
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 2001/02:48</div>
<div class="sidhuvud_datum">Fredagen den 14 december</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 09.00 - 16.37</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>-----------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Avsägelser</pre><pre>Talmannen meddelade att Anne-Katrine Dunker
(m) avsagt sig uppdraget som suppleant i lagutskottet
fr.o.m. den 1 januari 2002.
Kammaren biföll denna avsägelse.</pre><pre>Talmannen meddelade att Anders G Högmark (m)
avsagt sig uppdraget som ledamot i justitieutskottet
fr.o.m. den 14 januari 2002.</pre><pre>Kammaren biföll denna avsägelse.</pre><pre>2 §  Kompletteringsval fr.o.m. den 1 januari
2002</pre><pre>Talmannen meddelade att Moderata samlingspar-
tiets riksdagsgrupp på grund av kommande vakanser
anmält Gunnar Hökmark som ledamot i EU-
nämnden, Per Unckel som ledamot i Utrikesnämnden,
Petra Gardos som suppleant i lagutskottet och Chris
Heister som suppleant i Utrikesnämnden.</pre><pre>Talmannen förklarade valda fr.o.m. den 1 januari
2002 till</pre><pre>ledamot i EU-nämnden
Gunnar Hökmark (m)</pre><pre>ledamot i Utrikesnämnden
Per Unckel (m)</pre><pre>suppleant i lagutskottet
Petra Gardos (m)</pre><pre>suppleant i Utrikesnämnden
Chris Heister (m)</pre><pre>3 §  Kompletteringsval fr.o.m. den 14 januari
2002</pre><pre>Talmannen meddelade vidare att Moderata sam-
lingspartiets riksdagsgrupp anmält Anita Sidén som
ledamot i justitieutskottet, Anders G Högmark som
ledamot i trafikutskottet och Lennart Bolander som
suppleant i justitieutskottet.</pre><pre>Talmannen förklarade valda fr.o.m. den 14 januari
2002 till</pre><pre>ledamot i justitieutskottet
Anita Sidén (m)</pre><pre>ledamot i trafikutskottet
Anders G Högmark (m)</pre><pre>suppleant i justitieutskottet
Lennart Bolander (m)</pre><pre>4 §  Meddelande om partiledardebatt</pre><pre>Talmannen meddelade att onsdagen den
16 januari 2002 skulle en partiledardebatt äga rum.</pre><pre>5 §  Hänvisning av ärende till utskott och beslut
om förlängd motionstid</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Skrivelse 2001/02:68 till lagutskottet</pre><pre>Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående skrivelse skulle förlängas till
fredagen den 18 januari 2002.</pre><pre>6 §  Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 13 december</pre><pre>TU1 Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Punkt 5 (Enskilda vägar)
1. utskottet
2. res. 1 (c, m, kd, fp)
Votering:
173 för utskottet
145 för res. 1
1 avstod
30 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  121 s, 37 v, 15 mp
För res. 1:     75 m, 38 kd, 16 c, 14 fp, 2 -
Avstod: 1 mp
Frånvarande:    10 s, 6 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 2 fp</pre><pre>Punkt 12 (Banavgifter)
1. utskottet
2. res. 4 (m)
Votering:
244 för utskottet
75 för res. 4
30 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  121 s, 37 v, 39 kd, 16 c, 14 fp, 16 mp,
1 -
För res. 4:     74 m, 1 -
Frånvarande:    10 s, 7 m, 6 v, 3 kd, 2 c, 2 fp</pre><pre>Punkt 16 (Ägarstrategi för SJ AB och Green Cargo
AB)
1. utskottet
2. res. 5 (c)
Votering:
301 för utskottet
18 för res. 5
1 avstod
29 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  121 s, 73 m, 37 v, 39 kd, 14 fp, 15 mp,
2 -
För res. 5:     2 m, 16 c
Avstod: 1 mp
Frånvarande:    10 s, 6 m, 6 v, 3 kd, 2 c, 2 fp
Göte Jonsson (m) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.</pre><pre>Punkt 27 (Vänersjöfart m.m.)
1. utskottet
2. res. 9 (c, m, kd, fp)
Votering:
173 för utskottet
146 för res. 9
30 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  120 s, 37 v, 16 mp
För res. 9:     75 m, 39 kd, 16 c, 14 fp, 2 -
Frånvarande:    11 s, 6 m, 6 v, 3 kd, 2 c, 2 fp</pre><pre>Punkt 29 (Återinförande av ett obligatoriskt fritids-
båtsregister)
1. utskottet
2. res. 12 (v, mp)
Votering:
138 för utskottet
54 för res. 12
129 avstod
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 1 m, 3 kd, 16 c
För res. 12:    1 s, 37 v, 16 mp
Avstod: 2 s, 75 m, 36 kd, 14 fp, 2 -
Frånvarande:    10 s, 5 m, 6 v, 3 kd, 2 c, 2 fp
Anders G Högmark (m) och Alf Svensson (kd) an-
mälde att de avsett att avstå från att rösta men marke-
rats ha röstat ja.</pre><pre>Punkt 35 (Ny utredning av M/S Estonias förlisning)
1. utskottet
2. res. 15 (kd, mp, 1 m)
Votering:
252 för utskottet
60 för res. 15
8 avstod
29 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 69 m, 37 v, 15 c, 12 fp, 1 -
För res. 15:    4 m, 38 kd, 1 fp, 16 mp, 1 -
Avstod: 3 s, 2 m, 1 kd, 1 c, 1 fp
Frånvarande:    10 s, 6 m, 6 v, 3 kd, 2 c, 2 fp
Margareta Cederfelt (m) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Punkt 52 (Flygplatskapaciteten i Storstockholmsom-
rådet)
1. utskottet
2. res. 26 (c, v, mp)
Votering:
170 för utskottet
69 för res. 26
82 avstod
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  116 s, 1 m, 39 kd, 13 fp, 1 -
För res. 26:    37 v, 16 c, 16 mp
Avstod: 5 s, 75 m, 1 fp, 1 -
Frånvarande:    10 s, 5 m, 6 v, 3 kd, 2 c, 2 fp
Désirée Pethrus Engström (kd) anmälde att hon avsett
att avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Punkt 69 (Grundläggande kassaservice)
1. utskottet
2. res. 33 (m, kd, fp)
Votering:
188 för utskottet
131 för res. 33
30 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  120 s, 37 v, 15 c, 16 mp
För res. 33:    76 m, 39 kd, 14 fp, 2 -
Frånvarande:    11 s, 5 m, 6 v, 3 kd, 3 c, 2 fp</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>TU2 Infrastruktur för ett långsiktigt hållbart
transportsystem
Punkt 1 (Utgångspunkter och mål för transportpoliti-
ken)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 3 (c)
4. res. 4 (fp)
5. res. 5 (mp)
Förberedande votering 1:
15 för res. 4
16 för res. 5
289 avstod
29 frånvarande
Kammaren biträdde res. 5.
Förberedande votering 2:
16 för res. 3
16 för res. 5
289 avstod
28 frånvarande
Talmannen konstaterade att lika röstetal uppkommit.
Utgången skulle avgöras genom lottning.
Talmannen anmodade Reynoldh Furustrand (s) och
Per Westerberg (m) att fungera som kontrollanter vid
lottningen samt Rosita Runegrund (kp) att förrätta
lottningen.
Den upptagna lottsedeln visade ett ja och kammaren
hade således antagit res. 3.
Förberedande votering 3:
76 för res. 1
16 för res. 3
227 avstod
30 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
157 för utskottet
77 för res. 1
86 avstod
29 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  121 s, 36 v
För res. 1:     76 m, 1 -
Avstod: 1 v, 38 kd, 16 c, 14 fp, 16 mp, 1 -
Frånvarande:    10 s, 5 m, 6 v, 4 kd, 2 c, 2 fp</pre><pre>Punkt 3 (Alternativa finansieringsformer)
1. utskottet
2. res. 6 (c, m, kd, fp)
Votering:
174 för utskottet
146 för res. 6
29 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  121 s, 37 v, 16 mp
För res. 6:     75 m, 39 kd, 16 c, 14 fp, 2 -
Frånvarande:    10 s, 6 m, 6 v, 3 kd, 2 c, 2 fp</pre><pre>Punkt 5 (Miljöstyrande avgifter)
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 8 (s, v)
3. utskottets förslag till beslut med den ändring däri
som föranleddes av bifall till mot. T16 yrk. 1 (m)
Förberedande votering.
152 för res. 8
49 för mot.
116 avstod
32 frånvarande
Kammaren biträdde res. 8.
Huvudvotering:
116 för utskottet
154 för res. 8
51 avstod
28 frånvarande
Kammaren biföll res. 8.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  1 s, 26 m, 2 v, 39 kd, 16 c, 14 fp,
16 mp, 2 -
För res. 8:     120 s, 34 v
Avstod: 50 m, 1 v
Frånvarande:    10 s, 5 m, 6 v, 3 kd, 2 c, 2 fp
Lars Bäckström (v) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Punkt 6 (Väg- och järnvägsinsatser åren 2002-2004)
1. utskottet
2. res. 10 (c)
3. res. 11 (mp)
Förberedande votering:
17 för res. 10
16 för res. 11
286 avstod
30 frånvarande
Kammaren biträdde res. 10.
Huvudvotering:
159 för utskottet
16 för res. 10
146 avstod
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  121 s, 37 v, 1 fp
För res. 10:    16 c
Avstod: 76 m, 39 kd, 13 fp, 16 mp, 2 -
Frånvarande:    10 s, 5 m, 6 v, 3 kd, 2 c, 2 fp</pre><pre>Punkt 7 (Planeringsramar för perioden 2004-2015)
1. utskottet
2. res. 13 (kd)
3. res. 14 (c)
4. res. 16 (mp)
Förberedande votering 1:
22 för res. 14
16 för res. 16
280 avstod
31 frånvarande
Kammaren biträdde res. 14.
Förberedande votering 2:
39 för res. 13
16 för res. 14
266 avstod
28 frånvarande
Kammaren biträdde res. 13.
Huvudvotering:
158 för utskottet
39 för res. 13
124 avstod
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  121 s, 37 v
För res. 13:    39 kd
Avstod: 76 m, 16 c, 14 fp, 16 mp, 2 -
Frånvarande:    10 s, 5 m, 6 v, 3 kd, 2 c, 2 fp</pre><pre>Punkt 13 (Citytunneln i Malmö)
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 20 (c, kd, mp)
3. utskottets förslag till beslut med den ändring däri
som föranleddes av bifall till mot. T36 yrk. 1 (v)
Förberedande votering:
70 för res. 20
9 för mot.
241 avstod
29 frånvarande
Kammaren biträdde res. 20.
Huvudvotering:
243 för utskottet
69 för res. 20
8 avstod
29 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  121 s, 76 m, 30 v, 1 c, 14 fp, 1 -
För res. 20:    1 v, 38 kd, 14 c, 15 mp, 1 -
Avstod: 6 v, 1 kd, 1 mp
Frånvarande:    10 s, 5 m, 6 v, 3 kd, 3 c, 2 fp</pre><pre>Punkt 15 (Regionalt planeringsansvar)
1. utskottet
2. res. 21 (c)
Votering:
289 för utskottet
15 för res. 21
16 avstod
29 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  121 s, 75 m, 37 v, 39 kd, 1 c, 14 fp, 2 -
För res. 21:    15 c
Avstod: 16 mp
Frånvarande:    10 s, 6 m, 6 v, 3 kd, 2 c, 2 fp</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>TU7 Ytterligare förlängd tid för statliga garantier
för att återställa försäkringsskyddet för flygbran-
schen
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (v)
4. res. 3 (fp)
5. res. 4 (mp)
6. utskottets förslag till beslut med den ändring däri
som föranleddes av bifall till mot. T68 (m)
Förberedande votering 1:
Kammaren biträdde res. 4 med acklamation.
Förberedande votering 2:
17 för res. 3
16 för res. 4
285 avstod
31 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Förberedande votering 3:
35 för res. 2
14 för res. 3
270 avstod
30 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 4:
73 för res. 1
37 för res. 2
211 avstod
28 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
176 för utskottet
73 för res. 1
72 avstod
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  120 s, 1 m, 39 kd, 16 c
För res. 1:     71 m, 2 -
Avstod: 1 s, 4 m, 37 v, 14 fp, 16 mp
Frånvarande:    10 s, 5 m, 6 v, 3 kd, 2 c, 2 fp
Stig Rindborg (m) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.</pre><pre>7 §  Internationellt bistånd</pre><pre>Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 2001/02:UU2
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd (prop.
2001/02:1 delvis).</pre><pre>Anf.  1  BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Fattigdomen i världen måste utrotas.
1,2 miljarder människor hungrar fortfarande. Det är
procentuellt något mindre än vad det tidigare har
varit, men det totala antalet är fortfarande lika stort.
Detta är naturligtvis alldeles oacceptabelt. Vi har en
skyldighet att göra något åt detta problem, både av
humanitära skäl och av etiska och moraliska skäl.
Vi har hållit på i 40 år med bistånd. En del har vi
lärt oss. Vi har t.ex. lärt oss att ett land som lever i
absolut fattigdom på 20-30 år kan gå över till relativt
välstånd. 1950 hade Ghana och Sydkorea exakt sam-
ma levnadsnivå. I dag är skillnaderna nästan totala.
Det finns sex vägar på vilka man kan angripa fat-
tigdomsproblemen.
Den första är naturligtvis att mobilisera de egna
resurserna i landet.
Den andra är att mobilisera privat kapital - nå-
gonting som kommer att kräva multinationella regel-
verk i stället för de 1 600 bilaterala överenskommel-
ser som i dag existerar.
Därutöver är det naturligtvis handeln som är det
viktiga. Handeln är mer än tio gånger större än bi-
ståndet för de fattiga länderna. Marknadstillträdet är
naturligtvis A och O.
Här handlar det framför allt om jordbruk och tex-
til. För de fattigaste länderna gäller det jordbrukspro-
dukterna. De subventioner som EU har för sitt jord-
bruk är fullständigt oacceptabla eftersom de sänker
världsmarknadspriserna och ger de fattiga länderna
ännu mindre betalt för sina produkter. Men även
tullarna måste naturligtvis successivt avvecklas.
För medelinkomstländerna och de lite längre
komna av de fattiga länderna handlar det förstås om
textiltullarna - industritullar på framför allt textilva-
ror. De måste bort.
Vi kan inte heller lämna skuldfrågan därhän. Det
är ett viktigt problem i dessa länder. Av de 12,5 %
som de skuldtyngda fattiga länderna får i bistånd i
förhållande till sin bruttonationalprodukt går drygt
2 % tillbaka till de rika länderna i skuldbetalningar.
Det är naturligtvis en meningslös verksamhet.
Man måste även göra en del systemförändringar i
de fattiga länderna. Det handlar om mänskliga rättig-
heter, det handlar om rättsstat, det handlar om demo-
krati och det handlar om jämställdhet.
Vi måste också ha ett bistånd. Men biståndet ska
vara oljan i motorn - det som får utvecklingen att
flyta. Det kan aldrig fungera om det ska vara bensi-
nen i tanken.
Det grundläggande för att åstadkomma ett utro-
tande av fattigdomen är naturligtvis att satsa på till-
växt. Men det handlar också om att världssamfundet
satsar på globala nyttigheter. Det är sådant som sta-
bila ekonomiska förhållanden, miljösatsningar, smitt-
samma sjukdomars behandling och andra liknande
ting som brukar sammanfattas med global public
goods.
Det fordras konfliktlösning. Det fordras basal
sjukvård och det fordras därutöver också regionalt
samarbete. Den regionala handeln är ofta den viktiga
delen av handeln för de fattiga länderna - i varje fall i
de första stadierna av uppbyggnaden av en välfärds-
stat.
Utbildning är oerhört viktigt. Informationstekni-
ken har gjort att vi också har fått en ny form av anal-
fabetism, nämligen att inte kunna hantera en dator.
Även detta måste man lära sig att reda ut och klara
upp.
Familjejordbruken måste stärkas, ofta i förening
med jordreformer.
Vi har fem sorters bistånd.
Först och främst handlar det om resursöverföring-
ar, där de stora summorna förs över till regeringarna i
länderna. Där menar vi att man måste koncentrera sig
på ett begränsat antal länder där man kan nå rejäla
resultat. Sida är i dag verksamt i 116 länder. Vi tror
att man behöver koncentrera sig betydligt och framför
allt inrikta sig på Afrika, där fattigdomen fortfarande
ökar.
Sedan handlar det om kunskapsöverföring. Där
menar vi att man gärna kan vara verksam över hela
världen när det gäller teknik och IT, men inte minst
också när det gäller att stärka de fattiga ländernas
förhandlingsförmåga i de stora organisationerna som
WTO, UNCTAD osv.
Katastrofhjälpen måste vara snabb. Det handlar
ofta om att snabbt komma fram med lednings- och
kommunikationsutrustning. Den kan inte förutses.
Man kan bara planera för att vara beredd till snabba
insatser.
De enskilda organisationerna är ofta väl förankra-
de, har lång tradition på platsen och betyder oerhört
mycket för biståndsviljan i Sverige. Vi menar att det
finns anledning att göra ytterligare insatser också här.
En viktig funktion när det gäller biståndet är även
demokratibiståndet. Där är enligt vår uppfattning de
partinära stiftelserna av utomordentligt stor betydelse,
och deras roll bör stärkas. Parlamentarikernas möjlig-
heter och deras ställning i förhållande till president-
makten i många länder är en väsentlig sak.
När vi ska leda biståndsverksamheten handlar det
om mål- och resultatstyrning. Om vi ska kunna åstad-
komma en mål- och resultatstyrning måste vi ha mål
som är tydliga, som är lätta att uppfatta, lätta att
komma ihåg och inte för många. Och man måste ha
mål där resultaten kan mätas, för annars kan man
aldrig någonsin får en resultatstyrning.
Vi vill, och det har vi sagt i många år, ha som det
övergripande målet att utrota fattigdomen. Det står vi
kvar vid. Det är ganska naturligt eftersom det enda
gemensamma för de fattiga länderna är just fattigdo-
men - i övrigt är de ju i många avseenden disparata -
och här menar vi fattigdomen i bred mening, alltså
den politiska, ekonomiska och sociala fattigdomen.
Sedan menar vi att millenniemålen, de mål som
har förhandlats fram av FN, OECD, Världsbanken
och IMF, ska vara de ledande målen när det gäller att
utrota fattigdomen. Målen är åtta stycken. Det hand-
lar om att utrota den extrema fattigdomen och hung-
ern, att skapa en universell grundskolelutbildning, att
öka jämställdheten, att minska barnadödligheten, att
minska barnsängsdödligheten, att bekämpa hiv och
malaria, att åstadkomma miljömässig hållbarhet och
utveckla ett globalt partnerskap. Under dessa mål har
18 operativa mål antagits, och man har 40 indikatorer.
Målsättningen är att halvera fattigdomen till år 2015.
Det är ett realistiskt mål som t.o.m. utan stora svå-
righeter skulle kunna överträffas. Det är mätbara
saker, vilket gör att man kan följa upp det hela. Till
detta måste man foga ytterligare mål. Det handlar då
om mål för demokrati, rättssamhälle och mänskliga
rättigheter. Det är ingen svårighet att göra också des-
sa mål mätbara. Då får vi någonting som är hanter-
bart, mätbart och som vi kan följa upp. De är dess-
utom antagna av Sverige. Därför är det ganska själv-
klart att vi ska leva upp till dem.
Det är viktigt att utrota fattigdomen också av det
skälet att u-länderna kan bli en viktig rekryteringsbas
för de terroristorganisationer som ju hittills huvud-
sakligen har bestått av relativt välmående individer,
men risken finns ju hela tiden där.
I det svenska biståndets historia finns det tre mär-
kesår som jag tycker att det finns all anledning att
uppmärksamma. Det första är 1978, när regeringen
Fälldin avskrev alla u-ländernas skulder till Sverige.
De andra två är de år när  vi betalade ut mer än en
procent av BNP i bistånd. Det ena var under rege-
ringen Ullsten,  och det andra var under regeringen
Bildt.
Vad är det som Moderaterna alldeles speciellt vill
när det gäller samarbetet med de fattiga länderna? Ja,
först och främst är det naturligtvis marknadstillträdet,
att avveckla subventioner och tullhinder.
Sedan tycker vi, och har tyckt länge, att skuldfrå-
gan är viktig. Vi var först med särskilda anslag till
skuldlättnader, speciellt i Afrika. Vi menar att år 2004
är det dags att avveckla de tungt skuldsatta fattiga
ländernas skulder. Det handlar om 200 miljarder
dollar. Med hänsyn till Sveriges andel av i-världens
produktion skulle det för Sveriges del handla om 2
miljarder dollar. Det menar vi att Sverige som före-
gångsland bör ta på sig att avskriva 2004. Det blir lite
av ett konkursförfarande, vilket är ett ganska elegant
sätt att låta en ny ledning få lov att gå vidare utan att
bära bördorna av skulderna från tidigare vanstyre. Det
innebär också att vi jämfört med andra partier kom-
mer att ha gjort en rätt rejäl insats under den kom-
mande treårsperioden.
Vi vill också ta upp frågan om avdragsrätt för gå-
vor till biståndsorganisationer. Vi föreslår en utred-
ning om detta. Vår tanke är närmast att vi skulle hitta
något som liknar det tyska systemet, där man får en
automatisk avdragsrätt upp till en viss nivå för bidrag
till vissa godkända organisationer, därför att  det
fordras naturligtvis en viss kontroll av sådan verk-
samhet.
Vidare vill vi satsa på Afrika. Vi vill satsa särskilt
på länder med s.k. good governments, god samhälls-
styrning. Då vill vi naturligtvis förlägga Sidas ut-
vecklingsenhet till Afrika och sikta på att successivt
gå över till att länderna själva får hantera sin utveck-
ling och att vi kan komma i en situation där vi bara
bidrar med det ekonomiska stöd som behövs för det-
ta.
Vi vill ha mätbara resultat och menar alltså att ut-
betalningsmål inte är en bra väg men att millenni-
emålen är en bra väg att arbeta vidare på, och dessa
menar vi att vi bör satsa på.
I våra samarbetsländer, de som vi arbetar nära
samman med, vill vi införa skolplikt. Barnen ska inte
arbeta i fabriker och på fälten. De ska gå i skolan. Det
ska vara ett grundläggande krav när vi går in med
bistånd.
Vi menar också att ingen kan granska sin egen
verksamhet. Det är en omöjlighet. Därför behöver vi
ett utvärderingsinstitut eller en utvärderingsfunktion
som är oberoende av Sida.
Vi vill också att alla projekt ska vara försedda
med avvecklingsplaner. Dåligt bistånd blir inte bättre
med tiden, och bra bistånd ska övergå i landets eget
ägarskap. Därför ska man hela tiden ha avvecklings-
planer.
Det finns många aktörer på detta område. Men in-
riktningen måste vara på de fattiga människorna och
att höja deras levnadsnivå. Det handlar om många
politikområden, och det fordras kongruens och main-
streaming i det arbete som vi nu sysslar med. Och det
gäller att påverka EU som ju har oerhört stora reser-
vationer, pengar, som aldrig har betalats ut och som
måste komma till de mål de är avsedda för.
Vi tror också att UNDP ska omformas och ut-
vecklas till en representant för de fattiga länderna för
att hjälpa dem i alla de förhandlingar som blir aktu-
ella framöver.
Jag vill passa på att yrka bifall till reservation 3.
Fru talman! Detta är den sista debatt som Viola
Furubjelke deltar i. Det känns väldigt tomt.
Bakom allt viktigt finns det alltid någon människa
i bakgrunden. Viola Furubjelke har betytt så oerhört
mycket när det gäller att stärka riksdagens ställning
på det utrikespolitiska planet. Hon har lett utrikesut-
skottet på ett sätt som vi alla uppskattat väldigt
mycket. Hon har reformerat världens äldsta politiska
organisation, Interparlamentariska unionen, på ett
lysande sätt. Och alla parlamentariker som sysslar
med utrikespolitik vet vem Mrs. Viola är. Hon är en
legendar i dag.
Vi vill från Moderaternas sida framföra vår stora
uppskattning och vår tacksamhet för en beundrans-
värd politisk insats och för alla roliga upplevelser vi
har haft tillsammans.</pre><pre>Anf.  2  Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v):
Fru talman! Ett fotbollslag i Ouagadougou, Bur-
kina Faso, som tränar både för att bli bättre i fotboll
och i demokrati, hur man fattar beslut. Utbildning för
riksdagsförvaltningen i Vietnam för att den ska bli
effektiv, för att den ska fungera och nå ut med infor-
mation. Kvinnor kan-mässa och utbildning i jäm-
ställdhet och mänskliga rättigheter i Ukraina, Kazak-
stan och andra länder inom östbiståndet. Återupp-
byggda broar i Honduras m.fl. länder efter orkanen
Mitch. Allt detta är exempel på biståndsinsatser. Det
är exempel på hur man kan stärka demokratin, hur vi
kan stärka mänskliga rättigheter och ge katastrofbi-
stånd samt bidrag till återuppbyggnad och utveckling.
Det finns väldigt många fler.
Det är därför med glädje som jag i dag kan kon-
statera att utrikesutskottet äntligen har tagit ett stort
steg framåt vad gäller enprocentmålet, att vi har fast-
ställt detta till år 2005 och att vi äntligen har social-
demokraterna med oss för att kunna ta detta steg. Vi
ökar biståndet så att det för år 2004 blir 0,86 % av
BNI. Det är en bit kvar, men det måste gå fort. Nu
fattas bara Moderaterna, eftersom alla vi andra partier
länge har drivit denna fråga.
Från Vänsterpartiets sida är vi inte nöjda. Det kan
ju inget parti vara när vi ser situationen i världen i
dag. Vi har globala miljökatastrofer. Vi har miljoner
barn som lider av undernäring, brist på skolgång
m.m. Bertil Persson har beskrivit situationen väl. Den
grundläggande frågan är: Hur ska vi förverkliga våra
högtidliga löften? Det fattas ju inte sådana. Vi har
millenniemålen från föregående år, men också en rad
andra sammanhang, t.ex. FN-konferenser, där värl-
dens ledare har fattat beslut om vad som bör göras.
Det är inte insikten och kunskapen som saknas.
Nej, det som saknas är viljan att förverkliga de
mål som har satts upp. Därför kommer den konferens
för finansiering och utveckling som äger rum i Mexi-
ko att bli avgörande. Där kommer det också att visa
sig hur nödvändigt det är med samverkan mellan dels
olika utvecklingsinstitutioner och stater, dels det
privata kapitalet - hur illa en del av oss än kan tycka
om det i princip. Det finns ingen annan väg framåt.
Fru talman! Händelserna den 11 september kom-
mer nog alltid att påverka livet för oss som lever i
dag. Det kommer att finnas med, det förskräckliga
som hände som inte får hända. Men jag kan ändå se
att jag tror att det utvecklades något positivt efter
detta, nämligen insikten hos alla stater om att vi
måste samarbeta, att det måste till ett globalt samar-
bete och att klyftorna måste minska mellan fattiga
och rika och mellan nord och syd i vår värld.
Jag tror att vi alla är klara över att biståndet i sig
inte kan lösa världens problem. Det är en spillra av
det vi kan åstadkomma. Det är en rad andra saker
som måste till. Det är handel. Det är minskade tullar.
Det är näringslivets intresse för sunda investeringar
med miljöriktiga och arbetsmässigt bra betingelser.
Det är också att visa ett samband med flyktingar och
att ta ansvar för den frågan. Dessutom är det att sätta
stopp för krigsmaterielexport och att minska de mili-
tära satsningarna.
De här frågorna kommer fram i den utredning om
global utveckling, Globkom, som pågår och som
snart landar med sitt resultat. Där får vi förhopp-
ningsvis just det här sammanhanget klart för oss och
inte bara skilda delar. Vänsterpartiet säger ja till rätt-
viseperspektivet men nej till allmosor, ja till solidari-
tet men nej till kommersialisering och egenintresse.
Där har vår representant Ann Schlyter tagit upp idén
om hur man måste utveckla vänskapssamarbetet, ett
globalt samarbete, i en svensk fond för att stärka
partnerskapet mellan nord och syd.
Jag utgår också från att jämställdhet kommer att
bli en huvudfråga för framtiden, och också för Glob-
kom. Vi kan bara ta ett av de allra senaste exemplen,
där en rapport för matprogrammet i FN, UNFP, för
några månader sedan presenterades i Berlin. Där
framhöll man betydelsen på lång sikt av jämställdhet
mellan män och kvinnor. Man pekar på att jämställd-
het är den enda vägen för att bryta den onda cirkeln
av fattigdom, miljöförstöring och oönskade gravidi-
teter. Därför måste jämställdheten vara en av de ab-
solut viktigaste frågorna. Vi har ju ingen biståndsmi-
nister hos oss i dag, men en fråga vi diskuterade för
ett år sedan gällde ett institut för genderforskning i
Göteborg. Då lät det hoppfullt från biståndsministern,
men det har inte hänt något.
I utredningen utgår vi också, liksom i det här be-
tänkandet, från att barnperspektivet finns integrerat.
Detsamma gäller insatser för funktionshindrade och
deras rättigheter. Där är vi ännu bara i början och
pekar på exempel. Men strukturer för att just bevaka
deras rättigheter och få detta integrerat i olika bi-
ståndsprogram fattas ännu. Detsamma gäller att byg-
ga upp en fungerande lagstiftning för funktionshind-
rades rättigheter världen över.
Fru talman! Biståndet, det internationella samar-
betet, har ju två viktiga delar. Det ena är det multila-
terala. Där var Bertil Persson inne på skuldfrågan. Jag
är glad över att Moderaterna visar ett så starkt intres-
se för att på kort tid lösa skuldfrågan och eliminera
skulderna för att komma en bit på väg i fattigdoms-
bekämpningen. Men jag tycker ändå, måste jag säga,
att vi har tagit ett bra steg framåt.
Fr.o.m. nästa år, 2002, kommer satsningen att bli
över 600 miljoner, närmare 700 miljoner, och den
kommer att öka. Jag tror att det är svårt att satsa mer
just nu, men jag vill också ställa en fråga, för jag
tycker inte att ekvationen från Moderaternas sida går
ihop. Hur ska man kunna minska biståndet totalt om
man ska öka skuldavskrivningen så kraftigt? Vad är
det då som får stryka på foten?
På det bilaterala området är det självklart Afrika
som får största delen. Det är väldigt motiverat med
tanke på den stora fattigdomen och ökningen av
hiv/aids. I Latinamerika sker det också en ökning,
framför allt på områden som demokrati och mänskli-
ga rättigheter. Enskilda organisationer spelar också en
väldigt central roll, också för att stärka det civila
samhället.
Jag vill också peka på satsningen vad gäller IT,
som inte ska bli något privilegium för den rika värl-
den. Likaså ser vi en nystart i Indien. Där är det vik-
tigt att se hur Sverige kan spela en specifik roll med
projekt som är väldigt preciserade vad gäller jäm-
ställdhet, barnarbete, mänskliga rättigheter m.m. Det
sker också en utökad nysatsning på Afghanistan med
tanke på den situation som nu kommer, när förhopp-
ningsvis kriget är avslutat.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till Vänsterpartiets
reservation 9, där vi tar upp frågan om EU. Murad
Artin kommer att gå in närmare på de uppenbara
problem som vi har med EU-biståndet, men också en
rad andra faktorer. Tiden räcker inte till för att mer
beskriva de frågorna.
Även jag vill passa på att tacka Viola Furubjelke,
utrikesutskottets ordförande, för den tid då jag har
haft förmånen att samarbeta med henne. Det har varit
en väldigt givande tid, det är min uppfattning. Jag vill
helt instämma i Bertil Perssons ord, där är vi helt
överens, om vilken betydelse Viola Furubjelke har
haft för den svenska riksdagen men också i det inter-
nationella arbetet. Jag och många andra har lärt
mycket av Viola. Tack för det och lycka till i framti-
den!
Jag hade också velat hälsa Urban Ahlin välkom-
men som ny ordförande i utrikesutskottet i dag, men
det får anstå. Detsamma gäller den nya biståndsmi-
nistern Jan O Karlsson.
Till slut, fru talman, skulle jag vilja berätta om ett
julkort som jag, och säkert många andra, fick härom-
dagen. Det börjar med olika bilder: Om du har mat i
kylen, kläder att ta på dig, tak över huvudet, en säng
att sova i - då är du rikare än 75 % av världens folk.
Det var också flera andra texter med ungefär liknande
innehåll. Det var en bra tankeställare, tycker jag, för
att inse att Sveriges ökade ansträngningar för att höja
anslaget till internationellt bistånd är självklara, men
också för att vi inte kan stanna här.
Vi måste fortsätta för att förverkliga enprocents-
målet senast år 2005 och på allvar ställa upp bakom
millenniemålen till år 2015. Och vi måste driva på för
att få en samordnad politik där biståndet ingår som en
del, tillsammans med handel, tullar, avveckling av
krigsmateriel m.m.
Fru talman! Till sist vill jag citera Leonardo Boff,
som vi nyligen hade som gäst här i riksdagen. Han är
befrielseteolog från Brasilien och en av pristagarna
till Right Livelihood Award detta år. I sitt tacktal till
riksdagen sade han:
"Den här gången har vi ingen Noaks Ark för att
rädda några och låta de andra dö. Vi vill rädda oss
själva tillsammans."</pre><pre>Anf.  3  BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Från moderat sida har vi hela tiden
velat räkna i resultat på marken, inte i storlek på un-
dertecknade checkar. Det är detta som gör att vi vill
gå in för skuldlättnader, och det har vi länge och
konsekvent gjort. Den stora fördelen är att det ger
regeringarna i de aktuella länderna möjlighet att agera
mycket friare när de är befriade från skulderna från
tidigare vanstyre. I och för sig hjälper vi på det viset
under treårsperioden till lite mer än övriga partier - vi
räknar inte heller här i procent.
Vi vill också koncentrera när det gäller resur-
söverföringar och inrikta oss på Afrika där fattigdo-
men ökar. Det innebär att vi hela tiden under senare
år satsat mer på Afrika än andra partier. Däremot
reducerar vi insatserna i Asien och Latinamerika och
inriktar oss där framför allt på kunskapsöverföring
och väsentligt mycket mindre på resursöverföring än
andra partier. Detta ger vi uttryck för i våra reserva-
tioner.</pre><pre>Anf.  4  Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v) replik:
Fru talman! Ja, Bertil Persson, jag vet hur ni reso-
nerar men jag har ändå svårt att förstå det. När ni gör
den prioriteringen innebär det att ni säger att en rad
andra insatser mer eller mindre inte är värdefulla eller
inte behövs - eller åtminstone är mindre angelägna.
Jag har svårt att stämma in i detta eftersom det är så
oerhört mycket som görs på andra områden och som
är lika väsentligt.
Vi instämmer när det gäller satsningen på Afrika.
Men exempelvis när det gäller att bygga upp för in-
satser i Indien, som har stora problem - inte jämnt
spridda men i delar av landet - och som är oerhört
fattigt kan svenska erfarenheter komma väl till pass.
Jag förstår inte att moderaterna inte kan instämma i
det.
Vi har, som jag tidigare nämnde, demokratise-
ringsprojekten i Vietnam där bl.a. svenska riksdagen
är verksam. Är inte det också viktiga insatser? Mode-
raterna talar ju så väl om demokratisering och good
governance. Jag har väldigt svårt att förstå detta.
Sedan undrar jag, Bertil Persson, kring detta med
avdragsrätt som Bertil Persson talade så väl om. Detta
är ingen ny fråga. Jag har läst om det i protokoll från
1960-talet. Redan då var det många som ifrågasatte
detta; precis som många av oss gör i dag. Det här
betyder ju att företagen slipper skatt, men den behövs
också. Vi vet ju att det finns angelägna områden. Man
kan väl ge en gåva utan att för den skull genast behö-
va göra avdrag.</pre><pre>Anf.  5  BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Vi moderater tycker inte - för att vara
riktigt ärlig - att det är så häftigt att betala skatt. Vi
tror nog att det kan finnas skäl att ge den här stimu-
lansen. Det faktum att man kan bidra till att utrota
fattigdomen i världen och att man dessutom får en
belöning för det, så att det man skänker blir ännu mer,
tror jag är ett viktigt incitament både för biståndsvil-
jan och när det gäller att få fram pengar till de insat-
ser som görs.
Sveriges verksamhet i 116 länder ska nog begrän-
sas till kunskapsöverföring. Jag tror inte att man ska
hålla på med resursöverföring i, som det ändå är i
dag, ett fyrtiotal länder. En koncentration kan nog ge
mycket bättre resultat, inte minst därför att man då
kan skapa föredömen för andra länder genom insatser
som kan tas efter därför att resultat nås.
Jag vill inte alls förneka att vi ska vara kvar med
kunskapsöverföring i både Vietnam, som jag tycker
har gjort markanta framsteg när det gäller övergången
till marknadsekonomi, och i Indien. Där är det ju
kolossala skillnader mellan dollarbiljonärerna och de
extremt fattiga och där man behöver hjälpa till med
att skapa en form av fördelningspolitik, med tanke på
de skilda levnadsnivåer som landet har.</pre><pre>Anf.  6  Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v) replik:
Fru talman! Ja, Bertil Persson, jag tror att det är
bra att koncentrera biståndet; den processen är också
på gång. Men samtidigt kan man väl säga att det
väldigt ofta är enskilda organisationer som står för
den rad av små insatser vad gäller pengar som görs
med kunskapsöverföring. Det är en väldigt liten ad-
ministration för Sida i det fallet. Därför tycker jag att
det är dumt att strypa den typen av bistånd. I stället
handlar det om koncentration. Där detta finns och där
det fungerar och gör nytta är det väl viktigt att ha det
kvar.
Sedan kommer jag till frågan om avdrag. Ja, visst
är det bra att man kan göra en insats. Men väldigt ofta
handlar det om företag som har omfattande vinster -
så pass stora vinster att de mycket väl kan ge de här
gåvorna och göra de insatser som behövs utan att för
den skull genast behöva yrka på avdrag. De behöver
inte uppmuntran i den formen, utan vad de behöver -
och det tror jag att Mexikokonferensen kommer att
visa - är uppskattning och erkännande och att bli en
part. Det handlar alltså om att man räknar med dem i
utvecklingssamarbetet - de behövs där - inte om att
genast få göra avdrag på många gånger stora vinster
om vi talar om världens största företag.
Fru talman! Till sist vill också jag passa på att
önska utskottets ledamöter och kansliet en god jul.
Jag talade förut om Viola Furubjelkes stora insatser,
men jag vill också säga att utskottets kansli är en
klippa i tillvaron för alla oss som arbetar med de här
frågorna. Vi uppskattar mycket era insatser. Tack!</pre><pre>Anf.  7  JAN ERIK ÅGREN (kd):
Fru talman! Naturligtvis står jag bakom samtliga
kristdemokratiska reservationer, men för tids vinnan-
de och med tanke på den speciella dag det är i dag
nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 1.
Utvecklingen i världen går framåt. Enligt UNDP:s
årliga rapport lever vi längre och mer hälsosamma
liv. Barndödligheten minskar. Alltfler människor lär
sig skriva och läsa. Genomsnittsinkomsten i utveck-
lingsländerna har fördubblats under de senaste tio
åren. Fler länder utvecklar demokratiska samhälls-
system osv. Det finns fler positiva exempel än de här
uppräknade.
Dock varierar utvecklingen kraftigt mellan olika
folkgrupper och regioner. 5 miljarder människor
anses ha mat för dagen. Men officiellt finns det i dag
mer än 6 miljarder människor. Det betyder att ungefär
1 miljard människor svälter. Var tredje sekund dör
någon av svält och undernäring. Vad beror det på?
