi genomförde de radikala reformerna på
telemarknaden och elmarknaden, och vi genomförde
avregleringen av arbetsförmedlingarna och beman-
ningsföretagen. Det internationella institutet säger att
just detta kanske var de viktigaste orsakerna till den
ekonomiska framgången på 90-talet.
Är verkligen Björn Rosengren nöjd med att unge-
fär 100 stora svenska företags huvudkontor har för-
svunnit från landet? Är det inte så att när huvudkon-
toren försvinner från landet tar forskningen och ut-
vecklingen stryk och att vi tappar kraft i Degerfors,
Gislaved och Katrineholm? I Katrineholm var det inte
bara fråga om Scaniabussar. Glöm inte Flextronics,
med mångdubbelt fler anställda som hotades, som
försvinner från landet.
Jag vill gärna se att kommunisterna stöder oss i
EU-nämnden när det gäller att ta bort en del av EU:s
regionalpolitik, som har förorsakat en del av proble-
men i Gislaved, och att de inte bara struntar i det när
det kommer till skarpt läge i nämnden.
Är Björn Rosengren nöjd med att var fjärde
svensk i arbetsför ålder inte går till arbetet och att
man inte vill satsa på att ta bort vårdköerna så att
människor får vård i tid? Är det lönsamt, mänskligt
och humant? Är Björn Rosengren nöjd med att man
inte satsar tillräckligt för att komma till rätta med
ökningen av förtidspensionerna? Näringspolitiken får
godkänt bara av 12 % av svenska företagare. De är
missnöjda med rättssäkerheten på skatteområdet, med
miljöbalken, med konkurrensen från det offentliga
och med straffskatten på småföretagare som kallas
3:12-reglerna. Och är det verkligen riktigt när nyfö-
retagandet är det lägsta sedan 1990, då statistiken
började föras?

Anf. 19 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Det var sorgligt att Per Westerberg
inte hade något att säga när han begärde debatt och
fick chansen. Det var sossarna som var dåliga, det var
vårdköerna som var för långa. Men vad har detta att
göra med svensk sysselsättningsutveckling och
svensk företagsamhet?
Det finns massor att göra, och jag har försökt att
peka på detta, också när det gäller småföretagen,
Björn Rosengren: 3:12-reglerna, underlätta ägarskif-
ten, ta bort sjuklönen, förenkla på Simplexsidan.
En del säger att björnen sover, men jag som kän-
ner Björn Rosengren vet att han är farlig och att han
har handlingskraft. Låt oss nu gemensamt köra det
här loppet, så ska det nu gå bra.
När det gäller ägarfrågorna undrar jag: Hur är det
möjligt att i Sveriges riksdag diskutera de här frågor-
na, efter att ha sett företagsbesluten, utan att väcka
frågan om odemokratiskt ägande? Det institutionella
ägandet är kortsiktigt. Det är inte verksamhetsanknu-
tet. Det har mycket liten anknytning till orten.
Min gamla bolagskamrat, höll jag på att säga,
Percy Barnevik suckade i TV i går när han avgick
från Investor över kortsiktigheten, aktieinflytandet
och över hur företagen sköts. När Barnevik suckar, då
ryter jag om samma sak. Bort med den kortsiktiga
spekulationen och fram för folk som vill utveckla
företagen!
Då, Björn Rosengren, jag delar uppfattningen att
vi har ett bra läge med goda statsfinanser och låga
räntor. Vi har lyckats mycket bättre än många andra
länder. Vi har gjort det tillsammans. Men bagatellise-
ra inte svårigheterna. Vi har ett gigantiskt omställ-
ningsarbete framför oss. Det är ett mycket svårt ar-
bete, särskilt när det gäller de utsatta regionerna. Vi
är många som bor i dessa utsatta regioner, beroende
av stora företag. Vi måste ha en total omställning av
näringslivet inom tidsramen några decennier. Då
måste vi utbilda oss, vi måste få inflytande och vi
måste få institutioner som ger människor trygghet.
När borgerligheten bara gnäller, var förvissad om
att vi från Vänstern har ett konstruktivt handslag.
Tack, Björn.

Anf. 20 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Först av allt: Konjunkturläget är osä-
kert. Därför har vi en hög beredskap, bl.a. i AMS. Vi
måste också driva en långsiktig näringspolitik.
Låt oss fortsätta att öka antalet studerande på hög-
skolorna, och då speciellt inom naturvetenskapliga
och tekniska ämnen.
Låt oss fortsätta att förstärka de s.k. kompe-
tensklustren i Sverige, t.ex. Bioteknikklustret i Umeå,
Telekom City i Karlskrona och Timeklustret i Stock-
holm.
Låt oss vidareutveckla de regionala tillväxtavta-
len, så att tillväxten kan komma hela landet till del.
Låt oss skapa ett nationellt entreprenörskapspro-
gram, såsom regeringen föreslog i höstas, och förbätt-
ra den tidiga riskkapitalförsörjningen för företagen.
Låt oss satsa på att öka inflytande och medbe-
stämmande på arbetsplatsen, minska stressen och öka
trivseln på jobben.
Låt oss skärpa konkurrenspolitiken och bekämpa
kartellbildning.
Låt oss bygga upp individuella kompetenskonton
så att fler kan få möjlighet till utbildning och kompe-
tensutveckling.
Låt oss förbättra och bygga ut Sveriges vägar och
järnvägar, och låt oss fortsätta satsningarna på IT-
infrastrukturen.
Men det kanske allra viktigaste: Låt oss bygga
upp ett förtroendefullt samarbete igen mellan politi-
kerna, fackföreningsrörelsen och näringslivet. Där
tror jag faktiskt att förutsättningarna är avsevärt bättre
än på länge, åtminstone att döma av vad jag har hört
från den nya organisationen Svenskt Näringsliv. Vi
har en utomordentligt bra dialog med den. Så kan vi
återskapa den svenska modellen som en gång gjorde
Sverige så starkt.
Vi vet att Moderaterna redan står vid sidan om,
ensamma på sin kant. Min uppmaning till mittenpar-
tierna är enkel: Ni måste välja sida, antingen samför-
stånd i en svensk modell eller konfliktinriktad nylibe-
ralism, antingen en högerväg, som misslyckades så
kapitalt förra gången, eller en socialdemokratisk väg,
som lyckades under 1990-talet.
Tack så mycket för debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 18 januari.

3 § Ledighet, m.m.

Talmannen meddelade att Karin Pilsäter (fp) an-
sökt om föräldraledighet under tiden den 26 januari-
3 mars 2002.

Kammaren biföll denna ansökan.

Talmannen meddelade att Camilla Dahlin-
Andersson (fp) skulle tjänstgöra som ersättare för
Karin Pilsäter.

4 § Avsägelse

Talmannen meddelade att Willy Söderdahl (v) av-
sagt sig uppdraget som suppleant i kulturutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

5 § Kompletteringsval till utskott och EU-
nämnden

Talmannen anmälde att Folkpartiets riksdags-
grupp under Karin Pilsäters föräldraledighet anmält
Camilla Dahlin-Andersson som suppleant i finansut-
skottet, skatteutskottet, bostadsutskottet och EU-
nämnden.

Talmannen förklarade vald till

suppleant i finansutskottet
Camilla Dahlin-Andersson (fp)

suppleant i skatteutskottet
Camilla Dahlin-Andersson (fp)

suppleant i bostadsutskottet
Camilla Dahlin-Andersson (fp)

suppleant i EU-nämnden
Camilla Dahlin-Andersson (fp)

6 § Kompletteringsval

Talmannen meddelade att Vänsterpartiets riks-
dagsgrupp på grund av kommande vakanser anmält
Gunilla Wahlén som ledamot i EU-nämnden, Tanja
Linderborg som ledamot i krigsdelegationen, Mats
Einarsson som ledamot i Europarådets svenska dele-
gation, Boel Lindén som suppleant i kulturutskottet,
Willy Söderdahl som suppleant i miljö- och jord-
bruksutskottet och Alice Åström som suppleant i EU-
nämnden.

Talmannen förklarade valda till

ledamot i EU-nämnden
Gunilla Wahlén (v)

ledamot i krigsdelegationen
Tanja Linderborg (v)

ledamot i Europarådets svenska delegation
Mats Einarsson (v)

suppleant i kulturutskottet
Boel Lindén (v)

suppleant i miljö- och jordbruksutskottet
Willy Söderdahl (v)

suppleant i EU-nämnden
Alice Åström (v)

Valen skulle gälla fr.o.m. den 1 februari 2002.

7 § Svar på interpellation 2001/02:168 om me-
dicinsk rehabilitering av långvarigt arbetslösa

Anf. 21 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Ana Maria Narti har frågat mig om
finansieringsprinciperna för behandling av långvarigt
arbetslösa patienter utan sjukpenning.
Jag vill först framhålla att extra uppmärksamhet
måste ägnas dem som har särskilt komplicerade livs-
situationer och därmed behov av samordnade insatser
från flera myndigheter. Det rör sig om människor
med olika former av fysiska eller psykiska besvär
samt arbetsmässiga eller sociala besvär. Det är viktigt
att den grupp som har särskilt stora behov av samord-
nade insatser också får det. För att få ett väl funge-
rande rehabiliteringssystem är det därför viktigt att
samtliga samverkansparter satsar tid och resurser.
Alla måste, så långt man kan inom sin sektor och sitt
ansvar, genomföra det de ska göra. Genom de sam-
verkansförsök som vi haft vet vi också att det behövs
en samordning för att komma fram till en gemensam
uppfattning om vilka insatser som krävs.
Som Ana Maria Narti känner till överlämnade So-
cialstyrelsen respektive Riksförsäkringsverket den 29
november 2001 utvärderingar av Frisam respektive
Socsam till Socialdepartementet. För några veckor
sedan överlämnade dessutom utredningen Handlings-
plan för ökad hälsa i arbetslivet sitt slutbetänkande till
regeringen. Betänkandet innehåller ett brett spektrum
av förslag till åtgärder på olika områden och kommer
snarast att remissbehandlas och därefter läggas till
grund för olika förslag i syfte att bl.a. förbättra reha-
biliteringsarbetet inom olika samhällssektorer. Även
arbetet med att utveckla förbättrade samverkansfor-
mer kommer att ingå i detta större förnyelsearbete.
Jag vill även framhålla att en viktig del i rehabili-
teringsarbetet givetvis är en väl fungerande hälso-
och sjukvård. Den nationella handlingsplanen för
utveckling av hälso- och sjukvården innebär att 9
miljarder kronor tillförs hälso- och sjukvården under
perioden 2001-2004. Inriktningen är bl.a. att stärka
primärvården och öka patienternas möjlighet att
etablera en fast läkarkontakt i primärvården. Lands-
tingen kommer dessutom att under perioden 2002-
2004 tillföras sammanlagt 3,75 miljarder kronor för
att öka tillgängligheten till behandling i hälso- och
sjukvården.
Regeringen har dessutom redan i budgetproposi-
tionen för 2002 lagt fram ett åtgärdsprogram i elva
punkter för ökad hälsa i arbetslivet. Arbetet med att
genomföra programmet har bl.a. påbörjats genom att
Arbetsmarknadsstyrelsen och Riksförsäkringsverket
nyligen fått i uppdrag att inleda en förnyelse av den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Ett led i det ar-
betet är att genomföra en pilotverksamhet avseende
en samordnad organisation mellan försäkringskassan
och arbetsförmedlingen för arbetslivsinriktad rehabi-
litering. Förnyelsearbetet ska bedrivas t.o.m. 2004.
Vid utgången av det året ska de metoder, arbetssätt
m.m. som utvecklats inom ramen för försöksverk-
samheten och som visat sig verkningsfulla kunna
tillämpas fullt ut i hela landet.

Anf. 22 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Men den här
gången ska jag inte vara särskilt snäll.
Vad händer i verkligheten? Jag har ständiga kon-
takter både med långvarigt arbetslösa människor och
med läkare - framför allt därför att jag är gift med en
läkare och därför att kretsen av vänner kring honom
också består av läkare. På bägge dessa sidor av min
vardag finns det väldigt mycket missnöje. Läkarna är
missnöjda, för när de vill remittera långtidsarbetslösa
till rehabilitering finns det ingenstans någon som vill
ta på sig kostnaden, och patienterna blir sämre och
sämre.
Jag vet att det behövs omstruktureringar. Men de
utvärderingar som vi har fått och som statsrådet har
citerat lämnar väldigt otydliga slutsatser. Jag vet att
väldigt många tjänstemän från försäkringskassan,
socialkontoret och arbetsförmedlingen sitter i sam-
manträde. Men vad händer med patienterna medan de
här tjänstemännen sitter i sammanträde och planerar
hur de ska samarbeta?
Vi har redan en fruktansvärd börda i vårt samhälle
med den stora massan av egentligen permanent ar-
betslösa. Vi löser inte problemet genom att sitta i
sammanträde och planera nya modeller för samarbe-
te. Vi löser problemet om vi försöker skapa snabba
vägar till behandling för alla som behöver rehabilite-
ringsprogram.

Anf. 23 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag har full förståelse för den frustra-
tion som Ana Maria Narti uttrycker i sin beskrivning
av hur vardagen ser ut för alldeles för många männi-
skor. Ana Maria Narti och jag har ju haft förmånen,
får jag väl säga, att diskutera den här frågan förut -
förmånen i den meningen att det inte är svårt att dis-
kutera med Ana Maria Narti, även om problembilden
är väldigt komplicerad.
Det är självklart att man inte löser bekymret ge-
nom att bara sitta och planera. Nu vill jag inte säga att
de väldigt bra försöksverksamheter som vi haft har
varit planering, utan det har varit verksamhet. I några
av dem har man också i sina slutrapporter pekat på
konkreta handlingsvägar när det gäller bl.a. betal-
ningsprinciperna för personer som är drabbade av
ofta flera olika typer av problem.
I den rapport som beskriver verksamheten i Göte-
borg konstaterar man av det rör sig om ungefär 5 %
av den arbetsföra befolkningen där som har behov av
samordnade insatser från flera olika håll.
Då kommer vi till det riktigt stora problemet - och
då är det inte heller fråga om en planering utan om ett
arbete; det är därför vi använder uttrycket pilotverk-
samhet - nämligen: Vilken utredning av rehabilite-
ring ska vi ha? Hur ska den leda till en bra behand-
lingsverksamhet? Var finns de rehabiliteringsinstru-
ment som individen behöver?
Då har vi kunnat konstatera, med vår erfarenhet
av försöken hittills, att det krävs mycket mer av ar-
betsplatsinriktad rehabilitering. Vi använder uttrycket
arbetslivsinriktad ibland, men det handlar om att få
fram en arbetsplats och att göra den sådan att en per-
son där kan pröva och se om detta fungerar. De allra
flesta av de här personerna har passerat det vi kan
kalla för medicinsk vård och behandling och har kvar
en sträcka av att pröva på ett arbete.
När det gäller finansieringen är det kommunerna
som är ansvariga för försörjningsstödet om de här
personerna inte har någon sjukpenning eller annan
form av försäkringsersättning under den här tiden.
Försäkringskassan har uppdraget att finansiera och
betala den rehabilitering som krävs. I den meningen
är situationen klar.
Bekymret har varit att vi inte har fått tillräckligt
god fart på den länk som handlar om tiden efter en
medicinsk behandling fram till att personen finns på
en arbetsplats. Det är det som pilotverksamheten
syftar till. Det är inte något sammanträde utan det är
att verkligen gå igenom ärende för ärende i detalj.

Anf. 24 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Jag har en känsla av att vi talar om
två olika grupper. Arbetsplatsinriktad rehabilitering
för någon som aldrig har jobbat i Sverige är helt
omöjlig. Den personen har inte anknytning till en
arbetsplats, och det är väldigt svårt att tro att vare sig
offentliga eller privata arbetsgivare som har vägrat
den människan rätt att arbeta medan hon var frisk
plötsligt skulle acceptera samma människa när hon är
sjuk. Jag talar om en grupp som har enorma svårig-
heter att slåss emot. De är faktiskt det riktigt glömda
Sverige i dag. Det är människor som vi antagligen
föredrar att inte se därför att vi inte kan hitta omedel-
bara lösningar på de här mycket svåra problemen.
Men jag tror att det är absolut nödvändigt att för-
söka närma sig vardagen. Jag vet att i den här massan
av människor som inte har inkomst, inte har sjukpen-
ning, inte har arbetslivserfarenhet från Sverige finns
väldigt många som är sjuka, riktigt sjuka, och behö-
ver medicinsk rehabilitering. Just för dem är vägen
till den här behandlingen alldeles för lång.
Vi talar om olika grupper. Men vi har i den posi-
tion vi befinner oss inte rätt att glömma grupper. Jag
misstänker att detta inte alls är en liten grupp. Statis-
tiken över de här marginaliserade grupperna som har
det mycket svårt är långt ifrån tillfredsställande, så vi
vet egentligen inte hur många de är, hur de lever, hur
stora behov de har. Vi måste börja från noll på det här
området.
Jag tycker att vi har en plikt gentemot de här
människorna, att det är vår skyldighet att hitta t.ex.
möjligheter för läkare att experimentera och pröva
fram olika metoder innan alla dessa stora modeller för
samarbete har slagits fast.
Sedan finns i den här problematiken en annan sida
som vi måste titta lite närmare på. Det pågår så
mycket omorganisering, omplanering, samarbets-
samtal osv. att den praktiska verksamheten går på
lågvarv hos vissa mycket kompetenta rehabilite-
ringsläkare. De arbetar mindre i dag än för ett år
sedan. Och det är faktiskt minst sagt förvånande när
man tänker på den ständiga ökningen av sjukfrånva-
ron och på det stora behovet av rehabilitering. Vi har
fortfarande väldigt mycket att göra.

Anf. 25 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Det är möjligt att det finns en risk för
att Ana Maria Narti och jag talar förbi varandra när
det gäller grupper, därför att vi använder lite vida ord
för att beskriva dem och därmed samlar in fler indivi-
der, fler diagnoser och fler situationer i en grupp än vi
egentligen talar om. Det kanske också är en rädsla för
att peka ut individer eller alldeles för små grupper.
Får jag börja med att säga att ordet rehabilitering
inte kan användas i hur stor och hur vid mening som
helst. I praktiken står ordet för lite olika saker. En del
av rehabiliteringen är en medicinsk fråga i anslutning
till en sjukdom eller en skada. När det återställandet
är avklarat i så måtto att man inte längre kan göra
någonting medicinskt och man konstaterar att man nu
har gjort det man har kunnat med hjälp av vård, be-
handling och medicinering - personen i fråga kanske
får leva med medicin resten av sitt liv - är nästa fas
den rehabilitering som handlar om återgång till ar-
betslivet.
Då vill jag säga att det är min bestämda uppfatt-
ning att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen ska
gälla dem som har varit på arbetsmarknaden, men den
ska definitivt också riktas till dem som av olika skäl
inte har haft möjlighet att komma in på arbetsmark-
naden, på samma sätt som arbetsmarknadspolitiska
insatser inte kan gälla enbart dem som tidigare har
varit ute på arbetsmarknaden utan i allra högsta grad
måste gälla dem som ännu inte har fått komma dit.
Talar vi om en grupp som trots olika insatser inte
har någon möjlighet att ens efter rehabilitering återgå
till arbetslivet är det klart att det handlar om annan
typ av stöd. Jag anade lite av det i Ana Maria Nartis
inlägg, att det här är en grupp som enligt hennes be-
skrivning inte har någon som helst rimlig möjlighet.
Då handlar det naturligtvis om fortlöpande medi-
cinskt stöd, så att man kan leva ett så gott liv som
möjligt med den situation man har och i den situatio-
nen få ett försörjningsstöd. Vi inför ett särskilt för-
sörjningsstöd för dem som är lite äldre. Men för de
övriga som är sjuka och inte har någon som helst
möjlighet att gå in på en arbetsmarknad finns det
naturligtvis också ekonomiska lösningar.
Men jag uppfattade att vi med anledning av Ana
Maria Nartis interpellation talade om dem som med
medicinsk arbetslivsinriktad rehabilitering rimligtvis
bör få en möjlighet att vara på arbetsmarknaden efter
sin förmåga. Det är det som är syftet med det arbete
som har startat och som nu pågår. Det är också det
som jag menar bör vara syftet med hela vårt sätt att
tänka när det gäller ett gott arbetsliv även för dem
som ännu inte har haft möjlighet att nå dit.

Anf. 26 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Det finns en punkt där vi är helt över-
ens, arbetet är en av de viktigaste erfarenheterna i en
människas liv. Jag vet att väldigt många av de mycket
långvarigt arbetslösa som jag så ofta träffar inte öns-
kar sig någonting annat än att få ett eget arbete, att få
inträde i arbetslivet.
Jag är däremot väldigt skeptisk mot de stora,
tunga lösningar som vi fortfarande har för inträde i
arbetslivet. Jag tror apropå debatten som just har
avslutats att den här diskussionen måste tas upp gång
på gång därför att det finns för lite flexibilitet i det
stora arbetsmarknadssystemet.
På grund av stelbenta strukturer finns det också
enormt många risker att grupper och individer faller
bort. Många av mina långvarigt arbetslösa tillhör
grupper som hela tiden lever i skuggan.
Men jag pratade om medicinsk rehabilitering i
interpellationen. Jag pratade om människor med
whiplash, om människor med svåra rygg- och nack-
problem och om människor med lätta psykiska besvär
som behöver ständig kontakt med läkarexperter. Kan-
ske gäller det även människor som har alkohol-
problem. Min erfarenhet säger att det behövs mycket
mer praktiskt arbete, många fler försök i vardagen
redan innan de administrativa organisatoriska lös-
ningarna har spikats fast.

Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.50 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00 då
frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

8 § Frågestund

Anf. 27 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag önskar regeringens ledamöter välkomna till
dagens frågestund.
Följande statsråd kommer att delta: Jordbruksmi-
nister Margareta Winberg, utrikesminister Anna
Lindh, försvarsminister Björn von Sydow, miljömi-
nister Kjell Larsson och finansminister Bosse Ring-
holm.
Jordbruksministern besvarar såväl allmänpolitiska
frågor som frågor inom sitt eget ansvarsområde inom
regeringen. Frågor till övriga statsråd förutsätts berö-
ra deras ansvarsområden inom regeringen.
Då är riksdagens ledamöter välkomna att ställa si-
na frågor.
Löneskillnader mellan kvinnor och män

Anf. 28 PETRA GARDOS (m):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Winberg.
En rapport från LO visar att löneklyftan mellan
män och kvinnor i dag är lika stor som den var för
åtta år sedan, när Socialdemokraterna tog över mak-
ten. Samma rapport från LO visar att sämst på lönes-
kalan är kvinnor anställda i offentliga sektorns mono-
pol, i kommuner och landsting.
Jag noterar samtidigt att det i en rapport från
Kommunal framkommer att de anställda i den privata
sjukvården trivs bättre där än i den offentliga. Det
dolde regeringen i sin budgetproposition.
Då vill jag fråga: Är detta inte ett misslyckande
för regeringen? Vilka slutsatser drar jämställdhetsmi-
nistern av detta?

Anf. 29 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Ja, vilka slutsatser kan man dra av
detta, och vad har vi gjort? Låt mig först säga att när
det gäller löneskillnader kan man se det ur två per-
spektiv, på två sätt.
Det ena är s.k. osakliga löneskillnader, där kvin-
nor och män har samma kompetens och har lika eller
likvärdigt arbete men trots det har olika lön. Kvinnor
värderas alltså på grund av sitt kön lägre än män. Det
är mellan 3 och 8 % av löneskillnaderna som är s.k.
osakliga.
Mot dem kan man använda jämställdhetslagen,
som vi skärpte från den 1 januari förra året, 2001. Det
är en ganska kort tid som har gått, så man kan inte dra
några slutsatser av den lagen. Det var för övrigt en
lag som framför allt de fackliga organisationerna
gärna ville ha i den utformning som den fick, därför
att de menade att den skulle vara ett bra verktyg i
deras arbete. Det är inte staten som sätter löner, utan
det är parterna i förhandlingar.
Extra tillskott till kommuner och landsting

Anf. 30 ROLF KENNERYD (c):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till finansmi-
nistern, som i höstas rönte stor uppmärksamhet vid s-
kongressen genom ett löfte att sänka arbetsgivarav-
gifterna för kommuner och landsting med upp till 3
miljarder. Nu gick det inte att genomföra - det var
uppenbarligen illa genomtänkt.
Det blev mindre uppmärksamhet strax före jul när
uppgörelsen med samarbetspartierna var klar. I ett
pressmeddelande finns detta beskrivet, inte särskilt
konkret utan mera luddigt.
Jag har därför tre korta frågor till finansministern:
När avser regeringen att lägga förslaget på riksdagens
bord? När kan kommunerna konkret ta det extra till-
skottet i anspråk? Hur länge kommer detta extra till-
skott att gälla?

Anf. 31 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Mot bakgrund av den amerikanska
konjunkturnedgången, som har varit kraftig under ett
år, finns det anledning att känna en viss oro för ar-
betsmarknaden både i Sverige och i Europa. Det var
mot den bakgrunden som jag presenterade idén om att
ge kommuner och landsting 3 miljarder kronor extra
för att de skulle kunna nyanställa personer tidigare
under det här året än vad de annars hade planerat. Det
gäller sjuksköterskor, barnomsorgspersonal, hem-
tjänstpersonal, lärare osv.
Regeringen har för avsikt att under vintern kom-
ma med ett sådant förslag till riksdagen. Det är ett
förslag som avser - för att svara på den sista frågan
som ställdes - innevarande år, alltså ett förslag av
sysselsättnings- och konjunkturpolitiska skäl. Det
kommer att ha den omfattning som jag aviserar, alltså
3 miljarder kronor till kommuner och landsting för att
de ska kunna göra denna tidigareläggning av anställ-
ningar.

Anf. 32 ROLF KENNERYD (c):
Fru talman! Jag känner väl till bakgrunden till det
här förslaget. Jag tycker att det närmast andas förakt
för kommunernas behov av långsiktig planering när
det långt in på året kommer ett beslut avseende årets
verksamhet, som kommunerna inte har kunnat ta
hänsyn till. Beslutet gäller uppenbarligen enbart un-
der innevarande år. Det gör att man saknar möjlighet
att långsiktigt planera anställningarna.
Därför är min följdfråga: Har finansministern eller
regeringen några andra planerade åtgärder för att öka
sysselsättningen på hela arbetsmarknaden, också
innefattande den privata sektorn?

Anf. 33 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag ska börja med den första frågan.
Sedan vidgas diskussionen till att gälla något helt
annat.
Strax före jul kom regeringen överens med kom-
mun- och landstingsförbunden om utformningen av
det här förslaget. Jag utgår från att kommuner och
landsting också kan lita på att riksdagen har möjlighet
att genomföra beslutet så att de redan nu kan påbörja
nyanställningarna. Det är naturligtvis bra om vi kan
få många tusentals fler anställda tidigare under året
inom dessa viktiga välfärdsområden. Det ska ses som
en förstärkning av de åtgärder som är svaret på Rolf
Kenneryds sista fråga.
Vi har lagt upp den ekonomiska politiken så att
det finns utrymme för en rejäl privat konsumtionsök-
ning i år. Det handlar om den skattesänkning som alla
får om några dagar. Det handlar om den maxtaxa som
nu genomförs och som innebär att framför allt barn-
familjerna får stort konsumtionsutrymme. Det är en
mycket stark ekonomisk politik som försöker mot-
verka den amerikanska och internationella konjunk-
turnedgången.
Den politiska ledningen i Kosovo

Anf. 34 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till ut-
rikesministern som gäller läget i Kosovo.
Vid de fria och allmänna valen den 17 november
fick Ibrahim Rugova och hans parti LDK ungefär
46 % av rösterna. Valet gällde att utse ledamöter i
parlamentet och vem som skulle bli Kosovos första
president. Det finns inget som tyder på att valet inte
gick rätt till. Jag var själv på plats som valobservatör
för OSSE:s räkning, och jag har inte hört några nega-
tiva kommentarer om valet.
Trots detta har vi under de senaste månaderna
kunnat se ett spel i Kosovo och dess parlament med
flera komplicerade turer kring Rugovas formella
tillträde. För egen del känner jag oro inför framtiden
om inte Kosovo och dess folkvalda förmår respektera
de demokratiska spelreglerna.
Min fråga är: Vad gör Sverige i dag, och vad kan
Sverige göra för att hjälpa Kosovos demokratiska
krafter att övervinna det politiska stilleståndet i presi-
dent- och regeringsfrågan?

Anf. 35 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag instämmer med Margareta
Viklund i att det är beklagligt att den nya ledningen i
Kosovo inte finns på plats och att man inte lyckas
samla sig till den omröstning som kan installera Ru-
gova och se till att man får en fungerande politisk
ledning. Det Sverige gör, tillsammans med både EU:s
och FN:s representant, är att man försöker förmå
parterna att samla sig till politiska kompromisser så
att man kan hitta en lösning för att få Rugova ordent-
ligt vald och ha representanter för framtiden.
Om de verkligen ska ta ansvaret för Kosovo måste
de också själva kunna ta ansvaret för att komma fram
till en politisk lösning och se till att dessa val genom-
förs på ett riktigt sätt. Av det skälet finns det en gräns
för hur mycket både Sverige och andra länder kan
lägga sig i denna process.

Anf. 36 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Det är riktigt. Det är en svår situation.
Den är oerhört angelägen. Det gäller att landet får ro,
så att man kan ta tag i dessa svåra demokratiska frå-
gor - samverkansfrågorna, integreringsfrågorna osv.
- och få till stånd den stat som vi alla vill se nere på
Balkan så fort som möjligt.
Som jag ser det har vi möjligheter att stödja landet
i denna process. Jag hoppas att det kan ske genom
Sveriges medverkan både i EU och i andra samman-
hang. Jag räknar med det. Jag skulle vilja få det be-
kräftat.

Anf. 37 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Vi ger Kosovo både ekonomiskt och
politiskt stöd i processen. Samtidigt är det viktigt att
komma ihåg att Kosovo inte är ett eget land eller en
egen stat - vi bygger på FN-resolutionen. Men vi
tycker att det är viktigt att Kosovo har en politisk
ledning som kan diskutera med de andra politikerna i
regionen. Ledningen ska kunna diskutera den framti-
da relationen med Serbien och Jugoslavien.
Höjd brandsäkerhet

Anf. 38 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag har en fråga till försvarsminister
Björn von Sydow. Den frågan handlar om hur man
ska kunna höja brandsäkerheten.
Jag vet att vi, när vi talar om förhöjd brandsäker-
het, ofta nämner teknisk utrustning. Det är naturligt-
vis oerhört bra och viktigt med brandvarnare, osv.
Jag har fått information från sådana som är verk-
samma i låsbranschen om att många kvinnor sitter
inlåsta i sina hem. De har inte möjlighet att ta sig ut
vid t.ex. en olycka inom familjen eller en brandsitua-
tion därför att mannen har nyckeln.
Det tycker jag är viktigt att man inkluderar i det
förebyggande arbetet. Det är viktigt att försvarsmi-
nistern i sitt arbete tar ansvar för denna fråga, som
både handlar om brandsäkerhet och jämställdhet.

Anf. 39 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Jag ska vara ärlig och säga att detta
var en ny aspekt. Jag försöker naturligtvis följa de
strävanden som våra kommunala räddningstjänster
och Statens räddningsverk har när det gäller att mins-
ka antalet bränder. Men denna aspekt har jag inte sett
tas upp i tidningar, och jag har inte hört att den har
förts fram på annat sätt. Jag får ta till mig den be-
dömning som Carina Hägg gjorde.

Anf. 40 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Vi diskuterar näraliggande frågor när
det gäller äldreomsorgen. Hur ska vi hantera senilde-
menta? Vi talar om hur viktigt det är för deras integ-
ritet att de har möjlighet att öppna dörren själv. Det är
också viktigt ur brandsäkerhetssynpunkt.
Där tas det med, men när det handlar om kvinnors
rättigheter tas detta inte upp. Kvinnor kränks till följd
av att de inte ens kan öppna sin egen dörr och ta sig
ut i en akut situation. Det har man inte sett.
Det finns väldigt många olika typer av kränkning
av kvinnor som vi har blundat för. Detta är någonting
som jag tycker är väldigt svårt att hantera.
Jag hoppas verkligen att Björn von Sydow i nästa
replik är oerhört tydlig med att han kommer att ge
någon form av direktiv och riktlinjer för det förebyg-
gande arbetet på detta område.

Anf. 41 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Carina Hägg pekar på att det för kol-
lektiva boenden finns ett annat brandsäkerhetsregel-
verk. Vi har mig veterligt mycket få olycksfall och
bränder med dödlig utgång i våra kollektiva boenden.
Problemet är, såvitt jag kan förstå när jag hör detta,
att det när det gäller enskilda hem inte finns samma
rättsordning.
Jag hör Carina Häggs inlägg. Jag får be mina
medarbetare i Försvarsdepartementet, och naturligtvis
även dem inom Statens räddningsverk, att bedöma
om det går att göra någonting i den riktning som
Carina Hägg föreslår.
Jag vill inte på stående fot förutskicka ett åtagan-
de innan jag har fått sätta mig in i frågeställningen.
Situationen i Iran

Anf. 42 MURAD ARTIN (v):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikesminister
Anna Lindh. Det handlar om situationen i Iran.
Den iranske presidenten Khatami är inne på sin
andra mandatperiod. Tiden går fort. Situationen har
inte förbättrats under hans tid, utan tyvärr försämrats
allvarligt. Studenter, arbetare och intellektuella har
strejkat och protesterat. I förra veckan var det lärarnas
tur att strejka. Flera arresterades, sannolikt för att
misshandlas och torteras. Ingen undgår i dag regi-
mens förtryck, men alltfler protesterar. Motsättning-
arna i det iranska samhället kommer att fördjupas,
men under det senaste året har utvecklingen i Iran
kommit ur fokus.
Min fråga är om utrikesministern planerar att ta
upp frågan om situationen i Iran och de brott mot
mänskliga rättigheter som sker dagligen i Iran inom
ramen för EU, t.ex.?

Anf. 43 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Det är en svår bild vi ser i dag i Iran.
Det begås väldigt många övergrepp och brott mot
mänskliga rättigheter. Samtidigt finns det reformvän-
ner som vill se en demokratisering och en utveckling
av Iran.
Allt vi gör riktar in sig på att stärka de reformvän-
ner som finns och motarbeta de konservativa krafter-
na.
Vi har tagit upp vårt stöd för reformerna och våra
protester mot brotten mot de mänskliga rättigheterna
direkt med Irans utrikesminister när vi har träffats i
samband med FN:s generalförsamling. Vi har tagit
upp det i EU-sammanhang. Vi räknar också med att
under våren ta upp det i samband med FN:s MR-
kommission i Genève.
Vi tar upp brotten mot mänskliga rättigheter i
många sammanhang. Det andra, som också är viktigt,
är att försöka stödja reformvännerna i Iran.

Anf. 44 MURAD ARTIN (v):
Fru talman! Situationen i Iran har, som jag sade,
försämrats. Arbetarna får inte sina löner. Arbetsför-
hållandena försämras. Arbetslösheten ökar mycket.
Knarkmissbruket och prostitutionen ökar också.
Människor blir fattigare. Tidningar förbjuds. Parla-
mentariker arresteras, tas in för förhör och döms till
fängelsestraff. Kvinnoförtrycket är förfärande stort.
Numera arresteras även djupt troende muslimer.
Utrikesministern sade att man tar upp dessa frågor
i olika sammanhang, men jag talar om konkreta hän-
delser som sker nu. Senast gällde det lärarna och
ungdomarna. Jag menar att det är viktigt att utrikes-
ministern riktar hård kritik mot Iran och dess behand-
ling av sin egen befolkning.

Anf. 45 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Som jag sade: När det begås över-
grepp protesterar vi mot dem. Det är väldigt viktigt
att vi gör det. Samtidigt måste vi stödja reformvän-
nerna.
Ett av de områden som Murad Artin nämnde lite
hastigt, men som vi också engagerar oss mycket i, är
kvinnornas situation. Jag tror att det är viktigt för oss
att vi har goda kontakter med alla de starka kvinnoor-
ganisationer som vi kan se. Det är viktigt att hjälpa
och stötta dem inför framtiden, för de kan bidra till en
positiv utveckling i Iran.
Beskattning av kapital och arbete

Anf. 46 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till fi-
nansministern.
Vi har sett en nedgång i nyföretagandet. Konkur-
serna ökar. Varslen ökar inom industrin, osv. Jag vill
på intet sätt beskylla finansministern för att vara an-
svarig för lågkonjunkturen. Däremot vill jag säga att
man behöver möta denna typ av förändringar med
bättre villkor för jobb och företagande. Välstånd
måste skapas innan det kan fördelas.
Jag har en väldigt specifik frågeställning. Den
gäller beskattning av kapital och arbete.
I det moderna tjänste- och kunskapssamhället blir
skillnaden mellan arbete och kapital allt mindre. Det
är i mångt och mycket arbetet som blir kapitalet. Man
har använt andra sätt att betala och att sluta in kapital
i företag - delägande, osv. Vi vet att ett stort antal
personer har råkat ut för att bli skattskyldiga för långt
större belopp än vad de egentligen har kunnat tjäna i
reda pengar på grund av fåmansbolagsregler, osv.
Jag skulle konkret vilja fråga finansministern om
han är beredd att ge signaler om att man snabbt
kommer att försöka förändra detta. Är han beredd att
gå in på en långsiktig omstrukturering av skattepoliti-
ken, så att man gynnar tjänsteföretagandet och kun-
skapsteknologin?

Anf. 47 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag delar uppfattningen att vi natur-
ligtvis i det här konjunkturläget bör göra allt för att
stärka tillväxten. Det är därför som regeringen för en
ekonomisk politik som försöker underlätta för både
företagande och tillväxt i sysselsättningen.
En sak som är väldigt viktig för företagen att läg-
ga på minnet är att om det finns ett bra konsumtions-
utrymme så efterfrågas också företagens varor och
tjänster. Det tycker vi ska understödjas på alla sätt
och vis.
Vi har också via skattepolitiken kunnat under-
stödja den utvecklingen genom att vi har sänkt skat-
terna för individer flera år i rad, även i år. Vi har
sänkt förmögenhetsskatten, som gäller en del av ka-
pitalbeskattningen, som Karin Pilsäter också berör.
Sedan pågår det skatteutredningar på ett flertal av de
områden som Karin Pilsäter berörde senast.

Anf. 48 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Jag tackar för det svaret, men det var
inget svar på frågan. Min fråga gäller specifikt de
regler som innebär att man kan bli skattskyldig för ett
långt större belopp än vad man faktiskt har kunnat få
ut i reda pengar.
När det gäller att komma med förslag om fåmans-
bolagsreglerna har det ju blivit uppskjutet. Jag tror att
det är en väldigt dålig signal i det här konjunkturlä-
get, när nyföretagandet går ned. Signalen från rege-
ringen är att mycket viktiga konkreta förändringar
som underlättar för den enskilde person som vill vara
företagare blir uppskjutna i stället för att det kommer
förslag. Även om det inte löser alla problem på en
gång tycker jag att regeringen gör alldeles för lite på
det området.
Det här är också en viktig jämställdhetsfråga. Vi
vet alla att kvinnor i mycket högre grad än män är
verksamma just inom tjänstesektorer. Beskattningen
av arbete som kapital och den höga beskattningen på
arbete slår ju då mycket hårdare mot kvinnor. Därför
tycker jag att finansministern borde återkomma med
ett betydligt mer positivt svar gentemot de människor
som i dag funderar på att gå in och ta en risk, försöka
göra någonting bra och ge andra människor jobb.

Anf. 49 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det är viktigt att vi i det här läget kan
göra reformer av vår skattelagstiftning som kan un-
derstödja den ekonomiska utvecklingen. Som jag
sade tidigare har vi gjort det både för individer och
för företag.
Jag sade i samband med den socialdemokratiska
partikongressen i höstas att vi också tittar på ett par
mindre skatteförslag som kan underlätta inte minst
för småföretagen att få bättre villkor. Det gäller inte
minst nystartade företag som inte har så mycket in-
komster under den första tiden och som därför skulle
ha behov exempelvis av att få ett visst uppskov med
inbetalningar av sina skatter. Det gäller också de s.k.
expansionsfonder som finns i mindre företag och som
kan frigöra medel för investeringar.
Sedan är det en grannlaga uppgift, som Karin Pil-
säter pekar på, att göra den här avvägningen mellan
beskattning av arbete och beskattning av kapital. Det
pågår ett sådant utredningsarbete. Det gäller inte
minst småföretagens kapitalbeskattning, men den är
oerhört komplicerad. Jag utgår från att vi under våren
kommer att få ett förslag från den berörda utredning-
en.
Uthålligt fiske

Anf. 50 PER LAGER (mp):
Fru talman! Jag har en fråga till Margareta Win-
berg.
Alarmen duggar tätt när det gäller våra kusthav.
Just nu befinner sig våra marina ekosystem i ett
mycket kritiskt läge. Vi vet att det handlar om dioxin
i strömmingen, men det handlar också om den totala
utfiskningen av vissa arter, framför allt torsken.
Jag skulle gärna vilja höra vad Margareta Win-
berg tänker göra i den här situationen. Nu vet vi att
WWF också har gett sig in i kampanjaktiviteter just
när det gäller det här. Man ser att vi håller på att ta
död på arterna. Den senaste forskningen från väst-
kusten, där jag kommer från, visar att det inte finns en
könsmogen torsk att dra upp. Ändå tilldelas man
kvoter på över tusen ton. Hur går det ihop? Nu måste
det göras kraftinsatser i EU, och det måste bli ändring
på den fiskepolitik som bedrivs där.

Anf. 51 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Kjell Larsson och jag har, inför den
kampanj som WWF nu drar i gång, lovat att vi ska
fortsätta att - med ännu större kraft - verka för en
uthållig fiskeripolitik inom EU. Den är ju gemensam.
Den är nu föremål för en översyn som börjar under
det här året. Det handlar om hur stora kvoter det ska
vara, med vilka redskap man ska få fiska, vilka typer
av fiskestopp det ska vara osv. Det löftet har vi givit.
Detta kommer vi att driva under den här översynspe-
rioden.
Jag kan också säga att vi under det svenska ord-
förandeskapet fattade beslut i fiskerirådet om att föra
in just miljöperspektivet och uthållighetsperspektivet
i fiskepolitiken, nu och framöver. Så vi har redan lagt
en grund.
På grund av den diskussion som nu är kommer jag
att i nästa vecka ha en hearing om just torsken i Ös-
tersjön, Nordsjön, Kattegatt och Skagerrak. Det finns
nämligen uttalanden som strider mot varandra, och
jag vill gärna bringa klarhet i det här.

