Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2001/02:41

Onsdagen den 5 december

Kl. 09.00 - 17.49

---

19.00 - 22.07

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

--------------------------------------------------------------------

1 § Val av ställföreträdande ombudsman vid
JO-ämbetet

Följande skrivelse hade inkommit:

Till riksdagen
Konstitutionsutskottet har berett frågan om val av
ställföreträdande ombudsman vid JO-ämbetet.
Konstitutionsutskottet föreslår enhälligt att riks-
dagen för en tid av två år till ställföreträdande om-
budsman omväljer f.d. justitieombudsmannen Gunnel
Norell Söderblom.
Stockholm den 29 november 2001
På konstitutionsutskottets vägnar
Göran Magnusson

Konstitutionsutskottet hade enhälligt föreslagit att
f.d. justitieombudsmannen Gunnel Norell Söderblom
skulle omväljas till ställföreträdande ombudsman vid
JO-ämbetet för tiden den 1 januari 2002-31 december
2004.

Kammaren biföll konstitutionsutskottets förslag
och utsåg därmed för tiden 1 januari 2002-
31 december 2004 till

ställföreträdande ombudsman vid JO-ämbetet
Gunnel Norell Söderblom

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 29 november.

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets
betänkande 2001/02:KUU1
Konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU11
Socialutskottets betänkanden 2001/02:SoU1 och
SoU4

4 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats den 4 december

FiU7 AP-fondernas verksamhet 2000
Punkt 2 (Buffertfondernas kapital)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
263 för utskottet
35 för res. 1
2 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 68 m, 38 kd, 16 c, 14 fp, 11 mp,
1 -
För res. 1: 35 v
Avstod: 2 mp
Frånvarande: 16 s, 13 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 2 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 3 (Effekter av AP-fondernas nya placerings-
regler)
Utskottets förslag till beslut med godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 2 (kd, m)
Votering:
182 för utskottet
117 för res. 2
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag med godkännande
av utskottets motivering.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 35 v, 17 c, 4 fp, 13 mp
För res. 2: 68 m, 38 kd, 10 fp, 1 -
Frånvarande: 18 s, 13 m, 8 v, 4 kd, 1 c, 2 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 6 (Etiska regler vid statligt ägande)
1. utskottet
2. res. 4 (v)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

5 § Anslag inom socialförsäkringsområdet
samt vissa socialförsäkringsfrågor

Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande 2001/02:SfU1
Anslag inom socialförsäkringsområdet (utgiftsområde
10) (prop. 2001/02:1 delvis)
och
socialförsäkringsutskottets betänkande 2001/02:SfU5
Vissa socialförsäkringsfrågor (prop. 2001/02:9 del-
vis).

Anf. 1 MARGIT GENNSER (m):
Fru talman! Socialförsäkring är ett vitt begrepp.
Hit hör sjukpenningförsäkring, men också aktivitet-
sersättningar, förtidspensioner, arbetsskadeförsäkring,
föräldraförsäkring och ålderspensioner. När jag i dag
använder begreppet socialförsäkring använder jag det
i inskränkt betydelse, som en synonym till sjukförsäk-
ringen och andra socialförsäkringssystem som ryms
inom utgiftsområde 10 Ersättning vid sjukdom och
handikapp.
De socialförsäkringssystem som behandlas under
denna huvudtitel har en lång historia. De har sitt ur-
sprung inom folkrörelserna.
Min uppfattning är att det har funnits en gemen-
sam värdegrund på vilken socialförsäkringarna har
vuxit fram. Det har varit arbetslinjen, eller som de
som har en mer borgerlig läggning har uppfattat det
som - eller kallat för - hjälp till självhjälp, som har
varit drivkraften bakom socialfösäkringarna.
Vad innebär detta? Jo, att människor som på
grund av sjukdom, inte minst svårare sjukdomar och
individualitet, inte kan arbeta ska få stöd, allrahelst ett
stöd så att de kan komma tillbaka till ett fullt och
produktivt liv, men om inte det går ska de ges skydd
så att de inte far illa.
Men dessa preciseringar räcker inte. När vi är
friska och kan fullfölja våra livsprojekt uppnår många
av oss endast trygghet om vi själva kan bygga upp ett
eget skyddsnät inför sjukdom och olyckor. Vi vill
inte, och är inte tillfredsställda med, att denna plane-
ring helt eller till mycket stor del överlåts på stat,
överhet och myndigheter. Här finns stora individuella
värderingsskillnader. Tolerans innebär att vi accepte-
rar att vi är olika och att vi ser till att människor kan
få planera sina liv på olika sätt.
En sådan tolerans ska också gälla i ett bra social-
försäkringssystem. Helheten bör bygga på att både de
mer individualistiska och de mer kollektiva kravet
kan tillgodoses.
Är detta då möjligt? Är inte målkonflikterna
omöjliga att överbrygga? Nej, jag är övertygad om att
det inte är så. Och vad bygger jag denna övertygelse
på?
Arbetet i Pensions- och genomförandegruppen
syftade just till att klara av att överbrygga den nu
beskrivna typen av målkonflikter. Vi är olika. Vi
företrädde människor med mycket olika värderingar,
men trots detta gick det att finna en balans mellan
olika synpunkter och krav på skilda lösningar. I bot-
ten låg skilda värderingar.
Det är detta arbete vi nu måste fortsätta när det
gäller sjukpenningsförsäkring, men också när det
gäller andra system inom utgiftsområde 10. Vi måste
dock komma ihåg att problemen i pensionssystemet
är annorlunda, och då krävs också andra lösningar
här.
I vår motion om principerna för utformning av so-
cialförsäkringarna, och i vår reservation till socialför-
säkringsutskottet, anger vi hur man kan göra goda
avvägningar mellan de två nu nämnda grundläggande
värderingarna genom en rimlig kombination av fri-
villiga överenskommelser, privata system och offent-
liga system.
Ett grundläggande mål måste vara att den enskilde
ska kunna överblicka och förutse konsekvenserna och
sambanden mellan kostnader och ersättningar och
mellan bruttolön, nettolön, skatter och arbetskostna-
der för arbetsgivaren. Tyvärr har Sveriges utveckling
till en högskattestat gjort att de styrande på grund av
kortsiktig politisk taktik skapat så invecklade föränd-
ringar och regler på skatteområdet inom socialförsäk-
ringarna att det grundläggande sambandet mellan
kostnader och intäkter och mellan olika drivkrafter
har dolts. Regeländringarna under de senaste 30-40
åren har gjort att de ursprungliga sambanden mellan
socialförsäkringens olika offentliga och frivilliga
lösningar försvagats och t.o.m. försvunnit.
När vi nu vill restaurera socialförsäkringssystemet
måste vi därför arbeta med ändringar både i beskatt-
ningen och i försäkringen. Det är en av de grundläg-
gande teserna i vår motion. Samtidigt bör försäkring-
arna stå på tre ben: ett grundläggande offentligt, ett
avtalsgrundat och ett frivilligt. Hur de exakta grän-
serna mellan dessa kommer att se ut i framtiden vet vi
inte, och vi behöver egentligen inte veta det.
Det finns metoder för att systemen successivt ska
kunna anpassas till tekniska framsteg, som bl.a. kan
leda till att transaktionskostnaderna för egna frivilliga
försäkringar blir lika låga som för avtalsförsäkringar,
samtidigt som arbetslivet ändras mot betydligt mer
flexibla arbetsformer. Då kan gränserna mellan av-
talsförsäkringar och frivilliga privata försäkringar
förskjutas.
Men vår grundmodell är sannolikt giltig under
lång tid framöver. I botten finns ett grundläggande
offentligt system som ger inkomsttrygghet. I vissa
försäkringssystem måste dock grundtrygghet gälla,
som vid mycket svår, tidigt förvärvad invaliditet.
Det offentliga systemet kompletteras därefter med
avtalsförsäkringar och privata försäkringar. Fördelar-
na med detta är att både avtalsförsäkringarna och de
privata försäkringarna kan göras mer aktuariska och
mer försäkringsmässiga. Detta skapar en bättre för-
ståelse för hur försäkringarna fungerar. Denna insikt
smittar av sig också på den grundläggande socialför-
säkringen, som måste innebära betydande avsteg från
försäkringsmässigheten.
Ett sänkt skattetryck ska alltså göra det möjligt för
de allra flesta att skaffa sig ett eget skyddsnät efter
egna behov. Vad vår politik syftar till är att göra det
lättare för enskilda och familjer att ta eget ansvar för
sin välfärd. Det ökar också förståelsen för kostnader
och intäkter. Möjligheten att ta ansvar brukar föda
insikt om att vår egen livsstil påverkar både vår
trygghet, vår välfärd och vår hälsa. Väl utformade
välfärdssystem, där individens ansvarstagande tas till
vara, skapar en rad positiva värden som visar sig i
bättre balans, större omtanke om dem som blir sjuka,
sparsamhet etc. Det är dessa positiva mervärden vi
vill uppnå med skattesänkningar och med förändring-
ar i socialförsäkringarna. Detta gör också att system-
en blir mer finansiellt stabila.
Regeringen har inga nya lagförslag, men man sä-
ger att målet är att utvidga den offentliga försäkringen
till 10 prisbasbelopp. Taket ska således höjas från 7,5
prisbasbelopp till 10. Detta är ett illa genomtänkt
förslag. Det motverkar just den balans mellan olika
försäkringslösningar som jag berört tidigare. På alla
avtalsområden, utom på det privata LO- och SAF-
området, finns bra avtalsförsäkringar för dem med
inkomster över 7,5 prisbasbelopp.
Om man antar regeringens förslag ordnar man till
ett riktigt besvärligt avstalsproblem mellan olika
lönekollektiv. Att ändra avtalen på LO- och SAF-
området är betydligt lättare och ger mycket färre
problem, eftersom det är så få inom LO- och SAF-
området som har inkomster över 7,5 basbelopp. Av-
talen blir därför ganska billiga.
I pensionssystemet har vi dessutom ändrat taket
till 7,5 inkomstbasbelopp. Att ha olika tak för pensio-
ner och förtidspensioner, för att ta ett exempel, skapar
betydande framtida problem. Vi bör därför redan nu
ändra systemet, så att det gäller 7,5 prisbasbelopp i
stället för 7,5 inkomstbasbelopp. Förslaget återfinns i
vår motion. Den grundläggande pensionen blir då
också följsam i förhållande till standardförändringar
på ett harmoniskt sätt.
Jag tillstyrker enbart vår reservation 1. Det gör jag
inte för att de andra är mindre viktiga utan för att
spara tid här i kammaren.
Ett viktigt förslag i vår motion är att ge läkarna
bättre utbildning i försäkringsmedicin. Det har jag
tjatat om tidigare. De måste lära sig när skjukskriv-
ning ska användas och när den gör mer skada än
nytta. De måste i högre grad känna till arbetsplatser-
nas olika krav och hur dessa krav förändras. De måste
få bättre möjligheter att prata med patienterna i stället
för att sjukskriva dem. De måste få patienter och all
sjukpersonal att inse att sjukskrivningen är en ordina-
tion som ska nyttjas med lika stor försiktighet och
omsorg som all annan medicinsk behandling.
Med mycket begränsade satsningar - 50 miljoner
på riksnivå - kan vi, att döma att de erfarenheter som
gjorts i Sörmland och Västmanland, få ned sjukskriv-
ningarna dramatiskt. I Sörmland fick man ned sjuk-
skrivningarna från 23 % över riksnivå till 17 % under
riksnivå.
Detta får stora finansiella effekter direkt och indi-
rekt. Vi behöver inte betala ut så mycket sjukpenning.
Inte minst viktigt är att vi får färre flaskhalsar inom
vården, inom försäkringskassan och på en rad andra
ställen. Det allra viktigaste är kanske att fler männi-
skor snabbt kommer i produktivt arbete.
Jag förstår inte varför regeringen inte har satt i
gång en sådan verksamhet i större skala. Den kostar
mycket lite. Det går relativt snabbt att genomföra, och
det är dokumenterat att den ger mycket goda resultat.
Risken är obetydlig, och avkastningen är 50-100
gånger pengarna man satsat.
Ett annat problem vi uppmärksammat är att ohäl-
sotalen är mycket högre inom den offentliga sektorn -
egentligen landsting och kommun - än inom den
privata. Vi har föreslagit att kommunerna själva i
högre grad ska bära sina egna kostnader.
Det finns andra, möjligtvis mer positiva, förslag. I
dagens Dagens Industri fanns det ett sådant. Varför
inte låta landsting och kommuner ha "egeninträde" i
sjukförsäkringen, precis som man ofta har i andra
försäkringar. Då skulle de själva svara för sjukkost-
naderna. Det skulle, tror jag, sporra dem till att skapa
bättre arbetsmiljö och friare och mer flexibla drifts-
former. Något måste göras på detta område.
Detta nya förslag tycker jag är väldigt positivt, för
det har mycket mer av morot än piska över sig. Här
säger man: Ni har chansen. Ni kan göra någonting
bra. Sätt i gång!
Jag har inget förslag här i dag, men jag tycker att
vi ska tänka på detta väldigt konstruktiva förslag. Här
har vi kanske en av alla de pusselbitar vi behöver för
att få ett stabilare sjukpenningsystem.
Margareta Cederfelt kommer i ett senare anföran-
de att beröra våra synpunkter på rehabilitering.

Anf. 2 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Fru talman! Det ekonomiska offentliga trygghets-
systemet är ett av våra redskap för att utjämna klass-
och könsskillnader samt att fördela resurser över
livet. Ekonomiska resurser ska distribueras till alla
invånare som en rättighet och inte som välgörenhet.
För kvinnor innebär det att de slipper vara ekono-
miskt beroende av enskilda män. För arbetstagare
leder systemet till en mildrad beroendeställning gen-
temot enskilda arbetsgivare. Det ekonomiska trygg-
hetssystemet kan på så sätt mildra marknadens och
familjelivets orimliga snedfördelning av förmåner
och bördor.
Vi vet att den ekonomiska otryggheten till följd av
sjukdom och arbetslöshet är många gånger större för
låginkomsttagare och kvinnor än höginkomsttagare
och män. Men vi vet också att Sveriges välfärdssys-
tem omfördelar ekonomiska resurser effektivt över
människors livstid, mellan kvinnor och män samt
mellan lågavlönade och högavlönade. Detta beror på
att vårt välfärdssystem beskattar invånarna progres-
sivt på hela inkomsten medan förmånerna erbjuder
inkomsttrygghet upp till ett bestämt tak samt att vissa
förmåner är beloppsbestämda. Det som också är av
stor betydelse i vårt ekonomiska trygghetssystem är
att många individers riskpremier samlas ihop genom
skatte- och avgiftssystemet för att sedan kunna finan-
siera ersättningar till individer vid situationer som
inte drabbar alla lika. Jag tror att stabila offentliga
ekonomiska välfärdssystem skapar trygga människor
som på ett bra sätt kan tillvarata sina livsmöjligheter.
Genom att föra en politik för lönearbete åt alla och ta
hjälp av det ekonomiska trygghetssystemet skapar vi
ett mer rättvist och solidariskt samhälle.
Den svenska välfärdsmodellen har kännetecknats
av ganska trygga, rättvisa och effektiva socialförsäk-
ringar. Det är en modell som Vänsterpartiet vill fort-
sätta att värna och kämpa för. Men samtidigt är det
också viktigt att inte blunda för de brister som finns i
dagens system. Den kanske största bristen i välfärds-
systemet är den minskade legitimiteten och tilliten till
systemet.
Vänsterpartiet har länge drivit kravet om höjt tak
inom sjukförsäkringen. I dag tjänar över en miljon
arbetstagare mer än taken. Det är nästan en fördubb-
ling jämfört med situationen för fem år sedan. Vi kan
blicka framåt 3-4 år. Då beräknas mer än hälften av
arbetstagarna ligga över taken. När vi människor inte
kan lita på att systemet ger ett inkomstskydd ökar
efterfrågan på privata försäkringslösningar. Detta
gäller också oss som är vänsterpartister.
Vi ser i dag tyvärr många exempel på hur fackför-
bund och enskilda arbetstagare tecknar privata försäk-
ringar för att täcka inkomstbortfallet för arbetstagare
med inkomst över tak. Om vi skulle välja ett system
med basinkomst skulle det med all säkerhet leda till
ytterligare efterfrågan på privata försäkringslösning-
ar. Människor skulle inte längre tillhöra ett och sam-
ma välfärdssystem. Vi skulle få en uppdelning i "vi
och dom". Tjockleken på plånboken skulle avgöra
många människors trygghet, och jag tror inte att detta
skulle vara önskvärt för speciellt många i Sverige.
I Vänsterpartiet är vi övertygade om att det är
främst människors solidaritet som gör oss villiga att
delta i ett omfördelande offentligt ekonomiskt trygg-
hetssystem. Människors villighet att handla utifrån
solidaritetsnormer är nog också mycket större än vad
gängse ekonomiska teorier om mänskligt beteende
förutsätter. Om ett samhälles struktur vilar på funda-
ment som innebär att människor känner sig trygga
och i samhörighet med varandra stärks känslan av
solidaritet. Därför bör alla invånare i Sverige omfattas
av det generella välfärdssystemet. En höjning av
förmånstaket borde därför ske så snart det finns eko-
nomiskt utrymme som inte behöver utnyttjas för
andra mer angelägna reformer. Regeringens avsikt att
höja taket till tio prisbasbelopp fr.o.m. den 1 juli 2003
välkomnas av oss i Vänsterpartiet.
Fru talman! Utgifterna för sjukpenning har ökat
dramatiskt. Under 1998 var samhällets kostnader ca
20 miljarder kronor. År 2002 beräknas utgifterna till
närmare 50 miljarder. Mot denna bakgrund anser vi i
Vänsterpartiet, precis som regeringen, att det behövs
kraftfulla åtgärder. Elvapunktsprogrammet anser jag
vara en bra start och inledning för att öka hälsan i
arbetslivet. Men för att lyckas bromsa denna utveck-
ling krävs inte minst en ökad förståelse från arbetsgi-
varhåll om ohälsoproblemen. Den mänskliga resur-
sen, humankapitalet, behöver känna sitt värde och
inte bara utnyttjas för kortsiktig ekonomisk vinst. Det
behövs en mental modernisering av arbetslivet - den
magra organisationen behöver ersättas av en långsik-
tigt hållbar arbetskultur som bygger på ömsesidig
respekt.
Inom många sektorer i vårt samhälle upplever
man att man har dåliga möjligheter att påverka sin
arbetssituation, vilket kan ha stor betydelse för häl-
san. Speciellt märkbart är detta inom vård- och om-
sorgsjobben. På många håll har det funnits en övertro
på att omorganisationer kan lösa problem. Inom
många organisationsstrukturer har den ena konsulten
avlöst den andra. Det naturliga vore i stället att lyssna
på medarbetarnas erfarenheter och ta till vara på den
kunskap som finns inom en organisation.
Kvinnors andel av de sjukskrivna har under de se-
naste åren ökat successivt och kraftigt. Statistiken
visar också att kvinnor anställda inom kommun och
landsting har högre sjukfrånvaro än andra kvinnor. En
viktig orsak till könsskillnaderna i ohälsa är att ar-
betsmiljön i ergonomiskt och psykosocialt hänseende
har försämrats eller inte förbättrats i samma takt i
kvinnodominerade jobb, bl.a. inom vård och omsorg.
En annan viktig orsak är att kvinnorna alltjämt gör
mer av omsorgsarbetet i hemmet, och detta kan bety-
da att samma arbetsmiljö ger effekt på män och kvin-
nor.
Den 1 januari 1992 infördes 14 dagars sjuklönepe-
riod. Arbetsgivaren fick därmed betala sjuklön till de
anställda de första 14 dagarna av en sjukdomsperiod.
I samband med denna reform ökades också arbetsgi-
varens ansvar för arbetsmiljöarbetet och för arbetet
med aktiva rehabiliteringsinsatser. Lagen om sjuklön
utgör grunden för ersättning vid korta sjukdomsfall.
Företag kan i dag försäkra sig hos försäkringskassan
mot höga sjuklönekostnader. Dessutom kan anställda
med återkommande sjukdomsperioder omfattas av ett
särskilt högriskskydd. Men trots dessa möjligheter
bidrar sjuklöneperioden till att människor med åter-
kommande sjukperioder stängs ute från arbetsmark-
naden. Det kan t.ex. handla om kroniskt sjuka och
arbetshandikappade. Risken är uppenbar att vi får ett
arbetsmarknadens A- och B-lag. Om förslag om en
ytterligare förlängd sjuklöneperiod kommer på bordet
kommer vi i Vänsterpartiet med stor sannolikhet att ta
avstånd från detta förslag. Vi befarar att en regeländ-
ring i den riktningen skulle få mycket negativa kon-
sekvenser för bl.a. små och medelstora företag. I
stället för att försvåra för de små företagen bör ett
restitutionssystem, där mindre företag med högst tio
anställda får tillbaka inbetalt belopp i sjuklön via
avdrag, utredas. I reservation 8 skriver vi mer om
detta, och denna reservation yrkar jag också bifall till.
Under ganska många år har vårt utskott arbetat
med samverkansfrågor. Jag vet att vår utskottsansva-
riga Ulla Hoffmann har varit mycket drivande i denna
fråga sedan 1996. Därför är det nu mycket glädjande
att den finansiella samverkan som i dag bedrivs i
projektform med högst tre samverkanspartner - sjuk-
försäkringen, socialtjänsten och sjuk- och hälsovår-
den - nu utökas till att omfatta även arbetsmarknads-
myndigheterna. Samtidigt föreslår utskottsmajoriteten
att möjligheten till samordning ska vara permanent
och rikstäckande. Den nya lagstiftningen, som riks-
dagen nu kommer att begära att regeringen ska lägga
fram under våren 2002, ska utformas med utgångs-
punkt i bestämmelserna om lokal försöksverksamhet
med finansiell samordning mellan socialförsäkringen,
hälso- och sjukvården och socialtjänsten.
Samverkan behövs, och vid de studiebesök som vi
i Vänsterpartiet har gjort runtom i landet och i olika
projekt har det visat sig att det är mycket viktigt att
arbetsmarknadsmyndigheterna finns med. Hittills har
t.ex. arbetsförmedlingens deltagande byggt på frivil-
lighet, och man har kunnat dra sig ur, vilket har inne-
burit att projekten tappat viktig kompetens för att få
en människa tillbaka i arbete.
I utskottsbetänkandet står det att samhällets resur-
ser måste utnyttjas mer effektivt för att bättre kunna
tillgodose enskilda människors behov av stöd, särskilt
när det är fråga om personer med sammansatta pro-
blem. En förhoppning med ett förbättrat samarbete är
att betydligt färre människor hamnar i en gråzon som
i många fall brukar leda till en rundgång mellan olika
myndigheter. Samverkan måste bli ett arbetssätt som
genomsyrar all verksamhet inom myndigheterna. Vårt
initiativ kan innebära att välfärden kan öka för utsatta
grupper och att vi kan verka för ett bättre resursut-
nyttjande av samhällets medel.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag
givetvis står bakom alla Vänsterpartiets reservationer
men att jag för tids vinnande yrkar bifall till reserva-
tion 8.

Anf. 3 DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 23 i betänkandet SfU1 och till kristdemo-
kraternas reservation i betänkandet SfU5.
Det vi i dagens debatt ska diskutera är de olika
trygghetssystem som finns inom socialförsäkringen. I
utgiftsområde 10, som vi börjar med, handlar det
framför allt om 100 miljarder kronor som går till
sjukpenning och förtidspensioner. Sjukskrivnings-
kostnaderna har, som Sven-Erik sade här tidigare,
sedan 1998 ökat från ca 20 miljarder till 43 miljarder
kronor i år. Det är en ökning, fru talman, som mot-
svarar budgeten för hela rättsväsendet.
I och med att alltfler är sjukskrivna och att försäk-
ringskassorna inte har resurser att sätta in för rehabi-
literingsåtgärder ökar förtidspensionerna dramatiskt. I
år finns det 445 000 förtidspensionärer. Riksförsäk-
ringsverkets prognos för år 2007 ligger på 550 000
personer. Med det som bakgrund ställer man sig frå-
gan varför majoritetspartierna inte agerat på ett hand-
lingskraftigt sätt för att snabbt avarbeta rehabilite-
ringsköerna.
Att försäkringskassan snabbt ska kunna genomly-
sa och samordna insatserna runt individen är oerhört
viktigt. Men i stället har det på regeringens dörr under
de senaste tre åren stått: Utredning pågår. Läser man
betänkandet som vi i dag debatterar villar man bort
sig i beskrivningar av olika utredningar hit och dit.
Och det tar inte slut. Naturligtvis kan man utreda i det
oändliga. Man kan ha lika många utredningar som det
finns individer i behov av rehabilitering, eftersom
rehabilitering är ett så komplext område att arbeta
med. Det är därför det behövs rehabiliteringsspecia-
lister. Det vi kristdemokrater de senaste åren har
kritiserat majoriteten för är att man inte sätter in
snabba åtgärder vid sidan av alla utredningar.
Vi tror att det behövs en ny rehabiliteringsförsäk-
ring med en offentlig huvudaktör inom exempelvis
försäkringskassan med specialister som bör arbeta
med att sätta in olika åtgärder snabbt. De ska kunna
avgöra om det är arbetsrelaterade problem som kräver
förändringar på arbetsplatsen eller om det är en helt
ny arbetsplats som krävs. Handlar det om behov av
missbruksvård? Är det kanske fysiska besvär som
kräver en operation eller behandling? Vi har lagt fram
ett förslag om att ha sådana rehabiliteringsspecialis-
ter, men majoriteten i utskottet har inte bifallit det
kristdemokratiska förslaget om en förbättrad rehabi-
literingsorganisation.
Regeringen har nu i stället i sitt elvapunktspro-
gram mot ohälsa lagt allt fokus på åtgärder hos ar-
betsgivarna. Visst har arbetsgivarna ett stort ansvar
för arbetsmiljön, men de kan inte hjälpa alla. Rege-
ringen drar nu åt tumskruvarna på arbetsgivarna. Man
aviserar nämligen förlängd sjuklöneperiod på 60
dagar i stället för 14 dagar. Man önskar därutöver
med olika avgifter straffa eller belöna företag som
arbetar med rehabilitering utan att tänka på vilka
olika förutsättningar och kompetenser som finns inom
exempelvis småföretag.
Fru talman! Det skulle vara intressant att höra hur
Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser på det här försla-
get om förlängd sjuklöneperiod.
När sjukskrivningarna rakade i höjden i slutet av
80-talet började man arbeta med olika morötter. Ut-
bildningar erbjöds arbetsgivare om hur man kunde
arbeta med rehabilitering tillsammans med försäk-
ringskassan och hur man kunde söka pengar via Ar-
betslivsfonden för olika projekt. Arbetsgivarna fick i
lagstiftningen ansvaret för att göra rehabiliteringsut-
redningarna - man hade alltså ett grundläggande
ansvar - men försäkringskassan skulle göra rehabili-
teringsplanen. De behövde alltså samverka för att
individen skulle få hjälp. Försäkringskassan hade på
den tiden särskilda personer som kom till rehabilite-
ringsmöten ute på arbetsplatserna, men denna verk-
samhet har nu på många håll mer eller mindre dött ut.
Försäkringskassan har inte tid med nuvarande resur-
stilldelning.
Det är för mig obegripligt hur regeringen tänker
sig att företagen först ska betala en sjukförsäkrings-
avgift för vilken de sedan inte kan förvänta sig något
stöd i rehabiliteringsarbetet. Kassan har heller inte
getts några incitament att arbeta med rehabilitering.
De kassor som arbetar bra med rehabilitering och har
gjort besparingar inom sjukförsäkringen har inte
belönats. De har ofta i stället drabbats av besparingar.
Om inte staten anser sig klara uppdraget att arbeta
med rehabilitering, bör man då inte hellre abdikera
ordentligt och låta uppdraget läggas ut på privata
aktörer i stället?
Det regeringen nu gör - leka svälta räv med för-
säkringskassorna och slå på arbetsgivarna - kommer
inte att vara en lyckosam väg. Det upphöjda elva-
punktsprogrammet är också i många delar feltänkt.
Några förslag är nog bra, men jag skulle ändå vilja
fråga majoriteten: Hur snabbt avser ni att se resultat
på de skenande sjukskrivningskostnaderna med hjälp
av elvapunktsprogrammet?
Ett område där jag dock tycker att utskottsmajo-
riteten kommit framåt är det som gäller tillkännagi-
vandet till regeringen avseende begäran om att rege-
ringen ska återkomma med ett förslag om finansiell
samordning för fyra olika aktörer: socialförsäkringen,
socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt länsarbets-
nämnden. Om dessa kan samverka runt individen får
vi ett ramverk med en helhetssyn på individen, vilket
är mycket positivt - även om jag tror att den model-
len i storstäder kan vara lite svårare att tillämpa kon-
kret i varje ärende eftersom det är så många olika
aktörer i en storstad. Man har inte bara en försäk-
ringskassa och en arbetsförmedling utan många olika
försäkringskassor och många olika arbetsförmedling-
ar, och det gäller att hitta ett bra samarbete för indivi-
den.
Fru talman! Vi kristdemokrater har många förslag
som handlar om hur man ska minska kostnaderna i
sjukförsäkringen. Vi föreslår alltså bl.a. en ny rehabi-
literingsförsäkring fr.o.m. den 1 juli 2002 i enlighet
med Gerhard Larssons modell i den offentliga utred-
ningen SOU 2000:78. Kostnaderna för genomföran-
det balanseras första året av utgiftsminskningar i
sjukförsäkringen. De kommande åren beräknas be-
sparingarna vara större än utgifterna i reformen.
Den av regeringen aviserade höjningen av taket
tror vi inte är lämplig när kostnaderna fortfarande
skenar i sjukförsäkringen. Men på sikt måste frågan
lösas. Hur det ska ske bör lösas i särskild ordning.
När det sedan gäller försäkringsläkarnas situation
har vi en reservation till förmån för en utredning som
ska se över hur de problem som finns inom det för-
säkringsmedicinska området ska lösas. Många har
kritiserat att försäkringsläkarna inte står under tillsyn
av någon myndighet. Försäkringsläkarna kan inte
heller ställas till ansvar enligt lagen om disciplinpå-
följd inom hälso- och sjukvårdens område. Deras
bedömningar kan alltså inte bli föremål för veten-
skaplig värdering, kritik och ansvar. Jag yrkar därför
bifall till reservation 23.
Slutligen, fru talman, finns det i betänkandet SfU5
Vissa socialförsäkringsfrågor en reservation från
kristdemokraterna som handlar om kompensation för
organdonatorer. Det gäller inkomstbortfall för dona-
torn och kompensation för arbetsgivaren som har
kostnader för sjuklön. Vi ser med en viss oro på rege-
ringens förslag, som innebär att skillnaden mellan
sjuklön och faktisk lön samt andra merkostnader ska
kompenseras av respektive landsting. Vi menar att det
riskerar att medföra att olika donatorer kommer att
behandlas olika. Risken är att inte alla kommer att
kompenseras fullt ut. Företagen kompenseras fullt ut,
men för individen finns det inga garantier för detta.
För dem som eventuellt får komplikationer senare
tycker vi att lagtexten borde förtydligas så att
högriskskyddet gäller även dem.
Jag yrkar således bifall till vår reservation i SfU5.

Anf. 4 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Jag kunde konstatera att det ställdes
en fråga till oss i Vänsterpartiet om hur vi ser på en
förlängd sjuklöneperiod. Om Desirée Pethrus Eng-
ström hade varit lite uppmärksam när jag gjorde mitt
inlägg hade hon hört att jag försökte markera att vi i
Vänsterpartiet är tveksamma till att förlänga sjuklö-
neperioden till exempelvis 60 dagar. Vi tror att det
kommer att öka selekteringen på arbetsmarknaden, att
vi får det A- och B-lag som vi kan se redan i dag.
Desirée Pethrus Engström pratade i sitt anförande
mycket om rehabiliteringsfrågor. Jag tror att ni krist-
demokrater väckte en partimotion vad gäller rehabi-
literingsfrågor även i fjol. Det var ungefär samma
motion som ni har väckt i år. Den kom kort tid efter
det att Gerhard Larsson hade gjort klart sin utredning
om rehabilitering. Jag var ganska förvånad över att ni
kunde väcka den motionen så snabbt, men ni tycks
vara effektiva inom ert parti.
Desirée Pethrus Engström pratade ganska positivt
och offensivt om rehabilitering. Men när jag tagit del
av era motionsförslag har jag funnit att ni anvisar lite
mer än 5 miljarder kronor mindre än majoritetens
förslag vad gäller anslaget till sjukpenning och reha-
bilitering. Det är besparingar som jag tror drabbar
väldigt många människor. Ni gör bl.a. besparingar
genom en ny modell för trafikförsäkring, beslut att
införa en andra karensdag och ny beräkningsgrund
för SGI. Den ska beräknas på snittinkomsten för de
senaste 24 månaderna. Det är alltså ganska stora
förändringar.
Hur ställer sig kristdemokraterna till andra refor-
mer, t.ex. takhöjningen i arbetsskadeförsäkringen?
Kan ni utveckla det lite mer.

Anf. 5 DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Fru talman! Jag hoppas att det svar som Vänster-
partiet nu ger kommer att hålla i sig så att vi inte
kommer att få se förslag om en förlängd sjuklönepe-
riod, utan att vi kan lita på det Sven-Erik Sjöstrand
här säger.
När det gäller rehabilitering och de minskade
kostnaderna i vårt förslag är det så att vi försöker hitta
andra sätt att minska kostnaderna i sjukförsäkrings-
budgeten. Trafikförsäkring enligt en finsk modell
tycker vi vore väldigt intressant att pröva. Vi har sett
att man i Finland har kunnat sänka kostnaderna. Det
innebär att man för över kostnaderna till trafiksektorn
så att den bär mer av sina egna kostnader. Det jag
betalar in till ett försäkringsbolag i trafikförsäkrings-
avgifter kommer sedan också att kunna användas till
rehabilitering. Försäkringsbolagen är själva intresse-
rade av det här, så vi förstår inte varför man inte är
intresserad av att titta närmare på den modellen.
Utskottet säger att man kan avvakta och kanske
återkomma i den här frågan, men att man inte nu är
positiv. Det är synd att inte Sven-Erik Sjöstrand har
drivit frågan om att kanske i alla fall titta på den här
modellen som ett sätt att spara pengar i sjukförsäk-
ringen.
Vi tror inte att en takhöjning är realistisk just nu.
Jag uppfattar att man även i utskottstexten har skrivit
att ni i majoriteten inte ser det som möjligt att höja
taket nu. Ni säger ju nej till ett folkpartistiskt förslag
om att nästa år höja taket. Jag uppfattar det som att ni
inte är intresserade av att höja taket i nuläget. Det är
en tydlig markering. Vi tror inte att det är realistiskt,
framför allt inte när sjukskrivningskostnaderna fortfa-
rande skenar. Riksförsäkringsverket har sagt att man
inte ser någon hejd än på sjukförsäkringskostnadernas
ökningstakt. Så det går inte.
En andra karensdag har vi, men vi har tio dagars
högriskskydd, precis som ni har i ert förslag.

Anf. 6 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Apropå trafikförsäkringen kan jag be-
rätta för Desirée Pethrus Engström att jag är ledamot i
Personskadekommittén, så jag har också tittat på det
här förslaget. Det är klart att det medför en överföring
till trafikskadepremien. Det kommer att innebära
höjningar på 50-60 % för dem som betalar trafikför-
säkring, och det gör alla som har bil och som är bero-
ende av sin bil.
På något sätt måste dessa kostnader betalas. Det är
inte så att försäkringsbolagen efterskänker det och av
solidaritetsskäl fixar rehabilitering. De vill ha vinster
på det här. De vill kanske också luckra upp den väl-
färdsmodell vi har i vårt samhälle. Regress på de här
systemen tror jag inte är jättebra.
Frågan är om man kan spara så mycket pengar
som kristdemokraterna säger när det gäller rehabilite-
ring. Det måste också byggas in att det gäller att ut-
bilda människor. Det gäller att få det att fungera, att
få fram bra rutiner för ett rehabiliteringsarbete. Det
gör man nog inte så snabbt.
Desirée Pethrus Engström nämnde också att det
finns väldigt många utredningar på gång. Jag in-
stämmer naturligtvis i det. Men det är också kompli-
cerade och oerhört stora frågor. Vi vet att det behövs
mer kunskap i de här frågorna.
Jag hoppas också att regeringen under våren
kommer att ta avstamp med en bra proposition kring
ohälsoproblemen. Vi behöver sätta ned fötterna.
När det gäller arbetsskadeförsäkringen får i alla
fall jag signaler från väldigt många kvinnor som är
kritiska. Hur ser kristdemokraterna på det? Har ni inte
också väljare som är bekymrade och tycker sig orätt-
vist behandlade? Har ni tittat närmare på en reforme-
rad arbetsskadeförsäkring?

Anf. 7 DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Fru talman! De besparingar som ligger i vår bud-
get utgår från Gerhard Larssons förslag. Vi har i stort
sett tagit de beräkningar som finns i den utredningen.
De beräkningsförslagen är nog väl grundade. Vi vet
att varje satsad krona på rehabilitering ger 9 kr tillba-
ka. Det har olika utredningar visat. Jag tror inte att vi
har överskattat de besparingar som vi tror oss kunna
se på sikt. Vi säger att det blir en balans första året,
och sedan börjar man kunna se besparingar komman-
de år.
När det gäller trafikförsäkringen har vi spekulerat
i att man förmodligen måste minska delar av den
kostnad som betalas in i trafikförsäkringen för att på
något sätt kompensera den enskilde. Men vi tror på
och jag hoppas att även Vänsterpartiet är intresserat
av att titta närmare på det här förslaget. Det blir i alla
fall mer raka rör vad gäller de skador som ändå upp-
står inom trafikförsäkringens område.
Vi tror att det här är ett förslag som går att genom-
föra. Eftersom det har funnits i Finland sedan 1974,
och fungerar mycket väl, borde det kunna fungera
även i Sverige.
När det gäller arbetsskadeförsäkringen har vi inga
direkta skarpa förslag i nuläget. Det finns väldigt
mycket kvar att göra på det området. Vi återkommer
gärna i den frågan.

Anf. 8 BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! Centerpartiet vill ha en total översyn
av hela socialförsäkringssystemet.
Många står utanför dagens socialförsäkringssys-
tem. De som inte kommit in på arbetsmarknaden har
vare sig rätt till sjukpenning, a-kassa eller tjänstepen-
sion. Socialförsäkringssystemen är inte anpassade till
de tillfälliga och mer osäkra anställningsformer som
har blivit allt vanligare under 1990-talet. Många utri-
kes födda är diskriminerade på arbetsmarknaden.
Även studenter måste, under de perioder de står till
arbetsmarknadens förfogande, kunna få en grundläg-
gande ekonomisk trygghet.
Samtidigt som många står utanför de generella
transfereringssystemen förekommer ett överutnytt-
jande.
En utredning bör göra en genomgripande analys
av framtidens behov och ge förslag till nödvändiga
förändringar för att socialförsäkringarna ska anpassas
till den nya tiden.
Centerpartiet anser att trygghetssystemet bör byg-
ga på följande principer.
En grundläggande ekonomisk trygghet bör ga-
ranteras samtidigt som personen stimuleras att klara
sin egen försörjning. En stor del av tryggheten ska
ligga i systemets konstruktion med enkelhet, hållbar-
het, tydlighet och förutsägbarhet. Ett långsiktigt och
hållbart trygghetssystem bör skapas som ger männi-
skor stort utrymme att påverka sin egen livssituation.
Risker som inte går att påverka måste spridas mellan
individer så att alla människor kan få en ekonomisk
trygghet utifrån sina egna villkor.
Ett långsiktigt hållbart trygghetssystem ska inte
påverkas av hög- eller lågkonjunktur eller vara käns-
ligt för demografiska förändringar. Detta är särskilt
viktigt med hänsyn till den budgetlagstiftning som
reglerar nivån på de statliga utgifterna genom utgift-
staket.
För att ett framtida ekonomiskt trygghetssystem
ska vara långsiktigt hållbart förutsätts att det finns en
bred politisk majoritet, i likhet med den överens-
kommelse som ingicks i samband med reformeringen
av pensionssystemet.
Trygghetssystemet ska bygga på arbetslinjen och
ställa krav på att de som får ersättning aktivt ska söka
arbete för egen försörjning. Det måste skapas ekono-
miska incitament för båda parter, och den nödvändiga
aktiviteten ska sättas in i ett tidigt skede. Genom att
renodla trygghetssystemets olika ersättningsnivåer
och skapa ett enhetligt system bli det också mer för-
utsägbart för såväl den enskilde som för staten.
Alla människor ska garanteras en ekonomisk
grundtrygghet som kompletteras med en obligatorisk
inkomstbortfallsförsäkring. Det måste också finnas en
koppling mellan den insats i form av avgifter som den
enskilde betalar in i systemet och den ersättning man
får ut när man anlitar försäkringen.
Fru talman! Inom utgiftsområde 10 finns det an-
ledning att känna oro för den enorma ökningen av
kostnaderna för sjukskrivningarna. I år beräknas
sjukförsäkringen ersätta kostnaden för över 100 mil-
joner sjukskrivningsdagar, och detta är mer än en
fördubbling av kostnaderna sedan 1997. Bara ökning-
en det senaste året motsvarar 35 000 arbetstillfällen.
Denna utveckling ger verkligen anledning att känna
oro.
En av Sveriges ledande stressforskare, Lennart
Levi, sammanfattar i fem punkter hur det goda arbetet
ska vara utformat för att undvika stressrelaterade
sjukdomar.
· Arbetet ska vara meningsfullt och utvecklande.
· Man ska ha en rimlig arbetsbelastning.
· Man ska känna trygghet, tillit, rättvisa och re-
spekt.
· Det ska vara lagom medbestämmande,
"vardagsmakt".
· Det ska vara en belöning som motsvarar den an-
strängning man gör.
En av de viktigaste utmaningarna för framtidens
arbetsliv och samhälle handlar därför om att stödja
individen och att skapa balans mellan stress och åter-
hämtning. Det handlar om att stärka individens makt
över vardagen, om att kunna styra över sin tid, om att
begränsa andras makt och inflytande över det egna
livet.
Under de senaste åren har vi sett hur sjukskriv-
ningarna har ökat och att alltfler har drabbats av
långvarig frånvaro från jobbet. Vi har på några år gått
från hög arbetslöshet till hög sjukfrånvaro. Kostna-
derna ökar, vilket i sig är bekymmersamt. Men det är
också bekymmersamt att så få människor får rehabi-
litering och att antalet långa sjukskrivningar ökar.
Dessutom ökar förtidspensioneringarna i en takt som
inte har upplevts på länge.
Rehabiliteringsreformen som genomfördes i bör-
jan av 90-talet hade till syfte att minska sjukfrånvaron
och få till stånd tidiga och aktiva rehabiliteringsinsat-
ser. Reformen har inte åstadkommit det som var av-
sikten. Arbetsgivaren har ett stort, men otydligt, an-
svar för de anställdas rehabilitering, och i praktiken
har ansvaret flyttats från arbetsgivaren till fyra olika
sektorer, som i sin tur har olika finansiärer; hälso- och
sjukvården, socialtjänsten, arbetsförmedlingen och
försäkringskassan. Eftersom rehabiliteringsansvaret
har blivit otydligt och sektoriserat har de gemensam-
ma målen blivit oklara. Den enskilde individen har
klämts mellan olika regler och finansieringskällor.
Individen har inget inflytande över rehabiliterings-
processen. Det är nödvändigt att individen får rehabi-
litering mycket tidigare än i dag och dessutom möj-
lighet att själv vara med och påverka rehabiliterings-
åtgärderna.
Fru talman! När vi förra året debatterade det här
utgiftsområdet hade vi förhoppningar att det skulle
ske förändringar till det bättre under det här året, att
vi under 2001 skulle få förslag på våra bord till en
möjlighet att i hela landet införa finansiell samord-
ning enligt modell Finsam.
Centerpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet hade en
uppgörelse med regeringen om en handlingsplan som
var ett viktigt steg mot finansiell samordning. Rege-
ringen hade krav på sig att skyndsamt återkomma till
riksdagen med ett förslag till finansiell samordning av
hälso- och sjukvården, socialtjänsten och socialför-
säkringen i syfte att underlätta samarbete för att
åstadkomma ökad hälsa och färre sjukskrivningar.
Lokala lösningar skulle uppmuntras. Finansiell sam-
ordning vet vi ger möjlighet att använda samhällets
totala resurser på ett effektivare sätt till fördel för den
enskilde och för samhället som helhet.
Centerpartiet känner stor besvikelse över att rege-
ringen har förhalat frågan trots att både Landstings-
förbundet och Försäkringskasseförbundet har uttalat
sig för den finansiella samordningen. Båda dessa
aktörer vet vad de talar om.
Trots den positiva utvärderingen av försöken med
finansiell samordning, trots den stora ökningen av
sjukskrivningarna - dessutom ett sviket löfte, en
uppgörelse, med tre andra partier - verkar det som
om socialdemokraterna gör allt för att förhala att
lägga fram ett förslag till riksdagen.
Vad är det som har gjort att Miljöpartiet har valt
att acceptera att skjuta på genomförandet? Finns det
något som talar för att vi den här gången kan lita på
en beställning till regeringen att återkomma med
förslag? Här finns alltså många frågetecken.
Det finns många områden som kan lyftas fram
inom socialförsäkringsområdet, fru talman. Socialför-
säkringarna måste på ett bättre sätt än i dag vara jäm-
lika mellan anställda och företagare. Under de första
åren för en egenföretagare handlar det mycket om att
etablera sig på marknaden. Om företagaren blir sjuk
eller väljer att bilda familj under de första åren kan
detta slå hårt mot företagaren. Företagaren befinner
sig i ett känsligt uppbyggnadsskede samtidigt som det
är ett bekymmer att ersättningen beräknas annorlunda
för företagaren än för anställda. Det är viktigt att det
finns både ekonomisk trygghet och rättssäkerhet för
företagaren. Det kan åstadkommas om företagaren får
förmåner på lika villkor som anställda.
Fru talman! Jag står självklart bakom alla våra re-
servationer, men jag yrkar bifall endast till reserva-
tionerna 2, 9 och 13.

Anf. 9 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Jag kan höra av Birgitta Carlssons
inlägg att hon är lite besviken över utvecklingen. Jag
och Ulla Hoffmann är klart tacksamma för den inrikt-
ning som detta har fått. När vi läser utskottsbetänkan-
det är vi glada för att arbetsmarknadens parter har
tagits med i den finansiella samordningen. Vi ser det
som väldigt betydelsefullt. I våra studier ute i landet
har vi tydligt sett att det finns ett stort behov av att
arbetsmarknadens parter ska vara med i samordning-
en.
Ungefär 5 % av Sveriges befolkning har en gans-
ka hög ohälsa. De kan vara arbetslösa. Det kan vara
människor med missbruk och andra svåra problem.
De behöver ordentliga åtgärder.
Jag hoppas att Birgitta Carlsson också inser att det
är en grupp som behöver bra åtgärder. Därför vill jag
höra lite hur Birgitta Carlsson ser på utskottsmajori-
tetens förslag.

Anf. 10 BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Fru talman! Vi är inte på något sätt motståndare
till olika typer av samordning. Vi har olika försök,
både Socsam, Frisam och Finsam. Det har visat sig
att Frisam, som har pengar till förfogande för att
skynda på utvecklingen inom området, har gjort stör-
re framgångar än inom de andra försöken, men det
finns ingenting som talar för att man inte ska fortsätta
med dem.
Det är oerhört viktigt att man gör allt vad man kan
för att samordna resurserna omkring olika personer så
att de inte som i dag ibland faller mellan stolarna,
som man säger, på grund av att det inte alltid är så
självklart var man hör hemma någonstans. Därför är
det viktigt att man samordnar verksamheter inom
både kommunen, arbetsförmedlingen, staten och
försäkringskassan, som Sven-Erik Sjöstrand lyfter
fram här. Jag tror att det finns mycket att göra när det
gäller att samordna de resurser som behövs för att få
fler människor i arbete och fler människor att känna
att de har en plats att fylla på arbetsmarknaden.

Anf. 11 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Det är glädjande att Birgitta Carlsson
instämmer med majoriteten här och ser betydelsen av
att vi ska samarbeta på ett bra sätt. Det är kanske just
den här gruppen på 5 % som vi måste rikta in mycket
av vårt arbete på. Det säger många utredningar.
Även vi i Vänsterpartiet kan se att det självfallet
finns olika lokala förutsättningar. Man kan inte säga
att ett visst projekt är dåligt eller bra, utan det kan
finnas många goda projekt. Man får också se till att
man utvärderar de projekt som är på gång.
Jag tror att Birgitta Carlsson liksom jag och
många andra i utskottet har varit i Göteborg och del-
tagit i Socsamförsöken. Den motion som vi har väckt
från Vänsterpartiet bygger mycket på erfarenhet från
dessa försök. De som deltog i projektet sade tydligt
till oss att det finns ett stort behov av att arbetsmark-
nadsmyndigheterna skulle vara med. Det borde också
finnas någon typ av lagstiftning för att styra det hela,
så att inte t.ex. arbetsmarknadens parter bara kan dra
sig ur ett projekt. I många projekt har det visat sig att
man tyvärr gör så. Man anser att det är för dyrt att
rehabilitera vissa grupper. Man vill i stället kanske få
ut människor på arbetsmarknaden snabbt - inom en
månad. Om det tar ett halvår eller ett år blir det för
dyrt. Vad gör vi med dessa grupper? Ska vi låta dem
förtidspensioneras? Det är viktigt att vi ställer upp för
detta.
Avslutningsvis vill jag fråga hur Centern ställer
sig till arbetsskadeförsäkringen. Jag tycker att det är
lämpligt att passa på att fråga Birgitta Carlsson här.
Jag har inte kunnat se någonting i era motioner om
det. Hur ser ni på en reformerad arbetsskadeförsäk-
ring?

Anf. 12 BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Fru talman! När jag inledde mitt anförande sade
jag, även om jag inte nämnde arbetsskadeförsäkring-
en, att vi skulle se över hela socialförsäkringssystem-
et. I hela det systemet inryms också arbetsskadeför-
säkringen. Det är viktigt att den som får en arbetsska-
da självfallet får den stöttning och hjälp som den
behöver. Även där handlar det om rehabilitering och
annat för att man ska kunna komma tillbaka.
Vi vill ha ett system där det inte finns så många
olika ersättningsnivåer. Vi vill i stället ha ett system
där du får din ersättning efter inkomstbortfallsprinci-
pen. Det som är viktigt när det gäller att ordna olika
typer av finansiell samordning är att vi inte har för
mycket regler och för krångliga regler. Det är nämli-
gen oerhört viktigt i ett samhälle som vårt, där vi har
så olika stora kommuner och olika förutsättningar att
svara upp emot detta, att det finns en mycket stor
frihet att arbeta utifrån de lokala förhållanden som
råder. Sådana förslag kommer vi att stödja när de
kommer på riksdagens bord.

Anf. 13 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Vi diskuterar på den här punkten någ-
ra av de viktigaste inslagen i det svenska samhället.
Det gäller några av hörnpelarna i det som bygger upp
vårt välfärdssamhälle och som gör att människor trots
de hot som kan finnas om sjukdom, arbetslöshet eller
oro för en ålderdom utan inkomster kan leva i någor-
lunda trygghet. För oss liberaler är socialförsäkring-
arna just sociala försäkringar. De ska bygga på för-
säkringsprincipen så långt som är möjligt, och de ska
vara sociala framför allt i meningen att de inkluderar
alla. Det innebär att de som behöver detta och som
har inkomster att försäkra för alla de olika risker som
jag nämnde ska vara med i samma försäkring. Det ska
inte vara så att man för olika grupper för in olika
riskbedömningar eller olika kostnader.
Vi tycker att det finns utrymme för att renodla
försäkringarna ännu mer på samma vis som vi har
gjort med den stora pensionsreformen, dvs. att klara
ut vad som är rent försäkringsmässigt och vad som är
fördelningspolitiska inslag och i de senare fallen
förstås också betala dem gemensamt via gemensam-
ma skatter av olika slag.
Vi vill lyfta ut försäkringarna ur statsbudgeten på
samma vis som vi har gjort med pensionssystemet för
att inte det ska ske som har skett så många gånger
förut, dvs. att de används som något slags regulator
när det finns problem med budgeten. Man ska tydlig-
göra för medborgarna att detta är just försäkringar,
och att det är något annorlunda än skatt. Försäkring-
arna kommer att vara obligatoriska, men just kopp-
lingen till den enskilda förmånen, som kan vara oer-
hört mycket tydligare än när vi gemensamt betalar för
skola, sjukvård eller vägar, gör att de med all sanno-
likhet inte har samma negativa effekter som varje
skatteuttag har.
En viktig del när man ska reformera försäkringar
är förstås att bestämma sig för hur mycket det ska
omfatta. Av hävd har vi tak i försäkringarna, dvs. vi
försäkrar inte hela inkomsten utan upp till en viss
gräns. Taket i våra system har länge legat på det som
vi brukar kalla för 7 ½ basbelopp, dvs. för närvarande
ungefär en månadsinkomst på ca 23 000 kr.
Fru talman! Det som har hänt, och som väl är känt
för de allra flesta i vårt land, är att standardökningen
under de senaste decennierna förstås har lett till att
fler och fler medborgare har inkomster som ligger
ovanför taket. Vi tycker från liberalt håll att det är
angeläget att man justerar taken så att en betydligt
större andel än för närvarande hamnar innanför taket.
Vi har lagt fram förslag i den riktningen - förslag om
att man redan nästa sommar skulle kunna höja taken i
systemen från nuvarande 7 ½ till ca 10 basbelopp,
vilket innebär en mycket kraftig ökning av den del av
befolkningen vars inkomster i sin helhet skulle täckas
av försäkringen.
Från den nuvarande majoritetens sida finns det
såvitt jag förstår starka förhoppningar om att kunna
genomföra något liknande året därpå.
Ett annat förslag som vi har med är att ta upp tan-
kegången om att trafikförsäkringarna ska kunna täcka
en andel av det som orsakas av trafiken. Det innebär
förstås att de kommer att fortsätta att vara obligato-
riska, men att de läggs utanför det allmänna och att
man i motsvarande mån förstås får sänka det allmän-
na skatteuttaget för att bereda utrymme för den trafik-
försäkringspremiehöjning som förstås ligger i att
trafikförsäkringen står för en mycket större andel.
Fru talman! En av de livligast diskuterade frågor-
na under senare år i samband med försäkringarna har
gällt huruvida man ska ha ett större samarbete mellan
försäkringssystemen och vården. Det finns de som är
mycket måna om att varje system ska svara för sitt.
De finns de som hävdar att man absolut inte får an-
vända försäkringspengar till insatser i vården. Den
ståndpunkten kan man ha. Vi har från liberalt håll
sedan mitten av 1980-talet pekat på att det förmodli-
gen finns brister i systemet i den meningen att det
finns för mycket pengar i försäkringssystemet och för
lite i vårdsystemet. Detta tar sig uttryck i långa köer
inom vården - köer som bl.a. kan leda till att männi-
skor under en lång tid förutom lidandet att stå i vård-
kön också uppbär ersättning för den bortfallna in-
komsten.
Den enkla tanke som vi har lanserat är att det är
bättre att få sin rehabilitering, behandling eller opera-
tion utförd än att få sjukpeng under tiden. Denna
tankegång är så enkel så att de allra flesta människor
håller med om den, men den kan ändock möjligen
vara fel. Därför igångsattes efter en proposition 1992
försök med finansiell samordning som med en för-
kortning kom att kallas för Finsam. Det innebär att
man skulle pröva om denna tankegång höll. Var det
möjligt att minska mänskligt lidande och samtidigt
spara pengar för skattebetalarna? Detta skulle utvär-
deras mycket noggrant eftersom det gällde en stor och
viktig fråga och så mycket pengar. Utvärderingen
kom till stånd, utförd av rikets främsta - får man väl
säga - myndigheter på området. Det var Socialstyrel-
sen och Riksförsäkringsverket som kom med en ge-
mensam rapport våren 1997. Resultaten, både vad
gällde insatser inom vården och sparade pengar, var
långt bättre än vad någon entusiast hade kunnat före-
ställa sig. Enligt den utvärderingen skulle man redan
år tre har sparat 9 % av de berörda kostnaderna. Upp-
räknat på nationell nivå handlar det förstås om mil-
jardbelopp.
Fru talman! Jag har förut sagt här i kammaren att
många av oss som var för Finsam tog för givet att
med en så utomordentligt god utvärdering skulle den
socialdemokratiska regeringen, som ju hade varit lite
svårövertalad under 80-talet, nappa på den goda idén
att minska lidande och spara pengar. Så skedde icke.
Utvärderingsrapporten lades i någon av de många
byrålådorna på Socialdepartementet, och det ligger
väl fortfarande kvar i någon av dem. I stället lansera-
de regeringen med pukor och trumpeter ett alternativ,
nämligen den s.k. Frisammodellen.
Sedan har åren gått. Och det är inte vilka år som
helst, utan det är år där vi har haft den snabbaste
ökningen av sjukskrivningen i svensk historia. Det
handlar om åren från 1997 och fram till nu när vi
närmar oss julen 2001.
Förutom Finsamförsöken sattes det under den
borgerliga regeringen också i gång möjligheter att
samverka med socialtjänsten om finansiell samord-
ning. Det kom att kallas Socsamförsöken i en propo-
sition som riksdagen antog 1994.
På några ställen i landet blev det möjligt att ha
både Socsam och Frisam, eftersom det senare gällde i
hela landet. En person som har erfarenhet av det är
Kerstin Alnebratt, socialdemokrat och ordförande i
Beställarförbundet Delta på Hisingen. På Hisingen
har man fått pröva ett system med finansiell samord-
ning, den s.k. Socsammodellen. Resten av kommunen
har fått ha den nya, fina, socialdemokratiska Frisam-
modellen.
Socialförsäkringsutskottet hade förmånen att be-
söka Hisingen nu i våras och lyssna på deras syn-
punkter. Bl.a. fick vi en liten broschyr av dem som
heter Finansiell samordning - en väg till förbättrad
välfärd. Den är utgiven för dem som sysslar med
Socsamförsöken. Där säger Kerstin Alnebratt bl.a.:
På Hisingen i Göteborg har vi Socsam. Vi vill ha lika
mycket samverkan i övriga Göteborg, men utan
Socsam är det mycket svårare.
Det sista kapitlet i denna lilla skrift heter Finansi-
ell samordning behövs! - observera utropstecknet på
slutet.
Under de år som gått har jag och andra här i
kammaren efterlyst åtgärder och aktiviteter som har
med detta att göra. Man har hela tiden hänvisat till de
utvärderingar som ska ske av Socsam och Frisam. De
har skjutits upp i någon omgång och så, men nu finns
de. De presenterades i torsdags i förra veckan och
överlämnades till statsrådet. Jag misstänker möjligen
att det är samma sak med statsrådet som med mig,
nämligen att hon inte har hunnit läsa alla sidorna i de
här omfattande utvärderingarna. Själv har jag tagit del
av några. Jag har tagit del av en underrapport till en
utvärdering av Frisam som heter Påverkar samver-
kansaktivitet sjukskrivningen?. I sammanfattningen
av den här rapporten som har skrivits av professor
Björn Söderfeldt sägs följande: "Huvudresultatet är
uppenbart att det inte finns något som helst tecken på
att FRISAM har påverkat sjukskrivningen." Den allra
sista meningen i rapporten är följande: "FRISAM har
inte heller den ringaste betydelse för sjukskrivningar-
na, utan torde få betraktas som i huvudsak en idémäs-
sig omrubricering av befintliga aktiviteter, inte som
en reell reform."
Fru talman! Vi har för vår del föreslagit en stor
socialförsäkringsreform. Vi förde fram förslag om
detta sommaren 1997. Vår partiledare Lars Leijon-
borg skrev till samtliga de andra partiledarna och
påminde om det framgångsrika arbetet med pensions-
reformen och föreslog att ett liknande försök skulle
göras om de viktiga socialförsäkringarna. Det har nu
gått fyra och ett halvt år. Sjukskrivningarna stiger i
höjden, och ingenting sker.
Jag vill ställa några frågor till de socialdemokra-
tiska företrädare som kommer strax efter mig, men
innan det, fru talman, vill jag yrka bifall till ett urval
av våra reservationer för att spara tid. Dessa yrkanden
gäller reservation nr 3 om principer och vår gemen-
samma reservation med Centerpartiet om den finansi-
ella samordningen, nr 13.
Jag skulle vilja fråga utskottets ordförande, som
snart dyker upp i talarstolen, hur hon ser på effekterna
av Finsam respektive Frisam på sjukskrivningen. Det
vore intressant att höra om hon har hunnit att ta del av
de rapporter som har lämnats och dragit någon slut-
sats av vad som har hänt under de här åren.
Min andra fråga till utskottets ordförande handlar
om den beställning som nu förs fram. Där påpekar
man att det vore trevligt om arbetsmarknadsmyndig-
heterna nämndes mer uttryckligt och inte bara i form
av samverkansavtal, som ju har varit fallet i de sju
åtta kommuner där Socsam har prövats. I samband
med det undrar jag hur hon ser på omfattningen av
den finansiella samordning som utskottets majoritet
säger sig beställa. Är det de bortemot 10 % som tilläts
i Finsamförsöken i mitten på 90-talet, eller är det
någonting annat?
För det tredje är jag lite nyfiken om utskottets ord-
förande tycker att det har varit rimligt med de här fem
årens försening av aktiviteter i akt och mening att
vänta på utvärderingarna av Frisam.
Jag är också lite nyfiken på hur statsrådet, som
dyker upp strax efteråt om jag ser rätt i talarlistan, ser
på effekterna på sjukskrivningen av Finsamförsöken
respektive Frisamförsöken. Det gäller de Finsamför-
sök som sattes i gång i mitten på 90-talet jämfört med
det socialdemokratiska pratprojektet Frisam. Ser hon
några skillnader mellan dem, och vilka i sådana fall?
Till sist vill jag upprepa en fråga som jag har ställt
tidigare år, nämligen hur regeringen ser på behovet av
en stor socialförsäkringsreform. Jag ska erkänna att
jag ställer frågan med lite mindre entusiasm än tidiga-
re efter mina erfarenheter av uppgörelsen med rege-
ringen om att det skulle läggas fram förslag denna
höst om finansiell samordning fr.o.m. nästa år. Bir-
gitta Carlsson nämnde att regeringen har svikit den
uppgörelsen. Det är klart att frestelsen att från oppo-
sitionsgolvet än en gång föreslå att vi gör ett försök
att göra någonting lika bra med socialförsäkringarna
som med pensionerna är något dämpad, men jag har
ändå givit efter för den. Frågan till statsrådet är: För-
bereds det under den förhoppningsvis korta tid som
regeringen har kvar några försök att sätta i gång en
översyn av socialförsäkringarna i akt och mening att
kanske få någonting lika bra som den stora pensions-
reformen?