Skulle vi kunna göra mer för att hjälpa? Jag undrar
vem av oss som kan säga: Jag kan inte göra mer.
I onsdags kunde vi här i kammaren lyssna till
FN:s generalsekreterare Kofi Annan, värdig fred-
spristagare och en man med en oerhört svår uppgift:
att se så många behov utan att få de resurser som
behövs - inte därför att de inte finns utan därför att vi
i den rika världen inte anser att vi kan göra mer just
nu.
Fru talman! Trots att vi svenskar tillhör dem som
står i främsta ledet kan vi göra mer. Enprocentsmålet
är ett viktigt principmål. Men det är också viktigt hur
vi använder våra biståndspengar.
Vad skulle du vilja säga och göra om du hade haft
samma uppgift som Kofi Annan? Vi skulle alla behö-
va stanna upp och tänka till när det gäller den frågan.
Vad menar vi med vårt tal om alla människors lika
värde? Vilka konsekvenser får det för oss, eller borde
det få, kanske man skulle säga? Hur ser framtiden ut
för de nära 325 miljoner barn som går miste om sin
skolgång, eller de mer än 20 miljoner människor i
världen som nu befinner sig på flykt? Vilket fram-
tidshopp är vi med och ger de människor som bor i de
fattigaste länderna, de svårast drabbade?
Fru talman! Vi kristdemokrater anser att tänkan-
det kring utveckling och bistånd måste förändras. Det
internationella biståndet är en av flera komponenter i
en sammanhållen global utrikespolitik till stöd för de
fattiga ländernas utveckling. Ett väl fungerande och
effektivt utvecklingssamarbete kräver en helhetssyn
på ekonomi, handel, bistånd och miljö.
Internationellt bistånd måste bidra till att skapa
förutsättningar som främjar långsiktig tillväxt för de
allra fattigaste, så att de kan ta sig ur biståndsbehovet.
För att kunna stödja utvecklingsländernas möjlig-
heter att på ett rättvist sätt delta i globaliseringen
krävs det internationellt bistånd för att bygga upp
fungerande institutioner, utveckla socialt och miljö-
mässigt hållbara tillväxtmetoder och höja utbild-
ningsnivån. På FN-konferensen Finansiering för ut-
veckling måste både nationer och internationella
organisationer ta sig an denna uppgift.
Fru talman! Frihandeln rymmer stora möjligheter
men kan inte isoleras från problemområden såsom
miljöförstöring, skövlade naturresurser, brott mot
mänskliga rättigheter, osv.
Vi kristdemokrater anser att den globala ekono-
min kräver tydliga spelregler präglade av etiska hän-
syn. I framtiden måste stater, frivilligorganisationer
och företag samarbeta i de stora globala frågorna -
miljöförstöring, kampen för de mänskliga rättigheter-
na, korruptionsbekämpning och mycket mera. Vi
kristdemokrater ser därför med stor glädje och för-
hoppning på FN:s generalsekreterare Kofi Annans
initiativ The Global Compact. Denna överenskom-
melse med näringslivet om att samarbeta kring nio
principer för mänskliga rättigheter, miljö och social
utveckling kommer förhoppningsvis att få stor bety-
delse för utvecklingssamarbetet världen över. Krist-
demokraterna anser att detta förslag bör följas upp
genom ett nära samarbete mellan regeringen och det
svenska näringslivet, där regeringen uppmanar och
stöder företagen i arbetet med att upprätta uppföran-
dekoder och säkerställa god kontroll och uppföljning
av dessa koder. Regeringen bör också ta initiativ till
en samordning på europeisk nivå.
Det kanske största praktiska problemet för många
utvecklingsländer är de enorma skulderna. Skuldbör-
dan begränsar och ibland t.o.m. förhindrar deras möj-
lighet att utvecklas. I många fall överskrider enbart
räntekostnaderna för lånen intäkterna från dessa län-
ders export. Skuldavskrivningen är nödvändig för att
dessa länder ska ha möjlighet till tillväxt och utveck-
ling. Det som har skett hittills räcker inte. Sverige bör
vara ett föredöme och leda den globala opinionen när
det gäller skuldavskrivningen. Vi kristdemokrater har
under de senaste tre åren anslagit 1 345 miljoner
kronor mer än regeringen inom detta område.
Fru talman! Vi kristdemokrater vill betona att
främjandet av mänskliga rättigheter och en demokra-
tisk samhällsutveckling ska ingå i den övergripande
målsättningen. En tillfredsställande levnadsnivå byg-
ger givetvis i grunden på materiellt välstånd men kan
inte till fullo uppnås utan möjligheten att få leva i
frihet och värdighet. Inom biståndspolitiken är
mänskliga rättigheter såväl ett mål som ett medel.
Relationen mellan mänskliga rättigheter och utveck-
ling är en allians som ger både styrka och energi.
Ekonomisk och social utveckling är nödvändig för att
kunna uppleva mänskliga rättigheter, och mänskliga
rättigheter är en förutsättning för tillväxt och utveck-
ling.
Vi kristdemokrater vill ytterligare lyfta biståndet
till mänskliga rättigheter och föreslår därför en ny
delpost som bör heta mänskliga rättigheter och de-
mokrati.
Fru talman! Naturkatastrofer och konflikter har
under senare år visat på behovet av en väsentligt
stärkt beredskap för stora humanitära kriser och hu-
manitärt bistånd. Kapaciteten för att hantera katastro-
ferna i de särskilt drabbade länderna behöver stärkas.
Vi behöver göra mer i fråga om forskning om natur-
katastrofer och deras orsaker. Och vi behöver få en
bättre beredskap och organisation för det internatio-
nella samfundet när det gäller hjälp i dessa situatio-
ner.
Vi kristdemokrater menar att de enskilda organi-
sationerna är en ytterst viktig del av det bilaterala
biståndsarbetet. De har en unik kompetens om lokala
förhållanden och en position som vi skulle kunna
tillvarata ännu bättre i det svenska utvecklingssamar-
betet, även om det sker mycket samarbete på den
nivån.
Fru talman! Vi kristdemokrater har vid flera till-
fällen beklagat att det oberoende sekretariatet för
analys och utvärdering av det svenska utvecklingsbi-
ståndet som instiftades under fyrpartiregeringen lades
ned. Det behövs enligt vår mening ytterligare en
utvärderingsnivå utöver Sidas egen för att med obe-
roende beslutsunderlag bedöma och redovisa resulta-
tet av utvecklingssamarbetet. En extern oberoende
analys och utvärdering av det svenska biståndet är
angelägen för att det ska ställas utom allt tvivel att
biståndsresurserna hanteras på ett effektivt sätt och
för att säkerställa att svenskt bistånd lever upp till
ställda kvalitetskrav.
Det är angeläget att vi snarast når upp till enpro-
centsmålet. Det är beklagligt att vi nått det bara två
gånger sedan riksdagen fastslog det 1968. I det för-
slag som vi lägger fram kommer vi att nå 1 % av BNI
år 2005.
Fru talman! En viktig uppgift tror jag kan vara att
vi verkar för att också EU:s bistånd ökar.
Till slut vill jag instämma i det tack som har rik-
tats till Viola Furubjelke och säga att vi kristdemo-
krater har uppskattat hennes arbete och hennes goda
insatser som utrikesutskottets ordförande. Och vi
önskar henne lycka till på vägen till Damaskus och de
viktiga uppgifter som väntar där.</pre><pre>Anf.  8  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Världen är full av orättvisor och soci-
al klyvning av enorma dimensioner. 1,2 miljarder
människor lever på under 1 dollar per dag. Ungefär
hälften eller mer än hälften lever på under 3 dollar per
dag. Mer än 800 miljoner människor svälter. En stor
del av världens befolkning lever under förtryck i
konflikter och i krig. Hiv/aids är en galopperande
farsot som stoppar all utveckling i många länder. Där
finns flyktingströmmar, enorma miljöproblem, stän-
diga kränkningar av de mänskliga rättigheterna,
orättvisa handelsregler och könsdiskriminering. Ja,
det är enorma problem.
Samtidigt har världens rikaste en allt större andel
av världens förmögenheter. Den sociala klyvningen
ökar. Varför är det så? Beror det på globaliseringen,
som en del påstår? Nej, jag tror inte det. Snarare beror
det på att en stor del av människorna inte omfattas av
globaliseringen. Där måste en förbättring ske. Som
Kofi Annan har sagt: Om globaliseringen inte är bra
för alla kommer den snart inte att vara bra för någon.
Efter den 11 september ökade medvetenheten i
världen om att orättvisorna kan öka stödet för terro-
rism. Det hindrar inte hjärnorna bakom terrorism, de
är inte intresserade av demokrati och rättvisa för
vanligt folk. Men det finns en rekryteringsbas bland
fattiga, outbildade, svältande och arbetslösa männi-
skor. Därför hoppas vi på en global samling kring
fattigdomsbekämpning, där förhoppningsvis även
USA deltar och konstruktivt hjälper till med fattig-
domsbekämpningen. Världens ledare har ju fattat
beslut om att halvera fattigdomen till 2015, öka läs-
kunnigheten, om att alla barn ska få gå i grundskola,
att man ska minska barndödligheten, öka tillgången
till hälsovård och att varje land ska tillämpa en strate-
gi för en hållbar utveckling senast 2002.
Det kommer att bli svårt att nå dessa mål i en
värld vars befolkning beräknas öka med 2 miljarder
under de kommande 25 åren. 97 % av denna ökning
sker i u-länderna. Enbart i Afrika behövs en tillväxt
på minst 7 % per år för att nå målet att halvera fattig-
domen. Egentligen ska målet vara att utrota fattigdo-
men. Men det är ett förpliktande mål som bör leda till
en ökad biståndsnivå i hela den rika världen, inte bara
i Sverige. Enprocentsmålet är viktigt, men alla länder
bör öka sitt bistånd.
Det går inte att komma ifrån att det krävs resurser
för att åstadkomma en så snabb förändring, även om
innehållet i resurserna är mycket viktigt. Det behövs
en genomtänkt global strategi för att åstadkomma
detta. En positiv sak är den konferens om finansie-
ringen av fattigdomsbekämpning som ska hållas i
Mexico nästa år. Det är första gången som FN,
Världsbanken, Valutafonden och näringslivet globalt
sett går samman för att få ett helhetsgrepp. Det är
mycket bra, och det ska bli intressant att se vad som
kommer ur det.
Det som krävs är en bistånds- och handelspolitik
som ger förutsättningar för länderna och de enskilda
människorna att lyfta sig ur fattigdomen. Vi i Center-
partiet tror på den enskilda människans kraft och
förmåga, men det går inte på tom mage. Det handlar
om handelspolitik, jordbrukspolitik, kunskapssamar-
bete, konfliktförebyggande, krishantering och skul-
davskrivning. Förutsättningen för att minska fattig-
domen och bidra till att åstadkomma utveckling är
fred och säkerhet, god styrelse, starka institutioner,
jämställdhet, respekt för mänskliga rättigheter och
utveckling av mänsklig kapacitet, utbildning för alla
och ökat självbestämmande utifrån de egna perspek-
tiven. Samtidigt som vi inte ska trycka på våra lös-
ningar på folken i u-länderna ska vi vara mycket
tydliga när det gäller demokrati och respekten för
mänskliga rättigheter. Det kan vi inte göra avkall på.
Det gäller också kvinnors och flickors rättigheter till
utbildning och deltagande i samhällslivet. Detta
måste vara mycket tydligt i vår biståndspolitik. Vi ska
inte ge stöd till diktaturregimer. Vi kan ge stöd till
människorna i länder som inte respekterar de mänsk-
liga rättigheterna. Därför har vi en reservation till-
sammans med Folkpartiet, reservation 6, som jag
yrkar bifall till. Det är den enda reservation som jag
yrkar bifall till.
När det gäller demokrati och flerpartisystem är bi-
ståndet via partierna oerhört viktigt. Som vi ser det
handlar det ofta om att stödja en opposition i länder
som domineras av ett starkt parti. Denna dominans
leder förr eller senare fram till ökad korruption, för-
tryck och kränkningar av de mänskliga rättigheterna
och därmed minskad utveckling i landet. All erfaren-
het visar att utveckling bara sker i okorrumperade
länder.
Det är lätt att bara kräva demokrati och flerparti-
system. Men vi tror att det behövs mycket konkret
arbete för att stödja opposition och för att få en oppo-
sition att växa fram, så att man får en pluralism, det
går inte av sig självt. Därför måste vi i ökad omfatt-
ning konkret arbeta för flerpartisystem och stärka
oppositionen i fler länder än vad vi gör i dag och göra
det ännu mera. Våra svenska partier med våra tradi-
tioner och erfarenheter har en mycket stor uppgift att
fylla. Därför är det bra att det partinära stödet nu
permanentas och ökar. Jag tycker att det på sikt bör
stärkas ännu mera.
Fru talman! Jag vill fokusera en fråga där vi i
Centerpartiet tycker att regeringen har en ganska sval
inställning. Jag hoppas att den kommer att ändras så
att man blir tydligare på den punkten. Jag vill säga att
man kanske inte riktigt har förstått problematiken.
Det handlar om tillgången till mat, livsmedelssäker-
het och livsmedelsproduktion. Mer än 800 miljoner
av världens befolkning svälter. Jag vill säga att det är
helt i onödan.
Rätten till mat är erkänd i flera legalt bindande
internationella konventioner. Viktigast är konventio-
nen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
där mat inkluderas. Nu diskuteras s.k. code of con-
duct när det gäller tillgång till mat. Jag tycker att
Sverige bör haka på det. Det handlar om fördelning
av livsmedel och i mycket hög grad om jordbrukspo-
litiken.
Utveckling av jordbruk och livsmedelsproduktion
är avgörande för all utveckling, allra mest i ett fattigt
land. Det finns egentligen inget land som har haft en
bred och snabb utveckling utan att först ha utvecklat
den egna jordbrukssektorn. Det går inte att bygga
välstånd och framsteg på tom mage.
I en rapport Rural Poverty Report 2001 om utma-
ningen att få slut på fattigdomen på landsbygden från
FN:s internationella jordbruksfond hävdas att lands-
bygds- och jordbruksutvecklingen måste få högre
prioritet om fattigdomsbekämpningsmålet ska kunna
uppnås, dvs. att världens fattigdom ska halveras till
2015.
Som jag sade vet experter att i länder där det har
skett en minskning av fattigdom har det skett med
hjälp av en snabb jordbruksutveckling, framför allt
småskaligt jordbruk. Det är viktigt att komma ihåg att
tillväxt i sig gör ganska lite för att påverka fattigdo-
men generellt i ett land. Det är strukturen som är
oerhört viktig och sysselsättningen. Jordbruket är
mycket bättre när det gäller att öka sysselsättningen
än vad industrin är. Det genererar också jobb i an-
gränsande sektorer, så att sysselsättningen ökar kraf-
tigt med en utveckling av jordbruksproduktionen. Det
blir en grund att bygga vidare utveckling på.
Att ordet jordbruksutveckling knappt nämns i re-
geringens budgetproposition i höstas är en stor brist.
Under rubriken Internationellt bistånd nämns varken
jordbruk eller livsmedelsproduktion. Det är först i
kapitlet som EU som livsmedelsbistånd och livsme-
delssäkerhet tas upp. Livsmedelsbistånd är kanske
inte precis det som vi vill fokusera, utan det är själva
produktionen på plats.
Regeringen skriver att livsmedelssäkerhet och
jordbruksutveckling har antagits som ett av de sex
prioriterade områdena för EG:s utvecklingssamarbe-
te. Nu vet vi hur EG:s utvecklingssamarbete fungerar.
Praktiskt sett fungerar det faktiskt mycket dåligt, vill
jag säga. Men vi tycker att den svenska regeringen
borde göra livsmedelssäkerhet och jordbruksutveck-
ling till ett prioriterat område för vårt utvecklings-
samarbete. När den nye biståndsministern kommer
blir det ett ansvar för honom, och vi kommer väl att
ha en diskussion med honom om just dessa frågor.
Det är viktigt.
Problemen med undernäring är störst i centrala,
östra och södra Afrika, där nästan hälften av befolk-
ningen är undernärd. I många av de här länderna finns
det mycket bra förutsättningar för livsmedelsproduk-
tion. Det är egentligen inte där felet ligger.
Vi tycker att vårt utvecklingssamarbete i mycket
högre grad ska inriktas på att undanröja strukturella
hinder för livsmedelsproduktion i de här länderna.
Det handlar om den nationella politiken i varje land,
om ägarförhållanden, transporter, avsättningsmöjlig-
heter på den egna marknaden, skattesystem, handels-
hinder både mellan u-länder och naturligtvis mellan i-
och u-länder. Där är WTO-förhandlingarna väldigt
viktiga.
Bönderna i många afrikanska länder får bara 40 %
av världsmarknadspriset för sina produkter. Resten
går till skatter och avgifter, till regeringen och för-
svinner på vägen.
Världsbanken gjorde 1991 en omfattande studie
om prissättningspolitiken på jordbruksprodukter i u-
världen. Den visar mekanismer som direkt motverkar
jordbruksproduktion. Tyvärr verkar studien ha blivit
liggande på en hylla. Rapporten heter The political
economy of Agriculture and Pricing Policy, och den
består av ett antal volymer som är ganska omfattande,
men man behöver kanske inte läsa allt. Men jag re-
kommenderar regeringen, Sida och alla i utrikesut-
skottet att studera rapporten. Då kanske man förstår
sambanden och hur man kan gå vidare.
Fru talman! Hiv/aids är den värsta epidemi som
har drabbat mänskligheten. Värst är det i Afrika. Av
de nära 34 miljoner som lever med sjukdomen finns
20 miljoner i södra Afrika. Sjukdomen slår hårdast
mot unga. På flera håll är mer än 25 % smittade, och
de flesta av dem är kvinnor.
Vi har skrivit mycket i betänkandet om kampen
mot aids, där vi är mycket eniga. Jag vill bara ta upp
en fråga. Den handlar om kunskapsspridning, om
öppenhet och om att minska fördomar. Världens
ledare måste tala klarspråk. De är män, och de måste
tala till männen i sina länder om deras sexuella bete-
ende och ansvar, t.ex. att man inte blir av med smittan
genom att ha sex med en oskuld. I stället bör man
använda kondom.
Vår statsminister, som har goda relationer med
Sydafrikas president Thabo Mbeki bör ta ett ordent-
ligt samtal med honom för att få honom att ändra
attityd till aids. Det var intressant att frågan kom upp
när Kofi Annan var här i onsdags. Han svarade
mycket diplomatiskt på en fråga. Men ledarna måste
tala klarspråk för att man ska få en ändrad attityd.
Sedan ska jag säga några ord om budgeten. Som
de flesta andra strävar vi mot enprocentsmålet. Vi har
mer pengar anslagna för nästa år som vi vill fördela
enligt följande.
Vi vill öka anslaget till FN:s utvecklingsprogram
UNDP, FN:s barnfond, FN:s kvinnofond, Världs-
livsmedelsprogrammet, flyktingkommissariatet
UNHCR och till Unaids, dvs. FN-organet för be-
kämpning av aids. Dessutom vill vi öka anslagen till
Afrika, humanitärt konfliktförebyggande arbete,
skuldavskrivning och enskilda organisationer.
Det är viktigt att man samordnar biståndet. Det
fungerar alldeles för dåligt ute i världen i dag. FN har
ju den rollen, men det fungerar inte i verkligheten.
FN måste öka sin effektivitet och finna bättre metoder
för att öka samordningen av biståndsinsatser i alla
länder. EU:s bistånd måste också förbättras, men det
finns tyvärr inte så många tecken på att det är en
positiv process på gång.
Näringslivet måste också vara med i utvecklings-
samarbetet på ett mycket tydligare sätt. Den kom-
mande konferensen i Mexiko är ett tecken på detta.
Kofi Annans initiativ Global Compact kommer att bli
ett viktigt redskap för att nå en bättre utjämning i
världen, det är jag övertygad om.
Det civila samhällets roll i allt biståndsarbete
måste stärkas. Nästa år ska utredningen Globkom
presenteras. Då kommer vi att kunna fatta beslut om
en ny biståndspolitik. Det ska bli intressant att arbeta
vidare med dessa frågor.
Sedan vill jag bara instämma i allt som har sagts
om Viola Furubjelke. Hon har lett utskottets arbete på
briljant sätt. Vi har haft ett mycket gott samarbete
under de år som jag har suttit i utrikesutskottet. Jag
vill tacka henne för det. Jag vill också önska Viola
lycka till med det nya uppdraget i Damaskus. Jag
hoppas att vi kan ses där nere någon gång.
Jag står förstås bakom alla reservationer där Cen-
terpartiet finns med, men jag yrkar bifall bara till
reservation nr 6.</pre><pre>Anf.  9  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! I måndags debatterade vi i det sam-
mansatta utskottet - försvarsutskottet och utrikesut-
skottet - säkerhetspolitik. Det var intressant att följa
den debatten. Det var väldigt mycket tal om interna-
tionellt solidaritetsarbete genom FN och genom EU,
om att bryta ned gränser och ha kontakt. Det är den
vägen som man måste gå för att skapa en säkrare
värld. Där är det internationella solidaritetsarbetet och
biståndsarbetet en mycket viktig pusselbit.
Man ger ju bistånd från den rikare delen av värl-
den till den fattigare delen av världen för att hjälpa
till. Men man också se det som ett egenintresse, som
en investering för framtiden. Det är viktigt att ha detta
med i resonemanget, att det är en investering och att
det ska vara en bra, effektiv och generös investering i
internationellt arbete.
Som har sagts här är behoven enorma. Vi möts
ständigt av dem via massmedier, FN-rapporter och
UNDP-rapporter. Också Sida producerar väldigt fina
rapporter. Vi har alltså all kunskap på bordet. Vi kan
inte komma och säga att vi inte visste, eftersom vi har
kunskap om tillståndet i världen.
Precis som någon nämnde här tidigare framhöll
Kofi Annan från den här talarstolen nu i veckan FN-
organisationens behov av ekonomisk hjälp. Han om
någon vet ju att det är ont om pengar. Det har talats
om att FN måste effektiviseras, och det pågår ett
effektiviseringsarbete inom FN, men det behövs na-
turligtvis ytterligare resurser.
Det här är en budgetdebatt. Jag ska därför ägna en
del tid av mitt anförande åt budgetfrågor och pengar-
na. Då är det naturligt att enprocentsmålet kommer
upp. Jag vill även i dag lyfta fram det målet.
Enprocentsmålet kom ju inte till av en sinkadus.
Det finns ett heltäckande resonemang bakom som
grundar sig på orättvisan i världen och att den rika
delen har ett ansvar. Man antog enprocentsmålet här i
kammaren för mer än 30 år sedan. Går man tillbaka
till de texterna framgår det att utgångspunkten för
resonemanget var att den rika världen måste ta sitt
ansvar. Det var den enda budgetpost som hade en
procentsats. Det finns ju inte för någon annan post i
budgeten.
Man har inte någon gång levt upp till detta mål.
Folkpartiet anser att det nu är dags att ha en plan för
hur riksdagen ska leva upp till det som en gång har
sagts. Många talar väl om att vi ska nå detta mål inom
en viss tidsperiod. Men det skjuts hela tiden framåt i
tiden. Man talade om fem år för tio år sedan och för
åtta år sedan. Sedan rullar man det framför sig så att
det blir alltid förskjutet fem år fram i tiden. Det är
därför som Folkpartiet vill att det ska finna en plan
för detta.
Nu säger många att målet ska vara uppfyllt 2005.
Men majoriteten skriver i betänkandet att det ska vara
uppfyllt "helst" 2005. Tidigare har man haft formule-
ringen "när ekonomin så tillåter". Det finns alltid en
reservutgång som jag förmodar att Finansdeparte-
mentet har lyckats få in i texterna och som man sedan
kan luta sig tillbaka mot när man inte uppfyller målet.
Därför menar vi att det är viktigt att man har en
sådan plan och att man lägger fast den.
Folkpartiet har en realistisk plan, menar vi, i vårt
budgetarbete. Det finns inget parti som satsar så
mycket på biståndet som Folkpartiet. Vi planerar för
en treårsperiod, för det ska vara realistiskt att nå må-
let 2005. Vi säger att vi ska nå det senast 2005.
Här skiljer sig framför allt Moderaterna och Folk-
partiet åt. Vi står i denna fråga på varsin kant. Mycket
av det som Bertil Persson har sagt här i dag ställer jag
upp på. Det gäller effektiviteten i biståndet, demo-
kratibiståndet, mänskliga rättigheter och skuldav-
skrivningar. Jag kan göra listan lång.
Det är mycket bra. Men detta kostar pengar. Mo-
deraterna prutar ju i sitt förslag 2 ½ miljard, under det
att Folkpartiet lägger på nästan 1,8 miljarder. Det är
en diskrepans på 4,3 miljarder mellan våra förslag i
budgeten.
Ska vi prata i procenttermer innebär Folkpartiets
förslag 0,82 % nästa år. Moderaterna når inte ens upp
till FN-målet 0,7 %. Det blir 0,62 %.
Då kan man säga som moderaterna att man inte
tycker om procentmål. Bertil Persson brukar säga att
det inte är checken man skriver på som är det viktiga.
Checken är mycket viktig i detta sammanhang.
Moderaterna talar också om utbetalningsmål. Nej,
det är inte utbetalningsmål. Det är en budgetpost. Det
är inte så att man har nått enprocentsmålet bara för att
man har betalat ut 1 %. Man lägger i budgeten fast att
1 % ska gå till biståndet, men sedan ska man se till att
pengarna används effektivt. Här finns inget motsats-
förhållande.
Det är klart att det får konsekvenser också i för-
slaget om man prutar så mycket som moderaterna
gör. Moderaterna föreslår en 85-procentig nedskär-
ning av biståndet till Asien. Det blir 15 % kvar. Bi-
ståndet till Latinamerika skär man ned med 75 %.
Pengar till ekonomiska reformer, som egentligen är
skuldavskrivningar, tar man helt bort. Dem lägger
man naturligtvis på en annan post.
Jag delar uppfattningen att man ska göra skuldav-
skrivningar, men det kostar också pengar.
Om jag ska gå vidare på listan när det gäller att
skära ned kan vi titta på UNDP, som är ett FN-organ
som också behöver pengar. Man skär ned med 80 %.
Det är 20 % kvar till UNDP från svensk sida.
När det gäller Unicefs arbete skär man ned med
35 %. När det gäller UNWRA - Palestinaflyktingar-
na, som verkligen har det besvärligt - halverar man
biståndet. Det är klart att det kostar att göra så krafti-
ga nedskärningar som moderaterna gör.
Av Sidas tidning - tre nummer tillbaks fanns det
en artikel som hette Det heliga enprocentsmålet -
framgår det att målet har nåtts och att borgerliga
regeringar har lagt dessa pengar på bistånd. Det är
precis som Bertil Persson har sagt tidigare. Egentli-
gen är jag inte så orolig för hur det blir under en bor-
gerlig regering, för vi brukar kunna övertyga mode-
raterna i det skedet.
Jag tycker att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har
gjort en lite sämre insats i den konstellation som nu
formar budgeten. Ni skulle säkert kunnat göra mer i
den vägen.
Anledningen till att vi har ett enprocentsmål
framkommer i Sidatidningen. Jag ska referera vad
Sven Widmalm, som är intervjuad, säger. Han är
statsvetare i Uppsala. Han säger så här: När man sitter
och bestämmer budgeten har tredje världen ingen
representant med. Det är ingen som skriker och gör
sin röst hörd. Den är för fattig, och den är för långt
borta.
Det var just det som var bakgrunden till att man i
riksdagen fattade detta beslut en gång. Det är dags att
nå målet i starten på det nya millenniet.
Jag yrkar bifall till vår reservation 2, som just tar
upp vikten av en plan för enprocentsmålet.
Jag ska också gå in på några konkreta saker som
vi vill använda pengarna till. Utbildning har vi varit
inne på tidigare. Det är naturligtvis mycket viktigt
inte minst för flickor, som ofta inte har möjlighet att
gå i skolan. Man satsar på pojkarna, och i regel på
den första pojken. De yngre bröderna har ofta inte
heller möjlighet att gå i skolan på grund av ekono-
miska svårigheter. Det kostar ofta pengar att gå i
skola i utvecklingsländerna.
Hiv/aids kostar pengar - mycket pengar. Jag hade
tillfälle att besöka Zimbabwe för några veckor sedan.
Jag har ett förflutet där; jag var där på 60-talet. Det
var mycket beklämmande att få uppleva att den
snickare i den lilla byn Mataga som gjorde skolbän-
kar på 60-talet, när man byggde skolor, i dag gör
kistor.
Detta är en explosionsartad bomb som ligger och
tickar. Mellangenerationen dör ut. Kvar blir de små
barnen och de gamla. De gamla försöker ta hand om
de små barnen. Ni inser vilken situation det är.
Mycket lidande följer i spåren av detta. Land efter
land kommer att få enorma bekymmer på grund av att
den produktiva generationen dör ut.
Enskilda organisationer och deras arbete är också
otroligt viktigt. Där är jag lite besviken på att man i
majoritetstexten tonar ned de enskilda organisatio-
nernas roll. Man skriver så här: Den tidigare spridda
uppfattningen om enskilda organisationer inom ut-
vecklingssamarbetet som mer effektiva biståndsad-
ministratörer än staten har i dag ersatts av en mer
nyanserad förståelse för organisationernas reella
möjligheter att åstadkomma förändring.
Jag är övertygad om att enskilda organisationer
verkligen åstadkommer reella förändringar, för de har
kontakt med det civila samhället. Det är på den grun-
den som man gör förändringar.
Slutligen vill jag säga att demokratibiståndet är
basen för ett uthålligt bistånd som klarar påfrestning-
ar. Därför är det viktigt att man har demokratimålet
högt på listan. Vi menar att demokrati ska vara målet
för de olika bistånden.
Jag ska avsluta med att ta fram en liten figur som
jag hittade i en afrikansk by. Det är en flodhäst. När
jag såg den tänkte jag att jag skulle ta den med mig
och ge den till Viola Furubjelke under hennes sista
debattdag i riksdagen före jul. Därför satte jag ett litet
rött band på den.
Anledningen till att jag tog med denna lilla flod-
häst är att det går ett par historier om en flodhästs liv.
Jag har upplevt några ordföranden i utskottet. Vi har
varit kamrater i bänken i tio år, och du har suttit som
ordförande i utskottet i sex år. Jag har haft några
ordföranden före dig, så jag har sett några olika sätt
att arbeta.
Den enda klagan jag egentligen har när det gäller
Viola Furubjelke som ordförande är att det blir jät-
telånga sammanträden utan pauser. Utrikesutskottet
har ju de längsta sammanträdestiderna i riksdagen,
ibland tillsammans med KU och miljö- och jord-
bruksutskottet. Jag har funderat på hur Viola klarar
att hålla på så här när vi andra suckar efter kaffe och
lunch osv. Det är i det här avseendet som hon har
något gemensamt med flodhästen.
Afrikanerna har undrat hur i all sin dar flodhästen
kan leva utan mat dag ut och dag in tills man så små-
ningom kom underfund med att den äter på nätterna.
Då går den upp ur floden och äter. Sedan lever den på
dagen. Det måste vara något liknande med dig, Viola
Furubjelke. Du äter antagligen på nätterna, och sedan
kan du plåga oss på dagarna.
Den andra likheten med den här flodhästen gäller
det lugn och den trygghet som den utstrålar. Den
utstrålningen har du. Den har du haft i arbetet som
utskottsordförande, som riksdagsledamot, och den
kommer du att ha stor glädje av när du nu går ut i ditt
nya arbete. Det handlar om att sprida trygghet i dis-
kussionen. Du behandlar dina politiska motståndare
med respekt, och därför blir det också en bra debatt.
Tack ska du ha, Viola, för de här åren, och lycka till i
fortsättningen!</pre><pre>Anf.  10  Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att det var en bra liknelse
som K-G Biörsmark gjorde om Viola Furubjelke som
en flodhäst vad gäller egenskaper, men jag tycker att
det fattades något. Jag måste ju säga att Viola Furub-
jelke utseendemässigt vida överstiger flodhästens
utseende och skönhet, så jag tycker att det var en lite
orättvis jämförelse. Sedan finns det väl också några
andra områden där Viola Furubjelke har avsevärda
fördelar framför flodhästen. Det kan ju vara åt andra
hållet också. Men jag har också understrukit Vänster-
partiets positiva erfarenheter av Viola Furubjelke i
övrigt.
Med K-G Biörsmark vill jag bara ta upp med en-
procentsmålet. Jag tycker att Folkpartiet tillsammans
med flera andra partier här i riksdagen har gjort en
stor insats vad gäller enprocentsmålet. Jag är glad åt
att ni fortsätter att driva på och ligga före. Vänster-
partiet står bakom samma idéer, och vi anstränger oss
väldigt mycket för att få ett så snart förverkligande
som möjligt av enprocentsmålet. Jag tycker att det är
lite orättvist av K-G Biörsmark att inte se att det har
skett en hel del i det här avseendet, att vi har fått bort
formuleringen "när ekonomin tillåter" och att det nu
är helt klart att utskottet är inriktat på detta och har
det uppdraget till regeringen att leverera. Vi har en
betydligt starkare press nu efter senaste s-kongressen
än vad vi har haft tidigare. Så jag tycker att K-G Bi-
örsmark borde inse att det har hänt mer än vad han
vill ge uttryck för i debatten.</pre><pre>Anf.  11  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Först vill jag säga till Eva Zetterberg
att hon inte har sett denna söta flodhäst. Hon kan titta
lite närmare på den, så får hon se hur söt och fin den
är - det var en liten parentes.
S-kongressen lyfte fram det här. Man hade tydli-
gen en hård debatt och bra skrivningar. Men när man
sedan kommer hit där det ska verkställas tonas det
ned. Man har i och för sig bytt ut "när ekonomin så
tillåter". I stället har man skrivit "helst". Då har man
försvagat det hela. Det var hela min poäng i mitt
resonemang. Och det är det som ligger bakom vårt
resonemang om att vi som har makten i den här
kammaren skulle kunna lägga fast en plan om hur det
ska se ut för att man ska kunna uppfylla det som
riksdagen en gång beslutade. Det är vi som gör det
här. Det är svårt att skapa en majoritet för detta. Det
finns vissa partier som ställer upp på det men tyvärr
inte alla. Det var därför som jag ville lyfta fram det
här, att man fortfarande rullar detta framför sig.</pre><pre>Anf.  12  Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v) replik:
Herr talman! Säker kan man aldrig vara, K-G Bi-
örsmark. Därför är det väldigt viktigt att vi fortsätter
att driva på, och även om K-G Biörsmark och jag
personligen inte kommer att finnas kvar under nästa
period i riksdagen för att driva frågan finns våra par-
tier kvar som har tagit på sig det. Men jag menar att
man har tagit ett stort steg framåt, och det gläds
Vänsterpartiet åt.
Vi vet också att de andra partierna, som ställer
upp bakom enprocentsmålet, i andra avseenden i
ekonomiska frågor inte är särskilt progressiva. Det är
därför som vi inte kan ställa upp på den frågan i det
här avseendet utan har valt att tillsammans med rege-
ringen och Miljöpartiet lägga fram den här budgeten,
som som helhet vida överträffar de borgerliga parti-
ernas förslag till budget.
Jag skulle också vilja ta upp den fråga som K-G
Biörsmark hade om enskilda organisationer. Jag ser
det inte som att utskottet nedvärderar eller minskar
betydelsen av enskilda organisationer. Det handlar
däremot om att enskilda organisationer har en oer-
hörd betydelse i det civila samhället men att det där-
utöver är väsentligt att det är staterna som ska funge-
ra. Det handlar om att få ett rättssamhälle och om att
det är staterna och deras regeringar och parlament
som ska se till att det fungerar i praktiken för männi-
skor. Det ansvaret ska inte enskilda organisationer ha.
Detta är inte att undervärdera deras roll i biståndet.
Jag tror att vi alla är överens om vilken viktig roll de
spelar och vilken möjlighet de har att också leverera
konkreta resultat.
Till slut, herr talman, vill jag för att det inte ska
bli otydligt säga att jag och Vänsterpartiet yrkar bifall
till utskottets förslag i betänkandet med undantag för
de reservationer som Vänsterpartiet har. Jag yrkar
bifall speciellt till reservation 9 vad gäller kritiken
kring och viljan att förändra EU-biståndet.</pre><pre>Anf.  13  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Jag är lite bekymrad över att Eva
Zetterberg inte ser att man i majoritetstexten i det här
betänkandet fortfarande lägger in de här brasklappar-
na när det gäller enprocentsmålet.
Om Eva Zetterberg läser texten noga ser även hon
att det finns utgångar för att man ska slippa uppfylla
detta. Det är det som jag är kritisk mot, och det är det
som Folkpartiet är kritiskt mot. Det är därför som vi
talar om att man skulle lägga fast en plan. Det vore
inte så konstigt att göra det eftersom riksdagen, som
jag har sagt, en gång har fattat detta beslut i stor enig-
het. Sedan har man inte orkat leva upp till det.
Jag tycker med förlov sagt att Vänsterpartiet i det
avseendet har gjort ett något sämre arbete än vad
Folkpartiet har gjort i borgerliga regeringar. Som jag
sade tidigare är det under borgerliga regeringar som
vi har lyckats höja biståndet upp till 1 %. Det klarar
inte ni. Det är därför som jag är kritisk. Ni skulle ha
kunnat sätta större press på regeringen i det samman-
hanget; det är jag övertygad om.
När det gäller enskilda organisationer tycker jag
att man ska läsa majoritetstexten mycket noga. Där
finns en inte förtäckt utan öppen kritik som handlar
om att enskilda organisationer skulle vara övervärde-
rade när det gäller deras förmåga att göra förändring-
ar. Det är den kritiken som vi vänder oss emot. Jag är
övertygad om att vi genom enskilda organisationer
har ett otroligt viktigt kontaktnät. Det ska inte tonas
ned; det ska lyftas upp. Det är också därför som vi har
föreslagit en avdragsrätt för gåvor. Det är ett sätt att
uppmuntra den här kontaktytan. Om då bidrag ges till
enskilda organisationer för ett viktigt arbete kan sta-
ten ge sitt bidrag via avdragsrätten.</pre><pre>Anf.  14  BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Vi har mycket stor respekt för K-G
Biörsmarks engagemang i de här frågorna. K-G Bi-
örsmark började med att tala om att vi nu har hållit på
med bistånd i 40 år och att vi nu vet precis hur man
ska göra. Jag vill då erinra K-G Biörsmark, om tal-
mannen tillåter, om att enprocentsmålet, som han
själv sade, är 30 år gammalt medan millenniemålen är
antagna av FN i år. Det kanske säger lite om vilka
mål som man nu när man vet så mycket bör koncent-
rera sig på. Det är i varje fall den uppfattning som vi
har.
Sedan vill jag också säga att man, om man ser på
treårsperioden, finner att vi och Folkpartiet ligger på
ungefär samma nivåer. Det hänger lite på var US-
dollarkusen kommer att hamna när vi genomför vår
skuldsanering. Men vi koncentrerar oss på Afrika -
det har K-G Biörsmark helt rätt i - för där behövs
insatserna bäst, och vi satsar på skuldavskrivningar
därför att det ger större frihet för regeringarna. Då får
det konsekvenser på andra områden, precis som K.G.
Biörsmark har sagt. Men vi har satsat mer pengar på
Afrika och mer pengar på skuldsaneringen än de
andra partierna. Det tycker vi är viktigt.