Anf. 52 PER LAGER (mp):
Fru talman! Det är gott och väl att tala om åtgär-
der på sikt och hur man tänker hantera de här frågor-
na i EU, men det behöver ju göras någonting akut.
Vi såg hur man borta i Newfoundland stoppade
fisket totalt. Många fiskare blev arbetslösa, och efter
tio år har arterna inte återkommit. Det handlar alltså
om stora effekter, vilket kräver snabba åtgärder.
Jag vill höra från Margareta Winberg vad som
görs nu. Krävs det inte helt enkelt en nationell sam-
ling kring det här, så att vi kan få ett ordentligt tryck
och en kraft bakom det som vi sedan tycker nere i
EU?

Anf. 53 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Jag har absolut ingenting emot en na-
tionell samling. Men vi ska komma ihåg att proble-
met inte har kommit nu, utan det är ett resultat av ett
mångårigt överfiske. Vi ska också komma ihåg att
Sverige ensamt inte kan bestämma det här, därför att
vi har en gemensam fiskeripolitik, och det är många
länder inom EU som måste vara överens.
Jag kan väl säga, utan att överdriva, att alla länder
tyvärr inte tycker som Sverige. Vi driver på, men vi
är också i en förhandlingssituation. Då handlar det
om att komma fram till ett resultat som gör att vi kan
få en kvalificerad majoritet.
Det handlar om kvoterna. När det gäller torsken i
västerhavet har vi sänkt kvoterna. Det handlar om
kummel osv. Men torsk fiskas inte specifikt, utan
torsken är en bifångst. Om man skulle ha ett torsk-
stopp under ett år t.ex. skulle det betyda att det nästan
skulle bli ett totalt fiskestopp, eftersom torsken är en
bifångst.
Tullens resurser

Anf. 54 KENNETH LANTZ (kd):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till finansmi-
nistern.
Hotbilden mot vårt land när det gäller narkotika är
oförändrat mycket tuff. Förra året gjorde tullen om-
fattande beslag av amfetamin och kat. Totalt har den
beslagna vikten inte ökat nämnvärt från 2000 till
2001. Däremot har antalet beslag blivit betydligt
större.
I början av innevarande år har rekordbeslag gjorts,
70 kilo och 40 kilo av cannabis och hundratals kilo av
kat. Vi kan bara ana hur mycket narkotika som tas in i
landet om langarna numera vågar smuggla in så pass
stora mängder narkotika. Den kontroll som tullmyn-
digheten kan utföra är bra men bevisligen inte till-
räcklig.
Fru talman! Min fråga till finansministern är där-
för: Kan finansministern vara nöjd med hur det för-
håller sig med tullmyndigheten i södra Sverige, spe-
ciellt utmed Öresundskusten? Och vad har finansmi-
nistern gjort för att möta narkotikahotet vid Sveriges
gränser?

Anf. 55 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det är riktigt att den svenska tullen
under det senaste året har gjort fler beslag. Det gäller
inte bara narkotika utan också annan olaglig införsel.
Det är också ett uttryck för att det har skett en effek-
tivisering och att det inte minst har blivit en ökad
teknikanvändning i tullens arbetsmetoder. Vi har
också, som bekant, i riksdagen sett till att föreslå nya
resurser för tullen.
Så sent som i den budgetproposition som be-
handlades förra året fick tullen extra resurser. Jag har
själv vid olika tillfällen varit i kontakt med tullmyn-
digheterna och studerat deras arbete och vet att de
lägger ned ett oerhört ambitiöst arbete. Därför finns
det alltid skäl att överväga hur vi ytterligare kan stär-
ka och effektivisera tullens arbete, antingen via lag-
stiftningen eller resursmässigt.

Anf. 56 KENNETH LANTZ (kd):
Fru talman! Det är ganska enkelt att konstatera att
mörkertalet fortfarande är ganska stort. Trots nämnda
stora beslag ökar t.ex. inte priset nämnvärt på gator-
na. Det visar att vi endast beslagtar en liten del. Tul-
len kostar i runda slängar 100 miljoner per år, och
besparingen är ungefär 1 500 miljoner kronor per år
för samhället.
Jag är djupt oroad med tanke på våra barn för hur
länge det här ska fortgå. En snabb beräkning ger ju
vid handen att det kanske rentav är en besparing för
samhället att satsa ännu mer på tullen.
Med tanke på att Öresundsbron har medfört ett
ökat resande över Öresund har också tullen fått mer
resurser; det är jag väl medveten om. Men vi behöver
ytterligare resurser för att förhindra och bespara våra
barn en ökad exponering av det drogmissbruk som
ändå florerar och rusar in över våra gränser. Vad
ämnar ministern göra för att få stopp på det här?

Anf. 57 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Vi har, som har sagts och som Ken-
neth Lantz konstaterade nu, tillfört tullen ytterligare
resurser under senare tid, och det har också skett en
omdisposition inom tullen därför att man naturligtvis
är medveten om de konsekvenser som både Öre-
sundsbron och de nya införselreglerna, exempelvis
när det gäller alkohol, har medfört, t.ex. ett ökat tryck
just på södra och sydvästra delen av Sveriges tullbe-
vakning och gränsbevakning. Det är väldigt viktigt att
vi kan upprätthålla ett effektivt tullskydd, så jag har
all anledning att se mycket noggrant på hur vi kan
fortsätta förstärka tullens insatser.
Vargstammen

Anf. 58 PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! För en glesbygdsbo är ofta intressen
som naturupplevelser, jakt och fiske och svamp- och
bärplockning det avgörande för boendet på landsbyg-
den. Men i dag hotas tyvärr både boendet i glesbyg-
den och mångas fritidsintressen av den stora expan-
sionen av rovdjur: björn, varg och lo.
I mina hemtrakter i Gävleborgs län finns för när-
varande två stora flockar med vargar. I Finnskogen
runt Katrineberg finns det 14 vargar och i Voxnaregi-
onen en flock på åtta, och vi kan vänta oss en ytterli-
gare föryngring under våren.
Kvinnor och män vågar snart inte ge sig ut i sko-
gen för att plocka bär eller svamp, och jägarna vågar
inte släppa sina hundar. Mammor törs inte lämna sina
barn ensamma utanför stugan, och jordbrukarna
fruktar för sina husdjurs säkerhet. Älg och småvilt
utplånas av rovdjur. Så här kan vi inte ha det.
Jag tänkte fråga jordbruksministern: Vad ska man
göra för att inte vargflockar ska hota människor,
husdjur och viltstammen?

Anf. 59 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Rovdjurspolitiken ligger under mig,
och jaktpolitiken under Margareta Winberg. Det är
möjligt att man ska dela upp svaret på den här frågan.
De stora rovdjuren är av stort värde för den
svenska naturen. De hör hemma i den svenska natu-
ren. De ska finnas i den svenska naturen. Det är inte
bara glesbygdsborna som har glädje av den svenska
naturen utan naturligtvis även vi som bor i storstad.
Den här riksdagen har för inte så länge sedan be-
slutat att vi ska ha ett etappmål när det gäller varg och
järv, och när vi når upp till det etappmålet ska vi
diskutera hur vi ska förvalta ytterligare. Etappmålet
för varg ligger på 200 djur, och för närvarande har vi
ungefär 100 djur i Sverige enligt de vetenskapliga
bedömningar som görs och enligt den ganska omfat-
tande vargforskning som vi utför.
Den här vargstammen ska vi naturligtvis utveckla
samtidigt som vi ska se till att vi skyddar intressen
hos människor som kan känna sig hotade av vargarna.
Jag tycker inte att det ingår i skyddet av dessa männi-
skor att sprida den typen av vanföreställningar om-
kring vargarna som Patrik Norinder just ägnade sig
åt.

Anf. 60 PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! Jag delar uppfattningen att de stora
rovdjuren är av stort värde, och etappmålet på 200
djur är ett mål som man på lång sikt bör söka uppnå.
Jag har forskarrapporter att det finns ungefär 130
stycken vargar nu. Det är de senaste rapporterna.
Det som har hänt är att antalet explosionsartat har
ökat, och det har ökat inom vissa områden såpass
mycket nu att människor som bor där upplever det
här som mycket obehagligt. Det är det som föranleder
min fråga.
Vad gör man i de områden där koncentrationen av
varg är så stor och där kullarna går ihop och vi får
ytterligare koncentration? Vad avser statsrådet att
göra för att i de områdena förhindra dels att vi får en
mycket negativ inställning till vargen, dels att fri-
tidsintressen och glesbygdsbornas boende hotas?

Anf. 61 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Vargstammen ökar inte explosions-
artat. Den har ökat, glädjande nog, några år nu med i
storleksordningen 20 %. Även om det varje år till-
kommer, också glädjande nog, ganska många kullar
med vargar, så är det ett tufft liv att vara vargunge.
Det är ett tufft liv ute i de svenska skogarna. Det är
ett tufft liv också när det gäller risken för skabb, som
nu en vargflock har drabbats av.
Vi ska naturligtvis se till - det har den här riksda-
gen beslutat - att vi genomför olika åtgärder för att
skydda de intressen som finns hos människor. Vi ska
se till att vi utvecklar metoder för att skydda jakthun-
dar. Vi ska se till att vi utvecklar ett deltagande hos
människorna i olika län genom de rovdjursgrupper
som vi har beslutat om. Vi ska se till att vi har bra
ersättningsregler när det gäller husdjur som tas av
vargar. Och vi ska framför allt se till att ge informa-
tion om hur vargarna lever, vilka vanor de har och
vilken liten, liten risk för människor som vargarna
enligt våra erfarenheter utgör.
Mediefriheten i Ryssland

Anf. 62 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikesminister
Anna Lindh. Den handlar om vårt östra stora grann-
land Ryssland, som vi ju försöker ha så mycket sam-
arbete med som vi kan, både bilateralt, i EU och på
annat sätt, för att främja demokrati och utveckling,
och det är väldigt viktigt att vi gör det.
En av grundpelarna för demokratisk utveckling är
ju fria medier och möjligheten till offentlig debatt. Då
tycker jag att i det perspektivet är medieutvecklingen
i Ryssland ganska oroande. Alla de fem stora allryska
TV-kanalerna som går över landet är statskontrollera-
de, och enligt vad jag har fått mig berättat är TV-
nyheterna i samtliga kanaler ganska likartade. De
börjar med Putin som har någon aktivitet nationellt
eller internationellt, och det är det som är den viktiga
nyheten. Sedan är det nästan ingen politisk debatt
över huvud taget i övrigt, och inga avvikande eller
oppositionella åsikter kommer fram.
Jag undrar då vad Sverige kan göra för att främja
yttrandefriheten i Ryssland.

Anf. 63 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag tycker att det är en väldigt viktig
fråga som Marianne Andersson tar upp. Vi vet att
mediefriheten är avgörande för att man ska få en
demokratisk debatt i ett land och att man ska få de-
mokratin att verkligen rota sig.
Vi kan se stora problem när det gäller mediefri-
heten i Ryssland. Situationen ser olika ut i olika delar
av Ryssland. Det finns i och för sig regioner med
väldigt självständiga tidningar och TV-kanaler som
kan fungera lokalt och regionalt, men vi kan också se
att de stora, nationella oberoende kanalerna nu en
efter en har stängts. Den senaste, TV 6, är på väg att
stängas nu. Vi har bett och agerat för att EU - inte
bara Sverige utan hela EU - ska agera, och jag vet att
den frågan därför togs upp för bara ett par dagar se-
dan av den spanska utrikesministern, som är EU-
ordförande, direkt med den ryska utrikesministern,
och det var bl.a. på grund av ett svenskt initiativ.

Anf. 64 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Det gläder mig väldigt mycket att hö-
ra det här. Man kan ju bli lite oroad över att Putins
charmoffensiv internationellt skulle kunna tillåta
honom att på hemmaplan agera på ett sätt som vi inte
tycker är förenligt med mänskliga rättigheter och
demokrati eller någonting sådant. Därför är det så
viktigt att vi gör något, och jag hoppas att utrikesmi-
nistern och Sverige i det här arbetet fortsätter att vara
pådrivande, för det är oerhört viktigt för vår relation
med Ryssland och för utvecklingen i Ryssland.

Anf. 65 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Det är väldigt viktigt, och förutom
agerandet i det här specifika fallet har vi också ett
långsiktigt arbete när det gäller medier i Ryssland. Vi
har seminarier för oberoende journalister, vi ger stöd
till journalistutbildning, vi hade frågan väldigt aktivt
uppe under det svenska ordförandeskapet i EU, och vi
kommer att fortsätta prioritera just de här frågorna.
Ekonomin i Stockholms läns landsting

Anf. 66 SYLIVA LINDGREN (s):
Fru talman! Jag har en fråga till finansminister
Bosse Ringholm.
Stockholms läns landsting har gått back med så
där 2 miljarder de senaste åren, vilket naturligtvis är
oerhört allvarligt. Detta bidrar också till att Stock-
holms läns invånare inte kan känna sig trygga i sjuk-
vårdssystemet.
Situationen ser onekligen mycket mörk ut. Pen-
ningbristen i Stockholms läns landsting är mycket
allvarlig. Beloppen är också så stora att det måste till
långsiktiga åtgärder för att kunna klara framtidens
sjukvård i Stockholms län.
Min fråga blir då: Hur ser finansministern på den
mycket allvarliga ekonomiska situation som Stock-
holms läns landsting befinner sig i?

Anf. 67 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag delar Sylvia Lindgrens uppfatt-
ning att Stockholms läns landstings ekonomiska ställ-
ning är mycket hotad. Staten har nyligen haft en sär-
skild översyn av det s.k. balanskravet på kommuner
och landsting.
Utredningen har diskuterat vad man ska göra i så-
dana lägen där kommuner och landsting inte uppnår
eller vill uppnå den balans som riksdagen har fattat
beslut om. Det finns med dagens lagstiftning inga
särskilda sanktionsmöjligheter. Därför är fortsatta
diskussioner och samtal med berörda kommuner och
landsting den väg som hittills har kunnat anvisats.
Jag vet att min kollega statsrådet Lars-Erik Löv-
dén, som hanterar utredningen, nu överväger på vilket
sätt man ska kunna föra en del av utredningens för-
slag vidare. Det är inte bara ett hot mot medborgarnas
möjligheter att få den sjukvård som de är berättigade
till. Det kan i sista hand också bli så att man inte
längre har möjlighet att betala löner till den anställda
personalen i det berörda landstinget.

Anf. 68 SYLIVA LINDGREN (s):
Fru talman! Tack för svaret, finansministern. Den
borgerliga ledningen av Stockholms läns landsting
har kritiserats, vilket vi har kunnat läsa i pressen i
veckan, av moderata revisorer.
Skattesänkningar är inte helt ovidkommande i
dessa sammanhang. De underminerar ekonomin och
riskerar på sikt möjligheterna att uppnå de nationella
mål för sjukvården som vi har satt upp i riksdagen.
Det är i det sammanhanget mycket oroväckande.
Nu fick jag i svaret höra att det kommer att vidtas
åtgärder av statsrådet Lövdén i de fall balanskraven
inte uppnås och man går back år efter år. Då blir min
fråga: När kommer dessa åtgärder till stånd?

Anf. 69 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag kan tyvärr inte ange någon tid-
punkt när statsrådet Lövdén kommer att återkomma
till riksdagen i anslutning till den översyn som har
skett av balanskravet. Han går för närvarande igenom
de utredningsförslag som finns.
Jag kan konstatera att många kommuner och
landsting för två eller tre år sedan hade problem med
den ekonomiska situationen. Staten har gått in med
ett omfattande stöd till framför allt de kommuner och
landsting som har kraftig befolkningsminskning.
Många av dessa kommuner och landsting har ock-
så gjort betydande framsteg och är med hjälp av de
statliga pengarna nu på väg att nå balans. Betydligt
fler kommuner och landsting än tidigare har i dag en
ekonomisk balans. Men de finns de som inte ens har
eftersträvat ekonomisk balans.
Tyvärr är det så i Stockholmsregionen. Trots att
Stockholmsregionen har haft bättre förutsättningar än
någon annan del av landet - Stockholms läns lands-
ting har exempelvis större skatteinkomster än någon
annan del av Sverige - har man medvetet åstadkom-
mit denna oerhört kraftiga obalans.
Det kommer naturligtvis att drabba hela kommun-
sektorn, eftersom Stockholms läns landsting är så stor
del av den kommunala ekonomin.
Energieffektivitet i byggnader

Anf. 70 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Jag har en fråga till miljöministern.
Växthuseffekten är ett stort miljöproblem som måste
få en långsiktig lösning. Trafiken är i detta samman-
hang ett stort problem. Men faktum är att byggnader
svarar för en större del av energianvändningen i EU-
länderna, ca 40 % mot trafikens 30 %.
På EU-nivå har detta uppmärksammats. Ett att
EU-kommissionens förslag till direktiv lyfter fram
frågan. Man talar om ett miljardpaket för miljön när
det gäller energieffektivitet i byggnader. Hur och när
kommer den frågan att lyftas fram av den svenska
regeringen?

Anf. 71 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Den frågan har lyfts fram av den
svenska regeringen för bra länge sedan vid det här
laget.
Vi kan för år 2000 redovisa preliminära siffror
som visar att vi har minskat koldioxidutsläppen med
4 % sedan 1990. Nu ska man vara försiktig med de
siffrorna. De kan delvis vara orsakade av tillfälliga
glädjande faktorer.
Den främsta orsaken till den glädjande utveck-
lingen är den koldioxidskatt som vi införde för över
tio år sedan. Den har i kombination med utbyggd
fjärrvärme, övergång till biobränsle i uppvärmningen
av byggnader minskat koldioxidutsläppen från upp-
värmning av fastigheter ganska ordentligt under de
senaste åren.
Dessutom krävs det mer målmedvetna direkta in-
satser för att titta på byggnaderna själva. Här har vi
ett antal fina exempel i Sverige. Systembolaget har
lyckats med en kraftig reduktion av växthusgasut-
släppen liksom Dalarnas landsting.
Därför har vi i klimatpropositionen aviserat ett
uppdrag till de statliga fastighetsförvaltarna att se vad
de ytterligare kan göra.

Anf. 72 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Det behövs nog beslutsammare mål-
sättningar i dessa frågor. Det går att halvera energi-
användningen genom nybyggnation. Genom om-
byggnation går det att minska den med åtminstone
30 %.
Det som krävs är naturligtvis att man tittar på
byggreglerna och de gränsvärden som gäller. Det
krävs säkert också någon form av investeringsbidrag
för ombyggnation för att klara det eftersom hyreshöj-
ningarna annars blir för stora. Det är någonting
Vänsterpartiet har förespråkat och föreslår.
En annan viktig fråga att uppmärksamma är att vi
får till miljö- och energideklarationer av bostäder och
lägenheter. Det finns nu för kylskåp i hela Europa
men inte för bostäder. Min fråga till ministern blir:
När får vi en miljö- och energideklaration av bostäder
i Sverige?

Anf. 73 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! En del av det som Owe Hellberg ef-
terlyser fanns med i miljömålspropositionen under
miljömålet god bebyggd miljö. En del av det andra
som Owe Hellberg efterlyser arbetar vi nu med i
samband med arbetet med den inomhusmiljöproposi-
tion som jag hoppas ligger på riksdagens bord om
några veckor. Där kommer dessa frågor att bli aktu-
ella.
Det är intressant att diskutera möjligheter med
miljö- och energideklarationer av bostäder. Sedan är
frågan hur mycket vi ska se det som en statlig åtgärd
och hur mycket vi i stället ska stödja och uppmuntra
de ansträngningar som görs t.ex. genom hyresgäströ-
relsen för att åstadkomma ett bra system för miljö-
deklarationer av bostäder.
Avgifter för småhusägare

Anf. 74 MARGARETA CEDERFELT (m):
Fru talman! Min fråga riktar sig till finansminister
Bosse Ringholm.
Knappt har regeringen genomfört höjd fastighets-
skatt för ett stort antal boende förrän nya metoder att
ta ut avgifter från fastighetsägare diskuterats. Denna
gången är det Kommunförbundet som har presenterat
ett förslag att avgifter ska tas ut för underhåll av gator
och vägar.
Med anledning av detta vill jag fråga finansmi-
nistern om regeringen tar avstånd från Kommunför-
bundets förslag och inte kommer att införa några
ytterligare avgifter för småhusägarna.

Anf. 75 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Vi har som bekant under förra året
sänkt både fastighetsskatten och förmögenhetsskatten
och därmed gjort det möjligt för vanliga småhusägare
på många håll i vårt land att få lägre fastighetsskatt
och i många fall också slopad förmögenhetsskatt på
sina fastigheter. Vi har också infört en särskild be-
gränsningsregel som ett hundratusental framför allt
pensionärer och låginkomsttagare har väldigt stor
nytta av.
Vi har här i riksdagen sett att ett parti, Kristdemo-
kraterna, har velat omvandla den statliga fastighets-
skatten till en kommunal fastighetsskatt. Några såda-
na planer att övergå till en kommunal fastighetsskatt
som Kristdemokraterna föreslår umgås inte regering-
en med.

Anf. 76 MARGARETA CEDERFELT (m):
Fru talman! Huruvida fastighetsskatten har sänkts
eller ej kan diskuteras. För boende i bl.a. Stockholm
men också i stora delar av västkusten och Skåne har
fastighetsskatten och även förmögenhetsskatten höjts.
Min fråga gäller: Kommer regeringen inte att in-
föra ytterligare en avgift som belastar boende i små-
hus?

Anf. 77 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag kan upprepa mitt svar: Regering-
en har inga planer på att införa några nya kommunala
eller statliga avgifter på fastigheterna.
Pälsdjursuppfödning

Anf. 78 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
jordbruksminister Margareta Winberg.
Det är bra att ungdomar bryr sig om djurens väl-
befinnande. Det ska vi på alla sätt stödja och glädja
oss åt. Men efter Socialdemokraternas kongress upp-
stod en osäkerhet som i dag råder för unga minkupp-
födare och som är förödande. Det finns ca 200 farma-
re som bedriver pälsdjursuppfödning. Verksamheten
är koncentrerad till Blekinge, Småland och Västra
Götaland. Mellan 600 och 800 arbetstillfällen skapas
på landsbygden. Danska forskare som i sex år har
studerat minkar och deras biologiska behov anser inte
att simvatten är nödvändigt.
Jag vänder mig därför till Margareta Winberg och
undrar vad jag ska säga till en ung minkfarmare som
nu vill rusta upp och utveckla sin farm. Ska jag stop-
pa honom, eller ska jag säga att det är bra att du mo-
derniserar din farm och kanske t.o.m. gör det bättre
för minkarna?

Anf. 79 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! På den socialdemokratiska partikon-
gressen fattade vi beslut om att successivt avveckla
minknäringen. Vi håller just nu på att förbereda hur
detta ska gå till. Det betyder att jag inom kort kom-
mer att utse en utredare som ska se över och analyse-
ra situationen. Vad krävs? På vilken tid ska detta ske?
Hur ska man hitta ersättningsjobb osv.?
Parallellt med detta har Jordbruksverket för unge-
fär ett år sedan av mig fått i uppdrag att undersöka
just det som Ulla-Britt Hagström tar upp. Är nuva-
rande farmningssystem med burar förenligt med den
svenska djurskyddslagen? Jordbruksverkets rapport
kommer i mars april. Den särskilda utredaren kan
alltså både på en etisk grund - som vi hade på vår
kongress - och utifrån djurskyddslagen ta ställning
till hur detta ska gå till.

Anf. 80 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Det betyder att loppet ännu inte är
kört för denna näring i vårt land.
Det är en väldig skillnad mellan de fasansfulla
djurtransporterna och minkuppfödningen. Vi har ju
andra djur i bur - kaniner i bur, fiskar i akvarier och
grisar som inte har utrymme för att finna sin egen vrå.
Kommer detta också med i utredningen?
Det som har blivit problemet här är att en näring
som har bedrivits i högsta välvilja plötsligt har blivit
något av en samhällsfientlig näring. Detta går ut över
uppfödarna och ställer till stora bekymmer.
Jag har en fråga till. Danmark, som är det land
som har den största produktionen av päls, är också det
land som tar emot själva minkresterna. Men för att få
lämna minken - eftersom den inte får brännas i Sve-
rige osv. - finns det en massa knepiga avtal. Om man
lämnar mink som avfall till Danmark så måste man
köpa minkfoder tillbaka, och alla är inte nöjda med
kvaliteten på det. Min fråga är: Är det rimligt att man
ska tvinga en näring att köpa en viss vara?

Anf. 81 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! På den sista frågan har jag inget svar,
för det kände jag inte till.
Men jag kan upplysa om att både Storbritannien
och Holland redan har fattat denna typ av beslut om
att avveckla systemet med djur i bur. Vi kommer - i
den mån vi kommer att ha den ställningen i både
regering och riksdag - naturligtvis att följa vår kon-
gress beslut. Frågan är på vilket sätt det ska ske.
Kongressen var tydlig - det ska ske successivt. Det
betyder att vi inte gör detta från en dag till en annan,
utan det ska som alltid ske under ordnade former.
Vad är djurens naturliga beteende? Är det att sitta
i en bur på det här viset? Jag har min uppfattning klar,
men den är ganska lekmannamässig. Därför bad jag
Jordbruksverket och den expertis, de forskare och de
veterinärer som verket har tillgång till att analysera
detta i ett vetenskapligt perspektiv. Jag vill gärna veta
vad deras uppfattning är, och den utredningen kom-
mer någon gång nu i vår.
EU-stödet till bönderna

Anf. 82 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Många svenska bönder sitter nu och
väntar på EU-bidrag - EU-bidrag som är försenade.
Huvudförklaringen till förseningen torde vara att
länsstyrelserna inte klarar av att hantera ärendena.
Inget parti har väl mer pengar till detta än något
annat - men någonting måste göras. Bönderna blir
lidande på grund av detta, och det finns också risker
för att vi inte kommer i åtnjutande av de pengar som
vi skulle kunna få om vi kunde hantera frågorna och
ärendena på ett bättre och snabbare sätt.
Finns det några omedelbara planer från regering-
ens sida? Jag frågar jordbruksministern.

Anf. 83 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Jag är väl medveten om det som Ha-
rald Nordlund tar upp. Detta är ett bekymmer. Byrå-
kratin är både komplicerad och omfattande när det
gäller utbetalning, och kontrollen från EU:s sida är
mycket stor.
Här gäller det alltså att hitta ett - helst förenklat -
system för utbetalningarna. Jag vet att Jordbruksver-
ket arbetar med det. Men det är klart att det inte får
vara så enkelt att vi riskerar att det uppstår felaktig-
heter, för då står vi inför hotet om sanktioner.
Jag följer detta noga. Jag medger också gärna att
Jordbruksverket och länsstyrelserna inte längre får de
extrapengar som de hade fram till 2001 års slut. Det
är en ytterligare komplikation, och det gör att man
måste prioritera ännu hårdare än vad man har gjort
tidigare.

Anf. 84 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Regelverket, antalet blanketter och en
del sådana saker behöver förändras. En del av dessa
problem råder vi inte över själva, utan vi måste klara
ut dem tillsammans med andra länder. Det är ett
ganska långsiktigt arbete, vad jag förstår.
Kan de svenska bönderna och länsstyrelserna för-
vänta sig att det ändå kommer åtgärder som berör den
administrativa hanteringen av bidragsärendena inom
den närmaste tiden?

Anf. 85 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Det är ingen fråga som regeringen
eller Jordbruksdepartementet går in och styr in i de-
talj, utan vi har ett verk för detta, och det är Jord-
bruksverket. Där pågår ett kontinuerligt arbete med
att försöka förenkla så att man dels ska få ut pengarna
i tid, naturligtvis, dels med de lite mindre resurser
som man har nu ska kunna utföra detta arbete.
Utbetalning av EU:s jordbruksstöd

Anf. 86 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Jag skulle vilja fortsätta där Harald
Nordlund slutade. Jag vill nämligen också ställa en
fråga till Margareta Winberg.
Detta handlar om ett akut problem när det gäller
utbetalningen av EU:s jordbrukarstöd i Uppland, som
är både Haralds och mitt hemlän.
Kan Margareta Winberg tänka sig att gå in med
akuta stödåtgärder till länsstyrelserna, t.ex. i vårt län,
så att man får den administration som man måste ha?
Annars riskerar bönderna i vårt län att helt tappa
lusten och sugen.

Anf. 87 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Nej, jag har inte några akutpengar här
i fickan. Finansministern sitter här, och han ser inte
särskilt välvillig ut.
Jag tror inte att man genast kan förvänta sig att det
kommer nya miljoner. Däremot har jag uppmanat,
och jag uppmanar, länsstyrelserna och även Jord-
bruksverket att omprioritera inom den ram de har så
att bönderna får sina pengar i tid men också så att vi
slipper drabbas av sanktioner från EU.
Vi håller också på att titta på ett förslag om att
man skulle kunna göra lite större enheter än länen när
det gäller utbetalningarna för att även den vägen
kunna spara pengar.

Anf. 88 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Jag vill bara återigen erinra Margareta
Winberg om att för den enskilda företagaren så kan
detta handla om att man inte har pengar att betala sina
räkningar med. Man skulle få EU-stödet den 27 de-
cember. Nu är det redan en månad försenat. Krono-
fogden lär inte se mellan fingrarna i de här fallen.
Detta är akut.
När det gäller att omfördela stödet inom länssty-
relserna så vet jag att Margareta Winberg också vet
att detta inte bara är en fråga för Uppsala län, utan det
handlar om flera län. Det har kommit brev från flera
landshövdingar som är samlade. Jag hoppas att Mar-
gareta Winberg tar till sig dessa frågor riktigt ordent-
ligt.

Anf. 89 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Jag vill självfallet att bönderna ska få
sina pengar, och jag önskar självfallet inte att Sverige
ska behöva betala de ganska stora belopp som det i så
fall rör sig om i sanktioner.
Det är därför som vi tittar på möjligheterna att
samordna detta bättre mellan länen. Två eller flera län
kan kanske slå sig samman just när det gäller utbetal-
ning av stöd så att det kan hanteras på ett ställe. Det
skulle sannolikt spara pengar.

Anf. 90 ANDRE VICE TALMANNEN:
Detta var den sista frågan i dagens frågestund. Jag
vill tacka regeringens ledamöter för deras svar på
riksdagsledamöternas frågor. Likaså tackar jag riks-
dagsledamöterna och åhörarna på åhörarläktaren och
framför TV-apparaterna.

9 § Information från regeringen om statsrådet
Jan O Karlssons besök i Afghanistan

Anf. 91 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! För en knapp vecka sedan landade jag
på Bagrams flygplats fem mil norr om Kabul. Det
som mötte mig var ett sönderbombat land.
I Afghanistan dör 25 % av barnen före fem års ål-
der. 16 000 kvinnor dör varje år på grund av bristande
eller obefintlig mödravård. 6 miljoner afghaner är
fortfarande i behov av internationella hjälpinsatser för
att överleva.
Det var ohyggligt och fasansfullt men innehöll
samtidigt ett hopp. Efter 23 års krig och 7 års förtryck
under talibanregimen är det nu möjligt att inleda
någonting nytt.
Därför känns det angeläget att här i kammaren in-
för Sveriges riksdag få berätta om erfarenheterna från
den här resan och samtidigt presentera den strategi för
det svenska biståndet till Afghanistan de kommande
tre åren som regeringen har fattat beslut om tidigare i
dag.
På ett par dagar i Kabul lärde jag mig mer än jag
kunnat föreställa mig om biståndets förutsättningar
och uppgift i kampen mot fattigdom och för säkerhet
och trygghet. Jag lärde mig också någonting om sam-
bandet mellan migration och bistånd. Där ute, långt
där borta, börjar svensk flyktingpolitik.
Låt mig, kammarledamöter, ta er med till Shoma-
lislätten, den slätt vi åkte över från flyget in till Ka-
bul. Vägen är kantad av röd- och vitmålade stenar
som markerar att vägen är röjd från minor men att
åkrarna och resterna av hus runtomkring fortfarande
är dödligt farliga. I Afghanistan ligger i dag fem mil-
joner minor utspridda. De dödar och lemlästar varje
4 000 människor. Shomalislätten är i dag ett landskap
helt i brungula färger efter tre års torka. Nedbrända
fruktträd och vinstockar och sönderskjutna murar är
vad som återstår av det som en gång var Afghanistans
fruktträdgård. Här bodde en gång hundratusentals
människor som odlade sin jord. I dag är slätten nästan
helt öde.
På vägen tillbaka bara ett par dagar senare såg jag
hur människor hade satt upp tält på den plats där
deras hus en gång stått och hur de hade börjat röja på
sina forna åkrar. Det var några av de 1 800 familjer
som har återvänt de senaste veckorna.
Shomalislätten fångar upp mina två starkaste in-
tryck från besöket i Afghanistan, nämligen förödelsen
- det sönderskjutna och förstörda - och människorna
- de viljestarka och krigströtta - som är redo att byg-
ga upp och bygga nytt med längtan att odla sin träd-
gård.
Där är det uppenbart att stöd och hjälp till värl-
dens flyktingar i första hand måste ges på plats i den
region där flyktingarna faktiskt befinner sig. Det är
människorna i Afghanistan som är detta lands största
och nästan enda tillgång. Deras vilja är att återvända.
Deras längtan efter fred och utveckling är den avgö-
rande kraften i det återuppbyggnadsarbete som nu
inleds.
Fru talman! Låt mig berätta om några av de män-
niskor jag träffade i Kabul.
Ostad Abdul Kabir mötte oss redan på flygplatsen
och följde oss genom hela besöket. Han är administ-
rativ chef på Svenska Afghanistankommitténs regio-
nala kontor i Kabul. Jag kände redan före min resa till
kommitténs omfattande arbete i Afghanistan med sina
8 000 lokala medarbetare som driver 500 skolor. Var
tredje lärare i hela Afghanistan har betalats av vårt
land. 20 % av eleverna är flickor trots att det i prakti-
ken varit förbjudet för flickor att gå i skolan. Under
mina dagar i Kabul insåg jag också vilken roll Svens-
ka Afghanistankommitténs arbete spelat för hela det
svenska biståndet och för Sveriges anseende i det
afghanska samhället.
Före vinteruppehållet gick mellan 300 000 och
350 000 barn i Afghanistan i skolan. Förenta natio-
nerna och den afghanska ledningen har uttryckt för-
hoppningen att 1,5 miljoner barn ska vara tillbaka i
skolan vid skolstarten som i Afghanistan sker dagen
efter nyåret, dvs. den 22 mars. Sverige kommer att
vara med och bidra till detta som jag tror är en de
viktigaste investeringarna för Afghanistans framtid.
Sida för nu diskussioner med Unicef, utbildningsmi-
nisteriet och Svenska Afghanistankommittén för att
kunna bidra till ett snabbt resultat.
Kvinnor och flickor är de som lidit mest. Under
talibanregimen skulle de förvandlas till tiggande
analfabeter. Kvinnors rättigheter är ett mål i sig, men
det är också ett medel. Att satsa på kvinnorna är att
satsa på familjerna. Det genererar utveckling för hela
samhället.
Låt mig berätta om mötet med två kvinnor som
redan är i full färd med att bygga ett nytt Afghanistan.
Dr Mahboubie leder arbetet i någonting som kal-
las Women Community Forum. Lokalerna ligger i ett
av de typiska lerhusen som klättrar på bergssluttning-
arna i Kabul. Vi träffade dr Mahboubie och ett tiotal
kvinnor från olika distrikt eller stadsdelar i staden.
Tillsammans utgör de ett informellt nätverk, upp-
byggt delvis i hemlighet redan under talibanregimen.
Här lär sig kvinnor läsa och skriva. Här erbjuds ut-
satta kvinnor skydd och terapi. Detta nätverk kan
användas till någonting större i arbetet för att sprida
kunskap om människorättigheter och erbjuda juridisk
rådgivning. Vad de här kvinnorna håller på med är att
lägga grunden för ett fungerande civilt samhälle. Här
finns det kraft.
Dr Sima Samar var ännu en av de starka kvinnor
jag träffade. Hon ansvarar för kvinnofrågor i inte-
rimsregeringen. Vi möttes i hennes "ministerium" -
jag säger det inom citationstecken, fru talman, för det
är tillfälliga lokaler utan uppvärmning, fax, skrivbord
och medarbetare, men man har en vision om en ny
konstitution som fullt ut inkluderar kvinnors rättig-
heter. Hon är på jakt efter kvinnliga ingenjörer till
ministeriet för återuppbyggnad. Hon har bidragit med
namn för att stärka kvinnorepresentationen i det loja
jirga, det traditionella rådslag, som ska utses inom
kort.
Dr Samar vill göra något konkret. Hon vill lever-
era något till Afghanistans kvinnor snabbt. Interim-
sadministrationen behöver resurser för att övertyga
Afghanistans folk om att detta är början på något nytt
och något bättre.
Det leder mig till det sista mötet jag vill berätta
om i den här informationen, mötet med Hamid
Karzai, ordförande i interimsregeringen. Han var
glasklar i sina prioriteringar. Han redovisade i fyra
punkter det som är viktigast för den fortsatta
fredsprocessen i Afghanistan.
För det första gäller det säkerheten. Stora delar av
landet styrs fortfarande av lokala krigsherrar. Pro-
blemet med miljoner minor har jag redan nämnt.
Detta är ett samhälle som präglats av 23 års krig och
övergrepp. Det finns i dag en hel generation som
aldrig upplevt något annat än krig. Hundratusentals
människor är fortfarande beväpnade. Den här proces-
sen kommer att ta tid. Det återstår många problem att
lösa. Men det är klart att människorna i Afghanistan
är trötta på kriget. De vill se en förändring. Därför är
den humanitära hjälpen, insatser för återuppbyggnad
och långsiktig utveckling, självklara komponenter
också för att förbättra säkerheten.
För det andra gäller det att stärka interimsadmi-
nistrationen. Det råder ingen tvekan om att läget i
Afghanistan är skört. Behovet av stöd, både politiskt
och ekonomiskt, är stort. Sverige har bidragit med 1
miljon dollar till administrationen. Under mitt besök
stod det helt klart att en fungerande administration är
avgörande också för säkerheten. Administrationen
måste kunna visa för människor att de kan erbjuda ett
alternativ till kriget. Då arbetar tiden för freden. Sida
kommer inom kort att besluta om en utökning av det
svenska stödet direkt till administrationen.
Det tredje gäller undervisning. Om vi lyckas få
1,5 miljoner barn till skolan den 22 mars har vi upp-
nått något stort. Vi ska erbjuda barnen böcker i stället
för vapen. Utbildning ger starka och aktiva medbor-
gare. Det är grunden för varje demokrati. Om admi-
nistrationen lyckas leverera detta snabbt betyder det
också något viktigt för säkerheten.
Det fjärde är kommunikationerna. Över hälften av
vägarna behöver repareras. Vägnätet är en viktig
förutsättning för hela Afghanistans utveckling.
Jag ser ändå behovet av en fungerande in-
frastruktur i ett bredare perspektiv. Det handlar också
om telefoner och fungerande elnät. Det finns i dag
inget fungerande telefonnät ens i huvudstaden.
Jag vill passa på att nämna att Ericssons insats
med att bygga upp ett lokalt mobiltelefonnät kring
Kabul nu har kommit igång. Det är en insats som
underlättar den samordning som ska till mellan olika
humanitära aktörer på plats.
Fru talman! Sverige har varit troget Afghanistans
folk genom decennier av krig, förtryck och torka.
Vårt stöd fortsätter, och låt mig i det här samman-
hanget än en gång nämna det avgörande arbete som
utförts av svenska Afghanistankommittén.
Regeringen har i dag beslutat om en landstrategi
för Afghanistan för de senaste tre åren. Biståndet för
hela perioden kommer att omfatta upp till en miljard
kronor. Våra prioriteringar överensstämmer bra med
interimsregeringens och Karzais. Vår strategi inriktar
sig på utbildning och hälsa, minröjning, jordbruk,
stöd för att hävda folkrätten och främja freden samt
satsning på infrastruktur och vägar.
Alla dessa insatser skapar de nödvändiga förut-
sättningarna också för människor på flykt att kunna
återvända hem. Vi understryker vikten av samordning
mellan alla givare som nu strömmar till i nära sam-
verkan med den afghanska ledningen.
I förrgår avslutades den stora givarkonferensen i
Tokyo som än en gång visade att det internationella
samfundet denna gång är berett att satsa på en ny
framtid för Afghanistans folk. För de kommande fem
åren har utlovats, i svenskt mynt, 47 miljarder kronor.
Nu ställs krav på samarbete och uthållighet. Löf-
tena från Tokyo måste bli verklighet. Men det vikti-
gaste är att människorna i Afghanistan vågar tro på en
förändring. Först då finns det förutsättning för ut-
veckling.

Anf. 92 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag har flera gånger tidigare tagit upp
Afghanistan ur olika synvinklar här. Det ska jag inte
göra nu. Jag förutsätter att ministern är väl informe-
rad om hur riksdagen diskuterat de här frågorna tidi-
gare.
Jag tycker naturligtvis att det är oerhört bra att
ministern också har varit på plats och sett situationen.
Trots all kunskap man kan bära med sig från andra
konfliktområden är detta oerhört svårt att förstå om
man inte har varit i landet och känt situationen in på
huden och sett den miljö som konflikten har utspelat
sig i.
Jag vill ställa en konkret fråga kring något som
jag inte känner har tagits om hand. Det är något som
jag vet har förekommit i alla andra konflikter, men
kanske ändå dokumenterades först när vi såg krigen
på Balkan spela upp sig.
Det gäller alla de sexuella övergrepp inklusive
våldtäkter som utförs av män - ofta av män i uniform
- mot kvinnor. Det är ett systematiskt led i en krigfö-
rande parts strategi.
Det har ju förekommit även under de år man haft
inbördeskrig, så det är ingenting nytt. Jag tror att det
är oerhört viktigt för framtiden, för kvinnorna och det
framtida Afghanistan att man kartlägger detta och att
någon lyssnar på dessa öden och nedtecknar över-
greppen.
Jag skulle vilja vädja om att detta blir gjort och att
Sverige tar initiativet eftersom jag inte har fått känne-
dom om att någon annan har tagit på sig ansvaret för
detta.
När det gäller frågan om sexuella övergrepp vill
jag att man för framtiden också tar med de övergrepp
av äldre män mot yngre män som nu har börjat kom-
ma tillbaka. Det har funnits tidigare i traditionen.
Talibanerna bestraffar detta på ett oerhört grymt sätt.
Det börjar nu komma tillbaka. Jag tror att man ska
vara väldigt tydlig och säga att detta också är något
som omvärlden inte accepterar. Det är viktigt att man
från politiskt håll markerar detta innan det återigen
får fäste i det pashtunska samhället.

