Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2001/02:53

Torsdagen den 17 januari

Kl. 12.00 - 17.58

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------------

1 § Avsägelse

Tredje vice talmannen meddelade att Gunnar
Goude (mp) avsagt sig uppdraget som suppleant i
socialutskottet.
Kammaren biföll denna avsägelse.

2 § Kompletteringsval till socialutskottet

Tredje vice talmannen anmälde att Miljöpartiet de
grönas riksdagsgrupp på grund av uppkommen va-
kans anmält Marianne Samuelsson som suppleant i
socialutskottet.

Tredje vice talmannen förklarade vald till

suppleant i socialutskottet
Marianne Samuelsson (mp)

3 § Anmälan om förändring i regeringens
sammansättning

Från statsminister Göran Persson hade följande
skrivelse inkommit:

Till riksdagens talman
Förändring i regeringens sammansättning
Jag har i dag med verkan fr.o.m. den 1 februari
2002 entledigat statsrådet Ingegerd Wärnersson.
Stockholm den 15 januari 2002
Göran Persson

Skrivelsen lades till handlingarna.

4 § Anmälan om sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet

Tredje vice talmannen anmälde att av en till
kammarkansliet inkommen promemoria framgick att
utrikesutskottet och försvarsutskottet jämlikt riks-
dagsordningen 4 kap. 8 § i separata beslut den
16 januari 2002 hade överenskommit att genom de-
puterade i sammansatt utskott gemensamt bereda dels
proposition 2001/02:60 Svenskt deltagande i en mul-
tinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan, dels de
motioner som väckts med anledning av propositio-
nen.
Promemorian med bilaga hade delats ut till kam-
marens ledamöter.

Promemorian med bilaga hade följande lydelse:

Sammansatta utrikes-och försvarsutskottet
Promemoria 2002-01-16
Kansliet

Ex. t.
Kammarkansliet

Sammansatt utrikes- och försvarsutskott
1 bil.
Utrikesutskottet och försvarsutskottet har jämlikt
riksdagsordningen 4 kap 8 § i separata beslut den 16
januari 2002 överenskommit att genom deputerade i
sammansatt utskott gemensamt bereda dels proposi-
tion 2001/02:60 Svenskt deltagande i en multinatio-
nell säkerhetsstyrka i Afghanistan, dels de motioner
som kan komma att väckas med anledning av propo-
sitionen.
Till deputerade i det sammansatta utskottet har ut-
setts de i bifogade förteckning upptagna riksdagsle-
damöterna.
Det sammansatta utskottet, som benämns Sam-
mansatta utrikes- och försvarsutskottet (UFöU), har
vid konstituerande sammanträde denna dag utsett
följande presidium:

Urban Ahlin (s), ordförande
Henrik Landerholm (m), vice ordförande

Thomas Hörberg Ingemar Wahlberg

Bilaga
Sammansatt utrikes- och försvarsutskott (UFöU),
våren 2002

Ordinarie Suppleanter
(s) Urban Ahlin Sören Lekberg
Carina Hägg Marianne Jönsson
Agneta Brendt Birgitta Ahlqvist
Christer Skoog Kurt Kvarnström
Karin Wegestål Ulla Wester
Berndt Sköldestig Nils-Göran Holmqvist
(m) Göran Lennmarker Liselotte Wågö
Karin Enström Sten Tolgfors
Henrik Landerholm Björn Leivik
Olle Lindström Anna Lilliehöök
(v) Lars Ohly Murad Artin
Berit Jóhannesson Stig Sandström
(kd) Holger Gustafsson Jan Erik Ågren
Amanda Agestav Åke Carnerö
(c) Marianne Andersson Erik Arthur Egervärn
(fp) Runar Patriksson Karl-Göran Biörsmark
(mp) Lars Ångström Marianne Samuelsson

5 § Ändring i kammarens sammanträdes-
plan

Tredje vice talmannen meddelade att ett medde-
lande om ändring i kammarens sammanträdesplan
delats ut till kammarens ledamöter.

6 § Regional samverkan och statlig länsförvalt-
ning

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU7
Regional samverkan och statlig länsförvaltning (prop.
2001/02:7).

Anf. 1 NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Fru talman! När Moderata samlingspartiet mot-
satte sig det mesta av den försöksverksamhet med nya
regionala organ som riksdagen fattade beslut om för
drygt fem år sedan var det av två huvudsakliga skäl.
Vi vill för det första inte att det ska finnas för många
politiska nivåer, särskilt inte med beskattningsrätt.
För det andra menar vi att en bättre, patientstyrd
sjukvård inte behöver landstingen som politisk nivå.
Det kan tilläggas att vi inte tror att detta att flytta
politisk makt mellan den ena eller andra nivån är den
riktigt stora demokratiska utmaningen. Av dessa skäl
motsatte vi oss de embryon till superlandsting som
försöksverksamheten innebar.
Vårt alternativ till en ny regional eller pseudore-
gional nivå är frivillig samverkan mellan kommuner-
na genom kommunalförbund. Detta utvecklade vi
vidare i en intern utredning inom partiet för några år
sedan. I det moderata särskilda yttrande som vi skrev
till PARK-utredningen - alltså den utredning som, så
gott det nu gick, hade att utreda de pågående försöken
- satte vi rubriken "Frivilliga kommunalförbund är ett
alternativ". Förslaget i propositionen om samver-
kansorgan är mot den bakgrunden, trots alla konstig-
heter i propositionen, inte någon osympatisk idé för
oss.
Beträffande sambandet mellan beskattningsnivåer
och skattetryck är det intressant att notera att Göran
Persson i DN i november i fjol explicit sade att han
för sin del tror att det behövs tre skattenivåer för att
kunna fortsätta att ta ut hög skatt i Sverige.
Motiven för de försök som inleddes 1997 var
framför allt demokratiska. Bättre folklig förankring
av den regionala utvecklingen, en ny regional demo-
krati och en ny sorts politiker var de höga målen. Vi
menade redan när beslutet fattades att det var fåfängt
att tro att demokratin utvecklas bäst genom att beslu-
ten flyttas mellan olika politiska nivåer eller genom
att nya politiska organ tillskapas. Denna bedömning
har visat sig riktig. Som en av de många utvärderarna,
Jörgen Johansson, konstaterade har medborgarintres-
set varit begränsat. Docent Magnus Jerneck skrev för
sin del att "uteblivet folkligt stöd är en minst sagt
besvärande omständighet."
Någon ny politikertyp har vi inte heller mött,
tycker jag, utan i stället är det än en gång
"Tordenskjolds soldater", som ett danskt uttryck
lyder. Tordenskjold var ju den danske, eller egentli-
gen norske, våghals som under det stora nordiska
kriget i början av 1700-talet lurade svenskarna genom
att låta samma soldater vandra runt som en teaterarmé
och därigenom ge intryck av att vara nya, trots att det
var samma gubbar. Så är det också i regionförsöken.
Att landstingsråden omdefinierats till regionråd har,
såvitt kunnat märkas, inte lett till någon demokratisk
entusiasm.
Den andra huvuduppgiften med försöken var att få
en bättre utveckling i länen. Också här är det svårt att
se märkbara resultat, även om entusiasmen, som så
ofta när ett försök inleds, varit stor bland de aktivt
inblandade. Bra saker har säkert gjorts - jag vet flera
sådana exempel från mitt hemlän Kalmar - men nå-
gon verklig betydelse för utvecklingen är svår att
avläsa. Den bakomliggande frågan är förstås hur stor
betydelse den typ av regionalpolitik som nu förs i
Sverige har över huvud taget. Resultatet av satsning-
arna hittills är ju knappast imponerande.
Hanterandet av denna fråga visar att försöken inte
har varit några riktiga försök, alltså en process som
ska utvärderas sakligt och fördomsfritt efter en tid för
att kunna ligga till grund för generella åtgärder. Ty-
piskt nog hävdade en del reservanter i PARK-
utredningen på en gång att försöken måste fortsätta
för att det har gått för kort tid och att de därefter
skulle permanentas, vilket ju blir något ologiskt.
Förklaringen ligger inte bara i metodisk förvirring
utan framför allt i att de s.k. försöken av vissa har
uppfattats som en oåterkallelig process. Detta förkla-
rar väl också en del av det hätska engagemanget från
en del politiker som skådat en framtid av ännu större
maktbefogenheter. Sedan ska det väl sägas att de
befogenheter som försökslänen har haft hittills inte är
så stora. Regionförbundet i Kalmar har exempelvis en
budget som är ungefär en femtedel av den som den
största förvaltningen i Kalmar kommun har.
Nu till det aktuella förslaget. Vi ställer oss bakom
tanken att kommunerna i förening ska kunna överta
vissa utvecklingsuppgifter från länsstyrelserna om de
så önskar och kan enas om detta. Det innebär inte att
vi inte samtidigt ser svagheterna i konstruktionen,
som blir tämligen skör. Det finns många oklarheter i
förslaget, vilket väl återspeglar tillkomstprocessen.
Det är naturligtvis inte alls tillfredsställande, herr
statsråd och andra, att en proposition ändras i sista
stund efter kritik under delningen. Detta har lett till
åtskilliga oklarheter, t.ex. beträffande ansvarsfördel-
ningen mellan olika organ. Oavsett vad man tycker
om PARK-utredningen torde det vara nästan unikt att
en proposition så helt bortser från den bakomliggande
utredningen.
Förslaget är naturligtvis inte särskilt långtgående.
Kommunerna ska i samverkan kunna överta en del
uppgifter som hittills skötts av länsstyrelserna. Att då
som vissa debattörer gjort tala om Göran Persson som
en ny Axel Oxenstierna, som vill centralisera all
makt, är inte speciellt rimligt, i varje fall inte utifrån
det här exemplet, möjligen utifrån andra. Man undrar
varför den store riksbyggaren - jag syftar förstås på
Axel Oxenstierna - ska behöva utsättas för den jäm-
förelsen. Förklaringen ligger väl än en gång i de dåli-
ga historiekunskaperna.
Behandlingen i utskottet har lett till den föränd-
ringen att majoriteten föreslår att försöken ska fort-
sätta oförändrade i Skåne och Västra Götaland i fyra
år till. När vi moderater nu ställer oss bakom de fort-
satta försöken i Skåne, som vi faktiskt också motione-
rat om, är det värt att påpeka att vi redan 1996 ac-
cepterade den första delen av försöket där, nämligen
skapandet av ett regionförbund för hela Skåne. Skåne
fick alltså en moderat särbehandling redan då.
Mera allmängiltiga argument för fortsatta försök
just i Skåne är den historiska bakgrunden, det tidigt
anmälda intresset, den länssammanslagning som var
naturlig och behovet av ett gemensamt organ för
kontakterna med Danmark, inte minst sedan bron
byggts. Inget av dessa skäl talar för Västra Götaland.
Ska försöken fortsätta någonstans i oförändrad form
ligger alltså Skåne bäst till.
Jag tror att senare talare kommer att ytterligare
utveckla varför det här kan vara bra för Skåne.
Ytterligare ett argument, naturligtvis mindre gene-
rellt och måhända avsett mer för en intern krets, är att
opinionen bland landstings- och kommunpolitikerna
är olika i olika delar av Sverige. I Skåne har vi väl
mött en tämligen samstämmig opinion för någon typ
av fortsättning av försöken; så inte i de andra för-
sökslänen. Däremot kan man inte hävda att det finns
någon bred folklig förankring för försöken någon-
stans, och det har inte heller utvärderarna kunnat
hitta. Det ligger möjligen i sakens natur att det är
svårt att göra den här typen av verksamhet djupt för-
ankrad. De bekanta jag själv har i exempelvis Skåne
är knappast eller nätt och jämnt medvetna om att det
pågår några försök. Däremot finns det nog en viss
eller ganska stor sympati för detta att man fått ett
sammanslaget Skåne.
Fru talman! Utvecklingsuppgifterna kommer
onekligen att hanteras på ett ganska olikartat sätt i de
21 svenska länen de närmaste åren om majoritetslin-
jen från utskottet vinner. Vi kan urskilja minst fyra
olika strukturer framöver. I två län, Skåne och Västra
Götaland, fortsätter försöken, om än något olika, med
respektive utan hanterandet av kulturbidrag till de
statliga kulturinstitutionerna. För Kalmar och Got-
lands län gäller övergångsbestämmelser i fyra år. Upp
till 15 län har enligt uppgift redan visat intresse för
den nya typen av kommunalförbund, bestående av
alla kommunerna i länet - med eller utan landstinget,
som ju inte behöver vara med. I den fjärde gruppen
hamnar så de län som inte är intresserade eller inte
kan enas. Det räcker ju med att en kommun ställer sig
utanför för att den hittillsvarande modellen inte ska
fungera eller för att förslaget till kommunalförbund
inte ska realiseras.
Den splittrade bilden stämmer förstås dåligt med
det försök till enhetlighet och permanens som propo-
sitionens förslag till samverkansorgan säger sig vara
ett uttryck för.
Uppdraget att utveckla länet med statliga pengar
kommer följaktligen att skötas av regionförbunden i
försökslänen, av de nya samverkansorganen i andra
län och av länsstyrelserna i län utan kommunalt sam-
verkansorgan. Lägg därtill att alla länsstyrelser har
utvecklingsuppgifter, enligt sina instruktioner, och att
alla landsting också har detta, samt att det ofta finns
en avdelning av Svenska kommunförbundet i länet.
Jag tror att vi kan enas om att bilden är minst sagt
brokig. Redan av propositionen framgår det att det
behövs en allmän översyn av uppgifts- och ansvars-
fördelningen mellan staten, kommunerna och lands-
tingen samt av länsstyrelsernas roll.
En tendens som funnits länge och som även åter-
kommer i propositionen är att länsstyrelsernas och
landshövdingarnas roll renodlas mot myndighetsut-
övning. I dag är som bekant en landshövding på en
gång företrädare för regeringen i länet och en böne-
man uppåt mot regeringen för lokala intressen. Det
kan vara riktigt att sträva efter en mer begränsad
landshövdingeroll, men vi ska vara medvetna om att
något då också går förlorat. Som Peter Ehn visat i en
studie för PARK-utredningen, I skärningspunkten,
kommer vi att få en annan typ av landshövdingar om
utvecklingsuppgifterna tas ifrån dem. Den traditio-
nella, ofta namnkunniga, stundom färgrika, samlande
symbolen för länet - jag tänker på sådana exempel
som Ruben Wagnsson och Erik Krönmark från Kal-
mar län, inbördes faktiskt rätt så olika - kommer då
att ersättas av en vanlig tråkig generaldirektör.
Låt mig avsluta med en blick framåt. Dagens be-
slut kommer inte att göra landstingens roll tydligare.
Redan detta att landstingen kan vara med i det nya
samverkansorganet eller stå utanför tyder på att den
framtida rollen är oklar. Jag noterar därtill att stats-
ministern flera gånger, bl.a. på ett landshövdingemö-
te, gjort antydningar om att en omprövning av hu-
vudmannaskapet för sjukvården kan bli aktuell.
Statssekreterare Sören Häggroth skriver på Fi-
nansdepartementets hemsida apropå den kommande
översynen bl.a. att det på sikt kan bli aktuellt med en
ny kommunindelningsreform och att huvudmannas-
kapet för sjukvården kan flyttas. Enligt Häggroth vill
regeringen i vilket fall som helst inte utveckla lands-
tingens befogenheter till att också gälla utvecklings-
frågor innan översynen har gjorts.
Många tecken tyder således på att den nuvarande
regionala röran kan ersättas av något bättre först om
och när landstingens roll omprövas.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.

Anf. 2 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Först vill jag uttrycka min tillfreds-
ställelse över att statsrådet Lövdén vill delta i debat-
ten i dag. Det är bra att ministrarna deltar i den här
typen av debatter, och det skulle kunna ske oftare.
Fru talman! Har det regionala självstyret kommit
för att stanna, stanna upp eller möjligen avstanna?
Det är en s.k. bra fråga. Huvudinriktningen i det be-
slut som vi ska fatta i anslutning till detta betänkande
handlar nog mest om att avstanna. Konservatismens
centralistiska krafter har dess värre funnit varandra.
Men jag tror att oavsett vad som nu sker i denna
kammare så har den politiska idén om ett utökat regi-
onalt självstyre kommit för att stanna. Det är en sådan
idé som har framtiden för sig.
Fru talman! Politiska förändringar tar sin tid. Det
kan förflyta lång tid mellan en tankes väckande och
dess genomförande. Det krävs tålamod, ja, mycket
tålamod och för all del även envishet, för politiker
som tror på en förändring. Jag brukar tala om de små
stegens filosofi. En annan politiker för ett antal år
sedan använde ett annat mer negativt uttryck - han
talade om de små stegens tyranni. Men grundinställ-
ningen i båda fallen bygger på den faktiska vetskapen
om politikens villkor. Den grundläggande skillnaden
mellan de goda vägarna och de dåliga är ju inte de
små stegen utan vilken rörelseriktningen är. Vart är vi
på väg? Vad händer sedan? Vilka konsekvenser i
morgon får de beslut vi fattar i dag? Rörelseriktning-
en är viktig. Den kanske inte alltid i nuläget uppvisar
avsevärda substantiella skillnader - men i morgon
då?
Fru talman! Beslutet med anledning av proposi-
tionen handlar om inriktning för framtiden av regio-
nernas utveckling. I stället för att fullfölja den breda
enighet om framtidsinriktningen som förelåg i den
s.k. PARK-kommitténs betänkande Regionalt folksty-
re och statlig länsförvaltning väljer regeringen att ta
två steg tillbaka. I stället för regionalt självstyre väljs
regional samverkan. Denna inriktning anser vi felak-
tig. Det är fel rörelseriktning, helt enkelt.
Fru talman! Det där med två steg tillbaka handlar
om att försöksverksamheten, och för all del den in-
riktning som PARK-kommittén hade, får ses som ett
steg framåt. Men i stället för att återgå, om man nu är
missnöjd med detta steg, förstärker man centralismen.
Det blir ytterligare ett steg bakåt. Och med uttrycket
"man" menar jag socialdemokraterna och moderater-
na.
Fru talman! Troligen har jag någon gång tidigare
här i kammaren hänvisat till ett roligt citat på en le-
darsida. Jag tror att jag läste det någon gång på 70-
talet. Där hävdades med bestämdhet att Lenin vid
något tillfälle hade beskrivit den politiska processen
som ett steg framåt och sedan två steg tillbaka. Skulle
detta ha varit sant skulle det ha inneburit en politik
som backar in i framtiden. Nu var citatet inte korrekt.
Inte ens Lenin var så dum. Men den praktiska politik
som regeringen med stöd av moderaterna nu satsar på
är en baklängesrörelse. Författaren och historikern
Henry Adams lär någon gång ha sagt - jag delar inte
hans åsikt - att praktisk politik består i att ignorera
fakta. Kanske har socialdemokrater och moderater
förläst sig på Adams.
Fru talman! Vad vi här i dag ser är att konserva-
tismens krafter är starka, och det oberoende av poli-
tisk färgnyans. Här kan inget högerspöke eller väns-
terspöke frammanas i debatten. Inriktningen av majo-
ritetens beslut i det här betänkandet leder till en ökad
centralism - jag pratar då om huvudinriktningen. Och
ska vi vara ärliga är det kanske inte så konstigt att
statscentralismen i socialdemokratin finner sin mot-
svarighet i statscentralismen hos moderaterna. Ideo-
logiskt har ju socialism och genuin konservatism
alltid förespråkat en oerhört stark statsmakt. Social-
demokraterna och moderaterna har funnit varandra
och faller i varandras armar.
Fru talman! I utskottet har vi upptäckt att vi har en
poet, nämligen socialdemokraten Kenth Högström.
Han levererar briljanta verser vid terminssluten inför
utskottet. Kanske är det dags för honom att skriva en
ny sång - Bakåtsträvarnas vals.
Fru talman! Det rimliga borde ju egentligen ha va-
rit att fortsätta försöksverksamheten och utvidga den
med sikte på att under nästa mandatperiod fatta ett
permanent beslut om det regionala självstyret. Re-
geringen tillsammans med moderaterna väljer nu en
samverkansmodell som i länen kan stoppas av en
enda kommun. I stället borde renodling i ansvarsför-
delningen mellan stat och självstyrelseorgan ha varit
en grundläggande princip. Men med regeringens
förslag blir det regionala företrädarskapet oklart, och
otydligheten ökar i relation till omvärlden.
Fru talman! Enligt kristdemokratiskt synsätt är
subsidiaritetsprincipen central i arbetet för maktdel-
ningen mellan samhällets olika nivåer. Den vilar på
två grundsatser, nämligen dels att det som en gemen-
skap kan sköta på ett ändamålsenligt sätt ska gemen-
skapen också få sköta, dels att de överordnade ge-
menskaperna, t.ex. staten, har skyldighet att stödja
där det behövs. Detta stöd ska respektera de enskilda
människornas rättigheter och gemenskapernas egna
kompetensområde.
Det socialdemokratiska och moderata förslaget
innebär dessvärre en maktcentralisering, och reger-
ingen har inte på ett övertygande sätt visat att denna
centralisering ökar ändamålsenligheten i beslutsfat-
tandet.
Den konstitutionella utgångspunkten borde i stäl-
let ha varit den grundläggande principen att beslut ska
fattas så nära de berörda som möjligt.
Fru talman! I stället för självständiga, starka regi-
oner föreslås kommunalförbund där varje kommun
ges vetorätt i varje fråga. Dessutom innebär kommu-
nalförbundstanken att enbart de större partierna blir
representerade i samverkansorganet. Den politiska
mångfalden och representativiteten minskar. Med-
borgarinflytandet försvagas. Genomskinlighet och
möjlighet till ansvarsutkrävande försvåras.
I andra sammanhang är t.ex. socialdemokraterna
alltid väldigt noga med att försvara folksuveränitets-
tanken. Men här har man inte lyckats hävda den i de
regionala sammanhangen.
Från våra ideologiska utgångspunkter har en av
folket vald fullmäktigeförsamling alltid ett högre
demokratiskt värde än en indirekt vald sådan försam-
ling. Detta gäller oavsett om valet avser riksdagen,
landstingsfullmäktige eller kommunfullmäktige. Det
är ju alltid de direktvalda församlingarna som utser de
indirekt valda ledamöterna. Redan härav följer att de
direktvalda är överordnade och mer suveräna än de
indirekt valda församlingarna.
Folksuveränitetstanken får här - enligt socialde-
mokraterna och moderaterna - stiga åt sidan. I stället
kanske det rör sig om att se om sitt hus, att bevara en
förgången maktstruktur. Effekterna av det indirekta
valet till samverkansorganen blir ju att dessa - åtmin-
stone kortsiktigt får vi hoppas - kommer att totaldo-
mineras av socialdemokraterna och moderaterna.
Fru talman! För några år sedan var det väl Folk-
partiet som körde med slogan att det är för mycket
socialdemokrater och moderater i politiken. Jo, så
kommer det att bli i de nya regionala samverkansor-
ganen. Förvisso finns det ideologiska synpunkter på
denna deformering av självstyrelsetanken, men jag
förmodar att dessa två partier inte ser någon nackdel i
att det nya systemet ensidigt gynnar just dessa två
partier.
Fru talman! Förslaget om samverkansorgan i lä-
nen innebär ingenting nytt, bara att man i en ny lag
upprepar det kommunerna redan kan, nämligen bilda
kommunalförbund. Ingenting hindrar riksdag och
regering från att lägga ut de uppgifter som beskrivs i
propositionen på kommunalförbund redan i dag. Det
självstyre som antyds genom samverkansförfarandet,
där varje ingående organ beslutar i fråga om sin egen
ekonomiska medverkan, låter bra men blir snabbt
tomt på innehåll när det står klart att staten tänker
behålla pengarna.
Fru talman! Sammantaget innebär alltså betän-
kandet att regeringen och moderaterna i praktiken
föreslår en avveckling av starka, relativt självständiga
regioner, stärkt makt för regeringen genom möjlig-
heten att utse landshövdingar med ökade befogenhe-
ter och styrelser för länsstyrelser och ökad kontroll
över landets regioner genom att i praktiken allt regio-
nerna tar sig före ska godkännas av regeringen.
Fru talman! Visst, som jag sade inledningsvis, om
man skulle jämföra den faktiska beslutssubstansen
just i nuläget så finns det inga avgrundsdjupa skillna-
der. Men det beslut vi fattar här och nu är ett inrikt-
ningsbeslut som får konsekvenser för den framtida
utvecklingen.
Fru talman! Vi kan konstatera att betänkandet inte
är konsekvent i sitt upplägg. Skåne och Västra Göta-
land får fortsätta enligt försökslagen. Vår ambition
var och är ju att den framtida utvecklingen skulle ha
byggt på försökslagen och att alltfler skulle komma in
i systemet så att vi skulle kunna få en permanent
lösning på frågan om regionalt självstyre från 2006
eller 2007. Så blir det nu inte.
Fru talman! Den moderata ideologin tog paus när
den kom till Skånegränsen. Då räckte inte argumen-
ten längre. Vad det beror på får väl framtidens histo-
risk-politiska analytiker grunna på. I alla fall är det
fullständigt klart att logiken inte räckte till. För att
återigen anknyta till och travestera Henry Adams:
Moderat praktisk politik består i att ignorera den egna
regionala ideologin från Loshult och söderut.
Karl XI blev av med sin krigskassa i Loshult, och
moderaterna berövades sin ideologi där. Snapphanar-
na ville helt enkelt ha sitt. Inom parentes sagt är jag
av gammal snapphanesläkt.
Fru talman! Moderaterna föreslog alltså att Skåne
skulle få fortsätta enligt försökslagen, men i övrigt
skulle regeringen vinna moderaternas gehör. Nu vål-
lade ju det moderata avsteget lite huvudbry hos oss
andra; vi kunde ju inte gärna rösta mot vår egen hu-
vudinriktning för det regionala självstyret för att
stödja enbart Skåne. Men vi hittade - efter en del
funderande - en beslutsteknik som skulle göra detta
möjligt, och eftersom det då fanns en utskottsmajori-
tet för Skåne tyckte socialdemokraterna att då måste
väl ändå Västra Götaland också få vara kvar enligt
försökslagen. Skåne kvar i försökslagen gav alltså
bonus i form av Västra Götaland.
Fru talman! Även om vi vill ha en annan huvudin-
riktning får vi ändå anse fortsatt försöksverksamhet
för Skåne och Västra Götaland som en framgång i
den övriga dysterheten.
Fru talman! En sak har dock frapperat mig när jag
ser tillbaka på beslutsprocessen, nämligen Vänster-
partiets tystnad. I sin motion med anledning av pro-
positionen hade partiet samma huvudinriktning som
Kristdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och
Miljöpartiet. Men som synes av betänkandet finns
inte en enda markering från Vänsterpartiet, varken
reservation eller särskilt yttrande. I stället har man
under tystnad anslutit sig till alliansen socialdemo-
krater och moderater. Det finns alltså två vänsterin-
riktningar som vi kan urskilja här, dels motionens,
dels betänkandets. Vilken är det som gäller? Kanske
var det så att Vänstern inte bara drabbades av ett
ideologistopp av moderattyp utan helt blev av med
sin regionala idévärld? Var det så? Det vore klart
välgörande om någon vänsterpartist försökte förklara
slalomåkningen.
Fru talman! Det finns ett intressant indiskt ord-
språk: Också en avhuggen kvist växer ut igen.
Fru talman! Innebörden har inget med vänsterpar-
tisten Kenneth Kvist att göra, däremot vad jag påpe-
kade i början: Den politiska idén om ett utökat regi-
onalt självstyre har kommit för att stanna. Även om
nu socialdemokrater och moderater tillfälligt har
brutit åtminstone en del av den regionala självstyrel-
sens kvist, så kommer den att växa ut igen. Den har
framtiden för sig.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tion nr 1.

Anf. 3 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Vi börjar med Skåne. Det är uppen-
bart att det är många som inte är konsekventa när de
tar ställning till den fortsatta försöksverksamheten.
Många vill ha fortsatt försöksverksamhet i Skåne och
Västra Götaland - den senaste talaren här - men inte i
de andra försökslänen. Man har i flera partier gjort
olika bedömning på olika områden. I vårt fall menade
vi att Skåne hade lite speciella förutsättningar att
fortsätta, vilket jag redogjorde för i mitt huvudanfö-
rande.
Jag tycker att Ingvar Svensson på ett nästan
övertydligt sätt bekräftar det jag sade i mitt inled-
ningsanförande, nämligen att han och många andra
inte uppfattar försöken som försök som ska utvärde-
ras på vanligt, beprövat, vetenskapligt, eller åtmin-
stone omdömesgillt, sätt. Han vet redan hur det ska
bli. Jag förstår inte vad det är för mening med försök
om man redan vet hur man vill ha det. Varför då tala
om att det behövs fortsatt försöksverksamhet?
Samtidigt säger Ingvar Carlsson - Ingvar Svens-
son, förlåt, det är en viss skillnad - på en gång att det
här handlar om avveckling av starka regioner. Vad
har man för verklighetsuppfattning när man talar om
att vi med den nuvarande försöksverksamheten har
starka regioner i Sverige i dag?
Jag nämnde som ett exempel att hela regionför-
bundet i Kalmar län har en budget som är 20 % av
vad en enda förvaltning i Kalmar kommun kan ha.
Det måste vara det här dubbeltänkandet, som vi kän-
ner från en del andra sammanhang, när man tror att
något eventuellt kommande tillstånd som man önskar
sig i någon mening redan existerar. Så är det ju inte.
Jag vill verkligen betona, fru talman, att modera-
ter och socialdemokrater inte faller i varandras armar
i regionfrågor. Jag tyckte att jag antydde något av det
i mitt anförande. Det finns många skäl att vara kritisk
mot mycket i propositionen när det gäller hanteran-
det, vilket vi återkommer till.
Ingvar Svensson låter som en torgmötestalare när
han talar om statscentralism. Får jag fråga: Hur kan
det vara statscentralism att ge kanske 15 nya län möj-
lighet att överta uppgifter från länsstyrelserna och i
kommunalförbund sköta dessa?

Anf. 4 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Det var många saker som Nils Fredrik
Aurelius tog upp här. Kristdemokraternas huvudin-
riktning är att vi ska fortsätta att bygga ut det regio-
nala självstyret, och då får vi givetvis ta det i etapper.
Det hade varit bra att utgå från PARK-kommitténs
underlag i det fortsatta arbetet, där man har gjort vissa
utvärderingar och har tyckt att vi skulle fortsätta med
den här inriktningen framöver för att så småningom
hitta någonting. I en utvärdering går det alltid att hitta
vissa punkter här och där. I PARK-kommittén - jag
satt inte där, men det finns de här i kammaren som
satt där och som vet detta - fanns det en huvudinrikt-
ning som man var överens om, och den har man
övergett.
Moderaterna har inte gjort några våldsamma av-
vikelser när det gäller regeringens proposition. Det är
väldigt svårt att hitta några sådana, bortsett från Skå-
ne alltså. Det skulle vara intressant att få en redogö-
relse för vilka stora avvikelser som finns. Man har
egentligen hamnat på samma ideologiska linje.
Vad jag menar när jag talar om statscentralism är
att det i grunden finns ett ideologiskt tänkande att vi
ska ha en oerhört stark stat. Det finns även en pro-
blematik i liberalismen, men jag ska inte gå in på den
nu, för det skulle föra för långt.
När jag talar om starka regioner är det väldigt re-
lativt, men det finns i alla fall en styrka i utvecklings-
potentialen när det gäller det regionala självstyret.
Måhända var det kanske en överdrift när jag sade "för
starka regioner".

Anf. 5 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Det var nog en överdrift när Ingvar
Svensson talade om statscentralism också. Jag fick
inget tydligt svar på frågan: Hur kan det faktum att
länsstyrelserna, regeringens organ, får avstå utveck-
lingsuppgifter till kommunalförbund betecknas som
ett steg mot mer av statscentralism? Det har jag
mycket svårt att se. Det måste vara någon annan
verklighet som Ingvar Svensson egentligen talar om.
När det gäller vår syn på politiska nivåer över hu-
vud taget antydde jag i mitt anförande att när vi talar
om subsidiaritet kan vi mena mycket - det kan Ingvar
Svensson också. Men en sak är att den enskilde med-
borgaren ska ha mycket att säga till om och att vi inte
ska ha för många nivåer med beskattningsmakt.
Jag nämnde i mitt anförande att ett argument för
Göran Persson för att ha många nivåer just var att han
ville ta ut mycket skatt. Det är bakgrunden till att vi
menar att det inte ska finnas för många nivåer som tar
ut skatt av medborgarna.
Däremot ska vi naturligtvis ha starka kommuner -
starkare än i dag, enligt vår uppfattning - och vi ska
ha en stark och handlingskraftig stat. Dessutom har vi
vår EU-gemenskap att tänka på. Men vi tror att det är
fel väg att gå att utveckla ytterligare en mellannivå
med beskattningsmakt.
Svara framför allt på frågan om statscentralismen,
Ingvar Svensson!

Anf. 6 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Vi har redan en mellannivå - Nils
Fredrik Aurelius kanske inte har observerat det. Den
nivån ligger inte över primärkommunerna, men den
ligger på den regionala sidan, även om den har speci-
ficerade uppgifter.
Frågeställningen om statscentralismen är intres-
sant. Vad man gör är inte att säga "nej, ni får inget
som helst inflytande" osv., utan man skapar ett sy-
stem som är svagt och som inte har samma genom-
slag för folkviljan i förhållande till den idé som finns
i PARK-kommittén. Där är det en utveckling, men
det är ingen absolut statscentralism. Det är en ut-
veckling åt det hållet från ett annat läge. Det var det
som var mitt synsätt.