När det gäller UNRWA har vi, när vi skulle göra
de här prioriteringarna, sett på att där ändå finns
mycket kraftfulla EU-insatser och mycket kraftfulla
FN-insatser.
När det gäller UNDP är vår målsättning att hitta
ett ord och en papperslapp åt UNDP, och vi vill göra
UNDP till någonting annat, nämligen de fattiga län-
dernas advokat i de internationella institutionerna. Då
behövs det en omorganisation. När den är gjord
kommer vi att behöva lägga mer pengar där.</pre><pre>Anf.  15  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Både Moderata samlingspartiet och
Folkpartiet vill göra mycket och vill göra mycket
tillsammans. Vi har nämligen tidigare, just som Bertil
Persson understryker, genomfört skuldavskrivningar.
Den var också under en borgerlig regering man skrev
av skulderna. Det var Ola Ullsten-regeringen som
gjorde det. Där finns en tradition att bygga på.
Men vad jag menar är att moderaterna underskat-
tar kostnaderna för allt vi vill göra. Jag har inte texten
framför mig nu, men moderaterna har någonstans en
skrivning om att vi har bedrivit bistånd i tre decennier
och att det inte kan hålla på så i tre decennier till.
Visst kan det det. Jag är övertygad om att vi måste ha
det perspektivet, från den rika världen till den fattiga
världen.
Det har naturligtvis gjorts misstag under de tre
decennier vi har bedrivit bistånd. Men det har gjorts
väldigt många bra saker också på en massa områden,
vilket vi ofta glömmer. Det ska vi lära av, liksom vi
ska lära av misstagen.
Men att tro att den rika världen inte skulle hålla på
med resursöverföringar till den fattiga i några decen-
nier framöver är helt fel tänkt. Jag är övertygad om
att det kommer att fordras, och vi kommer att finnas
med som advokat för att se till att detta sker.
Det är också en rättvisefråga. Och om det inte
räcker att det ska vara en rättvisefråga, att det ska
vara en solidaritetsfråga och att det ska vara humani-
tärt bistånd, tycker jag att man ska ta argumentet som
jag var inne på tidigare, nämligen att det är en inves-
tering i framtiden för våra barn och barnbarn, så att
de kan säga sedan: Vad bra att ni satsade på interna-
tionellt solidaritetsarbete så att vi fick en säkrare
värld. Det är också ett viktigt argument i samman-
hanget.</pre><pre>Anf.  16  BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Då tror jag faktiskt att vi är väldigt
överens. Det där felcitatet handlar i själva verket om
att vi säger att det under de här 40 åren på många håll
har gått mycket bra, och på andra håll har det inte alls
gått bra. Vi ska naturligtvis lära av de länder där det
har gått bra.
Jag pekade nu i debatten på skillnaden mellan
Ghana och Sydkorea. Biståndsinsatserna i Sydkorea
har varit extremt lyckosamma. Där har man nu en
levnadsnivå i paritet med och i vissa fall över Sveri-
ge. Man var på exakt samma nivå som Ghana 1950.
Det går alltså.
Vi ska därför koppla in de länder som har lyckats,
låta dem ge de erfarenheter de har i trepartssamarbete
i biståndet, så att vi drar nytta av de lärdomar som 40
år har gett, så att vi kan få samma goda utveckling, så
att vi kan få lysande exempel på framgångar även i
Afrika. Det kräver insatser, och det kommer att kräva
insatser över 20, 30 år till, utan tvivel.</pre><pre>Anf.  17  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Det var bra att vi fick det klarlagt.
Jag tycker att det är viktigt att även Bertil Persson och
moderaterna ser att bistånd behövs lång tid framöver.
Jättebra.
Då hoppas jag att vi ska komma fram till att det
också behövs ett generöst bistånd, ett större bistånd
än det moderaterna föreslår.
Jag har inte kunnat gå in på alla områden, men
frihandel som motor för utveckling ställer vi natur-
ligtvis helt upp på. Det är helt rätt. Utan detta blir det
ingen utveckling över huvud taget. Det har också med
demokratiaspekten att göra.
När jag ändå är inne på frihandeln vill jag säga att
EU:s jordbrukspolitik, tullarna och jordbrukssubven-
tionerna, som snedvrider världshandeln på detta om-
råde, är helt förkastliga. Här sitter vi alltså i orubbat
bo, tryggt i den här delen av världen, och bedriver en
orättvis handel. Vi kan subventionera jordbruket
därför att vi är rika och klarar det, vilket naturligtvis
inte de här fattiga länderna kan göra. De kan inte
subventionera och sänka priserna på det sättet, utan
de får det pris de har.
Men skulle det vara en öppen och fri handel skulle
naturligtvis Europas jordbruk få bekymmer. Och det
är det som är bekymret i hela det här resonemanget.
Man vågar inte ta det. Där måste vi naturligtvis också
visa djärvhet och gå före och se till att det blir en fri
handel så att utvecklingsländerna kan få avsättning
för sina produkter.
Det går alldeles för långsamt. Det görs alldeles för
lite. Detta är en mycket viktig motor för utvecklings-
länderna. Där sitter vi med vårt dåliga samvete och
försöker på olika sätt försvara detta. Det finns inget
försvar för det. Öppna gränserna, öppna för frihandel!</pre><pre>Anf.  18  MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Herr talman! En blomma i Afrikas öken heter en
liten bok som handlar om en somalisk kvinna som
beskriver sitt liv från sin födelse och framåt. Jag läste
den nyligen och fascinerades av hennes beskrivning
av hur livet var för henne.
Hon beskrev när hon som sexåring omskars av en
kvinna med ett utslitet rakblad, hur hon lades under
ett träd i lite skugga och lämnades i sin ensamhet med
feber, infektion och nära-döden-upplevelse.
Sedan berättar hon hur hon med hårt arbete fick ta
hand om djuren och sina syskon och om sin flykt från
Somalia när pappan meddelade att han skulle gifta
bort henne med en gammal man. Hon var då tolv år.
Hon hamnade i England och försökte där utan
pass och uppehållstillstånd klara sig. Hon blev en
känd modell och fick många bilder publicerade inter-
nationellt, och då vågade hon ta upp och berätta om
sin barndom.
Hon har även hjälpt FN på många sätt genom att
beskriva hur kvinnor omskärs och kampen för att
slippa detta.
Men beskrivningen är också intressant därför att
den visar i-ländernas ansvar, hur svårt det är att
komma in i ett i-land och över huvud taget försörja
sig och leva där och hur totalt omöjligt det är att få ett
uppehållstillstånd. Hon berättar hur hon tvingades
söka upp en skumraskadvokat som tog rejält betalt för
att gifta ihop henne med någon nedsupen engelsman
som därmed kunde ge henne sitt namn och ett pass.
Bilden som ges i boken är en så tydlig beskrivning
av hur orättvis vår värld är i dag. I-länderna bygger
skyddsmurar runt sig själva för att slippa vara med
och hjälpa till på ett solidariskt sätt. Detta är något
som vi måste se till att förändra. Vi måste se till att vi
får en öppnare värld där vi visar en större solidaritet
med dem som har det svårt och dem som behöver
stöd och hjälp.
I dag debatterar vi Utgiftsområde 7 Internationellt
bistånd och de förslag som ligger inom den budgeten.
Enprocentsmålet har varit uppe till diskussion ti-
digare i dag. Jag tycker att det är bra att vi i Miljö-
partiet har varit med och sett till att det har blivit en
budget som också innebär att vi får mer pengar. Na-
turligtvis hade jag önskat att vi hade kunnat öka på
just biståndssidan ytterligare. Men i ett samarbete får
man ge och ta. Därmed kanske det inte blev riktigt
som vi hade tänkt oss när det gäller biståndet. Därav
har jag skrivit ett särskilt yttrande som beskriver
Miljöpartiets politik på biståndssidan och vårt lång-
siktiga mål om att få 2 % till bistånd. Vi tror på att vi
skulle kunna öka biståndet och minska de militära
rustningarna här hemma och i världen och att Sverige
skulle kunna vara ett föregångsland.
Jag är dock förvånad över att Moderaterna inte
ens klarar att nå upp till 0,7 % i bistånd. Moderaterna
satt med i den regering som på Riokonferensen skrev
under klimatkonventionen. Där gav Sverige ett inter-
nationellt löfte om att bidra med 0,7 %. Det är ganska
skamligt att u-länderna har blivit så totalt svikna i
0,7-procentsmålet som de har blivit efter Riokonfe-
rensen.
Jag var med på konferensen, och jag vet att det
var oerhört svårt att få de länder där en stor del av
regnskogen finns att vilja vara med på klimatkonven-
tionen. Vi var då alla medvetna om att regnskogen är
oerhört viktig för allas vårt klimat. Det gällde att
försöka få till en konvention där det gick att bevara en
del av regnskogen. I förhandlingarna gick i-länderna
med på att 0,7 % av BNI skulle gå till bistånd. Hur
ser det ut i dag? Det är väl bara fyra eller fem länder
som har klarat att leva upp till detta. Det är en inter-
nationell skam för i-länderna.
Det talas ofta och mycket om i-ländernas ekono-
mi, börsnytt osv. Det talas lite om behovet av att satsa
på u-länderna och hur i-länderna hanterar u-länderna
ekonomiskt.
Sverige måste vara mycket mer pådrivande i frå-
gorna. Det hade varit bra om vi hade kunnat visa på
att vi hade kommit upp till 1 %. Då hade vi med ännu
större stolthet kunnat gå in i den debatten. Vi ligger i
varje fall i nivå med det vi har lovat - och något till.
Det innebär att Sverige måste vid internationella
konferenser och inom EU kunna kräva att alla i-
länder ska leva upp till 0,7-procentslöftet. Det skulle
innebära en något förbättrad ekonomisk situation för
många av biståndsländerna.
Världen i dag ser inte särskilt bra ut. Det är många
som har hiv/aids. Detta har varit en stor fråga sedan
FN-konferensen. 36 miljoner är smittade. 22 miljoner
har dött i hiv/aids. Hiv/aids hotar många av de fattiga
ländernas utveckling på grund av att de som man har
satsat utbildning på ofta är de som har drabbats av
hiv/aids.
Det är naturligtvis jätteviktigt att vi tar ansvar för
den här frågan. Det är inte bara hiv/aids som männi-
skor dör av. 30 000 barn dör varje dag i sjukdomar,
och de flesta av dessa sjukdomar har vi sedan länge
botemedel för - och skulle kunna rädda barn. En stor
andel barn dör i sjukdomar som i-länderna har lös-
ningar för och som vi slipper därför att vi har medici-
ner, och vi har råd att ge mediciner.
Handelsfrågorna är en av de stora, viktiga frågor-
na för att komma till rätta med dessa problem. Det är
naturligtvis inte rättvist att u-länderna inte ska kunna
använda sig av mediciner som vi har råd att använda
men som de inte klarar att betala därför att det finns
patentregelsystem som innebär att de inte kommer åt
medicinerna. Dessa frågor har bärighet på den inter-
nationella solidariteten och samarbetet.
Handelsfrågorna är viktiga, inte bara för att län-
derna ska komma åt att få sälja produkter till oss men
också för att de ska kunna ta del av det som vi har
nytta av på ett rättvist och bra sätt. Därav blir andra
delar, inte bara biståndet utan också de internationella
samarbetsformerna med handelsfrågorna, viktiga i
vårt internationella samarbete. Jag hoppas på att Sve-
rige kan vara pådrivande vid de internationella möten
som ska komma framöver. Mötet i Mexiko. Mötet i
Sydafrika. Där kommer frågor som berör vår gemen-
samma framtid att komma upp. Där bör Sverige föra
en tuff kamp för att våga ställa upp för de fattiga
länderna.
Jag tycker naturligtvis inte heller riktigt om den
lilla passusen om att det inte är självklart att vi ska nå
upp till enprocentsmålet 2005. Det borde gå snabbare,
och det borde vara ett självklart löfte oavsett hur
ekonomin ser ut framöver. De signaler som hörs nu
om att ekonomin börjar darra, lågkonjunktur osv., är
oerhört farliga om de leder till att man säger att man
inte har råd att ge bistånd. Biståndet är en del i att
generera en bättre ekonomisk situation i hela världen.
Därav bör vi se till att vi verkligen når upp till 1 %.
Om Karl-Göran Biörsmark, Folkpartiet, och Mil-
jöpartiet hade haft ett bättre väljarstöd hade vi kunnat
driva denna fråga på ett tuffare och hårdare sätt. Vi
får hoppas att vi får det efter valet så att vi verkligen
kan se till att det blir 1 %.
Jag vill instämma i hyllningskören och tacka Vi-
ola för din insats i utskottet, och jag önskar utskottet
och utskottets kansli en god jul.</pre><pre>Anf.  19  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Jag vill ta upp två saker. Den ena rör
pengarna och möjligheten att driva igenom sin vilja
och politik. Det är prioriteringar som görs när man
sitter i förhandlingar för att få ihop en budget. Jag
önskar naturligtvis att vi som jobbar för enprocents-
målet kan bli fler efter valet så att vi kan driva målet
med ännu större kraft.
Det är inte alltid antalet mandat som avgör. Det
visar väl den historik som jag har berättat om inom de
borgerliga regeringarna. Folkpartiet har varit långt-
ifrån störst i de sammanhangen, men har ändå med
hjälp av bra argument lyckats övertyga om att leva
upp till målet.
Det andra är det som jag tog upp i mitt anförande
om att det finns en förtäckt kritik när det gäller en-
skilda organisationer i texten här, som jag läste upp.
Jag skulle vilja höra varför Miljöpartiet har ställt sig
bakom det. Jag har uppfattat Miljöpartiet som ett parti
som verkligen värnar om att enskilda organisationer
ska få bra bidrag och som dessutom anser att de gör
ett bra arbete. Nu börjar man tona ned det här lite
grann och menar att det kanske inte är så effektivt
med de enskilda organisationerna. Hur ser Marianne
Samuelsson på detta?</pre><pre>Anf.  20  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! I fråga om enprocentsmålet gäller
det också att ha en budget i balans. Vi lyckades inte
den här gången. Vi hade velat ta mer pengar från
försvaret och lägga på biståndet, men där hade Soci-
aldemokraterna en gammal uppgörelse med Centern
som de inte kunde ändra på. Tyvärr låg det dessutom
väldigt mycket skulder, lånade pengar, efter den bor-
gerliga regeringen som måste betalas. Vi tycker inte
att vi kan rulla över skulderna till kommande genera-
tioner, utan vi tycker att det är viktigt att se till dem.
Därför blev det som det blev med budgeten.
När det gäller NGO:er har jag inte tolkat texten på
samma sätt som Karl-Göran Biörsmark. Jag har tolkat
den så att det bistånd som vi ger måste bli mer effek-
tivt och att det inte räcker med att ideella organisatio-
ner ger ett bra bistånd. De går in och gör enskilda
insatser som ofta ger positiva effekter i de områden
där de arbetar, men totalt sett ger de inte den helhet
som åtminstone jag tycker att länderna måste ställa
upp på, där man tar in handelsfrågorna och alla andra
politikområden för att se till att vi får en global rättvi-
sa.</pre><pre>Anf.  21  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! I fråga om pengarna, än en gång, sä-
ger Marianne Samuelsson nu att det beror på att man
hade en skuld att betala. Men regeringen skryter ju
över att man sedan länge har fått ordning på svensk
ekonomi och till viss del har tagit det till intäkt för att
kunna öka biståndet lite. Jag tycker inte att det argu-
mentet håller riktigt nu. Som Marianne Samuelsson
sade tidigare, skulle 1 % ligga över tiden oberoende
av detta. Det skulle så att säga vara en prioriterad sak
i budgetsammanhang. Därför haltar argumentet.
Marianne Samuelsson kanske ska läsa texten i
betänkandet en gång till mer noggrant och se vad som
står där om effektiv biståndsadministration när det
gäller enskilda organisationer och den förtäckta kritik
som där finns. Jag tycker att detta andas att enskilda
organisationer kanske inte är så effektiva trots allt.
Jag menar att de är det.
Om man jämför kostnadsbilderna över det offent-
liga biståndet och enskilda organisationer ser man att
de har en helt annan kostnadsbild och får mycket mer
uträttat, i många fall till lägre kostnader. Det finns så
mycket av frivilliga insatser som inte räknas om i
pengar utan bara finns där och arbetar. Därför gäller
det för oss som tror på de enskilda organisationerna
att vara vaksamma så att sådant här inte smyger sig in
bakvägen, för att tona ned de enskilda organisationer-
nas roll. Det är A och O i detta sammanhang som
finns ute i landet för internationellt solidaritetsarbete i
dessa olika grupper, var de nu än finns, som jobbar
med de här frågorna genom enskilda organisationer.</pre><pre>Anf.  22  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! När det gäller enprocentsmålet ger
vi, precis som jag har sagt, mer pengar för bistånd
men att vi ännu inte har kommit upp till 1 %. Vi har
inte nått ända fram i den frågan från Miljöpartiets
sida. Det har naturligtvis en massa olika orsaker.
Däremot är målet att vi ska klara det här ganska snart.
Vi kommer naturligtvis, om vi sitter kvar i samma
roll efter valet, att fortsätta att driva på för biståndets
skull.
När det gäller frivilligorganisationerna tror jag
personligen att de i en framtid kommer att spela en
betydligt större roll, och kanske en lite annorlunda
roll. Om man begränsar antalet länder som man vill
ge bistånd till - det finns en ganska stor diskussion
om det i dag - kommer frivilligorganisationerna, som
har möjlighet att vara på bredden i många länder, att
spela en oerhört viktig roll som rapportörer och in-
formatörer om hur det ser ut i ett land, vad som hän-
der och sker osv. De kommer att få en ny och mycket
viktig roll, som jag ser det.
Jag har inte tolkat texten så som Karl-Göran Bi-
örsmark har gjort när det gäller frivilligorganisatio-
ner. Jag har tolkat den mer åt andra hållet, att det
samlade biståndet från länderna måste bli mer poli-
tiskt genomtänkt, så att alla politikområden omfattas
av det. Det går inte att bekämpa fattigdomen bara
genom bistånd, utan det måste också till andra åtgär-
der i form av förändrade handelsvillkor och ett annat
samarbete, där u-länderna också ges möjligheter att
delta på ett likvärdigt sätt i t.ex. förhandlingar. I dag
är det ofta så inom FN att då i-länderna kommer med
stora delegationer, resurser och möjligheter kommer
u-länderna med en eller två personer som kan vara på
plats och inte alls har samma möjligheter att jobba.
Det är viktigt att få en förändring också på det områ-
det.</pre><pre>Anf.  23  VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Det nya millenniet är bara två år.
Ändå känns det gammalt.
I FN:s millenniedeklaration, som antagits av 147
av världens stats- och regeringschefer, formuleras en
ny dagordning för det globala samarbetet i det tredje
årtusendet. På den står kampen mot fattigdomen
överst. Världens länder har åtagit sig att halvera fat-
tigdomen till år 2015. Det är det mest uppfordrande
mål som någonsin antagits av det internationella
samfundet. Det är konkret och det är mätbart.
Svenskt utvecklingssamarbete har sedan 1962 haft
som mål att bekämpa fattigdomen - "att höja de fatti-
ga folkens levnadsnivå", har det hetat. Det är hopp-
fullt att konstatera att år 2001 delar övriga världens
länder detta övergripande mål med oss. Den breda
internationella uppslutningen ger oss styrka och
färdriktning för det gemensamma arbete som också
pågår internationellt. Det ger oss kraft i vårt fortsatta
arbete.
Terrordåden den 11 september och det efterföl-
jande kriget i Afghanistan har skakat oss alla. De har
på ett fasansfullt sätt visat vad den nya tidens säker-
hetshot handlar om. En globaliserad värld som kän-
netecknas av ökad rörlighet och större informations-
utbyte ger också terrorismen en skrämmande räck-
vidd.
En värld med skriande orättvisor förblir en otrygg
värld, inte bara för dem som går till sängs hungriga,
utan också för välbeställda individer och stater.
Kampen mot terrorismen måste, för att nå lång-
siktig framgång, gå hand i hand med kampen mot
fundamentalism och intolerans och kampen mot fat-
tigdom. Det är en kamp för rättvisa, demokrati och
mänskliga rättigheter. Det är genom långsiktiga insat-
ser för fred och utveckling som vi skapar en säker och
rättvis värld.
Det är millenniedeklarationen - sammanfattad i
de mätbara millennieutvecklingsmålen - komplette-
rade med kvalitativa nationella mål, som ska vara
vägledande för vår globala politik framöver.
Alla länder har ett gemensamt ansvar för att vi ska
lyckas. Huvudansvaret vilar förstås på de fattiga län-
dernas egna regeringar och folk. Men vårt stöd i form
av ökat bistånd, marknadstillträde och ytterligare
skuldlättnader måste förstärkas.
Jag hoppas att det är denna politik som ska kän-
neteckna det nya seklet - inte bomber och terrorism.
Det kommande året har vi flera tillfällen att till-
sammans med övriga länder i världen visa att vi är
beredda att göra långtgående åtaganden för detta. Låt
min nämna två av dem.
Först har vi den internationella konferensen om
finansiering för utveckling i Monterrey i mars. Flera
andra har nämnt den här, och den är märkvärdig så-
tillvida att det är första gången som man förbereder
en konferens gemensamt mellan FN, Världsbanken,
Internationella valutafonden och WTO. Utveckling
kräver finansiering.
Kampen mot hiv/aids, mot barnadödlighet och
mot fattigdom kräver resurser. Olika finanse-
ringskällor, inhemska, internationella, privata och
offentliga, måste användas mer effektivt och måste
samverka. Näringslivet får därför också för första
gången tillträde till konferensen på samma villkor
som andra organisationer.
Marknadstillträde, skuldlättnader och ökat bistånd
är också viktigt för att finansiera utveckling. Vi måste
vara beredda att leverera konkreta resultat. Jag hop-
pas att alla EU:s medlemsländer ska komma till detta
möte med tidsplaner för när de ska uppnå FN:s mål
att 0,7 % av BNI ska gå till bistånd. Det är verkligen
på tiden. Europa har råd att finansiera utveckling och
bör ta sitt ansvar.
Ungefär ett halvår efter konferensen i Monterrey
kommer ett världstoppmöte om hållbar utveckling att
hållas i Johannesburg. Det sker i september. Tio år
efter Riokonferensen äger ett världstoppmöte för
hållbar utveckling rum. Det här toppmötet kommer
ännu tydligare än Riomötet att behandla hållbar ut-
veckling i alla dess dimensioner - ekonomisk, social
och ekologisk utveckling. De här dimensionerna
hänger ihop och samspelar. Vi vet i dag att sociala
insatser är avgörande för ekonomisk tillväxt, och
miljöhänsyn är inte en bromskloss utan tvärtom en
drivkraft för både ekonomisk och social utveckling.
De här båda konferenserna är viktiga tillfällen att
konsolidera viljan till samarbete för att uppnå det
gemensamma målet att halvera fattigdomen till år
2015. Det finns i dag en nyvunnen vilja till samarbe-
te, och den ska vi utnyttja.
Herr talman! Årets biståndsdebatt äger rum i en
tid då global rättvisa diskuteras i många forum -
gamla och nya. Människor går ut på gator och torg
för att protestera mot en verklighet som de uppfattar
som djupt orättvis och orättfärdig. Världens rikaste
och mäktigaste länder, G8, har inlett ett nytt samar-
bete med Afrika som är baserat på det afrikanska
initiativet New Partnership for Africa's Development.
Världshandelsorganisationen har enats om en ny
handelsrunda som särskilt ska ta hänsyn till de fattiga
ländernas utveckling. Det är välkommet.
Biståndet kommer aldrig på egen hand att utrota
fattigdomen, men det kommer ändå under väldigt
lång tid att förbli viktigt för att stärka förutsättningar-
na för utveckling, framför allt i de fattigaste länderna.
Därför ökar det svenska biståndet kraftigt de kom-
mande åren. Nästa år ökar det till 0,74 % av BNI,
2003 till 0,81 % och 2004 till 0,86 % av BNI. Tack
vare återgången mot enprocentsmålet och tillväxten i
svensk ekonomi ökar det svenska biståndet i kronor
och procent mellan 2000 och 2004. I kronor ökar det
från drygt 14 miljarder till 21 miljarder. Så omfattan-
de har aldrig svenskt bistånd varit.
Ambitionen är att ungefär en fjärdedel ska gå till
de minst utvecklade länderna. Därför ökar också
anslagen till Afrika och Asien mest.
Utöver biståndet behövs ett brett samarbete. Da-
gens utvecklingssamarbete bygger på partnerskap
grundat på gemensamma värderingar och gemensam
vilja att skapa utveckling och bekämpa fattigdom. Vi
gör det tillsammans med fattiga länders regeringar
och med det civila samhället. Vi måste göra det med
respekt och förståelse för olika kulturer.
Vi måste också göra det tillsammans över politi-
kområdena här hemma. Redskapen i arbetet är både
den politiska dialogen, fredsbevarande insatser, kon-
fliktförebyggande arbete, bistånd och en rättvis han-
del.
Den parlamentariska utredningen, Globkom, som
förra biståndsministern Maj-Inger Klingvall tillsatte
och har stimulerat med en hög ambition, har som
uppgift att presentera hur en samlad politik för global
utveckling kan se ut. En viktig del av kommitténs
arbete har varit att anlägga ett helhetsperspektiv och
se hur olika politikområden kan samverka för att
främja global rättvisa. Det är den viktigaste utred-
ningen på det här området som har gjorts på 25 år.
Ett liknande arbete sker inom EU. Också här har
förra biståndsministern Maj-Inger Klingvall varit
mycket lyckosam. Vi vet att unionen har en stor ka-
pacitet just därför att den besitter alla de verktyg som
behövs i ett långsiktigt arbete för fred och utveckling.
Vi vet också att bristen på samstämmighet tar udden
av många av unionens utvecklingsinsatser. Sverige
måste därför fortsätta att driva på för en hållbar och
reformerad jordbrukspolitik, för frihandel, för ett
effektivt bistånd och för en ansvarsfull och gemen-
sam utrikes- och säkerhetspolitik.
Herr talman! Det finns i många avseenden en stor
samsyn i riksdagen om det svenska utvecklings-
samarbetet. Därför menar jag att många av de reser-
vationer som finns i det här betänkandet egentligen är
onödiga. De uttrycker med andra ord den ambition
som regeringen och vi socialdemokrater också har.
För 15 år sedan när jag deltog i den första biståndsde-
batten hade vi uppemot hundratalet reservationer. I
dag har det reducerats till 19. Jag tror att vi skulle
kunna komma ned i hälften om vi genuint skulle gå
på skiljelinjer.
Vi är överens om att Sverige ska ha ett väl funge-
rande och effektivt bistånd. Vi är också överens om
att fattigdom är mycket mer än brist på mat och tak
över huvudet. Vi delar uppfattningen att vi måste bli
bättre på att samordna olika politikområden för att nå
målet att utrota fattigdomen.
Men låt mig också nämna några skiljelinjer. En
bred majoritet i riksdagen är eniga om att enpro-
centsmålet ska uppnås till 2005. Det slogs också fast
vid den socialdemokratiska kongressen i Västerås i
början av november. Moderaterna däremot går i mot-
satt riktning och föreslår en kraftig nedskärning av
biståndet. Deras förslag innebär att Sverige skulle
hamna under FN:s miniminivå för bistånd, närmare
bestämt på 0,63 % av BNI nästa år.
Folkpartiet uttrycker tveksamheter om trovärdig-
heten i vår ökningstakt. Men det är ändå inte så
många kritiska ord som fälls om den moderata bi-
ståndspolitiken. Folkpartiet litar till sin förmåga att
korrigera detta stora parti. Jag hoppas verkligen att K-
G Biörsmark har rätt. Jag vill ge Folkpartiet en eloge
för att vara väldigt raka och tydliga i biståndspoliti-
ken och för att inte svaja på målet. Det kan ju möjli-
gen vara lätt för ett litet parti som inte omedelbart
behöver ta ansvar för ekonomin. Men det är ändå
välgörande att höra att Folkpartiet på det här sättet
har målet utstakat för sig, och vi socialdemokrater
delar detta mål.
Det finns också skillnader i vårt sätt att se på de
länder vi samarbetar med. Partnerskapstanken är
sedan flera år det som styr svenskt bistånd. Vi talar
alltmer sällan om givare och mottagare. I botten finns
övertygelsen att utveckling endast kan ske där den
politiska viljan finns och där varje land tar ett eget
ansvar. Med partnerskapstanken minskar konditiona-
litet och villkor till förmån för dialog som baseras på
gemensamma värderingar. Bistånd ska inte i första
hand användas för att diktera villkor. Däremot finns
naturligtvis en gräns för när en dialog inte längre är
fruktbar och då biståndet via en stats regering bör
begränsas eller avbrytas.
Ett svårt och ständigt närvarande dilemma är frå-
gan om bistånd till länder i krig eller länder med
totalitära regimer. Vi vet att bistånd behövs bäst där
det är svårast att genomföra. Av de 49 minst utveck-
lade länderna har 22 varit inblandade i väpnade kon-
flikter under de senaste fem åren. För oss socialde-
mokrater är det en utmaning att under svåra omstän-
digheter söka nya vägar för att nå de människor som
lider under totalitära regimer och krigsherrar.
Herr talman! Vi har ett starkt folkligt stöd för vårt
utvecklingssamarbete. Enligt Sifo tycker över 90 %
att Sverige bidrar till att uppnå målet att halvera fat-
tigdomen till 2015.
Paradoxalt är att enligt samma undersökning över
85 % inte tror att detta är möjligt. De allra flesta tror
att fattigdomen i världen har förvärrats de senaste
decennierna. Bilden av fattiga människor och fattiga
länder som ödesbestämd är statisk men inte sann.
Sant är däremot att utvecklingsländerna som
grupp på 30 år har åstadkommit vad det tog oss -
länderna i Europa - över 100 år att uppnå, i form av
t.ex. ökad livslängd och minskad barnadödlighet.
Sant är att andelen fattiga i världen konstant
minskar i relativa tal, att antalet människor med till-
gång till rent dricksvatten femdubblats, att späd-
barnsdödligheten har minskat med 50 % och att an-
talet barn i grundskola har ökat med 80 %.
Därmed är inte sagt att problemen är små. Fram-
gångarna har varit ojämnt fördelade både inom länder
och mellan olika regioner. Hiv/aids skördar miljontals
offer och omintetgör många års utvecklingsinsatser. I
de värst drabbade länderna sjunker nu medellivsläng-
den snabbt, och avskyvärda beteenden som våldtäkter
på små barn äger rum. Detta är självklart något som
kräver fördömanden och kraftfulla insatser från rege-
ringar.
I alltför många länder sker systematiska över-
grepp mot de mänskliga rättigheterna. Kvinnor dis-
krimineras, olika i olika länder men ändå överallt.
Brist på demokrati gör människor maktlösa, utan
inflytande och möjlighet att påverka sin framtid.
Detta är hinder för utveckling som vi måste un-
danröja. De är svåra, men de gör inte uppgiften
omöjlig, bara mycket mera angelägen.
Om vi tar vår utgångspunkt i möjligheterna ser vi
också lättare den potential som finns i våra samar-
betsländer och i de människor som vi arbetar till-
sammans med. Då ser vi all den kapacitet, kreativitet
och tankekraft som går förlorad när människor inte
får chansen att bidra till utveckling på det sätt som de
skulle vilja och kunna.
Då ser vi den enskilda människan.
Då ser vi att alla har något att vinna på rättvisa.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall
till förslagen i utrikesutskottetes betänkande och
avslag på samtliga reservationer.
Tillåt mig också, herr talman, även om talartiden
har gått ut, att tacka kollegerna i utrikesutskottet inte
bara för den här debatten utan för alla år av trevligt
arbete i utrikesutskottet. Tack för alla vänliga ord
som har sagts om mig här i dag! Utrikesutskottets
ledamöter har arbetat nära tillsammans, och det är en
kollektiv insats från oss som ligger bakom de betän-
kanden som vi har lagt fram. Jag har känt att vi har
haft respekt för olika uppfattningar och att jag själv
har fått respekt för mitt arbete i utskottet. Vi har en
vänskap som går långt utöver partigränserna, och vi
har ett utskottskansli som stöttar oss på ett fantastiskt
sätt i vårt arbete.
Stort tack till alla, och ett välkommen till Bertil
Persson som ny vice ordförande i utrikesutskottet!
Göran Lennmarker har varit en föredömlig partner,
och jag är övertygad om att Bertil kommer att göra en
lika god insats tillsammans med min efterträdare.
Låt mig också ta tillfället att tacka kammarens le-
damöter och förstås inte minst dess talmän och alla
tjänstemän i kammaren. Jag kommer att lämna riks-
dagen med många ljusa minnen och varma tankar och
med många vänner kvar här, vänner som jag kanske
kommer att återse utomlands. Jag känner att jag har
varit oerhört privilegierad som har fått arbeta här i
riksdagen och har haft förtroendet att bli omvald så
många gånger och för att jag har fått arbeta med de
frågor som jag brinner för.</pre><pre>I detta anförande instämde Berndt Ekholm, Mari-
anne Jönsson, Birgitta Ahlqvist, Carina Hägg, Agneta
Brendt, Ronny Olander och Anne Ludvigsson (alla s).</pre><pre>Anf.  24  BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Viola Furubjelke har själv med det
här anförandet tydligt visat för oss alla varför vi upp-
skattar henne så mycket i det arbete som vi har haft
tillsammans genom åren.
När det sedan gäller fakta vill jag naturligtvis
konstatera att vi har många gemensamma ambitioner
men att vi ibland har lite olika kompasser. Det är
roligt att vi nu gemensamt ställer oss bakom milleni-
emålen. De innebär det som vi så gärna vill ha, näm-
ligen effektivitet. Det är roligt att socialdemokraterna
2005 helst ska ha nått upp till ett millenniemål. Det är
roligt att vi kommer att ligga långt över det i de insat-
ser som vi föreslår för 2004.
Precis som Viola Furubjelke antydde ska bistån-
det vara oljan i motorn, inte bensinen i tanken. Här
gäller det att utrota fattigdomen och att göra det ef-
fektivt. Jag tror att inriktningen på en halvering 2015
innebär att vi 2030 ska ha nått det som vi vill nå,
nämligen det totala utrotandet av fattigdomen.
Jag vill önska Viola Furubjelke all lycka i Da-
maskus och hoppas att vi därmed också kommer att
få ett slut på fientligheterna där nere. Hon kommer att
bli till god hjälp i sammanhanget. Hjärtligt tack för de
här åren!</pre><pre>Anf.  25  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Den visade vänligheten förtar inte
lusten att svara på repliken.
Jag skulle gärna lite grann vilja syna korten när
det gäller moderaternas skuldavskrivningar, som
Bertil Persson nämnde. Hur är det egentligen möjligt
att man vill lägga 20 miljarder svenska kronor på
skuldavskrivningar när den budget som man själv har
för nästa år ligger på mindre än hälften härav? 20
miljarder kronor är så när som på 1 miljard lika
mycket som det samlade svenska biståndet år 2005
när vi har nått enprocentsmålet.
Jag tycker inte att det låter trovärdigt, men jag vill
gärna höra Bertil Persson redogöra för var man ska
skrapa ihop dessa pengar.</pre><pre>Anf.  26  BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Detta är en engångsinsats som vi i
vårt parti har diskuterat mycket och som vi är beredda
att ställa upp med av det skälet att detta är den vikti-
gaste insats som man kan göra för att låta en ny led-
ning i ett land få arbeta vidare utan skulder från tidi-
gare vanstyre. Det finns olika tekniska lösningar, men
vi är hos oss helt inställda på att vi år 2004 ska ta vår
del av dessa skulder till olika internationella organi-
sationer som de här länderna har. Det står vi fast vid.</pre><pre>Anf.  27  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Moderaterna skriver i sin motion att
det är synd och inte lämpligt att ungefär en femtedel
av de räntor som skuldavskrivningarna genererar går
tillbaka till i-länderna, de rika länderna. Jag tror
t.o.m. att man syftar på biståndsflödet. Det är själv-
klart inte lämpligt, men Sverige har avskrivit mer-
parten av skulderna till oss. De bilaterala avskrevs,
som Bertil Persson sade, år 1978. Sedan dess har
visserligen några skulder ackumulerats, men det finns
en tydlig plan för hur man ska komma ned till noll.
Sverige har bidragit med långt mer än vad u-länderna
hade i skulder till oss. Sverige har lagt totalt 8 miljar-
der till HIPC-initiativet och till andra skuldavskriv-
ningsinitiativ.
Däremot har många väldigt rika länder inte av-
skrivit sina skulder, och de borde göra mycket mer.
Att, som Bertil Persson vill, lägga 20 miljarder på
skuldavskrivningar innebär att en femtedel av bi-
ståndsflödet alltjämt kommer att gå tillbaka till de
länder som inte avser att skriva av u-ländernas skul-
der. Det blir alltså en indirekt hjälp till redan rika
länder, på bekostnad av andra biståndsinsatser som vi
mycket väl skulle kunna göra för samma medel.
En fortsatt kraftig skuldavskrivning från Sveriges
sida lättar inte bördorna från andra redan rika länder.
Det är vår uppfattning.</pre><pre>Anf.  28  Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v) replik:
Herr talman! Det var på vippen att jag reste mig
upp tillsammans med övriga ledamöter för att in-
stämma helt i Viola Furubjelkes anförande. Men det
finns trots allt några mindre skillnader. Jag vill under-
stryka att det var ett väldigt bra anförande.
Vi har redan talat om det goda samarbetet i ut-
skottet som helhet. Men det har också varit ett gott
samarbete inom majoriteten. Fastän vi inte har något
formaliserat samarbete mellan s, v och mp vad gäller
utrikespolitiken har vi definitivt dragit åt samma håll
vad gäller just biståndet och att höja enprocentsmålet.
Jag är glad över att vi nu har kommit så här långt med
den formulering som finns.
Jag vill fråga Viola Furubjelke: Vad blir testa-
mentet till dem som kommer efter oss? Hur avser
Viola Furubjelke verka för att de som finns kvar i
riksdagen och regeringen ser till att förverkliga att
enprocentsmålet senast ska vara genomfört år 2005?</pre><pre>Anf.  29  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag är övertygad om att målet att bi-
ståndet ska nå 1 % år 2005 kommer att genomföras
under förutsättning att vi har en socialdemokratisk
regeringen efter valet. Det finns en starkt uttalad vilja
i vårt parti att så ska ske. Jag tror inte att det är möj-
ligt att gå vid sidan av ett sådant starkt beslut och en
så kraftig viljeyttring som det var. Därtill har det
manifesterats på olika sätt i lokala partiorganisationer
efter det. Det har naglats fast på ett sätt att det är helt
omöjligt att inte prioritera detta.
Jag vill kommentera texten i betänkandet. Vi sä-
ger "helst" år 2005. Vad betyder "helst" om man
granskar det? Det betyder "framför allt annat". Jag
tror inte att någon i den här kammaren skulle våga att
fullständigt absolut och med alla garantier uttrycka en
sak som handlar om ekonomiska medel. Det handlar
trots allt om inkomster och utgifter, konjunkturer och
vad som händer internationellt och nationellt inom
och utom våra gränser.