Anf. 93 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Detta är en de saker som kommer
fram i det lokala arbetet och som vi faktiskt hade
tillfälle att besöka.
I doktor Mahboubies projekt bygger man i dag
upp ett kontaktnät som innebär att det i de olika dist-
rikten blir en informationsström i den verksamhet
som de redan har testat under de mest oerhörda för-
hållanden.
Det gäller just sådana problem som förnedrande
behandling, våldtäkter och andra kränkningar av
mänskliga rättigheter som har med krigen att göra.
I den andra ändan, interimsregeringen, arbetar
doktor Samar efter samma principer, nämligen med
att på bred front bygga ut kunskapen om och upplysa
om vilka rättigheter människor har och att man har
rätt att ställa krav på upprättelse när man har drab-
bats.
På plats var min omedelbara reaktion på detta att
man måste se till att det nu sätts in resurser för inte-
rimsadministrationen för att kunna stödja den här
typen av verksamhet. Det handlar om konkreta peng-
ar så att de kan komma igång och mötas i det här
arbetet.
Jag delar helt uppfattningen att vi som utifrån en-
gagerar oss i detta ska göra klart att det är fullständigt
oacceptabelt, men också i praktisk handling delta i
och möjliggöra arbetet med att återupprätta de kvin-
nor som har drabbats.

Anf. 94 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Vi vet att Afghanistan är ett oerhört
kluvet samhälle. Män och kvinnor lever separat. Det
är oerhört svårt för de kvinnor som drabbats att be-
rätta om det. För många kanske det t.o.m. är omöjligt
eftersom det kan hota deras framtida säkerhet.
Det kräver att man närmar sig frågan och kvin-
norna med särskilda metoder, metoder som gör det
möjligt för dem att berätta. Man kan inte väva in detta
i något allmänt centrum eller allmän mottagning. Det
krävs stor kunskap om det afghanska samhället för att
dessa kvinnor ska våga öppna sig och de väldigt unga
flickorna ska kunna berätta sina historier.
Vi får inte glömma att det fortfarande pågår en del
regionala konflikter i vissa delar av Afghanistan där
övergreppen kanske fortfarande pågår. Det har varit
förvånansvärt tyst om dessa övergrepp mot kvinnor
under årtionden.
Man kanske inte har haft kunskap. Det har varit
svårt att tränga igenom och viljan har inte funnits. Nu
måste vi visa både kvinnor i Afghanistan och kvinnor
i andra konflikter var vi står. Det är det enda sättet att
stoppa detta på sikt.

Anf. 95 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! För det första delar jag helt den syn-
punkt som kommer fram. Vi hade en diskussion just
om detta när jag i går besökte Sida. Det intressanta
med communityarbetet är just att det nu bedrivs ute-
slutande av, för och genom kvinnor.
När man diskuterar integrationen har jag samma
uppfattning, nämligen att detta måste komma fram på
ett sätt som är möjligt där dessa kvinnor befinner sig.
Man måste därför var mycket varsam.
Vad jag och Sidachefen som deltog i besöket, fick
presenterat för oss var ett utomordentligt genomtänkt
förhållningssätt när det gäller den här typen av pro-
blem. De kvinnor vi träffade hade utomordentligt
avancerade föreställningar om hur det civila samhäl-
let ska byggas upp och att det just innehåller nära
personliga kontakter med kvinnor på ett sätt som gör
det möjligt för dem att bearbeta och vidareutveckla
detta.
Vi som kommer utifrån ska på ett allmänt plan
stödja detta med praktisk handling så att man kan
återupprätta dessa kvinnor. Jag håller helt med om att
det måste ske i värdiga former.

Anf. 96 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Förra veckan när vi beredde ärendet
om svenskt deltagande i en säkerhetsstyrka i Afgha-
nistan var i alla fall mitt intryck att det inte var sär-
skilt tryggt och inte särskilt lugnt i Afghanistan och
att det skulle kunna dröja rätt så länge innan man
kunde vidta dessa konkreta hjälpåtgärder. Det som
ministern nu målar upp är lite grann en bild av att
man omedelbart kan gå in och vidta åtgärder. Stäm-
mer den bild som vi nu fick att det nu finns pengar
och möjligheter att snabbt gå in och vidta åtgärder för
att hjälpa Afghanistans folk?
Jag har en fråga till som gäller splitterbomber.
Ministern har ju talat om minor och att detta är ett
oerhört minerat land som måste röjas. Men i det se-
naste kriget har det också fällts en stor mängd split-
terbomber. De utgör också en mycket stor risk för
befolkningen. Jag undrar om man i planen har ålagt
någon att hjälpa till att rensa bort just splitterbomber-
na.

Anf. 97 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Till att börja med vill jag beträffande
säkerhetssituationen säga att jag helt delar Marianne
Samuelssons beskrivning av att säkerhetsläget är
mycket allvarligt. Den analys som jag gör i min redo-
görelse för riksdagen i dag innebär dock en viss ny-
ansering såtillvida att jag tror att förbättrandet av
säkerheten inte uteslutande är en militär fråga. Att vi i
dag sätter in en skyddsstyrka i Kabul är naturligtvis
alldeles nödvändigt.
Däremot vill jag påpeka en sak, nämligen att vi
alla i höstas trodde att Afghanistan, till följd av kom-
binationen av tre års torka och att sex miljoner män-
niskor saknade mat, skulle kunna drabbas av en all-
deles fruktansvärd svältkatastrof. Den har i det stora
hela avvärjts därför att maten kom fram, men inte till
varje by och inte till varje hörn. Men jag kan göra en
jämförelse med Bosnien där jag var i mitten av 1990-
talet. Där kom maten inte fram därför att livsmedelst-
ransporterna stoppades för att man ville svälta ut sina
fiender. Det har inte skett i Afghanistan. Läget är
fruktansvärt osäkert, och man kan inte färdas fritt på
vägarna, tvärtom. Det går t.ex. inte att ta sig från
Pakistan till Kabul. Men utvecklingen av mattrans-
porterna visar att om det civila samhället erbjuder
hjälpsändningar är det svårt för dessa lokala war
lords att stoppa det. Det är inte som det var 1995 i
Bosnien då det var absolut nödvändigt att landsätta en
skyddsstyrka därför att de höll på att flyga varandra i
strupen.
Den bedömning som jag gör är att det finns en så
stark krigströtthet att själva biståndet av det skälet
kan utgöra en metod att förbättra säkerheten. Men jag
vill på inga sätt förringa det mycket allvarliga läget.
Just i dag har vi oroande rapporter om säkerhetsläget.

Anf. 98 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! I vilken mån kommer man i detta läge
att också hjälpa till för att skapa förtroende för en
övergångsregering så att den kan bygga upp demo-
kratin i landet? En förutsättning för att man ska kunna
övergå till en demokrati är ju att man också får ett
förtroende för dem som nu sätts i ledande positioner.
I hur stor utsträckning kommer man internationellt att
arbeta för att kvinnorna ska få större makt och infly-
tande?

Anf. 99 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Det är alldeles uppenbart att inte
minst Sverige som en av de stora biståndsgivarna har
varit utomordentligt tydligt och markerat detta. Det
gjordes också vid mitt eget besök en klar markering
att jag prioriterade mötet med ministern för kvinnliga
angelägenheter i interimsregeringen.
Möjligheten att övergå från denna interimsrege-
ring som ska sitta i ett halvår till ett rådslag som ska
bereda vägen för en mer legitim - jag säger inte de-
mokratisk - regering pågår. Och generalsekreterarens
specielle representant Brahimi, alltså mannen bakom
överenskommelsen i Bonn, är på plats i FN-huset i
Kabul där han nu har slagit sig ned. Vi träffade också
honom.
Det är ett fruktansvärt tungt arbete. Men det är
också intressant att dr Samar, alltså ministern för
kvinnoangelägenheter i interimsregeringen, arbetar
mycket aktivt för att få en betryggande kvinnorepre-
sentation i det rådslag, det loja jirga, som ska sätta i
gång så fort som möjligt.
När det gäller minröjningen är det klart att en
minst lika viktig del av det röjningsarbetet gäller icke
trampminor och stridsvagnsminor utan just projekti-
ler, bl.a. splitterbomber, som inte har briserat. Men
det arbetet pågår. Det kommer med nuvarande takt att
ta ungefär sju år att rensa de prioriterade områdena.

Anf. 100 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Jag uppskattar biståndsministerns
ambitioner. Men jag har tre frågor.
För det första: Biståndsministern tryckte på frågan
om det sönderbombade land som han landade i. För-
ödelsen är stor i Afghanistan. Men min fråga är:
Menar biståndsminister att förödelsen är resultatet
av USA:s precisionsbombningar eller i huvudsak ett
resultat av 23 års krig, internt och med Ryssland?
För det andra: Europakommissionen har talat om
insatser under ett begränsat antal år. I Tokyo har man
från EU:s sida däremot talat om ett långvarigt bi-
stånd. Är biståndsministern beredd att kraftfullt ar-
beta för att EU gör insatser långsiktigt i Afghanistan?
Jag tror att det är en deklaration som behövs i Brys-
sel.
För det tredje: De områden som man har valt tror
jag är välvalda. Jag tror att den strategiskt långsiktigt
viktiga frågan är flickornas utbildning. Är bi-
ståndsministern beredd att i Afghanistan framställa
krav på en utveckling mot skolplikt både för pojkar
och för flickor inom en rimlig framtid?

Anf. 101 Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Det är alldeles uppenbart att förstörel-
sen härrör från tiden från Sovjets infall i landet och
fram till nu. Större delen av förstörelsen har ägt rum
för länge sedan. När det gäller förstörelsen av Kabul
var det mesta redan undanstökat 1994, om jag får
använda ett sådant lättvindigt uttryck, i och med in-
bördeskrigets avslutning, efter den Sovjetinsatta re-
gimens slutliga fall 1992. Det är alldeles uppenbart
att det inte är 50 % av bebyggelsen som har bombats
sönder under kriget mot talibanregimen, utan det är
en mycket liten del.
I samtalen t.ex. med kvinnorna berördes de se-
naste bombningarna mycket lite, utan det handlade
om befrielsen från talibanregimen och den fruktans-
värda förstörelse som har ägt rum för länge sedan.
Ingenting hände under talibanregimen, utan ruinerna
har fått stå.
Jag delar helt Bertil Perssons uppfattning om be-
tydelsen av långsiktighet. Och jag är glad över att EU
deklarerade detta också. Jag har en känsla av att det
delvis beror på Europaparlamentets mycket tydliga
deklaration om detta under förberedelsearbetet inför
Tokyokonferensen. Jag utfäster mig att i unionen
bland biståndsministrarna och på andra sätt och bland
mina kolleger i regeringen arbeta för att denna uthål-
lighet ska bestå och också att EU ska använda sin
styrka till att se till att andra stora bidragsgivare, inte
minst Förenta staterna, också blir uthålliga i detta
biståndsarbete.
När det till sist gäller hur vi ska verka för hur man
i Afghanistan ska förverkliga ett utbildningssamhälle
vill jag efter tre veckor som biståndsminister uttrycka
mig lite varsamt. Men redan det sätt på vilket vi har
arbetat med utbildningsfrågorna tror jag borgar för att
vi ska kunna få en jämlik syn på utbildningen i Af-
ghanistan.

Anf. 102 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Jag tackar för svaret. När det gäller
utbildning av flickor är min uppfattning att det väldigt
ofta ändå blir så att barn hamnar antingen i industrier
eller på fälten och att det är flickorna som gör det.
Jag tror att skolplikt är ett mycket hälsosamt me-
del för att bryta detta. Barn ska vara i skolan. De ska
inte vara ute och arbeta.
Om man ser på svensk historia så är ju en av
hörnstenarna i Sveriges utveckling att skolplikten
infördes och när folkskolan kom. Jag vill alltså vädja
till ministern att fundera vidare på tankarna om
skolplikt. Då kommer flickorna till skolan.

Anf. 103 Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Jag delar helt Bertil Perssons uppfatt-
ning om värdet av 1842 års skolreform och skolplik-
tens betydelse. Vi kommer att verka för det, men i
partnerskapets form. Det är det afghanska folket som
ska stifta sina lagar. Vi kan dessutom delge afghaner-
na de oerhört positiva erfarenheter som vi själva har
av allmän skolplikt i vårt land för att den vägen åvä-
gabringa den ordningen. Där delar jag helt Bertil
Perssons värderingar.

Anf. 104 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Också jag vill tacka för en intressant
föredragning med engagemang och intressanta bilder
på människorna.
Jag har också varit i Afghanistan, i mitten av
1990-talet. Det gav starka intryck och har, kan jag
nog säga, fortsättningsvis påverkat mitt liv. Jag mötte
också många människor, ansikten, och talade med
många. Jag såg även Svenska Afghanistankommitténs
arbete, skolor och vårdcentraler. Jag såg stor förödel-
se men också uppbyggnadsarbeten. Men redan då såg
jag också kvinnoförtrycket. Det var ju före talibaner-
nas tid, även om de bildligt talat stod bakom kulisser-
na och tryckte. Kvinnoförtrycket var alltså mycket
starkt redan då, kanske framför allt på landsbygden.
Nu ska Sverige satsa 1 miljard kronor. Jättebra!
Men med tanke på all den planering som ministern
nyss redogjorde för undrar jag om regeringen också
har en plan för att försöka ändra männens attityder till
och syn på kvinnan, flickan, i det landet. Lite grann
har framskymtat, men någonting konkret skulle jag
vilja nämndes.

Anf. 105 Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! I den strategi som vi i dag lagt fast i
regeringen för detta vårt arbete i Afghanistan har vi
just tagit upp det som nämndes i inlägget nyss, näm-
ligen att kvinnoförtrycket i Afghanistan inte är en
uppfinning av den senaste regimen utan finns sedan
länge i landet och har förvärrats under talibanregi-
men. Det är alltså fråga om djupa rötter. Detta får
vara vägledande för hur den strategi ska utformas och
förverkligas som vi nu lagt fast.
Det handlar alltså om mänskliga rättigheter och
jämställdhet. Jämställdhet engagerar ju både män och
kvinnor, och mänskliga rättigheter binder handlandet
för både män och kvinnor. Ett mycket viktigt inslag i
denna strategi är alltså att understödja de krafter i det
afghanska samhället som ska genomföra ett jämlikt
och jämställt samhälle. Vi är väldigt tydliga i våra
värderingar.
Vad som trots allt var hoppfullt var att se att det i
denna interimsregering finns en utomordentligt fram-
stående kvinna ansvarig för att just föra fram kvinno-
angelägenheter. I samtalet med henne, vilket varade i
drygt en timme, framgick med all önskvärd tydlighet
att i hennes arbete ingår i hög grad att få denna regim
och kommande regimer i Afghanistan att inse att
detta innebär långtgående krav på förändringar i bete-
endet hos männen i Afghanistan.

Anf. 106 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Att ändra attityder och att ändra vär-
deringar är inte något som görs på en dag precis, utan
sådant tar tid. Jag har sett och känner till Svenska
Afghanistanskommitténs stora arbete här, framför allt
med att få flickor till utbildningar.
Även om ministern talar om att han har mött olika
människor och att det finns personer på framträdande
positioner inom förvaltningar, inom det politiska
systemet osv. skulle jag vilja ha en mycket konkret
plan för hur man ska ändra attityderna och värdering-
arna. Är det möjligt?

Anf. 107 Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Jag delar helt Margareta Viklunds syn
på långsiktigheten i ett sådant arbete - att det, om det
är möjligt, är möjligt just på lång sikt. Det har varit
ett kvarts sekel av krig där alla dessa värden har
tryckts under fötterna och det är kanske ett av de stora
offren för kriget. Det här kommer att ta mycket lång
tid. Men jag tror att det viktiga som vi kan göra är att
i vår strategi understödja sådana krafter som tydligt,
klart och konkret arbetar för detta och att välja sådana
områden i vår prioritering av biståndet som understö-
der detta. Där menar jag att utbildningen, som Bertil
Persson tidigare var inne på, antagligen är det mest
verksamma medlet, kanske tillsammans med hälso-
vården.
Låt mig i det sammanhanget understryka att jag
värjer mig mot föreställningen om att utbildning och
hälsovård skulle vara "humanitärt" därför att det inte
är tillräckligt fint och långsiktigt. Men jag tror att
utbildning och hälsovård dels är jämställdhetsskapan-
de, dels kan bidra till att attityder förändras. Slutligen
är det här långsiktigt utvecklingsstöd - kanske det
bästa och finaste av allt i en långsiktig utveckling.
Det är således kanske det mest konkreta bidrag som
vi kan ge.

Anf. 108 LOTTA N HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Det var en mycket informativ, nyans-
rik och intressant rapport, så det var mycket bra och
roligt. Särskilt tror jag att ordet skört som en sam-
manfattning av läget är väldigt väl funnet.
Min fråga handlar om flyktingar. I runda slängar
är det 3 ½ miljoner människor som inte kommer vare
sig in eller ut, som finns i en sorts ingenmansland och
knackar på hos omvärlden.
Hur bedömer biståndsministern möjligheterna för
Sverige att på kort sikt ta emot människor och att ge
uppehållstillstånd under den här "sköra" tiden? Hur
bedömer ministern behovet, och hur bedömer ni möj-
ligheterna för Sverige att ta emot?

Anf. 109 Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Det handlar om 4 miljoner människor
utanför Afghanistan, i Pakistan och i Iran, och om 1
miljon människor inne i landet som är displaced, som
det heter - som är internflyktingar, många av dem i
Kabul för övrigt.
Det är självklart att huvuddelen av våra ansträng-
ningar består i att se till att se till att FN:s flykting-
kommissarie har möjlighet att bereda de människor
skydd som behöver det. I dag är det Pakistan och Iran
som gör huvuddelen av denna insats.
Som jag i några sammanhang tillåtit mig att säga:
Om alla länder i proportion till sin befolkning gav ett
sådant bidrag till FN:s flyktingkommissarie som
Sverige gör skulle situationen vara avsevärt mycket
bättre för dessa människor, av vilka många i dag lever
under fruktansvärda förhållanden.
Jag tror att ju bättre vi arbetar för framför allt
detta med minröjning, desto mer kommer människor
- jag vill inte på något sätt idyllisera, men jag såg det
hända - spontant att återvända. Huvudlinjen i vår
politik när det gäller flyktingar måste vara att på-
skynda detta så mycket som möjligt. Det är därför
som vi menar att stödet nu, även om det ska vara
uthålligt, också vara framtungt. Det måste ske nu. Jag
blev otroligt imponerad av hur minröjningsarbetet
numera sker, jämfört med Bosnien i mitten av 1990-
talet. Det är oerhört mycket mer effektivt. Det handlar
om att man inriktar sig på att bana väg för ett åter-
vändande. Vi kan aldrig bortse från att vi kommer att
ha asylsökande från Afghanistan och kringliggande
områden som vi får ta hand om, men i det här pers-
pektivet kommer det att vara en mycket liten del. Den
helt avgörande insatsen måste ske på plats.

Anf. 110 LOTTA N HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag undrar bara om min tolkning är
korrekt, alltså: Biståndsinsatser, minröjning och på-
plats-insatser - ja. Svenskt direkt flyktingmottagning
- nej. Är det korrekt uppfattat?

Anf. 111 Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Nej, det är inte rätt. Vi måste också
göra insatser för människor som söker asyl, som
söker skydd, i vårt land. Men jag gjorde klart att det i
relation till det antal människor som det rör sig om, 4
miljoner, måste bli marginellt.
Vad jag framför allt lärde mig - jag är tacksam för
att jag i slutet av debatten fick den frågan - är att jag
aldrig så konkret fått klart för mig hur viktigt det är
att man arbetar samman med bistånd och flykting-
mottagning och att detta kan ses i ett sammanhang
och hur man ska avväga det hela. Man får alltså inte
uppfatta mitt svar som ett stenhårt och kallt nej till
flyktingar. Den stora insatsen, det som är Sveriges
stora insats, är att vi på plats kan bereda människor
möjlighet att så fort som möjligt komma tillbaka till
sina hem och odla sin jord.

10 § Svar på interpellation 2001/02:124 om
sjukfrånvaron

Anf. 112 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Henrik Westman har frågat:
Vilka initiativ ämnar statsrådet Sahlin ta för att få
ned antalet sjukskrivningar och förtidspensionering-
ar?
Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att öka
det totala antalet arbetstimmar på arbetsmarknaden?
Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att den
officiella statistiken ska kunna ge en så korrekt bild
av den faktiska sysselsättningen som möjligt?
På den första frågan vill jag svara: Ökningen av
ohälsan i arbetslivet har fortsatt. Enskilda individer
drabbas av lidande och samhället drabbas av kostna-
der. Kostnaderna för sjukförsäkring, förtidspensione-
ring och andra ohälsorelaterade förmåner ökar, och
dessutom motverkar ohälsan näringslivets utveckling
på sikt. Regeringen anser därför att mycket kraftfulla
åtgärder måste vidtas för att motverka detta.
Regeringen har i budgetpropositionen för 2002
presenterat en strategi för ökad hälsa i form av ett
elvapunktsprogram. Programmet innehåller förslag
till ett mycket brett spektrum av åtgärder. Det inne-
håller åtgärder för att förebygga ohälsa i arbetslivet,
åtgärder för att förbättra rehabiliteringen av dem som
drabbats samt vissa åtgärder för förbättrad tillgäng-
lighet till behandling inom hälso- och sjukvården.
Bl.a. tas upp arbetsmiljöcertifiering av företag, Ar-
betsmiljöverkets arbete, inflytanderegler, ekonomiska
drivkrafter, hälsobokslut, formerna för sjukskriv-
ningsprocessen samt förbättrad statistik och forsk-
ning. För metodutveckling av arbetsmiljöarbetet inom
den offentliga sektorn avsätts 70 miljoner och lika
mycket för förnyelse av rehabiliteringsarbetet. Sam-
manlagt 30 miljoner avsätts för utveckling av före-
tagshälsovård och utbildning av regionala skyddsom-
bud.
I enlighet med programmet har regeringen också
tagit initiativ till trepartssamtal mellan regeringen och
arbetsmarknadens parter för att skapa samsyn och
samordning av insatserna. Tre nödvändiga delar i
samtalen som anges i budgetpropositionen är ar-
betsorganisationen, där frågan om inflytande över den
egna arbetssituationen är viktig, ledarskapet på ar-
betsplatserna samt möjligheterna för äldre att stanna
kvar i arbetslivet.
Genom samtalen kommer samråd att ske med ar-
betsmarknadsparterna vad avser genomförandet av
elvapunktsprogrammets olika delar. En stor informa-
tionssatsning ska göras tillsammans med parterna.
Underlag för strategin har framför allt lämnats av
en arbetsgrupp inom Näringsdepartementet och den
utredning som har haft till uppgift att föreslå hand-
lingsplan för ökad hälsa i arbetslivet.
När det gäller åtgärder för att öka antalet arbets-
timmar arbetar regeringen på flera olika politikområ-
den. De undersysselsatta är en prioriterad grupp då
det gäller att försöka öka antalet arbetade timmar i
ekonomin. Regeringen har t.ex. gett direktiv till AMS
om att förhandla med arbetsgivare som har en hög
andel deltidsarbetande. AMS har i en rapport till
regeringen från augusti 2001 framhållit att arbetet
med att skapa förutsättningar för fler heltidsarbetande
inom vård- och omsorgssektorn fortsätter. Dessutom
har AMS inlett överläggningar med partsintressen
inom handel, hotell- och restaurangbranschen för att
minska deltidsarbetslösheten inom dessa sektorer.
Regeringen har anslagit 100 miljoner per år under
perioden 2002-2004 för att minska deltidsarbetslös-
heten.
En stor del av dem som finns utanför arbetskraf-
ten i dag utgörs av studerande. På kort sikt leder rege-
ringens stora utbildningssatsningar inom bl.a. hög-
skolan, kunskapslyftet och den kvalificerade yrkesut-
bildningen till att antalet personer i arbetskraften
minskar. Långsiktigt påverkar dock utbildning ar-
betskraftsutbudet positivt, både genom att fler kan
förväntas träda in på arbetsmarknaden och genom att
avkastningen på arbetsinsatserna ökar. Regeringen
prioriterar utbildning mycket högt som ett led i att
öka arbetskraftsutbudet.
Ålderspensionsreformen utgör en viktig pusselbit
för att behålla äldre i arbetskraften. Pensionssystemet
har gjorts mer flexibelt, och en väsentlig del av pen-
sionsreformen är möjligheten att höja pensionen ge-
nom att arbeta lite längre. Därför har också beslut
fattats om att höja åldern för avgångsskyldighet till 67
år. Införandet av maxtaxan vid årsskiftet förbättrar
förutsättningarna för alla föräldrar som vill och kan
arbeta.
Regeringen har tillsatt olika utredningar och ar-
betsgrupper som för tillfället ser för över vilka möj-
ligheter som finns för att ytterligare öka utbudet av
arbetskraft. En arbetsgrupp har t.ex. till uppgift att
under våren presentera förslag som kan bidra till ett
ökat arbetskraftsutbud och därigenom också öka
antalet arbetade timmar i ekonomin.
Beträffande den tredje frågan om statistiken vill
jag bara hänvisa till de svar jag givit på interpellatio-
ner från Patrik Norinder (2001/02:60, besvarad den
27 november 2001) och från Kent Olsson
(2001/02:91, besvaras i dag).

Anf. 113 HENRIK WESTMAN (m):
Fru talman! Först vill jag tacka Mona Sahlin för
svaret. Av svaret framgår att regeringen säger sig
vara medveten om problemet med den ökade sjuk-
frånvaron och att kraftfulla åtgärder bör vidtas för att
motverka den ogynnsamma utvecklingen. Frågan är
dock om man riktigt har insett problemet i dess stora
vidd. Verkligheten är utomordentligt dyster. Betydligt
fler människor är sjukskrivna, och det är betydligt
färre som arbetar än vad Socialdemokraterna vill ge
sken av genom olika begrepp såsom öppen arbetslös-
het och reguljär sysselsättning.
Fram till förra halvåret hade vi en mycket stark
konjunktur. Trots det har det svenska arbetsmark-
nadsläget inte förbättrats nämnvärt under Socialde-
mokraternas tid vid makten. En stor del av arbets-
kraften har gått direkt från soffan till sjuksängen.
Enligt statistiken har de längre sjukskrivningarna
- dvs. de sjukskrivningar som är längre än 14 dagar -
ökat med 110 % från november 1997 till november
2001. Det motsvarar 146 000 årsarbeten eller nära
hälften av den ökning som redovisas för den reguljära
sysselsättningen under samma period.
Till detta ska läggas kostnaderna för alla sjuk-
skrivningar som är kortare än 14 dagar. De motsvarar
ca 90 % av det totala antalet sjukskrivningar. Men
eftersom staten har lagt över ersättningsansvaret från
försäkringskassorna till arbetsgivarna har myndighe-
terna inte längre något tillförlitlig statistik över de
korta sjukskrivningarna. Men en inte alltför dålig
skattning ger att detta motsvarar ungefär 122 000
årsarbeten.
Är detta riktigt, då återstår egentligen ingenting av
den sysselsättningsökning som den officiella statisti-
ken redovisar för de senaste fyra åren. Den socialde-
mokratiska regeringens skryt över sin politik mot
arbetslöshet börjar då alltmer lika kejsarens nya klä-
der.
Fru talman! Det krävs mer än samtal och utred-
ningar, som Mona Sahlin hänvisar till i sitt svar. Det
krävs konkreta åtgärder och beslut, och detta krävs
nu.
Redan det faktum att de långa sjukskrivningarna
har fördubblats på fyra år är alarmerande. Det innebär
inte bara att statsbudgeten belastas med snabbt ökade
kostnader som minskar utrymmet för angelägna re-
former såsom t.ex. skattesänkningar och satsningar på
skolan, utan det innebär också att den verkliga syssel-
sättningen sjunker, vilket i sin tur innebär en minskad
produktion - den produktion som ska skapa vår väl-
färd.
Drygt 90 miljarder, eller var sjunde skattekrona
per år, går till att betala förtidspensioneringar och
sjukskrivningar som är längre än 14 dagar. Det är mer
än kostnaden för alla fritidshem, grundskolor och
gymnasieskolor i hela Sverige. Till detta kommer
sedan de stora kostnaderna för alla dem som är sjuk-
skrivna kortare tid än 14 dagar. Dessa kostnader be-
talas av företagen och ytterst av deras kunder.
Den socialdemokratiska regeringen har hittills i
huvudsak blundat för de dystra fakta som jag här har
redovisat. Det finns förvisso inga enkla lösningar,
men det räcker inte med Rydhs utredning. Det går
inte att bara skjuta över betalningsansvaret för de
ökade sjukskrivningarna på företagen. I stället behövs
det ett brett program för att både få fler i arbete och få
färre sjukskrivna.
Den del av min fråga som gäller vilka initiativ
som statsrådet ämnar ta för att öka det totala antalet
timmar hinner jag inte beröra så mycket nu. Men jag
har i färskt minne min debatt med ministern för nå-
gon vecka sedan då det framgick att regeringens strä-
van snarare var att minska arbetstiden, vilket rimligt-
vis bör minska antalet arbetade timmar. Ska dessa
neutraliseras vill det verkligen till att arbetskraftsut-
budet ökas väsentligt.

Anf. 114 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag hoppas att någon annan än Henrik
Westman lyssnade på vad jag faktiskt sade, för det
gjorde uppenbarligen inte Henrik Westman. Men jag
ska försöka att uttrycka mig ännu tydligare.
Det är väl ingen tvekan om att både jag och hela
regeringen är mycket oroade över utvecklingen i dag
när det gäller sjukskrivningarna. Det gäller de korta
sjukskrivningarna, men kanske framför allt de riktigt
långa sjukskrivningarna. Jag är mycket oroad över att
det framför allt är kvinnor som har dessa problem och
därmed får betala ett väldigt högt pris för hur arbets-
marknaden i dag fungerar.
Jag visade också i mitt svar just på att regeringen
inte bara pratar och utreder utan faktiskt också agerar.
Sedan kan man tycka olika om vad man ska göra. Att
man i vanlig ordning ska sänka skatterna för att lösa
alla problem utgår jag från att Henrik Westman me-
nar, men det menar inte regeringen.
Arbetslösheten har halverats. Det är inte prat, det
är fakta. Sysselsättningen växer. Det är inte prat, det
är fakta. Det är också så att vi inte försöker ge sken
av någon socialdemokratisk verklighet, utan vi visar
på hur verkligheten faktiskt har förändrats.
Det är inte så att människor som finns i aktiva åt-
gärder eller utbildning är det därför att jag vill för-
sköna någon statistik, utan därför att de behöver få en
bättre grund att stå på för att kunna gå ut i ett arbete.
Utbildning och aktiva åtgärder är inte att vara i sof-
fan, är inte att vara passiv, utan det är ett nödvändigt
stöd för att kunna vända tillbaka från en sjukskrivning
eller från en långvarig arbetslöshetsperiod.
Vad jag däremot vill beröra, som också Henrik
Westman gjorde men på ett annat sätt, är att ansvaret
för att förändra nu i hög grad ligger hos oss politiker
- det är sant - i riksdag, regering, kommuner och
landsting. Men det ligger också ett väldigt stort an-
svar hos arbetsgivarna, näringslivet. Det nämndes av
Henrik Westman som om det är företagen som tungt
får betala för den dåliga arbetsmiljön. Det är sant i
viss mån, men i så fall är det lika sant att företagen
också har del i ansvaret för att kostnaderna för sjuk-
skrivningarna nu växer. Grunden för det vi diskuterar
är ändå arbetsmiljön, arbetsorganisationen, bristen på
inflytande för inte minst kvinnor i både offentlig och
privat sektor. Både näringsliv och samhälle måste
våga satsa på arbetsmiljön, därför att det lönar sig för
både samhället och företagen.
Sedan vet inte jag vem det är som har kejsarens
obefintliga kläder på sig, men jag känner mig oskyl-
dig i den delen.

Anf. 115 HENRIK WESTMAN (m):
Fru talman! Det var med flit som jag inte tog upp
diskussionen om statistikuppgifter, för det har stats-
rådet diskuterat med flera av mina kolleger. Vi har ju
lite olika uppfattningar om hur man tolkar vem som
är i arbete och inte.
Sedan är det riktigt att det har redovisats en del
åtgärder, men vad jag menar är att det är väldigt
mycket tal och väldigt lite konkret. Det krävs faktiskt
åtgärder meddetsamma. Det är möjligt att vi har olika
uppfattningar om vad det är för åtgärder som behövs.
Och visst behöver man sänka skatterna - självklart.
Jag återkommer till det strax.
Vi talar inte bara. Jag ska naturligtvis denna gång,
liksom förra gången, ge lite tips på vad man kan tän-
ka sig för åtgärder. Vi tycker att det behövs konkreta
åtgärder, både för att få fler människor i arbete och
för att bryta utvecklingen mot ett ökat antal sjuk-
skrivningar och förtidspensioneringar.
Jag ska ge några exempel på sådana åtgärder som
skulle kunna vidtas, men det är just exempel och
absolut inte någon komplett lista.
Det viktiga är emellertid att inse omfattningen av
problemen och att börja åtgärda dem omedelbart.
Förutom att skapa ett bättre företagsklimat - det
måste löna sig att arbeta, krånglet och byråkratin
måste minska och arbetsrätten moderniseras - bör vi
bryta upp de offentliga monopolen.
Ohälsotalet är, som ministern sade, störst bland
traditionella kommunala och landstingskommunala
monopolarbetsgivare. Ökad mångfald kan också öka
personalens möjligheter till trivsel och självförverkli-
gande. Inom parentes kan sägas att ett stort antal
kommuner har ända upp till fem gånger fler långtids-
sjukskrivna än förväntat enligt Rydhska utredningen.
Vi bör satsa på en landsomfattande vårdgaranti
som kan minska sjukskrivningarna genom att ge
människor vård i tid, och då kommer folk i arbete
snabbare.
Försäkringskassorna bör få mer resurser och öka
sin självständighet. De bör få ett tydligare ansvar för
rehabiliteringen och kunna köpa specialistvård utan-
för landstingssektorn.
Sjukskrivningarnas medicinska träffsäkerhet
måste förbättras. En åtgärd för att uppnå detta är att
satsa på utbildning i försäkringsmedicin.
Det stora och ökade antalet sjukskrivningar moti-
verar en ökad självrisk i sjukförsäkringen, dvs. att
man kanske bör införa ytterligare en karensdag.
För att motverka stress och utbrändhet i arbetsli-
vet är det angeläget att människor får bättre möjlig-
heter att påverka sin arbetssituation. Frågor om ar-
betstidens längd och förläggning måste avgöras på
arbetsplatserna och inte i riksdagen.
Slutligen någonting som jag vet att ministern och
jag delar, att vi tycker att småföretagarna är viktiga.
De har faktiskt, enligt utredningen, lägre sjukfrånvaro
men får betala fullt ut. Någon åtgärd där kanske kun-
de vara något.

Anf. 116 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Först måste jag säga att jag börjar bli
något trött på att politiker, oftast socialdemokratiska
politiker, alltid anklagas för en sak, nämligen för att
prata. Jag tycker att det är en väldig fördel om politi-
ker pratar, försöker bilda opinion, försöker peka på
problem, men självfallet också agerar och använder
den makt som det innebär att vara statsråd eller riks-
dagsledamot.
Frågeställningen om stressen och utbrändheten är
av den karaktären att man också måste prata. Man
måste också uppmärksamma samhällstrender och
förändringar som ligger bakom det vi nu ser, tror jag,
när det gäller ökade sjukskrivningar, framför allt
bland kvinnor.
Jag tror inte att det är så enkelt att det är de gamla
vanliga åtgärderna fler karensdagar och sänkta skatter
som behövs. Då tycker jag att man inte har analyserat
och sett hur samhället har förändrats under de senaste
10-15 åren.
Moderaterna kan inte kan presentera en analys
över varför arbetsgivarna, företagen, inte har kunnat
förändra sin arbetsorganisation och personalens in-
flytande på ett sådant sätt att personalen inte känner
det utanförskap, den stress och den brist på inflytande
som ju är de vanligaste orsakerna till stress och ut-
brändhet. Här finns det brister i både offentlig och
privat verksamhet. Både i offentlighet och privat
vårdverksamhet finns samma trender.
Regeringen har för sin del sagt mycket tydligt att
elvapunktsprogrammet är en början, att det måste till
fler och genomgripande åtgärder. Många av dem
måste vi vidta tillsammans med parterna. Regering
och riksdag lever ju inte i ett vakuum utan är väldigt
beroende av att de som har ansvaret direkt ute på
varje arbetsplats - varje personalchef, varje ansvarig
ute på våra tusentals arbetsplatser - också deltar i
förändringsarbetet. Därför tror jag själv att det arbete
som den s.k. trepartsdialogen handlar om kommer att
betyda väldigt mycket om både det politiska ledar-
skapet, fack och arbetsgivare kan röra sig ungefär
samtidigt och i samma riktning. Det är det som krävs
för att på lång sikt verkligen förändra den mycket
allvarliga utveckling som sker.
Elvapunktsprogrammet är alltså en början, och vi
måste fortsätta vid många tillfällen att både prata och
komma med konkreta förslag. Nästa tillfälle blir i
samband med vårpropositionen.

Anf. 117 HENRIK WESTMAN (m):
Herr talman! Jodå, jag tror nog att vi är övererens
på ganska många punkter, nämligen att det särskilt är
kvinnor som är utsatta och att det här inte är något
enkelt problem. Jag sade just också att det var exem-
pel på åtgärder som jag föreslog. Ministern har tagit
upp några andra exempel.
Vad jag menar är att det måste till konkreta åtgär-
der ganska omgående, därför att det här är ett pro-
blem som verkligen har skenat och är mycket allvar-
ligt för oss alla.
Jag ser fram emot att se vad som händer med el-
vapunktsprogrammet. Det finns väl anledning för oss
att diskutera vad som händer med det framöver.
Jag tror också på samtal, men jag tror att de måste
kombineras med ganska konkreta omgående åtgärder.
Det var det jag gav tips på.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på interpellation 2001/02:166 om
service för en levande landsbygd

Anf. 118 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Herr talman! Åsa Torstensson har frågat mig vad
jag avser att vidta för åtgärder för att garantera män-
niskor i hela landet grundläggande samhällsservice
såsom polis och postservice, för att Posten AB ska
fullfölja sitt uppdrag att ge god postservice till alla
invånare, även dem på landsbygden, utan att detta ska
kosta den enskilde något extra samt för att staten
genom sina institutioner och myndigheter såsom
domstolsväsendet och Posten m.m. tar sitt ansvar i en
aktiv regionalpolitik som garanterar rättvis och de-
centraliserad service över hela landet.
Låt mig först säga att jag, i likhet med Åsa Tors-
tensson, är mycket bekymrad över de ökade regionala
skillnader vi kan se i Sverige, inte minst stora skillna-
der i befolkningsutvecklingen.
Frågorna som ställs i interpellationen är omfattan-
de och rör dessutom flera sakområden. Jag kommer
därför att endast kort beröra frågorna om Postens
service, domstolsväsendet och polisens organisation.
Inom regeringen är det andra ministrar som ansvarar
för dessa frågor.
Tudelningen av Sverige måste hindras. Problemen
för de regioner som upplever stora strukturella för-
ändringar måste tas på allvar.
En viktig del av den regionala utvecklingspoliti-
kens mål är en god servicenivå i alla delar av landet.
Regeringen avser att skärpa och komplettera de
verktyg som i dag finns för att följa och påverka till-
gången till service. Bl.a. ska s.k. lokala utvecklings-
program för kommersiell service inrättas. För att
långsiktigt trygga analyser av servicetillgången per-
manentas den s.k. servicedatabasen. Statliga aktörer
med särskild betydelse för service i gles- och lands-
bygd ska i samband med att de förändrar sina verk-
samheter i ökad utsträckning beakta möjligheter till
samordning med andra servicegivare.
Vad gäller frågan om polisen har regeringen till-
satt en utredning med uppgift att göra en översyn av
polisens arbetsuppgifter. Utredningen ska bl.a. se
över vilka möjligheter det finns att komplettera poli-
sens resurser och insatser i glest befolkade delar av
Sverige. Utredningen lämnade ett delbetänkande den
9 november 2001 och ska slutredovisa sitt uppdrag
senast den 1 april 2002.
Den andra frågan är ställd mot bakgrund av att
Posten AB tar ut en särskild avgift för den postservice
som går utöver de åligganden som bolaget har beträf-
fande den samhällsomfattande posttjänsten.
Regeringen anser att det är självklart att postservi-
cen i landet ska upprätthållas och vara tillgänglig för
alla. Post- och telestyrelsen har därför i uppdrag att
tillse att Posten AB fullgör sina åligganden när det
gäller tillhandahållandet av den samhällsomfattande
posttjänsten.
Beträffande den översyn av lantbrevbärarlinjerna
som för närvarande genomförs av Posten AB har
bolagets ledning meddelat att förändringarna skjuts
framåt i tiden och att rutinerna kommer att ses över i
samråd med Post- och telestyrelsen.
Sedan några år tillbaka pågår en omfattande re-
formering av domstolsväsendet. För att genomföra
reformeringen krävs enligt regeringens bedömning en
yttre domstolsorganisation där verksamheten vid
varje domstol är av tillräcklig omfattning för att nå
högt ställda krav på snabbhet och kvalitet men också
på service. Samtidigt ska domstolsorganisationen
möta medborgarnas berättigade krav på geografisk
närhet till dömande verksamhet. Förändringsarbetet
har bedrivits stegvis och med hänsyn till varje regions
särskilda förutsättningar.
Statliga myndigheter ska inom sina verksamhets-
områden verka för att de regionala utvecklingspolitis-
ka målen uppnås. Det är en mycket viktig fråga vid
uppföljningen av myndigheternas arbete och i dialo-
gen mellan regeringen och dess myndigheter att dis-
kutera hur och under vilka förutsättningar det regio-
nala hänsynstagandet bäst kan realiseras.
Glesbygdsverket har i uppdrag att informera cent-
rala statliga myndigheter och statliga bolag om gles-
och landsbygdens behov samt redovisa i vilken ut-
sträckning hänsyn tagits till dessa behov.
Regeringen avser att utveckla styrningen av de
myndigheter vars verksamheter bidrar till att uppnå
målet för den regionala utvecklingspolitiken. Rege-
ringen kommer inom kort att ge myndigheter med
ansvar för bl.a. närings-, utbildnings- och arbets-
marknadspolitiken i uppdrag att gemensamt lämna
förslag på hur verksamheterna inom dessa områden
ska bidra till att målet för den nya regionala utveck-
lingspolitiken ska uppnås. Arbetet, som ska koordine-
ras av NUTEK, är ett viktigt led i att stärka den regi-
onala utvecklingen.