Anf. 7 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! För mig handlar demokrati om män-
niskors rätt att styra sig själva. Det är också vad da-
gens debatt borde handla om: hur vi ska göra det
möjligt för fler att få ökat inflytande över sin egen
vardag och hur vi ska ordna samhället så att beslut
fattas så nära dem som berörs av besluten som möj-
ligt.
För Centerpartiet leder övertygelsen till att vi vill
organisera samhället underifrån. Vi vill börja med
den enskilda människan och hennes frihet och möj-
ligheter i vardagen. Vi vill utgå från människors fri-
villiga samverkan för att lösa en mängd problem och
förtretligheter i det lilla sammanhanget. Grunden är
att människor sluter sig samman därför att vi vet att vi
blir starkare tillsammans.
Men ska det bli meningsfullt att stärka de frivilli-
ga gemenskaperna måste samhället också organiseras
så att makten byggs underifrån, så att man inte hind-
rar de nära sammanhangen från att fatta beslut. Det
krävs att man som rikspolitiker ibland vågar släppa
taget och lita på att människor faktiskt vet bäst själva
vilka behov de har.
Det måste, fru talman, vara grunden för samhäl-
lets organisation, för de politiska nivåerna, att politis-
ka beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt
och att det finns både resurser och frihet att fatta de
beslut som människorna lokalt och regionalt efterfrå-
gar. Därför är Centerpartiet det parti som tydligast
slåss för kommunalt självstyre, som avvisar alla för-
sök till statlig klåfingrighet när det gäller kommuner-
na och som konsekvent verkar för att låta människor
styra sig själva och bilda eget också i strid med gamla
makthavare.
Frågan om regioner är en annan sida av samma
mynt. Med tron att samhället ska, ja, måste byggas
underifrån blir detta naturligt.
När kommunen är för liten och staten är för stor
måste man bejaka en regional nivå. Det är en nivå
som har kraft att fatta stora beslut om sjukvård, infra-
struktur, regional utveckling, kollektivtrafik, kultur-
satsningar och mycket annat. Det är också en nivå
som är tillräckligt nära och överblickbar för att män-
niskor, organisationer, småföretagare och anställda
ska känna att den går att påverka.
Fru talman! Det är ingen slump att de flesta länder
har en regional nivå. På de flesta håll har den växt
fram därför att man har sett ett behov av att regionalt
få råda över just regionala frågor. I många fall har det
handlat om hur man ska skydda regionerna mot cen-
trala regleringar och central klåfingrighet.
Det är heller ingen slump att just Sverige saknar
en tydlig regional nivå, att kommuner och landsting
egentligen är samma sak men med olika uppgifter.
Det kommer givetvis också ur historien, ur en historia
som handlar om att styra, reglera och kontrollera
medborgarna.
Dagens samhällsorganisation har alltmer kommit
att utmanas av hur verkligheten ser ut, av självständi-
gare människor med krav på att själva få bestämma
och av en snabbt föränderlig omvärld. Det gör att
landet inte längre kan styras som när Gunnar Sträng
hade statens finanser på fickan. Samhällsorganisatio-
nen utmanas också av ett tilltagande samarbete mel-
lan regioner som strävar efter större självständighet.
Detta sker i Tyskland, Frankrike, Storbritannien och
Italien, ja, t.o.m. i Sverige.
Fru talman! Försöken med en ny, regional nivå
har än så länge varit framgångsrika. Företagen i de
berörda regionerna har uppskattat att ha en stark och
tydlig partner. De lokala utvecklingsprogrammen har
vunnit på en sammanhållen regional nivå. Den regio-
nala nivån har blivit tydligare för medborgarna, och
den har kunnat ta på sig nya roller.
Ändå väljer regeringen att backa tillbaka och för-
söka vrida klockan bakåt när utvecklingen har en helt
annan inriktning. Man väljer att på nytt centralisera,
centralstyra och peka med hela handen.
Visst önskar jag att det fanns mildare sätt att se på
saken och att man skulle kunna utgå från att regering-
en har goda avsikter. Men så är det inte. En apelsin är
en apelsin. Ett äpple är ett äpple. Fru talman! Topp-
styrning och centralisering är och förblir toppstyrning
och centralisering.
Det hjälper inte att regeringen försöker dölja am-
bitionerna bakom välvilliga formuleringar om sam-
verkansorgan, självstyre och lokal kraft. Bortom
högtidstalen och de vackra formuleringarna döljer sig
en krass politik som syftar till att förhindra regioner
att driva en annan politik än den som för dagen är på
modet i Rosenbad.
Man behöver inte ens skrapa på ytan för att upp-
täcka att socialdemokratin tycker att självstyret har
gått för långt och att det nu är dags att skärpa kon-
trollen.
Det skull vara berömvärt om regeringen och soci-
aldemokraterna i riksdagen kunde erkänna att det är
så - att ni inte tycker att självstyret är något att hänga
upp sig på och att ni faktiskt tycker att riksdag och
regering fritt ska styra och ställa i kommuner, lands-
ting och regioner. Ni ger hellre makt till landshöv-
dingar och statliga myndigheter än till lokalt förtro-
endevalda. Ni tilltror, när allt kommer omkring, fak-
tiskt inte lokalt valda förmågan att fatta beslut som är
bra för de egna medborgarna.
Då skulle vi också kunna få ett val som handlade
om ideologi - om självstyre eller centralisering - och
om hur vi ska styra samhället, där man inte gömde
djupa ideologiska konflikter bakom kaskader av ord
och försök att blanda bort korten.
För så är det, fru talman. Regeringen försöker ge
sken av att det inte skulle vara någon skillnad mellan
kommunalförbund och självstyrande regioner. Men
det är en stor skillnad mellan en kraftfull region med
beskattningsrätt och ett kommunalförbund, där en-
skilda medlemmar kan hoppa av till följd av varje
enskild fråga. Det är stor skillnad mellan en region,
som har den faktiska beslutanderätten i frågor om
infrastruktur och regional utveckling, och ett kom-
munalförbund, som är beroende av att varje kommun
för sig skjuter till medel och följer besluten.
Regeringen låter påskina att de nya regionförbun-
den inte får mindre att säga till om än regionerna. Det
stämmer inte. Där regionerna hade beslutanderätt
över planer och program får regionförbunden infly-
tande över planer som fastställs av landshövdingen.
Regionerna har stort inflytande över kulturmedel,
men regeringen förnekar de nya regionförbunden
samma möjlighet.
Fru talman! Det är ändå inte bara regeringen och
socialdemokratin som förtjänar kritik i dag. I nästan
lika stor utsträckning gäller det moderaterna. Utan
deras villiga bifall hade vi i dag kunnat fatta beslut
om att permanenta regionbildningarna och tillåta fler
regioner att uppstå. Vi hade kunnat stärka den regio-
nala demokratin i stället för att försöka förhindra att
den utvecklas.
Moderaterna talar ofta och gärna om att stärka det
lokala självstyret. Ofta - det ska erkännas - röstar
man tillsammans med oss när det handlar om att
värna självstyret mot statlig klåfingrighet.
Men när det kommer till regioner blir tonen en
annan. Då finns inte självstyrelseargumentet längre.
Då finns inte ambitionen att öka den regionala mak-
ten för att inskränka den statliga makten.
Den moderata lösningen är i stället att avskaffa
regioner och landsting. Men då blir moderaterna
verkligen svaret skyldiga. Om inte regionerna ska
sköta sjukvården, vem ska då besluta om den? Om
inte regionerna ska ha ansvaret för regional infra-
strukturplanering, vem ska då ha ansvaret? Om inte
regionerna tar tag i kollektivtrafiken, vem tar då tag i
den?
Vi har hört ett svar tidigare. Moderaterna ska er-
sätta landstingen med en sjukvårdspeng. Det är kan-
ske gott och väl, men då ska man också tala klarspråk
om förlängningen. Man vill inte ha offentligt och
privat driven vård bredvid varandra, utan man vill
helt enkelt avskaffa det offentliga huvudmannaskapet
för vården. Man tycker faktiskt att det privata alltid är
bättre än det offentliga, och man vill därför minska
det gemensamma rummet.
Om det inte är så, vad är då alternativet? Det
måste rimligen vara så att moderater tycker som soci-
aldemokraterna, dvs. att svaga regionförbund med
regeringen som överrock är att föredra och att det är
bättre att regering och riksdag beslutar om lokala och
regionala frågor än att lokalt och regionalt folkvalda
gör det.
Är det t.o.m. så att man tycker att frågor som be-
slutas regionalt inte är så viktiga? Bryr man sig inte
riktigt om vad som händer med regional kollektivtra-
fik, med regionala infrastrukturplaner eller med regi-
onal kultur?
Frågorna är många, fru talman. De blir inte färre
när man ser hur moderaterna agerat i frågor om regi-
oner i riksdagen. Plötsligt gäller inte moderaternas
principiella hållning att regionerna ska avvecklas. Nu
ska vissa regioner avvecklas, medan andra ska vara
kvar.
Det enda som verkar motivera detta är att mode-
raterna i en region har misslyckats och vill skylla
misslyckandet just på regionen och att moderaterna i
den andra regionen varit så framgångsrika att man
gärna vill fortsätta att styra självständigt.
Moderaternas tunna förklaringar om att Skåne, till
skillnad från hela övriga Sverige, är en homogen och
historisk region håller inte. Varför driver man i så fall
inte frågan att Östergötland ska bli region? Varför
driver man inte frågan att Gotland ska få utökat själv-
styre? Hur förklarar moderaterna att man beskriver
Skåne som homogent och en naturlig region, medan
man inte vill beskriva Jämtland i samma termer?
Jag har hört försöken att förklara detta. Jag kan
bara konstatera att det ibland är bäst att vara tyst. Ofta
blir förklaringen pinsammare än den ohållbara åsikten
i sig. När man har gjort principlösheten till högsta
princip bör man nog också försöka avstå ifrån att
förklara det principiella i sin hållning.
Fru talman! Jag kan, liksom många andra, vara
glad över att man i Skåne och Västra Götaland får
fortsätta regionförsöken och att man där kan ägna en
period åt att försöka finna och stärka formerna för en
ännu bättre fungerande regional nivå och lägga energi
på att stärka demokratin och dialogen med invånarna.
Men ändå är det svårt att jubla, för jag vet att vi har
varit nära och att det är många som stått i startgropar-
na. Människor i Västernorrland, Jämtland, Norrbot-
ten, Kalmar och på många andra håll är besvikna
därför att regeringen, understödd av moderaterna, inte
vill ge dem möjligheten att utveckla och stärka det
egna självstyret.
Jag kan också lova att striden inte är slut för Cen-
terpartiets del. Vi tänker inte sluta att angripa reger-
ingen eller partier som förnekar delar av landet möj-
ligheten att styra sig själva. Vi tänker inte luta oss
tillbaka och vara nöjda. Vi tänker fortsätta slåss för
livskraftiga och självstyrande regioner i hela Sverige,
för vi tror på regionpolitikers förmåga att fatta kloka
beslut. Vi tror på medborgarnas förmåga att faktiskt
styra sig själva, också utan det överförmynderi som
regeringens demokratipolitik innebär.
Jag skulle vilja avsluta med att yrka bifall till re-
servation nr 1.

Anf. 8 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Åsa Torstensson undrar varför vi inte
har föreslagit att Jämtland ska bli en region. Den
frågan var inte aktuell. Man var inte ens med i första
omgången.
Här handlade det om huruvida något av de nu in-
ledda försöken skulle få fortsätta ograverat. Det är ju
en situation när man ska starta och en annan situation
när man har startat.
När det gäller landstingen är det viktigt att vi är
medvetna om att det inte gäller en regional nivå utan
ett annat slags kommuner. Man säger att vi vill av-
skaffa landstingen. Vår inställning är att man ska
avskaffa landstingen som politisk nivå. Sjukvården
kan vara organiserad på många olika sätt - statligt,
kommunalt, privat, kooperativt osv. Det är det dis-
kussionen handlar om - inte det som Åsa Torstensson
här tror.
Sedan instämmer jag däremot i lovorden för det
kommunala självstyret. Där brukar vi ju alltid ha
samma åsikt. Det är dåligt i Sverige i dag, och det
behöver utvecklas. Men jag är inte så övertygad om
att vi behöver ha något slags överkommuner, för det
är vad det handlar om, i form av regioner. Den kom-
munala nivån är ändå den som är närmast människor-
na, och i kommunalförbund kan kommunerna sam-
verka om olika gemensamma frågor.
Beträffande staten, för att vara lite fullständig här,
delar jag också åsikten att statsmakten naturligtvis
ska vara begränsad, bl.a. genom att man inte tar ut
hur mycket skatt som helst av människorna. Däremot
ska staten vara stark i den meningen att man står upp
för saker som staten måste göra. Det gäller rättssam-
hället och sådant.
Någon principlöshet tycker jag inte att vi har här.
Jag argumenterade just i mitt första anförande - men
det kände ju inte Åsa Torstensson till när hon skrev
sitt anförande - för de principer som vi utgår ifrån när
vi tycker att det räcker med två politiska nivåer i
Sverige utöver det vi har i form av EU och sådant -
nämligen kommuner som kan samverka och staten,
som ska ha begränsade men viktiga uppgifter.
Så har jag bara en fråga bara som gäller folkligt
stöd. Åsa Torstensson hade ett mycket demokratiskt
sätt att närma sig frågan. Hon säger att människor är
besvikna. Vilka människor? Är det så att det är ett
utbrett folkligt stöd i Västra Götaland och att männi-
skor i Västra Götaland, människor som hon träffar på
gatan, går omkring och är besvikna över att det inte
fortsätter ett regionförsök där?

Anf. 9 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Nu har vi hört ytterligare ett inlägg
där Nils Fredrik och Moderaterna försöker blanda
bort korten så att man inte framstår som den som
räddar socialdemokratisk centraliseringspolitik. Men
jag tror att det är lätt att genomskåda de förklaringar
som Nils Fredrik försöker gömma sig bakom.
Naturligtvis har det funnits mycket barnsjukdomar
under de år då Västra Götaland och Skåne har haft
direktvalda organ. Vi har suttit i samma PARK-
utredning och konstaterat att det finns mycket kvar att
göra just i fråga om det demokratiska arbetet. Men
det som är betänksamt är ju att Moderaterna här väl-
jer att återigen backa från ambitionen att stärka den
demokratiska delaktigheten hos medborgaren genom
direkt påverkan på vilka förtroendevalda man önskar
ha på den regionala nivån till fördel för en landshöv-
ding. Är det att stärka det demokratiska inflytandet
och medborgarens delaktighet i utvecklingen av den-
nes närområde?
Vad gäller principlösheten får jag nog upprepa
precis det som Ingvar Svensson också var inne på i
sitt anförande. Principlösheten gällde när Moderater-
na kom till Skånegränsen. I den frågan bör nog Mo-
deraterna återigen förtydliga sig. Det gäller princip-
lösheten i att detta homogena, historiska starka Skåne
skulle fortsätta ha ett organ för självstyre medan ett
starkt, homogent Jämtland inte skulle kunna ges möj-
lighet att få ett självstyrelseorgan.

Anf. 10 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Landshövdingarna stärks inte om
kommunerna i flera län får möjlighet att överta vissa
uppgifter från länsstyrelsen. Det är obegripligt att
man kan uppfatta utvecklingen på det sättet. Det
innebär en viss, låt vara begränsad, utveckling av en
tendens som vi har sett tidigare, att landshövdingar-
nas roll börjar renodlas mer mot att de ska vara myn-
dighetsutövande. Att skildra detta att de avstår en viss
makt som att de stärker sin makt tycker jag inte är
speciellt övertygande.
Sedan har vi det här med Socialdemokraterna. Det
är vi moderater som länge har drivit frågan om ett
kommunalförbund - bl.a. genom utredningar som jag
själv har varit med i - som det bästa sättet att stärka
kommuners möjligheter att samverka. Om sedan
regeringen till viss del ansluter sig så är de också
välkomna, liksom alla andra.
Den demokratiska delaktigheten hos medborgarna
talar Åsa Torstensson om. Den skulle vara hotad
genom att man inte skapar en politisk mellannivå
eller överkommuner. Då måste jag fråga, och jag
upprepar lite av det som jag sade i mitt förra inlägg:
Är det så att Åsa Torstensson har uppfattat att det är
en väldig demokratisk delaktighet i försöket i Västra
Götaland? Är det ett väldigt folkligt stöd? Är det så
att människor nu går omkring och talar om detta på
gator och torg på olika håll och säger att de är be-
svikna över att regeringen har lagt fram den här pro-
positionen eller att KU har kommit fram till det här
förslaget? Är det verkligen den uppfattningen Åsa
har? Är det inte så med den delaktighet det talas om
här att de som möjligen är lite arga snarare är diverse
kommunalpolitiker medan folket är ganska oengage-
rat?

Anf. 11 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Det är ju beklagansvärt att Modera-
terna i den här kammaren inte kan tillstå att man
plockar makt från sina egna förtroendevalda när det
gäller deras möjlighet att utveckla sin regionala nivå
och lägger tonvikten på en starkare statlig styrning
med en landshövding som får en tydligare roll, med
en länsstyrelse som är starkare styrd från staten och
där kommunerna i en samverkan, med varje kom-
muns egen vetorätt, ges en mycket svag faktiskt ge-
nomförandemöjlighet. Även Moderaterna borde i det
här underlaget kunna se att så sker.
Återigen: Medborgarrollen i de här strukturerna i
Västra Götaland, Skåne eller Kalmar är ingen folklig
fråga. Det är helt rätt. Det har vi diskuterat i PARK
under hela tiden tillsammans med företrädarna på den
regionala nivån. Vad jag säger är att i t.ex. Västra
Götaland har medborgarna mycket tydligare kunnat
identifiera politiska företrädare på den regionala ni-
vån än vad man tidigare gjorde. Det finns olika orsa-
ker till detta. Tidigare moderata regionföreträdare i
ledningen har varit tydligt identifierade i mätningar,
så det är klart att medborgarna har kunnat identifiera
den regionala nivån.
Att det för Centerpartiets del är att föredra direkt-
val framför indirekta val beror på att den enskilda
invånaren i Västra Götaland faktiskt kan identifiera
och avsätta de förtroendevalda man inte önskar ha
och tillsätta dem man önskar ha.

Anf. 12 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! När vi från liberalt håll tar ställning
till hur man ska organisera ett samhälle är en av de
fundamentala principerna det som vi brukar kalla den
liberala närhetsprincipen, helt enkelt att beslut ska
fattas så nära medborgarna som möjligt - allrahelst,
om det går, av dem själva. Går inte det ska det ske på
en så nära nivå som möjligt. Ett antal beslut kan inte
fattas av var och en av oss utan måste fattas i samver-
kan. Då finns det kommuner för det. Kan man inte
fatta besluten där så får man välja andra nivåer.
Det är den principiella inställningen. Sedan är det
fråga om hur många nivåer det ska finans i ett land.
Det är en rent praktisk fråga som inte är principiell.
Den kommer säkert att kunna besvaras olika i olika
länder. Jag förmodar att man kanske kommer fram till
att det inte behövs så många nivåer när man diskute-
rar frågan i Monaco. När man diskuterar den i Lux-
emburg kommer man kanske fram till någon nivå till.
När man diskuterar den i Tyskland kommer man
kanske fram till ytterligare någon nivå. Det är en rent
praktisk fråga. Den bör rimligen diskuteras då och då
i varje samhälle för att se om man har hamnat på en
riktig avvägning som är praktiskt möjlig.
Men när det väl är gjort, fru talman, är det vår in-
ställning att det ska vara direktval till dessa nivåer.
Det ska vara så tydligt som möjligt för medborgarna
vem som har ansvaret. Ansvaret ska kunna utkrävas.
Det kan förstås göras i större utsträckning ju tydligare
det är. Det är den princip som också på senare tid har
kommit till stånd i Europa när vi har bestämt oss för
att ha direktval till EU-parlamentet sedan ett tjugotal
år tillbaka. Det minns jag inte att Moderaterna har
vänt sig emot, men så kanske är fallet.
När det gäller antalet nivåer och direktval så har
de allra flesta länder i Europa, åtminstone länder över
en viss storlek, en regional nivå. Och utvecklingen
under senare år går ju definitivt i den riktningen. Man
behöver bara titta på två tidigare så centralistiska
länder i Europa som Frankrike och Storbritannien för
att se i vilken riktning utvecklingen går - bort från
centralism i riktning mot mera regionalt inflytande.
Ett av de få undantagen i Europa när det gäller en
direktvald nivå mellan kommuner och stat är Finland.
Man kan säga att Finland under sin tid som storher-
tigdöme under Tsarryssland faktiskt fick den svenska
kommunreformen på 1860-talet, trots att man lämnat
det gamla riket i och med Rysslands övertagande ett
femtiotal år tidigare. Men den stora skillnaden i det
som tsar Alexander II släppte igenom var att han inte
ville ha direktvalda landsting. Han var alltså på den
punkten på samma linje som moderaterna har varit i
den svenska debatten under senare år.
När det gäller förhållandena i vårt land är det inte
bara så att de allra flesta av oss har kommit fram till
att det nog behövs tre offentliga nivåer i ett land av
Sveriges storlek, utan det är också så att vi i vårt land
har en väldig röra på mellannivå. På mellannivån är
alla tre offentliga nivåer engagerade - de direktvalda
landstingen som vi har haft i vårt land under 130-140
år, företrädare för statsmakten via direkt av regering-
en utsedda landshövdingar och maktbefogenheter på
länsstyrelserna men också förstås sammanslutningar
från den tredje nivån, från kommunernas sida. Den
röran leder inte till ett effektivare beslutsfattande och
inte heller till tydlighet och genomskinlighet för
medborgarna när det gäller vem som har ansvar för
vad.
Vad är då alternativet till denna liberala närhets-
principen? På den punkten är väl Moderata samlings-
partiet det parti som är tydligast. Moderaterna säger
inte att Sverige är ett land som skulle klara sig med
två nivåer. De tycks tycka att det finns ett antal vikti-
ga beslut som rör en nivå som varje kommun inte kan
fatta beslut om och inte heller statsmakten. Då väljer
de en lösning med indirekt valda kommunalförbund
och, förmodar jag, i vissa fall förstatligande av upp-
gifter som finns på mellannivå. Det behövs ju inte
någon särskilt genomträngande analys för att säga att
det åtminstone när det gäller tydlighet och ansvarsut-
krävande är det en sämre metod än direktvalda regio-
nala nivåer.
Moderaterna är väldigt tydliga, och det är ju i och
för sig bra, även om de är tydliga i fråga om en dålig
och felaktig princip. Det är något mer oklart med
Socialdemokraterna. Men den grundläggande tradi-
tionen inom svensk socialdemokrati att vara centra-
listisk har varit dominerande i den debatt som vi har
haft sedan åtminstone 60-talet om det som på den
tiden kallades för länsdemokrati.
Dock fick vi för några år sedan en klar förbättring
på denna punkt i och med de förslag som den social-
demokratiska regeringen, under det ansvariga statsrå-
det Jörgen Andersson, lade fram till riksdagen om
dessa regionförsök. Det har spekulerats om vad som
låg bakom denna omsvängning. Det finns ju ett antal
journalister och forskare som menar att det väl mest
hade att göra med att man hade ett nära samarbete
med Centerpartiet i ekonomisk-politiska frågor och
att man på denna punkt gick Centerpartiet till mötes.
Oavsett hur det var med denna bakgrund så vill jag ge
all heder till Jörgen Andersson för de förslag som
lades fram för riksdagen och som har kunnat prövas
på ett par ställen i vårt land. Däremot kan det inte gå
särskilt mycket heder till Lars-Erik Lövdén som har
blivit den som, frivilligt eller ofrivilligt, på denna
punkt leder återtåget till en mer traditionell centralis-
tisk socialdemokratisk ståndpunkt.
Fru talman! Moderaternas principlöshet när det
gäller vilka rättigheter som ska finnas för medborgare
i hela vårt land slog igenom på det sättet att man inte
kunde stå emot de lokala påtryckningarna från sina
politiker i Skåne, och det öppnade för att det i dag
inte blir ett fullt så dystert beslut från de stora partier-
nas sida som det skulle ha blivit om de hade fått som
de egentligen hade velat. I och med att Skåne släpptes
igenom kunde regeringen inte stå emot påtryckningar
från sina politiker i Västra Götaland, och därmed
kommer vi i dag inte att klubba igenom det som re-
geringen föreslog och som jag förmodar att Lars-Erik
Lövdén egentligen önskade, dvs. en reträtt på nästan
samtliga punkter.
Fru talman! Det är klart att en del av de frågor
som vi diskuterar i dag av medborgare kan uppfattas
som tekniska. De handlar om konstitutionella frågor,
maktdelning osv. Men de är i grunden väldigt princi-
piella, och det är fullt möjligt för varje medborgare att
ha en uppfattning. Därför tycker jag att det är viktigt
om vi i dagens debatt, inte minst från statsrådets sida
eller från de moderata företrädarna, försöker klara ut
vad de egentligen tycker och talar om för medborgar-
na vad det är för fel med närhetsprincipen och vad det
är för fel med direktval och vad det är för fördelar
med indirekta val.
Fru talman! I förhoppningen att dessa frågor kan
få något svar under debatten avslutar jag mitt inlägg
med att yrka avslag på propositionen genom att yrka
bifall till reservation 1.

Anf. 13 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Vad är det för fel på närhetsprincipen,
frågar Bo Könberg. Sedan argumenterar han för att
man ska inrätta en ny nivå över den närmast medbor-
garna belägna kommunala nivån. Det var vad hela
anförandet gick ut på. Vi menar att man visst kan
överföra mycket mer makt till kommunerna och bör
göra detta och göra dessa mer självständiga och själv-
styrande. Men att det skulle vara någon speciell de-
mokratisk eller annan vinst med att upprätta ytterliga-
re en politisk nivå tycker jag är svårt att se. Varför
ska man i så fall inte inrätta ytterligare nivåer, kanske
med direktval? Skulle det bli ännu mer demokratiskt
då? Nej, så stort är inte Sverige. Vi har av tradition
starka kommuner, och de bör bli ännu starkare. Och
de måste sedan samarbeta med varandra i vissa frå-
gor. Det kan vara tillfälligt, och det kan vara för läng-
re tid. Detta sker redan nu i stor utsträckning i kom-
munalförbund, vilket är ett utmärkt sätt att organisera
detta, och det finns också andra.
Direktval tycker jag absolut hänger ihop med be-
skattningsrätt. Har man beskattningsrätt tycker jag att
det är rimligt med direktval. Det är i varje fall en linje
som man kan driva. Det var inte riktigt bra när vi
delvis hade en indirekt vald riksdag. Det var inte
riktigt lyckat.
Men vi vill inte ha för många nivåer med beskatt-
ningsrätt. Göran Persson sade, vilket jag nyss citera-
de, att han tyckte att det var bra med många beskatt-
ningsnivåer, dvs. åtminstone tre, eftersom man då kan
ta ut tillräckligt hög skatt. Tycker Bo Könberg också
att det är ett bra argument för att vi ska ha många
politiska nivåer i Sverige?

Anf. 14 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Nej, jag tycker inte att det är något
bra argument, och därför har jag inte heller använt
det, vilket Nils Fredrik Aurelius möjligen noterade
under det anförande som jag höll.
Om jag förstod svaret på mina frågor rätt förefal-
ler det som om Nils Fredrik Aurelius är för närhets-
principen men tycker att man ska ha direktval bara
om det också innebär beskattningsrätt.
Om jag tar den sista frågan först är väl en rimlig
motfråga om Nils Fredrik Aurelius är för att Europa-
parlamentet ska ha beskattningsrätt. Jag har inte upp-
fattat det så i de Europadebatter som vi har haft med
moderaterna.
Däremot är det glädjande att Nils Fredrik Aurelius
tar avstånd från att man på riksnivå i vårt land har
indirekta val. Och vi noterade att moderaterna eller
den svenska högern till slut kom fram till att vi inte
skulle ha kvar första kammaren. Och tydligen har det
nu slagit igenom också på det principiella planet.
Jag tycker att det mera besynnerliga med Nils
Fredrik Aurelius inlägg är frågan om man ska ha
ytterligare nivåer. Jag gjorde ett försök i mitt inlägg
att tala om att det är en praktisk fråga att bestämma
sig för hur många nivåer man ska ha och att man kan
komma till olika slutsatser. Jag nämnde exemplet
med Monaco och Tyskland och att man kommer fram
till olika slutsatser om hur många nivåer man ska ha.
I vissa fall kan kloka människor ha olika uppfattning-
ar på den punkten. Men sedan fortsatte min argu-
mentation på temat att när man väl har bestämt nivå-
erna så ska man ha så tydliga ansvarsmöjligheter och
möjligheter till utkrävande av ansvar som det går att
åstadkomma och att direktval därför är överlägsna
indirekta val.
Jag skulle därför vilja att Nils Fredrik Aurelius
under detta replikskifte kommenterar frågan om det
ligger någonting i vad jag och flera andra talare har
hävdat i dagens debatt, nämligen att det är tydligare
och klarare med direktval än indirekta val.

Anf. 15 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Direktval har absolut sina föredelar i
många sammanhang. Nu tycker jag inte att vi ska tala
så mycket om Europaparlamentet som är en speciell
konstruktion, och jag vet att Folkpartiet har lite speci-
ella synpunkter också på hur stor makt detta organ
ska ha. Jag talade naturligtvis om inhemska förhål-
landen.
Jag tycker ändå att det inte går att komma förbi att
med flera politiska nivåer och flera beskattningsnivå-
er ökar risken för ett större och starkare skattetryck.
Man kan åtminstone hävda det. Det är inte alldeles
oomstritt. Men statsministern verkade i varje fall
tycka så. Och han tyckte att det var bra.
Min fråga till Bo Könberg här måste snarast
handla om den regionala nivån.
Bo Könberg utgår från att det finns ett slags ge-
nuin, naturlig politisk och regional nivå, t.ex. för
Kalmar län som omfattar ett antal kommuner i östra
Småland och dessutom Öland. Jag har mycket svårt
att se vad den naturliga regionala politiska nivån
skulle vara för detta län. Kan det inte i stället vara på
det sättet att en del kommuner, kanske i södra läns-
delen, i många frågor har mycket mer gemensamt
med kommuner i angränsande län och kanske kan
samverka med dessa flexibelt, kanske tillfälligt i
kommunalförbund, medan kommuner i norra delen
av länet kanske samverkar mot Östergötland flexibelt,
under en mer eller mindre lång tid, med ett större
eller mindre antal kommuner ingående i samverkan?
Jag får ofta intrycket att man på något sätt okri-
tiskt har överfört det regionbegrepp som finns i Euro-
pa där Bayern med, tror jag, 14 miljoner invånare är
en region, till svenska förhållanden där det inte alls
passar.

Anf. 16 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Nils Fredrik Aurelius säger i ett svar
till mig att Folkpartiet verkar utgå från att det finns en
naturlig självklar regional nivå. Nej, så är det inte. Jag
försökte argumentera för att detta bör analyseras
alldeles av sig självt innan ställning tas till hur man
ska välja dem som ska ansvara på de olika nivåerna.
Det man bör fundera på är förstås om Sverige ska
ha mer än två nivåer eller inte. Räcker det i ett land
med ungefär 280 kommuner och en statsmakt? Jag
tror att de allra flesta kommer fram till att det finns ett
stort antal beslut som rör den regionala nivån. Då
måste man - det visar Moderaternas tankemödor -
landa i att ett stort antal av de besluten ska lösas ge-
nom en form av indirekt valda kommunalförbund
och, som jag sagt, genom att ett antal frågor förmod-
ligen flyttas upp från den regionala nivån till statsni-
vån. Man måste ju hamna på den linjen om man inte
tycker att det behövs mer än två nivåer.
Men sedan när man bestämt sig för det är det väl
rimligt att i varje del av landet bestämma sig för vad
som är den naturligt regionala nivån. Det är inte så att
det utifrån liberalismens grundprinciper faller ut att
det ska vara 21 regioner i Sverige. Kanske ska det
vara 22 eller kanske 12. Detta bör, har vi tyckt, vara
en fråga som man lokalt och regionalt själv bestäm-
mer.
Nu har det bestämts - många i Skåne har velat ha
det så - att de tre olika organ som förut fanns i Skåne
på regional nivå numera är ett. Det beslutet tror jag
var klokt. Liknande beslut har fattats i Västra Göta-
land. Förmodligen kommer man på andra håll i landet
att fatta andra beslut. Det är fullt möjligt att exempel-
vis Gotland anser sig vara en fullt naturlig nivå, även
om det "bara" bor 55 000 människor på den ön. Svå-
rare än så är det inte.

Anf. 17 PER LAGER (mp):
Fru talman! Det var en intressant vinkling som Bo
Könberg hade vad gäller Socialdemokraternas fotbyte
i frågan. Jag har funderat på detta. Hur kan man alltså
först driva en fråga så kraftigt som man gjorde när det
gällde regionförsöken och sedan plötsligt byta fot?
Bo Könberg menar att det kan ha att göra med samar-
betet med Centern. Jag vet inte om det kan vara så.
Vad som dock är väldigt klart och tydligt är att man
har drivit en fråga kraftfullt och brett för att sedan,
helt plötsligt, göra något helt annat när propositionen
skrivs.
Jag var en av dem - flera finns här i kammaren -
som var med i PARK-utredningen, den parlamenta-
riska regionkommittén. Vi hade mycket att diskutera i
den kommittén. Där fanns många olika specialfrågor
och mycket hinder, liksom mycket att komma över-
ens om, diskutera och försöka förhandla sig igenom.
Det fantastiska - tycker jag som varit med i andra
utredningar - är att vi lyckades komma fram till en
gemensam linje, driven inte minst av just Socialde-
mokraterna. Det gjorde att vi trodde att vår PARK-
utredning skulle ha ett stort inflytande på regeringens
proposition. Vi kunde inte ana att något helt annat
skulle komma ur detta.
Som miljöpartist hade jag en del funderingar i
PARK. Det handlade då just om tillblivelsen av de
nya försöksregionerna. Det gällde framför allt tillbli-
velseprocessen i fråga om Västra Götalandsregionen
och länets storlek. Där var Miljöpartiet och Modera-
terna väldigt aktiva för att försöka hindra den gräns-
dragning som man gjorde, nämligen att Skaraborg
togs med. Vi ansåg - även Moderaterna, tror jag - att
det helt enkelt blev ett för stort län och en för stor
region. Med en och en halv miljon medborgare och
49 kommuner blir det lite för stort för att från demo-
kratisk synpunkt kännas riktigt fungerande; med
tanke på att man ska kunna vara deltagande, ha koll
på sina politiker osv.
Det där fick vi inte alls hantera i kommittén; stor-
leken på länet var inte aktuell. Dessutom var man,
tycker jag, väldigt noga under hela kommittéarbetet.
Vi fick väl inga andra signaler än att här var det inte
fråga om att backa, utan här var det fråga om att ut-
veckla den linje som man hade börjat driva. Det gjor-
de att vi fann de olika kompromisslösningarna för,
som vi tyckte, en väldigt vettig utvecklingslinje. Den
innebar helt enkelt ökat regionalt självstyre.
Vad som skedde när regeringen lade fram sin pro-
position var att man helt enkelt ändrade den inrikt-
ningen, som fler här har sagt. Jag vill poängtera att
vad vi nu ser är någonting helt annat. Vi ser en liten
förändring av de kommunalförbund som vi i dag har,
men det är ingen utveckling. Dessutom stärker re-
geringen, vilket majoriteten i utskottet också vill,
länsstyrelsernas roll. Det tyckte vi definitivt inte i
PARK-utredningen. Snarare ville vi avlöva länssty-
relsen och se till att man där sysslar med det man ska
syssla med: framför allt tillsyn men också övervak-
ning av de nationella målens genomförande ute i
landet.
Problemet med själva propositionen blev att vi
försökte hitta en gemensam linje, en oppositionslinje
så att säga. När propositionen lades fram försökte
faktiskt vi i Miljöpartiet kalla ihop alla partierna -
utom Socialdemokraterna eftersom vi visste att deras
ståndpunkt inte alls skulle kunna gå ihop med våra
ståndpunkter. Det gällde alltså att finna en gemensam
ståndpunkt. Moderaterna gjorde genast klart för oss
att de inte ställde upp eftersom deras grundläggande
idé är att mellannivån, regionnivån, inte är deras linje.
Sedan skrev vi en gemensam artikel. Folkpartiet,
Centern, Vänstern, vi i Miljöpartiet samt Kristdemo-
kraterna var med på den. Efter det ställde Vänster-
partiet - av rent taktiska skäl, som jag ser det, men
det kan kanske Mats Einarsson förklara - inte upp på
det avslag på regeringens proposition som vi ville ha.
Jag tycker att det är ett märkligt sätt att bedriva poli-
tik, men det har väl sina förklaringar. Både Mats
Einarsson och Owe Hellberg kan kanske förklara det
senare här.
Vad vi har hamnat i är ett trots allt märkligt be-
tänkande. Det finns alltså en minoritet för det förslag
som PARK egentligen stod för. Det finns också ett
moderat förslag där man säger att Skåne går an, dock
ingen annan region. Denna inkonsekvens, som Nils
Fredrik Aurelius på olika sätt har försökt förklara, är
det väl ändå väldigt svårt att riktigt förstå. Nu har
Nils Fredrik Aurelius framfört en del olika förklar-
ingar till den, men jag menar ändå att de inte är håll-
bara. Man kan inte driva en linje för vissa län och en
annan linje för andra län, dvs. att det som är bra i
Skåne är dåligt i andra län, trots att det finns anknyt-
ningar till ett grannland här eller en historia där. Den
inkonsekvensen får väl väljarna senare säga om de
tycker är okej.
Jag vill avrunda, fru talman, med att säga att Mil-
jöpartiets linje sedan många år har varit att stärka det
regionala självstyret. Det innebär att vi vill ha direkt-
valda regionfullmäktige med beskattningsrätt.
Varför hamnar vi nu i situationen att vi i våra re-
servationer säger att man bör genomföra ett försök
nästa mandatperiod och sedan permanenta det? Jo,
det är därför att vi har lite olika syn på det här. En del
partier vill att det permanentas på en gång. Miljöpar-
tiet accepterar att det finns olika fart här och olika sätt
att ta sig fram till regionala direktvalda fullmäktige
och accepterar t.ex. också regionförbund på vägen,
bara för att ge den tid som behövs för var och en av
regionerna. Det är åtta län som står i kö, som har
anmält sitt intresse. De får nu inte alls vara med. Det
är rätt märkligt, men så är det ju sagt. Ett ännu märk-
ligare problem är att både Västra Götaland och Skå-
ne, som får lov att fortsätta, väl knappast kan se nå-
gon fortsättning efter 2006.
Det skulle vara intressant att höra Lars-Erik Löv-
déns idé om vad som ska hända 2007 med dessa regi-
oner, som då har regionalt självstyre enligt försöken
och har utvecklat olika organ inom sig som då har
fungerat i åtta år. De har i alla fall fungerat väldigt
länge. Frågan är hur man gör då. Kan man backa från
sådant, och vad kostar det i så fall? Vad är konse-
kvenserna av att man nu säger både ja och nej samti-
digt, för det är det jag menar att utskottet gör. Det är
väldigt olyckligt, inte minst för dem som jobbar ute i
de här regionerna; alla offentliganställda och övriga
medborgare.
Det finns en fråga som togs upp här som jag bara
kort ska ta upp innan jag avslutar, och det är frågan
om medborgardelaktigheten. Visst, det har gått för
fort. Det är bl.a. därför som vi behöver de extra åren
för försöket fram till 2006.
Till slut, fru talman, skulle jag vilja yrka bifall till
reservationerna nr 1 och 3 och även till reservation
nr 4. Det är en reservation från Miljöpartiet som
handlar om att den utvärdering som regeringen har
sagt ska ske ska ha ett parlamentariskt inflytande. Jag
anser att det här är så många problem som inte bara
går att mäta, utan det måste också göras politiska
bedömningar.