Anf. 14 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Jag vill fråga Bo Könberg om den
kritik som åberopades från talarstolen vad gäller
Frisam. Jag försökte lyssna noga på detta. Jag tror att
Bo Könberg sade att Frisam inte har haft den ringaste
betydelse för sjukskrivningen. Då undrar jag om Bo
Könberg menar att alla de projekt med Frisam som
har funnits inte har haft någon betydelse vad gäller
sjukskrivningen. Har det inte alls varit positivt?
Jag har försökt att följa ett projekt i Tyresö, och
jag blev också lite besviken. Där var socialtjänsten,
försäkringskassan, psykiatrin och AMI med i projek-
tet. Vad hände? Jo, efter flera års mycket väl funge-
rande projekt drog sig AMI ur projektet. De 70 delta-
garna hade i många fall uppnått ett bra resultat. En
del hade fått fasta jobb. Flera var ute och arbetsprö-
vade. Men det här projektet kunde inte fullföljas när
AMI drog sig ur.
Är det de här erfarenheterna som Bo Könberg har
läst om i rapporten? Gäller detta samtliga Frisampro-
jekt?

Anf. 15 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Som jag tror jag nämnde i mitt anfö-
rande har jag inte haft tid sedan i torsdags att läsa
igenom alla de tjocka rapporterna som finns både från
Socsam och Frisam. Jag ska förstås med stor glädje
ägna julhelgen åt detta.
Det jag har hunnit med är bl.a. att, som jag nämn-
de, bläddra i en delrapport som heter Påverkar sam-
verkansaktivitet sjukskrivningen?, dvs. precis den
fråga vi diskuterar just nu. Där avrundar professor
Björn Söderfeldt sin rapport på det sätt som jag tidi-
gare nämnde. Han har haft som uppdrag att jobba ett
bra tag med att se vilka effekter det har haft. Jag
tycker att hans slutsatser är uppseendeväckande ne-
gativa. Jag har inte haft någon förutfattad mening om
att Frisamförsöken inte skulle kunna leda till någon-
ting positivt. Det är väl alldeles utmärkt att människor
samverkar och försöker lösa gemensamma problem
på olika sätt. Det jag har försökt att varna för genom
åren är att man inte får samma stuns i det hela om
man inte har ekonomiska drivkrafter för de inblanda-
de. Det har ju inte försöken med Frisam, till skillnad
från Finsam och Socsam, som är exempel på finansi-
ell samordning.
Jag ska erkänna att jag nog har trott att resultaten
inte skulle bli lika bra som de mycket goda resultaten
av Finsam, men den som utvärderat det hela landar,
som jag i några meningar läst upp, på att det skulle
vara helt betydelselöst, och det hade jag inte trott. Jag
har ingen egen grund för detta, utan jag har bara cite-
rat utvärderingsrapporten.
Fru talman! Jag citerar återigen den allra sista
meningen i utvärderingsrapporten, som man väl får se
som en sammanfattning: "FRISAM har inte heller" -
detta syftar på några saker som nämns dessförinnan -
"den ringaste betydelse för sjukskrivningarna, utan
torde få betraktas som i huvudsak en idémässig om-
rubricering av befintliga aktiviteter, inte som en reell
reform."
Sven-Erik Sjöstrand! Jag har inte någon annan
grund än den som jag här har hänvisat till. Det är en
mycket dyster slutsats. Kanske vågar man ändå säga
att Finsamrapporten är oerhört mycket mera positiv.

Anf. 16 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Inte heller jag har läst den här rap-
porten, och jag får nog ägna en del av min julhelg åt
att läsa den. Vi blir alltså inte helt sysslolösa över
julhelgen. Detta är intressanta frågor, och det är vik-
tigt att vi sätter oss in i dem.
Jag vill gå lite närmare in på Tyrusprojektet. De
70 som deltog var inte personer som hade brutit en
arm eller ett ben, dvs. de hade inte åkommor som kan
förbättras genom att vårdköerna förkortas. Det var i
många fall personer som hade gått sjukskrivna långa
tider. De hade i många fall typiska funktionshinder
och hade suttit på institution. Det krävs många och
omfattande rehabiliteringsåtgärder för att dessa per-
soner ska komma ut i arbetslivet.
Jag tycker att samhället måste stödja de här per-
sonerna på ett bra sätt. Annars blir de förtidspensio-
nerade. Det är kontaktlösa individer som sitter isole-
rade i sina hem. Också dessa grupper ska ha en liv-
skvalitet, och det är därför viktigt att vi satsar på dem
genom Frisamförsöken och kanske också genom
Socsamförsöken.
Skillnaden mellan de här projekten gällde arbets-
och anställningsvillkor. Min kollega Ulla Hoffmann
har haft en rätt intressant interpellationsdebatt om det
här med näringsministern. Vi tyckte då att AMI
skulle ta de här problemen på lite större allvar. Man
kan inte bara säga att man inte ska bry sig om de här
personerna eftersom de inte är rehabiliteringsbara
inom ett år.
Jag får liksom Bo Könberg läsa den här rapporten
lite mer ingående, och sedan får vi kanske diskutera
frågan igen.

Anf. 17 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Det är självfallet mycket angeläget att
bl.a. de människor som Sven-Erik Sjöstrand nämner
på alla möjliga sätt får hjälp med att komma tillbaka
till yrkeslivet eller med att bli fria från de vårdbehov
som de kan ha. Det finns ingen anledning att i förväg
säga att vissa saker är omöjliga medan andra ska vara
möjliga. Det hade väl inte varit fel att försöka. Vad
jag gjorde i mitt inlägg var att peka på de utvärde-
ringsförsök som har gjorts och som vi måste ta till för
att kunna dra slutsatser om hur framtiden kommer att
se ut.
Vad gäller rapporterna ska jag med nöje efter de-
battens avslutning överlämna ett exemplar till Sven-
Erik, så att vi kan fortsätta debatten om detta.
Får jag avslutningsvis i den här delen bara säga att
det som jag uppfattar att den stora och viktiga fråga
som hela diskussionen egentligen handlar om - även
om det också finns många delfrågor - är om det i
samhället finns pengar som kan göra större nytta om
de flyttas. Detta är något som vi politiker naturligtvis
ständigt måste fundera på, inte minst i ett land där vi
tar ut över hälften av våra gemensamma resurser i
skatter och avgifter. Det är oerhört angeläget att vi
använder de 1 000 eller 1 100 miljarderna på rätt sätt.
Det finns personer som har föreslagit en stor re-
form på det här området. De har tänkt sig att försäk-
ringskassorna skulle kunna överta landstingen i en
stor sammanslagning. De förslagen kommer kanske
mest från högerhåll i debatten. Andra har tänkt att
landstingen skulle kunna överta försäkringskassorna
och därigenom åstadkomma förbättringar i använd-
ningen av allmänna resurser.
Själv har jag och vi i mitt parti som gammaldags
reformister tyckt att man först ska pröva mindre saker
och kanske kan använda 10 % av försäkringskassor-
nas pengar till insatser inom vården. Vi tycker att det
är mycket tydligt belagt att den reformlinjen har varit
väldigt framgångsrik, medan den som socialdemo-
kraterna har arbetat för i flera år har lett till
försinkning av de stora projekten och inte har givit så
väldigt goda resultat.

Anf. 18 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Jag står bakom alla Miljöpartiets re-
servationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall
bara till nr 5 och nr 10.
Vi har nu ett läge där många människor hamnat
utanför eller mellan stolarna i det generella välfärds-
systemet. Det gäller t.ex. arbetslösa, studenter, föräld-
ralediga och projektanställda. Miljöpartiet menar att
syftet med socialförsäkringarna måste vara att ge en
trygghet för alla i samhället vilken inte ska vara bero-
ende av vår position i samhällslivet. Socialförsäk-
ringarna bygger nu på en ojämlikhet som i sin tur
bygger på en ojämlikhet i arbetslivet och en ojämlik-
het vad gäller löner. Jag tycker att man ska göra nå-
gonting åt detta.
Vi vill ha ett grundtrygghetssystem med en värdig
nivå för alla. Det systemet ska omfatta sjukförsäk-
ring, föräldraförsäkring, pension och arbetslöshet. Det
finns en kortsiktig och en långsiktig del av detta. Den
kortsiktiga har ett brutet tak, dvs. man har en högre
ersättningsandel vid lägre inkomster än vid högre
inkomster.
Fru talman! Vi har väntat länge på en finansiell
samordningsreform. Nu kommer ett initiativ från
utskottet att regeringen under 2002 ska lägga fram ett
förslag till finansiell samordning. Med hänsyn till de
galopperande sjukförsäkringskostnaderna och det
stora lidande som ligger under det här anser vi att det
är väldigt viktigt att man inte ytterligare skjuter upp
detta, utan att regeringen verkligen kommer med ett
förslag under våren 2002. Inga fler uppskov!
Vi har vidare ett förslag som gäller Läkare utan
gränser. Denna organisation arbetar under extrema
förhållanden för att hjälpa människor i största nöd.
Lagstiftningen måste ses över så att de som arbetar
för den här organisationen får samma sociala försäk-
ringsskydd som volontärer i liknande organisationer.
Fru talman! Studerande är en grupp som är sär-
skilt mycket värd att värna om. Studiemedelssystemet
tar mycket dåligt hänsyn till villkoren för studerande.
Det gäller beträffande både föräldraförsäkring och
sjukförsäkring. Vi anser att regeringen måste ta ett
grepp över denna fråga och förbättra försäkringssys-
temet för studerande.
Jag vill också något gå in på kvinnornas situation.
Det är allmänt känt att kvinnorna står för den största
delen av sjukskrivningarna. De har de lägsta lönerna
och på många sätt de svåraste förhållandena. Vi anser
att det finns behov av att analysera de faktorer som
styr detta, naturligtvis i ett genusperspektiv.

Anf. 19 BERIT ANDNOR (s):
Fru talman! Målet för den svenska välfärdspoliti-
ken är att utjämna skillnader mellan olika samhälls-
grupper genom en solidariskt finansierad välfärd som
är uppbyggd med generella system. Socialförsäkring-
arna ska vara trygga, rättvisa och effektiva. De ska
omfördela över livet och utjämna risker mellan olika
grupper.
Den nedgång som vi har haft under 90-talet i den
svenska ekonomin och den höga arbetslösheten har
naturligtvis fått konsekvenser när det gäller både
välfärdens nivåer och dess fördelning. I det ganska
nyligen presenterade välfärdsbokslutet får vi nu ett
mycket bra kunskapsunderlag för de fortsatta politis-
ka prioriteringarna inom välfärdsområdet.
Vi kan konstatera att välfärdssystemen har stått
rycken under 90-talet. Samtidigt ser vi också att det
krävs ytterligare insatser för att utveckla och förbättra
den generella välfärden så att den skapar mer av rätt-
visa och jämlikhet. Det har också varit utgångspunk-
ten för oss socialdemokrater när vi nu successivt
under de senaste åren har kunnat göra rejäla förbätt-
ringar för barnfamiljerna och för de pensionärer som
har de lägsta inkomsterna.
I takt med att vi har fått ordning på ekonomin har
vi kunnat tillföra både kommuner och landsting yt-
terligare resurser. Detta fortsätter nu. Det blir mer
resurser till vården, skolan och omsorgen genom de 9
miljarder som vi har tagit fram genom försvarsbeslu-
tet. Vi ger också ytterligare resurser för att öka till-
gängligheten i sjukvården.
I årets budget finns därutöver ytterligare förbätt-
ringar för barnfamiljerna och pensionärer med låga
inkomster. Det är förlängd föräldraförsäkring, max-
taxa i barnomsorgen, höjd garantinivå i föräldraför-
säkringen, höjda bostadstillägg för pensionärer och
skattereduktion för alla pensionärer. Det är vad vi
behandlar i detta betänkande.
Det finns mycket att kommentera. Vi tillför bl.a.
ytterligare resurser till försäkringskassans administ-
ration. Vi tar nu glädjande nog ett stort steg framåt
när det gäller den finansiella samordningen. För att
något replikera till Bo Könberg, som tidigare ställde
en del frågor till mig, vill jag säga att jag är oerhört
glad över att vi har kunnat göra detta ställningstagan-
de i utskottet.
Det innebär att utskottet gör en klar beställning till
regeringen. Vi ger att klart besked om att Socsamlag-
stiftningen ska ges rikstäckning och permanentas. Det
blir möjligt att utifrån lokala och regionala förhållan-
den utforma den samordning som vi vet är så viktig
särskilt för de grupper i samhället som är de mest
utsatta och som också har sammansatta problem.
Det är oerhört viktigt att detta sker. Jag delar Bo
Könbergs uppfattning när han säger att vi kan behöva
flytta pengar. Visst är det så. Men låt oss ge dem som
befinner sig ute i verksamheterna som känner pro-
blemen en möjlighet att anpassa sin samordnings-
verksamhet utifrån förutsättningarna. Det tycker jag
är viktigt. Vi vet att förutsättningarna och behoven
varierar över landet.
Jag förstår att Bo Könberg har låst sig och blivit
något blockerad vid just begreppet Finsam. Jag kan
lova Bo Könberg att Socsam kommer att göra mycket
stor nytta och bli en mycket bredare och bättre möj-
lighet för dem som är ute i verksamheten och vill
arbeta med samordning inom de olika sektorerna i
välfärdsområdet.
Jag hade egentligen tänkt att uppehålla mig kring
principerna för socialförsäkringen. Det är här vi ser
de betydande skillnader som finns mellan de politiska
partierna. Vi socialdemokrater tog tidigt ställning för
en generell välfärdsmodell. Det är en modell som
bygger på inkomstbortfallsprincipen och ger stan-
dardtrygghet.
Det är en välfärdsmodell som bygger på att alla är
med i ett gemensamt system där alla deltar. Vi har en
omfördelning av resurser och risker över livet och
mellan olika grupper i samhället. Det är ett system
som är solidariskt och rättvist där de som är mer pri-
vilegierade än andra solidariskt delar med sig. De
som jobbar i arbeten som sliter på kropp och själ har
lika möjligheter till ersättning och vård som de som
har jobb som är stimulerande och berikande. Det är
ett system som omfattar direktörer, vårdbiträden,
hemmafruar och IT-experter.
Det valet har visat sig vara oerhört framgångsrikt.
Av olika jämförelser som vi kan göra i ett internatio-
nellt perspektiv kan vi konstatera att det svenska valet
av modell är det system som bäst skapar förutsätt-
ningar för jämlikhet och jämställdhet. Det är detta val
av modell som har haft en avgörande betydelse för
välfärdssamhällets framväxt, sysselsättningen och
tillväxten.
Det valet av principer för välfärdens uppbyggnad
kommer också att ligga till grund för det ständigt
pågående arbetet med utveckling och förnyelse inom
socialförsäkringarna. Vi lever i ett samhälle som
ständigt utvecklas och förändras. Villkoren på ar-
betsmarknaden förändras. Vi vet hur den demografis-
ka utvecklingen ser ut. Det visar hur viktigt det är för
oss att hålla fast vid de grundläggande principer som
vi har byggt upp för socialförsäkringarna, och där är
arbetslinjen en av de mest centrala principerna.
Jag sade inledningsvis att vi ser skiljelinjerna
mellan de politiska partierna i principerna för social-
försäkringarna. Jag har roat mig med att jämföra årets
moderata motioner inom detta område med de tidiga-
re motioner som lämnats under mandatperioden.
Motionerna blir mer urvattnade och mer intetsägande,
Margit Gennser.
I börjar av perioden talade ni klarspråk. Då krävde
ni klart och tydligt att välfärdssystemen ska vara för
dem som är verkligt behövande. Det är en grupp som
ni definierade som liten, ömtålig och som består av
personer om inte av egen förskyllan har försatt sig i
en situation där han eller hon inte längre kan försörja
sig.
För att förverkliga det enligt era grundläggande
värderingar och er syn på välfärden föreslog ni också
följdriktigt försämringar inom socialförsäkringssys-
temet. Det var sänkta sjukpenningsersättningar, av-
skaffande av barnbidrag, osv.
I den motion som vi nu har att ta ställning till har
det skett en del betydande revideringar. Det ni har
fört fram är lite mer inlindat och lite mer dunkelt
skrivet. Det är fritt från de tidigare kanske lite mer
slagkraftiga formuleringarna. Man tvingas att lägga
ihop från andra motioner för att få fullständigt klart
för sig vad det handlar om.
Ett exempel på den moderata dunkelheten är den
motion som finns från moderaterna om generella
principer för socialförsäkringssystem. Där skriver
man: "I Sverige hade socialförsäkringssystemen kun-
nat konstrueras efter grundtrygghetsprincipen om
skatteuttaget tillåtit detta. Men höga skatter under de
senaste decennierna har inte gett människor möjlighet
att spara, och därmed skapa individuella försäkrings-
lösningar. Därför måste socialförsäkringssystemen
under en överskådlig framtid följa inkomstbortfalls-
principen."
Vad vill moderaterna säga med detta? Att de vill
införa en grundtrygghetsmodell i socialförsäkringen?
Kanske, men det är inte riktigt säkert. Det kan man
inte läsa ut. Man måste nog läsa vidare i en annan
motion för att riktigt förstå vad det är ni menar.
I en ytterligare motion kräver moderaterna att den
sjukpenninggrundande inkomsten ska beräknas på de
senaste 24 månaderna, och den ska endast inkomstin-
dexeras. Sjukförsäkringen ska i högre grad än i dag
kompletteras med avtalsförsäkringar och privata
försäkringar.
Jag citerar vidare: "Kombinationen lägre skatter
och något lägre ersättningar i försäkringar ökar an-
svar både för anställda och arbetsgivare genom att de
ersätter inkomstborfallet tydligare." Så kommer det:
"Lägre ersättningsnivå i en försäkring leder erfaren-
hetsmässigt till lägre utnyttjande."
När man lägger ihop hela bilden av den moderata
politiken kan vi återigen konstatera, även om det
kanske inte är så tydligt formulerat, att man vill av-
skaffa inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkrings-
systemet och tvinga ut människor på den kommersi-
ella försäkringsmarknaden. Det är en marknad som
naturligtvis värnar tryggheten för dem som kan betala
för sig men lämnar dem av oss som inte klarar att
betala premierna i kylan. Varför säger man då inte det
i klartext? Varför hymlar moderaterna i denna fråga?
Till skillnad från moderaterna vill vi socialdemo-
krater ha en välfärd som är till för alla, inte bara för
några, och det är mot den bakgrunden som vi vill höja
taken i socialförsäkringssystemen. I år beräknas un-
gefär 1 miljon löntagare inte ha rätt till 80 % i sjuker-
sättningen, på grund av att deras inkomster ligger
över det s.k. taket. Vi vet att denna grupp ökar mer
och mer tack vare den goda reallöneutvecklingen.
Det är precis som moderaterna säger, att många
kompenseras för detta i kollektivavtal - men inte alla,
bara några. Det gäller främst LO:s medlemmar, som
står utanför detta. För dem innebär en sjukskrivning
en rejäl löneförlust. När det gäller ersättningsnivån i
föräldraförsäkringen saknas det ett skydd för i stort
sett alla.
Om vi inte höjer taket för ersättningarna leder det
till att inkomstbortfallsprincipen i sjukförsäkringen
ersätts med ett grundtrygghetsbidrag. Därmed skulle
naturligtvis förtroendet för försäkringen rämna, och
vi öppnar fältet för privata sjukförsäkringar.
Det är det här som vi socialdemokrater vill för-
hindra. Därför är det glädjande att vi tillsammans
med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har kommit
överens om att höja taket, om vi klarar det för eko-
nomin, från den 1 juli 2003. Det här är en reform som
är helt nödvändig för att behålla legitimiteten för den
generella välfärden och minska behovet av privata
alternativ, med de ökade sociala klyftor som skulle
bli en följd av det.
Men här säger moderaterna, som sagt var, klart
och tydligt nej. Detta är ett besked till samtliga lönta-
garorganisationer som kräver just höjda tak. Det är ett
besked också om vad en borgerlig regering skulle
göra om olyckan var framme till hösten. Moderaterna
är naturligtvis det parti som är störst och därmed
också har störst inflytande i en kommande borgerlig
regering. Här är skiljelinjen tydlig.
Det moderata fältropet är ju och har alltid varit:
Några men inte alla. Det står mot det socialdemokra-
tiska: Alla, inte bara några.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget
i betänkandet SfU1 och avslag på samtliga reserva-
tioner.

Anf. 20 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag hörde med tillfredsställelse att
Berit Andnor var glad och tyckte att det var stora steg
framåt som utskottet hade tagit i fråga om den finan-
siella samordningen, dvs. den beställning till riksda-
gen som nu till slut blev resultatet av majoriteten i
utskottet.
Jag kan bara konstatera, att hade det varit så att
regeringen inte hade varit så långsam kunde det här
ha skett för länge sedan. Hade regeringen dessutom
hållit sina avtal med andra partier från förra hösten
hade vi denna dag, som var meningen - eller som den
socialdemokratiske chefsförhandlaren sade den hös-
ten, innan jultomten kommer år 2001 - i riksdagen
fattat beslut om hur den finansiella samordningen
skulle se ut.
Det är bara att konstatera att Berit Andnor, med
sin nyvunna entusiasm för den finansiella samord-
ningen, hade kunnat vara ännu mycket gladare om det
inte varit så att den socialdemokratiska regeringen
inte håller sina uppgörelser.
Berit Andnor uppfattade det som att jag för min
del har låst mig eller blockerats till förmån för det
som brukar kallas Finsammodellen. Det är alltid svårt
att själv analysera om man har låst sig. Jag kan bara
konstatera att såväl Finsamförsöken som Socsamför-
söken genomförs i detta land på grundval av proposi-
tioner signerade av mig som lades 1992 respektive
1994. Jag har inte haft någon större känslomässig
bindning till det ena eller det andra. Däremot förefal-
ler det, vid en hastig genombläddring av rapporterna
från i torsdags om Socsamförsöken, som att de eko-
nomiska effekterna har varit klart större av Finsam-
försöken.
Men det är egentligen inte det som konflikten
mellan oss gäller, utan vi är tydligen numera bägge
två för finansiell samordning i stället för Frisamför-
sök och annat som Socialdemokraterna har skylt sig
bakom nu i fem års tid.
Den motion som Centerpartiet, Miljöpartiet och
Folkpartiet lade bara för några månader sedan hand-
lade om att man lokalt skulle få bestämma om man
ville samverka två, tre eller fyra. Det var verkligen
lokala avgöranden som skulle ske.
Jag fick i praktiken svar på en av mina tre frågor.
Den andra frågan gällde den finansiella samordning
som Berit Andnor och hennes partivänner anser sig
beställa genom beslutet i dag: Hur pass omfattande är
den? Innebär den samma omfattning som i Finsam-
försöken, dvs. upp till 10 % av kostnaderna? Eller
innebär det den halva procent som den socialdemo-
kratiska regeringen kom dragandes med i augusti-
september?
Den tredje frågan jag hade ställt var om Berit
Andnor, med facit i hand, tyckte att det har varit rim-
ligt med de fem årens fördröjning av den viktiga
reform som hon är så glad för.

Anf. 21 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Det är inte någon nyvunnen entusi-
asm som Bo Könberg kan notera, utan den har funnits
hos mig hela tiden. Däremot har jag, till skillnad från
Bo Könberg, hela tiden ansett att det är viktigt att vi
har de fyra parterna med, dvs. att det är hälso- och
sjukvården, socialtjänsten, försäkringskassorna och
arbetsmarknadsmyndigheterna som gemensamt deltar
och att alla bidrar på olika sätt till den här finansiella
samordningen. Där skiljer jag och Bo Könberg oss
uppenbarligen åt.
När det gäller omfattningen är det på det sättet, att
i och med att vi får en rikstäckande lösning, att vi får
en permanentning av den Socsamlagstiftning som vi
har, skapas det möjligheter för dem som arbetar ute i
dessa olika verksamheter att utifrån lokala behov och
förutsättningar där forma omfattningen av den verk-
samhet och samverkan man vill ha. Utifrån de erfa-
renheter som vi nu har att ta del av, som utvärdering-
arna visar, ser det väldigt olika ut. Jag tycker att det
är bra. Det ser inte lika ut över hela landet.
Det är viktigt att veta vad man gör när man går in
och förändrar en försökslagstiftning till en permanent
lagstiftning. Jag tycker att det var klokt att avvakta de
utvärderingar som vi nu ser och som är lämnade till
regeringen. Det är alltid bra att veta vad man gör, Bo
Könberg.
Bo Könberg har låst sig, tyvärr, och blivit lite
blockerad när det gäller Finsam. Det Bo Könberg
förespråkar är en Finsamlösning fr.o.m. årsskiftet och
10 % - punkt slut.
Då är min fråga till Bo Könberg: Varför snäva in
samverkan? Varför inte se de stora möjligheter som
det innebär när fyra parter samverkar? Varför begrän-
sa? Varför snäva in? Det är obegripligt för mig. Jag
kan inte se någon annan förklaring än att det handlar
om en blockering.

Anf. 22 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Berit Andnor säger här på slutet att
någonting är obegripligt för henne. Jag förstår det
mycket väl, därför att Berit Andnor har inte begripit
vad det är frågan om.
Den uppgörelse som vi träffade mellan fyra parti-
er - tre partier som inte satt i regeringen och rege-
ringspartiet - i november i fjol innebar att vi skulle
tillåta finansiell samordning i landet och att många
parter skulle få vara med. Det var inte så, som nu
antyds, att det hela sprack därför att Socialdemokra-
terna minsann ville ha med alla och det ville tydligen
inte Miljöpartiet, Centern och Folkpartiet. Det var ju
inte så. Om någon borde veta det förutom statsrådet
är det väl ordföranden i utskottet från majoritetens
sida. Det är nog faktiskt inte så att vi skiljer oss åt på
den punkten.
Den fråga jag ställde om omfattningen fick jag
inte heller denna gång svar på, men jag kommer sä-
kert att få det om ett ögonblick. Frågan är mycket
enkel: Kommer det som nu beställts att vara tillåtet
från centralmaktens sida i landet, att en försäkrings-
kassa använder upp till 10 % av sina resurser? Eller
kommer man att låsa fast sig, som de socialdemokra-
tiska förhandlarna ville så sent som för ett par måna-
der sedan, vid någon halv procent? Så var frågan.
Till sist kan jag inte låta bli att konstatera att den-
na tanke som vi är så överens om, att finansiell sam-
ordning är så bra, väcktes för 15-16 år sedan och har
funnits med i debatten så länge. Under de 16 åren har
vi i 13 år haft socialdemokratisk regering och i 3 år
borgerlig regering. De två grundläggande förslag som
Berit Andnor nu verkar vara anhängare av presente-
rades under de tre borgerliga åren, och i praktiken har
inget hänt under de 13 socialdemokratiska åren.

Anf. 23 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Socialförsäkringsutskottet lämnar i
detta betänkande ett klart och tydligt besked när det
gäller den finansiella samordningen. Vi anser att det
är oerhört viktigt ur individuell synpunkt men också
ur ett samhällsperspektiv att det sker en samordning
mellan myndigheter, beroende på att samhället för-
ändras, beroende på att de problem som vi ser i dag är
mer sammansatta. Ur ett individuellt perspektiv är det
oerhört viktigt att man ser människan och ser männi-
skans sammansatta behov. Då krävs det en samord-
ning från de myndigheter som kan vara inblandade.
Vi vill inte begränsa samverkan till ett par myn-
digheter. Vi vill bredda samverkan till hälso- och
sjukvården, försäkringskassan, arbetsmarknadens
myndigheter och socialtjänsten, därför att vi vet att
det ger det bästa resultatet från ett individuellt per-
spektiv.
Jag ser fram emot det förslag som regeringen
kommer att återkomma till oss med. Försöksverk-
samheten är i gång. Den pågår under hela 2002 och
kommer med den lösning som vi nu väljer. Det är ett
klart och tydligt besked om att försöksverksamheten
ska avlösas med en permanent rikstäckande lösning.
Omfattningen bestäms utifrån de lokala förutsätt-
ningarna och behoven. Och då vet Bo Könberg, som
har påbörjat läsningen av utvärderingsrapporterna, att
det ser väldigt olika ut. Vi har Gränstorps kommun
och Stenungsunds kommun där man lägger ihop i
stort sett hela budgetarna. Vi har Deltaprojektet där
man bara samordnar vissa delar av budgetarna. Jag
tycker att det är en bra lösning. Jag har svårt att förstå
de invändningar som Bo Könberg har när det gäller
detta.

Anf. 24 DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Fru talman! När det gäller finansiell samordning
skulle jag vilja inleda med att betona att jag tror att
det är oerhört viktigt att en part får samordnings-
ansvaret. I dagsläget tycker jag nog att försäkrings-
kassan är den naturliga parten.
Jag skulle dessutom vilja ta upp någonting som
utskottets ordförande sade i sitt anförande, och det
gäller detta med ordning i ekonomin. Det gäller kan-
ske ekonomin i stort. Men när det gäller sjukskriv-
ningskostnaderna är ekonomin definitivt inte i ord-
ning. Kostnaderna har de tre senaste åren ökat med 20
miljarder.
Det står i utskottets text så här: För närvarande
finns det inte något som tyder på att antalet långtids-
sjukskrivna och nybeviljade förtidspensioner kommer
att minska under de närmaste åren.
Vad kan regeringen och ni i majoriteten göra för
att snabbt få ned sjuktalen? Någonting måste ju hända
vid sidan av alla utredningar. Jag tror inte att elva-
punktsprogrammet har kapacitet att snabbt få ned
sjukskrivningarna. Jag tror att satsningarna på att
snabbt få i gång försäkringskassans arbete är en del i
att få ned sjuktalen.
När det sedan gäller de 9 miljarderna till vården
kan man på Landstingsförbundets hemsida läsa att
dessa miljarder blir plus minus noll i tillskott. Det blir
nämligen så många momsindragningar och andra
indragningar från staten att det egentligen inte blir
något resurstillskott utan t.o.m. minus framöver, sägs
det på Landstingsförbundets hemsida, om man nu inte
ljuger. Så staten ger och staten tar. Jag skulle vilja
höra hur Berit Andnor ser på resurserna i vården inför
framtiden.

Anf. 25 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Jag kan notera att Kristdemokraterna
säger helt nej till elvapunktsprogrammet. I stället
lägger man budgetförslag här i denna riksdag som
innebär betydande besparingar även inom detta om-
råde: 6 miljarder nästa år, 8 miljarder 2003, 11 mil-
jarder 2004.
Den utveckling som vi har sett när det gäller de
höga sjukskrivningarna är oroväckande. Det är bak-
grunden till det elvapunktsprogram som nu presente-
ras. Det är också bakgrunden till att Jan Rydh de
närmaste dagarna kommer att presentera en hand-
lingsplan för hälsa i arbetslivet.
Det finns en rad konkreta förslag, men jag tror
inte att det går att göra några snabba och enkla klipp.
Det tror däremot Kristdemokraterna som har ett för-
slag i sin budget, nämligen om en rehabiliteringsför-
säkring. Med denna ska det uppstå enorma vinster i
miljardklassen. Så enkelt är det inte.
De höga sjukskrivningarna beror på många olika
faktorer. En är naturligtvis att vi har en ökad syssel-
sättning. Det är fler som jobbar och därmed fler som
kan sjukskriva sig. Den utvecklingen känner vi till.
Men sedan finns det också bakomliggande faktorer
som kräver sammansatta och kraftfulla åtgärder, ett
brett spektrum av åtgärder. Jag är ödmjuk inför den
situationen, och jag ser inte att det finns några enkla
lösningar.
Däremot krävs det ett gemensamt arbete på ar-
betsmarknaden med arbetsmarknadens parter och
med en rad olika insatser. Det är först när vi kan åt-
gärda situationen i arbetslivet och skapa det goda
arbetslivet som vi kan nå en förändring.
Jag tycker att Kristdemokraterna tar alldeles för
lätt på denna problematik. Det finns inga enkla lös-
ningar, och det finns inte heller några dynamiska
effekter att uppnå.

Anf. 26 DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Fru talman! Jag noterar att utskottets ordförande
underkänner den utredning som regeringen själv har
tillsatt, nämligen Gerhard Larssons utredning där de
här beräkningarna finns. Han har just visat på hur en
satsad krona på rehabilitering ger nio kronor tillbaka.
Vi har inte räknat med dessa summor i besparingar,
utan vi har lagt oss på en mycket lägre nivå. Men vi
vet att så fort vi sätter in snabba åtgärder och höjer
kompetensen på det området, kommer vi att se ef-
fekter.
Som det är i dag, när försäkringskassorna endast
har tid att betala ut sjukpenning och inte att jobba
med rehablitering, är det förödande. Arbetsgivarna
kan inte dessa frågor. De behöver stöd från försäk-
ringskassorna för att komma till skott med rehabilite-
ringen. Men här står ni ju helt handfallna. Ni har inga
åtgärder att sätta in snabbt på det här området.
Det finns många bra saker i elvapunktsprogram-
met. Men jag tror att mycket egentligen handlar om
att bara förstärka och utbilda i arbetsmiljölagstift-
ningen som redan finns. Metodutveckling och att
skicka pengar till företagshälsovården är väl bra, men
det är ju privata företag. För mig är en del av försla-
gen helt horribla. Det är rehabiliteringsutredningar
som ska tvingas in, trots att de inte behövs och trots
att försäkringskassan i dag inte har tid att göra något
åt de rehabiliteringsutredningar som kommer in.
Varför ska det då skickas in ännu fler? De skickas ju
bara in i ett stort svart hål.
Jag tycker alltså att försäkringskassornas situation
har blivit ohållbar. De har inga möjligheter att göra
det jobb som de är satta att göra. Ingen skuld ska
läggas på försäkringskassorna, för de gör så gott de
kan. Men de har inte tillräckliga resurser. Det har inte
satsats på deras roll som försäkringsgivare i de här
systemen.

Anf. 27 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Elvapunktsprogrammet innehåller ett
brett spektrum av åtgärder, bl.a. att vi ska se över hela
sjukskrivningsprocessen och ett utvecklande av me-
toder i rehabiliteringsarbetet. Det behövs många nya
insatser för att komma till rätta med sjukskrivningar-
na och de befarade ökningarna av förtidspensione-
ringar.
Gerhard Larssons utredning är en del i det arbete
som nu pågår med att ta fram en handlingsplan för
hälsa i arbetslivet. Det är bara en del av den lösning
som krävs för att komma till rätta med de problem
som vi ser i arbetslivet.
Vi socialdemokrater vill göra något åt problemen.
Vi vill att människor inte ska slås ut från sitt arbete.
Vi vill skapa förutsättningar för att arbetsgivarna
verkligen ska ta sitt ansvar när det gäller att skapa det
goda arbetet. Vi diskuterar olika lösningar på detta,
men detta är, som jag ser det, helt nödvändigt.
Jag konstaterar fortfarande att Kristdemokraterna i
sin motion bara föreslår besparingar. Man föreslår
besparingar på 6 miljarder nästa år, 8 miljarder 2003,
11 miljarder 2004. Man föreslår en ändrad beräkning
av sjukpenninggrundande inkomst som innebär en
lägre ersättning för dem som blir sjuka, och man vill
införa ytterligare en karensdag. Det är i mångt och
mycket förslag som överensstämmer med de som
Moderata samlingspartiet lägger fram.
Jag kan konstatera att Kristdemokraterna i hand-
ling och i motioner slår mycket hårt mot dem som blir
återkommande sjuka och människor som har tillfälli-
ga anställningar, vilka till stor del är kvinnor. Krist-
demokraterna säger en sak och gör en annan. Detta
ser vi genomgående, även inom detta område.

Anf. 28 MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Vi diskuterar utgiftsområde 10 om
inkomsttrygghet vid sjukdom bl.a. Det är ingen som
har velat gå ifrån inkomsttrygghetssystemet. Vi har
t.o.m. förbättrat det, för vi har lagt det på 7,5 in-
komstbasbelopp.
Regeringen ska försöka att göra en höjning till 10
prisbasbelopp när man får pengar. Men lägg märke
till att finansministern är väldigt rädd för en besvärlig
avtalsrörelse. Och den kommer som ett brev på pos-
ten, eftersom de flesta arbetstagare på alla avtalsom-
råden utom LO och SAF har klarat av det här pro-
blemet, och det är lätt att göra det för LO och SAF.
Vad Berit Andnor sade visar alltså på stor okunnig-
het.
Men jag skulle vilja ta upp en annan sak. Varför i
halva stan ställer ni inte upp på vår satsning på att
utbilda läkarna så att vi verkligen nedifrån får en helt
annan syn på sjukskrivning till båtnad för patienterna,
personalen, vården och försäkringskassorna? Ni vet
att det ger mycket stora resultat, och det är absolut
inte riskfyllt att göra det.
Det finns också en annan sak jag vill fråga om. Vi
har satsat mer pengar på försäkringskassorna. Vi har
satsat mer pengar på att man ska klara av vissa kösi-
tuationer. Sammanlagt är det 1 miljard. I socialut-
skottet har vi lyckats satsa 7 miljarder på tre år. Jag
tycker att det var en dålig genomläsning som ordför-
anden i socialförsäkringsutskottet gjort. Jag kanske
kan förlåta henne beroende på att en av våra vikti-
gaste motioner hade försvunnit ut någonstans på
webben. Den behandlades mycket sent i utskottet,
och det var inte utskottets fel. Det hade hänt saker på
andra ställen.

Anf. 29 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Jag har läst innantill i de moderata
motioner som ni har inom det här området. Beskedet
är klart och tydligt. Margit Gennser säger: Vi vill inte
ta bort någon inkomstbortfallsprincip. Nej, inte just
nu, inte i morgon och kanske inte nästa år. Men på
sikt är det fråga om att skapa en grundtrygghetsmo-
dell där var och en ska ha möjlighet att kunna skaffa
sig sina egna, privata, individuella försäkringar.
Det är ju det som är beskedet. Det är ju så eländigt
i det här landet. Vi betalar alldeles för hög skatt. Där-
för ska vi sänka skatten mycket kraftigt, säger mode-
raterna. Då skapar vi ett utrymme för att vi ska kunna
ha privata försäkringar. Detta är ju i sammanfattning
det moderata systemskiftet! Det ska vara lägre skatter
och mer utrymme för privata, individuella försäkring-
ar.
Det är ju så att ett sådant system skapar stora so-
ciala klyftor. Ett grundtrygghetssystem skapar stora
sociala klyftor eftersom de som har störst behov av
att försäkringssystemet fungerar på ett bra sätt, de
som är mycket sjuka, de som har arbeten som sliter ut
och som har tillfälliga anställningar, naturligtvis
missgynnas i det system som moderaterna föresprå-
kar. Det är ett klart och tydligt besked om den mode-
rata visionen och de moderata idéerna om hur ett bra
samhälle ska se ut.
Detta är tydligt också när man nu hör Margit
Gennser. Hon försöker vara lite luddig i kanten, men
vad det handlar om är ett systemskifte. Det är bara att
konstatera att moderaterna nästa år tänker sig att man
ska skära ned med 12 miljarder, året därpå, alltså
2003, med 20 miljarder och 2004 med 28 miljarder
under detta utgiftsområde. Det är karensdag och and-
ra beräkningar när det gäller inkomsten - allt i syfte
att successivt skapa andra förutsättningar inom detta
område.

Anf. 30 MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Först började ordföranden i socialför-
säkringsutskottet tala om hypoteser, hypoteser om hur
moderaterna skulle handla i en framtid. Jag tycker att
det är en ovärdig debatt. Vi behandlar ett utskottsytt-
rande med motioner och reservationer. Jag tycker att
vi håller oss till saken. Hypoteser om framtida hand-
lande ska vi skrinlägga.
Det andra är att man säger att det blir väldigt
mycket större klyftor med grundtrygghetssystem. Jag
sade att definitionsmässigt är i alla fall sjukpenningen
ett inkomsttrygghetssystem, för ersättningen utgår
alltid från den inkomst man har.
Det är alldeles riktigt att folk som inte har in-
komster inte får sjukersättning. De får också mycket
begränsad föräldrapennning. Det är därför vi faktiskt
har jobbat för att få högre föräldrapenning för den
gruppen. Här borde vi faktiskt sätta oss ned och fråga
oss hur vi ska göra för dem som t.ex. har studerat osv.
och som kanske får barn vid en olämpligt planerad
tidpunkt. Men det är inte mitt arbete här. Det är inte
den frågan vi ska diskutera.
Sedan vill jag säga något om det här med att
skatter och försäkringar hör samman. Att sänka skat-
ter är faktiskt en investering i en bättre struktur. Vad
vi måste göra, både på försäkringsområdet och på
skatteområdet, är att få en bättre struktur så att vår
ekonomi kan växa bättre. Det enda sättet för att alla
människor ska få det bättre är en bättre tillväxt, bättre
användning av våra resurser. Det är det som finns i
våra förslag.

Anf. 31 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Men, Margit Gennser, det är ju så att
ni moderater säger nej till att höja taket i socialförsäk-
ringarna, eller hur? Ni säger ja till att införa en ytter-
ligare karensdag. Ni vill förändra inkomstberäkning-
en. Sammantaget leder det naturligtvis till att hela det
generella välfärdssystemet undermineras. Sänkta
skatter leder ju till att ni också ska sänka ersättnings-
nivåerna i socialförsäkringarna. Det leder till stora
social klyftor. Det leder till att hela legitimiteten, hela
den sammanhållning som vi har i Sverige kring den
generella välfärden, som är unik, undermineras. Det
leder naturligtvis till att stora, starka grupper har
möjlighet att försäkra sig medan grupper som har ett
stort behov av att socialförsäkringssystemen fungerar
på ett bra sätt ställs utanför och får klara sig bäst de
vill.
Det är ju så ni tycker. Varför inte säga det då,
Margit Gennser? Jag förstår inte varför ni hymlar när
det gäller detta. Ni står ju för sänkta skatter, lägre
ersättningsnivåer, fler karensdagar, ändrad inkomst-
beräkning och för att säga nej till att höja taken i
socialförsäkringarna. Det är ju det ni vill - varför inte
säga det?
Mot detta står den socialdemokratiska politiken,
som just handlar om att skapa ett system som omfat-
tar alla och som omfördelar över livet, mellan olika
grupper, som fördelar mellan de rika och de som har
de låga inkomsterna, mellan de som är friska och de
som är sjuka. Det är solidaritet, det är jämlikhet och
det är rättvisa. Men det är klart; det är inget som mo-
deraterna står för. Det vet vi.

Anf. 32 BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Fru talman! Berit Andnor talar sig varm för att
höja taket i socialförsäkringssystemet. Det vi i Cen-
terpartiet är lite förvånade över är att vi tycker att
Socialdemokraterna har tystnat när det gäller att stri-
da för dem som har det sämst, när det gäller att höja
golvet. När vi pratar om att vi ska ha en solidariskt
finansierad försäkring handlar det om att se till att
också de som kanske inte kvalat sig in och kommit
upp i nivåer får en möjlighet att få ersättning genom
de här trygghetssystemen. Hur ser Berit Andnor på
det?

Anf. 33 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis på det sättet att so-
cialförsäkringssystemen hela tiden måste utvecklas,
förändras och förnyas. Jag delar den uppfattning som
Birgitta Carlsson ger uttryck för, att vi hela tiden
måste se till att verkligen skapa system som gör att
alla kan vara med.
Det är också anledningen till att vi nu höjer t.ex.
garantinivån i föräldraförsäkringen. Jag tycker att det
är viktigt att vi hela tiden är uppmärksamma och
försöker följa upp socialförsäkringssystemen så att vi
verkligen skapar system som omfattar alla. Problemet
med Centerpartiet, Birgitta Carlsson, är ju att ni
egentligen står för en grundtrygghetsmodell, en mo-
dell som innebär att vi på sikt skulle få en urholkning
av legitimiteten, av sammanhållningen, som vi har i
det svenska samhället i och med att vi har ett system
som är generellt och omfattar alla.
En grundtrygghetsmodell innebär att vi på sikt
kommer att ställa oss i en situation där vi får starka
grupper som ställer sig utanför och i stället vill kom-
pensera med privata försäkringar. Det är det som är
problemet med Centern och Centerns politik.

Anf. 34 BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Fru talman! Jag beklagar att inte Berit Andnor
lyssnade lite bättre till vad jag sade. Jag sade: Själv-
klart ska vi ha en grundtrygghet i botten, men också
ersättning enligt inkomstbortfallsprincipen. Jag sade
också att för att det ska vara legitimitet för att ta ut
kostnaden, som vi gör i dag i socialförsäkringen i de
avgifter som ändå betalas in, är det viktigt att det
finns en del som man får ersättning för enligt just
inkomstbortfallsprincipen. Men det vi vill är ändå att
höja golvet. Vi menar att vi har alldeles för många
människor som är utslagna i dag som är i behov av
samhällets hjälp genom socialtjänst. Hade vi en
grundtrygghet i botten skulle vi inte behöva ha den
här ordningen att man kryssar sig fram mellan olika
system för att klara sin livsförsörjning. Det är där vi
vill ha grundtryggheten. Men vi har aldrig sagt att vi
inte vill ha en inkomstbortfallsprincip. Berit Andnor
måste läsa på lite bättre beträffande vad vi tycker.

Anf. 35 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Jag bara lyssnar på vad Birgitta
Carlsson säger, och jag kan också läsa innantill i
motionerna. Birgitta Carlsson och Centerpartiet har ju
grundtrygghetsmodellen som den viktiga principen
när det gäller socialförsäkringarnas utbyggnad. Och
Birgitta Carlsson upprepar nu detta med en grund-
trygghetsmodell.
Sedan kanske man ska få möjlighet att köpa för-
säkringar, men det är någonting helt annat än att stå
för en modell som är generell, som omfattar alla och
som ger en standardtrygghet i enlighet med den in-
komstbortfallsprincip som vi har. Det är oerhört vik-
tigt, och det är en av grundbultarna som vi har i det
svenska socialförsäkringssystemet och som också har
visat sig vara så oerhört framgångsrikt när det gäller
att utjämna mellan grupper, över livet och som också
står sig oerhört bra i alla jämförelser som vi kan göra
i ett internationellt perspektiv. Det är någonting som
vi ska vara väldigt rädda om.

Anf. 36 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag ska börja med att instämma i so-
cialförsäkringsutskottets ordförande Berit Andnors
inlägg och kommentarer till debatten. Den här debat-
ten speglar ju ett perspektiv på den snabba förändring
som sker i samhället. Både den offentliga och den
privata arbetsmarknaden har utsatts för ett starkt
förändringstryck, främst som en följd av förändringar
i omvärlden. De effekter som vi nu ser av arbetslivets
omvandling är ett högt uppdrivet tempo, ökade krav
på flexibilitet hos arbetskraften och ökad belastning
och stress för väldigt många. Detta är viktiga faktorer
bakom den kraftiga ökningen av långtidssjukskriv-
ningarna.
Som flera har lyft fram i denna debatt är antalet
sjukskrivningar större än någonsin och kostnaderna
alldeles för höga, sett främst ur ett mänskligt per-
spektiv men också sett ur ett ekonomiskt perspektiv.
Den demografiska utvecklingen under de kommande
årtiondena leder till att antalet människor i för-
värvsaktiv ålder minskar. Samtidigt börjar de stora
kullarna med 40-talister att gå i pension, och det finns
en överhängande risk för att vi går emot en situation
med arbetskraftsbrist. Ställda inför ett sådant fram-
tidsscenario är det viktigare än någonsin att stora
grupper inte ställs utanför arbetsmarknaden, oavsett
skäl.
Mot denna bakgrund har regeringen inlett ett om-
fattande arbete för att bryta den negativa utveckling-
en. Målet är att fler människor ska ges förutsättningar
att förbli eller återgå i arbete. Vi måste i större ut-
sträckning än i dag ta vara på den individuella arbets-
förmågan. Var och en ska kunna delta i arbetslivet
efter sin förmåga. Och vi behöver effektivare före-
byggande insatser så att arbetsförhållandena och
arbetsmiljön och inte ger upphov till sjukdom eller
arbetsskada. Och det krävs en väl fungerande rehabi-
litering och naturligtvis också effektiva försäkrings-
system, så att ett snabbt tillfrisknande och en återgång
till arbete blir möjligt.
Ett antal utredningar initierade av regeringen har
gett oss en hel del kunskaper. Och vi vet att det ser
olika ut mellan olika branscher och sektorer. Vi vet
också att kvinnor i dag har en högre sjukfrånvaro än
män. Och vi vet att det finns skillnader i de geogra-
fiska regionerna.
Förutom detta visar rapporter och utredningar att
människors upplevda möjligheter till kontroll och
eget handlingsutrymme i arbetslivet är av mycket stor
betydelse för sjukfrånvaron. Och precis som Birgitta
Carlsson framhöll har detta beskrivits av professor
emeritus Lennart Levi, bl.a. i en EU-rapport som har
spelat en stor roll i diskussionen inom EU:s med-
lemsländer.
Den stressrelaterade ohälsan har ökat dramatiskt
under de senaste åren, och det har också påverkat vår
egen administration, socialförsäkringsadministratio-
nen, bl.a. därför att allmänhetens önskemål om snabb
och bra handläggning och snabbt och gott bemötande
ställer stora krav på vår personal och att den ökade
arbetsbördan sliter på vår egen personals hälsa och
arbetsmiljö. Denna situation måste mötas på lite olika
sätt, naturligtvis med resurser men också ett gott och
effektivt utnyttjande av våra resurser, användande av
ny teknik. Regeringen kommer t.ex. i morgon att
besluta om den s.k. 24-timmarsmyndigheten för för-
äldraförsäkringen. Regelförändringar, förenklingar,
kompetensstöd och en del andra insatser, t.ex. en mer
koncentrerad handläggning av vissa ärendeslag, är
andra insatser.
De olika utredningarna som har arbetat under se-
nare år har inte bara undersökt orsakerna till det för-
sämrade hälsoläget. De har också kommit med en rad
konkreta förslag till hur utvecklingen ska kunna bry-
tas. Regeringen har med utgångspunkt i dessa förslag
i budgeten lagt fram ett elvapunktsprogram.
Jag har precis som många av er haft möjlighet att i
olika omgångar under flera år arbeta med att minska
den arbetsrelaterade ohälsan. Det program som rege-
ringen nu förelägger riksdagen och som en majoritet
ställer sig bakom har ett mer samlat angreppssätt än
tidigare, och det känns väldigt tillfredsställande att
kunna notera det. Det är enligt min uppfattning det
som kommer att avgöra om vi blir framgångsrika
också i ett längre perspektiv.
När jag läser de borgerliga motionerna har de ett
gemensamt, nämligen att man i dessa motioner räknar
hem budgetvinster innan man har sett effekter av de
insatser som man själv föreslår. Och det tycker jag
känns lite oroväckande. Regeringen gör en annan
budgetbedömning men vidtar i praktiken en rad åt-
gärder. Inom ramen för elvapunktsprogrammet har
regeringen redan startat det trepartssamtal med ar-
betsmarknadens parter som vi bedriver. Syftet är att
regeringen tillsammans med arbetsmarknadens parter
ska få fram en samsyn och ta initiativ och vidta åtgär-
der på olika nivåer för att åstadkomma en ökad med-
vetenhet men också en förnyelse av arbetsmiljöarbe-
tet direkt på arbetsplatserna.
Det som känns väldigt glädjande är att det finns
en sådan samsyn också där när det gäller betydelsen
av konkreta insatser. Dessa samtal kommer att fort-
sätta under vintern, och i juni nästa år är det mening-
en att vi ska ha en gemensam dagordning för en hand-
fast arbetsplan för ökad hälsa.
Arbetet med att formulera de övergripande målen
tar sikte på att fler personer ska vara i arbete, och det
arbetet kommer också att redovisas under våren.
Utvecklingsarbetet med en förnyelse av hur man
ska arbeta med den arbetslivsinriktade rehabilitering-
en, ungefär det som Désirée Pethrus Engström fråga-
de efter, kommer också i gång under våren. Och det
ska successivt omfatta samtliga försäkringskassor.
Vi har också pekat på en fråga som har varit uppe
i debatten, nämligen att en hel del av de långa sjuk-
skrivningarna är knutna till anställda i den offentliga
verksamheten, det som vi kallar för välfärdstjänster-
na. Därför aviserar regeringen särskilda försök hos
några av de offentliga arbetsgivarna i syfte att minska
sjukfrånvaron. Det kommer också att finnas en del
utvecklingsarbete och forskning i anslutning till dessa
försök. Jag räknar med att beslut om dem kommer att
komma före årsskiftet.
Vi har också beskrivit att vi måste förbättra kun-
skaperna om sjukskrivningar och sjukskrivningspro-
cessen, kunskaper om orsaker och samband. Och det
finns behov av en mer utvecklad forskning och lite
bättre statistik. Därför kommer vi att inrätta en per-
manent fristående grupp för analys och bevakning av
hälsa och ohälsa i arbetslivet, och den kommer att
etableras snarast.
Berit Andnor tog upp frågan om sjukskrivnings-
processen. Regeringen lägger stor vikt vid frågan om
huruvida sjukskrivning är en medicinskt bra metod.
Och vi kommer att ta initiativ till att detta ska grans-
kas och analyseras, så att passiviserande och skadliga
sjukskrivningar försvinner och ersätts med bättre
vägar för den enskilde tillbaka till arbete.
Inom ramen för handlingsplanen finns därutöver
den överenskommelse som träffades den 3 oktober i
år mellan staten och landstingen om ökad tillgänglig-
het till vård och behandling.
En viktig utgångspunkt i hela detta resonemang är
naturligtvis den legitimitet som människor ska känna
till socialförsäkringarna och till sjukförsäkringen.
Och jag delar Berit Andnors uppfattning som hon
framförde här i sitt replikskifte med Margit Gennser.
Det är ju ingen tvekan om att ett höjt tak i sjukförsäk-
ringen och i socialförsäkringarna är av oerhört stor
betydelse för legitimiteten i hela systemet.
Fru talman! Utskottet har gjort bedömningen att
det tillkännagivande om finansiell samverkan som
antogs tidigare i år borde utvecklas till att också om-
fatta Arbetsmarknadsmyndigheten. Jag delar den
uppfattningen. Det är min avsikt att återkomma till
frågan under våren.
Jag beklagar att det inte gick att fullfölja överens-
kommelsen från förra året med Folkpartiet, Center-
partiet och Miljöpartiet. Men den tolkning som man
har gjort om att starta upp över hela landet med 10 %
av anslaget delas inte av regeringen. Det är en tolk-
ning som får stå för de övriga parterna. Regeringen
lade fram ett förslag om att starta på ett sådant sätt att
det gick att räkna hem effekterna och inte starta på ett
sätt som gjorde att man kanske kullkastade hela sys-
temet.
Nu fick jag i förra veckan, precis som Bo Kön-
berg anade eller hade läst sig till, en första föredrag-
ning grundad på den slutrapport som Socialstyrelsen,
Riksförsäkringsverket och kommun- och landstings-
förbund har genomfört. Det man kan säga är att för-
söksverksamhetens styrka enligt slutrapporten har
legat i möjligheten till en formell politisk samordning
med gemensamt beslutsfattande och att den finansi-
ella samordningen gällt mellan de olika fyra. Precis
som utskottet har påpekat lyfte man fram värdet av
samverkan med just Arbetsmarknadsmyndigheten.
Genom att denna samverkan huvudsakligen har
riktats till medborgare med särskilda behov av samla-
de åtgärder och genom att medel för ersättningar som
sjukpenning och socialbidrag har kunnat användas för
aktiva insatser visar rapporten på kvalitetsfördelar för
den enskilde.
Bo Könberg frågar i sitt inlägg om jag kan redovi-
sa stora effekter på en minskad sjukskrivning. Det är
tveksamt om man kan redovisa några stora effekter på
en minskad sjukpenning. Däremot är det ingen tvekan
om att det innebär stora kvalitetsförbättringar för den
enskilde individen. Jag menar nog att de tendenser till
en minskning av socialbidrag och sjukskrivningar är
tillräckliga, men det viktiga är kvaliteten för den
enskilde och att den enskilde snabbt kommer i kon-
takt med de olika myndigheterna och de olika resurs-
personerna.
Man kan konstatera att det är viktigt för helheten
att det finns ett väl fungerande rehabiliteringssystem
och att samtliga samverkansparter satsar tid och re-
surser och bidrar till det gemensamma ändamålet.
Fru talman! Jag vill till sist lyfta fram ett perspek-
tiv som inte får gömmas undan när vi diskuterar ohäl-
sa, sjukkostnadsutvecklingen och ohälsa knuten just
till arbetslivet. Det är att vi vet att skillnader i hälsa
till stor del är beroende av utbildningsnivå, ekono-
misk standard och omständigheter i livet i övrigt.
Sven-Erik Sjöstrand lyfte fram att vi vet att skill-
nader i hälsa till stor del är klassbunden. Det är en
fråga om klass och kön. Det viktigaste medlet i kam-
pen för ökad hälsa är därför en övergripande politik
som syftar till att minska inkomstklyftorna i samhäl-
let. Precis som Birgitta Carlsson sade måste man
också ge den enskilde makt över sin egen situation,
inte minst på arbetsplatsen.
Vi har i Sverige en lång erfarenhet av generell
välfärd. Vi vet att om man verkligen vill bekämpa
fattigdom, ojämlikhet och ohälsa gör vi det bäst ge-
nom insatser för fler och bättre jobb, men vi gör det
också genom omfördelning av resurser mellan grup-
per, över livet och från resursstarka till fattiga. Vi gör
det genom skattesystemet och genom transfererings-
systemet. En hög generell välfärd för alla ger också
det bästa resultatet för de individer som har det
sämsta utgångsläget, dvs. att en politik som bara ger
till de mest utsatta skapar spänning och klyftor i sam-
hället.
Regeringens budgetförslag, fru talman, syftar till
att öka rättvisan och att komma åt skillnader i hälsa.
Då finns det ingen enkel genväg, utan vi måste arbeta
på fler områden samtidigt, och det är det som finns
redovisat i regeringens förslag.