Anf. 119 ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Jag tackar statsrådet Messing för det
långa och delvis utförliga svaret.
Ministern säger i sitt svar att frågeställningen är
omfattande. Just detta, herr talman, är kärnan i själva
interpellationen. Det är också kärnan i frågan om
vilket angreppssätt vi ska ha för att kunna forma en
politik för att uppnå en rättvis service över hela lan-
det. Det krävs en helhetssyn och ett samlat angrepps-
sätt på de statliga myndigheterna, de statliga bolagen
och den samlade statliga politiken, om den så inne-
håller skattepolitik, kulturpolitik, demokratifrågor
eller infrastrukturfrågor.
Den här interpellationen har tillkommit just på
grund av att vi ständigt, men kanske framför allt un-
der det senaste året, har fått höra om akutåtgärder och
akututryckningar när enskilda människor har drab-
bats, antingen av att posten inte levereras längre på
grund av att grannen har avlidit eller av att polisen
inte finns när människor har behov av den. Här hän-
visas det till enskilda statsråd, men som jag ser det är
det statsrådet Messing som borde ha den samlade syn
som krävs för att kunna stärka servicen så att den kan
beröra alla människor över hela landet.
Dessutom har regeringen under hela mandatperio-
den gjort allt för att förmedla hur bra det går för Sve-
rige. Visst har vi haft en högkonjunktur, men det
ställer också krav på oss att se att en stor del av landet
och enskilda människor inte riktigt känner igen sig i
beskrivningen att det går bra för Sverige utan känner
sig satta på undantag på ett orimligt sätt. Trots de
välvilliga formuleringarna från statsrådet Messing
drabbas enskilda människor av försämrad service och
indragning av statlig samhällsservice.
Det är vällovligt att man ska skärpa och komplet-
tera de verktyg som finns för att följa tillgången på
service. Men jag vill nästan be statsrådet att förstå att
Signe, 83 år, som måste betala för att få sin lantbrev-
bärare att åka fram till hennes brevlåda, vilket hon
inte kan göra sedan grannen dog, inte är så betjänt av
att ha ett system som kan följa hur servicen avveck-
las. Hon ser det konkret utanför sin dörr.
Kanske är det så att dessa 20 miljoner kunde ha
avsatts på ett annat sätt och tydligare hanterats för en
utökad samhällsservice över hela landet.
I andra kommuner kan man se att enskilda invåna-
re slår larm om man inte får den service man beräknar
att kunna få av polismyndigheterna på grund av tom-
ma tjänster. Det innebär att man lever i en vardag i
otrygghet, utan det som många av oss andra tror är en
självklar service, nämligen närhet till polisen.
Ministern redogör också för kravet att statliga
aktörer i ökad utsträckning ska samordnas med andra
servicegivare. Det är bra. Det låter bra. Men om nu
servicen redan är nedlagd är det inte mycket bevänt
med detta angreppssätt. Det krävs också ett aktivt
agerande för att stimulera utvecklingen. Här måste
staten ta ett övergripande och mer långtgående ansvar
för den statliga verksamheten - bolag, myndigheter
och verk - så att den ges ett tydligt samhällsansvar
som innebär ansvar för hela landet.
Min följdfråga till ministern är alltså om statsrådet
är beredd att utfärda och skriva in tydliga direktiv till
sina statliga myndigheter, verk och bolag i syfte att
finna lösningar som garanterar en grundläggande
service i alla delar av landet. Det är nämligen minis-
tern med sitt helhetsansvar för den regionala utveck-
lingen som måste ta det samlade ansvaret, även om
det är andra ministrar som ansvarar för t.ex. post och
polis.

Anf. 120 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Herr talman! Låt mig först göra väldigt tydligt och
klart att hela regeringen har ett ansvar för hela Sveri-
ge och att all nationell politik har regionala effekter.
Det vore obegripligt om inte alla ministrar inom sina
ansvarsområden lärde sig att se hur de regionala ef-
fekterna ser ut. Vilken utgångspunkt skulle politiken
då ha? Vad skulle man se framför sig när man fattar
beslut?
Det är klart att vi måste se att Sverige ser väldigt
olika ut. Vi har en tudelning från norr till söder. Vi
har en tudelning inom regioner ibland. När vi kan
konstatera att det har gått bra för Sverige under de
senaste åren är det sant på nationell nivå. Men det
betyder inte att det har gått bra överallt eller att det
har gått bra för alla.
Jag delar Åsa Torstenssons bedömning att många
människor som bor på en ort där antalet invånare i
dag krymper, där arbetsmarknaden blir mindre och
där många upplever att det offentliga Sverige drar sig
tillbaka har svårt att känna igen sig i den beskrivning
som vi ibland ser när man målar upp den högkon-
junktur som vi har haft. Men båda verkligheterna är
sanna.
I politiken måste vi lära oss att balansera mellan
de båda. Det gör vi via de förslag som regeringen har
lagt fram och som riksdagen har ställt sig bakom. Vi
vill att vi ska ta ett gemensamt ansvar i Sveriges riks-
dag för den åldersstruktur som finns i landets kom-
muner, oavsett var de unga bor, oavsett var de gamla
bor. Vi vill att vi ska ta ett gemensamt ansvar så att
det finns en fungerande kommersiell service också på
de platser där marknadskrafterna inte själva hanterar
situationen därför att underlaget är för litet.
I den regionalpolitiska propositionen har vi därför
föreslagit extra pengar som ska fördelas både genom
Konsumentverket och genom länsstyrelserna så att vi
kan gå in och köpa upp kommersiell service där be-
hovet är stort, så att den sista handlaren inte stänger,
men där befolkningsunderlaget egentligen är så litet
att verksamheten inte bär sig av sig själv. Vi gör det
därför att vi ser att förutsättningarna skiljer sig så
mycket åt mellan stad och land.
Vi har under hösten i riksdagen föreslagit en rad
konkreta åtgärder för att utjämna skillnaderna och för
att tydliggöra de olika förutsättningar som vi ser att
människor, företag och kommuner har i vårt land. Vi
har gett Posten ett tydligt uppdrag. Vi har gett Posten
ytterligare pengar att upphandla olönsam postservice.
Vi har i utredningen gett polisen ett tydligt upp-
drag att undersöka hur man kan bli bättre på att hante-
ra mindre kommuner och små platser så att man är en
synlig och aktiv offentlig företrädare även i glesbyg-
den.
Vi har ställt högre krav på våra myndigheter med
24-timmarsservice, så att människor oavsett var de
bor ska ha tillgång till det offentliga Sverige och till
allas våra företrädare. Vi lägger både pengar och
skärper lagar för att alla myndigheter ska bli bättre på
att ta ett regionalt ansvar.
Vi kommer under våren att gå vidare med de in-
tentioner som vi presenterade i den regionalpolitiska
propositionen, där vi har sagt att det hittills bara är de
statliga myndigheterna och verken som i sina direktiv
har haft som en tydlig uppgift att också ta regional
hänsyn. Vi ser i dag att resultatet av detta har varierat
väldigt mycket. Och vi kan konstatera att de inte har
gjort det i tillräcklig utsträckning. Därför skärper vi
våra politiska verktyg just i det syftet.
Men vi nöjer oss inte med det utan vi vill också gå
vidare och se vilka krav vi kan ställa på en del av våra
statliga bolag att ta samma regionala hänsyn. Det
arbetet återkommer vi med under våren.

Anf. 121 ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Det var intressant att höra statsrådet
Messing göra samma bedömning som Centerpartiet
vad gäller den regionala klyvningen trots högkon-
junkturen. Med det svar jag fick i den andra omgång-
en ser jag fram emot att följa Postens fortsatta ned-
dragningar och därmed de akuta åtgärder som krävs,
oftast från kommunalt håll, för att reda upp situatio-
nen för enskilda människor. Det var ett bra besked.
Jag hoppas att Posten också är medveten om att stats-
rådet gav detta besked i dag.
Det var också intressant att höra statsrådet Mes-
sing beskriva vikten av att hela regeringen har tagit
till sig kravet på en samlad regionalpolitik för att
möta de regionala klyftorna. Därför kändes det lite
betänkligt när jag lyssnade på en debatt lite tidigare
och näringsministern gav besked om att marknaden i
sig aldrig kommer att engagera sig i bredbandsut-
byggnad som gäller hela landet. Det är precis det som
Centerpartiet har sagt.
Men vi har också påtalat vikten av att just staten
tar ansvar för det som staten ska ta ansvar för. In-
frastruktur över hela landet är avgörande för om
människor väljer att flytta, vågar ta steget till att bo-
sätta sig på en ny ort eller vill stanna kvar om man är
företagare eller ung företrädare. Det här kan gälla
bredbandsdelen. Den är lika viktig som det finmaski-
ga vägnätet. Därför är det anmärkningsvärt att staten
inte med Socialdemokraterna i regering har tagit
ansvaret att stärka infrastrukturen just genom bred-
band så att alla får ta del av detta.
Men vi har också varit tydliga från Centerpartiets
sida om att staten ska och kan vara ansvarig för att
sprida statens uppdrag över hela landet, inte enbart
det som riktar sig till den enskilda människans behov
av samhällsservice utan statliga myndigheter och verk
som kan utlokaliseras eller lokaliseras från början. Vi
har statistik som visar att 106 nya myndigheter har
bildats sedan 1993. Av dessa har 82 förlagts till
Stockholm eller Stockholmsområdet. Så klart det
påverkar strukturen i landet att 77 % är prioriterat till
Stockholmsområdet.
Centerpartiet har återkommande kritiserat rege-
ringen för att en stor del av den statliga verksamheten
har lagts i Stockholm. Ser vi detta parallellt med den
centralisering som sker inom befintliga verksamheter
som finns runt omkring i vårt land, t.ex. domstolsvä-
sendets centralisering, är det klart att vi får dubbelne-
gationer som snedvrider det samlade statliga ansvaret.
Den statliga verksamheten skulle i stället stärka lan-
det i dess helhet sysselsättningsmässigt, men också
statusmässigt runt om i landet på grund av kringverk-
samheter som den drar till sig.
Min följdfråga till statsrådet Messing blir då: Är
ministern beredd att vara tydlig och gå i bräschen vad
gäller ansvaret för infrastruktur, bredband och utlo-
kalisering av statlig verksamhet eller rent av lokalise-
ring av statlig verksamhet när den skapas?

Anf. 122 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Herr talman! Livet kommer alltid att se olika ut i
olika delar av vårt land. Det kommer aldrig att vara
samma typ av utbud i t.ex. Hällefors kommun, där jag
är född, eller ens i Gävle, där jag bor nu, som det är i
Stockholm. Här finns ett större utbud av kulturakti-
viteter, ett kommersiellt utbud av affärer, av arbets-
marknad osv. Men det betyder inte att det ska vara ett
sämre liv på små orter än det är på större. Det är det
som har varit utgångspunkt i den politik för regional
tillväxt som vi presenterade i höstas och som riksda-
gen ställde sig bakom.
Vi pekade ut tre områden som regeringen menade
är viktigare än andra för att ge förutsättningar både
för enskilda personer och för företag att växa och
utvecklas. Det ena är kommunernas ekonomi som så
tätt hänger samman med vilken välfärd och vilken
service kommunen kan erbjuda sina invånare.
Det andra är infrastrukturen, som Åsa Torstensson
också tog upp. Med den beskriver vi inte bara sats-
ningar på högre bärighet på vägar, nya dragningar för
godstrafiken eller nya dragningar för järnväg. Vi
skriver också om behovet av den moderna in-
frastrukturen, såsom bredband och IT-satsningen.
Den tredje delen är utbildningens viktiga roll. Här
ser vi att de regionala högskolor som finns runt om i
landet har skapat förutsättningar för tillväxt, har lock-
at till sig nya verksamheter. De har betytt mycket
både för den region där högskolorna har vuxit upp
och naturligtvis också för enskilda personer. Det är
ett lyckat sätt att bedriva statlig politik.
På samma sätt har vi drivit den inriktningen när vi
t.ex. har startat polishögskolor i Umeå och i Växjö.
Jag tycker att det är naturligt när vi bildar nya
myndigheter och verksamheter att vi alltid ska beakta
vilka regionala förutsättningar det finns för att placera
dem på olika platser.
Jag kan, precis som Åsa Torstensson, vara kritisk
mot att vi emellanåt är alldeles för snälla med att följa
de förslag som utredarna ofta lägger fram om var de
nya myndigheterna ska placeras. I de flesta fallen
föreslår utredarna att de ska placeras runt de stora
städerna - allra oftast runt Stockholm. Där skulle nog
ibland både regeringen och riksdagen ha mera ork att
kritiskt granska om skälen är så starka som utredarna
ibland låtsas om.

Anf. 123 ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Jag är nöjd att statsrådet Messing så
tydligt markerar att det inte ska se likadant ut över
hela landet. Detta bygger på den lokala strukturen och
de lokala erfarenheterna. Det är inte ofta vi får höra
något sådant från ett socialdemokratiskt statsråd. Jag
tackar för den ståndpunkten.
Jag tackar statsrådet för att man hädanefter ska vi-
sa en tydlig inriktning och inte bara utöva ett beak-
tande av att statliga myndigheter kan och ska placeras
ut över hela landet. Jag ser fram emot detta, och jag
kommer att följa frågan och antagligen även åter-
komma i frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på interpellation 2001/02:153 om
Vänersjöfartens framtid

Anf. 124 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Ingemar Vänerlöv har frågat mig om
vilka åtgärder på såväl kort som längre sikt jag avser
att vidta för att säkra Vänersjöfartens framtid. Frågan
är ställd mot bakgrund av att Vänersjöfarten tappat
marknadsandelar i förhållande till andra transportslag.
Vänersjöfartens totala godsvolym har långsamt
sjunkit sedan mitten av 1980-talet med undantag för
de två senaste åren. Orsakerna till minskningen är
flera. Förändringar i industristrukturen, ändrade krav
från företagen när det gäller logistiklösningar, mins-
kad oljekonsumtion och skillnader mellan transport-
slagen när det gäller terminalkostnader har haft bety-
delse.
Det transportpolitiska beslutet 1998 innebar att
järnvägen de senaste åren fått reducerade banavgifter
när det gäller godstrafiken. Detta har enligt Ingemar
Vänerlöv inneburit en snedvridning av konkurrensen
till Vänersjöfartens nackdel.
Jag har i tidigare frågesvar till Ingemar Vänerlöv
framhållit att det är godstransportörerna som be-
stämmer transportsätt. Ur deras synvinkel är det posi-
tivt att det finns flera olika konkurrenskraftiga trans-
portalternativ att välja mellan i Vänerregionen. Rege-
ringen arbetar för att det ska råda likvärdiga konkur-
rensförutsättningar mellan olika trafikslag, vilket är
en av grundstenarna i det transportpolitiska beslutet
från 1998. Konkurrensneutralitet innebär inte nöd-
vändigtvis att avgifterna ska vara lika för olika trans-
portlösningar.
Rättvis konkurrens uppnås om skatter och avgifter
för alla transporter speglar de samhällsekonomiska
marginalkostnader som transporterna ger upphov till.
I de samhällsekonomiska marginalkostnaderna ingår
normalt kostnader för slitage på infrastrukturen, mil-
jöpåverkan, olyckor och trängsel. Banverket strävar
efter en marginalkostnadsprissättning.
Marginalkostnadsprissättningen ställer inget krav
på att de finansiella kostnaderna för att ha en funge-
rande infrastruktur ska täckas. Ett sådant krav ställs
dock på Sjöfartsverket. Sjöfartens miljökostnader till
följd av utsläpp av luftföroreningar är emellertid
betydande. Om sjöfartens miljökostnader prissattes i
enlighet med marginalkostnadsprincipen är det möj-
ligt att farledsavgifterna skulle täcka Sjöfartsverkets
samlade kostnader. Det kan vara så att sjöfarten i dag
faktiskt inte betalar sina kostnader. Sjöfartsverket och
SIKA analyserar för närvarande denna fråga vidare.
Mot denna bakgrund är det för tidigt att i dag säga att
Vänersjöfarten tappat i konkurrensförmåga i förhål-
lande till andra trafikslag på grund av skillnader i
avgiftssystem. Den pågående utredningen får visa hur
det förhåller sig med den saken.
När det gäller de statliga farledsavgifterna är det
viktigt att komma ihåg att inrikestrafiken mellan
Vänerhamnarna och Göteborgsregionen är befriad
från sådana avgifter. Avgiftsbefrielsen tillkom på
grund av transporternas regionalpolitiska betydelse.
Även när det gäller en utrikestransport kostar det lika
mycket i farledsavgift oavsett om den börjar i Karl-
stad eller i Göteborg.
När det gäller lotsavgifterna har under en lång
följd av år kostnadstäckningsgraden för lotsnings-
verksamheten varit under 40 %. Sjöfartsverket ansåg
det därför nödvändigt att fr.o.m. den 1 juli 2000 höja
lotsavgifterna och införa en tidsbaserad lotstaxa.
Detta gjordes för att förbättra överensstämmelsen
mellan tillhandahållen service och debiterad lots-
ningsavgift. Det nya systemet innebar markant höjda
avgifter för viss trafik som t.ex. Vänertrafiken. För att
lindra konsekvenserna av det nya systemet utgick en
generell rabatt på 30 % på lotsavgiften för all Väner-
trafik genom Trollhätte kanals trafikområde.
Den 1 juli 2001 höjde Sjöfartsverket lotsavgifter-
na i hela landet med ca 15 %. Vänertrafiken var den
enda som inte fick höjda lotsavgifter, eftersom man i
stället ökade Vänersjöfartens rabatt. Under 2002
kommer Sjöfartsverket att ytterligare höja lotsavgif-
terna med 30 % i hela landet. Enligt vad jag erfarit
från Sjöfartsverket kommer Vänertrafiken inte heller
denna gång att drabbas av höjningen.
Avslutningsvis vill jag stryka under det jag sagt i
tidigare frågesvar i samma ämne, nämligen att rege-
ringen följer Vänertrafikens utveckling för att försäk-
ra sig om att det även i framtiden kommer att finnas
infrastrukturella förutsättningar att bedriva handels-
sjöfart på Vänern. Den redovisning jag har lämnat
visar att regeringen vidtagit åtgärder för att göra Vä-
nersjöfarten mer konkurrenskraftig. Regeringen är för
närvarande inte beredd att vidta ytterligare åtgärder.
Många av de ytterligare åtgärder som kan vidtas
för att bidra till en positiv framtid för Vänersjöfarten
är annat än statliga åtgärder. Vänerrådets uppgift är
att ta initiativ till åtgärder som stärker Vänerregionen
och verksamheter med anknytning till Vänern.
Jag vill därför än en gång hänvisa till det arbete
Vänerrådet bedriver.

Anf. 125 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka närings-
ministern för svaret på interpellationen, även om det
var magrare än vad jag hade förväntat mig.
I interpellationen efterfrågades vilka åtgärder på
såväl kort som längre sikt näringsministern ämnar
vidta för att säkra Vänersjöfartens framtid. Anled-
ningen är att Vänersjöfartens totala godsvolym sedan
mitten av 1980-talet stadigt har sjunkit. Här måste jag
upplysa ministern om att han hade fel när han i sitt
svar påstod att godsvolymen de senaste två åren ej
sjunkit. Enligt Vänerrådet fortsätter minskningen.
Förra året nåddes ett nytt bottenvärde på 2,6 miljoner
ton.
Av näringsministerns tidigare frågesvar samt da-
gens interpellationssvar kan jag konstatera att minis-
tern uppvisar en något motsägelsefull hållning inför
Vänertrafikens problem. Å ena sidan försäkrar mi-
nistern gång på gång - så även i dag - att regeringen
är intresserad av att Vänersjöfarten ska ha en framtid.
Han säger sig arbeta för likvärdiga konkurrensförut-
sättningar mellan olika transportslag och hyllar prin-
cipen om samhällsekonomisk marginalkostnad när
det gäller rättvis konkurrens. Å andra sidan är han väl
medveten om Vänertrafikens akuta problem. Men han
låter dem bero, trots att satsningar på denna sjöfart i
högsta grad ligger i linje med ett samhällsekonomiskt
marginalkostnadstänkande.
I likhet med näringsministern konstaterar Gods-
transportdelegationen att om samtliga avgifter för
infrastrukturen anpassas till samhällsekonomisk mar-
ginalkostnad bör effektiva godstransportsystem kunna
utvecklas på marknadens villkor. Men, så är det defi-
nitivt inte i dag. Det är, dessvärre, med regeringens
goda minne.
De transportpolitiska beslut som fattades 1998
syftade bl.a. till att ge järnvägen goda utvecklings-
möjligheter. Ett nytt banavgiftssystem resulterade då i
att banavgifterna sattes under marginalkostnadsnivån,
vilket innebar en stor konkurrensfördel för järnvägen.
Detta kompenserades Vänersjöfarten ej för, vilket
omgående fick negativa effekter för densamma.
Näringsministern säger att regeringen arbetar för
att det ska råda likvärdiga konkurrensförutsättningar
mellan olika trafikslag, vilket ska vara en grundsten i
det transportpolitiska beslutet. Hur får ministern detta
att gå ihop med det faktum att det transportpolitiska
beslutet fick till följd att järnvägens banavgifter -
som jag sade tidigare - sattes under marginalkost-
nadsnivån, vilket snedvred konkurrensen?
Jag håller med ministern om att det är positivt ur
godstransportörens synvinkel om det finns flera kon-
kurrenskraftiga transportalternativ att välja mellan i
Vänerregionen. Vänertrafiken har dock i dag stora
svårigheter att klara konkurrensen från den subven-
tionerade järnvägen, vilket är en dold fara när det
gäller transportkostnader.
Har ministern funderat över att uteblivna åtgärder
för att vända Vänersjöfartens negativa trend kan få
sjöfarten att gå i kvav? Då skulle transportkostnaden i
Vänerområdet omgående stiga, eftersom det då för
järnvägen finns utrymme att höja priserna och ändå
kunna konkurrera med lastbilstrafiken, vilken då blir
enda konkurrent. Ett sådant scenario gynnar knappast
näringslivet.
Näringsministern betonar ofta betydelsen av den
samhällsekonomiska marginalkostnaden när det gäl-
ler godstransporter, och där håller jag med. Har mi-
nistern tagit del av SSPA:s - f.d. Statens skeppsprov-
ningsanstalt - rapport om samhällsekonomisk margi-
nalkostnad för Vänersjöfartens externa kostnader,
som utsläpp till luft, olyckor, slitage, buller, trängsel
och intrång? SSPA har jämfört transport av 3 000 ton
gods mellan Göteborg och Karlstad för tre olika
transportslag: vägtrafik med lastbil, järnvägstrafik
med dels oljekondenselektricitet, dels genomsnittse-
lektricitet samt sjöfart. Rapporten visar att sjöfarten
har den minsta samhällsekonomiska marginalkostna-
den.
Mot bakgrund av vad jag hittills anfört är det för-
vånande att ministern inte är beredd att göra något för
att räta upp Vänertrafiken. Åtgärderna hittills är up-
penbarligen ej tillräckliga. Är näringsministern över
huvud taget bekymrad över Vänersjöfartens negativa
utveckling?

Anf. 126 PER-SAMUEL NISSER (m):
Herr talman! Jag vill först säga till näringsminis-
tern att jag är oroad för Vänersjöfartens framtid. Vä-
nersjöfarten har en mycket stor betydelse för hela
regionen runt Vänern, inte minst för det län jag kom-
mer från, Värmland. Det gäller transporter från
skogsindustri och verkstadsindustri. För några före-
tag, t.ex. Metso Valmet, är det helt avgörande för att
man ska kunna leverera sina stora cylindrar till pap-
persmaskiner. De är så stora att de inte går att trans-
portera på annat sätt än sjövägen.
Det är risk att företag som Metso Valmet i Karl-
stad, Casco i Kristinehamn och Stora Enso i Billerud
flyttar delar av sin verksamhet, eller i värsta fall hela
sin produktion, om Vänersjöfarten inte kan överleva.
Dessa företag har ofta sitt ägande, och tyvärr även
sina styrelser, i andra länder. När de gör sina fram-
tidsbedömningar vad gäller investeringar får det inte
vara någon osäkerhet i de här frågorna - då kanske
investeringen hamnar någon annanstans.
För att rädda Vänersjöfarten har kommunerna runt
Vänern ett stort ansvar inom Vänerhamn, bl.a. för
kostnaderna vid hamnarna. Det gäller också andra
avgifter eller kostnader i samband med trafik på Vä-
nern.
Jag tror att det krävs mer för att långsiktigt ge Vä-
nersjöfarten framtidsmöjligheter. Jag tror att det är
mycket viktigt att ministern ger de här positiva sig-
nalerna för framtiden. Jag vill fråga om näringsmi-
nistern delar min oro och vilken framtid näringsmi-
nistern vill se för Vänersjöfarten.

Anf. 127 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Låt mig först konstatera att hamnar-
nas roll i transportkedjan har blivit allt viktigare i takt
med att systemtrafik och dörr-till-dörr-koncept ut-
vecklas. Hamnen blir alltmer en del i ett större system
som omfattar hela kedjan från produktion till slutför-
säljning till kund, och flera transportslag är inblanda-
de i denna kedja. Genom företagens strävanden att
minska ledtider och begränsa eller ta bort lagerhåll-
ning ökar kraven på effektivitet i varje del av system-
et. Hamnar och terminaler har här nyckelroller.
Vänerlöv nämner att investeringar i hamnverk-
samheten i Vänern bör koncentreras till några moder-
na godsterminaler med bra infrastruktur för såväl båt
som lastbil och järnväg. Staten är inte, som alla vet,
hamnägare i området, och uppmaningen bör därför
riktas till hamnägarna i stället.
Hamnavgifterna är det enda som rör Vänersjöfar-
ten som Vänerlöv inte nämner i sin interpellation.
Hamnarnas avgifter har en mycket stor betydelse för
sjöfartens konkurrenssituation i förhållande till land-
baserad trafik. Hamnkostnaderna är betydande för
Vänersjöfarten. Dessutom är sjöfartens terminalkost-
nader här väsentligt större än järnvägens.
Beträffande kommunernas avgiftssättning gäller i
princip följande. Kommunerna får enligt kommunal-
lagen ta ut avgifter för sina tjänster. Kommunerna får
dock inte ta ut högre avgifter än vad som svarar mot
kostnaden som svarar mot tjänsten, dvs. självkostna-
den. Däremot är det inget som hindrar en kommun
från att ta ut avgifter som är lägre än självkostnaden.
Vad är då min poäng i detta? Jo, tala med kom-
munerna! Tala med dem om frågan om hamnavgif-
terna.
Vänerlöv anser att akuta åtgärder krävs för att
rädda Vänersjöfarten och anför att Vänerrådet har
föreslagit ett statligt stöd på 20 kr per ton för sjögods
på Vänern till dess att mer långsiktiga åtgärder har
vridit konkurrenssituationen rätt. Det kan noteras att
det anslag som staten årligen bidrar med via Sjöfarts-
verket, ca 63 miljoner kronor som avser kostnaden
för drift och underhåll av kanalen samt ersättning till
Vänerns seglationsstyrelse, motsvarar - utslaget på
antalet transporterade ton - ett statligt bidrag på ca
20 kr per ton för Vänergods.
Ett statligt stöd är dessutom inte helt invändnings-
fritt med tanke på de olika statsrättsregler vi har osv.
Jag kan dock konstatera att vi nu, via budgeten, ge-
nom Sjöfartsverket, lägger 63 miljoner kronor för att
denna sjöfart ska vara möjlig.

Anf. 128 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Herr talman! Jag håller med näringsministern om
att kommunerna har en viktig roll när det gäller ham-
navgifterna. Men mot bakgrund av att näringsminis-
tern gång på gång har förkunnat att regeringen är
intresserad av att Vänertrafiken ska ha en framtid kan
man vänta sig mer av näringsministern än beskedet
att han inte är beredd att vidta några åtgärder. Det
känns på något vis som att en näringsminister ändå
har det yttersta ansvaret för att den här sjöfarten ska
kunna fungera.
Herr talman! Ett medelstort fartyg i Vänertrafik på
2 500 ton betalar i dag, enligt en undersökning som
Vänerrådet låtit göra, 59 400 kr i infrastrukturavgifter
för ett anlöp till Lidköpings hamn, medan samma
fartyg betalar endast 10 600 kr för sträckan Rotter-
dam-Duisburg.
När Vänerrådet under hösten gjorde studiebesök i
Tyskland, Nederländerna och Belgien kunde rådet
konstatera att ökningen för inlandssjöfartenär mellan
15 och 20 % per år, beroende på en mycket medveten
satsning från respektive lands regering. För Vänersjö-
farten råder motsatta förhållanden, tyvärr.
Vänern är ingen havsvik! Inlandssjöfarten i Sveri-
ge, dit trafiken på Vänern och Mälaren räknas, kon-
kurrerar inte med annan sjöfart utan med landtrans-
portsystemet. Sverige och Finland är de enda länder i
EU som har som princip att inlandssjöfarten ska be-
tala sina egna infrastrukturkostnader. Det leder till ett
besvärligt läge för Vänersjöfarten, eftersom man
konkurrerar med väg och järnväg, som inte har dessa
kostnader.
Det förhållandet rimmar illa med intentionerna i
EU:s vitbok om transportpolitiken inför år 2010, i
vilken slås fast att full kostnadsneutralitet på sikt ska
råda mellan de olika transportslagen. Hur ser nä-
ringsministern på det?
Vänersjöfarten är en överlevnadsfråga för nä-
ringslivet i Vänerområdet. På sikt måste därför åtgär-
der vidtas så att konkurrensneutralitet med landburna
transporter blir verklighet, något som sker nere i
Europa. Är ministern för en sådan utveckling?
Slutligen: Eftersom Vänersjöfartens läge är akut
nu måste det också till ett temporärt ekonomiskt stöd
för allt sjögods som är utsatt för konkurrens av land-
burna transportmedel, så att Vänersjöfarten ska kunna
överleva till dess att vi får ett system liknande det på
kontinenten, där de inre vattenvägarna finansieras på
samma sätt som vägar och järnvägar.
Vänerrådet, vars arbete ministern ofta hänvisar till
i sina svar till mig, har beräknat att ett sådant tillfäl-
ligt stöd bör vara 20 kr per ton och sträcka sig över ett
par år. Är ministern beredd att allvarligt pröva det här
förslaget från Vänerrådet?
Jag läste någonstans att bidraget till transporter på
Vänern är 15 kr per ton, under det att det är tre gånger
högre på Mälaren och fyra gånger högre för trans-
porter till Norrlandshamnar.

Anf. 129 PER-SAMUEL NISSER (m):
Herr talman! Näringsministern tog upp kommu-
nerna och Vänerhamns ansvar. Det är bara att hålla
med. Det är oerhört viktigt att man arbetar mer med
de möjligheterna. Det kan vi inte påverka här, men vi
försöker påverka också vad gäller den delen på olika
sätt.
Jag är övertygad om att näringsministern kan göra
saker. Jag undrar om näringsministern inte kan eller
inte vill göra något mer från sin horisont.
Det är som Ingemar Vänerlöv nämnde. Värnersjö-
farten har tappat 15 % av volymen de senaste åren. I
EU är förhållandet det motsatta; den inre sjöfarten har
ökat med 15-20 %. Det exempel som Ingemar Vä-
nerlöv tog upp tror jag är värt att ta upp igen. Han
gjorde en jämförelse. Ett fartyg som går från Göte-
borg och upp i Vänern, till t.ex. Lidköping, har in-
frastrukturkostnader på ca 60 000. För motsvarande
resa nere i Europa är kostnaderna ca 10 000. Man
måste väl ändå titta mer på vad som går att göra här?
Argumenten för sjöfart är många. Det är låga
energiinsatser per tonkilometer. Vad gäller säkerhets-
frågorna är det väldigt få som skadas eller dödas
inom sjöfarten. Man kan på ett fartyg av den storlek
som finns i Vänern köra samma last som 100-130
lastbilar. Det är också värt att notera.
Lika viktigt är det jag tog upp i mitt första anfö-
rande: sjöfartens betydelse för regionen vad det gäller
arbetsplatser och tillväxt. Det är jag oroad för.
Titta mer på de olika avgifterna. Vad gäller ham-
navgifterna är det kommunerna runt Vänern som får
jobba mycket hårdare.
Jag vill ta upp en sak till: det fackliga monopolet.
Det är fördyrande för redare, varvsägare och hamn-
verksamhet att man inte på ett rationellt sätt kan an-
vända den utrustning som finns för lossning och last-
ning vid fartygen. Monopolet måste upphöra och
konkurrens skapas inom stuveriverksamheten.
Jag vill avslutningsvis fråga näringsministern om
han tänker arbeta för Vänersjöfarten utifrån de frågor
jag har tagit upp. Det gäller avgifter, satsningar på
infrastruktur och stuverimonopolet.

Anf. 130 VIVIANN GERDIN (c):
Herr talman! Också jag vill vända mig till nä-
ringsministern. Jag vet inte riktigt vad som har sagts,
för jag har suttit i ett möte. Men så mycket förstår jag
att ni har diskuterat att Vänersjöfarten är i kris, och
det vill jag verkligen instämma i.
Jag, som kommer från Värmland och från Karl-
stad, lever också väldigt nära detta. Vi känner en
väldigt stor besvikelse. Förhoppningarna grusades
ordentligt när regeringen gick i rakt motsatt riktning i
förhållande till Bengt K Å Johanssons förslag om att
bl.a. halvera lotsavgifterna. I stället blev de dubblera-
de.
Även regeringens andra förslag om att gynna
järnvägstransporterna med flera miljoner årligen har
bidragit till att framtidsutsikterna för Vänersjöfarten
är väldigt dåliga.
Ett av problemen i dag är att sjöfarten inte be-
traktas som en naturlig del i transportsystemet och att
handelssjöfarten är avgiftsfinansierad. Det beklagar vi
verkligen.
Trots alla framstötar om en konkurrensneutralitet
mellan transportslagen, där hänsyn tas till alla fakto-
rer, har det inte skett några förbättringar. Det vi har
sett de senaste åren är utredningar och rådsgrupper,
som man tillsatt för att stärka Vänerregionen.
Jag vill fråga hur det blir nu. Inser näringsminis-
tern att det brinner i knutarna? Kan näringsministern
tänka sig att göra en brandkårsutryckning och anam-
ma Vänerrådets förslag om att initialt ge ett statligt
stöd på 20 kr per ton för sjögods, för att Vänersjöfar-
ten inte ska gå under?

Anf. 131 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Jag vill göra konstaterandet att staten
har lagt 5 miljoner på tre år på Vänersjöfarten. Vi har
givit stora rabatter på lotsavgifterna. Vi lägger ned 63
miljoner kronor i anslag på kanalen och på segla-
tionsstyrelsen. I år lägger vi ytterligare 30 miljoner på
upprustning. Det innebär att vi faktiskt lägger ned
mycket pengar.
Det som är avgörande för om det ska lyckas eller
inte är hamnavgifterna. Det spelar ingen roll om jag
ger mer rabatt på lotsavgifterna. Det kommer i alla
fall att vara för dyrt. Ni måste i alla fall göra något
med hamnavgifterna.
Låt mig säga det här och nu: Om ni tar bort ham-
navgifterna i Vänersjöfarten är jag beredd att föra en
diskussion om ytterligare rabatter på lotsavgifterna.
Men gå först hem och gör er hemläxa och ta bort
hamnavgifterna. Det är rimligt.
Ni talar om att denna sjöfart är så viktig för kom-
munerna. Man kan inte säga, menar jag, att vi ska
höja banavgifterna bara därför att denna sjöfart ska
bli mer lönsam. Jag vill verkligen vädja till er mode-
rater när det gäller detta. Jag brukar förvänta mig att
ni förstår det. Det är trots allt aktörerna - marknaden
- som avgör när det gäller transportslagen. Det var
själva poängen med transportbeslutet. De väljer nu
tågtrafiken därför att den är effektiv och billigare.
Det är klart att båttrafiken har en väldigt stor be-
tydelse, men om vi ska lyckas med detta måste man
ta bort hamnavgifterna. Då är jag självklart beredd att
föra en diskussion om att öka rabatterna på lotsavgif-
terna ytterligare.
Även om jag skulle ta bort lotsavgifterna skulle
det inte räcka. Det finns ingen möjlighet för oss att
stödja denna sjöfart ytterligare. Jag tror inte heller att
jag skulle klara det med tanke på de regler vi har.
Gör hemläxan och ta bort hamnavgifterna, och
återkom sedan till mig.

Anf. 132 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Herr talman! Näringsministern återkommer ofta
till att tåg är billigare. Det är inte så konstigt, efter-
som banavgifterna sattes under marginalkostnadsni-
vån i det transportpolitiska beslutet. Jag antar att det
var en god tanke att genom ett sådant beslut göra
järnvägen konkurrenskraftig och föra över gods från
landsväg till järnväg. Men i och med att man hamna-
de under marginalkostnadsnivån tog järnvägen gods
från sjön också, vilket inte var så lyckat.
Som jag sade förut visar utredningar att sjötrafi-
ken är det transportslag som är bäst samhällsekono-
miskt. Det är någonting som näringsministern också
är inne på.
Ministern sade tidigare att regeringen arbetar för
att det ska råda likvärdiga konkurrenförutsättningar
mellan olika trafikslag. Jag har svårt att se hur det går
ihop med det faktum att banavgifterna för järnvägen
ligger under marginalkostnadsnivån.
Finns det, om näringsministern kommer fram till
och blir övertygad om att sjötrafik samhällsekono-
miskt är det bästa transportsättet, anledning att lite
snabbare se till att Vänersjöfarten blir livskraftigare?
Jag fick inget svar när det gäller vad som sker i
EU. Man för över gods från land till sjön. Den frågan
skulle jag också vilja ha ett svar på. I EU har man
faktiskt som intention att det ska råda full kostnads-
neutralitet, som jag tidigare sade, mellan olika trans-
portslag år 2010. Det gör det inte i Sverige för närva-
rande.

Anf. 133 VIVIANN GERDIN (c):
Herr talman! Vi värmlänningar känner att Väner-
sjöfarten har blivit styvmoderligt behandlad. Det
gäller inte bara Vänersjöfarten, utan även möjlighe-
terna att förbättra vägstandarden i länet. Numera
upplever vi att vägstandarden i Värmland är som
Vänerns vatten när det blåser 15 sekundmeter.
Näringsministern säger att marknaden styr och att
järnvägen är både effektivare och billigare. Visst är
den billigare, men det är även lägre standard vad
gäller järnvägstransporterna mellan Karlstad och
Göteborg. Det är kanske okej vad gäller godstrafiken,
men det är inte okej då det gäller persontransporterna.
Sedan säger näringsministern att vi ska gå hem
och göra vår hemläxa. Vi ska ta bort hamnavgifterna.
Då kanske vi kan komma överens om det. Jag arbetar
tillsammans med övriga och ser till att vi får bort
hamnavgifterna. Är det då, näringsministern, ett löfte
eller en målsättning att vi också ska få hjälp med att
göra sjötransporten konkurrensneutral i förhållande
till järnvägen? Ska jag ta detta som ett löfte?

Anf. 134 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Vänerlöv påpekar att man nere i Eu-
ropa satsar på att flytta gods från vägarna till kanaler
och floder - men med regeringens politik är utveck-
lingen den motsatta i Sverige. Vänerlöv ger en felak-
tig bild, vill jag påstå, av den europeiska politiken.
Den europeiska politiken går ut på att föra över
transporter från väg till de mer miljövänliga trans-
portslagen sjöfart och järnväg. Som jag sade tidigare
kan det då knappast bli aktuellt att höja banavgiften
över marginalkostnaden för att rädda Vänersjöfarten.
Det skulle troligen innebära mer gods på vägen.
I Sveriges anslutningsfördrag med EU anges bl.a.
Trollhätte kanal, Göta älv och Vänern som mindre
vattenvägar. Dessa farleder är inre vattenvägar i den
meningen att de går inne i landet. De går dock inte att
jämställa med de kontinentala inre vattenvägarna,
eftersom de inte har förbindelse med andra länders
inre vattenvägar. De svenska inre vattenvägarna trafi-
keras med undantag för viss lokal passagerartrafik av
havsgående fartyg. Det skiljer. Vi kan alltså inte an-
vända samma argument och bedöma på samma sätt.
Herr talman! Till sist kan jag säga att om ni tar
bort hamnavgiften är jag beredd - och det är ett löfte
- att föra en diskussion om att ge mer rabatt på
lotsavgifterna. Det är jag beredd att göra.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på interpellationerna 2001/02:163
och 164 om arbetslöshet

Anf. 135 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Lena Ek har frågat vilka ytterligare
åtgärder finansministern avser vidta för att uppnå de
uppsatta målen i statsbudgeten inom de befintliga
ramarna.
Margareta Andersson har frågat mig:
1. På vilket sätt avser ministern att förändra ar-
betsmarknadsprogrammen för att klara de kraf-
tigt minskade ekonomiska ramarna?
2. Avser ministern att vidta några åtgärder för att
möjliggöra en mer decentraliserad styrning av
Arbetsmarknadsverket?
3. Hur avser ministern att finansiera fortsättningen
av perioden om ingen förbättring av konjunk-
turläget inträffar?
Interpellationerna har arbetsmarknadsläget som
utgångspunkt och berör AMS planering av program-
men samt de ekonomiska ramarna för arbetsmark-
nadspolitiken. Interpellationerna hör ihop, och jag vill
därför ge ett gemensamt svar. Ansvarsfördelningen i
regeringen gör att det därför är jag som även ska
besvara interpellationen från Lena Ek.
Arbetslinjen är den klassiska grunden för social-
demokratisk arbetsmarknadspolitik. Den är också ett
uttryck för grundläggande politiska värderingar.
Regeringen har i en rad sammanhang uttalat att
den mycket noggrant följer utvecklingen på arbets-
marknaden och vid behov inte tvekar att sätta in yt-
terligare åtgärder för att öka sysselsättningen och
hävda arbetslinjen.
Tack vare den mödosamma men också lycko-
samma ekonomiska politiken som bedrivits under den
socialdemokratiska mandatperioden så är de offentli-
ga finanserna starka. Sverige står väl rustat för att
möta konjunkturavmattningen. Åtgärderna för att
hantera effekterna av det försämrade arbetsmark-
nadsläget kan präglas av aktiva insatser i stället för
besparingar och budgetnedskärningar.
Jag vill här nämna några viktiga åtgärder som får
genomslag i år. Maxtaxan inom barnomsorgen och
skattesänkningar, satsningen på skolan liksom om-
fattande åtgärder inom regional- och transportpoliti-
ken.
Vid den socialdemokratiska partikongressen i no-
vember aviserades också åtgärder för att underlätta
för kommunerna att bl.a. tidigarelägga rekrytering av
personal genom ökade statsbidrag på drygt 2 miljar-
der kronor.
Regeringen har nyligen utökat anslagskrediten
med 654 miljoner kronor för de arbetsmarknadspoli-
tiska programmen, vilket skapar ett resursutrymme
som vid behov kan tas i anspråk för att uppfylla rege-
ringens mål för arbetsmarknadspolitiken. Resursut-
rymmet för arbetsmarknadspolitiska program 2002 är
därmed i nivå med resursåtgången 2001.
Jag vill inte kommentera frågan kring AMS plane-
ring av de arbetsmarknadspolitiska programmen.
AMS ansvarar för genomförandet av arbetsmark-
nadspolitiken. Jag förutsätter att planeringen utgår
från en konjunkturbedömning och med en inriktning
så att insatserna på bästa sätt kan bidra till att uppnå
målen för arbetsmarknadspolitiken.
Som jag tidigare nämnt här i kammaren har AMS
fått ett uppdrag att etablera en operativ grupp för att
möta större varsel. Gruppen ska se till att berörda
arbetsförmedlingar har nödvändig bemanning, kom-
petens och resurser. Den ska också se till att insatser-
na samverkar väl med närings-, regional- och utbild-
ningspolitiska insatser för att få till stånd en tillväxt
av nya arbetstillfällen på drabbade orter, som t.ex.
Gislaved.
För att effektivisera arbetsmarknadspolitiken har
Arbetsmarknadsverkets organisation ändrats. Syftet
är att få den mer sammanhållen och förtydliga AMS
roll som chefsmyndighet. I samband med detta har
det regionala inflytandet via bl.a. länsarbetsnämnder-
na slagits fast. Några ytterligare åtgärder för att möj-
liggöra en mer decentraliserad styrning anser jag
därför för närvarande inte vara nödvändig.
Utöver detta finns en beredskap för att snabbt
sätta in ytterligare åtgärder om det skulle visa sig vara
nödvändigt. Vilka dessa åtgärder blir återkommer jag
i så fall till.
Som det angavs i regeringsförklaringen i höstas är
kampen mot arbetslösheten den allt annat överskug-
gande uppgiften för varje socialdemokratisk regering.
Även om arbetsmarknadsläget försämrats och ar-
betslösheten ännu är oacceptabelt hög kan jag ändå
till sist konstatera att politiken under de två senaste
mandatperioderna i detta avseende varit mycket
framgångsrik.