Anf. 18 KERSTIN KRISTIANSSON KARL-
STEDT (s):
Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till
förslaget till riksdagsbeslut i KU:s betänkande 7 och
avslag på samtliga reservationer.
Diskussionen kring regionfrågan har minst sagt
varit både lång och förvirrande, inte minst i KU:s
utskottsarbete. Efter att ha hört den inledande debat-
ten i dag känner jag mig föranledd att lite grann redo-
visa vad förslaget innebär. Eftersom känslorna har
satts i svall här under diskussionen, känner jag mig
faktiskt nödd att göra detta.
Vad innebär då det här förslaget som skulle vara
både konservativt, centralistiskt och allt annat som
har sagts här i debatten? Jo, förslaget innebär kort och
gott att Skåne och Västra Götaland fortsätter verk-
samheten helt oförändrad även under nästa mandatpe-
riod - alltså ingen förändring mot tidigare. Giltig-
hetstiden för försökslagstiftningen förlängs alltså till
utgången av år 2006.
Det här är alltså en förändring mot det förslag som
fanns i propositionen och som majoriteten i KU har
ställt sig bakom.
För Kalmar och Gotland gäller övergångsreglerna
enligt samverkanslagen. Det är samma beslutanderätt
om medel för regional utveckling som i dag och
handlar om fördelning mellan projektverksamheter,
om företagsstöd och medfinansiering av EG:s struk-
turfondsprogram. Däremot ska kulturpengarna över-
föras till Statens kulturråd. Däri ligger den enda skill-
naden mot tidigare verksamhet i de här två regioner-
na.
På Gotland väljs representanterna till samver-
kansorganet direkt genom att det är kommunfullmäk-
tige som utgör samverkansorgan. För Kalmars del
övergår det tidigare Regionförbundet till att kallas
Kommunalförbund. Dessa regler gäller övergångsvis,
enligt samverkanslagen, under nästa mandatperiod,
alltså t.o.m. 2006 års utgång.
Övriga län som så önskar, och det har varit delade
meningar om hur många de är - omkring 13 har jag
fått besked om, men jag vet inte - kan alltså bilda
samverkansorgan i form av kommunalförbund. Det
blir ett indirekt val, som tidigare har sagts och kritise-
rats här under debatten, men valet sker av förbunds-
medlemmarna i fullmäktigeförsamlingarna.
Kommunalförbundets uppgifter är i korthet att an-
svara för utarbetande och uppföljning av utvecklings-
program för länet, att besluta om prioritering av infra-
strukturåtgärder vid upprättande av länsplaner för
regional infrastruktur, att ansvara för utarbetande av
nya tillväxtprogram för kommande period samt att
bereda ansökningar gällande vissa bidrag från EG:s
strukturfonder. Däremot är den s.k. kulturpåsen borta.
Det här har man, som jag tidigare har sagt, kallat
för konservatism, toppstyrning, centralism, överfö-
rande från regionerna och kommunerna till staten osv.
Jag kan bara konstatera att det inte är vilka upp-
gifter som helst som kommunalförbunden får ta sig
an, utan det handlar om stora utmanande uppgifter.
Det handlar många gånger om att samverka för att få
kommuner, inte minst i glesbygd, att överleva. Det
här är oerhört viktigt, men demokratiaspekten är
också viktig i sammanhanget.
I propositionen och i betänkandet har vi också
diskuterat länsstyrelsernas roll, och den stärks inte,
som jag kan se det i alla fall. Däremot tydliggörs
länsstyrelsens roll. Den tydliggörs bl.a. genom att
länsstyrelsernas styrelser fr.o.m. år 2003 väljs av
regeringen.
Jag tror att det är viktigt med en utvärdering även
i det här sammanhanget för att se över länsstyrelser-
nas verksamhet och ansvarsfördelning i förhållande
till annan statlig verksamhet.
Under den kommande mandatperioden avser re-
geringen också att göra en översyn av uppgiftsfördel-
ningen mellan stat, landsting och kommuner. Det här
har efterlysts lite grann, inte minst från Miljöpartiet
som säger att det ska vara en demokratisk utredning
som tittar närmare på detta.
Syftet är att hitta former för beslutsfattande så att
besluten fattas på rätt nivå. Det här är naturligtvis
viktigt ur många synvinklar sett. Nära beslut ska
fattas nära människorna, medan regionala beslut
kräver en form för detta.
Det är också värt att påpeka att en uppföljning och
utvärdering av den pågående verksamheten kommer
att ske. Nu får jag be Per Lager om ursäkt, för det är
där ni vill ha en parlamentariskt tillsatt utredning. Det
här ska, som jag ser det, ske på två nivåer. Dels har
samverkansorganet självt i uppgift att göra en upp-
följning, dels ska det genomföras en oberoende upp-
följning och utvärdering i slutet på varje mandatperi-
od.
Vilka aspekter och vilket synsätt har man i botten
när man inrättar regionala nivåer och regionalt själv-
styre? Två viktiga kriterier är demokratiaspekten och
effektivitetsaspekten. Demokratieffekten kan vara
ganska svår att mäta efter en så kort försöksperiod.
Därför kan det vara klokt att låta de hittillsvarande
försökslänen fortsätta helt eller delvis som tidigare
under ytterligare en mandatperiod.
Vi har i KU kunnat läsa om att vissa forskare me-
nar att man först efter 10-20 år klart och tydligt kan
utläsa en demokratieffekt av den här försöksverksam-
heten, men det är klart att man inte kan vänta så
länge. Vi vet ju att det, som har antytts här tidigare,
finns ett oerhört intresse ute i landet för att samverka i
för regionen viktiga frågor.
Nu får alla kommuner chansen att samverka i
kommunalförbund inom respektive län liksom i
landstingen, om de så önskar, för att utveckla regio-
nerna. Detta måste ses som något mycket positivt för
regionerna. Nu får man chansen att testa den s.k.
Kalmarmodellen, som för övrigt har lovordats i en
ganska färsk ESO-rapport, som vi naturligtvis har
tagit del av. De intresserade kommunerna och även
landstingen har nu fått verktygen, och det gäller nu
för dem att göra något bra med dem. De kan nu inte
bara inventera de hinder och problem som finns i sina
län utan de kan också se möjligheterna. Då spelar det
ingen roll om det är fråga om det är direkt eller direkt
valt. Det viktiga är att involvera de många männi-
skorna via partiverksamhet, via byalag osv. och få
deras idéer för att i samverkan utveckla deras regio-
ner.
Fru talman! Jag yrkar avslutningsvis än en gång
bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 19 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Kerstin Kristiansson Karlstedt redo-
gjorde för den förbättring som ägt rum i förhållande
till den mycket dåliga propositionen, nämligen att
man i Skåne och i Västra Götaland kommer att få
fortsätta försöksverksamheten under de kommande
fyra åren på samma sätt som tidigare. Detta fanns inte
med i propositionen.
Jag skulle vara intresserad av att höra förklaringen
till att socialdemokraterna i KU nu har landat på
denna i förhållande till regeringens hållning kloka
ståndpunkt. Kanske kan det också intressera flera
andra.
Min andra fråga är rent principiell: Anser Kerstin
Kristiansson Karlstedt att indirekta val är bättre än
direkta, eller är det tvärtom?

Anf. 20 KERSTIN KRISTIANSSON KARL-
STEDT (s) replik:
Fru talman! Jag sade i mitt anförande - men det
kom kanske inte fram riktigt tydligt - att vi i KU har
haft många och långa diskussioner för att komma
fram till ett någorlunda enigt ställningstagande. Dock
finns det också reservationer.
Vad gäller Skåne och Västra Götaland ansåg vi att
det inte förelåg så stora skillnader i förhållande till
förslaget i propositionen. Skillnaden för Skånes vid-
kommande var grovt sett "kulturpåsen". Vi fann att
det i det läget var klokt att vara ödmjuka och böja oss
för de övriga, eftersom skillnaderna var så marginel-
la.
Spörsmålet om indirekta eller direkta val är för
mig ytterst en demokratifråga, och det är från den
utgångspunkten som vi har diskuterat i utskottet.
Handlar demokrati bara om en aktiv valhandling,
eller kan jag påverka politiker bara om de är direkt-
valda? För mig är demokrati något mycket mer. Det
handlar för mig om en vardagskontakt mellan väljare
och valda. Man kan därför se det här som ett inrikt-
ningsbeslut mot mer av ett regionalt styre också ut-
ifrån att det handlar om ett indirekt val.
Jag ser inte någon stor motsättning på den punk-
ten. Jag tycker att det är viktigt att vi som förtroende-
valda har en normal vardagskontakt med våra väljare,
med våra partier och med människor ute i samhället.
Det har inget att göra med indirekt eller direkt val,
om det nu var demokratiaspekten som Bo Könberg
ville få belyst.

Anf. 21 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag förstod av svaret att man inte
tyckte att det inte skulle vara så farligt att låta Skåne
och Västra Götaland få fortsätta och att man därför
sökte enighet med de andra partierna. Men i klartext
handlar det väl helt enkelt om att om inte Skånemo-
deraterna hade fått riksmoderaterna att överge sin
principiella inställning, hade inte heller socialdemo-
kraterna i riksdagens konstitutionsutskott ändrat sig,
och då hade den dåliga propositionen gått igenom.
Jag tror att jag därmed rätt har uppfattat det svar som
jag fick.
Däremot är jag lite mera osäker på hur jag ska
uppfatta svaret på min andra fråga. Det är alldeles
klart att det finns en massa aspekter på demokratin -
det har vi ofta diskuterat - och att en av de viktigaste
förstås är den som nyss nämndes, att vi som företrä-
dare för väljarna har kontakt med dessa och hur den
kontakten upprätthålls. Men min fråga avsåg inte
riktigt det utan var mer generell: Hur ser Kerstin
Kristiansson Karlstedt på frågan om indirekta val och
direkta val? Det finns mängder av andra spörsmål i
samhället, men det var detta som jag frågade om.

Anf. 22 KERSTIN KRISTIANSSON KARL-
STEDT (s) replik:
Fru talman! Ibland levererar man inte riktigt det
svar som man vill ge. Det är klart att direkta val är att
föredra, men nu diskuterar vi en speciell fråga. Regi-
onalt självstyre och statlig länsförvaltning heter det
betänkande som vi diskuterar, och det berör kanske
inte direkt den här frågan. Om man väger in den i vårt
betänkande kommer man fram till det svar som jag
levererade, nämligen att det viktiga i det här sam-
manhanget är att man har kontakt med sina väljare,
med de många människorna ute i regionen, så att
deras stämma blir hörd. Det är det viktiga i det här
sammanhanget, och då har kanske frågan om direkt
eller indirekt val en underordnad betydelse.

Anf. 23 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Jag har förstått att det är önskvärt att
vi klarar voteringen i KU-ärendena i dag om det går.
Därför ska jag nöja mig med att ställa en enda fråga
till Kerstin Kristiansson Karlstedt, nämligen utifrån
det som hon sade om att det hade varit en krånglig
och besvärlig behandling av den här propositionen i
KU, vilket är en riktig beskrivning. Anser Kerstin
Kristiansson Karlstedt att detta på något sätt kan
hänga samman med propositionens kvalitet - med de
förhandsbesked som har kommit eller inte kommit
om propositionen och de eventuella motsägelser och
oklarheter som kan finnas i denna? Eller är det bara
KU:s fel att det har dragit ut på tiden?

Anf. 24 KERSTIN KRISTIANSSON KARL-
STEDT (s) replik:
Fru talman! Den fråga som Nils Fredrik Aurelius
ställde till mig var något knepig, men statsrådet Löv-
dén finns ju här, så frågor om propositionen kan stäl-
las direkt till honom.
Det finns väl olika synpunkter på varför det har
blivit som det har blivit just i KU. Jag har uppfattat
det så att det har varit spretande åsikter i sakfrågan.

Anf. 25 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag ger Kerstin Kristiansson Karlstedt
rätt på en punkt som jag också tog upp i mitt huvud-
anförande, nämligen att det i dagsläget föreligger
väldigt små substansskillnader. Men visst måste väl
Kerstin Kristiansson Karlstedt instämma i att det är
fråga om inriktningsbeslut och att det är skillnad
mellan att framställa en kvist som en kvist och att
framställa en kvist som en gren. Är det inte så att den
framtida inriktningen avgörs här?
Jag börjar kanske bli gammal och lomhörd, men
jag tyckte faktiskt att Kerstin Kristiansson Karlstedt
sade att betänkandet heter Regional självstyrelse och
statlig länsförvaltning. För säkerhets skull vill jag för
protokollet säga att det heter Regional samverkan och
statlig länsförvaltning. Det handlar inte om självsty-
relse i egentlig mening.

Anf. 26 KERSTIN KRISTIANSSON KARL-
STEDT (s) replik:
Fru talman! Jag ber om ursäkt om jag citerade fel
i betänkandet.
Ingvar Svensson! Vi har också i utskottet haft en
liten diskussion om inriktningsbeslut. Visst är det
fråga om en inriktning mot större regionalt självbe-
stämmande. Nu citerar jag inte utan använder mina
egna ord.
Inriktningen är den. Oavsett om man väljer att
kalla det samverkansorgan i form av kommunalför-
bund eller något annat, så är ju inriktningen den att
man ska samverka ute i kommunerna för att nå en
bredare effektivitet och för att beslut ska fattas på rätt
nivå så att de fattas närmare de många människorna
som besluten drabbar.

Anf. 27 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag ska inte förlänga debatten alltför
mycket på den här punkten. Det här med indirekta val
har vi ju kanske klarat av tidigare. Där avviker soci-
aldemokraterna från folksuveränitetsprincipen.
Men Kerstin Kristiansson Karlstedt nämnde en
annan princip, nämligen effektivitetsprincipen, som
skulle användas i det här sammanhanget. Menar
Kerstin Kristiansson Karlstedt verkligen att det är bra
ur effektivitetssynvinkel att en enskild kommun kan
obstruera och sabotera regional samverkan?

Anf. 28 KERSTIN KRISTIANSSON KARL-
STEDT (s) replik:
Fru talman! Självfallet menar jag inte det, och det
förstår väl Ingvar Svensson också. Vad jag menar i
det här sammanhanget är att små kommuner kan
samverka i för regionen bra saker så att man lyfter
regionen. Det här ser man inte minst i glesbygds-
kommuner. Jag, som kommer från Västernorrlands
län - det sades tidigare att man var så ledsen över det
här beslutet, vilket man inte alls är - vet att det här
med samverkan kommuner emellan många gånger är
en överlevnadsfråga. Här ser många av Norrlands-
kommunerna - jag skulle tippa att det är så i södra
delen av landet också, t.ex. i Småland, Värmland,
Dalarna m.fl. - möjligheter att kunna samverka för att
över huvud taget kunna överleva.

Anf. 29 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tror trots allt att det krävs ytterli-
gare förtydligande med anledning av Ingvar Svens-
sons fråga. Jag skulle vilja vända frågan så här till
Kerstin Kristiansson Karlstedt: På vilka grunder har
socialdemokraterna nu kunnat ta det ställningstagan-
de i utskottet som vi nu snart också ska ta beslut om i
kammaren, nämligen att de direktvalda organen med
direktvalda socialdemokratiska företrädare i Västra
Götaland och Skåne tydligen hanterat sin rätt att över
sig själv bestämma på ett sådant felaktigt sätt att
resten av Sveriges förtroendevalda - socialdemokra-
ter, moderater och andra partiers företrädare - måste
ha en landshövding som överrock? Vad är det för
underlag som har gjort att socialdemokraterna nu har
tagit detta beslut att direktvalda förtroendevalda som i
Västra Götaland och Skåne har skött sig så att resten
av landet inte kan över sig själv bestämma?

Anf. 30 KERSTIN KRISTIANSSON KARL-
STEDT (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte om jag uppfattade frågan
rätt, men Åsa Torstensson menade väl kanske: Varför
får inte övriga landet bedriva en försöksverksamhet
liknande den i Västra Götaland och Skåne?
Utifrån att ha deltagit i diskussionerna kring de
här frågorna, inte bara här i Sveriges riksdag utan
också lite grann i hemlänet och annorstädes känner
jag så här: Vi måste skynda långsamt i den här frå-
gan. Att släppa försöksverksamheten ända ut efter
fyra års försök kanske är att ta i. Är det då inte klokt
att följa försöksverksamheten under nästkommande
mandatperiod, utvärdera den, samtidigt göra en över-
syn av ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och
kommun och därefter se vad man kan komma fram
till för någonting.
Vi vet ju, Åsa Torstensson, att det finns forsk-
ningsrapporter som säger att den effekt som Åsa
Torstensson är så livlig att uppamma, nämligen de-
mokratieffekten - och jag också för den delen - kan
man inte utröna och utläsa efter så här kort tid, och
den tycker jag är så pass viktig att vi åtminstone bor-
de kunna se en inriktning på den innan vi så att säga
släppte loss allt.

Anf. 31 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Det var ju intressant, det sista som
Kerstin Kristiansson Karlstedt säger. Det är ju också
en del av den ambition som faktiskt fanns i PARK-
utredningen, dvs. att tillåta nya försök med också nya
direktvalda organ. Men det är just detta som social-
demokraterna tillsammans med moderaterna förhind-
rar: möjligheterna för nya regioner att utvecklas ut-
ifrån ett självbestämmande.
För visst är det så, fru talman, om jag får vända
mig till Kerstin Kristiansson Karlstedt utifrån kärn-
frågan: Visst handlar det om folkstyre eller landshöv-
dingestyre och folkstyre eller landshövdingemakt?
Jag kommer fortsatt, som centerpartist, att välja folk-
styre, och i min enfald trodde jag att också socialde-
mokraterna, med sin bakgrund, hade kampen mot
överheten med sig. Men med det underlag vi har med
oss är företrädaren för Socialdemokraterna och mode-
raterna eniga om att stärka landshövdingemakten.

Anf. 32 KERSTIN KRISTIANSSON KARL-
STEDT (s) replik:
Fru talman! Självfallet är det så att vi värnar folk-
styret. Trodde Åsa Torstensson någonting annat? Det
är väl att spetsa till frågan något i överkant, tycker
jag!
Sedan förklarade jag i förra replikskiftet att i av-
vaktan på översyn, utvärdering och sådant så kanske
det är klokt att skynda långsamt. Det kanske är klokt
att avvakta och utvärdera de försök som är på gång
för att sedan kanske gå åt det ena eller andra hållet.
Men man kan inte vänta så länge, eftersom det finns
en entusiasm ute i länen och i regionerna för att börja
någon form av försök och samverkan. Därför är detta
med kommunalförbund, tycker jag, en väldigt bra
lösning underhand.

Anf. 33 MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Jag vill börja med att instämma med
Ingvar Svenssons välkomnande av statsrådet Lövdén
i debatten. Vi gillar statsråd! Vi vill gärna ha fler
statsråd, i alla fall närvarande här i kammaren.
Fru talman! Moderata samlingspartiet har i den
här frågan uppvisat en beundransvärd kreativitet när
det gäller att framställa den egna partilinjen som
spikrak. För oss andra kommer det väl alltid att vara
en gåta varför försöksverksamheten med utökat regi-
onalt ansvar är usel vänsterpolitik i Västra Götaland
medan den är lysande moderatpolitik i Skåne. Det är
svårt - det är flera som har varit inne på det redan -
att helt vifta bort misstanken att interna partihänsyn
här har varit viktigare än politiska ståndpunkter. Men
det är ju strängt taget inte vårt problem.
Frågan om den politiska organisationen på regio-
nal nivå, om den statliga regionala förvaltningen och
om formerna för samverkan mellan dessa båda funk-
tioner har en lång historia från den tidiga medeltidens
landskap och deras ting - ibland våldsamt idealisera-
de som något slags nordisk urdemokrati - via 1634
års länsindelning, 1635 års landshövdingeinstruktion,
inrättandet av de moderna landstingen 1862 och 70-
talets författningsdiskussion fram till dagens diskus-
sion om regional samverkan. Genom denna historia
går en röd tråd av kamp för fördjupad demokrati och
en konflikt, ibland öppen och ibland latent, mellan en
strävan efter regional självstyrelse och behovet av
statligt ansvar på regional nivå.
Den minst riskabla förutsägelse man kan göra är
nog att det här betänkandet inte kommer att lösa alla
de problem som finns eller att avsluta debatten. Vare
sig regeringen i sin proposition eller utskottet har
några sådana förhoppningar. Det kammaren har att ta
ställning till är några viktiga steg på vägen mot en
mer stabil och bättre förankrad lösning för den regio-
nala organisationen i vårt land.
Innan jag går in på utskottets förslag i betänkandet
vill jag mycket kortfattat skissera den grunduppfatt-
ning om den regionala demokratin som har väglett
oss i Vänsterpartiet i vårt arbete med de här frågorna,
både i PARK-utredningen och här i riksdagen.
Vi menar att det regionala självstyret ska utövas
av direktvalda församlingar, regionfullmäktige. Dessa
ansvarar dels för dagens landstingsuppgifter, dels
merparten av de uppgifter som i dag ligger på statliga
länsmyndigheter, framför allt länsstyrelserna. Region-
fullmäktige ska ha ansvaret för den regionala när-
ingspolitiken, för samverkan med universitet och
högskolor när det gäller forskning och utveckling i
regionen, för de övergripande miljöfrågorna, för vår-
den och omsorgen, för den utbildning som inte bäst
sköts av kommunerna, för en regional kulturpolitik
och för kommunikationer liksom för övergripande
planering av regional utveckling. De statliga myndig-
hetsuppgifter som kvarstår, framför allt statens ansvar
för tillsyn och kontroll på olika områden, bör sam-
manföras till ett statligt länskontor. Landshövdinge-
ämbetet bör avskaffas.
Malisen påstår förresten att Vänsterpartiet numera
har bytt åsikt och anser att landshövdingarna ska
avskaffas i alla län utom i Jämtland. Jag kan demente-
ra detta. Visserligen är jämtlänningarna att gratulera
till sin nya landshövding, men vi vidhåller vår princi-
piella hållning trots denna kloka utnämning.
Regeringen föreslog i sin proposition att den nu-
varande försöksverksamheten med s.k. regionala
självstyrelseorgan i Skåne, Västra Götaland, Kalmar
län och Gotland skulle avbrytas och ersättas med en
ny modell byggd på samverkan i kommunförbund. Vi
menar att det skulle vara mycket olyckligt att i förtid
avbryta eller ändra villkoren för försöken med två
direktvalda regionala självstyrelseorgan.
Vi motionerade därför om detta. Det är självklart
med stor glädje som vi kan konstatera att utskottets
majoritet nu föreslår bifall till vår motion på båda
dessa punkter. Vi noterar också ett bifall till vårt
yrkande om förtydligande av lagtexten om samver-
kansorganens befogenheter.
Tre bifallsyrkanden i samma betänkande skulle
inte jag vilja beskriva som att vi "under tystnad an-
slutit oss till s och m", som Ingvar Svensson påstod.
Vänsterpartiet kan alltså konstatera att vi i de vik-
tigaste frågorna nått framgång men också att mycket
återstår att göra innan vi har fått riktig ordning på den
regionala demokratiska organisationen. Vi är emel-
lertid rätt övertygade om att erfarenheterna kommer
att tala för en utveckling i den riktning som jag skis-
serade förut med en tydlig ansvarsfördelning med
mellan staten och de regionala, folkvalda organen.
Det är en modell som både råder bot på dagens frag-
mentisering och ansvaret och onödiggör dubbla
strukturer där kommunförbund byggs upp parallellt
med landstingen.
Den nya modell för regional samverkan som re-
geringen föreslår tror vi inte är den långsiktigt bästa
lösningen. Men vi har ändå inte velat yrka avslag på
propositionen. Bland vissa regionala företrädare från
olika partier har det funnits farhågor om att den nya
modellen är ett försök från den stygga centralmakten
att sätta stopp för en fortsatt regional demokratise-
ring. Vi ser det inte så.
Vi har lyssnat på dem som ser denna modell som
en möjlighet att fortsätta att utveckla och fördjupa det
regionala ansvaret när den direktvalda modellen av
ett eller annat skäl ännu inte är möjlig. Därför kan vi
inte stödja det avslagsyrkande som föreligger från
Kristdemokraterna, Centern, Folkpartiet och Miljö-
partiet. Detta ställningstagande är inte taktiskt i någon
mening, och det överensstämmer också med vår mo-
tion till propositionen.
På ett par punkter har vi från Vänsterpartiet avvi-
kande uppfattningar. Det gäller dels tillsättande av
länsstyrelsens styrelse, dels frågan om jämställdhets-
experter. Vi har valt att inte reservera oss på dessa
punkter. Men jag vill ändå understryka att vi står fast
vid våra uppfattningar.
Vad gäller länsstyrelsens styrelse föreslås nu att
denna i fortsättningen ska utses av regeringen och
inte av landstingsfullmäktige för att tydliggöra Läns-
styrelsens roll som företrädare för staten. Vi menar att
detta är rimligt i de län som är försökslän. Däremot
borde den hittillsvarande ordningen gälla i de län som
inte är försökslän. Vi avstår dock från att reservera
oss mot bakgrund av den fortsatta översyn som re-
geringen aviserar. I den översynen kommer frågan
med nödvändighet upp.
När det gäller den andra punkten, jämställdhets-
experterna, är vi helt ense med regeringen när den
skriver: "Länsstyrelsens direkta ansvar för att omsätta
jämställdhetspolitiken i länet - - - motiverar en sär-
skild reglering i länsstyrelseinstruktionen." Vi menar
att det dessutom motiverar att kravet på jämställd-
hetsexperter finns kvar.
Länsstyrelserna måste naturligtvis även i fortsätt-
ningen ha ett antal olika experter till sitt förfogande.
Men när nu detaljregleringen av dessa föreslås för-
svinna kan det förefalla rimligt att inte heller jäm-
ställdhetsexperterna lagregleras. Vi utgår från att
regeringens instruktion utformas så att det i praktiken
blir omöjligt för länsstyrelserna att inte ha jämställd-
hetsexperter. Vår erfarenhet är att dessa spelar en
viktig och mycket positiv roll.
Fru talman! Efter en något komplicerad utskotts-
behandling, där vi stundtals ägnade mer tid och tan-
kemöda åt propositionsordningar än åt regionfrågan i
sig, är vi nu redo att om ett tag gå till beslut. Ut-
skottsbetänkandet visar att de som säger att utskotten
och riksdagen bara är transportkompanier för effektu-
ering av regeringens beställningar har fel. Riksdagen
och utskotten spelar en aktiv och självständig roll i
vår demokrati. Det är något som alla regeringar trots
allt bör vara rätt tacksamma för.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkan-
det.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.56 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

7 § Frågestund

Anf. 34 TALMANNEN:
Kammarens sammanträde återupptas nu för riks-
dagens frågestund.
I dagens frågestund medverkar följande statsråd:
Statsrådet Ingela Thalén, statsrådet Mona Sahlin,
statsrådet Leif Pagrotsky, statsrådet Ulrica Messing
och socialminister Lars Engqvist.
Socialförsäkringsministern besvarar såväl allmän-
politiska frågor som frågor inom sitt ansvarsområde.
Övriga statsråd besvarar var och en frågor inom sitt
eget ansvarsområde.
Jag vill påminna både ledamöter och statsråd om
behovet av största möjliga koncentration och snabb-
het så att vi hinner med så många frågor som möjligt.
Postservice

Anf. 35 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Mona
Sahlin.
Centerpartiet har i riksdagen och i många andra
sammanhang ställt krav på och visat på vikten av en
grundläggande och decentraliserad service över hela
landet. Vi har under de senaste veckorna på olika sätt,
via medierna eller i direktkontakt med enskilda med-
borgare, i landet sett hur postens service har fått ab-
surda konsekvenser för enskilda människor, framför
allt äldre och sjuka. Det har ställts krav på stora eko-
nomiska ersättningar för att kunna få posten utsänd.
Nu har posten aviserat att man ska stoppa den plane-
rade förändringen av sin lantbrevbärarservice.
Kommer ministern att vidta några åtgärder nu för
att se till att det ges rättvis och likvärdig postservice
för hela landet?

Anf. 36 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Regeringen har för en tid sedan anta-
git en lag om grundläggande kassaservice i hela lan-
det och där också skjutit till pengar i budgeten till
posten. Hela uppläggningen på den lagstiftningen
handlar om att kunna garantera den grundläggande
kassaservicen på ett likvärdigt sätt i hela landet.
Men jag kan i dag inte svara i detalj när det gäller
hur posten i sin tur kommer att svara upp mot detta
och hur man kommer att organisera verksamheten.
Det som riksdag och regering mycket tydligt har sagt
är att det ska finnas grundläggande kassaservice i hela
landet. Det är oerhört viktigt att se till att så sker.

Anf. 37 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Jag är medveten om just de förslagen
och besluten. Men det som de facto är verkligheten
för enskilda invånare ute på en landsbygd som inte
kan anses som extrem glesbygd är att de trots allt
hamnar i en situation där de ska lämna ersättning med
mellan 3 000 och 8 000 kr för att få post erhållen till
sina brevlådor. Detta beror då på den glesa bebyggel-
sen, med färre än två invånare per kvadratkilometer.
Frågan bör nog lyftas fram återigen. Det är viktigt
att ministern vidtar åtgärder för att ge alla invånare en
rättvis och likvärdig service över hela landet.

Anf. 38 MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag är ansvarigt statsråd för det som
handlar om lagstiftningen om bl.a. postservicen. Det
är det som jag har redogjort för. Både jag och den
minister som är ansvarig för posten, nämligen Björn
Rosengren, följer mycket noga hur servicenivån är.
Lagstiftningen handlar om kassaservicen, och det är
förvisso en annan sak än det som Åsa Torstensson tog
upp. Men jag kan försäkra att jag återigen ska disku-
tera detta med min kollega och att vi följer postens
åtaganden mycket noga. Mer än så kan jag inte säga i
dag.
Kostnaden för EU-toppmötet i Göteborg

Anf. 39 CECILIA MAGNUSSON (m):
Fru talman! Min fråga är allmänpolitisk.
Regeringen var värd för EU-toppmötet i Göteborg
i juni förra året. Polismyndigheten i Göteborg fick då
uppdraget att garantera trygghet och säkerhet vid och
omkring mötet. Vi kommer alla ihåg de fruktansvärda
scener som utspelades på Göteborgs gator. Hela
svenska folket chockerades. Vi kommer också ihåg
att toppmötet genomfördes i stort sett som planerat.
Men detta kostade. Polismyndigheten har nu räk-
nat ihop summorna. 145 miljoner kronor saknas. Vem
står för notan? Rikspolisstyrelsen har sagt att Göte-
borg ska göra det. Men jag tycker att regeringen ska
stå för notan. Tänker regeringen stå upp, ta ansvaret
och betala de 145 miljoner kronorna?

Anf. 40 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag tycker kanske inte riktigt att det
var en allmänpolitisk fråga, utan mer en budgetfråga.
Men jag ska naturligtvis svara på den i alla fall.
Självfallet måste Rikspolisstyrelsen vara den som
har ansvaret under löpande budgetår för kostnader
oavsett i vilket polisdistrikt kostnaden uppstår. Inom
Rikspolisstyrelsen gör man naturligtvis en fördelning.
Detta är en fråga som är ganska specifik för Justi-
tiedepartementet, som är ansvarigt för just myndig-
heten. Jag utgår från att justitieministern håller sig
underrättad om frågan.

Anf. 41 CECILIA MAGNUSSON (m):
Fru talman! Jag kan informera ministern om att
man har sagt på Justitiedepartementet att man inte
kan ge besked förrän tidigast i april. Men då har det
gått en fjärdedel av året, och de insatser som behövs
måste påbörjas nu! 145 miljoner kronor är en tiondel
av myndighetens hela budget. Därför behövs det ett
besked nu från regeringen om att man står för kostna-
derna för hela EU-toppmötet. Regeringen var värd,
och regeringen måste också stå för de kostnader som
uppkom.

Anf. 42 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Om Cecilia Magnusson genom Justi-
tiedepartementet har fått besked om att departementet
kan ge besked till Rikspolisstyrelsen i april så utgår
jag ifrån att det är en bedömning som man har gjort
på Justitiedepartementet som är grundad på sakligt
underlag.
Prostitution

Anf. 43 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till socialminister
Lars Engqvist.
Den 1 januari 1999 blev det kriminellt att köpa
sexuella tjänster i Sverige. Syftet med lagen var att
minska prostitutionen, hindra nyrekrytering och mar-
kera att samhället inte accepterar sexköp.
Det finns i dag ca 2 500 prostituerade. Av dessa
går ca 300 på gatan. Sexköpslagen har inneburit att
könshandeln har ändrat form och flyttat från gatan till
bordeller och Internet. Den totala prostitutionen har
inte minskat. Tre fjärdedelar av alla polisanmälningar
rör den minimala gatuprostitutionen. Åtgärderna sätts
in där de syns, men inte där prostitutionen ökar.
Min fråga är: Vad avser ministern att göra för att
få bukt med prostitutionen och se till att åtgärderna
sätts in där den är som störst - på bordeller och via
Internet?

Anf. 44 Socialminister LARS ENG-
QVIST (s):
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att först kon-
statera att det inte finns några planer på att ändra
lagen. Det påpekas då och då att vi kanske gjorde fel
när vi införde lagen. Jag menar att det var en riktig
lagstiftning, och jag menar att det är viktigt att vi
upprätthåller tilltron till lagen.
Det är frågan om dels polisens, dels socialtjäns-
tens arbete, som måste kombineras. Polisen bör na-
turligtvis följa utveckling och se till att man också
följer prostitutionen i den mån den byter form från
gatuprostitution och flyttar in på klubbar eller - som
också har påpekats - in i lägenheter och mer undan-
skymda ställen. Det är viktigt att polisen följer upp
detta.
Men det är lika viktigt att socialtjänsten utför ett
aktivt arbete och ger stöd till de kvinnor som behöver
komma ifrån sin situation och som behöver hjälp för
att komma ifrån prostitutionen. Det är socialtjänstens
och polisens ansvar att detta görs.
Det viktigaste gäller dock dem som för fram tan-
ken på att vi ska ändra lagstiftningen och inte ha kvar
en lagstiftning som kriminaliserar också männen när
det gäller prostitutionen. Deras önskemål tänker jag
inte gå till mötes.