Socialdemokraterna i utrikesutskottet vill att det
ska ske "framför allt annat". Vi kommer att verka för
det. Jag är övertygad om att regeringen känner sig
förpliktigad att uppfylla det om den får chansen att
fortsätta att regera. Jag känner att hela denna kamma-
re önskar det, tyvärr så när som Moderaterna. Men
Folkpartiet och Moderaterna har nu uttryckt en sam-
stämmighet och enighet i frågorna. Även Bertil Pers-
son kanske låter sig övertalas till slut. Det finns i
varje fall en säker majoritet för saken.</pre><pre>Anf.  30  Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v) replik:
Herr talman! Vad gäller valet och garantierna för
att det ska genomföras tror jag att Viola Furubjelke är
överens med mig om att det också krävs ett starkt
vänsterparti som går framåt för garantera inflytandet.
Hur regeringens sammansättning blir återstår att se.
Jag funderar ändå på hur det ska kunna förverkli-
gas. Man kan också tolka "helst" som att det kan ske
tidigare. Det får vi försöka att verka för. Från Väns-
terpartiets sida handlar det om att kanske nästa steg
blir att göra en tidsplan.
Vi vet att det kan hända saker och ting i världen
som förändrar tidsplaner och olika förslag. Men vit-
sen med enprocentsmålet är att det ska vara oberoen-
de av konjunkturer och en del av budgeten.
Det är vår förhoppning att våra partier ska fort-
sätta att verka för detta. Det är en valseger som är
bästa garantin för det tillsammans med en stark eko-
nomi.
Herr talman! Vi har gratulerat och önskat Viola
Furubjelke lycka till i hennes framtida värv i Damas-
kus. Men jag tror att vi har glömt att uttrycka gratula-
tioner till svenska regeringen och UD som får en
sådan förstärkning i Damaskus. Det tror jag kommer
att bli rätt person på rätt plats.</pre><pre>Anf.  31  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Det var ett intressant replikskifte vi
nu fick höra här. Jag hade tänkt att ta replik på samma
tema men med kanske lite annorlunda vinkel.
Jag hör nu lovsången här mellan Vänsterpartiet
och Socialdemokraterna om hur viktigt det är att ha
en valseger nästa år och att det just för den här frågan
är väldigt viktigt. Historiken är inte den allra bästa.
Som jag framförde i mitt anförande är det bättre att vi
får en borgerlig regeringen i så fall. Precis som sägs i
Sidas skrift var det under borgerliga regeringar som
målen förverkligades. Ur den synpunkten och ur
många andra synpunkter vore det bättre med en bor-
gerlig regering.
Jag skulle vilja ställa en fråga till ordföranden i
utskottet. Hon sade att det råder stor samsyn här, och
det gör det. Om man tittar på vad som sägs är det stor
samsyn om dessa frågor. Men detta är en budgetde-
batt, och då är det pengar vi diskuterar. Vi har synen
att det av erfarenhet vore bättre att ha en fastspikad
plan. Det är precis som man gjorde historiskt en gång
i kammaren när man bestämde målet som 1 %. Jag
tycker att det skulle kännas tryggare att veta att vi
hade fastlagt en plan.
Det kan vara så att man litar på kommande riks-
dagar framöver. Men historien på området förskräck-
er. Man lever inte riktigt upp till det. Hade det inte
känts tryggare, Viola Furubjelke, om vi i dag hade
lagt fast en plan att vi med uppräkningar ska nå målet
år 2005? Då hade vi haft ett mer bundet mandat -
kanske inte ett helt bundet sådant, men ett mycket
starkt mandat - från dagens riksdag till nästa riksdag.
Hade inte det känts bättre?</pre><pre>Anf.  32  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Folkpartiet är verkligen ståndaktigt i
den här frågan. Men med de tilltänkta regeringskam-
raterna är det både si och så. Som vi har talat om
tidigare backar Moderaterna till 0,63 % under inneva-
rande budgetår. Kd skriver i sin reservation att 1 % av
BNI "bör nås senast år 2005". Det är inte ett dugg
starkare än "helst". Jag tycker tvärtom att det är sva-
gare än "helst år 2005". Centerpartiet har inget yr-
kande och ingen reservation om enprocentsmålet. Det
anstår kanske i första hand Folkpartiet att bevisa att
det har styrkan att välta övriga tilltänkta regerings-
bröder i så fall.
Som jag sade förut tycker jag att detta är viktigt.
K-G Biörsmark sade att det kanske inte är möjligt att
binda en kommande riksdag. Får vi en socialdemo-
kratisk regering kommer den att vara bunden av ett
kongressbeslut.</pre><pre>Anf.  33  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Framtiden får utvisa vad ett kon-
gressbeslut är värt. Vi har upplevt tidigare att en kon-
gress kan besluta en sak, och när det sedan kommer
regeringsförslag från socialdemokraterna kan det se
annorlunda ut. Det har vi många exempel på.
Det är precis som Viola Furubjelke säger. Det är
svårt att binda en kommande riksdag. Den är suverän.
Men det var väl vad man hoppades på år 1968. Man
skulle så hårt nagla fast riksdagen att man skulle ha
målet att nå upp till 1 % långt innan det blev förverk-
ligat.
Det är därför vi resonerar om det i dag. Riksdagen
var klok och fattade det beslutet. Det är därför vi har
en debatt om det temat i dag. Att vi har det beror på
att vi inte har tagit hand om arvet ordentligt från dem
som tänkte på 60-talet i den här frågan.
Det är därför som jag undrar om det inte hade va-
rit bättre att vi hade lämnat ett arv ifrån oss. Såvitt jag
förstår är det flera av oss som nu talar i dessa frågor
som inte kommer att vara med nästa år i nästa bi-
ståndsdebatt. Vi vet inte vilka advokater vi kommer
att ha då.
Vi kommer naturligtvis att arbeta via våra partier.
Men det hade varit en styrka att ha det fastlagt i riks-
dagsbeslut och protokoll som ett arv till nästa riksdag.</pre><pre>Anf.  34  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att tidsplanen finns där.
Den är angiven i budgeten fram till år 2004. Sedan
säger vi att vi vill nå 1 % år 2005. Vad behövs av
tidsplan därutöver?
Budgeten omfattar inte fler år. Det är alldeles rik-
tigt. Därmed kan ingen av oss fatta beslut för fler år.
Egentligen fattar denna kammare bara beslut för ett år
i taget. Så är det även om inriktningen på den rullan-
de treårsbudgeten finns där och får preliminär accept i
och med att budgeten antas. Men det är årets budget
vi antar, och den tydliga avsikten finns där att vi ska
nå 1 % år 2005.
Varken Karl-Göran Biörsmark eller jag kommer
att vara med efter den här mandatperiodens slut. Jag
hoppas att Karl-Göran Biörsmarks partivänner, lik-
som mina, kommer att visa den största ansvarskänsla.
Jag är säker på mitt eget parti. Jag tror att K-G Bi-
örsmark har förmågan att också övertyga sina egna.
Och så hoppas vi att det ska gå bra.</pre><pre>Anf.  35  JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Herr talman! Jag tycker att vi kan glädjas åt att
Sverige är ett av de länder som ligger i täten när det
gäller bistånd. Jag tycker också att det är glädjande
med det samarbetsklimat som finns i utrikesutskottet
och den strävan efter samförstånd som vi alla, tror
jag, har.
Trots det blir det reservationer. Viola Furubjelke
säger att det var 19 reservationer varav flera var onö-
diga eller skulle ha kunnat undvikas. Det är klart att
om man gör en reservation anser man att man har skäl
till det. Jag tror att ibland kan det vara så att när man
upprepar reservationer år efter år så är det ändå nå-
gonting som kan påverka i rätt riktning.
Det är några partier som har reserverat sig när det
gäller biståndets mål och storlek - vi har gjort det
också i år - och jag skulle vilja säga att kristdemo-
kraterna har varit pådrivande för att vi ska uppnå 1 %
igen. Senast vi hade det hade vi en kristdemokrat som
biståndsminister.
I det budgetförslag som vi har lagt fram ligger vi
på 0,93 % av BNI år 2004. Regeringen ligger på
0,86 %. Jag skulle vilja påstå att sannolikheten för att
öka från 0,93 % till 1 % är större än från 0,86 % till
1 %.</pre><pre>Anf.  36  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag tror visst att det kan finnas skill-
nader i synsätt, men att återkomma med samma re-
servation år efter år, oberoende av vad som händer i
omvärlden, vad som händer i ekonomin och vad som
händer i rörelsen mot enprocentsmålet och de mål
som vi gemensamt omfattar tycker jag känns lite
märkligt. Jag tycker att vi har en bra dialog och en bra
diskussion i utskottet, som väldigt ofta visar att vi
trots allt har samma syn, men kristdemokraterna väl-
jer att ändå reservera sig därför att man vill lite mer
av samma sak. Det är naturligtvis bra att ha en pådri-
vande kraft, men jag skulle vilja se att detta också kan
bevisas i ett regeringsdugligt ansvar, så att säga. Man
sätter sig i knät på Moderaterna, som vill dra ned. I
Jan Erik Ågrens anförande sades inte heller någonting
om detta.
Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man rik-
tar kritiken eller anklagelser om brist på trovärdighet
mot oss, som ändå har sanerat ekonomin, gjort det
möjligt att höja biståndet och nu är på väg att uppnå
det mål som ni andra står och stampar på hela tiden,
utan att erkänna de framgångar som har skett. Jag
tror, Jan Erik Ågren, att vi kommer att tillsammans se
enprocentsmålet uppnås, men då hoppas jag att kd
avstår från reservation.</pre><pre>Anf.  37  JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Herr talman! När vi hade regeringssamverkan
medverkade vi mycket starkt till att vi hade ett bi-
stånd som dels låg högre än det någonsin har gjort
och i genomsnitt under de år som vi medverkade låg
väldigt högt, och detta gjordes tillsammans med de
andra borgerliga partierna.
Jag skulle också vilja påminna än en gång om att
när vi har klarat enprocentsmålet har det varit icke-
socialistiska regeringar som har suttit vid makten.
Jag tycker att det är bra att vi närmar oss enpro-
centsmålet, men socialdemokraterna darrade ju på
manschetten när man var i närheten av 0,7 %, och det
var ju inte bra. Jag tror att det var bra att det fanns
tydliga alternativ och kritik mot det, och jag kan in-
stämma i Viola Furubjelkes önskan att vi ska få upp-
leva enprocentsmålet i biståndet. Det behöver vi.</pre><pre>Anf.  38  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Den käraste partnern i regerings-
samarbetet hänger långt under 0,7 %, den s.k. skam-
mens gräns: 0,63 % redan för den budget vi antar nu,
så kritiken tycker jag bör riktas åt annat håll.
Jag vill naturligtvis också ge Jan Erik Ågren ett
stort tack för den hängivenhet med vilken man driver
biståndsfrågorna. Ibland har jag emellertid en känsla
av att det finns ett behov av att framstå som bättre på
bekostnad av det regerande partiet bara för sakens
skull. Jag tror att det är bra om vi kan driva bistånds-
politiken på ett sådant sätt så att inte bara procenten
räknas. De är viktiga - biståndsnivån är viktig - men
alla de andra områden som jag nämnde i mitt anfö-
rande måste också falla in, och då måste vi ha en god
ekonomi och en sund ekonomi, vi måste ha ordning
på finanserna och vi måste påverka i EU-kretsen. Och
som sagt: Det hänger ihop: skatter, näringspolitik,
handelspolitik, EU-politik, biståndspolitik och säker-
hetspolitik. Allt detta måste samverka. Jag tror att den
här regeringen har gjort en remarkabel insats när det
gäller att skapa en sådan ekonomi och ett sådant för-
troende för Sverige att man nu har kunnat falla in på
en helt ny biståndspolitik som presenteras i samband
med den nya utredningen ganska snart.</pre><pre>Anf.  39  MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag vill fortsätta diskussionen om
enprocentsmålet lite grann. Det är riktigt att vi inte
har någon reservation. Vi hade inget yrkande. Det var
ett förbiseende, men när man läser texten i våra mo-
tioner är det mycket tydligt att vi hävdar enprocents-
målet. Risken att ett maktskifte skulle äventyra en-
procentsmålet ser jag som mycket liten - den finns
inte, därför att det är tre partier som är mycket över-
tygade om detta. Jag kommer inte heller att finnas
med vid beredningen av nästa budget, men jag vet
och är trygg i min förvissning om att partiet kommer
att fortsätta driva den här frågan eftersom vi har ett
oerhört starkt tryck vid våra stämmor om att hävda
enprocentsmålet, och det känns väldigt bra.
Jag tänkte ställa en fråga till Viola Furubjelke, och
den handlar om den fråga som jag uppehöll mig
ganska mycket vid, alltså livsmedelsproduktion, jord-
bruksutveckling etc. Jag sade bl.a. att den svenska
regeringen borde göra livsmedelssäkerhet och jord-
bruksutveckling till ett prioriterat område för utveck-
lingssamarbete, och det handlar då också om jord-
brukspolitiken och hur den bedrivs i u-länder. Det
handlar väldigt mycket om beskattning och handels-
hinder mellan länder också. Självklart är den andra
handeln oerhört viktig, men det finns andra hinder
också. Jag undrar om Viola Furubjelke tycker och
kan ansluta sig till att det skulle vara ett viktigt mål
att ha med i utvecklingssamarbetet i fortsättningen.</pre><pre>Anf.  40  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Marianne Andersson, det fanns ing-
en motion, och det fanns ingen reservation. Det anger
väl i någon mån ändå hur man prioriterar.
Jag vill säga om livsmedelssäkerhet att det är en
oerhört viktig fråga, och en fråga som jag väl kan
tänka mig ska vara prioriterad, men jag vill inte här
ifrån talarstolen rycka sönder en planering av bi-
ståndspolitiken som måste bygga på noggranna över-
väganden. Men jag kan försäkra Marianne Andersson
att den här frågan måste tas på största allvar.
Självklart måste länderna i största möjliga ut-
sträckning kunna lita till sig själva när det gäller
livsmedelsproduktionen. Det finns ett förödande
slöseri med vattenresurser, därför att man odlar fel
grödor i fel länder och konstbevattnar när man i stäl-
let skulle kunna odla snålare och kanske också rikti-
gare och fördela på det sättet de sinande vattenresur-
serna på många håll i världen. Det finns många per-
spektiv i det här problemet som Marianne Andersson
tar upp och som jag tycker är oerhört viktigt. Det är
en viktig fråga att föra vidare. I vilken form det ska
ske vet jag inte. Låt mig säga att jag också tror att
Marianne Andersson kommer att påverka sitt parti till
att driva enprocentsmålet. Det kanske finns en cen-
termotion om detta till nästa budgetdebatt.</pre><pre>Anf.  41  MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Vi har med det i texten i vår bud-
getmotion även om vi inte hade ett särskilt yrkande
om det just det här året. Det var ett förbiseende, och
inte någon politisk vilja på något sätt.
Jag tolkar Viola Furubjelkes svar så att Viola
kommer att arbeta för utredningen och det som är
kvar där i fortsättningen för kampen mot världssväl-
ten och mot hungern och för att mat till alla ska vara
en prioriterad fråga.
När det gäller jordbrukspolitiken handlar det i
mycket stor utsträckning om precis det som Viola
Furubjelke beskrev, nämligen att man odlar fel saker,
slösar med vatten och allt möjligt annat. Det är de
länder som har satsat på ett småskaligt jordbruk där
människorna har kunnat bestämma själva som också
har haft den bästa utvecklingen. Det finns erfarenhe-
ter av det. Det är viktigt att ta vara på de erfarenheter
som finns hos de experter som har studerat just denna
del särskilt mycket.</pre><pre>Anf.  42  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag har ingen annan uppfattning.</pre><pre>Anf.  43  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Miljöpartiet har tillsammans med
Vänsterpartiet en reservation när det gäller EU:s
biståndspolitik. Jag skulle vilja höra lite grann om hur
Socialdemokraterna ser på EU:s biståndspolitik.
EU:s bistånd har bl.a. kritiserats för att vara inef-
fektivt och för att ha mycket byråkrati. Dessutom ger
EU ett större bistånd till Medelhavsländerna än till de
allra fattigaste Afrikaländerna. Man har svängt, och
satsar inte på framför allt de u-länder som man i ord
ibland säger att man ska satsa på.
Det skulle vara intressant att höra hur Socialde-
mokraterna ser på detta. Vore det inte mer effektivt
om Sverige självt hade dessa pengar kvar och kunde
använda dem i eget bistånd i stället för att skicka ned
dem till EU för att man där ska administrera dem en
gång till?
Min andra fråga rör vatten. Två tredjedelar av jor-
dens befolkning beräknas ha vattenbrist 2025. Vatten-
frågorna är ofta också en fråga som utgör konflikter i
världen eftersom man från olika länders sida har
intressen i vatten.
Min fråga är: Kommer Sverige att inför Rio + 10-
konferensen koncentrera sig på vattenfrågorna och
göra något specifikt för dem?</pre><pre>Anf.  44  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt att Vänstern och Mil-
jöpartiet har en gemensam reservation som går ut på
att man egentligen - som jag förstår det - skulle låta
de nationella parlamenten och regeringarna ta hand
om biståndet i större utsträckning.
EU är en jättelik organisation. Utrikesutskottet har
flera gånger skrivit om att det finns brister i EU:s
bistånd. Det har varit ett tema i vårt engagemang för
att försöka påverka och korrigera EU:s biståndspoli-
tik. Jag skulle vilja påstå att Sverige har varit väldigt
lyckosamt på regeringsnivå, och riksdagens utrikesut-
skott har också haft en roll att spela i Sveriges kon-
takter med kommissionen.
Jag tycker att det är helt fel att göra som Miljö-
partiet och Vänsterpartiet önskar. I dag talar vi om att
vi måste ha en samverkan och en samordning över
politikområden. Som jag sade i mitt anförande har
unionen en mycket stor kapacitet just därför att den
besitter alla de verktyg som behövs i ett långsiktigt
arbete för utveckling och för fred. Vi ska fortsätta att
driva på så att vi får en hållbar och reformerad jord-
brukspolitik. Jag tror att det är det mest väsentliga,
inte minst med hänsyn till det som Marianne Anders-
son här tidigare talade om. Det gäller självfallet också
frihandeln och ett effektivt bistånd. Till detta kommer
också en ansvarsfull utrikes- och säkerhetspolitik där
man kan arbeta konfliktförebyggande.
Alla dessa verktyg behövs. Det är riktigt att vi för-
fogar över dem nationellt, men de blir långt mer verk-
samma om vi kan få EU att verka i den riktningen.
Jag vill inte ge upp hoppet om att EU ska kunna
ha ett effektivt bistånd. Får vi det därhän så kommer
det att bli oerhört verkningsfullt i världen.</pre><pre>Anf.  45  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Utifrån det tycker jag att Viola Fu-
rubjelke skulle ha stött vårt förslag om att EU borde
låta en oberoende expertgrupp, där även NGO:er
finns representerade, göra en analys av sambandet
mellan EU:s handels- och jordbrukspolitik och dess
bistånd och utvecklingsländernas möjligheter att
själva försörja sig på en dräglig nivå.
Som jag uppfattar det är det precis detta som det
finns behov av inom EU, dvs. att man skapar en ko-
herens och en sammanhållen politik som riktar in sig
på att bekämpa fattigdomen. I dag inriktas mycket av
det resurser som man har gemensamt och som är
stora - EU har ju oerhört mycket pengar - på byrå-
krati. Det hela tar tid och biståndet ger inte de effek-
ter som vi har sett att det svenska biståndet har gett.
Det måste till en utredning för detta, och jag är
förvånad över att vi inte har fått stöd för det förslaget.</pre><pre>Anf.  46  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Vi kan vara överens om vart vi vill
nå med EU:s biståndspolitik. Men att tillsätta en ut-
redning ger inte resultat ute på fältet. Jag är övertygad
om att man har granskat EU:s biståndspolitik både
framifrån och bakifrån för att försöka se hur man ska
kunna förbättra den.
I reservationen ser jag i stället, och läser in, en
EU-fientlighet eller en ovilja mot EU-samarbetet som
går igen i andra av Miljöpartiets reservationer på
andra områden. Jag tror att vi i stället med en positiv
ansats måste försöka se till att den nya biståndsstrate-
gin och de nya aktionsplaner som kommissionen
antar och som vi så småningom också kommer att få
se resultat av verkligen blir verkningsfulla. Då kan vi
se den kraft som EU verkligen utgör bli verklighet
också ute bland de fattiga länderna.</pre><pre>Anf.  47  LISELOTTE WÅGÖ (m):
Herr talman! Låt mig börja detta inlägg i debatten
med att citera något ur en artikel som en kongolesisk
kvinna vid namn Jeanette har skrivit. Titeln på arti-
keln är Det materiella är inte bestående. Jeanette
skriver:
"Den 18 december 1998 var jag uppe tidigt på
morgonen och städade på tomten. Jag var fortfarande
klädd i morgonrock. De andra familjemedlemmarna
befann sig inne i huset, bland dem min gamla mamma
som var närmare 90 år.
Något senare började man att skjuta. Jag gick in i
huset för att packa det viktigaste i en väska. Under
veckan innan hade det rått en otäck stämning i staden.
När jag kom ut igen såg jag att två beväpnade män
hade klättrat över muren till vår tomt. Den förste
pekade på mig med sitt vapen och sa: 'Upp med hän-
derna och lämna huset!'. Den andre gick in i huset för
att tvinga de andra att gå ut. Jag försökte be om tillå-
telse att få ta med min lilla väska, men då sköt man-
nen i luften och vi fick alla lämna huset tomhänta och
med händerna över huvudet."
Jeanette fortsätter:
Tillsammans med hundratals andra människor
försökte vi hitta en flyktväg. På gatorna låg många
döda kroppar. Det var mest män som hade dödats.
Flera hus stod i brand. Vi kom fram till en stadsdel
där vi fick bo hos goda vänner och under två veckor
kunde vi inte bidra med någonting. Vi var tolv extra
personer i deras hushåll.
Ett av mina barn fick reda på var vi befann oss
och såg till att jag kunde komma dit. Där fick jag
hjälp i form av mat och kläder från vänner, från
gamla elever och från syskon i tron. Allt som jag har
på mig i dag är sådant som jag har fått av andra.
Jeanettes öde delas av så ofantligt många männi-
skor i världen.
Mänskliga rättigheter och demokrati är ytterst en
fråga om människovärde och mänsklig värdighet. För
att få begreppet mänskliga rättigheter begripligt måste
vi nog lämna det akademiska, juridiska språket när vi
vill förklara för gemene man varför just detta är så
viktigt i det internationella biståndet.
Folkrätten slår fast att alla länder kan engagera sig
i andra länders bristande respekt för mänskliga rättig-
heter och humanitär rätt. Det gäller människors behov
av säkerhet och skydd. Människor måste tillförsäkras
trygghet och skydd till liv och hälsa av sina egna
regeringar.
Brott mot mänskliga rättigheter är och ska vara en
berättigad angelägenhet för hela världssamfundet. Vi
ska lägga oss i, vi ska lägga näsan i blöt riktigt or-
dentligt och vi ska inte tystna. Att inte bry sig, att inte
lägga sig i, att tiga kan vara förödande för människor
som lever under stora umbäranden varje dag. Bara
vetskapen om att någon bryr sig, agerar, kan vara helt
avgörande för den enskilda utsatta människan.
Sverige måste därför i sitt internationella bistånd
gå i täten för att barn, ungdomar och kvinnor, inte
minst, får grundläggande utbildning. I en sådan ut-
bildning är det viktigt att mänskliga rättigheter och
demokrati ingår som ämnen, för det är där vi måste
börja. Vi måste bygga demokrati och välstånd från
grunden. Kunskap, insikt, förståelse och respekt för
varandra, kunskaper om varje enskild människas
unika värde är de allra viktigaste grundstenarna i
detta arbete.
Herr talman! Dagens krigsoffer är ett oskyldigt
barn. Det är inte den stridande soldaten. Dagens
våldsoffer är ett niomånaders spädbarn i Sydafrika,
våldtaget och massakrerat. Offren är inte våldsver-
karna utan  de hiv- och aidssmittade männen. Det är
barnsoldaten i Sierra Leone som är offret, inte makt-
havarna. Det är barnet som säljs på den internatio-
nella marknaden som sexslav som är offret, inte slav-
handlaren själv.
I vårt bistånd måste vi fokusera på offren, men här
gäller det att måla brett och med bred pensel. Vi
måste också inom ramen för vårt bistånd bekämpa
våld, människohandel och korruption, ja, vad det än
är som hotar människor i världen, och överordnat allt.
Vi får aldrig förtröttas i vårt arbete för fred och frihet.
Herr talman! År 2001 är ett dystert år i många av-
seenden. Många konflikter, terrorattacker, regelrätta
krig och eskaleringen av konflikten i Mellanöstern
inger stor oro. Det är lätt att känna vanmakt, men det
gäller att inte släppa taget.
Jag brukar tänka på en sak som en god vän brukar
säga när det är riktigt bistert ute i världen: Tänk på att
när det är som mörkast, då lyser stjärnorna som star-
kast.
Låt oss ta till oss den insikten, och låt oss till-
sammans arbeta för att den sämst ställda och utsatta
människan får del av världssamfundets samlade över-
flöd. Låt oss tillsammans bli framgångsrika i detta
arbete.
Sedan vill jag rikta mig till Viola Furubjelke och
framföra ett mycket, mycket varmt tack för allt det
goda samarbete som vi har haft i utskottet. Tack ock-
så för alla trevliga stunder och alla glada skratt på
våra resor. Jag kan försäkra att även jag framöver ska
försöka att hitta vägen till Damaskus för ett besök.
Lycka till i det nya viktiga arbetet och uppdraget!
Jag har i övrigt, herr talman, inga yrkanden utöver
de som Bertil Persson redan har framställt i sitt anfö-
rande.</pre><pre>Anf.  48  MURAD ARTIN (v):
Herr talman! Europeiska unionen är en av värl-
dens största enskilda biståndsgivare. År 1999 uppgick
EU:s bistånd till 80 miljarder kronor, varav 757 mil-
joner kom från Sverige. Det är bra att EU använder
en del av sin budget till bistånd. Men de pengar som
avsätts för bistånd skulle lika gärna kunna avsättas i
medlemsländernas nationella budgetar. För den sam-
ordning som är nödvändig finns redan färdiga struk-
turer och institutioner inom FN. EU har inte heller
utnyttjat alla de möjligheter som FN ger.
EU:s bistånd är mätt med internationella mått
stort. Just storleken på biståndet gör det extra viktigt
att det används rätt. Storleken på biståndet måste
även sättas i relation till vad Europa under årens lopp
brandskattat biståndsländerna på.
Vi menar att inom EU används biståndet som en
del i en politik för EU:s egen utveckling och inte
alltid i första hand för mottagarländernas  utveckling.
Ett ytterligare bevis på att EU:s biståndspengar även
har denna funktion är att biståndet har ändrat inrikt-
ning över tiden. På 60- och 70-talen koncentrerades
utvecklingssamarbetet till Afrika, ca 70 % gick dit.
Nu är det "bara" 35 %. I stället är det Medelhavslän-
derna och länderna i Östeuropa som får den största
andelen.
Det finns projekt som skötts bra och lett till goda
resultat, men tyvärr är de projekt som varit ineffekti-
va och misskötts ännu fler. Det har den egna revisio-
nen visat. EU har givit sig själv en uppgift som den
inte klarar. En mycket omfattande byråkrati omger
biståndsverksamheten.
Flera kommissionärer, flera generaldirektorat och
mängder av kommittéer och expertgrupper finns
kopplade till denna verksamhet. Medlen finns upp-
splittrade på flera olika budgetposter, som var för sig
har ett speciellt syfte. Detta leder till onödig byråkra-
ti, och biståndsinsatserna löper stor risk att bli enstaka
åtgärder som inte ger långsiktig utveckling.
Kommissionären Poul Nielsen och även den
svenska regeringen har gjort insatser för att öka ef-
fektiviteten och ändra inriktningen. Det saknas i dag
överskådlighet och helhetssyn i EU:s biståndspolitik.
Det finns nu ett program för hur förändringar ska ske,
men risken är stor för att de nödvändiga effektivise-
ringarna uteblir. De föreslagna åtgärderna är inte
tillräckliga, eftersom kommissionens organisation
och bristande öppenhet är ett hinder i sig.
Vi menar att hela strukturen för EU:s bistånd bör
ändras så att medlemsstaternas egna väl fungerande
biståndsorganisationer utnyttjas. De mottagande län-
derna måste också ges ett större inflytande över hur
biståndsmedlen används. EU kan sedan bidra i rollen
som samordnare och utvärderare av olika projekt.
För några år sedan hade EU 50-60 miljarder kro-
nor i icke utbetalt bistånd. Vi ansåg detta vara en
skandal redan då. I dag uppgår det till 200 miljarder
kronor - en ofantlig och ofattbar summa.
Vi i Vänsterpartiet är för att Världsbanken och
IMF övergått till fattigdomsbekämpning som sitt
ledmotiv. Men aldrig i mitt liv hade jag föreställt mig
att denna fattigdomsbekämpning i fattiga länder
skulle ske genom att man samlade pengar på hög i
Europa.
Vänsterpartiet har väckt en rad motioner om bi-
stånd till olika länder. Det handlar om bistånd till
Armenien som har utsatts för ekonomisk blockad av
Turkiet och Azerbajdzjan. Det handlar om bistånd till
norra Irak, som är ständigt hotat av Saddam Husseins
armé. Det handlar om bistånd till Somalia som också
är ett land som har blivit pinat av krigsherrar och som
är omgivet av en ointresserad omvärld. Det handlar
om både ekonomiskt bistånd och demokratibistånd.
Vid behandlingen i utrikesutskottet av våra mo-
tioner har vi fått ett svar som i och för sig är positivt.
Men detta ska skötas via EU och EU-biståndet.
Vi vänsterpartister i utskottet har nöjt oss med
detta. Men vad ska vi nu tro. Saker och ting sköts ju
inte. De vansköts.
Herr talman! Allt detta tyder på en monumental
inkompetens och en letargisk inställning hos EU:s
biståndsmyndigheter.
Herr talman! Jag ska kommentera en reservation
från Folkpartiet där demokratikriteriet behandlas.
Tanken i sig är sympatisk och god. Men det finns
självklart frågetecken. Jag ska ge ett exempel:
Vänsterpartiet har väckt ett par reservationer un-
der detta riksmöte som handlar om Eritrea. Den ena
motionen innehåller kritik mot brott mot demokratis-
ka och mänskliga rättigheter i Eritrea. Samtidigt vill
vi att Sverige ska understödja bl.a. ett elkraftprojekt i
Eritrea. Varför? Jo, därför att man i städer och byar
ska få tillgång till elljus, så att man om kvällarna kan
läsa och skriva, en inte alldeles oviktig förutsättning
för en demokratisering. Vi drar inte slutsatsen att
Eritrea ska bli utan bistånd på grund av att landet inte
har ett demokratiskt systemskick. Om vi skulle följa
en sådan princip skulle vi snart befinna oss i den
situationen att vi införde en sorts sanktioner mot ett
mycket stort antal länder.
Herr talman! Sverige har understött palestinierna.
Detta bistånd har varit inriktat på utbildning. Det har
varit inriktat på att sprida respekt för demokrati och
mänskliga rättigheter. Detta bistånd raseras nu full-
ständigt av den israeliska armén. Trots att de israelis-
ka soldaterna erbjuds nycklar till svenska bistånds-
anläggningar, så att de kan inspektera lokalerna, har
de föredragit att sparka in dörrarna och förstöra och
slå sönder inredningen. Häromdagen såg vi hur den
israeliska armén med bulldozrar också fick förstöra
flygplatsen i Gaza. Allt kunde vi se i TV häromda-
gen. Detta är inte något annat än framfarten hos en rå
och brutal soldatesk. Under Sharon blir livet inte
något annat än förödmjukelse, fattigdom, förstörelse
och förtryck för palestinierna. Den Sharon vi i dag ser
härja vill inte ha någon motpart i förhandlingarna,
inte någon utveckling, inte något bistånd och ingen
fred.</pre><pre>Anf.  49  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Helt kortfattat vill jag till protokollet
få framfört att jag inte delar Murad Artins och Väns-
terpartiets syn att vi skulle ta tillbaka biståndsmedlen
från EU. Som jag sade förfogar EU över alla verktyg
för att kunna ha ett brett utvecklingsperspektiv i bi-
ståndet.
Jag har stark kritik. Och i betänkandet uttrycker vi
också stark kritik och tveksamhet mot det bistånd
som hittills har genomförts i EU:s regi. Men under
det svenska ordförandeskapet gjorde man stora fram-
steg, och vi fokuserade då mycket starkt på hur bi-
ståndet ska kunna effektiviseras. Vi ser också resultat
av detta. Vi tycker att det går för långsamt. Men det
är viktigt. Det handlar i grunden om ett förhållnings-
sätt, en vision om att EU ska kunna spela den roll i
utvecklingen i världen som man bör göra. För det
behövs ett reformerat bistånd. Men med detta som
effekt och satt i arbete kan man uträtta oerhört stora
saker som inte en nationell regering kan orka med.
Jag tror därför att det är fel strategi att säga att vi
ska ta bort biståndet från EU:s budget. Det är dess-
utom en stor del av det som går över den reguljära
budgeten, så det kommer alltjämt att finnas ett stort
EU-bistånd.
Men jag tycker också att samarbetet mellan rege-
ringarna visar att EU-samarbetet om biståndet och
utvecklingssamarbetet kan ge resultat, t.ex. som nu
inför Monterey när man har satt upp målet att alla ska
nå upp till 0,7 % av BNI. Jag tror inte att det hade
kunnat åstadkommas om man inte hade haft biståndet
som ett gemensamt samverkansområde också i EU-
kretsen.
Jag vill därför gärna ha sagt att det behöver re-
formeras. Men det är angeläget att vi alla stöttar det
på ett positivt sätt.</pre><pre>Anf.  50  MURAD ARTIN (v) replik:
Herr talman! Vi är i alla fall överens om att det
ska reformeras och effektiviseras. Jag sade också i
mitt anförande att den svenska regeringen har gjort
vissa framsteg. Men här handlar det om så många
miljarder, ca 200 miljarder kronor, vilket är en ofant-
lig summa, som läggs på hög och inte betalas till
mottagarländerna. Då är frågan hur vi ska bekämpa
fattigdomen när pengarna ligger på hög i Europa
medan människor i u-länder i tredje världen dör av
hunger.</pre><pre>Anf.  51  VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Murad Artin nämner en väldigt vik-
tig sak, nämligen att EU inte har förmått att göra
utbetalningar. Men reformeringen syftar just till att
man ska kunna få mer snurr på biståndsmedlen och
att man ska kunna få pengarna att arbeta.
Ett viktigt steg togs under det svenska ordförande-
skapet. Det bekräftades under det biståndsordföran-
demöte som jag själv var värd för i juni i år att FN
och EU ska arbeta närmare varandra och att EU-
biståndet i fortsättningen ska kunna finansiera hela
sakområden och inte bara projekt. Detta är ett stort
framsteg, och rätt använt kommer det omedelbart att
lätta på den uppdämda mängden pengar som i dag
finns i EU:s kassavalv. Det är angeläget, men vi ska
arbeta för att så sker.
Den konflikt i Mellanöstern som Murad Artin
nämnde är i hög grad beroende av ett mycket starkt
bistånd från en stor stark biståndsgivare, som dess-
utom kan sätta politisk kraft bakom dialogen med
biståndslandet. Jag tror att EU är den rätta att göra
detta och att politiken också ska åtföljas av ett kraft-
fullt ekonomiskt stöd för återuppbyggnad efter de
tragiska händelser som vi nu ser ske där.</pre><pre>Anf.  52  MURAD ARTIN (v) replik:
Herr talman! Det är inte bara vi som säger detta
utan det är den egna revisionen som säger att bevilja-
de biståndsmedel till u-länderna bara växer. Följden
blir allvarliga konsekvenser för mottagarländerna.
I biståndsmyndigheterna flyr personalen från just
detta. Budgeten sköts inte på ett bra sätt. Konsekven-
sen blir att mottagarländerna drabbas av det. Det är
200 miljarder kronor, Viola Furubjelke.
Vi har sagt att en del av de här pengarna vill vi ha
tillbaka till våra organisationer, som sköter biståndet
på ett utmärkt sätt. Vi har sagt att EU ska vara sam-
ordnande och göra utvärderingar av sina projekt.
Också jag vill tacka Viola Furubjelke. Jag in-
stämmer i alla lovord som andra representanter för
olika partier uttalat och vill önska lycka till i Syrien.</pre><pre>Anf.  53  ROSITA RUNEGRUND (kd):
Herr talman! Konflikterna i Afrika har alltid
koppling till fattigdomen. Det gäller särskilt bristen i
fråga om att ta till vara mänskliga resurser. Konflik-
terna har också sin bakgrund i den ojämna fördel-
ningen av värdefulla naturtillgångar, vilket även kan
missbrukas av den sida i konflikten som har kontroll
över dem i form av exportinkomster. Det förekommer
också en gigantisk illegal export av naturtillgångar.
Världsförsäljningen av diamanter år 1999 uppgick
till ett värde av 56 miljarder dollar. Ungefär 85 % av
världens rådiamanter passerar Antwerpen, motsva-
rande 5-10 miljoner rådiamanter varje dag. Enligt en
FN-rapport som nyligen har presenterats uppgår den
illegala exporten av diamanter från Angola till 1-2
miljoner dollar per dag.
Rubriken "Diamanter bekostar krig och konflik-
ter" kunde läsas hos TT i slutet av november. Varu-
märket är i fara. Världens ledande producenter, ex-
portörer och importörer av rådiamanter verkar ha fått
kalla fötter och har äntligen kommit överens om en
plan för att hindra att konflikter i Afrika finansieras
med diamanthandel. Då kan man fråga sig vad lilla
Sverige kan göra i frågan. Jag är övertygad om att
Sverige kan påverka genom FN och EU, men också
genom att ställa kravet på de länder som vi ger bi-
stånd till att tillämpa det system för certifiering som
håller på att tas fram.
Angola är det land som vi tar upp i vår Afrikamo-
tion. Vilken framtid har Angolas befolkning? Det
handlar om ett land där krig för många är det naturli-
ga tillståndet efter 25 års inbördeskrig - ett land som
har den högsta mödradödligheten i världen och där
25-30 % av barnen dör innan de når en ålder av fem
år, ett land med närmare 4 miljoner internflyktingar
med allt vad det innebär av fattigdom och föräldralö-
sa barn på grund av kriget men också på grund av
hiv/aids. Man väntar sig en explosionsartad spridning
av hiv/aids om det nås en fredsöverenskommelse.
Trots allt har svårigheten att röra sig fritt i landet till
viss del hindrat spridningen.
Allt går inte att skylla på krig. Transparens i de
ekonomiska transaktionerna mellan olika ministerier i
utvecklingsländerna är viktigt. Angola undanhåller
mångmiljardbelopp, allt enligt nyhetsmedier - något
som den angolanska regeringen ännu inte har kom-
menterat.
Kvinnor och barn utsätts skoningslöst till följd av
den enorma fattigdomen, trots oljemiljarderna.
Barnen är Afrikas framtid, herr talman! Kristde-
mokraterna menar att Sverige ska verka för att län-
derna kartlägger och upprättar åtgärdsprogram för
sina s.k. föräldralösa barn, som också kan kallas för
samhällets barn.
I rapporten Fem år efter Stockholm, som ECPAT
International i dagarna tagit fram, kan man läsa att
kommersiell sexuell exploatering av barn ökar i Lu-
anda. 22 % av barnen i Luanda är utan riktigt skydd,
och de är därmed väldigt utsatta för exploatering.