Förste vice talmannen konstaterade att Lena Ek ej
var närvarande i kammaren.

Anf. 136 MARGARETA ANDERS-
SON (c):
Herr talman! Konvenansen bjuder att man tackar
för svaret. Därför tackar jag näringsministern för det.
Innehållet är jag tyvärr inte nöjd med. Jag känner att
näringsministern inte har svarat på de frågor som jag
har ställt. Däremot har han svarat på en del frågor
som jag inte har ställt.
Den enda fråga som har blivit besvarad är frågan
om decentralisering av AMS verksamhet via länsar-
betsnämnderna. Jag har uppfattningen att man i stort
sett har avlövat länsarbetsnämnderna deras funktion.
De är någon form av rådgivande organisation till
Arbetsmarknadsstyrelsen, men det är i Stockholm
som besluten fattas.
För mig är det också en fullkomlig nyhet att rege-
ringen numera tycks inkludera maxtaxan och sats-
ningen på skolan i de arbetsmarknadspolitiska pro-
grammen. Möjligen sprider denna något vida defini-
tion av arbetsmarknadspolitik ett förklarande ljus
över Regeringskansliets expansion de senaste åren.
Jag håller fast vid att jag gärna skulle vilja ha ett
besked från arbetsmarknadsministern om vad som
kommer att hända på arbetsmarknaden om inte kon-
junkturen vänder. Visserligen ser det kanske något
mindre mörkt ut än vad det gjorde när interpellatio-
nerna skrevs, men det finns i alla fall inte några säkra
besked om att konjunkturen verkligen har vänt och att
arbetslösheten inte kommer att stiga.
Jag ser vad som händer i mitt eget län. Där är man
i dag orolig på många ställen. Det gäller inte bara
Gislaved. Det gäller Vaggeryd, och det är mindre
nedläggningar på många fler orter.
När det gäller decentraliseringen tror jag alltså att
det är viktigt att man kan besluta om saker och ting
på de orter som är drabbade, för det finns bättre kun-
skaper där än i Stockholm om olika förhållanden som
råder.
Finansieringen har både Lena Ek och jag varit in-
tresserade av. Såvitt jag förstår är näringsministern
ansvarig för att budgettaket för arbetsmarknadsfrå-
gorna hålls och att man inte spräcker taket. Att låna
pengar anser jag vara ett sätt att höja budgettaket. Det
får man alltså inte göra.
Under alla omständigheter måste pengarna betalas
tillbaka. Det har inte varit särskilt glada tongångar när
länsarbetsnämnderna har drabbats av sådana åtgärder
tidigare år.

Anf. 137 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Är maxtaxan ett arbetsmarknadspo-
litiskt program? Är satsningar på skolan ett arbets-
marknadspolitiskt program? Självklart inte.
Vad jag sade var att maxtaxan har stor betydelse
för sysselsättningen.
Det blir billigare för barnfamiljerna att ha sina
barn på förskolan. Det innebär att de får mer pengar
över. Det är alltså mer lönsamt att söka sig till ar-
betsmarknaden och få ett jobb. Det har stor betydelse.
Skolan och de satsningar som görs inom den of-
fentliga sektorn har väldigt stor betydelse för syssel-
sättningen. Vi lägger 5 miljarder mer på skolan. Det
är klart att det har stor betydelse för sysselsättningen.
På sikt har det stor betydelse för barnen, men det har
stor betydelse för sysselsättningen.
Det är gammal klassisk arbetsmarknadspolitik.
För bara två veckor sedan har jag redovisat ett
svar kring detta. Det jag då sade var att regeringen
gör kontinuerliga bedömningar kring arbetsmark-
nadsläget baserade på data från bl.a. Konjunktur-
institutet, Statistiska Centralbyrån och AMS. Samti-
digt görs självklart också bedömningar kring vilka
utgiftsmässiga konsekvenser detta får inom olika
utgiftsområden.
Regeringens bedömningar och förslag till budget
lämnas sedan regelmässigt till riksdagen i samband
med den ekonomiska vårpropositionen och budget-
propositionen.
Självklart håller vi våra tak. Vi har hittills hållit
budgettaken.
AMS gör ju sina bedömningar med utgångspunkt
i konjunkturen. De bedömer då var man ska satsa på
mer konjunkturberoende program, och var man ska
satsa på det ena eller andra. Man lägger ut det lite
olika i tiden.
Hittills har vi inte under min tid spräckt någon
budget på AMS. Å ena sidan säger interpellanten att
har ni budget kommer ni att klara detta. Å andra sidan
säger interpellanten att de får lämna tillbaka pengar-
na.
Ja, det är klart att de får. Man får pengar för den
verksamhet man har. Använder man inte de pengarna
går de självklart tillbaka. Det vore väl konstigt an-
nars.
Vi har en oerhört decentraliserad arbetsmarknads-
politik. Arbetsmarknadspolitiken verkställs på länsar-
betsnämnderna men framför allt på arbetsförmedling-
arna där vi har nämnder och där man för en diskus-
sion och försöker skapa och implementera arbets-
marknadspolitiken med utgångspunkt i de lokala
förutsättningarna. Det är där själva arbetsmarknads-
politiken får sin verklighet.

Anf. 138 MARGARETA ANDERS-
SON (c):
Herr talman! Jag tror att vi har uppfattat saker och
ting lite olika.
Om man utnyttjar en anslagskredit på
654 miljoner måste man sedan under kommande
budgetår betala tillbaka den. Det innebär nedskär-
ningar i framtiden. Förhoppningsvis kommer det inte
att ha någon större betydelse för arbetsmarknadspoli-
tiken om ett eller två år. Jag hoppas, liksom jag för-
modar att näringsministern gör, att vi då har ett sådant
klimat och sådan konjunktur att vi klarar det.
Om inte konjunkturen vänder, och om vi hamnar i
samma situation som Tyskland, kommer det att vara
ganska stora problem att betala tillbaka pengarna. De
ska betalas tillbaka, annars har vi spräckt budgettaket.
Det anser jag vara helt omöjligt.
Hur får de föräldrar som vill utnyttja maxtaxan ett
nytt jobb? Det är viktigare för dem än att de får betala
mindre för sin barnomsorg. Dessutom har jag redan
hört synpunkter på att man med maxtaxan riskerar
lägre kvalitet i barnomsorgen.
Hur får de människor som ska ha sina barn i barn-
omsorgen jobb? Om de är arbetslösa har de visserli-
gen ingen glädje av barnomsorg, men det är viktigare
att de får ordentliga jobb.
Decentraliseringsfrågan kommer vi i Centerpartiet
att fortsätta att driva hårt. Jag tycker att man i stället
för att lägga samtliga avgörande beslut på Arbets-
marknadsstyrelsen i Stockholm skulle lägga dem ute
på det kommunala planet där man ser till att saker och
ting fungerar. Där har man de nära kunskaperna om
företagen och hur det ser ut på det lokala planet.
Det finns anledning att se över de här frågorna om
arbetsmarknaden en gång till. Som det ser ut i dag ska
det ligga ett stort lock över alltihop med likadana
regler oavsett vilka behov som finns i olika delar av
landet.
Jag tycker att man ska ändra på det. Man ska vän-
da upp och ned på alltihop och utgå från den kommu-
nala nivån. Där ska besluten kunna fattas. Sedan ska
man vidga till arbetsmarknadsområden. Man ska ha
länsarbetsnämnderna kvar som stödjande och rådgi-
vande funktion. Arbetsmarknadsstyrelsen ska vara
den som efter vissa nycklar fördelar anslagen ut till
länet. Sedan ska man samla in statistik och annat.
För övrigt kan man ha ganska små åtaganden på
den centrala funktionen.

Anf. 139 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Först vill jag konstatera att vi i dag
har en öppen arbetslöshet på 3,6 %. Det är den lägsta
vi har haft på tio år - om vi undantar ett datum för
något år sedan. Detta är den lägsta arbetslöshet vi
haft.
Samtidigt som vi har en relativt för hög arbetslös-
het har vi också bristyrken. Vi har arbetsplatser som
söker människor med kompetens som inte finns.
Det finns framför allt många kvinnor som skulle
kunna ta de jobben om de fick barnomsorg. Det är
faktiskt så. Därför är det väldigt viktigt att vi har en
barnomsorg som är billig och bra. Då är det lättare för
dessa människor att gå ut på arbetsmarknaden med
den kompetens som krävs. Jag kan ta fram många
sådana exempel. Det har ett klart samband.
Anslagskrediten är en säkerhetsmarginal. Vi
kommer aldrig att acceptera en ökad öppen arbetslös-
het. Det är alltid viktigare att man har åtgärder. Om
det skulle visa sig att den här konjunktursituation
leder till en starkt ökad arbetslöshet och om vi skulle
få stora problem återkommer vi i vårpropositionen.
Vi återkommer eventuellt i tilläggsbudgeten. Vi åter-
kommer i budgetpropositionen.
Vi kan alltid återkomma till riksdagen. Det är inga
problem. Riksdagen kommer att få pröva det.
Det är inte ovanligt att man får ta del av anslags-
krediten som en säkerhetsåtgärd.
Så några ord om decentraliseringen.
Resurser och beslut läggs på regional och lokal
nivå. Nämnderna på den lokala nivån fattar beslut.
Där sitter kommunala företrädare, liksom chefen för
arbetsförmedlingen. Det läggs på lokal nivå.
Det är väldigt viktigt att vi har en nationell ar-
betsmarknadspolitik. I dag har vi gjort den klara änd-
ringen att om vi har få arbetsmarknadspolitiska pro-
blem, exempelvis i Stockholm, med låg arbetslöshet
och resurser över, kan AMS centralt ta de resurserna
och flytta över dem t.ex. till Jämtlands län om vi där
har en svårare arbetsmarknadspolitisk situation. Det
är poängen.
Därför är det viktigt att man har en central styr-
ning av arbetsmarknadspolitiken, att den är nationell
och statlig och att man kan skjuta in resurser där de
bäst behövs - både geografiskt och till sitt innehåll.

Anf. 140 MARGARETA ANDERS-
SON (c):
Herr talman! Vi har en mycket bättre arbetslös-
hetssituation än på mycket länge. Det är jag glad
över, och jag hoppas att det kommer att gå åt rätt håll.
Det finns tyvärr ganska många varsel på olika
ställen bl.a. från underleverantörer. Gislaved, Vag-
geryd och Gnosjö är ganska hårt drabbade av att man
skär ned och lägger ut verksamhet på andra håll i
världen, bl.a. i Baltikum.
Det finns också brister när det gäller att förändra
den kompetensbrist som finns hos många av dem som
nu blir arbetslösa. Därför hoppas jag att vi får det
aviserade förslaget om ett kompetenskonto som man
ska kunna fylla på, så att människor kan förbättra sin
kompetens och vara anställningsbara efter en arbets-
löshetsperiod.
Det finns också väldigt många samordningsför-
delar genom de olika projekten - Finsam, Frisam,
Socsam och allt vad de heter - där man i olika sam-
manhang och från olika myndigheter tillsammans kan
lösa problemen. Det finns nämligen så många fler
problem som också behöver lösas. Men fortfarande
har jag inte fått ett ordentligt svar på hur vi ska hante-
ra dessa frågor om det blir mycket värre, vilket jag
naturligtvis hoppas att det inte blir.
Barnomsorgskön har uppstått när det har blivit
väldigt billigt. Men jag tror för den skull inte att det
är fler människor som har fått mer jobb. Det är nog
bara så att man utnyttjar barnomsorgen lite mer. Och
det har helt plötsligt kommit in 1 000 barn i kön i
Malmö. Jag tror inte att sysselsättningsförändringen
var så stor över en månad.

Anf. 141 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Det som är adelsmärket för den
svenska arbetsmarknadspolitiken är just att den har
stor flexibilitet och att den är nationell. Och den har
alltid visat sig snabbt kunna tillse att man kan möta
stora strukturella förändringar.
Vad vi nu ser är stora strukturella förändringar. Vi
har i dag, bara 40-50 mil härifrån, länder med bra
infrastruktur och med välutbildade människor. Men
de är fortfarande låglöneländer. Jag tänker på de
baltiska staterna. Det är en mycket stor skillnad mot
tidigare. Det är väldigt lätt att flytta produktion dit.
Det är också samhällen som fungerar, vilket de inte
gjorde tidigare. Det är en radikal förändring. Och det
är klart att vi måste möta denna radikala förändring.
Det som vi på lång sikt alltid måste se till och som
har varit storheten i Sverige är att vi har ett stort kun-
skapsinnehåll i våra produkter och att vi har mycket
välutbildade människor som kan möta upp mot detta
förädlingsvärde i produkterna. Det är det som är vår
styrka, och det är det som har varit vår styrka när det
gäller omstruktureringar. Det är därför som Sverige
alltid har legat i framkant. Vi har mött nya marknader
och nya produkter, och vi har också tagit fram nya
produkter och även skapat nya marknader för dem.
Det är styrkan, och det är också det som är själva
tyngden i den svenska arbetsmarknadspolitiken. Den
ska vi värna om, och den ska vi vara rädda om. Sedan
kan vi alltid föra en diskussion om hur vi ska förbätt-
ra och hur vi ska bli mer effektiva, etc. Men hittills
får man nog generellt sett säga att den svenska ar-
betsmarknadspolitiken har fungerat väl.
Vi har ett internationellt läge i dag som inte är det
bästa. Men trots detta har vi en relativt låg arbetslös-
het i Sverige. Och jag hoppas att vi fortsättningsvis
ska kunna möta detta. Skulle det bli värre måste vi
förändra budgeten och tillse att vi får mer pengar just
för arbetsmarknadspolitiken.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Svar på interpellation 2001/02:170 om
Citytunneln i Malmö

Anf. 142 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Sten Andersson har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta i syfte att undvika att
kostnaderna för Citytunneln i Malmö skenar i väg på
sätt som hittills gjorts.
Jag vill först säga att alla investeringar i både
järnvägar och vägar är behäftade med osäkerheter.
Den främsta orsaken till kostnadsöverskridanden är
att beslut om genomförande och budget ofta fattas i
ett tidigt skede av planeringsprocessen.
Vi kan i dag konstatera att den kostnadsberäkning
för Citytunneln i Malmö som togs fram 1996 var för
låg trots att SVEDAB gjort grundläggande undersök-
ningar och beräkningar för genomförande av projek-
tet. Först när Citytunnelprojektet var etablerat med en
egen projektorganisation lyckades man ta fram en
kalkyl för projektet som bedöms vara av god kvalitet.
Det har jag försäkrat mig om genom att låta en inter-
nationell expertgrupp granska projektets kalkyler och
bedömningar.
Ett annat problem som jag upplever har funnits
och som verkat kostnadsdrivande är den splittrade
organisation som Citytunnelprojektet har haft. Tidiga-
re har Citytunnelkonsortiet haft fyra uppdragsgivare.
Det har varit kommunen, regionen, Banverket och SJ.
Projektet har varit uppdelat i sex delprojekt där upp-
dragsgivarna haft olika ansvar. Det har gjort det svårt
att skapa en effektiv styrning samtidigt som det gett
utrymme för suboptimering i enskilda delar.
Nu har jag sett till att en tydligare ansvarsfördel-
ning skapats med Banverket som huvudman för hela
projektet. Nu har också en definitiv avgränsning
gjorts av projektets omfattning.
Det nya avtalet innebär som tidigare att kostna-
derna för investeringen kommer att delas mellan
staten, kommunen och regionen. Avtalet innebär
också att det nu finns en tydlig princip för hur even-
tuella kostnadsfördyringar ska fördelas mellan parter-
na.
Om betydande kostnadsfördyringar ändå skulle
uppstå så kommer frågan om Citytunnelns färdig-
ställande att underställas riksdagen för nytt beslut.

Anf. 143 STEN ANDERSSON (-):
Herr talman! För en kort stund sedan kunde vi
lyssna till en debatt om Värmland. Utan jämförelser i
övrigt - detta är en annan division rent ekonomiskt
sett - är det intressant att höra att vi rör oss mellan
både små och stora summor här i riksdagen.
Herr talman! Jag inser att Citytunneln har sina
fördelar. Men frågan är som alltid: Är det värt priset?
I dag talar vi om närmast ofattbara 9 000 miljoner
kronor. Det är en enorm kostnadsökning på bara
några få år. Och detta, herr talman, trots att ingen
enda spade ännu har satts i marken.
Nu erkänner näringsministern att det har före-
kommit brister. Man kan t.o.m. påstå att han i detta
svar riktar stark kritik mot dem som har hanterat
kalkyler i detta projekt tidigare och organisationen.
Han säger t.o.m. att han är beredd att ompröva det om
kostnaderna skulle skena i väg ytterligare.
Min fråga blir då: Vad är det egentligen som säger
att just denna kalkyl som nu är aktuell är helt korrekt?
Det är inte så länge sedan vi i denna riksdag dis-
kuterade tragedin gällande tunneln under Hallandsås.
Innan detta bygge vid Hallandsås startades var en rad
experter och politiker helt överens om att detta var
korrekt och att det skulle hålla från alla synpunkter.
Tyvärr vet vi nu att Hallandsås förmodligen är 90-
talets största ekonomiska och miljömässiga fiasko.
Och vi har tyvärr ännu inte sett slutet på det projektet.
Vi vet inte heller om vi faktiskt en gång får en tunnel
under Hallandsås.
9 000 miljoner kronor är en ofattbart stor summa.
Jag tror inte att någon har begrepp om hur mycket
man kan få för 9 000 miljoner. Jag tycker att vi får för
lite för dem, om det nu blir prislappen på Citytunneln
i Malmö. Det handlar om tidsvinster.
En sak ska vi veta: Citytunneln i Malmö är inte
som man tänker sig en tunnelbana i andra större stä-
der, utan det finns en station inne i Malmö centrum.
Sedan finns det inga fler stationer från där tunneln
börjar till där den slutar.
Något förvånansvärt är följande. När man en gång
ändå projekterade för en tunnel trodde nog de flesta
att man skulle låta även godstågen gå i tunneln. Men
det ska de inte göra, utan de ska fortfarande gå genom
områden i Malmö med flerfamiljshus och genom
stora villaområden. Skulle något hända där med far-
ligt gods kan det alltså bli en stor katastrof.
Man kan raljera lite grann här och säga: Denna
stora summa betalar man för att de människor som
åker med tågen ska passera Malmö så fort som möj-
ligt. Även om man inte ska raljera är det faktiskt
"pointen" i det hela.
Herr talman! Jag hoppas att kostnaderna inte ske-
nar i väg ytterligare. Om de gör det, då kommer - det
kan jag garantera - det folkliga stöd som eventuellt
finns i dag att försvinna.

Anf. 144 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Låt mig konstatera att man aldrig
kan garantera kostnaderna. Det är väldigt svårt vare
sig det gäller järnvägsutbyggnader eller det gäller
vägutbyggnader. Tunnelprojekt är ibland, som sades
här, särskilt svåra att bedöma.
Berggrunden under Malmö är i det sammanhanget
särskilt komplicerad. Mycket få platser i landet har en
motsvarande berggrund med kalksten och sandsten,
vilket gör att mängden kunskap kan vara begränsad.
Det innebär alltså en risk.
Jag vill framhålla att just därför har planering och
projektering för Citytunneln varit särskilt omsorgs-
fulla. Motsvarande geologiska förhållanden finns
framför allt i Köpenhamnsområdet. Bl.a. därför har
projektorganisationen för Citytunneln knutit till sig
just experter från Danmark. De arbetar både inom
projektet och som konsulter och har erfarenheter från
bl.a. byggandet av Öresundsförbindelsen och Köpen-
hamns nya Metro.
Det har talats om att man bara skulle få kortare
restid för Öresundståg och för fjärrtåg mot Köpen-
hamn. Det är sant. Där ligger en del av vinsten med
Citytunneln. Jag vill därför framhålla några andra
effekter som uppkommer genom en utbyggnad.
För att resande med kollektivtrafik ska kunna bli
riktigt attraktivt i konkurrensen med bilresandet krävs
det bl.a. att en bekväm tågresa kan nå städernas cent-
rum. För lokal- och regionaltågsresande gäller också
att de kan nå olika platser i städerna. Citytunneln
kommer att kunna trafikförsörja tre stationer inom
Malmö tätort. Det kommer att avsevärt öka tillgäng-
ligheten till kollektivtrafiken men också öka tillgäng-
ligheten till Malmö för dem som bor i regionen. Jag
vill också framhålla att det är i och i närheten av våra
större städer som bästa möjligheterna finns att stimu-
lera till ökat resande med kollektivtrafiken.
Citytunneln innebär också att flera i dag separata
länsjärnvägar i Skåne kan knytas samman till bättre
fungerande lokal- och regionaltågsnät. Jag ser fram-
för mig att det blir möjligt att resa bekvämt från t.ex.
Trelleborg eller Svedala till Lund eller Landskrona
för arbete eller studier. Samtidigt finns möjligheter att
på resan stanna till i Malmö, som med ett kraftigt
utbyggt lokal- och regionaltågsnät kan få en ökad roll
som regionalt centrum.
De nya Öresundstågen kommer att gå längre in i
Sverige och längre in i Danmark. En smidig tågpas-
sage av Malmö kommer därför att bidra till en region-
förstoring som positivt kan bidra till möjligheterna att
bekvämt nå bostad, arbete eller studier samt som kan
stimulera ekonomin i den större Öresundsregionen.
Självklart handlar det alltså inte bara om tid, utan
det handlar också om hur hela transportsystemet ska
kunna sammanbindas. Alternativet finns att göra en
säckstation någonstans i Malmö stad, men då gör man
väldigt stora förluster när det gäller trafiken.

Anf. 145 STEN ANDERSSON (-):
Herr talman! Jag tar det sista påståendet först -
alltså alternativet att göra en säckstation i Malmö.
Men det kan också vara ett alternativ att bygga en
station utanför Malmö. Det borde inte vara helt ute-
slutet. Jag vet inte om man tänkt på detta i sin plane-
ring, men mig synes det ganska logiskt.
Jag blev lite rädd när statsrådet pratade om berg-
grunden i Malmö - att den är unik och att det varit en
så darrig kalkyl tidigare. Då kan man faktiskt undra
hur stor slutsumman för projektet kommer att bli.
När det gäller stationer i Malmö gäller det alltså
Centralstationen där tunneln börjar. Sedan har man en
station mitt i stan och en station där tunneln slutar -
alltså tre stationer, med en station mellan början och
slutet. Fortfarande innebär det att stora krav kommer
att ställas på bussförbindelser inne i Malmö. Alla
jobbar ju inte precis där tunnelstationen finns, dvs.
mitt i Malmö.
Jag inser fördelarna men tycker att priset för tun-
neln nu börjar närma sig astronomiska höjder. Jag
hoppas att man i alla fall kan hålla denna nivå, att det
inte blir ytterligare en ökning. Det här med att det är
svårt att garantera kostnaderna förstår också jag. Men
kunde man inte tidigare ha lagt in detta i kalkylen?
En sak som jag vill säga till statsrådet är att när
den kalkyl presenterades som statsrådet direkt påstår
är felaktig och som gällde till för något år sedan var
allting klart och okej. Det är precis som man sade när
det gällde Hallandsås: Inga problem. Vi fixar allting.
I dag handlar det dock om en flerdubbling av den
summa som var aktuell från början. Herr talman!
Som jag sade i mitt första inlägg: Låt icke denna
summa skena i väg till avsevärt högre belopp därför
att då kommer förtroendet både för lokalpolitiker och
för politiker i Sveriges riksdag att om inte regna bort
så i varje fall till stor del försvinna.

Anf. 146 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Andersson nämner möjligheten att i
stället bygga en station i utkanten av Malmö. För
närvarande gör regeringen en tillåtlighetsprövning av
Citytunneln enligt 17 kap. miljöbalken. Ärendet
handläggs av Miljödepartementet. I samband med
denna prövning har jag uppdragit åt Banverket att
belysa just ett alternativ med en station vid Östervärn
som kan ersätta Malmö C och en yttre godsbana en-
dast för godståg. Vidare handlar det om att Konti-
nentalbanan endast trafikeras med persontåg och om
ett spårvägssystem genom centrala Malmö.
Banverket har nyligen avlämnat sin utredning.
Den bereds för närvarande i Regeringskansliet. Som
regeringen meddelat i infrastrukturpropositionen ska
detta alternativ bredda underlaget för tillåtlig-
hetsprövningen. Det är den prövningen som kommer
att resultera i vilken teknisk utformning som en för-
bättrad järnvägskapacitet genom Malmö ska ske.

Anf. 147 STEN ANDERSSON (-):
Herr talman! Jag vill bara helt kort ställa en fråga.
Statsrådet talar här om att man ska undersöka möjlig-
heterna för annan järnvägsdragning i Malmö. Är det
som ett alternativ till tunneln, eller är det ett komple-
ment så att tunneln ska vara kvar och järnvägssats-
ningen läggs ovanpå det?

Anf. 148 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Herr talman! Det är ett alternativ.

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Svar på interpellation 2001/02:130 om
Internetröstning i allmänna val

Anf. 149 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Anna Kinberg har frågat mig vad jag
avser att göra för att möjliggöra Internetröstning i
allmänna val samt när jag bedömer att Internetröst-
ning i allmänna val kan vara möjlig.
I propositionen Demokrati för det nya seklet
(2001/02:80) som nyligen överlämnats till riksdagen
redovisar regeringen sin syn på möjligheterna att
använda ny informationsteknik, däribland Internet,
för att på olika sätt underlätta och främja människors
deltagande i våra demokratiska processer. Regeringen
ser mycket positivt på utvecklingen inom detta områ-
de. Med hjälp av den nya tekniken kan vi skapa fo-
rum för samtal och debatt, förbättra informationen om
politiska beslut och skapa bättre insyn i det politiska
arbetet. Vi kan alltså skapa förutsättningar för ett
informerat deltagande, vilket är grundläggande för en
levande demokrati.
Det finns även en utvecklingspotential när det
gäller tillämpning av ny teknik i valförfarandets olika
moment. Fördelarna är uppenbara. Den nya tekniken
kan underlätta röstningen i vallokalen, förenkla sam-
manräkningsförfarandet och innebära ett stöd för
funktionshindrade personer. I dessa avseenden är
regeringen därför positiv till en ökad tillämpning av
ny informationsteknik.
När det gäller den specifika frågan om röstning
via Internet i allmänna val är regeringens bedömning
emellertid att detta inte är aktuellt i nuläget. Rege-
ringen delar den bedömning som bl.a. gjorts av De-
mokratiutredningen och Valtekniska utredningen,
nämligen att ett eventuellt införande av Internetröst-
ning måste föregås av omfattande försöksverksamhet.
Skälet till detta är att det fortfarande finns en rad
komplikationer förenade med Internetröstning i val-
förfarandet.
Det grundläggande problemet handlar om den på
sätt och vis paradoxala grundprincipen för alla valför-
faranden, nämligen att det behövs transparens för att
garantera sekretess. Val bygger på att man ska kunna
iaktta hela förfarandet. Det handlar således inte en-
bart, som Anna Kinberg antyder, om att kunna hante-
ra känsliga uppgifter, utan i lika hög grad om att
kunna kombinera detta med insyn i själva valförfa-
randet.
Det finns också anledning att diskutera om inte
valhandlingen riskerar att förlora sin starka symbolis-
ka betydelse om den sker elektroniskt via Internet i
stället för i vallokalen.
Det viktiga är nu att noggrant följa och analysera
den snabba utveckling som sker på området. Därige-
nom kan vi skapa underlag för just sådana viktiga
principiella överväganden som måste föregå varje ny
tekniktillämpning inom detta område. Regeringen har
därför givit Valmyndigheten i uppdrag att följa såväl
den svenska som den internationella utvecklingen när
det gäller elektronisk röstning.
Regeringen kommer också inom kort att tillsätta
en arbetsgrupp med uppgift att följa och främja ut-
vecklingen av demokratiska processer med stöd av
IT. Gruppen kommer att vara brett sammansatt och
bestå av företrädare för bl.a. kommuner och lands-
ting, biblioteksväsendet, universitet och högskolor,
organisationer, föreningar och andra sammanslut-
ningar som är aktiva vad gäller frågor om demokrati
och IT. Arbetsgruppen kommer att behandla frågor
om medborgarnas tillgång till information, om ut-
vecklingen mot e-governance i förvaltningen, om
betydelsen av mångfald i medierna samt om informa-
tionsteknikens framtida roll i valförfarandet. Uppdra-
get berör således avsevärt mycket mer än enbart In-
ternetröstning. Det handlar om alla insatser som
främjar en utveckling där den moderna informations-
tekniken kan bli ett stöd för demokratin.

Anf. 150 ANNA KINBERG (m):
Herr talman! Tack för svaret. Demokratiproposi-
tionens övergripande syfte är och bör vara att öka
demokratin, att öka folks deltagande i valprocessen.
Ju fler som kan göra det på sina villkor, desto bättre.
Bl.a. i avsnittet om tillgänglighet skrivs det i demo-
kratipropositionen att även om det är högtidligt och
lite mysigt att rösta i en vallokal finns det de som
behöver göra det på ett annat sätt för att kunna vara
med och öka valdeltagandet som ju har sjunkit. Man
kan vara sjuk, intagen någonstans, funktionshindrad
eller av någon annan anledning inte ha möjlighet eller
vilja att gå till vallokalen.
Mot bakgrund av att det är viktigt att så många
som möjligt kan vara med och rösta tycker jag att
svaret är lite tråkigt.
Jag tycker också att frågan om transparens och
valhemlighet är viktig, men den har ju inte i sig med
användningen av ettor, nollor eller papper att göra.
Det är viktigt att kunna rösta. Både teknikskribenter
och företag som jobbar med det här hävdar att tekni-
ken finns. Det beror snarare på var man befinner sig
när man röstar när det gäller hur transparensen och
valhemligheten kan regleras. Internet i sig omöjliggör
inte detta.
Min fråga var vad statsrådet avser att göra för att
möjliggöra röstning via Internet och när det skulle
kunna bli aktuellt. Men jag saknar svar på båda frå-
gorna. I svaret sägs det inte så mycket alls om vad
statsrådet avser att göra för att möjliggöra röstning
via Internet, förutom att hon ska följa utvecklingen.
I svaret, i demokratipropositionen och i remissytt-
randena framhävs det att man bör sätta i gång med en
försöksverksamhet. Det saknar jag i svaret. Jag har
inte heller fått svar på frågan om när, förutom att
statsrådet ska följa utvecklingen. Det är synd att rege-
ringens ambitioner inte är högre än så. Man är lite
teknikfeg, tycker jag.
Att öka valdeltagandet och att använda ny teknik
är så pass viktigt att man skulle kunna sätta i gång
med en försöksverksamhet. Som Demokratiutred-
ningen föreslog skulle man kunna testa i en kommun
som har haft särskilt lågt valdeltagande. Man kunde
ha terminaler någonstans där valhemligheten kan
garanteras och där man kan kontrollera identiteten på
folk som går dit och röstar via Internet där. Det gäller
t.ex. de som har väldigt långt till ett postkontor eller
de som inte längre har något postkontor.
Sverige borde inte behöva nöja sig med att följa
utvecklingen, tycker jag. Vi skulle kunna leda den,
om vi vill förstås.

Anf. 151 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Visst finns tekniken. Men det är inte
tekniken som är problemet, utan det är hur man ska
kunna upprätthålla valhemligheten om människor
sitter hemma och röstar med hjälp av informations-
teknik. Om fru Andersson sitter hemma och trycker
på knapparna på sin dator för att rösta i ett allmänt val
kan vi inte på något sätt garantera att hon inte utsätts
för otillbörlig påverkan från herr Andersson. Den
aspekten på valhemligheten är omöjlig att beakta när
man sitter hemma och röstar via datorn.
Det är framför allt av den anledningen som rege-
ringen har sagt att det inte är aktuellt med Inter-
netröstning från hemmet. Ska vi acceptera det måste
vi i så fall först ha en diskussion om att sänka kraven
på valhemligheten. Regeringen är i varje fall inte
beredd att göra det.
Anna Kinberg säger att vi skulle kunna leda ut-
vecklingen och att vi skulle kunna ägna oss mer åt
försöksverksamhet. För alla de som har långt till
vallokalen skulle man kunna ordna alternativa offent-
liga lokaler för röstande, t.ex. i en kommun. Ja, just
därför har vi från Justitiedepartementet både ekono-
miskt och på andra sätt stimulerat försöksverksamhet
med röstning. Men då har det inte handlat om all-
männa val, utan om andra sorters val. Jag är helt
övertygad om att politiska partier med stor fördel kan
använda sig av Internetröstning internt inom partiet
för att öka antalet medlemmar som deltar i en om-
röstning i en angelägen aktuell fråga.
Visst ska vi stimulera verksamhet där man använ-
der sig av den nya tekniken. Det är precis det som
arbetsgruppen syftar till. Men jag är övertygad om att
det är viktigt att vi bibehåller särskilt höga krav på
just de allmänna valen.

Anf. 152 ANNA KINBERG (m):
Herr talman! Tack för svaret. Det var skönt att hö-
ra att demokratiministern erkänner att tekniken finns.
Om vi för ett ögonblick talar om detta när man
inte kan rösta i vallokalen, kan man konstatera att det
redan i dag finns de som inte kan ta sig till vallokalen
och som med teknikens hjälp skulle kunna rösta. Det
finns redan i dag möjlighet till poströstning. Det finns
redan i dag tusentals svenskar som av någon anled-
ning inte är i landet på valdagen eller strax före val-
dagen, som i alla fall jag tycker borde omfattas av
demokratin. Jag tycker t.o.m. att det är deras rättighet
att rösta.
Det är viktigt att man använder så bra teknik som
finns även för poströstning. Man kan t.ex. säkert från
statligt håll ålägga ambassadtjänstemän att titta sär-
skilt noga, kanske noggrannare än någonsin förut, på
dem som går in där och röstar och kanske röstar via
Internet. Visst skulle det göra nytta för röstning på
distans.
Men när det gäller frågan att man inte är hemma
utan går till någon form av lokal och röstar, konstate-
rar jag att statsrådet erkänner att tekniken finns, att
man har utrett att man skulle kunna ha t.ex. termina-
ler på kommunen eller biblioteket. Man borde kunna
ha röststationer i affärer som är systembolagsom-
bud och som rimligen kollar sina kunders identitet
någorlunda.
Det här kan man göra om man vill, och då kon-
staterar jag att det enda som fattas är viljan. Det finns
en försöksverksamhet, det finns pengar anslagna, det
finns teknik, det finns kunskap och det finns, för-
hoppningsvis i alla fall, också en ambition att höja
valdeltagandet. Varför tvekar regeringen i alla fall?
Är det något som ministern inte har berättat här i
kammaren, eller inte vill berätta, som särskilt hindrar
detta från att införas på försök? Det skulle kunna ske
t.ex. i någon av de till ytan allra största kommunerna,
där folk har särskilt svårt att ta sig till vallokalerna
och där det är sämre posttäckning nuförtiden.
Jag konstaterar också efter att ha läst propositio-
nen att regeringen kommer att samla till sig grupper
med representanter för olika offentliga organ. Jag
skulle vilja fråga mycket konkret varför man inte har
med några av de svenska företag som är världsledan-
de här. Det finns ju flera företag som i alla fall jag är
rätt stolt över är svenska och ligger i den globala
frontlinjen i sådana här frågor. Det skulle kanske vara
en idé att samla dem kring sig för att snabbare kunna
förverkliga det här, om man vill förstås. Och frågan
kvarstår faktiskt om man egentligen vill.

Anf. 153 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Retorik är bra. Men, för att vara väl-
digt tydlig, självklart vill regeringen underlätta män-
niskors deltagande i de allmänna valen i det här lan-
det. Vi vill underlätta deltagandet på alla sätt och vis,
men vi menar också att det är viktigt att upprätthålla
rättssäkerheten kring de allmänna valen. Därför är vi
inte beredda att inrätta Internetröstning hemifrån vid
allmänna val. Men precis som Anna Kinberg beskri-
ver finns det många andra vägar att använda sig av
informationstekniken för att underlätta val, och det
ska vi göra.
Vi ska självklart också se till att ha ett gott samar-
bete och utbyte med de svenska företag som ligger i
fronten på det här området både när det gäller röstan-
de och val och när det gäller informationsteknikens
möjligheter i många andra sammanhang, t.ex. när det
gäller förvaltningens utveckling framöver.

Anf. 154 ANNA KINBERG (m):
Herr talman! Tack, demokratiministern. Jag kon-
staterar att regeringen inte är beredd att möjliggöra
Internetröstning hemifrån. Det är ett klargörande som
jag beklagar i och för sig. Men jag konstaterar också
att tekniken finns och att pengarna finns. Det skulle
dessutom antagligen vara billigare att låta medborga-
re rösta i lokaler där man kan kontrollera deras iden-
titet, dvs. att om man bara inte är ensam hemma eller
hemma hos familjen utan i något slags offentlig lokal
där man kan kontrollera vem det är som röstar, skulle
man kunna tillåta Internetröstning i allmänna val för
t.ex. röstning i glesbygdskommuner eller i utlandet.
Eftersom jag nu ser att demokratiministern nickar,
måste jag avslutningsvis fråga: När? Och om inte
väldigt snart, varför inte?

Anf. 155 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Det var en väldigt bra sammanfatt-
ning Anna Kinberg gjorde av vad jag hittills har sagt.
Det är de andra aspekterna på allmänna val, hur vi
ska kunna förenkla och underlätta röstandet, som vi
ska jobba vidare med. Men något förslag om röstning
hemifrån tänker vi inte lägga fram.

Överläggningen var härmed avslutad.

16 § Svar på interpellation 2001/02:140 om
pomperipossaeffekten och entreprenörerna

Anf. 156 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Catharina Hagen har frågat mig dels
vad jag avser att vidta för åtgärder för att snarast
undanröja den speciella effekten av fåmansbolags-
reglerna som här benämns pomperipossaeffekten,
dels vilka principiella grunder som skiljer denna
situation från de förhållanden som föranlett regering-
en att retroaktivt ändra på andra skatteregler för få-
mansbolag i avvaktan på resultatet av den sittande
3:12-utredningen.
Särskilda regler för beskattning av utdelning från
och kapitalvinst vid avyttring av andelar i fåmansfö-
retag, de s.k. 3:12-reglerna, infördes vid 1990-års
skattereform. Reglerna innebär bl.a. att en kapital-
vinst delas upp i två delar, varav den ena beskattas i
inkomstslaget tjänst och den andra i inkomstslaget
kapital. Den 1 januari 1999 ändrades möjligheterna
att få uppskov med beskattningen vid avyttring av
kvalificerade andelar i fåmansföretag. I dessa fall
bestäms ett uppskovsbelopp för den del av vinsten
som är hänförlig till tjänst och ett uppskovsbelopp för
den del som är hänförlig till kapital.
Sedan en tid tillbaka har i olika sammanhang
uppmärksammats fall där fåmansföretag sålts och
säljaren som ersättning erhållit högt värderade aktier i
det köpande företaget. Säljaren har efter begäran fått
uppskov med beskattningen enligt reglerna jag nyss
nämnde. Om det köpande företaget försätts i konkurs
får den del av uppskovsbeloppet som är kapitalbelopp
kvittas mot den genom konkursen uppkomna kapital-
förlusten. Någon sådan kvittningsrätt finns däremot
inte för den del av uppskovsbeloppet som är tjänste-
belopp. Situationen blir densamma om aktierna sjun-
ker i värde och säljs med förlust.
Den frågeställning som Catharina Hagen tar upp
är komplex och svårigheterna beror på att det är två
olika regelverk - de s.k. 3:12-reglerna och reglerna
om andelsbyten - som samtidigt är tillämpliga i den
aktuella situationen.
Den s.k. 3:12-utredningen ser över reglerna för
hur ägare av fåmansföretag ska beskattas och den
aktuella frågan omfattas av utredningens uppdrag.
Utredningens arbete ska vara avslutat senast den
31 maj i år. För dagen är jag därför inte beredd att
lämna några ytterligare besked.
Catharina Hagen frågar även vilka principiella
grunder som skiljer den nu aktuella frågan från rege-
ringens senaste förslag till ändringar när det gäller
skatteregler för fåmansbolag. Jag tycker att det är
viktigt att de s.k. 3:12-reglerna kan tillämpas för
samtliga aktiva delägare och att det inte genom olika
bolagskonstruktioner är möjligt att komma förbi sys-
temet. Riksdagen har nyligen efter förslag från rege-
ringen beslutat om vissa ändringar i 3:12-reglerna
som föranletts av ett antal domar från Regeringsrät-
ten. Ändringarna innebär att regelsystemet komplette-
rats för att motverka konstruktioner som medför
skattefördelar som inte har varit avsedda. Ändringar-
na var angelägna inte minst därför att företagare som
inte har möjlighet att utnyttja sådana konstruktioner
inte ska komma i ett sämre läge till följd av reglerna.