Anf. 45 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Fru talman! Där tror jag att vi är överens. Vi ska
inte ta bort lagen. Frågan är bara hur man ska kunna
se till att den inte blir så uddlös. Man måste angripa
prostitutionen där den har bytt form. I spåren av sex-
köpslagen som den ser ut nu har det nämligen också
blivit så att när man hittar män som man misstänker
vara kriminella så sänder man inte brev hem till dem
utan till arbetsplatsen. Detta gör man för att man vill
skydda kvinnan, och det gör att den tredje parten, dvs.
den ovetande kvinnan, kan drabbas av både aids och
andra könsrelaterade sjukdomar. Det är en del av
sexköpslagen som man inte har tänkt på.
Därför är det viktigt att den efterlevs och att man
också beaktar de ovetande kvinnornas situation.

Anf. 46 Socialminister LARS ENG-
QVIST (s):
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att diskutera
både med polismyndigheterna och med socialtjänsten
om deras arbetsmetoder. Det är jag gärna beredd att ta
initiativ till. Men detta är till sist polisens och social-
tjänstens ansvar. Och det är framför allt deras ansvar
att de samverkar kring det arbetet, men jag ska gärna
stimulera en sådan diskussion.
Taxorna på Öresundsbron

Anf. 47 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Leif
Pagrotsky angående priserna på Öresundsbron.
Glädjande nog har vi fått höra att den danska reger-
ingen eventuellt kommer att gå med på en ändring av
lagstiftningen när det gäller detta att man ska skatta
där man bor och inte där man arbetar, som nuvarande
regler innebär. Jag tror att det är väldigt viktigt för
integrationen.
Men tyvärr har vi fortfarande väldigt höga priser
på Öresundsbron. Om man kör med bil kostar den
ungefär 500 kr tur och retur om man inte har speciella
rabatter, och då måste man resa väldigt ofta. Tågtrafi-
ken kostar minst 140 kr. Om man dessutom reser
efter tolv på natten tillkommer 50 kr. Detta är en
väldigt viktig fråga, inte minst för ungdomar som har
låga inkomster. Dessutom är det självfallet en viktig
integrationsfråga.
Jag skulle vilja fråga om regeringen kan tänka sig
att arbeta för sänkta priser, gärna i samarbete med den
danska regeringen.

Anf. 48 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Det är väl bekant att jag ända sedan
bron öppnades, och faktiskt långt innan dess också,
har uttryck precis den åsikt som Hillevi Larsson ger
uttryck för, nämligen att dagens brotaxor är för höga.
De är ungefär lika höga som de taxor som diskutera-
des från allra första början. De är så höga att de utgör
en broms för integrationen i regionen.
Nu tycks detta också har gått upp för styrelsen i
brokonsortiet. De har nu börjat experimentera med
lägre priser på olika sätt. De säger själva att de har
fått en positiv reaktion från trafikanterna. Intäkterna
ökade när priserna sänktes. Jag hoppas att detta leder
till att också den danska regeringen, som hittills
mycket aggressivt motsatt sig den här typen av för-
ändringar, kan övertygas om att detta är en väg att
fortsätta framåt.
Men det finns många andra viktiga saker också.
Skattefrågan är oerhört viktig. Vi har en massa
krångel och byråkrati. Jag vill nämna den mycket
speciella frågan om taxikrånglet som bromsar integ-
ration för den del av kollektivtrafiken som denna
utgör. Vi kommer att jobba aktivt med detta tillsam-
mans med den nya danska regeringen vars åsikter vi
ännu inte känner. Vi kommer att trycka på för att få
en utveckling i den riktning som vi gillar.

Anf. 49 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag är mycket nöjd med det svaret.
Jag skulle vilja påpeka att brofrågan är en ungdoms-
fråga, en klassfråga och en integrationsfråga. Det är
även viktigt att de som vill studera på andra sidan
sundet har råd att resa fram och tillbaka.
Om en sänkning priserna till t.ex. en tredjedel av
dagens pris skulle leda till en tredubbling av resandet
över bron skulle det inte påverka avbetalningstakten
för brobygget. Man har ju allt att vinna på detta. Fler
skulle resa, och man skulle få större integrationsef-
fekter till samma kostnad.
Det gläder mig att ni arbetar vidare med den här
frågan och de andra integrationsfrågorna som statsrå-
det själv nämnde.

Anf. 50 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Jag vill gärna understryka de icke
ekonomiska aspekterna här också. Det viktigt med
brotaxor, och det är viktigt hur skatterna ligger. Men
jag vill gärna lyfta fram frågan om krångel.
I dag är det nästan en livsuppgift att sköta sin var-
dag om man bor på båda sidor om sundet. Man måste
lära sig svåra frågor som myndigheterna inte kan ge
raka svar på. Om jag bor i Sverige och har en stuga i
Sverige och arbetar i Danmark, var får jag då göra
ränteavdrag? Är det där huset ligger men där jag inte
har några inkomster? Eller är det där jag arbetar men
inte har något hus? Vet banken det? Vet lokala skat-
temyndigheten det? Tyvärr är svaret ofta nej.
Vi har också den här konstiga taxibyråkratin -
taxikrånglet. En svensk taxi får inte ta upp en svensk
passagerare och köra hem honom, utan han måste
ringa från Danmark till Sverige och beställa en taxi
som kör tom över samtidigt som det går tomma
svenska bilar på väg tillbaka. Det går inte att få en
körning tur och retur, utan bilen måste gå tom ena
vägen. Man måste betala två avgifter och smutsa ned
miljön två gånger för att få en passagerare tur och
retur över sundet. Så kan vi inte ha det. Danmark har
visat sig vara ett krångelsamhälle. Kanske kommer
bron att innebära att det blir lite enklare att leva också
i Danmark.
Tjänstepension för ogifta

Anf. 51 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Ingela Thalén. Den handlar om tjänstepensioner och i
synnerhet om tjänstepensionerna för dem som är
ogifta.
År 1998 fastställde kommunerna och landstingen
ett nytt pensionssystem. Det fick den konsekvensen
att de personer som inte var gifta fram till december
1997 inte omfattas av det här nya systemet och per
automatik får en lägre pension. Det blir stora ekono-
miska effekter av detta. Det kan uppgå till 150 000 kr
för t.ex. en sjuksköterska som har jobbat inom vården
i 20 år om man jämför med hennes kollega som har
jobbat lika länge och varit gift.
Jag vill fråga statsrådet Ingela Thalén vilka åtgär-
der hon är beredd att vidta för att det inte de som är
ogifta ska diskrimineras.

Anf. 52 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag måste nog be Tasso Stafilidis om
ursäkt. Den här frågan var helt ny för mig.
Tjänstepensioner i kommunerna tillhör kanske
inte riktigt det allmänna socialförsäkringsområdet.
Om detta är en avtalsuppgörelse mellan de anställda i
kommunerna och kommunerna som arbetsgivare ber
jag att få återkomma i den frågan efter att ha analyse-
rat den. Jag måste för min egen del skaffa den här
kunskapen.

Anf. 53 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Jag tackar för svaret och har förståel-
se för om frågan är helt ny för statsrådet.
Det är en tjänstepensionsfråga. Det är kommuner-
na och landstingen som har ansvar för den. Men jag
skulle ändå rent principiellt vilja höra vad statsrådet
har för synpunkter på att ogifta och gifta behandlas
olika på det här sättet, framför allt när det gäller en
retroaktiv behandling.

Anf. 54 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag ska inte gå in på den förhandling
eller uppgörelse som uppenbarligen har skett mellan
de båda förbunden och organisationerna inom det här
avtalsområdet. Jag kan bara säga att i det allmänna
tjänstepensionssystemet, dvs. i ålderpensionssyste-
met, förekommer inte den typen av olikheter.
Arbetsmarknaden i Öresundsregionen

Anf. 55 EWA THALÉN FINNÉ (m):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Pagrotsky om krånglet i Öresundsregionen, som han
själv uttryckte det. Den som inte är fast anställd utan
arbetar deltid, på timvikariat eller frilansar i Öre-
sundsregionen och inte arbetar i båda länderna under
samma vecka och har en a-kassa måste, enligt AMS
sätt att se på saken, pendla mellan den svenska och
den danska a-kassan. Arbejdsdirektoratet i Danmark
ser däremot det här lite mer pragmatiskt. De har den
åsikten att man är inskriven i a-kassan där man har
sin huvudsakliga anställning.
Jag har ett exempel. En servitör som bor i Malmö
har timvikariat och jobbar både i Sverige och Dan-
mark men i regel inte på båda platserna under samma
vecka. Han får lämna inträdesansökning och utträdes-
ansökning till a-kassor innan de har hunnit verkstäl-
las. Jag undrar om statsrådet kan tänka sig att göra
något åt saken.

Anf. 56 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Detta sätter fokus precis på det jag
försökte säga i mitt förra inlägg. Det är ett oerhört
krångel att leva sitt liv på två sidor om gränsen i
samma arbetsmarknadsregion och på samma bo-
stadsmarknad. Detta är saker som vi uppmärksammat
sedan bron har börjat fungera och det blir allt vanliga-
re att hitta detta. Vi måste lösa dessa problem i takt
med att de dyker upp.
Den grundläggande frågan är att vi sedan några år
tillbaka har en ordning som innebär att alla försäk-
ringssystem som har att göra med jobbet följer det
land där man arbetar, i det här fallet Danmark.
Allt som gäller sjukvård, bostadspolitik och barn-
bidrag följer det land där man bor. Gränsen är svår att
dra i det enskilda fallet.
Både svenska och danska arbetsförmedlingsmyn-
digheter och socialförsäkringsmyndigheter jobbar nu
med att skapa smidigare lösningar. Jag beklagar att
det inte har skett tidigare, men det är först nu som det
har blivit kraft i frågorna och man har fått motivation
att prioritera detta.
Detta måste bli bättre. Så här får det inte fortsätta.

Anf. 57 EWA THALÉN FINNÉ (m):
Fru talman! Tack för svaret. Jag har tidigare ställt
den här frågan till Björn Rosengren. Jag fick då ett
skriftligt svar som sade att Björn Rosengren inte fann
några skäl över huvud taget att göra något åt situatio-
nen.
Jag tycker att det rimmar illa med högtidstalen om
en integrerad arbetsmarknad. Det är självklart att det
är problematiskt att lösa vissa delar. Men det faktum
att man i Danmark har en mer pragmatisk syn på
vilken a-kassa man ska vara skriven i än vad vi har i
Sverige tycker jag att man borde kunna titta närmare
på för att försöka lösa.

Anf. 58 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Jag föredrar att närma mig den här
frågan principiellt. Detta är inte mitt sakområde, lika
litet som socialförsäkringsfrågorna i det här området
är det.
Det här är ett problem som återkommer på områ-
de efter område. Det är helt fel att säga att man på
svensk sida inte har tagit det här på allvar.
Vi driver på. Vi vill ha enklare lösningar. I Sveri-
ge har vi högre krav på enkelhet när det gäller by-
råkratisk ordning än vad man har på dansk sida. Först
nu har det blivit tryck på detta också i Danmark. Vi är
inte felfria. Vi har också bidragit till krånglet. Men
när jag träffar min danske kollega är det normalt vi
som kommer med krav på förändringar och smidigare
lösningar. Vi vill ha en hemvistprincip som gör att
alla förmåner följer de regler som gäller där man bor.
Det är klart och enkelt och redigt. Så hade vi det
förut.
I Danmark åberopar man gemensamma EU-regler
som ger andra resultat och som har skapat de här
gränsdragningstvisterna. Vi måste lösa detta - ju förr
dess bättre - på ett sätt som är enkelt för alla inblan-
dade arbetsgivare och löntagare så att det blir enkelt
och naturligt att ta ett extraknäck på den ena sidan
även om man har sitt fasta jobb på den andra.
Vården i Norrlandslandstingen

Anf. 59 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till socialmi-
nistern.
I partiledardebatten häromdagen talade statsmi-
nistern om den dåliga vården i det borgerligt styrda
Stockholms läns landsting. Sanningen är att förhål-
landena är ändå sämre i de s-styrda Norrlandslands-
tingen. Där får man t.ex. vänta fyra år på en hörappa-
rat på vissa ställen.
Jag vill fråga socialministern: Är socialministern
beredd att verka för att samtliga landsting i landet
inför en rätt att söka vård i annat landsting om det
egna inte kan erbjuda vård i rimlig tid?

Anf. 60 Socialminister LARS ENG-
QVIST (s):
Fru talman! Det var modigt av Yvonne Ångström
att just i dag ta upp frågan om hur det egentligen
ligger till i Stockholms läns landsting.
Situationen är den att politikerna i Stockholms län
ska ha beröm på några områden. Det handlar om ett
antal ganska få diagnoser där man i dag inte har några
väntetider. I övrigt är Stockholms sjukvård ett moras.
Det finns ingen barnsjukvård som fungerar. I dag är
tidningarna fyllda av kritik för att barnsjukvården har
kollapsat. Primärvården i Stockholms län är usel. Vi
har ingen barn- och ungdomspsykiatri att tala om.
På punkt efter punkt när det gäller övriga områden
är Stockholms läns sjukvård mycket bristfällig. En
undersökning som Svenskt näringsliv, alltså gamla
SAF, har gjort visar att när det gäller patienternas
förtroende för sjukvård kommer Västmanland först,
därefter följer Jönköping och Blekinge. Stockholms
län kommer långt ner.
Medborgarna i Stockholms län har förlorat förtro-
endet för sjukvården i Stockholms län.
Jag är beredd att verka för att vi inte ska ha några
väntetider när det gäller behandlingar i sjukvården.
Ingen ska behöva vänta mer än tre månader. Det är
det vi nu arbetar med oavsett vilken del av Sverige vi
talar om.

Anf. 61 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Fru talman! Det låter ju bra att man är modig. Jag
hade faktiskt inte läst detta.
Jag håller fast vid att det är uselt i många Norr-
landslän. Jag tackar för att socialministern är beredd
att verka för att vi ska ha högst tre månaders väntetid,
och hoppas att det dröjer väldigt kort tid innan det blir
genomfört.
Premiepensionsfonderna

Anf. 62 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Ingela
Thalén som handlar om etiska aspekter på premie-
pensionsfonder.
Jag har skrivit motioner om det några gånger.
I Sverige har man skrivit under flera internatio-
nella konventioner, bl.a. barnkonventionen, men
föregår med mycket dåligt exempel genom att det inte
finns konsumentupplysning om premiepensionsfon-
derna. Det finns inte heller uppställda etiska krav som
premiepensionsfonderna måste hålla sig till när de
väljer företag att investera i.
Några fonder kallar sig etiska, vilket innebär att
de inte placerar pengar i fonder som bygger på verk-
samhet som alkohol, tobak och vapenproduktion.
Men om man råkar satsa på en fond som investerar i
företag som anställer barnarbetare t.ex. eller har
koppling till barnpornografi får man inte veta det.
Den fond som det ändå fanns hopp om var pre-
miesparfonden där man hamnade om man inte valde
själv. Man menar att den skulle ägna sig åt mindre
risktagande och att det därmed skulle bli mindre risk
för icke etiska placeringar. Nu ska ju den fonden
också ägna sig åt mer risktagande.
Ämnar statsrådet ta itu med den här frågan?

Anf. 63 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Frågan om premiepensionsfonderna
ligger under finansdepartementet, men med min bak-
grund kan jag nog ändå ha en viss uppfattning om
frågan rent allmänt.
Allmänt sett är det min uppfattning att alla fonder,
också de som normalt inte kallas vare sig humanfon-
der eller annat, ska deklarera vad man har för upp-
fattning när det gäller placering av pengar.
Även om man har för avsikt att placera pengar i så
kallade riskområden finns det all anledning att också
deklarera vad man har för uppfattning om hur man
placerar sina pengar. Jag tycker också att det finns
skäl för oss konsumenter att ha en mycket tydlig
uppfattning om frågor som barnarbete och annat som
man är motståndare till inte bara här i Sverige utan
också ute i världen.
Jag ska med glädje ta upp en diskussion med fi-
nansministern om denna fråga.

Anf. 64 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Tack för svaret, och tack för att stats-
rådet tar upp detta med finansministern.
I England kräver regeringen att alla engelska pen-
sionsfonder deklarerar social, ethical and environ-
mental policies. Vi skulle här i Sverige kunna börja
med att prenumerera på deras uppgifter. Det är i alla
fall en väg att börja. Vi skulle också kunna ta upp-
gifter via Fair Trade Center. De har flera uppgifter.
Det är faktiskt inte så att alla av sig självt deklare-
rar hur de använder pengarna. Många människor
försöker förgäves ta reda på det. Inte ens Carl Bildt
visste som styrelseledamot vad Lundin Oil höll på
med. Hur ska då alla kunna veta detta?
Det behövs faktiskt en konsumentupplysning som
premiepensionsmyndigheten står för.

Anf. 65 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag håller med Kerstin-Maria Stalin
om att det kan finnas skäl för premiepensionsmyn-
digheten och andra granskande myndigheter att se till
att de fonder som är möjliga att välja lämnar så god
information som möjligt, inte bara om sin utveckling
när det gäller placering och avkastning, utan också
om vilken typ av områden man har för avsikt att pla-
cera pengar i.
Detta är en fråga för myndigheten och för det de-
partement som har ansvar för myndigheten. Jag kan
ta upp frågan med min kollega.
Kompletteringsutbildning för invandrare

Anf. 66 EVA ARVIDSSON (s):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Mona Sahlin.
Samhället i dag är i stort behov av både lärare och
vårdpersonal. Samtidigt missar vi att ta till vara den
resurs som invandrare och flyktingar utgör med ut-
bildningar och yrkeserfarenheter från sina respektive
hemländer.
I s-kvinnors program för integration och mångfald
skriver vi att språkkunskaper är en merit, men att
även annan kunskap och kompetens - praktisk, teore-
tisk och social - är meriter att värdesätta och ta till
vara.
För att man ska komma ut i arbetslivet behövs det
ofta kompletterande utbildningar. Det bästa sättet att
så snabbt som möjligt lära sig svenska språket är att
varva den teoretiska undervisningen i svenska och
samhällskunskap med praktiskt arbete på en arbets-
plats.
I dag finns det flera goda exempel på ovanståen-
de, t.ex. rekryteringsprogram för lärare med invand-
rarbakgrund och vårdutbildningar där praktik varvas
med undervisning i svenska och samhällskunskap.
Men platserna räcker inte till.
Min fråga är: Vilka åtgärder tänker statsrådet
vidta för att göra det möjligt för personer med utbild-
ning och yrkeserfarenhet från andra länder att få den
komplettering som eventuellt behövs samt för att låta
fler få möjlighet till praktik på en arbetsplats under
tiden som de lär sig svenska?

Anf. 67 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Först vill jag bara helt och fullt hålla
med om beskrivningen, inte bara därför att Sverige
kommer att stå inför en bristsituation när det gäller
arbetskraft utan också därför att det är en fråga om
mänskliga rättigheter. Det är också ett ansvar för
Sverige att verkligen visa att vi både kan och vill ta
tillvara alla människors kompetens och att vi vågar
motarbeta den diskriminering som utan tvekan existe-
rar på vår arbetsmarknad i dag.
Jag har med glädje följt de här exemplen, ibland i
försök och ibland i arbetsmarknadsprogrammen, där
språk, validering och påbyggnad på utbildning kom-
bineras samtidigt som man får praktik på en arbets-
plats. En av de diskussioner som vi för med AMS
handlar om hur man ska kunna bygga ut precis det
som Eva Arvidsson tar upp som exempel. Dessutom
vill jag bara nämna att de försök som har gjorts med
valideringen, alltså att man snabbt översätter utbild-
ning utomlands i Sverige och ger en snabb påbyggnad
för att dessa personer ska kunna börja praktisera, t.ex.
inom läraryrket och sjukvården, är precis det som vi
ska utveckla nu.

Anf. 68 EVA ARVIDSSON (s):
Fru talman! Jag tackar för ett mycket bra svar.
Jag känner till Valideringsutredningen, och jag
tycker att de förslagen är bra. När valideringen är
gjord är kompletteringsutbildningen väldigt viktig.
Jag hoppas också att det tar fart ute i kommunerna, så
att man verkligen kommer i gång med valideringen.
Eftersom min fråga rör flera olika departement
hoppas jag att det är precis samma sak med integra-
tionsarbetet som med jämställdhetsarbetet, att det
genomsyrar alla frågor.
Vad som oroar mig är att bra utbildningar som le-
der till arbete kan läggas ned, trots att de allra flesta
som genomgår dem får arbete. Det finns exempel på
det. Argumentet för nedläggningen är att utbildningen
kostar för mycket, även om den bara är knappt ett år
och man får en vårdbiträdesutbildning och får ett
arbete. Jag tror inte att man väger in effekterna av
utbildningen när man säger att den kostar för mycket.
De allra flesta får ett arbete efteråt, och de får inte
bara ett arbete och en inkomst, utan de får arbetskam-
rater, och man uppnår integration.

Anf. 69 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Först vill jag bara försäkra Eva Ar-
vidsson om att integrationsfrågorna absolut måste
finnas, och finns, i samtliga departement om de verk-
ligen ska få det genomslag som de behöver. Det är
också fallet i den socialdemokratiska regering som nu
sitter.
Men jag vill också ge Eva Arvidsson rätt genom
att uttrycka mig ungefär så här: Det finns verkligen
skäl att se över finansieringsfrågorna när det gäller
den här typen av utbildning. Det är också min bild att
detta lönar sig på alla sätt, både för de individer som
det handlar om, för de arbetsgivare som är berörda
och därmed också för staten som får lägre kostnader
inom andra samhällssystem. Det här är orsaken till att
vi nu med intresse ser inte om utan hur vi kan sprida
de goda erfarenheter som vi har i dag.
Mervärdesskatt på skidliftar

Anf. 70 OLA SUNDELL (m):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Ulrica
Messing. Min fråga berör detta med mervärdesskatten
på skidliftar.
Som det är i Sverige i dag är mervärdesskatten
tolv procentenheter. I grannlandet Norge är det inga
procentenheter alls - det är noll. I Europa i övrigt är
det 6 %. Eftersom Ulrica Messing också är ansvarig
för konkurrensfrågor vill jag ställa en fråga: När tän-
ker regeringen ta bort den här ryggsäcken och ge mer
konkurrensneutrala villkor för vinterturismen i Sveri-
ge?

Anf. 71 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Ola Sundell ställer frågan till rätt per-
son. Jag är inte bara ansvarig för konkurrensfrågor
och idrottsfrågor utan också för turismen.
Jag är medveten om det problem som Ola Sundell
beskriver, och historien är den att när vi höjde mom-
sen på kollektivtrafik för flera år sedan sågs skidliftar
som en del av kollektivtrafiken. Det synsättet kan
man ifrågasätta så här i efterhand. Man kan undra
varför inte slalom jämställs med andra idrotter. Man
gjorde inte det då.
Vi är medvetna om den orättvisa som många an-
läggningar i Sverige nu upplever i och med den
moms som höjdes i och med att momsen på kollek-
tivtrafiken höjdes, och vi tittar på hur det kom sig att
man inte såg slalom som en idrottsgren som alla
andra.
Jag vet att en sänkning av momsen på skidliftarna
skulle kosta 28-30 miljoner kronor, och det är klart
att en sänkning av momsen på skidliftar också skulle
innebära stora förutsättningar för många av våra skid-
anläggningar att få ett ökat antal besökare. De är stora
turistattraktioner. De är också viktiga som motorer för
en regional utveckling i både Idre och Sälen och på
många andra håll. Så jag är medveten om den orättvi-
sa som finns.

Anf. 72 OLA SUNDELL (m):
Fru talman! Det är ju bra att vara medveten och
att beskriva historien och vad som har varit, men nu
finns den här situationen. Alla de här orterna lider av
de högre kostnader just för liftkort.
Jag upprepar frågan till Ulrica Messing: När blir
det krafttag för att visa att man vill åtgärda det här
och skapa mer konkurrensneutrala villkor för vinter-
turismen?

Anf. 73 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Det är alldeles nyligen som SLAO
uppvaktade regeringen med anledning av det här, så
det är absolut ingen fråga som har dragits i långbänk.
Efter den uppvaktningen, efter den satsning som vi nu
gör på turismen i den regionalpolitiska propositionen
och efter den översyn som nu äger rum, där vi tittar
på hur det kan komma sig att man inte har sett slalom
som en idrott utan har betraktat slalom som en del av
kollektivtrafiken, är vi också beredda att fatta beslut
utan att dra frågan i långbänk. Det sker inom kort,
efter den uppvaktning som vi nu har haft.
Kollektivtrafiken i glesbygden

Anf. 74 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Jag har en fråga till Ulrica Messing.
För att underlätta möjligheterna till arbete och
studier för dem som bor i glesbygd och landsbygd vill
regeringen utveckla möjligheterna till arbetspendling
i större arbetsmarknadsregioner. Det förutsätter att
det finns en fungerande kollektivtrafik när det gäller
buss och tåg och även att de som måste ta bilen har
rimliga kostnader för att kunna ta sig till sitt arbete.
De kollektiva trafikbolagen ägs av landsting och
kommuner, och många har dålig ekonomi. De köper
t.o.m. tåg som inte fungerar. Om det beror på dålig
ekonomi eller på okunskap vet jag inte, men det är
sådant som händer. Busslinjer läggs ned i många av
de här företagen. Min fråga blir då till ministern: Hur
ser ministern på de regionala trafikbolagens utveck-
ling och möjlighet att ge den här servicen, som är så
viktig och nödvändig?

Anf. 75 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! I den proposition om regional tillväxt
som riksdagen ställde sig bakom så sent som i de-
cember förra året ger vi en rad tydliga uppdrag till
Rikstrafiken, och vi skriver också långtgående for-
muleringar om vikten av att vi alla blir bättre på att
samarbeta och samverka över kommungränser och
över länsgränser. Det kan handla om samverkan för
servicefrågor. Det kan handla om samverkan när det
gäller arbetsmarknadsfrågor men också, naturligtvis,
när det gäller kollektivtrafiken.
Vi ser i dag att länstrafikbolagen har svårt att för-
handla över länsgränser. Owe Hellberg och jag bor ju
i ett län som är exempel på det. Det är väldigt dyrt att
pendla mellan Gävleborgs län och Uppsala län trots
de relativt korta avstånden.
Vi har pekat med hela handen i den regionalpoli-
tiska propositionen. Länstrafikbolagen måste ta sitt
ansvar och se till att kommunikationerna fungerar
inom länet och mellan länen om man verkligen vill
uppnå målet att människor ska kunna bo på en plats
och arbeta på en annan och öka möjligheterna för
pendling.

Anf. 76 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! I infrastrukturpropositionen, som
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har gjort en
överenskommelse om, har vi på Vänsterns initiativ
anslagit 3-4 miljarder till inköp av tågsätt, bussar,
transportfordon för att öka de regionala trafikbola-
gens möjligheter att göra det här på ett bättre sätt.
Däremot finns det inget stöd till själva driften.
Jag tror faktiskt att staten måste vara med och se
till att det här fungerar på ett bättre sätt. Det är inte
bara en kommunal fråga och en landstingsfråga, för
det handlar om människors möjligheter att ta sig till
jobbet, och det är det vi lever av allihopa.

Anf. 77 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Jag tror kanske inte att all politik blir
bättre för att den förs på nationell nivå. Det finns ju i
en rad andra frågor ett ökat tryck från kommunpoliti-
ker och landstingspolitiker när det gäller att de ska få
större möjligheter att vara med och påverka besluten
och ta del av de pengar som finns för kommuner och
för län.
Vi måste naturligtvis någon gång bestämma oss
för var vi tror att besluten fattas bäst och varför. Vi
har dragit den gränsen när det gäller infrastrukturen.
Det har varit tydligt i den infrastrukturpolitiska pro-
positionen. Vi har också markerat i den regionalpoli-
tiska propositionen att vi ser ett behov av större an-
svar lokalt och regionalt, men också större möjlighe-
ter till flexibla lösningar kring samverkan lokalt och
regionalt.
Jag menar att om var och en av oss utifrån våra
förtroendeuppdrag tar de möjligheter och det ansvar
som medborgarna förväntar sig av oss så är det inte
beslutsformen i sig det är fel på utan möjligen lusten
att ta ansvar.
Felbehandlingar och kvalitetsbedömning inom hälso-
och sjukvården

Anf. 78 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Jag har en fråga till socialministern.
I ett frågesvar den 14 november förra året svarade
han att han skulle titta på om det finns behov av att
närmare se över regleringen kring det förhållandet,
som jag pekade på i min fråga, att anmälningar om
felbehandling inom hälso- och sjukvården inte alltid
kan prövas nöjaktigt på grund av att den som anmälts
på olika sätt undandrar sig samarbete kring utred-
ningen av ärendet. Nu frågar jag om de här helgerna
möjligen har gjort att socialministern har kommit på
några tankar om huruvida det möjligen behövs att
man tittar på den här problematiken.

Anf. 79 Socialminister LARS ENG-
QVIST (s):
Fru talman! Jag får väl ge samma svar i dag som
jag gav den 14 november, nämligen att det finns an-
ledning att se över frågan om hur man hanterar detta.
Vi har inte tagit något sådant initiativ. Frågan är vem
som ska göra det, om det är Socialstyrelsen eller
någon annan som ska se över detta. Det får vi åter-
komma till.

Anf. 80 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Då skulle jag nog med lite skärpa
vilja uppmana socialministern att ta tag i det här och
trots allt titta lite på frågan. Det finns nämligen män-
niskor som kommer i kläm därför att deras ärenden
inte kommer till behandling inom nöjaktig tid.
Låt mig då ställa en följdfråga som rör kvalitets-
prövning av vården. Är socialministern och regering-
en möjligen intresserade av att medverka till att vi får
ett oberoende kvalitetscertifieringsinstitut eller något
slags organ som helt oberoende av regeringsmakt och
riksdagsmakt kan granska kvaliteten i vården, både
bland privata och bland offentliga vårdgivare?

Anf. 81 Socialminister LARS ENG-
QVIST (s):
Fru talman! Det var en annan fråga. Ett kort svar
på den frågan är att jag har svårt att se varför vi inte
skulle kunna använda de institut vi har för att pröva
kvaliteten. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för
sjukvården, och Socialstyrelsen har också en skyldig-
het att följa kvalitetsutvecklingen och redovisa den.
Tillsammans med Landstingsförbundet kan Socialsty-
relsen hitta det material som behövs för att kunna
göra en öppen redovisning där man också jämför
kvaliteten inom olika delar av sjukvården. Jag tror
inte att det behövs ett särskilt institut för detta. Vi har
redskapen för det. Det som hittills har saknats har
varit ett bra underlag för sådana studier, men det
håller på att tas fram av Landstingsförbundet.
Elöverkänslighet

Anf. 82 BIRGITTA AHLQVIST (s):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Mona Sahlin.
Vi använder oss mer och mer av elektrisk utrust-
ning som alstrar elektromagnetiska fält. Vi vet inte
med säkerhet vad det här kan innebära för vår hälsa.
Men klart är att många människor upplever sig lida
av det man kallar elöverkänslighet. Detta blir alltmer
vanligt på arbetsplatserna.
Vad gör statsrådet för att åtgärda den här arbets-
miljöfrågan?

Anf. 83 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Det är inte lika lätt att svara rakt och
enkelt som det är att ställa frågan vad statsrådet gör
för att åtgärda detta, när forskningen är långtifrån
överens om vad "detta" är - vad som är farligt och
vad som eventuellt orsakar reaktioner.
Hur som helst är detta ändå ett problem för många
individer som upplever stora problem med elektro-
magnetisk strålning. Vi vet också att det förekommer
ett stort arbete på många arbetsplatser där man så
långt det bara går försöker anpassa arbetsstationer så
att också människor som upplever sig lida av elek-
tromagnetisk strålning ska kunna fortsätta att arbeta
vidare.
Vi har hur som helst inlett ett arbete mellan flera
departement för att se på hela frågeställningen. I och
med mobiltelefonstrålningen och diskussionen om
masterna och deras eventuella strålning har regering-
en känt att vi behöver skaffa oss ett bättre helhets-
grepp över hur forskningen och reglerna ser ut så att
vi kan återkomma med en mer samlad syn på detta.
Det hoppas vi kunna göra inom relativt kort tid.

Anf. 84 BIRGITTA AHLQVIST (s):
Fru talman! Tack för det svaret! Jag förstår att
detta inte är någon lätt fråga. Den berör också många
departement, eftersom det rör sig om forskning på det
här området.
Eftersom man inte har hittat dessa samband kan
man alltså inte fastställa diagnoser, så de människor
som lider av elöverkänslighet kan inte få detta klassat
som arbetsskada i dag. Därför finns det ytterligare ett
stort problem, ett ekonomiskt problem, för dessa
människor. Det vill jag också skicka med statsrådet i
den fortsatta behandlingen av frågan: Hur ska de
ekonomiskt få kompensation för den här typen av
arbetsskada?

Anf. 85 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Nu är det inte säkert att detta går att
beskriva så enkelt som att det skulle vara just en ar-
betsskada. Jag kan bara upprepa att den här fråge-
ställningen är svår. Jag är väl medveten om att det
finns många människor som tycker sig, rätt eller fel,
lida av det man kallar elektromagnetisk strålning.
Hela diskussionen om strålning får också ännu större
relevans när mobilmasterna och deras lokalisering är
uppe till diskussion. Av de skälen behöver vi se på
detta - för individernas skull, men också för att få
veta hur samhället påverkas av strålning, vilket vi
tyvärr i dag inte vet tillräckligt mycket om, åtminsto-
ne inte så mycket som vi skulle vilja. Det finns alltså
all anledning att återkomma till frågeställningen.
Olyckor vid övergångsställen

Anf. 86 AMANDA AGESTAV (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
statsrådet Sahlin.
För en tid sedan, jag tror att det var för två år se-
dan, infördes lagen om gångtrafikanters företräde vid
obevakade övergångsställen. Nu kommer massor med
rapporter om att antalet olyckor vid just obevakade
övergångsställen ökar. Då är min fråga om regeringen
planerar någon utvärdering eller översyn av den här
lagen.

Anf. 87 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag får be Amanda Agestav om ur-
säkt. Nog för att jag är ansvarig för många frågor i
regeringen, men till integration och arbetsmiljö hör
kanske inte riktigt frågeställningen om hur olyckorna
eventuellt har utvecklat sig vid övergångsställen. Det
är min kollega Björn Rosengrens område. Men jag
vidarebefordrar gärna frågeställningen till honom.
Arbetstillstånd för utländska enmansföretag

Anf. 88 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Fru talman! Enligt medierna anser Byggnadsar-
betareförbundets organisationer i Skåne att utländska,
lagligt verksamma småföretag, enmansföretag, borde
skrämmas bort och tas väck från svensk arbetsmark-
nad. Byggnadsarbetareförbundets representanter
genomför därför passkontroller som saknar laglig
grund. I en radiosändning talade en facklig represen-
tant t.o.m. om polisanmälningar.
Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att
stävja detta minst sagt osmakliga ofog som pågår?

Anf. 89 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Det har också framgått i nyhetssänd-
ningarna att man från centralorganisationens sida har
konstaterat, vilket är helt riktigt, att kontroll av pass
är en polisiär uppgift. Nu är det så att Byggnadsarbe-
tareförbundet medverkar i underlag som medger
arbetstillstånd i Sverige. Man har som en del i detta
underlag rätt att vara med och kontrollera just arbets-
tillståndet, men inte att kontrollera huruvida en per-
son har pass eller inte. Det har också framkommit
alldeles tydligt att om man finner att någon olagligt
uppehåller sig på arbetsmarknaden eller utför arbete
olagligt så ska detta polisanmälas. Man ska inte agera
på något annat sätt än att göra en polisanmälan.

Anf. 90 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Fru talman! Passkontroll är mycket riktigt, som
statsrådet säger, en polisiär uppgift. De aktuella fack-
liga organisationerna har tydligen tagit sig för att ta
arbete från polisen, och det på ett sätt som ytterligare
underbygger främlingsfientligheten i landet. Att poli-
sen i det här fallet reagerar negativt är lätt att förstå.
Vore det inte naturligt att regeringen såg till att
dessa olagliga fackliga privatpoliser stoppades?