Omkring 800 000 barn under 15 år är flyktingar och
beroende av humanitär hjälp. 300 000 barn bara i
Luanda prostituerar sig för att kunna överleva. Rege-
ringen i Angola står inför att lösa ett gigantiskt pro-
blem.
Rapporter från Sydafrika är lika alarmerande. An-
golanska, kongolesiska och nigerianska kriminella
nätverk rapporteras vara ansvariga för trafficking.
Även kriminella gäng från Östeuropa säljer sydafri-
kanska barn, bl.a. till Storbritannien och andra euro-
peiska länder.
Herr talman! Oavsett kontinent: Utsatta barn ropar
men tyst.
Kristdemokraterna bygger sin biståndspolitik uti-
från att människovärdet är universellt och därför inte
kan relativiseras av geografiska gränser. Jag undrar
om vi svenskar kan svara nästa generation ungdomar
i Afrika att vi gjorde allt vi kunde.
Slutligen vill också jag rikta ett personligt tack till
Viola Furubjelke. Jag har tidigare sagt till dig att du
betydde mycket för att jag skulle känna mig välkom-
men i utrikesutskottet för drygt ett och ett halvt år
sedan. Tack så mycket!</pre><pre>Anf.  54  CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Viola Furubjelke har för utskotts-
majoritetens räkning väl föredragit våra ståndpunkter.
Jag har redan instämt i Furubjelkes anförande men
vill från talarstolen också säga att jag ansluter mig till
hennes yrkande.
Inledningsvis vill jag också säga att denna debatt i
dag för mig hänger ihop med det betänkande som vi i
måndags debatterade här i kammaren, Sveriges sä-
kerhetspolitik, som inkluderar t.ex. hur vi solidariskt
bidrar till en fredligare värld. Mitt anförande i den
debatten handlade om lätta vapen.
Om vi bläddrar i dagens betänkande, där interna-
tionellt bistånd behandlas, kommer vi till texten:
Väpnade konflikter inom och mellan stater präglar
stora delar av Afrika och utgör ett stort utvecklings-
hinder för hela regionen. För att vända denna negati-
va utveckling krävs samarbete mellan länder och
regioner. Det krävs solidaritet inom och mellan län-
der.
I det här arbetet är biståndet en viktig faktor. Jag
vill redan här understryka att biståndets förutsättning-
ar väldigt mycket hänger samman med andra delom-
råden som berör utrikesutskottets ansvarsområde och
även andra politikområden som andra utskott har på
sitt bord. Av tidsskäl kan jag inte konkret utveckla
utskottets alla överväganden på det sätt som dessa
förtjänar, utan jag utgår från ett land och försöker se
biståndets förutsättningar från det perspektivet. Mitt
anförande fokuseras utifrån ett afrikanskt perspektiv,
främst av tre skäl:
· Vi måste orka se och debattera mer än en eller två
konflikter i taget.
· En mycket stor del av vårt utvecklingsarbete sker
med länder på den afrikanska kontinenten.
· Under vårt ordförandeskap påbörjade vi ett arbete.
Nu har den stafettpinnen gått vidare.
Kung Leopolds vålnad heter en bok som jag läste
under förra julhelgen. Sedan den skrämmande läs-
ningen har jag varit i Bryssel och bott på ett hotell
som heter just Leopold. Bokens texter kom liksom
tillbaka på hotellrummet. Det kändes t.o.m. obehag-
ligt att bo på detta hotell som bar den här förfärlige
kungens namn. Hur ska det då inte vara för de männi-
skor som fortfarande har minnen i släktens historia
från den tiden?
Nu är Belgien ordförandeland i EU. Relationerna
mellan EU-ordförandelandet Belgien och Afrika,
särskilt Kongo, ska spela en viktig roll i utrikespoliti-
ken. Belgien har i samband med ordförandeskapet i
EU sagt sig vilja lyfta fram EU:s relationer med Afri-
ka som en prioriterad fråga. Men resultatet av denna
uttalade ambition och vad den kan ha för påverkan på
EU:s Afrikapolitik och på biståndet lämnar jag till en
framtida utvärdering; det är för tidigt att nu närmare
studera det. Jag skulle dock önska att den speciella
relation som det talas om i Belgien snart leder till att
man får en uttalad policy om hur man internt i Belgi-
en ska diskutera sin koloniala historia och hur man
ska undervisa om den i landets skolundervisning. Den
parlamentariska utredningen om belgisk inblandning i
mordet på Kongos tidigare premiärminister Lumum-
ba 1961 väcker en berättigad debatt. Men för övrigt är
den här perioden i Belgiens historia väldigt lite de-
batterad och ifrågasatt.
Fru talman! Jag kunde läsa en notis häromdagen
om över 250 döda i strider i Burundi. Det var rubri-
ken på en notis. Det kanske inte var så många som
noterade den, men kort därunder kunde man läsa om
våldsamma strider mellan regeringsstyrkor och hutu-
gerillan FLN. Det var inte så begripligt och inte så
hoppfullt framställt.
Herr talman! För att förstå den notisen och för att
göra rätt insatser i biståndet krävs också att vi har ett
historiskt perspektiv. När jag har talat med burundier
har en, här förkortad, historiebeskrivning vuxit fram.
Burundi var länge ett väl organiserat kungarike.
Det fanns olika socialgrupper där var och en hade sin
givna plats i samhället. Landet leddes av mwami,
kungen vilken alla sägs ha respekterat eftersom han
var sebarundi, landets fader.
Mellan mwami och befolkningen fanns ett skikt av
prinsar, ganwa. Denna buffert som prinsarna utgjorde
bidrog till att motsättningarna inte kom att bli lika
hårda som i grannlandet, tvillinglandet som man
ibland säger, Rwanda. Mwami och ganwa levde av-
skilda från den övriga tutsibefolkningen som bestod
av huvudgrupper, banyaruguru och hima. Vanliga
tutsier och hutuer var jämställda, och giftermål mel-
lan grupperna var vanligt förekommande.
Burundi liksom Rwanda överlämnades till Tysk-
land efter Berlinkonferensen. Sedan ockuperade Bel-
gien dåvarande Rwanda och Burundi som mandat
under Nationernas förbund. Burundi benämndes tidi-
gare Urundi. I böcker från den tidiga missionärshisto-
rien, inte minst i Sverige, är det detta namn som an-
vänds. Lewi Petrus, som nu förekommer i andra
böcker, har tidigare skrivit om Urundi. Det namnet
har använts också i Sverige. Både Tyskland och Bel-
gien styrde Burundi genom indirekt styre. Detta val
av kolonialt styrelsesätt fick konsekvenser eftersom
det bara var en minoritet som gavs en dominerande
roll och en del av tutsigruppen. Hutuers och twas
ställning försvårades, och de ställdes utanför makten.
Efter Burundis självständighet kom två partier att
framträda på arenan. Det ena var Unprona, som led-
des av prins Louis Rwagasone, äldste son till mwami
Mwambutsa. Det var en nationalistisk rörelse med
målet att förena alla grupper och intressen. Det andra
partiet hette PDC och var ett konservativare parti som
hade nära förbindelse med den belgiska administra-
tionen.
Vid valet 1961, som föregick övergången till ett
internt självstyre i januari 1962,vann Unprona 54 av
sammanlagt 64 platser i den nya nationalförsamling-
en. Rwagasone blev premiärminister men mördades
två veckor senare av utsända, enligt uppgift, från
PDC. Hans död fick avgörande betydelse för det
framtida Burundis utveckling. Rwagasone hade ut-
gjort en sammanhållande kraft, och när han försvann
splittrades också Unprona.
Och hutuer och tutsier råkade i öppen konflikt.
Burundi fick inte möjlighet att reformera sitt samhälle
utifrån sina historiska förutsättningar, inte möjlighet
att utvecklas utan tidigare kolonialmakter hade kvar-
varande intressen i landet. Klassmotsättningar blev
till etniska konflikter. Och detta lilla lands situation är
en pusselbit i en hel regions konflikter. Konflikterna
går hela tiden in i varandra.
Den senare historien har jag tagit upp i andra an-
föranden så jag stannar här av tidsskäl. Men vi vet att
aktiviteter från huturebeller tillhörande FLN och från
CNDD-FDD, blossar upp, och attacker samordnas
över nationsgränserna. Vi har fått lära oss namn som
Interhamwe och Mai Mai.
Nelson Mandela har medlat, och Sydafrika finns
närvarande i Burundi med en militär styrka. Och det
ger hopp, inte minst med tanke på att det finns en
tendens till afrikanskt ansvarstagande för konflikter
inom kontinenten, och det finns hopp om att det som
nu sker också ska bli en vardag. Men då krävs om-
världens stöd till fredsprocessen såväl i Burundi som i
storasjöområdet, och det krävs en långsiktighet i vårt
och andra biståndsgivares engagemang.
I bl.a. Afrikaskrivelsen kom konflikter och beho-
vet av konfliktförebyggande åtgärder att få uppmärk-
samhet, något som byggdes på under ordförandeska-
pet genom initiativ till en uppdatering av EU:s ge-
mensamma ståndpunkter om förebyggande, hantering
och lösning av konflikter i Afrika.
Fru talman! Behovet av brotts- och korruptions-
bekämpning inom afrikanska stater, liksom behovet
av ett fungerande rättssystem i syfte att bidra till att
utrota fattigdom och till att utveckla demokratiska
strukturer, är fortfarande stort. Inom ramen för
svenskt bistånd till demokrati och mänskliga rättig-
heter genomförs eller övervägs utbildningsinsatser för
att bygga upp moderna och demokratiskt sinnade
strukturer. Men jag vill understryka vikten av part-
nerskap, vikten att utgå från varje lands förutsättning-
ar att ta till vara de kunskaper som finns i respektive
land som vi samarbetar med
Fru talman! Hiv/aids hann få fäste i delar av Afri-
ka innan sjukdomen och dess smittvägar var kartlag-
da och kända. I dag har vi en tragedi vars omfattning
vi troligtvis ännu inte sett de värsta följderna av.
Politiker dödar inte direkt men indirekt genom bris-
tande ansvar för smittspridning av hiv/aids. Krig och
konflikter i sig ökar smittspridning. Så krig dödar
dubbelt. Man dödar i krig, man dödar också genom
att smittan sprids via soldater.
Jag skulle önska att det var fler av sådana strids-
herrar som vi hörde talas om i Angola som skulle
välja bort vapenmakten och i stället tog en annan
makt och ställde upp för att kriga mot den hemska
sjukdomen hiv/aids. Ansvar finns individuellt, natio-
nellt och internationellt, men en ytterst ansvarig för
de humanitära, utvecklingsbegränsande och säker-
hetspolitiska konsekvenserna kan inte pekas ut. Frå-
gan är för komplex. Men att underlåta att ge informa-
tion, underlåta att vidta åtgärder och att försöka för-
svåra för människor att skydda sig och sina barn mot
den här sjukdomen samt brist på genderperspektiv har
ännu inte kopplats ihop med någon internationell
konvention. Jag tror att ansvarsfrågan måste diskute-
ras mer. Men ansvarsfrågan kommer ändå alltid att
endast vara en begränsad del av smittbekämpningen.
Det krävs andra insatser också.
Hiv/aids kan motas genom kunskap, metodut-
veckling, resurser samt ansvar och makt över sin egen
sexualitet. Jag besökte en NGO i Uganda som arbeta-
de med information om sexuell och reproduktiv hälsa,
och där inkluderade man kampen mot hiv/aids. Man
gjorde ett mycket imponerande arbete. Man var väl
förtrogen med folks levnadsförhållanden, sitt lands
förutsättningar att hantera denna svåra fråga. Men de
frågade mig varför Europa genom export av porrma-
terial underminerade deras arbete med seriös och,
bokstavligt talat, livsviktig information till ungdomar
om sexuella relationer. Det var en berättigad fråga
som det inte finns något officiellt svar på. Men denna
lilla fråga fångade ändå in mycket av det man kan
möta i omvärldens samarbete med Afrika. Man ser
inte till helheten. Man kan göra en insats och ytterli-
gare insatser som kanske försvårar genomförandet av
den första insatsen. De hänger inte ihop. Man måste
ha en helhetssyn. Det är viktigt att vi höjer levnads-
förhållandena i de fattiga länderna, och vi måste se
till att alla insatser samverkar och strävar mot samma
mål.
Jag stannar där, men innan jag lämnar talarstolen
vill jag tacka Viola Furubjelke för det samarbete som
vi har haft under de här åren. Jag hoppas att jag även
framöver får möjlighet att fördjupa mina kunskaper
om Syrien och Libanon och hela regionen, både den
politiska situationen men kanske också i ett bredare
perspektiv hur samhället fungerar.
Jag hälsar välkommen Bertil Persson som ny vice
ordförande i utrikesutskottet. För övrigt vill jag sända
en jul- och nyårshälsning till fru talman, till kamma-
rens ledamöter och närvarande kanslipersonal. En
riktigt god jul. Så ses vi återigen här i kammaren efter
jul. Viola Furubjelke hoppas även jag att få se i Da-
maskus.</pre><pre>Anf.  55  STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! En av de frågor där utskottet flyttar
fram positionerna är hiv/aids-frågan i ett utveckling-
sperspektiv. Det är bra, för vi har från moderaternas
sida i motioner i flera år försökt lyfta upp den här
frågan. Den får nu, av otäckt goda skäl, en helt egen
avdelning i betänkandet.
Siffrorna varierar, men epidemins omfång är ju
närmast obegriplig. Varje dag drabbas mer än 15 000
människor av hivsmitta. Ca 7 000 människor avlider
av sjukdomen varje dag. Det är 36 miljoner som är
hivpositiva eller sjuka i aids. Totalt sett är det ca
50 miljoner människor på vår jord som har smittats
varav 21 miljoner har dött i aids.
Aids slår hårdast mot dem som har det sämst.
90 % av de smittade bor i ett utvecklingsland, och
allra värst är det i området söder om Sahara. Där
finns 70 % av de smittade trots att bara 10 % av be-
folkningen i världen finns där. Detta har haft, och
kommer också i framtiden att ha, fullständigt för-
ödande konsekvenser för de berörda samhällena.
Vi lever i en tid när en hel generation afrikaner
riskerar att gå förlorad. Det finns berättelser om hur
hela landsändar riskerar att dö ut. I de värst drabbade
byarna finns det bara barn och gamla kvar. De gamla
får ta hand om de sjuka och dra in mat till hushållet
samtidigt som de försöker uppfostra sina egna barn-
barn.
I Zimbabwe, Botswana och Swaziland uppskattas
det att så många som en fjärdedel av den vuxna be-
folkningen är hivsmittade, och i flera stora städer är
siffran ännu högre. Utöver de många dödsfallen har
tio miljoner barn förlorat antingen sin mamma eller
bägge sina föräldrar. Det finns områden där mellan
12 % och 14 % av alla barn har blivit föräldralösa.
Hiv/aids-epidemin är så svår att det leder till att be-
folkningsutvecklingen påverkas i en rad länder. Me-
dellivslängden beräknas sjunka till nedåt 40 år. Bots-
wana, Lesohto, Namibia, Sydafrika, Swaziland, Zam-
bia och Zimbabwe kan komma att se befolknings-
minskningar inom fem år.
Det är första gången sedan digerdöden härjade i
Europa på 1300-talet som befolkningen i något land
minskar på grund av en epidemi. Digerdöden, som vi
fortfarande minns, skördade 25 miljoner dödsoffer.
Men sedan aidsepidemin började på 80-talet är det
redan 21 miljoner som har dött av den sjukdomen och
av relaterade sjukdomar. Därför är det inte på något
sätt en överdrift att säga att aids är Afrikas digerdöd.
Fler afrikaner dör nu i aids än i malaria, och vart
femte dödsfall i Afrika är relaterat till aids. Det finns
prognoser som säger att var tredje av dagens afri-
kanska femtonåringar kommer att smittas av hiv och
dö i aids - var tredje!
Bland alla dessa siffror är det ändå lätt att glömma
de miljoner tragiska livsöden som finns bakom. I
fattiga länder är dessutom tillgången till god sjukvård
och fungerande mediciner ofta mycket knapp. De
nya, effektiva bromsmediciner som utvecklats på
senare år är väldigt kostsamma. En månads förbruk-
ning kan kosta mer än de flesta människor i u-
länderna tjänar på ett helt år.
Att smittas av hiv ger inte bara medicinska pro-
blem. De som infekteras får ofta också betala ett
mycket högt socialt pris. Det är tyvärr vanligt att
hivsmittade och deras familjer stöts ut på samma sätt
som spetälska förr i tiden i Europa. Det är särskilt
kvinnor som drabbas. Det är paradoxalt, eftersom de
ofta smittas av sina egna män, som i sin tur fått in-
fektionen genom t.ex. umgänge med prostituerade.
Kvinnorna befinner sig i en situation där de inte kan
neka till sex med sin make alldeles oavsett om han är
smittad eller inte.
Till detta kommer att föreställningen att aids kan
botas genom samlag med en oskuld har lett till att
många barn har drabbats av mycket stora lidanden.
Barnvåldtäkter är ett stort problem, inte minst i Syd-
afrika. En väg att bekämpa spridningen av hiv är att
stärka kvinnans ställning och möjlighet till självbe-
stämmande. Ett särskilt problem som är värt att upp-
märksammas är bruket av kvinnlig omskärelse, som
underlättar smittvägar.
Det finns en oroande tystnad från politiska ledare
i de drabbade länderna. Man har i flera fall försökt att
tiga ihjäl problemen i stället för att försöka ta itu med
dem. En förklaring till att hivepidemin inte fick större
spridning i väst är att man ganska tidigt vågade kon-
frontera problemen och göra omfattande informa-
tionssatsningar. I flera afrikanska länder har de poli-
tiska ledarna däremot ännu inte velat erkänna hiv/aids
som ett problem trots att kostnaden för samhället i
form av ökade sjukvårdsutgifter och produktionsbort-
fall hotar att få hela länders ekonomier att bryta
samman på sikt.
Allra tråkigast tycker jag att det är att det demo-
kratiska Sydafrikas president Mbeki gjort upprepade
påståenden om att hiv inte är enda orsaken till aids
och t.o.m. ifrågasatt sambandet mellan de båda. Det
har fått forskare från hela världen att reagera. Det är
centralt att vi poängterar att ett lands ledare har an-
svar för den information som når människor och för
de insatser som görs för att hindra smittspridning. Ett
lands ledare kan inte titta bort när så många männi-
skor går under i en så svår sjukdom.
En underliggande orsak till att Mbeki ifrågasatte
att hiv verkligen orsakar aids är säkert att om han
skulle erkänna sambandet ökar de moraliska kraven
på att ge den egna befolkningen tillgång till moderna
bromsmediciner. I stället förnekas problemen och
staten slutar tillhandahålla behjälpliga mediciner. Inte
ens våldtagna barn beviljas bromsmediciner enligt de
uppgifter vi har fått.
Problemet är gigantiskt. Det finns 4,7 miljoner
hivsmittade sydafrikaner. Var fjärde sydafrikansk
kvinna mellan 20 och 30 år beräknas nu vara smittad.
Det föds 5 000 hivsmittade sydafrikanska barn i må-
naden, och de ekonomiska konsekvenserna blir allt
tydligare. En tredjedel av arbetarna i landets gruvor är
hivsmittade. Skolor har svårt att fylla vakanser efter-
som lärarkåren har decimerats hårt av sjukdomen.
Tusentals vårdanställda går själva under. Närmare en
fjärdedel av landets sjuksköterskeelever är hivsmitta-
de.
Redan hivtesterna är för dyra för många männi-
skor och länder. Och varför ska läkare testa en män-
niska för hiv om de inte kan behandla eller hindra att
man smittar andra? Det är en fråga som jag har fått
många gånger när jag har pratat om hivspridningen
med kolleger från bl.a. Sydafrika.
Men det går att göra något åt problemen. Det visar
inte bara utvecklingen i Västeuropa utan också ut-
vecklingen i de u-länder som vågat, velat och kunnat
ta tag i problemen. I de länder där regeringarna vågat
agera genom öppna offensiver, t.ex. genom informa-
tionskampanjer, utdelning av kondomer och frivillig
hivtestning, har den negativa utvecklingen avstannat
eller t.o.m. kunnat vända. I Uganda har andelen
hivsmittade minskat med fem procentenheter från
15 % till 10 %. Det är fortfarande högt, men detta
visar att det går att bryta trenden.
Bekämpningen av hiv/aids-epidemin är förmodli-
gen den största utmaning som den nu levande gene-
rationen har att möta under sin livstid. Ekonomisk
utveckling - framsteg i någon mening - hindras när
så stora delar av en befolkning är sjuk.
De framgångsrikaste insatserna görs ofta av fri-
villigorganisationer som kyrkor, Röda korset och
Läkare utan gränser. Sannolikt skulle effekten av det
svenska biståndet kunna öka ytterligare om mer re-
surser ställdes till de här organisationernas förfogande
för informationsinsatser med god lokal förankring.
Det är grundläggande att de svenska biståndet
måste inriktas på att möta det hot som hiv/aids-
epidemin utgör både för att hindra ytterligare hiv-
spridning och för att lindra effekterna för dem som
redan drabbats av aids. Det handlar om att stödja
lokalt anpassade informationskampanjer. Det handlar
om sjukvårdens beredskap, om möjligheten att utföra
hivtester och hjälpa aidspatienter, om att finansiera
tester och mediciner, om att finansiera forskning, om
att stödja barnhem för barn som förlorat föräldrar, om
att stödja projekt som stärker kvinnans ställning och,
inte minst, om att politiskt försöka påverka de politi-
ker som fortfarande blundar så att de öppnar ögonen
och erkänner problemen.
Hiv/aids-utvecklingen är oroande också på andra
håll i världen. Bl.a. ökar antalet smittade snabbt i Öst-
och Centraleuropa. I Östeuropa finns enligt de upp-
gifter jag har tillgång till minst 700 000 personer som
är smittade. Det är en ökning från 400 000 på ett år.
Hittills har problemen mest funnits bland sprutnar-
komaner. Men det finns farhågor om att epidemin är
på väg att spridas till andra grupper i samhället. Sär-
skilt dramatisk är utvecklingen i Ryssland. Komman-
de årsskifte tros antalet hiv-smittade vara uppe i
300 000 - en ökning från 130 000 på bara ett år.
Detta kommer att ställa sjukvården inför oerhört stora
utmaningar. Det är viktigt både för våra grannländer
och för oss själva att öststödet också inriktas på be-
kämpning av hiv-smitta.
Fru talman! Moderaterna har en ny och samlad bi-
ståndspolitik. Förutom det som Bertil Persson har
redogjort för i form av fattigdomstutrotning, Afrika-
satsning och skuldavskrivning vill jag lägga till ytter-
ligare en sak, nämligen avdragsrätt för gåvor till det
ideella biståndet.
De ideella hjälporganisationerna har genom åren
varit föregångare i att utveckla väl fungerande former
för bistånd, ofta riktat direkt till enskilda människor i
mottagarländerna. Den inhemska insamlingsverk-
samheten har, tillsammans med den information om
länder och kulturer som organisationerna sprider,
bidragit till att ge det svenska biståndet en god folklig
förankring.
Den som skänker pengar till någon av de ideella
hjälporganisationerna kan få veta precis vad hans
eller hennes bidrag kommer att användas till. Dess-
utom är det fullt möjligt att få veta hur stor del av de
insamlade medlen som används till administration.
Många ideella organisationer har som regel att
högst 10 % av de insamlade pengarna får gå till in-
samlingskostnader. Resterande 90 öre per krona ska
gå direkt till det angivna ändamålet. Det överens-
stämmer med kraven från Stiftelsen för insamlings-
kontroll som därutöver tillåter ett bortfall på bara 5 %
för administration.
För att ge de ideella organisationerna bättre förut-
sättningar för en vital biståndsverksamhet anser vi att
avdragsrätt för enskilda gåvor bör införas. Vi ser en
viktig moralisk dimension i detta. Man ska inte behö-
va betala skatt på omtanke om andra människor, vare
sig i Sverige eller utomlands.
En möjlig avgränsning kan vara att bidrag till s.k.
90-konton görs avdragsgilla. En fördel med detta är
att systemet med 90-konton redan är mycket välkänt.
Enligt SIFO känner hela 90 % av svenska folket till
vad 90-kontona innebär.
Vid årsskiftet 1999/2000 fanns det knappt 350 90-
konton för hjälpverksamhet i landet. Allmänheten
betalar in ca 3 miljarder varje år. Innevarande år har
beloppet ökat till 3,2 miljarder.
Det är naturligtvis nödvändigt att bygga in en
kvalitetskontroll i systemet så att oseriösa ändamål
och organisationer kan sorteras bort. Likaså bör var-
ken medlemsavgifter eller försäljning finnas med i
avdragsrätten.
För att det ska bli möjligt att koppla en avdragsrätt
till 90-kontona krävs det en diskussion om omfattning
och avgränsning, inte minst när det gäller insamling-
arnas syfte. Denna avgränsning bör vara så vid att
inga seriösa biståndsändamål utestängs. Vi från mo-
deraterna anser att regeringen borde utreda detta och
komma tillbaka till riksdagen med ett förslag så snart
som möjligt.
Med ett avdrag för ideella biståndsinsatser kan
möjligheter skapas för organisationerna att öka sina
totala hjälpresurser. Man skapar drivkraft för ökad
information om bistånd i det svenska samhället. Ju
större stöd organisationerna skapar för sin hjälpverk-
samhet, desto större resurser får de. Biståndets för-
ankring kan därmed öka tillsammans med alla de
positiva effekter som de ideella organisationerna har
när det gäller utveckling och kvalitativ höjning av det
svenska biståndet.</pre><pre>Anf.  56  BIRGITTA AHLQVIST (s):
Fru talman! I juni månad beslutade vi om ett nytt
program för samarbetet med Central- och Östeuropa
för åren 2002-2003. Det var ett mycket viktigt beslut.
Goda relationer med länderna i Central- och Östeuro-
pa är högt prioriterade av Sverige.
Mycket av det som tas upp i dagens betänkande
diskuterades då. Därför ska jag försöka att vara
mycket kort i mitt inlägg.
Fru talman! Demokratiska samhällssystem är vik-
tiga för stabilitet, säkerhet och utveckling i alla sam-
hällen, så även i Central- och Östeuropa.
I många länder i Central- och Östeuropa växer det
nu fram många frivilligorganisationer där människor
går samman för att ta tag i olika problem inom t.ex.
miljön, kulturen och på det sociala området. På detta
sätt håller en demokratisk grundstruktur på att växa
fram, och den påverkar även den politiska strukturen.
Det folkliga utbytet och vänortssamarbetet är ock-
så viktigt för ett bra samarbete i syfte att utveckla
demokratin. Eldsjälar i olika samarbetsprojekt utgör
en betydelsefull plattform, men dessa eldsjälar behö-
ver både ekonomiskt och organisatoriskt stöd för att
lyckas.
Dessutom utgör både ungdomar och kvinnor en
viktig förändringspotential i många av dessa länder.
De sitter inte lika hårt fast i den gamla värde- och
maktstrukturen. I det svenska biståndsarbetet är det
därför viktigt att vi stöder dessa krafter.
Demokratiarbetet ska ske på alla nivåer, lokalt,
regionalt och nationellt, genom myndigheter, organi-
sationer och näringsliv.
Fru talman! Många länder i detta område dras
med allvarliga miljöproblem. Den bristande säkerhe-
ten i kärnkraftverken är ett exempel. Den är ett all-
varligt miljöhot, inte bara för oss i Sverige utan för
hela Europa.
Stora områden, framför allt på Kolahalvön, dras
också med problem med att omhänderta radioaktivt
avfall. Inget annat område i hela världen har så
många kärnkraftsreaktorer samlade på så liten yta.
Kärnkraftverket i Poljarnye Zori räknas som ett av de
tio farligaste i världen.
Sverige har, liksom EU och många andra länder,
under en lång tid satsat stora resurser på stöd för att
förbättra kärnsäkerheten vid kärnkraftverk och på
omhändertagande av använt kärnbränsle och radioak-
tivt avfall. Det som tyvärr försvårar arbetet är avsak-
naden av ett fungerande juridiskt ansvarsavtal.
Sedan 1999 har Sverige ingått i en förhandlings-
process som syftar till att få ett avtal till stånd på det
nukleära området. Från svensk sida fäster vi stor vikt
vid slutandet av detta avtal. Tyvärr har vi ännu inte
nått något resultat.
De sociala frågorna är också ett viktigt samarbets-
område. Under de senaste åren har fattigdomen, ohäl-
san och de sociala klyftorna ökat dramatiskt och oro-
väckande. Medellivslängden sjunker, fertiliteten är
låg och missbruket sprider sig, framför allt bland
kvinnor och yngre.
Som en följd av allmän social nedgång sprids tu-
berkulos och hiv/aids samtidigt som bristerna inom
vården och omsorgen blir alltmer akuta. Lokala pro-
jekt och erfarenheter är även här till stor hjälp i spri-
dandet av kunskap, men naturligtvis måste arbetet ske
på både regional och nationell nivå.
Fru talman! I detta sammanhang skulle jag vilja
nämna ett område som vi förtydligade eller lyfte fram
i texten i det nya programmet. Det handlar om han-
deln med kvinnor och barn, dvs. trafficking, och pro-
stitution.
Central- och Östeuropa är mycket hårt drabbat av
denna växande kriminella verksamhet. Grova brott
begås mot kvinnor och barn. De som smugglas ut från
sina hemländer tvingas ofta under slavliknande för-
hållanden till prostitution. De blir offer för våld, hot,
misshandel, inlåsning och ibland utpressning.
I går pratade jag med vår f.d. EU-kommissionär
Anita Gradin. Hon berättade att det är ett mycket stort
problem, och hon anser att vi nu måste lyfta fram det
ännu mer i debatten i Sverige. Vi har detta problem
framför allt i gränsområdena, men det förekommer
överallt i landet, enligt Gradin.
I dag säger polisen sig varken ha kunskap eller re-
surser för att lösa problemet. Därför bör vi nu när
polisen får mer resurser se till att resurserna riktas
mot utbildning och utredning, så att vi får slut på
denna kriminella verksamhet.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att sam-
arbetet med öst betyder otroligt mycket för oss som
bor i norra Sverige. Vi arbetar med att överbrygga
avståndet till öst efter kalla kriget, och vi tycker att vi
har nått en bra bit på väg.
I ett av Europas mest känsliga områden har vi ut-
vecklat det vi kallar Barentssamarbetet. Jag tycker att
det är ett lysande exempel på folkligt fredsprojekt.
För oss är Barentssamarbetet en viktig del av det
internationella samarbetet. Det måste fortsätta att
utvecklas. Vi satsar i dag på näringsutveckling, kom-
petensfrågor, utbildning, hälsa och välfärd och på
urbefolkningen. En vidareutveckling av Barents-
samarbetet är nödvändig bl.a. för att vi ska kunna
konkretisera den nordliga dimensionen i EU. För att
göra det på ett effektivt sätt måste vi på samma sätt
som vi byggde upp Östersjöinstitutet i söder bygga
upp ett Barentsinstitut i norr.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på
samtliga reservationer.
Jag vill också tacka vår ordförande Viola Furub-
jelke och önska henne lycka till i sitt nya uppdrag.
Hon har varit ett fantastiskt stöd för oss alla i grup-
pen. Inte minst jag har känt det stödet sedan jag kom
tillbaks från EU-parlamentet.
Jag vill önska alla en riktigt god jul.</pre><pre>Anf.  57  AGNETA BRENDT (s):
Fru talman! Om man tittar på utvecklingen i värl-
den ur ett historiskt perspektiv kan man se att de
områden som har haft förmåga att producera någon-
ting och driva handel med det har utvecklats till ofta
blomstrande kulturer. Det gäller t.ex. kustområden i
Indien vid en tidpunkt då vi här hos oss levde på
stenåldersnivå. Det gäller fenicierna, som handlade på
Medelhavet. Det handlar om städer som Venedig och
Florens.
När möjligheterna till handel försvann sjönk ofta
dessa områden tillbaka. Den ekonomiska tillväxten
stannade av.
Handel är av oerhört stor betydelse för ett lands
utveckling. Därför är också möjligheten till mark-
nadstillträde så viktig för u-länderna. Handelsrelaterat
bistånd och utvecklingssamarbete är av den anled-
ningen väsentligt för att u-länderna ska kunna förbätt-
ra sin förmåga att framgångsrikt hävda sina intressen
i den globala handeln.
Många u-länder betonar också behovet av ökat
tekniskt bistånd och kapacitetshöjande insatser när
det gäller deltagande i förhandlingsarbetet inom
WTO. Det är därför mycket tillfredsställande att Sve-
rige är den tredje största bidragsgivaren när det gäller
den delen av WTO:s verksamhet.
Det senaste WTO-mötet i Qatar var på många sätt
framgångsrikt. Utvecklingsländerna har lyckats orga-
nisera sig bättre och var därför starkare än tidigare.
Balansen mellan industriländernas och utvecklings-
ländernas intressen var bättre än tidigare, och dagord-
ningen hade en tydlig utvecklingsprofil. Kanske mest
betydelsefullt var att den viktiga frågan om avskaf-
fande av exportsubventioner inom jordbruket kom-
mer att bli föremål för förhandlingar.
Positivt var också att miljön blir en del av för-
handlingarna. Miljöfrågorna lyftes fram i Dohadekla-
rationen och finns med på förhandlingsdagordningen.
För första gången finns reella förutsättningar för
WTO att bättre bidra till att vi ska nå målet om håll-
bar utveckling.
Fru talman! Tyvärr lyckades man inte lika bra när
det gäller frågan om respekten för mänskliga rättig-
heter i arbetslivet. Den frågan måste drivas vidare,
bl.a. genom att man arbetar vidare för en bättre till-
lämpning av ILO:s konventioner om grundläggande
arbetsvillkor.
Den svenska regeringen har tagit initiativ till en
dialog med svenska företag kring deras sociala an-
svar. Det gäller OECD:s riktlinjer för multinationella
företag och FN:s Global Compact, dvs. de etiska
uppförandekoderna.
Fru talman! Jordbruket är en nyckelfråga för u-
länderna. Deras marknadstillträde ska nu underlättas,
tullarna sänkas och handelsstörande stöd reduceras.
Exportsubventionerna, och målet att de ska fasas ut,
stod i centrum vid WTO-mötet. I de fortsatta för-
handlingarna kommer utvecklingsländernas livsme-
delsförsörjning och landsbygdsutvecklingen att upp-
märksammas.
I betänkandet framhåller vi från utskottets sida att
hunger och undernäring är ett direkt resultat av fattig-
dom. De studier som finns på detta område visar
tydligt att undernäring betyder lägre produktivitet,
lägre löner och sämre förutsättningar att få en ut-
komst. Undernäring har ett pris vad gäller sam-
hällsutvecklingen när den resulterar i lägre ekono-
misk tillväxt.
Det är inte bara vi ledamöter i den svenska riks-
dagen som har uppmärksammat detta samband.
Världsbanken, utvecklingsbankerna och även andra
bilaterala givare har nu antytt att jordbruks- och lant-
bruksutveckling kommer att få högre prioritet och
ökade resurser i framtiden, och det är mycket positivt.
Fru talman! Slutligen skulle jag vilja lyfta fram
frågan om ökade insatser för att få fram läkemedel
och vacciner för tropiska sjukdomar och andra sjuk-
domar som företrädesvis förekommer i EU-länder.
Sverige har länge gett stöd till WHO:s särskilda
forskningsprogram om tropiska sjukdomar, där även
forskning om läkemedelsbehandling och viss vacci-
nutveckling ingår.
Vid WTO-mötet i Qatar nåddes ett avtal om han-
delsrelaterade aspekter av immaterialrätten - TRIPS -
vilket positivt påverkar möjligheten att ge företräde
för u-ländernas hälsointressen. Deklarationen från
mötet fastställer att TRIPS-avtalet ska tolkas och
implementeras på ett sådant sätt att folkhälsan och
tillgången till läkemedel i u-länderna säkerställs.
Deklarationen kan få stor betydelse för kampen mot
epidemiska sjukdomar, men den stärker också legiti-
miteten för immaterialrätten och därmed för handels-
systemet.
Fru talman! Det räcker inte med stolta deklaratio-
ner. Nu gäller det för oss och för den svenska rege-
ringen att arbeta vidare, så att den förhandlingspro-
cess som inletts verkligen ger resultat. Förhoppnings-
vis tas några steg på vägen mot en rättvisare världs-
ordning.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget
i betänkandet.
Med fru talmans tillåtelse ska även jag överskrida
talartiden lite grann.
Innan jag lämnar talarstolen vill även jag framföra
ett tack till Viola Furubjelke, både som vanlig riks-
dagsledamot och som ordförande i utskottet. Liksom
Karl-Göran Biörsmark kommer jag att anknyta lite
grann till djurriket.
När jag kommer hem möts jag av vår Welsh
springer spaniel med en yvigt viftande vit svansplym.
Det skulle inte ha varit möjligt för 15 år sedan. Jag
förmodar att det är få av kammarens ledamöter som
känner till att Viola mycket målmedvetet drev frågan
om förbud mot svanskupering. Jag tackar för det!
Jag vill också tacka för den tid som du har varit
ordförande. När jag kom till utskottet i januari 1995
hade du precis tillträtt som ordförande. Det har varit
mycket lärorikt att arbeta i utrikesutskottet under din
ledning. Jag hoppas nu att du får en välförtjänt vila
under julledigheten och önskar dig framgång i de nya
arbetsuppgifter som väntar i Damaskus.
Sedan vill jag också önska kammarens ledamöter,
kammarkansliets personal och fru talman en god jul
och en välförtjänt vila.</pre><pre>Anf.  58  MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Jag kommer i mitt inlägg att beröra
två områden, nämligen den ekologiska och folk-
hälsomässiga situationen i Centralasien, inklusive
Aralsjön, och hiv/aids-frågan.
Det forna sovjetiska Centralasien, dvs. Kazakstan,
Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbe-
kistan, står inför ett ekologiskt och folkhälsomässigt
sammanbrott vars omfattning vi i det välordnade väst
har svårt att föreställa oss. I stora delar av Centralasi-
en saknas tillgång till rent dricksvatten liksom vatten
för konstbevattning i jordbruket. I stora delar av
Centralasien är den odlingsbara jorden utarmad till
följd av en omfattande användning av konstgödsel
och bekämpningsmedel. Dessutom har den sovjetiska
rovdriften på Centralasiens rika naturtillgångar ytter-
ligare bidragit till den ekologiska katastrofen i regio-
nen. Lägg därtill de kärnvapenprov som genomfördes
i Kazakstan under åren 1949-1989 såväl ovan som
under jord med spridning av radioaktivitet som följd.
Under loppet av bara ett par decennier har Amu-
Darja och Syr-Darja, de båda enorma floderna som
brukade vräka mer än 50 kubikkilometer vatten i
Aralsjön varje år, praktiskt taget torkat ut. Den stora
avtappningen har medfört en dramatisk verkan på
klimatet upp till 100 kilometer från sjön.
Fru talman! Alla människor har rätt till vatten. Det
är lätt att sitta hemma i Sverige och tycka att jag i min
motion om Centralasien i punkt efter punkt egentli-
gen bara kräver det som redan finns, dvs. att vi i väst
med råge uppfyller alla de krav som människor ex-
empelvis runt Aralsjön kan ha på oss. Men männi-
skorna där behöver inte vackra ord. De behöver bl.a.
friskt vatten.