Anf. 37 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Även med välvilligt lyssnande till det
som statsrådet har föredragit kan man inte höra att det
gav något intryck av att det var speciellt mycket dy-
namik och handlingskraft från regeringen under de
snart 60 månader som har gått sedan sjukskrivningar-
na började rusa i höjden i början av 1997. Det var en
mina reflexioner när jag lyssnade.
En annan var att påminna mig om att det i dag är
19 dagar, om jag räknar rätt, tills 2001 års jultomte
kommer, får vi hoppas. Det var i god tid före det som
riksdagen skulle fatta ett beslut enligt uppgörelsen
med regeringen om att tillåta finansiell samordning. I
denna slutna krets kan jag väl avslöja att det i slut-
skedet av förhandlingarna var mycket intensiva dis-
kussioner om vad det hela skulle heta. Regeringen
tyckte att "finansiell samordning" lät för mycket som
ett förslag som andra hade fört fram. Men det slutade
med att det i uppgörelsen står "finansiell samord-
ning".
Nu vet alla att det inte blir en sådan uppgörelse.
Skälet har beskrivits av mig och antyddes av statsrå-
det, nämligen att socialdemokraternas bedömning var
helt annorlunda än de tre andra partiernas bedömning
av vad man hade kommit överens om. I konkreta
ordalag slutade det hela med att regeringen ansåg att
när man skulle genomföra finansiell samordning var
det lagom att föreslå de tre andra partierna en tjugon-
dedel av den nivå som hade funnits i de lyckade för-
söken, dvs. runt ½ % av kostnaderna i stället för ett
tak på bortemot 10 %. Jag överlåter åt lyssnarna att
bedöma vilken part som hade den mest korrekta be-
dömningen av överenskommelsen.
Jag har en fråga eller möjligen två. Den ena är att
jag är mycket intresserad av att veta om statsrådet
delar Berit Andnors beskrivning nyss i talarstolen av
att beställningen till regeringen innebär att det kom-
mer att vara fritt fram lokalt att bestämma nivån på
hur mycket pengar man petar in i försöken. På något
annat sätt kunde jag inte tolka Berit Andnor. Hävdas
det något annat ska jag med nöje läsa protokollet i
morgon.
Frågan är mycket enkel och klar. Delar statsrådet
socialförsäkringsutskottets ordförandens bedömning
att det som nu beställs och som förstås ska levereras
under nästa vår är regler som gör att man lokalt får
bestämma omfattningen?

Anf. 38 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Vi är oeniga om tolkningen av över-
enskommelsen - det är helt uppenbart. Det finns
ingenting i den första uppgörelse som gjordes förra
året i anslutning till hälso- och sjukvårdsplanen som
anvisar någon som helst ekonomisk ram, inte 1 %,
inte ½, inte 5, inte 10 %. Det finns ingenting sådant,
utan uppgörelsen grundar sig på att regeringen skulle
återkomma med ett förslag som skulle gälla hela
landet och som skulle gälla alla kassors möjlighet att
samverka med landstingen och med kommunerna när
det gäller socialbidrag. Det fanns inte med någonting
om Arbetsmarknadsmyndigheten eller annat. Skälet
till just det senare var att detta skulle kunna föras in
efteråt vid ett nästa steg.
Regeringen har gjort tolkningen att ska man vända
på en så stor skuta ska man göra det så att man vet att
det går åt rätt håll. Därför lade vi fram ett förslag om
200 miljoner under det kommande året med avstäm-
ning under året för att kunna öka därefter. Det fram-
går också helt riktigt av den motion som Könberg
m.fl. har skrivit. Vi är oeniga om tolkningen. Om de
tre partierna därefter har samordnat sig kring en tolk-
ning om 10 % är det upp till de tre partierna.
När det gäller frågan om fritt fram för den lokala
nivån att avgöra hur mycket man vill sätta in i en
samverkan är det självklart att regering och riksdag
måste avgöra nivån på de statliga anslagen, hur
mycket det ska vara lokalt. Däremot är det helt upp
till kommuner och landsting och andra att avgöra hur
mycket de vill föra in, men det viktiga är att var och
en av parterna samverkar. Jag vill understryka det jag
sade i min inledning att kärnfrågan i slutrapporten är
att det finns en politisk ledning lokalt för att det ska
fungera bra.

Anf. 39 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag kan inte uppfatta svaret, om ifall
man skulle få avgöra frågan lokalt eller inte, på annat
sätt än att statsrådet har en annan uppfattning än ut-
skottets ordförande. Hon sade för en timme sedan att
man skulle avgöra detta lokalt, och det är ju det som
har begärts. Statsrådet är den som ska ta emot denna
beställning, den som ska utföra jobbet och den som
ska leverera förslaget till denna riksdag innan våren
är slut. Hon säger nu att det är självklart att det är
regeringen och statsmakten som ska bestämma det.
Jag har en viss sympati för ett inslag i det som
statsrådet säger. Det var därför som vi i de gamla
försöken lade in ett tak. Det skulle inte vara högre än
10 %. Berit Andnor har uppenbarligen uttalat sig för
upp till 100 %. Då kan jag tala om för alla som vill
lyssna att om den som beställer en sak och den som
ska utföra jobbet har helt olika uppfattningar om
innehållet, då kommer det att bli problem.
Det gör ju inte mig, inte Folkpartiet och inte väl-
jarna så mycket om det blir oenighet mellan social-
demokratiska talesmän, men det är oerhört oroväck-
ande för kampen mot sjukdom och för ett bättre an-
vändande av skattepengar att de två ledande aktörerna
har helt olika uppfattning på den här punkten.
Till sist när det gäller vad uppgörelsen innebar
eller inte innebar: I 8-9 månaders tid framförde vi det
som vi tyckte var självklart, att det som fanns med i
Finsamförsöken och som låg bakom uppgörelsen
också skulle gälla när det hela blev nationellt. Under
8-9 månader ifrågasattes inte detta av regeringen.

Anf. 40 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Det är riksdagen som kommer att
fatta beslut om på vilket sätt en samordning mellan
olika aktörer ska ske, eftersom regeringen ska komma
tillbaka till riksdagen. Jag deklarerade riksdagens
uppfattning, som jag hade tolkat den, att man är rätt
angelägen om att själv avgöra på vilket sätt de anslag
som man fattar beslut om ska användas. Jag har utgått
från en sådan ordning, och jag har också uppfattat
Berit Andnors inlägg på det sättet. Jag har inte haft
någon anledning att uppfatta det på det viset som Bo
Könberg uppfattade det.
Bo Könberg hänvisade till diskussionen som för-
des under åtta månader. Det träffades en uppgörelse
förra året. Den uppgörelsen reglerar inte en enda
krona vare sig uppåt eller nedåt. Den uppgörelsen
reglerar att vi inom ramen för ett anslag ska åter-
komma till riksdagen. Det har regeringen gjort, men
det dög inte åt de tre partierna. Jag respekterar det.
Man har en annan uppfattning, och så kan det vara
efter en uppgörelse.
Nu har utskottsmajoriteten lagt fram ett förslag
som jag tycker är alldeles utmärkt. Det grundar sig
främst på de slutrapporter som behandlar de olika
Socsamförsöken, den finansiella samordningen och
som utvärderar Finsam. Det är detta som kommer att
utgöra underlag för regeringens arbete innan vi kom-
mer tillbaka till riksdagen.

Anf. 41 BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Fru talman! Först vill jag säga att jag uppskattar
att statsrådet Ingela Thalén finns med när sådana här
viktiga ärenden diskuteras i kammaren.
Sedan kan jag inte låta bli att ta upp den fråga som
jag diskuterade med Berit Andnor om att höja taket i
socialförsäkringarna. Det som vi i Centerpartiet vill är
att höja golvet.
Berit Andnor säger att vi inte vill ha det enligt in-
komstbortfallsprincipen, men det är fel. Den obligato-
riska inkomstbortfallsförsäkringen betalar vi ju soli-
dariskt, precis på samma sätt som i dag. Men det
viktiga är att det i botten finns en grundtrygghet som
gäller alla. Vi måste ha uttryckt oss otydligt om Berit
Andnor har gjort den tolkningen. Det är inte Center-
partiets vilja att man skulle ha privata försäkringar
vid sidan om, utan det ska vara solidarisk betalning
för alla.
Finns det några tankar på att höja golvet?

Anf. 42 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Det har nyligen tillsatts en utredning
som tittar på den sjukpenninggrundande inkomsten.
Utredningen tittar också på samordningstider, på en
del frågor som rör studerandes situation och inte
minst på föräldraförsäkringen. Skälet till att utredaren
har fått detta uppdrag är att vi har konstaterat att ar-
betsmarknaden har förändrats. Många har olika ar-
betsgivare och många har korta anställningar. Man
behöver därför se över hela ingången i sjukförsäk-
ringen och övriga socialförsäkringar.
När det gäller höjning av ersättningen i garanti-
delen kommer riksdagen att ta ställning till garantini-
vån i föräldraförsäkringen, och det innebär en höj-
ning, ett första steg nu och därefter ytterligare steg
framöver.
För övrigt är det min uppfattning att ersättnings-
nivån i försäkringarna ska grunda sig på beräkningar-
na av de inkomster som man har. I det sammanhanget
vill jag understryka det som Berit Andnor sade om de
förslag som har lagts fram av moderaterna och krist-
demokraterna om förändringar av beräkningen av den
sjukpenninggrundande inkomsten. Det är viktigt att
man inte ändrar på ett sådant sätt att människors möj-
lighet att få en rimlig sjukersättning minskar.

Anf. 43 BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Fru talman! Det känns ju betryggande att man är
på gång i alla fall. Har man tillsatt en utredning måste
man ha ambitionen att genomföra förändringar. Jag
ser fram emot att utredningen ska lägga fram förslag
som vi kan ställa upp på.
Jag tog upp också en annan fråga i mitt anförande,
och den handlade om sjukpenninggrundande inkomst
för egenföretagare. Det är ju viktigt att människor
vågar satsa på att starta eget. När man bygger upp ett
företag är det ofta rätt stora kostnader förenade med
detta. Det är inte alltid så enkelt att teckna privata
försäkringar i samband med det. Vi tycker att sam-
hället också där borde erbjuda en trygghet i botten,
även om man inte får så stor inkomst från det egna
företaget. Man skulle kunna få ha med sig den in-
komst som man hade vid tidigare förvärvsarbete.
Finns det några möjligheter att regeringen lägger
fram förslag om sådana förändringar?

Anf. 44 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag är inte beredd att rubba på det
som vi kallar för inkomstbegreppet i våra socialför-
säkringar. Inkomstbegreppet är viktigt både när vi
diskuterar möjligheten att komma in i försäkringen
och när vi diskuterar takhöjningarna. Men det är
naturligtvis ytterst angeläget att lösa olika frågor för
personer som av olika anledningar inte passar in i
varenda del av mallen.
Om det ska ske genom ett förändrat inkomstbe-
grepp är jag inte beredd att säga ja till, men det är
möjligt att vi ska låta utredaren titta på om det finns
andra vägar för att se om det är möjligt för egenföre-
tagare att få ersättning från sjukförsäkringen från det
han startar företaget fram till dess han kommer upp i
en egen inkomst. Det har jag ingen uppfattning om
just nu, men man kan låta utredaren titta på det.
Återigen: Jag är inte beredd att ändra principen
om att man ska ha en förvärvsinkomst för att kunna få
ersättning från sjukförsäkringen.

Anf. 45 MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Viss politisk retorik har jag väldigt
svårt för. Det är när den ena parten är god och rättvis
och den andra parten är ond och orättvis och verkli-
gen syftar till att vara orättvis. Ingela Thalén, vi har
nu samarbetat i nästan tio år kring pensionerna. Hade
vi värderat varandra på det sättet hade det aldrig blivit
något, och statsrådet hade aldrig fått så mycket beröm
för den här reformen som nu har utdelats ute i Euro-
pa. Jag hoppas att jag slipper att höra sådant i framti-
den.
Den offentliga sektorn har högre sjukfrånvaro.
Det kan bero på demografiska effekter, men det beror
säkerligen också på en mängd andra förhållanden. Vi
hade i motionen ett lite hårdhjärtat förslag. Vi sade att
de får betala själva. Men i dag sade jag: Okej, varför
kan man inte låta dem ha egeninträde så att de får en
morot och kan arbeta fram bättre driftsformer och
verkligen ta itu med problemen. Vad säger fru Thalén
om det?
Den andra frågan, som jag har tjatat om, gäller lä-
karnas sjukskrivningar. Man kan börja uppifrån och
försöka att ordna upp den här typen av frågor. Men
det verkliga arbetet sker väldigt jordnära. Vi vet att
resultatet är bra. Det behövs inga fler undersökningar.
Varför töva? Jag förstår det inte.
När det gäller den tredje frågan sade vi nej till
punkterna om samarbete med arbetsmarknadens par-
ter osv. Det var egentligen som en demonstration.
Man kan samarbeta med dem, men nu har man hållit
på med det ända sedan 40-talet. Det gör inte mycket
nytta, inte mycket skada heller, så man kan göra det i
fortsättningen också. Men börja även att ta itu med de
problem som finns nere på markplanet så att det blir
en lösning.

Anf. 46 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Det är nog ingen del av arbetsmark-
naden som har varit utsatt för piskan så mycket som
den offentliga arbetsmarknaden har varit under ett
stort antal år, med tanke på effekterna av den ekono-
miska krisen. Det behöver vi inte upprepa här i dag,
för det har vi diskuterat i riksdagen.
Vi vet att mycket av den långtidssjukskrivning vi
ser i dag är en effekt av att kvinnor har burit ett
mycket tungt ansvar på sina arbetsplatser och till sist
inte har orkat.
Det vi nu gör är att vi tillsammans med offentliga
arbetsgivare utvecklar metoder och tittar på erfaren-
heter. Arbetsgivarna går själva in med insatser. Det
gäller arbetsmiljöinvesteringar och andra insatser som
hör till arbetsgivarens ansvar.
Avsikten är att vi från regeringens sida ska föreslå
att man ska gå in i de delar där man kan dra slutsatser
mera generellt för alla arbetsgivare.
Jag är inte beredd att lägga fram förslag om något
särskilt arbetsgivarinträde för den offentliga arbets-
marknaden.
Trepartsdiskussionerna har nog inte förevarit
kontinuerligt under så väldigt lång tid, som Margit
Gennser säger. De bröts faktiskt av arbetsgivarna
under en period när man hade en annan uppfattning.
Jag tycker att det är jättebra att man är tillbaks i ett
bra och konkret samtal.
I dessa trepartssamtal ingår en diskussion om på
vilket sätt man kan få fram bra styrmedel för att sätta
press på företag, organisationer och offentlig arbets-
marknad, så att det skapas en bra arbetsmiljö på den
lokala arbetsplatsen.
När det gäller sjukskrivningsprocessen delar jag
uppfattningen att de erfarenheter man har från försäk-
ringsmedicinsk utbildning bör spridas. Vi vet också
att SBU kommer att arbeta med en stor studie om
sjukskrivning och sjukskrivningsprocessen. Det finns
flera som är inne i den typen av arbete, och det ska vi
naturligtvis understödja.

Anf. 47 MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Det jag sade om arbetsgivarinträdet
var bara ett förslag. Det måste naturligtvis undersö-
kas. Men vad gäller hur man ska få läkarna att sjuk-
skriva bättre finns det en praktisk modell. Det är bra
att det sker undersökningar vid sidan om, men det är
handling jag önskar.
Vad gäller vilka företag och organisationer som
haft piskan mest över sig skulle jag vilja säga att det
ofta har varit väldigt svårt i den privata sektorn. Den
offentliga sektorn har, på grund av att man har kunnat
få in pengar lättare, under långt tid haft ett mycket
bättre klimat.
Jag tror också att man måste överväga andra stora
förändringar. Folk som arbetar inom den offentliga
sektorn ska kunna välja arbetsplats på ett helt annat
sätt. Här vet jag att vi har många olika synpunkter,
men jag tror att vi har ett stort problem. Kanske kan
man komma närmare lösningen även där.
Det har hela tiden förekommit samarbete mellan
arbetsgivarna, regeringen och facket vad gäller ar-
betsmiljö osv. Andra problem har uppkommit, t.ex.
förändringarna i företagshälsovården. Jag tror att det
är väldigt viktigt att företagshälsovården också kan ge
viss sjukvård. Den möjligheten tog man tyvärr bort.

Anf. 48 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Det har i debatten förekommit förslag
om att man ska inskränka läkares rätt till sjukskriv-
ning och begränsa den till en viss kategori av läkare.
Regeringen har valt att inte gå den vägen utan i stället
diskutera försäkringsmedicinska kunskaper. Jag me-
nar att vi nu kommer att kunna arbeta med frågan om
hur man ser på sjukskrivning. Är det en metod för att
underlätta för människor att komma tillbaka i arbete,
eller vill man med sjukskrivningen se till att sjukdo-
mar eller skador som människor har drabbats av läks?
Jag delar uppfattningen att det förebyggande ar-
betet är väldigt viktigt. Jag har inte berört det, för det
är kanske mer Näringsdepartementets område. Det
handlar om utveckling och utbildning av regionala
skyddsombud och inte minst om företagshälsovår-
dens roll. Jag vill understryka att det är viktigt att
företagshälsovården har en stark roll när det gäller
just det förebyggande arbetet. Det kommer också
regeringen att återkomma till efter diskussionen. Det
ingår i diskussionen med parterna.
En väldigt viktig fråga är vilken uppfattning par-
terna har om vad som är god kvalitet och vad som är
bra företagshälsovård. Det kommer att ligga till grund
för de förslag regeringen återkommer med när det
gäller företagshälsovården, t.ex.

Anf. 49 DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja kommentera några sa-
ker som Ingela Thalén har tagit upp och även ställa
några frågor. Det första är en kommentar till att stats-
rådet ifrågasätter om de borgerliga parternas bespa-
ringar är rimliga. Jag delar gärna med mig av de be-
räkningsunderlag som vi har. Allting som gäller be-
sparingarna har vi gott underlag för.
Det syns kanske inte att vi satsar pengar på reha-
biliteringsförsäkringen när vi föreslår besparingar
totalt, men första året satsar vi 1 ½ miljard och sparar
½ miljard. I början blir det stora satsningar. På tre år
räknar vi med att satsa ungefär 6 miljarder på rehabi-
literingsförsäkringen.
Vi tror att det behövs en mer fristående försäk-
ring. Det förslag som Gerhard Larsson lade fram gav
ett väldigt positivt svar från de olika remissinstanser-
na. Föreslaget innebär samordning via en offentlig
försäkringsgivare och ett ekonomiskt hållbart system
där alla solidariskt delar på de ekonomiska bördorna i
sjukförsäkringen, men också på de vinster som kan
uppnås i systemet. Där tycker vi att incitamenten
finns för framtiden.
Jag har en fråga som gäller arbetsgivarna. Rege-
ringen vill dra åt tumskruvarna när det gäller arbets-
givarna och deras roll. Jag skulle vilja fråga vilken
roll statsrådet tycker att försäkringskassan ska ha i
rehabiliteringen.
Jag skulle också vilja fråga om karensdagar för
dem som har flera arbetsgivare. Varför vill man inte
göra någonting för dem? De som har flera arbetsgiva-
re har ju flera karensdagar. Varför vill man inte göra
någonting för den gruppen?

Anf. 50 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror säkert att ni har gjort skriv-
bordsberäkningar, Désirée Pethrus Engström. Jag är
övertygad om det. Jag tror att ni har fått debet och
kredit att gå ihop. Men ni har glömt en sak, och det är
verkligheten. Det är 10 000-tals försäkringskas-
seanställda. Det är ett stort antal arbetsgivare och ett
stort antal arbetsplatser. Allt detta ska också samver-
ka med den ekonomiska beräkningen. Jag menar att
era besparingar är så stora i förhållande till de insatser
ni gör att det inte kommer att leda till några bespa-
ringar.
Ert förslag är tack och lov inte utskottsmajorite-
tens förslag, och det känner jag mig trygg med. Jag
tror att utskottsmajoriteten har en mycket rimligare
uppfattning om på vilket sätt man kan åstadkomma
besparingar. Förändringarna behövs, men jag tror inte
att de omedelbart leder till dessa besparingar.
Jag vill poängtera att Gerhard Larssons utredning
är en viktig del i det arbete som regeringen håller på
med. Elvapunktsprogrammet är enbart ett första steg.
Vi har börjat med ordentliga konkreta insatser genom
programmet.
Désirée Pethrus Engström använder uttrycket att
regeringen vill dra år tumskruvarna på arbetsgivarna.
Det är inte alls sant. Arbetsgivarna har, efter beslut i
denna riksdag, vissa uppgifter. De uppgifterna, menar
jag, bör fullgöras. Vi har ingen anledning att jaga
vare sig löntagare eller arbetsgivare. Var och en ska
sköta den uppgift den har enligt lag, som riksdagen
har fattat beslut om.
När det gäller försäkringskassans roll menar jag
att förtydligandet bör gälla den samordnande rollen.
Karensdagsfrågan, slutligen, har varit föremål för
utredningar, analyser, omräkningar och beräkningar.
Jag kan bara beklaga att vi inte har hittat någon bra
lösning, men vi har ännu inte gett upp hoppet. En bra
lösning, som Pethrus Engström inte ställer upp på, är
att ta bort karensdagen helt.

Anf. 51 DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Fru talman! Då kan jag bara notera att statsrådet
vill öka kostnaderna ytterligare i sjukförsäkringen
genom att ta bort den karensdag som i dag finns. Jag
tror inte att svenska folket känner oro för våra bespa-
ringar utan snarare för de ökande utgifter som vi kan
se i budgeten. Det är det som är verkligheten, som vi
diskuterar i dag.
Jag anser att regeringen inte har kontroll på sjuk-
skrivningskostnaderna. Samtidigt vill man höja taket i
sjukförsäkringen, alltså gasa på ytterligare när det
gäller försämringarna i den svenska ekonomin. Det
här tycker jag är mycket oroväckande. Sedan vill man
också gå på företag. Många småföretag kan drabbas
genom att ni aviserar en förlängd sjuklöneperiod för
arbetsgivarna i budgetpropositionen.
Jag skulle gärna vilja ha en kommentar från
Ingela Thalén i dag om den avisering som finns i
budgetpropositionen angående den förlängda sjuklö-
neperioden.

Anf. 52 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Nu är Désirée Pethrus Engström där
igen. Först skruvar man åt arbetsgivarna, och sedan
aviserar man en förlängning av arbetsgivarperioden.
Regeringen skruvar inte åt arbetsgivarna. Vi anser att
de ska ta det ansvar som den här riksdagen har fattat
beslut om att de ska bära, och de ska fullfölja det.
Sedan vill vi arbeta med arbetsmiljö, förebyggande
frågor och rehabiliteringsfrågor i samverkan med
parterna och i samverkan med samhällets resurser.
Det är bl.a. det som trepartsdialogen utgår från.
Vad regeringen pekar på i propositionen, och som
också är en del av underlaget när det gäller på vilket
sätt man kan komma åt branscher, är områden där
man inte ser några förändringar i positiv riktning i
fråga om arbetsmiljöförbättringar och att man följer
den lagstiftning som vi redan har. Både arbetsgivare
och arbetstagarparterna är intresserade av att diskute-
ra ekonomiska incitament. Det kan vara morötter,
eller det kan vara piskor. Det är inte avgjort på vilket
sätt man ska genomföra detta. Men arbetsgivarna är
faktiskt inte ointresserade av att diskutera just denna
fråga.
När det gäller karensdagsfrågan har jag inte något
förslag i dag om att ta bort karensdagen, även om jag
ska erkänna att jag är bekymrad över den långsiktiga
hälsoeffekt som karensdagen har framför allt på
kvinnor i vissa sektorer. Det bekymrar mig, men det
är ju ingen lösning för de här grupperna att lägga på
ytterligare karensdagar. Något sådant förslag kommer
vi inte att lägga fram.
Jag ska vara konkret när det gäller effekterna av
karensdagen för dem som har flera arbetsgivare. Det
pågår fortfarande ett arbete för att vi ska se om vi kan
hitta någon bra lösning för just den här gruppen av
individer.

Anf. 53 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Jag vill först säga att jag är mycket
tacksam för att ministern har tagit upp elva-
punktsprogrammet här i debatten.
Det är ju en väldigt viktig fråga, och jag har sett
en del kommentarer kring det under hösten. En del
säger att det inte är så mycket pengar som används till
elvapunktsprogrammet, så det gör väl varken till eller
från. Vi hörde en kommentar här i dag - jag tror att
det var från Désirée Pethrus Engström från kristde-
mokraterna - om att det är fullständigt horribelt med
elvapunktsprogrammet.
Det är klart att man kan säga att just det här med
pengar är viktigt, men hur mycket pengar som anslås
är kanske inte alltid det viktigaste. Ibland handlar det
om de signaler som vi politiker skickar ut och de
signaler som statsråd skickar ut, hur vi fokuserar på
problemen och hur vi initierar en debatt och en dialog
- det behövs kring elvapunktsprogrammet, och det
behövs kring ohälsoproblemen.
Som jag ser det kommer vi alla att få jobba myck-
et hårt med de här frågorna under julhelgen och under
våren. Jag vill därför fråga socialministern vilka frå-
gor hon anser att det är mest angeläget att försöka
fokusera kring i elvapunktsprogrammet och under
den närmaste framtiden.
Det berättas här om trepartsdialogen. Jag är väl-
digt glad för att det finns en samsyn och att det finns
en vilja från parternas sida att inleda den här dialo-
gen. Jag tror att den är väldigt viktig för framtiden.
Kanske kan ministern också nämna om det finns
några speciella svårigheter med dessa frågor.

Anf. 54 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag vill bara erinra om att repliken gällde statsrå-
det Ingela Thalén.

Anf. 55 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Meningen med elvapunktsprogram-
met är att det ska redovisa just bredden på det arbete
som behöver göras. Jag nämnde i min inledning att de
flesta av oss har varit med och diskuterat ohälsofrågor
i lite olika sammanhang tidigare. Då har vi ofta reso-
nerat om en åtgärd eller kanske några få åtgärder, och
vi har gått in i det ena eller det andra politikområdet.
Elvapunktsprogrammet har genom sin bredd in-
satser på flera olika politikområden. Det är enligt min
mening just styrkan. Ska man då peka på prioritering-
ar skulle jag vilja säga att vårens arbete bör ägnas åt
arbetslivsinriktad rehabilitering, metodutveckling,
arbetsmiljöutvecklingen, hur skyddsombudens ställ-
ning ska kunna stärkas, företagshälsovården och på
vilket sätt vi kan utveckla tillgängligheten och för-
korta väntetiderna till viss vård och behandling. Det
handlar inte minst om att utveckla vård och behand-
ling kring stressutlösande sjukdomar som vi vet är i
ökande omfattning bland mycket unga människor. De
lite äldre kvinnorna och männen, dvs. de i min ålder,
har en del andra sjukdomar och skavanker, men vi ser
dessvärre en ökande sjukdomstendens hos unga män-
niskor. Den är kopplad till stressutlösande sjukdomar.
Därför är detta enligt min uppfattning också en prio-
riterad och viktig fråga.

Anf. 56 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Jag tackar för svaret från ministern.
Jag har också sett i tidningen - jag tror att det var i
TCO-tidningen - att man har räknat med att det finns
6 000 fler skyddsombud i dag. Det tycker jag är väl-
digt glädjande. Det behövs fler skyddsombud, och det
är väldigt viktig information som ministern ger här.
Jag vill passa på tillfället när ministern är i talar-
stolen att också ta upp lite om EU-relaterade frågor.
Vi i socialförsäkringsutskottet får ju hantera mer
och mer EU-relaterade frågor. För oss i Vänsterpartiet
är det viktigt att socialförsäkringsfrågor och vår väl-
färdsmodell kan beslutas utifrån ett nationellt per-
spektiv. Visst kan man jämföra olika välfärdssystem,
och man kan ha vissa indikatorer, och man kan utbyta
kunskap mellan länder. Det tror jag är rätt så bra.
Men att harmonisera socialförsäkringssystem är nog
inte så bra.
EU förespråkar nationell beslutanderätt inom det
sociala området, men samtidigt pratar man gärna om
en europeisk social modell. Jag ser lite faror i det här.
Hur ser ministern på detta? Hyser ministern också en
viss oro över att det mer och mer övergår till en har-
monisering av socialförsäkringsfrågor inom EU?

Anf. 57 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Det finns inga som helst antydningar
eller tendenser i någon av medlemsstaterna att arbeta
för en harmonisering av socialförsäkringsfrågorna
eller pensionssystemen, utan samtliga medlemsländer
uttrycker mycket tydligt att detta är nationella frågor.
Sedan är det riktigt, som Sven-Erik Sjöstrand lyfter
upp, att det finns en stark ambition i länderna att göra
det bästa möjliga för sina medborgare utifrån pen-
sionssystemen, sjukförsäkring, föräldraförsäkring
m.m.
Vi har likartade hotbilder i alla våra länder. Det
handlar om den demografiska utvecklingen och om
att vi har väldigt många människor som står utanför
systemen. Och det finns en del andra problemområ-
den som har att göra med fattigdom och utslagning.
Mot den bakgrunden vill vi från medlemsländerna
diskutera och utbyta erfarenheter. Men vi måste passa
oss, så att vi inte översätter utbyte av erfarenheter, att
lära av varandra och att studera varandras olika ut-
vecklingar, till harmonisering. Samtliga medlemslän-
der avvisar nämligen harmonisering inom det sociala
området när det gäller pensioner, föräldraförsäkring,
sjukförsäkring och andra frågor som rör det nationella
beslutandet.

Anf. 58 MARGARETA CEDERFELT (m):
Fru talman! Jag ska i mitt anförande beröra reha-
bilitering i samband med sjukskrivning. Det finns
naturligtvis många frågor att belysa när det gäller
socialförsäkringar, men jag har valt att fokusera på
rehabiliteringen.
Rehabiliteringsfrågor får ses i sitt stora samman-
hang. De är beroende, eller rättare sagt avhängiga, av
sjukskrivningsfrekvensen. Vi kan också se väldigt
tydligt att sjukskrivningarna ökar, framför allt de
långa sjukskrivningarna. Det här är väldigt proble-
matiskt eftersom sjukskrivning ofta inte är den bästa
vägen tillbaka till arbetsmarknaden och ett bra liv för
de personer som är långvarigt sjukskrivna.
Detta visar också den statistik som finns inom
området. Resultatet är entydigt: Ju längre tid en per-
son är sjukskriven, desto mindre är sannolikheten att
personen återgår till arbetslivet. Därför är det så oer-
hört viktigt att det finns en väl fungerande rehabilite-
ring.
När det gäller de längre sjukskrivningarna, dvs.
sjukskrivningar som är längre än två månader, svarar
dessa för 90 % av samtliga sjukdagar. Det gör 75 %
av statens kostnader för sjukskrivning. Dels innebär
detta kostnader, som jag nämnde, dels - och framför
allt - innebär det ett stort mänskligt lidande för de
personer som är sjukskrivna, för deras anhöriga och
också för deras vänner.
Detta vill vi moderater förändra genom att föränd-
ra försäkringen för rehabilitering. För att sjukskriv-
ningsperioderna ska bli kortare måste fler långtids-
sjukskrivna personer få möjlighet till rehabilitering. I
dag är det endast 13 % av de långtidssjukskrivna
personerna som får rehabilitering. Samtidigt talar
socialförsäkringsutskottets ordförande om hur viktigt
det är att vi ska ha höga skatter och fortsätta på den
inslagna väg som socialdemokraterna står för. Varför
är det i så fall endast 13 % av de långtidssjukskrivna
som erhåller rehabilitering? Detta tycker jag snarare
är ett tecken på att hela försäkringssystemet för reha-
bilitering måste förändras - inte lite, utan förändras
från grunden.
Vi moderater vill att försäkringskassan får ansva-
ret för rehabiliteringen. I dag är detta ansvar delat
mellan arbetsgivare, försäkringskassa och hälso- och
sjukvård. Och vad är resultatet? Jo, 13 % rehabilite-
ring. Ingen tar ansvaret, med andra ord. Vi moderater
vill att försäkringskassan fullt ut får det ekonomiska
ansvaret över de resurser som ska tillsättas för reha-
bilitering. Det innebär att försäkringskassan kan upp-
handla tjänster, kontakta involverade parter och, na-
turligtvis, utvärdera resultatet.
Vilka metoder ska då försäkringskassan kunna
använda? Ja, det handlar om att köpa rehabilite-
ringstjänster från hälso- och sjukvården i det egna
eller i något annat landsting, från privat hälso- och
sjukvård eller utomlands - dvs. där det finns bra re-
habiliteringsinsatser. Med detta är vi övertygade om
att utbudet av rehabiliteringstjänster kommer att växa
och kvaliteten öka. Också inriktningen på rehabilite-
ringen kommer att förändras. Det kommer att bli en
mångfald.
För att försäkringskassan ska kunna ta sitt ansvar
behöver den också utökat anslag. Vi vill ge försäk-
ringskassan 765 miljoner för att kunna köpa tjänster
men också 235 miljoner för att utöka personalmäng-
den. Det behövs kompetent personal, och mer perso-
nal, på försäkringskassan.
I ett längre perspektiv vill vi förändra försäkring-
ens utformning. Den ska fortfarande vara gemensamt
finansierad, men det ska vara möjligt för individen att
välja det försäkringsbolag som erbjuder försäk-
ringstjänsterna. Vitsen med detta är att om individen
byter arbetsgivare kan fortfarande samma försäk-
ringsbolag finnas med som ansvarigt om rehabilite-
ringsbehov uppstår. Om individen flyttar i landet
finns också samma försäkringsbolag med som ansva-
rigt om behov av rehabilitering uppstår. Vi tror att det
här är en modell som faktiskt kommer att göra det
bättre. Det kommer att visa sig att fler personer än de
få - 13 % av de långtidssjukskrivna - som i dag får
rehabilitering kan få rehabilitering.
Sedan har ju också arbetsgivaren ett centralt an-
svar för arbetsmiljö och rehabilitering. Det har tidiga-
re framförts i debatten att det råder stora skillnader i
arbetsmiljö när det gäller långtidssjukskrivning. I dag
är det framför allt kvinnor med anställning inom
offentlig sektor som är långtidssjukskrivna, med
andra ord personer anställda inom icke konkurrensut-
satt verksamhet. Det här vill vi ändra på. Vi modera-
ter har visat hur vi vill att det ska gå till i andra mo-
tioner i andra utskott, så det går jag inte in på här. Jag
kan dock säga att situationen inte är acceptabel.
Självklart ska kvinnor också ha rätt till en bra hälsa,
en bra arbetsmiljö och korta sjukskrivningar.
För att arbetsgivarna ska ta sitt ansvar vill vi dels
att det ska vara en mångfald av arbetsgivare, dels att
detta ska kunna premieras genom att de arbetsgivare
som har låg förekomst av längre sjukskrivningar ska
erhålla lägre premier för rehabiliteringsinsatser.
Fru talman! Om det var så, som socialförsäk-
ringsutskottets ordförande har sagt här tidigare, att
höga skatter och offentliga system var den bästa lös-
ningen för att få ett bra samhälle där människor inte
är långtidssjukskrivna och där rehabiliteringen funge-
rar eller kanske rentav inte behövs - varför ser det ut
som det gör i dagens Sverige? Jag hoppas att den
socialdemokratiska majoriteten är beredd att ta till sig
en del av våra förslag så att det faktiskt blir en för-
ändring och de människor som i dag är drabbade av
långtidssjukskrivningar kan se ett slut på sin sjuk-
skrivning.
Fru talman! Självfallet står jag bakom våra reser-
vationer i betänkandet men yrkar för tids vinning
bifall endast till reservation 1.

Anf. 59 ANITA SIDÉN (m):
Fru talman! Här i kammaren debatteras nu ett be-
tänkande med stor betydelse för många enskilda
människor. Det finns också många reservationer, och
en av dessa handlar om att dröjsmålsränta bör utgå till
en person vars ärende handlagts felaktigt av försäk-
ringskassan.
Alltsedan 1994 har försäkringskassan rätt att krä-
va dröjsmålsränta på de belopp som en person är
skyldig. Eftersom försäkringskassan kan ta ut dröjs-
målsränta borde även den som drabbas av försäk-
ringskassans försenade eller felaktiga hantering kun-
na få ränta på sina pengar. Så måste också gälla om
en utbetalning försenas eller om ett beslut överklagas
och ändras till den klagandes fördel. Försäkringskas-
sans regler är orättvisa, och därför måste lagstiftning-
en ändras. Det är viktigt för människors rättsuppfatt-
ning och tilltro till myndigheter att lika regler ska
gälla för alla.
För den enskilde är försäkringskassans beslut of-
tast av stor ekonomisk betydelse, då många i vårt land
lever med små ekonomiska marginaler. Om den en-
skilda människan gjort fel och måste betala ränta är
det väl logiskt att försäkringskassan kompenserar den
som drabbas av felaktig eller försenad handläggning.
Med förändrade regler skulle kostnaden för långsam
handläggning tydliggöras och tvinga fram förändring
i hanteringen så att försäkringskassans handlägg-
ningstider förkortades.
Att sådana rent mänskliga regler saknas är oac-
ceptabelt. Luckor i lagstiftningen bryter ned tron på
rättsstaten. Det här området måste lagregleras så att
försäkringskassan kommer att bli skyldig att betala
dröjsmålsränta, liksom varje enskild individ är skyl-
dig att göra i förhållande till försäkringskassan. I
annat fall kan det hela uppfattas som ett avsteg från
den i grundlag stadgade principen om likabehandling,
dvs. allas likhet inför lagen.
Fru talman! För alla som kommer att drabbas
hoppas jag att motionerna som ligger till grund för
reservation 24 skulle vinna gehör, och därför står jag
naturligtvis bakom de moderata förslagen.

Anf. 60 SONJA FRANSSON (s):
Fru talman! Jag tänker ta upp en mycket viktig
fråga. Den gäller handikappersättningen. Jag har
skrivit en motion, en bra motion, tycker jag. Jag tyck-
er också att det är väldigt synd att inte utskottet har
ställt sig positivt till den motionen. Men jag vill ändå
tala om vad den innehåller och varför jag anser den
vara väldigt viktig.
Att leva med ett funktionshinder medför ofta höga
merkostnader. Men för att kompensera dessa kostna-
der kan den enskilde ansöka om handikappersättning.
Men handikappersättningen är så konstruerad att den
enskilde inte kan erhålla täckning för alla merkostna-
der, trots att det finns ett stort behov.
Socialstyrelsen konstaterar att personer med
funktionshinder dels har sämre ekonomi, dels högre
utgifter. Det kan vara direkta merkostnader och av-
gifter på grund av funktionshindret, men också dolda
merkostnader därför att man inte har samma valmöj-
ligheter som andra. Man kan vara i behov av en större
bostad eller i behov av färdtjänst, som kostar mer än
ett busskort.
En person med funktionshinder når dessutom of-
tast taket för högkostnadsskydden inom sjukvård,
behandling och läkemedel varje år, medan den som
inte är funktionshindrad enligt Riksförsäkringsverkets
bedömning i snitt har kostnader för två läkarbesök per
år och kostnader för läkemedel med ungefär 200 kr
per år.
Kommittén för välfärdsbokslutet konstaterar i sitt
betänkande Funktionshinder och välfärd att personer
med funktionshinder fortfarande vid 1900-talets slut
är betydligt mer utsatta för ofärd än befolkningen i
övrigt. I relation till den officiella handikappolitikens
målsättning, att funktionshindrade ska ha likvärdiga
levnadsförhållanden, finns här en uppenbar välfärds-
politisk utmaning. Även denna kommitté hänvisar till
SCB:s undersökningar, som visar att av de personer
med rörelsehinder som var under 65 år saknade 29 %
kontantmarginaler 1998. Andelen som har problem
med löpande utgifter har under åren 1988-1998 ökat
från 19,7 % till hela 34,5 %.
Handikappersättningen utgår i dag automatiskt till
personer som är blinda, döva eller gravt hörselskada-
de. För personer med t.ex. rörelsehinder sker en indi-
viduell prövning, eftersom graden av rörelsehinder
och därmed merkostnader och hjälpbehov varierar
starkt. Den individuella bedömningen medför att den
som så att säga kan prata för sig eller uttrycka sig
skriftligt på ett bra sätt lättare får sina kostnader och
hjälpbehov godkända. Den enskilde blir också bero-
ende av handläggarens kunskaper och inlevelseför-
måga i hur det är att leva med ett funktionshinder.
Den som levt länge med ett rörelsehinder kan
dessutom glömma bort vissa merkostnader, eftersom
de blivit en normal del av livet och man inte alltid
tänker på att det handlar om merkostnader.
Personer som använder rullstol borde ges auto-
matisk rätt till handikappersättning, eftersom de så
gott som alltid har merkostnader och hjälpbehov som
berättigar till handikappersättning.
Handikappersättningen utgår i dag på tre nivåer,
som vi alla känner till. För vissa grupper, som i dag
har svårt att nå upp till den lägsta nivån, behövs yt-
terligare en nivå. Bl.a. kan vi se att enbart 8 % av
Reumatikerförbundets medlemmar har handikapper-
sättning.
Jag anser att det är nödvändigt att regeringen får i
uppdrag att utreda och utveckla en ny, lägre ersätt-
ningsnivå, en schabloniserad bedömning och dess-
utom ett förenklat omprövningsförfarande.

Anf. 61 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Jag har blivit kontaktad av en sjuk-
pensionär i Göteborgstrakten om en uppenbar orättvi-
sa i lagstiftningen kring pensionssystemet. Mannen,
som har varit sjukpensionär under en längre period,
fick under lång tid för låg ersättning av försäkrings-
kassan. Det här beslutet överklagades efter många år,
och mannen fick då rätt till högre ersättning. Men det
visade sig att han inte hade rätt till dröjsmålsränta på
ersättningen, och ersättningen var av betydande stor-
lek.
Däremot får enskilda personer betala tillbaka ett
felaktigt utbetalat belopp plus ränta till försäkrings-
kassan. Det här är inte rimligt och det kan, precis som
Anita Sidén har framhållit i sitt inlägg, allvarligt
minska människors förtroende för rättssamhället.
De privata försäkringsbolagen, If, SPP och KPA
betalar minsann ut ränta till sina kunder i liknande
situationer. Tillfrågade personer på de privata bola-
gen var väldigt förvånade över hur försäkringskassan
behandlar sina klienter.
Justitiekanslern, som har fått det här ärendet på
sitt bord från den berörde mannen, ansåg inte att
försäkringskassan hade handlat fel, eftersom myndig-
heten agerat enligt gällande regler.
Lagstiftningen är skev, och det finns ett kryphål
som gör att staten slipper betala. Enda möjligheten
för den här sjukpensionären är att söka skadestånd av
staten. Det är en lång och besvärlig process. Då krävs
det också att beslutet har föregåtts av fel eller för-
sumlighet vid myndighetsutövning som staten ansva-
rar för. Det här har en enskild person, en sjukpensio-
när, väldigt svårt att bevisa, vilket i sin tur kan leda
till skyhöga rättegångskostnader om man förlorar mot
staten. Det gör att det inte är ett rimligt alternativ att
stämma staten. Vem vågar ta den risken?
Ett annat problem som uppdagats i samband med
det här ärendet är preskriptionstiden. Om den drabba-
de faktiskt söker skadestånd av staten, på grund av
felaktig hantering av löpande utbetalningar, uppstår
ett problem, därför att preskriptionstiden helt sonika
räknas från dagen för beslutet, trots att det i vissa
ärenden borde vara mycket rimligare att räkna den
utifrån varje enskild utbetalning. Det är orimligt att
det inte går att söka skadestånd för en löpande utbe-
talning som försäkringskassan beräknat fel, för att
dagen för beslutet ligger utanför preskriptionstiden.
Det kan alltså uppfattas som ett avsteg från den
grundlagsstadgade likabehandlingsprincipen, nämli-
gen allas likhet inför lagen.
Det här området måste regleras så att försäkrings-
kassan blir skyldig att betala dröjsmålsränta, precis
som varje enskild individ i Sverige är skyldig att göra
detta i förhållande till försäkringskassan. Det är vik-
tigt för människors rättsuppfattning och respekt för
myndigheterna att lika regler ska gälla för alla. De
ska gälla åt bägge hållen. De ska gälla myndigheter
mot människor och människor mot myndigheter. Det
är inte heller rimligt att kräva att man ska utsättas för
påfrestande processer för att det ska uppmärksammas
att det saknas lagreglering på området.
Fru talman! Detta har jag redovisat i en motion,
men tyvärr har utskottets majoritet inte begripit allva-
ret i frågan. Det är mycket upprörande. Jag kommer
att återkomma på olika sätt.

Anf. 62 WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! Jag ska använda min tid för att tala
om min motion Sf261, som handlar om att ideella
föreningar behandlas olika vad gäller skattelagstift-
ningen.
En del föreningar har fått undantag från skyldig-
heten att betala arbetsgivaravgifter för ersättningar till
ledare och aktiva upp till en summa av ett halvt bas-
belopp. Andra föreningar med minst lika kostnads-
krävande verksamhet har inte denna möjlighet.
Utskottet har avstyrkt motionen med hänvisning
till att det har gjorts så tidigare. I årets utskottstext
hänvisas till att det i betänkande 2000/01:SfU5 läm-
nades en utförlig redogörelse för bakgrunden till
nuvarande bestämmelser. Jag kan inte hålla med om
det. Möjligen var redogörelsen omfattande, men det
fanns inte då eller nu någon logisk motivering till att
favorisera vissa ideella organisationer eller varför
andra ska diskrimineras. Den enda motivering som
utskottet hittills har presterat är att "undantaget från
skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter hade upp-
kommit i första hand för att förenkla möjligheten till
avdrag i avgiftssammanhang för idrottsutövares kost-
nadsersättningar".
Jag har tidigare tagit exempel från mitt egna en-
gagemang i föreningslivet. Jag gör det igen.
Jag är med i två olika föreningar inom KFK-
KFUM:s verksamhet, dels i idrottsförbundet genom
en volleybollklubb, dels i en scoutkår. Vilka utgifter
och avgifter har jag då som utövare eller ledare? I den
ena föreningen behövs idrottsskor, idrottskläder och
resor till evenemangen. I den andra behövs frilufts-
kläder, friluftsutrustning och resor till evenemangen. I
det ena fallet gäller undantaget, i det andra inte. Det
är klart att kostnaderna skiljer sig, men de är defini-
tivt inte mindre för att jag är aktiv i en ideell förening
som sysslar med friluftsverksamhet.
Utöver det exempel jag har tagit upp här står alla
kulturföreningar utanför denna möjlighet som idrotts-
rörelsen har. Inte heller här tror jag att kostnaderna är
mindre än i de flesta idrottsföreningar.
Fru talman! Den motivering som utskottet har
lämnat är inte godtagbar. Tills en godtagbar motive-
ring ges kommer jag att fortsätta att i denna kammare
hävda att också övriga ideella föreningar har rätt att
verka på samma villkor som idrottsrörelsens före-
ningar.
Fru talman! Jag står fortfarande bakom motionen,
men för tids vinnande väljer jag att inte yrka bifall till
den.

Anf. 63 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Ärade ledamöter och fru statsråd i
kammaren! Protokollsläsarna! Vi såg det i det krigs-
härjade Balkan, vi såg det i Östtimor och vi ser det i
dag i Afghanistan. En av de allra första biståndsorga-
nisationerna att gå in i krigshärjade områden för att
hjälpa de mest utsatta av våra allra minsta systrar och
bröder, de svårt skadade och sjuka barnen, är Läkare
utan gränser.
Här i Sveriges riksdag har vi följande uppfattning:
Att vara biståndsarbetare och viljan att göra en insats
för människor i nöd ska inte försvåras eller förhindras
genom orimliga sociala konsekvenser om man blir
sjuk, föder barn eller blir arbetslös. Därför har vi ett
socialförsäkringssystem där enskilda biståndsarbetare
från de stora biståndsorganisationerna till det allra
minsta religiösa samfund omfattas av ett heltäckande
försäkringsskydd.
Men, fru talman, detta gäller inte svenska Läkare
utan gränser. Den organisation som har tilldelats
Nobels fredspris hamnar utanför regelverket på grund
av uppenbara brister och får ett sämre skydd. Långva-
rig sjukdom innebär svåra ekonomiska konsekvenser.
Ersättningen till de läkare som blir föräldrar är låg
eller i vissa fall helt obefintlig. Den som drabbas av
arbetslöshet efter hemkomst från en biståndsinsats har
inte ens rätt till arbetslöshetsersättning.
Fru talman! Det här är en helt orimlig situation
som knappast kan ha varit riksdagens mening när
man tidigare stiftade lagar och regelverk. Det är där-
för med bestörtning och stor besvikelse som jag ser
hur socialförsäkringsutskottet föreslår avslag på den
motion som jag har väckt där jag föreslår att man ser
över lagstiftningen så att också de som arbetar för
Läkare utan gränser omfattas av det generella försäk-
ringsskyddet.
Hur kan man som socialdemokrat i det här ut-
skottet säga sig måna om de generella försäkrings-
systemen samtidigt som man accepterar att en organi-
sation systematiskt exkluderas från att omfattas av
försäkringsskyddet?
Hur kan man som kristdemokrat i det här utskottet
acceptera att biståndsarbetare från t.o.m. det allra
minsta religiösa trossamfundet har ett försäkrings-
skydd men att man konsekvent diskriminerar bi-
ståndsarbetare från Läkare utan gränser?
Den svenska sektionen skickade förra året ut 50
personer till världens krishärdar. Det gör Läkare utan
gränser till en av de största organisationerna som
skickar ut svensk sjukvårdspersonal. Det är personer
som lämnar tryggheten här i Sverige, lämnar hög lön,
arbetar för en symbolisk ersättning, lever under pri-
mitiva förhållanden, arbetar i extrema situationer
under extrema förhållanden, ofta med fara för eget
liv, för att bistå människor i största nöd. Utskottets
ovilja att se över lagstiftningen så att också dessa ca
50 personer om året omfattas av det svenska social-
försäkringssystemet och den nonchalanta skrivningen
och motiveringen om att "deras skydd måste tillgo-
doses på annat sätt än genom den svenska socialför-
säkringen", som de för övrigt själva har varit med om
att betala in till, är en skam för Sveriges riksdag. Jag
hoppas därför att tillräckligt många ledamöter har en
så stark integritet vid omröstningen i eftermiddag att
de faktiskt är beredda att stödja reservation 5, så att
också biståndsarbetare från Läkare utan gränser om-
fattas av det generella socialförsäkringssystemet.
Jag yrkar självklart bifall till reservation 5.

Anf. 64 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Utskottets ställningstagande i denna
fråga har absolut inte att göra med någon form av
värdering av det arbete som Läkare utan gränser gör.
Jag delar naturligtvis Lars Ångströms uppfattning om
att de gör ett mycket värdefullt arbete och är värda all
respekt. Det är inte det detta ställningstagande hand-
lar om. Det handlar om hur vi ska bedöma denna
organisation i förhållande till den svenska lagstift-
ningen.
Huvudsätet för Läkare utan gränser finns inte i
Sverige utan finns - om jag kommer ihåg rätt - i
Nederländerna eller i Belgien. Det handlar om hur vi
ska se på organisationstillhörigheten.
Det handlar inte om en värdering av organisatio-
nen Läkare utan gränser. Vi gör inga enskilda un-
dantag i vår lagstiftning. Det vore märkligt om vi
skulle göra det i detta fall. Det handlar om att ha ett
skydd i upp till ett år. Det borde vara möjligt att klara
sig inom den gränsen. Det är ett ganska generöst
skydd.
I slutändan, mot bakgrund av de förhållanden som
gäller denna organisation, måste man genom organi-
sationens försorg lösa denna fråga.

Anf. 65 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag har inte för en sekund trott att ut-
skottets motiv för att avstyrka förslaget ligger i att
man inte uppskattar insatserna från Läkare utan grän-
ser i kris- och krigsområden i världen. Men kvar står
det faktum att det är den enda organisationen som
skickar ut biståndsarbetare som inte omfattas av soci-
alförsäkringssystemet på grund av, som jag uppfattar
det, uppenbara brister.
Organisationens sätt att organisera sig, där svens-
kar skickas ut av ett annat kontor som organiserar
själva utlandsuppdragen, gör att den hamnar mellan
stolarna. Den omfattas inte av EU:s regelverk och den
omfattas inte heller av Sveriges regelverk. Det är det
som jag finner vara helt orimligt. Det måste gå att se
över den svenska lagstiftningen så att också en ny
organisation som sysslar med biståndsarbete, som
Läkare utan gränser är, kan omfattas av det generella
försäkringsskyddet. Det är ju också ett faktum att de
här svenska sjuksköterskorna och läkarna som frivil-
liga ställer upp och gör en oerhört viktig insats själva
betalar till försäkringssystemet med sin skatt. De
bidrar till detta, men på grund av hur regelverket är
utformat hamnar de utanför. Det finns flera exempel
på det.
Därför tycker jag att det är ett högst rimligt för-
slag som jag har lagt fram för riksdagen om att se
över regelverket och lagstiftningen så att också arbe-
tare från Läkare utan gränser kan omfattas av försäk-
ringsskyddet. Det är inte förenat med några stora
kostnader för samhället, för det handlar bara om ett
femtiotal biståndsarbetare varje år. Det kan inte vara
omöjligt att forma regelverket så att också dessa 50
personer omfattas av skyddet.

Anf. 66 BERIT ANDNOR (s):
Fru talman! Jag nöjer mig bara med att säga att
Lars Ångström själv i sin replik pekar just på kompli-
kationen när det gäller organisationen Läkare utan
gränser. Det handlar alltså om att dem som man
skickar ut avser andra länder. Man har sitt hemvist i
Belgien eller Nederländerna. Det är det som är
komplikationen.
Vi bygger ju inte vår socialförsäkringslagstiftning
utifrån enskilda undantag. Men det som jag kan ta till
mig och som jag tycker kan vara intressant att titta på
är om vi i ett EU-perspektiv skulle kunna titta över
frågan. Det som man kan titta på är naturligtvis åter-
inträdet i sjukförsäkringen och i socialförsäkringarna
i övrigt.
I det anförande som Lars Ångström höll inled-
ningsvis tyckte jag mig kunna höra att det fanns en
antydan om att vi i utskottet på något sätt skulle ha
någon annan uppfattning om värdet av de insatser
som Läkare utan gränser gör. Så är det naturligtvis
inte. Det är inte utifrån det som vi har tagit ställning,
utan frågan gäller hur vi ska betrakta Läkare utan
gränser, organisationen som helhet och dess hemvist.
Det är det som det handlar om.

Anf. 67 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Nej, vi har inte olika uppfattningar
om värdet. Däremot har vi uppenbarligen helt olika
uppfattningar om huruvida dessa biståndsarbetare ska
skyddas av, ingå i och omfattas av det svenska social-
försäkringssystemet.
Berit Andnor pekar på komplikationen med hur
organisationen är strukturerad och organiserad. Det
faktum att det råkar vara komplicerat kan väl aldrig
vara ett argument för att den inte ska omfattas av det
generella försäkringssystemet! Tvärtom får man då se
efter hur man kan lösa problemet med komplikatio-
nen.
Detta är de facto svenska läkare och svenska skö-
terskor som arbetar på svenska sjukhus som frivilligt
ställer upp i de här viktiga insatserna i krigsområden
runtom i världen. Det är svenska läkare och svenska
sjuksköterskor som år efter år själva har betalat in till
försäkringssystemet. Om det sedan råkar vara komp-
licerat att forma systemet så att också dessa personer
täcks av det kan, fru talman, aldrig vara ett argument
för att låta bli att se över försäkringsskyddet och
försäkringssystemet.
Jag upprepar min förhoppning från mitt anförande
om att tillräckligt många ledamöter i riksdagen ska se
att det faktum att det råkar vara komplicerat är ett
dåligt argument för avslag, och se att man bör se över
försäkringssystemet så att också dessa 50 personer
kan omfattas av det. Jag hoppas att det finns så stark
integritet hos så många att vi kan få ett stöd för reser-
vation nr 5 i eftermiddag.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 9 §.)

6 § Anslag inom socialförsäkringsområdet
samt senareläggning av premiepensionens efterle-
vandeskydd före pensionstiden

Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande 2001/02:SfU1
Anslag inom socialförsäkringsområdet (utgiftsområde
11) (prop. 2001/02:1 delvis)
och
socialförsäkringsutskottets betänkande 2001/02:SfU7
Senareläggning av premiepensionens efterlevande-
skydd före pensionstiden (prop. 2001/02:49).

Anf. 68 MARGARETA CEDERFELT (m):
Fru talman! Det nya ålderspensionssystemet med-
för många fördelar för den enskilde och för samhället.
För samhället innebär förändringen att pensionssys-
temet är anpassat för att vara hållbart inför de föränd-
ringar som kommer att genomföras i såväl demografi
som ekonomi i framtiden. För den enskilde individen
innebär det att det nya pensionssystemet ger större
möjligheter att planera för den framtida pensionering-
en än vad tidigare system gjorde. Men det förutsätter
också att de politiska beslut som fattas här i riksdagen
ger individerna möjlighet till långsiktig planering.
Med anledning av ovanstående ställer vi modera-
ter oss bakom det förslag som Genomförandegruppen
har utarbetat. Det förslaget ligger också till grund för
regeringens förslag om att senarelägga starten av sent
efterlevandeskydd för pensionstid inom ramen för
premiepensionssystemet till år 2003 i enlighet med
vad som anförs i SfU7.
När vi sedan kommer till utgiftsområde 11 förtjä-
nar vikten av långsiktighet och konsekvens i politiken
återigen att påpekas - just för att det ska vara möjligt
för människor att planera och ta ansvar för sitt liv och
sin ekonomi. Därför förordar vi moderater en annan
inriktning av politiken avseende detta område och
även avseende den ekonomiska politiken än vad rege-
ringen föreslår.
Den moderata politiken utgår från individen. Vi
vill ha en moderniserad arbetsmarknad med avregle-
ringar, lägre skatter och lägre offentliga utgifter men
också en politik där ingångna avtal från statens sida
uppfylls och inte kortsiktigt ändras. Just dessa kort-
siktiga ändringar i de politiska besluten undergräver
nämligen medborgarnas förtroende för det politiska
systemet, skapar osäkerhet och gör det omöjligt att
planera och ta eget ansvar och känna en säkerhet
inför framtiden. Man ska inte behöva oroas inför vad
som komma ska.
Vi moderater vill tillföra utgiftsområde 11 ytterli-
gare 180 miljoner utöver regeringens budgetförslag.
Vad vill vi med detta belopp? Jo, dels vill vi betala
tillbaka den del av folkpensionen som undanhölls av
staten under perioden 1993-1998. Under denna peri-
od beräknades nämligen pensionerna utifrån ett bas-
belopp minskat med 2 %. Därför anser vi att de per-
soner som uppbar folkpension under denna period ska
få sin pension förhöjd utifrån ett prisbasbelopp med
2 %. Kostnaden är liten för staten, men som jag
nämnde tidigare är betydelsen oerhört stor för den
enskilde pensionären just för att detta visar på respekt
för individen och på att de beslut som är fattade tidi-
gare inte kortsiktigt kommer att ändras.
Det finns mycket att säga om bostadstilläggen.
Det särskilda bostadstillägget för pensionärer har
visat sig vara kostnadsdrivande genom att kommuner
höjer hyressättningen och tar ut större kostnader för
pensionärerna. Det blir ingen bättre ekonomi för den
enskilde individen. Det finns ytterligare en aspekt på
detta: Ska det verkligen uppfattas som eget boende
när pensionärer bor i flerbostadsrum i ett särskilt
boende? Detta är en fråga som regeringen borde se
över och definiera om. Vad är det egna boendet?
Vi vill att bostadstillägget för pensionärer ska
återställas till den ersättningsnivå som gällde före den
1 januari 2001, dvs. 90 % av boendekostnaderna
mellan 100 kr och 4 000 kr i månaden. Som jag
nämnde bör detta göras för att undvika att kommu-
nerna använder bostadstillägget som ett sätt att utöka
sin ekonomi.
Vi vill också förbättra situationen för de sämst
ställda pensionärerna så att de erhåller en skälig lev-
nadsnivå. När det gäller den beräkning av den bi-
dragsgrundande inkomsten som görs vill vi att den
enskilda pensionären själv ska besluta hur förmögen-
heten ska räknas när det gäller bostaden. Som det är i
dag är det endast permanentboende i ett småhus som
räknas. Varför ska det vara så? Varför ska det inte
vara den enskilda pensionären som själv avgör om
avdrag ska göras för ett småhus, för en fritidsfastighet
eller för en bostadsrätt. Som det är i dag styrs denna
beräkning väldigt mycket. Det kan inte vara mening-
en att man via politiska beslut ska gå in och styra hur
pensionärerna ska leva sitt liv.
En annan fråga som är oerhört viktig kan inte ha
missats av någon riksdagsledamot. Det gäller änke-
pensionerna. Det är återigen enskilda individer som
har drabbats av förändringar i lagstiftningen. År 1988
beslutade riksdagen om förändringar av änkepen-
sionssystemet. Detta gjorde man mot bakgrund av att
förvärvsfrekvensen för kvinnor hade ändrats osv.
Men det kom ett nytt beslut 1997 som innebar ett
direkt brott mot de överenskommelser som var gjorda
tidigare. Det fanns ett beslut i riksdagen om att änke-
pension skulle utgå till de kvinnor som hade blivit
änkor före pensionsdagen. Men med det nya beslutet
ska änkepensionen inkomstprövas. Detta har lett till
att den ekonomiska situationen för många kvinnor har
omkullkastats och totalt förändrats i jämförelse med
vad som faktiskt var beslutat och förutspått tidigare.
Det finns väl ingen ledamot här i riksdagen som
har kunnat undgå att se hur kvinnorna har drabbats.
Regelbundet står det änkor här utanför riksdagshuset
och vill få gehör för sin fråga. Jag tycker att det är på
tiden att också riksdagen uppmärksammar denna
situation och ser till att hålla det löfte som en gång
har getts här i riksdagen.
Regeringen talar ofta om sin vilja att stötta utsatta
grupper. Visa detta också i praktisk handling! Det
finns ett utmärkt tillfälle att göra detta nu. Vi mode-
rater vill återställa övergångsreglerna för änkepensio-
nerna till det som gällde före den 1 april 1997.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tion 29. Jag står naturligtvis också bakom våra övriga
reservationer.