Anf. 91 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag tycker att den här diskussionen
drar i väg åt ett felaktigt håll. Det har konstaterats att
detta är en polisuppgift. Om man får veta att personer
befinner sig olagligt på arbetsmarknaden - oavsett
om man är facklig företrädare eller annan person -
finns det anledning att anmäla detta till polisen. Se-
dan får polisen göra en undersökning. Detta har också
klarlagts från den fackliga centralorganisationens
sida.
Punktskrift

Anf. 92 SONJA FRANSSON (s):
Fru talman! Jag vill vända mig till socialförsäk-
ringsminister Ingela Thalén. Det gäller en fråga som
jag har frågat ministern om tidigare, nämligen möj-
lighet för vuxna människor som förlorar sin syn att få
lära sig ett nytt skriftspråk, dvs. punktskrift.
Jag har fått ett svar från ministern där det framgår
att det är alla människors rätt att få tillägna sig ett
skriftspråk, och det är samhällets skyldighet att med-
verka till att var och en får ett skriftspråk. Det är
grundläggande för utbildning och studier i arbetslivet
och för att i övrigt kunna delta i samhällslivet. Mi-
nistern har för avsikt att bjuda in berörda myndighe-
ter.
Jag tackar för svaret. Det är mycket bra och gläd-
jande.
Arbetet i Punktintensiven berör en liten grupp
människor. Det krävs centrala avtal av myndigheter;
försäkringskassa eller arbetsförmedling. Det här är ett
bra exempel på svårigheter att få centrala avtal med
myndigheter där arbetsuppgifter delegeras ut. Jag
undrar om ministern i det här samtalet skulle kunna ta
upp en principdiskussion om hur så små grupper med
så stort behov av avtal med centrala myndigheter ska
hanteras.

Anf. 93 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Angående den sista infallsvinkel kan
jag konstatera att den typen av frågor är föremål för
diskussion när det gäller hela området som berör
arbetslivsinriktad rehabilitering. Med anledning av
det elvapunktsprogram som regeringen har lagt fram
för riksdagen, och som riksdagen har ställt sig bakom,
pågår ett arbete i vid mening.
När det gäller just punktskrift har jag, precis som
Sonja Fransson sade, blivit uppmärksammad på frå-
gan av dels de berörda, dels Sonja Fransson. Jag
kommer att inbjuda inte bara myndigheter utan också
andra berörda för en diskussion om på vilket sätt man
ska hantera den gråzon som finns mellan medicinsk
rehabilitering av synskadade och arbetslivsinriktad
rehabilitering så att de som faktiskt vill arbeta också
ska ha möjlighet att göra det.

Anf. 94 SONJA FRANSSON (s):
Fru talman! Tack för svaret. Det gläder mig
mycket. Jag ser fram emot den kontakten.
När blir det av? Det brinner i knutarna när det
gäller Punktintensiven. Om inte Punktintensiven får
några signaler måste ett projekt avvecklas i mars
månad.

Anf. 95 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag kan inte säga exakt vilken dag,
men det handlar om några veckor.
Miljövänligt skogsbruk

Anf. 96 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Ulrica Messing. Jag vill knyta an till en färsk rapport
som, jag tror, presenterades i går som handlar om hur
väl det svenska skogsbruket lever upp till höga miljö-
ambitioner.
I det här sammanhanget bör vi ge en eloge till en-
skilda skogsägare, skogsindustrin och miljöorganisa-
tioner. Förklaringen är det fria skyddet, de fria avsätt-
ningarna, av värdefull skogsmark. Det finns också
utredningar som tyder på att skogsbruket inte är lång-
siktigt hållbart.
Vilka åtgärder är aktuella för att ändra på situatio-
nen? Staten har ju ändå det grundläggande ansvaret
för frågorna och för att vi får en långsiktighet i
skogsbruket.

Anf. 97 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Precis som Harald Nordlund vill jag
ge en eloge till alla de enskilda, stora och små, skogs-
ägare och miljöorganisationer som i den utredning
som har lagts fram har visat att kunskap lönar sig i
längden. Det är väldigt roligt att så mycket av frivillig
avsättning och frivilligt engagemang finns bland våra
skogsägare.
Det finns två frågor som det finns anledning för
oss att fortsätta att diskutera och vara lite bekymrade
över som Skogsstyrelsen pekar på i sin utvärdering.
Den ena frågan handlar om återväxten, och den andra
frågan handlar om röjningen.
Skogsstyrelsen har själv föreslagit en rad konkreta
åtgärder, bl.a. att öka spridningen av information och
kunskap om ny teknik till små och stora skogsägare
och därmed också öka medvetenheten om återväxten.
Ett av skälen till att återväxten inte är så hög som den
borde vara är att alltför många har haft en tilltro till
en naturlig återväxt där den inte har fungerat.
Jag tänker läsa utredningen ordentligt. Vi ska
analysera alla förslagen som Skogsstyrelsen har lagt
fram. Sedan får vi återkomma.

Anf. 98 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Utöver de frågor som statsrådet Mes-
sing pekar på, återväxt m.m., är ju lagstiftningsfrå-
gorna inte oväsentliga. Det pågår planer på föränd-
ringar därvidlag. Jag tänker på skogsvårdslagstift-
ningen och länsstyrelsernas roll.

Anf. 99 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Av den information som jag har fått
vid genomgången med Skogsstyrelsen i början av
veckan, och med det jag själv jag har hunnit läsa i
rapporten och de konkreta förslag som Skogsstyrelsen
har lagt fram, ser jag i dag inga stora skäl för att göra
en stor kursändring i lagen. Vi har gjort en bedöm-
ning i riksdagen att miljömålen och produktionsmålen
är jämställda. Om vi ska nå upp till de målen handlar
det mer om att justera vägen dit, fundera över hur vi
kan använda mer av tekniken med satellitbilder, in-
formation, fältbesök osv. och andra frågor som
Skogsstyrelsen har lyft fram.
I dag har jag ingen uppfattning om att det behövs
stora justeringar i politiken eller i skogsvårdslagen.
Jag ska läsa utvärderingen än mer noggrant. Vi
planerar att återkomma till riksdagen under hösten
med konkreta förslag till ändringar utifrån det materi-
al som Skogsstyrelsen nu har lagt fram.
Biltestverksamheten

Anf. 100 LENNART KLOCKARE (s):
Fru talman! Jag vill ställa min fråga till statsrådet
Messing.
Den nya regionalpolitiken bygger på regionernas
egna resurser för tillväxt och utveckling. Men för att
det ska fungera får detta inte motarbetas av någon
statlig myndighet. De senaste dagarna har det rap-
porterats om kraftiga höjningar av krav och ökad
byråkrati när det gäller biltestverksamheten som på-
går i Arvidsjaur och Arjeplog. Dessa orter är helt
beroende av verksamheten. Skulle Vägverkets krav
stå kvar riskerar hela verksamheten att flytta till Fin-
land, där man är beredd att öka verksamheten.
Det här skulle naturligtvis få förödande konse-
kvenser för Arvidsjaur och speciellt för Arjeplogs
kommun med lite över 3 000 invånare som skulle
tappa 355 arbetstillfällen - och där gruvnäringen
nyligen lades ned.
Jag undrar om regeringen tänker försöka vidta
några åtgärder.

Anf. 101 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! Skälet till att biltestverksamheten har
fått problem är den nya lag som trädde i kraft i höstas.
Där betraktas bilverksamheten på ett annat sätt. Tidi-
gare betraktades de bilar från andra delar av Europa
som kördes upp till Arjeplog och Arvidsjaur som
turistvagnar. Då beskattades de på ett visst sätt. Med
den nya lagen krävs det nu att bilarna är både försäk-
rade, beskattade och besiktigade. Det har fått orimliga
konsekvenser.
Jag vill verkligen be dem som är inblandade om
ursäkt för detta. Det har aldrig varit meningen. Det är
klart att vi är mån om den viktiga biltestverksamhet
som finns i Arjeplog och Arvidsjaur. Den har dessut-
om en stor potential att växa och utvecklas. Vi har
gett Vägverket ett uppdrag att tillsammans med de
inblandade i både Arvidsjaur och Arjeplog, och själv-
klart inblandade från andra länder, komma med för-
slag till en lösning för att göra ett undantag för denna
testverksamhet så att den inte kolliderar med den nya
lagen. Jag utgår från att de gör det inom kort.

Anf. 102 LENNART KLOCKARE (s):
Fru talman! Tack för svaret. Jag är tacksam att Ul-
rica Messing kunde svara på frågan. Den ligger väl
egentligen på näringsministerns bord, men statsrådet
verkar väl insatt i frågan.
Kan jag tolka Ulrica Messing så att regeringen
kommer att samla berörda instanser, bl.a. Vägverket,
för att finna en lösning som gör att biltestverksamhe-
ten kan vara kvar i Norrbotten?

Anf. 103 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Fru talman! Ja, så kan Lennart Klockare tolka
mig.
Jag kan dessutom lägga till att inom några veckor
kommer regeringen att föreslå en utredningsman eller
-kvinna, utifrån de förslag som vi lade fram i den
regionalpolitiska propositionen, som vi ger ett upp-
drag att vara en förhandlingsperson mellan intressen-
ter från olika länder, intressenter från bilverksamhe-
ten och självfallet ansvariga i Arjeplog och Arvidsja-
ur för att de gemensamt ska komma med synpunkter
till oss på vad som behöver göras så att verksamheten
får den chans att växa som vi ser att den har en po-
tential att göra.

Anf. 104 TALMANNEN:
Detta fick bli det sista inlägget i denna frågestund,
därför att vi har nu förbrukat tiden. Hade alla strikt
hållit sig till enminutsgränsen hade vi hunnit med ett
par frågor till.
Jag vill be att få tacka kammarens ledamöter och
regeringens företrädare för deras medverkan.
Frågestunden är avslutad.

8 § (forts. från 6 §) Regional samverkan och
statlig länsförvaltning (forts. KU7)

Anf. 105 INGVAR SVENSSON (kd)
replik:
Fru talman! Det är bra att Mats Einarsson nu har
klargjort partiets principiella inställning när det gäller
den regionala självstyrelsen. Men jag är något förvå-
nad över att man inte på något sätt markerat denna
inriktning i utskottets betänkande. Det kunde ju, med
den förklaring som Mats Einarsson tidigare gav, ha
varit befogat med åtminstone ett särskilt yttrande för
att förklara detta.
Sedan säger Mats Einarsson att det här med Skåne
och Västra Götaland är bra. Det är roligt att Mats
Einarsson tycker att det är bra, men faktum är att vi
andra fyra partier som var för PARK-kommittén fick
jobba för att hitta den här lösningen, medan Vänster-
partiet inte lyfte ett finger för att få den lösningen till
stånd.

Anf. 106 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Våra minnesbilder av diskussionen
och överläggningarna i utskottet skiljer sig tydligen
en del från varandra. Såsom jag kommer ihåg det var
jag personligen mycket involverad i våra intrikata
diskussioner om hur propositionsordningarna skulle
se ut för att möjliggöra det beslut som så småningom
ska fattas och som innebär att vi kan fortsätta med
försöksverksamheten i Skåne och Västra Götaland.
Jag vill bestämt tillbakavisa att vi på något sätt har
varit passiva i den här frågan.

Anf. 107 INGVAR SVENSSON (kd)
replik:
Fru talman! I första skedet när det gällde besluts-
ordningen var Vänsterpartiet aktivt, men sedan upp-
hörde denna aktivitet. Vänsterpartiet deklarerade
också klart och tydligt att Skåne inte skulle få någon
särlösning. Men tack vare att vi lyckades hitta en
beslutsordning som innebar att Skåne skulle få en
särlösning föll också Västra Götaland ut. Hade vi följt
Vänsterpartiets linje hade det inte blivit något.

Anf. 108 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Hade majoriteten följt Vänsterpartiets
linje hade det blivit ett oerhört bra betänkande.
När det gäller en särlösning för Skåne var vi mot-
ståndare till en propositionsordning som skulle leda
till att enbart Skåne skulle få fortsätta, av någon
märklig anledning, med hänsyn till Moderaterna. Det
är vi motståndare till. Vi hade olika förslag till hur
detta skulle uppnås.
Nu blev det som det blev. Ur estetisk synpunkt är
denna propositionsordning inte idealisk, men resulta-
tet torde bli sådant att det avspeglar de faktiska majo-
riteterna i den här kammaren. Det är ändå det viktiga.

Anf. 109 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Den generella välfärden bygger på
värderingar om solidaritet, omtanke, rättvisa och
jämlikhet. Utformningen av välfärdspolitiken har
skett utifrån övertygelsen att människor har vissa
grundläggande sociala rättigheter och att det är ett
offentligt ansvar att garantera dessa rättigheter. Vår
välfärdsmodell, den generella välfärdspolitiken, för-
enar jämlikhet och förmåga till förnyelse och tillväxt.
Det finns därför också ett mycket brett stöd för väl-
färdspolitiken i Sverige.
En väsentlig del av uppbyggandet av välfärdspo-
litiken har varit möjligheterna att anpassa verksam-
heten till lokala och regionala förhållanden. Därför
har också den kommunala självstyrelsen en viktig roll
i fråga om välfärdsstatens uppgifter. Ett lokalt folk-
styre medför variationer i prioriteringar och i verk-
samhetens inriktning, innehåll och arbetssätt. Det ger
en dynamik genom att olika lösningar kan prövas i
olika delar av landet och i olika kommuner.
En given utgångspunkt även mot bakgrund av en
långtgående kommunal självstyrelse är samtidigt att
staten, hur än formerna för att det lokala och regio-
nala inflytandet utvecklas, måste se till att de mål som
anges i den nationella politiken får ett genomslag i
landets alla delar. Staten har ett ansvar för att alla
medborgare i landet, oavsett var man bor, garanteras
en någorlunda likvärdig standard i fråga om grund-
läggande välfärdstjänster som vård, skola och om-
sorg.
Det pågår, och har gjort det under relativt lång tid,
en utveckling inom flera verksamhetsområden som
innebär att staten på den nationella nivån bibehåller
ett övergripande ansvar för politikens inriktning. Men
samtidigt ger kommuner och landsting allt större
möjligheter att forma genomförandet på lokal och
regional nivå. Denna utveckling syns inom närings-
politiken, arbetsmarknadspolitiken och på det miljö-
politiska området. Det gäller naturligtvis också det
regionala utvecklingsarbetet. Inte minst arbetet med
tillväxtavtalen är ett uttryck för det. Enligt regering-
ens mening bör denna utveckling mot en ökad sam-
verkan mellan staten och den kommunala självstyrel-
sen få ytterligare konkreta uttryck.
Det är naturligtvis så att den nationella ekonomis-
ka utvecklingen och därmed välfärden är beroende av
hur de regionala ekonomierna fungerar och utvecklas.
Omvänt gäller också att de statliga insatserna är av
stor betydelse för regionernas ekonomiska utveckling.
Det nationella ansvaret för en hållbar utveckling
måste kunna kombineras med ett ökat regionalt an-
svar för det egna länets utveckling. Samspelet mellan
nationell nivå och regional nivå kan vara avgörande
för den ekonomiska utvecklingen på längre sikt för
hela landet.
Min slutsats av det här resonemanget är att regi-
onalt utvecklingsarbete varken är ett renodlat kom-
munalt ansvar eller ett renodlat statligt ansvar. Stat,
kommun och region måste samverka. Det krävs na-
turligtvis också en samverkan med andra aktörer än
folkstyrelsenivåerna runtom i landet, dvs. företag och
andra intressenter som vill vara med och påverka ett
läns utveckling.
Detta synsätt har också varit utgångspunkten för
den försöksverksamhet som har bedrivits i Skåne,
Västra Götaland, Kalmar och Gotland med ökat
kommunalt och regionalt ansvar för det regionala
utvecklingsarbetet.
Det regeringen nu föreslår, och som till stora delar
har tillstyrkts av konstitutionsutskottet, är de facto en
decentralisering av makt och inflytande ut till regio-
nala företrädare i hela landet. Vi gör om en av för-
söksmodellerna till en permanent lagstiftning som blir
öppen för samtliga län. Samtidigt förlängs försöken
med direktval i Skåne och Västra Götaland med yt-
terligare en mandatperiod i avvaktan på fortsatt ut-
värdering.
Det är ett förslag som präglar propositionen ock-
så, även om vi har olika tekniska lösningar. Vi säger
tydligt i propositionen att Skåne och Västra Götaland
ska få fortsätta under en mandatperiod till i avvaktan
på en fortsatt utvärdering. I den frågan - i huvudfrå-
gan - finns det ingen skillnad mellan utskottets för-
slag och propositionen.
Jag menar att detta innebär att vi väljer att ta ett
större kliv mot ökat regionalt inflytande än vad
PARK föreslog, eftersom den kommittén enbart ville
gå vidare med en utökad försöksverksamhet.
Regeringen ger med detta förslag regionala politi-
ker möjligheter att ta över en stor del av ansvaret för
länets utveckling. Kommunerna i ett län får gemen-
samt ta över utvecklingsfrågor från länsstyrelserna,
bl.a. gällande program för länets långsiktiga utveck-
ling och planering av infrastrukturinvesteringar, samt
fatta beslut om projektmedel för regionens utveckling
- totalt ca 200 miljoner kronor per år. Samverkansor-
ganen får också ansvaret för de nya tillväxtprogram-
men för kommande programperiod.
Flera talare har kommenterat den nuvarande för-
söksverksamheten och sagt att det finns brister. Man
har ganska kort tid på sig för att göra en slutlig utvär-
dering.
Jag delar uppfattningen att det finns brister i den
nuvarande försöksverksamheten. Det har inte funge-
rat helt tillfredsställande i alla delar. Det är naturligt,
menar jag också, att så är fallet, eftersom det handlar
om en process där kommuner och landsting i ett län
tillsammans ska bygga upp ett helt nytt arbetssätt. Det
arbetet tar tid och måste få göra det.
Det viktiga för mig är att processen nu har kom-
mit i gång ordentligt och att den har väckt ett politiskt
engagemang runtom i landet. Det är nödvändigt med
ett ökat engagemang för tillväxtfrågorna på alla nivå-
er i samhället, och det är glädjande att väldig många
lokala och regionala politiker vill vara med och ta ett
större ansvar för tillväxt- och utvecklingsfrågor.
Huvudsyftet när försöken startade var att pröva
nya former för en bättre demokratisk förankring av
ansvaret för den regionala utvecklingen.
I Region Kalmar har man kommit långt med just
den lokala demokratiska förankringen, till skillnad
från vad några talare har gett uttryck för i dag. Jag
menar att man har gjort det, eftersom samtliga kom-
muner mer direkt är med i arbetet för regionens ut-
veckling. Tidigare var en ganska begränsad grupp
människor inblandad, men nu är mängder av organi-
sationer, arbetsmarknadens parter och kommunalpo-
litiker engagerade i de nätverk som tillsammans pla-
nerar och ansvarar för Kalmarregionens framtid.
Det har också fött andra processer, som jag tycker
är utomordentligt glädjande utifrån mitt ansvar för
kommunalekonomiska frågor. Det har fött processer
där kommunerna börjar resonera om att samverka
kring uppgifter där man redan i dag har kompetens.
Det är uppgifter som man redan i dag är ansvarig för.
Det är allt från gymnasieskola till räddningstjänst och
andra uppgifter som man kan lösa gemensamt på ett
ekonomiskt effektivare sätt. Sådana processer har
fötts i Kalmar.
Jag är övertygad om att de samverkansorgan som
nu kommer att inrättas runtom i landet också kommer
att medverka till att man får till stånd samarbete och
samverkan kring frågor som man redan i dag har
ansvar för. Det tror jag är en överlevnadsfråga för
många kommuner i Sverige, framför allt i glesbygd.
Regeringen vill alltså ta vara på och se en vidare-
utveckling av den verksamhet som har bedrivits med
stor framgång i Kalmar. Därför föreslår vi att för-
söksmodellen som Kalmar län har provat ska perma-
nentas och öppnas för alla län i hela landet.
Samtidigt får, som jag nämnde, Västra Götaland
och Skåne möjligheter att fortsätta med sin modell
med direktval under ytterligare en mandatperiod i
avvaktan på en fortsatt utvärdering.
Det kommer att ge oss mer tid för att se hur dessa
modeller med direktval fungerar i ett lite längre per-
spektiv. Innan vi tar slutlig ställning till om vi ska
öppna för modellen med direktval för övriga landet
menar vi att vi också bör göra en översyn av uppgifts-
fördelningen mellan de olika folkstyrelsenivåerna
stat, landsting och kommun.
Jag tror att det är nödvändigt att vi gör det. Sveri-
ge har förändrats under den senaste 20-årsperioden.
Vi måste ställa oss frågan hur den nuvarande sam-
hällsorganisationens förutsättningar är att klara av
välfärdsåtagandena, i perspektiv bl.a. av de stora
befolkningsomflyttningar som sker i Sverige. Det är
stora befolkningsförändringar.
Också EU-perspektivet måste in i en sådan över-
gripande översyn av den politiska strukturen i Sveri-
ge. I avvaktan på det menar regeringen att det inte
finns skäl att nu starta ytterligare försök eller öppna
för lösningar med direktval i hela landet, utan vill låta
Skåne och Västra Götaland fortsätta under en period
till.
Jag hoppas nu att många län ger sig i kast med
utmaningen att själva ta ett ökat ansvar för länets
långsiktiga utveckling. Med propositionen och ut-
skottets betänkande öppnar vi för att hela landet - för
att de folkvalda runtom i Sverige - ska kunna vara
med i ett mer formaliserat och mer direkt arbete med
de regionala utvecklingsfrågorna. Det tycker jag är ett
stort framsteg.
Fru talman! Jag vill också säga några ord om läns-
styrelsens roll. Staten behöver en stark och kompetent
statlig länsförvaltning för att hantera de statliga upp-
gifter som inte kan eller bör skötas på central nivå.
Det finns naturligtvis behov av en fortsatt reforme-
ring av den statliga förvaltningen i länen. En tydligare
renodling av de centrala myndigheternas uppgifter till
normering, uppföljning och stabsuppgifter åt reger-
ingen bör ske.
Länsstyrelsernas roll avseende tillsyn, uppföljning
och utvärdering behöver också stärkas. Det är viktiga
uppgifter för att åstadkomma likvärdiga villkor för
medborgare och företag i hela landet och för att upp-
nå en effektivitet när det gäller måluppfyllelsen.
Regeringen kommer också, som vi ger uttryck för
i propositionen, att väldigt noga pröva om nya fristå-
ende regionala myndigheter måste bildas för att man
ska kunna skapa en effektiv myndighetsstruktur.
Utgångspunkten bör i stället vara att i största möjliga
utsträckning inordna regional myndighetsverksamhet
i länsstyrelserna.
Landshövdingarna och länsstyrelserna bör också
få ett bredare ansvar för att samordna statliga myn-
digheters agerande i länen. Man ska vara statens part i
dialog med de regionala samverkansorganen.
Fru talman! Med detta vill jag än en gång markera
att det inte råder någon tveksamhet från regeringens
sida när det gäller vår vilja att ge större möjligheter
för lokala och regionala politiker att vara med och ta
det regionala utvecklingsansvaret. Samtidigt måste
påverkan och formandet av den regionala utveckling-
en ske i samverkan mellan stat och regionala och
lokala företrädare.

Anf. 110 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga som
kan förefalla retorisk, men som kanske ändå i detta
fall kan och bör ställas. Är statsrådet Lövdén nöjd
med den utformning propositionen har fått? Har pro-
positionen den konsistens och tydlighet som riksda-
gen har rätt att begära av en proposition?
Vi vet alla att själva tillkomstprocessen var lite
förvirrad. Först nåddes vi av ett halvofficiellt besked
om att det skulle komma en proposition som utgick
från PARK-utredningen. Så är det ofta. Under del-
ningen nåddes vi av ett helt annat besked. Sedan kom
en helt ny tredje produkt - den proposition allihop
verkligen fick i pappersform. Det är uppenbart att det
har skett förändringar i sista stund, som kanske har
lett till ett antal otydligheter.
Man talade om en strävan efter en viss enhetlighet
och permanens som inte märks så mycket, tycker jag,
i det färdiga resultatet.
Konkret skulle jag vilja fråga om utvecklingsupp-
draget. Är det tillfredsställande att ett regionalt ut-
vecklingsorgan, länsstyrelsen och landstinget har
samma utvecklingsuppdrag inom ett visst område i ett
visst län?

Anf. 111 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Den proposition som regeringen har
lagt fram på riksdagens bord är ju en proposition som
regeringen står för. Något annat vore väl konstigt. Det
är alltid så att under beredningsprocessen i regering-
en, innan en proposition är färdig, förekommer det
olika synpunkter och så. Jag tycker att propositionen
är en sammanhållen och bra proposition som marke-
rar regeringens starka vilja till decentralisering och
större inflytande för regionala och lokala företrädare
när det gäller utvecklings- och tillväxtfrågor.
Det är egentligen ett ganska långtgående steg vi
tar. Vi ger ju samverkansorganen i uppgift att utar-
beta program för länets utveckling, att samordna
utvecklingsinsatserna i länet. Vi säger också att ett
sådant program ska beaktas av alla statliga myndig-
heter på den regionala nivån. Det blir de regionala
samverkansorganen som blir den viktigaste faktorn
när det gäller att forma ett läns utveckling och ta fram
riktlinjer för länets utveckling.
Vi ställer också resurser till förfogande,
200 miljoner kronor i form av projektmedel för att
kunna initiera och förverkliga en del av de projekt
som man drar upp när det gäller den regionala ut-
vecklingsplaneringen. Det här är ett långtgående steg
mot ett större ansvar för lokala och regionala företrä-
dare för det regionala utvecklingsarbetet.

Anf. 112 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Visst var det väl ändå så att det sked-
de väldigt stora förändringar i propositionen i sista
stund? Det kan väl inte vara önskvärt eller vanligt i
Regeringskansliet eller hos regeringen att göra på det
sättet?
Den slutprodukt som ändå nådde oss har natur-
ligtvis goda sidor, men det finns ett antal oklarheter
som kan hänga samman med tillkomstsättet. Jag
nämnde ansvarsfördelningen i fråga om utvecklings-
uppdraget. Där kan man tolka på lite olika sätt om
exempelvis regeringens roll i förhållande till uppdra-
get beroende på hur man läser. Det finns också andra
inkonsistenser som jag inte ska ta upp tiden med.
Låt mitt i stället ställa en annan fråga. Statsrådet
sade inte så mycket om landstingen i framtiden.
Samtidigt är det ju en viss ambivalens i fråga om
landstingens ställning redan i propositionen genom att
landstingen såväl kan som inte behöver vara med i
samverkansorganet. Det finns, som jag nämnde i mitt
tidigare inlägg, indikationer på att man har börjat
ifrågasätta landstingens roll på regeringsnivå. Stats-
ministern har sagt något och Sören Häggroth, stats-
sekreteraren, har sagt något. Det skulle vara intressant
att höra vad statsrådet Lövdén har för åsikt om lands-
tingens framtida ställning i utvecklingssammanhang
och hur de kan påverka den framtida processen.

Anf. 113 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s) replik:
Fru talman! Nils Fredrik Aurelius måste väl ha
noterat att vi i propositionen väldigt klart markerar att
vi flyttar över ansvaret för framtagande av utveck-
lingsprogram till samverkansorganet om ett sådant
samverkansorgan bildas. Det är en överflyttning av
ett ansvar som länsstyrelserna har i dag till samver-
kansorganet. Så har vi gjort i Kalmar län. Så har vi
också gjort i Skåne och i Västra Götalands län. Där
har vi också fört över resurser som tidigare användes
på länsstyrelserna till Kalmar regionförbund, till
regionen Västra Götaland och till Skåne - alltså från
länsstyrelsen. Det står alldeles klart.
Sedan ska man kanske vara försiktig när man som
moderat pratar om inkonsekvens. Maken till inkonse-
kvens när det gäller Moderaternas agerande tycker
jag att man får leta efter. Att man vill släppa fram
Skåne som fortsatt försöksmodell men säger nej till
Västra Götaland tycker jag är ett inkonsekvent hand-
lande.
Nu ska jag inte kommentera landstingens roll på
det här sättet. Vi ska ha en bred översyn av uppgifts-
fördelningen mellan de olika folkstyrelsenivåerna.
Jag är övertygad om att vi behöver ha kvar en regio-
nal folkstyrelsenivå, inte minst för att vi ska ha en
demokratisk förankring och ett demokratiskt besluts-
fattande när det gäller sjukvården, den centrala väl-
färdsfrågan i Sverige.

Anf. 114 TALMANNEN:
Jag konstaterar att Nils Fredrik Aurelius inte har
rätt till ytterligare repliker i detta replikskifte, som nu
är avslutat.

Anf. 115 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Det är intressant att lyssna på ett me-
ningsutbyte mellan socialdemokrater och moderater
om vilket av partierna som är mest inkonsekvent i de
här frågorna.
Propositionen innehåller ju såvitt man kan förstå
två huvuddrag. Det ena är att snöpa de försök med
direktval som finns i Skåne och Västra Götaland. Det
andra måste ändå tolkas som att man som framtids-
modell pekar ut kommunalförbund där det finns veto-
rätt för varje enskild kommun i stället för direktvalda
regionfullmäktige. Det här är ju en mycket stor avvi-
kelse jämfört med den reform som beslutades 1996
och som var signerad av Jörgen Andersson. Jag är lite
nyfiken på vad som hände mellan de kloka tanke-
gångarna och den dåliga proposition som riksdagen
nu har fått.
Min andra fråga ställer jag med tanke på att det
har blivit lite bättre tack vare det som hände i konsti-
tutionsutskottet och att betänkandet är bättre än pro-
positionen. Att jag tycker så är inte så konstigt, men
jag är lite nyfiken på om statsrådet är mycket be-
klämd över den utveckling som nu har ägt rum, att
förslaget att snöpa försöken i Skåne och Västra Gö-
taland sannolikt kommer att avstyrkas av riksdagen
om några timmar.
För det tredje skulle jag vilja höra någon kom-
mentar till den grundläggande frågan om statsrådet
ser någon skillnad mellan de offentliga nivåer som
har direktval och de som har indirekta val.

Anf. 116 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s) replik:
Fru talman! Jag har svårt att ta till mig Bo Kön-
bergs argumentation när det gäller att vi i propositio-
nen har haft för avsikt att snöpa verksamheten i Skå-
ne och Västra Götaland.
Substantiellt finns det egentligen bara en skillnad
mellan utskottets förslag och propositionens, och det
är ju kulturpengarna i Skåne. Jag träffar många Skå-
nepolitiker, och jag vet att det kanske inte var huvud-
frågan för de skånska regionpolitikerna. De såg väl
också att den modell som vi har tillämpat i Västra
Götaland med en mer formaliserad diskussion och
avtalsdiskussion om användandet av kulturpengarna,
de statliga kulturpengarna, har varit en modell som
har fungerat ganska bra.
Den enda substantiella skillnaden, det är därför
jag har svårt att ta till mig argumentationen, är ju
kulturpengen. Propositionen markerar att Skåne och
Västra Götaland får möjlighet att fortsätta en period
till i avvaktan på en fortsatt utvärdering innan vi tar
ställning till om direktvalet är en modell som vi ska
kunna öppna upp för i hela landet. Den argumentatio-
nen har jag alltså ganska svårt att ta till mig.

Anf. 117 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Ja, det förekommer väl en och annan
gång att statsråd har lite svårt att ta till sig argument
från oppositionspolitiker. Så kan det vara. Så låt oss
lämna det åt sidan ett ögonblick. Det är ju ändå så att
den uppfattning jag gav till känna i min fråga är väl-
digt spridd och delad av politikerna i de två berörda
försöken. Både i Skåne och i Västra Götaland har ju
protesterna varit ganska stora mot propositionen. Jag
antar att detta ändå har nått fram till statsrådet på
något sätt, åtminstone via massmedierna. Det går inte
att komma ifrån den här kritiken genom att hävda att
det bara är några få oppositionspolitiker här som
tycker på detta vis. Det är ju så att nästan alla som har
varit inblandade i försöken tycker precis som vi. Det
vore intressant att höra någon kommentar till det.
Sedan hade jag ett par frågor till. Den ena gällde
om statsrådet kände sig beklämd över det som har
hänt i betänkandet, dvs. att de här försöken inte blir så
illa behandlade som det var tänkt i propositionen.
Den andra frågan gällde förstås det här mer principi-
ella: Ser statsrådet någon skillnad mellan om man har
direkta val eller indirekta?

Anf. 118 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Fru talman! Jag tycker att Bo Könberg ska ge mig
ett svar. Vad är skillnaden mellan propositionen och
utskottsbetänkandet substantiellt? Jag har gett mitt
svar. Den skillnad jag kan hitta är kulturpengarna i
Skåne. I substans hittar jag ingen annan avgörande
skillnad. Vi skriver ju uttryckligen så här i proposi-
tionen: "I Skåne län respektive Västra Götalands län
kan landstinget utgöra samverkansorgan". Vi skriver
att den inledda verksamheten bör "fortsätta ytterligare
en mandatperiod".
Det behövs nämligen ytterligare tid för att vinna
erfarenhet av en direktvald regional nivå med ansvar
för regional utvecklingsverksamhet. Vi skriver också
att verksamheten får bedrivas i stort sett oförändrat
utom när det gäller kulturpengarna. Jag skulle alltså
vilja ha svar på den frågan: Vad är skillnaden mellan
regeringens proposition och utskottsbetänkandet
enligt Bo Könberg?

Anf. 119 TALMANNEN:
Jag konstaterar också nu att Bo Könberg inte har
rätt till ytterligare inlägg i detta replikskifte, som är
avslutat.

Anf. 120 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jo, det finns en skillnad till som inte
majoriteten i utskottet står för utan bara minoriteten
och som bygger på PARK, nämligen utvidgningen av
försöksverksamheten. Det är ju en oerhört stor skill-
nad.
Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet. Vad
händer egentligen med Västra Götaland och Skåne
2007 efter att denna försöksperiod är slut? Den för-
valtningsmodell som har prövats under dessa år
kommer att sätta sig allt djupare. Ser statsrådet att det
finns en möjlighet att denna modell rivs upp och att
man övergår till den modell som gäller för övriga län,
nämligen med samverkansorgan?

Anf. 121 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s) replik:
Fru talman! Per Lager refererar PARK på ett all-
deles riktigt sätt. PARK föreslog ju en förlängd för-
söksverksamhet och att man skulle släppa in ytterli-
gare län i försöksverksamheten. Man utgår både i
PARK och i propositionen från att vi behöver längre
tid på oss för att göra en utvärdering. Då tycker jag att
det är lite väl mycket begärt av mig att jag i dag ska
ge ett svar på vad som ska hända efter 2006.
I propositionen förutsätts att vi ska fortsätta utvär-
deringen av Skåne och Västra Götaland och att vi ska
göra en översyn av uppgifts- och ansvarsfördelningen
mellan de olika folkstyrelsenivåerna. Dessa brickor
får först vara på plats innan vi bestämmer oss för hur
vi ska ha det på sikt, eventuellt med direktval som en
möjlighet i hela landet.

Anf. 122 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jo, det är just den långsiktiga inrikt-
ningen som det handlar om, statsrådet, dvs. att för-
söksverksamheten fortsätter med utgångspunkt i att
man ska få erfarenheter så att olika felaktigheter kan
rättas till under vägen så att man kan göra organisa-
tionen bättre på alla sätt och vis. Det är ju det som
försöksverksamheten är inriktad på att visa.
Statsrådet flaggar trots allt för att man kan öppna
upp för direktval efter denna period. Det är det enda
positiva som jag ser i statsrådets svar här i dag. Visar
sig utvärderingen positiv kan man alltså öppna upp
för de regionala självstyrelseorganen efter 2006.
Då skulle jag vilja ställa en fråga. Jag har i en re-
servation i detta betänkande sagt att den utvärdering
som regeringen har sagt ska göras ska ha en parla-
mentarisk anknytning. Jag frågade i mitt huvudanfö-
rande om detta, men statsrådet gav inte något besked.
Jag skulle därför vilja höra om regeringen tänker se
till att det blir en parlamentarisk anknytning när det
gäller denna utvärdering.