Anf. 157 CATHARINA HAGEN (m):
Herr talman! Tack för svaret. Jag är faktiskt för-
vånad, och jag ska förklara varför.
En anstormning av drabbade företagare har gått ut
och pekat på de katastrofala följder som pomperipos-
saeffekten ger. Trots detta är regeringen inte beredd
att lämna något ytterligare besked i dag. Detta är
illavarslande, särskilt då Sverige är ett av de länder
som har minst andel av befolkningen i nystartade
företag. Från en redan mycket låg nivå har nyföreta-
gandet sjunkit extremt mycket, och raset förra året
var det största på tio år. Mot denna bakgrund borde
det egentligen vara lika rimligt att formulera mål för
nyföretagandet som för sysselsättningen.
Vi måste få nya regler på skatteområdet som gyn-
nar personer som vill driva företag. I stället har vi
skatter som diskriminerar aktiva entreprenörer. Före-
tagare som är med om att utveckla nya idéer, ger
andra människor jobb, betalar skatter och arbetsgi-
varavgifter kan råka ut för skattenivåer på 80, 90 och
över 100 % när de säljer aktier för att samordna med
andra företag.
Bakgrunden till pomperipossaeffekten är, som fi-
nansministern sade, de s.k. 3:12-reglerna i skattesys-
temet. Problemet med de reglerna är att de inte tar
tillräckligt mycket hänsyn till de speciella risker som
småföretagen har. Jag vill peka på några sådana risker
som är speciella för småföretagen.
Bl.a. är tillgången till kapitalmarknaden begränsad
för en småföretagare. Verkligt riskkapital saknas i
många branscher, särskilt för entreprenörer som be-
finner sig i ett tidigt skede i en innovationsfas. Följ-
den blir ofta att betydande lån måste tas där säkerhet i
form av personlig borgen inte är ovanligt.
Det finns också försörjningsrisker. Många företa-
gare håller nämligen igen sina löneuttag i början för
att bolaget ska gå runt och för att verksamheten ska
kunna utvecklas under ett uppbyggnadsskede. Kanske
får företagaren och hans familj därför leva på bespa-
ringar och lån. Följden blir att om man aldrig kommer
upp i en sådan lönenivå att denna kan kompensera för
bortfallet under tidigare år så har alltså även lönein-
komsten riskerats, inte bara själva kapitalinsatsen i
företaget. Till detta kommer att ojämna löneuttag i sig
riskerar att drabbas av progressiv inkomstskatt.
Det är också så att om man inte gör jämna och till-
räckliga löneuttag så resulterar det inte bara i ekono-
miska förluster på kort sikt, utan det får även effekter
på andra områden. Det skydd som är kopplat till lö-
nenivån i form av pension, sjukförsäkring, a-kassa
och föräldraförsäkring blir också lägre om inte entre-
prenören lyckas ta ut normala löner. Inte ens då är det
faktiskt samma regler för företagaren som för en
anställd.
Små företag har också högre kostnader för lån och
kapital, och leverantörsvillkor är ofta mer oförmånli-
ga för en liten företagare. Därför borde de som in-
vesterar både kapital och arbete i ett företag i princip
beskattas lindrigare än vanliga anställda och vanliga
aktiesparare, inte hårdare. I andra länder har man ofta
lägre beskattning av småföretag, bl.a. också för att
man vill motverka dominans och öka konkurrensen
till gagn för konsumenterna. I Sverige är det tvärtom.
Jag anser att 3:12-reglerna borde ändras radikalt
och de s.k. pomperipossaeffekterna avskaffas direkt
med retroaktiv verkan. Eftersom regeringen inte är
beredd att göra det i dagsläget skulle jag vilja veta om
finansministern anser att det är rimligt att man betalar
mer än 100 % i skatt av sin inkomst. En andra fråga
är: Var dessa effekter avsedda? Om de inte var av-
sedda, varför ska man då inte kunna ändra på detta
likaväl som på andra icke avsedda effekter av 3:12-
reglerna där man har täppt till s.k. kryphål?

Anf. 158 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Det är naturligtvis oerhört viktigt för
vår tillväxt och vår ekonomi att vi har många små
företag, att de som finns växer och att det kan startas
nya företag. Det är därför vi har, både i vår skattelag-
stiftning och på annat sätt, en rad incitament för att ge
småföretagen möjlighet att ta del av kapitalmarkna-
den. Vi har särskilda skatteregler som gör exempelvis
just aktier i onoterade företag mer förmånligt be-
handlade än aktier i andra företag. Vi har en rad olika
samhälleliga institutioner som dessutom ställer upp
med kapital på villkor som är bättre för många mind-
re företagare. Det är ett oerhört viktigt inslag i nä-
ringspolitiken och den ekonomiska politiken för att
stödja företagsamhetens utveckling, inte minst de små
företagen.
Sedan är jag medveten om att det alltid kommer
att finnas önskemål om att göra förändringar och
förbättringar i olika skatteregler. Vi har innevarande
mandatperiod i riksdagen vid flera tillfällen justerat i
både individbeskattningen och företagsbeskattningen.
Vi har haft möjlighet både att sänka den individuella
beskattningen och också att sänka företagens olika
skatteinslag. Vi diskuterade exempelvis i det social-
demokratiska partiet så sent som i höstas ytterligare
några justeringar av skattereglerna i syfte att under-
lätta inte minst för nya företagare att ta sig in på
marknaden och ge dem bättre villkor.
Det pågår också sedan lång tid tillbaka en särskild
utredning, som jag nämnde i mitt interpellationssvar,
just om fördelningen när det gäller hur en enskild
företagare ska betala skatt, vad som hänförs till kapi-
tal och vad som hänförs till inkomst av tjänst. Det är
en mycket grannlaga uppgift att försöka särskilja vad
som är mer normala inkomster, vad alla inkomsttaga-
re, oavsett om man är företagare eller anställd, rimli-
gen ska betala, och vad som ska tillhöra kapitalbe-
skattningsdelen. Det finns ingen självklar och enkel
gräns mellan dessa typer av olika beskattningsslag.
Därför är det viktigt att detta arbete nu kan slutföras
under våren, såsom jag nämnde i mitt interpellations-
svar, och att vi sedan får tillfälle till en ordentlig
diskussion.
Vi har anledning att upprätthålla principer om bå-
de enkelhet i skattesystemet och rättvisa mellan olika
grupper i vårt samhälle, liksom vi har ett intresse av,
som jag sade inledningsvis, att se till att också under-
stödja företagens möjligheter att både växa och bli
ännu fler.
Till sist tog Catharina Hagen upp att det finns de
som har sålt sina företag under senare tid, framför allt
under den allra mest intensiva IT-yran, och då valt att
inte få betalningen i form av kontanter utan i form av
aktier och en option som kunde utfalla åt ena eller
andra hållet. Jag utgår från att de personerna varit
medvetna om de risker man tar i ett sådant läge, då
man väljer en sådan metod för betalningen av sitt
företag. Många av dem har naturligtvis gjort stora
vinster, och de har självfallet inte hörts på samma sätt
i debatten. Men jag är också medveten om att andra
som tagit stora risker inte har varit lika framgångsri-
ka, och därför har riskerna naturligtvis lett till bety-
dande skattekonsekvenser för dem. Jag utgår dock
från att de allra flesta inte av okunnighet har gett sig
in i den här typen av affärer. Därför får det också
räknas in som en del i hela det 3:12-komplex som vi
diskuterar när det gäller kapital- och företagsbeskatt-
ning i fortsättningen.

Anf. 159 CATHARINA HAGEN (m):
Herr talman! Finansministern tar i början av sitt
inlägg upp en mängd olika ekonomiska åtgärder som
man kan vidta för företagandet. Den här debatten
gällde egentligen bara pomperipossaeffekten, och jag
har så kort tid på mig att jag inte kan kommentera de
andra åtgärder för företagen som finansministern
pratar om.
Jag vill gärna börja med det sista som finansmi-
nistern tog upp. Många framgångsrika företagare har
naturligtvis tagit risker och är medvetna om de risker
det innebar att ta aktier i utbyte. Men de kommersi-
ella riskerna är ju helt normala. Är man inte fåmans-
bolagsägare drabbas man inte heller av riskerna på
annat sätt än att man förlorar hela sitt kapital. Den
risken är dessa företagare medvetna om.
Det jag talar om är när man får betala pengar i
form av skatt för att man har förlorat pengar. Det är
som att ta en nitlott, och vinner jag inte på lotten ska
jag betala ytterligare pengar. Det kan bara inte vara
regeringens mening att detta är acceptabelt. Jag tror
inte ens att det enligt Europakonventionen är accep-
tabelt att man kan ha skatter som uppgår till över
100 %. Det är ju ren konfiskation! Europakonventio-
nen ger skydd för mänskliga rättigheter, och konfis-
kation sägs bara vara tillåten när den ligger i det all-
männas intresse och anses nödvändig. Jag skulle bli
mycket förvånad om pomperipossafallen skulle god-
kännas enligt Europakonventionens regler.
Jag vill också gärna beröra några andra synpunk-
ter som finansministern tog upp.
Det är klart att reglerna är krångliga i 3:12-
utredningen. Jag begär inte att regeringen och fi-
nansministern ska lämna besked om helt nya regler på
3:12-området här och nu. Men det finns faktiskt för-
slag om hur man ska lösa pomperipossaeffekterna.
Jag vet att näringslivets skattedelegation har uppvak-
tat Finansdepartementet och lämnat förslag på en
lagtext som gör det möjligt att kvitta förluster både i
inkomstslaget tjänst och i inkomstslaget kapital. Det
gör att fåmansbolagen skulle få samma regler som
alla andra aktieägare har. Det är det som är vitsen
med den här debatten. Det är bara det jag talar om.
Jag tycker att regeringen borde ha varit beredd att gå
oss till mötes på den här punkten.
Ska vi med öppna ögon förlora dessa entreprenör-
er genom att inte göra någonting nu? Vilka signaler
sänder det till dem som inte har blivit entreprenörer
ännu? Hur kommer de att göra som har blivit drabba-
de? Jag tror att många i framtiden kommer att försöka
lägga sina bolag utomlands, flytta utomlands - ännu
värre - eller inte starta bolag alls. Det är en mycket
dålig utveckling för Sverige. Sverige behöver företa-
gen för sin tillväxt.
Det finns också en annan sak med den här pompe-
ripossaskatten som är helt absurd, finansministern.
Tidigare har man ju varit överens om att ha skatt efter
bärkraft, men här är det tvärtom: Ju lägre intäkten är
från aktieförsäljningen, desto högre blir skattesatsen.
Går man i konkurs får man betala skatt, men det
räcker inte: Säg att man får en inkomst som motsva-
rar en tredjedel av värdet i kontanter för sina inbytta
aktier. Redan då blir skatten över 100 %, och det är
absolut absurt.
Jag skulle återigen vilja fråga finansministern: Är
det rimligt med skatter som uppgår till över 100 %?
Anser regeringen att det är rimligt? Var går gränsen?
Ska man betala 80 % i skatt eller 90 %? Accepterar
man verkligen skatter över 100 %?
Jag vill också påpeka att skattereglerna är väldigt
betydelsefulla för företagens expansion. SACO visa-
de t.ex. nyligen att en tredjedel av kunskapsföretagen
anser att skatterna är ett stort hinder för expansion.
Frågan är därför om inte det högsta priset för miss-
lyckandet med denna lagstiftning betalas av oss alla
med utebliven tillväxt. Jag menar att det är oaccepta-
belt att ha lagar som avskräcker människor som vill,
kan och vågar starta nya företag.

Överläggningen var härmed avslutad.

17 § Svar på interpellation 2001/02:141 om
småföretag

Anf. 160 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat stats-
rådet Mona Sahlin om hon avser att införa schablon-
beskattning och vilka andra åtgärder hon avser att
vidta för att underlätta för småföretagen att bedriva
verksamheten. Arbetet inom regeringen är så fördelat
att det är jag som ska svara på interpellationen.
I budgetpropositionen angav regeringen att det,
trots de grundläggande invändningar som kan riktas
mot s.k. schablonbeskattning, är angeläget att ett
sådant system blir föremål för en djupare analys.
Riksskatteverket (RSV) utreder frågan. En RSV-
rapport om schablonbeskattning av vissa kontant-
branscher väntas i februari i år. Regeringen avser att
återkomma med en bedömning av schablonbeskatt-
ningen efter det att RSV redovisat sin rapport.
Åtgärder för att förbättra villkoren för småföreta-
gen är en för regeringen högt prioriterad fråga. T.ex.
kommer vi senare i år att föreslå riksdagen en sänk-
ning av expansionsfondsskatten från 28 % till 25 %
samt ett tre månaders uppskov med betalningen av
preliminär skatt för nystartade företag.

Anf. 161 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill tacka finansminister Bosse
Ringholm för svaret på min interpellation, ett svar
som åtminstone innehåller en nyhet, en sänkning av
expansionsfondsskatten från 28 till 25 %.
I dag har en närings- och sysselsättningsdebatt
pågått i kammaren. Rapporter om den ökade ung-
domsarbetslösheten till 8,3 % oroar flera. Redovis-
ningen av minskningen av nystartade företag med
16,2 % mellan år 2000 och 2001 likaså. Aktiebolagen
redovisar en minskning med 20 %, medan enskilda
företag, handels- och kommanditbolag, redovisar en
minskning med 14,1 %. Under de tio år som mät-
ningarna har gjorts har antalet nystartade företag
aldrig varit så litet. Den stora företagsflykten från
Sverige är skrämmande.
Min interpellation gäller åtgärder för att underlätta
verksamheten för småföretagare. Det finns en rädsla
för att bilda företag med de höga skatter som gäller
och den regelflora som är omöjlig att vara insatt i.
Den gör att flera företagare inte vågar anställa fast de
skulle behöva och vilja. Den Rydhska utredningen
med ett arbetsgivaransvar på 60 dagar vid sjukskriv-
ningar skrämmer ännu fler.
Fru talman! Jag har i min interpellation exemplifi-
erat med frisörnäringen, en näring där endast 20 % i
dag har anställda. Dels får en hårfrisörska med egen
sax och hand klippa in 20 000 kr för att klara en an-
ställds graviditetsledighet, dels finns en osolidarisk
konkurrens genom en svart arbetsmarknad. Med
tanke på att frisörprogrammet i gymnasieskolan är ett
av de mest attraktiva programmen för ungdomar ser
jag en stor fara när de klarat sin gymnasieexamen.
Vem ska anställa dem?
På min fråga om schablonbeskattning svarar Bos-
se Ringholm att Riksskatteverket utreder frågan.
Redovisningen kommer i månadsskiftet februa-
ri/mars. Egentligen hade den aviserats till den 31
december 2001, men vi har ju fått vänja oss vid för-
seningar från regeringens sida. I vilket fall kommer
redovisningen att innehålla en analys av för- och
nackdelar i rapporten RSV 2000:12. Olika schablon-
beskattningsmodeller ska analyseras och närmare
beskrivas. Också vilka sektorer som schablonskatte-
modellerna är lämpliga för ska beskrivas.
Mina ytterligare frågor till finansminister Bosse
Ringholm är: Vilka signaler har Bosse Ringholm från
schablonbeskattningsprojektet? Hur kan regeringen
hinna prioritera detta i budgetarbetet? Detta betyder
ju en del för de företag som är utsatta för illojal kon-
kurrens.
En annan mycket viktig åtgärd skulle vara att sän-
ka arbetsgivaravgiften rejält. Jag ska inte nu åter-
komma till den debatt jag hade med Bosse Ringholm
den 15 januari. Här får vi avvakta hur det blir i fram-
tiden med den tekniska beskrivningens verkliga inne-
håll.
Jag vill i stället fråga om sänkningen av expan-
sionsskatten. Vilka reella möjligheter tror Bosse
Ringholm att detta skulle kunna ge företagen i jämfö-
relse med andra åtgärder?

Anf. 162 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Nej, Ulla-Britt Hagström, regeringen
försenar inte något arbete på det här området. Det jag
redovisade var att Riksskatteverket inom kort kom-
mer att lämna en rapport. Självfallet har jag ingen
möjlighet att berätta för Ulla-Britt Hagström eller
kammaren vad det ska stå i den rapporten. Ulla-Britt
Hagström får ge sig till tåls på den punkten. Jag har
sagt att vi är mycket positiva till att titta närmare på
de förslag som finns om schablonbeskattning. Vi har
haft ett arbete i gång sedan en tid tillbaka för att ana-
lysera olika modeller.
När det gäller den fråga som vi ska återkomma till
riksdagen med, att sänka skatten för företag som har
expansionsfonder, tror jag att det är ett bra sätt att
möjliggöra också ökade investeringar. Vi vet att det
finns ganska stora belopp bundna i många företag
som på det här viset kan frigöras och användas inte
minst i sådana konjunkturlägen som vi just nu har och
som naturligtvis kräver mer av nyföretagsamhet, mer
av investeringar, mer av företagande.
När vi hade mycket hög arbetslöshet för ett antal
år sedan, som en följd av den borgerliga regeringens
misslyckande i början av 90-talet, var väldigt många
arbetslösa i den situationen att de inte hade mycket att
välja på. Många av dem tog då chansen att starta
företag. I dag har vi en betydligt lägre arbetslöshet.
Decembersiffran var 3,6 % enligt Arbetskraftsunder-
sökningen. Därför har vi naturligtvis inte heller sam-
ma beteende från de arbetslösa.
Men det finns naturligtvis alla skäl att på annat
sätt understödja de mindre företagens utveckling.
Sänkningen av skatten på expansionsfonder är ett av
flera olika förslag som vi diskuterar och som, vilket
jag nämnde, vi kommer att återkomma till riksdagen
med.

Anf. 163 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Det är faktiskt ändå så att av EU:s 15
länder har 11 haft en bättre utveckling än Sverige när
det gäller företagande. Förra året varslades 69 000
personer, under 2000 varslades 25 000 personer. Den
öppna arbetslösheten bland ungdom noteras nu till
8,3 %.
Regeringen har bara drygt ett halvår kvar. Det
handlar nu om den politiska viljan, hur vi ska kunna
komma vidare.
I fråga om expansionsfonder talar Bosse Ring-
holm om ökade investeringar och det är ju bra. Men
jag skulle gärna vilja ha ett förtydligande. Gäller
ökade investeringar för de riktigt små företagen, mik-
roföretagen? Kan de verkligen dra nytta av det här?
Avsättningen innebär ju att man får avdrag vid in-
komsttaxeringen med beloppet. Men expansionsfon-
den får inte vara större än kapitalet i verksamheten.
Hur förhåller sig riktigt små företag, mikroföretag, till
andra företag? Det skulle jag gärna vilja veta.
Vad gäller Schablonbeskattningsprojektet kan jag
i och för sig förstå att Bosse Ringholm inte nu vill
yppa något från själva utredningen. Men jag skulle
ändå vilja ställa en fråga, därför att i direktivet till
ärendet pekar man på att schabloner samtidigt innebär
stora avsteg från i Sverige vedertagna principer för
utformningen av beskattningssystemet. Jag läser inte
upp hela direktivet på grund av tidsbrist, men man
pekade också på att förtroendet för beskattningssys-
temet är på väg att urholkas. På sikt kan inget skatte-
system överleva som saknar förtroende hos de berör-
da skattskyldiga. Detta finns i alla fall i rapportering-
en av direktiven till ärendet, Schablonbeskattnings-
projektet, etapp 2.
Det skulle ändå vara intressant att höra om Bosse
Ringholm vågar ta den här kampen att i alla fall gå in
på ett system som egentligen inte är generellt vanligt
för svenska förhållanden men som skulle kunna vara
väldigt bra för de företag som dessutom har att jobba
med en ojust konkurrens.
Jag skulle kunna fråga Bosse Ringholm om det
kommer att bli intäktsmodellen eller licensavgiftsmo-
dellen som blir det prioriterade alternativet.
Jag går tillbaka till frågan om frisörföretagen.
Risken att förlora satsat kapital eller att betala mer än
satsat kapital genom personliga säkerheter gör att
företagen blir små. Många vill gärna anställa unga
kvinnor, men samtidigt är de livrädda att dessa kvin-
nor ska ta ut graviditetsledighet - vilket ska vara en
stolthet och glädje för oss. Men då ställs de inför
detta faktum att detta kostar dem 20 000 kr för att
klara åtagandena gentemot de anställda. Samtidigt har
det blivit en sänkning av lyxskatten på parfym, men
detta har företagen aldrig kompenserats för. Momsen
måste arbetas in krona för krona.
Sedan är det frågan om konkurrensen. Detta gör
att den som vill anställa personal inte orkar.

Anf. 164 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Ulla-Britt Hagström lyckas med
konststycket att röra ihop så många saker på en gång
att det inte var så lätt att veta vad hon egentligen ville
fråga om. Hon frågade om allt och inget.
Hon har förståelse för att jag inte kan berätta om
Riksskatteverkets rapport eftersom den inte har
kommit ännu. Det är en framgång att hon har förstå-
else för det. Sedan ställde hon ett antal frågor om vad
jag tyckte om innehållet i rapporten. Logiken är inte
så framträdande, om jag uttrycker mig milt.
Jag kan konstatera att vårt förslag som vi arbetar
fram i fråga om att minska skatten på expansionsfon-
der kommer självfallet att kunna användas även av de
allra minsta företagen. Själva syftet är att de som har
enskild firma - de allra minsta företagen - kan ha
nytta av detta.
Sverige har haft en utveckling under de senaste
åren som är fantastisk på hela det ekonomiska områ-
det, inte minst när det gäller företagsamhet, syssel-
sättning och bekämpning av arbetslöshet. Sedan den
borgerliga regeringen lämnade makten 1994 har vi
halverat arbetslösheten. Vi har ökat sysselsättningen
med 8-9 %. Vi har skapat över 300 000 nya jobb
sedan den borgerliga regeringen lämnade makten
1994. Finns det något annat EU-land, Ulla-Britt
Hagström, som har liknande framgångar, som också
har halverat arbetslösheten, som har en så kraftig
sysselsättningsökning som Sverige? Vilket EU-land
kan det vara?

Anf. 165 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Tack, Bosse Ringholm, men min frå-
ga gäller vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för
att underlätta verksamheten för småföretag.
Sedan säger Bosse Ringholm att jag rör ihop ett
antal frågor. Det behövs ett batteri av åtgärder för att
klara detta, varav arbetsgivaravgiften är en del. Den
15 januari debatterade vi hur en försvårad konkurrens
skulle kunna innebära en försämring.
I dag diskuterar vi två frågor, bl.a. schablonbe-
skattningen. Jag måste kunna fråga om regeringen är
inne på en lösning med en intäktsdel eller en li-
censavgift. Riksskatteverket är väl inte helt fristående
i denna fråga utan regeringen måste ha egna syn-
punkter på hur man ska gå till väga.
Jag frågade också om skatten på expansionsfon-
der. Den frågan har Bosse Ringholm själv tagit upp
som ett sätt att underlätta verksamheten för småföre-
tag. Vilka småföretag? Var går gränsen? Gäller det
också mikroföretagen? Detta lyckades inte Bosse
Ringholm svara på utan han sade att detta blir bra för
företag. Men det måste ändå ske en uträkning, och det
måste ändå finnas en prognos för vilka företag som
detta underlättar för. Man måste kunna veta att det
som Bosse Ringholm nu gör underlättar för alla före-
tag - de som vill starta smått och de lite större.

Överläggningen var härmed avslutad.

18 § Svar på interpellation 2001/02:136 om
avdragsrätt för gåvor

Anf. 166 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Karl-Göran Biörsmark har frågat
statsrådet Anna Lindh vilka åtgärder hon ämnar vidta
för att få frågan om en avdragsrätt för gåvor till inter-
nationell biståndsverksamhet prövad. Han har också
frågat om hon ser några andra åtgärder som kan bidra
till ett ökat frivilligt engagemang för internationellt
biståndsarbete. Arbetet inom regeringen är så fördelat
att det är jag som ska svara på frågorna.
Jag besvarade så sent som den 5 december 2001
en fråga av Mikael Oscarsson som rörde avdragsrätt
för gåvor till ideella organisationer. I mitt svar hänvi-
sade jag till att skatteutskottet vid flera tillfällen har
avstyrkt motionsyrkanden med den inriktningen.
Utskottet har hänvisat till att en avdragsrätt för gåvor
skulle utgöra ett allvarligt brott mot principerna för
1990 års skattereform och leda till ett kraftigt skatte-
bortfall. Jag sade också att en avdragsrätt skulle inne-
bära att riksdagen i viss utsträckning frånhänder sig
beslutanderätten i fråga om vilka ändamål som ska
stödjas med skattemedel. Det är inte rimligt, och det
är tveksamt om en sådan ordning är förenlig med vår
grundlag. Mitt svar blev alltså att jag inte tänkte vidta
några åtgärder för att införa en avdragsrätt för gåvor.
Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning
nu. Jag vill avslutningsvis tillägga att jag inte tror att
en avdragsrätt för gåvor påverkar engagemanget för
internationell biståndsverksamhet i någon större ut-
sträckning.

Anf. 167 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Det är riktigt som finansministern sä-
ger att frågan har varit uppe till diskussion flera
gånger - även i skatteutskottet. Det förhindrar inte att
man jobbar vidare med en fråga. Det är knappast en
bra utgångspunkt att ha inställningen att när skatteut-
skottet har fattat beslut är det slutdebatterat for ever.
Här finns en viss envishet också.
Biståndet har dragits ned kraftigt under 90-talet.
Den socialdemokratiska regeringen gjorde en ned-
skärning till det som kallas för skammens gräns. Man
gick t.o.m. under denna gräns. Jag har tittat på siffror
som utredningstjänsten har tagit fram som visar att
biståndet låg t.o.m. under 0,7 %.
Under dessa år har biståndet tappat många miljar-
der kronor. Kammaren har en gång enhälligt beslutat
att biståndet ska vara 1 % av BNI. Uppslaget om
avdragsrätt för gåvor är ett sätt att försöka hitta vägar
för att kompensera förlusten.
Det finns andra länder som har den metoden. Då
är argumentet här att detta skulle strida mot överens-
kommelsen från 1990 på skatteområdet. Uppgörelsen
från 1990 har förändrats på många punkter. Frågan är
om detta skulle vara en sådan allvarlig punkt att det
skulle värt att inte försöka att införa den typen av
avdragsrätt.
Det är inte som finansministern säger, nämligen
att man avhänder sig beslutanderätten över vart peng-
arna går. Man kan ju "gaffa in" detta, dels när det
gäller avdragsgilla summor, dels vart pengarna ska
gå. Det går att ha en bred flora av enskilda organisa-
tioner som ska vara berättigade att använda sig av
sådana arrangemang. Tanken är inte att det ska finnas
ett fritt fält hur som helst. Vid närmare studium av
förslagen framgår det att det finns många bra uppslag
även från andra länder som har den typen av arran-
gemang.
Jag tror - och Folkpartiet tror - att nu när staten
har dragit ned kraftigt på biståndet att om staten visa-
de sin vilja skulle detta också uppmuntra till att ge
mer kraft åt solidaritetskänslan. Visserligen sker små
ökningar i år. Man har kommit upp till 0,74 % av
BNI. Men det finns ändå mycket kvar.
Jag har funderat på temat att detta skulle vara ett
brott mot uppgörelsen vid skattereformen 1990.
Riksdagen beslutade för några månader sedan - med
reservationer från Folkpartiet - att det skulle vara
skattereduktion och avdragsrätt för fackföreningsav-
gifter.
Är det i strid med skattereformen? Vad är egentli-
gen skillnaden mellan att införa ett system med skat-
tereduktion för frivilliga gåvor till solidaritetsarbete
och att ha en skattereduktion för fackföreningsavgif-
ter? Det är skillnad i målgrupp, i system osv. när det
gäller vart pengarna ska gå. Men jag skulle hellre
välkomna prioriteringen att först införa reduktionen
när det gäller frivilliga gåvor till solidaritetsarbete än
för t.ex. fackföreningsavgifter, om man nu skulle ta in
argumentet att det har med brott mot skatteöverens-
kommelsen att göra.

Anf. 168 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Karl-Göran Biörsmark far med osan-
ning när han säger att staten har dragit ned på bistån-
det. Det är upprörande att han gör den typen av påstå-
enden, som är helt felaktiga.
Staten höjer biståndet rätt rejält i 2002 års budget.
Staten höjde biståndet i förra årets budget. Staten har
höjt biståndet så kraftigt att Sverige är ett av de få
länder som klarar FN-normen om 0,7 % av bruttona-
tionalinkomsten i bistånd. Sverige är det tredje eller
fjärde landet i storleksordning när det gäller att ge
bistånd till andra länder. Vi är tillsammans med Hol-
land och några av de övriga nordiska länderna, fram-
för allt Danmark, de allra största bidragsgivarna i
världen.
Då tycker jag att Karl-Göran Biörsmark ska hålla
sig för god för att säga att staten minskar biståndet.
Det är att bära falskt vittnesbörd.
Dessutom har det skett en omfattande utveckling
av biståndet under senare tid, och det är också vad vi
planerar för åren framöver. Det förutsätter att vi får in
skatteintäkter. Det förutsätter att vi inte dränerar sta-
tens inkomster på det sätt som Karl-Göran Biörsmark
och hans samarbetspartier, framför allt Moderata
samlingspartiet, vill göra, nämligen genom att minska
statens inkomster så kraftigt att det inte ens kommer
att finnas pengar till de utgifter vi i dag har för bi-
ståndet och än mindre för att kunna öka biståndet.
Jag är förvånad över att Biörsmark skulle vilja
samarbeta med ett parti som Moderata samlingsparti-
et, som föreslår minskningar av biståndet. Det är
däremot en sanning som är definitiv att det gång efter
annan från moderat håll har föreslagits minskningar
av biståndet. Det partiet vill Biörsmark samarbeta
med.
Får jag slutligen säga någonting om argumentet
att man i skattesystemet kan göra reduktion när det
gäller fackföreningsavgiften. Vi har i vårt skattesys-
tem i dag reduktion för de arbetsgivare som betalar
avgifter till sina medlemsorganisationer. Det är lika
rimligt att de fackliga medlemmarnas, löntagarnas,
organisationer får samma reduktion som arbetsgivar-
na. Det är att jämställa löntagarna med arbetsgivarna.
Vi tycker att det är en rättvisefråga. Jag beklagar att
Folkpartiet och övriga borgerliga partier inte tycker
att löntagare ska jämställas med arbetsgivare utan att
de vill ge avdragsrätten enbart till arbetsgivare. Jag
tycker att det är beklämmande.

Anf. 169 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Finansministern säger att jag är oför-
skämd och far med osanning när jag relaterar den
historiska utvecklingen av biståndet under 90-talet.
Jag relaterar bara vad som har hänt. Jag säger bara
att den socialdemokratiska regeringen sänkte bistån-
det till 0,7 %, till skammens gräns. Det är allt jag
säger. Är det fel? Är det fel historieskrivning? Är jag
oförskämd när jag säger det? Det var ju så det gick
till.
Sedan har den socialdemokratiska regeringen i
årets budget och i förra årets budget gått upp till
0,74 %. Det är riktigt - det sade jag också. Historie-
skrivningen är korrekt. Det kan inte vara något oför-
skämt i detta. Det kan inte vara någon osanning i
detta. Det är bara att läsa i alla papper som finns.
Vad jag kritiserar är den låga nivån på biståndet
när denna kammare har beslutat att det ska vara 1 %.
Det är också den långsamma ökningstakten. Det är
riktigt - jag tillstår det - att regeringen har tagit små
steg och ökat biståndet, men inte i den takt som vi vill
se.
Det är då mitt argument för avdragsrätt för gåvor
kommer in. Det skulle kunna vara ett bidrag från
staten för att brygga över det som vi har tappat i
pengar till biståndet under den här tiden.
Finansministern säger att det skulle vara en svå-
righet för oss att samarbeta med Moderaterna. Det är
riktigt. Moderaterna vill sänka biståndet, och vi i
Folkpartiet är de första och hårdaste kritikerna här i
kammaren när det gäller detta. Jag är egentligen inte
så värst orolig för det, eftersom det historiskt har visat
sig att när vi har regerat ihop med Moderaterna och
de andra borgerliga partierna har vi kunnat hålla uppe
biståndet.
Det enda år som biståndet har nått upp till den ni-
vå som riksdagen har bestämt, nämligen 1 %, var
under en borgerlig regering, inte under socialdemo-
kratiska regeringar. När det gäller historieskrivningen
finns det inte särskilt mycket att argumentera om. Det
jag säger här är faktiskt korrekt. Det är inte osanning.
Låt oss lämna detta nu och ägna oss åt det som
interpellationen rör, nämligen avdragsrätt för gåvor.
Min fråga var bl.a.: Är det någon skillnad, i förhål-
lande till skatteöverenskommelsen, mellan att införa
det som riksdagen beslutade om avdragsrätt för fack-
föreningsavgifter och att införa avdragsrätt för gåvor?
Det kan förstås finnas argument för att inte införa
avdragsrätt för vare sig det ena eller det andra. Här
har vi fått höra argument för att inte göra det när det
gäller bidrag till solidaritetsarbete, medan det har
framförts argument för att göra det när det gäller
fackföreningsavgifter. Jag vill ha ett svar: Vilken är
skillnaden när man ser till skatteöverenskommelsen
från 1990? Är det någon skillnad, eller är det bara
viljan som är olika?

Anf. 170 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Som svar på den sista frågan vill jag
säga att den stora skillnaden ligger i att avdragsrätten
för fackföreningsavgifter är en del av ett system för
att likställa fackföreningsavgifterna med de arbetsgi-
varavgifter som redan i dag är avdragsgilla.
Den likställighetsprincipen är rimlig, tycker jag,
och det förvånar mig att Folkpartiet inte tycker att
den är rimlig. Det anses förmodligen inte lika viktigt
att tillhöra en facklig organisation som att tillhöra en
arbetsgivarorganisation. Det är helt enkelt en form av
undervärdering av löntagarna i LO, TCO och SACO
och deras arbete visavi arbetsgivarnas. Någon annan
slutsats kan jag inte dra. Folkpartiet och de övriga
borgerliga partierna vill inte tillerkänna löntagarna
samma rätt som arbetsgivarna har.
Det är en bra reträtt när Karl-Göran Biörsmark er-
känner att den socialdemokratiska regeringen har ökat
biståndet. Det är bra att den reträtten kom.
Det är en realitet att om Karl-Göran Biörsmark
skulle få igenom sina förslag här i riksdagen - fram-
för allt de förslag som kommer från Moderata sam-
lingspartiet, som Biörsmark så gärna vill samarbeta
med - skulle det inte finnas pengar till vare sig det
ena eller det andra. Ännu mindre skulle det finnas
pengar till några biståndsökningar.
Det är en realitet att med den dränering av svensk
ekonomi som skedde med den borgerliga regeringen i
början på 90-talet försvann många miljarder i skat-
teinkomster. Det uppstod stora underskott i budgeten.
Det uppstod en kraftigt växande statsskuld. Det fanns
inga pengar för biståndsverksamhet, helt enkelt, åt-
minstone inga pengar i statskassan. I den mån pengar
kunde avsättas för biståndsverksamhet var det lånade
pengar.
Den borgerliga regeringen lånade pengar till bi-
ståndsverksamhet, som sedan den socialdemokratiska
regeringen har fått betala. Det är en sak att leva på
kredit, som den borgerliga regeringen gjorde; det är
en annan sak att sköta krediterna och ta hand om
betalningen, som den socialdemokratiska regeringen
har gjort under hela 90-talet.
Man lär sig ingenting. Nu vill man fortsätta att
dränera statsinkomsterna samtidigt som man säger att
man vill öka biståndet. Sanningen är att det inte ens i
Folkpartiets nuvarande budgetförslag finns pengar till
de nuvarande biståndsanslagen, än mindre till några
ökningar.
Alla vet hur det blir när Folkpartiet och Modera-
terna samarbetar: Moderaterna kör över Folkpartiet.
Det ser vi i kommun efter kommun, landsting efter
landsting. Därmed försvinner pengarna för bistånds-
verksamhet. Det är den bittra sanningen, Karl-Göran
Biörsmark!

Anf. 171 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Jag blir mer och mer förvånad över
den här diskussionen och finansministerns verklig-
hetsbeskrivning.
Finansministern säger att det är bra att Biörsmark
nu gör en reträtt och säger att regeringen ökar bistån-
det. Det sade jag ju redan i mitt första inlägg. Vad är
det för reträtt finansministern talar om? Vad har jag
gjort för reträtt? Om finansministern hade lyssnat
hade han hört att jag sade detta: Den socialdemokra-
tiska regeringen sänkte biståndet till 0,7 % men har
ökat det i år till 0,74 %. Så sade jag redan i mitt första
inlägg, och jag sade det i mitt andra inlägg. Trots det
säger finansministern att jag har gjort en reträtt. Vil-
ken konstig debatt det blir när man inte lyssnar.
Den socialdemokratiska regeringen säger att det
nu finns pengar. Vilken prioritering gör man då när
det finns pengar? Det är det vi ser här. Man höjer inte
biståndet så mycket som Folkpartiet vill. Det är en
prioritering.
Det är också fel att säga att vi inte har med det i
vårt budgetförslag. Det har vi väl. Det är bara att läsa.
Finansministern säger att vi inte har pengar till detta.
Det finns ju med i vår budget. Vi ligger i år på
0,84 %.
Att det blir så mycket procentsatser i detta sam-
manhang beror på att riksdagen en gång har beslutat
att biståndet ska vara 1 % av BNI. Därför blir det
mycket procentsatser och kanske inte så mycket kro-
nor och ören. Det realiseras naturligtvis i kronor och
ören.
När det nu finns pengar lägger finansministern
fram ett förslag där man prioriterar skattesubventio-
ner vad gäller fackföreningar i stället för vad gäller
bistånd, och det är ganska avslöjande.

Överläggningen var härmed avslutad.

19 § Svar på interpellation 2001/02:161 om
vinskatten och priserna på vin

Anf. 172 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Sten Andersson har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta i syfte att skattesänk-
ningen på vin den 1 december 2001 ska slå igenom
även år 2002.
År 2000 inledde kommissionen ett s.k. överträdel-
seärende mot Sverige med anledning av att Sverige,
enligt kommissionens uppfattning, genom sitt sätt att
beskatta öl mindre än vin överträder förbudet för
medlemsstaterna i artikel 90 i EG-fördraget att indi-
rekt genom beskattning missgynna varor från andra
medlemsstater. För att undvika en domstolsprocess
föreslog regeringen i juni 2001 en sänkning av skat-
ten på vin.
Genom riksdagens beslut hösten 2001 sänktes
skatten på vin med 18,8 % från den 1 december 2001.
Detta motsvarar en sänkning av vinpriserna med ca
8 % med hänsyn tagen till försäljningen av olika
vinsorter.
Systembolagets leverantörer har möjlighet att
justera sina priser vid tre tillfällen under året: den 1
januari, den 1 maj och den 1 september. Eftersom den
1 december inte är något sådant tillfälle kom hela
skattesänkningen konsumenterna till godo och inne-
bar en sänkning av priset med ca 5 kr för en vinflas-
ka.
Inför det ordinarie prisändringstillfället vid års-
skiftet aviserade ett antal leverantörer prishöjningar
för vin. Motiveringen var att kronan försvagats mot
euro och dollar. Med anledning av detta tog System-
bolaget upp en dialog med leverantörerna. Detta fick
till resultat att prishöjningarna till viss del kunde
begränsas. Enligt uppgift från Systembolaget blev
slutresultatet att den vägda prishöjningen vid årsskif-
tet blev ca 2 %. Tre fjärdedelar av den av skattesänk-
ningen orsakade prissänkningen kvarstår således efter
årsskiftet.
Prissättning av produkter bestäms av varje enskilt
företag och är inte en fråga för finansministern. Jag
utgår dock ifrån att skattesänkningen ska komma
konsumenterna tillgodo och inte leda till ökade vins-
ter för företagen.

Anf. 173 STEN ANDERSSON (-):
Fru talman! Ibland ber man till den som man har
bäst kontakter med - antingen till honom där uppe
eller till honom där nere - om att någon någon gång
skulle ifrågasätta eller kontrollera de överbud som
Socialdemokraterna lade under regeringen Bildts tid.
Det ska vi inte prata om här i dag, men det är en väl-
kommen debatt.
Fru talman! För något år sedan passerade bensin-
priset i Sverige 10 kr per liter. Man kan säga att det
väckte någon form av folklig revolution.
Man ställde då krav på en sänkning av bensins-
katten. Det sade finansministern nej till med motive-
ringen att risken fanns att bensinbolagen skulle
plocka hem hela skattesänkningen.
Det erkänns att finansministerns kyla var befogad
den gången. I dag har vi ett bensinpris som är rätt
anständigt jämfört med priserna i andra länder i Eu-
ropa.
Så sänktes vinskatten den 1 december i fjol med
motsvarande ungefär 6 kr litern. Det innebar 4:50
eller 5 kr för den mest populära sorten. Finansminis-
tern förutsatte att denna sänkning skulle komma kon-
sumenterna till godo.
Han beskriver skälet till sänkningen korrekt, men
jag vill lägga till att man också ville förbättra konkur-
renssituationen gentemot Danmark och kanske
Tyskland.
Men hela sänkningen kom inte konsumenterna till
godo. Det statliga Provinum har ökat priset på vissa
storsäljare så att de kostar mer i dag än före skatte-
sänkningen.
Statsrådet erkänner i sitt svar att kronan har för-
svagats. Det skulle jag kunna kommentera, men det
ska jag inte offra tid på.
Det är lite egendomligt att man kan få uppfatt-
ningen att finansministern misstror privata företags
agerande, men att han däremot när det gäller statliga
företag tror helt och fullt att höjningen beror på dålig
ekonomisk politik som har fått till följd att den
svenska valutans värde har minskat. Det må vara hänt
att finansministern tror på detta. Jag gör det i alla fall
inte.

Anf. 174 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! I Sten Anderssons interpellation står
det att vinpriserna höjs "så att dessa med råge äter
upp skattesänkningen från december i fjol." Det är ett
felaktigt påstående som Sten Andersson gör i sin
interpellation. Jag visar i mitt svar att tre fjärdedelar
av prissänkningen faktiskt kvarstår. Det har skett
vissa prisjusteringar, som också har skett vid tidigare
årsskiften. Men merparten av prissänkningen kvarstår
alltså. Jag vill gärna rätta det felaktiga påstående som
görs i Sten Anderssons interpellation.

Anf. 175 STEN ANDERSSON (-):
Fru talman! Om jag har skrivit så - det har jag
tydligen gjort - är det fel. Det erkänner jag. Det är ett
övertramp. Men vinpriserna har höjts.
Det som är förvånansvärt i detta sammanhang -
det går bra att kontrollera - är att statliga Provinum
har höjt priserna mer än vad privata importörer har
gjort. Det borde stämma finansministern till eftertan-
ke. Varför har det blivit en sådan utveckling?