Det krävs stora insatser för att vända på situatio-
nen. Som framhålls i motion U263 behövs det en
gemensam och hållbar plan för arbetet runt Aralsjön
och i arbetet för att förbättra ländernas och folkens
katastrofala situation runt den sjön. Därför är det bra
att Världsbanken och EU - men också Sverige, Sida -
gör insatser i regionen. Men det är inte bara pengar
som behövs. Det behövs en tydlig och gemensam
plan på internationell nivå för ett gemensamt interna-
tionellt arbete för att rädda Aralsjön och människorna
runt den sjön. Vad som kan ingå i en sådan plan finns
beskrivet i motion U263. Om man inte räddar Aral-
sjön kan klimatet ändras i hela Centralasien. Det
påverkar naturligtvis också vårt klimat och vårt häl-
sotillstånd nu och inför framtiden.
Jag undrar just om mitt barnbarn, 8 år, ska upple-
va det som jag under många år har upplevt, nämligen
att se Aralsjön krympa mer och mer. Eller ska han
och hans barnbarn möjligtvis i stället få vara med om
en växande och återskapad Aralsjö? Jag hoppas det.
Det är bl.a. därför som jag kämpar. Men här har vi ett
gemensamt ansvar.
Genom att Aralsjön minskar i volym närmar sig
också ön Vozrozhdeniye fastlandet. Hela ön är som
en tickande miljöbomb med nedgrävt smittsamt labo-
ratorieavfall och oförbrukad krigsmateriel, en påmin-
nelse om Sovjettidens experiment med biologiska och
kemiska stridsmedel. Ön läcker ut sina gifter i Aral-
sjön och sprider dem med vinden. Om inget görs för
att sanera ön är risken stor att de förgiftade djur som
finns där kommer att ta sig över till fastlandet och
ytterligare försvåra det redan svåra folkhälsoläget
med nya mer svårbotade sjukdomar.
Det är av ett globalt intresse att det krigsmateriel
och krigsavfall som finns på ön destrueras så fort som
möjligt. Här har världssamfundet och EU ett stort
ansvar. Det är mycket angeläget att den svenska rege-
ringen för upp frågan om ön i Aralsjön på internatio-
nell nivå.
Fru talman! Utskottet anser att vad som föreslås i
motion U263 redan med råge uppfylls av det interna-
tionella samfundet och att vi kristdemokrater därmed
slår in redan öppna dörrar. Jag är visserligen bara
lekman, men under arbetet med att ta fram under-
lagsmaterial till motionen såg jag inte några uppgifter
som tydde på att de insatser som utskottet hänvisar
till har givit några konkreta resultat. Aralsjön krym-
per fortfarande. Människorna i området drabbas fort-
farande av sjukdomar och medfödda missbildningar,
och spädbarnsdödligheten är fortfarande mycket hög.
Inte heller har jag sett några uppgifter som tyder
på framgångar när det gäller omställningen till ett
hållbart jordbruk med tyngdpunkt på odling för regi-
onens egna behov av livsmedel. Jag är den första att
hoppas att jag har fel, att jag har missat de positiva
tecknen i det stora gyttret av negativa rapporter. Ty-
värr tror jag inte att det är så. Det kan därför finnas
anledning att i andra sammanhang aktualisera frågan
om miljön och folkhälsoläget i Centralasien.
Så vill jag säga några ord om hiv/aids, fru talman.
Även kampen mot hiv/aids kräver gemensamma
insatser för att man ska kunna förhindra ytterligare
smittspridning och för att man ska kunna ge drabbade
människor och länder behövlig hjälp.
Epidemier ignorerar gränser. Redan i dag är
hiv/aids-epidemins spridning omfattande i den ryska
enklaven Kaliningrad, och mycket talar för att stora
delar av forna Sovjetunionen, inklusive de baltiska
staterna, kommer att vara ett av de hårdast drabbade
områdena i världen.
För många länder har hiv/aids-epidemin inneburit
ett direkt bakslag beträffande de ekonomiska vinster
och den sociala utveckling som man ändå har upp-
nått. I delar av Sydafrika har exempelvis barnadöd-
ligheten ökat med 25 %, och förväntad livslängd har
fallit från 64 till 47 år under en period av bara tre år.
Sammanfattningsvis har ca 60 miljoner människor
drabbats av hiv/aids. Ca 22 miljoner har dött. 95 % av
de hivsmittade finns i fattiga länder, 75 % i länder
söder om Sahara. Ca 13 miljoner barn har blivit för-
äldralösa på grund av att deras föräldrar har dött i
aids. Antalet föräldralösa barn beräknas öka till 40
miljoner om några år. Men det finns ännu ingen hel-
täckande information om vad som har hänt och hän-
der de barnen. K-G Biörsmark gav en snabb bild av
hur det kunde se ut i en by. Och några sporadiska
rapporter om de föräldralösa barnens situation talar
om en ofattbar nöd och att flickorna drabbas hårdast.
Kristdemokraterna anser att Sveriges regering ska
verka för att en kartläggning av de genom aids föräld-
ralösa barnens situation genomförs. Den utredningen
bör vara underlag för adekvat hjälp och stöd till de
här barnen.
Fru talman! De flesta av de smittade är kvinnor.
Kvinnan är i många av världens länder så nedtryckt
och diskriminerad att hennes problem och situation
inte ens räknas in i mänsklighetens. Några av dessa
gravt diskriminerade kvinnor finns i de mest hiv/aids-
drabbade länderna.
Kristdemokraterna anser att bekämpningen av
hiv/aids är en fråga om mänskliga rättigheter och en
angelägen jämställdhetsfråga. För att kunna hindra
smittspridningen och få ett stopp på hiv/aids-
infektionen med dess förödande konsekvenser är det
nödvändigt att jämsides arbeta med mänskliga rättig-
heter och jämställdhet. Det innebär att resurser måste
avsättas, attityder och värderingar ändras, människor
informeras, och utifrån det globala perspektivet måste
kvinnans och flickans status höjas.
Fru talman! Kristdemokraterna anser att Sverige
ska vara pådrivande för att en satsning i större skala
vad gäller behandlingen av hivinfekterade och aids-
sjuka blivande mödrar och deras nyfödda barn ska
komma i gång så fort som möjligt. Genom en sådan
behandling kan åtminstone barnen slippa få hiv/aids.
Kristdemokraterna anser också att den rika värl-
den måste inleda ett strukturerat samarbete med både
internationella organisationer som FN och näringsli-
vet för att generellt förbättra u-länders tillgång till
mediciner. Dels måste forskningen styras mot u-
ländernas behov av aidsmediciner, dels kan i-
länderna vara beställare av mediciner från läkeme-
delsbolagen för att tillgodose de fattigaste ländernas
behov. Läkemedelsföretagen måste också fås att ta ett
ökat humanitärt ansvar för de produkter de framstäl-
ler och försäljer. En humanitär faktor måste kunna
ingå i den ekonomiska kalkylen.
Fru talman! Anledningen till att FN:s generalsek-
reterare har tagit upp hiv/aids-frågan i säkerhetsrådet
är att frågan kan bedömas som en säkerhetspolitisk
risk med stor utslagning av människor och länders
utveckling, näringsliv, infrastruktur, organisation och
administration. Insatser mot hiv/aids handlar i stor
utsträckning om förutsättningarna för ett lands, en
världsdels utveckling och säkerhet.
Vi anser att det finns anledning att inom ramen för
det vidgade säkerhetsbegreppet behandla hiv/aids
som ett tänkbart säkerhetshot i en inte alltför avlägsen
framtid. Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, bör
därför inom ramen för den uppdragsverksamhet som
sker för Regeringskansliets räkning ges uppdraget att
genomföra en utredning med en bred vetenskaplig
ansats, där hiv/aids och liknande sjukdomar av epi-
demisk karaktär sätts in i ett säkerhetspolitiskt per-
spektiv. Utredningsuppdraget bör vidare åtföljas av
ett önskemål om förslag till åtgärdskatalog för ett
svenskt agerande i frågan.
Vi anser dessutom att regeringen ska tillsätta en
parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp för att utreda
frågan om ett utvidgat säkerhetsbegrepp där bl.a.
hiv/aids och andra sjukdomar av epidemisk karaktär
ingår.
Jag vill avsluta mitt anförande, fru talman, med att
skicka en vädjan till regeringen i dess helhet att i
varje internationellt forum där det känns rätt - oavsett
om det är EU, OSSE, eller World Economic Forum i
Davos - föra en debatt om hur vi alla globalt, regio-
nalt och lokalt kan verka för att ge de redan drabbade
- män, kvinnor och barn - en rimlig livskvalitet, men
också hur vi kan verka för att bryta den negativa
smittspridningsspiralen.
Allra sist vill också jag ställa mig i raden och
tacka Viola Furubjelke för samarbetet, kanske inte så
mycket den här perioden som den första jag satt i
riksdagen, mellan 1991 och 1994. Jag önskar dig,
Viola, all lycka och framgång.
Det jag mest har fängslats av hos dig har egentli-
gen varit ditt engagemang för kvinnan i världen,
oavsett om det har varit i Sydamerika, i Mellanöstern
eller någon annanstans. Jag vet att du kommer att stå
upp för det också i din nya uppgift.</pre><pre>Anf.  59  ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Jag ska vända lite grann på våra vanor
och inte avsluta med att tala om julen utan börja med
julen.
Julen är glädjens tid och den ligger så nära för oss
nu. Men vi pratar här om fattigdom. Är det möjligt att
prata om fattigdom och samtidigt tänka på julens
glädje? Jag tror det. Jag tror att det är möjligt därför
att jag hade förmånen att delta i studiebesöket i FN
under hösten. Där, i en stad drabbad av en fruktans-
värt våldsam händelse, i New York, såg jag och stu-
derade jag på nära håll många projekt och planer som
ger mycket hopp.
Jag blev glad när jag var i New York, framför allt
som folkpartist. Jag såg i väldigt många av de rikt-
linjer som nu kommer att styra arbetet inför den stora
konferensen om finansiering och bistånd i Mexiko i
mars väldigt många bekräftelser på vad vi själva
kämpar för här hemma i Folkpartiet.
Det finns en missuppfattning i väldigt många
grupper som arbetar med biståndsfrågor. Den miss-
uppfattningen grundar sig på en mycket enkel mot-
sättning, svart mot vitt, kapitalism här, fattigdom där,
omöjligt att se hur det hela ska gå om vi inte våldsamt
angriper kapitalismen.
I förberedelserna för Monterreykonferensen ingår
många konkreta arbetspunkter som tvärtom visar att
vi alla måste samarbeta om vi vill ha en förbättring i
de fattiga länderna. Världen bygger inte sin utveck-
ling på förenklade motsättningar och absolut inte på
hatiska attityder. De som bär ansvaret i Ecosoc, det
speciella rådet som arbetar med ekonomiska och
sociala frågor inom FN, samarbetar med Världsban-
ken och med Valutafonden. De har fått mycket gynn-
samma signaler från Världsbanken och Valutafonden
just inför mötet i Monterrey.
Det finns också ett mycket stort intresse i förbere-
delserna för den här konferensen, som har som mål
att bekämpa fattigdom, för att öka investeringarna, de
vanliga investeringarna, i fattiga länder. Hela värl-
dens bistånd är 50 miljarder. Volymen av nya inves-
teringar går upp till 300 miljarder. Hela konferensen i
Monterrey kommer att försöka skapa mycket större
intresse, mycket större vilja att investera i fattiga
länder. Allt detta är som sagt en mycket intressant
omorientering i arbetet med fattigdomsfrågor.
Jag vet inte hur många av dem som lyssnar i dag
som var med när den första stora toppkonferensen om
fattigdom förbereddes inför konferensen i Köpen-
hamn. Vad jag minns från den tiden är min djupa
besvikelse. Det var enormt många vackra ord, oerhört
lite konkret handling. Det är självklart att stora för-
bättringar inte har kunnat åstadkommas på den platt-
form som de där enormt vackra, stora orden hade
försökt skapa. Det fanns för lite konkret handling
bakom FN:s förberedande dokument.
Det är helt annorlunda i dag, inte bara därför att
man tänker samarbeta på det sätt jag redan har be-
skrivit, dvs. i mycket mäktiga centrum i världen för
att en gång för alla bryta den ogynnsamma, destrukti-
va skillnaden mellan fattiga och rika, för att skapa
bryggor mellan fattiga och rika. På nationell nivå
förbereder man sig på ett helt annat sätt. Vanligtvis
när vi diskuterar nationellt eller internationellt bistånd
är det ett ämne bara för dem som jobbar med bistån-
det. Finansministrarna och näringsministrarna kan
mycket väl sitta på ett helt annat håll och inte särskilt
räkna med biståndet i budgetberäkningarna. Den här
gången kan de inte sitta på annat håll, därför att denna
gång är de bjudna att vara med. Vi får hoppas att de
rika ländernas kalkyler inför insatser i fattiga länder
kommer att se helt annorlunda ut i fortsättningen.
Det var mycket som var spännande vid besöket i
FN. Jag lärde mig mycket. Min respekt för det svens-
ka internationella arbetet växte enormt. Det fanns så
många intressanta insatser i det som svenskarna på ett
blygsamt och tyst sätt gör där varje dag.
Jag vill än en gång understryka att de stora målen
inte någon gång kan skiljas från demokratifrågan. Jag
tror inte att demokratifrågan kan vara en underordnad
fråga, ett s.k. delmål. Jag kan mycket enkelt förklara
varför. Jo, därför att jag har levt i en totalitär stat.
Därför att jag har levt i en totalitär stat vet jag, av
egen erfarenhet, att man aldrig någonsin kan lita på
en totalitär regims politiska ledning. Då är det som
står i våra reservationer riktigt, nämligen att koppla
ihop fattigdomsbekämpning och demokratimål. Det
viktigaste är demokratimålet, inte därför att demo-
krati är ett vackert ord utan därför att demokrati är en
garanti för att de fattigas intressen och de fattigas
integritet inte trampas ned av förtryckarna.
Jag kan ge er ett exempel, som också blev mycket
tydligt för mig under besöket i New York. Vi diskute-
rade ingående med mycket kunniga människor situa-
tionen i Irak. En sak framkom tydligt, nämligen att
hela diskussionen om sanktionerna mot Irak såsom
den förs i vårt land inte är särskilt väl rotad i verklig-
heten, i vardagen. Irak har redan nu, genom illegal
export av olja, enorma rikedomar till sitt förfogande.
Pengarna kommer ändå inte till nytta för de fattiga.
Varför? Det finns inget intresse i en totalitär regim
för de fattigas situation. Om det var en demokratisk
regim skulle det hela se helt annorlunda ut.
Glöm inte en sak: En totalitär regim grundar alltid
sin internationella strävan på det som de själva kallar
desinformation. Desinformation borde helt enkelt
kallas för systematisk spridning av lögner. Också det
upplevde jag i mitt förra liv när jag hade direktkon-
takt med en diktatur. Jag vet hur väl diktaturen under
många år lyckades lura hela den demokratiska värl-
den genom systematisk spridning av lögner, desin-
formation. Det var en mycket stor del av politiken. På
samma sätt agerar Saddam Hussein när han försöker
använda sig av kunniga och generösa människor som
talar mot sanktioner. Man kan plocka bort alla sank-
tioner mot Irak, men befolkningen i Irak kommer inte
att få en millimeters förbättring i sin vardagssituation.
Demokratimålet är avgörande för fattigdomsbe-
kämpningen. Det är helt enkelt därför att demokrati
betyder respekt för varje människa.
Jag ska avsluta med att önska alla som förbereder
sig för att fira jul en mycket trevlig jul. Jag ska också
säga några ord om mänskliga rättigheter.
Jag tror inte att vi som lever i rika länder med
mycket stora traditioner av demokrati har rätt att
öppna debatten om mänskliga rättigheter i fattiga
länder utan att sopa rent framför egen dörr. Vi har
segregation. Vi har många människor som står utan-
för det aktiva livet. Vi är tvungna att lösa våra pro-
blem hemma om vi vill gå vidare i arbetet med de
mänskliga rättigheterna.
God jul!</pre><pre>Anf.  60  MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med om att det är en
god tanke med demokratikriteriet och demokratimå-
let. Jag kan instämma i Ana Maria Nartis anförande
om fattigdomsbekämpningen. Jag tror inte heller att
fattigdomsbekämpningen ska sättas i något slags
motsatsställning till demokrati. Det finns en lång rad
fattiga länder där det råder brist på demokrati dit
Sverige ger bistånd i syfte att både bekämpa fattig-
domen och understödja kampen för demokrati och
mänskliga rättigheter. Jag tog upp ett exempel med
Eritrea i mitt anförande.
Det är lite problematiskt att överordna demokra-
tikriteriet, eftersom det skulle stoppa biståndet till
många länder som i dag har brist på demokrati.
T.ex. anser vi att Turkiet är ett demokratiskt land.
Där begås dagligen brott mot mänskliga rättigheter.
Senast skedde detta för tre dagar sedan när en lokal
kristen församling och dess kyrka stängdes. Turkiet
förtrycker kurder och ockuperar Cypern. Ska vi inte
ge bistånd till den behövande fattiga turken eller
kurden?</pre><pre>Anf.  61  ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Jag vill bara påminna om att Folkpar-
tiet inte hävdar att vi inte ska ge bistånd till länder
som lyder under totalitära regimer. Det bästa är att
biståndet inte går via den politiska ledningen i dessa
länder.</pre><pre>Anf.  62  MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Det är en god tanke med demokrati.
Vi hade för några veckor sedan ett demokratikrite-
rium i fråga om vapenexporten. Där stödde inte Folk-
partiet att vi inte skulle exportera vapen till de länder
som är icke-demokratiska. Folkpartiet röstade emot
detta. Man gjorde ingenting.
Är det inte viktigt att vi ska ha demokratikriterier
just när det gäller vapenexporten, så att vi inte kan
sälja bomber till dessa fattiga länder? Det kostar väl-
digt mycket i deras budgetar att köpa vapen från
Sverige. Det gäller bl.a. Pakistan, som är en totalitär
regim som leds av en diktator.</pre><pre>Anf.  63  ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Jag är inte så väl insatt i problemet
med bomber, vapen, kanoner och pansarvagnar, men
jag vet att de brukar hamna fel, vad vi än bestämmer
här. Själva analysen av hur vapenexporten ser ut i
Sverige i dag vill jag ta upp en annan gång.
Däremot vill jag påminna om att om man i första
hand arbetar med enskilda organisationer i länder
som saknar demokrati utvecklar man samtidigt gräs-
rotsrörelsen, som är så viktig för den kommande
demokratin, och man låter bli att samarbeta med
regimer som är mycket tvivelaktiga.</pre><pre>Anf.  64  ANNE LUDVIGSSON (s):
Fru talman! Det har varit mycket lärorikt att följa
debatten här i dag, inte minst utifrån den koppling
som jag också har till näringsutskottet.
Jag kan konstatera att Sveriges insatser är av oer-
hört stort värde för att bekämpa fattigdomen. Som
någon känd person brukar säga, kan vi känna oss
mycket stolta men inte nöjda.
Jag vill tacka för bra skrivningar kring min mo-
tion U310 om stöd till kvinnor och barn i Central- och
Östeuropa. Jag har skrivit motionen utifrån vetskapen
att biståndet till kandidatländerna kommer att fasas ut
inför medlemskapet i EU.
Levnadsförhållandena för en stor del kvinnor och
barn i Central- och Östeuropa är mycket svåra. Län-
derna har stora ekonomiska svårigheter, med hög
arbetslöshet och små eller nästan obefintliga sociala
skyddsnät. Utvecklingen mot fungerande demokratier
och marknadsekonomi har kommit en bra bit på väg,
dock ofta till priset av ökade klyftor i samhället.
Demokratin i Öst- och Centraleuropa har i de allra
flesta fall ett manligt ansikte, och kvinnors deltagande
i det politiska livet har minskat sedan 1989. Det här
har lett till att många nya kvinnoorganisationer har
bildats, men de medverkar sällan i det politiska eller
har sällan koppling direkt till det politiska arbetet.
Det här är resursslöseri. Vi vet att kvinnorna ofta har
bättre utbildning än männen, och det är, som sagt var,
ett stort slöseri att de lämnas utanför det politiska,
sociala och ekonomiska samhällsarbetet. Samtidigt är
vi väl medvetna om att jämställdhet mellan kvinnor
och män är en förutsättning för demokrati och ökat
välstånd. Men hindren är många, inte minst på grund
av sovjettidens falska myt om jämställdhet mellan
könen.
Fru talman! Sveriges samarbete med Öst- och
Centraleuropa är byggstenar för fred och utveckling.
Östersjösamarbetet på lokal, regional, nationell och
EU-nivå är hållbar säkerhet i praktisk handling. Nä-
ringspolitiska insatser inom Östersjömiljardens ram
är också mycket viktiga i det här sammanhanget.
I budgetpropositionen redovisar regeringen en re-
sultatbedömning av de insatser som gjorts under år
2000 inom det här politikområdet. Den visar att man
följt de mål som angivits för verksamheten och att
måluppfyllelsen varit god, utom vad gäller avsätt-
ningarna för att främja jämställdheten i samarbetslän-
derna.
Man skriver: På detta område har ett svagt intres-
se kunnat märkas både hos mottagare och hos de
svenska samarbetsparterna.
Det här är naturligtvis inte acceptabelt. Jag tror
inte att det är ovilja utan brist på kunskap. Det är
viktigt att ständigt upprepa att i allt samarbete måste
jämställdhetsaspekterna få en central ställning vad
gäller både planering och genomförande. Vi kanske
måste hitta nya vägar för att följa upp detta.
Sverige har arbetat mycket hårt för att få med våra
grannar på andra sidan Östersjön som medlemmar i
EU, och vi ser nu att det kan bli verklighet redan inför
2005. Men det innebär inte, enligt min mening, att vi
kan minska insatserna i utvecklingssamarbetet de
närmaste åren.
I går deltog jag i en konferens om svenska kom-
muners, landstings och regioners roll i den framtida
utvecklingen i Östersjöområdet. Där underströk
samtliga parter vikten av att en utfasning av det bila-
terala stödet i samband med kandidatländernas an-
slutning till EU bör ske på ett planerat sätt och utifrån
en gemensam strategi, baserad på behovet av gemen-
sam säkerhet i regionen, en fördjupad demokrati,
fortsatt ekonomisk omvandling, en god miljö och
insatser för utbildning och forskning.
Fru talman! Jag får återkomma i kommande bud-
getarbete med volymen på det här biståndet.
Jag vill också önska Viola lycka till i det fortsatta
arbetet.</pre><pre>Anf.  65  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Hälsosituationen för kvinnorna i
tredje världen är på flera sätt ytterst allvarlig. Kvinnor
är i många situationer betydligt mer utsatta och sårba-
ra än vad män är.
Ett exempel är att varje dag utförs olagliga och
medicinskt farliga aborter, som resulterar i allvarliga
medicinska följder för kvinnor eller i att de dör. I
länder där abort inte är tillåtet är antalet illegala ab-
orter högt. Världshälsoorganisationen har beräknat att
det årligen görs mellan 10 och 20 miljoner illegala
aborter årligen i världen. Varje år avlider också en
halv miljon kvinnor i samband med graviditet och
förlossning. Många gånger är dessa dödsfall ett re-
sultat av illegala och osäkra aborter.
Ett grundläggande mål för att förbättra kvinnors
hälsa i världen är därför att försöka reducera sjuklig-
het och dödlighet som beror på abort. I första hand
sker det naturligtvis genom att man arbetar för att
minska antalet aborter, genom en tydlig upplysning
och rådgivning kring sexualfrågor och genom att man
ger en bättre tillgång till preventivmedel. Sverige bör
aktivt arbeta för att minska sjuklighet och dödlighet
som beror på aborter.
Många här har redan uppmärksammat hivsprid-
ningen, och den slår särskilt hårt mot kvinnor. Enligt
statistiska uppgifter är det en procentuellt större risk
för kvinnor jämfört med män att smittas av hivviru-
set. Det beror på såväl medicinska aspekter som
kvinnors utsatthet.
Många av världens kvinnor har inte möjlighet att
bestämma över sin egen sexualitet. Många kvinnor
har inte heller möjlighet att kräva att deras partner ska
använda kondom. Få kvinnor har någon möjlighet att
medicinskt kontrollera om de blivit smittade av någon
könssjukdom, för de har inte tillgång till någon fun-
gerande sjukvård.
Folkpartiet liberalerna ser arbetet för att stärka
människors sexuella och reproduktiva hälsa och rät-
tigheter som ytterst viktigt. Därför väljer vi att satsa
ytterligare 5 miljoner kronor utöver regeringens an-
slag på FN:s befolkningsfond.
Fru talman! Jag har en särskild julönskan. Jag har
läst att Norges tidigare statsminister Gro Harlem
Brundtland i ett samtal med påven tog upp frågan om
den katolska kyrkans starka motstånd mot använd-
ning av preventivmedel. Hon framhöll att kondom
inte bara är ett billigt preventivmedel för att förhindra
oönskade graviditeter utan också är ett viktigt medel
för att förhindra spridningen av hiv. Hon menade att
nog borde väl ändå påven kunna se de positiva ef-
fekter som användningen av kondomer kan ha för
folkhälsan i de hårt hivdrabbade länderna i tredje
världen. Påven svarade henne att han skulle fundera.
Påven tycks fortfarande fundera.
Nu är min julönskan att också Sveriges statsmi-
nister tar upp den här frågan med påven. Det tycks ju
behövas många droppar för att urholka stenen.
Fru talman! Med detta vill jag också önska god jul
och yrka bifall till reservation nr 2.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)</pre><pre>8 §  Samhällsekonomi och finansförvaltning</pre><pre>Föredrogs
finansutskottets betänkande 2001/02:FiU2
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvalt-
ning (prop. 2001/02:1 delvis).</pre><pre>Anf.  66  ANNA ÅKERHIELM (m):
Fru talman! Jag ska fatta mig kort. Dagen är långt
liden. För budgetåret 2002 gäller att det samlade
utgifterna för vårt utgiftsområde inte får överstiga 8,7
miljarder kronor. Moderata samlingspartiets förslag
understiger denna nivå. Vi föreslår besparingar på
drygt 141 miljoner kronor i förhållande till regering-
ens förslag. De områden som berörs är Statistiska
centralbyrån, Nämnden för offentlig upphandling,
Statens kvalitets- och kompetensråd och Riksdagens
revisorer. Det är samma områden där vi tidigare
framfört besparingskrav eller krav på förändringar.
Den största delen avser SCB och anslaget till den
registerbaserade folk- och bostadsräkningen. Det är
knappast någon nyhet att vi motsätter oss en sådan
registerbaserad folk- och bostadsräkning. Det vikti-
gaste skälet är risken för att den personliga integrite-
ten åsidosätts. Det är inte heller någon nyhet att redan
tidigare traditionellt genomförda folk- och bostads-
räkningar väckt protester. Många upplevde ett hot
från en statsmakt som önskade ha kontroll över sina
medborgare med det förledande argumentet: Detta
behövs för samhällsplanering, forskning och allmän
information.
Skillnaden mellan en traditionell folk- och bo-
stadsräkning och en registerbaserad är samkörning av
olika register som innehåller närgången information
om enskilda personer utan att dessa har möjlighet att
påverka innehållet eller kontrollera vilka uppgifter
som finns och att insynen begränsas. Rena felaktig-
heter kan mångfaldigas och, om man så vill, missbru-
kas.
Vid den senaste folk- och bostadsräkningen för-
väntades medborgaren hjälpa staten genom att fylla i
blanketter. Nästa gång är det tekniken som styr. Ge-
nom anonyma system och krav på hyresvärdar för-
stärks övervakningssamhället.
Vi delar Datainspektionens uppfattning att den
oro och det missnöje som kanaliserats genom åren vid
tidigare folk- och bostadsräkningar kommer att kvar-
stå.
SCB ansvarar för den sektorsövergripande offici-
ella statistiken. Det är en verksamhet som ökar år för
år. Enligt vår uppfattning bör SCB:s uppgifter be-
gränsas. Dessutom bör en större del av verksamheten
avgiftsfinansieras.
Ett annat problem som uppmärksammas i vår re-
servation 5 är den omfattande statistikinlämningen till
Intrastat. Kraven på dessa uppgifter är så detaljerade
att många företag tvingas göra förenklingar i sin be-
skrivning. Uppgifterna blir därför förvanskade och
därmed vilseledande. Hela handläggningen är alltför
krävande, och företagen drabbas av merarbete och
dryga kostnader. Vi anser att regeringen måste arbeta
mer aktivt med denna fråga i EU och inte nöja sig
med det som utskottet skriver om att man konstaterar
att det finns ett kraftigt motstånd från andra med-
lemsländer. I dessa tider borde företagens väl och ve
vara av stort intresse, och därför borde man minska
på byråkratin.
Vi anser också att Statens kvalitets- och kompe-
tensråd bör avvecklas. Dess uppgifter kan hanteras
inom respektive myndighet.
Vi föreslår en sammanslagning av Nämnden för
offentlig upphandling och Konkurrensverket till en ny
kraftfullare myndighet. Såsom situationen utvecklats
har NOU inte blivit det vässade redskap som avsågs.
Man har inte i tillräcklig utsträckning prioriterat den
viktigaste delen, nämligen tillsynsverksamheten.
Även för Riksdagens revisorer kommer den när-
maste tiden att innebära förändrade förutsättningar.
Häromdagen presenterades propositionen Riksrevi-
sionen - ändringar i regeringsformen. Under 2003
inrättas den nya myndigheten, något som vi välkom-
nar.
Fru talman! Detta var helt kort några reflexioner
med anledning av våra reservationer. För att hushålla
med kammarens tid yrkar jag bifall endast till reser-
vation nr 1.</pre><pre>Anf.  67  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Ordning och regler har ungefär sam-
ma betydelse för en marknadsekonomi som skelettet i
en människokropp. Det har vi skrivit om i inledning-
en av vår motion. Vi har skrivit om värdegrundens
betydelse. Jag ska inte upprepa hela den tjusiga in-
ledningen, men den är väl så viktig ändå.
Det är utifrån en sådan grundsyn på marknadse-
konomin som jag, och jag hoppas många med mig,
med stort intresse tagit del av inledningen till utskot-
tets betänkande Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi
och finansförvaltning.
Där står det i klartext att utgiftsområdet behöver
noggrann översyn, och det har vi också sagt tidigare.
Det står bl.a. så här: "Utskottet ansåg emellertid att
målen borde formuleras på ett sådant sätt att de är
konkreta, mätbara och uppföljningsbara redan när
riksdagen skall ta ställning till hur stora resurser som
skall tillföras en viss verksamhet." Detta är en dialog
mellan utskottet och departementet. Sedan fortsätter
man: "I annat fall framstår det inte som meningsfullt
för riksdagen att pröva tilldelningen av resurser mot
uppställda mål."
Lite längre fram i samma betänkande står det:
"Utskottet konstaterar emellertid att de anslagsför-
ändringar som regeringen föreslår inte betingas av
eventuella brister som uppdagats i samband med
uppföljningen, utan grundas på mer traditionella
budgetpolitiska prioriteringar." Detta är väldigt tjusigt
skrivet. Det är subtilt, och det är fint.
Fru talman! Med detta som bakgrund borde
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Lisbet Calner och det
regerande partiet ha skrivit annorlunda när de förhål-
ler sig till oppositionspartiernas alternativ. Här har vi
ett utgiftsområde där man inte har stämt av så att man
ger anslag efter verkliga värderingar, revisioner och
uppställda mål. Det är snarare så att regeringen och
Finansdepartementet förmodligen inte har klarat av
den här uppgiften. Det kanske beror på resurser. Vad
vet jag? Majoriteten här i riksdagen försvarar helt
enkelt det förslag man har fått. Det är ett försvar som
ter sig något patetiskt, och nu tar jag i, just mot bak-
grund av den generella kritik som finns i samma
betänkande.
Nu ska jag inte ägna så mycket mer tid åt detta.
Jag ska bara yrka bifall till vår reservation nr 4. Dess-
utom vill jag ta exempel på varför detta känns lite
konstigt. Det finner vi på s. 27 i betänkandet. Där står
det helt krasst: "Moderata samlingspartiet samt Krist-
demokraterna föreslår att anslaget till Nämnden för
offentlig upphandlingen halveras. NOU:s verksamhet
är för närvarande föremål för översyn."
Vi menar för vår del att detta är en sanning med
stor modifikation eftersom vi när vi föreslår ett sam-
gående mellan NOU och Konkurrensverket vill för-
stärka NOU, öka resurserna för denna tillsyn och
även behålla organisationen för denna intakt inom
Konkurrensverket. Detta har ni inte fångat upp här.
Med tanke på vad betänkandet innehåller i början
om att hela det här området behöver en rejäl översyn
har ni ett minst sagt förenklat försvar för regeringens
förslag. Det känns lite tråkigt när man under ett antal
år, utan de stora resurser som finns på regeringsnivå,
har ansträngt sig för att sätta sig in i det här utgifts-
området och försöka balansera såväl inom utgiftsom-
rådet som mellan utgiftsområdena.</pre><pre>Anf.  68  LENA EK (c):
Fru talman, ärade ledamöter och kära åhörare!
Alla de myndigheter vars verksamhet berörs i det här
betänkandet om samhällsekonomi och finansförvalt-
ning gör ett väldigt bra arbete. Trots det förekommer
det inom detta utgiftsområde uppskrivningar som inte
har motsvarighet på andra utgiftsområden och som vi
i Centerpartiet inte tycker är skäliga. Vi redogör för
detta i vår motion. Vidare finns här utgiftsökningar
med anledning av engångshändelser, och vi tycker
inte heller att det är skäligt att de ska få ligga kvar.
Mot bakgrund härav vill vi minska ramen för
detta utgiftsområde. Med tanke på det och det som vi
har redogjort för i vår motion yrkar jag bifall till re-
servation nr 2.</pre><pre>Anf.  69  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Det här utgiftsområdet är en del av
den ekonomiska infrastrukturen. Vi i Folkpartiet
liberalerna är varma anhängare av både en väl funge-
rande marknadsekonomi och en väl fungerande väl-
färdsstat, och vi anser att de två politikområdena
finansiella system och tillsyn och en effektiv statsför-
valtning är mycket centrala delar i den infrastruktur
som krävs för att det här ska fungera bra. Vi ser där-
för absolut inte detta som något allmänt potentiellt
besparingsobjekt.
Däremot kan man säkert göra det som fungerar
bra ännu bättre, och vi har en del förslag som man
kanske skulle kunna arbeta vidare med. Man kan
stuva om en del pengar, flytta uppgifter osv. för att få
det att fungera ännu bättre. Jag ser det inte alls som
uteslutet att man framöver t.o.m. kan behöva lägga på
lite ytterligare medel för att få ett ännu bättre funge-
rande system.
Som Per Landgren tidigare har påpekat har de-
batten i utskottet dock förts på en sådan nivå att det
känns ganska meningslöst att föreslå en förändring
eller omläggning. Sådana propåer bemöts bara med
förslag om en halvering av anslagen. Det känns inte
särskilt meningsfullt att föra en diskussion i det här
forumet.
Vi från Folkpartiet liberalerna framhärdar däremot
i vårt yrkande om avslag på folk- och bostadsräk-
ningen. Det framför vi inte för att finansiera några
andra mera angelägna utgifter utan därför att vi anser
det vara principiellt felaktigt att genomföra folk- och
bostadsräkningen. Vi har hela tiden varit motståndare
till den, och vi föreslår att anslaget till den helt tas
bort och att planeringen för den omedelbart upphör.
Fru talman! Av denna anledning yrkar jag bifall
till reservation nr 3.
Jag vill i övrigt, som sagt, att kammarens leda-
möter ska lägga stor vikt vid dessa områden, som är
betydelsefulla för den ekonomiska politikens funk-
tionssätt.</pre><pre>Anf.  70  LISBET CALNER (s):
Fru talman! Det är riktigt, Per Landgren, att vi
tillstyrker förslagen i propositionen, men vi lämnar
också några ord på vägen fram mot regeringens nästa
proposition, som jag förutsätter också kommer att
vara socialdemokratisk och bli ännu bättre än dagens.
Per Landgren har uppfattat detta helt riktigt.
Fru talman! Samhällsekonomi och finansförvalt-
ning låter väl inte särskilt spännande, men jag anser
att det är ett viktigt politikområde, som rymmer 22
olika anslag till verksamheter som är inriktade på att
planera, underlätta och kontrollera att statliga åtagan-
den sköts på ett så korrekt och effektivt sätt som möj-
ligt till medborgarnas fromma.
Utskottet är oense om hur 12 av dessa 22 anslag
ska se ut. Målen för politikområdet fastställdes i sam-
band med beslutet om budgetpropositionen för 2001
och är följande:
- att det finansiella systemet ska vara effektivt och
tillgodose såväl samhällets krav på stabilitet som
konsumenternas intresse av ett gott skydd
- att tillsynen ska bedrivas effektivt
- att kostnaderna för statsskulden långsiktigt mini-
meras samtidigt som risken beaktas
- att statens finansförvaltning bedrivs effektivt.
Några exempel på verksamheter är Finansinspek-
tionen, Statistiska centralbyrån, Nämnden för offent-
lig upphandling, Riksgäldskontoret och Statskontoret.
Jag tycker att det är bra att vi har en finansinspek-
tion som har till uppgift att bidra till stabiliteten i det
finansiella systemet genom tillsyn av finansiella in-
stitut och att verka för ett gott konsumentskydd. Det
tycker inte Centerpartiet, som under ett flertal år
föreslagit minskat anslag till Finansinspektionen.
Kristdemokraterna, som i finansutskottet vid ett
flertal tillfällen höjt tonen och vässat argumenten när
det gäller att försvara bruttobudgeteringen i den stat-
liga budgetprocessen, har - hör och häpna, fru talman
- i sin motion föreslagit att hela Finansinspektionens
finansiering ska ske utanför statsbudgeten. Ibland blir
man förvånad. Förslaget innebär nämligen att riksda-
gen skulle frångå budgetlagens krav på bruttoredo-
visning. Det är utskottet verkligen  inte berett att
göra.
Detta är andra året som kristdemokraterna lägger
fram det här förslaget. Jag hoppas att det inte blir en
tredje gång, utan att även kd vill följa budgetlagens
krav.
Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristde-
mokraterna vill helt eller delvis begränsa anslaget till
folk- och bostadsstatistik. Utskottet motsätter sig
detta. Vi tillstyrker regeringens förslag om 78 miljo-
ner kronor. Vi vill dock understryka det som också
Karin Pilsäter understrukit, nämligen att arbetet med
folk- och bostadsstatistiken ska genomföras på ett
sådant sätt att individernas integritet skyddas.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerparti-
et vill avveckla Statens kvalitets- och kompetensråd.
Utskottet tycker att rådet har en viktig uppgift att
fylla genom att vara en extern råd- och idégivare vad
gäller kompetensförsörjning och kvalitetsarbete i den
statliga förvaltningen, och vi tycker att det rådet ska
vara kvar.
Centern har för andra året i rad väckt en lite
knepig motion om att minska Riksgäldskontorets
anslag till förvaltningskostnader med 10 miljoner
kronor. Motivet skulle vara att med Centerns inrikt-
ning på budgetpolitiken skulle statsskulden minska
snabbare, vilket i sin tur minskar utgifterna för provi-
sioner för kronskulden. Tro't den som vill!
Nu är det så, och det svarade utskottet även förra
gången, att dessa kostnader fr.o.m. i år redovisas på
utgiftsområde 26, Statsskuldräntor. Jag hoppas att vi
inte  behöver behandla någon mer motion i detta
ärende.
Fru talman! En enig riksdag har fattat beslut om
att inrätta en ny revisionsmyndighet under första
halvåret 2003. Tre utredningar har tillsatts för att se
över frågor i samband med förändringen, som innebär
många omställningar för många enskilda människor.