Anf. 123 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s) replik:
Fru talman! Än en gång kan jag säga att PARK
föreslog en förlängning och en utvidgning av för-
söksverksamheten. Det gjorde man därför att försö-
ken hade bedrivits under en väldigt kort tid och att
man behövde mer erfarenhet för att dra slutsatser. Det
är också regeringens bedömning när det gäller direkt-
val i Skåne och Västra Götaland, dvs. att vi behöver
lite längre tid på oss innan vi drar slutsatser om huru-
vida vi ska utvidga detta till att gälla hela landet och
att man i hela landet ska få denna möjlighet.
Beträffande formerna för utvärderingen i Skåne
och Västra Götaland och formerna för översynen av
uppgiftsfördelningen mellan de olika folkstyrelseni-
våerna så får jag återkomma till den diskussionen.

Anf. 124 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja börja med att falla
Nils Fredrik Aurelius lite i talet och ställa en fråga till
ministern om ministern är nöjd med denna proposi-
tion utifrån att man just har tillmötesgått moderaterna
och moderaternas inriktning att faktiskt avveckla den
regionala nivån. Det skulle vara intressant att veta.
Sedan talade ministern mycket om kommuner i
samverkan och kommunalförbund som om det skulle
vara någonting nytt. Det mesta finns det faktiskt möj-
lighet att genomföra redan i dag. Därtill är vi några
som har erfarenheter av kommunalförbund och kom-
muner i samverkan som har utvecklats utan denna
proposition.
Ministern talar också mycket om ansvar. Men det
vore också intressant att höra om det inte finns ett
samband mellan ansvar och därmed makt och befo-
genheter att faktiskt bestämma själv över det man
åläggs ansvar för. Inte kan det väl vara så som mi-
nistern ständigt påstår, att denna proposition inte
särskiljer sig från nuvarande försöksverksamhet?
Ministern kan väl inte på allvar påstå att kommande
förslag om kommuner i samverkan med varje kom-
muns vetorätt innebär ett lika tydligt och starkt organ
för den regionala utvecklingen som just Skåne och
Västra Götaland och därtill Kalmar har i dag?

Anf. 125 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s) replik:
Fru talman! Jag tror att en förutsättning för att
man ska vara framgångsrik när det gäller att ta ett
ansvar regionalt för det regionala utvecklingsarbetet
och för de andra uppgifter som vi i propositionen
anger som samverkansorganets uppgifter är att man i
ett län är överens mellan kommunerna. Jag tror att det
är en förutsättning för en framgångsrik verksamhet.
Det är därför som förslaget om att kommunerna
gemensamt i länet måste bilda ett kommunalförbund
för att kunna utgöra samverkansorgan föreligger.
Sedan till diskussionen om moderaterna. Jag är
självklart nöjd med propositionen. Jag tycker natur-
ligtvis också att utskottets förslag i betänkandet är
acceptabelt, eftersom det inte skiljer så mycket mel-
lan propositionen och utskottsförslaget.
Det faktum att moderaterna i huvuddrag ställer sig
bakom utskottsbetänkandet, utom när det gäller Väst-
ra Götaland, innebär naturligtvis inte att socialdemo-
kraterna delar moderaternas bedömning om lands-
tingens framtid.
Jag tycker att Åsa Torstensson borde vara lite mer
bekymrad för vad en eventuell borgerlig regering, där
Centern uppenbarligen vill ingå, ska ta sig för när det
gäller landstingens framtida verksamhet och den
sjukvårdspolitik som moderaterna står för. Det borde
vara ett större bekymmer för Centerpartiet än det är
för regeringen.

Anf. 126 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Jag måste säga att jag är bekymrad
över socialdemokraternas ändring i denna fråga med
tanke på att jag trodde att socialdemokrater och cen-
terpartister hade en gemensam syn just på utveckling
av regioner. Men ack vad jag bedrog mig. Ministern
vidhåller att kommunala samverkansorgan enligt
denna proposition skulle ha samma tydlighet och
samma möjligheter till regional utveckling som t.ex.
Kalmar har i dag. Ministerns argumentering är falsk
när han påstår att det inte är någon skillnad mellan det
som står i propositionen och den verklighet som för-
söksregionerna lever i i dag. Det är en stor skillnad
mellan dessa saker.
Jag är också orolig över ministerns hantering av
sina egna förtroendevalda som i PARK har suttit och
varit starka företrädare för att regionaliseringen skulle
utvecklas. Det är snarast så att det är ministern som
anser att det som sägs i propositionen överensstäm-
mer med moderaternas reservation. Det är snarare den
omfamningen som nu har skett.

Anf. 127 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s) replik:
Fru talman! Till skillnad från PARK:s förslag in-
nebär propositionen att vi öppnar upp för hela landet
att vara med i utvecklingen och ta ansvar för det regi-
onala utvecklingsarbetet på lokal och regional nivå.
Det är inte försök som regeringen ska pröva och ta
ställning till, utan vi öppnar upp för alla som bildar
samverkansorgan att ta över uppgifter som i dag åvi-
lar länsstyrelserna.
Vi ställer också resurser till förfogande för att
man ska kunna bli framgångsrik i det regionala ut-
vecklingsarbetet. Jag tycker att detta är ett avsevärt
steg framåt, mot ett större ansvar lokalt och regionalt
för de viktiga tillväxtfrågorna.
Som jag underströk i mitt inledningsanförande är
det inte fråga om antingen-eller. Tillväxtarbetet och
regionernas utveckling beror både på statliga insatser
och på regionalt och lokalt politiskt ansvarstagande.
Det är det samspelet som kan skapa framgång när det
gäller regionernas utveckling.

Anf. 128 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ha ett par korta kom-
mentarer från statsrådet angående jämställdhetsex-
perterna. Lagregleringen av länsexperterna försvinner
ju enligt både propositionens och utskottets förslag.
Formellt blir det alltså möjligt för länsstyrelserna att
göra sig av med sina länsexperter.
Vad gäller jämställdhetsexperterna är det vårt in-
tryck att de har inneburit en mycket värdefull för-
stärkning till länsstyrelserna.
Jag undrar för det första vad som är statsrådets
bedömning av jämställdhetsexperternas arbete hittills
och för det andra om statsrådet menar att länsstyrel-
sens ansvar på detta område över huvud taget är för-
enligt med att inte ha den här kompetensen i organi-
sationen.

Anf. 129 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s) replik:
Fru talman! Det faktum att den, tycker jag, ganska
stelbenta organisationen med länsexperter avvecklas
innebär inte att länsstyrelserna inte ska ägna sig åt de
här arbetsuppgifterna. Regeringen utfärdar ju årligen
regleringsbrev till länsstyrelserna med återrapporte-
ringskrav när det gäller resultat och verksamhet. I
regleringsbrevet reglerar vi noga vilka uppgifter som
ska utföras av länsstyrelserna. Så kommer det natur-
ligtvis att vara också framöver.
Vi undviker alltså en ganska stelbent organisation.
Med den här större friheten för länsstyrelserna att
forma sin organisation kan länsstyrelserna också göra
detta utifrån de skiftande regionala förutsättningarna
runtom i landet - uppgiften har man naturligtvis kvar.

Anf. 130 INGVAR SVENSSON (kd)
replik:
Fru talman! Det är bra att statsrådet redde ut detta
med kulturbidrag och Skåne. Där var det ju lite oklar-
heter i debatten, men det hela kommer alltså att fort-
sätta i oförändrad form.
Sedan skulle jag vilja utdela lite rosor för att re-
geringen nu vill ta tag i detta med ansvarsfördelning
mellan stat, landsting och kommun. Det har man
aviserat i propositionen, och statsrådet tog också upp
det i sitt inlägg här. Detta är utomordentligt bra. Den
kommunala självstyrelsen bör ges ett innehåll, för att
anknyta till vad Lagrådet tidigare sagt i det här sam-
manhanget. Det är bra att vi nu kan ta ett helhets-
grepp om de här frågorna.
Jag tänker inte polemisera särskilt mycket med
statsrådet, men jag har en fråga: Är det en styrka eller
en svaghet att en enda kommun kan sabotera hela det
regionala ansvaret i ett län?

Anf. 131 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s) replik:
Fru talman! Jag har nog svarat på den frågan tidi-
gare i replikskiftet med Åsa Torstensson. Jag tror att
en förutsättning för att nå framgång i ett län när det
gäller att forma och ta ansvar för regionala utveck-
lingsfrågor är att man också är överens i länet om att
ta det ansvaret; detta för att undvika en bestående
splittring i länet.
De processer som leder fram till att man bildar
kommunalförbundssamverkansorgan är i sig positiva.
Det innebär också att man diskuterar igenom hur
utvecklingsarbetet ska formas, hur det ska bedrivas.
Man konfronteras med de problem och även de möj-
ligheter som finns i länet. Jag tror alltså att en förut-
sättning i sammanhanget är att man är överens och att
man vill detta; annars kan man inte bli framgångsrik i
arbetet.

Anf. 132 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Jag vill börja med att instämma i Nils
Fredrik Aurelius yrkande om bifall till reservation
nr 2 i betänkandet.
Den 15 maj 1997 fattade en riksdagsmajoritet be-
slut om att bilda försöksregionen Västra Götaland.
Att det var fråga om ett tidsbegränsat försök framgick
både av propositionen och av debatten och beslutet
här i riksdagen. I propositionen stod det att försökspe-
rioden skulle omfatta tiden från den 1 januari 1999
till den 31 december 2002. Även i debatten påpekade
flera deltagare att det var fråga om en försöksperiod
under fyra år.
I det betänkande som vi nu diskuterar säger fyra
partier i en reservation att det rimliga borde vara att
fortsätta med den här verksamheten och att utvidga
den med sikte på att under nästa mandatperiod fatta
ett permanent beslut om det regionala självstyret - det
gäller säkert också Västra Götaland.
Ronny Svensson, en erkänd forskare i regionala
frågor - ja, kanske den mest kände i Sverige - och
tidigare verksam vid Mälardalshögskolan, har stude-
rat det här projektet väldigt noga i samband med att
det sjösattes. Han var mycket kritisk. Särskilt förvå-
nad var han över att politiker och partier som talar om
decentralisering i praktiken går i rakt motsatt riktning.
Det här är utan tvekan ett centraliseringsförslag, sade
han. Han menar att det i längden inte kommer att
hålla, utan att folk förr eller senare kommer att vända
sig mot detta.
Vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala stu-
derade man också den här beslutsprocessen. Man lät
en del studenter titta lite mera noga på hur det gick
till. I en C-uppsats dömer en student ut hela proces-
sen. Det står så här: "Enligt den representativa demo-
kratins princip har beslutet tagits fram utan mandat,
demokratisk förankring saknas - beslutet saknar där-
med legitimitet och borde därför inte ha tagits." Det
är väldigt starka ord. Jag frågade handledaren, som är
professor i statskunskap, om det här är ett objektivt
vetenskapligt arbete. Ja, det är det, sade han, och
tyvärr är det nog helt korrekt.
Fru talman! Det var många - tillräckligt många -
skaraborgare som krävde en folkomröstning för att
landstinget skulle tvingas behandla frågan. Men ma-
joriteten avslog förslaget. I riksdagsdebatten var ock-
så frågan om folkomröstning uppe. Men där sade man
från den sida som var motståndare till en folkomröst-
ning att det lämpar sig väldigt dåligt med folkomröst-
ning när det gäller regioner, att det är ren populism att
föreslå en folkomröstning.
I bara två kommuner fick man folkomrösta, näm-
ligen i Habo och Mullsjö. Där röstade man med en
stor majoritet för att gå över till Jönköpings län. Man
ville alltså inte vara med i Västra Götaland.
Jag kan erinra om att just när konstitutionsutskot-
tet i höstas besökte Florens för att studera den euro-
peiska unionen genomfördes en folkomröstning om
regionernas framtid i Italien. Vad som är sanning i
Florens och Milano är tydligen bara ett dåligt skämt i
Göteborg och Skövde.
En allvarlig följd av storlänet Västra Götaland är
hur polisens arbete organiseras. Som bekant måste en
polismyndighet sammanfalla med ett län. Ledningen
finns nu i Göteborg, och organisationen rationaliseras
alltmer genom att närpolisområdena blir allt större.
Man kan således inte längre tala om närpolis, utan det
är fråga om fjärrpolis.
Till en del beror problemet på att det saknas
många poliser i Västra Götaland. Ett stort problem är
också den nya organisationen. Polisledningen försö-
ker successivt att centralisera hela verksamheten. Det
gäller både personal och övriga resurser. Detta gör att
polisen ute på fältet och även allmänheten känner en
mycket stor oro inför framtiden. Senast i går var det
en stor insändare från hela PRO-verksamheten i Ska-
raborg om att man inte kan acceptera en så stor cent-
ralisering av polisen. Det här är alltså en följd av
storlänet.
Jag har helt kort här berört beslutet om Västra
Götaland där inga som helst hänsyn togs till vad
medborgarna tyckte. Man hade ingen tanke på histo-
ria och traditioner när man sedan satte namn på de
gamla länen - namn som bl.a. kommer att stå på
valsedlarna i höst. Skaraborg, liksom Älvsborg och
Bohuslän, är ju begrepp från medeltiden - men be-
grepp som försvann. Skaraborg ersattes med begrep-
pet Västra Götalands östra. Hos mig leder det tankar-
na till en järnvägsanhalt, inte till en del av Sverige
som spelat en väldigt viktig roll under historiens
gång.
Riksdagen uttalade nyligen sitt stöd för att behålla
de gamla, ofta medeltida sockennamnen. Det fanns ju
byråkrater på olika nivåer som ville slopa dem. De
tyckte att det var mer rationellt att använda siffror än
gamla sockenbeteckningar. Men samma känsla för
pietet saknades helt när de nya valkretsarna fick sina
namn. Det är bara ett exempel på följder av det trista
beslutet om Västra Götalands län.
Nu finns det ändå några ljuspunkter. Jag ser inte
helt kolsvart på utvecklingen framöver. Plågsamma
regionförsök i stil med vad som skett och vad som
sker i Västra Götaland kommer vi kanske inte att
uppleva i framtiden. Huvudfåran av regioner kommer
att bygga på kommuner i samverkan. Det tycker jag
och Moderaterna är bra. Men det är alldeles klart att
vi behöver en rejäl debatt om hur regioner ska utfor-
mas i vårt land, en debatt där vi måste beakta med-
borgarnas intressen. Man kan inte köra över medbor-
gare hur många år som helst.
Vi behöver en debatt om vad kommuner, regioner
och stat ska stå för och vilka som ska besluta. Men -
jag upprepar det ytterligare en gång - vi måste också
ha en debatt där allmänheten ges möjlighet att säga
sin mening.
Kommunerna i Västra Götaland har väldigt litet
inflytande. Det är 49 kommuner. Jag talar ofta med
kommunpolitiker, och de anser att de praktiskt taget
inte har någonting att säga till om i den här regionen.
Kan det bli en ändring när det gäller kommande regi-
onförsök, ser jag det som något mycket positivt.
Det är alltså moderaternas uppfattning att för-
söksverksamheten i Västra Götaland ska upphöra vid
det här årets utgång, enligt riksdagsbeslutet från
1997, men tyvärr är vi ensamma om att kräva detta i
dag i kammaren.

Anf. 133 EWA THALÉN FINNÉ (m):
Fru talman! Det är faktiskt så att jag med tillfreds-
ställelse står här i dag och konstaterar att en enig
riksdag ställer sig bakom ett förlängt försök i Skåne.
Att det beslutet i realiteten skulle komma var när
propositionen lades fram ganska osäkert. Turerna i
både bostadsutskottet och konstitutionsutskottet blev
både långa och många i den här beslutsordningen.
Lite historik: Under tidigt 90-tal väcktes tankar
och idéer i Skåne om att själv få driva, handlägga och
besluta i frågor som rör regional utveckling - detta
för att besluten skulle fattas närmare de skånska med-
borgarna. Intensiva diskussioner startade mellan de
skånska kommunerna och de skånska landstingen.
Dessa diskussioner avrundades med att man tillskrev
regeringen och begärde att få handha det regionala
ansvaret med självstyrelse.
Skåne är i detta sammanhang kanske delvis unikt.
Till skillnad från bl.a. Västra Götaland tror jag att
varenda skåning är stolt och glad över att Skåne i dag
är ett län i stället för två.
Skåne är förhållandevis litet till sin yta men har
ändock med svenska mått en ganska stor befolkning.
Det är överblickbart och naturligt som en enhet.
Att jag nämner det här hänger naturligtvis ihop
med det ställningstagande vi moderater har gjort om
förlängning just vad gäller Skånes beslutsordning.
Skåne har både historiskt och i dag kanske en sär-
ställning i Sverige.
Även i dag, efter fem och ett halvt år, finns en
stark politisk enighet mellan kommuner och region
och mellan de politiska partierna om att man vill
fortsätta med självstyret som ett självstyrelseorgan
med regionen som huvudman. Man vill inte vara ett
samverkansorgan. Jag vill även påpeka att den syd-
svenska industri- och handelskammaren är mycket
positiv till det regionala självstyret.
Sedan man fick det regionala självstyret i Skåne
har en positiv utveckling startat, där de viktigaste
utgångspunkterna i det regionala utvecklingsarbetet
är att föra en kontinuerlig dialog med kommunerna,
med näringsliv, med universitet och högskolor. Dia-
logen är i dag mer intensiv än när utvecklingsansvaret
låg hos länsstyrelsen, vilket man åtminstone om man,
som jag, kommer från en mindre kommun märker
och upplever som mycket positivt.
I och med dagens beslut kommer man att ha köpt
mer tid. Nu har regeringen ett tungt ansvar att till-
sammans med riksdag, kommuner, landsting, politis-
ka partier och medborgare sätta sig ned och föra en
dialog om på vilken nivå olika frågor ska beslutas.
Naturligtvis måste man alltid ha individen i centrum.
Fyra år har man köpt. Det är mycket viktigt att
man under denna tid på allvar lägger en grund för hur
den beslutande organisationen i framtiden ska se ut.
Vilka frågor ska beslutas på vilken nivå? Och hur
detaljerade ska statens anvisningar vara? Hur olika
får det bli i vårt avlånga land?
Fru talman! I vissa frågor kan det kanske vara
lättare att se att beslut kan fattas på lägre nivå än den
statliga, och det är väl delvis de frågor som man re-
dan i dag får besluta om. Här är den regionala infra-
strukturen kanske den väsentligaste frågan, eftersom
infrastruktur är av mycket stor betydelse för en regi-
ons tillväxt och framtida utveckling, men också be-
slutsansvaret för de statliga medlen för regionala
utvecklingsprojekt spelar in. Men det kanske finns
fler.
I Skåne har man delvis hamnat i en helt ny situa-
tion med Öresundsbron. En helt ny region, Öresunds-
regionen, öppnar upp för nya marknader och rörelser.
Olikheter i systemen mellan Sverige och Danmark
skapar delvis problem för människor. Ett mandat att
förhandla om och lösa dessa frågor skulle man kanske
kunna tänka sig handhas på regional nivå.
Hur står det till med vissa företagarfrågor eller
frågor om hur stark styrning staten ska ha över kul-
turpengarna? Det finns många frågeställningar. Och
regeringen har nu det stora ansvaret att komma vidare
i frågan, för kraven på ett regionalt beslutsfattande
tror jag rent personligen inte kommer att minska i
framtiden, framför allt med tanke på den tendens vi
sett på senare år när det gäller inskränkningar i den
kommunala självstyrelsen.
Ju mer regering och riksdag genom stopplagar och
pekpinnar försöker stoppa och hindra politiska förslag
och idéer på lägre nivåer, desto högre tror jag att
ropen efter starkare kommunalt och regionalt själv-
styre kommer att bli. Hur sedan den slutgiltiga orga-
nisationen kommer att se ut i ett långsiktigt perspek-
tiv hänger naturligtvis ihop med vilka frågor man
kommer fram till ska beslutas på lägre nivå än den
statliga.
Herr talman! Jag vill återigen uttrycka min till-
fredsställelse över det beslut som riksdagen i dag
kommer att fatta, där vi förlänger försöket med själv-
styrelseorgan i Skåne.

Anf. 134 OWE HELLBERG (v):
Herr talman! Som ledamot av den parlamentariska
regionkommittén är jag ordentligt besviken och för-
vånad över hur regeringen har hanterat kommitténs
betänkande.
Sex partier stod enade i frågan om fortsatt och ut-
ökad försöksverksamhet under kommande mandatpe-
riod. Endast Moderaterna var emot, mest av principi-
ella skäl. Hur de sedan har hanterat frågan behöver
jag inte redovisa här i dag. Det har andra gjort så bra
före mig. Övriga partier, inklusive Socialdemokrater-
na, ville gå vidare och förtydliga självstyret ytterliga-
re genom att överföra alla regionala utvecklingsmedel
till självstyrelseorganen.
En annan viktig fråga var att göra regelsystemet
mer likt det kommunala för en mer flexibel beslut-
process än den statliga, där regleringsbrev och be-
stämmelser inte ger mycket utrymme för regionala
tolkningar eller för andra prioriteringar.
Det enda som skilde oss åt var hur fort perma-
nentningen av försöken skulle ske, om det skulle ske
samtidigt i hela landet eller om några län skulle få gå
före. Vänsterpartiet tycker att en sådan reform ska
genomföras samtidigt över landet och att formen ska
vara direktvalda regionfullmäktige. För att markera
att en förändring var på gång ansåg vi att landshöv-
dingarna i försökslänen skulle ersättas med en myn-
dighetschef. Det skulle markera att den regionala
politiska nivån tog över utvecklingsansvaret för länet
och att länsstyrelsen blev myndighetsutövare och
kontrollant av att statliga mål uppfylls.
Efter PARK:s överlämnande av sitt betänkande
har det ägt rum en process i det socialdemokratiska
partiet, där centralisterna med Göran Persson i spet-
sen segrade över de krafter i partiet som är för att
göra den regionala parlamentariska nivån mer demo-
kratiserad.
Flera ministrar har pinkat revir i den här frågan
och vill inte släppa från sig ett uns av den statliga
makten och härligheten. Trycket från landets region-
politiker har varit stort, och i sista stund har regering-
en i propositionen kastat in några rader om att själv-
styrelseorganen visst ska få behålla de befogenheter
som de har även efter utgången av 2002. Det här
innebär, herr talman, att propositionen är slarvigt
gjord och lagstiftningsförslagen så undermåliga att
man med motioner och med hjälp av arbete i bostads-
och konstitutionsutskotten har fått rätta till de värsta
otydligheterna. Så här ska vi inte behöva få en propo-
sition på riksdagens bord.
I stället för gå PARK:s förslag till mötes hittade
regeringen på en ny variant av regionalt självbe-
stämmande, "självbestämmande light", som kallas
samverkansorgan. Argumentet var att eftersom så
många län ansökt om att få bilda självstyrelseorgan
var det fel att bara utse några stycken. Därför borde
alla få chansen men då i light-versionen samverkans-
organ.
Det finns inget hinder för att ge alla län som vill
det möjligheten att bilda självstyrelsorgan. Hindret
kommer från regeringens sida.
Kalmar län och Gotlands län, som också är för-
sökslän med självstyrelseorgan, vingklipps och ska i
fortsättningen ha light-versionen samverkansorgan.
Hur ska den personal känna sig som lämnat länssty-
relserna i Kalmar och på Gotland och efter mycket
vånda och kraftsamlande har byggt upp nya organi-
sationer i självstyrelseorganens regi? Ska de gå till-
baka till länsstyrelserna och krypa in i sina gamla
kostymer? Jag tycker att det här är ett missbruk av
mänsklig kreativitet och visar på en politisk vinglig-
het från regeringens sida av stora mått.
Skillnaderna mellan ett självstyrelseorgan och ett
samverkansorgan är betydande. Självstyrelseorganen
har beslutanderätt över den största delen av de regio-
nala utvecklingsmedlen i ett samlat belopp och avgör
hur de ska fördelas mellan olika ändamål som pro-
jektverksamhet, företagsstöd, medfinansiering av EU-
medel m.m. Samverkansorganet får, om regeringen så
beslutar, ta del av och besluta om vissa projektmedel,
alltså en bråkdel av de totala medlen. I övrigt är det
ett övertagande av uppgifter som är i mer verbal
form: att upprätta ett program för länets utveckling,
prioritera regionala infrastruktursatsningar och sam-
ordning av vissa instanser. Länsstyrelsens och andra
statliga myndigheters skyldigheter att följa upprättade
program och prioriteringar är underordnade de direk-
tiv som gäller för myndigheten. Med andra ord: Läns-
styrelsen har tolkningsföreträde.
Jag måste säga att jag blev förvånad när jag hörde
att Kerstin Kristiansson Karlstedt och inte minst mi-
nistern inte riktigt förstod vad det är för skillnad
mellan ett samverkansorgan och ett självstyrelseor-
gan. Om man har trott att det är samma sak är det
skrämmande, för så är det definitivt inte. Det är stor
skillnad däremellan.
Till sist två detaljer i betänkandet, där jag som
motionsskrivare tycker att mina KU-kolleger missat
lite i behandlingen av ärendet. Det gäller tillsättandet
av länsstyrelsens styrelse i län med samverkansorgan
och de s.k. länsexperterna.
Trots att samverkansorganen tar över vissa funk-
tioner - märk väl vissa funktioner - från länsstyrel-
sen, stärker regeringen sin makt genom att inte bara
landshövdingen utan också styrelsen ska utses av
regeringen. I dag utses den av landstinget, vilket ger
insyn och kan hävda det regionala intresset när syn-
punkter går isär. Länsstyrelsen i län med samver-
kansorgan borde även i fortsättningen utses av lands-
tinget för att främja de regionala intressena och för att
säkra indirekt folkvalda representanter i styrelsen
med ett regionalt perspektiv.
När det gäller expertfunktionerna tycker Vänster-
partiet att det är viktigt att det finns en jämställdhets-
expert i varje län för att kvinnors rättigheter ska ge-
nomsyra länsstyrelsearbetet i alla sammanhang, såväl
i anslagsfördelning som i representation i olika ar-
betsgrupper och projekt och i arbetet med program
och analyser. Vi tror att varje klok länsstyrelse kom-
mer att uppfylla det kravet. Annars kommer vi från
Vänsterpartiet att återkomma i den frågan.

Anf. 135 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Den principiella principlösheten från
moderaternas sida har vi ju mött vid ett flertal tillfäl-
len, och den har fyllts på ytterligare här i kammaren,
men jag måste till Owe Hellberg ställa följande fråga:
Hur är det med de principiella principlösheterna hos
Vänstern och Owe Hellberg? Jag läser innantill ur en
debattartikel undertecknad av Owe Hellberg:
"Den socialdemokratiska minoritetsregeringen
står således inför en svår valsituation. Indirekt valda
kommunalförbund kommer att passa moderaterna
som handen i handsken då deras strategi är att av-
veckla den folkvalda region/landstingsnivån. Riksda-
gens övriga partier står för av folket direktvalda regi-
onfullmäktige.
Indirekt demokrati tillsammans med moderaterna
eller direktdemokrati tillsammans med kd-v-c-mp-fp?
Det valet kan väl inte vara svårt för Göran Persson."
Det skulle vara intressant att veta varför Owe
Hellberg och Vänsterpartiet nu har lierat sig med
moderaterna, tydligen i strategiskt syfte att avveckla
den direkt folkvalda regionala nivån. Eller är det så
att vi ska bemöta vänsterpartister och vänsterpartis-
tiska riksdagsledamöter på olika sätt beroende på om
de uttalar sig i en debattartikel eller står i kammaren
och argumenterar?

Anf. 136 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Både jag och Mats Einarsson har
väldigt tydligt klargjort var vi står i den här frågan.
Inför motionsskrivandet och behandlingen i utskotten
har Per Lager redogjort för de sonderingar som gjor-
des och de kontakter som togs. Det framgick då klart
och tydligt att moderaterna skulle gå in i en ohelig
allians med socialdemokraterna i den här frågan. I
praktiken var det alltså avgjort hur saken skulle
komma att hanteras framöver. Det kunde man utläsa
av den sonderingen.
När det gäller vårt ställningstagande i övrigt
handlar det om vad som händer i en situation där den
här propositionen faller. Då blir det faktiskt lite av
kaos i Sveriges land, inte minst i Skåne och i Västra
Götaland. Det innebär att försöksverksamheten upp-
hör 2002 och att ingen har någon som helst aning om
vad som ska ske efter 2002 års utgång.
Det är fråga om ett praktiskt-pragmatiskt ställ-
ningstagande, men i principfrågan och när det gäller
idéerna är det väldigt tydligt vad Vänsterpartiet tyck-
er.

Anf. 137 KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s) replik:
Herr talman! "Skrämmande" säger Owe Hellberg
att han tycker att det är när han hör att jag och minis-
tern inte har förstått distinktionerna i propositionen.
Jag tycker att det är än mer skrämmande när jag hör
Owe Hellberg, som har en åsikt som är så vitt skild
från den som hyses av övriga vänsterpartister i kon-
stitutionsutskottet.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Owe Hellberg
med anledning av vad han sade i sitt anförande.
Det är det här: Tycker inte Owe Hellberg att det är
ganska klokt att skynda långsamt i den här frågan?
Tro inte att jag och socialdemokraterna är någon sorts
bakåtsträvare. Här finns en inriktning mot större regi-
onalt inflytande, men vi tycker att en försöksverk-
samhet som pågår ska få föregås av en utvärdering
och översyn innan man släpper på andra. Det försökte
jag också säga i mitt replikskifte och mitt anförande.
Tycker Owe Hellberg att man ska släppa fritt för
försöksverksamhet i hela landet, och inte gå med små
steg som är föreslaget i propositionen och i betänkan-
det?

Anf. 138 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Det har tydligen varit stora brister,
åtminstone hos Kerstin Kristiansson Karlstedt och
ministern i den här frågan. I propositionen står det
nämligen att Skåne och Västra Götaland minsann ska
ha samma befogenheter som de har haft tidigare, men
försökslagstiftningen ska väck! Och så kommer det
en lagstiftning som ska gälla lika för alla län i hela
landet.
Det går ju naturligtvis inte ihop! Det är därför som
bostadsutskottet har påpekat det här. Konstitutionsut-
skottet har naturligtvis sett till att försökslagstiftning-
en även fortsättningsvis ska gälla. Det är alltså stor
skillnad på ett självstyrelseorgan och ett samverkans-
organ.
Kerstin Kristiansson Karlstedt sade att i Kalmar,
där blir det ingen skillnad. Det är klart att det blir
skillnad! Den är påvisbar och märkbar på alla möjliga
sätt! Förstår ni inte det? Har ni inte fattat vad det här
handlar om? Det är helt otroligt!

Anf. 139 KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s) replik:
Herr talman! Jo, vi har förstått, och vi har läst
propositionen. Inte minst ministern måste väl förstå
vad propositionen innebär! Det behöver inte Owe
Hellberg tvivla på. T.o.m. jag har läst den - och för-
stått den, vill jag påstå. Däremot har vi skilda upp-
fattningar i sak.
Sedan tycker jag att man fäster sig så mycket vid
försökslänen. Det handlar ju om övriga delar av lan-
det också, som nu får den här möjligheten att samver-
ka i samverkansorgan i form av kommunalförbund.
Det är inte så illa med de beslutsbefogenheter som
dessa kommunalförbund får sig tillhanda.
Jag tycker att det är ett bra första steg i rätt rikt-
ning. Tycker inte Owe Hellberg det? Tycker han
någonting annat?

Anf. 140 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Bevisligen hade inte Skåne och
Västra Götaland fått de befogenheter som de har i dag
om inte konstitutionsutskottet hade sagt att den nuva-
rande försökslagstiftningen ska gälla till 2006. Det är
ju den stora skillnaden mellan självstyrelseorgan och
samverkansorgan.
Sedan finns det faktiskt inga hinder för att övriga
län som ville skulle kunna få bli självstyrelseorgan.
Det finns inga som helst hinder. De har kunnat kom-
ma med sina ansökningar under tiden om det är så att
det skulle vara i kommunalförbundsformen. Är det
fråga om direktvalda parlament hade vi naturligtvis
varit tvungna att ta ställning till det mycket tidigare
eftersom det handlar om val och andra saker.
Sedan har vi sagt - det finns de som tycker så
även i vårt parti - att blir det ingenting så får vi väl ta
det här, då. Men naturligtvis är vi inte nöjda med det,
på något sätt. Och vi antar, hoppas, tycker och tror att
alla regionalpolitiker som får smak på det här inser
ganska snabbt att detta ger demokrati i ord, men när
det handlar om pengar, makt och myndighet så är det
inte särskilt mycket bevänt med det. Det är därför vi
säger att vi antar, hoppas och tror att fr.o.m. 2007 har
vi en organisation där vi har direktvalda regionala
församlingar över hela Sveriges land.

Anf. 141 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Herr talman! Bosse Könberg har i sitt anförande
väldigt tydligt klargjort Folkpartiets ställningstagande
i frågan om regional samverkan och statlig länsför-
valtning, men jag ska ändå helt kort ge en personlig
reflexion i ärendet, eftersom även vi i bostadsutskot-
tet har fått yttra oss om propositionen.
Under min politiska verksamhet i Västerbotten
har jag och mitt parti tillsammans med fyra andra
partier arbetat aktivt för att Västerbotten skulle få
delta i försöksverksamheten med ökat regionalt själv-
styre. Vi fick tyvärr inte med oss majoriteten av mo-
derater och socialdemokrater, även om jag vet att
väldigt många av landstingspolitikerna egentligen -
det gäller alltså landstingspolitikerna inom s - både
var och är för en sådan verksamhet.
När PARK-utredningens förslag lades fram hade
jag ganska stora förhoppningar om att försöksverk-
samheten skulle utökas, men i stället innebär ju, som
många har sagt, dagens förslag till beslut ett steg
bakåt i förhållande till utredningen. De kommunala
samverkansorgan som ska kunna bildas utgör enligt
min och många andras uppfattning ingen bra lösning.
Det har redan förts fram under dagens debatt att så-
dana samverkansorgan inte på något sätt innebär
någon ökning av det regionala självstyret, utan tvärt-
om. Owe Hellberg använde beteckningen light, och
jag håller med om det. De mindre partierna kommer
att få mindre inflytande än de har i ett regelrätt valt
fullmäktige.
I dag har länsstyrelser och landsting ofta likartade
arbetsuppgifter. Exempelvis när det gäller utveck-
lingen av turism görs i varje fall i mitt län helt enkelt
dubbelarbete. I ett direktvalt regionfullmäktige med
förstärkta uppgifter och en minskning av länsstyrel-
sernas arbetsområden skulle man kunna minska detta
dubbelarbete eller helt få bort det, och det skulle
också innebära ett steg framåt enligt mitt sätt att se.
Vid bostadsutskottets behandling av propositionen
har jag framfört avvikande mening där jag understry-
ker att det framlagda förslaget väckte en stor besvi-
kelse hos mig. Jag kan nu bara hoppas att den över-
syn som regeringen har aviserat och som statsrådet i
dag har talat om när det gäller uppgifts- och ansvars-
fördelningen mellan stat, kommun och landsting
liksom en översyn av länsstyrelsernas verksamhet ska
leda till slutsatsen att Sverige behöver en organisation
där direktvalda regionala organ blir en viktig del i
samhällsstyret, och där länsstyrelsernas roll renodlas.
Om vi inför direktvalda, starka regionfullmäktige kan
det enligt min mening föråldrade systemet med
landshövdingen som högsta representant för länen
avskaffas.
Jag bifaller reservation 1, precis som Bosse Kön-
berg har gjort.