Anf. 69 CLAES STOCKHAUS (v):
Fru talman! Nu är vi inne på socialförsäkringsut-
skottets betänkande nr 1 utgiftsområde 11 Ekonomisk
trygghet vid ålderdom. På det här området finns an-
slagen till ålderspensioner, efterlevandepensioner,
BTP och delpensioner.
Vi kan konstatera att det efter budgetuppgörelsen
blir ett par förbättringar när det gäller bostadstillägget
för pensionärer, BTP.
För det första höjs ersättningsnivån för BTP från
90 % till 91 % av bostadskostnaden upp till 4 500 kr.
För det andra höjs åldersgränsen för när hemma-
varande barn ska anses som självförsörjande från 18
till 20 år.
Jag tänker i första hand uppehålla mig vid BTP-
anslaget. Här har Vänsterpartiet två reservationer,
dels en om kvinnors beroende av bostadstillägg, dels
en om framtida ersättningsnivå inom bostadstillägget.
När det gäller kvinnors beroende av BTP hänvisas
det till att detta följs fortlöpande inom ramen för
jämställdhetspolitiken. Regeringens mål med jäm-
ställdhetspolitiken, dvs. att kvinnor och män ska ha
samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom
livets alla områden, har vi vänsterpartister självfallet
också skrivit under. Det är samma politik som vi står
för. Det gjorde vi även före förhandlingarna.
I den här frågan hänvisar utskottet kvinnors stora
beroende av BTP till utgiftsområde 14:5 Jämställd-
hetspolitik, och det väcker en del frågor. Vad jag kan
se handlar det här området i första hand om kvinnor
och män i yrkesverksam ålder, även om det allmänt
uttrycks att de ekonomiska resursernas fördelning
mellan kvinnor och män fortlöpande följs. Jag är rädd
för att frågan om den höga andel BTP-beroende bland
kvinnor försvinner i den stora mängden frågor som
måste belysas utifrån ett jämställdhetsperspektiv.
Här anser jag och Vänsterpartiet att en separat ut-
redning bör ske angående kvinnors stora beroende av
BTP, men jag lyfter inte den reservationen utan vän-
tar till nästa som handlar om framtida mål när det
gäller ersättningsnivån inom BTP. Skälet till att jag
inte lyfter den förra är mera att begränsa voteringarna
och mindre att just denna reservation om BTP-
beroendet, reservation 32, inte finns med i betänkan-
dets innehållsförteckning.
Fru talman! Jag passar redan nu på att yrka bifall
till vår reservation 33 om framtida ersättningsnivå
inom bostadstillägget. Den handlar ytterst om att
många låginkomstpensionärer har ett dyrt boende.
Det finns i praktiken inga alternativ för de här pen-
sionärerna. De är helt enkelt hänvisade till höga bo-
endekostnader. Med en på sikt högre ersättningsnivå
blir träffsäkerheten än bättre, som vi ser det, framför
allt för många kvinnor.
Detta är dock ett mycket blygsamt krav från vår
sida. Vi säger att det är ett framtida inriktningsmål.
Vi anger inte någon framtida genomförandetidpunkt,
även om målet på 95 % var ett av våra förhandlings-
krav, vilket kan noteras till protokollet. I den här
frågan är vi så blygsamma att vi inte ens säger när
statsfinanserna så tillåter, som det annars heter när det
gäller taken i sjukförsäkringen och a-kassan. Vi vill
bara ange färdriktningen, men icke. Utskottet anser
inte att riksdagen nu ska uttala sig om det framtida
målet när det gäller ersättningsnivån inom BTP. För
vår del är det bara att beklaga, men vi kommer igen.
Om vi ser på de övriga anslagsområdena har vi ett
särskilt yttrande under anslaget ålderspensioner. Det
handlar om pension till gift pensionär under punkt 22.
Här vill vi markera att inriktningen bör vara att pen-
sion ska utgå med lika stort belopp oavsett civilstånd
för att jämställa pensionärer med alla övriga i sam-
hället. Varför åtminstone inte uttala att detta bör ge-
nomföras när finanserna så tillåter? Vad säger ni i
Genomförandegruppen? Jag låter bollen gå vidare.
När det gäller de olika borgerliga förslagen på det
här utgiftsområdet tror jag att jag avvaktar till repli-
komgången.
Nu tänker jag gå över och prata allmänt om pen-
sionerna. Jag var tidigare inne på de jämlika villkor
som utskottet hänvisar till när vi i Vänsterpartiet vill
ha en särskild utredning om kvinnors höga beroende
av BTP. Hur är det då med det nya ålderspensions-
systemet? Finns det jämlika kvalifikationsmöjligheter
för män och kvinnor där? Låt oss se hur det är med
detta.
I inledningen till avsnittet om utgiftsområde 11 i
betänkandet står det att det nya ålderspensionssys-
temet bärs upp av livsinkomstprincipen. I den infor-
mation som annars rent allmänt ges om ålderspen-
sionssystemet framhålls att det ger goda möjligheter
för enskilda att påverka storleken på pensionen ge-
nom ökade förvärvsinkomster. Har då män och kvin-
nor samma möjligheter att öka förvärvsinkomsten
under intjänandetiden? Såvitt vi kan förstå visar alla
tillgängliga fakta på att så inte är fallet.
Vänsterpartiet menar att det nya pensionssystem-
ets konstruktion i relation till hur arbetstiden och det
sociala livet i övrigt ser ut är orättvist mellan män och
kvinnor sedda som grupper. Det nya pensionssystem-
et bygger på en inkomstmaximering för dem som vill
ha en någorlunda hygglig pension i framtiden. Pro-
blemet är att inte alla har samma möjlighet att påver-
ka sina inkomster. Som grupp sett tvingas kvinnor i
större utsträckning att ofrivilligt arbeta deltid. Hur det
då blir med deras inkomstmaximering är lätt att räkna
ut. Deras framtida pensioner blir lägre.
Detta gäller även om kvinnor och män skulle ha
samma möjligheter och beträffande möjligheterna att
få heltidsarbeten. Då är det helt plötsligt lönen som
spökar. Lönediskrimineringen är utbredd, och även
det bidrar till att intjänandemöjligheterna i stort ser
olika ut mellan kvinnor och män.
Låt mig gå tillbaka till något som har tydligare
anknytning till utgiftsområde 11, nämligen det grund-
skydd i det nya pensionssystemet som framgent
kommer att utgöras av garantipensionen. Såvitt vi
förstår kommer det under lång tid att vara så att en
stor del av befolkningen åtminstone i någon utsträck-
ning blir beroende av garantipensionen. Denna pen-
sion finansieras via statsbudgeten.
Men om vi framgent skulle få ett negativt sam-
hällsekonomiskt utvecklingsförlopp blir följden att
behovet av garantipension kommer att öka. Vilka
konsekvenser detta skulle få för statsbudgeten vill
regeringen inte i något sammanhang redovisa. Varför
denna ovilja?
När det gäller betänkandet SfU:7 Senareläggning
av premiepensionens efterlevandeskydd före pen-
sionstiden har vi för dagen inga kommentarer. Möj-
ligtvis skulle vi kunna säga: Vad var det vi sade?
Till slut, fru talman: Jag står givetvis bakom
Vänsterpartiets två reservationer på det här utgiftsom-
rådet, men för att få en rimlig hantering av votering-
arna yrkar jag bifall endast till reservation nr 33.

Anf. 70 MARGARETA CEDERFELT (m)
replik:
Fru talman! Jag vill fråga Claes Stockhaus om
Vänsterpartiet är berett att bidra till ett beslut som
innebär att det beslut som togs här i riksdagen i de-
cember 1996 med stöd av Vänsterpartiet nu upphävs?
Beslutet innebar att det utfärdade löftet om änkepen-
sioner bröts. I dag, fem år senare, tycker jag att det är
dags att se till att änkorna återigen garanteras en eko-
nomisk trygghet. Är Vänsterpartiet berett att medver-
ka till detta?

Anf. 71 CLAES STOCKHAUS (v) replik:
Fru talman! När det gäller änkorna vet säkert
Margareta Cederfelt att vi i förhandlingar har försökt
driva denna fråga. Vi har nått så långt som vi har
kunnat hitintills, men den här frågan kommer själv-
fallet hela tiden att vara aktuell från vår sida. De små
förbättringar som har skett är vad vi hittills har kun-
nat åstadkomma.
Jag kan inte säga så mycket mer i den frågan, men
det skulle kanske också vara lämpligt att ställa en
fråga till Centerpartiet lite längre fram i debatten om
hur Centern ser på detta.

Anf. 72 MARGARETA CEDERFELT (m)
replik:
Fru talman! Ja, frågan kommer att ställas.
Claes Stockhaus säger att Vänsterpartiet inte har
nått ända fram. Kommer Vänsterpartiet att driva frå-
gan om att återställa änkornas ekonomiska trygghet?

Anf. 73 CLAES STOCKHAUS (v) replik:
Fru talman! Ja, det kommer att bli nya förhand-
lingsomgångar om vi får en liknande konstellation
efter kommande val. Den som har stridit hårdast för
denna fråga i vår partigrupp är Ulla Hoffmann, och
om hon finns kvar här under nästa mandatperiod lär
det med all säkerhet komma att ryka rejält om henne
även då.

Anf. 74 KENNETH LANTZ (kd):
Fru talman! Vi debatterar nu utgiftsområde 11
Ekonomisk trygghet vid ålderdom. Jag vill gärna läsa
upp rubriken över utgiftsområde 11 ännu en gång,
med lite eftertryck: Ekonomisk trygghet vid ålder-
dom. Visst låter det vackert! Vem vill inte ha det så?
För att uttrycka det ännu tydligare: Det kommer vi
alla att kräva. Frågan är bara om någon kommer att
notera våra krav, eller om man i framtiden kommer
att säga till oss: Håll tyst med vad du får! Pengarna
räcker inte till mer än så här.
Betänkandetexten beskriver med vackra ord vår
nya stora innovation på utgiftsområde 11, nämligen
det nya pensionssystemet, som träder i kraft 2003.
Det är bra. Det är genomtänkt och en förutsättning för
framtida pensionsutbetalningar. Men vad är regering-
ens stöd och hjälp till dagens pensionärer utan ATP
annat än några extra smulor från den rikes bord?
Även om regeringen föreslår och även driver ige-
nom en viss höjning av pensionstillskottet, anser inte
kristdemokraterna detta vara tillräckligt. Antalet pen-
sionärer med låg eller ingen ATP blir visserligen allt
mindre, men för den skull ska de inte glömmas bort.
Det är bra med regeringens förslag om medeltillskott
på området, men fortfarande anser vi att dessa männi-
skors pensioner är alltför låga.
Kristdemokraterna vill därför anslå ytterligare
1 100 miljoner kronor för att förbättra pensionstill-
skottet för de ekonomiskt sett sämst ställda pensionä-
rerna.
I sammanhanget kan man inte låta bli att kom-
mentera det märkliga i att gifta och sammanboende
ska ha olika ekonomiska spelregler. Det borde vara
en rättighet i svensk lagstiftning att pension ska utgå
oberoende av civilstånd. Det är ett krav som kristde-
mokraterna driver även inom t.ex. skatteområdet, där
man i lagstiftningen fortfarande envisas med sambe-
skattning.
I enlighet med vårt särskilda yttrande nr 5 vill jag
erinra kammaren om kristdemokraternas förslag om
att höja pensionstillskottet med 200 kronor per månad
kvarstår.
Fru talman! Jag vill också när det gäller frågan om
efterlevandepension till vuxna med eftertryck åter-
igen läsa upp rubriken Ekonomisk trygghet vid ålder-
dom. I betänkandet tas även upp ekonomisk trygghet
vid händelse av sorg. Omställningspension utbetala-
des före april 1997 i tolv månader. Därefter sänktes
tiden till sex månader. Det är ett beslut som har drab-
bat många hårt. Ingen sörjande människa vill i ett
dylikt läge komma till beslutsfattare med önskemål
om att rätta till felaktigheterna. Nej, ansvaret för att
visa empati i detta sammanhang är vårt. Det är märk-
ligt att socialdemokrater kan sätta sig över människor
som redan har det svårt. Vid sorg och ensamhet borde
man inte drabbas av ekonomiska spörsmål. Man har i
ett sådant läge nog med andra frågor och problem.
Därför är det glädjande att läsa om ett kommande
åtagande om att omställningspensionen ska utsträckas
till tio månader efter 2003. Men jag vill fråga kamma-
rens företrädare för regeringen: Varför återställer inte
regeringen omställningspensionen till tolv månader
redan per omgående? Beror det på att man inte bryr
sig om den ekonomiska tryggheten för dessa grupper?
Nu önskar jag att det skulle vara tillräckligt med
denna grupp. Men, ack, så är det inte. Vid samma
tillfälle, 1997, drabbades även änkorna av en påtaglig
indragning, som vi nyss har hört, som är en ren och
skär konfiskation. Deras män hade under flera år
blivit invaggade i den då okända men nu bevisade
falska förhoppningen att folkpensionsavgiften skulle
gälla som premie för ett livsvarigt avtal för efterle-
vande. I enligt med då gällande avtal borde det ha
fungerat än i dag. Men även på detta område kunde
regeringen tillsammans med Centerpartiet sätta sig
över enskilda människor och kräva indragning av
utlovad och dessutom under kortare eller längre tid
utbetald efterlevandepension.
Jag tror att vi är många som känner enskilda kvin-
nor som drabbats. Om inte vill jag välkomna kamma-
rens ledamöter ut på Mynttorget för att samtala med
ihärdigt demonstrerande änkor. De har stått där i ur
och skur sommar och vinter för att påtala sin avtalade
rätt till änkepension efter avlidna makar.
Nu läser vi i betänkandet att reglerna ska anpassas
år 2003, men det är inte tillräckligt. Kristdemokrater-
na anser att änkorna ska kompenseras redan nu och
återfå sin tidigare utbetalade änkepension. Det är inte
svårt att ställa frågan. Jag förväntar mig här och nu,
fru talman, svar på följande fråga. Vad ska jag svara
änkorna när jag direkt efter denna debatt kommer att
möta dem ute på Mynttorget? Vad ska jag svara min
tidigare arbetskollega som förlorat ca 3 000 kr i må-
naden efter skatt när hon nästa gång ringer till mig för
att fråga om beslutet i kammaren har blivit till hennes
fördel eller nackdel?
I sociaförsäkringsutskottets betänkande 13 under
1999/2000 konstaterades under utskottets bedömning
att frågan om änkepension bereds inom Regerings-
kansliet och att regeringen ämnar återkomma i frågan.
Det har nu kommit flera propositioner sedan dess.
Regeringen har inte återkommit i denna fråga på ett
för oss kristdemokrater godtagbart sätt. Snarare är det
så att den har negligerat både frågan och änkorna. Det
är ännu en grupp människor som regeringen sätter sig
över, och den bestämmer var skåpet ska stå.
Jag förstår inte hur t.ex. Claes Stockhaus kan ac-
ceptera detta och samarbeta i denna fråga med rege-
ringen eftersom Vänsterpartiet var starkt kritiskt till
detta förslag 1997. Vi hörde just Claes Stockhaus
vällovliga ord om jämställdhet och omtanke om
kvinnorna. Det skulle vara glädjande om vi kunde få
ett stöd från Vänsterpartiet när vi snart ska gå till
omröstning avseende reservation 29.
Med anledning av detta, fru talman, yrkar jag bi-
fall till reservation 29 under punkt 23.
Jag ska också helt kort beröra bostadstillägget för
pensionärer. Kristdemokraternas syn på detta är att
fritidsfastigheter inte bör räknas in i underlaget för
inkomstprövning av BTP. Vi har nämnt det tidigare i
andra debatter. Vårt förslag, som dock föll i finansbe-
slutet, har finansierat möjligheten att fritidsfastigheter
inte ska räknas in i underlaget för BTP. Vi anser att
det är ett intrång i livskvaliteten. Många äldre har ett
litet torp eller sommarhus för att kunna unna sig mil-
jöombyte. Det besparar dem säkerligen från en och
annan krämpa också och som följd blir det lägre
sjukvårdskostnader.
Alla borde vara på det klara med möjligheten att
avstå från fritidsfastigheter i underlaget för BTP. Men
vi ser att regeringen gång på gång vill klämma ut allt
vad som går från låg- och medelinkomsttagare. Är det
så man ska behandla sina äldre? Ingen lyx, och inte
ens det som de själva har sparat ihop till. Nu ska
denna lilla enkla förmån räknas in i förmögenhet och
underlag till BTP. Resultatet blir försäljning och
inskränkning av livskvaliteten.
Kristdemokraterna anser det är fel, fru talman. Jag
refererar i övrigt till våra reservationer, som jag också
står bakom, och som vi dessutom har fogat till detta
betänkande, och likaså vårt särskilda yttrande.

Anf. 75 CLAES STOCKHAUS (v) replik:
Fru talman! Kenneth Lantz ställde en fråga, och
en fråga ska besvaras. Jag tänker besvara den så här.
Kenneth Lantz vet mycket väl att det i en förhandling
handlar om att ge och ta. Man bryter inte en förhand-
ling på en enskild fråga. Det måste vara helt avgöran-
de för politikens inriktning i stort i så fall.
Jag vet inte om Kenneth Lantz tänker kandidera
nästa period. Hans parti eftersträvar i varje fall att det
ska bli en borgerlig seger i nästa val. För att det ska
kunna bli en regering krävs väl att de fyra borgerliga
partierna ingår. Då blir det i stället er tur att försöka
övertyga Centern och diskutera med dem den inställ-
ning de haft tidigare just i fråga om änkorna. Det
kanske blir en svårare variant än för vår del.
Vi försöker ändå vid varje förhandlingstillfälle att
lyfta frågan, och vi kommer framåt lite smått alltef-
tersom. Nu senast blev det 30 miljoner. Det blir sä-
kert mer längre fram om vi har den här konstellatio-
nen. Jag kan bolla tillbaka frågan. Vid en eventuell
borgerlig seger nästa val kanske ni får svårare att få
med alla på vagnen.

Anf. 76 KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Det var en ganska enkel fråga att be-
svara. Vi har inte brutit några avtal. Därför har vi
heller ingenting att skämmas för inför änkorna. Vi har
inte gått ut och lovat någonting annat än vad vi har
kunnat hålla.
Vad beträffar samarbetet med Centern i just denna
fråga tänker jag svara med precis samma mynt som
regeringen har sagt men bevisligen inte har infriat,
nämligen att vi tänker återkomma i frågan. Jag är helt
övertygad om att vi ska lyckas med en förhandling
tillsammans med Centerpartiet i den här frågan.
Låt mig vända tillbaka till Claes Stockhaus med
en fråga. Man bryter inte förhandlingar, men bryter
man avtal? Jag uppfattade det som att Vänsterpartiet
var på vår sida genom att trycka på rätt knapp 1996.
Är det avtalet brutet i dag? Den frågan vill jag bolla
tillbaka.

Anf. 77 CLAES STOCKHAUS (v) replik:
Fru talman! Kenneth Lantz vet mycket väl att frå-
gor som har avgjorts tidigare kan vid ett förhand-
lingstillfälle få justeras till en del om det är en mindre
del i ett större sammanhang. Vi försöker ändå lyfta
frågan vid varje tillfälle. Det är Kenneth Lantz väl
medveten om, eftersom vi har nått en liten del. Vi har
i varje fall nått längre än vad kristdemokraterna har
kunnat nå, men det är i och för sig inte så konstigt
eftersom de är i opposition. Vi har i varje fall nått en
bit på vägen.
Frågan kommer ständigt att vara aktuell. Det
märkte väl Kenneth Lantz i mitt replikskifte med
Margareta Cederfelt. För oss är frågan viktig. Men
det är många frågor som ska avgöras i en förhandling.
Vi kommer att driva på. Det kan vi lova.

Anf. 78 KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! På ett sätt skulle jag kunna tolka det
som att det finns förhoppningar om man låter hjärtat
vara med och bestämma. Känslan finns bevisligen
hos Claes Stockhaus m.fl. att vara med om att åter-
ställa änkepensionen i omröstningen. Låt oss se när
omröstningen är framme vid beslut. Nu har inte Claes
Stockhaus någon mer replikrätt. Men han talar så väl
och varmt om jämställdhet.
Vi kan ta ett annat exempel där vi har sett att rege-
ringen inte har nått ända fram. Det gäller jämställdhet
inom förmögenhetsbeskattningen. Där hade vi haft
möjligheten att ta bort sambeskattningen om vi kun-
nat enas. Men inte ens på det området fanns det möj-
lighet att uppleva ett stöd från Vänsterpartiet.

Anf. 79 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Av alla våra socialförsäkringar är
pensionssystemet den allra största och förstås en av
de allra viktigaste. Det handlar om hur vi ska få möj-
lighet att, på gamla dar när vi inte har löneinkomster,
kunna ha en hygglig tillvaro och känna tryggheten
under det yrkesverksamma livet att så kommer att
ske.
Vi har i vårt land genomfört en mycket stor pen-
sionsreform - jag vågar nog säga att det är en av de
största som något industriland har genomfört de se-
naste decennierna. Dess grundläggande innehåll kän-
ner kammarens ledamöter väl. Det som nu pågår efter
att vi tog ställning 1994, i den breda fempartiöver-
enskommelsen, är genomförandet av reformen.
På några punkter har det inte gått så rasande fort
under de sju socialdemokratiska åren, men sakta men
säkert läggs byggsten till byggsten vad gäller genom-
förandet. Vi har snart alla pusselbitarna på plats. Det
finns några undantag, och icke oväntat rör det sådana
saker som Socialdemokraterna inte har varit så för-
tjusta i men som de har kommit överens om. Detta
ska vi väl få återkomma till i andra sammanhang
inom kort.
Helt nyligen har Riksförsäkringsverket och andra
som haft i uppdrag att försöka bedöma hållfastheten i
det nya pensionssystemet redovisat sina senaste be-
dömningar av detta. Det har de gjort i samband med
ett uppdrag som handlar om den s.k. automatiska
balanseringen, det system som är tänkt att vara med
för att om det krävs kunna införa en lägre indexupp-
räkning, en bromsad sådan, än vad som finns i huvud-
reglerna för systemet.
Dessa beräkningar visar, kan jag i all korthet
nämna, att med de mest sannolika antagandena om
framtiden förefaller inte den s.k. bromsen behöva
användas. Ingen av oss känner framtiden - det kan
förstås komma att ske på ett annat sätt om det går
väldigt dåligt i ekonomin eller i världen eller om det
på annat sätt blir för dålig balans mellan de pengar
som betalas in och de förmåner som pensionärerna
ska ha.
Just nu ser beräkningarna för de kommande de-
cennierna förvånansvärt goda ut. Med vad man får
uppfatta som någorlunda rimliga antaganden, av
typen att vi över tiden ska kunna åstadkomma en
tillväxt i vår ekonomi på i genomsnitt 2 %, att de
pengar vi placerar med relativt fria placeringsregler i
genomsnitt ska kunna ge drygt 3 % om året och ett
antal andra antaganden ser det relativt hyggligt ut,
som sagt var.
En av huvudprinciperna i det nya pensionssys-
temet är det vi ibland brukar kalla raka rör, att det ska
finnas ett samband mellan det man betalar in och det
man får ut. Den principen är mer genomförd i det nya
pensionssystemet än i kanske något annat system i
världen.
Det finns ett par undantag. Ett av dem gäller en
stor konflikt som har funnits mellan den borgerliga
sidan och den socialdemokratiska sidan och har gällt
de s.k. avgifterna ovanför taket. Där blev det en upp-
görelse om att man skulle se till att hälften av avgif-
terna ovanför förmånstaket var kvar, dvs. de avgifter-
na ger ingen pensionsrätt.
Enligt borgerlig uppfattning är detta förstås fel,
men det ingår som en del av uppgörelsen. Vi fick i
den delen nöja oss med att bli av med hälften, efter-
som det tidigare var fulla avgifter ovanför taket.
Ett annat, mindre undantag från principen om raka
rör har gällt huruvida man kan få pensionsrätt när
man är under 16 år även om det dras pensionsavgift.
Nu har glädjande nog genomförandegruppen på den
punkten landat på att ta bort detta undantag och även
göra det retroaktivt. Det kommer ett förslag till riks-
dagen, stött av de fem partierna, som innebär att
sommarjobbare och andra också ska få pensionsrätt
för sina pengar. Principen om raka rör ska upprätt-
hållas.
Detta rör förstås inte så väldigt många människor
i vårt land. Häromåret rörde det sig om drygt 3 000
ungdomar, tror jag, som debiterades avgift utan att få
några rättigheter för det. Det kommer nu att införas
retroaktivt fr.o.m. 1999. Det rör sig om kanske
8 000-10 000 ungdomar som får se värdet av detta
med raka rör, även om deras intresse för sina pen-
sionsrättigheter kanske inte är så överväldigande när
de börjar första årskursen i gymnasiet eller vad det
kan vara fråga om.
Vi hoppas förstås att vi på sikt ska kunna nå en
enighet även om att ta bort de andra avstegen från
principen om att det ska vara raka rör mellan avgifter
och förmåner.
Vårt nya pensionssystem har väckt ett mycket
stort internationellt intresse. Redan året efter det att vi
tog beslut här i kammaren, 1994, beslöt man i Italien
om en liknande reform, dock med en avsevärt längre
genomförandetid. Det innebär väl att det finns bety-
dande ekonomiska problem för dem att hantera den
ändå.
Polen, Lettland och flera andra länder har beslutat
om reformer som mycket liknar den svenska pen-
sionsreformen.
Denna månad kommer man i Ryssland att vid en
andra läsning ta en pensionsreform som innehåller
betydande likheter med det som vi har beslutat i den-
na kammare.
Så sent som i förra veckan har OECD i sin rapport
om Frankrike gett dem rådet att införa någonting som
kallas ett aktuellt neutralt system. Bakom detta kons-
tiga uttryck döljer sig det som vi på svenska brukar
kalla livsinkomstprincip.
Med tanke på pensionsreformens breda uppslut-
ning är det stor enighet om en stor del av pen-
sionsområdet mellan åtminstone fem av de politiska
partierna. Men det finns undantag.
Ett undantag är det som har införts - tyvärr - för
några år sedan, att sänka pensionärers bostadstillägg
om de har fritidshus. Vi har motsatt oss denna föränd-
ring från första början och försöker varje år vinna
majoritet för att ta bort bestämmelsen. Det har inte
lyckats hittills, och vi har väckt liknande förslag nu i
höst.
En annan punkt där vi är oense gäller förkortning-
en av omställningspensionen när någon har blivit
änka eller änkling, som i ett slag sänktes från tolv till
sex månader våren 1997. Där har vi förespråkat att
man ska ha kvar tolvmånadersgränsen. Skälet är up-
penbart. Det är en mycket stor omställning i en män-
niskas liv att bli av med sin livskamrat, och det kan
också få stora ekonomiska konsekvenser. Att då ha så
kort tid på sig som sex månader är enligt vår mening
inte anständigt.
Något lite har vi fått gehör för de här synpunkter-
na, i och med att regeringen nu har släpats fram till en
ståndpunkt att man år 2003 tänkte förlänga det till tio
månader i stället för de sex månaderna. Vi kvarstår
vid vår uppfattning att det omedelbart borde höjas till
de gamla tolv månaderna.
Den mest upprörande besparing som har ägt rum
under det i vissa avseenden tuffa 90-talet i vårt land
var den kraftiga försämring av änkepensionerna som
fattades beslut om i denna kammare våren 1997. Det
är inte bara min uppfattning, utan även forskare med
anknytning till socialdemokratin har beskrivit detta
som det största avsteget från den svenska välfärds-
modellen som har ägt rum under det senaste decenni-
et. Det är märkligt att det inte har hänt något mer på
det här området.
Vänsterpartiet har i likhet med oss från början
kritiserat den här försämringen. Det har vi förstås
tyckt vara bra. Det var säkert många änkor som i
valrörelsen 1998 tyckte att det var bra att höra hur
man från Vänsterpartiets sida, minst lika högt som
från Folkpartiets sida, kritiserade detta. Många av
änkorna trodde förstås att det skulle bli något resultat
när man fick den samverkan som nu finns mellan
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna.
Vi får ju höra i denna kammare hur ledande före-
trädare för Vänsterpartiet, som partiets gruppledare i
socialförsäkringsutskottet Ulla Hoffmann, slåss så att
det ryker om det. Då är det bara att konstatera att de
förändringar som man har lyckats uppnå under de år
som har gått sedan 1998 är i en sådan takt att, om jag
har räknat rätt, fru talman, man kommer att ha lyckats
med sitt vallöfte någon gång omkring år 2072.
Jag är intresserad av att höra Lennart Klockares
bedömning, om han tycker att jag har räknat i huvud-
sak rätt vad gäller Vänsterpartiets framgångar eller
om jag har räknat fel på något år.
Till Socialdemokraterna vill jag ställa frågan: Om
det nu är så att man på punkt efter punkt har genom-
fört återställare, om den socialdemokratiska partikon-
gressen kände sig så uppmuntrad och pigg av den
ekonomiska situationen i riket att man röstade ige-
nom ett antal nya krav på reformer, vad är det då som
gör att socialdemokratin är så oerhört emot att rätta
till den här stora attacken som gjordes mot änkepen-
sionerna? Vad är det som gör att man tydligen i för-
handlingar med Vänsterpartiet står emot allt vad man
orkar och nästan ställer kabinettsfråga på att få be-
hålla änkepensionernas stora försämring?
Jag tror att det finns ett antal personer, inte bara
de änkor som många av oss har träffat utan många
andra, som undrar vad som ligger bakom socialde-
mokratins oerhörda envishet just på den här punkten i
fråga om att slå vakt om försämringarna i änkepen-
sionerna.
Fru talman! Vi har flera bra reservationer, men för
tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till den
reservation som rör änkepensionerna, reservation
nr 29.

Anf. 80 LENNART KLOCKARE (s):
Fru talman! Det område vi nu debatterar berör den
ekonomiska äldrepolitiken inom utgiftsområde 11,
som berör bl.a. ålderspensionen, efterlevandepensio-
nen och bostadstillägget till pensionärer. Nuvarande
folkpension och pensionstillskott kommer från år
2003 att ersättas av en garantipension, och dessutom
kommer ett äldreförsörjningsstöd att införas som från
samma år ska ingå i utgiftsområdet.
De insatser som har gjorts under 1990-talet för att
sanera statens finanser har även drabbat pensionärer-
na. Emellertid vidtogs åtgärder för att skydda de
pensionärer som har de lägsta inkomsterna genom
förbättringar i bostadstillägget och i pensionstillskot-
tet. Bostadstillägget har mer än fördubblats sedan
1993. Pensionärerna som kollektiv har trots allt klarat
saneringen bättre än andra grupper, t.ex. i jämförelse
med ensamstående med barn, även om det finns en-
skilda pensionärer som har haft det svårt.
Ekonomin för äldre har utvecklats i en positiv
riktning, bl.a. beroende på att nya pensionärer har en
högre ATP. Detta bekräftas av SCB:s stora levnads-
nivåundersökning och nu senast i slutbetänkandet
Välfärdsbokslut för 1990-talet.
Det nya ålderspensionssystemet innebär att kom-
mande generationer kommer att få en pension som är
anpassad till vad ekonomin och demografin tillåter.
Bl.a. innebär det att ATP för ålderspensionärer fr.o.m.
2002 följsamhetsindexeras. Detta innebär att ATP
huvudsakligen ska följa inkomstutvecklingen i stället
för prisutvecklingen.
Fru talman! Jag kan konstatera att åtskilliga för-
bättringar har genomförts under senare år, särskilt för
de pensionärer som har de lägsta inkomsterna. Ut-
skottet anser att det är viktigt att tillgängligt utrymme
för ekonomiska förbättringar används selektivt. Där-
för föreslås i budgeten förbättringar av bostadstilläg-
get och en utvidgning av skattereduktionen.
Följsamhetsindexeringen, som ska börja tillämpas
från årsskiftet, innebär att tilläggspensionen för dem
som är födda 1936 och tidigare räknas upp med
3,28 %. Enbart prisuppräkningen hade medfört en
uppräkning med 2,71 %. Trots förbättringar på många
områden är det viktigt att pensionärernas ekonomiska
förhållanden fortlöpande uppmärksammas.
Regeringen föreslår även att en skattejustering ska
göras så att de med ATP får en skattereduktion. De
som har låg eller ingen ATP får en engångsutbetal-
ning i samband med att besked om slutlig skatt er-
hålls, dvs. som regel i augusti. De kommer att få
1 320 kr som betalas ut åren 2002 och 2003.
Fru talman! Det är några motioner som jag skulle
vilja kommentera. En sådan motion handlar om att
pensionen skulle likställas mellan gifta och ogifta.
Detta skulle beröra dem som är födda 1953 och tidi-
gare samt pensionärer som uppbär garantipension.
En sådan förändring har kostnadsberäknats till
över 5 miljarder kronor. De partier som står bakom
överenskommelsen ansåg att dessa medel borde an-
vändas till mer angelägna delar av grundskyddet i
pensionssystemet.
Jag vill understryka det som partierna bakom
överenskommelsen var överens om, dvs. vikten av att
vårda pensionsöverenskommelsen. Ändringar som
ska göras måste ske i samförstånd mellan de partier
som står bakom överenskommelsen. Om något av
partierna börjar att motionera för förändringar kan
det lätt börja gunga i en sådan överenskommelse. Jag
tror att alla partier skulle kunna tänka sig att göra
någon justering i det ursprungliga förslaget, men jag
hoppas att vi med den anda och inriktning som har
gällt också kan vårda den här överenskommelsen.
Som jag tidigare har redogjort för har kraftiga
förbättringar gjorts inom BTP, alltså bostadstillägg
till pensionärer. Nu föreslår regeringen att bo-
stadstillägget ska förbättras ytterligare. Det kommer i
huvudsak kvinnor med låga pensioner till del.
Förslaget är att ersättningsnivån i BTP fr.o.m. år
2002 ska vara 91 % upp till en bostadskostnad på
4 500 kr. Det är samma ersättningsnivå som regering-
en föreslagit i propositionen 2000/01:140. Föränd-
ringen innebär en förbättring för pensionärer med
BTP med i snitt 400 kr och som mest 540 kr per år.
Men i stället för att förbättra för den del av pen-
sionärskollektivet som har de lägsta inkomsterna och
uppbär BTP vill moderaterna försämra för de ca 98 %
av de 400 000 pensionärer som har BTP. Den över-
vägande delen av dem är kvinnor.
Moderaternas förslag innebär att taket för den
högsta bostadskostnad som kan godkännas ska sänkas
med 500 kr, alltså från 4 500 till 4 000 kr, samt också
att golvet på 100 kr ska återinföras. Det innebär en
försämring av bostadstillägget med 585 kr i månaden.
Fru talman! Det finns några motioner från den
borgerliga sidan om att fritidsfastigheter inte ska ingå
vid beräkningen av BTP. Frågan har tidigare be-
handlats vid ett flertal tillfällen i denna kammare.
Och av den av riksdagen nyligen beslutade nya BTP-
lagen framgår att stödet är utformat som ett individin-
riktat stöd av grundskyddskaraktär, där bidragstaga-
rens samlade ekonomi ska vara avgörande för rätten
till stöd. Därför anser utskottet att det är rimligt att
inte enbart kapitalavkastningen utan även själva för-
mögenhetsinnehavet påverkar den bidragsberättiga-
des rätt till BTP.
Fru talman! När det gäller efterlevandepensionen
har åtgärden varit nödvändig för att sanera statens
finanser. Utskottet ser positivt på förslaget att höja
åldersgränsen för hemmavarande barn från 18 till 20
år. Detta medför förbättringar för änkor med barn.
Även kompensationsnivån i bostadstillägget medför
förbättringar för änkorna. Regeringen kommer dess-
utom under januari månad nästa år att föreslå ytterli-
gare förbättringar inom änkepensionen.
De förslag till försämringar inom BTP-området
som Moderaterna föreslår skulle innebära ytterligare
försämringar för änkorna utifrån den lagstiftning som
gäller. Moderaterna vill ju i andra sammanhang ge sig
ut för att vara änkornas förespråkare.
Även om Moderaterna skulle få gehör för sitt för-
slag att avskaffa inkomstprövningen, innebär det att
det blir de änkor som i dag har bostadstillägg som
skulle drabbas av Moderaternas förslag, och det är ju
de änkor som har de lägsta inkomsterna. Men det är
kanske helt i sin ordning enligt den moderata politi-
ken att det är personer med låga inkomster som ska
drabbas av deras politik och att mer välbeställda gyn-
nas. En minskning av pensionen för de änkor som har
BTP i dag skulle innebära en försämring med 585 kr i
månaden. Det tycker jag inte är en bra och rättvis
politik.
Utskottet har i ett tidigare betänkande behandlat
omställningspensionen, som kommer att förlängas
från sex till tio månader från 2003 och till tolv måna-
der från 2005. Utskottet förutsätter att regeringen
återkommer med förslag till riksdagen om en tidiga-
reläggning av tolvmånadersperioden om det ekono-
miska utrymmet medger detta.
Jag vill yrka bifall till utskottets förslag på ut-
giftsområde 11 och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 81 MARGARETA CEDERFELT (m)
replik:
Fru talman! Jag har lyssnat på Lennart Klockares
anförande och blir mer och mer häpen.
Lennart Klockare säger att det moderata förslaget
innebär kraftiga försämringar. Hur kan det göra det?
Det stämmer inte.
Lennart Klockare svarar inte på frågan om änkor-
na och deras situation. I ett enda slag, i december
1996, ryckte Socialdemokraterna undan mattan för
änkorna. Det fanns ingen respit. Den bara drogs in.
Handlar en ansvarskännande regering på det viset
mot utsatta grupper i samhället, för Lennart Klockare
måste väl ändå hålla med om att änkor är att betrakta
som en utsatt grupp?
Lennart Klockare kanske även talar med änkorna
här utanför riksdagen emellanåt.
Vilket besked har Socialdemokraterna att lämna
till änkorna? Kommer deras pension att återställas?
För det fanns ett löfte. Regeringen har - med stöd av
beslut som har fattats här i riksdagen - begått ett
löftesbrott mot änkorna. Återställ snarast änkepensio-
nen! Det gäller speciellt nu, fru talman, med tanke på
att Lennart Klockare talade om att ekonomin är bra
och att det är dags att genomföra reformer. Innan fler
reformer genomförs - se till att återställa löftespotten
så att inte den typen av skrot finns i bagaget!

Anf. 82 LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! Det Margareta Cederfelt säger bety-
der att det här med sänkningen av bostadstillägget
inte innebär någon försämring för pensionärerna. Det
blir jag lite överraskad över. Att de änkor som har
bostadstillägg i dag och ingen inkomstprövning av
änkepensionen drabbas av 585 kr i månaden i försäm-
rat bostadstillägg, är inte det en försämring, Marga-
reta Cederfelt?
Det här med änkepensionen var ju en nödvändig-
het, precis som vi skriver i vårt betänkande, för att
sanera ekonomin. Jag tror att alla i den här kammaren
vet hur ekonomin såg ut 1994 och vad som är åtgär-
dat efter den tiden. Det tycker jag att vi ska vara glada
för allihop. Änkorna är en av de grupper som har fått
vara med och betala det här. Därför har vi nu också
sett till att göra förbättringar. Vi har höjt bo-
stadstillägget, vilket påverkar änkepensionerna. Vi
har också inkomstprövningen.
Vi ändrar nu åldersgränsen för dem som har barn
från 18 till 20 år. Vi har höjt pensionstillskottet, vilket
också innebär förbättringar. Det kommer ytterligare
förbättringar i den proposition som kommer att läggas
fram nu i januari.

Anf. 83 MARGARETA CEDERFELT (m)
replik:
Fru talman! Kan Lennart Klockare svara på om
änkepensionen kommer att återställas?
När det gäller bostadstillägget finns det många åt-
gärder som regeringen skulle kunna genomföra för att
faktiskt göra ekonomin bättre för pensionärerna. Om
vi ser hur det är i många regioner i landet så har fak-
tiskt fastighetsskatten ökat. Det påverkar den ekono-
miska situationen betydligt mer, och gör det värre, för
pensionärerna än vad detta med bostadstillägget gör.
Vidare har vi frågan: Är bostadstillägget till för
pensionären eller för att öka intäkterna i kommunen?
Det tog jag upp i mitt anförande. Jag anser att den
form av tillägg som görs ska vara till för pensionären.
Men tillbaka till frågan om änkorna: Varför vill
inte socialdemokratin se till att upphäva det tragiska
löftesbrott som beslutades här i kammaren i december
1996. Det är fem år sedan i dag. Se till att återställa
situationen för änkorna!

Anf. 84 LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! Först och främst vill jag ta fasta på
det som Margareta Cederfelt säger om att fastighets-
skatten har ökat. Nu måste det väl ändå vara så, Mar-
gareta Cederfelt, att vi föreslår sänkning av fastig-
hetsskatten. Det är i så fall värdet på fastigheterna
som man äger som har ökat. Därför kan det bli för-
ändringar. Men vi föreslår också en regel som innebär
begränsningar av hur mycket man får betala i fastig-
hetsskatt.
Jag skulle vilja kommentera en sak som Marga-
reta Cederfelt nämnde i sitt inledningsanförande. Där
säger hon att man ska få välja vilken bostad som ska
vara permanentbostad. Permanentbostaden är väl
ändå den bostad som jag bor i regelbundet under året?
Om det är en liten bostad i staden och jag har en stor
fritidsfastighet någon annanstans är det ju märkligt
med den moderata politiken. Då ska man få välja den
här fritidsfastigheten som sin permanentbostad för att
man kanske ska komma i åtnjutande av ett bo-
stadstillägg eller av lägre skatter för fastigheten. Jag
tycker att det rimmar väldigt illa.
När det sedan gäller änkepensionen har jag ju sagt
att det har varit en nödvändig åtgärd för att sanera
ekonomin. Det tycker jag att vi har lyckats väldigt bra
med, och det skulle vi gärna kunna ha en eloge för.
Vi tittar nu på änkepensionen, och jag har ju också
sagt att det kommer en ny proposition i januari. Men
vad den innehåller kan jag inte svara på, inte i dag i
alla fall.

Anf. 85 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag ställde en fråga till Lennart
Klockare, nämligen frågan om vad det var som gjorde
att socialdemokratin var så oerhört angelägen om att i
huvudsak behålla försämringarna för änkorna. Samti-
digt talar man ju väl som regering om hur läget ser ut
i den svenska ekonomin och hur den socialdemokra-
tiska partikongressen känner sig uppmuntrad att före-
slå nya pigga reformer.
Jag fick inte riktigt något svar på det, tyckte jag.
Vad är det som gör att engagemanget är så stort att de
stackars vänsterpartisterna, trots att de slåss så det
ryker, inte åstadkommer mer än de gör? Det tycks ju
vara de som åstadkommer förbättringarna och inte de
socialdemokratiska förhandlarna om jag har förstått
vad som har sagts i kammaren. Så jag har kvar den
frågan: Varför är man så angelägen om att behålla
huvuddelen av försämringen?
Sedan ställde jag i det inlägget också, fru talman,
en fråga till Vänsterpartiets företrädare som gällde
om jag hade räknat rätt när jag sade att det som nu
åstadkoms av de samverkande partierna i landet sker i
en sådan takt att försämringen av änkepensionerna
kommer att vara upphävd omkring år 2072. Jag fick
inget svar från Vänsterpartiet på den frågan, men
eftersom det är samma politik det handlar om kan jag
hänga på den frågan till Lennart Klockare. Blir det
med de reformer som Lennart Klockare nu har för-
svarat så att man är klar omkring år 2072 eller har jag
räknat fel?

Anf. 86 LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja börja med änkepen-
sionen. Det här har ju, som jag också har sagt till
Margareta Cederfelt, varit en nödvändighet. Det tror
jag nog också att de flesta trots allt inser att det har
varit. Alla i det här samhället har fått bidra till denna
sanering.
När det gäller änkepensionen har det skett förbätt-
ringar efter hand genom olika steg som jag också har
berättat om. Vi kommer, som jag säger, också med en
proposition i januari. Då får vi se vilka förbättringar
som ligger där. Det finns väl mycket som vi skulle
vilja använda pengar till generellt sett i samhället;
välfärden och allting annat. Men det handlar natur-
ligtvis om att använda pengarna och medlen på så sätt
att vi inte kommer tillbaka till den ekonomiska situa-
tion som rådde vid maktskiftet under 90-talet.
Sedan var det detta med tiden och hur Bo Kön-
berg har räknat ut när det skulle vara återställt med
Vänsterpartiets takt. Ja, Bo Könberg, jag har inte ens
reflekterat över tanken att jag skulle sätta mig ned
och räkna på de sakerna. Men jag är imponerad av att
Bo Könberg ägnat tid åt att räkna på det. Jag kan
varken bekräfta eller dementera att han har gjort rätt.
Jag tyckte nog att det fanns viktigare uppgifter än att
räkna på den saken.

Anf. 87 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag får tacka Lennart Klockare för
hans omtanke om min tid. Det värmer att höra något
sådant. Men det är väl mer på ytan. Bakom det hela
låg den mycket allvarliga frågan: Är det så att i det
som nu justeras, den stora försämringen av änkepen-
sionerna, är det relativt lite pengar? Det försökte jag
illustrera med ett räkneexempel. Jag tror att jag i
huvudsak har räknat rätt. Det är mycket små förbätt-
ringar som sker jämfört med den stora försämring
som genomfördes från våren 1997.
När Lennart Klockare säger det som man så ofta
har sagt från socialdemokratiskt håll, att alla var
tvungna att hjälpa till för att de var så kärva tider, är
det något som låter sig sägas. Det innebär förstås
någonting som de allra flesta är beredda att hålla med
om. Problemet på den här punkten är bara att det inte
finns någon grupp i vårt samhälle som har drabbats så
hårt av åtstramningarna under 90-talet som änkorna.
Lennart Klockare kan ju rätta mig i sin sista replik om
jag har fel på den punkten, alltså om han själv kan
hitta någon grupp som har drabbats hårdare.
Ledande forskare med socialdemokratisk anknyt-
ning, jag tänker då på Joakim Palme, som nu senast
har utrett frågan om välfärden under 90-talet, har ju
beskrivit just änkepensionsförsämringen som det
största avsteget från den svenska välfärdsmodellen.
Folkpartiet och jag är alltså inte alldeles ensamma om
att betrakta det här som retorik.
Till slut vill jag säga att ni har ju inte gjort särskilt
mycket åt saken senare, sedan ekonomin har förbätt-
rats.

Anf. 88 LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! Det är en fråga som Bo Könberg har
ställt till mig varje gång som vi har haft denna debatt,
nämligen om det finns någon grupp i samhället som
har drabbats hårdare. Frågan är hur Bo Könberg räk-
nar, om han räknar i reella kronor eller om han räknar
i förhållande till den ekonomi som man har och vilka
konsekvenserna är. En hundralapp för Bo Könberg
kanske inte är så mycket, men en hundralapp för en
ensamstående mamma kanske är helt avgörande. Och
i det avseendet har faktiskt deltidsarbetande kvinnor
och ensamstående mammor säkert drabbats hårdare.
Och det visar också forskningen, bl.a. det välfärds-
bokslut för 90-talet som Bo Könberg hänvisade till.
Jag tycker att det är svar på frågan.
Jag vill naturligtvis i min politik värna om de
människor som har det svårast i samhället och har de
lägsta inkomsterna. Och så var det också när vi inför-
de änkepensionen. Vi gjorde undantag som värnade
de kvinnor som hade låga inkomster eller låga pen-
sioner så att de inte skulle drabbas. Vi undantog
kvinnor. Vi undantog naturligtvis dem som är över 65
år, eftersom de fick folkpension från ålderspensionen.
Vi gjorde alltså redan då undantag för att beakta att
inte just dessa kvinnor skulle drabbas av den föränd-
ring som man gjorde i lagen.

Anf. 89 KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Jag vet inte om det var en liten indi-
rekt replik på mitt anförande som Lennart Klockare
gav kammaren här när han i inledningen av sitt anfö-
rande rubricerade dagens betänkande på följande sätt,
att vi har att debattera den ekonomiska äldrepolitiken.
Är tryggheten helt bortglömd nu från socialdemokra-
terna? Jag har läst att det heter ekonomisk trygghet
vid ålderdom. Och jag trodde faktiskt att vi skulle få
svar på en del frågor angående just tryggheten, och då
med bäring på den ekonomiska delen.
Fru talman! Jag vill också passa på att återigen -
det kan verka lite tjatigt, men droppen urholkar ju till
slut stenen - ta upp änkepensionen. Det kommer
förmodligen en återställare. Nu har vi hört att det ska
komma någonting i början av 2002. Mig veterligt är
det ett valår, så man kan ju tänka sig resultatet av den
här lilla propositionen, som förhoppningsvis ska
innebära en förbättring för änkorna. Eller ska det bli
en försämring för änkorna? Vi har inte fått svar på
hur det blir i reala tal. Beredningen har emellertid inte
varit så kort. Den har pågått under drygt två år, 1999-
2000. Det meddelades då att regeringen håller på att
bereda ärendet. Och framåt 2002 kanske man är redo
för en liten avrapportering av det hela.
Jag vill passa på att ställa en fråga. Ska fastighets-
skatten finansiera förmånen som tillkommer änkorna?
Om man höjer, eller återställer, änkepensionen, ska
den finansieras genom den kommande höjningen av
den totala fastighetsskatten? Att ni har sänkt procent-
satsen vet både jag och kammaren i övrigt. Men den
totala boskatten har ju de facto höjts i vårt land.

Anf. 90 LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! Jag ska börja med det som jag sade i
inledningen. Vi diskuterar i dag den ekonomiska
äldrepolitiken. Och det finns väl ingenting som är
mer viktigt i äldrepolitiken än att man har en trygg-
het. Det tycker jag att dessa människor verkligen ska
kunna känna när de på sin ålders höst behöver sam-
hällets stöd och ha en trygg pension osv. Och det är
precis det som vi gör. Och den politik som vi för
borgar för att människor även i framtiden ska kunna
ha en trygghet i sitt leverne. Det är viktigt.
Men om Kenneth Lantz har tolkat mig som att jag
har lovat någon återställare så är han väldigt duktig
på att övertolka. Det har jag inte sagt. Jag har talat om
att det kommer en proposition i januari 2002 när det
gäller änkepensionen. Då hoppas jag att det finns
någonting som ytterligare förbättrar för änkorna, och
det är jag övertygad om att det kommer att göra.

Anf. 91 KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Låt det då få bli en möjlighet för
Lennart Klockare att bekräfta för kammaren att det
åtminstone inte blir en försämring. Och då tänker jag
på det totala kostnadsläget. Låt det inte bli så att man
tar med den ena handen och ger med den andra. En
taxeringshöjning för våra fastigheter kommer att slå
oerhört hårt för det stora flertalet när man nu också
ska räkna in fritidsfastigheter och annat, och vi har
sambeskattning av förmögenheter. Listan kan bli
ganska lång när det gäller det som drabbar den en-
skilda människan. Låt oss få höra att det inte blir en
försämring ekonomiskt sett totalt framöver för änkor-
na och de medborgare som är pensionärer.

Anf. 92 LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! Tydligen tycker Kenneth Lantz att om
människors ekonomi förbättras och de blir mer för-
mögna osv. så ska det inte påverka t.ex. bo-
stadstillägg, änkepension, osv., vilket det indirekt gör
- om man får en ökad förmögenhet får man ett mind-
re bostadstillägg. Eftersom bostadstillägget reduceras
kan reduceringen av änkepensionen också bli större.
Kenneth Lantz sade själv att vi sänker nivån på
fastighetsskatten. Och vi inför också en spärr för att
människor inte ska behöva betala så mycket. Men om
fastigheten ökar i värde och man blir mer förmögen
så sade jag redan i mitt inledningsanförande att det då
är rimligt att den totala ekonomin för människorna
ska beaktas när det ska göras förändringar i politiken,
och då blir det också konsekvenser i bostadstillägget,
vilket också ger konsekvenser för änkepensionen.
Men i den proposition som kommer ska vi inom
ramen för de 30 miljoner som vi redan tidigare har
beslutat om se till att det sker förbättringar för denna
grupp. Sedan vet jag inte om det kan komma någon-
ting. Men jag kan inte lova något.

Anf. 93 BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! Många har talat om ekonomisk trygg-
het vid ålderdom, vilket jag har skrivit som rubrik för
mitt anförande. Det borde vara en självklarhet i vårt
svenska samhälle. Trygghet är något som vi alla obe-
roende av ålder vill känna och uppleva. Trygghet är
också något som vi kan skapa och förmedla till andra.
Alla människors lika rätt och värde är grunden för
Centerpartiets politik. Politiken måste möjliggöra för
var och en att växa som människa och förverkliga
sina drömmar. Detta gäller självklart också våra äld-
re. Att kunna överblicka och påverka, att ha så stor
kontroll som möjligt över sin egen tillvaro är en för-
utsättning för välbefinnande, kreativitet och livskva-
litet. Skapande och kreativitet är grunden för ekono-
miskt välstånd och en förutsättning för att individer,
oberoende av ålder, ursprung, social bakgrund eller
boendeort, ska uppleva och känna livskvalitet.
Centerpartiet utgår från att varje människa har
förmåga att förvalta sina möjligheter och att kunna ta
ansvar. Grundläggande för individen är frihet från
tvång och att själv få fatta sina beslut och ta ansvar
för dem. Grundläggande för staten är att skapa jämli-
ka villkor genom t.ex. rätt till ekonomisk trygghet och
social omsorg.
Fru talman! För de flesta människor är tryggheten
självklar, det sociala nätverket starkt och den ekono-
miska standarden bra. Men en del människor i Sveri-
ge, och det är inte så få, har det ganska svårt ekono-
miskt. Den ekonomiska tryggheten handlar om att få
det att gå ihop för dagen. Ibland är socialtjänstens
bedömning avgörande för om man får ekonomin att
gå ihop, om pengarna ska räcka till det allra nödvän-
digaste.
Centerpartiet har förslag inom olika områden som
ger pensionärerna större ekonomiskt utrymme. Vi vill
t.ex. höja pensionstillskottet med 3 000 kr per år.
Detta gynnar de pensionärer som lever med minsta
marginaler, med lägst pension. Det är en stor andel
kvinnor som återfinns i gruppen pensionärer med
enbart grundpension och pensionstillskott. När folk-
pensionen och pensionstillskottet år 2003 ersätts med
garantipension föreslår vi även en höjning av garanti-
pensionen. Våra förslag som berör pensionärerna går
ut på att höja i botten, att höja för dem som behöver
det allra bäst.
Centerpartiet har ett annat förslag som också gyn-
nar många av våra pensionärer. Vi vill införa ett nytt
skattesystem som innebär bl.a. att alla skattepliktiga
får en skatterabatt på 10 000 kr per person. Eftersom
pensionärerna fr.o.m. 2003, när det nya pensionssys-
temet börjar gälla, kommer att betala skatt precis som
löntagare kommer alla pensionärer att få ett större
konsumtionsutrymme att disponera efter eget val med
vårt skatteförslag. Vårt förslag med sänkta inkomst-
skatter ger pensionärerna mer pengar kvar i plånbo-
ken.
Att ekonomin går på högvarv i Sverige märker
inte alla människor av. När det ekonomiska utrymmet
är så litet att man har svårt att klara sitt uppehälle då
är det svårt att känna glädje och tillfredsställelse över
att det går bra för Sverige.
Fru talman! Politiken för våra äldre kan inte utgå
från att alla är lika. Pensionärernas villkor och behov
varierar, och var och en måste behandlas med ut-
gångspunkt från ens egna förutsättningar och ens
egen vilja. Äldrepolitiken tenderar ibland att enbart
handla om vård och omsorg, om stödjande insatser
och omhändertagande. Perspektivet måste vidgas och
behandlingen av våra äldre, de som är en växande
andel av befolkningen, måste ses som en resurs precis
som övriga individer i Sverige. Det är helt felaktigt
att samhället betraktar våra äldre som individer som
enbart är i behov av omhändertagande i stället för
som individer som kan tillföra något till samhällets
utveckling och vars livserfarenhet är en mycket stor
resurs. Begrepp som vi i Centerpartiet anser ska vara
vägledande för äldrepolitiken är delaktighet, självför-
verkligande, oberoende, värdighet och sist men inte
minst trygghet.
Fru talman! Ekonomin har försämrats i många av
våra kommuner, och detta sker samtidigt som andelen
äldre ökar i väldigt många kommuner. Detta har lett
till att hemtjänsten har utvecklats från allmän hem-
service till i första hand omvårdnadsinsatser. Denna
begränsning försvårar för många äldre människor.
Många pensionärshushåll som inte får hemtjänst är
ändå i behov av service som hjälp med grundlig städ-
ning, att putsa fönster, skotta snö eller handla mat. En
generell välfärdspolitik med ökade möjligheter till
service i hemmet kommer på sikt att leda till att färre
pensionärer behöver anhålla om kommunens hem-
tjänst.
Centerpartiet har tidigare lagt fram förslag i riks-
dagen om att utveckla hemservicesektorn för de äldre.
Vårt förslag är ett system med hemservicecheckar för
pensionärshushåll. Detta förslag är ett system som ska
omfatta alla pensionärshushåll och ska gälla för alla
normalt förekommande tjänster i hemmet.
Genom vårt förslag kan pensionärshushåll som är
i behov av hjälp lättare erhålla detta. Systemet med
hemservicecheckar bidrar till ökad livskvalitet genom
känslan av trygghet i det egna hemmet, tillfredsstäl-
lelse över att arbetsuppgifter man inte klarar av själv
blir gjorda och man får mer tid med sina anhöriga.
Fru talman! Vi lever allt längre och är allt friska-
re. 17 % av svenskarna som går i pension har minst
en förälder kvar i livet. I dag är drygt 1 ½ miljon
människor över 65 år. Om ett par decennier är var
fjärde invånare i Sverige ålderspensionär. Många 65-
åringar kan se fram mot ett friskt och aktivt liv under
20-25 års tid. Samtidigt är det alltfler människor som
inte orkar arbeta fram till ålderspensionen. Antalet
förtidspensioneringar ökar, och detta tyder på ett allt
tuffare arbetsliv, utan makt och inflytande.
Fru talman! Våra yrkanden inom detta område är
budgetpåverkande, och det gör att de återfinns i det
särskilda yttrande som jag har och därför har jag inget
som jag yrkar bifall till.

Anf. 94 CLAES STOCKHAUS (v) replik:
Fru talman! Birgitta Carlsson sade att Centern fö-
reslår för nästa år att pensionstillskottet ska öka med
3 000 kr. Samtidigt i samma ekonomiska motion vill
man att bostadstillägget ska förändras åt andra hållet.
Man vill dels att gränsen för den boendekostnad som
kan vara bidragsberättigande ska sättas vid 4 000 kr,
dels att det endast ska vara 80 % av kostnaden.
Det är möjligt att det finns något annat under 2002
som kompenserar det hela. Men om det inte gör det
så räcker inte de här 3 000 kronorna i stärkt pen-
sionstillskott att balansera den sänkning av BTP som
det blir fråga om. I gränsfallet kan man, om vi räknar
som det är i dag 90 % av 4 500, få maximalt 4 095 kr.
Med Centerns förslag blir det endast drygt 3 200 kr
maximalt. Det är 850 kr i månaden, och det är mycket
pengar på ett helt år. Man säger visserligen att det
2003 ska bli en skatterabatt på 10 000 kr. Men vad
händer under 2002? Utifrån de handlingar som jag
har kan jag se att det pensionstillskottet bara räcker
till att kompensera BTP:n i tre och en halv månad.

Anf. 95 BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Fru talman! Jag har inte alla siffror framför mig.
Det är rätt, som Claes Stockhaus säger, att skatteför-
slaget träder i kraft längre fram. Det råder ingen tve-
kan om att alla inte har de höga hyror som Claes
Stockhaus talar om. Men många av dem har ändå en
väldigt låg pension. Då är det viktigt, vilket vi har
talat om i andra sammanhang, att höja golvet. Att
höja pensionstillskottet är ett sätt att göra det därför
att det ger mest till dem som har minst.