Varför vill då moderaterna redan den 1 januari 2002
trappa ned anslaget till Riksdagens revisorer med 4
miljoner kronor? Varför vill Kristdemokraterna hal-
vera Riksdagens revisorers verksamhet den 1 januari
2002, nästa år? Det är bara 17 dagar dit. Varför står ni
inte fast vid riksdagens enhälliga beslut? Vi har be-
slutat att inrätta en ny revisionsmyndighet. Vi ska inte
strypa den gamla.
Fru talman! Jag är glad över att det inte är dessa
fyra partiers förslag som riksdagen kommer att till-
styrka i dag. Det är många statstjänstemän som borde
vara glada i dag när riksdagen fattar beslut i enlighet
med utskottets majoritets mening i finansutskottets
betänkande nr 2.
Det är många som har pratat om julen här i dag,
och det tänker också jag göra.
Nu inför julen kan vi vara glada för att det inte är
dessa fyra partiers slevar som får röra runt i grötka-
strullen. Det skulle bli en förfärlig röra. Ingen skulle
få mandel. Nähä, oro och bekymmer, det är vad som
skulle levereras lagom till jul över alla de förändring-
ar och personalneddragningar som skulle bli följden
av de fyras politik på detta område.
Så gläd er nu alla när jag yrkar bifall till förslaget
till beslut i finansutskottets betänkande nr 2 och av-
slag på reservationerna.</pre><pre>Anf.  71  PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Det finns ju anledning att bara påpeka
för kammaren och eventuellt en och annan som sitter
framför TV:n - vad vet jag - och som inte retar sig
alltför mycket på denna korta replik att det finns en
motsägelse i detta utskottsbetänkande såtillvida att i
början kritiserar hela utskottet att det egentligen inte
finns några riktigt hårda skäl till att man lägger till,
drar ned eller något liknande, utan det här behöver
stramas upp rejält. Sedan, 10-20 sidor längre fram, är
plötsligt varenda miljon till höger och vänster väl
avvägda, och alla alternativa förslag från oppositio-
nen avspisas. Då var det någon som arbetar i riksda-
gen, dock icke parlamentariker, som sade: Ja, men det
är ju deras jobb. Ja, så kan man väl också se det!
Vad gäller Finansinspektionen handlar det ju na-
turligtvis om att anpassa sig efter verkligheten, och
till nästa år när vi återkommer - om jag då är här eller
inte, det får vi väl se - ska vi också föreslå motsva-
rande ändringar i budgetlagen, så att det inte blir
några divideringar om detta.
Vad gäller revisorerna har vi naturligtvis velat på-
skynda en process. Det är inte så konstigt. Sedan
inväntar vi naturligtvis grundlagsändringar. Det hör
ju till saken.</pre><pre>Anf.  72  LISBET CALNER (s) replik:
Fru talman! Det är klart att man ska kunna ändra
sakernas tillstånd, men inte från den ena dagen till
den andra. Vi har ju faktiskt också någon form av
arbetsgivaransvar. Vi bör ta och fundera över hur det
här ska gå till, hur organisationen ska vara osv. precis
som det enhälliga beslutet var om hur vi ska förändra
revisionsmyndigheten i Sverige i dag. Vi måste ta lite
tid på oss och ge människor tid att välja vad som kan
vara rätt och riktigt för deras skull.
Jag tycker det är viktigt att tänka på de enskilda
människorna när vi fattar beslut, för det är de som
berörs av de beslut vi fattar i denna kammare.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)</pre><pre>9 §  Allmänna bidrag till kommuner</pre><pre>Föredrogs
finansutskottets betänkande 2001/02:FiU3
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner
(prop. 2001/02:1 delvis, förs. 2001/02:RR3).</pre><pre>Anf.  73  LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Innehåller det betänkande vi nu ska
diskutera något anmärkningsvärt, dvs. något som är
ägnat att förvåna? Nej, knappast, utom möjligen med
ett undantag som jag återkommer till.
Det här betänkandet är i huvudsak en upprepning
av kända ståndpunkter från regeringen med dess
stödpartier respektive från den mer framsynta politis-
ka oppositionen. Jag ska inte i denna dag trötta med
att upprepa alla de goda argument vi moderater har
gentemot den tillväxtfientliga och grundlagsvidriga
inomkommunala skatteutjämningen. De argumenten
är vid det här laget väl kända, och det är väl känt att
vi vill ersätta det med ett statligt utjämningssystem
som belönar tillväxt var den än förekommer i landet
och därmed en reform som är i hela landets intresse.
Jag vill dock här, på förekommen anledning och
med viss skärpa, dementera det som socialdemokrater
i buskpropaganda runtom i landet brukar hävda,
nämligen att vi moderater skulle vilja avskaffa skat-
tekraftsutjämningen. Det vill vi inte! Men vi vill ha
ett statligt utjämningssystem som ger bidrag till
kommuner och landsting med för sina uppgifter otill-
räcklig skattekraft, och vi vill ha ett enklare system
och inte ett system som hindrar tillväxt och skapar en
mängd andra egendomliga effekter för framför allt
kommunerna.
Fru talman! Vi moderater har också visat hur vårt
alternativ till ekonomisk politik, där vi ger kommu-
nerna större möjlighet att påverka sin ekonomiska
situation, ger bättre ekonomi än den socialdemokra-
tiska reglering som försöker motverka mångfald,
konkurrensutsättning och privata initiativ. Vi har i vår
partimotion i anslutning till årets budget utförligt
redovisat detta alternativ.
Men, fru talman, det finns en sak i det betänkande
som vi nu behandlar som är ägnat att förvåna, samti-
digt som det också är ägnat att verkligen beklagas,
och det är hur utskottsmajoriteten behandlat Riksda-
gens revisorers förslag om den s.k. kommunakuten
och dess framtid.
Riksdagens revisorer har på ett mycket initierat
och noggrant sätt påvisat de negativa effekter för hela
kommunsektorn som existensen av s.k. kommunaku-
ter har. Likväl avslår majoriteten förslaget på ett sätt
som uppenbarligen grundas på att man tänker sig en
fortsättning på denna för kommunsektorn närmast
destruktiva verksamhet, eftersom den här verksam-
heten ger långsiktiga negativa verkningar på incita-
mentsstrukturen för kommunerna. Det framgår också
tydligt av Jörgen Anderssons ekonomiförvaltningsut-
redning att trots att man i sak argumenterar även där
mot kommunakuter tänker man sig att sådana ska
finnas även framöver.
Fru talman! Principen måste enligt vår uppfatt-
ning vara den som framförs i reservation 1, som jag
yrkar bifall till, nämligen att det kommunala utjäm-
ningssystemet inte ska kompletteras med sådana
akuter. Det är i stället angeläget att sådana incitament
skapas för alla kommuner och kommunledningar att
behoven av sådana här speciella insatser i form av
akut upphör.
I Jörgen Anderssons egen utredning visas tydligt
att ett primärt problem i ekonomiskt svaga kommuner
ofta är en svag kommunledning, och vi behöver då en
incitamentsstruktur för kommuner och landsting där
det kommunala självstyret ges möjligheter att bli
starkare.
Regering och riksdag måste ge tydliga signaler till
kommunerna, inte minst till kommunala kreditgivare,
med innebörden att det är kommunerna själva som
har ansvaret för hushållningen med sina finanser. I
sammanhanget är det därför förödande om staten går
in och, som t.ex. statssekreteraren Hegelund i Finans-
departementet anger, att staten ska utnyttja möjlighe-
ten att låta riskvikten för krediter till kommunerna bli
noll. Ett sådant sätt innebär ju, om man följer den
metoden, att kreditgivarna kan fortsätta ge krediter
även till vanskötta kommuner i vetskap om att det till
sist är staten som träder in med en akut. Jag hoppas
att regeringen tänker om i det här avseendet.
Eftersom jag har interpellerat statsrådet Lövdén
om just denna problematik avstår jag här från att
ytterligare argumentera i den frågan. Vi får den här
interpellationsdebatten den 15 januari.
Fru talman! Jag står självfallet bakom samtliga
yrkanden där vi moderater har reserverat oss, men för
tids vinnande yrkar jag nu här enbart också på reser-
vation 3.</pre><pre>Anf.  74  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Vi har under den senaste månaden,
när budgeten processats, fått höra en del om s.k.
splittring på oppositionskanten. Nu senast fick vi höra
från Lisbet Calner, som nu lämnar salen, att det
handlade om en gröt som hon då inte alls skulle ha
velat servera befolkningen, om vi hade fått bestäm-
ma.
Och det är klart: Någon statlig enhetlig gröt kan-
ske inte är vår cup of tea, som det heter.
Låt mig påminna om att ju mer det växer under
den socialdemokratiska hatten finns det en oenighet
och en spretighet som närmast liknar någon typ av
punkfrisyr. Det är oenighet om EU, Balkan, Israel,
Afghanistan, näringspolitik och dagens ämne om
kommunpolitik.
Tidigare har jag tagit upp att det verkar som att
det finns minst två partier inom socialdemokratin vad
gäller kommunpolitiken. Det är ett styrande centra-
listiskt som gör vad det kan för att i gammal god anda
samla makten här uppe i riksdagen och ett annat parti
ute i verkligheten bland kommuner och även i lands-
tingen som gör vad det kan för att värna t.ex. den
kommunala självstyrelsen.
Det finns alternativ till regeringens politik för
kommunsektorn. Jag är övertygad om att det alterna-
tivet och de politiska alternativ som finns på opposi-
tionssidan kommer att smälta samman och bli en bra
helhet efter valet. I vårt parti har vi en enighet på
riksdagsnivå, landstingsnivå och kommunnivå till
skillnad från Brandins parti.
Den enigheten är fundamental. Man kan inte bara
styra ovanifrån. Maktfördelning är centralt. Vi har en
princip inom EU som vi kallar för subsidiaritetsprin-
cipen. Den handlar inte om att makt bara ska skiftas
upp eller skiftas ned. Makten ska utgå från de naturli-
ga gemenskaper som finns i vårt samhälle.
Statens roll gentemot kommuner och landsting
ska vara stödjande. När staten bestämmer att en upp-
gift ska ligga på statlig nivå och inte landstingsnivå
eller kommunal nivå bör bevisbördan ligga på staten
innan man fattar besluten.
Det är därför vi invänder mot sättet att satsa på
ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården. Staten
tillgriper specialdestinerade statsbidrag som om vi
från statens sida visste bäst hur man på landstingsnivå
ska använda pengarna och i vilka landsting de be-
hövs.
Den typen av åtgärder uppfattar inte bara vi utan
även det andra partiet inom socialdemokratin som ett
direkt brott mot den kommunala självstyrelsen.
Fru talman! Även socialdemokraterna talar sig
ibland varma för kommunalt självstyre. Men det
handlar också om att ordna så att kommuner kan ha
ett ekonomiskt om inte fullständigt oberoende så ändå
en sådan stark kommunal skattebas att de i praktiken
kan leva upp till självstyret.
Med tanke på just den politiken och vikten av
detta vill jag yrka bifall till reservation 9. I dag urhol-
kas tyvärr kommunernas ekonomi genom att staten,
regering och riksdag, föreslår reformer utan att anvisa
tillräcklig finansiering. Om den anvisar finansiering
gör den det genom att höja bidragen. Eftersom det är
ett statiskt system underminerar och försämrar det på
sikt den kommunala ekonomin.
Detta behöver stramas upp. Det har vi preciserat i
vår reservation. Med det är det klart för min del.</pre><pre>Anf.  75  LENA EK (c):
Fru talman! Det är väldigt sällan man generellt
sett hör tydligt beröm för verksamheten inom vård,
skola och omsorg. Det är klart att det finns tillfällen
och ställen där det fungerar bra. Men de allra flesta
gångerna hör man kritik mot verksamheten.
Nästa år kommer 13 landsting att gå med under-
skott, och en stor grupp kommuner kommer att visa
minusresultat. Enligt de senaste uppgifterna från
Statistiska centralbyrån har också inkomstspridningen
mellan kommuner ökat rejält.
Ökningen av inkomstspridningen innebär att både
statens utgifter och inkomster inom ramen för utjäm-
ningssystemet kommer att öka nästa år. De ökade
utgifterna tär på budgeteringsmarginalen och bidrar
med 2 ½ miljarder till att utgiftstaket spräcks nästa år
enligt Ekonomistyrningsverkets kalkyler. Detta är
ytterst allvarligt för tilltron till den svenska ekono-
min.
Tillväxten är en av de viktigaste faktorerna som
finns för en lösning. Den är också viktig för den
kommunala ekonomin. Regeringens syn på småföre-
tag liksom dåliga kontakter med industrin är starkt
hämmande faktorer.
I stället för att skapa ett bättre småföretagarklimat
och öka kontakterna med industrin har Näringsde-
partementet satsat sin kraft och sin energi på tillväx-
tavtalen. En alldeles ny utvärdering av de länsvisa
tillväxtavtalen har rubriken Mycket väsen för lite ull.
Det är en väldigt bra beskrivning av hur det egentli-
gen ser ut.
Det engagemang som fanns i början har sakta
snärjts in av statlig reglering och länsstyrelsernas
starka styrning. Samarbetsklimatet i länen har i och
för sig förbättrats i och med att olika aktörer mötts
och förenats i diskussionen och besvärligheterna.
Men tillväxten går inte att spåra. De resurser som
anslagits motsvarar heller inte ambitionerna, och
näringslivet är på många håll på väg att dra sig ur.
Skillnader i tillväxt mellan olika kommuner och
regioner ökar stadigt. Med ett nationellt index på 100
finns det en grupp kommuner som ligger på lite drygt
70 och en annan grupp kommuner som ligger på över
140. Det är alltså dubbelt så hög tillväxt. Detta skapar
mycket bekymmersamma regionala spänningar och
också mycket bekymmersamma problem för just
vård, skola och omsorg.
I kombination med att 208 av 289 kommuner tap-
par i befolkning är detta ett komplett misslyckande
för den regionalpolitik som regeringen och samar-
betspartierna fört under perioden. Detta återverkar
starkt på den kommunala ekonomin. Det innebär
också att om människor ska ha tillgång till en likvär-
dig service över hela landet behövs det kommunala
utjämningssystemet ännu mer i framtiden.
Centerpartiet är en garant både för att de kommu-
ner som halkat efter inte ska glömmas bort och för
utjämningssystemet och också för en modern regio-
nalpolitik.
Men det räcker inte med att kommunerna inom
utjämningssystemet själva tar ett viss ansvar för var-
andra och för medborgarna. Staten måste också ta sitt
ansvar. De största bristerna i infrastrukturen i vid
mening ligger på statens bord och den statliga sidan
och är därmed majoritetens ansvar. Socialdemokrater,
vänsterpartister och miljöpartister har ansvar både för
tillväxtsituationen och för befolkningssituationen i
landets olika kommuner.
Kommunerna måste ha tillgång till verktyg för ut-
veckling. Det gäller vägar, fungerande telefoni och
utbyggt bredband. Det ska inte bara vara bredband till
9,8 % och med lägre teknisk standard utan till de
98 % som en gång har utlovats av näringsministern i
denna kammare. Det skulle ha varit färdigt just nu till
årsskiftet, men ännu är bara 10 % klart. Det behövs
fungerande post, apotek, försäkringskassor och till-
gång till utbildning och kultur.
Vidare måste landets kommuner kunna lita på att
de har tillgång till den tillväxt som ändå finns. Da-
gens skattesystem urholkar den kommunala skatteba-
sen, vilket förstärks av det ena beslutet efter det andra
i denna kammare där finansieringsprincipen inte
tillämpas korrekt. Kommunförbundet och samlade
partier skriver till ministrarna, och det duggar rap-
porter och brev om vartannat. Men politiken fortsät-
ter, och inriktningen fortsätter.
Det ligger mycket i den diskussion som har förts
om att det finns en väldig spänning mellan den kom-
munala nivån och den nationella nivån inom majori-
teten.
Staten lägger fram det ena förslaget efter det and-
ra som kommunerna sedan får utgifter för. Staten
lägger dessutom fram förslag som binder kommuner-
na vid vissa handlingsmönster och urholkar det
kommunala självstyret.
Centerpartiet har protesterat mot reformer som
inte har varit finansierade. Vi vill dessutom förändra
reglerna för inkomstskatt så att människor med låga
och normala inkomster först får ett skatteavdrag på
10 000 kr och sedan ett förvärvsavdrag på 10 800 kr.
Förutom det faktum att människor då kan leva på sin
lön och slipper gå till socialen för att klara det dagliga
är förslaget listigt på ett sätt till. Själva tekniken med
skatteavdrag i stället för grundavdrag ger kommuner-
na fördelen att få större inkomster liksom att få ta
hand om tillväxtpotentialen, vilket stadgar och tryg-
gar den kommunala ekonomins balans på ett helt
annat sätt än dagen system. Vårt förslag ökar också
den lokala demokratin eftersom beslutsutrymmet
också ökar.
Det demokratiska utrymmet i kommunerna mins-
kar i stället i dag med regeringens politik. Ungdomar
och vuxna protesterar mot maktlöshet och överhög-
hetens sätt. I stället för att glädjas åt viljan att ta ett
demokratiskt ansvar har Socialdemokraterna i beslut
efter beslut flyttat makt uppåt och centraliserat i en
omfattning som inte skådats på decennier. Utveck-
lingen borde i stället gå åt andra hållet - mer makt till
den lokala nivån, som finns nära människor och fö-
retag.
Det finns en hel grupp med reformer som ifråga-
sätts ur både kommunalekonomisk och demokratisk
synvinkel. Ett sådant beslut är maxtaxan. Om vi tar
den kommunalekonomiska sidan först så står det
klart, också i statligt material, att kostnaderna inte
kommer att täckas fullt ut. Dessutom har fördelningen
av de ersättningar som delats ut i dagens läge chockat
de kommunala företrädarna eftersom skillnaden i
ersättningsnivåerna är så stor. Summan efter justering
blir enligt Statistiska Centralbyrån t.ex. 895 kr per
innevånare till Sollentuna kommun, 299 kr per inne-
vånare till Ödeshög i Östergötland och 276 kr per
innevånare till Torsås i Kalmar län. Båda de sist-
nämnda kommunerna är stödkommuner enligt EU:s
landsbygdsutvecklingsprogram. Eller jämför skillna-
derna i Stockholms län! I Sollentuna blir det 895 kr
och i Upplands-Bro 320 kr. Det är inte rättvist, och
det är inte bra. De familjeekonomiska rättviseaspek-
terna på detta har vi berört i ett annat sammanhang, så
dem ska jag inte ta upp i dag. Men de är lika orättvisa
och lika snedfördelande.
Kommunernas stora framtidsproblem ligger dels i
utvecklingen av den kommunala skattebasen, dels i
den stora striden för att behålla sitt nära demokratiska
inflytande och behålla kvalitet i vård, skola och om-
sorg och helst också öka den.
När det gäller att försöka förenkla och effektivise-
ra på ett kommunalt plan och samtidigt öka kvaliteten
i verksamheten finns det grupper av kommuner som
vill gå före. Arbetslösheten är en lika viktig fråga för
kommunerna som för staten. 62 000 varsel hittills i år
pekar mot att det blir en tuff vinter både för de berör-
da och för den kommunala ekonomin.
Kännedom om företag och marknader liksom om
lokala arbetsmarknader och människors förutsätt-
ningar och engagemang finns lokalt hos kommunerna
och inte i de statliga korridorerna. De människor som
sitter i lokala arbetsförmedlingsnämnder känner en
enorm frustration över att se problemen men inte få
verktygen att också göra något åt dem. Staten verkar
livrädd för de kommunala politikerna, för fackrepre-
sentanterna och för företagarna i arbetsförmedlings-
nämnderna. Släpp den lokala nivån loss - då kanske
det blir vår så småningom!
Likadant är det med de ökande sjukskrivningarna.
Rehabiliteringspengarna brukar ta slut runt sommaren
för de flesta försäkringskassor. Det är likadant för
arbetsförmedlingarna. De försök med Socsam och
Finsam som har genomförts i några kommuner har
gjort att samarbete har gett effektivisering och bättre
kvalitet för den sjuka eller arbetsskadade och faktiskt
också stora besparingar. Men Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet och till min förvåning
också Moderata samlingspartiet vägrar att ge alla
samma chans i hela landet. Man stoppar nämligen
permanentandet eller utökningen av dessa försök och
drar ned anslaget till en så liten pott att det för många
inte ens verkar lönt att börja. Varför denna skräck för
praktisk och vettig samverkan? Nu, i denna vecka,
skriver företrädare för Landstingsförbundet, Riksför-
säkringsverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Kommun-
förbundet, Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket till
regeringen och bönar och ber om en fortsättning. De
erbjuder sig att ge förslag till framtida regelverk på
området och till utformningen av dem.
Jag hoppas att regeringen och utskottsmajoriteten
ser den samlade kompetensen och samtidigt frustra-
tionen hos de här myndigheterna, som faktiskt vill
förbättra verksamheten till gagn för den enskilda
människan. Släpp prestigen och fatta ett snabbt beslut
om genomförandet! Kommunerna har en tillräckligt
tung börda ändå.
Avslutningsvis, fru talman, så dras kommuner och
landsting med stora ekonomiska problem. Det går att
lösa dem genom ökade anslag, som vi har föreslagit i
vår ekonomiskpolitiska motion, men också genom att
de ges tillåtelse att utveckla sina förslag till förenk-
lingar, förbättringar och samarbete. Stoppa dem inte,
utan ge dem chansen till glädje och gagn för sjuka
och arbetslösa t.ex.!
Kommunerna står också för en viktig demokratisk
nivå. Detta blir allt viktigare. Inskränk inte deras
demokratiska utrymme, utan ge regioner, län, lands-
ting och kommuner ökat utrymme i stället till gagn
för den demokratiska stabiliteten och utvecklingen.
Hittills i höst har en stor mängd beslut gått i fel rikt-
ning. Därför satsar vi i Centerpartiet på en annan
riksdagsmajoritet i valet nästa år. Vi har utvecklat
våra förslag och preciserat våra ökade anslag till den
kommunala sektorn, som vi till skillnad från majori-
teten har valt att inte specialdestinera just för att ge
utrymme för engagemang och entreprenörskap också
i den här sektorn - till gagn för alla.
Vi har fått ett beslut där man har avslagit detta i
och med att rambesluten fattades. Därför finns inget
yrkande på detta i betänkandet. Jag hänvisar i stället
till protokollet och till det som vi har sagt förut och
står självfallet bakom alla de förslag vi har lagt fram.
I detta yrkande vill jag bara yrka bifall till reservation
nr 1.</pre><pre>Anf.  76  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Detta gäller anslaget till kommuner-
na, men också en del frågor kring den kommunala
verksamheten och reglerna för den.
Det som bekostas och till stor del bedrivs i kom-
munal regi i dag är verksamheter som är av otroligt
stor betydelse för människor i deras vardag för att
vardagen ska fungera och för att man ska kunna kän-
na sig trygg och säker. Det gäller sjukvård när man
blir dålig, barnomsorg för pedagogisk utveckling och
för att föräldrarna ska kunna gå och jobba, skola som
ger barnen en bra framtid osv.
Detta är verksamheter som är absolut grundläg-
gande i en modern välfärdsnation. Därför är fråge-
ställningarna om hur verksamheterna bedrivs och hur
mycket pengar man avsätter till dem förstås extremt
centrala. Det handlar också om hur man fördelar
ansvarsområdena mellan individ och kommunal och
statlig nivå.
Det viktiga för att människor ska få valuta för
skattepengar är inte bara hur stora resurser man av-
sätter, utan det handlar också om att kommunen
måste välja att göra de rätta sakerna och att de saker-
na ska göras på rätt sätt. Då får man valuta för skatte-
pengarna.
Vi i Folkpartiet har inte gjort någon avgörande
annorlunda bedömning än regeringen och dess sam-
arbetspartier av hur stora anslagen till kommunerna
ska vara. Men jag vill ändå passa på att påtala att det
absolut viktigaste för inkomstsidan för kommunerna
inte är statsbidragen utan kommunernas egna skat-
teintäkter.
De beräknas under perioden 2001-2004 stiga med
54 miljarder kronor enligt den budgetproposition som
kom i höstas. Nu får man väl tyvärr gissa att siffrorna
i den inte kommer att stå sig, men likafullt är ju detta
en betydligt mer avgörande faktor för kommunernas
inkomster. År 2002, som vi nu antar budgeten för,
beräknas volymökningen bli över en procentenhet.
Samtidigt kan vi se, nu när statsbidragen har skri-
vits upp och skatteinkomsterna ökar mycket kraftigt,
att produktiviteten inte stiger på det sätt som den
gjorde tidigare. Under perioden 1991-1994 ökade
prestationerna trots att resurserna minskade, men
efter det har minskade resurser åtföljts av minskad
produktion, och ökade resurser har inte gett utslag i
lika stor ökning av prestationer som tidigare.
Detta om något visar ju vikten av förnyelse och
utveckling av verksamheten. Jag tror att man kan se
ett ganska klart samband mellan  regelverken och
attityden till förnyelse. Om var och en ska kunna få
valuta för sina skattepengar och kunna få ut den bästa
möjliga verksamheten av insatta skattepengar, måste
man visa inte bara ett annat regelverk utan en helt
annan attityd till olikhet, mångfald och till den kraft
och kompetens som finns hos de människor som
jobbar ute i vården, skolan och de andra kommunalt
styrda verksamheterna.
Det här handlar i grunden väldigt mycket om vil-
ken attityd man visar till kunskap och kompetens och
till makt för kvinnor, för i hög grad är detta en fråga
om makt, var makten ska ligga.
Per Landgren tog tidigare upp frågan om subsidia-
ritet. Vi behöver inte ta någon egen debatt om vad
som är naturliga gemenskaper i förhållande till vad
som är gemenskaper som folk väljer. Jag tror att inte
ens Per Landgren och jag har helt samma åsikt om
vad som är naturligt, för att inte tala om ifall man
skulle börja blanda in alla andra människor. Vi i
Folkpartiet talar ju om närhetsprincipen, att beslut ska
fattas så nära människor som möjligt och i de gemen-
skaper som folk väljer att skapa.
Det talas väldigt mycket om kommunalt självstyre
kontra staten, men väldigt sällan tar man in individer-
nas självstyre i den relationen. Ibland behöver man
inskränka politikernas självstyre för att kunna öka
och garantera individernas självstyre. Och ibland kan
det vara precis tvärtom, märker vi här. När kommu-
nalpolitikerna vill ge individerna självstyre, som de
statliga politikerna inte gillar att individerna får, ja, då
går man in och begränsar makten, inte för individerna
utan för kommunalpolitikerna, för att därmed garan-
tera att individerna inte ges den makt och den själv-
styrelse som deras lokala politiker vill att de ska ha.
Detta kan man alltså använda lite hur man vill för att
uppnå sina egna syften.
Jag tycker att det här är en väldigt intressant iakt-
tagelse när det gäller just jämställdhetsfrågorna, för
som jag har påtalat ganska många gånger tidigare från
denna talarstol handlar jämställdhet om just makt.
Och den kommunala verksamheten, makt och jäm-
ställdhet är frågor som hänger väldigt nära ihop, där-
för att kvinnor har mindre makt än män och kvinnor
finns på grund av de ojämställda strukturerna i sam-
hället väldigt ofta i de kommunala sektorerna med
usla arbetsvillkor och med usla löner. Det är just där
som man till varje pris vill behålla makten någon
annanstans än hos individerna.
Sedan till frågan om utjämningssystem. Det
handlar ju inte bara om att man i någon sorts allmänt
genomsnitt ska ha goda villkor, utan det handlar ock-
så om att man på varje enskilt ställe ska kunna ha
goda villkor och likvärdiga förutsättningar för att
finansiera grundläggande gemensam service. Då
behövs ett utjämningssystem. Kvaliteten på ditt eget
barns skola ska inte vara beroende av hur rika grannar
du har eller hur resurskrävande deras ungar är. Möj-
ligheten att få äldreomsorg på gamla dar ska inte vara
avhängigt av hur många av grannfamiljerna som har
flyttat någon annanstans, utan detta ska du alltid kun-
na vara garanterad. Därför behövs det ett väl funge-
rande utjämningssystem som utjämnar förutsättning-
arna med avseende på strukturellt opåverkbara fakto-
rer. Vi ska inte utjämna för skillnader i önskemål, och
vi ska inte utjämna för skillnader i kompetens.
Det här är grundläggande principer som ska gälla
för det nuvarande systemet, som har slagits fast i
mycket bred enighet här i riksdagen. Det är bara det
att så som det nuvarande systemet har kommit att
utvecklas - och det innehöll vissa brister enligt vårt
synsätt redan från början - fyller inte systemet de
krav som vi själva har satt upp för det. Därför har vi i
de borgerliga partierna  när det gäller inriktningen på
den ekonomiska politiken gemensamt sagt att sys-
temet måste omarbetas så att dessa krav verkligen
uppnås. Det är vår linje. Sedan kan vi ha olika syn-
punkter på hur det rent tekniskt ska gå till, men vi är
överens om förslaget till  inriktning på den ekono-
miska politiken och om  de grundläggande kraven på
ett sådant system.
Till sist, fru talman, skulle jag vilja ta upp några
saker till. Det handlar om synen på kommunala bolag,
synen på kommunakuter och synen på olika special-
bidrag som delas ut, inte av riksdagen enligt givna
regelverk utan av regeringen efter handslag mellan
kommunalråd och statsråd och efter olika typer av
ansökningar.
Ansökningarna är granskade framlänges och bak-
länges av revisorer och i andra  utvärderingar, och
man kommer alltid fram till samma sak. Vi har Riks-
dagens revisorers syn på den s.k. kommunakuten i
betänkandet.
Folkpartiet är motståndare till de här verksamhe-
terna. Det är vi av det enkla skälet att vi tycker att
både kommunal och statlig verksamhet ska styras
efter tre principer: spårbarhet, redlighet och renlighet.
De här bidragen och de här systemen uppfyller inte
dessa krav. Därför har vi i vårt anslag till kommuner-
na kvittat bort för dessa pengar.
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla våra re-
servationer och synpunkter som är framförda, men
jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 1.</pre><pre>Anf.  77  SONIA KARLSSON (s):
Fru talman! Våra svenska kommuner står sig väl
om vi jämför med kommuner i de flesta andra länder.
Våra kommuner har starkare självstyrelse, tar ett
större ansvar och ger som regel också sina medborga-
re en mycket bättre service. Visserligen får alla
kommuner brottas med att få en bra balans på in-
komster och utgifter, men det blir ju så med de allt
större krav som medborgarna ställer på det allmänna.
Desto viktigare är det då att den svenska ekonomin
har rejäla buffertar som kan möta konjunkturen.
Tack vare att vi har stärkt den gemensamma eko-
nomin, har vi nu reserver som vi kan använda när den
internationella konjunkturen går ned. Till skillnad
från många andra länder i Europa kan vi möta ned-
gången med en expansiv politik. Nästa år kan vi i
statens budget använda 44 miljarder kronor till nya
reformer och skattesänkningar med sikte på att öka
välfärden och rättvisan. Till och med Mats Odell
tvingades ju att i den ekonomiska debatten den 21
november erkänna att denna expansiva politik ligger
alldeles rätt i tiden.
För Sveriges kommuner är det också en fördel att
de stora underskotten i Sveriges utlandsaffärer har
vänts till rejäla överskott, och det är en fördel att
Sveriges offentliga nettoskuld gentemot utlandet nu
har omvandlats till att bli en nettoförmögenhet.
Vi socialdemokrater tror att det är just genom att
skapa trygghet och jämlika villkor som vi kan driva
utvecklingen framåt. Det är trygga människor som
vågar satsa på det nya, trygga människor som skaffar
barn, som vågar börja en utbildning och som vågar
byta arbete. Trygghet och rättvisa gör Sverige till ett
bättre land att leva i.
Vi socialdemokrater vill utveckla välfärden och
minska klyftorna i samhället, och då är det avgörande
att alltfler får arbete. Vi har nått målet att halvera den
öppna arbetslösheten. De senaste fyra åren har Sveri-
ge fått 300 000 nya jobb. Vi kommer att fortsätta att
gå vidare för att uppnå målet om 80 % sysselsätt-
ningsgrad år 2004. Målet är full sysselsättning, och vi
kommer noga att bevaka just arbetsmarknadsområdet.
Att kampen mot arbetslösheten har gett goda re-
sultat har också lett till att kommunernas kostnader
för socialbidrag fortsätter att minska. Under de tre
första kvartalen i år har minskningen varit hela 12 %
jämfört med motsvarande tid år 2000.
En bidragande orsak till minskningen är just att vi
har fått fram så många nya jobb. Inte minst kan
utomnordiska medborgare glädja sig åt att arbetslös-
heten för dem har minskat med över 10 % jämfört
med slutet av tredje kvartalet 2000.
Tack vare de senaste årens goda utveckling har ju
också, som vi tidigare sagt, kommuner och landsting
fått bättre förutsättningar genom både mer skatte-
pengar och höjda statsbidrag. Mellan 2000 och 2004
rör det sig om över 70 miljarder kronor som kommer
att tillföras.
Anslagen under budgetens utgiftsområde 25 om-
fattar ju merparten av statens utgifter för kommuner
och landsting. Riksdagen har fastställt ramen till
98 899 miljoner kronor. Även framgent fortsätter
höjningen av statsbidragen, bl.a. genom den natio-
nella handlingsplanen för vården.
Det innebär att ytterligare 9 miljarder kronor till-
förs hälso- och sjukvården under perioden 2001-2004
för att förbättra primärvård, psykiatri och äldreom-
sorg. För att få fler lärare och kuratorer och mer an-
nan personal i skolan tillförs också 1,5 miljarder
kronor under 2002. Satsningen på skolan ökas suc-
cessivt för att år 2006 uppgå till 5 miljarder kronor. I
budgetpropositionen för 2002 föreslår regeringen att
ett nytt anslag inrättas. Landstinget tillförs
1 250 000 miljoner per år under perioden 2002-2004
för att öka tillgängligheten till sjukvården.
Även om kommunsektorns ekonomi i stort ut-
vecklas positivt de närmaste åren vet vi att vissa
kommuner och landsting under en övergångsperiod
kommer att ha en del ekonomiska bekymmer. Ut-
skottet delar regeringens bedömning att det behövs
särskilda medel för att klara en omställning och nå en
ekonomi i balans i kommuner och landsting med
särskilt svåra problem.
Riksdagens revisorer har överlämnat en skrivelse,
som Lennart Hedquist nämnde i inledningen, där de
föreslår att bidrag till särskilda insatser i vissa kom-
muner och landsting successivt ska avskaffas till
2004 och dessutom att utgiftsområde 25, Allmänna
bidrag till kommuner och landsting, ska renodlas och
endast bestå av tre anslag. I reservation 1 stöder de
borgerliga partierna Riksdagens revisorers förslag
men kräver samtidigt att anslaget ska avvecklas ännu
tidigare.
Finansutskottet motsätter sig en avveckling av an-
slaget. Även framöver kommer det säkert att uppstå
behov av att vid sidan av de generella statsbidragen
och utjämningssystemen ge stöd åt kommuner som
hamnar i en särskilt svår situation. Det kan gälla
översvämningar eller andra svåra problem. Jag blir ju
lite förvånad när Lena Ek påstår att Centerpartiet
skulle vara en garant för kommuner som har problem.
Centerpartiet går ju emot det här särskilda anslaget.
Man är också emot anslaget för befolkningsminsk-
ning. Det är inget särskilt bra stöd att förlita sig på.
Utskottet delar inte revisorernas analys att det all-
varligaste problemet skulle vara att stödet riskerar att
skapa incitamentsproblem för kommunerna. Denna
risk motverkas av att en speciell utredare tillsatts för
att följa upp de överenskomna avtalen. Inte heller
delar utskottet kritiken mot att regeringen valt att
tidigarelägga 25 % av utbetalningen av det stöd som
kommundelegationen föreslog. Tidigareläggningen
ska ses som ett viktigt stöd för att göra de nödvändiga
neddragningarna på ett ansvarsfullt sätt.
Utskottet vill dock understryka betydelsen av tyd-
liga och mätbara mål för att underlätta en bedömning
av hur verksamheten fungerar. Därför är det angelä-
get att regeringen vid en lämplig tidpunkt redovisar
för riksdagen vilka resultat som uppnås med hjälp av
anslaget.
Moderaterna föreslår stora skattesänkningar, men
avigsidan blir ju att kommunerna till sist får mindre
pengar för att trygga välfärden. Även om Moderater-
na säger att de kompenserar kommunerna för skatte-
bortfallet blir nettoeffekten för kommunerna att de
förlorar ca 5 miljarder kronor. Moderaterna vill sänka
statsbidragen med 2,5 miljarder kronor, 8 miljarder
respektive 14 miljarder kronor under perioden 2002-
2004. Så gör de en helt osannolik glädjekalkyl där de
får det till att konkurrensutsättning och moderat poli-
tik skulle tjäna ihop dessa pengar.
Men moderaternas krassa verklighet finner vi t.ex.
i Stockholms läns lansting, där kreditvärderingsinsti-
tutet Standard and Poor nu sänker betyget och höjer
landstingets lånekostnader på grund av att Modera-
terna vansköter landstingets ekonomi.
Den nedskärning av statsbidragen till kommuner-
na som Moderaterna föreslår skulle göra det mycket
svårare för kommunerna att trygga välfärden - det är
den trista sanningen.
Även Folkpartiets förslag innebär en minskning
av kommunernas resurser. För det första vill Folkpar-
tiet sänka statsbidragen med 1 miljard kronor år 2002
eftersom man säger nej till det statliga stöd till om-
strukturering av kommunala bostadsföretag som
regeringen aviserat. För det andra vill man sänka
statsbidraget, med ytterligare 1 miljard kronor med
motiveringen att kommunala koncernbildningar leder
till att skatteintäkter undandras staten.
Vad gäller bostadsföretagen har regeringen endast
aviserat ett förslag och angivit en preliminär ekono-
misk ram, något som utskottet har svårt att se som ett
hållbart motiv för att dra ned på kommunernas resur-
ser.
När det gäller kommunala koncerner kan utskottet
inte dela Folkpartiets syn och anser att partiets förslag
till minskande statsbidrag är oacceptabelt. Jag måste
fråga varför Karin Pilsäter och Folkpartiet vill utdela
kollektiva bestraffningar på det här sättet. Varför vill
ni dra in 1 miljard kronor från alla, oavsett om de har
sådana här koncernbildningar eller inte? Är det för att
kommuner och kommunala bolag kan behandlas hur
som helst? Om nu några kommuner enligt Folkpartiet
har gjort fel, varför ska då alla bestraffas?
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner vad
regeringen anför om betydelsen av en långtgående
utjämning av de ekonomiska förutsättningarna för
kommuner och landsting. En bra utbildning och tryg-
ga uppväxtvillkor för alla barn och ungdomar är vik-
tiga för tillväxt och framåtskridande. Detta bör alla
kommuner kunna erbjuda sina medborgare. Men som
vi vet har landets kommuner och landsting från bör-
jan mycket olika förutsättningar att ge sina medbor-
gare en bra kommunal service. Ett kommunalt utjäm-
ningssystem är därför en förutsättning för reell själv-
styrelse också i kommuner och landsting med svag
ekonomi.
Genom den omfördelning av resurser som sker i
utjämningssystemet får alla kommuner och landsting
ekonomiska förutsättningar att tillhandahålla en lik-
värdig vård, omsorg och utbildning. För att ge fart åt
tillväxten i alla delar och för att trygga välfärden
behövs det en långtgående utjämning. Trots en ibland
ganska livlig debatt om utjämningssystemet finns det
ett brett stöd för de grundläggande principerna i det
nuvarande systemet både i den kommunala världen
och här i riksdagen. Men då undantar jag givetvis
Moderaterna.