Anf. 142 LEIF JAKOBSSON (s):
Herr talman! Socialdemokraterna i Skåne tog för
över tio år sedan initiativet till en ny, mer slagkraftig
och effektiv samhällsorganisation. Vi levde då med
två län, tre landsting, två länsarbetsnämnder och en
lång rad av andra konstellationer som vi kallade den
regionala röran. Efterhand anslöt sig andra partier,
och i stor enighet kunde vi presentera ett förslag med
sammanhållen regional organisation, som sedermera
ledde fram till regionförsöket.
Utgångspunkten för oss socialdemokrater var och
är mycket tydlig. Vi såg att vår landsända skulle kun-
na utvecklas bättre med en slagkraftig politisk organi-
sation. Tillväxtmöjligheterna efter Berlinmurens fall
gjorde att det såg bättre ut än på många decennier.
Men för oss har det alltid handlat om att ta till vara
möjligheterna i Skåne till fromma för hela Sveriges
befolkning, för att kunna garantera välfärden och
rättvisan i hela nationen.
Jag säger detta, därför att i spåren av regionförsö-
ken finns olustiga, nästan separatistiska inslag i de-
batten, och jag känner behov av att här i kammaren
uppmärksamma riksdagen på detta, därför att regi-
onidén misskrediteras av sådant.
Herr talman! Det finns mer studentikosa uttryck
för detta, och det kan vi nog lämna därhän. Värre är
att högerradikala partibildningar runtom i Skåne ex-
ploaterar någon form av skånsk nationalism med
förslag som ett fritt Skåne, skånsk NATO-anslutning
osv. Skånskheten går i dessa partier hand i hand med
främlingsfientliga krav som förbud mot att bära slöja,
stopp för invandring osv. Det allvarliga är att dessa
partier i en valallians utgör regeringsunderlaget i
Region Skåne tillsammans med de fyra andra borger-
liga partierna.
Herr talman! Än värre är att det bland de absolut
ledande företrädarna för både Moderaterna och Krist-
demokraterna i Skåne förs fram förslag och resone-
mang som i sin förlängning inte kan betyda någonting
annat än att man ifrågasätter Skånes tillhörighet till
Sverige. Retoriken och också de konkreta förslagen
och besluten är bestickande.
Man har t.ex. beslutat att skriva om den skånska
historien. Region Skåne går in med mångmiljonbe-
lopp för att skånska skolbarn ska få läsa en annan
historia. Så här säger regionrådet Rolf Tuvesson,
kristdemokrat och ansvarig för regional utvecklingen
i regionfullmäktige 1999: Det är på tiden att vi åter-
erövrar vårt skånska språk, vår kultur och historia.
Allt förnekande och manipulerande av den skånska
historien i skolan måste upphöra så att alla barn och
ungdomar kan tillåtas finna stolthet och harmoni i
kunskapen om sin egen historia och kulturella bak-
grund.
Hans framtidsvision är uppenbar. Den sträcker sig
utanför nationsgränsen. Senare i talet till regionfull-
mäktige säger han: Låt oss därför redan nu parallellt
med Öresundsbron mentalt bygga ett Skåneland som
sträcker sig inte bara från Blekinge och Halland till
Skåne utan också inbegriper Skånelandsregionens
Själland. Vi skåningar har trots alltmer gemensamt
med Bornholm än med Kungsholmen.
Det är också regionstyrelsens ordförande, mode-
raten Carl Sonesson, som ogenerat ger uttryck för
sådana idéer. I Sydsvenska Dagbladet uttalar han:
Ytterst kan regionen ta ansvar för allt utom nationell
lagstiftning, försvar och utrikespolitiken. Så mycket
makt som möjligt bör föras över till regionen.
Det finns en lång rad konkreta förslag och beslut
om att det skånska språket ska erkännas som eget
språk. Det finns en motion från kristdemokrater och
folkpartister i Region Skåne, 24 moderater kräver att
en skånsk nationalsång ska utses i regionfullmäktige,
man ska flagga officiellt med skånska flaggan och allt
detta.
Herr talman! Detta är inga studentikosa toserier.
Det är inga missnöjespartier. Det är de främsta före-
trädarna för de två största borgerliga partierna som
driver sådana uppfattningar. Jag blir då lite bekymrad
när jag hör argumentationen och läser den moderata
reservationen i bostadsutskottet, där man också hän-
visar till de historiska skälen.
Jag hoppas att det är lite slentrian i att man talar
om det. Jag hoppas att det här i riksdagen och i kam-
maren inte finns de kopplingar som de ledande före-
trädarna för Moderaterna och Kristdemokraterna i
Region Skåne för fram när man talar om historiska
skäl. Det är en unken skånsk nationalistisk tongång
som står bakom det.
Herr talman! Jag förstår om många här i kamma-
ren blir lite chockerade av min redogörelse. Inte desto
mindre är den tyvärr en beskrivning av hur Modera-
ternas och Kristdemokraternas ledande politiker ar-
gumenterar i Skåne. Jag tar upp det här i kammaren
för att göra alla uppmärksamma på vad som pågår.
Jag tror att regionförsöket - som jag själv tror väldigt
mycket på - kan lida allvarlig skada av att missbrukas
till att främja den s.k. skånska nationalismen.
Till Moderaterna och Kristdemokraterna vill jag
rikta följande uppmaning: Gör upp med avarterna.
Det drar löjets skimmer över och ger en bitter efter-
smak åt alla vi andras seriösa ansträngningar att
åstadkomma en bättre utveckling i Skåne.
Herr talman! Om mitt inlägg uppfattas som en
lojalitetsförklaring från de skånska socialdemokrater-
na till nationen Sverige är det helt riktigt. Det var min
avsikt.

Anf. 143 INGA BERGGREN (m):
Herr talman! Jag hälsar med stor tillfredsställelse
utskottets förslag om att försöksverksamheten fort-
sätter i Skåne län i helt oförändrad form under nästa
mandatperiod. Jag vill dock säga några ord med an-
ledning av Leif Jakobssons inlägg.
Jag säger kort och gott följande. Jag tar som mo-
derat helt och hållet avstånd från alla sorters avarter.
De må vara från partier eller andra yttringar. Jag är
emot en skånsk nationalism, som på några punkter
konkret kan exemplifieras genom en motion om en
skånsk nationalsång. Jag tycker att det är alldeles fel
sätt att ta fram de fördelar som finns med Skåne och
vad Skåne kan bidra med för hela Sveriges utveck-
ling. Nog om detta.
I Skåne har sedan länge, precis som Leif Jakobs-
son sade, funnits en bred uppslutning kring att slå
samman de tidigare Kristianstad och Malmöhus län
till ett län, vilket också skedde 1997, och att utveckla
Skåne. Eva Thalén Finné har tidigare i debatten talat
en hel del om det. Jag vill lägga till ytterligare några
förutsättningar och synpunkter.
Med sitt geografiska läge är Skåne en språngbräda
till det övriga Europa. I Skåne finns redan mångårigt
utbyte med Danmark och Tyskland och även med
Polen, Estland, Lettland, Litauen och Ryssland. Hela
tiden tas nya kontakter, och gemensamma projekt
startas för att främja infrastruktur, kultur och utbild-
ning mellan Skåne och länderna kring Östersjön.
Denna utveckling går inte att stoppa. Internatio-
naliseringen, förändringarna i Östeuropa och det
svenska EU-medlemskapet har påtagligt bidragit till
samverkan och samarbete på andra sätt än tidigare,
speciellt i ett gränsland som Skåne.
Sammantaget och på goda grunder kan påstås att
det i Skåne finns en starkt uttalad vilja och en poten-
tial att bidra till det egna områdets tillväxt och ut-
veckling till gagn för medborgarna i regionen. Det är
för övrigt något som gagnar hela Sverige.
Som ledamot i PARK har jag många gånger un-
derstrukit de faktiska omständigheter som gäller för
Skåne. Därför är det enda rätta att låga Skåne fortsätta
försöksverksamheten i ograverad form, såsom också
de moderata ledamöterna i PARK ansåg och som nu
ett enigt utskott kommit fram till.

Anf. 144 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Den proposition från regeringen som
vi i dag diskuterar och betänkandet innebär att man
inte erkänner behovet av en regional självständig nivå
som får besluta och inte bara samordna centralt fatta-
de beslut. För mig och för oss liberaler är utgångs-
punkten att beslut ska fattas så nära människorna som
möjligt. Samtidigt är utgångspunkten att de som be-
slutar ska vara direktvalda så att ansvarsfrågan blir
klar.
Försöksverksamheten med självstyrande regioner
har varit spännande att följa. Själva tanken att fler
beslut ska fattas där människor bor är mycket tillta-
lande. Jag är helt övertygad om att en beslutande
direktvald församling på länsnivå skulle minska cen-
tralstyrningen och öka hänsynen till regionala och
lokala åsikter. Därför är det tråkigt att en majoritet nu
i dag vill avsluta de försöken i Sverige. Samtidigt är
jag för min del glad, eftersom jag kommer från Skå-
ne. Där och i Västra Götaland ska försöksverksam-
heten fortsätta.
Det är viktigt att konstatera att regionförsöken på
många sätt varit en framgång. De har ökat engage-
manget i utvecklingsfrågor från enskilda medborgare,
lokala och regionala politiker och från näringslivet.
Jag har följt försöksverksamheten på nära håll i
Skåne. Med erfarenhet från Skåne kan jag konstatera
att dialogen mellan olika aktörer har ökat. En hel del
frågor som nu diskuteras och beslutas om av männi-
skor som bor i Skåne beslutades tidigare om på statlig
nivå av länsstyrelsen. I Skåne har denna försöksverk-
samhet lett till en mycket bättre mobilisering kring
gemensamma frågor, vill jag påstå. Det har helt en-
kelt blivit mindre bytänkande i kommunerna. Det har
blivit mer samverkan mellan kommunerna och även
mer samverkan med Danmark. Skåne har på senare år
fått kraftigt ökade möjligheter till ekonomiskt och
kulturellt utbyte över gränserna - till Danmark och
Tyskland inklusive det forna DDR. För att utnyttja
dessa möjligheter på ett bra sätt och för att riva kvar-
stående hinder måste människor som känner sig
hemma i de regionala förhållandena vara med och
forma utvecklingen.
Detta har naturligtvis inte - för att delvis anknyta
till föregående talare - någonting att göra med lokal-
patriotisk separatism. De övertoner från framför allt
en del partier som använder den inofficiella skånska
flaggan som symbol tror jag att vi alla tar avstånd
ifrån när vi förstår vad det handlar om. Nej, detta
handlar inte om det, utan det handlar om att minska
avståndet mellan beslutsfattare och människor. Det är
helt enkelt det som vi kallar för närhetsprincipen.
Enligt min mening finns det med erfarenhet från
försöket i Skåne egentligen ingen anledning att fort-
sätta under benämningen försöksverksamhet. Tvärt-
om skulle regionförsöket redan nu kunna övergå i en
permanent organisation. Förutom det faktum att det
har fungerat väl så råder det bred politisk enighet i
Skåne om ökat regionalt självstyre.
Däremot behöver man klargöra vilka ansvarsom-
råden som ska ligga på regional respektive statlig
nivå. Ett område som det har förts en del negativ
diskussion om i Skåne, herr talman, är kulturen. Jag
vet att Kulturdepartementet har kritiserat den regio-
nala kulturpolitiken. Men verkligheten är den att det
tyvärr inte har existerat någon frihet att utforma den
regionala kulturpolitiken på skånsk nivå, utan kultur-
pengarna har i stort sett varit öronmärkta. Därför har
skånska kulturpolitiker inte kunnat utveckla samar-
bete mellan olika konstarter eller kunnat starta projekt
för att nå nya publikgrupper. Det har gjort att hand-
lingsfriheten har varit mycket begränsad. Nu innebär
tyvärr det som förmodligen blir dagens kommande
beslut att kulturen lyfts bort från Region Skåne. Det
är synd, inte minst med tanke på att man aldrig har
fått en riktig chans att bedriva en självständig regio-
nal kulturpolitik.
Herr talman! Det är hoppfullt att försöksverksam-
heten i Skåne och Västra Götaland får fortsätta. Jag
tror att tiden arbetar för regionalt självstyre i Sverige.
Det behövs en nivå mellan stat och kommun. Därför
är det mycket beklagligt att andra regioner som så vill
inte redan nu får samma chans att starta försök med
ökat självstyre.

Anf. 145 BERIT ANDNOR (s):
Herr talman! En regions eller ett läns utveckling
är naturligtvis beroende av samverkan. Det som gäll-
de tidigare - att en kommun eller flera kommuner,
landstinget, länsstyrelser, kommunförbund och andra
organ jobbar var och en för sig - gäller inte längre.
Det säger sig självt att om man samordnar sitt arbete
så når man en mycket mer positiv utveckling. Ut-
vecklingen blir mycket starkare och resultatet blir
bättre.
Det vet särskilt vi som bor i landets glesare befol-
kade delar. Jag som representerar Jämtlands län bor i
ett län som till ytan motsvarar en stor del av södra
Sverige - från Ystad till norr om Norrköping. På
denna mycket stora yta är vi i dag 128 000 invånare.
Vi måste samverka för att överleva och kunna ut-
veckla välfärden och skapa en tillväxt i vårt län.
Jag ser dagens beslut som ett steg i rätt riktning.
För mig är det självklart att fortsätta att arbeta för att
vi i valet 2006 kan gå till val till ett direktvalt regi-
onalt självstyrelseorgan. Jag ser detta som en möjlig-
het för mitt län och för alla andra län att utveckla
samarbetet och samverkan för våra läns positiva ut-
veckling.
Det samverkansorgan som vi nu får möjlighet att
bilda ska ta ansvar för länets utveckling när det gäller
infrastruktur och regionalpolitik, men också när det
gäller kollektivtrafik och andra gemensamma och för
länet viktiga uppgifter.
Det gör det också möjligt att lyfta upp andra frå-
gor där vi ser att vi har mer att tjäna på samverkan än
att var och en jobbar för sig själv.
Jag tycker också att det är bra att vi nu får en
möjlighet att titta över uppgiftsfördelningen mellan
kommuner, landsting och stat. Jag tror att det är nöd-
vändigt och viktigt. När vi ser på de glesare delarna
av vårt land så ser vi att samverkan kommer att vara
helt nödvändig.
Jag har hört på debatten i dag, och jag kan bara
konstatera att de som tror att ett röstande på den re-
servation som nu föreligger från en del partier skulle
göra det möjligt för oss som har ansökt om att få delta
i ett direktval till ett regionalt organ har fel. Skulle det
ha varit möjligt så skulle vi ha haft ett beslut i Sveri-
ges riksdag under våren eller senast i början på hös-
ten. Vi har konstaterat i Jämtlands län att tiden har
runnit i väg när det gäller att genomföra ett direktvalt
regionalt självstyrelseorgan för detta val. Det är bara
att konstatera det.
Vi tänker ta vara på den möjlighet som finns att
bilda ett samverkansorgan, och vi jobbar med inrikt-
ningen att vi i valet 2006 kan få gå till val till ett
direktvalt regionalt samverkansorgan.

Anf. 146 LILIAN VIRGIN (s):
Herr talman! Betänkandet handlar om att samver-
kansorgan ska kunna bildas i samtliga län fr.o.m. år
2003. I de län där det i dag pågår försöksverksamhet
med regionala självstyrelseorgan ska de utgöra sam-
verkansorgan under de här åren, men ha beslutande-
rätt över motsvarande regionalpolitiska medel som de
regionala självstyrelseorganen i dag beslutar om.
Bostadsutskottet har i sitt yttrande till konstitu-
tionsutskottet konstaterat att regeringen anser att de
nuvarande försökslänen under nästkommande man-
datperiod ska ha större befogenheter än övriga sam-
verkansorgan. De ska t.ex. kunna besluta om före-
tagsstöd. Bostadsutskottet delar regeringens uppfatt-
ning, men har i yttrandet väckt frågan om huruvida de
större befogenheterna ryms inom lagförslaget.
Konstitutionsutskottet har därför föreslagit ett
förtydligande i lagtexten på så sätt att ett tillägg har
gjorts om att, som i försökslagen, ange att samver-
kansorganen får besluta om användningen av statliga
medel för regional utveckling enligt vad regeringen
närmare föreskriver. På det här sättet har utrymme
skapats i lagen för att regeringen ska kunna fördela
medel och föreskriva vad de får användas till.
Lagtexten ger regeringen möjlighet att leva upp
till ordningen att de nuvarande försökslänen får de
befogenheter som avses i propositionen. Tanken är att
en utvärdering ska göras efter år 2006.
Herr talman! Gotland är ett av de län som omfat-
tas av försöksverksamheten sedan den 1 juli 1997.
Jag håller med om att det behövs en utvärdering av
försöksverksamheten efter ytterligare en tid. Jag kan
konstatera att det har skett en positiv utveckling på så
sätt att samtliga partier på Gotland nu är mycket in-
tresserade av att fortsätta försöken. Så var det inte
inför starten 1997. Jag kommer ihåg hur vi i kom-
munfullmäktige hade till behandling en motion om att
avstå från att delta i försöksverksamheten. Den mo-
tionen avslogs av kommunfullmäktige, och majorite-
ten i fullmäktige stod kvar vid sitt tidigare beslut om
att ingå i försöksverksamheten.
Skåne län och Västra Götalands län kommer en-
ligt förslaget från konstitutionsutskottet att fortsätta
verksamheten helt oförändrad under nästa mandatpe-
riod. Därför förlängs giltigheten för försökslagen för
dessa län. Det kan tyckas att även Gotland och Kal-
mar borde kunna ingå i en förlängning av försöksla-
gen, men jag tror att åtminstone för Gotlands del är
det bra med det beslut som nu har föreslagits.
Det innebär att Gotland fortsätter försöken som ti-
digare med undantag för fördelningen av kulturbi-
drag. Det är någonting som våra kulturinstitutioner på
Gotland välkomnar. De vill ha den nu föreslagna
ordningen att kulturbidragen fördelas av Statens kul-
turråd. Anledningen till detta är en känsla hos institu-
tionerna att försöksverksamheten har varit en nackdel
för våra kulturinstitutioner och att de inte har blivit
behandlade på samma sätt som man blivit i övriga län
utan försöksverksamhet.
Jag ser det som en positiv del att Statens kulturråd
genom samråd och samverkan ska öka sitt deltagande
i hela landet. I och med detta yrkar jag bifall till kon-
stitutionsutskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

9 § Allmänna helgdagar, m.m.

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU9
Allmänna helgdagar, m.m.

Anf. 147 NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Herr talman! Det är utmärkt att regeringen nu, nå-
got överraskande men icke desto mindre välkommet,
föreslår att den 6 juni ska bli allmän helgdag. Det är
mindre bra att just svenskar av alla människor inte
ska kunna ta emot svenska ordnar. Jag yrkar därför
bifall till reservation 3.

Anf. 148 MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Det är alldeles utmärkt att vi gör den
6 juni till allmän helgdag. Det vore ännu bättre om vi
också gjorde den 8 mars, den internationella kvinno-
dagen, till helgdag. Därför yrkar jag bifall till reser-
vation 2 och i övrigt till utskottets förslag.

Anf. 149 INGVAR SVENSSON (kd):
Herr talman! Jag vill bara uttrycka min stora
glädje över vi nu fått en stor majoritet för att göra den
6 juni till en nationell helgdag. Jag satt ju med i det
utskott som 1991-1992 föreslog att man skulle låta en
utredning titta på detta. Detta resulterade inte i nå-
gonting den gången. Det är glädjande att speciellt
Socialdemokraterna har svängt i den här frågan.

Anf. 150 PER LAGER (mp):
Herr talman! Jag har två reservationer i det här
betänkandet. Det gäller reservation 1 och reserva-
tion 5 som jag nu yrkar bifall till.
Miljöpartiet är det enda partiet som säger nej till
att göra den 6 juni till helgdag. Det finns 15 motioner
som vill det motsatta. Det finns numera en majoritet
för detta. För mindre ett år sedan hade vi en debatt
här i kammaren där majoriteten bestod av Socialde-
mokraterna, Vänstern och Miljöpartiet som sade nej.
Det handlar om att det kostar pengar. Det kostar
mellan 3 och 4 miljarder om man inte byter ut dagen
mot en annan dag. Annandag pingst är tänkt som
utbytesdag, och den ingår i en långhelg som framför
allt barnfamiljer är väldigt tacksamma för.
Miljöpartiet vill framför allt prioritera skola, vård
och omsorg. Därför prioriterar vi inte den 6 juni som
helgdag. Vi tror i stället att svenska folket skulle vara
mycket mer betjänta av en sänkt normalarbetstid.
I övrigt vill jag säga något när det gäller begrav-
ningsfrågor. Här finns det två motioner. Den ena
handlar om att man får större möjligheter att sprida
askan efter avlidna på det sätt man själv vill som
anhörig. Den andra frågan gäller att begravningar i
dag ofta medför miljöproblem. Det finns numera en
ny begravningsmetod som bygger på frystorkning.
Det är en mycket värdig och fin idé och metod som
nu är under utveckling. Vi i Miljöpartiet vill att re-
geringen förbereder de förändringar i nuvarande lag
som krävs för att man ska kunna införa en sådan
metod när man har genomfört de tester som nu pågår.
Herr talman! Med detta tackar jag för mig för spa-
ra tid.

Anf. 151 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s):
Herr talman! Med förenade krafter försöker vi
göra det möjligt för kammaren att ha votering i detta
ärende genom att korta ned våra anföranden. Jag vill
inleda med att yrka bifall till KU:s förslag i betän-
kande 9 och avslag på reservationerna.
Socialdemokraterna biträder nu 14 motioner som
alla föreslår att den 6 juni ska vara en röd dag i alma-
nackan. Trots alla spekulationer om vilken dag som
skulle vara utbytbar överlämnar vi till regeringen att
ta ställning till hur man gör den 6 juni till en röd dag.
Det gäller frågan om det är en befintlig dag som ska
bytas ut eller om det ska bli en ny röd dag. Det kan-
ske är den gamla Nationaldagsutredningen som ska
dammas av, eller det krävs kanske en ny utredning.
Det kräver naturligtvis beaktande av olika slag. Det
blir regeringens sak att ta de hänsyn som kan krävas
gentemot arbetsmarknadens parter och kyrkan som
kan ha åsikter i den här frågan.
Socialdemokraterna har ändrat uppfattning. Det
har vi gjort av demokratiska skäl. Jag tycker att jag
kan kosta på mig att gratulera alla er mångåriga de-
battörer och motionärer i den här frågan både i kam-
maren och utanför kammaren. Er ihärdighet har nu
vunnit majoritet.
Den andra frågan som jag vill kommentera är den
reservation som Moderaterna och Kristdemokraterna
står bakom. Den gäller belöningssystem eller, med
andra ord, ordnar och medaljer. Utskottet anser fort-
farande att motionen ska avslås. När jag läser den
kristdemokratiska motionen blir jag alldeles överty-
gad om att det fortfarande är samma gamla fråga med
samma gamla argument som förs fram, och den har vi
tidigare avslagit. Den motion som kommer att avslås i
år är rentav reaktionär, enligt min mening.
Herr talman! För tids vinnande avstår jag från vi-
dare inlägg.

Anf. 152 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Eftersom vi har några minuter kvar
hinner vi kanske ett snabbt replikskifte också. Jag
skulle vilja fråga Barbro Hietala Nordlund varför
Socialdemokraterna har lämnat de argument vi fram-
förde tidigare. Det handlar om argumentet att firandet
av nationaldagen, svenska flaggans dag, har fått till-
räckligt utrymme som det har varit hittills. Vi har
använt samma argument ända sedan slutet av 80-talet.
Förra året hade vi också det gemensamma argumentet
att om vi ska påverka våra barn när det gäller mänsk-
liga rättigheter och sådant är det väldigt bra om bar-
nen är i skolan när vi gör detta. Dessutom ger vi kan-
ske ännu mer utrymme åt de antidemokratiska kraf-
terna att missbruka våra nationella symboler när vi
gör den till en helgdag. Och framför allt finns det helt
andra och viktigare frågor att prioritera i vårt sam-
hälle, nämligen vård, skola och omsorg. Det gäller
t.ex. tandvården.
Herr talman! Jag undrar i mitt stilla sinne om detta
möjligen är en kompensation för att Sverige som
nation nu alltmer förlorar sin identitet i det stora EU-
maskineriet.

Anf. 153 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Herr talman! Det är kanske bekant för Per Lager
att vår kongress i höstas fattade beslut med den inne-
börden att man har upplevt att nationaldagsfirandet
har stärkt sin ställning hos befolkningen. Man upple-
ver också att det är många goda krafter i gång för att
göra nationaldagen till en manifestation för de nya
svenskarnas tillhörighet, för vår internationella sam-
hörighet, för vårt kulturarv och vår tradition.
Om nu en helgdag kan betyda att fler människor
kan ge uttryck för detta vill vi som socialdemokratiskt
parti enligt kongressbeslutet stödja det.
Att som Per Lager, ställa detta mot vård, skola
och omsorg tycker jag inte är riktigt logiskt. Natur-
ligtvis kommer alla dessa beräkningar och förhand-
lingar att komma fram till hur man nationalekono-
miskt gör detta på bästa sätt.

Anf. 154 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Förra året var vi överens om att fi-
nansieringen är ett problem. Det handlar alltså om de
3-4 miljarder som staten förlorar i intäkter. Det kan-
ske blir ännu mer. Det är beräkningar från 1992.
Frågan är vad vi prioriterar i samhället. Vad är
viktigast för människorna? Är det en tandvårdsreform
som är värd namnet med ett högkostnadsskydd som
är värt namnet? Eller är det just en extra helgdag?

Anf. 155 BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Herr talman! Frågan återkommer till Sveriges
riksdag. Då får vi ta en generaldebatt kring priorite-
ringar om det skulle bli aktuellt. Det återstår att se
vilken lösning som kommer att presenteras.
Jag sällar mig inte till dem som spekulerar i hur
det ska gå till. Jag avvaktar med full tillit ett förslag
som vi senare får ta ställning till.

Anf. 156 KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! Den 6 juni är historiskt och kulturellt
en viktig dag för Sverige.
I en alltmer internationaliserad värld känns det
angeläget att värna vårt nationella kulturarv och vår
identitet. Många kommuner inbjuder nyblivna svens-
ka medborgare till olika ceremonier i samband med
nationaldagsfirandet.
Det finns alltså många skäl att nationaldagen i
Sverige, som i de flesta andra länder, görs till allmän
helgdag för att markera dess betydelse för det svenska
samhället och för alla som bor och verkar i vårt land.
Därför har jag tillsammans med min centerkollega
Birgitta Sellén, och för övrigt flera centerpartister,
motionerat i frågan. Därför har Centerpartiet uppfatt-
ningen att den 6 juni, Sveriges nationaldag, bör göras
till helgdag.
Det är konstaterat, herr talman, att man inte ska ge
upp. Det är många års idogt försök som nu i alla fall
har lett till en möjlighet att se resultat. Det var en s-
kongress som behövdes för att ett dåligt förslag helt
plötsligt skulle bli ett bra förslag. Det är bra.
Jag vill säga: Bättre sent än aldrig.
Jag yrkar bifall till utskottsbetänkandet.

I detta anförande instämde Runar Patriksson (fp).

Anf. 157 JOHNNY GYLLING (kd):
Herr talman! Med hänsyn till den korta tiden ska
jag korta ned mitt anförande väsentligt.
Jag vill också glädja mig över att vi nu ska få en
helgdag den 6 juni.
Det är också många privatpersoner som har enga-
gerat sig i den här frågan. En av dem är Thor Hart-
man från Stockholm som har skickat tröjor och rock-
märken till oss riksdagsledamöter. Vi är skyldiga
också honom ett tack för hans inspiration och enga-
gemang.
Jag vill bara helt kort nämna två skäl till att ha
nationaldagen som helgdag.
För det första utgör den tillsammans med svenska
flaggan viktiga symboler för gemenskap och känsla
för vårt land. Det var inte länge sedan det fanns rekto-
rer som inte vågade hissa flaggan på svenska skolgår-
dar av rädsla för nationalsocialismen. Varken flaggan
eller nationaldagen ska kunna förknippas med rasism.
Dessa symboler tillhör alla som bor i Sverige.
För det andra är det en bra dag att anordna cere-
monier för nya svenska medborgare. En som poängte-
rade detta under sin levnadstid var förre riksdags-
mannen Jerzy Einhorn. I hans bok kan man läsa väl-
digt gripande hur han upplevde det när han fick
hämta sitt svenska medborgarskap. Den enda konver-
sation som utväxlades på justitiedepartementets kon-
tor var: 40 kronor, tack.
Jerzy Einhorn beskriver hur han kände då. Det
kan alla läsa i den fantastiska boken Utvald att leva.
Herr talman! Med tanke på att tiden är kort vill
jag bara uttrycka min stora glädje över att min motion
liksom många andras blir bifallda. Vi ser fram emot
att få fira en helgdag fredagen den 6 juni 2003. Tack!

Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.56 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

10 § Beslut om utskottsbetänkanden som slut-
debatterats vid dagens sammanträde

KU7 Regional samverkan och statlig länsförvalt-
ning
Punkt 1 (Avslag på propositionen)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, c, fp, mp)
Votering:
212 för utskottet
80 för res. 1
1 avstod
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 111 s, 68 m, 32 v, 1 -
För res. 1: 4 v, 37 kd, 15 c, 11 fp, 13 mp
Avstod: 1 v
Frånvarande: 20 s, 13 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 5 fp, 3 mp,
1 -
Yvonne Oscarsson (v) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.

Punkt 3 (Fortsatt försöksverksamhet i Västra Göta-
lands län)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (m)
Votering:
225 för utskottet
70 för res. 2
2 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 35 v, 38 kd, 16 c, 11 fp, 13 mp
För res. 2: 68 m, 2 -
Avstod: 2 v
Frånvarande: 19 s, 13 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 3 mp

Punkt 4 (Ytterligare verksamhet med regionala själv-
styrelseorgan)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (kd, c, fp, mp)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.

Punkt 8 (Utvärdering av fortsatt försöksverksamhet)
1. utskottet
2. res. 4 (mp)
Votering:
282 för utskottet
10 för res. 4
2 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 68 m, 35 v, 38 kd, 16 c, 9 fp,
2 mp, 2 -
För res. 4: 10 mp
Avstod: 2 v
Frånvarande: 19 s, 13 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 7 fp, 4 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

KU9 Allmänna helgdagar, m.m.
Punkt 1 (Nationaldagen den 6 juni som allmän helg-
dag)
1. utskottet
2. res. 1 (mp)
Votering:
280 för utskottet
11 för res. 1
1 avstod
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 66 m, 37 v, 36 kd, 16 c, 10 fp,
1 mp, 2 -
För res. 1: 11 mp
Avstod: 1 kd
Frånvarande: 19 s, 15 m, 6 v, 5 kd, 2 c, 6 fp, 4 mp

Punkt 2 (Internationella kvinnodagen den 8 mars som
helgdag)
1. utskottet
2. res. 2 (v)
Votering:
256 för utskottet
39 för res. 2
1 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 68 m, 38 kd, 16 c, 11 fp, 9 mp,
2 -
För res. 2: 37 v, 2 mp
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 19 s, 13 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 4 mp

Punkt 4 (Offentligt belöningssystem)
1. utskottet
2. res. 3 (m, kd)
Votering:
186 för utskottet
109 för res. 3
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 37 v, 15 c, 11 fp, 11 mp
För res. 3: 68 m, 38 kd, 1 c, 2 -
Frånvarande: 19 s, 13 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 5 mp

Punkt 9 (Begravningsfrågor)
1. utskottet
2. res. 5 (mp)
Votering:
276 för utskottet
15 för res. 5
2 avstod
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 111 s, 66 m, 35 v, 35 kd, 16 c, 11 fp,
2 -
För res. 5: 2 m, 1 v, 12 mp
Avstod: 1 s, 1 mp
Frånvarande: 19 s, 13 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 5 fp, 3 mp
Karin Enström (m) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

11 § Granskning av statsrådens tjänsteutöv-
ning och regeringsärendenas handläggning

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU10
Granskning av statsrådens tjänsteutövning och re-
geringsärendenas handläggning.

Anf. 158 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Kammarledamöter! Kammaren
övergår nu till att diskutera den granskning som kon-
stitutionsutskottet har utfört och som behandlas i
KU10, Granskning av statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning. Numera bör-
jar det bli tradition att det finns två granskningsbetän-
kanden, dels detta som är mer administrativt inriktat,
dels det som kommer senare i vår och som då är base-
rat på de anmälningar som värderade ledamöter har
tillställt utskottet.
Det finns naturligtvis som alltid en hel del att säga
om ett sådant granskningsbetänkande. Jag tänkte inte
gå igenom det i dess helhet utan beröra frågan om
antalet befattningshavare i Regeringskansliet och
även nämna lite grann om lönesituationen sedd ur ett
jämställdhetsperspektiv.
Man kan på s. 8 i betänkandet se att antalet befatt-
ningshavare har ökat ganska rejält sedan 1974 och
fram till 2001. Det rör sig om en fördubbling. Och
den som är lite statistiskt intresserad kan sedan också
se att de väldigt kraftiga ökningarna inte har ägt rum
under senare år utan ligger längre tillbaka i tiden, t.ex.
mellan 1974 och 1982 då det skedde en kraftig ök-
ning av antalet befattningshavare.
Herr talman! Jag tänkte sedan något beröra redo-
visningen av löneläget och jämförelser mellan något
äldre befattningshavare, män och kvinnor, och yngre
befattningshavare. Man kan då konstatera att denna
redovisning rent översiktligt speglar det samhälle som
finns också utanför Statsrådsberedningen, nämligen
att det finns ojämnheter och ibland kanske också
oförklarliga skillnader i lönesättningen. Oförklarliga
är de väl inte, utan de är väl förklarliga i den mening-
en att de bygger på den traditionella lönebildningen
som ofta har gjort att män har fått mera betalt än
kvinnor. Men det som jag tycker är bra i denna redo-
visning är att skillnaderna i den yngre gruppen är
betydligt mindre. Och man kan naturligtvis på sikt
räkna med att det sker en utjämning. Jag tycker att det
finns anledning att notera det i detta sammanhang.
Jag vill sedan beröra frågan om ändringar i den
kommunala indelningen som en liten kontrast till de
förmedlade nyheter som vi fick under riksdagens
uppehåll, där delar av detta betänkande beskrevs.
Framför allt hade man fångat upp de kritiska slutsat-
serna och interpellationssvaren. Man hade också tittat
på upphandlingsfrågorna. Vad man däremot inte
redovisade i nyhetsfloden var den granskning som
utskottet har gjort av regeringens behandling av in-
delningsärenden. Och de kan ju ha ett lite extra in-
tresse med hänsyn till den indelningsfråga som denna
riksdag har ägnat sig åt vid åtskilliga tillfällen, alltså
länstillhörigheten för Heby kommun.
Utskottet kan enigt konstatera - hela betänkandet
är för övrigt enigt - att sett utifrån den lagstiftning
som finns så finns det inte anledning att uttala något
annat än att regeringen i det fyrtiotal indelningsären-
den som den har behandlat också har följt den lag-
stiftning som finns. Och det är alltså ett enigt utskott
som hanterar frågan på det sättet.
Herr talman! Jag tänkte sedan övergå till att uppe-
hålla mig vid interpellationssvarandet, eftersom detta
kanske har väckt mest uppmärksamhet i nyhetsför-
medlingen under riksdagens juluppehåll. Låt mig till
en början slå fast att det naturligtvis är så att det ska
finnas ett svar från statsrådet inom den stipulerade
tiden två veckor från interpellationens inlämnande.
Jag tycker inte att det finns någon anledning att rent
allmänt försöka argumentera utifrån någon annan
linje, utan detta har fastställts i regeringsformen och
riksdagsordningen, och det ska man naturligtvis leva
upp till.
Jag kan konstatera att det finns anledning till den
kritik som finns i detta betänkande. Felprocenten, om
man med det menar det antal interpellationer som inte
har besvarats inom den föreskrivna tiden, är egentli-
gen för stor för alla statsråd, och den är särskilt stor
för några statsråd. Det finns naturligtvis i det indivi-
duella fallet förklaringar till detta.
Vad som inte riktigt redovisas i detta betänkande
är den kraftiga tillväxt som har skett av antalet inter-
pellationer under de allra senaste åren. Före 1996/97
framställdes det aldrig, såvitt jag har kunnat se, mer
än 300 interpellationer under ett år. Antalet var snara-
re strax över 200 med variationer. 1996/97 var antalet
interpellationer 372. Påföljande år var det 313, året
därpå 362 och de två senaste hela åren så var det 405
och 454.
Om man vet något om vad interpellationsbehand-
lingen innebär kan man konstatera att detta naturligt-
vis är arbetskrävande för Regeringskansliet. Sätter
man det i relation till att i varje fall de borgerliga
partierna, oppositionspartierna, i budgetsammanhang
ville beskära Statsrådsberedningens anslag med 400-
500 miljoner kronor, och något parti t.o.m. med 760
miljoner kronor, av ett totalt anslag på 5 miljarder
kronor så kan man säga att om man ställer krav på att
regeringen ska följa riksdagsordningen och svara på
interpellationer i tid måste man naturligtvis också
vara beredd att ställa de resurser till förfogande som
behövs för att klara det sammantagna regeringsarbetet
på ett ordentligt sätt.
Jag gjorde också en annan reflexion, nämligen om
det har blivit bättre eller sämre under årens lopp med
interpellationsbesvarandet. Man kan ju få ett intryck
av att det har blivit sämre och sämre. Jag har inte
gjort någon fullständig undersökning. Men RUT,
Utredningstjänsten, har gjort en sammanställning från
de år då det var en borgerlig regering 1991-1994. Det
kan, herr talman, vara intressant att avsluta detta
inlägg med en viss redovisning av detta.
Jag kan konstatera att statsminister Carl Bildt fick
tolv interpellationer under dessa tre år. Han klarade
inte av att svara på någon av dessa interpellationer
inom föreskriven tid. Och den föreskrivna tiden var
då faktiskt fyra veckor.
Jag ska fortsätta att botanisera i detta. Alf Svens-
sons felprocent är 75 %. Han klarade inte av att inom
föreskriven tid svara på 22 av 29 interpellationer.
Jag har ytterligare några axplock. Bo Lundgrens
felprocent är 63 %. Dåvarande utbildningsminister
Per Unckel har en genomsnittlig felprocent på 52 %.
Sista året var ett olycksår. Då var felprocenten 80 %.
Han fick fem interpellationer och klarade av att svara
på en inom föreskriven tid.
Jag har uppgifter om samtliga statsråd, men av
tidsskäl ska jag inte närmare gå in på detta.
Men jag kan väl få konstatera att Anders Björck
låg på ett bra genomsnitt - på 50 %, dvs. den felpro-
cent som regeringen kritiseras för i det betänkande
som anmälts till kammaren. Den genomsnittliga fel-
procentssiffran under de tre borgerliga regeringsåren
ligger någon procentenhet över den siffra som den
socialdemokratiska regeringen nu kritiseras för.
Man kan alltså knappast konstatera att det blivit
sämre när det gäller regeringarnas möjligheter att
svara på interpellationer. Gemensamt kan vi uttrycka
förhoppningen att man läser detta betänkande och att
det blir bättre och bättre, oberoende av vilken reger-
ing vi har.