Anf. 176 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag är tacksam över att Sten Anders-
son vidimerar den rättelse som jag gjorde av hans
påstående i interpellationssvaret. Men jag måste ty-
värr, Sten Andersson, påpeka att det inte heller är
korrekt att säga att det statliga bolaget har höjt sina
priser mer än andra. Det gäller även för det statliga
bolaget att merparten av prissänkningen kvarstår och
att skattesänkningen har kommit konsumenterna till
godo.

Anf. 177 STEN ANDERSSON (-):
Fru talman! Det var inte det jag påstod. Jag sade
att de har höjt priserna mer än andra. Om man jämför
den statliga importören och de privata importörerna
ser man att det statliga bolaget har höjt priserna mer
än de privata. Det kan vi fixa fram statistik på i mor-
gon förmiddag. Det är lätt att göra.
Det som är intressant är att finansministern har
större förtroende för statliga företag än för privata
företag. Jag nämnde bensinbolag. Det är förvånans-
värt, eftersom man i regeringen i övrigt säger att man
tror på marknadsekonomin. Jag tilltror faktiskt pri-
vata företag en större kompetens än statliga.

Anf. 178 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag konstaterar att både den statliga
importören och de privata importörerna har gjort
begränsade prishöjningar på sina produkter på samma
sätt som vid tidigare årsskiften. Men merparten av
skattesänkningen har kommit konsumenterna till del,
ungefär tre fjärdedelar. Jag har i varje fall ingen upp-
gift om att den statliga importören generellt sett har
gjort en större höjning - det kan gälla enstaka pro-
dukter - än vad övriga importörer har gjort.

Överläggningen var härmed avslutad.

20 § Svar på interpellation 2001/02:165 om
familjeföretag

Anf. 179 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Maria Larsson har frågat näringsmi-
nister Björn Rosengren vilka åtgärder han ämnar
vidta för att underlätta fortsatt ägande i fåmansbo-
lagsform. Hon anför att reglerna för fåmansbolag
samt arvs- och gåvoskattereglerna upplevs som
komplicerade, vilket försvårar generationsskiften i
fåmansföretag. Arbetet inom regeringen är så fördelat
att det är jag som ska svara på interpellationen.
Regeringen har tillkallat en särskild utredare för
att se över de regler som gäller för beskattning av
utdelning från och kapitalvinst vid försäljning av
andelar i fåmansföretag samt de särskilda regler i
arvs- och gåvoskattelagstiftningen som gäller vid arv
och gåva av företag, den s.k. 3:12-utredningen (Fi
1999:12).
Enligt regeringens direktiv (dir. 1999:72) är en
grundläggande utgångspunkt i utredarens uppdrag att
pröva olika möjligheter till förändring för att stimule-
ra tillväxt, investeringar och aktivt risktagande i få-
mansföretagen i Sverige. En genomgående kritik mot
reglerna har varit systemets komplexitet. Det är där-
för väsentligt att systemet förenklas. Vidare ska utre-
daren överväga olika ändringar som kan underlätta
generationsskiften av företag. Utredaren ska bl.a. se
över värderingen av företagsegendomen och de vill-
kor som i dag ställs upp i samband med gåva av fö-
retag.
Uppdraget ska vara avslutat senast den 31 maj i
år. Regeringen avser att återkomma med förslag till
förändringar efter sedvanlig remissbehandling.

Anf. 180 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Jag får också tacka finansministern
för svaret. Det är kort och koncist. I stort sett hänvisas
det bara till den pågående 3:12-utredningen som ska
vara avslutad den 31 maj i år.
Utredningen har fått ganska omfattande direktiv.
Vid första åsynen av dem blir man ganska hoppfull.
Det är positivt att den socialdemokratiska regeringen
har insett att det regelverk som man har infört inte
håller om man vill behålla företag och möjliggöra
tillväxt i landet. Det är hoppfullt. Men det måste bli
skarpa förslag av den här utredningen. Tyvärr avise-
ras att det kanske bara är smärre förändringar som
planeras, förändringar som visserligen kan göra livet
något lättare för fåmansbolagen men som inte kom-
mer att undanröja de grundläggande problemen.
Låt mig ge ett konkret exempel, en interiör från
ett svenskt fåmansbolag i dag! Företaget startades
1914, ägs nu av en tredje generation som vill lämna
över till den fjärde. Många familjeföretag i Sverige i
dag ägs av 40-talister som just nu ser sig om efter
möjligheten att trappa ned och lämna över. Åtta av tio
sådana företagare hoppas att barnen ska ta över.
Det har gått bra för det här företaget. Omsättning-
en har ökat från 7 miljoner kronor 1980 till 53 miljo-
ner kronor i dag. Lönsamheten har alltså varit god.
Som så många fåmansbolagsägare har man i första
hand värnat om sitt företag när vinsterna har uppstått,
dvs. man har återinvesterat vinsten i lokaler och ma-
skiner. Ur egenintresse hade det ju varit klokare att
successivt lyfta mer kapital ur bolaget för privat bruk,
men det hade varit mindre ansvarsfullt, och vi vill ju
ha ansvarsfulla företag.
Om företaget förs över som en gåva på 50 miljo-
ner kronor till sonen beskattas sonen som privatper-
son med ca 15 miljoner kronor. För att man ska kun-
na betala den gåvoskatten med skattade pengar be-
hövs ett rejält uttag i företaget på i storleksordningen
30 miljoner. Detta blir helt orimligt. Om sonen står
kvar som ägare i fem år kan man klara sig med en
gåvoskatt på 4 miljoner och med ett högre uttag i
företaget, naturligtvis, alternativt lånade pengar. Men
vem vågar när man kan bli efterskattad på grund av
att ett konjunkturläge gör att man måste avyttra delar
av företaget. Fem år är en ganska lång tid.
Sju av tio unga i nästa generation vill inte ta över.
Det är lätt att förstå varför. Företagets kapital urhol-
kas. Man börjar med en stor låneskuld i en snabbt
föränderlig omvärld, för att inte tala om hur det blir
om man också ska lösa ut syskon, vilket ökar låne-
bördan ytterligare.
Vad skulle finansministern vilja ge för råd till den
ägare som önskar dra sig tillbaka och till sonen, som
vill men inte vågar ta över?

Anf. 181 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Den kapitalvinstbeskattning som vi
har är komplicerad, vilket jag också konstaterade i
mitt svar. Det är därför som den s.k. 3:12-utredningen
har fått omfattande direktiv och har ett omfattande
arbete bakom sig. Jag hoppas att den, som jag sade,
kan lämna sitt arbete, en rapport och ett betänkande,
under våren.
Jag vet inte varifrån interpellanten har fått upp-
giften att regeringen inte avser att bry sig om de för-
slag som utredningen lägger fram. Vi är i allra högsta
grad intresserade av utredningens förslag och kom-
mer naturligtvis mycket seriöst att behandla dem. Jag
tycker att det är ett något märkligt påstående. Det
finns ingen indikation om att vi inte med stor seriosi-
tet skulle behandla utredningens förslag. Vi ser med
spänning fram emot de förslag som utredningen
kommer att lägga fram. Vi kommer naturligtvis sedan
att återkomma till riksdagen med förslag på vanligt
sätt.

Anf. 182 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Det är intressant att höra att finans-
ministern bejakar att man har tillskapat ett komplice-
rat regelverk som nu behöver förändras. Det är ändå
ett erkännande av att ett misstag har skett.
Indikationerna pekar på att man försöker lappa
och laga en gammal lagstiftning som är komplicerad.
Det brukar inte bli så bra. Det är bättre att bygga
något nytt från grunden, att börja om på ett regelverk
som blir enkelt och stabilt. Det ska vara ett regelverk
som gynnar och skapar incitament för nyföretagande.
Man ska kunna göra generationsskiften och gå-
voskiften på ett bra och acceptabelt sätt som gör att
de unga vågar ta över. I dag är det inte så. I dag säljs
de svenska familjeföretagen till svenska investment-
bolag och till utländska investmentbolag i en väldigt
rask takt.
I min hemmaregion, Gnosjöregionen, har antalet
utlandsägda företag mer än tredubblats under de se-
naste tre åren. Sex av tio svenska storföretagsledare
tror att minst en ny stor uppköpsvåg väntar inom de
närmaste fyra åren. Tyvärr minskar också nyföreta-
gandet i Sverige - 16,2 %. Inte ett enda län uppvisar
en ökning när det gäller nyföretagande förra året. Det
här måste väl oroa också finansministern, och det
hänger ihop: inget nyföretagande, inga generations-
skiften. Det blir en utarmning av de svenska familje-
företagen, som är den stabila grunden, som ofta står
för ett uthålligt ägande också i lågkonjunktur. Är inte
finansministern liksom jag oroad över det här?
Femårsregeln i generationsskifteslagstiftningen
måste avskaffas. Det kanske man kan hoppas att den
här utredningen kommer fram till - jag hoppas det.
Dessutom måste skattenivån sänkas. Det måste bli
lättare att successivt överföra ett företag från en gene-
ration till en annan. Det bundna kapitalet bör undan-
tas från beskattning. Det är ett aktivt kapital som
fortsätter att verka i företaget. Det behöver inte be-
skattas förrän det löses ut i reella summor.
Finansministern har sagt så här i en intervju som
jag såg: Visst kan vi ändra kapitalskatterna, men den
totala skattenivån måste bibehållas. Det är oklokt
sagt. I så fall kommer den här utredningen inte att
innebära den nyordning som Sverige skulle behöva.
Kejsar Tiberius sade däremot någonting klokt.
Han sade så här: En god herde klipper fåren men
skinnar dem inte.
Jag förutsätter att finansministern kan kommente-
ra det här. Jag förutsätter också att finansministerns
oskick att inte använda sig av alla replikerna upphör,
för det är faktiskt att frånta oss riksdagsledamöter
möjligheter till debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.

21 § Svar på interpellation 2001/02:174 och 175
om flytträtt för liv- och pensionsförsäkringar

Anf. 183 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Lena Ek och Mats Odell har frågat
mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att garantera
svenska pensionssparare en fri flytträtt och för att få
en bättre fungerande marknad för pensionssparande.
Genom den reformering av försäkringsrörelselag-
stiftningen, som trädde i kraft den 1 januari 2000 och
som gäller fullt ut sedan årsskiftet, förbättrades möj-
ligheterna för försäkringsbolagen att utveckla nya
livförsäkringsprodukter, även sådana med flytträtt.
Samtidigt ändrades skattereglerna för att göra det
möjligt att flytta en pensionsförsäkring utan skatte-
konsekvenser. Syftet med dessa ändringar var att
skapa incitament för bolagen att införa en flytträtt på
frivillig väg.
När det gäller frågan om vilka åtgärder jag avser
att vidta för att garantera en fri flytträtt, vill jag
framhålla att regeringen i samband med försäkrings-
rörelsereformen övervägde att införa en lagstadgad
flytträtt för att öka konkurrensen mellan bolagen och
öka valfriheten för försäkringstagarna. Regeringen
kom dock av olika skäl fram till att en sådan rätt inte
skulle införas.
Ett skäl mot att införa en lagstadgad flytträtt var
att det fanns risk för att försäkringstagarna skulle få
betala initialkostnaderna för samma försäkring flera
gånger. Ett annat skäl var att en sådan rätt skulle
kunna försämra avkastningen på försäkringstagarnas
sparande därför att försäkringsbolagen skulle tvingas
till mer försiktiga placeringar.
Regeringen poängterade dock att frågan om en
lagstadgad flytträtt kan väckas på nytt om oaccep-
tabla hinder för spararnas rörlighet mellan försäk-
ringsbolagen ställs upp.
Hittills har endast ett fåtal försäkringsbolag valt
att införa en flytträtt, men diskussioner förs i flera
bolag om att införa en sådan rätt. Regeringen är där-
för i nuläget inte beredd att lägga fram förslag om en
lagstadgad flytträtt. Vi avser dock att följa upp för-
säkringsrörelsereformen samt dessutom se över hur
olika pensionssparformer förhåller sig till varandra
och om några åtgärder bör vidtas på det området. I
detta sammanhang kan frågan om flytträtt komma att
aktualiseras på nytt.

Anf. 184 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Först vill jag naturligtvis tacka fi-
nansministern för svaret, även om det innehöll de
vanliga inslagen av passivitet - vad göras skall är
allaredan gjort. Finansministern företar sig väldigt
sällan någonting. Han finner sällan anledning att
företa sig någonting, utan det handlar om att följa
frågorna. Det är väl gott och väl. Det är tur att vi har
EU som lägger fram förslag till förbättringar, bl.a. på
de finansiella marknaderna så att det över huvud taget
händer någonting på detta område.
Finansministern finner alltså inte anledning att nu
göra det som man redan har gjort i t.ex. Norge och
Danmark. Där har man infört en lagstadgad flytträtt.
När man studerar de två argument som finns i svaret
blir man ganska förvånad, eftersom dessa argument
inte är konsistenta och inte logiska över huvud taget.
Det första argumentet är att det finns risk för att
försäkringstagarna ska få betala initialkostnaderna
flera gånger. I Norge, eller om det var i Danmark, är
de maximerade till 200 kr. Vad detta handlar om är
naturligtvis att etablera konkurrens på denna mark-
nad, och det kommer att minska dessa kostnader. Det
blir en tävlan mellan bolagen att hålla nere kostna-
derna.
Det andra argumentet är att en flytträtt skulle
kunna försämra avkastningen, eftersom det skulle
tvinga bolagen till mer försiktiga placeringar. Detta är
bl.a. det dummaste jag har läst från finansministerns
sida, och det i knivskarp konkurrens, kan jag säga.
Om en flytträtt införs kommer försäkringsbolagen
naturligtvis att presentera olika produkter med olika
riskprofiler. Att tro att detta generellt sett skulle leda
fram till ett minskat risktagande för hela denna typ av
livförsäkringar är verkligen att inte ha satt sig in i hur
denna marknad fungerar. Jag tycker att det är allvar-
ligt om landets finansminister har så ytliga kunskaper
om hur denna bransch fungerar.
Nu säger visserligen finansministern i svaret, och
det är väl det positiva, att man ändå kan tänka sig att
se över detta igen. Och finansministern ger vissa
öppningar i svaret, vilka jag noterar med tillfreds-
ställelse. Men då måste man fråga: Vad är det som
ska inträffa? Hur lång tid har bolagen på sig, Bosse
Ringholm, för att åstadkomma frivilliga arrangemang
på detta område? Nu är det 98 % av försäkringstagar-
nas kapital som är belagt med kvarstad i de bolag där
man en gång för kanske 20-30 år sedan satte in sina
pengar. Det är bolag som kanske sedan dess har bytt
ägare, som kanske sedan dess har genomgått struktur-
förändringar, och som kanske sedan dess har fått helt
andra placeringsinriktningar som man kanske av
etiska skäl inte kan acceptera. Hur lång tid har man
på sig att åstadkomma frivilliga ordningar, och hur
många procent av sparkapitalet ska ha övergått i ett
flytträttsarrangemang för att Bosse Ringholm inte ska
vara beredd att agera?

Anf. 185 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Frågan om flytträtt är ju inte så enkel
som Mats Odell vill göra gällande. Mats Odell har en
vana att beskriva allt i antingen svart eller vitt. Och
det finns faktiskt nyanser. Det finns faktiskt argument
både för och emot en obligatorisk eller lagstadgad
flytträtt. Att Mats Odell bara ser den ena typen av
argument och inte kan se att det också faktiskt finns
en del invändningar tycker jag är lite hindrande för en
diskussion. Det är det ena.
Det andra är att vi nyligen har, som jag sade, ge-
nomfört en ändring av lagstiftningen på området. Och
man kan alltid diskutera om vi ska reglera ytterligare.
Och jag förstår att Mats Odell tillhör förespråkarna av
ytterligare reglering av marknaden, trots att vi inte
ens har hunnit pröva och testa de förändringar som
har skett av lagstiftningen på området.
Jag kan bara konstatera att reglerarna har fått yt-
terligare en proselyt i Mats Odell i detta avseende
som har en mycket bestämd uppfattning att alla för-
säkringsbolag omedelbart ska införa en flytträtt.
Jag tycker att det kanske finns skäl att vara lite
försiktig och säga att om vi vill ha en konkurrens
kanske vi först ska skaffa oss lite erfarenheter av hur
den nya lagstiftningen fungerar. Det kan uppstå en
sådan situation att det kommer att finnas bolag som
har flytträtt och bolag som inte har flytträtt. Det inne-
bär faktiskt en ökad valfrihet för den enskilde försäk-
ringstagaren.
I Mats Odells omedelbara slutsats ingår att denna
valfrihet inte ska finnas för försäkringstagarna. Den
ska bara finnas i bolag som har en obligatorisk
lagstadgad flytträtt, en mer reglerad marknad. Att det
uppstår kostnader för denna obligatoriska flytträtt vill
Mats Odell över huvud taget inte vidkännas. Men det
är en självklarhet att på ett så långsiktigt sparandeom-
råde som detta handlar om kommer en snabbt växan-
de rörlighet också att innebära vissa risker och inte
bara administrativa kostnader, som kanske inte är de
viktigaste i sammanhanget, även om de inte heller ska
resoneras bort. Det finns naturligtvis risker för att
man också får in mer av kvartalskapitalism i försäk-
ringsbolagens agerande. Det kommer naturligtvis
också att medföra både kostnadskonsekvenser och
ökade risker av olika slag.
Mot bakgrund av att vi nyligen har gjort en stor
lagstiftningsförändring på detta område tror jag att
det finns skäl att avvakta och se om vi får en marknad
- om Mats Odell nu tror på marknaden på något vis -
som kan uppföra sig på ett sådant sätt att det kommer
att finnas valfrihet för den enskilde att både söka sig
till företag och bolag som har denna flytträtt och till
andra som inte har denna flytträtt. Det kanske finns
individer som väljer det ena och individer som väljer
det andra. Och jag vill i varje fall tills vidare före-
språka att vi bibehåller denna valfrihet innan Mats
Odell förespråkar att den ska avskaffas.

Anf. 186 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Först till något som kanske kan upp-
fattas som en detalj i sammanhanget. Men jag har
faktiskt inte gett uttryck för någon uppfattning i den-
na fråga. Jag har ställt frågor till finansministern, och
jag har sedan analyserat svaren.
När man talar om att ytterligare reglera så vill jag
påminna Bosse Ringholm om en socialdemokratisk
regering som avreglerade taxinäringen. Den tog bara
bort hela regelverket - tuta och kör. Vår regering
avreglerade telemarknaden. Det resulterade i en
ganska tjock telelag. Det gäller nämligen att ha både
spelplanen och spelreglerna klara för sig. Och i en
ökad globalisering och på en ökad frihetlig kapital-
marknad där ungefär 80 % av samtliga svenska med-
borgare är aktieägare i någon form - de sparar inför
sin pension eller inför olika livsprojekt - är det klart
att det är viktigt att vi försöker följa upp inte minst de
etiska stämningar som finns, att man vill kunna på-
verka hur ens pensionssparande är placerat. Det är där
som jag försöker analysera det reflexmässiga svaret
att vi ska följa utvecklingen och att vi ska avvakta. Vi
har två nordiska grannländer som har infört detta
system. Och det är klart att man kan ha övergångsti-
der osv. Självklart är det så.
Jag säger inte att detta ska liksom hastas fram men
tycker att det är viktigt att få ett svar från finansmi-
nistern på frågan om han är beredd att gå i den här
riktningen. Jag tolkar svaret så att det ändå finns en
öppning, men den fråga som jag gärna ville att fi-
nansministern skulle beröra är följande: Vilka kriteri-
er ska finnas för att det ska anses vara nog att på
frivillighetens grund komma fram till en ökad flytt-
möjlighet, och hur lång tid har man på sig?
Nu säger Bosse Ringholm att ökad rörlighet ökar
kostnaderna. Ja, det är klart att det kan vara så initialt,
men jag tror att den ökade effektiviteten och den
ökade konkurrens som följer i spåren av en föränd-
ring mot ökad rörlighet ändå mer än väl uppväger
detta.
Svara alltså gärna på frågan: Hur stor andel av ka-
pitalet bör ha övergått i frivilliga flytträttsarrange-
mang och hur lång tid har bolagen på sig innan fi-
nansministern är beredd att göra något?

Anf. 187 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det var ett fall framåt i debatten att
Mats Odell nu något nyanserar sig och ser att det
faktiskt också finns vissa nackdelar med en obligato-
risk flytträtt. Så lät det inte i det inledande anförandet.
Jag välkomnar det framsteget från Mats Odells sida.
Det här är ju en väldigt stor och viktig ekonomisk
fråga för miljontals människor i vårt land, och det
handlar om väldigt stora pengar på väldigt lång sikt.
Därför tror jag inte att man ska göra så som Mats
Odell förespråkar, nämligen införa ett slags hot mot
försäkringsbolagen och säga: Om ni inte inom ett
visst antal månader åstadkommer så och så många
bolag som inför flytträtt, ska vi minsann gå in och
reglera marknaden ännu mera.
Jag får väl då, Mats Odell, hamna i den något
ovana rollen att förespråka lite mer frihet på markna-
den och valfrihet i varje fall ett tag till innan Mats
Odell klipper till med svärdet och säger: Om ni inte
passar er ska vi minsann se till att ni blir av med den
här möjligheten att behålla valfriheten för de livför-
säkringsbolag som inte vill ha en obligatorisk
flytträtt.
Jag tror att marknaden mycket väl kan leva ett tag
med att båda formerna finns. Sedan kan det här
komma att utvecklas. Det kan mycket väl vara så att
den bästa kombinationen är att ha både bolag med
och bolag utan flytträtt, liksom att det ger bästa val-
friheten för den enskilde och att vi ser att det kan
bidra till största möjliga konkurrens. Därför är jag
intresserad av att det blir en bra reform för försäk-
ringstagarna. Det leder till ökad konkurrens. I sista
hand ska det naturligtvis leda till lägre kostnader och
därmed en bättre kapitalavkastning för pensionsspara-
re och andra på området.

Anf. 188 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Vi får erinra varandra om att detta
faktiskt är infört i våra grannländer. Det har nog ändå
varit en ordentlig utredningsprocess, och man har gått
längre än Sverige i att skapa möjligheter till flytträtt
och rörlighet.
Nu säger Bosse Ringholm att vi inte ska hota. Nej,
det tror inte jag heller att vi ska göra. Men det skulle
nog ha varit positivt om finansministern hade varit
något mindre passiv i sin attityd och ändå hade haft
lite mer av ett credo här - att man är beredd att göra
något. Det tror jag skulle ha ökat de frivilliga arran-
gemangen. Dock tycker jag också att finansministern
har rört sig i rätt riktning under den här debatten, och
det är ju så debatter ska vara.

Anf. 189 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! I mitt svar till Mats Odell påpekar jag
också att vi har relativt begränsade erfarenheter av
den nya marknaden och att jag är öppen för en fortsatt
diskussion om hur marknaden kommer att utvecklas.
Om inte några företag alls inför flytträtt uppnår vi
självfallet inte heller det som är vårt syfte, nämligen
att det ska finnas en mer differentierad marknad. Vi
vet ju att några företag är beredda att ta de här stegen.
Vi får väl se om fler företag kommer att göra det och
vilka erfarenheter vi får.
I sista hand är det nog bra om vi har den enskilde
konsumentens och försäkringstagarens intresse för
våra ögon och ser att det finns olika saker för honom
eller henne att välja. Det finns ju de som kanske vill
ta större risker och de som vill ta mindre risker, och
det finns de som är beredda att betala mer, eller mind-
re, för att uppnå andra fördelar. Jag tror att vi har
anledning att återkomma till detta. Vi behöver tid.
Det här är ingenting som kan avgöras på någon må-
nad med tanke på att det är en så stor, omfattande,
marknad som just de här livförsäkringsbolagen förfo-
gar över.

Överläggningen var härmed avslutad.

22 § Svar på interpellation 2001/02:162 om
rättsvårdande myndigheter

Anf. 190 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Gunnel Wallin har frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta för att höja effektiviteten
och öka samarbetet mellan de rättsvårdande myndig-
heterna.
Bakgrunden till Gunnel Wallins fråga är lokalför-
sörjningen och samordningen av lokaler för rättsvä-
sendets myndigheter.
Sedan några år tillbaka pågår ett omfattande ar-
bete med att reformera och utveckla rättsväsendet.
Reformarbetet utgår från en helhetssyn på rättsväsen-
dets verksamhet. Ansvarsfördelningen mellan rättsvä-
sendets myndigheter ska vara väl genomtänkt, och
arbetet ska präglas av en långtgående samverkan
mellan myndigheterna. Utvecklingen ska utgå från
medborgarnas perspektiv och möta medborgarnas
berättigade krav på snabbhet, rättssäkerhet och hög
kvalitet i rättsväsendets alla verksamheter.
För drygt ett år sedan tillsatte regeringen en sär-
skild beredning, Beredningen för rättsväsendets ut-
veckling. En huvuduppgift för beredningen är att
undersöka möjligheterna att med bibehållen rättssä-
kerhet öka effektiviteten och kvaliteten i rättsväsen-
dets arbete.
I beredningens uppgifter ligger bl.a. att uppmärk-
samma övergripande frågor om lokaliseringen av
rättsväsendets myndigheter. Myndigheterna har själva
ansvaret för sin lokalförsörjning. Beredningen ska
överväga om det finns anledning att ta några initiativ
när det gäller att få till stånd en ökad samordning
mellan rättsväsendets myndigheter i lokaliseringsfrå-
gorna. I direktiven för beredningen uppmärksammas
t.ex. frågan om det finns behov av ett särskilt
"samordningsforum" där myndigheterna skulle ha att
presentera såväl sina kortsiktiga som sina långsiktiga
planer i lokaliseringsfrågor. Det sägs också i direkti-
ven att om beredningen kommer fram till att så är
fallet bör man kunna redovisa på vilket sätt och i
vilka former ett sådant forum skulle kunna verka. Jag
har fått berättat för mig att beredningen under detta år
kommer att påbörja arbetet med frågan om myndig-
heters lokalisering.
Förutom lokaliseringsfrågor har ett flertal andra
större frågor lagts på beredningen att överväga. De
kanske mest prioriterade frågorna har därvid gällt
möjligheterna att försöka förkorta genomströmnings-
tiderna i brottmål och frågan om på vilket sätt den
brottsutredande verksamheten kan förbättras. Bered-
ningen har lämnat två delbetänkanden som behandlar
just de sistnämnda frågorna. Båda betänkandena
bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.
Parallellt med det arbete som bedrivs inom Be-
redningen för rättsväsendets utveckling pågår ett
omfattande reformarbete inom respektive verksam-
hetsområde. Sedan ett antal år tillbaka pågår ett ar-
bete med att fortlöpande utveckla samarbetsformerna
mellan polisen och åklagarväsendet. Samverkan sker
vidare i olika frågor avseende häktade, anhållna och
gripna inom ramen för lokala grupper med företräda-
re på chefsnivå från kriminalvård, polis, åklagare och
domstol, s.k. HAG-samverkan. I dessa grupper dis-
kuteras t.ex. lokalfrågor, frågor om transporter och
andra gemensamma frågor. Vad gäller domstolsvä-
sendet kräver det pågående reformarbetet bl.a. för-
ändringar av den yttre tingsrättsorganisationen. Vid
samtliga beslut om förändringar av tingsrättsorgani-
sationen har frågan om samordning med rättsväsen-
dets övriga myndigheter vägt tungt vid regeringens
slutliga ställningstagande.
Vad gäller frågan om användandet av gemensam
informationsteknik kan sägas att Rikspolisstyrelsen,
Riksåklagaren, Domstolsverket och Kriminalvårds-
styrelsen i årets regleringsbrev har fått i uppdrag att
redovisa vilka åtgärder som har vidtagits för att uppnå
en för rättsväsendet samordnad informationsförsörj-
ning. Den strategi för samordning av rättsväsendets
informationsförsörjning som regeringen beslutat och
den tidsplan som myndigheterna i Rådet för rättsvä-
sendets informationsförsörjning, RIF-rådet, har fast-
ställt ska ligga till grund för det arbetet. Den strate-
giska plan som rådet arbetar med ska vara färdig
senast den 1 april 2002.
Svaret på Gunnel Wallins fråga är alltså att det för
närvarande pågår ett omfattande reformarbete inom
rättsväsendet som bl.a. syftar till att öka effektiviteten
och kvaliteten i rättsväsendets arbete. Även frågan
om ökad samverkan mellan myndigheterna ingår som
en viktig del i reformarbetet.

Anf. 191 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Jag vill först tacka justitieministern
för svaret. Det innehöll mycket ord och uppräkningar.
Jag håller med om att det är viktigt med en helhetssyn
och att man har helheten klar för sig. Verksamheten
ska vara väl genomtänkt, och arbetet ska präglas av
en långtgående samverkan.
Sedan står det också någonting om medborgar-
perspektivet. Det var mycket av detta som fick mig
att skriva den här interpellationen. I slutet av året fick
jag ta del av planerna för nordvästra Skåne där man
nu tänker bygga ett nytt polishus eller skaffa nya
lokaler för polisen och för tingsrätten. Det har funnits
en bred samverkan mellan polis och kriminalvård,
och häktet har legat på samma ställe. Det har fungerat
ganska bra, även om det har varit trångt.
Så går var och en till sitt håll, och det finns inte
längre någon samverkan. Med tanke på medborgar-
perspektivet är det inte lätt att förklara detta för folk i
nordvästra Skåne. Frågan har varit mycket debatterad,
och sitter man i justitieutskottet får man naturligtvis
frågor. Under min tid i justitieutskottet har det varit
en av de viktigaste frågorna att man får ett samman-
hang, att man kan samverka och samarbeta.
Har vi begränsat med pengar måste vi använda
dem på det mest effektiva sättet. Det som står ned-
skrivet på papperet är vackert tänkt, men det gäller ju
att följa upp vad som händer i verkligheten. Man kan
fråga sig: Om viljan finns, varför har det då dröjt så
länge innan man har satt i gång hela apparaten?
Vi har inte råd att låta varje enhet arbeta för sig,
att varje tårtbit isolerar sig. Man arbetar ju för samma
människor. För att det ska bli effektivt och för att
man ska få en kvalitet måste det hänga ihop. Vi måste
kunna lyfta blicken så att vi kan få ett grepp om hel-
heten. En sammanhållen rättskedja är ett ofta använt
begrepp. Men vägen dit verkar vara väldigt lång.
Det står också i svaret att man ska möta medbor-
garnas berättigade krav på snabbhet, rättssäkerhet och
hög kvalitet. Jag tycker att det saknas ett ord, nämli-
gen tillgänglighet. Man ska också komma ihåg att det
är viktigt att tillgängligheten är god för alla medbor-
gare.
Jag tänker på reformeringsprocessen inom rättsvä-
sendet. Sätter man i gång en sådan stor apparat måste
man noga tänka igenom den och ha helheten klar för
sig. Det gäller inte minst detta med samordning och
samarbete. Det borde ha funnits med i direktiven och
inte komma efteråt, precis som när man kastar in
jästen efter degen. Det har gjorts många utredningar
och startats många projekt, men man måste tänka på
helhetssynen.
Jag ska nämna ett praktiskt exempel. Vi håller nu
på att behandla revisorernas skrivelse när det gäller
myndighetssamverkan mot ekonomisk brottslighet. I
det sammanhanget kan man se att det inte fungerar,
utan det hela får rättas till i efterhand.

Anf. 192 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! När det gäller situationen i nordvästra
Skåne är min inställning att det är bra om man kan
samverka och om det görs från ett medborgarpers-
pektiv så att det blir bäst för så många som möjligt.
Men jag är förhindrad att å regeringens vägnar styra
myndigheternas beslut. Jag har besökt Helsingborgs
tingsrätt och uppfattade då att man hade en oerhört
stark önskan att flytta från lokalerna. Men mer än så
vill jag inte säga, eftersom jag inte heller ska ha för
starka åsikter om olika förändringar som myndighe-
terna fattar beslut om.
Detta med rättskedjan är en oerhört angelägen
fråga. Den ska tillgodoses på olika sätt. Regering och
riksdag ska med förändrade regelverk göra det lättare
för de olika myndigheterna att samverka, vilket nu
sker. Det är också viktigt att fortsätta att stödja alla de
projekt ute i landet mellan polis och åklagare där man
med befintliga resurser väsentligt har kunnat förkorta
handläggningstiderna.
Jag är oerhört positiv till samverkan mellan myn-
digheter, men det finns en begränsning, och det är
domstolarna. De måste behålla sin självständighet.
Sedan kan man diskutera vad som är domstolarnas
primära uppgifter, t.ex. om kallelse av vittnen tillhör
den dömande verksamheten. Där är det viktigt att det
förs en diskussion.
Men, som sagt, det är mycket bättre att myndig-
heterna samverkar och gör saker och ting samtidigt i
stället för att vänta på att den ena myndigheten ska bli
klar med en del i en rättskedja.
När det gäller tillgängligheten till domstolar för
medborgarna anser jag att den i och för sig är viktig,
men den får inte helt styra huruvida man ska slå
samman domstolar eller inte. Det finns många andra
skäl till att man inte ska göra det, på samma sätt som
det finns skäl för att göra det. Det är för att det finns
skäl både för och mot som det nu pågår en utvärde-
ring av de tidigare sammanslagna tingsrätterna. Po-
ängen med en utvärdering är just att man inte har
förutfattade meningar och synpunkter på ett eventu-
ellt ställningstagande. Därför ska vi låta utredningen
arbeta, analysera svaret och sedan fatta beslut.
Men under den tiden fortsätter detta arbete på ett
ställe, och det är vid Stockholms tingsrätt. Där är
förhållandet det motsatta. Frågan är om inte Stock-
holms tingsrätt är för stor. Även den frågan får vi
avvakta, och därefter får vi ta ställning.
Sammantaget: Det pågår olika projekt. Man måste
börja med utredningar, men sedan ska de också leda
fram till beslut.

Anf. 193 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Jag tror att det finns en god vilja. Va-
re sig ledningen eller verksamheten i stort anser nog
inte att det finns något hinder mot samarbete.
Men på många ställen saknar man verktyg, t.ex.
när det gäller ett gemensamt datasystem. På vissa håll
saknar man en stark ledning. Det saknas resurser.
Kriminalvården i nordvästra Skåne har nu föreslagit
att häktet ska placeras på anstalten i stället för på
polishuset. Det är för att man måste spara. Man har
inte några andra möjligheter, och dessa uppgifter har
jag fått från generaldirektören.
Det är för stora enheter. De är inte överblickbara.
Justitieministern nämnde Stockholms tingsrätt.
Det kan också vara politiska ställningstaganden
som lägger hinder i vägen. Det gäller t.ex. att man ska
slå samman tingsrätten i Landskrona med tingsrätten i
Lund. Det förorsakar en otroligt stor ineffektivitet och
en stor irritation, och det är ett onödigt slöseri med
både ekonomiska och personella resurser. Det har jag
påpekat vid ett flertal tillfällen. Trots det gör man
denna sammanslagning, vilket inte kan sägas vara
med beaktande av medborgarperspektivet.
Jag kan förstå att domstolarna ska ha en självstän-
dig roll. Men det finns flera exempel på att det funge-
rar alldeles utomordentligt att ha en gemensam admi-
nistration och ändå behålla sin självständighet. När
resurserna är knappa och det är myndigheterna själva
som ska bestämma över lokalerna måste man gå in
och göra vissa påpekanden. Det ansvaret har man
som politiker, eftersom resurserna är så knappa.
I nordvästra Skåne är man överens om att polis
och åklagare ska arbeta tillsammans. Men på andra
håll har man byggt ett nytt polishus och förlagt verk-
samheterna till olika ställen. Det finns både-och. Jag
tycker att det är viktigt att påpeka att det är nödvän-
digt med samverkan och effektivisering och att våra
knappa resurser ska hanteras på bästa sätt.
När det nu har gått snett i nordvästra Skåne kan
man gå ut och påpeka att man tycker att det är viktigt
med samarbete, men man måste också analysera
varför det har blivit så här. Jag känner att det pågår en
maktkamp här. Det är något som brister i ledarskapet
om man inte kan se vinsterna med en samverkan.

Anf. 194 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Gunnel Wallin och jag brukar vara
överens om ganska många saker. En sak som vi är
överens om är t.ex. att man ska utvärdera vad som
kan vara administrativt arbete och vad som är dö-
mande verksamhet. Regeringen anser att det är viktigt
att man håller på den dömande verksamheten, men
det inte får förhindra att man ändå ser över vissa
uppgifter som t.ex. åklagare kan ha.
Samverkan är viktig, och, som sagt, regeringen
och riksdagen ska skapa förutsättningar för att lokala
myndigheter ska samverka. Men vi ska inte lägga oss
i, vi ska inte tala om exakt hur de ska samverka. Det
vet man bäst utifrån de lokala förutsättningarna.
Det är inte alltid som det är helt nödvändigt att
polis och åklagare arbetar i samma lokaler, även om
det är till fördel. Det kan finnas skäl att inte göra det,
särskilt med tanke på att det alltmer går mot en dato-
risering av förundersökningar. Det gör att man snabbt
kan ta del av samma förundersökning, även om man
inte sitter under samma tak.
Som sagt, jag är positiv till ett fortsatt utvecklande
av samarbetet mellan framför allt polis och åklagare
men även med t.ex. socialtjänst.
Vad gäller kriminalvården är det riktigt, som
Gunnel Wallin säger, att det har varit för få platser.
Just av den anledningen ökades antalet fängelse- och
häktesplatser med ca 150 förra året. Regeringen är väl
medveten om att det i framtiden kommer att kunna
behövas ytterligare resurser. Det är just av den anled-
ningen som det särskilt står angivet i budgetproposi-
tionen att regeringen avser att återkomma med ytter-
ligare ökning av medel när behov uppstår.
Mycket av det som sker i nordvästra Skåne är på
planeringsstadiet. Andra saker är under utvärdering,
och jag vill igen understryka att vi inte ska ha några
synpunkter på den under utvärderingens gång.

Anf. 195 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Jag kan hålla med justitieministern
om att vi har varit överens i ganska många diskussio-
ner och debatter här. Vi hade ju en debatt i går, där
många liknande fall togs upp. Jag berörde bl.a. att
ärenden med unga brottslingar ska hanteras inom sex
veckor. Så fungerar det inte riktigt i dag på ett antal
ställen. Det finns alltså brister. Då kan man fråga
varför. Till viss del handlar det om resurser, om kom-
petens hos personal och om att få personal att jobba
med det här på både det ena och det andra stället.
När det gäller att skapa förutsättningar för lokalt
samarbete, t.ex. inom kriminalvården, är resurserna
knappa. Det har vi också diskuterat tidigare. För-
hoppningsvis kommer det på sikt mer resurser till
kriminalvården.
Man måste också ge förutsättningar t.ex. när det
gäller IT-hjälpmedel. Här har det varit mycket strul
och svårigheter. Jag har läst de senaste rapporterna
och att det blir bättre, men det tar tid, och det skapar
irritation. T.ex. skulle ju den gemensamma upphand-
lingen av kommunikationssystem vara så bra. Men
vad händer? Nu står vi där. Särskilt polisen i södra
Sverige har problem. Man måste göra upphandling av
kommunikationssystem för att verksamheten ska
fungera. Helt plötsligt är man ensam och det blir stora
kostnader.
Jag hoppas verkligen att justitieministern följer
upp detta och ser till att det händer något, för samar-
bete och samverkan tror jag gagnar våra medborgare.
Vi måste få en snabb hantering av rättsärendena.

Anf. 196 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag ska inte i dag upprepa allt det som
sades i går om de satsningar på polisen som regering-
en gör. Dessa är Gunnel Wallin väl medveten om.
Jag vill bara kommentera detta med kommunika-
tionssystemet som, alldeles riktigt, måste vara i bruk
enligt lag. Det kommer regeringen att följa. Polisen
utvecklar också detta system nu, därför att man kan
inte på något sätt riskera att stå utan ett kommunika-
tionssystem den 31 december 2003. Det kommer
regeringen också att hålla.

Överläggningen var härmed avslutad.