Moderaterna framför i sju olika yrkanden att det
inomkommunala utjämningssystemet ska avskaffas,
Lennart Hedquist sade ju det redan i sin inledning.
Motiveringen varierar något, men andemeningen är
den som framförs i motion FI223 av Gunnar Hök-
mark m.fl. Jag citerar: "Vi visar i denna motion att
det inomkommunala utjämningssystemet inte bara är
grundlagsvidrigt utan också perverst tillväxtfientligt."
Den kritiken riktar inte bara udden mot Socialde-
mokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Även
Folkpartiet och Centerpartiet beskylls för grundlags-
brott. Centerpartiet anklagas dessutom för en pervers
tillväxtfientlig inställning. Enligt Moderaternas upp-
fattning måste även Lagrådet ha givit klartecken till
något så allvarligt som brott mot grundlagen. Jag
undrar: Hur reagerar Karin Pilsäter och Lena Ek på
sådana grova beskyllningar?
Till skillnad från de moderata motionärerna anser
utskottet att en avveckling av utjämningssystemet
skulle leda till oacceptabla skillnader i ekonomiska
förutsättningar mellan kommuner och landsting, och
utskottet avvisar bestämt motionärernas krav.
Sedan säger Lennart Hedquist i sin inledning: Vi
är inte emot att vi har ett skatteutjämningssystem.
Nej, ni säger nu plötsligt att ni vill ha ett statligt ut-
jämningssystem, men det ska ju finansieras. Nu är det
bara 55 kommuner som har hög skattekraft. Det är
234 kommuner som har låg skattekraft. Då är en fråga
till Lennart Hedquist: Hur ska staten finansiera de här
234 kommunerna med låg skattekraft? De med hög
skattekraft ska alltså inte behöva känna någon solida-
ritet med landet i övrigt.
Det kommunala skatteutjämningssystemet syftar
till att utjämna de kommunala förutsättningarna för
skola, äldrevård, infrastruktur och mycket annat.
Systemet ska så långt som möjligt kompensera för
strukturella skillnader och utjämna välfärdsskillna-
derna mellan kommunerna. Denna utjämning motive-
ras av rättviseskäl och nationell solidaritet.
Det hindrar inte att något som är bra kanske kan
göras ännu bättre. Därför har regeringen tillsatt en
parlamentarisk kommitté med främsta syfte att se
över om målen för kostnadsutjämningen uppnås samt
att vid behov föreslå förändringar i systemet. Kom-
mittén ska också analysera hur kommuner och lands-
ting med kraftig befolkningsminskning ska kunna
upprätthålla en verksamhet som är likvärdig med den
i andra kommuner och landsting. Även de ekonomis-
ka konsekvenserna av kraftig befolkningsökning kan
behöva analyseras och bli föremål för överväganden.
De grundläggande principerna som systemet bygger
på ska dock ligga fast, dvs. en långtgående utjämning
för strukturella kostnadsskillnader och för skillnader i
skattekraft.
Det är fortfarande alltför många kommuner som
till följd av den regionala obalansen - minskande
befolkning - har en svår ekonomisk situation. I den
regionalpolitiska propositionen föreslår regeringen ett
särskilt statsbidrag för åren 2003 och 2004 med 200
miljoner kronor per år. En del av bidraget, totalt 150
miljoner kronor per år, fördelas till de kommuner som
under det senaste decenniet haft mer än fem procents
befolkningsminskning. Detta bidrag lämnas utöver
den kompensation för befolkningsminskning som
finns i det kommunala utjämningssystemet. Samver-
kan och samarbete mellan kommuner och landsting
har också betydelse för tillväxten och utvecklingen i
kommunerna. Den andra delen av bidraget på 50
miljoner per år lämnas efter ansökan och syftar till att
främja samverkan mellan kommuner och landsting.
Det överraskar mig, som jag sade tidigare när det
gällde Centern, att Kristdemokraterna, Centern och
Folkpartiet, i reservation 6 går emot förslaget om
särskilt statsbidrag för kommuner och landsting med
befolkningsminskning. De behöver detta stöd, efter-
som de tvingas till stora omställningar på grund av
minskande befolkning. Och dessbättre finns det en
riksdagsmajoritet som är beredd att ge dem ett extra
handtag.
Jag nämnde tidigare att samverkan och samarbete
mellan kommuner och landsting också har betydelse
för tillväxten och utvecklingen i kommunerna. Många
regioners möjlighet ligger i förmågan att skapa starka
arbetsmarknads- och bostadsregioner och att skapa
tillväxt och förutsättningar för överlevnad genom
ökad samverkan i t.ex. infrastruktur- och näringslivs-
frågor. Tillsammans med det som jag nu har räknat
upp har det kommunala utjämningssystemet en avgö-
rande betydelse för att ge den kommunala självstyrel-
sen en reell innebörd. Den kommunala självstyrelsen
skulle vara mycket svagare om vi inte hade ett utjäm-
ningssystem.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till förslaget i
finansutskottets betänkande och avslag på reservatio-
nerna.</pre><pre>Anf.  78  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Först till frågan om den kommunala
koncernbildningen och skatteplaneringen, där det för
övrigt finns domstolsutslag som ligger och väntar på
om det över huvud taget är möjligt att göra på detta
sätt.
Folkpartiet har föreslagit en omläggning av regel-
verket så att man inte ska kunna ägna sig åt detta som
i dag i praktiken innebär att man skaffar sig extra
statsbidrag genom skatteplanering om man driver
vinstgivande verksamhet i kommunala bolag och
sedan fogar in underskottsverksamhet i en koncern-
bildning.
Vi har också förslag till hur detta kortsiktigt kan
lösas i avvaktan på den långsiktiga lösningen. Men av
någon anledning har detta inte kommit med i detta
betänkande. Och jag ser fram emot en sådan diskus-
sion med Sonia Karlsson vid ett annat tillfälle.
Sonia Karlsson frågade hur det känns att få sådana
grova beskyllningar från moderaterna. Jag kan säga
att jag tycker att de har fel i sak. Men hur det känns
att få sådana grova beskyllningar har jag inte ens
tänkt på. Men det kanske beror på att vi är så avtrub-
bade efter de omdömen och andra utfall som vi bru-
kar få från majoriteten för våra förslag som vi i all
blygsamhet dristar oss till att lägga fram. Sonia
Karlsson kan alltså vara alldeles lugn för våra själsliv.
Vi känner oss inte alls påhoppade av att moderaterna
ibland i detta sammanhang kanske använder ett
språkbruk som vi inte håller med om.
Sonia Karlsson kan också vara fullt förvissad om
att de fyra borgerliga partierna utifrån de riktlinjer
som finns i den gemensamma borgerliga reservatio-
nen kommer att omarbeta ett kommunalt utjämnings-
system så att det innebär att vi får ett individuellt
självstyre genom att kommunerna har likvärdiga
ekonomiska förutsättningar att ge en bra service. Men
ett sådant system får då inte vara tillväxtfientligt,
eftersom vi alla förlorar på det.</pre><pre>Anf.  79  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att Karin Pilsäter tydligt
ska informera Lena Ek om vad hon i reservationen i
det ekonomiska betänkandet gick med på. Centerpar-
tiet har i det särskilda yttrandet i vårt betänkande
framfört en helt annan inställning. Det får ni nog
ganska mycket jobb med.
När det gäller kommunala bolag och kommunala
koncerner så gav Karin Pilsäter inte några synpunkter
på varför man vill bestraffa alla kommuner. Om vissa
kommuner enligt Folkpartiet gör fel, varför vill ni då
bestraffa alla kommuner genom att sänka de generella
statsbidragen med 1 000 miljoner kronor.
Dessutom skulle jag vilja göra ett påpekande. Om
man tittar på de rättsliga förarbetena i regeringsfor-
men när det gäller kommunal kärnverksamhet är det
den frivilliga verksamheten som är kärnan i självbe-
stämmanderätten i kommunerna, och dit hör kommu-
nal näringsverksamhet, energidistribution, hamnar,
bostadsföretag. Det är alltså där som självbestäm-
mandet ligger. Och det vill Karin Pilsäter angripa.</pre><pre>Anf.  80  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Sonia Karlsson gjorde här en mycket
bra och levande illustration till att det kanske inte är
så meningsfullt att föra sådana här debatter. Vårt
förslag till hur detta ska gå till har av någon anledning
hamnat i något annat betänkande. Men vi vill inte
göra en minskning på ett sådant sätt att det drabbar
kommunerna generellt och lika mycket för alla. Men
det finns inget annat konto att ta det ifrån än det gene-
rella statsbidraget. Det behöver inte falla ut på ett
sådant sätt, utan det ska vara en kompensation för att
man i praktiken tillskansar sig extra statsbidrag ge-
nom att man kvittar underskott mot överskott.
För övrigt tror jag säkert att Sonia Karlssons ut-
talanden här om att Centern inte skulle veta vad man
gör också är en bra illustration till att socialdemokra-
terna vill samla makten till staten. Socialdemokrater-
nas representant här tror inte ens att de andra partier-
nas representanter här i riksdagen vet vad de gör när
de skriver sina förslag. Det är klart att misstron då
måste vara total mot att vanliga människor ska kunna
veta vad de gör. Men vi har en helt annan attityd. Vi
tror att människor kan bestämma mer själva.
Sonia Karlsson kan vara alldeles lugn. Både Lena
Ek och jag är fullständigt medvetna om vilka förslag
vi skriver på. Och vårt förslag i den gemensamma
reservationen när det gäller den kommunala utjäm-
ningen, som ni har ägnat så stor tid åt att lösryckt
diskutera i halva bisatser men tydligen aldrig har
lyckats läsa hela meningen, går ut på att vi ska ha ett
väl fungerande utjämningssystem.</pre><pre>Anf.  81  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Karin Pilsäter, jag läser både era mo-
tioner och reservationer, så jag har en klar bild av vad
ni menar. Det är väl lite mer allvarligt att Folkpartiet
utan att ha klara förslag vill dra in 1 000 miljoner
kronor från kommunerna och utpekar alla och inte
väntar och lägger fram t.ex. ett särskilt lagförslag.
Eftersom Folkpartiet inte vill att det ska finnas
kommunala bolag talade jag om att det är där som
den kommunala självstyrelsen särskilt finns, att
kommunerna har självbestämmanderätt när det gäller
om de vill ha kommunala bolag eller inte. Det är den
kommunala självstyrelsen som man kan se i förarbe-
tena i regeringsformen.
Er reservation i det ekonomiska betänkandet in-
nebär att ni för att få bort det som ni kallar margina-
leffekter vill sänka kompensationsnivån. Tidigare har
Centern inte alls velat det.</pre><pre>Anf.  82  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Det är nu inte tid för att gå in på en
teknisk diskussion om utjämningssystemet med Sonia
Karlsson. Men tillåt mig ändå att säga att vi under
perioden 1993-1996 hade ett statligt finansierat ut-
jämningssystem. Innebörden av detta var att man
använder de statliga bidragen till utjämningsbidrag.
Ett modifierat sådant system skulle kunna fungera väl
även fr.o.m. att en ny riksdagsmajoritet har skapats.
Det är en självklarhet att man ska ha en skatte-
krafts- och kostnadsutjämning. Men det är ingalunda
en självklarhet - jag menar också att det är ett grund-
lagsbrott om man ser till grundlagens lydelse - att
man låter kommunala medel från en kommun bekosta
verksamhet i en annan kommun.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Sonia Karlsson:
Vilka skäl finns det för att kalla en skatt för en kom-
munalskatt om pengarna inte går till den egna kom-
munen? Då är det väl lika bra att man övergår till att
kalla den för en statskommunal skatt, eftersom det är
en skatt som tas in, samlas ihop och läggs i en påse
för alla kommuner och sedan delas ut. Men då har
kommunalskatten förlorat sin betydelse.
Det är där vi sätter gränsen. Vi menar att den
kommunala beskattningsrätten har sin legitimitet
utifrån att medborgarna vet att det här ska gå till den
egna kommunen. Sedan är det en helt annan sak att
kommuner med en för sina uppgifter otillräcklig
skattekraft måste ha bidrag så att de på en likvärdig
bas kan bedriva sin verksamhet. Det ska då finansie-
ras av statligt uppburen skatt.
Jag skulle vilja att Sonia Karlsson utvecklade sitt
resonemang om varför hon med sitt system över hu-
vud taget vill ha något som kallas för kommunalskatt.</pre><pre>Anf.  83  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det är väl inte riktigt jag som blir
svaret skyldig. Vad vi konstaterar här är att vi har ett
kommunalt statsbidrags- och utjämningssystem som
gäller sedan år 1996 och  som det finns en stor majo-
ritet för - faktiskt i denna kammare. Men moderater-
na har i det här betänkandet sju yrkanden där man vill
avskaffa det kommunala utjämningssystemet.
Det här systemet är inte grundlagstridigt. Lagrå-
det, Regeringsrätten och andra har konstaterat att det i
stället är fullt förenligt med grundlagen.
Det förvånar mig att Lennart Hedquist inte har
någon fundering här. Det finns ju 289 kommuner i
vårt land. 55 av dessa kommuner har hög skattekraft,
medan 234 har låg skattekraft. Är resonemanget då så
riktigt när det gäller de kommuner som har hög skat-
tekraft, t.ex. att Danderyd ska ha kvar sina 180 %
alldeles för sig själv - alltså ingen fördelning?
Det kunde vara intressant att vända på det hela
och säga att vi inte skattar där vi bor, utan att vi be-
talar skatt där vi jobbar. Det tror jag skulle innebära
att Danderyd inte alls var en så välmående kommun
som i dag är fallet eftersom flertalet av dem som bor i
Danderyd inte intjänar sina inkomster i Danderyds
kommun utan arbetar i andra delar av Stockholms
kommun och Stockholms län.
Det går alltså inte att bara binda in det här i den
lilla kommunen och säga: Det här är vårt och ska inte
gå till någon annan. I stället är det fråga om en solida-
risk fördelning av skattekraften över hela landet. Alla
kommuner får en genomsnittsskattekraft för hela
landet. Danderyd får t.o.m. lite mer eftersom man får
tillgodoräkna sig lite grann genom sin högre skatte-
kraft. Det är alltså en ganska rättvis fördelning.</pre><pre>Anf.  84  LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Min uppfattning är att man förvisso
kan diskutera exakt hur den kommunala skattebasen
ska se ut. Det man däremot tar upp i en kommun som
kommunal skatt ska, menar jag med bestämdhet,
stanna i den kommunen. Sedan har man ett utjäm-
ningssystem, statligt finansierat, där staten använder
sina resurser till att utjämna skattekraft och kostnader.
Det är inte särskilt märkligt att man vill utforma ett
sådant system, särskilt mot bakgrund av grundlagens
lydelse.
Sonia Karlsson menar att en majoritet i riksdagens
konstitutionsutskott kan tolka grundlagen här eller att
Lagrådet skulle ha gjort det. Men Lagrådet har hänvi-
sat till en s.k. konstitutionell praxis - dvs. att man i
praktiken har gått ifrån denna lydelse därför att det är
uppenbart att man inte bryter mot grundlagen. Men
det är otvetydigt så att grundlagen är formulerad på
ett sådant sätt att ett inomkommunalt utjämningssys-
tem strider mot grundlagens lydelse. Om detta råder
det enighet bland grundlagsexperterna.</pre><pre>Anf.  85  SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Lennart Hedquist, nuvarande utjäm-
ningssystem, som innebär att vissa kommuner får
bidrag och andra betalar en avgift, strider inte mot
grundlagen. Detta var uppe i Regeringsrätten i maj
förra året, och det konstaterades att det inte strider
mot grundlagen.
Hur många gånger Lennart Hedquist än försöker
upprepa detta mantra blir det inte mer rätt för det.</pre><pre>Anf.  86  SIV HOLMA (v):
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i
betänkandet samt avslag på samtliga motioner.
I mitt anförande ska jag tala om kommunsektorns
ekonomiska situation och om förslagen kring utgifts-
områdena samt, om tiden medger, kommentera en del
av motionerna.
Jag instämmer i mycket av det som Sonia Karls-
son sade i sitt anförande - och då mycket vad gäller
de borgerliga synpunkterna.
Landstingsförbundet skriver i ett pressmeddelande
från den 12 december att landstingen satsar men får
svårt att nå balans i ekonomin. Man menar att de
tillskott som tillförts fr.o.m. i år i princip täcker de
indragningar som gjordes under 1990-talet. Samtidigt
menar man att de satsningar som vi i riksdagsmajori-
teten gör när det gäller tillgänglighet och minskade
väntetider leder till ökade kostnader.
Landstingens underskott växer efter år 2002. En
intressant upplysning är att Stockholm och Region
Skåne i huvudsak står för landstingssektorns samlade
underskott på 3 miljarder år 2001.
När det gäller kommunerna redovisar Kommun-
förbundet i sin rapport om kommunernas ekonomiska
läge från oktober i år att kommunerna som helhet
visar på ett positivt resultat på ca 5 miljarder åren
2000 och 2001. Däremot försämras resultatet år 2002,
för att åren 2003 och 2004 bli negativt.
Drygt två tredjedelar av kommunerna bedömer att
de kommer att klara balanskravet år 2002. Ett åttiotal
kommuner har fortfarande problem. Kommunförbun-
det befarar att en kraftig försvagning av kommuner-
nas ekonomi är på väg fr.o.m. år 2002. En svagare
konjunktur ger sämre skatteintäkter. Flera statliga
reformer sätter en tydlig profil på kostnadsutveck-
lingen - maxtaxor inom barn- och äldreomsorg och
riktade statsbidrag för att öka personaltätheten i sko-
lan. I övrigt beror kostnadsökningarna på befolk-
ningsutvecklingen.
Den ekonomiska bild som Landstings- och Kom-
munförbunden ger stärker Vänsterpartiets uppfattning
att de s.k. kommunpengar på 2-3 miljarder år 2002
som finansministern aviserade på den socialdemo-
kratiska kongressen i november behöver förstärkas
och att förstärkningen behövs även efter år 2002.
Vänsterpartiet tycker att regeringens förslag till
förstärkning är bra och att detta skulle kunna utfor-
mas genom statsbidrag eller skattekreditering eller via
kommunkontosystemet. Efter år 2002 skulle förstärk-
ningen kunna fortsätta när staten år 2003 tar över
kommunkontosystemet.
Fru talman! Den avgörande faktorn för kommu-
nernas ekonomi är att det skapas förutsättningar för
full sysselsättning. Som bekant motsvarar skattein-
täkterna två tredjedelar av kommunsektorns inkoms-
ter. Det stärker motiven till att intensifiera åtgärderna
för att uppnå delmålet om en sysselsättningsgrad på
80 % år 2004. Man beräknar att det i dag saknas ca
100 000 arbetstillfällen för att det målet ska kunna
infrias. Vi har inte råd att få en fallande sysselsätt-
ning, inte ens under en kortare period.
Utmaningarna är stora i en tid när varslen duggar.
Vi vill, som vi tidigare uttryckt, ha en handlingsbe-
redskap för att öka antalet arbetstillfällen när kon-
junkturen mattas av.
När det gäller kommunsektorn vore ett sätt att
rikta ett rekryteringsstöd till vården och omsorgen -
verksamheter som också kommunförbunden anser
behöver uppmärksammas.
Ett sätt att stabilisera kommunsektorns ekonomis-
ka utrymme skulle kunna vara att justera statsbidra-
gen efter pris- och löneutvecklingen. Med den stora
andel av kommunernas kostnader som går direkt till
löner är det kanske den mest logiska lösningen -
särskilt som vi vill höja lönenivåerna i kvinnodomi-
nerade yrkesgrupper. Frågan är inte minst viktig ur ett
feministiskt perspektiv. De ekonomiska begränsning-
arna av den gemensamma sektorn är ett dubbelt slag
mot kvinnors ekonomiska ställning. Dels är det fram-
för allt kvinnors arbetsmiljö och möjligheter till löne-
ökningar som försämras. Dels försvåras alla kvinnors
möjligheter att förvärvsarbeta.
Fru talman! Det är mycket bra att staten tar över
ansvaret för kommunkontosystemet år 2003. Äntli-
gen! tycker nog hela Kommunsverige. Ett förslag på
hur det ska gå till aviseras komma under våren 2002.
Vänsterpartiet driver på för att växlingen mot de
generella statsbidragen ska ske på ett för kommun-
sektorn acceptabelt sätt.
Förstärkningarna under 2002 på utgiftsområde 25
har en tydlig vårdprofil, och där uppmärksammas de
kommunalekonomiska problem som befolknings-
minskningen bidrar till. Förslagen är ett resultat av
samarbetet mellan s, v och mp. Kommunsektorn
förstärks för 2002 med 1 250 miljoner kronor för att
landstingen ska kunna förbättra tillgängligheten till
behandlingar inom sjukvården. 400 miljoner från
Dagmarpengarna överförs till det generella statsbi-
draget. De nya vårdmiljarderna fortsätter att ticka ut
med ytterligare 1 000 miljoner nästa år. För att före-
bygga hiv/aids betalas 84 miljoner, och vi driver på
att de pengarna ska fortsätta att betalas även efter
2002.
Vi gör mindre men viktiga förändringar i utjäm-
ningssystemet som rör befolkningsminskning och
hälso- och sjukvård. 150 miljoner kronor går till
landstingen med minskande befolkning. 450 miljoner
kronor går till kommuner för att kompensera dem
som har höga kostnader för verksamheter enligt lag
om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Pengar tillskjuts för att initiera en bättre samverkan
mellan kommuner och landsting med stor befolk-
ningsminskning. För perioden 2002-2004 finns det
125 miljoner för att förbättra och utveckla olika for-
mer av samverkan mellan kommuner men också
mellan kommuner och landsting.
Några ord om utjämningssystemet. I en gemen-
sam reservation från Kristdemokraterna, Centern och
Folkpartiet säger man nej till bidrag till kommuner
och landsting med befolkningsminskning. I stället vill
man ändra utjämningssystemet så att större hänsyn
tas till effekterna av befolkningsminskningen. Det är
en intressant tanke mot bakgrund av att dessa partier
har så olika syn på utjämningssystemet. Kristdemo-
kraterna vill avskaffa systemet, Folkpartiet vill göra
en radikal förenkling av systemet. Den fulla konsek-
vensen av ställningstagandet i reservationen blir att
omfördelningen ökar från inflyttnings- till utflytt-
ningskommunerna. Det finns en uppenbar risk för att
det bara blir en läpparnas bekännelse.
Samtidigt är det också intressant att granska hur
dessa partier tillsammans med Moderaterna ser på
resurserna till kommunsektorn. Moderaternas, Folk-
partiets och Centerns förslag innebär att resurserna
till kommunsektorn som helhet minskar. Kristdemo-
kraterna säger sig vilja öka resurserna till kommun-
sektorn. Det gör de genom att omfördela pengar till
kommunsektorn bl.a. med att införa ytterligare ka-
rensdagar i sjukförsäkringen och försämringar i a-
kassan. Kristdemokraterna vill liksom de andra bor-
gerliga partierna dra ned kraftigt på arbetsmarknads-
politiken. Det leder till att man ökar belastningen på
kommunernas sociala kostnader. Så sammantaget är
också kristdemokratisk politik en förlustaffär för
kommunerna.
Moderaterna ondgör sig över det tillväxtfientliga
utjämningssystemet, eftersom de rika kommunerna
måste dela med sig till de fattiga. Egentligen borde
man ondgöra sig över att det finns så stora klasskill-
nader mellan fattiga och rika delar av landet. Stora
generella skattesänkningar fungerar inte. De minskar
inte klasskillnaderna, snarare tvärtom. Med moderat
skattesänkarpolitik kommer både klass- och
könsklyftorna och de regionala klyftorna att växa till
stora gap. Att sänka fastighetsskatten, skatter för de
välbeställda och andra skatter gynnar bara dem som
redan har det bäst i samhället. Män betalar 80 % av
statsskatten, skatter som finansierar vår välfärd. Den
generella välfärden innebär att det obetalda arbete
som kvinnor stått för hemma har omvandlats till ett
betalt arbete i kommuner och landsting.
Det är den viktigaste orsaken, tillsammans med
ambitionen att skapa förutsättningar för full syssel-
sättning, till att Sverige har en av världens högsta
kvinnliga förvärvsfrekvenser. Moderat skattesänkar-
politik gynnar de högavlönade männen och skapar
inte fler arbetstillfällen utan tvärtom bara leder till ett
ekonomiskt mer ojämlikt och ojämställt samhälle.
I detta betänkande talar både Folkpartiet och
Centerpartiet om att det skulle finnas en s.k. pompe-
ripossaeffekt i utjämningssystemet, Folkpartiet i en
reservation och Centerpartiet i ett särskilt yttrande.
Samma resonemang fanns i den gemensamma bor-
gerliga reservationen i betänkande FiU1 - att pompe-
ripossaeffekten måste avskaffas. Till saken hör att
riksdagen i november förra året fattade beslut om att
justera inkomstutjämningen så att dessa effekter -
som för övrigt mest funnits i teorin - elimineras.
Sådana finns inte i gällande inkomstutjämningssys-
tem. Det skulle vara mycket intressant att få höra om
det finns någon av de borgerliga företrädarna som kan
ge ett enda konkret exempel på en kommun som har
blivit utsatt för pomperipossaeffekten.
Avslutningsvis några funderingar kring de bor-
gerliga partimotionerna. Kristdemokraterna motione-
rar och reserverar sig i fråga om det kommunala
självstyret. Man skriver att maktfördelningen mellan
stat och kommun bör styras av subsidiaritetsprinci-
pen. Statens roll ska vara stödjande. Specialdestinera-
de statsbidrag är brott mot det kommunala självstyret.
Då kan man fråga sig: Hur är det med principfasthe-
ten? Ni är emot maxtaxa inom barnomsorgen men
inte emot maxtaxa och förbehållsbelopp i äldreom-
sorgen. Ni säger nej till statsbidrag på 400 miljoner
kronor 2003 och 2004 till kommuner och landsting
med stor befolkningsminskning med motivering att
det ska regleras i kostnadsutjämningssystemet, som ni
egentligen vill avskaffa på grund av andra saker. Ni
säger nej till kommunala bolag. Är inte det upp till
kommunen själv att få avgöra? Ni säger nej till kom-
munala bolag men ja till privata vårdbolag, och helst
ska de bli fler.
Tack för ordet.</pre><pre>Anf.  87  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag vill i all korthet yrka bifall till
förslaget och avslag på samtliga reservationer. Det
här är ett förslag som Miljöpartiet ställer sig bakom.
Vi tycker att det är riktigt, och jag vill inte förlänga
debatten mer än så.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)</pre><pre>10 §  Statsskuldsräntor m.m.</pre><pre>Föredrogs
finansutskottets betänkande 2001/02:FiU4
Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. (prop.
2001/02:1 delvis).</pre><pre>Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re önskade ordet.
(Beslut fattades under 12 §.)</pre><pre>11 §  Avgiften till Europeiska gemenskapen</pre><pre>Föredrogs
finansutskottets betänkande 2001/02:FiU5
Utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska gemen-
skapen (prop. 2001/02:1 delvis).</pre><pre>Anf.  88  GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Det finns visserligen ingen exakt tid
uppsatt för mitt anförande i dag, men jag tänkte tala
mycket kort och dessutom pruta på alla andra anfö-
randen som ska hållas i den här debatten.
Jag vill med mitt inlägg bara understryka en sak
som vi från vår sida tycker är viktig. Sverige måste
driva en process där man reformerar jordbrukspoliti-
ken och regionalpolitiken. Sverige måste inom Euro-
peiska unionen se till att skattebetalarnas pengar från
de olika länderna används effektivt och väl. Det här
är någonting som man inte kan nöja sig med att bara
blicka tillbaka på, utan det måste vara en avgörande
och viktig politisk uppgift för en svensk regering att
driva denna fråga.
Vi vet att jordbrukssubventionerna är en domine-
rande del av EU:s budget. Det är viktigt att se till att
man får en reform inom detta område, på samma sätt
som det är viktigt att se till att unionen koncentrerar
sig på sina viktigaste uppgifter.
Vi vill med vårt yrkande i reservationen i detta
betänkande understryka detta och se till att riksdagen
gör ett tillkännagivande till regeringen med detta
innehåll.
Med tanke på att vi kommer att ha ett antal vote-
ringar med anledning av finansutskottets betänkanden
under denna eftermiddag nöjer jag mig nu med att
bara konstatera att vi självfallet står bakom denna
reservation, men jag yrkar inte nu bifall till den.</pre><pre>Anf.  89  TOMMY WAIDELICH (s):
Fru talman! I den motion som moderaterna bygger
sin argumentation på, motion U303, kräver man i
första hand ett tillkännagivande om att EU:s budget-
tak ska ligga fast. Den här motionen och det som
Gunnar Hökmark ger uttryck för här innebär egentli-
gen en politik som slår in öppna dörrar.
Av budgetpropositionen framgår det att budgetta-
ket ligger fast. Riksdagen godkände så sent som i
mars ett beslut från EU:s ministerråd med detta be-
sked. Det finns därför ingen anledning att nu göra
något tillkännagivande med samma innebörd.
Finansutskottet har också vid flera tillfällen beto-
nat att det är angeläget för Sverige att gemenskaps-
medel används på ett korrekt sätt. I målen för EU:s
budgetpolitik, som riksdagen har godkänt, sägs dess-
utom att Sverige ska verka för en förbättrad budget-
disciplin vid användningen av EU:s budgetmedel.
Men denna korta motivering yrkar jag bifall till
utskottets förslag.</pre><pre>Anf.  90  GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Mycket kort vill jag säga följande:
Det är inte att slå in öppna dörrar. Tommy Waidelich
kan mycket väl erinra sig att det bl.a. under det
svenska ordförandeskapet inte skedde så mycket när
det gäller reformeringen av jordbrukspolitiken och
regionalpolitiken.
För kunna att se till att vi får en effektiv hantering
av skattebetalarnas pengar är det viktigt att man går
på djupet i budgetarbetet. Regeringen har ju faktiskt
visat att den behöver det tillkännagivandet. Man har
inte drivit denna fråga, utan man har låtit den vara
vilande under det gångna året. Så ska det inte vara,
och det är därför som vi vill ha detta tillkännagivan-
de.</pre><pre>Anf.  91  TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt att det finns mer som
kan göras när det gäller jordbrukspolitiken. Jag vet
också att svenska representanter driver den frågan i
ministerrådets budgetförhandlingar. Som f.d. Europa-
parlamentariker kan jag också vittna om att de svens-
ka europaparlamentarikerna driver detta i Europa-
parlamentets budgetarbete.
Visserligen har vi ännu inte nått framgång, men vi
är överens om att budgetpolitiken och framför allt
jordbrukspolitiken måste reformeras.</pre><pre>Anf.  92  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Det må vara hänt att det formellt kan-
ske är som att slå in öppna dörrar att yrka på detta
tillkännagivande. Men i praktiken ska framför allt
världens fattiga, men också de svenska konsumenter-
na, vara väldigt glada över att det inte bara är forma-
liteter som gäller. Det handlar också om att verkligen
driva på.
Med tanke på den kritik som Gunnar Hökmark
nyss framförde mot regeringens agerande under ord-
förandeskapet vill jag bara säga att moderaterna är
varmt välkomna till möten på gator och torg och vara
med och driva opinionsbildning, där vi folkpartister
alltför sällan får sällskap av moderaterna, för att av-
reglera jordbruket och visa en riktig solidaritet med
människor i tredje världen och med konsumenterna
här hemma.
Lämna formaliteterna, men se till att vara med och
arbeta i praktiken för att ändra på dessa vansinniga
förutsättningar!</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)</pre><pre>12 §  Beslut om utskottsbetänkanden som slut-
debatterats vid dagens sammanträde</pre><pre>UU2 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
Punkt 2 (Biståndsramen och enprocentsmålet)
1. utskottet
2. res. 1 (kd)
3. res. 2 (fp)
Förberedande votering:
Kammaren biträdde res. 1 med acklamation.
Huvudvotering:
231 för utskottet
35 för res. 1
29 avstod
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  113 s, 53 m, 36 v, 15 c, 1 fp, 12 mp, 1 -
För res. 1:     35 kd
Avstod: 17 m, 11 fp, 1 -
Frånvarande:    18 s, 11 m, 7 v, 7 kd, 3 c, 4 fp, 4 mp
Henrik S Järrel (m) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha avstått från att rösta.</pre><pre>Punkt 7 (Koncentration av biståndet till Afrika och
utformningen av biståndet i u-landsmiljö)
1. utskottet
2. res. 3 (m)
Votering:
224 för utskottet
74 för res. 3
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 36 v, 34 kd, 15 c, 12 fp, 12 mp,
1 -
För res. 3:     71 m, 2 kd, 1 -
Frånvarande:    17 s, 10 m, 7 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 4 mp</pre><pre>Punkt 12 (Formerna för bistånd till totalitära stater)
1. utskottet
2. res. 6 (c, fp)
Votering:
269 för utskottet
28 för res. 6
2 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 71 m, 36 v, 35 kd, 12 mp, 1 -
För res. 6:     15 c, 12 fp, 1 -
Avstod: 2 kd
Frånvarande:    17 s, 10 m, 7 v, 5 kd, 3 c, 4 fp, 4 mp</pre><pre>Punkt 59 (EU:s biståndspolitik)
1. utskottet
2. res. 9 (v, mp)
Votering:
252 för utskottet
47 för res. 9
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 71 m, 1 v, 37 kd, 15 c, 12 fp, 2 -
För res. 9:     35 v, 12 mp
Frånvarande:    17 s, 10 m, 7 v, 5 kd, 3 c, 4 fp, 4 mp</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>FiU2 Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och fi-
nansförvaltning
Punkt 1 (Anslagen för 2002 inom utgiftsområde 2)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (c)
4. res. 3 (fp)
Förberedande votering 1:
15 för res. 2
12 för res. 3
272 avstod
50 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 2:
71 för res. 1
15 för res. 2
213 avstod
50 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
164 för utskottet
73 för res. 1
64 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  112 s, 36 v, 2 kd, 14 mp
För res. 1:     71 m, 2 -
Avstod: 2 s, 35 kd, 15 c, 12 fp
Frånvarande:    17 s, 10 m, 7 v, 5 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp</pre><pre>Punkt 8 (Finansinspektionens finansiering)
1. utskottet
2. res. 4 (kd)
Votering:
262 för utskottet
38 för res. 4
1 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 70 m, 36 v, 15 c, 11 fp, 14 mp,
2 -
För res. 4:     37 kd, 1 fp
Avstod: 1 m
Frånvarande:    17 s, 10 m, 7 v, 5 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>FiU3 Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till
kommuner
Punkt 1 (Riksdagens revisorers förslag om statens
stöd till kommuner med ekonomiska problem)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, c, fp)
Votering:
163 för utskottet
135 för res. 1
3 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 34 v, 1 fp, 14 mp
För res. 1:     71 m, 37 kd, 15 c, 10 fp, 2 -
Avstod: 2 v, 1 fp
Frånvarande:    17 s, 10 m, 7 v, 5 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp</pre><pre>Punkt 4 (Utjämningssystemet)
1. utskottet
2. res. 3 (m)
Votering:
179 för utskottet
73 för res. 3
49 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 36 v, 15 c, 14 mp
För res. 3:     71 m, 2 -
Avstod: 37 kd, 12 fp
Frånvarande:    17 s, 10 m, 7 v, 5 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp</pre><pre>Punkt 7 (Kommunalt självstyre)
1. utskottet
2. res. 9 (kd)
Votering:
261 för utskottet
39 för res. 9
1 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 70 m, 36 v, 14 c, 11 fp, 14 mp,
2 -
För res. 9:     1 m, 37 kd, 1 c
Avstod: 1 fp
Frånvarande:    17 s, 10 m, 7 v, 5 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>FiU4 Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m.
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>FiU5 Utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska
gemenskapen
Kammaren biföll utskottets förslag.
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 16.25 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 16.35 för
att finansutskottet skulle beredas möjlighet att sam-
manträda.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 16.35.</pre><pre>13 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Propositioner
2001/02:74 Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet
2001/02:81 Vissa arbetsskadefrågor m.m.</pre><pre>Motioner
med anledning av prop. 2001/02:58 Allmännyttiga
bostadsföretag
2001/02:Bo11 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
2001/02:Bo12 av Ola Rask (s)
2001/02:Bo13 av Yvonne Ångström och Karin Pil-
säter (fp)
2001/02:Bo14 av Rigmor Stenmark m.fl. (c)
2001/02:Bo15 av Inger Lundberg (s)
2001/02:Bo16 av Carl Fredrik Graf (m)
2001/02:Bo17 av Knut Billing m.fl. (m)
2001/02:Bo18 av Bo Lundgren m.fl. (m)
2001/02:Bo19 av Ulla-Britt Hagström m.fl. (kd)
2001/02:Bo20 av Helena Hillar Rosenqvist m.fl. (mp)</pre><pre>med anledning av prop. 2001/02:59 Hets mot folk-
grupp, m.m.
2001/02:K26 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
2001/02:K27 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)
2001/02:K28 av Anna Kinberg m.fl. (m)
2001/02:K29 av Per Unckel m.fl. (m)</pre><pre>med anledning av prop. 2001/02:62 Kooperativ hy-
resrätt
2001/02:Bo21 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
2001/02:Bo22 av Yvonne Ångström och Karin Pil-
säter (fp)
2001/02:Bo23 av Rigmor Stenmark m.fl. (c)
2001/02:Bo24 av Knut Billing m.fl. (m)
2001/02:Bo25 av Annelie Enochson m.fl. (kd)</pre><pre>med anledning av förs. 2001/02:RR10 Riksdagens
revisorers förslag angående Lantmäteriet
2001/02:Bo26 av Annelie Enochson m.fl. (kd)</pre><pre>Finansutskottets betänkande
2001/02:FiU10 Statsbudget för budgetåret 2002</pre><pre>14 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 14 december</pre><pre>2001/02:422 av Caroline Hagström (kd) till social-
minister Lars Engqvist
Antibiotikaresistens
2001/02:423 av Lena Olsson (v) till socialminister
Lars Engqvist
Konkurrenssättningen inom äldreomsorgen
2001/02:424 av Carina Hägg (s) till utrikesminister
Anna Lindh
Spridningen av hiv och aids
2001/02:425 av Sten Tolgfors (m) till utrikesminister
Anna Lindh
EU:s bistånd
2001/02:426 av Inger Lundberg (s) till utrikesminis-
ter Anna Lindh
Mellanöstern
2001/02:427 av Catharina Hagen (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Pomperipossaskatt för entreprenörer
2001/02:428 av Marina Pettersson (s) till statsrådet
Ingela Thalén
Tillfällig föräldrapeng
2001/02:429 av Jan Backman (m) till näringsminister
Björn Rosengren
Rederistödet i Öresund
2001/02:430 av Ragnwi Marcelind (kd) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Myggplågan vid nedre Dalälven</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 15 januari 2002.</pre><pre>15 §  Anmälan om skriftligt svar på fråga</pre><pre>Anmäldes att skriftligt svar på följande fråga in-
kommit</pre><pre>den 14 december</pre><pre>2001/02:381 av Kenneth Lantz (kd) till statsrådet
Mona Sahlin
Exit Skåne</pre><pre>Svaret redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 15 januari 2002.</pre><pre>16 §  Kammaren åtskildes kl. 16.37.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 §
anf. 9 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 54 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 75
(delvis)
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 91
och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.</pre>