Anf. 159 INGER RENÉ (m):
Herr talman! Av förarbetena till regeringsformen
framgår att KU:s granskning ska avse statsrådens hela
ämbetsutövning och att den i första hand ska inriktas
på regeringsärendenas handläggning. Granskning och
redovisning av administrativ praxis borde enligt fö-
rarbetena utgöra det normala ledet i utskottets
granskning.
Författningsutredningen anförde att det synes vara
lämpligt att utskottet varje år tar upp någon eller
några kategorier av regeringsärenden till en mer ingå-
ende systematisk granskning. Grundtanken var att
granskningen ska vara administrativ, inte politisk.
Betänkande KU10 är alltså det betänkande som
behandlar statsrådens tjänsteutövning och hur Re-
geringskansliet handlägger sina ärenden. Förhopp-
ningen är naturligtvis att det påpekande som vi gör i
KU-betänkandet ska ge effekter i form av ansträng-
ningar från regeringen för att förbättra ärendenas
handläggning eller, ännu bättre, att detta med att vi
faktiskt granskar regeringen varje år också ska ha ett
förebyggande syfte.
Vid årets granskning kan vi konstatera att perso-
nalen på Regeringskansliet fortsätter att öka med
ungefär 10 % per år. I enskilda tal leder Näringsde-
partementet stort, men procentuellt är ökningen hos
Justitiedepartementet värst - eller bäst, hur man nu
ser det. Också antalet politiskt sakkunniga har ökat
med nästan 10 % på ett år. Den ökningen har också
försiggått under flera år.
Det är svårt att veta vad ökningen av personal i
Regeringskansliet beror på. En förklaring, som re-
geringen framför, torde vara ordförandeskapet i EU.
Om det är så borde vi se en tillbakagång nästa år -
åtminstone inte en ökning.
En annan fråga som KU har granskat är jäm-
ställdheten. Där uppvisar Regeringskansliet, inte
förvånande, samma ojämna fördelning som samhället
i stort. Exempelvis är fler lokalvårdare kvinnor, och
fler fordonsförare är män.
När det gäller handläggarna är könen i stort sett
lika representerade, åtminstone enligt det statistiska
urval som utskottet har tagit del av.
När det gäller lönediskriminering ser det faktiskt
ut att gå åt rätt håll i Regeringskansliet. Som Göran
Magnusson sade och som framgår av den statistik
som vi tagit del av minskar löneskillnaderna i de
lägre åldersgrupperna, medan de fortsatt är stora i de
högre åldersgrupperna. Där rör det sig om 10-20 %
skillnad mellan män och kvinnor. Om det nu är så,
borde löneskillnaderna så att säga växa bort. Men
frågan måste säkert uppmärksamt följas i Regerings-
kansliet och av KU vid nästa års granskning.
Utskottet har också tittat på hur olika departement
hanterar olika rutinmässiga ärenden såsom besvaran-
de av brev, överklagandeärenden, utnyttjande av
konsulter, upphandling, diarieföring osv.
Tidigare år har Näringsdepartementet utmärkt sig
som "den stora oredans departement" Också i år har
formella brister noterats på just det departementet.
Men för rättvisans skull får jag väl nämna att sådana
förekommer också på andra departement.
Till slut vill jag ta upp några frågor som i särskilt
hög grad rör oss i det här huset. Det gäller proposi-
tionsavlämnandet och interpellationsbesvarandet.
Vad gäller propositionerna har KU och enskilda
ledamöter i kammaren vid flera tillfällen haft syn-
punkter dels på att ett stort antal propositioner som
inte hänger samman med budgetarbetet kommer just
under höstens budgetarbete, dels på att det under
våren kommer propositioner med ketchupfart - väl-
digt många under en kort tid. Effekten i bägge fallen
kan bli att arbetet med varje enskilt ärende inte kan få
den djupa och omsorgsfulla behandling som varje
ärende här faktiskt är värt.
I betänkandet säger vi att vi utgår från att reger-
ingen klarar att framöver undvika anhopningar, men
man kan bli lite fundersam när man tittar på vårens
propositionslista.
Jag kommer nu till interpellationerna, som kanske
är bästa sättet för riksdagen att kontinuerligt få insyn i
riksdagens arbete och därmed utöva en del av kon-
trollmakten. Men det förutsätter att interpellationerna
besvaras inom stipulerad tid, dvs. inom lagstadgade
14 dagar.
I mer än hälften av fallen har regeringen inte
lyckats med detta. Det finns ett enskilt statsråd som
har lyckats besvara endast en av tio interpellationer i
tid.
Trots att bl.a. vi moderater har tyckt att Reger-
ingskansliet vuxit för fort glömmer Göran Magnusson
att i sin beskrivning berätta att Regeringskansliet
faktiskt har vuxit och i dag är betydligt större än tidi-
gare. Som jag förut sade växer det fortfarande med
10 %, så detta med att det skulle vara fråga om en
form av personalbrist - om jag får kalla det så - är
kanske inte alldeles relevant.
Det här med att inte besvara interpellationer i tid
är anmärkningsvärt. Denna nonchalans gentemot
riksdagen har föranlett utskottet att i total enighet
uttrycka att regeringen inte kan undgå kritik. Det är ju
inte vanligt att KU vid den administrativa gransk-
ningen på detta sätt ger regeringen kritik, men vi är
eniga om att det är synnerligen viktigt för det allmän-
na rättsmedvetandet att regeringens medlemmar visar
respekt för de lagar som instiftats här i riksdagen.
Med detta ställer jag mig bakom betänkandet.

Anf. 160 GÖRAN MAGNUSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag har en synpunkt på detta med
antalet anställda i Regeringskansliet och egentligen
en fråga till Inger René. En konsult har ju gått igenom
Regeringskansliets bemanning och organisation och
konstaterat att det fattas ett par hundra befattningsha-
vare för att man ska kunna svara mot de ambitioner
och de anspråk som finns. Delar Inger René den upp-
fattningen?
Den Inger René citerade i sitt anförande är väl den
flitige anmälaren Axén. I fråga om resonemanget om
att besvara interpellationer i tid har jag inga invänd-
ningar. Vi står ju bakom det som sägs i utskottsbetän-
kandet.
Min andra fråga till Inger René blir: Kan Inger
René tänka sig att tillsammans med mig instämma i
samma ordalydelse, samma kritik, riktad mot de tre
borgerliga regeringarna?
För övrigt går det fortfarande att anmäla statsråd.
Det finns ingen absolutionsgräns för statsråd från
KU-anmälningssynpunkt, så vi kan granska någon
eller några av de borgerliga regeringarna. Men fram-
för allt undrar jag om Inger René är beredd att vara
med och enstämmigt - på samma sätt som vi nu har
gjort - instämma i den kritik som det kan finnas an-
ledning att rikta mot de borgerliga regeringarna.

Anf. 161 INGER RENÉ (m) replik:
Herr talman! Den första frågan, om konsulter, är
en fråga som vi inte det minsta har berett. Jag brukar
inte avge en synpunkt åt vare sig det ena eller det
andra hållet innan jag har haft tillfälle att sätta mig in
i ärendet. Vi har alltså inte berett just frågan om kon-
sulter, utan vi har bara konstaterat att konsulterna har
avgivit ett yttrande.
När det gäller den andra frågan - om det förekom
slarv, om jag får uttrycka det så, också på den bor-
gerliga tiden - är det på samma sätt. Det är klart att
man får titta på antalet tjänstemän och antalet inter-
pellationer i förhållande till den angivna tiden.
Vi är dock alldeles överens om att har vi stiftat en
lag som säger att interpellationer ska besvaras inom
14 dagar - såvitt jag vet gjorde vi det för inte så väl-
digt länge sedan och dessutom i enighet - ska de
också besvaras inom dessa 14 dagar.

Anf. 162 GÖRAN MAGNUSSON (s)
replik:
Herr talman! Det finns klara statistiska fakta på
det här området. Om man inte har klarat av att besva-
ra 12 interpellationer, om man har fått 12 interpella-
tioner och har hundra procent fel så att säga, är det
väl ingenting som behöver undersökas ytterligare,
utan det är det faktum som gäller.
Jag får intrycket att Inger René nu är ute efter att
vi ska mäta borgerliga regeringar med en måttstock
och socialdemokratiska regeringar med en annan.
Vore det inte enklare ur KU-synpunkt att säga att det
är samma måttstock som gäller hela tiden? Vi behö-
ver inte undersöka varför Carl Bildt eller Per Unckel
inte klarade av det här, utan det är sagt som det är
sagt.
Det finns ju inga som helst öppningar i KU:s re-
sonemang när det gäller den socialdemokratiska re-
geringen om att det skulle bero på personalbrist, ar-
betsanhopning eller annat, utan det som gäller i riks-
dagsordningen ska följas. Då vore det väl enklast för
Inger René att nu konstatera att samma kritik som s-
regeringen nu får har tre borgerliga regeringar kvali-
ficerat sig för.

Anf. 163 INGER RENÉ (m) replik:
Herr talman! Det var inte jag som tog upp detta att
det fordras mer personal om man ska klara av att
hinna svara på interpellationer. Det var Göran Mag-
nusson som gjorde det. Då utgår jag från att Göran
Magnusson menar att antalet anställda i Regerings-
kansliet står i något slags förhållande till den tid som
statsråden har på sig för att svara på interpellationer-
na.
Sedan kanske det hade varit bättre förhållanden i
Regeringskansliet i dag om någon hade sett över den
här frågan redan på den borgerliga regeringstiden,
men såvitt jag vet gjordes inte det.

Anf. 164 MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Det som redan har konstaterats i ett
enigt betänkande gör att jag kan fatta mig relativt
kort, även om tidigare talare har visat att det inte är
helt omöjligt att få till stånd en replikväxling även om
ett enigt betänkande.
På pendeltåget hit från Tumba i morse läste jag
någon av våra tidningar. Där var faktiskt en insändare
i denna fråga, och det är inte så vanligt. Det var en
person som var väldigt bekymrad över det uppenbar-
ligen totala kaos som råder i Regeringskansliet vad
gäller administrativa rutiner. Han föreslog att man
borde ha någon form av granskning och genomgång
av Regeringskansliet och att man skulle tillämpa det
som tydligen heter ISO 9001, kvalitetssäkringsgaran-
tin.
Om denna insändarskribent möjligen hör denna
debatt eller läser protokollet skulle jag för honom
vilja hävda att vi har en sådan kvalitetssäkringsorga-
nisation i det här landet sedan ganska lång tid, sedan
1809, som heter konstitutionsutskottet.
Nu kan man ju ifrågasätta vår kompetens och vad
vi har åstadkommit, men jag tycker ändå, när man ser
resultatet av den är granskningen och även tidigare
granskningar, att vi nog har hjälpt till att hålla en
någorlunda hög standard när det gäller administration
och annat även i Regeringskansliet.
Det innebär inte att det alltid är helt utan brister.
Vi har hittat några saker att slå ned på, och de har
redan kommenterats en del här. Interpellationssvaren
är sena. Magnusson gav i och för sig en föredömlig
redovisning av att antalet interpellationer har ökat,
vilket är relevant i sammanhanget, att tidigare reger-
ingar var minst lika usla på det här området som den
nuvarande regeringen, och det är väl kanske också en
relevant synpunkt. Men, som Magnusson själv har
konstaterat, detta är inte några argument. Vi har reg-
ler, och de ska följas. Klarar inte regeringen av det får
vi antingen se över reglerna - tiderna kanske är för
snäva, vad vet jag - eller se över regeringens organi-
sation och resurser, som Magnusson också var inne
på.
Vi har även haft en del synpunkter på proposi-
tionsavlämnande och på vissa brister i protokollskri-
vande etc. Det är inga stora saker men viktiga saker.
Protokoll ska vara korrekta. Regeringsprotokoll måste
alltid vara korrekta. Det ska inte finnas två exemplar
av samma protokoll i arkiven, det ska inte vara bly-
ertsanteckningar på protokollen osv. Detta har vi
påpekat. Jag förutsätter att det blir rättelse på dessa
punkter inför framtiden.
Bara en kort avslutning om en sak som tidigare
talare också har berört, nämligen löneskillnader mel-
lan könen i Regeringskansliet. Som redan har kon-
staterats finns det en systematisk skillnad mellan
kvinnor och män, att kvinnor har lägre lön än män.
Det är naturligtvis, som har sagts, en avspegling av
situationen i samhället i dess helhet, men det är inte
något skäl att slå sig till ro.
Jag vill tydliggöra en sak. De här skillnaderna be-
höver inte bero på, och jag tror faktiskt inte att de
beror på, diskriminering i det enskilda fallet, alltså att
någon kvinna har för låg lön sett till arbetsuppgifter
eller av andra sakliga skäl och alltså är lönediskrimi-
nerad. Sådant kan förekomma och är i så fall fullstän-
digt oacceptabelt, men det är inte detta som är orsa-
ken, tror jag, till de systematiska skillnaderna. Det
kan vara så att det är en systematisk diskriminering
av kvinnor som grupp bland de anställda, utan att det
för den skull är några oegentligheter i den enskilda
lönesättningen. Därför måste man arbeta långsiktigt
och medvetet med att minska skillnaderna och inte
bara konstatera att det inte sker några oegentligheter i
det enskilda fallet.
Det finns säkert ett och annat ytterligare att tilläg-
ga till det här betänkandet, men av omsorg om de-
battiden och ledamöternas välbefinnande avslutar jag
mitt anförande.

Anf. 165 INGVAR SVENSSON (kd):
Herr talman! Det var intressanta siffror som Göran
Magnusson lämnade om den tidigare regeringen från
1991 till 1994. Det är riktigt att regelverket måste
gälla alla regeringar. Det får inte vara någon skillnad
beroende på kulör.
Jag skulle bara vilja göra kommentaren att stats-
råden väl inte gärna skulle drömma om att komma för
sent till sändningar i televisionen när de vill presente-
ra sig själva och sin politik. Samma respekt borde
riksdagen förtjäna oavsett vilken kulör regeringen
har.
Det riktas också en del kritik mot regeringsproto-
kollen på justitiesidan. När jag funderade på det där
rann det en sentens genom huvudet på mig som jag
tror att Dag Hammarskjöld har fällt, nämligen att
endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta.
Men att använda blyerts vid rättning av regerings-
protokoll är nog inte att rekommendera.
Det finns ett annat allvarligt bekymmer, herr tal-
man, som Inger René var inne på, och det är proposi-
tionsavlämnandet. Sett över en längre tidsperiod kan
man säga att regeringar av olika kulörer inte har skött
detta på ett exemplariskt sätt. Det föreskrivs i riks-
dagsordningen att propositioner ska avlämnas på
sådana tider att anhopning av arbete hos riksdagen
om möjligt förebyggs. Det vore bra om statsråden
någon gång kastade en blick i riksdagsordningen. Då
kanske vi skulle slippa den oordning som nu tycks
råda.
Det finns två problemområden.
Det första är den allmänna motionstiden. Den är
ju förknippad med ledamöternas, främst oppositio-
nens, möjligheter att väcka vilka förslag som helst för
beslut i riksdagen. Den är också ihopkopplad med
budgetpropositionen. Denna sammanlagda arbetsan-
hopning gör att det borde vara en fingervisning till
regeringen att inte lägga fram en mängd och framför-
allt inte stora och tunga propositioner inom andra
områden under denna tid.
Det andra problemområdet är, som Inger René var
inne på, det s.k. tomatområdet, dvs. ketchupeffekten.
Först kommer ingenting, sedan kommer ingenting,
sedan ingenting och sedan kommer allt på en gång.
Dessutom kan det vara så att ketchupeffekten kan
drabba vissa områden speciellt. Ta t.ex. vecka 12 år
2001, då 30 propositioner avlämnades under loppet
av fyra dagar. Av dessa var nio inom ett enda ut-
skottsområde. Stackars opposition, säger jag. Det där
är kanske bra för en regering som inte vill att opposi-
tionen ska kunna granska propositionerna och komma
med motförslag. Men det är knappast en acceptabel
ordning för en demokratisk process. Vi brukar ju vara
överens om att demokrati måste få ta sin tid, inte att
den ska stjäla motionstid.
Utskottet är skarpt i sina formuleringar: Det är
anmärkningsvärt att regeringen inte kan planera pro-
positionsavlämnandet så att anhopningar undviks.
Utskottet förutsätter att regeringen i fortsättningen tar
erforderliga initiativ för att dels undvika anhopningar,
dels inte avlämna andra än med budgeten samman-
hängande propositioner under hösten.
Jo, jo, herr talman, i går fick vi en propositions-
förteckning för våren. För varje proposition anges en
avlämnandetidpunkt, med reservation för att avläm-
nandet ska ske senast vid den tidpunkten. Men man
kan sucka när man läser denna propositionsförteck-
ning. Om nu regeringen håller vad den lovar kommer
60 propositioner att lämnas under tiden 15-21 mars.
Av dessa 60 har 52 fått datumet den 21 mars.
Alltså var förra vårens anhopning enbart en väs-
tanfläkt mot det som komma skall. Vi kan knappast
sjunga att den ljusnande framtid är vår. Vi kan möj-
ligtvis hoppas på att regeringen inte infriar sina löften
på den här punkten. Om regeringen hade förstått
någonting av den inställning som riksdagen har i den
här frågan, skulle vi ha fått se en annan fördelning.
Med förlov sagt: Det är oerhört nonchalant att
över huvud taget lägga fram en sådan propositions-
förteckning. Statsministern bör omedelbart ta itu med
sin regering och få den att fungera på ett sådant sätt
att riksdagens arbetssätt respekteras.

Anf. 166 GÖRAN MAGNUSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag noterade att Ingvar Svensson
nog ansåg att alla regeringar och alla statsråd ska
mätas med samma måttstock. Inger René var mera
tveksam till om det verkligen skulle behöva vara på
det sättet.
Jag vill bara få bekräftat av Ingvar Svensson att
den felprocent som Alf Svensson hade ett år, nämli-
gen 87 %, är lika klandervärd som Ingegerd Wärners-
sons 88 %. Det är lätt att bara nicka och säga: Så är
det. Alf Svensson är lika klandervärd som Ingegerd
Wärnersson.

Anf. 167 INGVAR SVENSSON (kd)
replik:
Herr talman! Ja, absolut. Det ska inte vara någon
åtskillnad. Alla ska självfallet vara lika inför regel-
verket, Göran Magnusson.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 januari.)

12 § Sjöfylleri

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2001/02:LU6
Sjöfylleri.

Anf. 168 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Till kammarens traditioner under se-
nare år hör om inte en begivenhet så ändå en diskus-
sion i frågan om säkerhet i sjötrafiken. Det har gjorts
allt tätare och man skulle också kunna säga allt breda-
re framstötar. Under den senaste allmänna motionsti-
den väcktes motioner av företrädare för alla riksda-
gens partier. De har haft en gemensam färdriktning,
nämligen att regelverket för nykterheten på sjön
skulle stärkas genom lägre gränsvärden liksom även
genom tillåtelse till rutinmässiga kontroller - inte för
att ge möjlighet att bestraffa människor utan som en
tydlig signal från lagstiftaren om att det i sjötrafiken
är viktigt att upprätthålla nykterheten.
Vi har diskuterat de här frågorna sedan 1970-talet.
I den gamla sjölagen, som också påbjöd nykterhet,
fanns inte instrument för detta. Sådana kom med
1994 års lag, då det grova sjöfylleriet kom in under
promillereglering. Den som är berusad av alkohol-
haltiga drycker med en alkoholhalt av en promille
eller högre kan dömas enligt en lag som påminner rätt
mycket om lagregleringen av landsvägstrafiken.
Vi har krävt en likställighet med de krav som
gäller för trafiken till lands. Även det s.k. vanliga
fylleriet i trafiken ska kunna påtalas och beivras.
Vad säger då lagutskottet, som har behandlat min
motion? Låt mig till närvarande utskottsledamöter
och andra att utskottet med åren har mognat, blivit
allt klokare och insett värdet av skärpningar av denna
lagstiftning. Man refererar också till det som man
tidigare har uttalat. År 1998 noterades att det råder en
stark uppslutning kring krav på en säker trafik också
på sjön genom nykterhet vid framförande av olika
typer av båtar.
Det är inte bara stora båtar utan också små fritids-
båtar som kommer upp i hastigheter som inte ligger
långt efter de snabba bilarna. Detta gör att kravet på
nykterhet får en särskild tyngd.
Det nämns också att man har uttryckt tillfreds-
ställelse över att vi har fått en promilleregel i sjötrafi-
ken. Det var ett principiellt väldigt viktigt genom-
brott. Jag tycker också, herr talman, att det var väldigt
bra att hela riksdagen vid det tillfället ställde sig bak-
om en sådan förändring och, som jag ser det, förbätt-
ring.
Vad säger då utskottet om vad som bör göras i
nästa steg? Det uttalar principiell sympati för en
skärpning, men man hänvisar till att det pågår en
remissbehandling av en genomförd översyn och att vi
ska avvakta vad regeringen gör. Det är - låt mig säga
så - en gammal besvärjelse som man brukar använda
i avvaktan på att det ska komma förslag från reger-
ingen, som man då får ta ställning till.
Jag tycker för min del, herr talman, att utskottet
med fördel skulle ha kunnat lägga på några kol ex-
tra, framför allt för att snabbt få fram en åtgärd. Det
som krävs är föga komplicerat. Frågan har utretts inte
minst av 1992 års väg- och sjöfyllerikommitté. Tek-
niken är inte så knepig att hantera.
Herr talman! Jag instämmer självfallet i utskottets
uttalande att frågan är angelägen. Det skulle också
vara viktigt att det gavs en signal i denna debatt om
att det faktiskt är bråttom.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Anf. 169 PER LAGER (mp):
Herr talman! Också jag yrkar bifall till utskottets
förslag. Jag har dock en del små frågor och framför
allt en önskan när det gäller regeringens beredning,
som självklart också jag hoppas kommer att genom-
föras skyndsamt. Det har dröjt alltför länge med den-
na fråga.
Jag bor vid havet och är dessutom av sjömans-
släkt, och jag vet hur viktigt det är med nykterhet till
sjöss. Jag vänder mig lite emot att man i betänkandet
bara använder begreppet fartyg. Åtminstone inom
fiskeflottan går gränsen mellan fartyg och båt vid 12
meter. Det som jag som boende vid havet verkligen
upplever som en stor fara med sjöfylleri är de snabba
båtar som finns inom alla områden, inte bara inom
dem som man i betänkandet begränsar sig till. Utred-
ningens förslag avser bara att man i kanal, sluss,
allmän farled eller allmän hamn ska vara noggrann
med nykterheten. Jag menar att denna avgränsning
måste vidgas i regeringens kommande förslag.
Detta är lika farligt som att sätta sig i bilen och
köra omkring onykter på småvägar, om också inte på
allmän väg. Även i naturhamnar i känsliga skärgårds-
områden osv. måste man kunna ingripa mot fyllerister
som utgör en förfärligt stor fara för andra, för flora
och fauna och förstås även för sig själva.
Det finns också ett annat begränsningsproblem i
utredningens förslag, nämligen att det bara ska gälla
den som framför fartyget. I de snabba småbåtarna kan
flera förare vara inblandade i körningen. Det är därför
väldigt viktigt att man kan stoppa en sådan båt oav-
sett vem som för tillfället sitter vid ratten. Jag vet inte
hur detta ska gå till, men jag hoppas att man försöker
komma till rätta med denna svårighet.
Vi får vara glada med det promilleförslag som ut-
redningen har lagt fram. Jag hoppas att man tar fasta
på det och att polis och kustbevakning ska få möjlig-
het att ta utandningsprov. I övrigt är jag nöjd med
utskottets betänkande.

Anf. 170 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag vill egentligen bara konstatera
att detta gäller mycket bredare än vad Per Lager
fruktade då han har tagit del av det här betänkandet,
och det framgår ju av de beredningar som hittills har
funnits inklusive 1992 års utredning.
Som jag sade i mitt inlägg har ju ett av problemen
varit de nya snabba båtarna, som naturligtvis trafik-
mässigt är mycket farliga för både de sjöfarande själ-
va och för andra, och det har ju hänt mycket tråkiga
olyckor, flera olyckor också med dödlig utgång, och
därför är det inte undantaget.
Vad jag tycker, herr talman, och som det finns
anledning att säga till Per Lager när han tycker att
man snabbar på här och gör ett bra jobb är att man
krånglar till detta genom att tala om särskilda farliga
avsnitt då det här ska kunna gälla. Jag tror att det vore
enklare att ha det rakt över. Det är inte så lätt att så att
säga slå om till att vara nykter om man är i en annan
situation minuterna före, utan jag tror att det bör gälla
rakt över. Det borde departementet beakta då man
bereder det här.

Anf. 171 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Jag instämmer i det som Elver Jons-
son just har sagt nu.

Anf. 172 LARS LILJA (s):
Herr talman! I det här betänkandet behandlar vi
ett antal motioner om sjöfylleri, och såvitt jag kan
förstå som ny i lagutskottet är det inte första gången
den här frågan diskuteras i den här kammaren.
Det har under en lång tid framförts berättigade
krav på hårdare regler när det gäller onykterhet till
sjöss. Utan tvekan råder det en stor uppslutning kring
kravet på nykterhet i all trafik inklusive sjötrafiken.
Det är naturligtvis inte tillfredsställande att det har
tagit så lång tid att närma sig ett beslut i den här frå-
gan.
I november 1999 tillsattes en särskild utredare för
att utreda frågan om det fanns anledning att i någon
form införa en promillegräns för sjöfylleri som inte är
grovt och överväga hur en sådan regel skulle utfor-
mas. I uppdraget ingick också att överväga om polis
eller annan bör ges rätt att rutinmässigt ta alkoholut-
andningsprov på personer som omfattas av sjölagens
bestämmelser om sjöfylleri, liksom hur en sådan
kontroll i så fall ska genomföras. Utredningen fick
namnet Sjöfylleriutredningen och presenterade i april
i fjol sitt betänkande.
Herr talman! Samtliga motionärer pläderar för
skärpta regler för onykterhet till sjöss. De anser att
det bör införas ett gränsvärde för s.k. enkelt sjöfylleri
och att sjöpolis eller annan myndighet bör få möjlig-
het att göra rutinmässiga nykterhetskontroller på
samma sätt som i trafiken. Det är precis vad den här
utredningen föreslår, nämligen att promillegränsen
för den som framför ett fartyg ska vara densamma
som vid väg- och spårtrafiken, dvs. 0,2 %. Utred-
ningen föreslår dessutom som motionärerna önskar
att rutinmässiga kontroller ska få göras även till sjöss.
Dessa ska enligt förslaget i utredningen få göras av
polisman eller kustbevakningstjänsteman.
I motionen L213 kritiseras Sjöfylleriutredningens
förslag att begränsa promilleregelns tillämplighet i
vissa vattenområden. I utredningen sägs nämligen att
promillegränsen för enkelt sjöfylleri ska begränsas till
kanal, sluss, allmän farled och allmän hamn; alltså är
likheterna med vägtrafiken mer påtagliga. I utred-
ningen motiveras det här ställningstagandet utförligt
samtidigt som det naturligtvis är ett av de stora pro-
blemen när det gäller att skriva propositionen i det
här ärendet.
Ett av huvudskälen till att man gör den här av-
gränsningen är att man anser att det är viktigt att
rättsväsendet förmår göra allvar av ett straffhot. I det
här fallet diskuteras en regel som har ett begränsat
straffvärde och i praktiken ligger på bötesnivå. Det är
uppenbart att rutinmässiga kontroller knappast skulle
ske på någon som sitter ensam i en roddbåt på en
insjö. De kontroller som kommer att ske görs givetvis
i största utsträckning i trafikerade farleder. Det är i
detta sammanhang viktigt att påpeka att regeln om
grovt sjöfylleri är tillämplig i alla vatten. Det är alltså
inte frågan om fri alkoholkonsumtion utanför de
vatten som omfattas av lagen om enkelt sjöfylleri.
Herr talman! Utskottet kan konstatera att de frågor
som tas upp i de nu aktuella frågorna bereds i Reger-
ingskansliet. I likhet med motionärerna anser utskot-
tet det angeläget att ett ställningstagande från reger-
ingens sida kommer snarast i de frågor som omfattas
av den här beredningen. Med anledning av detta yrkar
jag avslag på de tre motionerna och bifall till försla-
get i betänkandet.

Anf. 173 TANJA LINDERBORG (v):
Herr talman! Låt mig först gratulera Elver Jonsson
till att han - för att försöka vitsa till det lite - har
lotsat igenom det här ärendet så här långt, men vi har
inte nått hamnen ännu!
Men jag vill verkligen försäkra motionärerna om
att vi i utskottet är angelägna, precis som Lars Lilja
har sagt, om att regeringen ska återkomma så fort
som det bara går. Jag tycker faktiskt att Elver Jonsson
är värd all beundran, som under så många år har
kämpat i den här frågan.
Jag vill också erinra om att det här är så nära ett
tillkännagivande som man någonsin kan komma, och
därför är jag glad åt att motionärerna har yrkat bifall
till lagutskottets betänkande, vilket jag också gör
härmed.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 januari.)

13 § Berättelse om verksamheten i Europeiska
unionen under 2000

Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 2001/02:UU5
Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen
under 2000.

Anf. 174 WILLY SÖDERDAHL (v):
Herr talman! Detta är en skrivelse, och vi har inga
yrkanden, utan Vänsterpartiet står bakom utrikesut-
skottet och EU-nämndens yttrande.
Det är på fyra punkter som en viss kritik riktas
mot regeringen, och det är två av dessa punkter som
jag vill nämna speciellt och apostrofera lite.
Den ena punkten gäller att EU-nämnden säger att
regeringen ska redovisa sitt agerande vid ett tillkän-
nagivande. Jag tror att det är viktigt att detta görs, för
det ger oss utanför regeringen en möjlighet att följa
beslutsgången och därmed också hur vi ska kunna
påverka de här besluten och inte minst kunna driva en
offentlig debatt om vad som sker i EU och besluts-
gången där. Just detta som tas upp i skrivelsen här är
viktigt för den framtidsdebatt som nu ska ske i EU
och där en större öppenhet är en förutsättning för att
den här debatten ska kunna ske.
Den andra punkten gäller att EU:s handlingar ock-
så ska presenteras på svenska för att vi i EU-nämnden
ska kunna sätta oss in i ärendena på ett riktigt sätt.
Det är säkert inte den svenska regeringen som är
skuld till detta, utan det är de rutiner som gäller i EU.
Det händer alltför ofta att EU-nämnden får handlingar
på engelska och, ännu värre, på franska.
Då kan man undra: Varför är det så att en del av
handlingarna inte finns översatta? Ja, finns det till-
räckligt med tolkar så går det snabbt att åtgärda, men
i de flesta fall handlar det om att EU inte följer sina
egna regler för handläggningen av ärendena. S.k.
effektivitet värderas högre än demokrati. Det finns
tidsangivelser mellan beslut i Coreper och ministerrå-
det, men få länder vågar stoppa ett beslut för att dessa
tidsangivelser inte håller. Vi skulle gärna se att Sveri-
ge vågade göra detta och värderade demokratin högre
än effektiviteten.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 januari.)

14 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Utrikes- och försvarsutskottets betänkande
2001/02:UFöU2 Svenskt deltagande i en multinatio-
nell säkerhetsstyrka i Afghanistan

15 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 17 januari

2001/02:175 av Mats Odell (kd) till finansminister
Bosse Ringholm
Flytträtt för livförsäkringar
2001/02:176 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Ekeskolan
2001/02:177 av Elver Jonsson (fp) till statsrådet
Mona Sahlin
Postservice

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 22 januari.

16 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 17 januari

2001/02:526 av Eva Flyborg (fp) till justitieminister
Thomas Bodström
EU-toppmötet i Göteborg
2001/02:527 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Kristna och judar i Turkiet
2001/02:528 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Mänskliga och demokratiska rättigheter i Turkiet
2001/02:529 av Helena Zakariasén (s) till statsrådet
Ingela Thalén
Funktionshindrade och förtidspension
2001/02:530 av Ingemar Vänerlöv (kd) till statsmi-
nister Göran Persson
Polisen i Västra Götaland
2001/02:531 av Amanda Agestav (kd) till statsrådet
Mona Sahlin
Pappaledighet och företag

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 22 januari.

17 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 17 januari

2001/02:470 av Lars Ohly (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Egyptier
2001/02:471 av Lars Ohly (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Egyptiska regeringen
2001/02:486 av Gunilla Tjernberg (kd) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Dispens för jordbrukare
2001/02:504 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Ulrica Messing
Tillväxtavtalen
2001/02:513 av Ola Karlsson (m) till statsrådet Mona
Sahlin
Ralfrapporten

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 22 januari.

18 § Kammaren åtskildes kl. 17.58.

Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 13.56,
av talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 133 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.