Anf. 96 CLAES STOCKHAUS (v) replik:
Fru talman! Jag hade kunnat förstå det hela om
Centern hade valt att vänta med förslaget till föränd-
ring av BTP till 2003. Då hade det gått ihop. Jag satt
med en miniräknare i går kväll och funderade på hur
det här går ihop. Då hade jag förstått det, men jag
förstår inte vad som ska hända 2002.
I övrigt sägs också i samma text att Centern vill
ha en generell höjning av pensionstillskottet eftersom
det kommer fler låginkomstpensionärer till del. Men
Birgitta Carlsson sade nyss att det inte är alla som har
höga boendekostnader. Bland många låginkomstpen-
sionärer är det faktiskt väldigt höga boendekostnader.
Man har inte så många alternativ att välja på. Hur kan
Centern anse att ett höjt pensionstillskott i stället för
ett högre BTP är bättre för låginkomstpensionärer?
Jag får det inte att gå ihop.

Anf. 97 BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Fru talman! Jag har inte suttit med någon mi-
niräknare i går och räknat ut exakt om de siffror
stämmer eller inte som Claes Stockhaus lyfte fram.
Det handlar ändå på sikt om att se på det sammanta-
get. Vårt skatteförslag som innebär sänkta skatter
kommer att ge betydligt mer. Vi kommer också att ha
ett förslag att höja garantipensionen framöver, fast det
är också på längre sikt.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 9 §.)

7 § Anslag inom socialförsäkringsområdet

Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande 2001/02:SfU1
Anslag inom socialförsäkringsområdet (utgiftsområde
12) (prop. 2001/02:1 delvis).

Anf. 98 CECILIA MAGNUSSON (m):
Fru talman! Jag ska börja med att tala om att jag
kommer att dra över min anmälda talartid. Det beror
på den låga nivå som har präglat dagens debatt, på att
man inte kan hålla sig till de utgiftsområden som
diskuteras, att man inte håller sig till de olika förslag
om föreligger och att man i repliker hoppar på de-
battörer som inte har någon replikrätt kvar. Det tycker
jag är skamligt.
Visserligen närmar vi oss en valrörelse. Men
Ingela Thalén godtog allt det som Berit Andnor sade.
Hon hade gått igenom våra förslag inför den här de-
batten och hävdade att Moderata samlingspartiet hade
föreslagit att barnbidragen skulle avskaffas. Om detta
inte är en lögn, så är det en väldigt stor osanning. Det
är lika mycket osanning som att jag skulle stå här och
säga att regeringen föreslår försämringar för funk-
tionshindrade barn för att Ingela Thalén ska ha råd att
betala sin restskatt.
Lars Stjernkvist är socialdemokraternas partisek-
reterare. Han har gått ut och sagt att debatten om
sakfrågor är viktig. Man ska inte slänga sig med an-
grepp på det sätt som präglat tidigare valrörelser. Han
har t.o.m. gått så långt att han har skrivit ett brev till
vår partisekreterare och vädjat om en helt annan de-
battnivå än den som tidigare valrörelser har präglats
av. Jag kan inte säga att jag tycker att socialdemo-
kraternas debattnivå här i dag bådar gott inför den
stundande valrörelsen.
Fru talman! Jag vill först instämma i alla de reser-
vationer som Moderata samlingspartiet har avgett till
detta betänkande. Jag avser dock att yrka bifall endast
till reservation 34 under punkt 30.
Allt färre människor väljer bort möjligheten att
sätta barn till världen. Det förvånar inte mig, inte med
den familjepolitik som förs. Det är inte alls konstigt.
Det politiska område som vi diskuterar är det mest
genomreglerade området som finns. Om jag ska tolka
den medvetna utveckling som har pågått sedan andra
världskriget positivt skulle jag säga att det är en miss-
riktad välmening som har lett oss hit. Även om jag
normalt är en mycket positiv person kan jag i det här
fallet inte göra en positiv tolkning.
Tyvärr finns det från statens sida en långsiktig
strategi som går ut på att styra och reglera föräldra-
skapet. Denna strategi går som en röd tråd genom
varje komplicerat familjepolitiskt bidrag som social-
demokraterna med hjälp av olika koalitioner under
årens lopp har infört. Det är dags att bryta detta för-
mynderi över föräldrarna. Gör vi inte det kommer vi
aldrig att kunna lösa nativitetsproblemen eller skapa
en bra familjepolitik i det här landet.
Förundrat tittar svenska socialister på andra länder
i vårt närområde. Hur kan det födas så många fler
barn där med de urusla familjebidrag som de länderna
har? Jo, först och främst betraktar dessa länder föräld-
raskapet som en viktig uppgift i samhället som bäst
kan skötas av mor och far. Sedan beaktar de den extra
försörjningsbörda som alla föräldrar tar på sig. Via
skattsedeln underlättar staterna i vår omvärld för de
allra flesta föräldrar deras börda att så bra som möj-
ligt sköta sitt viktiga samhällsuppdrag, att lotsa barn.
Så är det inte i Sverige. Belgien är det enda land som
har en ännu högre beskattning på föräldrar än vad vi
har.
Fru talman! Här tar vi inte den minsta hänsyn till
att det kostar mycket att lotsa ett barn till att bli ytter-
ligare en ansvarstagande samhällsmedborgare. Vi
tvingar fyrabarnsföräldrar att betala lika mycket skatt
som en ensamstående som bara har att dra försörjning
om sig själv. Sedan tvingar socialisterna föräldrarna
att uppfylla hårda krav för att komma i åtnjutande av
de familjeekonomiska stöden. Om man inte uppfyller
kraven till punkt och pricka, ja, då får man klara sig
bäst man gitter.
För mig är det, som sagt, inte underligt att alltför
många unga människor undertrycker sin naturliga
drift att skaffa barn. Med en politik som omyndigför-
klarar människor, drar undan förutsättningarna för ett
eget ansvarstagande och som blir accentuerat barnfi-
entlig har socialdemokraterna satt oss i den sjunkande
skuta som ofta målas upp som vårt s.k. välfärdsbyg-
ge.
Föräldraförsäkringen är en del i de familjeekono-
miska bidragen. Redan namnet är ju missvisande.
Man kan väl inte försäkra sig mot föräldrar, eller det
är kanske det som är tanken.
Inom denna försäkring ligger även havandeskap-
spenningen. Vi moderater har krävt att man ska flytta
över den från föräldraförsäkringen till sjukförsäkring-
en. Vi hade tidigare i dag en debatt om sjukförsäk-
ringstalen och den ojämlika fördelningen mellan
kvinnor och män när det gäller sjukskrivningar.
Förra veckan hade vi en lång debatt om gravida
kvinnors möjligheter att bli sjukskrivna när de får
problem med sin graviditet. Vi tror att våra förslag
stämmer helt överens med det EG-fördrag som vi har
att rätta oss efter i det här landet. Det säger att stater-
na ska ta särskilt hand om och måna om de människor
som är gravida beträffande hälso- och sjukvårdsfakto-
rer. Vi borde äntligen erkänna att graviditet faktiskt är
en påfrestning på kroppen. Man borde ha helt andra
möjligheter att vara hemma när man har problem med
sin graviditet. Detta skulle också vara en fördel för
sjukförsäkringen totalt.
Socialdemokraterna har tappat tålamodet med för-
äldrar som inte gör som de vill. De vill att mammor
och pappor ska ta ut lika många föräldradagar. Först
tvingar man papporna att ta ut en månads föräldrale-
dighet, annars går barnet miste om en tid i hemmet,
trots att försäkringskassorna har gått ut i stora kam-
panjer och tillskrivit varenda pappa om att de ska ta
ut föräldrapenning. Jag är själv mamma och har för-
äldradagar att ta ut. Mig har ingen tillskrivit och sagt
att det är dags att ta ut föräldraledigt. Men det är väl
så som det går till i socialdemokraternas Jämställd-
hetssverige.
Trots att man inte har förmått papporna att ta ut
mera föräldraledighet inför man ytterligare en
pappamånad. Många röster inom socialdemokratin
har höjts för att man t.o.m. ska dela föräldraförsäk-
ringen rakt av, 6 ½ månad för mamman och 6 ½ må-
nad för pappan. Inget eget bestämmande här! Är det
frihet för föräldrarna att bestämma hur detta sköts
bäst? Och vilken omtanke om barnen!
Till dessa krav ska också föras förslaget om att
återinföra kontaktdagar. Om man på allvar tror att
föräldrarna själva kan ta ansvar och staten tar hänsyn
till försörjningsbördan vid beskattning av föräldrar
skulle varje ansvarsfull förälder av egen kraft ha ett
ekonomiskt utrymme för att ta ledigt och vara med
barnet på dagis eller i skolan.
Omyndigförklaring, avsaknad av eget ansvarsta-
gande och barnfientlighet är någonting som verkligen
betecknar barnomsorgen. Om mindre än tre veckor
införs i Sveriges alla kommuner, utom i Karlstad, en
maxtaxa i barnomsorgen. I min hemstad Göteborg har
vi redan haft maxtaxa sedan augusti månad, och jag
bävar för alla barn, föräldrar och all personal i hela
Sverige som ska dra samma erfarenheter som vi har
gjort i Göteborg.
I dag står det över 1 300 barn i kö för barnom-
sorgsplats. I ingen del av kommunen kan man garan-
tera plats inom tre månader. På alla dagis ökar bar-
nens vistelsetid. Personalen gick redan innan på knä-
na under trycket av alltfler barn i barngrupperna,
bristen på utbildad personal och stoppet för att ta in
vikarier vid sjukdom.
När terminen började i höstas talade jag med en
barnomsorgsansvarig. Hon sade: Jag har under hösten
inte en enda utbildad person att tillgå om någon av
dem som är anställda skulle sluta.
Rysaren tar inte slut där. Just nu är fyra koopera-
tiv på väg att gå i konkurs. Närmare 20 % av barnen
inom barnomsorgen i Göteborg finns inom alternativa
barnomsorgsformer. Redan i dag är det fyra dagis
som riskerar att gå i konkurs.
Vad kommer att hända med de barnen, och vad
kommer att hända med deras föräldrar? Det står ju
redan 1 300 barn i kö.
Små barn tar mycket tid i anspråk. Om man vill
låta fler lite större barn få tillgång till dagis med
samma personal borde man kunna underlätta för
föräldrar med väldigt små barn - barn upp till tre år,
t.ex. - att vara hemma längre. Vi i de borgerliga par-
tierna vill myndigförklara föräldrarna, ge förutsätt-
ningar för eget ansvarstagande och tillåta barnen att ta
det utrymme de behöver. Därför har vi tillsammans
lagt fram ett paket med förslag som vi kallar "Låt
föräldrarna bestämma". Barnomsorgskontot är en
viktig del där.
Fru talman! Jag ska endast ta upp en punkt till,
och det gäller vårdbidrag för barn med funktionshin-
der.
Barn och ungdomar med funktionshinder bor i
dag i allmänhet hos sina familjer. Dessa barns föräld-
rar har ett särskilt ansvar och bör därför få ett starkare
stöd från samhällets sida än andra föräldrar. Regler
som omgärdar stöd för vård av funktionshindrade
barn bör därför vara mer flexibla än regler för andra
familjestöd.
För många familjer som får beskedet att deras
barn är sjukt eller har ett funktionshinder är den första
tiden präglad av kris och oro. Då kan knappast den
första reaktionen vara att man ska gå till försäkrings-
kassan och ansöka om bidrag. Detta kan vi som lag-
stiftare inte kräva. All tid och kraft läggs på att ac-
ceptera och bearbeta den situation man befinner sig i.
Det är först när man måste konstatera att funktions-
hindret är bestående eller att det tar en avsevärd tid att
rehabilitera som man inser att man behöver och efter-
frågar samhällets stöd.
Detta är det viktigaste argumentet för att bibehålla
en viss retroaktivitet när det gäller ansökan om vård-
bidrag. Det handlar om mänsklig omtanke.
Ett annat starkt argument är att försäkringskassan
inte fungerar så bra som vi alla vill och borde kunna
kräva att den ska göra. Innan försäkringskassan kan
utföra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt borde
vi inte fatta sådana beslut som den politiska majori-
teten föreslår.
Jag skulle gärna från övriga debattörer vilja höra
vilka argument som ligger bakom detta förslag, som
nu är på väg att gå igenom. Det gäller alltså att slopa
retroaktiviteten vid ansökan om vårdnadsbidrag för
funktionshindrade barn. Inte kan det väl vara att man
vill försämra mer för funktionshindrade barn än för
andra inom socialförsäkringssystemet.

Anf. 99 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Det är uppenbart att moderaterna inte
tål att deras motioner och politik granskas. Jag har
citerat ur den moderata motionen, och det är uppen-
bart att det rör upp känslor.
Det är ju så att moderaterna föreslår att vi ska in-
föra fler karensdagar och att ersättningsnivån ska
beräknas utifrån en helt annan inkomstberäknings-
grund än den som gäller i dag, vilket leder till en
lägre ersättningsnivå. Det är också så att man säger
nej till en takhöjning i socialförsäkringarna.
Detta har jag berättat om i debatten i dag, och det
är uppenbart att man inte tål någon granskning från
moderaternas sida.
Jag måste säga att jag finner det mycket märkligt
att en ledamot av Sveriges riksdag anser sig stå så
högt över oss andra att hon har rätten att recensera
och från sitt von oben-perspektiv komma med till-
mälen som jag måste uppfatta som mycket kränkan-
de.
Jag skulle vilja säga att Cecilia Magnusson är den
som sätter nivån på debatterna i riksdagen. Det är ett
nytt lågvattenmärke vi precis har tagit del av.

Anf. 100 CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Berit Andnor kan kanske tala om för
mig var i vår motion det står att vi ska avskaffa barn-
bidragen. Vi har inte föreslagit något avskaffande av
barnbidragen. Jag har inte haft ordet tidigare i dag.
Jag har inte satt den debattnivå som har präglat de-
batten.
Den moderata politiken tål granskning. Jag hade
inte haft något emot en sådan granskning om Berit
Andnor hade satt upp sig på talarlistan för debatten
kring utgiftsområde 12, där familjepolitiken behand-
las. Men Berit Andnor hade satt upp sig på talarlistan
för debatten kring utgiftsområde 10. Det gavs inte
möjlighet för mig att diskutera då. Det Berit Andnor
tog upp skulle inte diskuteras i den debatten. Det är
det som är så förvånande, liksom det sätt som hon
uttryckte sig på under debatten.
Var i den moderata motionen om familjepolitiken
står det att vi ska avskaffa barnbidragen? Är det inte
så Berit Andnor har uttryckt sig?

Anf. 101 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Om Cecilia Magnusson hade bemödat
sig om att lyssna ordentligt på den debatt som jag
deltog i hade hon kunnat höra att jag gjorde en jämfö-
relse mellan hur moderaterna skrev sina motioner i
början av denna mandatperiod och hur de utformar
dem nu. Det har skett en markant förändring i sättet
att uttrycka sig. Det var i den jämförelsen resone-
manget om barnbidraget kom in. Det var en beskriv-
ning av vad som stod i moderata motioner i början av
denna mandatperiod.
Det är uppenbart att ni inte tål att man granskar
den moderata politiken. Jag har vid många tillfällen
upplevt att moderaterna har känt sig förorättade när vi
har lyft fram och granskat politiken.
Det är ju så att ni säger nej till en takhöjning i so-
cialförsäkringen. Det är ju så att ni vill ha lägre er-
sättningsnivåer. Ni vill sänka skatten och ersättnings-
nivåerna för att ge utrymme för individuella och pri-
vata försäkringar. Det är väl ingenting att hymla om.
Stå upp för er politik!
Jag tycker att det är oerhört viktigt att politiken
och politikens olika delar belyses på ett sådant sätt att
väljarna och kammaren får klart för sig vilken politik
det är som ni står för och vilken politik det är som vi
står för. Det är väl ingenting att hymla om.
Varför blir ni så förorättade när man lyfter fram er
politik för granskning? Varför blir ni så förorättade
att det föranleder ledamoten Cecilia Magnusson att
prata om nivån på debatten här i kammaren? Det var
det som hände. Det jag reagerade över var att en
ledamot recenserar andra ledamöter och deras debat-
teknik och sätt att uttrycka sig. Jag tycker att det är
anmärkningsvärt.
Jag tackar för möjligheten att få bemöta detta. Ce-
cilia Magnusson kan läsa protokollet i morgon, så
hon får se vad det var jag sade i inledningen till min
anförande.

Anf. 102 CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Var i våra partimotioner från perioden
står det att vi ska avskaffa barnbidraget, Berit And-
nor? Berit Andnor har ingen replikrätt, men frågan är
fortfarande utestående. Var står det att Moderata
samlingspartiet vill avskaffa barnbidraget?

Anf. 103 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Jag måste säga att jag just nu känner
mig väldigt glad över att jag slog i Stora svenska
ordboken för att se om det där står vad vi egentligen
ska debattera om. Där är nämligen definitionen av
familj - det var det som jag var ute efter - att det är
hushåll bestående av föräldrapar och deras barn. Det
står inte något om könet på föräldraparet. Men det
står "föräldrapar", inte mamma eller pappa och barn.
I de exempel som ges står det bl.a. familjefader - inte
familjemoder.
Jag gick vidare till Stora Synonymordboken. Där
ges olika synonymer till familj: hushåll, ens närmaste,
hem, de sina. En annan grupp synonymer är: ätt,
släkt, börd, härkomst, härstamning, miljö.
Av detta skulle jag kunna dra slutsatsen att det vi
ska debattera om är ekonomisk ätt- eller härkomstpo-
litik. Jag skulle också kunna dra slutsatsen att den
partiledare som i TV 4 hävdade att de familjer där
båda föräldrarna är av samma kön inte är riktiga fa-
miljer, enligt Stora svenska ordboken har helt fel. En
annan slutsats som går att dra är att eftersom famil-
jemoder inte finns med som exempel anses inte en-
samstående mammor med barn utgöra en familj -
bara ensamstående familjefäder.
I budgetpropositionen och i utskottsbetänkandet
står det att målet för den ekonomiska familjepolitiken
är att resurser ska omfördelas bl.a. mellan familjer
med och utan barn. Men om nu familj enligt den
svenska ordboken är hushåll med föräldrar och barn
undrar jag hur det blir med de familjer som i budget-
propositionen kallas familjer utan barn. Är de famil-
jer? I betänkandet upprepar vi också det som vi sagt
tidigare år: En väl utbyggd familjepolitik är ett viktigt
medel också för att uppnå jämställdhet mellan kvin-
nor och män, och försäkringskassorna ska se till att en
större andel av männen tar ut fler föräldrapenningda-
gar. Det är ju bra, men hur ska vi uppnå det målet
med föräldraförsäkringen om en familj nu kan vara
utan barn?
Vad jag har försökt visa är att familjebegreppet
både är problematiskt och missvisande. Det är sällan
vuxna sammanlevande som behöver ekonomiskt stöd.
Det är barn och deras vårdnadshavare som behöver
stöd. Familjebegreppet har dessutom kärnfamiljen
som norm. Vi vill komma bort från mamma-pappa-
barn-normen. I dag lever många barn med bara en
förälder eller med fler vuxna än sina biologiska för-
äldrar. Barn lever ihop med sin förälder eller sina
föräldrar oavsett föräldrarnas sexualitet. Eftersom vi
menar att det är barnens behov av social och ekono-
misk trygghet som ska stå i fokus - inte något luddigt
familjebegrepp - vill vi gå från ekonomisk familje-
politik till ekonomisk barnpolitik.
Fru talman! Unga kvinnor väljer i dag att inte föda
barn, eftersom de vet att barnafödande kommer att
hindra deras egen utveckling till något annat än pro-
jektledare för hem och barn. De accepterar inte längre
att samhället ska bygga på att det är kvinnorna som
sköter hela reproduktionen. I dag är det fullt möjligt
för papporna att välja bort delar av detta ansvar och
därigenom göra karriär och få bättre lön och pension
än kvinnan. Vid anställningsintervjuer ställs inte
någon fråga till unga män om de har för avsikt att bli
föräldrar. När en man blir förälder omplaceras han
inte eller förväntas gå ned i arbetstid till 75 %.
Det förutsätts att kvinnan tar ut den del av föräld-
raförsäkringen som mannen inte vill ta ut, dvs. den
största delen. Männen tar ut de tio pappadagarna i
samband med förlossningen, och hälften av männen
utnyttjar den kvoterade månaden. Så illa är det be-
ställt med männens omsorgsansvar för sina barn. I
alla delar av vårt välfärdssystem är mannen norm.
Skulle mannen vara norm även i föräldraförsäkringen
- och vi skulle ge kvinnorna samma möjligheter som
männen - skulle det innebära att de nyblivna mam-
morna skulle ta ut tio mammadagar och att 50 % av
dem därefter tar ut en månads föräldrapenning.
Hemsk tanke? Visst, men det är denna problematik,
om denna maktrelation, som vi har att lösa.
Föräldraförsäkringen måste därför förändras i
grunden så att man ställer högre krav på män som
vårdnadshavare. Det är inte rimligt att kvinnor i dag
avstår från att föda barn eftersom kvinnors föräldra-
skap inte går att förena med förvärvsarbete. Det är
inte heller rimligt att den andre föräldern inte tar sin
del av föräldraansvaret. Vi vill därför ha en utredning
som prövar mer genomgripande förändringar i syfte
att utjämna vårdnadsansvaret mellan föräldrarna för
barnets skull. I väntan på denna utredning har vi för-
slag på ett antal förändringar som vi tycker borde
göras.
För att man inte ska förlora alltför mycket eko-
nomiskt är det i dag inte ovanligt att ett par sitter med
almanackan och räknar ut när de ska ha sex för att
lyckas föda nästa barn inom rätt tid. Det är också så
att reglerna om 240-dagars kvalifikationstid för att
man ska erhålla föräldraförsäkring de första 180 da-
garna diskriminerar kvinnorna, eftersom det oftast är
kvinnorna som är hemma den första tiden med barnet.
Om männen är hemma är de det under den senare
delen av föräldraförsäkringen, då det inte krävs någon
kvalifikationstid. Vi vill därför att regeringen så fort
det statsfinansiella läget tillåter - och det kanske blir
snarare än vad vi tror, eftersom vi behöver barn i
Sverige - återkommer med förslag som innebär att
240-dagarsregeln tas bort och att båda föräldrarnas
SGI, sjukpenninggrundande inkomst, skyddas under
fyra år från barnets födelse.
Underhållsstödet har diskuterats den senaste tiden.
Reglerna säger att en man som inte vetat om att han
är pappa kan tvingas betala retroaktivt underhållsstöd
för en period upp till tre år. Vänsterpartiet har motio-
nerat om att denna regel måste tas bort, och statsrådet
Thalén har lyhört föreslagit en sådan förändring. Det
ska hon ha all uppskattning för. Vi skulle förstås
också gärna se att en sådan pappa också får rätt till en
retroaktiv pappamånad för att få lära känna sitt barn.
Den andra debatten handlar om återbetalnings-
skyldiga pappor som har hamnat hos kronofogden
därför att återbetalningsskyldigheten baseras på en
två år gammal inkomst. Under de två åren kan pappan
t.ex. ha blivit arbetslös. Vi i Vänsterpartiet motione-
rade för ett antal år sedan om att ett system borde
införas där en återbetalningsskyldig, om inkomsten
förändrats väsentligt, skulle kunna få återbetalnings-
skyldigheten baserad på den verkliga inkomsten,
alltså aktuell inkomst. Riksdagen gav regeringen
detta till känna och framförde att regeringen skulle
återkomma i vårpropositionen 1998 med en lösning.
Men det har regeringen inte gjort. Ju längre det dröjer
med ett sådant förslag desto fler pappor kommer att
hamna hos kronofogden, och det tjänar inte någon på.
Fru talman! Förslagen inom utgiftsområde 12 är
resultatet av samarbetet mellan Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag har nämnt några
delar där vi har velat gå längre. Andra delar är bl.a.
att vi vill ha utökad föräldraledighet för föräldrar till
prematura barn. Vi vill att den pappa som får fader-
skapet fastställt eller ändrat sent i ett barns liv får
möjlighet till en pappamånad. Jag står självklart bak-
om Vänsterpartiets reservationer, men för tids vin-
nande yrkar jag endast bifall till reservation 41, punkt
36, som handlar om en grundläggande översyn av
föräldraförsäkringen.

Anf. 104 CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Fru talman! I mitt anförande bad jag om argument
från majoritetens sida vad gäller slopandet av retro-
aktiviteten vid ansökan om vårdbidrag för funktions-
hindrade barn.
Jag skulle vilja fråga Ulla Hoffmann vilka hennes
argument är för att man försämrar mer för funktions-
hindrade barn än för andra inom socialförsäkringen.

Anf. 105 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Låt mig inleda med att säga att jag
inte har samma skäl som Cecilia Magnusson angav i
sin inledning när det gäller vad de här pengarna ska
användas till.
Men det här med retroaktiviteten kommer inte att
försämra för någon som har vårdbidrag i dag. Det här
är någonting som kommer att gälla dem som ansöker
om det. De får då detta från ansökningsmånaden och
inte retroaktivt.

Anf. 106 CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Det var inte mycket argument jag
skönjde i detta. Detta ökar trots allt hela tiden. Det
kommer nya människor som behöver de här bidragen.
Det gäller de nya sjukdomarna bland barn. Det kan
vara ADHD och andra bokstavskombinationssjukdo-
mar som kräver att en förälder är hemma. Det är ju de
som nu är i den här processen och behöver detta som
inte får någon retroaktiv möjlighet att söka bidraget.
Är det rätt, Ulla Hoffmann, att man i underhållsstödet
ska ha en möjlighet till retroaktivitet men inte i vård-
nadsbidraget för funktionshindrade barn? Är det rätt-
vist?

Anf. 107 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Nu är det så, Cecilia Magnusson, att
när jag svarar är det jag som avgör vilka svar jag
avger. Dessutom är det mina argument som gäller för
mig. Sedan kanske Cecilia Magnusson har andra
argument.
Det är riktigt att det är fler som behöver vårdbi-
drag. Men det är inte detta det handlar om, för det här
drabbar inte dem som har vårdbidrag. Det handlar om
att när man söker får man vårdbidraget från ansök-
ningsmånaden. Man får det inte retroaktivt. Det inne-
bär att antalet barn som får det inte spelar någon roll,
men för den som söker kommer bidraget att utfalla
från ansökningsmånaden.
Som ett direkt svar på Cecilia Magnussons fråga
huruvida jag tycker att det är riktigt att det finns ret-
roaktivitet i underhållsstödet, till skillnad från det vi
nu inför med vårdbidraget, kan jag säga: Nej, det
tycker jag inte. Jag tycker att det också borde ändras.
Vi ska ha regler som stämmer överens. Men vi får väl
se om någonting händer i den frågan.

Anf. 108 FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 35,
men jag vill understryka att vi står bakom alla våra
reservationer. I det särskilda yttrandet pekar vi också
på det som vi motionerat om men som vi på grund av
att vårt budgetförslag har fallit inte kan reservera oss
för.
Utgiftsområde 12 handlar om ekonomisk trygghet
för barn och familjer. Jag kan redan här säga att an-
tingen har Ulla Hoffmann läst i en väldigt gammal
uppslagsbok eller så får vi helt frångå andras uppfatt-
ningar och bilda oss en uppfattning själva om vad
familj är. Där tror jag inte att någon stannar vid det
förslag som Ulla Hoffmann förde fram.
Familjefrågorna har alltid haft en central plats i
vår politik. Det gäller både synen på familjens oer-
sättliga ställning och utformningen av familjestödet.
Vi kommer även i fortsättningen att ha stark betoning
på familjepolitiken på grund av den stora betydelse
den har för barn och föräldrar men också för samhäl-
let i stort.
Det är fler än Kristdemokraterna som inser famil-
jens betydelse. Men speciellt för dem som inte gör
det, som kanske önskar död åt familjen, vill jag citera
vad som står i FN:s förklaring om de mänskliga rät-
tigheterna: "Familjen är den naturliga och grundläg-
gande enheten i samhället och äger rätt till skydd från
samhället och staten."
I barnkonventionen sägs bl.a. att konventionssta-
terna ser på familjen som den grundläggande enheten
i samhället och den naturliga miljön för barns ut-
veckling och välfärd. Enligt konventionen bör famil-
jen ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till
fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället.
Barns uppväxtvillkor får effekter på lång sikt.
Normer och värderingar införlivas under uppväxtti-
den, och normförmedlingen fungerar bäst i en kär-
leksfull och nära relation. Därför kan kortsiktiga
vinster på familjestöd, förskola och skola få förödan-
de konsekvenser. Kanske är det detta vi ser i dag. Vi
har köer till barn- och ungdomspsykiatrin. Många
barn drabbas av depressioner och ordineras Losec för
sina magbesvär.
Stödet till familjen är förvisso inte bara pengar.
Det är också viktigt att familjen får sin betydelse
bekräftad, att föräldrar får veta hur viktiga de är för
sina barn. En bättre balans mellan förvärvsarbete och
omsorg om barnen skulle för många medföra positiva
effekter när det gäller ökad familjestabilitet och inte
minst förbättrad kontakt mellan pappor och barn.
Familjerådgivning och föräldrautbildning är om-
råden där det ännu finns mycket att göra. Vi har läst
att det i Norge sedan 1995 finns ett familjehandled-
ningsprogram. Det tycker jag låter bra. Föräld-
rastödsutredningen konstaterade att det även i Sverige
skulle uppskattas om det fanns ett informativt materi-
al om föräldraskap och barns utveckling och behov
att tillgå för föräldrar och för dem som arbetar med
stöd i föräldraskapet.
Fru talman! För de flesta barnfamiljer är tid till-
sammans den stora bristvaran. Föräldrar ber inte om
befrielse från barnen; de ber om möjlighet att vara
föräldrar. Alla småbarnsföräldrar jag har mött försö-
ker utföra rena trollkonster för att kunna förlänga den
tid de själva tar hand om barnen, försöker förlänga sin
föräldraledighet, om möjligt, eller minska arbetstiden.
En aldrig så väl utbyggd samhällelig barnomsorg
är inte nog för barn som längtar efter mer tid tillsam-
mans med sina föräldrar eller för föräldrar som vill ha
mer tid för barnen. Det maxtaxeförslag som Social-
demokraterna tillsammans med Vänstern och Miljö-
partiet presenterar svarar inte mot deras behov. Det är
ganska uppenbart att det här förslaget kommer att
innebära att barnen vistas längre tid i förskolan, att
barngrupperna blir större och att det blir mindre vux-
enkontakter.
Häromdagen mötte jag en förskollärare från Gö-
teborg, där man redan infört maxtaxan, som sade: Vi
har fått större barngrupper och kan inte hålla god
kvalitet på barnomsorgen, varken vad gäller den pe-
dagogiska verksamheten eller barnens säkerhet. Per-
sonalen är sliten. Vi har många sjukskrivningar och
får då in oerfarna vikarier. Sedan maxtaxan infördes
är praktiskt taget alla barn där hela dagen. Tidigare
kom barnen pö om pö, och man kunde ge en ledsen
tröst eller en sömndrucken en famn att vakna i. Tid
för förtroliga samtal på eftermiddagen när en del barn
gått hem är också ett minne blott.
Så sade hon.
Föräldrakooperativ läggs ned eller hotas av ned-
läggning. Öppna förskolor är snart ett minne blott.
Alternativen blir färre. Valfriheten minskar. Visst är
föräldrarna glada över lägre kostnader för barnom-
sorgen. Det förstår jag så innerligt väl. Men ingen,
säger ingen, vill ha sämre kvalitet i barnomsorgen.
Vi säger nej till maxtaxan. För samma summa
pengar har vi tillsammans med Moderaterna, Centern
och Folkpartiet lagt fram ett bättre förslag om något
vi kallar barnomsorgskonto. Det skulle som ett första
steg gälla från den 1 januari 2002 med 40 000 kr för
ettåringar och 20 000 kr för tvååringar. Maximalt
20 000 kr per barn får tas ut per år. Föräldrarna har
rätt att fritt välja barnomsorg. Styrkta barnomsorgs-
kostnader ska vara avdragsgilla i den kommunala
beskattningen. Rätten gäller för samtliga barnom-
sorgskostnader oavsett tillsynsform. Avdraget får
göras med maximalt 50 000 kr per barn och år. Det
minskar visserligen inkomsterna för kommunen, men
kommunen kompenseras för skattebortfallet. Av-
dragsrätten kan utnyttjas under hela förskoleperioden.
Kostnaden är ca 5 miljarder, dvs. av samma storlek
som förslaget om maxtaxa.
Detta förslag skulle genomfört omfatta alla barn
och ge föräldrarna möjlighet att välja barnomsorg,
minska sin arbetstid eller stanna hemma under en del
av barnens uppväxt, vilket väldigt många föräldrar
vill. För mångfalden i barnomsorgen sätter det här
förslaget knappast några gränser.
Jag trodde faktiskt ganska länge att socialdemo-
kraterna menade något när man talade om fördel-
ningspolitik. I dag har jag inga sådana illusioner. Den
här reformen kommer inte socialbidragstagare, låg-
avlönade eller en del arbetslösa till del, eller den som
valt någon annan form av omsorg eller ger egen om-
sorg. En stor del av alla ensamstående med barn har
inkomster under socialbidragsnormen. För dem blir
det ingen ekonomisk förbättring. År 1997 var det så
många som 25 % av de ensamstående föräldrarna
som låg under socialbidragsnormen. Och när vissa
kommuner kommer att ta ut dagisavgift för tolv må-
nader i stället för som nu elva blir det för dessa för-
äldrar en höjning av barnomsorgsavgiften.
Vårt barnomsorgskonto tillsammans med avdrags-
rätt för barnomsorgskostnader gör det ekonomiskt
möjligt för en ensamstående förälder med låg inkomst
att gå ned i arbetstid.
I föräldraförsäkringen tillämpas inkomstbortfalls-
principen, och det slår hårt mot den som inte hunnit
ut på arbetsmarknaden. Ofta sammanfaller studietid
med tid för barnafödande, och då är man praktiskt
taget oförsäkrad. Vi vill till att börja med höja garan-
tibeloppet i föräldraförsäkringen till 150 kr för 2002.
År 2004 ska det vara uppe i 200 kr. Regeringen höjer
också men bara till 120 kr. Vi vill höja även de 90
garantidagarna till 150 kr. Regeringen tycker att de
ska ligga kvar på 60 kr, medan man höjer garantini-
vån i a-kassan till 240 kr.
Den tillfälliga föräldraförsäkringen är en ersätt-
ning till föräldrar som vårdar sjukt barn, barn som är
sjuka ofta och länge. Vi anser att regeringen bör utre-
da om tillfällig föräldraförsäkring fungerar tillfreds-
ställande för familjer med sjuka barn.
Fru talman! Förra året lovade regeringen att åter-
införa kontaktdagarna. Vi välkomnade detta, men
tyvärr har regeringen bara infört en kontaktdag per år
för barn mellan sex och elva år. Kristdemokraterna
vill i stället redan från nästa år ha två dagar för barn
mellan fyra och tolv år. Från 2004 vill vi öka ut det
till barn mellan fyra och femton år. Det gör att föräld-
rar kan avstå från förvärvsarbete två dagar per barn
och år för besök i barnens skola eller barnomsorg
eller för föräldrautbildning.
Även efter en separation behöver barnet båda sina
föräldrar. Det är angeläget att separerade föräldrar lär
sig samarbeta på ett nytt sätt och att medverka till
umgänge. En förändrad ekonomisk situation kan
skapa behov av rådgivning och samtal, och det finns
all anledning att göra rådgivning tillgänglig för alla.
Tillsammans med en familjerådgivare bör föräldrar få
hjälp att komma överens och skriva avtal om hur
ansvar, umgänge och kostnader ska fördelas.
Vi menar också att det är fel att underhållsstöd ut-
betalas oberoende av vårdnadshavarens ekonomi. En
inkomstprövning bör göras innan stöd utbetalas. Båda
föräldrarnas ekonomiska situation och möjlighet att
försörja sina barn bör beaktas.
Vi har i våra motioner uppmärksammat de åter-
betalningsskyldigas situation. De regeländringar som
innebar att procentsatserna höjdes för medelinkomst-
tagare har slagit mycket hårt i vissa inkomstlägen.
Förändringen var tänkt att sänka antalet fall som gick
till kronofogden, men i stället har antalet ökat med
30 %.
Ett jämkningsförfarande bör införas, så att man
kan åberopa aktuell inkomst. Vi vill också att tid-
punkten för när en fordran ska överlämnas till krono-
fogden fastställs till tolv månader och en belopps-
gräns införs om förslagsvis 5 000 kr.
Vidare bör umgängesavdrag formuleras på ett
rimligare sätt, som vi har föreslagit i vår motion. Den
ekonomiska situationen kan leda till att föräldrar
tvingas avstå från att umgås med sina barn. Vi hoppas
att den beredning som pågår i regeringen snart resul-
terar i en proposition.
Vi har också andra förslag som kan stödja barn-
familjer och ge trygghet, men de behandlas i andra
utskott.

Anf. 109 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Fanny Rizell undrade om det var en
gammal uppslagsbok jag hade tittat i. Men så är för-
stås inte fallet. Det är Norstedts stora svenska ordbok
i vår nya uppgraderade dator som jag har tittat i, och
där är definitionen av ordet familj sådan.
Det är lite grann definitionen av en familj som jag
skulle vilja diskutera med Fanny Rizell. I en debatt i
TV 4 som jag deltog i hävdade Alf Svensson att fa-
miljer där båda föräldrarna är av samma kön inte är
riktiga familjer. Jag undrar om Fanny Rizell delar den
uppfattningen eller hur Fanny Rizell ser på att famil-
jen är den minsta enheten, som vi nyss hörde från
talarstolen.
Jag skulle också vilja veta hur Fanny Rizell ser på
det exempel som jag berättade om, alltså det uttag av
föräldraförsäkringen som unga pappor använder sig
av, nämligen de tio pappadagarna och sedan använder
50 % den kvoterade pappamånaden. Om vi nu vänder
på det, om kvinnor skulle ha samma möjlighet skulle
det bli som jag säger, alltså kvinnorna skulle ta tio
dagar och 50 % skulle ta en kvoterad föräldramånad.
Det skulle leda till att barnen liksom skulle hänga i
luften.
Jag undrar hur Fanny Rizell, med tanke på att ni
faktiskt också har eget kvinnoförbund, ser på just
jämställdheten mellan könen när det gäller föräldra-
ansvaret. Delar ni uppfattningen att det ska se ut som
det gör, eller tycker ni att papporna ska ta en större
del av omsorgsansvaret?

Anf. 110 FANNY RIZELL (kd) replik:
Fru talman! När det gäller definitionen av en fa-
milj beklagar jag att en uppslagsbok kan ha en sådan
definition. Vi talar om ekonomiskt stöd till familjer.
Det är familjer med barn som vi diskuterar, alltså bör
det ingå ett barn i den familj som vi diskuterar här i
dag. Inget annat är möjligt. Det diskuteras inga me-
delålders par eller pensionärspar under utgiftsområde
12. Det är barn.
I de flesta fall är det en förälder, i bästa fall två.
Men så är det inte alltid. Det måste inte vara två för-
äldrar, men det måste vara en förälder. Men, det kan-
ske det inte måste vara heller, Ulla Hoffmann. Jag
kan tänka mig att om en barnaskara blir utan föräld-
rar, vilket tyvärr händer ibland, kan man ändå behålla
funktionen som familj. Alla är inte i samma ålder.
Det kan ju vara ganska stora barn. Jag tycker inte att
det är så svårt att tänka sig vad som är en familj. En
förälder och ett barn, två föräldrar och flera barn eller
bara en barnaskara som är lämnad ensam. Så kan jag
se familjen.
Hur vi ska ta ut föräldraledigheten var frågan. Jag
har en ganska närstående familj där man tar ut ett
halvår var. Det tycker jag ser väldigt sympatiskt ut.
Det tar tid för väldigt många att komma till insik-
ten att man kan dela på föräldraledigheten på det
sättet. Alla ska säkert inte göra det. Men jag tycker att
det är viktigt att man själv får bestämma och komma
fram till att det här blir bra i vår familj. Jag tycker att
det har ett oerhört värde att kunna välja själv.

Anf. 111 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! I och för sig tyckte jag att definitio-
nen i Norstedts stora svenska ordbok var bra. Den
talar om "hushåll bestående av föräldrapar" och an-
gav inte könet på föräldraparen. Det måste inte vara
en kvinna och en man. Det kan vara två kvinnor eller
två män. Det tyckte jag var positivt.
Sedan delar jag förstås Fanny Rizells uppfattning
att en familj också kan vara en ensamstående med ett
barn. Det är därför jag tycker att det ändå låter lite
hoppfullt när Fanny Rizell diskuterar, eftersom det
låter som om ni håller på att lämna tanken på kärnfa-
miljen som mamma, pappa och barn. Det visar sig
också på utlänningslagstiftningens område vara väl-
digt vanskligt att ha just den definitionen. Det är
positivt.
Då har vi bara frågan om en familj kan bestå av
homosexuella föräldrar med barn kvar. Kärnfamiljen
har ni tydligen lämnat. Det tycker jag låter mycket
glädjande.
Även om Fanny Rizell känner unga människor
som delar på föräldraförsäkringen, det gör faktiskt jag
också, säger statistiken att det inte är jämställt när
man tar ut föräldraförsäkring. Det är kvinnan som tar
ut de delar, dvs. den största delen, som inte mannen
vill ta ut.
Detta har lett till att unga kvinnor i dag säger: Vi
väljer bort att föda barn därför att vi förlorar så
mycket annat. Vi får sämre pension. Vi får sämre lön.
Vi måste gå ned till deltid. Vi finns inte med i löne-
förhandlingarna under den tid som vi är hemma och
vårdar barn. Företag omplacerar också dessa kvinnor.
Det är den verkligheten vi har att handskas med nu.
Hur ska vi få unga män att ta sin del av reproduktio-
nen, dvs. sy i lappar i galonisar osv., så att unga kvin-
nor i dag kan tänka sig att föda barn, så att det verkli-
gen blir som det har varit tidigare.

Anf. 112 FANNY RIZELL (kd) replik:
Fru talman! Nej, jag har inte lämnat uppfattningen
om kärnfamiljen. Den finns, vad man nu vill kalla
den. Jag har vidgat begreppet för den kärnfamilj jag
har i mitt medvetande. Där finns nära och kära ganska
väl involverade. Jag har inte lämnat någon uppfatt-
ning, jag har alltid haft den uppfattningen. Naturligt-
vis är en familj med en förälder och barn en familj.
Vad skulle det annars vara? Det vore otänkbart att
definiera på något annat sätt.
Det kommer att ta tid innan man delar föräldraför-
säkringen. Hur välvilliga vi än är tror jag inte att det
är så lätt att bryta det här mönstret. Arbetsmarknaden
är inte anpassad och hjälper oss på det sättet inte
heller. Men jag vill inte tvinga föräldrar in i detta.
Däremot vill jag fråga Ulla Hoffmann vad hon sä-
ger om att de krakar som inte klarar av det på annat
sätt ska få 60 kr om dagen i garantiersättning - 60 kr
om dagen. Varför har ni inte förhandlat bort det, när
ni som ni säger förhandlade om så många bra saker
med regeringen?

Anf. 113 BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! Det är ganska tuffa dagar med många
olika debatter, särskilt för oss som representerar lite
mindre partier.
Nu har vi gått över till att prata om ekonomisk
trygghet för familjer och barn. Barnens rätt att växa
upp under trygga ekonomiska och sociala förhållan-
den ska vara utgångspunkten när vi formar framtidens
familjepolitik. Det är viktigt att skapa trygga upp-
växtmiljöer där barnen ges kärlek, omsorg och sti-
mulans. Samhällets uppgift är att ge bästa tänkbara
förutsättningar för att den uppväxande generationen
barn ska bli trygga och självständiga.
När socialförsäkringsutskottet var inbjudet till Ro-
senbad för att vara med när utredningen om välfärds-
bokslutet skulle lämnas över till regeringen fick vi en
bekräftelse på att det under 90-talet var barnfamiljer-
na som drog det tyngsta lasset. Ensamstående föräld-
rar och familjer med låga inkomster har drabbats allra
hårdast. Även Rädda Barnens bokslut, som vi fick i
förra veckan, visar på detta.
Drygt vart tionde barn - ca 237 000 barn - växer
upp i en familj som någon gång under året får söka
socialbidrag för att klara uppehället. Vart femte barn
lever i hushåll där föräldrarna inte kan möta en oför-
utsedd utgift om 12 000 kr utan att låna utanför fa-
miljen. Att inte kunna leva på sin lön är i dag en
verklighet för många familjer. Denna ekonomiska
stress i familjen påverkar i stor utsträckning även
barnen.
Fru talman! Regeringen oroar sig för det låga bar-
nafödandet i vårt land, samtidigt som man driver en
familjepolitik som innebär mer av statlig styrning och
likriktning och minskat självbestämmande för famil-
jen. Staten ska ge ett generellt stöd som underlättar
föräldraskapet, inte styra in familjerna i färdigskrivna
mallar.
Ge unga människor verkliga möjligheter att bilda
familj med hjälp av en förnyad familjepolitik med
utgångspunkt i familjens behov. Det handlar om att
ge utökade möjligheter att förena familje- och yrkes-
liv på ett bra sätt, och det handlar om mångfald inom
barnomsorgen.
Till skillnad från regeringen tilltror Centerpartiet
föräldrarna förmåga att ta ansvar över omsorgen om
sina barn. Familjer är, och kommer att fortsätta att
vara, olika. Därför måste familjepolitiken genomsyras
av valfrihet, flexibilitet och rättvisa. Genom våra
förslag lägger vi en grund för att familjerna ska få
lika möjligheter, men lösningarna måste inte se lika-
dana ut.
Barn ska födas av kärlek. De ekonomiska förut-
sättningarna ska inte påverka barnafödandet. Den
ekonomiska ersättningen ska dock ge alla en möjlig-
het att bli föräldrar. Föräldrarna måste få större möj-
lighet att styra över sin ekonomi och minska sitt be-
roende av bidrag. Detta gör vi med hjälp av sänkt
skatt för personer med låga och normala inkomster
och ett familjepolitiskt paket bestående av ett barn-
omsorgskonto samt avdragsrätt för barnomsorgskost-
nader. Vi väljer även att höja grundnivån i föräldra-
penningen från i dag 60 kr per dag till 200 kr per dag.
Barnfamiljernas ekonomiska situation går att för-
bättra på annat sätt än genom centralstyrda taxor
inom barnomsorgen. Centerpartiets alternativ till
maxtaxa tar sin utgångspunkt i familjens och barnens
behov. Vi vill införa ett barnomsorgskonto om, till en
början, 40 000 kr per barn. Pengarna ska kunna dis-
poneras fritt under barnets förskoleår. Föräldrarna
kan använda pengarna för att minska sin arbetstid,
delta i förskolans aktiviteter, köpa omsorgstjänster
eller använda för konsumtion. Förslaget omfattar alla
barn, ger valfrihet och större rättvisa. Detta förslag
innebär ökat självbestämmande för föräldrarna samti-
digt som det utgår från barnets bästa.
Centerpartiet vill införa avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader om maximalt 50 000 kr. För-
äldrarna ska ha rätt att fritt välja barnomsorg. Vi vill
även ha en skattereduktion av hushållstjänster samt
avdragsrätt för resor till och från barnomsorg med
20 kr per mil.
Centerpartiet står bakom en familjepolitik där
varje barn är lika mycket värt, vilket också varit
grunden för vårt engagemang för generella barnbi-
drag och flerbarnstillägg. Men barnfamiljerna behö-
ver också generella ekonomiska förstärkningar. Som
ett led i att öka barnfamiljernas konsumtionsutrymme
är det dags att komplettera barnbidraget med en barn-
rabatt på skatten, lika för alla barn.
Vi föreslår inledningsvis en skatterabatt på 100 kr
per barn och månad från 2003. Denna rabatt bör gälla
alla barn upp till 18 år. I förening med Centerpartiets
förslag till ny inkomstbeskattning skulle detta mot-
svara totalt ett effektivt grundavdrag för förvärvsar-
bete på ca 70 000 kr för första barnet. Förslaget får
därigenom en mycket tydlig låginkomsttagarprofil till
skillnad från förslag om avdrag för barn i deklaratio-
nen.
Fru talman! Med dagens förvärvsmönster - där
många t.ex. väljer att starta ett eget företag - med
tillfälliga anställningar eller projektanställningar,
leder det stelbenta regelverket kring socialförsäkring-
arna till stor osäkerhet för många föräldrar. För att få
en inkomstbaserad föräldrapenning under hela föräld-
raledighetsperioden krävs att man har varit försäkrad
för en sjukpenning i minst 240 dagar i följd. Det
innebär t.ex. att den som just har avslutat sin hög-
skoleutbildning inte får mer än 60 kr per dag i föräld-
rapenning.
Även egenföretagare diskrimineras på grund av de
olika beräkningsreglerna för tillfällig föräldrapen-
ning. Centerpartiet vill skapa regler i föräldraförsäk-
ringen som ger företagare rätt till ersättning vid till-
fällig föräldraledighet på samma villkor som anställ-
da.
Det finns stora hälsomässiga mervärden i att ge
föräldrarna möjlighet att spara den föräldrapenning-
grundande inkomsten i tre år. Dagens regelverk kring
föräldrapenninggrundande inkomst gör att kvinnor
måste föda barn med korta mellanrum för att inte
hamna utanför föräldraförsäkringen.
Fru talman! Vi från Centerpartiet vill att statsbud-
geten ska kompletteras med en barnbilaga. I denna
bilaga ska samtliga departement tydligt markera vilka
utgifter som är riktade till barn och unga, och rege-
ringens barnpolitiska ambitioner och prioriteringar
ska tydligt framgå. Barnkonventionen ska alltid ef-
terlevas, och alla relevanta politiska beslut ska analy-
seras utifrån hur de påverkar barnens situation.
Familjepolitiken ska ge stöd för en trygg och bra
uppväxt för alla barn. Det förutsätter att föräldrarna
har möjlighet att ta ansvar för barnens uppväxt både
när det gäller barnomsorg och skola.
Centerpartiet driver en politik för livskraft, liv-
skvalitet och självbestämmande i vardagen. Vi vill ha
en politik som underlättar för föräldrarna att axla
föräldrarollen och som ger trygga och självständiga
barn. Vi vill lyfta upp familjerna ur fattigdomsfällan
och ge dem ökat självbestämmande och ökat kon-
sumtionsutrymme. Genom vårt samlade förslag för
barn- och familjepolitiken blir detta möjligt.
Fru talman! Inom detta utgiftsområde vill jag yrka
bifall till reservationerna 34 och 45. Jag står givetvis
bakom alla våra reservationer.

Anf. 114 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Den socialliberala familjepolitiken
strävar mot flera mål. Den strävar efter att förbättra
för barnen. Den strävar efter att möjliggöra för föräld-
rar att förena ansvaret för barnen med yrkesarbete,
och den strävar efter att bidra till ökad jämställdhet
mellan kvinnor och män.
Den socialliberala familjepolitiken rör förstås inte
bara de frågor som behandlas under detta utgiftsom-
råde utan rör också en mängd andra frågor. Några
sådana exempel är inställningen till att ha en allmän
förskola som ska erbjudas alla barn från en viss ålder.
Det handlar om familjernas allmänna ekonomiska
villkor, där vi föreslår utöver de nuvarande barnbi-
dragen sänkt skatt för barnfamiljer. Det ska ske enligt
våra förslag genom reduktion på skatten så att det blir
samma effekt per barn för de olika familjerna. Vi
strävar efter att se till att så få som möjligt ska behöva
de inkomstprövade bostadsbidragen med deras speci-
ella marginaleffekter. De bör i stället omvandlas till
ett generellt stöd, förslagsvis genom en förbättring av
den generella skattereduktionen. Syftet är förstås att
färre ska komma in i de fattigdomsfällor som många
gör i vårt land - där summan av marginalskatten, de
bortfallande bidragen och de höjda taxorna kan leda
till mycket höga marginaleffekter. Vi har lagt fram
förslag som ska underlätta att köpa hushållstjänster,
vilket inte minst kommer att gynna barnfamiljer.
Den mest aktuella debattfrågan är förstås den som
vi hade uppe helt nyligen i denna kammare, nämligen
frågan om maxtaxan. Det var en socialdemokratisk
helomvändning sju, eller möjligen åtta, dagar före
valdagen 1998, då man kom på att det man så länge
hade försvarat var helt fel. Jag tänker på alla de soci-
aldemokratiska kommunalmännen som i hundratals,
förmodligen tusentals, debatter hade slagit vakt om
progressiva taxor. Nu hade åtminstone den högsta
ledningen kommit på att detta var fel spår.
Vi tycker att det är bra att man har ändrat sig på
den punkten, i riktning mot att vilja ha mer enhetliga
taxor. Det som vi har vänt oss emot är att man ska
fatta beslut i denna riksdag om exakt hur taxesystem-
et ska se ut i landets 289 kommuner. Det hade varit
fullt möjligt att uppnå det som man i huvudsak vill
uppnå om de socialdemokratiska kommunalmännen
hade förenat sig med de övriga ute i de olika kom-
munfullmäktigesalarna som tycker att vi ska ha mer
enhetliga dagistaxor.
Vi har tillsammans med de tre andra borgerliga
partierna lagt fram ett alternativ till den i riksdagen
beslutade maxtaxan. Det är ett alternativ som skulle
öka valfriheten för föräldrarna och som skulle inne-
hålla ett barnkonto, som redan har beskrivits. Det
skulle också innehålla avdragsrätt för styrkta barnom-
sorgskostnader för de familjer som har haft sådana
och även en etableringsfrihet som skulle göra det
möjligt att välja mellan fler alternativ än vad som är
möjligt i dag.
Fru talman! Vi har i reservation 34 från de fyra
borgerliga partierna lyft fram frågan om barnom-
sorgskonto. För tids vinnande nöjer jag mig med att
yrka bifall till denna reservation och inte till de övri-
ga.

Anf. 115 MARIANN YTTERBERG (s):
Fru talman! Vi debatterar som bekant utgiftsom-
råde nr 12 - ekonomisk trygghet för familjer och
barn.
För oss socialdemokrater är det familjepolitiska
stödet en av grundpelarna i vår generella välfärdspo-
litik. Berit Andnor inledde tidigare i dag med en
övergripande principbeskrivning av vår politik, så jag
går in på just detta specifika område.
Föräldrarna är i regel de viktigaste personerna i
barnens liv, och barnens välbefinnande påverkas i
hög grad av hur föräldrarna mår och hur deras eko-
nomiska situation ser ut. Samhällets stöd till barnfa-
miljerna, såväl ekonomiskt som när det gäller själva
föräldraskapet, är därför grundläggande. Det är också
viktigt att barnen sätts i centrum och att samhällets
insatser inriktas på att skapa jämlika villkor för barn.
Detta sker dels genom att stödja föräldrarna när det
gäller att klara de ekonomiska åtaganden som är vik-
tiga för barns välfärd, dels genom att skapa möjlig-
heter för dem att förena föräldraskap med förvärvsar-
bete och studier.
Målet för den ekonomiska familjepolitiken är
också att inom ramen för den generella välfärden
stödja barnfamiljerna och på så vis minska de eko-
nomiska skillnaderna mellan familjer med och utan
barn.
Vi anser också att en väl utbyggd familjepolitik är
ett viktigt medel för att uppnå jämställdhet mellan
kvinnor och män. Vi inför därför ytterligare en
mamma-pappa-månad. Den aviserade höjningen av
inkomsttaket i föräldraförsäkringen år 2003 kommer
också att stärka pappornas möjligheter att utnyttja
föräldraförsäkringen, och på så vis får man bättre
förutsättningar för jämställdheten.
Barnbidrag med flerbarnstillägg, föräldraförsäk-
ring med ytterligare en månads förlängning, låga
barnomsorgsavgifter, den aviserade höjningen av
taket i föräldraförsäkringen, höjningarna av grundni-
vån från 60 till 120 kr och sänkta skatter för låg- och
mellaninkomsttagare ger sammantaget ett gott stöd
till barnfamiljerna med tanke på att våra mål är jäm-
ställdhet och ekonomisk utjämning.
Jag ska säga några ord om Familjeutredningens
betänkande Ur fattigdomsfällan. Utredningen gjordes
på uppdrag av regeringen därför att en del av de eko-
nomiska stöden - främst de behovsprövade - skapade
stora marginaleffekter. Vi har också gjort ett väl-
färdsbokslut. Den självkritiska sidan är viktig. Vi har
alla varit och lyssnat i Rosenbad och hört om de saker
som kommer upp och som också ska ligga som grund
för våra kommande socialpolitiska beslut. Vi har sett
att många ensamstående och många kvinnor hamnar i
en situation där de inte kan påverka sin egen ekono-
mi. Ett av målen - som det också står om i proposi-
tionen - är att stödet bör utformas så att barnfamiljer-
na får ett ökat handlingsutrymme och bättre möjlig-
heter att själva påverka sin ekonomiska situation.
Samtidigt måste stödet till de mest utsatta familjerna
vara starkt även i fortsättningen och även vara utfor-
mat så att det inte motverkar möjligheten att påverka.
Utredningen visar också att vi måste se på både
skatter och bidrag och avgifter sammantaget. Som vi
allihop kan läsa i propositionen pågår ett arbete i
departementet där regeringen arbetar med en prin-
cipproposition när det gäller familjepolitiken för att
se alla de här olika sakerna sammantaget. Detta är ju
saker som vi har diskuterat många gånger.
Tillsammans med de här föreslagna åtgärderna
som ligger i budgeten, den aviserade takhöjningen
och möjligheterna att arbeta med de frågor som inte
har fungerat så jättebra vill vi skapa gynnsammare
förutsättningar för både ökat barnafödande och för att
barnfamiljerna ska ha det bra. Vi kan inte se att det
finns någon anledning att byta koncept. Det har ju
visat sig att detta är hållbart och har många starka
sidor, så vi vill behålla det som vi har och sedan ar-
beta med de problem som har uppstått. Därför avvisar
vi den samlade borgerlighetens förslag om ett barn-
omsorgskonto och ett avdrag för barnomsorgskostna-
der. Vi har ju också de låga avgifterna för barnom-
sorgen.
Vi socialdemokrater ser alltså ingen som helst
anledning att överge vårt koncept.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och av-
slag på samtliga reservationer.

Anf. 116 CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Hur välmenande än Mariann Ytter-
berg verkar vara så tror inte jag på detta. Tidigare i
dag i en replik mot Bo Könberg så hörde jag att ordet
"blockerad" ofta upprepades. Bo Könberg är block-
erad, sade man.
Då dök ett minne upp från min barndom. När nå-
gon sade någonting som t.ex. "du är blockerad" så
sade vi: Den som sa det han var det! Detta stämmer
bra överens med socialdemokratisk familjepolitik.
Den har gått totalt i baklås och är blockerad.
Jag blev väldigt glad när jag läste propositionen.
Regeringen säger där att man har börjat tänka om och
att man förbereder en strukturell omläggning av fa-
miljepolitiken. Precis som Mariann Ytterberg sade
står det att familjeekonomiskt stöd bör utformas så att
barnfamiljerna får ett ökat handlingsutrymme och
bättre möjligheter att påverka sin situation. Men se-
dan sade Mariann Ytterberg: Vi vill behålla vad vi
har! Hur håller det ihop? Man förbereder en struktu-
rell omvandling, som man talar stort om, men säger
att man vill behålla det som man har. Det skulle jag
gärna vilja ha en liten utveckling av.
Kan Mariann Ytterberg också ge mig ett enda ar-
gument för att man har lagt fram förslaget om retro-
aktiviteten vid ansökan om vårdnadsbidrag för funk-
tionshindrade?

Anf. 117 MARIANN YTTERBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag kan ge Cecilia Magnusson ett en-
da argument för att vi har lagt fram förslaget: Social-
försäkringslagen bygger på en bosättningsbaserad och
en inkomstbaserad del. Detta har vi gjort för att det
ska bli lika för båda.
Jag tycker det går alldeles utmärkt att behålla vårt
grundkoncept. Det är faktiskt en alldeles strålande
affärsidé som vi har med föräldraförsäkring, barnbi-
drag och låga barnomsorgstaxor. Det ger stora möj-
ligheter till jämställdhet mellan föräldrarna.
Sedan får vi försöka titta på de udda frågor som
inte är generella - de är behovsprövade, individuellt
bedömda och väldigt svåra - så att de inte ger så stora
marginaleffekter som tidigare. Då skulle jag vilja
säga att det blir bingo.