23 § Svar på interpellation 2001/02:160 om
flyktingar från Bosnien

Anf. 197 Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Maria Larsson har frågat utrikesmi-
nistern om hon avser att verka för
att regeringen ska ändra sin hållning till flyktingar
från Bosnien-Hercegovina. Interpellationen har
överlämnats till mig.
Jag uppfattar frågan som att Maria Larsson önskar
en praxisändring för asylsökande bosnier. Som inter-
pellanten väl känner till är jag av konstitutionella skäl
förhindrad att ta initiativ till att förändra praxis.
Endast om ett enskilt ärende överlämnas till rege-
ringen av någon av utlänningsmyndigheterna kan
regeringen ge vägledning genom ett beslut i ärendet.
Något sådant ärende har regeringen inte i dag.
Nuvarande praxis baserar sig på regeringens be-
slut i ett enskilt ärende den 29 juni 2000. Ett stort
antal beslut har fattats av Migrationsverket och Ut-
länningsnämnden med vägledning av detta beslut.
Under andra halvåret 2000 samt år 2001 erhöll 25
personer permanent uppehållstillstånd av flyktingskäl
och 4 personer som skyddsbehövande i övrigt. Sam-
manlagt drygt 1 000 personer fick tillstånd av huma-
nitära skäl.
Utan att kommentera myndigheternas beslut vill
jag klargöra vad som möjligen är en missuppfattning
av interpellanten om följderna av att Sverige i utlän-
ningsärendena tar särskild hänsyn till genomförandet
av Daytonöverenskommelsen. I detta sammanhang
handlar det närmast om annex VII i överenskommel-
sen om rätten för alla flyktingar och internflyktingar
att återvända till sin hemort i Bosnien-Hercegovina.
Som regeringen framhöll i beslutet den 29 juni 2000
kunde Bosnien-Hercegovina då i och för sig betraktas
som ett land i strikt flyktingrättsligt perspektiv och
grund fanns generellt sett inte längre för att ge skydd i
Sverige enligt utlänningslagen. I vissa fall kunde
emellertid skäl finnas som var förbundna med önskan
att inte försvåra genomförandet av Daytonöverens-
kommelsen, dvs. skäl av politiskt-humanitärt slag.
Givetvis måste en individuell bedömning göras i
varje enskilt ärende.
Som framgår av myndigheternas beslutsfattande
görs, i enlighet med regeringens nyss nämnda vägle-
dande beslut, en noggrann bedömning av de lokala
förhållandena. Det gäller när den asylsökande tagit
sin tillflykt till ett område där den egna etniska grup-
pen dominerar. Pågår en normaliseringsprocess där
anses den sökande kunna återvända. Bodde den sö-
kande kvar i en ort där den egna gruppen är i minori-
tet görs en liknande bedömning av orten och om ett
minoritetsåtervändande kommit i gång och visat sig
fungera. Bedömningarna av sådana lokala förhållan-
den på grund av hänsynstagandet till Daytonöverens-
kommelsen har alltså medfört att uppehållstillstånd
getts i fler och inte i färre fall än om endast generella
flyktingrättsliga principer följts.
Låt mig även göra några mer allmänna kommen-
tarer. Fortfarande har många inte återvänt till sina
ursprungliga hemorter i Bosnien-Hercegovina. Anta-
let internflyktingar är 470 000, och enbart i Förbunds-
republiken Jugoslavien uppskattar UNHCR att det
finns ca 144 000 flyktingar. Många kommer inte att
vilja återvända till sina ursprungliga hemorter eller
lämna sitt nuvarande vistelseland om de får möjlighet
att stanna kvar. Men rätten att återvända, i enlighet
med vad som tillförsäkrades i Daytonöverenskom-
melsen, måste alla få möjlighet att göra gällande
under trygga och säkra förhållanden. Detta är en
ståndpunkt som Sverige intagit och fortsätter att för-
fäkta i internationella sammanhang rörande Bosnien-
Hercegovina och Balkan generellt.
Stora framsteg har gjorts under de allra senaste
åren när det gäller möjligheter för bosnier att flytta
tillbaka till orter som domineras av en annan folk-
grupp än den de själva tillhör. Under de första elva
månaderna 2001 registrerades ca 81 000 s.k. minori-
tetsåtervändare, vilket innebär att under de senaste tre
åren ca 190 000 minoritetsåtervändanden registrerats.
UNHCR i Sarajevo har i ett uttalande sett detta som
en klar indikation på att människor i Bosnien-
Hercegovina nu kan fatta sitt eget beslut om huruvida
de ska återvända och åter bygga upp sin tillvaro i
ursprungsområdet.
Som många observatörer konstaterat återstår
emellertid ännu en del att göra för Bosnien-
Hercegovina i att skapa trygghet och säkerhet för alla
återvändande och framför allt när det gäller att få
sådana ekonomiska och sociala förhållanden som gör
att de får en tilltro till sin framtid i hemlandet. Nu
brister många i tilltron till detta. Själva det faktum att
bostäder i allt högre grad återgår till rätt ägare skapar
svårigheter för de tillfälliga innehavarna, som ofta är
internflyktingar själva. I denna situation väljer en del
personer att försöka emigrera.
Uppgiften att lösa Bosnien-Hercegovinas problem
ligger i första hand på bosnierna själva. Det interna-
tionella samfundet har emellertid gjort och fortsätter
att göra stora insatser för att stödja återuppbyggnaden
och den fredliga utvecklingen av landet i enlighet
med Daytonöverenskommelsen.
Detta gäller i hög grad också Sverige. Det svenska
biståndssamarbetet har sin tyngdpunkt i flyktingåter-
vändandet och återuppbyggandet med s.k. integrerade
områdesprogram. Den vikt vi lägger vid detta åter-
speglar sig i att Sverige efter EU är den största bi-
dragsgivaren för återvändandeinsatser i Bosnien-
Hercegovina. Sidas stöd för sådana program uppgick
år 2001 till 159 miljoner kronor, vilket beräknas in-
kludera möjlighet för ca 9 000 personer att återvända
till sina hem. För år 2002 kan man räkna med minst
lika omfattande stöd. Sida söker genom sina insatser
stimulera minoritetsåterinvandring.
Mot bakgrund av vad jag här sagt har jag inte för
avsikt att verka för att regeringen ska ändra sin håll-
ning till flyktingar från Bosnien-Hercegovina. Jag
kan försäkra interpellanten om att jag liksom utlän-
ningsmyndigheterna fortlöpande följer utvecklingen i
Bosnien-Hercegovina och de många rapporter som
fortlöpande kommer därifrån från den höge repre-
sentanten, UNHCR, den svenska ambassaden, olika
frivilligorganisationer, oberoende medier m.fl.

Då Maria Larsson, som framställt interpellationen,
anmält att hon var förhindrad att närvara vid sam-
manträdet medgav tredje vice talmannen att Rosita
Runegrund fick delta i överläggningen i stället för
interpellanten.

Anf. 198 ROSITA RUNEGRUND (kd):
Fru talman! Det är en ära för mig att få hälsa Jan
O Karlsson välkommen till den första interpellations-
debatten.
Jag vill också å Maria Larssons vägnar tacka för
svaret. Det var inte svårt för mig att ta över den här
interpellationen eftersom jag har fått precis samma
indikationer som Maria har.
De signaler som Maria får från dem som dagligen
har kontakt med flyktinggrupper av olika etnicitet är
att människorna i den flyktingvåg som kommit från
Bosnien de senaste två åren är i mycket dåligt psy-
kiskt skick. Omfattningen på posttraumatiska stres-
symtom är enorm och härrör till stor del från efter-
krigstiden. De som tar del av berättelserna och har
tagit del av åtskilliga berättelser menar att det finns
ganska många som har ett rejält skyddsbehov. Långt-
ifrån alla - inte de som bara inte kan få jobb eller
bostad eller som är fattiga, inte alla som bara prövat
en bostadsort men kan vara säkra på en annan - men
ganska många har, enligt initierade källor, ett rent
skyddsbehov.
Känner statsrådet till att många uppger trakasseri-
er, rädsla och otrygghet på individnivå? De har an-
mält detta till sitt lands myndighet men vittnar om att
det har blivit värre efter anmälan. Rättssystemet fun-
gerar alltså inte i dag. Att inte ha varit i landet under
kriget kan innebära att man betraktas som en förräda-
re och dagligen trakasseras t.ex. med stenkastning på
sin bil eller på sin bostad, trakasserier som dagligen
trappas upp.
Gangsterism, om man nu kan använda ett sådant
ord, och korruption har trappats upp. Att ha varit
vittne till krigsförbrytelser innebär att man inte har
skydd någonstans i landet. Man är känd av nätverk
som vill röja en ur vägen. Att ha kommit på kant med
gangstergängen gör att man inte har skydd någon-
stans i landet. Därför är det på individnivå som saker
måste prövas.
Har statsrådet träffat dem och hört deras berättel-
ser? Varför tror ministern att de kommer trots att de
vet att de inte får stanna? Varför har strömmen ökat
de senaste månaderna trots att det är mycket få som
får stanna?

Anf. 199 Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Tack för välkomnandet! Det har inte
varit några jublande massor, men jag har sett sådant
här i en annan roll borta på sekreterarbänken många
gånger förut. Jag tackar alltså för välkomsthälsning-
en.
Regeringen och jag själv gör ingen annan bedöm-
ning än Rosita Runegrund och Maria Larsson vad
gäller förhållandena i Bosnien och utvecklingen där.
Som framhålls i svaret har vi alltså sedan regeringens
nuvarande praxis beslöts beviljat tusen personer till-
stånd av humanitära skäl. Poängen med denna praxis
är just att om vi i stället hade tillämpat de vanliga
principerna för prövning av sådana här ärenden och
då betraktat Bosnien-Hercegovina som ett land så
hade ett betydligt mindre antal, kanske inga av dessa,
kunnat tillstyrkas. Tvärtemot vad som antyds i den
ursprungliga frågan - dock inte alls i Rosita Rune-
grunds senaste inlägg - innebär alltså regeringens
praxis ett större hänsynstagande till de faktiska för-
hållanden som råder, och som jag är fullt medveten
om, i Bosnien.
Det är en dålig ekonomisk situation och bristande
tilltro till framtidsförutsättningarna som gör att många
inom Bosnien vill utvandra till ett land med bättre
förutsättningar. Då har vi framför allt detta problem
med dem som tillhör en folkgrupp som är i minoritet
på plats. Det har vi också tagit hänsyn till i prövning-
en. Men vi ska också komma ihåg att det finns en
annan aspekt att lägga på detta, vilket jag själv kunde
konstatera när jag under en tid som var betydligt
sämre än nu vistades i Bosnien för att kontrollera
EU:s bistånd i Mostar. Det var några veckor före
Srebrenicamassakern. Den praxis som regeringen har
lagt fram är nämligen till just för att inte den här
vägen bana väg för en fortsatt etnisk åtskillnad eller
rensning, varigenom människor kan köras bort från
de platser dit de i och för sig önskar återvända.
Som jag hade tillfälle att framhålla i en tidigare
diskussion i dag - som i och för sig gällde Afghani-
stan, fru talman - hänger det här samman, dvs. dels
vårt mycket starka engagemang i Bosnien-Herce-
govina och Sidas mycket kraftfulla stöd till återupp-
byggnaden och konstruktionen av ett bättre samhälle i
Bosnien, dels den särskilda praxis som vi har ut-
vecklat. Jag tror alltså inte att det ligger någon skild
bedömning bakom interpellantens fråga och mitt svar.
Jag är övertygad om att det här är det bästa sättet att
åstadkomma en rimlig utveckling både för dem som
måste lämna landet och för dem som kan bryta sig en
ny framtid i sitt ursprungliga hemland.

Anf. 200 ROSITA RUNEGRUND (kd):
Fru talman! Det bådar gott att statsrådet har prak-
tisk erfarenhet och har sett vad som händer där nere.
Å andra sidan hänvisar statsrådet i det skriftliga sva-
ret till de många insatser som görs redan i dag.
Självfallet är det bra att vi är en stor biståndsgiva-
re via Sida och att 9 000 människor har fått nya hem
genom vår försorg.
Men låt mig återgå till den nuvarande praxis som
baseras på beslut fattat med utgångspunkt i ett enda
enskilt ärende. Det är alltså ett enda ärende som lig-
ger till grund för det regeringsbeslut som nu tilläm-
pas, oavsett om statsrådet tycker att det är det bästa
som finns i dag. Sedan det här beslutet fattades för ett
och ett halvt år sedan har situationen förändrats dra-
matiskt. Det är först efter det beslutet som flykting-
strömmarna verkligen kommit i gång.
Någon av utlänningsmyndigheterna måste över-
lämna nytt ärende för prövning för att praxisändring
ska kunna ske. Det anger statsrådet i svaret. Men ett
statsråd måste väl aktivt kunna söka erforderlig kun-
skap om han eller hon misstänker eller får indikatio-
ner på att situationen har förändrats. Jag förutsätter att
statsrådet har inhämtat den kunskapen.
Jag vill återigen fråga statsrådet om han anser att
det är rimligt att aktuell praxis grundas på beslut den
29 juni 2000, eller menar statsrådet att situationen
kan ha förändrats så att en ny prövning borde ske?

Anf. 201 Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Det är riktigt som Rosita Runegrund
påpekar att regeringens beslut formellt har sin ut-
gångspunkt i ett enskilt ärende. Men när man läser
regeringsbeslutet finner man ju att det baserar sig på
en värdering av hela situationen i Bosnien. Det har
också i själva formuleringen av den princip som lig-
ger till grund för praxis byggts in en möjlighet till
flexibilitet därigenom att man bryter ned Bosnien på
ett sådant sätt att när en person söker asyl kan man
göra en bedömning utifrån förhållandena just där och
just då. Med den konstruktionen av denna praxis
finns det alltså möjlighet att tid efter annan ta hänsyn
till den förändring av förhållandena som naturligtvis
äger rum och som just i Bosnien, på grund av den
tidigare etniska rensningen, är ett specifikt problem.
Som jag påpekar i mitt svar kanske den rättmätige
ägaren dyker upp när någon återvändare bor i huset.
Då ger detta så att säga upphov till ett nytt inre flyk-
tingförhållande som man kan ta hänsyn till.
Jag hävdar bestämt att den praxis som regeringen
har grundlagt just medger den flexibilitet som för-
hållandena kräver och medger en prövning där man
tar hänsyn till nya förhållanden allteftersom.
Jag hade tillfälle att bilda mig en uppfattning om
detta också i andra instans. Detta kommer ju också
upp i Utlänningsnämnden. Jag har besökt både
Migrationsverket och Utlänningsnämnden som inled-
ning på mitt arbete som migrationsminister och dis-
kuterat mer i detalj hur den här ärendeprövningen går
till. Många av ärendena förs också upp i andra instan-
ser med hänsyn till regeringens etablerade praxis.
Vad beträffar vår information har jag alltså möj-
lighet att följa utvecklingen dels tillsammans med
utlänningsmyndigheterna, dels få besked direkt från
den höge representanten, Carl Bildts efterträdare, i
Sarajevo. Vi har utomordentliga kontakter med
UNHCR såsom varande en av världens viktigaste
bidragsgivare till UNHCR. Vi har vår egen ambassad.
Vi har många frivilligorganisationer närvarande och
vi har flera andra möjligheter.
Det innebär att vi just i fallet Bosnien-
Hercegovina har möjlighet inte bara att försöka till-
lämpa ett slags stelnad bild från 2000 på ärendena,
vilket icke alls är avsikten med denna praxis, utan just
att grunda våra beslut på de aktuella förhållanden som
råder. Det är det som är bakgrunden till att ett så pass
stort antal som tusen personer, som vi är överens om,
har kunnat få tillstånd av humanitära skäl.
Jag tror därför att det finns starka motiv för att,
med de värden som interpellanten ger uttryck för och
Rosita Runegrund vältaligt har företrätt, denna praxis
i själva verket är en i beaktande av omständigheterna
bra och flexibel lösning på ett mycket svårt problem.

Anf. 202 ROSITA RUNEGRUND (kd):
Fru talman! Praxis baseras på en värdering av den
situation som då rådde, men situationen har föränd-
rats. Annars skulle inte ett så stort antal flyktingar ha
sökt uppehållstillstånd i Sverige under 2001. Att det
är en etablerad praxis förstår jag eftersom det är så
många ärenden som har behandlats.
Jag har aldrig mött så psykiskt nedbrutna männi-
skor som dessa bosnier, säger ansvarig från Länder-
kommittén för före detta Jugoslavien.
Några andra exempel på våld och konflikter i
Bosnien.
April 2001: En sprängladdning slängs mot ett hus
som nyligen återvända serber bosatt sig i.
April 2001: En skola byggd av norska flyktingor-
ganisationer sprängs. Skolan skulle användas för
återvändande serber i väntan på att hus reparerades.
Maj 2001: Återvändande bosnier skjuts.
Juli 2001: En 16-årig återvändande muslimsk
flicka dödas.
Det här är några exempel på varför människor inte
känner sig trygga när de försöker återvända till sina
hem, trots att det gått nästan sex år sedan kriget sluta-
de. Detta är en kommentar från UNHCR.
Min förhoppning är ändå, trots det som statsrådet
har sagt om att gällande praxis är flexibel och att den
är det bästa i dag, att statsrådet efter den här debatten
på allvar om igen prövar frågan om det inte är dags
för en ny praxis för dem som har ett rejält skyddsbe-
hov.

Anf. 203 Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Jag kan försäkra Rosita Runegrund att
regeringen även i fortsättningen kommer att följa
utvecklingen i Bosnien-Hercegovina med största
uppmärksamhet. Jag delar helt de iakttagelser som
har gjorts. Förhållandena kan på intet sätt anses sta-
bila eller goda i detta land. Det framgår också därav
att det är nödvändigt med en mycket omfattande
övervakningsstyrka från världssamfundet för att hålla
fred i området. Jag tror inte att det är någon som in-
billar sig att vi i dag, även om styrkan har minskat i
omfattning, skulle kunna avlägsna den omedelbart,
vilket naturligtvis innebär att människornas trygghet
fortfarande oavlåtligen sätts på spel i Bosnien.
Den situation vi för närvarande har är att rege-
ringen har fattat ett beslut som enligt vår egen mening
innebär en möjlighet för en flexibel prövning med
hänsynstagande till detta. Regeringen har ingen möj-
lighet att nu ändra praxis, såvida inte ett ärende läggs
fram för regeringen. Men det utesluter inte på något
sätt att jag tycker att det av det här meningsutbytet
ändå ska framgå att vi i hög grad delar de bekymmer
och den oro för utvecklingen som så hårt drabbar
människor.
Jag vill avslutningsvis erinra om att den praxis
som har etablerats gör det möjligt att ta emot männi-
skor med akut skyddsbehov liksom när starka huma-
nitära skäl talar för detta och att vi kan fortsätta med
det. Men det finns för dagen ingen möjlighet för rege-
ringen att fatta beslut om förändrad praxis. Något
sådant ärende föreligger inte. Men jag tror inte att det
utesluter att våra myndigheter i tillämpning av denna
praxis kan ta de hänsyn som Rosita Runegrund här så
vältaligt har fört fram.

Överläggningen var härmed avslutad.

24 § Svar på interpellation 2001/02:137 om
bistånd för demokrati och mänskliga rättigheter

Anf. 204 Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Karl-Göran Biörsmark har frågat ut-
rikesministern vilka åtgärder hon avser vidta för att
främja en alltigenom effektiv och ändamålsenlig
svensk biståndsverksamhet, grundad på demokrati
och mänskliga rättigheter och rättsstaten. Interpella-
tionen har överlämnats till mig.
Utvecklingssamarbetets övergripande mål är se-
dan 1962 att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Av
de sex delmålen är ett att främja en demokratisk sam-
hällsutveckling.
Detta snart 40 år gamla svenska biståndsmål delas
numera av alla världens regeringar. I FN:s millennie-
deklaration har 147 av världens stats- och regerings-
chefer enats om att halvera fattigdomen till år 2015.
Kampen mot fattigdomen står överst på dagordning-
en. Det ställer krav på och ger oss kraft i det fortsatta
internationella samarbetet.
Jag delar Karl-Göran Biörsmarks uppfattning att
grunden för en framgångsrik utvecklingspolitik är
politiska och ekonomiska system som tar till vara
varje människas inneboende möjligheter. Jag delar
också uppfattningen att ömsesidigt förtroende har en
stor betydelse för internationellt utvecklingssamar-
bete. Grunden för detta utgörs av de normer som
formuleras i konventionerna om de mänskliga rättig-
heterna. Dessa respekteras och utvecklas bäst inom
ramen för demokratiska politiska system byggda på
rättsstatens principer.
Det är min uppfattning att Sverige redan i dag be-
driver en politik baserad på demokrati, respekt för
mänskliga rättigheter och rättsstatens principer och att
det sker på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Det
bekräftades också i OECD:s granskning av det svens-
ka utvecklingssamarbetet år 2000. På utvecklings-
samarbetets område är Sverige internationellt sett en
respekterad och ledande aktör. Detta ska inte förleda
oss att tro att vi kan slå oss till ro. Förbättringar finns
det alltid utrymme för. Bistånd till länder som befin-
ner sig i konflikt eller till länder med totalitära regi-
mer är svårt. Det är en ständig utmaning att söka
vägar för att nå de människor som behöver hjälp och
stödja de krafter som kan leda till förändring.
Partnerskapstanken är sedan flera år det som styr
svenskt bistånd. Vi talar alltmer sällan om givare och
mottagare. I botten finns övertygelsen att utveckling
endast kan ske där den politiska viljan finns och där
varje land tar ett eget ansvar. Med partnerskapstanken
minskar konditionalitet och villkor till förmån för
dialog som baseras på gemensamma värderingar.
Bistånd ska inte i första hand användas för att diktera
villkor. Det är i dag internationellt erkänd kunskap att
s.k. konditionalitet knutet till bistånd har en synnerli-
gen begränsad, för att inte säga obefintlig, effekt på
biståndets måluppfyllelse. Däremot finns naturligtvis
en gräns för när en dialog inte längre är fruktbar och
då biståndet via en stats regering bör begränsas eller
avbrytas. Det har också skett vid flera tillfällen.
Flertalet av de länder vi samarbetar med uppvisar
brister i förmåga, i en del fall också i vilja, vad gäller
demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens
principer. Vår utmaning är då att finna den samar-
betsform som kan stärka och främja en utveckling i
denna riktning. Den intressanta frågan är hur vi arbe-
tar, inte var. Det viktigaste instrumentet för detta är
den politiska dialog som förs med samarbetslandet,
antingen bilateralt, genom EU eller multilateralt.
I länder där makthavarna saknar genuint intresse
för förändringar är det självklart svårare. Men även i
dessa samhällen finns förändringsagenter, ibland
t.o.m. inom den statliga förvaltningen. För svensk del
utgör de enskilda organisationerna, båda svenska och
lokala, centrala aktörer i dessa fall.
Det internationella samfundet står i dag enat kring
en utvecklingsagenda som sätter kampen mot fattig-
domen högst på dagordningen. Det är en aldrig tidi-
gare skådad kraftsamling. De s.k. millennieutveck-
lingsmålen preciserar åtagandena som är gemensam-
ma för såväl fattiga som rika länder. Det internatio-
nella samfundets ökande enighet utgör ett formidabelt
förändringstryck. Samtidigt är det väsentligt att re-
spektera varje enskilt lands väg till förändring.
Sverige ska fortsätta med sitt riktade bistånd för
demokrati och mänskliga rättigheter samt rättsstatens
principer. Ännu viktigare är att dessa värden får ge-
nomslag i hela utvecklingssamarbetets alla områden.
Huvudansvaret för ett lands utveckling vilar på ett
lands egen befolkning och dess regering. Demokrati
är den styrelseform som bäst garanterar att de flesta
medborgares intressen tas till vara. En fungerande
rättsstat är också en förutsättning för att individens
rättigheter respekteras. Här är Karl-Göran Biörsmark
och jag helt överens. I en sådan miljö skapas också
förutsättningar för länder att utvecklas av egen kraft,
både ekonomiskt och socialt.
Att vara fattig är inte bara att sakna mat och tak
över huvudet. Att vara fattig är också att sakna makt
och inflytande. Kampen mot fattigdomen är därför
också en kamp mot maktlöshet. Med makt över den
egna vardagen och det egna livet ökar möjligheten att
påverka utvecklingen i det land man lever i.

Anf. 205 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Jag vill också passa på att hälsa stats-
rådet välkommen till biståndsdebatter framöver. Jag
ser fram emot dem, inte minst mot bakgrund av det
svar jag har fått på min interpellation. Svaret är öppet,
resonerande och diskuterande. Det är det jag är ute
efter.
Vi rör oss på ett svårt område - biståndsområdet.
Bistånd är svårt. Jag är överens om att målet att höja
de fattiga folkens levnadsnivå är grunden. Det är
därför vi bedriver bistånd - och alltid har bedrivit
bistånd. Frågan är hur vi når målet.
Resursöverföringar hör naturligtvis dit. Frågan
diskuteras mycket i kammaren i samband med bud-
getdebatter osv. Den ska vi inte diskutera nu. Resur-
söverföringar kommer aldrig att klara dessa mål, utan
det är fråga om kraften i utvecklingsländerna själva.
Men de kan naturligtvis bidra till en bra utveckling.
Biståndsmålen diskuteras mycket. Biståndsmi-
nistern tar upp de sex biståndsmålen. Ett av dessa mål
är demokrati. Målen har sedan byggts på med miljö,
jämställdhet, resurser osv. Vi har från Folkpartiets
sida under många år varit kritiska och ansett att det
har blivit för många mål. Det har blivit en grå massa,
och man har inte fokuserat sig på något mål. Vi har
varit med om att fatta beslut om dessa mål, så här är
det också självkritik.
Det mål vi vill se som en stjärna, en inriktning, en
väg, är demokratimålet. Vi är överens om det över-
gripande målet att höja de fattiga folkens levnadsnivå.
Men sedan vill vi se demokratimålet som det övergri-
pande målet för biståndet - bland andra mål som
eventuellt diskuteras.
Vi har begärt en utredning om detta, och vi har
fått en sådan till stånd. Den ska snart slutföra sitt
arbete. De signaler jag får tyder ändå inte på att de-
mokratimålet kommer att få den ställning vi önskar.
Vi får se vad slutresultatet blir. Vi har inte sett det än.
Men jag är lite orolig för att man ännu en gång inte
riktigt fokuserar på detta.
Varför tycker vi att demokratimålet är så viktigt?
Biståndsministerns anförande gav svaret, nämligen att
detta mål är grunden för utvecklingen, dvs. ger möj-
ligheten för människor att vara delaktiga i utveck-
lingen. Vi har sett många tråkiga exempel under årens
gång på hur detta har förfuskats. Där vill jag ha ett
resonemang med biståndsministern när vi kommer in
på vår roll i partnerskapet och konditionaliteten.
I den dialog som finns i partnerskapet - och som
jag inte har någonting emot - måste man vara mycket
tydlig. Man måste vara beredd att sätta gränser - hit
men inte längre. Gör man inte det är det risk att åren
rullar på och att biståndspengar pumpas in i korrupta
regimer som inte tar våra signaler på allvar.
Det finns många exempel där länder har utveck-
lats till enpartistater. Även om de på papperet inte ser
ut att vara enpartistater är de det i praktiken. Ett ex-
empel som har diskuterats i kammaren och där det
äntligen har skett en markering är Zimbabwe. Om
biståndsgivarna 1980, med de möjligheter som fanns
då för Zimbabwe, hade lagt hårdare press på rege-
ringen att öppna för en opposition och ett demokra-
tiskt system, är jag övertygad om att vi inte hade varit
där vi är i dag.
Är biståndsministern beredd att höja på rösten när
det gäller konditionalitet i samband med part-
nerskapsresonemangen?

Anf. 206 Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Det första jag skulle vilja ta upp gäl-
ler våra många mål. Jag delar den uppfattning som
Karl-Göran Biörsmark ger uttryck för här. Uppräk-
ningen av ett antal förträffligheter kan innehålla vissa
risker.
Jag hade tillfälle att erinra om detta när nyheten
om min förestående utnämning till biståndsminister
offentliggjordes och jag fick en fråga i någon av TV-
kanalerna. Jag tillät mig då säga, som kritik av det
beslut som mitt eget parti hade tagit på sin kongress
om att så snart som möjligt uppnå enprocentsmålet,
att jag inte tyckte att det var tillräckligt djärvt. Den
häpne journalisten frågade vad jag menade med det -
han trodde kanske att jag var ute efter 2 %.
Det var just det här att det som är det viktiga för
oss är att fråga, i dag, efter 40 år, efter proposition
100: Varför är vi så stolta över att vi nu har lyckats
sätta upp en halvering av världsfattigdomen fram till
2015 överst på listan? I en tillbakablick ser vi att detta
faktiskt innehåller frågan: Varför har det inte lyckats
med den politik som vi har fört hittills? Det gäller inte
bara Sverige utan alla länder som har givit bistånd.
Jag tror att svaret - även om vi ska vara varsam-
ma när det gäller de exakta formuleringarna - just
ligger i att vi har haft ett antal olika mål men att de
inte har varit samordnade.
Det sker nu stora genombrott i vår tid. Ett viktigt
genombrott, som väl egentligen redan har skett åt-
minstone intellektuellt, är att vi alla börjar förstå att
om vi bedriver en handelspolitik, och kanske också
en jordbrukspolitik, som fråntar de fattigaste länderna
möjligheten att utveckla sitt näringsliv, sina markna-
der och sin produktion spelar det ingen roll vad vi
skickar dem i fråga om köpkraftsförstärkning.
Vi har i Utrikesdepartementet inför förberedelser-
na för de stora konferenser som väntar också börjat
diskutera betydelsen av finansiell stabilitet när det
gäller att göra den här tunga resursöverföringen verk-
ligt effektiv. Jag menar absolut att vi måste hålla fast
vid målsättningen om en resursöverföring med en
andel av vår BNP och driva en tillväxtpolitik som gör
detta meningsfullt. Om vi har negativ tillväxt är ett
enprocentsmål inte någon särskilt tilltalande politik.
Det är också detta med finansiell instabilitet. Om
vi ser på de kriser som har drabbat fattiga länder som
Ryssland, Indonesien, Brasilien, Mexiko och nu se-
nast Argentina - de är inte så fattiga, men de är i
varje fall i ett utvecklingsförlopp - är det just den
finansiella instabiliteten.
Jag håller gärna med Biörsmark om att demokra-
tin har en särskild ställning i detta system: sambandet
mellan mänskligt makt och kampen mot fattigdomen.
Amartya Sen, nobelpristagare för några år sedan,
påpekade just detta att i länder med någorlunda fun-
gerande demokratiska strukturer brukar det inte bli
svält, därför att innan svälten slår till har de presumti-
va väljarna sagt ifrån. Men i länder där människornas
makt inte har funnits har svälten kunnat slå till. Där-
för är demokratin någonting alldeles speciellt.
Jag ska fortsätta vårt meningsutbyte och åter-
komma till Zimbabwe och några andra exempel på
varför jag tror att vi egentligen står varandra ganska
nära i den här värderingen.

Anf. 207 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Jag ska också beröra enprocentsmålet
och tanken bakom det. Riksdagen har en gång fattat
ett beslut i enhällighet att det ska vara 1 %. Att det
ständigt pågår en debatt om detta beror på att vi inte
är där. Jag skulle helst vilja att vi lade den debatten åt
sidan. Genom att komma dit kunde vi få diskutera
andra saker. Diskussionen om procentmålet tar väl-
digt lång tid.
Faktum är att även Moderaterna, som på den tiden
var Högern, ställde upp på detta. Jag tittade i ett pro-
tokoll och såg att deras talesman, som då var Allan
Hernelius, sade att vi inte ska nöja oss med 1 % utan
gå vidare. Så lät det då. Men det är en annan debatt.
Jag håller med om det som sades om handelspoli-
tiken och jordbrukspolitiken: utan en fri marknad och
bort med subventionerna. Det är en politik som vi
verkligen bör skämmas över. Det finns mycket att
göra på det området. Det är också en motor för att
utveckla de här länderna.
Jag vill ändå koncentrera mig på det som jag var
ute efter, nämligen demokrati och mänskliga rättig-
heter som basen och vår roll i detta, vad vi gör i detta.
Det är där som jag känner en viss frustration, att vi
gör för lite, att vi är för otydliga, att vi inte ger de
riktiga signalerna. Det kan gälla många länder. Vi ger
i dag bistånd - ett regering-till-regering-bistånd, ett
stat-till-stat-bistånd - till länder med regimer som
man kan sätta stora frågetecken för. Då menar jag inte
heller att man från en dag till en annan ska avbryta
detta bistånd, men i dessa partnerskapsöverläggning-
ar, när man går in i nya program och när man diskute-
rar framtiden måste man vara tydlig och vara fast.
Jag kan nämna Vietnam, Laos, Tanzania, Zim-
babwe och Kuba. Det finns många länder som vi har
en massa kontakter med. Då kan vi säga: Det är väl
bra att vi är där på något sätt, för det finns kanske
några som suger i sig en del av detta budskap, som
kan urgröpa de diktatoriska tendenserna eller de dik-
tatorer som finns. Jag tror inte riktigt att den vägen är
framkomlig. I vissa fall är den det, men i många fall
inte.
Jag vill återkomma till Zimbabwe, som är ett ty-
piskt exempel. Tanzania är det också, därför att även
det är i praktiken en enpartistat i dag. De som sitter på
makten utnyttjar dessa biståndspengar. De använder
dem för sina politiska syften. De förtrycker även
oppositionen med hjälp av dessa pengar. Oppositio-
nen kommer inte åt dessa pengar och kan inte bedriva
sin verksamhet med hjälp av dem.
Det är då jag menar att vi måste säga att vi av-
bryter eller trappar ned biståndet. Vi kan inte sätta
ned det till noll, men vi kan trappa ned det och samti-
digt slussa in pengar via enskilda organisationer till
rörelser som har demokrati och mänskliga rättigheter
på sitt schema. Det finns många enskilda organisatio-
ner som vill bidra med det arbetet på plats, som ofta
är riskfyllt. Då bör man slussa in pengarna den vägen,
för att undergräva diktaturen och enpartistaten.
Det är här jag hoppas att Biståndsutredningen och
även den nye biståndsministern kan ge ett skifte i
politiken, en signal ut till mottagarländerna att vi inte
tolererar detta. Vi tar inte hårt hopsamlade svenska
skattebetalares pengar för att lägga in i korrupta re-
gimer. Då måste man sluta med det. Vi har hållit på
alldeles för länge.

Anf. 208 Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Jag kunde inte utveckla hela den tan-
ke jag hade i mitt förra anförande, så jag fortsätter där
jag var då. Det var ett starkt understrykande av flera
av de synpunkter som Karl-Göran Biörsmark har
gjort sig till tolk för. Det gäller sambandet mellan
demokrati och kampen mot fattigdomen, och att det
finns ett speciellt starkt samband där. Jag tog mig dit
från det här, och där är vi tydligen också överens. Vi
måste föra en helhetspolitik, som gör att vi inte ger
med ena handen och tar med den andra. Här har vi
också en lång historia bakom oss, där jag hoppas på
ett skifte.
Som Karl-Göran Biörsmark hör, kommer jag som
biståndsminister att eftersträva att söka upp och vara
med och forma mycket breda majoriteter för att ut-
veckla biståndspolitiken.
Det är inte så svårt att vara biståndsminister i ja-
nuari 2002, har jag upptäckt. Jag kanske inte ska säga
så - jag kan göra en massa misstag sedan. Inte minst
händelserna i höstas och vad som följde av dem har
lett till en oerhörd förstärkning av synen på biståndets
och utvecklingssamarbetets betydelse, både som en
bilateral ansträngning och som en multilateral.
Ur den synpunkten är jag oerhört privilegierad i
min roll jämfört med många av mina företrädare.
Biståendet har under lång tid, delvis beroende på våra
egna problem men säkert också på andra faktorer,
kämpat i motvind.
Även om det är att dramatisera att tala om ett
skifte - jag tror i så fall att det skiftet har ägt rum vad
gäller förhållandena i världen i stort - tror jag att vi
kommer att se en väldigt positiv utveckling och en
kraftsamling. Men det finns också väldigt stora pro-
blem på vägen.
När det gäller Zimbabwe och hur vi ska uppträda
inte minst i stat-till-stat-biståndet tror jag att Bi-
örsmark har rätt. Jag tror att vi har varit naiva många
gånger. Jag tror att vi skulle ha varit tydligare. Även
om vi måste vara uthålliga i biståndet måste vi göra
klart att det i denna uthållighet också ligger en ut-
hållig tro på demokratin från vår sida. Hade vi gett de
signalerna mer tydligt, och hade vi framför allt redan
då varit medlemmar av den europeiska gemenskapen
så att vi tillsammans med andra likasinnade hade
kunnat ge uttryck för detta mycket kraftfullt, skulle
Mugabe möjligen inte ha gjort det han gjorde. Det är
inte alls otänkbart att det är rätt.
När det gäller Tanzania har jag personligen till-
sammans med en av herr Biörsmarks partivänner
deltagit i att på ett utomordentligt klart och tydligt
sätt tala om vad vi tyckte om det gamla enpartisys-
temet och parastatalerna. Det var en konferens i
Arusha på hösten 1991. Bengt K Å Johansson, Jan-
Erik Wikström och jag gjorde sällskap dit.
Vi hade just förlorat regeringsmakten, och vi ville
visa tanzanianerna att vi ändå kunde fortsätta att ar-
beta tillsammans. Jag undrar om Wikström hade
hunnit bli statsråd. Han hade i varje fall en riksdags-
majoritet bakom sig. Vi tillhörde den nya oppositio-
nen. På grund av att vi hade varit i Tanzania länge
och på grund av att vi kände förtroende för varandra
kunde vi vara så tydliga som man kan vara mellan
vänner. Det ser jag som ett uttryck för just denna
tanke.
Jag håller gärna med om att den demokratiska
kulturen har tagit tid att utveckla. Det är en ganska
skör planta.
Det ligger någonting i att vi måste vara väldigt
tydliga när det gäller att vårt mål är att de länder som
tar emot bistånd och samarbetar med oss ska bli de-
mokratier. Det var det som låg bakom att vi så länge
orkade hänga i med stödet till anti-apartheid-rörelsen.
Det var inte stat-till-stat-bidrag. Vi kallades nästan
terrorister av en del.
På den punkten är vi fullständigt överens. Jag vill
återkomma och försöka visa att vi är på god väg. Vi
har deltagit i överenskommelser på senare tid.

Anf. 209 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Jag är glad över de signaler som
kommer från biståndsministern. Vi pratar om demo-
krati på ett annat sätt i dag - år 2002. Jag håller med
om det. Det börjar bli lättare. Jan O Karlsson skulle
ha varit med 1992 i denna kammare. Då var det näs-
tan lite fult att tala om konditionalitet och att man
skulle vara tydlig, ge signaler och sätta kraft bakom
orden.
Åren går, och man blir frustrerad och trött på att
ingenting händer. Människor lider under en dålig
demokrati, ett enpartisystem eller ett haltande fler-
partisystem.
Då tror jag inte att det räcker med ord. Man ska
vara tydlig. Det var bra att ni var tydliga i Tanzania
och talade om hur det var. Men jag tror också att man
måste göra klart för mottagarna att vi inte kommer att
satsa mer pengar om det inte blir ett skifte i deras
politik.
Jag möter dessa frågor när jag är ute på arbetsplat-
ser och skolor och diskuterar detta i olika samman-
hang. De frågor man får gäller om biståendet når fram
och varför vi ger korrupta regimer bistånd. Vi måste
ha ett bra svar på det. Ett bra svar är att vi är klara
och tydliga när det gäller demokratiutvecklingen och
att vi sätter kraft bakom orden också genom att vi
drar ned på biståndet.
Därmed är det inte sagt att man överger landet
totalt. Vi har andra arenor än stat-till-stat-biståndet.
Vi har, som jag var inne på, NGO-biståndet och en-
skilda organisationer, där man kan slussa in pengar.
Man kan stödja opposition, fri press, journalister och
alla möjliga kanaler in i systemet.
Jag ser fram emot en fortsatt debatt på detta tema.
Jag väntar som sagt också på handling i den riktning
vi är inne på.

Anf. 210 Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Utan att verka alltför frivol kan jag
säga att jag ibland i samtal med Sveriges statsminister
har skojat och kallat Sverige för Burkina Faso. Vad
har Ouagadougou sagt i dag? Det var när jag vistades
på en annan ort och arbetade i en annan organisation,
nämligen den europeiska unionen.
Med detta lilla practical joke ville jag understryka
att Sverige visserligen är en liten stormakt när det
gäller bistånd, därför att vi är så aktiva, men trots allt
ett ganska litet land i den stora internationella kören.
När jag har skrutit med detta för mina nya medar-
betare i Utrikesdepartementet påpekar de faktiskt att
Burkina Faso var en var de viktiga aktörerna i Coto-
nouöverenskommelsen, som är ett viktigt framsteg
när det gäller inrangeringen av demokratimålet i
biståndsutvecklingen.
Vad jag menar med mitt lilla skämt om Burkina
Faso är att vi, om vi verkligen ska nå resultat, ska
samordna oss med andra och arbeta mer aktivt inom
den europeiska unionen. Att arbeta väldigt hårt för
det ser jag också som en av mina uppgifter, med
tanke på den bakgrund jag har.
Målsättningen är gemensam. Mycket av den me-
todik Karl-Göran Biörsmark anvisar är riktig. Jag ser
också fram emot den diskussionen. Jag tycker nämli-
gen att det är riktigt att vi ska kunna spela på flera
strängar. Vi ska vara mer flexibla. Vi ska kunna an-
vända andra metoder.
Jag varnar lite för konditionalitet. Det finns alltid
en risk för paternalism - för känslan att det är vi som
bestämmer. Om vi inte är väldigt klara och tydliga
här kan det väcka en föreställning hos våra partner,
som vi ibland kallar mottagare, om att vi är ute i
olovliga ärenden, att vi är självgoda och att vi försö-
ker trycka på dem någonting. Då gör vi demokratin
en otjänst.
Med den lilla reservationen - vi får återkomma
mera grundligt till detta - tycker jag att denna diskus-
sion har visat på en betydande enighet. Jag ser med
tillförsikt framemot att fortsätta diskussionerna och
utvecklingen av det svenska biståndet tillsammans
med Karl-Göran Biörsmark och andra intresserade
ledamöter av denna kammare.

Överläggningen var härmed avslutad.

25 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Propositioner
2001/02:51 till socialutskottet
2001/02:78 till utrikesutskottet
2001/02:79 till miljö- och jordbruksutskottet
2001/02:80 och 82 till konstitutionsutskottet
2001/02:85 till finansutskottet
2001/02:89 till socialutskottet

26 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 24 januari

2001/02:196 av Catharina Elmsäter-Svärd (m) till
statsminister Göran Persson
Fler betygssteg
2001/02:197 av Catharina Elmsäter-Svärd (m) till
statsminister Göran Persson
Skriftliga omdömen
2001/02:198 av Catharina Elmsäter-Svärd (m) till
statsminister Göran Persson
Viktningar av betyg
2001/02:199 av Cecilia Magnusson (m) till justitie-
minister Thomas Bodström
Ersättning till polisen i Västra Götaland
2001/02:200 av Lennart Fridén (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Hedersmord

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll den 29 januari.

27 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 23 januari

2001/02:577 av Michael Hagberg (s) till statsrådet
Ulrica Messing
Ädellövsskog
2001/02:578 av Maud Ekendahl (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Exportstöd
2001/02:579 av Elizabeth Nyström (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
God man
2001/02:580 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Israeliska parlamentet och yttrandefriheten
2001/02:581 av Lars Ohly (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Konflikten i Bolivia
2001/02:582 till statsrådet Jan O Karlsson
Migrationsverket
2001/02:583 av Mona Berglund Nilsson (s) till soci-
alminister Lars Engqvist
Tandvårdsstödet
2001/02:584 av Laila Bjurling (s) till socialminister
Lars Engqvist
Fri abort
2001/02:585 av Karin Pilsäter (fp) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
EU:s regionalstöd och konkurrenspolitik

den 24 januari

2001/02:586 av Harald Nordlund (fp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Förnybar elproduktion
2001/02:587 av Magnus Jacobsson (kd) till närings-
minister Björn Rosengren
Ungdomsarbetslöshet
2001/02:588 av Kenneth Johansson (c) till statsrådet
Ulrica Messing
Skatt på skidliftsverksamhet
2001/02:589 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet
Jan O Karlsson
Immigranter från El Salvador
2001/02:590 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet
Jan O Karlsson
Immigranter från El Salvador

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll den 29 januari.

28 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 23 januari

2001/02:521 av Ulla-Britt Hagström (kd) till statsrå-
det Mona Sahlin
Forskning om belastningsskador

den 24 januari

2001/02:518 av Kerstin-Maria Stalin (mp) till stats-
rådet Jan O Karlsson
De irakiska kurderna
2001/02:527 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Kristna och judar i Turkiet
2001/02:528 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Mänskliga och demokratiska rättigheter i Turkiet
2001/02:531 av Amanda Agestav (kd) till statsrådet
Mona Sahlin
Pappaledighet och företag
2001/02:534 av andre vice talman Eva Zetterberg (v)
till utrikesminister Anna Lindh
Situationen i Colombia
2001/02:535 av Lars Ångström (mp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Ottowakonventionen
2001/02:541 av Inger René (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Bekämpningen av opium
2001/02:542 av Inger René (m) till utrikesminister
Anna Lindh
Förhandlingar mellan Tibets exilregering och Kina

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll den 29 januari.

29 § Kammaren åtskildes kl. 20.17.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 13.50,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 116
(delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 16 § anf. 159
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.