Anf. 118 CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Det var ju ett argument. Men jag und-
rar vad det som Mariann Ytterberg sade har att göra
med tiden före retroaktiviteten. Jag tror inte att Mari-
ann Ytterberg har ett enda argument som hon kan gå
ut med till föräldrar med funktionshindrade barn. De
har det ju svårt redan i dag. De borde få det bästa
stödet från samhället. Jag tycker att det är skamligt att
försämra för de sämst ställda.
I sin replik sade Mariann Ytterberg att det var
strålande. För vem? Hur blir det för de barn som nu
börjar bli nomadbarn? Jag tänker på de barn som
tvingas in i ett växelvis boende. De flyttar med sina
kappsäckar mellan föräldrarna vecka efter vecka. I
april månad införde Socialdemokraterna bidrag för
växelvis boende. Sedan dess har antalet barn under
tre år som bor i ett växelvis boende fyrdubblats. De
flyttar mellan olika bostäder varje vecka eller varan-
nan vecka. Är det strålande för barnen i vårt land?

Anf. 119 MARIANN YTTERBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag hängde inte med riktigt först. Men
nu handlade det inte om de funktionshindrade barnen.
Nu handlade det om växelvis boende.
Frågan om utgifterna och alla papper hos krono-
fogden - det stora problemet som vi har med det här
systemet - ska nu också beredas.
Därför är jämställdheten så kolossalt viktig. Det
ligger i de kanske lite föraktade uttrycken pappa- och
mammamånaderna. Vi gör så gott vi kan och försöker
arbeta för jämställdheten. Jag träffar kvinnor som
lever just i detta med växelvis boende. De säger att
det är fantastiskt. Nu när mannen har barnen sköter
han det alldeles suveränt. Det går jättefint, och ungar-
na mår bra. Om det hade varit så medan de var sambo
eller gifta hade de inte behövt separera. Här kan man
väva in det här med jämställdheten igen.
Jag tror nämligen att vi har helt olika utgångslä-
gen för vår familjepolitik. Vi sätter inte valfriheten
högst. Vi sätter jämställdheten högre.

Anf. 120 FANNY RIZELL (kd) replik:
Fru talman! Jag vill fråga Mariann Ytterberg om
det berodde på Vänsterpartiet och Miljöpartiet eller
om det möjligen var regeringens eget fel att ersätt-
ningen för garantidagarna ligger kvar på 60 kr. Jag
tycker att det verkar lite futtigt. Garantinivån blir höjd
till 120 kr, men ersättningen för garantidagarna ligger
kvar på 60 kr. Jag undrar var motståndet låg. Vilket
parti var det som inte kunde tänka sig att höja detta.
Jag träffar föräldrar som säger att det inte är lönt att ta
ut dem. De kan inte ta ut de här dagarna eftersom det
är så låg ersättning.
Sedan vill jag också fråga om alla dessa förskolor,
friskolor och föräldrakooperativ som nu står inför
hotet att få avsluta sin barnomsorg. Det kommer ju att
innebära att det blir ännu längre köer i den kommu-
nala barnomsorgen. Hur kommer de kommunerna att
hjälpas eller kompenseras? Eller tänker ni stötta dessa
friskolor och föräldrakooperativ? Det är ganska vik-
tigt att veta.
De stora vinnarna i detta med maxtaxan är ju inte
de som Mariann Ytterberg talar så vackert om. Det är
inte låginkomsttagarna. Det är ju de som faktiskt har
ganska gott om pengar som har betalat ganska mycket
till barnomsorgen. Hur kan det stämma överens med
det som Mariann Ytterberg har talat om i sitt anfö-
rande?

Anf. 121 MARIANN YTTERBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Låt mig börja med frågan om garanti-
dagarna som ställdes först. Det var grundnivån som
höjdes till 120 kr. Den är baserad på sjukpenning-
grundande inkomst. Men det har aldrig varit diskus-
sion om att de andra 60-kronorsdagarna skulle höjas.
Just nu är det en för stor kostnad. Det får bli sedan
vartefter vi kommer att bygga ut föräldraförsäkring-
en. De här dagarna är ju ett medel för föräldrarna att
kunna späda ut sin ledighet. Det är ungefär som när ni
säger att man ska kunna var tjänstledig i tre år t.ex.
men ändå behålla sitt jobb. Det har vi diskuterat tidi-
gare. Jag har inte någon känsla av att vi har diskuterat
att ersättningen för garantidagarna skulle höjas. Det
som skulle höjas var ersättningen till dem som inte
har kvalificerat sig för sjukpenninggrundande in-
komst.
Vi diskuterar faktiskt inte maxtaxan i dag. Men
jag är trots allt väldigt nyfiken på en sak. Ni i Krist-
demokraterna säger att föräldrarna sitter och pusslar
för att få mer tid med sina barn. Det är så viktigt. När
vi sedan sänker avgifterna på dagis kommer inte en
människa att hämta hem sina ungar. Jag begriper inte
detta riktigt.

Anf. 122 FANNY RIZELL (kd) replik:
Fru talman! Socialdemokraterna har nått sitt mål,
och det är att människor ska arbeta mera. Det är
ganska tydligt. Det står under arbetsmarknadsåtgärder
i propositionen.
Jag vet mycket väl att det gäller ersättningen för
garantidagarna. Det är garantinivån som är 120 kr.
Men ni i riksdagsgruppen hade i alla fall en möjlighet
att diskutera det eftersom vi hade det som ett mo-
tionsförslag. Men det var tydligen ingenting som var
intressant. Vårt förslag gällde både ersättningen för
garantidagarna och garantinivån.
Jag har fortfarande inte fått något svar på varför
man lägger så stora pengar på att hjälpa höginkomst-
tagare. Jag har i många år tyckt att det borde vara
enhetstaxa. Det är inte det jag är emot. Men man
sätter ju en gräns också. De privata skolorna kan inte
ta högre avgifter - alltså måste de stänga. Jag kan
förstå detta eftersom det är många socialdemokrater
som vill ha bort enskilda initiativ. Då kan jag förstå
att friskolorna ska bort. Man ska inte ha den här typen
av skolor. Då sätter man en gräns så att de inte över-
lever. Är det detta som är meningen?

Anf. 123 MARIANN YTTERBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte riktigt om jag hängde
med. Jag tror inte att jag riktigt förstod frågorna.
Vi kan ju inte både ta ut höga skatter och höga
avgifter. Det är orimligt. Detta har vi diskuterat tidi-
gare med bl.a. Bo Könberg. Vi har också maxtaxan
inom äldreomsorgen. Utjämningen ska ju vara via
skatten. Om man har ett annat system med låga skat-
ter kan man naturligtvis laborera med höga avgifter.

Anf. 124 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! I motion Sf215 kräver vi socialdemo-
krater från Örebro län att riksdagen tar initiativ för att
minska antalet hushåll som restförs för underhållsstöd
hos kronofogden. Vi markerar speciellt att föräldrar
som har låga eller normala inkomster och betalar för
många barn har en alldeles orimlig börda.
Familjepolitiken är i fokus nu. Unga människor
ska både våga och vilja skaffa barn. Barnbidraget har
på några år höjts från 650 kr till 950 kr. Förskolan
utvecklas. Det genomförs också en stor taxereform,
maxtaxan. De stora familjepolitiska reformerna ger
ökade möjligheter för de unga familjerna. De minskar
också marginaleffekterna för låginkomsttagare.
Men det finns en grupp som vi alla glömt bort.
Det är föräldrar som har låga eller normala inkomster
och betalar underhållsstöd. Det handlar om nästan en
kvarts miljon mammor och pappor, och av dem ligger
tre av tio med skulder hos kronofogden.
Det är ingen glassig grupp. Det är inte en grupp
som medierna särskilt ofta gullar med. Före budget-
besparingarna på 90-talet hade vi oerhört generösa
återbetalningsregler. Ibland var de närmast stötande
och lockade till orimliga överenskommelser mellan
föräldrarna.
Men, fru talman, också i dag har vi orimliga reg-
ler. De är orimliga och hårda mot de föräldrar som
drabbas. Det blir liksom aldrig lagom.
Låt mig ge ett exempel, en ung pappa i Örebro
som har fyra barn. Han är lärare och tjänar brutto runt
20 000 kr i månaden. Han betalar för resor till jobbet,
och han betalar av på sina studieskulder. Vad tror ni
att den här killen betalar i underhållsstöd varje må-
nad? Jo, 3 800 kr av skattade pengar.
Det är så att den som har tre barn betalar 30 % av
sin bruttoinkomst över 6 000 kr i ersättning för un-
derhållsstödet. Till det kommer 1 % för varje ytterli-
gare barn. Detta betalas med skattade pengar för varje
oskattad krona över 6 000 kr i månaden.
Hur tror ni att det går? Det går inte alls. Den här
killen ligger med en jätteskuld hos kronofogden och
har knappast någon marginal att leva på. Det känns
inte kul för honom att jobba när han inte har en chans
att påverka sin ekonomi. Och nog måste det kännas
tungt att träffa ungarna på helgerna när man aldrig
har råd med något extra.
Han är inte ensam. tre av tio föräldrar, mellan
50 000 och 60 000, finns i kronofogdens register.
Några är slarvar, och så har det alltid varit - en eller
annan grabb har sått sin säd utan att fundera på fram-
tiden. Men de flesta är alldeles vanliga föräldrar, som
bryr sig om sina ungar, som har haft en hygglig eko-
nomi när de levde tillsammans med barnen men som
har tappat greppet för att vi byggt upp regler som bara
inte är hållbara.
De far illa, och de känner sig bittra på samhället.
De blir bittra på sin före detta. Några blockeras i
kontakten med barnen, eftersom skulderna känns som
berg för dem.
Så här får det inte vara, fru talman. Vi måste klara
av att ta ett solidariskt ansvar. Vi kan inte ha tuffare
återbetalningsregler än att vanliga löntagare klarar av
dem.
Vi socialdemokrater i Örebro län har drivit den
här frågan i flera år. Den är inte ny. Under tiden har
en mängd föräldrar byggt upp stora skulder. Vi kom-
mer inte att ge oss. Nu har frågan tagit ett steg framåt
genom att regeringen bereder Familjeutredningens
förslag. Jag är glad över att utskottet markerar att man
utgår från att regeringen återkommer med förslag om
ändrade återbetalningsregler så snart som möjligt. De
här föräldrarna kan inte vänta längre. De har en skuld
till staten, men vi har en moralisk skuld till dem. Vi
har varit så nitiska i våra regler att vi faktiskt bidragit
till att en grupp av pappor och mammor far riktigt
illa, vilket också drabbar deras barn.
Jag förutsätter, fru talman, att regeringen ser all-
varligt på situationen för de här föräldrarna och att
den verkligen gör något åt deras situation och gör det
snabbt. Det handlar både om regelverket och faktiskt
också efter de här åren om att man bör studera möj-
ligheten att skriva av skulder som har blivit för orim-
liga i ett orimligt system. Det är bråttom. De här för-
äldrarna far illa och blir bittra. Det drabbar både deras
arbetsvilja och deras förmåga att vara goda föräldrar
för sina ungar.
Fru talman! När vi från länet har drivit frågan om
återbetalningsregler har vi då och då stött på lite
"prusseluskiga" uttalanden om "att man minsann ska
betala för sina barn". Och visst ska man det. Det tror
jag att de allra flesta föräldrar både förstår och vill.
Men det måste också vara möjligt. Vi har, fru talman,
generösa regler för skilsmässor i Sverige. Det är vik-
tigt i ett demokratiskt samhälle. Staten kan inte hindra
människor från att gå isär, och även om vi ibland kan
tycka att en skilsmässa är tokig, kan vi inte i våra
regelsystem moralisera om enskilda familjer. Det
skulle bli ett otäckt överhetssamhälle. En man ska
inte kunna tvinga sin kvinna att vara kvar i ett för-
hållande som inte längre håller och vice versa.
Det här betyder också att en aldrig så fin mamma
eller pappa plötsligt kan stå där ensam. Mannen eller
hustrun har kanske träffat en annan, eller man kanske
bara inte längre trivs med sin partner. Så förlorar man
sin älskade, och då får man inte leva tillsammans med
barnen längre. Kanske är det mamman eller i det här
fallet pappan som har varit det bästa för barnen, och
som hamnar utanför sin dagliga gemenskap med sina
ungar, samtidigt som man kommer in i en alldeles
orimlig ekonomisk situation.
Så här kan vi inte ha det. Inte i Sverige och inte i
dag. Därför tror jag att det är viktigt att vi också fun-
derar på att se underhållsstödet som en försäkring,
som en garanti för att varken den ensamstående föräl-
dern eller den underhållsskyldige ska hamna i en
orimlig ekonomisk situation. Det måste vi bara be-
redda att betala för, vi som inte drabbats så hårt i
kärlekens lotteri.
Jag måste säga, fru talman, att det känns som att
det är bråttom att regeringen gör något. Det känns
också väldigt konstigt att både Moderata samlings-
partiet och Folkpartiet vill förse underhållsstödet
alldeles för snävt med pengar och med alldeles för
ogenerösa regler. Det är ett område där de tror att
man faktiskt kan spara in pengar och använda dessa
till skattesänkningar eller vad det kan vara.
Nog känns väl detta tokigt. Först borde vi väl för-
söka laga revorna i välfärden och se till både att vi
har ett hållbart underhållsstöd till ensamföräldrarna
och att vi inte har orimliga återbetalningsvillkor, som
föser föräldrarna i famnen på kronofogden.

Anf. 125 CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Så skönt att höra en socialdemokrat,
Inger Lundberg, beskriva den här situationen som jag
så många gånger har beskrivit här i kammaren! Jag
håller helt med Inger Lundberg om att detta är ett
orimligt system. Redan när det infördes för fyra år
sedan var det orimligt, och det är än mer orimligt i
dag. Mycket av de konsekvenser som påpekades i
anförandet instämmer jag i, och jag kan bidra med
fler exempel.
Det som jag undrar över är Inger Lundbergs för-
slag till hur vi ska förändra reglerna. Har man tittat på
hur exemplet med den här mannen och hans familj
skulle ha påverkats, om man hade gått den civilrätts-
liga vägen? Mycket av det här beror på att man inte
tar hänsyn till båda föräldrarnas försörjningsbörda.

Anf. 126 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag kan inte bli alltför imponerad av
Cecilia Magnusson. När vi har problem med brister i
underhållsstödet och skulle behöva ökade resurser i
systemet föreslår moderaterna en neddragning av
insatserna för underhållsstödet med 400 miljoner
kronor. Moderaterna går en jätteenkel väg: Vi skär
ned underhållsstödet! Det blir ingen återbetalning av
underhållsstöd, om inga ensamstående föräldrar får
underhållsstöd. Visst löser ni den frågan med det
moderata systemet, men det som Cecilia Magnusson
och Moderaterna glömmer är att det i den andra än-
dan finns mödrar och fäder som lever tillsammans
med sina barn och som behöver de här pengarna.
Jag utredde för några år sedan för regeringens
räkning socialbidragen, och något som var väldigt
tydligt när det gällde det ökade behovet av socialbi-
drag var den svåra ekonomiska situationen för en-
samboende föräldrar med barn. De behöver under-
hållsstöd. Det är viktigt. Vi kan inte skära i under-
hållsstödet.
Då säger Cecilia Magnusson: Gör en prövning!
Tänk, om någon av föräldrarna har en hygglig in-
komst, ska de då ha underhållsstöd? Men vill vi ha
ytterligare system med prövning av varje enskild
fråga? Jag har uppfattat att hela socialutskottet är
enigt om att vilja minska marginaleffekterna för barn-
familjerna. Nej, Cecilia Magnusson, det är inte om-
tanke som här vägleder moderaterna, utan det är ren
och skär snålhet.

Anf. 127 CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Det synd att Inger Lundberg inte har
läst vårt förslag utan går på fördomar och gammal
socialistisk retorik. Det är omtanke om barnen och
särlevande föräldrar som gör att vi vill reformera
underhållsstödet.
Vi vill inte skära i underhållsstödet. Vi vill att de
ensamstående mammor som i dag har den sämsta
ekonomiska situationen ska kunna få ett större stöd än
vad de får i dag och att man ska kunna lindra orimliga
återbetalningskrav som i dag ställs på många fäder.
Jag hoppas att vi kan fortsätta diskussionen när
Inger Lundberg har läst vårt förslag. Jag är helt öppen
för det. Jag instämmer i den analys som hon gör om
underhållsstödet. Det är ett orimligt system som sna-
rast måste reformeras.

Anf. 128 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Om det finns något allvar i Cecilia
Magnussons engagemang, se då till att ni i den mode-
rata budgeten reserverar pengar för att minska kraven
på återbetalning.
Cecilia Magnusson säger att jag har läst gammal
socialistisk retorik. Jag vet inte vad som är socialis-
tisk retorik. Det jag har läst är det särskilda yttrande
som Moderata samlingspartiet har till SfU:1, yttrande
4 om moderaternas anslagsförslag punkt 1.3. Tydli-
gen är det vad som i dag är socialistisk retorik.
Jag har hört att ni har ändrat tonläget och skriv-
ningarna lite grann från Moderata samlingspartiets
sida. Men att det har gått så långt som att det är soci-
alistisk retorik förvånar t.o.m. mig.

Anf. 129 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! På slutet i sitt engagerande inlägg
kritiserade Inger Lundberg Folkpartiet. Det får man
förstås göra. Men det är bra om man också vet vad
det handlar om. Jag fick intrycket av att det hade att
göra med att vi anvisade mindre pengar till anslaget.
Om Inger Lundberg hade fördjupat sig ytterligare i
detta hade hon också vetat varför vi gjorde det.
Om jag förstod hennes inlägg rätt i övrigt är den
enda lösning hon ser på de problem som finns med
underhållsstödet att man anslår mer pengar till det. Så
kan det ju vara, men det är inte alldeles självklart.
Enligt vår mening är det system som socialdemokra-
terna har genomfört sedan våren 1997, om jag minns
rätt, ett system som är sämre än de tänkbara alternati-
ven.
Framför allt tänker vi på det alternativ som nästan
fanns tillgängligt i utredningsform när regeringen
kastade fram sin proposition i all hast och inte var
beredd att avvakta förslaget. Det är ett förslag som
inte är lika mekaniskt som det nuvarande systemet.
Det nuvarande systemet bygger på att om två för-
äldrar som bor ihop av någon anledning finner att de
inte vill göra det längre och flyttar isär ska de per
barn få en viss summa pengar. Oavsett om de har
höga inkomster eller låga inkomster ska de få en viss
summa pengar per barn därför att de har flyttat isär.
Den lösning som förespråkades av den utredning jag
nu nämnde tror jag är ett bättre system. Det är anpas-
sat för att se till att de som behöver pengar får pengar.
Inger Lundberg säger att man inte ska ha prövning
av individer. Det låter sig sägas, och på många områ-
den delar vi den uppfattningen. Men om det är fråga
om att man har ett ökat behov därför att man inte
längre bor tillsammans är det inte självklart att det
gäller alla som flyttar isär.
Att detta är problematiskt visade sig nyligen när
regeringen tvingades föreslås en ändring i hela regel-
systemet för det växelvisa boendet eftersom man
upptäckte att det blev väldigt stora anspassningsrörel-
ser. Man bokförde barnen på det ena stället i stället
för på det andra eftersom det gav stort ekonomiskt
resultat. Jag tycker att Inger Lundberg kan titta på det
och fundera på om konstruktionen är rätt i stället för
att automatiskt angripa dem som vill anslå mindre
pengar.

Anf. 130 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Vi har ett anslag i statsbudgeten uti-
från de besparingar vi genomförde under de jobbiga
saneringsåren. Det var inte någon glädje i riksdagen
från något parti när riksdagen fattade beslut om ned-
skärningar på underhållsstödet. Vi gjorde då ganska
kraftiga besparingar. Det finns ett antal områden där
det verkligen brister.
Om man ser att det är allvarliga bekymmer på ett
område, är då det första och klokaste man ska göra att
börja använda det som ett sparområde? Folkpartiet
gör lite grann så. Det är inte så allvarligt som Mode-
raternas besparing. Det är jag helt klar över. Men jag
tycker ändå att man med lite grann ödmjukhet och
försiktighet borde titta på vad pengarna ska räcka till.
Bo Könberg vet precis lika väl som jag att både de
ensamstående föräldrarna och de återbetalningsskyl-
diga föräldrarna som grupp är de föräldrar i det här
landet som har det ekonomiskt mest jobbigt. Ta inte
ut något i förskott, Bo Könberg, utan avvakta analy-
sen av Familjeutredningens förslag. Jag är ganska
övertygad om att det behövs några kronor till om man
ska lösa de problem som finns både i nuvarande sys-
tem och de som finns i Familjeutredningens system.
Vi får inte vara för optimistiska om vad samhällets
pengar räcker till.

Anf. 131 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Det ligger kanske någonting i att spa-
ra pengar inte är det första man ska göra innan man
vet vad man sysslar med. Nu var det inte riktigt så i
vårt fall. När regeringen lade fram sin proposition
motionerade vi om ett helt annat system, nämligen
det system jag antydde i mitt förra inlägg. Det var det
första vi gjorde. Ett sådant system får såvitt vi kan
bedöma den effekten att det behövs mindre pengar,
allting annat givet, än det anslag som nu finns.
Jag är mycket väl medveten om att det vi nu talar
om är bland de svåraste socialpolitiska områden som
finns. Det är tillräckligt många utredningar som har
stupat på att försöka hitta en bra lösning på detta.
Man har knappt kommit fram till ett nytt förslag och
börjat genomföra det förrän man hittar nya problem.
Jag har full respekt för problemens omfång. Det jag
ifrågasatte var Inger Lundbergs självklara ståndpunkt
att det enda sättet att lösa problemen var att tillföra
pengar i stället för att fundera på vilka system vi ska
ha.

Anf. 132 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag är övertygad om att de problem
som finns i dag är så stora att det kräver vissa insat-
ser. Det är möjligt att man kan göra förändringar i
systemen som också gör dem effektivare. Det ska jag
inte utesluta. Men vi lurade oss själva lite grann när
vi gjorde förändringarna under saneringsåren. Då var
vi kanske tvungna att lura oss själva lite grann. Det
var så nödvändigt att få ned kostnaderna och så akut.
Vi orkade kanske inte se alla problem som blev med
de förändringar som gjordes.
I dag har vi handlingsfrihet. Då måste vi orka med
att se den verkliga livssituationen för dessa familjer.
Jag vidhåller, Bo Könberg, att det är väldigt kortsik-
tigt och korkat att använda anslaget som ett sparom-
råde redan i dag.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 9 §.)

8 § Totalförsvarsbudgeten för år 2002

Föredrogs
försvarsutskottets betänkande 2001/02:FöU1
Totalförsvarsbudgeten för år 2002 (prop. 2001/02:1
delvis).

Anf. 133 ROLF GUNNARSSON (m):
Fru talman! Dagens försvarsdebatt handlar for-
mellt om nästa års anslag och inriktning. Det kan ju
också sägas vara en uppföljning av den stora destruk-
tionsprocess som majoriteten i denna kammare star-
tade 1999 och fortsatte våren 2000. Jag tror, om jag
minns rätt, att moderaternas företrädare i debatten då,
Henrik Landerholm, kallade processen för "en okont-
rollerad förstörelseprocess".
Jag ska be att få återkomma till vad som sades i
denna kammare för exakt ett år sedan från företrädare
från regeringspartiet och se hur orden, tankarna och
det ekonomiska anslaget hållit i den s.k. verkligheten.
Det ska jag göra genom att titta på vad som nu har
hänt och vad som händer efter bara ett år.
Fru talman! Jag vill redan nu yrka bifall till vår
reservation nr 1. Självklart står jag bakom alla reser-
vationer från Moderata samlingspartiet, men för tids
vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reser-
vation 1.
Människor som kostat miljarder att utbilda, ny-
byggda fastigheter för många miljoner, nybyggda
anläggningar som kostat miljarder och materiel som
kostat hundratals miljoner har avvecklats och ska
avvecklas. Det ska ske, som vi sade i försvarsdebatten
i fjol, i den takt som måste påstås vara okontrollerad.
Vi var överens om att en försvarsreform var all-
deles nödvändig, men vi ställde inte och ställer inte
upp på en okontrollerad process för att genomföra
denna reform. Vi påstod då och påstår nu att perso-
nalförsörjningen är och var ett av de värsta exemplen
och att många viktiga frågor inför den här processen
var oklara. En förändring av värnpliktssystemet, en
ny befälsordning, ändrade villkor för tjänstgöring
utomlands, visstidsanställda soldater och sjömän -
detta som exempel på oklara frågor.
Jag beklagar att försvarsministern inte har anmält
sig till debatten kring ekonomin. Men vid närmare
eftertanke - då man noga läser propositionen och
betänkandet - kanske det inte är så förvånande att
försvarsministern inte finns här. Det är ingen rolig
läsning, varken vad som skett kvalitetsmässigt med
försvaret eller vad som åter håller på att hända med
ekonomin, ännu ett mörkt år och ännu ett år med
kraftiga överskridanden. Därför kanske man ska ha
förståelse för att försvarsministerns ställningstagande
är att inte delta.
Fru talman! Jag tittade i protokollet från fjolårets
debatt, och jag läser ordagrant vad försvarsutskottets
vice ordförande Tone Tingsgård sade i debatten:
"Jag är dessutom övertygad om att i den budget
som nu fastställs för år 2001 har vi föreslagit på kro-
nan när precis så mycket pengar som behövs för att
klara detta."
Nu ska jag ärligt säga att jag inte är insatt i vilka
krav som en socialdemokrat har på att ekonomin ska
"gå ihop", men om man säger att det går jämnt upp,
t.o.m. på kronan, och det i verkligheten blir 500-600
miljoner i underskott måste detta trots allt kallas vid
sitt rätta namn: Ett misslyckande!
Vi påpekade detta med den svaga ekonomin i de-
batten i fjol och anklagades då för att "ha en onödigt
pessimistisk syn på frågorna". Man behöver inte vara
särskilt stor matematiker för att göra en bedömning
av vem som låg närmast den s.k. sanningen.
I dag har vi alltså svaret. 500-600 miljoner i un-
derskott, eller "överutnyttjande", som jag såg att
högkvarteret kallade underskottet.
Då det gäller utgifterna för försvaret totalt för år
2002 och vår mening har vi detta redovisat i vårt
särskilda yttrande nr 1.
Då vi tittat på vad som krävs ekonomiskt har vi
sett på vad som behövs för att skapa rimliga förut-
sättningar för omstrukturering och utveckling av hela
totalförsvaret. Vi anser att för att genomföra detta
krävs en offensiv och annorlunda inriktning än den
som majoriteten här i riksdagen beslutat om.
En av de viktigaste försvarspolitiska frågorna
framöver är hur vi skapar balans mellan uppgifter och
resurser för att ett svenskt försvar ska utgöra ett ef-
fektivt och flexibelt säkerhetspolitiskt instrument.
Vårt förslag syftar helt till att kunna anpassa för-
svaret för att verka i olika situationer. Våra försvars-
system måste också utformas och göras så att de i
fredstid kan utgöra stöd till samhället.
Våra förslag syftar också till att försvaret ska
kunna öka sin förmåga att delta i internationella insat-
ser.
Det behövs självklart medel för att klara detta. Vi
menar att försvaret ska utvecklas på ungefär samma
ekonomiska nivå som under de två senaste försvars-
beslutsperioderna. Detta gör att vissa moderna för-
band, som nu majoriteten vill avveckla, i stället bör
vidmakthållas för att omstruktureras och dessutom
förses med ny materiel.
Nu har alltså majoriteten genom ett beslut i kam-
maren den 21 november fastställt försvarsramarna.
Vårt förslag var alltså att vi ville tillföra den militära
delen i totalförsvaret ytterligare 3 miljarder för näst-
kommande år.
Trots de stora begränsningar som gjorts och görs
är diskrepansen mellan planerad verksamhet och
verklig kostnad oerhört tydlig. Jag kan konstatera att
effekterna av de besparingar som Försvarsmakten i år
tvingas till är mycket kraftiga. Sammantaget drabbas
inte bara internationaliseringen av försvaret, utan
också utvecklingen av den s.k. insatsorganisationen,
som riksdagen fattat beslut om. I flera avseenden
senareläggs det som skulle vara klart 2004 - senare-
läggs till en osäker framtid!
Det är närmast bestickande att läsa Försvarsmak-
tens årsredovisning 2000, där ÖB kommenterar:
"Det allvarliga i överskridandet på förbandsansla-
get är att det inte identifierats under genomförandet.
Ledning, kontroll och överblick, såväl centralt som
lokalt, vad avser lönebildningen och övriga kostnads-
fördyringar, borde ha varit fastare i samband med
omstruktureringen. Åtgärder borde ha vidtagits för att
under året möta en sådan utveckling."
Det sagda och övrigt visar att Försvarsmakten inte
har tillräcklig kontroll över den beslutande verksam-
hetens driftskostnad. Försvarsmakten bär ett stort
ansvar för dessa djupt otillfredsställande förhållan-
den. Samtidigt är detta ansvar i stort sett omöjligt att
utkräva från en enskild befattningshavare med den
organisation och de former för ledning som hittills
har valts.
Likväl är regeringens ledning av Försvarsmakten
långt ifrån invändningsfri. Ansvaret för det uppkom-
na läget delas av regeringen och Försvarsmakten. Och
vi vet att ÖB i utskottet redovisat att underlagen inför
försvarsbeslutet våren 2000 var behäftade med, som
han sade, "stora osäkerheter avseende basfakta". Det
skulle vara intressant att i dag höra vad Tone Tings-
gård har för kommentar kring detta.
Det går att ta del av delårsrapporten för första
halvåret 2001, som överlämnades till regeringen den
15 augusti, där Försvarsmakten redovisar kraftfulla
reduceringar. Trots detta pekar prognosen för hela
året på ett ekonomiskt utfall som blir minst cirka en
halv miljard större än tilldelad ram.
Alltså: Den planerade verksamheten kommer att
kosta lika mycket som föregående år. Vidtagna åtgär-
der ger uppenbarligen ingen effekt, och ytterligare
reduceringsåtgärder måste, enligt ÖB, övervägas. Det
här är alltså långt, långt ifrån det tal som Socialdemo-
kraternas företrädare i debatten i fjol, Tone Tings-
gård, sade skulle ske.
Det skulle nu och här i dag vara bra om vi fick hö-
ra vad majoriteten har för planer då ÖB säger i sin
kommentar att "ytterligare reduceringsåtgärder måste
till". Vilka ytterligare reduceringar har ni socialde-
mokrater planerat? Svaren hoppas jag kommer senare
i debatten i dag från Tone Tingsgård i frånvaro av
försvarsministern.
Fru talman! Dagens betänkande är också en
mycket tråkig läsning - ur en försvarsväns ögon - då
det gäller verksamheten och vad som skett med kva-
litet och hur uppsatta mål nåtts, eller i många fall inte
nåtts.
I betänkandet kan man läsa bl.a. följande:
· Arméstridskrafternas förband har nått utbild-
ningsmålen endast på grupp- och pluton- samt i
vissa förband endast till kompaninivå.
· Målen för stridsvagnsförbanden har inte nåtts.
· Vissa fartygsbesättningar har inte nått acceptabel
utbildningsnivå.
· Uppsatta mål i förband för marinstridskrafternas
grundutbildning kan inte nås.
· Pilotutbildningen har halverats, och uppsatta mål
har inte nåtts.
· Ett antal flygförare har inte fått någon flygtid.
· Helikopterförbanden har inte kunnat öva i plane-
rad utsträckning.
· Hemvärnet har inte kunnat ha någon verksamhet
andra halvåret 2001.
· I de markoperativa förbanden har fältdugligheten
gått ned.
Detta var alltså ett plock ur betänkandet och från
den s.k. verkligheten och där just orden inte nåtts
tyvärr är vanligt förekommande, detta trots att inte
bara de pengar som funnits ser ut att förbrukas, utan
också pengar som inte finns kommer att förbrukas.
Jag förutsätter att Tone Tingsgård kommer med sina
synpunkter kring vad som nu händer med det svenska
försvaret.
Vi vet också att Ekonomistyrningsverket kommit
med kraftiga påpekanden, där det bl.a. sägs följande:
- Vår bedömning är att det är oklart vem som inne-
har helhetsansvaret för att ekonomin utvärderas,
analyseras och eventuellt balanseras.
- Den bild som framkommer ur vår studie och som
vidare betonas vid analys av prognosarbetet är att
det saknas en kontinuerlig och konstruktiv dialog
mellan högkvarteret och förbanden.
Verket sade vidare:
- Vår granskning visar att förbandschefernas insikt i
ekonomiska frågor är mindre genomgripande. Det
tas ingen hänsyn till ekonomisk kompetens vid
befordring till förbandschef.
Detta var alltså Ekonomistyrningsverkets bild -
en dyster bild av ekonomistyrningen i det svenska
försvaret.
Vi moderater har under processen i utskottet före-
slagit annorlunda anslagsbeteckningar och innehåll
för det militära försvaret, liksom en förändring av
beslutsprocessen. Vi har föreslagit och föreslår, enligt
vår reservation nr 1, att den årliga driften av den
befintliga organisationen i all planering, budgetering
och uppföljning ska särskiljas från den framtida ut-
vecklingen. Vårt förslag innebär att anslaget till freds-
främjande verksamhet förs över till utgiftsområde 7.
Vi föreslår alltså att anslaget Fredsfrämjande
truppinsatser ska utformas som ett beredskapsanslag.
Det finns utvecklat i vår reservation nr 1.
Vårt syfte med detta förslag är att vi ska tydlig-
göra - det är viktigt, tycker vi - ansvarsförhållanden
och de beräkningar som ligger bakom de förslag
riksdagen har att ta ställning till.
Vårt förslag syftar också till att tydliggöra skillna-
den mellan riksdagens beslut om den långsiktiga
inriktningen och den årliga budgeteringen. Vi anser
att vårt förslag innebär en naturlig uppdelning av
riksdagens beslut i två delar. Det tydliggör också
riksdagens ansvar för de långsiktiga besluten om
försvarets uppgifter och förmågor samt anskaffning,
uppsättning och avveckling av materiel och militära
förband.
Då det gäller inriktningen av förbandsverksam-
heten måste vi fatta beslut som ger oss en försvars-
förmåga, inte bara i dag utan för kanske 15-20 år
framåt. Det gäller att se på frågorna långsiktigt.
Jag har tidigare tagit upp problemen med uppsatta
mål i verksamheten.
Jag noterar också att de flesta värnpliktiga i dag
ges en ofullständig utbildning och att officersutbild-
ningen reduceras. I det läge som försvaret nu befinner
sig i är det utmanande att fortsätta med stora investe-
ringar som inte tillför Sverige ökad försvarskapacitet.
Vår åsikt är att ännu ej genomförda stora omlokalise-
ringar, som nu innebär stora investeringar, borde
avbrytas.
Det finns alltså mycket att säga kring ekonomin
och hur försvaret hanterar sin ekonomi. I slutändan är
det trots allt regeringen som bär ansvaret om stora
underskott kommer och nya svarta hål dyker upp. Jag
tänker bl.a., då det gäller tveksamma satsningar, på
exempelvis vad som händer med Swedints flyttning
från Almnäs till Kungsängen. Jag har haft förmånen
att diskutera den frågan med försvarsministern ett
antal gånger här i kammaren, och alltid har jag fått
lugnande svar: Bygget och flytten ska ske inom den
tid man aviserat, och bygget kommer att kosta vad
som från början var planerat. Så har försvarsministern
alltid svarat.
Jag hade tänkt ställa en följdfråga kring detta till
försvarsministern, men nu ställer jag frågan till Tone
Tingsgård: Vilken summa är det som i dag gäller för
flytten av Swedint? Hur många hundra miljoner är ni
beredda att satsa? De skriftliga handlingar jag har fått
från Almnäs projektgrupper visar att kostnaderna där
har skjutit i höjden med raketfart och att det inte är
särskilt långt kvar till miljardstrecket.
Jag tror - men hoppas självklart att jag har fel -
att flytten och byggkostnaderna i Kungsängen kom-
mer att bli högre än vad man från början sade. Vi
kommer att följa frågan framöver. Utan att ta ut något
i förskott verkar den bli lika dåligt underbyggd som
uttalandet att budgeten skulle gå ihop exakt på kro-
nan.
Vi anser att ingenting säger emot att Swedints
placering i dag inte kan fortsätta, alltså som en solitär.
Ingenting talar enligt vår mening för att Swedints
verksamhet måste ligga vid ett fredsförband.
Andra tveksamma investeringar som gör att tidi-
gare mycket försvarsvänliga människor börjat tvivla
på försvaret är vad som skedde på F 10 i Ängelholm,
först stora hangarbyggen och sedan nedläggning. Så
kan vi inte fortsätta att hantera folks skattepengar! Jag
är fullt medveten om att det är ett annat anslag och att
det är ett fastighetsbolag som betalar investeringarna,
men det är trots allt statens och skattebetalarnas
pengar som vi hanterar i denna riksdag.
Ni som kommer från andra håll i landet måste
mötas av mer förstående människor, men i mitt hem-
län Dalarna ifrågasätts användandet och resursut-
nyttjandet av försvarsanslaget. Man ifrågasätter olika
investeringar som Ängelholm och Swedint, som jag
tidigare har nämnt.
När det gäller anskaffning av materiel kvarstår vår
oro för luftförsvarets utveckling och för den del som
så att säga utgör Sveriges luftvärnsförmåga.
Fru talman! Jag påstår att regeringen inte har
kontroll över ekonomin. I utskottet har vi gång på
gång hört att det anställts ekonomer så att det nu ska
bli ordning, men inte blir det så. Nya hål - tidigare
var de svarta - i färgnyansen rödgrön finns. Vi vet
alltså att det för i år talas om ett underskott på 500-
600 miljoner.
I betänkandet i dag finns en summering för år
2000. Det talas om en överförbrukning av anslaget
för förbandsverksamheten. Överförbrukning är ett
finare ord för att man har spräckt budgeten. I fjol
handlade det om 700 miljoner. Just det: 700 miljoner!
Vi i utskottet säger också att Försvarsmakten nu
måste få fram - och det är regeringens sak att se över
detta - säkra metoder för kostnadsberäkningar, eko-
nomiredovisning och ekonomistyrning, som jag tidi-
gare har tagit upp.
I utskottet år 2000 efterlyste vi och saknade en
koppling mellan de olika verksamhetsgrenarna och
tillhörande kostnader. Vi pekade på att det måste
komma till stånd en jämförelse av kostnadsutveck-
lingen mellan olika år. Vi pekade också på att det
klart och tydligt måste framgå hur olika förmågor
utvecklats, vilken effekt åtgärder givit och vilka bris-
ter som kvarstår.
Vi konstaterar nu att det skett en viss förbättring,
men noterar trots detta att det finns ytterligare en rad
förbättringar som måste till. Jag har bl.a. redovisat
vad Ekonomistyrningsverket har sagt, och det är
allvarsord.
Fru talman! Vår oro över styrning och ekonomi av
dagens svenska försvar är stor. Lika stor är oron över
att många mål i verksamheten inte har nåtts eller
kommer att nås vare sig nu eller kanske ens om två
tre år. Den oron är stor, t.o.m. mycket stor.

Anf. 134 BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman! De nedskärningar som nu sker inom
det militära försvaret är ett första steg mot en mindre
försvarsram, mer anpassad till den breddade hotbil-
den och det sårbara civila samhällets behov av resur-
ser.
Vi har dock förslag till förändringar inom ramen
redan i dag, även om vi har ställt oss bakom den ram
som i dag finns. Det första området är Kustbevak-
ningen som vi föreslår får en förstärkning med 25
miljoner kr. Vi föreslår att pengarna tas ur materie-
lanslaget. De uppgifter som Kustbevakningen genom-
för har inte minst på det förebyggande området också
en mycket stor betydelse för Sveriges säkerhet i ett
bredare perspektiv.
Kustbevakningen har fått alltmer uppgifter och
bredare verksamhetsområde - uppgifter som man
hittills klarat suveränt på ett rationellt och effektivt
sätt. Men man behöver mer resurser framgent för att
klara uppgifterna på grund av bl.a. EU-medlemskapet
och utvecklingen i länderna kring Östersjön.
På grund av dess breda roll och mångfasetterade
uppgifter präglas Kustbevakningen av och har ut-
vecklat ett brett samarbete med olika myndigheter i
Sverige men också alltmer internationellt. Detta är
nödvändigt för att få en helhetssyn och för att resur-
ser, kunskaper och kapacitet ska användas på ett
rationellt sätt.
Genom skarp verksamhet dagligen och genom re-
gelbundna kontakter med internationella myndigheter
har man byggt upp ett nätverk som smidigt, handläg-
gare till handläggare, ger information och underlag
för arbetet.
Sveriges havsgräns utgör yttergränsen inom
Schengen. Vi i Vänsterpartiet är ju, som ni vet, inte
positiva till Schengenavtalet. Men avtalet ställer
mycket höga krav på åtgärder för att leva upp till de
åtaganden som vi har gjort när vi nu har skrivit under
avtalet.
Kustbevakningen har ansvar för och befogenheter
att i enlighet med avtalet utföra personkontroll till
sjöss. Samtliga resande ska underkastas in- respektive
utresekontroll. Det går naturligtvis inte att kliva om-
bord på alla båtar och göra en fysisk kontroll. I stället
gör man hundratusentals dataslagningar kombinerat
med fysisk kontroll vid behov. Det är då besättnings-
listorna som används som underlag. Som alla förstår
är detta arbete mycket personalkrävande.
Kustbevakningen har också nyligen fått i uppgift
att samordna de civila behoven av sjöövervakning
och av sjöinformation till alla berörda myndigheter.
Syftet är att information som finns i olika system kan
göras tillgänglig för myndigheter som behöver den
och gör att man inte får en dubblering av system som
är kostnadskrävande.
För att kunna bevaka vår långa kust behöver
Kustbevakningen fler båtar och flygplan som är väl
anpassade till behoven. Detta är väldigt viktigt. Det är
i första hand två nya ur serien KBV-201 för patrulle-
ring på västkusten och Norrlandskusten. Dessutom
erfordras en modifiering av ett stort antal fartyg samt
ett tredje flygplan utöver de två som resurserna från
regeringen ger möjlighet till år 2004. Det behövs
naturligtvis också fler besättningsmän för att kunna
utnyttja båtar och flygplan på ett rationellt sätt.
Vänsterpartiet anser att regeringens förslag när det
gäller resurser för oljebekämpning är bra och ett nöd-
vändigt tillskott. Det är också tillfredsställande, tyck-
er vi, att Kustbevakningen har fått 50 miljoner kronor
för 2004 för övervakning till sjöss och ökad satelli-
tövervakning. Men Kustbevakningen behöver också
mer resurser i närtid.
De behov som jag har räknat upp omfattar ungefär
70 miljoner kronor på årsbasis, och det är en ganska
stor summa. Därför har vi inte föreslagit att Kustbe-
vakningen ska få detta ett år, utan att man gör en
successiv upptrappning av budgeten med 25 miljoner
för 2002. Även här vill vi att resurserna tas av materi-
elanslaget. Sedan bör regeringen komma tillbaka med
förslag om hur man ska klara detta under åren 2003
och 2004. Utskottets majoritet tycker också att Kust-
bevakningen behöver mer resurser men inte för 2002.
Detta är alltså de förslag som regeringen kommit
med och som är bifallna av utskottet. Men vi delar
inte utskottets syn utan anser att Kustbevakningen
behöver mer resurser redan i dag.
Fru talman! Helikopterverksamheten är också
viktig ur många aspekter, inte minst som stöd för
samhället i fred.
Regeringen skrev i propositionen Det nya försva-
ret angående helikopterverksamheten: "Räddnings-
funktionen enligt avtalet mellan Sjöfartsverket och
Försvarsmakten bör enligt regeringens mening upp-
rätthållas inom ramen för den nya organisationen."
Man förespeglade alltså att verksamheten skulle fort-
sätta med den ordning som var. Det tyckte vi var
utmärkt.
Försvarsutskottet uttryckte i samband med detta
att utskottet förutsatte - och det hade man sagt redan
1997 - att medverkan i räddningstjänst även i framti-
den skulle vara en viktig uppgift för Försvarsmaktens
helikoptrar och att samhällets möjlighet att utnyttja de
militära helikopterresurserna i fred inte borde försäm-
ras. Man påpekade också att Sjöfartsverket sedan juni
1998 hade ett avtal med Försvarsmakten om helikopt-
rar i beredskap på fem orter i landet. Och det var detta
som vi fattade beslut om den 30 mars 2000.
Sedan blev det tyvärr en kraftig personalreduce-
ring med upp till 20 %. Detta innebar i sin tur att
Försvarsmaktens avtal med Sjöfartsverket måste
förändras, så att man inte nu längre kan bemanna de
fem platser som förutsattes i avtalet med Sjöfartsver-
ket utan på sikt endast fyra. De närmaste åren kom-
mer man att minska antalet platser till tre.
I budgetpropositionen säger regeringen: "De två
helikopterbataljonerna och helikopterskvadronen
genomför ett omfattande stöd till samhället inom
ramen för avtalet med Sjöfartsverket om helikoptrar
för beredskap för räddningstjänst och avtalet med
Västerbottens läns landsting om sjuktransporter."
Vidare skriver man att detta stöd till samhället med
helikopterresurser bör begränsas.
Vi delar inte den synen. Dels anser vi att de förut-
sättningar som fanns när beslutet fattades har ändrats.
Dels tycker vi dessutom att det är oerhört betydelse-
fullt med helikopterstöd till det civila samhället. Vi
anser därför att man bör utveckla helikopterverksam-
heten successivt. Vi tycker att det är oerhört viktigt
att man har denna verksamhet. Dessutom är den be-
tydelsefull för att det gynnar helikopterkompetensen
och håller organisation och personal i god trim när
man gör den här servicen till samhället.
När man inte kan ställa upp för samhället i fred är
det också så att människor i allmänhet tycker att det
är konstigt att man föreslår begränsningar i stället för
att utveckla verksamheten på ett konstruktivt sätt. Vi
har förståelse för att det är brist på navigatörer och
tekniker och att det är ett problem. Därför har vi inte
föreslagit mer pengar. Vi föreslår i stället att man ska
göra en utredning så att man kan få fram hur de fem
räddningsbaserna fortsättningsvis ska kunna beman-
nas. Vi vill också se hur man ska kunna ställa upp
verksamheten med ambulanshelikoptrar.
Utskottet avslog det här förslaget till utredning,
men jag tror att det hade varit viktigt att man ställt sig
bakom det för att ytterligare trycka på i fråga om
betydelsen av att öka stödet till samhället.
Fru talman! En annan fråga som rör helikopter-
verksamheten är behovet av ny hangar på Säve. Se-
dan flera år finns det planer på en ny hangar. Den
gamla är i uruselt skick och fungerar inte längre.
Personalen har en dålig arbetsmiljö. Dessutom får
helikoptrarna ofta stå ute i väder och vind. Det är inte
bra. Den här nya helikopterhangaren var avsedd att
sambrukas med polisen och verksamheten med heli-
kopterambulans. När fler sambrukar är ju det till
fromma för skattebetalarna.
Nu diskuterar i stället Försvarsmakten reparation
av den gamla hangaren. Detta är ingen långsiktig
lösning. Om det blir reparation innebär det att också
andra byggnader måste rustas upp för att få en fullgod
funktion. En ny hangar skulle kosta 70-80 miljoner
kronor. Sambruket innebär att hyreskostnaden kan
delas mellan tre. Det här är väldigt fördelaktigt. Det
blir också bättre arbetsmiljö för Försvarsmaktens
personal, och det är inte oväsentligt för att hålla kvar
personalen hos Försvarsmakten.
Då säger utskottet att det är den rådande ekono-
miska situationen som gör att Försvarsmakten före-
slår reparation i stället för nyinvestering. Det är för att
undvika den här kortsiktiga lösningen som vi föreslår
att man ger ett investeringsstöd. Vi anser att det här
kan ske genom att man omfördelar inom förbands-
verksamheten.
Fru talman! Vänsterpartiets krav på uttalande om
minröjningsverksamhet genom utbildning av minröja-
re, genom prioriteringar av den internationella verk-
samheten och genom utveckling och inköp av min-
röjningsmaterial har bemötts relativ positivt av ut-
skottet. Det är vi mycket glada för. Vi har sett en
utveckling, och intresset för minröjningsverksamhe-
ten har ökat. Det är vi väldigt glada för.
Regeringen har i det senaste regleringsbrevet till
Försvarsmakten ålagt denna att fortsätta utvecklingen
inom området. Vi tycker att frågan är av stor betydel-
se. Vi kommer nogsamt att följa utvecklingen, och vi
återkommer vid behov. Därför har vi bara ett särskilt
yttrande i den här frågan.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till Väns-
terpartiets reservationer 3 och 6.

Anf. 135 ROLF GUNNARSSON (m) re-
plik:
Fru talman! För att ta det trevliga först var det
trevligt att höra en vänsterpartist prata om inköp av
flera flygplan. Det är inte vad vi brukar höra i för-
svarsdebatterna från det partiet.
Det var mycket satsningar som togs upp här. Det
behövs mer resurser. Det var Kustbevakningen. Det
var mer flygplan. Det var helikopterverksamheten
plus byggen på Säve. Det slutade visserligen bara
med en utredning, så det kostar ingenting. Men hur är
det med omfördelningen inom föbandsverksamheten?
Har ni i Vänstern funderat rent konkret? Det är lätt att
kasta ur sig att det bara är att fördela om lite grann i
förbandsverksamheten.
Sedan tog jag upp några byggen i mitt anförande.
Har Vänstern funderat på det här med Swedint? Hur
mycket får det i Vänsterns ögon kosta att fullfölja den
investeringen, som börjar närma sig miljardstrecket?
Jag tittade på protokollet från i fjol. Då företrädde
Stig Sandström Vänstern, och han var inne på det här
med den ekonomiska styrningen. Det sade inte Berit
Jóhannesson någonting om i dag, men han påpekade
vikten av att det måste till en ekonomisk styrning. Är
ni nöjda efter överläggningarna med regeringspartiet?
Har ni tagit upp de ekonomiska problem som nu
finns? De där 500 miljonerna som det preliminärt blir
i underskott i år, varifrån tänker ni ta dem i den totala
budgeten så att det ligger inom utgiftstaket?

Anf. 136 BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Fru talman! Angående ekonomisk styrning kan
jag säga att jag håller med om att det är bedrövligt
med uppföljningen inom Försvarsmakten. Försvar-
smakten har väldigt dålig förmåga att följa upp sina
budgetbeslut och sina budgetar. Så där är jag full-
ständigt överens med Rolf Gunnarsson.
Jag tror att oavsett vilken budgetram man har för
Försvarsmakten, och det visar ju också historien om
vi tittar bakåt, oavsett vilken majoritet det har varit så
har det varit bekymmer med svarta hål inom Försvar-
smakten. Så även med Moderaternas tillskott tror jag
ändå att bekymret är stort.
Jag tror att regeringen nu verkligen försöker ta tag
i det här. Även Försvarsmakten håller på att förbättra
sig. Bl.a. ska man ha in civila resurser i det här. Det
tycker jag är alldeles utmärkt. Det ska vara ekonomer
som sköter det här.
Angående detta med flyg vill jag säga att det inte
är några JAS-plan jag föreslår. Det är fråga om flyg
för Kustbevakningens behov. Jag kan ju inte heller
säga att Vänsterpartiet är helt negativt till flyg eller
saker som rör sig i luften över huvud taget, Rolf
Gunnarsson. Det är nog ett litet missförstånd. Vi
tycker visserligen att man ska åka mer tåg i allmän-
het, men i det här fallet måste vi ha flyg till Kustbe-
vakningen.
Angående Swedint får vi naturligtvis följa upp det
här. Naturligtvis måste vi se hur den investeringen
utvecklas och så. Det får vi fatta beslut om sedan.
Hittills har vi ju ställt upp på att Swedint ska flytta.
Det har vi ställt upp på.

Anf. 137 ROLF GUNNARSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Vi var överens om att det var
"bedrövligt", det ordet använde Berit Jóhannesson,
med den ekonomiska styrningen. Det var ett instäm-
mande även om jag inte använde just det ordet.
När det gäller Swedintinvesteringen är det som
sagt också intressant att vi kanske kan få påhak på
våra förslag om att vi kanske ska avbryta den typen
av investeringar i det läge som råder.
När det gäller vårt försvarsanslag är det så att om
vi hade haft någon slant till hade vi kanske klarat de
där 500 miljonerna. Eller är det så att Berit Jóhannes-
son tror att om vi hade lagt till exempelvis 3 miljarder
så hade man gjort av med 3,5 miljarder i försvarsut-
gifter? Jag tror inte att det är så. Vi påpekade redan i
fjolårets debatt att den ram som fanns inte kunde
räcka, att det var omöjligt att styra verksamheten så
pass. Vi trodde alltså inte på vad socialdemokratiska
företrädare sade.
Jag vill höra: Har ni i de här regeringsöverlägg-
ningarna, om ni vill avslöja några detaljer därifrån,
tagit upp frågan om brister i ekonomisk styrning av
försvaret? Det är fortfarande 500 miljoner av skatte-
betalarnas pengar som ska tas någonstans ifrån.

Anf. 138 BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Fru talman! Vi har ju i utskottet, det vet Rolf
Gunnarsson också, mycket och ingående diskuterat
budgetuppföljningen. Vi har stött regeringen i deras
ambition att faktiskt rätta till det här. Också Försvar-
smakten har vi stött i det avseendet. Jag tror att man
har ambitioner och att man kommer att lyckas med att
få en bättre sakernas ordning när det gäller bud-
getuppföljning.
Angående Swedint sade jag att vi faktiskt har
ställt upp. Men är det så att det blir ökade investe-
ringskostnader får man naturligtvis titta på detta. I
dag är jag inte beredd att säga att vi ska ändra på det
beslut som vi har fattat.
Sedan hör det också till saken att de 700 miljoner
som var brist förra året, som man upptäckte först i
december månad, dem har man fått bidrag för. De har
alltså omfördelats från materialanslaget till förbands-
verksamheten. Man har också fått ett tillägg till för-
bandsverksamheten från materielsidan detta år.
Jag ser fram emot att man får lite bättre ordning
på ekonomistyrningen inom Försvarsmakten. Om
man skulle få tre miljarder mer av Moderaterna är det
naturligtvis så att man fyller det med verksamhet.
Risken för att det också skulle bli ett underskott i
fråga om den verksamheten är nog ganska stor om
man inte gör något åt de grundläggande problemen,
Rolf Gunnarsson.

Anf. 139 ÅKE CARNERÖ (kd):
Fru talman! I det här betänkandet behandlas alltså
utgiftsområde 6 Totalförsvar med de två politikområ-
dena försvarspolitik och skydd mot olyckor. Jag yrkar
redan nu bifall till reservation 2. Margareta Viklund
kommer senare att behandla bl.a. Kustbevakningen.
Det vidgade säkerhetsbegreppet ger nya förutsätt-
ningar för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Kra-
vet på handlingsfrihet kommer i fokus. Vårt moderna
men sårbara samhälles motståndskraft mot nya typer
av hot kräver god krishanteringsförmåga utmed hela
skalan fred, kris och krig. De nya säkerhetspolitiska
hoten måste tas på allvar, vilket terrordåden i New
York och Washington den 11 september har visat. I
betänkande FöU2 som behandlas senare i dag ut-
vecklar vi de förslag som vi framfört för att möta
olika hot från terrorism.
Sverige tar ett nödvändigt steg från storskalig in-
vasionsplanering till en bredare utgångspunkt för
försvars- och krisplanläggning. Av geografiska skäl
är den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet
viktigast, men genom terrordåd och den snabba IT-
utvecklingen får vi även ett "globalt närområde".
Samtidigt innebär globaliseringen, de nya säkerhets-
politiska hoten och politisk instabilitet att oroligheter
och kriser i omvärlden kan få direkta konsekvenser
för Sveriges och medborgarnas säkerhet.
En av de viktigaste försvarspolitiska frågorna
framöver är därför hur vi skapar balans mellan upp-
gifter och resurser för att ett svenskt folkförankrat
försvar ska utgöra ett effektivt och flexibelt säker-
hetspolitiskt instrument.
Av geografiska skäl är det naturligt att Östersjöre-
gionen och det övriga närområdet är de områden där
Sverige kan bidra mest och ta ett större ansvar för en
fortsatt fredlig utveckling. Att stärka det regionala
samarbetet och att inlemma Östersjöområdet i en
alleuropeisk och transatlantisk säkerhetsordning är
därför en hörnsten i Sveriges säkerhetspolitik. Här
spelar EU och östutvidgningen en viktig roll liksom
det säkerhetsskapande PFF-samarbetet. Säkerheten i
Europa bör främst lösas med en gemensam säkerhets-
och försvarspolitik inom ett utvidgat EU.
Trots vissa positiva tendenser utgör Ryssland
alltjämt en osäkerhetsfaktor i det svenska närområdet,
inte minst avseende NBC-stridsmedel, där Rysslands
innehav utgör de enda permanent stationerade i nä-
rområdet.
Ett öppet och nära samarbete med Nato är och bör
vara en naturlig del av svensk säkerhetspolitik. Sveri-
ges medlemskap i EU utgör i sig en säkerhetspolitisk
fördel för vårt land. Sveriges framtida säkerhet måste
tryggas tillsammans med andra fria och demokratiska
nationer i Europa.
Fru talman! Försvarsmaktens utveckling från ett
stort invasionsförsvar till ett modernt, högteknolo-
giskt och flexibelt insatsförsvar med hög personell
och materiell kvalitet och god anpassningsförmåga
mot nya hot och risker innebär en genomgripande
förändring i Försvarsmakten. Samordnade insatser
kräver hög lednings, informations- och underrättelse-
förmåga på alla nivåer.
Omställningskostnaderna beräknas till ca 11 500
miljoner kronor för åren 2000-2004. Inte kunde jag
ana dessa höga kostnader den 12 januari 1999 när jag
lämnade Kristdemokraternas avvikande mening i
Försvarsberedningens rapport Förändrad omvärld -
omdanat försvar. Vi skrev där: "Att på kort tid ge-
nomföra en planerad ominriktning och reduktion av
Försvarsmakten inför ett nytt försvarsbeslut innebär
stora kostnader."
Även om det ekonomiska utfallet av verksamhe-
ten på Försvarsmaktens olika anslag sammantaget
hållits har ett överskridande på förbandsverksamheten
av besparingsskäl nu lett till omfattande neddragning-
ar på verksamheten i år. Detta urholkar Försvars-
maktens förmåga att vara ett effektivt och aktivt sä-
kerhetspolitiskt instrument när det gäller vårt natio-
nella försvar liksom för att medverka i internationella
fredsfrämjande operationer och att anpassa försvaret i
händelse av en försämrad säkerhetspolitisk omvärlds-
utveckling.
Kristdemokraterna anser att det allvarliga över-
skridandet av anslaget Förbandsverksamhet måste
leda till en översyn av den ekonomiska styrningen
och uppföljningen av verksamheten i syfte att skapa
stabilitet i den framtida verksamheten. Det är även
viktigt att det ställs tydliga krav på redovisningssys-
tem och faktureringsrutiner i den nya organisa-
tionsenheten FMLOG, så att det blir som försvarsut-
skottet betonade, nämligen "att de mycket stora för-
ändringar som nu sker inom underhållsorganisationen
verkligen leder till avsedda effektivitetsvinster och
kostnadsreduceringar". Så fort som möjligt måste
regeringen se till att Försvarsmakten skapar säkra
metoder för ekonomiredovisning och ekonomistyr-
ning som ett enhälligt utskott skriver.
Fru talman! I en svårförutsebar omvärldsutveck-
ling är det nödvändigt att ha beredskap också för att
dagens gynnsamma säkerhetspolitiska läge kan
komma att försämras. Vi måste därför fortsatt ha en
betryggande försvarsförmåga för att kunna möta både
närtida hot mot vårt land och framtida hot vid om-
världsförändringar.
De säkerhetspolitiska övervägandena och hot och
risker mot Sverige ligger till grund för försvarets
huvuduppgifter. Genomgående för försvaret ska vara
dess flexibilitet och förmåga att verka i olika situatio-
ner och med olika grad av insatser. Kristdemokrater-
na anser att de krav på grundläggande försvarsförmå-
ga och grundberedskap som riksdagen fattade beslut
om i mars förra året ska ligga fast och inte urholkas
genom resursbrist.
Fru talman! Det som är mest oroande inom politi-
kområdet försvarspolitik är den mycket låga för-
bandsverksamheten. Regeringen bedömer i budget-
propositionen att Försvarsmaktens operativa förmåga
utifrån de fyra huvuduppgifterna är godtagbar. Sam-
tidigt anges att övningar med kompletta förband har
måst inskränkas till samövning av funktioner samt att
officerarnas förmåga att leda sammansatta större
förband i komplexa stridssituationer inte har förbätt-
rats.
I propositionen nämns bl.a. följande: En reduce-
ring av all påverkbar förbandsverksamhet har skett,
övning av underhålls- och sjukvårdssystem och
kompletta underhållskedjor har endast genomförts i
begränsad omfattning, arméstridskrafternas förband
har endast nått utbildningsmålen på grupp- eller plu-
tonsnivå. Detta är inte bra.
Den grundläggande försvarsförmågan som, enligt
Försvarsberedningens bedömning, motverkar ett
invasionshot under överskådlig tid har under de se-
naste åren urholkats genom den ekonomiska situatio-
nen. Eftersom de flesta av oss vill kunna försvara vår
demokrati även efter 15-20 år gäller det att planera
långsiktigt.
I modern krigföring är det alltmer väsentligt att
kunna uppträda integrerat och samordnat med utnytt-
jande av alla stridskrafter. Förmågan till väpnad strid
på alla konfliktnivåer och utnyttjande av förband i
behovssammansatta operativa insatsstyrkor är den
verksamhet som Försvarsmaktens resurser ska kraft-
samlas till. Detta kräver mycket god samverkansför-
måga. Dessa förmågor är nödvändiga för att vi ska ha
beredskap att kunna möta angrepp i samband med
kriser som kan utvecklas ur nuvarande omvärldsläge
och för att vi ska kunna vidta rimliga anpassningsåt-
gärder.
Det är därför viktigt att samordna övningsverk-
samheten, så att förbandsverksamheten alltmer kan
inriktas mot övningar av operativt sammansatta in-
satsstyrkor för att på så sätt utveckla personalens
kompetens.
Försvarsmaktens anpassningsförmåga ligger bl.a.
i övningsverksamheten som är helt nödvändig för att
behålla och inspirera kvalificerad personal. Att öva
med hela typförband och ge officerarna möjlighet till
praktisk chefsträning är ett måste. Det räcker inte att
lära sig plutons ram.
Hela denna situation med nästan obefintlig öv-
ningsverksamhet handlar ju också om förtroendet för
Försvarsmakten bland de anställda. Att t.ex. endast få
tanka fordonet men inte få köra tär på förtroendet. Vi
kristdemokrater instämmer till fullo med utskottets
markering: "En fortsatt sådan utveckling får allvarliga
konsekvenser för Försvarsmaktens förmåga." Rege-
ringens ambitioner på papperet är godtagbara, men de
måste snarast konkretiseras. Dyrt förvärvad kompe-
tens får inte slösas bort. Det tar tid att bygga upp
förmåga.
Fru talman! Ominriktningen från ett invasionsför-
svar till en insatsorganisation med hög kompetens,
kvalitet och flexibilitet kräver en förstärkning av
utbildnings- och övningsverksamheten. En väl ut-
vecklad förbandsverksamhet ger den kompetens som
krävs för att förbanden ska kunna nå hög operativ
förmåga i framtida insatsmiljöer. Vi kristdemokrater
satsar därför offensivt och avsätter 500 miljoner kro-
nor till förstärkt förbandsverksamhet under 2002 som
framgår av reservation 2.
I reservation 5 framför vi betydelsen av en
grundläggande och kontinuerlig förbandsverksamhet
som vidmakthåller och utvecklar den grundläggande
försvarsförmågan, grundberedskapen och anpass-
ningsförmågan.
Fru talman! I flera år har det nu redovisats pro-
blem inom helikopterförbanden. Krigsförbandens
förmåga har inte ökat jämfört med föregående år. Låg
flygtidsproduktion, brister i materieltillgänglighet och
ett besvärande vakansläge har bidragit till allt färre
övningar. Följden har blivit att förbandens förmåga
har minskat ytterligare. Alla helikopterbesättningar
uppfyller inte de krav som ställs, och detta har lett till
att alla flyguppdrag inte kan lösas.
Helikopterförbanden är en viktig del i insatsorga-
nisationen eftersom deras styrka är god operativ rör-
lighet och förmåga att samverka med mark, sjö- och
flygstridskrafter samtidigt som de utgör en värdefull
samhällsresurs. Kristdemokraterna anser liksom ut-
skottet att fortsatta åtgärder måste vidtas som säker-
ställer helikopterförbandens fältduglighet och till-
gänglighet på helikoptrar.
Fru talman! I budgetpropositionen föreslås nu ett
anslag med rubriken Förbandsverksamhet, beredskap
och fredsfrämjande truppinsatser m.m. för att skapa
en större flexibilitet i planeringen och användningen
av resurser när avvägningar ska göras mellan interna-
tionella insatser och övrig verksamhet. För år 2002
har regeringen beräknat ca 1,2 miljarder kronor för
fredsfrämjande truppinsatser under det nya anslaget.
Dessutom tillägger regeringen att om svensk medver-
kan med trupp under år 2002 inte skulle rymmas
inom de ekonomiska ramarna, kommer den att över-
väga att snabbt omfördela medel för detta ändamål.
För att kunna vidmakthålla den grundläggande
försvarsförmåga som beslutats krävs en stabilitet i
förbandsverksamheten - jag vill återigen betona det-
ta. Deltagandet i internationella fredsfrämjande insat-
ser får inte urholka det nationella försvaret. Kostna-
den för den svenska ambitionsnivån att uthålligt per-
sonalförsörja förband vid internationella insatser på
ca 1 500 personer och under kortare perioder ca 2 000
personer kan uppskattas till mellan 1,5 och 2 miljar-
der kronor. Denna summa för fredsfrämjande insatser
bör därför på sikt finnas tillgänglig.
Kristdemokraterna har krävt att det klart ska
framgå hur stor del av anslaget som är beräknat för
fredsfrämjande truppinsatser. Jag kan nu konstatera
att vårt krav kommer att bli tillgodosett med utskot-
tets skrivningar.
Fru talman! Det moderna öppna samhällets sår-
barhet har ägnats allt större uppmärksamhet under
senare år. För att vi ska kunna skapa ett tryggare och
säkrare samhälle med stor motståndskraft mot svåra
påfrestningar krävs en djupare samverkan mellan
olika sektorer i vårt samhälle. Krav på omedelbar
förmåga har ökat inom flera samhällsviktiga verk-
samheter. Att kunna hantera och förmedla informa-
tion mellan olika myndigheter blir därmed avgörande
för en snabb och effektiv insats. I moderna mobilra-
diosystem är det nu möjligt att olika användargrupper
kan fungera oberoende av varandra, samtidigt som
det finns stora möjligheter till samkommunikation när
man så önskar. I flera länder i Europa pågår nu arbe-
tet med att införa ett nytt kommunikationssystem typ
TETRA.
För att Sverige ska få en bättre katastrofberedskap
är det viktigt för medborgarnas trygghet att den statli-
ga och kommunala räddningstjänsten, polisen, sjuk-
vården, tullen, kustbevakningen och Försvarsmakten
har väl fungerande kommunikationer vid akuta insat-
ser. Kristdemokraterna anser att regeringen därför
snarast bör utarbeta ett förslag till upphandling av ett
nationellt radiokommunikationssystem baserat på
TETRA-standard. Vårt motionsyrkande tillstyrks nu
delvis.
Ett enigt försvarsutskott framförde i våras i ett
tillkännagivande att tiden är lämplig för att införa ett
gemensamt system för många användare. Den svens-
ka polisen har nu påbörjat en egen upphandling efter-
som inga besked har getts om ett nationellt kommu-
nikationssystem. Utskottet är återigen enigt i denna
fråga och anser att polisens system ska byggas på så
sätt att det på sikt kan utvecklas till ett landstäckande
gemensamt system för alla samhällsviktiga verksam-
heter.
Erfarenheterna visar att goda möjligheter till
kommunikation är en avgörande faktor för en fram-
gångsrik insats. Ytterst handlar det om människors
säkerhet, och ett nationellt TETRA-nät kommer att
öka möjligheterna att rädda liv.

Anf. 140 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Fru talman! Jag vill inleda mitt anförande med att
yrka bifall till Folkpartiets reservation nr 4.
Innan jag går in på mitt på förhand förberedda an-
förande ska jag säga några ord om helikopterverk-
samheten eftersom både Åke Carnerö och Berit
Jóhannesson nämnde det. Jag hade tänkt ta upp frå-
gan under FöU2. Jag vill till protokollet få infört att
också Folkpartiet anser att det är väldigt viktigt att
det, när framtidens budgetar görs, ges möjligheter för
fortsatt helikopterverksamhet på Västkusten, att Säve
får en speciell behandling och att Säve får i de utred-
ningar som görs om framtida möjligheter till civil och
militär helikopterverksamhet en behandling som är
positiv för både det civila samhället och militär verk-
samhet på Västkusten.
I budgetpropositionen för år 2002 föreslår rege-
ringen att anslagen förbandsverksamhet och bered-
skap å ena sidan och fredsfrämjande truppinsatser å
den andra slås samman till ett enda anslag. Regering-
en anför som skäl att en sammanslagning av anslagen
skapar en större flexibilitet i planeringen och använd-
ningen av resurser när avvägningar ska göras mellan
internationella insatser och övrig verksamhet. Flexi-
biliteten skulle uppstå, menar regeringen, bl.a. därför
att man inte skulle behöva höra riksdagen vid behov
av eventuella överföringar av resurser till internatio-
nella insatser, vilket ju är nödvändigt så länge inter-
nationella insatser utgör ett eget anslag.
Fru talman! Folkpartiet liberalerna avvisar försla-
get om ett samlat anslag för inhemsk förbandsverk-
samhet och beredskap och internationella fredsfräm-
jande truppinsatser. En sammanslagning av de två
anslagen riskerar att i för stor utsträckning sudda ut
gränserna mellan dessa båda viktiga verksamheter.
Folkpartiet menar att det är viktigt att det tydligt går
att utläsa vad de internationella truppinsatserna kos-
tar. Ett skäl är det rent demokratiska. Riksdagen lik-
som svenska medborgare ska enkelt kunna utläsa vad
en så pass prioriterad, omfattande och än så länge
speciell uppgift som de internationella insatserna är
verkligen kostar.
Ett annat skäl till att avvisa en sammanslagning av
anslagen är att de då utsuddade gränserna mellan de
olika verksamheterna bidrar till att skyla över rege-
ringens ovilja att backa upp svenska internationella
truppinsatser med tillräckliga resurser. Anslaget för
internationella insatser ska, vilket länge förespråkats
av Folkpartiet liberalerna, vara av den storleksord-
ning som krävs normalt. Att nästan varje år tvingas
till nya finansieringsbeslut visar på att anslaget feldi-
mensionerats från början. Mer naturligt och praktiskt
vore det med en finansiering med en viss marginal.
Fru talman! Det finns inga vare sig praktiska eller
formella problem med att anslaget vissa år inte fullt
ut skulle utnyttjas. Det sätt varpå finansieringen av
internationella insatser i dag hanteras - med ständiga
underskott som måste kompletteras - riskerar att
underminera regeringens och Sveriges trovärdighet
avseende vilja och förmåga att aktivt bidra till inter-
nationella fredsfrämjande operationer.
För det tredje avvisar Folkpartiet liberalerna en
sammanslagning av anslagen av verksamhetsmässiga
skäl. Att behålla fredsfrämjande truppinsatser som ett
separat anslag, och därtill mer realistiskt finansierat,
skulle ge Försvarsmakten en stadigare och för plane-
ringen mer långsiktig grund att stå på.
Fru talman! Ett fjärde skäl till att säga nej till en
sammanslagning av anslagen är att den ökade flexi-
bilitet som regeringen vill uppnå kan erhållas ändå.
Inför internationella truppinsatser har det, även om
lagen inte är tvingande, varit praxis att höra riksda-
gen. Till detta kommer att utökade insatser sker först
efter hörande av Utrikesnämnden. Vid dessa tillfällen
kan även finansieringen tas upp, och ett förhandsbe-
sked om riksdagens ställningstagande fås. Formellt
riksdagsbeslut kan sedan fattas i samband med
tilläggsbudget.
Till sist: Vid sidan om internationell verksamhet
är i framtiden också civil och militär samverkan en
viktig fråga som måste prägla de framtida totalför-
svarsbudgetarna, liksom möjlighet att verka för fri-
villigorganisationer, civilförsvaret, hemvärnet och
andra organisationer.
För min egen del har jag också motionerat om en
verksamhet som man kan se när man besöker våra
militära plattformar runtomkring och som jag tycker
borde ses som positiv för de ungdomar som nu nästan
alla väljer att frivilligt göra sin militärtjänst. Det gäl-
ler soldathemsverksamheten, som egentligen inte
tillhör försvaret direkt men som får stöd och som
borde få ett utökat stöd runtomkring på de militära
plattformarna i landet. Det är oftast det enda fri-
tidsalternativ som våra värnpliktiga har att besöka
under sin värnpliktstid.

Anf. 141 TONE TINGSGÅRD (s):
Fru talman! Budgeten för totalförsvaret presente-
rades efter den 11 september, men var i stora delar
förstås färdig innan dess. Flera frågeställningar som
jag tror att många har brottats med efter det ryms
inom, eller har anknytning till, detta utgiftsområde.
Efter terrordåden i New York och Washington
den 11 september är vår värld annorlunda. Frågor om
trygghet och säkerhet har fått en annan aktualitet och
innebörd än tidigare. Egentligen borde vi inte vara
förvånade. Inom åtminstone detta utskott har vi i flera
år talat om nya hot och risker. Vi har i flera år pekat
på att hotet i dag snarare kommer från löst samman-
satta terrorgrupper än från andra stater. Men när flyg-
planen flög in i World Trade Center och Pentagon
stod vi ändå mållösa och handfallna. Jag tror att de
flesta först tänkte: Det kan inte vara sant. Det måste
vara något fel. Detta kan inte ha hänt! Men det har
hänt.
Efter den 11 september 2001 ser och vet vi att den
säkerhetspolitiska verkligheten är komplex och
mångfasetterad på ett sätt som vi ändå inte riktigt
kunde föreställa oss innan.
Försvarsutskottet har för sin del inhämtat vilka be-
redskapsåtgärder som vidtogs efter den 11 september,
bl.a. av företrädare för Försvarsmakten och Rikspo-
lisstyrelsen. Vi har också förstått att Regeringskansli-
et har inlett en översyn av beredskapssystemet och
regelverket. Utskottet utgår från att riksdagen oriente-
ras om resultatet av denna översyn. För övrigt är
betänkande nr 2 mer adekvat än budgetbetänkandet
när det gäller dessa frågor.
Den förändring eller raminriktning av Försvars-
makten som nu pågår kommer att fortsätta för att det
svenska försvaret ska kunna möta de nya hot och
risker som vi ser i dag med så skrämmande tydlighet,
men som Försvarsberedningen under de senaste åren
lyft fram och pekat på i en rad rapporter. I den senaste
har sex av sju riksdagspartier - alla utom Moderater-
na - skrivit sig samman om en analys av vad hoten
betyder för hela vårt samhälle. Mycket av detta
kommer att behandlas i den proposition om det civila
försvaret som regeringen har aviserat till våren.
Vårt försvar kommer även fortsättningsvis att vara
ett folkförsvar baserat på allmän värnplikt med ut-
rymme för många frivilligorganisationer. Pliktfrågor
och frivilligorganisationsfrågor kommer att behandlas
i särskilda propositioner till våren.
I dag vill jag bara säga två saker: Budgeten talar
om att dagersättningen för värnpliktiga höjs. Det är
bra. Det är också klart att värnplikten som princip
ligger fast. Det är bra. Ett av många goda skäl för det
är att om det säkerhetspolitiska läget försämras så
måste vi ha möjlighet att snabbt ta ut fler än i dag.
Händelserna den 11 september visar hur snabbt en
sådan förändring kan ske.
Utgångspunkt för vår försvarsplanering är den
militära alliansfriheten. Den bidrar till vår egen sä-
kerhet och därmed till säkerheten i vårt närområde.
Den ger också en handlingsfrihet som vi inte skulle
ha annars. Men den ställer krav på vår försvarsplane-
ring och på nivån för våra försvarsutgifter. Vi har i
förhållande till vår folkmängd ett stort och dyrbart
försvar. Det är en konsekvens av vårt behov av att
kunna försvara oss men också av vår ambition att
kunna medverka internationellt och med hög kvalitet.
Fru talman! Årets budget för totalförsvaret läggs
fast i en orolig värld. Därför är det värdefullt, och en
bra signal, att så många av riksdagens partier är över-
ens om grunderna för säkerhetspolitiken och om
inriktningen för totalförsvaret. Den budget som ut-
skottets majoritet står bakom innebär en god avväg-
ning mellan vårt behov av att upprätthålla en grund-
läggande försvarsförmåga, vår möjlighet att bidra till
fred och säkerhet i omvärlden och vår möjlighet att
stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred.
Budgeten för utgiftsområde 6 innebär ett anslag
på 45,8 miljarder kronor. Det är mycket pengar. Men
Moderaterna vill som enda parti ha mycket mer. Det
skulle vara intressant att veta vilka säkerhetspolitiska
hot Moderaterna ser som motiverar ett radikalt högre
försvarsanslag i dag än under det kalla kriget. Samtli-
ga övriga partier har i Försvarsberedningen skrivit
ihop sig om en i grunden gemensam syn på säker-
hetspolitiken. Moderaterna, som fortfarande står
utanför beredningen, har väl sin analys.
Försvarsmakten har förra året haft, och har inne-
varande år, problem att hålla sin budget. Det är sant.
Det är allvarligt, och regeringen arbetar tillsammans
med Försvarsmakten och Ekonomistyrningsverket för
att lösa de problem som visat sig under året som har
gått. Man gör alltså den översyn som Kristdemokra-
terna efterlyser. Naturligtvis spelar omställningspro-
cessen in som en försvårande omständighet. Det är
den största omdaningen någonsin som Försvarsmak-
ten genomför. Men desto viktigare är det att arbetet
med ekonomisystem och uppföljning fortsätter och
kommer till bra resultat. Det är ett grundläggande
krav på Försvarsmakten att man ska kunna hålla sig
inom de ekonomiska ramar som angivits.
Jag är tillfreds med att det beräknade anslaget till
fredsfrämjande insatser i dag beloppsmässigt svarar
mot den insats som Sverige gör. Det är bra, för det
har funnits problem.
Genom att sammanföra anslagen A 1 och A 2 till
ett samlat förbandsanslag slår regeringen dessutom
två flugor i en smäll, anser jag. Dels understryker
man på det här sättet att fredsfrämjande insatser är en
huvuduppgift för Försvarsmakten och inte någonting
vid sidan om, dels får man genom sammanslagningen
en lösning på problemet med kortsiktig finansiering
av oplanerade insatser. Det är en lösning som utskot-
tet har efterlyst länge.
På denna punkt finns det två reservationer - en
från Moderaterna och en från Folkpartiet. Ingetdera
parti vill slå ihop anslagen, men av olika skäl. Folk-
partiet menar att en sammanslagning gör det möjligt
för regeringen att lura riksdagen. Jag förstår inte det.
Det ska framgå av budgeten - och det gör det också -
hur stora insatser som planeras och hur många miljo-
ner som är budgeterade. Moderaterna går motsatt väg
och gör ett beredskapsanslag för extrakostnaderna
och placerar det inom ett annat utgiftsområde, dvs.
minimal insyn för riksdagen och för försvarsutskottet.
Beredskapsanslaget - vad det nu är - ska innebära att
medlen helt ska stå till regeringens förfogande. Det är
olikt Moderaterna att visa en sådan tillit till regering-
en och en sådan liten aktning för riksdagen. Det är
dessutom oerhört tveksamt om det är en lösning.
Fru talman! Utskottets betänkande har förorsakat
ytterligare fem reservationer och tre särskilda yttran-
den. Jag väljer att inte kommentera dem nu, utan jag
vill i stället uttrycka en tillfredsställelse över den
stora samsyn som ändå råder i den här frågan.
Det råder också samsyn kring det tillkännagivan-
de om ett gemensamt system för radiokommunikation
av TETRA-standard som utskottet gör, nu för vilken
gång i ordningen vet jag inte. Jag är inte riktigt säker
på effekten av det heller. Men vi gör detta i alla fall,
och den här gången gör vi det med gott stöd av justi-
tieutskottet.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag
och avslag på samtliga reservationer. Jag tänkte inte
säga någonting om helikoptrar. Ingenting i de beslut
som vi fattar i dag innebär någon som helst föränd-
ring mot de beslut vi har fattat tidigare i år och förra
året.
Innan jag slutar helt vill jag tacka kansliet för go-
da insatser. Ni besitter inte bara en stor förmåga att
sortera i det myckna skrivande som vi alstrar, utan ni
har också en fantastisk lyhördhet även för det nästan
icke utsagda. Det underlättar mycket, särskilt för oss.

Anf. 142 ROLF GUNNARSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Jag vill instämma i det beröm som
vice ordföranden i utskottet ger till kansliet.
Sedan fick jag inte mycket till svar på de frågor
som jag hade tänkt ställa till försvarsministern och
som jag dirigerade om till försvarsutskottets vice
ordförande. Jag tänkte komma tillbaka till det här
underskottet. Det var bra att vice ordföranden i alla
fall kom fram till att det var ett allvarligt läge. Väns-
terns representant gick lite hårdare fram och sade att
det var en bedrövlig situation. Om vice ordföranden
tänker tillbaka på det som sades för ett år sedan i
kammaren om att det var på kronan exakt, är hon då
lika övertygad om detta i dag? Det är bra att vi är
överens om den ekonomiska styrningen och att det
råder fullständig enighet. Vi måste kanske ta itu med
detta i det fortsatta arbetet i utskottet.
Jag var inne lite grann på Swedint och de investe-
ringar som är på gång där. Hur långt är Socialdemo-
kraterna beredda att gå? Finns det någon smärtgräns
på ett visst belopp? Eller är det bara att låta det gå,
och sedan får vi ta den kostnad det blir?
Det är bara att instämma i detta med frivilligorga-
nisationerna. Men ord och handling är inte samma
sak när vi vet att det är totalstopp för hemvärnet just
nu. Det är ett olyckligt totalstopp som jag tror kan
göra att det blir rekryteringssvårigheter. Jag var på ett
möte med frivilligorganisationer förra måndagen. De
jämförde detta med att stänga en affär och sedan
öppna den igen efter ett halvår. Det kan bli svårighe-
ter med den fortsatta rekryteringen.
Vi kan ta de här frågorna i en första omgång. Det
vore bra om Tone Tingsgård kunde kommentera dem.

Anf. 143 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Fru talman! Jag kan medge att det kanske var lite
tillspetsat att säga på kronan när. Men om man å
andra sidan ser de 480 miljoner det rör sig om mot
det totala anslaget på 45 miljarder handlar det trots
allt inte om mer än någon procent. Så himla illa är det
ju inte siktat. Det tycker inte jag.
Det är mer bekymmersamt att det under det här
året, under den ekonomiska press som vi har lagt på
Försvarsmakten genom de budgetramar som vi har
lagt, har visat sig att man saknar bra uppföljnings-
system. Det är tråkigt. Försvarsmakten har medgivit
det. Jag hoppas och tror faktiskt att det kommer att bli
bättre.
Jag förstår av Rolf Gunnarssons anförande att han
har diskuterat frågan om Swedint många gånger med
försvarsministern. Jag tillhör den generation som är
väldigt auktoritetsbunden. Det vore mig fjärran att
göra en annan bedömning än försvarsministern på
den punkten.
Frågan om frivilligorganisationerna kommer att
hanteras särskilt i vår. Jag tycker naturligtvis som
Rolf Gunnarsson att det är bekymmersamt både med
den inställda övningsverksamheten för vanliga för-
band och det bristande utrymmet. I den här jättestora
omorganisationen som görs får man kanske räkna
med att allting inte går precis bra och att det blir pre-
cis på kronan när första året. Jag tror att det reder upp
sig. Det är ju väldigt skönt att det sker i ett läge där vi
inte är utsatta för så väldigt många tydliga yttre hot.

Anf. 144 ROLF GUNNARSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Då är vi överens. Nästa gång när To-
ne Tingsgård diskuterar ekonomi vet vi då att inte så
himla illa kan betyda 500 miljoner. Då vet vi ungefär
var vi har spannet.
När det gäller detta med uppdelningen av anslaget
är det tydligen så att vi på den punkten litar mer på
regeringen än vad Tone Tingsgård gör. Vi tror att
med täta besök av försvarsministern i utskottet m.m.
kommer vi att ha insyn i det här ärendet. Det oroar
oss inte. Vi tror på det här. Vi tror att det är mer ne-
gativt i dag att ha ett hopslaget anslag som urholkar
förbandsanslaget genom att man har någon sorts
löpande räkningar här.
Sedan funderar jag på dessa mål som inte har nåtts
som jag räknade upp. Målen för stridsvagnsförbanden
har inte nåtts. Vissa fartygsbesättningar har inte nått
acceptabel utbildningsnivå. Uppsatta mål i förband
för marinstridskrafternas grundutbildning kan inte
nås. Det har varit 10 elever i stället för 20 i pilotut-
bildningen. Det har varit brist på teknisk personal på
nyckelbefattningar. Det har varit spontana avgångar
bestående av yngre och högutbildade officerare. Allt
detta har skett på grund av att verksamheten har för-
brukat alla pengar plus 480 miljoner. Har ni på rege-
ringssidan diskuterat det och funderat över varför det
står så mycket om sådant som inte har uppnåtts i den
proposition och det betänkande som vi i dag behand-
lar?

Anf. 145 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Fru talman! När det gäller anslaget till internatio-
nella insatser uttryckte jag ju en viss tveksamhet om
Moderaternas lösning egentligen är någon lösning på
de problem som vi har diskuterat. En sak är de pengar
som vi anslår i budgeten för de planerade insatserna
under året. Det kan vi lätt läsa av och följa upp. Jag
tycker att det är väldigt bra att vi i dag ligger be-
loppsmässigt på en nivå som svarar mot insatserna.
En annan sak är att lösa hur man gör med det som
inte är planerat. Där föreslår Moderaterna dels att
man lyfter bort anslaget från försvarsutskottet - en
jättekonstig ordning tycker jag - dels att man kallar
det för beredskapsanslag och att regeringen helt får
disponera det. Är det enklare att hantera det när det
ligger på ett annat utskotts område. Jag förstår inte
logiken i hanteringen där.
Beredskapsanslag i andra sammanhang skulle va-
ra under väldigt speciella villkor. Jag ifrågasätter
starkt att detta är en bra lösning.
Rolf Gunnarsson räknar återigen upp alla punkter
där det finns brister i förmågan. Utskottet konstaterar
ändå att sammantaget har vi en godtagbar förmåga.
Det är inte tillräckligt bra. Vi vet det. Men det är en
bättring, och vi är förtröstansfulla över att det ska bli
riktigt bra till slut. Det är jag inte alltid när jag läser
de moderata motionerna och reservationerna. Där ser
jag inte riktigt viljan till nytänkande, om jag ska ut-
trycka mig försiktigt.

Anf. 146 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag kan upplysa de närvarande ledamöterna om att
om de återstående replikerna blir snabba kan vi hinna
med replikväxlingen med Tone Tingsgård före vote-
ringen. Det är ett önskemål från flera.

Anf. 147 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Först instämmer jag också i hälsning-
en till kansliet efter väggen och även till de politiska
vännerna i försvarsutskottet. Det är en allvarlig och
trivsam debatt som leder fram till en debatt här. Det
är tur att vi inte är mer eniga.
Tone Tingsgård säger här att Folkpartiets interna-
tionella anslagsyrkande innebär att det blir odemok-
ratiskt. Jag läser i mitt anförande att Folkpartiet me-
nar att det är viktigt att det tydligt går att läsa vad de
internationella truppinsatserna kostar. Ett skäl till det
är rent demokratiskt. Riksdagen liksom svenska med-
borgare ska kunna utläsa vad dessa kostnader är. Vari
ligger det odemokratiska som drar undan riksdagen i
detta påstående?
En sak till: Det var roligt att det kom fram i ett
viktigt ärende att vi som satt i Pliktutredningen lade
fram förslag om att pojkarna skulle få 66 kr om da-
gen. Tänk om socialdemokraternas företrädare nu
också hade sagt att både pojkarna och flickorna ska få
66 kr om dagen, eftersom vi har bestämt att försvaret
ska få de bästa värnpliktiga oavsett kön! Är det inte
snart dags att kunna lämna ett sådant besked?

Anf. 148 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Fru talman! Jag sade att Folkpartiets reaktion på
sammanslagningen av de här båda anslagen var ne-
gativ därför att Folkpartiet menar att regeringen på
det sättet skulle kunna lura riksdagen. Jag förstår inte
det, sade jag, eftersom det i budgeten står hur många
miljoner som anslås och hur stora insatserna är. Jag
förstår alltså inte argumentationen från Folkpartiets
sida. Det anges i klara ord och siffror vad det handlar
om, och utskottet har också talat om att det är så man
vill ha det framöver, även om man slår samman an-
slagen. Det finns inga möjligheter att lura riksdagen.
Jag tycker att Folkpartiet på den punkten är onödigt
misstänksamt.
När det gäller pojkar och flickor och kvinnlig
värnplikt är jag väldigt svag för Folkpartiets hållning.
Jag kan bara medge att jag inte på något vis har nått
framgång därvidlag i min partigrupp.

Anf. 149 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! När det gäller anslaget är det tydligen
så att vi har olika uppfattningar. Vi för vår del har den
uppfattningen att när en internationell verksamhet har
ett eget anslag syns det ännu bättre, och det kan då
inte fifflas med det. Vi har olika syn på begreppet
demokratisk behandling i riksdagen.
Vad gäller Tone Tingsgårds senaste inlägg gläder
det mig oerhört att ha Tone Tingsgårds stöd i frågan
om kvinnlig värnplikt. Kämpa vidare i partiet! Det
kan leda till framgång för flickorna.

Anf. 150 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Fru talman! En gång till om anslagen: Jag ser fak-
tiskt en annan poäng med de sammanslagna anslagen,
nämligen att man därigenom också poängterar att
internationella insatser är en huvuduppgift för För-
svarsmakten. De hanteras inte vid sidan om och med
särskilda potter, utan de ska ingå i det samlade för-
bandsanslaget.
(forts. 10 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.52 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då voteringen skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

9 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats vid dagens debatt

SfU1 Anslag inom socialförsäkringsområdet (ut-
giftsområdena 10, 11 och 12)
Punkt 1 (Principerna för socialförsäkringarna)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (c)
4. res. 3 (fp)
Förberedande votering 1:
15 för res. 2
12 för res. 3
265 avstod
57 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 2:
70 för res. 1
15 för res. 2
207 avstod
57 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
180 för utskottet
68 för res. 1
44 avstod
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 34 v, 32 kd
För res. 1: 67 m, 1 -
Avstod: 4 kd, 15 c, 12 fp, 13 mp
Frånvarande: 17 s, 14 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 3 mp,
1 -
Fanny Rizell (kd) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Punkt 2 (Läkare utan gränser)
1. utskottet
2. res. 5 (mp)
Votering:
277 för utskottet
13 för res. 5
1 avstod
58 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 66 m, 33 v, 36 kd, 15 c, 12 fp,
1 -
För res. 5: 13 mp
Avstod: 1 v
Frånvarande: 17 s, 15 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 6 (Sjuklön)
1. utskottet
2. res. 8 (v)
Votering:
128 för utskottet
34 för res. 8
130 avstod
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 1 c, 13 mp
För res. 8: 34 v
Avstod: 67 m, 36 kd, 14 c, 12 fp, 1 -
Frånvarande: 17 s, 14 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 8 (Sjukpenninggrundande inkomst för egenfö-
retagare)
1. utskottet
2. res. 9 (m, c)
Votering:
205 för utskottet
85 för res. 9
1 avstod
58 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 34 v, 33 kd, 11 fp, 13 mp
För res. 9: 67 m, 2 kd, 15 c, 1 -
Avstod: 1 kd
Frånvarande: 17 s, 14 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 9 (Sjukpenninggrundande inkomst för stude-
rande)
1. utskottet
2. res. 10 (mp)
Votering:
278 för utskottet
14 för res. 10
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 67 m, 34 v, 36 kd, 14 c, 12 fp,
1 -
För res. 10: 1 c, 13 mp
Frånvarande: 17 s, 14 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 12 (Samverkan och finansiell samordning)
1. utskottet
2. res. 13 (c, fp)
Votering:
229 för utskottet
27 för res. 13
36 avstod
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 67 m, 34 v, 1 c, 13 mp
För res. 13: 14 c, 12 fp, 1 -
Avstod: 36 kd
Frånvarande: 17 s, 14 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 17 (Försäkringsläkare)
1. utskottet
2. res. 23 (kd)
Votering:
186 för utskottet
37 för res. 23
69 avstod
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 34 v, 14 c, 11 fp, 13 mp
För res. 23: 36 kd, 1 -
Avstod: 67 m, 1 c, 1 fp
Frånvarande: 17 s, 14 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 23 (Änkepension)
1. utskottet
2. res. 29 (fp, m, kd)
Votering:
173 för utskottet
119 för res. 29
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 34 v, 14 c, 11 mp
För res. 29: 67 m, 36 kd, 1 c, 12 fp, 2 mp, 1 -
Frånvarande: 17 s, 14 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 28 (Framtida ersättningsnivå inom bo-
stadstillägget)
1. utskottet
2. res. 33 (v)
Votering:
257 för utskottet
34 för res. 33
58 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 67 m, 36 kd, 15 c, 11 fp, 13 mp,
1 -
För res. 33: 33 v, 1 fp
Frånvarande: 17 s, 14 m, 10 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 30 (Barnomsorgskonto)
1. utskottet
2. res. 34 (fp, m, kd, c)
Votering:
161 för utskottet
130 för res. 34
58 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 34 v, 13 mp
För res. 34: 66 m, 36 kd, 15 c, 12 fp, 1 -
Frånvarande: 17 s, 15 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 31 (Familjepolitikens inriktning i övrigt)
1. utskottet
2. res. 35 (m, kd)
Votering:
187 för utskottet
105 för res. 35
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 34 v, 14 c, 12 fp, 13 mp
För res. 35: 67 m, 36 kd, 1 c, 1 -
Frånvarande: 17 s, 14 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 36 (Fördelningen mellan föräldrarna)
1. utskottet
2. res. 41 (v)
Votering:
190 för utskottet
35 för res. 41
67 avstod
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 36 kd, 15 c, 11 fp, 13 mp, 1 -
För res. 41: 1 m, 34 v
Avstod: 66 m, 1 fp
Frånvarande: 17 s, 14 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 41 (Tillfällig föräldrapenning för egenföretaga-
re)
1. utskottet
2. res. 45 (fp, m, kd, c)
Votering:
161 för utskottet
131 för res. 45
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 34 v, 13 mp
För res. 45: 67 m, 36 kd, 15 c, 12 fp, 1 -
Frånvarande: 17 s, 14 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 3 mp,
1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

SfU5 Vissa socialförsäkringsfrågor
Punkt 1 (Full kompensation för donators inkomstbort-
fall)
1. utskottet
2. res. (kd)
Votering:
254 för utskottet
37 för res.
58 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 67 m, 34 v, 15 c, 12 fp, 13 mp
För res.: 36 kd, 1 -
Frånvarande: 18 s, 14 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 2
Kammaren biföll utskottets förslag.

SfU7 Senareläggning av premiepensionens efterle-
vandeskydd före pensionstiden
Kammaren biföll utskottets förslag.

10 § (forts. från 8 §) Totalförsvarsbudgeten för
år 2002 (forts. FöU1)

Anf. 151 ÅKE CARNERÖ (kd) replik:
Fru talman! Även jag vill beröra förbandsverk-
samheten lite grann. Tone Tingsgård säger att situa-
tionen är allvarlig, och det har också utskottet sagt.
I förbandsverksamheten finns ju också en anpass-
ningsförmåga och en grundberedskap. Tone Tings-
gård säger nu att vi ska kunna anpassa oss och ta ut
fler totalförsvarspliktiga vid omvärldsförändringar.
Ja, det är helt naturligt. Men vilka åtgärder tänker
Socialdemokraterna vidta för att få i gång förbands-
verksamheten ordentligt? Detta är väldigt viktigt på
kort sikt men framför allt på lång sikt.
Både Rolf Gunnarsson och jag har redogjort för
vad som är mycket tydligt redovisat i regeringens
budgetproposition: en flygförare som inte flyger,
kompetensflykt, större ledningsövningar som skjuts
på framtiden, helikopterverksamheten som har fått
betyget IG av regeringen.
Vilka åtgärder anser Tone Tingsgård nu bör vidtas
så fort som möjligt?

Anf. 152 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Fru talman! Som jag har sagt i tidigare repliker
delar jag uppfattningen att det är bekymmersamt att
övningarna uteblir. Men det är minst lika bekymmer-
samt att situationen har uppstått, och vi är ganska
säkra på att det inte beror på för lite pengar utan på
dåligt handlag med pengar och dåliga rutiner. Det är
också något som vi har fått bekräftat när vi har talat
med Försvarsmakten. Därför menar jag att det är
väldigt viktigt att komma till rätta med det först innan
man tillskjuter de pengar som kanske är nödvändiga
för att hämta in det minus som är på övningssidan.
Jag är alltså helt säker på att vi måste komma till
rätta med hanteringen av pengarna först. Så alarme-
rande tycker vi att beskeden är som vi har fått.

Anf. 153 ERIK ARTHUR EGER-
VÄRN (c):
Fru talman! Med försvarsbeslutet 1996 och vida-
reutvecklingen i försvarsbeslutet år 2000 lades grun-
den till en omställning av det svenska försvaret.
Höstens händelser har tydligt visat att den påbör-
jade moderniseringen av försvaret är både viktig och
riktig. Den framtida hotbild som skisserats både i
försvarsberedningens olika betänkanden och som
alltmer också kommit att påverka försvarsbesluten
har visat sig ha aktualitet redan nu. Man kan kanske
instämma i påståendet att framtiden redan är här.
Hotet riktar sig inte längre i första hand mot vår
territoriella integritet utan snarare mot vår nationella
självständighet och frihet - ja, om man så vill, mot
den fria världens livsstil. Det föreligger ingen risk för
en invasion. Däremot är den ökade sårbarheten i vår
infrastruktur det stora problemet, och där finns en
reell hotbild.
Det är just denna insikt som ligger till grund för
omställningen av försvaret, som Centern varit med
om att initiera och som dessutom inneburit att sjuk-
vården kunnat förstärkas med åtta miljarder under en
treårsperiod och långsiktigt med fyra miljarder per år.
Betänkandet FöU1 omfattar riksdagens syn på
totalförsvarets resurser för år 2002 både vad avser
politikområdena försvarspolitik och skydd mot
olyckor, varvid försvarspolitik omfattar dels det mi-
litära försvaret, dels det civila försvaret.
Försvarspolitiken ska bidra till att bevara landets
fred och självständighet både vid direkta militära hot
mot Sverige och genom att vi internationellt ska kun-
na bidra till fred och säkerhet i vår omvärld.
Med detta sagt finns det också anledning att slå
fast att förmågan till väpnad strid även fortsättnings-
vis ska utgöra grunden för förbandsutbildning och
övningsverksamhet. Förmågan till strid tillgodoser
nämligen tre av kraven i Försvarsmaktens fyra hu-
vuduppgifter:
att möta väpnat angrepp, att hävda territoriell integri-
tet och att medverka i internationella operationer av
olika slag. Detta är tre huvuduppgifter som samtliga
kräver förmåga till väpnad strid i en eller annan form.
I det sammanhanget finns det också anledning att
notera behovet av att Sverige deltar i den internatio-
nella övningsverksamheten, så att de militära enheter
som vi anmält till EU:s krishanteringsstyrka kan
användas till fullo.
När det gäller det civila försvaret uttalar utskottet
att man bör ge hög prioritet åt beredskapsåtgärder för
elförsörjning, telekommunikationer och IT-säkerhet.
Även därvidlag har vi anledning att återkomma i
samband med den aviserade propositionen våren
2002.
Man kan alltid, som en del partier gör, önska sig
mer pengar till Försvarsmakten. Jag känner dock stor
trygghet i det faktum att vi har påbörjat en omställ-
ning och modernisering av försvaret som tar sikte på
både aktuella och framtida hot. I det sammanhanget
är det enligt min mening mer konstruktivt att diskute-
ra hur vi fördelar och använder resurserna på ett op-
timalt sätt, exempelvis när det gäller ansvarsfördel-
ningen mellan olika myndigheter och mellan olika
beslutsnivåer i samhället. Jag avser att återkomma till
detta i debatten om betänkande FöU2.
Fru talman! Jag vill också understryka några om-
råden i betänkandet som jag bedömer som mycket
viktiga.
Det är av stor vikt att vi noga följer utvecklingen i
omvärlden, så att eventuella försämringar i det säker-
hetspolitiska läget uppmärksammas på ett tidigt sta-
dium. Detta innebär att underrättelsetjänst i olika
former framstår som ett allt viktigare instrument för
vår säkerhetspolitik. Underrättelsetjänsten är också av
central betydelse i samband med planering och ge-
nomförande av internationella insatser. Det är dess-
utom en säkerhetsfråga för berörd personal.
Vidare är det av stor betydelse, som andra talare
har sagt här i dag, att övningsverksamheten kan upp-
rätthållas och, vilket regeringen faktiskt framhåller,
kan öka. Utskottet understödjer denna ambitionshöj-
ning. Regelbundna övningar är en grundförutsättning
för förbandens förmåga att lösa sina uppgifter och för
förmågan att operera inom ramen för samordnade
insatser. Det är också viktigt att den nya lednings-
och underhållsorganisationen så snabbt som möjligt
får tillfälle att öva och verka i sina respektive roller.
Slutligen vill jag betona betydelsen av de olika
frivilligorganisationerna och hemvärnet. Utskottet
betonar också i sin skrivning värdet av det engage-
mang och den kompetens inom skilda områden som
kommer till uttryck genom frivilligverksamheten. Det
är viktigt, som utskottet framhåller, att stödet till
frivilligorganisationerna utvecklas.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag således bi-
fall till förslaget till riksdagsbeslut i försvarsutskottets
betänkande och avslag på reservationerna.

Anf. 154 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Redan inledningsvis vill jag, liksom
Åke Carnerö, yrka bifall till reservation nr 2 samt till
reservation nr 5.
Under innevarande valperiod har försvaret ge-
nomgått en revolutionerande omdaning. Regementen
och garnisoner har liksom flygflottiljer lagts ned.
Flygutbildningen har diskuterats intensivt och hett,
och frågan är ännu inte löst. Amfibieförband har
bildats och ersatt det stolta Kustartilleriet. Helikopter-
förbanden har ännu inte fått sin utformning. Luftvär-
net har minskat drastiskt m.m., m.m. Men kvar står
Jas 39 Gripen som den yttersta posten för vårt stolta
försvar, höll jag på att säga och sade det också.
Bilden verkar lite drastisk. Riktigt så illa är det
kanske inte som en del av oss kan frestas att tro. Ändå
har man all anledning att fundera över varför funge-
rande flygskolor och flottiljer ska läggas ned - när
investeringarna kostat hundratals miljoner av skatte-
betalarna medel - för att sedan byggas upp på en
annan plats i landet för ytterligare hundratals miljoner
kronor.
Man kan också undra varför fungerande rege-
menten skulle läggas ned för att till stor del byggas
upp igen på platser som fordrar stora investeringar i
lokaler och annat för att över huvud taget kunna fun-
gera som det är tänkt. Framför allt tänker jag på flyg-
flottiljen och flygskolan i Ängelholm, men också på
regementena i Hässleholm och Sollefteå. Nu drabbas
visserligen inte Försvarsmakten och dess budget av
kapitalförstöringen när det gäller gjorda investeringar
i Ängelholm, Hässleholm och Sollefteå. Ur det pers-
pektivet spelar det kanske ingen roll var de fåtaliga
enheter som nu finns kvar ska placeras och om det
behöver nyinvesteras eller inte. Desto tråkigare måste
det vara för alla skattebetalare som först har fått in-
vestera på bl.a. de tre orter som jag räknade upp här
som nu får det tvivelaktiga nöjet att, framför allt när
det gäller flyget, göra om samma sak igen.
Fru talman! En annan del av försvarets omstruktu-
rering som borde väcka irritation på de drabbade
orterna är de ersättningsjobb som var en viktig del i
försvarsnedläggningspaketet. Inom ramen för samar-
betet med Centerpartiet kring Försvarsmaktens fram-
tida grundorganisation lovade regeringen år 1999 att
merparten av de orter som drabbades i samband med
regementsnedläggningar skulle kompenseras med
statliga och privata ersättningsjobb. Närmare 1 300
statliga arbetstillfällen skulle lokaliseras till de nio
kommuner som regeringen hade valt att stödja. Dess-
utom skulle stöd lämnas för att skapa omkring 1 000
arbetstillfällen i privat verksamhet.
Regeringen har haft god draghjälp av högkon-
junkturen i samband med regementsnedläggningarna.
En naturligt fungerande arbetsmarknad har, ofta utan
särskilda åtgärder från regeringens sida, tacksamt
tagit emot personal från de nedlagda förbanden. Icke
desto mindre har regeringen gjort utfästelser till nio
kommuner som tidigare har haft en omfattande mili-
tär verksamhet som en viktig del i skattebasen och
som en viktig inkomstkälla för det lokala näringslivet.
När det gäller de 215 ersättningsjobb som skulle
kompensera för nedlagda Skånska Dragonbrigaden
och Wendes artilleriregemente i Hässleholm har man
ännu inte, trots näringsministerns upprepade löften
och efter mitt ständiga tjat, vill jag nästan säga, i
muntliga och skriftliga frågor sett röken av mer än ett
tjugotal av de utlovade statliga jobben. Inte heller får
Hässleholms kommun ta över garnisonsområde och
övningsfält som utlovats.
Allt det här ger en dålig image åt regeringen och
den av majoriteten i riksdagen förda försvarspolitiken
och åt deras givna löften. Jag anser att det nu, ett
drygt år efter förbandsnedläggningarna, egentligen
borde finnas anledning att utvärdera regeringens
arbete när det gäller att lokalisera närmare 2 300 nya
arbetstillfällen till de orter som drabbades i samband
med Försvarsmaktens omstrukturering. Löften måste
infrias, fru talman. Det är en hederssak.
Fru talman! Nästan varje gång då det har varit för-
svarsdebatter har jag pekat på det dåliga underlag
som försvarsbeslutet den 30 mars 2000 var grundat
på. Jag vet att det var bråttom att få ett beslut i frågan
så att personalen visste vad de hade att rätta sig efter.
Men ett mer kaotiskt resultat än efter det riksdagsbe-
slutet får man väl ändå leta efter. Konvulsionerna
efter det i långa stycken felaktiga beslutet har ännu
inte lagt sig.
Nästan två år efter det senaste i raden av försvar-
sekonomibeslut, den 30 mars år 2000, kan vi åter
konstatera att Försvarsmaktens ekonomi står inför
nya budgetöveskridanden även under innevarande
verksamhetsår - detta trots att Försvarsmakten har
ägnat merparten av innevarande år åt att utarbeta och
implementera nya besparingsförslag.
Fru talman! I samband med en frågestund i riks-
dagen våren 2001 erkände försvarsminister Björn von
Sydow att Försvarsmaktens ekonomiplanering lider
av vissa strukturella brister. Men samtidigt som För-
svarsmakten och Försvarsdepartementet ägnar bety-
dande kraft åt att försöka dölja de strukturella plane-
ringsproblemen åläggs Försvarsmakten att lösa ut-
ökade internationella uppgifter parallellt med att man
ska genomföra en omstrukturering av det traditionella
invasionsförsvaret till att bli ett försvar anpassat till
nya typer av hot. Jag måste i ärlighetens namn säga
att det inte kan vara en lätt uppgift.
Fru talman! Kristdemokraterna har inget emot,
utan är tvärtom positiva till, att Sveriges försvar ingår
i arbetet med att förebygga internationella kriser och
med att bygga upp länder efter svåra kriser. Men vi
anser att verksamheten måste vara noga planerad och
väl ekonomiskt underbyggd. Vi måste, trots korta
varsel, kunna stå för vad vi lovar.
Problemet med det nya försvaret är att åtskilliga
beslut kopplade till Försvarsmaktens grundorganisa-
tion vid beslutstillfället ännu inte har fått någon lös-
ning. Flera lösa trådar återstår att knyta samman.
Lokaliseringen av den militära flygutbildningen och
lokaliseringen av den operativa insatsledningen är två
exempel.
När det gäller den militära flygutbildningen fram-
står den lösning som regeringen, Centerpartiet och
Vänsterpartiet förordar närmast som tagen ut Grön-
köpings Veckoblad, särskilt om man beaktar det eko-
nomiska kriteriet i regeringens riktlinjer till styrgrup-
pen. Beslutet att lägga ned både F 10 i Ängelholm, i
nuläget fortfarande Sveriges modernaste flygflottilj,
och F 16 i Uppsala - de båda flottiljer som i dag be-
driver militär flygförarutbildning - för att sedan byg-
ga upp verksamheten på nytt vid någon av de kvarva-
rande flottiljerna visar med all tydlighet på regering-
ens avsaknad av en sammanhållen analys av hur en
kostnadseffektiv militär organisationslösning ska se
ut.
Av det jag hittills sagt framgår med all önskvärd
tydlighet att den försvars- och säkerhetspolitik som
regeringen har valt att driva i samarbete med Center-
partiet och Vänsterpartiet i allt väsentligt bygger på
ad hoc-lösningar framtagna i all hast och utan någon
större tid till eftertanke och reflexion omkring försla-
gens konsekvenser. Det enda man har varit intresse-
rad av har varit att vinna politiska segrar på förnuftets
bekostnad. Den militära flygutbildningens lokalise-
ringen är det mest aktuella exemplet på det. I dag har
vi ett kraftigt nedbantat försvar som drar kostnader
överstigande alla budgeterade ramar. Jag har inte sett
att det nedbantade försvaret blivit billigare än det
tidigare.
Fru talman! Till sista vill jag säga några ord om
Kustbevakningen. Under en lång följd av år har
Kristdemokraterna, framför allt i budgetsammanhang,
lyft fram Kustbevakningen och dess betydelsefulla
roll i arbetet med att bevaka våra kustområden. Vi
anser att Kustbevakningen är ett område som måste
uppvärderas och få mer resurser. Vi föreslår därför i
årets budget att anslaget 7:1 Kustbevakningen ökas
med 20 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Det kan tyckas som att det i statliga budgetsamman-
hang inte handlar om så mycket pengar, men det är
ändå en markering som visar att kristdemokraterna
insett Kustbevakningens betydelse.
Speciellt med tanke på den omprövning av hotbil-
den som behöver göras med anledning av den ändra-
de världsbilden efter terrorattacken i USA den
11 september finns det anledning att satsa extra
mycket på Kustbevakningen.
Men vad gör då Kustbevakningen? Jo, den är en
mycket viktig del av bevakningen av vårt lands grän-
ser och har som jag ser det stora uppgifter i de insat-
ser som kan behöva göras beträffande underrättelse-
tjänst och eventuellt utökad bevakning av vårt lands
långsträckta kustgränser.
Kustbevakningen bedriver verksamhet inom poli-
tikområdena skydd mot olyckor vad avser miljörädd-
ningstjänst till sjöss, sjöräddning, eftersökning med
flyg, rättsväsende - skatt, tull och exekutionsväsende.
Vidare har vi livsmedelspolitik, transportpolitik och
miljöpolitik. Nya uppgifter har tillkommit, och fler
nya står för dörren. Schengensamarbetet och sjölä-
gesinformationen är ett par exempel. För att långsik-
tigt kunna fullgöra fastställda uppgifter och möta
utökade krav på internationell verksamhet, gränskon-
troll genom den operativa Schengenanslutningen och
miljöräddningstjänst till sjöss måste Kustbevakning-
ens resurser förstärkas och verksamheten lyftas högre
upp på agendan. Verksamheten har behov av nyre-
krytering och utbildning. I en nära framtid behöver
också en stor del av fartygen och flygplanen bytas ut.
Kristdemokraterna avsätter således för politikom-
rådet skydd mot olyckor 20 miljoner kronor per år
utöver regeringens förslag, vilket jag tidigare har
nämnt.
Fru talman! Jag yrkar återigen bifall till reserva-
tion 2 samt till reservation 5.

Anf. 155 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Fru talman! Jag tackar Margareta Viklund för
detta konkreta bidrag till att rätta upp försvarsbudge-
ten. 20 miljoner till Kustbevakningen kommer säkert
att rätta till väldigt många av de bekymmer som Mar-
gareta Viklund har redogjort för här i dag. Det är i
alla fall ett konkret bidrag, och det är det första som
vi har hört från kristdemokraterna på länge.

Anf. 156 MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag hörde inte den sista frågeställ-
ningen.

Anf. 157 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Fru talman! Jag är tacksam för det konkreta bi-
draget. Det är det första som vi har hört från kristde-
mokraterna på länge.

Anf. 158 MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är bra att man kan glädja någon. I
vårt förslag går vi inte utanför de fastlagda ramarna
för den totala budgeten.

Anf. 159 ANNA LILLIEHÖÖK (m):
Fru talman! Det har under den gångna debatten
hänvisats till många brister i försvarets organisation.
Jag vill för min del inte ens försöka uttala mig om
exakt var felet ligger eller vems det är. Det är säkert
organisationen och redovisningen. Men det är också
regeringspolitiken som har bidragit genom en ständig
ändring av spelreglerna för en verksamhet som måste
planeras långsiktigt.
I ett avseende handlar det just om hur man lägger
anslagen för internationella insatser. Försvaret har
råkat i den situationen att man nödgas till en olycklig
prioritering och konkurrenssituation där kostnaderna
för internationella verksamheter kommer att belasta
den ordinarie ekonomin så att förbands- och utbild-
ningsverksamheten i sin tur måste skäras ned. Och i
sin tur innebär det dessutom att vi får svårare att ställa
upp de förband som vi har lovat.
Därför vill jag som svar på de frågor som har
ställts om vårt förslag om en särredovisning av inter-
nationella insatser säga att vi tycker att det är mycket
viktigt att de särredovisas tydligt. Och det gäller själ-
va insatsen utomlands. Däremot anser vi att hela
utbildningen ska ingå i den ordinarie verksamheten
och som en huvuduppgift för försvaret. Jag återkom-
mer till detta i ett senare inlägg.
Jag vill bara påpeka att konsekvenserna av att just
de internationella insatsernas kostnader har lastats
över på den ordinarie verksamheten har blivit att
försvaret har fått skära ned ännu mer under löpande
år.
Jag kan nämna de mest konkreta exemplen på att
det är mycket stora brister.
Värnpliktiga får åka hem. Vi tar ett år av deras tid.
En månad innan de är färdigutbildade så talar vi om
för dem att detta var helt bortkastad tid och säger:
Varsågoda att åka hem. Ni kan få bo kvar om ni har
hyrt ut våningen.
Men vad skapar detta för känsla för försvaret och
de viktiga uppgifter som det har inför framtiden? Jag
skulle vilja säga att det snarare innebär en negativ
utveckling och en belastning för försvaret.
Samma sak gäller officerare som inte får tillräck-
lig utbildning därför att det inte finns övningstillfäl-
len.
Skälet till att det slår så här hårt är att det är
mycket lite rörliga kostnader. Det är ungefär 30 %.
Lägger man då på dessa kostnader slår det direkt mot
utbildning och övning. Det är det enda rörliga som vi
har.
Jag har hört att det finns något förband som under
detta år har fått tio olika order om att skära ned verk-
samheten så att den till slut står fullständig stilla.
Detta, Tone Tingsgård, vill jag beskriva som ett av
skälen till att vi tycker att det är väldigt viktigt att
särredovisa de internationella insatserna.
Konsekvensen blir, när vi nu går in på nästa ären-
de, att vi faktiskt fattar ett försvarsbeslut inför framti-
den för ett försvar och där vi vid avstampet står på ett
riktigt gungfly.

Anf. 160 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Fru talman! Jag tror att Anna Lilliehöök har all-
deles rätt när hon säger att det är svårt att sätta fingret
precis på vilken punkt som är orsaken till en del av de
bekymmer som vi ser i dag med inställda övningar
och svårigheter i ekonomin.
Men den förklaring som Anna Lilliehöök presen-
terar är ändå en ny och ganska frisk sak. Inte någon
gång då vi har haft Försvarsmakten hos oss i utskottet
har man pekat på att det skulle vara just de internatio-
nella insatserna som är orsaken. Däremot har man
medgett att det är bristfälliga rutiner och dåligt hand-
lag med ekonomin. Därför har vi valt att rikta in oss
på att i första hand komma till rätta med dessa saker
innan vi diskuterar att tillskjuta mer medel.
När vi talar om de internationella insatserna
handlar det hela tiden om de extrakostnader som
uppkommer när man skickar i väg förband. Det gör
det anslag som vi nu lägger ihop med förbandsansla-
get också. Det är inte fråga om något annat. Men jag
begriper inte att moderaternas förslag om att särredo-
visa detta på något sätt löser några problem. De kos-
tar vad de kostar i alla fall. Oavsett om man tar det
från utrikesutskottets utgiftsområde eller från försvar-
sområdet så är det lika mycket pengar.

Anf. 161 ANNA LILLIEHÖÖK (m) replik:
Fru talman! Det viktiga är att det är ett beredskap-
sanslag, så att man tar kostnaden när den kommer den
dagen som man fattar detta beslut och kan redovisa
för riksdagen exakt vad det kostar från den dagen
man skickar i väg dem.
Min poäng handlade lite grann om att man har
ändrat spelreglerna. Plötsligt har den internationella
verksamheten och utbildningen inför det belastat
Försvarsmakten på ett sätt som inte alls från början
ingick i reglerna. Och detta var liksom droppen efter
alla de beslut som har fattats under årens lopp, vilka
jag inte tänker räkna upp, och som bit för bit har
ändrat förutsättningarna. Till slut blir det den sista
lilla förändrade förutsättningen och där jag faktiskt
tror att detta är en viktig del.

Anf. 162 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Fru talman! Beredskapsanslag eller inte. Det är
väl tveksamt om det över huvud taget finns den typen
av anslag som moderaterna hänvisar till. Beredskap-
sanslag eller beredskapskrediter är något som är väl-
digt specifikt och som utnyttjas under mycket restrik-
tiva omständigheter. Och detta som liksom är upp-
funnet i den moderata motionen och reservationen är
ju någonting som vi i alla fall inte känner till sedan
tidigare. Det gör ju också att man ifrågasätter nyttan
av det.
Men insatserna kostar vad de kostar, och vi vet
allihop att det kostar ungefär 1 miljon kronor per
gubbe som skickas i väg. Det är ganska enkelt att
räkna ut. Det är inte så svårt att hålla reda på den
delen, oavsett var den står någonstans. Och att det
skulle vara en lösning att lägga det inom utrikesut-
skottets budgetram i stället för inom försvarsutskot-
tets budgetram förstår jag inte alls.

Anf. 163 ANNA LILLIEHÖÖK (m) replik:
Fru talman! Det viktiga är att visa att man faktiskt
vill få en förmåga som gör att vi kan leva upp till våra
internationella insatser. Men jag återkommer till detta
senare under debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 6 december.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.49 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00
för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

11 § Försvarsbeslut för 2002-2004

Föredrogs
försvarsutskottets betänkande 2001/02:FöU2
Försvarsbeslut för 2002-2004 (prop. 2001/02:10).

Anf. 164 OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Jag ska inleda debatten med att ta upp
några övergripande frågor. Sedan kommer jag in på
våra reservationer. Anna Lilliehöök kommer att ta
upp inriktningen på de internationella insatserna, och
Björn Leivik kommer att ta upp det civila försvaret.
Jag kan redan nu säga att jag naturligtvis står bakom
alla reservationer, men kommer för tids vinnande att
yrka bifall endast till reservation nr 8 under punkt 7.
Det betänkande som vi i dag ska debattera och be-
sluta om har rubriken Fortsatt förnyelse av totalför-
svaret. Motsvarande betänkande 1996 hade rubriken
Totalförsvar i förnyelse och 1999/2000 var rubriken
Det nya försvaret.
Förnyelse och förändringar i takt med tiden är po-
sitiva och nödvändiga. Men det finns ingen naturlag
som säger att det måste ske genom förstörelse, perso-
nellt och materiellt resursslöseri och framför allt en
kraftigt reducerad försvarsmakt utan förmågor.
Resultatet av regeringens femåriga verbala förny-
else har i stället blivit ett praktexempel på misslyck-
ande. Nya benämningar på vårt försvar och nya hot
har använts som motiv för att halvera försvaret. Om-
flyttningskarusellen och investeringshysterin tar nu så
stora resurser i anspråk av den totala anslagsramen att
förbandsproduktionen tvingas gå på sparlåga. Utbild-
ningsförbanden har via s.k. dialoger tvingats avstå ca
50 % av den påverkbara delen i sina budgetar. Det
har lett till att dagens värnpliktiga inte får den utbild-
ning som krävs för att kunna ingå i insatsorganisatio-
nen. Det måste närmast betraktas som en skandal att
ungdomar inkallas med plikt utan att få en adekvat
utbildning.
Människor som jag träffar runtom i landet ställer
ofta frågan: Vad händer med vårt försvar? Varför
investerar ni i nya anläggningar och utrustningar när
ni inte har råd att använda dem? Försvarsanställda är
lika frågande. Hur kan förbandsproduktionen och
utbildningen år för år användas som budgetregulator?
Borde inte den vara prioriterad? Är det inte det vi har
försvaret till?
När dessa frågor och spörsmål kommer upp kan
jag konstatera att förtroendet för Försvarsmakten och
försvarspolitiker är utomordentligt lågt - om det över
huvud taget finns. Det framgår också med all tydlig-
het i våra medier, tidningar och tidskrifter som ligger
Försvarsmakten nära. I det senaste numret av Offi-
cerstidningen finns det ett debattinlägg med rubriken
Förfallet ledarskap inom Försvarsmakten. Artikelför-
fattaren är yrkesofficer och facklig förtroendevald.
Han beskriver hur situationen är för de anställda som
sorterar under det här facket - och visst känns det
besvärande att det är på det sättet! Artikeln innehåller
dessutom en svidande kritik mot regeringens utnäm-
ningar på höga poster i högkvarteret. Det påstås att ett
av de viktigaste kraven är att vederbörande är poli-
tiskt korrekt och inte talar om ifall de politiska be-
sluten innebär att man inte kan lösa Försvarsmaktens
uppgifter. Det låter allvarligt. Nog måste väl för-
svarsministern känna oro över den negativa bild och
utveckling som både människor utanför försvaret och
anställda upplever?
Fru talman! Hur kan det då ha blivit så här? Under
senare år har de ekonomiska förutsättningarna åter-
kommande försämrats genom både regelförändringar
och förnyade uppgifter och kostnader. De s.k. svarta
hålen återkommer ständigt och numera är de mer
regel än undantag.
Försvarsbeslutet 1996 slog rekord i fråga om kort
hållbarhet. Det har visat sig också senare. Besluten
1998 och försvarsbeslutet 1999/2000 blev ett resultat
av i första hand den ekonomiska verkligheten, som
grinade illa mot försvarssektorn. Detta tillsammans
med den nya parlamentariska situationen med en
försvagad regering stödd av traditionella nedrust-
ningspartier skapade naturligtvis inga förutsättningar
för ett nytt försvarsbeslut.
Fortfarande lyser knapphetens kalla stjärna över
främst Försvarsmaktens verksamhet. Det är inte bara
brister utan också ekonomi. År 2004 - det sista året i
den nya treåriga försvarsbeslutsperioden - ska För-
svarsmakten utöver de 15 miljarder kronor som den
snuvats på tidigare bedriva sin verksamhet på 5,5
miljarder kronor lägre nivå än den som stipulerades i
försvarsbeslutet 1996 genom kombinationen av ram-
reduktion och avskaffad teknikfaktor.
Fru talman! Jag ska nu gå in på punkt 7, som heter
Inriktning av försvarspolitiken. Där har vi moderater
en reservation, som jag också yrkade bifall till. Där
pekar vi moderater på att det behövs en större säker-
hetsmarginal än den som nu blir ett resultat av de tre
senaste försvarsbesluten. I propositionen har rege-
ringen skrivit - och utskottsmajoriteten har ställt sig
bakom detta - ett uttryck enligt följande: Ett inva-
sionshot ter sig inte möjligt inom en tioårsperiod
förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga.
Det är just den där förutsättningen som vi har
synpunkter på. Vi har faktiskt inte den försvarsför-
måga i dag som denna förutsättning anger. I utskottet
har vi vid flera tillfällen fått information från Försvar-
smakten. Senast var det chefen för krigsorganisatio-
nen, och det har även varit andra vid flera tillfällen.
Försvarsförmågan är inte tillfredsställande, har man
sagt, och att detta med nuvarande inriktning inte
kommer att uppnås på flera år. Detta är naturligtvis
inte som det ska vara.
Vi har fler synpunkter, som jag ska ta upp nu.
Försvarsbeslutet 2001 fattades som en följd av hastigt
påkomna ekonomiska svårigheter snarare än som ett
steg i en rationell beslutsprocess. Beslutet är det in-
frastrukturellt mest omfattande för Försvarsmakten,
åtminstone i modern tid. Men på samma gång ska
man också klara att halvera organisationen eller av-
veckla delar av den. Man har höga ambitioner vad
gäller teknisk förnyelse och internationell förmåga -
och det är väl bra, men det ska också realiseras. Bety-
dande anslagsminskningar, som i verkligheten är
närmare 20 än 10 %, ska också genomföras. Avsikten
att genomföra allt detta samtidigt har i verkligheten
visat sig vara en omöjlig ekvation. Genom en kombi-
nation av osäkra ingångsvärden och omfattningen av
förändringarna har en ohanterlig situation uppstått.
Försvaret närmar sig, främst genom förluster av kva-
lificerad personal, en systemkollaps på väsentliga
områden. Detta sker samtidigt som anda och ar-
betslust i hela försvaret påverkas negativt av den
kraftiga besparing på förbandsverksamheten som man
tvingats till i år.
Ansvaret för dagens försvarskris vilar i första
hand på regeringen. Likväl bär också Försvarsmakten
ett stort ansvar för det bristfälliga planeringsunderlag
som presenterats. Ambitionen att omvandla Försvar-
smakten är både nödvändig och riktig. Det finns ing-
en väg tillbaka till det mobiliserade massförsvaret.
Samtidigt kan inte den planlösa nedrustningen av det
svenska försvaret tillåtas fortsätta. Vi stöder inte
regeringens kraftiga besparingar på försvarsområdet.
Utvecklingen visar tvärtom att större ekonomiska
resurser är nödvändiga för att klara den fortsatta mo-
derniseringen av försvaret.
Utgångspunkterna för denna förändring bör vara
att Sveriges säkerhetspolitiska läge är radikalt annor-
lunda än under åren kring murens fall.
Vi delar inte regeringens syn på att det går snabbt
att återupprätta en stark svensk försvarsförmåga.
Alltför många osäkerheter är förenade med anpass-
ningsdoktrinen för att man ska kunna inteckna denna
och på så sätt motivera uteblivna militära satsningar i
dag.
Det nationella försvaret kan inte heller avskrivas.
Den nationella försvarsförmågan och den internatio-
nella förmågan bör utvecklas hand i hand. De är var-
andras förutsättningar. Endast ett starkt försvar utgör
den bas och grund som erfordras för större satsningar
på internationellt fredsarbete med militära medel.
Den pågående försvarsreformen har många bris-
ter. Mycket är feltänkt, och mycket återstår att for-
mulera. Resurserna är otillräckliga. Allvarligast är
bristen på försvarsdoktrin och säkerhetspolitiskt
sammanhang. Även om mycket kunde ha gjorts an-
norlunda finns det mycket som nu under hösten 2001
inte ens är möjligt att göra om. Omvandlingen mot ett
mindre och verkligt insatsberett försvar måste fort-
sätta. Försvarsmakten lider av akuta ekonomiska
problem som också leder till att förändringsprocessen
tappar fart. Den riskerar att självdö på område efter
område.
När försvarets verksamhet som helhet omprövats
och nya uppgifter formuleras måste organisation och
struktur i övrigt också gå hand i hand om försvarsre-
formen ska kunna genomföras framgångsrikt.
Fru talman! Vi har ett antal andra reservationer
som jag också ska beskriva lite grann.
När det gäller den försvarspolitiska processen har
vi både i en partimotion, Fö9, och i en kommittémo-
tion, Fö274, förordat att den försvarspolitiska be-
slutsprocessen ges en förändrad inriktning inför det
kommande försvarsbeslutet. Den långsiktiga plane-
ringen ska syfta till att ge inriktningen för personal-
och materielförsörjning samt den årliga verksam-
hetsinriktningen. Den årliga budgeteringen ska utgå
från den verksamhet som ska genomföras under
kommande år. I all planering, budgetering och upp-
följning måste den årliga driften särskiljas från den
framtida utvecklingen.
Detta leder till en naturlig uppdelning av riksda-
gens beslut i två delar. Den ena delen är beslut om
beredskap, uppgifter och förmåga i den befintliga
organisationen som omfattar de tre närmaste åren.
Den andra delen är beslut som omfattar kommande
investeringar och andra långsiktiga bindningar.
Den här förändringen gör det också möjligt för
riksdagen att se de långsiktiga besluten om försvarets
uppgifter och förmågor samt anskaffning, uppsättning
och avveckling av materiel och militära förband. Vi
tror att detta är en nödvändig åtgärd. Därför vill vi
också ha bifall till den här reservationen. Nu är det
kanske inte möjligt, men vi gör ett allvarligt försök i
alla fall.
Under operativ förmåga har vi också anfört att
Sverige behöver en framåtblickande säkerhets- och
försvarspolitik där grundläggande nationella intressen
tillvaratas. Vi anser inte att det räcker att lägga fast en
operativ förmåga enbart för Försvarsmakten. Därför
avvisar vi regeringens förslag i detta avseende.
Enligt vår mening ska försvarspolitiken grundas
på en doktrin som främjar den svenska befolkningens
trygghet både på kort och lång sikt. En sådan doktrin
måste ge handlingsfrihet och utgå från en trovärdig
försvarsförmåga.
Vi har också ett antal gemensamma reservationer
som jag förmodar att mina kamrater från kd och
Folkpartiet kommer att ta upp. Jag ser att tiden lider.
Jag har kanske svårt att hinna med dem.
Innan jag slutar vill jag ställa en fråga till för-
svarsministern. På vilket sätt ska försvarsministern
återupprätta förtroendet för Försvarsmakten?

Anf. 165 BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman! Vänsterpartiets inställning är att det
militära försvaret kan och ska minskas till förmån för
andra verksamheter. Den nu beslutade omriktningen
och reduceringen av det militära försvaret fram till
2004 är ett första steg på denna väg som vi har ställt
oss bakom. Det är bra att Sveriges försvar förändras
från ett invasionsförsvar till ett försvar som svarar
mot dagens hotbild och det nya läget i vår omvärld.
I motsats till Olle Lindström anser jag att försva-
ret ska anpassas till en ändrad hotbild. Försvaret har
inget egenvärde utan ska vara beroende av behovet.
I Försvarsberedningen rådde i princip enighet om
den nya hotbilden och det gynnsamma säkerhetspoli-
tiska läget. Vänsterpartiet anser att denna utveckling
också innebär att ytterligare reduceringar av det mi-
litära försvaret till förmån för förstärkningar inom det
civila samhället och infrastrukturen, men också till
andra för människor viktiga delar av samhället, både
är möjliga och nödvändiga.
Det är bra att vi nu är överens om att anpassning
inte bara innebär utökning utan också reducering av
Försvarsmaktens resurser. Denna breddning av an-
passningsdoktrinen måste också genomsyra Försvar-
smaktens planering i stort då en reducering naturligt-
vis fordrar förberedelser. Vänsterpartiet har krävt att
Försvarsmakten ska få i uppdrag att redovisa hur man
förbereder reduceringar av det militära försvaret och
vilka effekter detta ska ge.
En omställning från militär verksamhet till civil är
komplex och komplicerad. Det är vi mycket medvet-
na om, men likafullt är det nödvändigt för ett flexibelt
försvar anpassat till dagens och framtidens hotbilder.
Tyvärr fick vi inte med oss utskottet på det här kra-
vet, men vi kommer att försöka igen.
Regeringen skrev att det framgent kunde finnas
skäl att komplettera omvärldsexemplen inför framtida
inriktningsbeslut i de avseenden som föranleds av
förändringar i bl.a. den internationella politiska mil-
jön, samhällsförhållanden och utveckling av an-
greppsmetoder. Jag tycker att det är mycket bra att
utskottet har understrukit att omvärldsexempel måste
tas fram efter den nya hotbilden.
Regeringens förslag i denna proposition är mycket
begränsade. De viktiga frågorna, bl.a. om det civila
försvaret, kommer ju till våren.
Försvarsberedningens tydliga ställningstagande
för en helhetssyn som bör prägla samhällets hantering
av olika hot och risker under det vidgade säkerhets-
begreppet är en syn som i stort delas av Vänsterparti-
et. Men det är fortfarande ett långt steg till att plane-
ringen av samhällets resurser, praktiskt ekonomiskt
och i prioriteringar, anpassas till denna insikt.
Regeringens förslag i propositionen gav inte de
ansvariga civila myndigheterna det mandat och de
resurser som krävs för att i praktiken kunna genomfö-
ra ett effektivt säkerhets- och beredskapsarbete trots
uttalade ambitioner åt det här hållet. Beredskapsin-
vesteringar får endast användas för höjd beredskap
och för att förbereda Sverige för krig. Detta innebär
en låsning till krigsuppgifterna.
Denna begränsning innebär i praktiken att statliga
och kommunala myndigheter fortfarande inte får
planera för eller vidta förebyggande åtgärder med
stöd av de särskilda resurser som avsatts inom det
civila försvarets ekonomiska ram. För att myndighe-
terna ska kunna bli en del av ett krishanteringssystem
som omfattar och inkluderar de nya hoten måste det
civila försvarets ram kunna disponeras för alla de
uppgifter som det säkerhetspolitiska läget motiverar
såväl i fred som i krig. Denna brist i propositionen
gick vi emot. Utskottet delade denna vår syn och
begär nu att regeringen återkommer i vårpropositio-
nen med förslag till ändring, så att planeringsramen
också inkluderar svåra påfrestningar i fred. Detta är
mycket bra, tycker jag.
Förslaget att inrätta en ny myndighet för samord-
nande planeringsuppgifter för svåra påfrestningar i
fred och det civila försvaret ställer sig Vänsterpartiet
bakom. Vänsterpartiet ansåg dock att förslaget skulle
åter till riksdagen för beslut. I utskottet blev det majo-
ritet för att riksdagen ska besluta i frågan, och detta
hälsar jag med tillfredsställelse. Men vi ville också att
beslutet att lägga ned ÖCB skulle vänta tills denna
organisation var klar och man kände till funktionerna
i och omfattningen av den nya myndigheten. Detta
fick vi dock inte med oss utskottet på, vilket vi bekla-
gar.
Det är inte bara de ekonomiska resurserna som
måste anpassas till den nya krishanteringen och den
breddade hotbilden. Även inom utbildningen måste
det ske förändringar så att prioriteringar här också
motsvarar den verklighet som vi lever i. Det civila
samhällets robusthet, medvetenheten om förebyggan-
de åtgärder och civil krishantering internationellt
kräver nya kunskaper. Kunskapsbehovet finns också
inom kommuner och länsstyrelser, när det gäller såväl
kunskaper för att kunna besätta de tjänster som kom-
mer att behövas som vidareutbildning av befintlig
personal. Intresset för krishantering måste stimuleras,
och då måste vi också stimulera ungdomar att utbilda
sig inom detta område.
Rekryteringen här borde diskuteras och tas på
samma allvar som rekryteringen till det militära för-
svaret. Kunskapsområdena sårbarhet och säkerhet
behövs på högskolenivå, dels för det inhemska beho-
vet, dels för internationell förebyggande och civil
krishantering. Därför vill vi ha en utredning som
skulle klarlägga behoven och föreslå åtgärder men
som även skulle ta fram finansieringsmöjligheter för
denna satsning. Annars är det risk för att vi står med
en organisation som på papperet är bra men där per-
sonal med adekvat utbildning saknas.
Utskottet skriver att seminarier om hot och hotris-
ker och övningar är viktiga. Utskottet påpekar också
att planeringsmyndigheten ska få i uppdrag att sam-
ordna kompetensutvecklingen för det civila försvaret.
Detta är bra och viktiga åtgärder, men jag tror att man
måste ta ett större grepp i dessa frågor.
Fru talman! Regeringen föreslår i propositionen
att riksdagen ska upphäva sitt beslut vad gäller att
placera OPIL, den operativa insatsledningen, i Tä-
by/Näsbypark. Vänsterpartiet har definitivt inget att
invända mot detta förslag. När beslutet om denna
placering togs förordade Vänsterpartiet att de taktiska
kommandona för flyget, marinen och armén borde
utlokaliseras till andra delar av landet än Mälarområ-
det, detta på grund av den koncentration av höga
militära tjänster till just detta område samtidigt som
75-80 % av verksamhetens övriga personal finns ute i
landet.
Den motivering för upphävande av beslutet som
regeringen framfört stärker ytterligare Vänsterpartiets
uppfattning att högre militära tjänster ska utlokalise-
ras.
Försvarsutskottet säger nu i motsats till regering-
ens förslag att det inte längre bör krävas en samlad
lokalisering av den operativa insatsledningen, utan
regeringen kan överväga alternativ med en delad
lokalisering, alltså öppna för denna lösning. Jag tyck-
er att det är alldeles utomordentligt bra, och jag hop-
pas verkligen att regeringen tar detta ad notam. Dels
skulle det minska sårbarheten, dels och framför allt
skulle det ge möjligheter för officerare att göra karriär
utan att flytta till Stockholmsområdet eller Mälarda-
len. Det är en bra personalpolitik och den är nödvän-
dig för rekryteringen. Det är min bestämda uppfatt-
ning i frågan.
Fru talman! Jag står bakom de tre reservationer
som vi har framlagt, men för tids vinnande yrkar jag
bifall bara till reservationerna 5 och 17.

Anf. 166 ÅKE CARNERÖ (kd):
Fru talman! I globaliseringens fotspår blir sam-
hället alltmer sårbart för olika typer av hot, vilket ger
nya förutsättningar för svensk försvars- och säker-
hetspolitik. Kravet på flexibilitet och grundläggande
beredskap kommer i fokus. Jag yrkar till att börja
med bifall till reservation nr 12. Margareta Viklund
kommer senare att behandla det civila försvaret och
den internationella verksamheten.
Fru talman! Teknikutvecklingen har möjliggjort
att vapeninsatser kan göras med långa skjutavstånd
och med hög precision. Det kommer därmed att bli
svårare att urskilja ett militärt slagfält. Dagens och
morgondagens alltmer högteknologiska plattformar
inom mark-, sjö- och luftstridskrafterna kommer att
kunna ledas allt snabbare och mer samordnat genom
den utveckling som sker i lednings- och informa-
tionssystemen. Försvarsmakten måste också förbere-
da sig på att ett framtida krig i stor utsträckning kan
komma att beröra stadsmiljö.
Samtidigt har det moderna samhällets beroende av
informationsteknologi skapat möjligheter för en an-
gripare att åstadkomma stora skador utan att använda
konventionell krigföring. Utvecklingen av traditio-
nella vapen liksom IT-vapen innebär att det blir svå-
rare att skydda nationens IT-infrastruktur mot an-
grepp. Sådana angrepp kan skära tvärs igenom hela
samhället med hög effekt till en låg kostnad. Sam-
hällets sårbarhet är därför av säkerhetspolitisk bety-
delse.
Framtida konflikter kan bli svårare att urskilja
från början. Olika händelser kan utvecklas i en gli-
dande skala, där gråzonen mellan fred och krig blir
betydelsefull. För samhället blir det en osäkerhet om
när ett eventuellt angrepp kommer, hur det ser ut,
vem som angriper och varifrån det kommer.
Försvarsresurserna måste kunna anpassas för att
möta olika typer av angrepp eller andra typer av för-
ändringar som kan ställa nya krav. Strävan måste vara
att kunna utnyttja de resurser som samhället satsar för
att trygga sin säkerhet så effektivt som möjligt.
Även under nuvarande säkerhetspolitiska läge, då
tänkbara hot leder till att det endast finns små anspråk
på omedelbar militär förmåga, måste det militära
försvarets verksamhet och utveckling präglas av att
uppgiften att försvara landet mot väpnade angrepp är
det yttersta motivet för det militära försvarets exis-
tens.
Vid ett hot behöver ett känsligt och högteknolo-
giskt samhälle som Sverige en kvalificerad och mo-
dern försvarsmakt, som tidigt kan upptäcka och be-
kämpa motståndare. Vår säkerhet kräver därför ett
försvar med god materiell kvalitet, tillräcklig kapaci-
tet i grundorganisationen, förmåga att behålla och
inspirera kvalificerad personal samt att bibehålla och
utveckla en levande försvarsindustri.
Fru talman! Regeringen anför att "den beslutade
avvecklingen och nedprioriteringen av de verksam-
heter som direkt inriktats mot att förbereda landet för
att motstå ett brett upplagt invasionsföretag skall
därför skyndsamt fullföljas". Om ett mer omfattande
hot skulle uppstå, vilket inte kan uteslutas, "ger den
grundläggande försvarsförmågan och en bred kom-
petensbas de förutsättningar som krävs för att vi ska
kunna anpassa oss till en sådan situation".
Försvarsmaktens viktigaste uppgift är samordnad
väpnad strid på alla konfliktnivåer. Den grundläggan-
de försvarsförmågan, som enligt regeringens bedöm-
ning motverkar ett invasionshot under överskådlig
tid, har de senaste åren urholkats genom den ekono-
miska situationen och den alltför snabba nedskär-
ningen av försvaret. Följdverkningarna av detta kan
därför få negativa konsekvenser på försvarsplanering,
mobiliseringsförberedelser och utbildning av förband
och enskilda.
I modern krigföring är det alltmer väsentligt att
kunna uppträda integrerat och samordnat med utnytt-
jande av alla stridskrafter. Denna förmåga krävs för
att vi ska ha beredskap att kunna möta angrepp i sam-
band med kriser som kan utvecklas ur nuvarande
omvärldsläge och för att vi ska kunna vidta rimliga
anpassningsåtgärder i ett längre tidsperspektiv.
"Avveckling" och "nedprioritering" är därför i
sammanhanget olyckliga uttryck, eftersom hela det
militära försvaret och stora delar av frivilligförsvaret
måste ha väpnad strid som bakgrund för att kunna
bedriva en trovärdig operativ och taktisk planering
liksom utbildning och övning för krigssituationer,
dvs. för förmåga att försvara Sverige.
Utskottsmajoriteten menar att Försvarsmakten
måste ha kompetens på olika områden. Ja, det är
självklart även för oss kristdemokrater, men för att
kunna vidmakthålla en trovärdig och grundläggande
försvarsförmåga är det nödvändigt att noggrant analy-
sera vilka kompetenser som bör behållas. Kunskap
och färdighet som ingen eller få har eller har haft
omöjliggör en långsiktig anpassning. Den nu rådande
situationen med en försvarsmakt med låg verksam-
hetsnivå, som får allt modernare materiel men där
officerare och värnpliktiga får allt sämre möjligheter
att lära sig att använda ny materiel, är en ekvation
som inte går ihop. Insatsorganisationen måste inne-
hålla de resurser och de kompetenser som är nödvän-
diga för väpnade insatser såväl i Sverige som interna-
tionellt.
Fru talman! Regeringen anför i budgetpropositio-
nen för nästa år att övningar med fullt bemannade
insatsförband av kompanis och bataljons storlek har
blivit begränsade samt att officerarnas förmåga att
leda förband och få systemförståelse har minskat. Jag
vill därför erinra om kristdemokraternas förslag inför
ominriktningen angående specialtruppslags- och
brigadutbildningen. Vi föreslog ett antal kompeten-
scentrum där mångfalden kunde frodas i unika, krea-
tiva och integrerade miljöer. En integrerad verksam-
het möjliggör en effektivare produktion och ger en
bredare kompetensutveckling i befälskåren. Detta
beskrivs i reservation 15.
Den beslutade organisationen bygger på att
grundorganisationen årligen utbildar en brigad. Efter
fyra år finns fyra brigader med sådan kompetens att
de har förmåga till omedelbara insatser. Med detta
system kan det ständigt finnas fyra brigader. Riksda-
gen har ju betonat att markstridsförbandens förmåga
till väpnad strid ska vara hög. Därför framför utskot-
tet nu att det nya utbildningssystemet och därmed
sammanhängande förbandsomsättningssystem var en
förutsättning för att markstridskrafternas beredskap
och förmåga till väpnad strid skulle förbättras. Krist-
demokraterna anser att det måste klarläggas när detta
brigadutbildningssystem är genomfört eftersom detta
ju även får konsekvenser för territorialförsvaret.
När ytterligare en omgång har utbildats, dvs. det
femte året, kan den först utbildade brigadens personal
överföras till de nationella skyddsstyrkorna eller
utgöra tillväxtresurs för brigadförbanden. Jag vill här
citera utskottet: "Det är angeläget att riksdagens be-
slut om bland annat krigsförbandsutvecklingen präg-
las av långsiktighet och stabilitet."
Fru talman! Riksdagen har beslutat att territorial-
försvar, hemvärnsförbanden och vissa andra delar av
dagens militära försvar ska organiseras som natio-
nella skyddsstyrkor och utgöra en del av insatsorgani-
sationen. Dessa skyddsstyrkor ska ha förmåga att
skydda befolkning, samhällsfunktioner och in-
frastruktur mot begränsade luftrörliga insatsstyrkor
och sabotageförband samt biträda vid skydd och ha
reparation i anslutning till insatser med fjärrstridsme-
del. De ska även ha förmåga att stödja de operativa
förbanden.
Nu skriver regeringen att de nationella skydds-
styrkorna ska vara territoriellt bundna samt att de inte
ska "ha förmåga till operativ rörlighet". Men det
verkar som om det råder viss tveksamhet för på ett
annat ställe nämns att de inte ska "ha någon större
operativ rörlighet". Hur ligger det till här, försvars-
ministern?
Försvarsutskottet förutsatte våren 2000 att rege-
ringen återkommer med fördjupat underlag vad gäller
skyddet av viktiga totalförsvarsanläggningar och de
nationella skyddsstyrkornas närmare utformning.
Kristdemokraterna har vid flera tillfällen pekat på
behovet av bevakning och skydd av samhällets vitala
infrastruktur. I samband med att regeringen åter-
kommer till riksdagen med en redovisning av de
nationella skyddsstyrkorna bör det även klargöras hur
personalen ur den först utbildade brigaden kan över-
föras till de nationella skyddsstyrkorna.
Jag nämnde inledningsvis om strid i bebyggelse,
och regeringens avsikt är ju att utveckla denna för-
måga. Det handlar om en komplicerad stridsmiljö där
det är mycket svårt att undvika att befolkningen drab-
bas. De sex stadsskyttebataljonerna ska enligt tidigare
beslut ingå i de operativt rörliga förbanden. Rege-
ringen måste därför redovisa hur det ska bli med
förmågan att strida i bebyggelse.
Fördröjningen av de nationella skyddsstyrkornas
utformning riskerar att få en hämmande effekt på
rekrytering och utbildning. Hur vårt territorialförsvar
ska utgöra en vital resurs över ytan behandlas tyvärr
inte i samband med detta försvarsbeslut. Utskotts-
majoriteten har därför ställt sig bakom kristdemokra-
ternas krav att regeringen snarast ska återkomma med
en tydlig redovisning av de nationella skyddsstyrkor-
nas organisation och förmåga.
Fru talman! Allehanda obemannade flygfarkoster
kommer i framtiden att öka i antal. Denna typ var
farkoster är svåra att upptäcka och bekämpa och kan
avfyras från långt håll. Luftvärnssystemet Bamse är
det enda svenska system som kan uppnå kraven på
allvädersförmåga och förmåga att bekämpa små mål.
Eftersom Försvarsmakten alltid ska ha operativ
förmåga att upptäcka och möta begränsade angrepp
som i första hand sker med fjärrstridsmedel är det inte
acceptabelt att luftförsvarsförmågan kommer att
minska med nuvarande planering. Fram till år 2010
finns inga medel avdelade för anskaffning utöver
redan beställd demonstrator för robotsystem 23 Bam-
se. Flygstridskrafternas ökande förmåga räcker inte
för att skydda basområden och arméstridskrafterna.
Kristdemokraternas krav att regeringen snarast ska
återkomma till riksdagen med en redovisning av hur
den samlade luftförsvarsförmågan utvecklas har ut-
skottet tillgodosett. Den svenska försvarsindustrins
robotkompetens har ett stort försvars- och säkerhets-
politiskt värde. Högteknologisk kompetens är lätt-
flyktig men svårfångad.
Fru talman! Anpassning är det sätt på vilket vi
hanterar de osäkerheter som finns om den fortsatta
utvecklingen. Diskussionerna om vårt försvar rör sig
oftast om nuvarande förhållanden. Liten tid upptas av
svagheterna med anpassningsproblematiken. En hög,
inbyggd anpassningsförmåga är givetvis av avgöran-
de betydelse. En kedja bestående av uttydning och
tolkning av förvarningssignaler, nödvändiga politiska
beslut, planering, igångsättning och resursuppbygg-
nad får inte brista för att en tillväxt ska kunna säker-
ställas. För sent, för lite och i otakt med den säker-
hetspolitiska utvecklingen har nog snarare varit regel
än undantag. Försvarsmaktens anpassningsförmåga
ligger i en ständigt pågående kärnverksamhet.
För att skapa trovärdighet för anpassningsprinci-
pen måste det finnas en tilltro till att statsmakterna
har erforderligt beslutsutrymme. En förändring i den
säkerhetspolitiska miljön i vårt närområde kan kom-
ma att kräva ett snabbt beslut att höja försvarsförmå-
gan. Åtgärder som behövs för att förändra försvars-
förmågan i anpassningssyfte täcks ej av den årliga
beredskapskrediten. Därför tror jag att det är värde-
fullt att se över reglerna även om utskottet anser att
regelverket medger goda möjligheter att finansiera
skyndsamma åtgärder.
Fru talman! Den militära ledningsstrukturen måste
utformas mot bakgrund av att totalförsvarsuppgiften
breddas. Att lämna stöd till samhället vid svåra på-
frestningar innebär stora krav på samordning civilt-
militärt särskilt på den lokala och regionala nivån.
Den nuvarande myndigheten Försvarsmakten och
överbefälhavarens olika roller som operativ chef och
förbandsproducent är en viktig fråga i det
perspektivet. Vi har därför i reservation 10
tillsammans med Moderata samlingspartiet och
Folkpartiet utvecklat en gemensam syn på
Försvarsmaktens verksamhets- och insatsledning.
Ledningsbehovet ska utgå från det militära försva-
rets fyra huvuduppgifter med hänsyn till det vidgade
säkerhetsbegreppet och utformas så att det möjliggör
en effektiv samverkan mellan totalförsvarets olika
delar. Fred, krigsfara och krig ska ledningsmässigt
inte längre ses som tydligt åtskilda tillstånd. De prin-
ciper och mönster som utvecklas i fred för samverkan
och samordning ska också bilda grunden för motsva-
rande verksamheter under höjd beredskap.
En av den regionala nivåns uppgifter ska vara
ledning av insatser med beredskapsförband och na-
tionella skyddsstyrkor. Det är viktigt att ledningsor-
ganisationen övas, prövas och utvecklas så att den
kan svara mot både dagens och morgondagens krav.
Kristdemokraterna anser att det måste finnas väl
fungerande samverkansrutiner mellan Försvarsmak-
ten och andra myndigheter. Denna samverkan bör
dock ej begränsas till att enbart utgöra en planerings-
funktion. Detta kan leda till att resurserna för den
civil-militära samverkan i fredstid försämrar möjlig-
heterna för Försvarsmakten att bibehålla förmåga att
säkerställa stöd för militära operationer.
Ett av målen för det civila försvaret och för ut-
formningen av resurserna är att bidra till Försvar-
smaktens förmåga vid väpnat angrepp och krig i vår
omvärld. Regeringen bedömer att det i nuvarande
omvärldsläge inte behöver finnas färdigställda och
bemannade organisationer för samverkan under höjd
beredskap.
Men för att kraven på grundläggande försvars-
förmåga och grundberedskap ska kunna upprätthållas
måste den civil-militära samverkan övas i fredstid så
att inte all kunskap och kompetens skjuts till en be-
redskapshöjning eller en tillväxtsituation. I reserva-
tion 12 har vi därför markerat vikten av en bred sam-
verkan mellan länsstyrelse och militärdistrikt, vilket
också de tre länsstyrelserna i Västra Götaland, Upp-
sala och Västerbottens län har redovisat.
Fru talman! Det förändrade säkerhetspolitiska lä-
get från det stora angreppshotet till mer svårtolkade
och svårförutsägbara kriser utifrån det vidgade säker-
hetsbegreppet får nu glädjande nog genomslag genom
den beredskap för hantering av kriser utmed hela
hotskalan som Kristdemokraterna och fem andra
partier har ställt sig bakom i Försvarsberedningens
rapport Ny struktur för ökad säkerhet - nätverksför-
svar och krishantering.
Detta innebär inte att samhället går ifrån plan-
läggning mot väpnat angrepp eller invasion till
krisplanering i fred utan att Sveriges försvarsplane-
ring får en beredare utgångspunkt. En utvecklad hel-
hetssyn och struktur för samordning och gemensam
hantering av tvärsektoriella hot kommer att leda till
ett säkrare och tryggare samhälle som har större mot-
ståndskraft mot påfrestningar.

Anf. 167 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Fru talman! Så är vi då inne i försvarsdebatten,
det här året igen. Man är glad att man står i Stock-
holm, när man har haft en timmes rast och tittat på
TV och sett vad som försiggår i Jerusalem och i Ka-
bul. Vi slipper i alla fall den debatt som är runtom-
kring oss ute i världen.
Fru talman! Jag vill först yrka bifall till de gemen-
samma reservationerna, och jag återkommer till dem.
Jag yrkar bifall till våra egna reservationer nr 2 och
nr 6.
Eftersom jag i mitt anförande inte nämner så
mycket om reservation nr 6 vill jag påpeka att det
Folkpartiförslag som följer utredningsbetänkandet om
sammanslagning av den nya myndigheten ÖCB, SPF,
alltså Styrelsen för psykologiskt försvar, och Rädd-
ningsverket kanske är typiskt för Folkpartiets för-
svarspolitik. Det är att kunna koncentrera, att kost-
nadseffektivisera försvaret och försöka komma till
gemensamma, icke rivaliserande myndigheter och få
en större helhetsbild i försvarsfrågan.
Regeringens proposition Fortsatt förnyelse av to-
talförsvaret är en för regeringen karakteristisk upp-
visning i brist på handlingskraft inför en av landets
viktigaste frågor - förmågan att försvara oss, alltså
försvara Sverige. Terrorattackerna mot New York
och Washington den 11 september satte strålkastar-
ljuset på de nya förutsättningarna för internationell
fred och säkerhet. Att svenskt totalförsvar står inför
stora utmaningar och behov av reform torde stå klart
för var och en. Men regeringen tycks inte se detta. I
stället skjuter man i stort sett alla förslag till beslut på
framtiden - enligt propositionen mer än 30 förslag!
Vi återkommer.
Fru talman! Redan i försvarsbeslutet 1996 påtala-
de riksdagen den ökade sårbarhet som det framtida
samhället uppvisar inför nya hot och påfrestningar.
Först sommaren 1999 beslutade regeringen om en
utredning om en bättre helhetssyn rörande svåra på-
frestningar på samhället i fred. På grund av regering-
ens hantering av frågan kunde utredningen sedan inte
presentera sina förslag förrän i maj 2001.
Betänkandet från Sårbarhets- och säkerhetsutred-
ningen är en utmärkt genomgång av de olika områden
som aktualiseras. Utredningen presenterar en väl
underbyggd helhetssyn på hur sårbarhetsfrågorna ska
hanteras över sektorsgränserna och innehåller också
ett väl underbyggt förslag till helhetslösning av hur
sårbarhetsfrågorna ska hanteras organisatoriskt från
nationell till regional och lokal nivå.
Förslagen från Sårbarhetsutredningen har fått stöd
av en bred remissomgång och av den parlamentariskt
sammansatta Försvarsberedningen.
Fru talman! Trots detta förmådde regeringen inte
förelägga riksdagen förslag till beslut i propositionen
Fortsatt förnyelse av totalförsvaret. Detta är en oac-
ceptabel fördröjning av arbetet med att skapa en
struktur för att hantera svåra påfrestningar på sam-
hället i fred.
Riksdagens beslut 1996 och 1999 om de ekono-
miska ramarna för försvaret gav enligt vår mening
inte tillfredsställande utrymme vare sig för nödvändig
materiell förnyelse, för internationella insatser eller
för den nödvändiga omstruktureringen. Denna be-
dömning har nu visat sig befogad. Inte ens den av
regeringen förordade utvecklingen av försvaret kom-
mer att rymmas inom nu gällande ekonomiska ramar.
Effekterna av de inskränkningar som Försvarsmakten
i år tvingats till är mycket kraftiga och kommer att ge
negativa återverkningar på Sveriges försvarsförmåga
för lång tid framöver.
Fru talman! En successiv anpassning av försvaret,
av såväl beredskap som andra uppgifter och förmå-
gor, till utvecklingen i omvärlden är ett politiskt an-
svar. Detsamma gäller för stabila förutsättningar för
framtida investeringar i personal och materiel. Det är
därför också ett politiskt ansvar att den långsiktiga
utvecklingen och nödvändiga investeringar ges till-
räckliga resurser och stabilitet.
Här kunde jag nämna några ord om vår reserva-
tion nr 18, som gäller västkusten och de frågor som
också har nämnts här av andra talare. Det gäller möj-
ligheten till helikopterverksamhet på och skydd av
västkusten, och speciellt investeringarna kring Säves
helikopterstation, som vi vill påpeka är mycket viktig.
Vi hoppas att det efter år 2003 finns en väl fungeran-
de verksamhet, som också stöder det civila samhället
från sårbarhetssynpunkt. Det är en viktig fråga att vi i
framtiden inte glömmer bort att västkusten också är
ett viktigt område.
Det är enligt Folkpartiets mening ett misslyckande
från regeringens sida när den gång på gång tvingas
till att i efterhand skjuta till ytterligare medel därför
att de anslagna resurserna inte räcker till. Att låna
pengar från framtida intäkter leder bara till ökande
bekymmer. Det som erfordras är en övergripande
översyn och ett långsiktigt ansvarstagande. Det nya
säkerhetspolitiska läget, med dagligt nyttjande av
våra stridskrafter, kräver både mer politisk ledning
och mer av den politiska ledningen. Det måste skapas
smidigare strukturer och processer för beslut om det
kontinuerliga nyttjandet av de militära medlen.
Sårbarhetsutredningen föreslog en nationell kris-
hanteringsfunktion med främst samordnande uppgif-
ter knuten till Regeringskansliet. Detta avvisades av
regeringen. Redan kvällen den 11 september uppdrog
statsministern åt sin statssekreterare i Statsrådsbered-
ningen att inkalla en statssekreterargrupp, som skulle
leda arbetet som en följd av terrordåden i New York
och Washington. Detta motsvarar i hög grad den
krishanteringsfunktion som Sårbarhetsutredningen
föreslagit ska inrättas, men i ordnade och väl förbe-
redda former. Den ska då vara färdig och övad att
inträda när behov uppstår och inte panikinsättas, som
skedde den 11 september. Behovet av en nationell
krishanteringsfunktion inom Regeringskansliet står
ännu mera klart i dag.
Fru talman! En av totalförsvarets huvuduppgifter
är internationella krishanteringsinsatser. Förmågan
till internationella insatser har därför hög prioritet,
utan att den för den skull får tillåtas dominera.
De hot Sverige kan komma att stå inför i framti-
den kan inte bemötas på egen hand, utan måste av-
värjas i gemenskap med andra fria och demokratiska
stater. Den svenska säkerhetspolitiska doktrinen
"Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt
land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt
närområde" har spelat ut sin roll. Med vårt medlem-
skap i EU lämnade vi uttryckligen den traditionella
neutralitetspolitiken bakom oss. Som medlem i EU
kan Sverige aldrig stå neutralt inför en extern aggres-
sion mot något annat medlemsland i EU. Vår framti-
da säkerhet skapar vi tillsammans med andra fria och
demokratiska stater. Utvecklingen av EU:s gemen-
samma krishanteringskapacitet ska vara normgivande
för motsvarande utveckling i Sverige.
Optionen att samverka med Nato ska fördjupas,
för att så snart som möjligt leda till svenskt medlem-
skap. Nato utgör en omistlig del av de säkerhets-
strukturer som garanterar ett Europa i fred och demo-
krati.
Det finns dock ett oroväckande glapp mellan de
politiska deklarationerna och de faktiska handlingar-
na. Regeringens sätt att handskas med den svenska
försvarsmaktens kapacitet för internationella insatser
visar på såväl bristande engagemang som otillräckliga
insikter i vad som står på spel. De ökande kostnader-
na för internationella insatser får inte finansieras
genom nya besparingar i pågående förbandsverksam-
het inom landet - det är ohållbart. Likaså är det av
största vikt att regeringen på ett tydligt sätt redovisar
aktuella internationella insatser för riksdagen. Freds-
främjande truppinsatser bör därför förbli ett eget
anslag.
Fru talman! Försvarets personalförsörjningssys-
tem är i behov av nya reformer. Ett exempel är, som
bl.a. har påpekats av försvaret, att det finns ett behov
av att för ytterligare viss tid kunna tillgodogöra sig
viss specialistkompetens hos nyligen utbildade sol-
dater. Detta var också något som Personalförsörj-
ningsutredningen föreslog. Vi finner detta vara ett
utmärkt förslag att pröva. Vi föreslår ju också kon-
traktssoldater.
Folkpartiet liberalerna har länge förespråkat en
könsneutral värnplikt. Regeringens hänvisning till
små utbildningsvolymer, som ett skäl för att värn-
plikten inte ska omfatta även kvinnor, är en kapitula-
tion inför unkna attityder från svunna tider.
För det första: Försvaret behöver den kompetens
som kvinnorna besitter. För det andra: Att fullt ut
integrera kvinnorna i försvaret på exakt samma vill-
kor som männen är det enda sättet att verkningsfullt
ändra de attityder och förhållningssätt som i dag gör
att många inte känner sig välkomna i försvaret. För-
svaret behöver de bästa, oavsett kön.
Folkpartiet liberalerna trodde in i det längsta att
regeringen skulle komma med ett förslag till en ge-
nuin omställning av det svenska försvaret till ett för-
svar i takt med omvärlden och med den hotbild som i
dag råder. Vi blev besvikna. Vi hoppas nu att riksda-
gen ser det omöjliga och kraftlösa i regeringens pro-
position och nu vill göra gemensam sak med Folk-
partiet liberalerna och därigenom värna om ett vasst
och smalt försvar i Sverige i takt med tiden och Euro-
pasamarbetet.
Fru talman! Till sist ett par frågor till försvarsmi-
nistern eller Försvarsberedningens ordförande: Hur
demokratisk kommer nästa proposition i försvarsfrå-
gan att bli? Kommer en parlamentarisk beredning att
få se skrivningarna och förbereda den nya propositio-
nen som kommer? En samsyn bör ju anses vara vik-
tig i försvarspolitiken, eller är det bara Folkpartiet
som tycker så?

Anf. 168 HÅKAN JUHOLT (s):
Fru talman! Den proposition som ligger till grund
för det betänkande vi debatterar här i kväll bär nam-
net Fortsatt förnyelse av totalförsvaret, som också
Olle Lindström nämnde. Det är ett logiskt och väl valt
namn. Med fasthet och substans fortsätter nu omställ-
ningen av vårt försvar, bort från det stora och stela
invasionsförsvaret, mot ett rörligt insatsförsvar och
ett robust samhällsförsvar.
Det sker inte genom några snabba ogenomtänkta
Alexanderhugg. Tvärtom har stor möda ägnats åt
samtal, analys och diskussion. Det har varit värdefullt
och märks kanske också tydligast när man läser de
olika partiernas reservationer. Det står klart att det
bland riksdagens partier i dag råder en stor samstäm-
mighet om behovet av denna förändring.
Många av slutsatserna har vuxit fram i bred sam-
verkan och i en logisk process mellan partier, myn-
digheter och enskilda utredare. Mycket av grunden
har lagts i Försvarsberedningens två senaste rappor-
ter. Sårbarhets- och säkerhetsutredningen och dess
utredare Åke Petersson konkretiserade, regeringen
formade propositionen, riksdagen fortsatte samtalet i
arbetet med vårt betänkande. I dag står vi här i kam-
maren, och till våren följer fortsättningen när flera
viktiga frågor återkommer för fortsatt behandling.
Det är en mogen och genomtänkt hantering av svåra
frågor. Det är inget hastverk. Det är inget slarv. Det
är genomtänkt, och resultatet blir också därefter.
Fru talman! Betänkandet präglas naturligtvis till
stora delar av terrorattacken mot USA. Även om de
flesta av slutsatserna redan var dragna månader och år
före den 11 september, blev allt just den dagen så
mycket tydligare, så konkretare och så mycket mer
aktuellt.
Terrorattackerna mot USA visar att de allvarli-
gaste hoten mot demokratiska stater i dag finns i
skärningspunkten mellan avancerad kriminalitet och
krig. Vår urgamla och lagbundna indelning i krig och
fred är därför inte längre giltig. Precis som i USA kan
attacker ske i ett läge som vi uppfattar som djupaste
fredstid. Målet är inte vårt geografiska territorium
utan värden i vårt land; politiska, tekniska eller eko-
nomiska. Det är en ny verklighet där nationalstaternas
tidigare maktmonopol definitivt är brutet.
Borta är 91:an Karlsson som utrustad med kikare
spanar efter främmande fartyg på Östersjön. Borta är
30-talets armébrigader som man mot man skulle möta
ryssen i slag på Vikbolandet och i norra Sverige.
Borta är det fasta kustartilleriet som gjutet i betong på
skärgårdens klippor skulle möta de ryska landstig-
ningsfartygen. I dess ställe kommer nu det nya. Det är
en omställning som egentligen bara har påbörjats, för
det handlar inte längre om att hela landet ska försva-
ras. Vi drar konsekvenserna av att det är landets hel-
het som ska försvaras, vilket är en vidare uppgift men
inte nödvändigtvis innebär försvar av det geografiska
territoriet.
Det råder ingen tvekan om att det är det moderna
samhällets sårbarhet som är vår främsta säkerhetspo-
litiska utmaning.
Terrorgrupper kan i dag via attacker mot IT-
system, elförsörjning, telekommunikationer och eko-
nomiska system nå samma effekt som det tidigare
behövdes militära maktmedel för att uppnå. Den
skarpa åtskillnaden mellan krig och fred, där dessa
företeelser hade olika innebörd, hot och åtgärder,
håller på att upplösas. Mycket lite skiljer i förödelse
om stora delar av södra Manhattan slås ut av en missil
från ett fientligt land eller om ödeläggelsen uppnås
med ett kapat civilt flygplan där den fyllda bränsle-
tanken utgör sprängämnet.
Juridiskt-tekniskt har USA inte varit i krig sedan
1945. Det som därefter har hänt i bl.a. Korea, Viet-
nam, Kuwait och nu i Afghanistan har haft andra
juridiska definitioner. Termen krig har därför i dag en
annan innebörd än tidigare, vilket också kommer att
få konsekvenser för utformandet av vårt eget lands
totalförsvar.
I propositionen förs flera betydelsefulla resone-
mang om just detta. Regeringen skriver: "Nuvarande
former för planering främjar inte en rationell avväg-
ning av resurser mellan satsningar som avser svåra
påfrestningar på samhället i fred och satsningar som
mer specifikt avser kriget. Detta leder till att samhäl-
let kan komma att ha en otillräcklig förmåga att han-
tera krissituationer som i svårighetsgrad ligger mellan
normala påfrestningar på samhället och väpnat an-
grepp."
På annan plats i propositionen skriver regeringen:
"Det krävs därför en utvecklad struktur för samord-
ning och gemensam hantering av tvärsektoriella hot.
Samhällets resurser för hantering av olika kriser skall
utnyttjas på ett rationellt sätt genom en konsekvent
tillämpad helhetssyn på samhällets hantering av olika
hot."
Detta är viktiga slutsatser. Det har inte alltid varit
självklara slutsatser - långt därifrån. Men nu samlar
dessa slutsatser en bred politisk enighet.
Försvarsutskottet skriver i betänkandet att terro-
rattacken mot USA belyste med skrämmande klarhet
att hoten mot folk och länder ändrat karaktär. Ut-
skottet fortsätter: "Utskottet delar regeringens upp-
fattning att samhällets robusthet, vår förmåga att
hantera olika former av kriser och en grundläggande
försvarsförmåga sammantaget utgör en helhet som
den framtida försvarsplaneringen bör utgå ifrån."
Det är en betydelsefull grund som riksdagens par-
tier gemensamt och i enighet lagt för den fortsatta
förnyelsen av vårt totalförsvar.
Fru talman! Det mesta sker i mycket stort samför-
stånd. Men naturligtvis kan inte Olle Lindströms
förtjänstfulla anförande inledningsvis få passera all-
deles obemärkt. Det förtjänar att kommenteras något.
Det sorgliga i allt detta är att moderaterna är fångade i
en närmast tomt skramlande politisk retorik. Man har
fångats i retoriken att ständigt upprepa: Mer pengar,
mer resurser till det gamla!
Man välkomnar varmt, ärligt och hjärtligt För-
svarsberedningens slutsatser men tycker tydligen att
det politiska priset är för högt för att själva sitta med i
samtalen. Jag tror inte ens längre att moderaterna
förstår motiven för denna självvalda isolering.
Det finns också i partiets reservationer, och i mo-
tionerna som ibland, sorgligt att säga, är ganska slar-
vigt författade, flera mycket märkliga slutsatser som
visar att partiet har valt att mäla sig ur och isolera sig.
Opportunismen har genomgående ställts först, och det
är sorgligt.
På s. 3 i den egna motionen skriver man:
"omvandlingen mot ett mindre och verkligt insatsbe-
rett försvar måste fortsätta". Detta nämnde också Olle
Lindström i debatten. Det är riktigt. Det är ju en kor-
rekt slutsats. Jag delar den fullt och fast. Men hur
hade denna omvandling varit möjlig om Moderaterna
hade fått behålla samtliga de förband som man ansåg
borde behållas vid det förra beslutet? Hade det över
huvud taget gått att genomföra någon sådan omvand-
ling om vi hade haft kvar samtliga de förband som ni
röstade nej till att de skulle läggas ned?
Svaret på den frågan vet alla i kammaren och i
svenska folket som helhet. Det hade inte varit möjligt.
Det är en ekonomisk omöjlighet. Inte ens med för-
dubblade försvarsanslag hade det i rimlighetens namn
varit möjligt att åstadkomma detta.
Det är sorgligt att konstatera att moderaterna väl-
jer att isolera sig och upprepa: Mer pengar till gamla
strukturer! Ni vet vad som är nödvändigt att genom-
föra. Ni skriver det i era egna partimotioner. Men ni
orkar inte leverera det i riksdagens kammare. Detta är
beklagligt när det handlar om riksdagens näst största
politiska parti. De är fast i en gammal politisk retorik.
En annan mycket märklig och faktiskt ganska in-
tressant formulering i den moderata motionen är "ett
starkare försvar ger ett stöd för politiska agerande i
Östersjöområdet." Det tycker jag är en spännande
mening. Den förtjänar att utvecklas här i kammaren.
Vilket politiska agerande byggt på vapenmakt i Ös-
tersjöområdet har Olle Lindström tänkt sig? Jag tror
att många väntar på den redovisningen.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis ge några av de
viktigaste ställningstaganden som utskottet gör i detta
betänkande.
· Först och främst: Utskottet tillstyrker att Översty-
relsen för civil beredskap läggs ned den 30 juni
nästa år och att funktionsindelningen inom det ci-
vila försvaret upphör.
· Utskottet understryker det angelägna i arbetet med
att ökade resurser satsas på sårbarhetsreducerande
åtgärder inom samhällsviktiga system. Utskottet
ställer sig nu liksom tidigare positivt till att en re-
gional försöksverksamhet med en permanent
samgruppering av ledningsresurser genomförs på
Gotland.
· Ledningsbehovet ska utgå från de nya uppgifter-
na. Fred, krigsfara och krig ska ledningsmässigt
inte längre ses som åtskilda tillstånd.
· Ledningsorganisationen ska utformas så att den
möjliggör en effektiv samverkan mellan totalför-
svarets olika delar.
· Utskottet delar regeringens uppfattning om beho-
vet av områdesansvar och om att detta bör ske på
tre nivåer i samhället: nationell, regional och lo-
kal.
· Avslutningsvis: När det gäller krishantering på
nationell nivå betonar ett enigt utskott behovet av
kompetens och av ett aktuellt regelverk som är
anpassat till och täcker in de kriser som ska kunna
hanteras.
Fru talman! Detta är en viktig proposition och ett
mycket viktigt betänkande från utskottet. Det har inte
tilldelats samma mediala uppmärksamhet som olika
grundorganisationsfrågor ibland brukar tilldra sig. Nu
är ju inte nyhetsinslag och tidningsurklipp den bästa
värdemätaren på betydelse av beslut. Vi behandlar i
dag ett betänkande som lägger en bra grund för en
fortsatt och nödvändig förnyelse av totalförsvaret. I
de stora och principiella frågorna sker detta i stor
politisk enighet, vilket är ett av många uttryck för
betydelsen av det som nu sker. Jag yrkar bifall till
förslaget i betänkandet.

Anf. 169 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Håkan Juholt beskriver lite grann det
som vi är överens om. Det är väl rätt att också tala om
det i denna kammare. När han sedan kritiserar mode-
raterna för tom retorik tror jag att Juholt ska fundera
över vilket record socialdemokraterna med Juholt i
spetsen har efter den förnyelse som började 1996 -
åtminstone verbalt. Den hade inget innehåll att tala
om.
Vi har tidigare i dag hört om det stora underskott
som finns vad gäller förmågor på vartenda område.
Det är inte godtagbart. Var det detta record Juholt
tänkte sig 1996 när försvarsbeslutet antogs? För att
klara en godtagbar förmåga i dag hade underskottet
behövt vara flera miljarder - eller någon miljard i alla
fall.
När det sedan gäller vad vi kan vara överens om
är det alldeles riktigt. Men vägen dit behöver inte
enbart vara den socialdemokratiska vägen. Man kan
faktiskt nå ett resultat utan att tappa alla dessa förmå-
gor som Försvarsmakten har gjort under de här åren.
Det är bara att lyssna på alla anställda, på officerare
och andra inom Försvarsmakten. De har faktiskt inget
förtroende för vare sig Försvarsdepartementet, vissa
försvarspolitiker eller Försvarsmakten. Det gäller
t.o.m. högt upp i hierarkin. Det visar lite grann av hur
läget är i dag.
Jag skulle ändå vilja ställa en fråga till Håkan Ju-
holt. Nu har ni dragit ned och tagit pengar från för-
svaret 1996, 1998, 1999 och 2000 så att förmågan att
försvara landet inte längre finns. Var det en strategi?
Menar ni att vi inte behöver ha de här förmågorna?

Anf. 170 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Vad gäller den socialdemokratiska
vägen vill jag erinra Olle Linström om att det inte var
socialdemokraterna som myntade begreppet den enda
vägens politik. Vart den vägen ledde vet ju alla.
Tvärtom har vi faktiskt ansträngt oss för att bl.a. i
Försvarsberedningens form ha en konsensus om så
mycket som möjligt. Men det vet vi ju att Olle Lind-
ström inte känner till, för där medverkar inte Mode-
raterna. De gör dock de andra sex riksdagspartierna.
Svaret på Olle Lindströms fråga är naturligtvis att
en del förmågor minskar medan andra ökar. Olle
Lindström kan ju läsa i proposition på s. 146 att vi nu
sätter upp signalspaningsbataljon, ett IT-
säkerhetsförband, tre säkerhetsbataljoner, två jägar-
bataljoner, en NBC-insatsstyrka, en luftburen batal-
jon, åtta flygbasbataljoner osv. Det är en rad nya
förmågor. För att få råd med de nya förmågorna be-
griper alla att man också måste minska några av de
gamla. Det är ett medvetet val - ja.
Men kvar står ändå den viktiga frågan. I och med
att Olle Linström har skrivit i sin reservation - och
kanske t.o.m. i sin motion att "omvandlingen mot ett
mindre och verkligt insatsberett försvar måste fort-
sätta" får jag väl ändå ha rätt att fråga Lindström en
sak. Vore detta över huvud taget möjligt om vi hade
alla era förband kvar och att de dag efter dag drog
sina driftskostnader? Skulle då ens de moderata mo-
tionerna, jag har läst de moderata motionerna om den
ekonomiska politiken, kunna finansiera en sådan
omställning som ni i ord önskar i ganska slutna do-
kument men som ni i handling bekämpar i denna
kammare och runtom i Sverige?

Anf. 171 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Håkan Juholt vet mycket väl att vi
inte ville behålla alla förband. Däremot ville vi inte
gå så långt som majoriteten gjorde. När det gäller
omvandlingen till ett mindre och vassare försvar vill
jag erinra Håkan Juholt om att vi redan 1992 började
med ett smalare, vassare försvar. Vi var långt före
socialdemokraterna i det avseendet.
Sedan gäller det alltid vägen dit. Man behöver inte
förstöra. Man behöver inte tappa förmågor för att
förändra och förnya. Det är det som är felet med den
socialdemokratiska politik som Juholt står för. Och
när han nu talar om nya bataljoner, så kom ihåg att de
måste sättas upp med lånade pengar. Det finns inte
några pengar.
Håkan Juholt vet också att överbefälhavaren har
varit i vårt försvarsutskott och sagt att han ville flytta
över pengar från materielanslaget även för 2002 och
2003, därför att han inte ser att den planerade verk-
samheten ryms. Om han sedan ska sätta upp nya
bataljoner så måste han nog gå till Håkan Juholt eller
någon annan och låna. Det är alldeles självklart. Och
att det skulle bli nya förmågor har jag svårt att se med
de stora underskott som finns plus att vi ser att vi har
ett försvar där chefen för krigsorganisationen och
andra från högkvarteret har varit i vårt utskott, vilka
Håkan Juholt också har lyssnat på, och sagt att man
inte har förmågor förrän möjligen 2004 och fram till
2007. Då hjälper det inte att stå här och säga att vi ska
sätta upp nya bataljoner. I så fall blir det med lånade
pengar, Håkan Juholt.

Anf. 172 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Jag vet att Olle Lindström liksom jag
är en stark försvarsvän. Och om Olle Lindström upp-
repar att skattebetalarna inte får någonting för 45
miljarder så kommer skattebetalarna förr eller senare
att säga: Varför ska vi då avsätta dessa medel?
Jag vet att vi får ut oerhört mycket av försvars-
budgeten. Och i fast penningvärde visade ju Riksda-
gens revisorer för fyra veckor sedan att vi i dag av-
sätter mer till det militära försvaret än vi gjorde 1980
när en skakig Leonid Brezjnev styrde halva Europa
med ett darrigt finger på kärnvapenknappen. Vi sätter
de facto av mer pengar i fast penningvärde i dag,
vilket Riksdagens revisorer redovisade för tre veckor
sedan. Jag kan inte själv garantera den uppgiften, men
Riksdagens revisorer brukar vi ju i de allra flesta
sammanhangen tillmäta väldigt stor trovärdighet.
Fru talman! Avslutningsvis lever vi nu tack och
lov i högteknologiska tidevarv med Internet. Vi kan
på riksdagens hemsida plocka ut protokoll från kam-
mardebatter, vilket görs emellanåt. Och jag gjorde det
inför denna debatt och har läst protokollen sedan
1994. Och jag kan konstatera att Moderata samlings-
partiet har varit emot samtliga förbandsnedläggningar
sedan 1994. Jag gläds nu åt att Olle Lindström säger:
Det vet väl Håkan Juholt att vi inte ville behålla alla
förband.
Det är på något sätt en liten eftertankens kranka
blekhet. Men med all respekt, enligt protokollen har
partiet röstat emot nedläggning av alla förband. Hade
alla förband varit kvar så hade omställningen varit
omöjlig. Därför är det en tomt skramlande retorik
som sannerligen inte stärker tilltron till svenska poli-
tiker och riksdagen.

Anf. 173 ERIK ARTHUR EGER-
VÄRN (c):
Fru talman! Terrorattacken mot World Trade
Center den 11 september denna höst har åberopats
och påtalats av, såvitt jag kan erinra mig, alla talare i
dagens försvarsdebatt. Det är både naturligt och
självklart, eftersom vi på ett dramatiskt sätt har fått
bekräftat att de tidigare, av Försvarsberedningen och
ett antal svenska och internationella experter, påtala-
de hoten inte tillhör framtiden utan att de är här redan
i dag och en högst påtaglig verklighet och realitet.
NBC-hoten t.ex. har därvidlag fått förnyad och
ökad aktualitet. Det ställer ökade krav på det interna-
tionella samfundets förmåga att övervaka produktion
och innehav av NBC-vapen. Men det ställer också
ökade krav på vår egen förmåga att hantera NBC-
hoten både utifrån psykologiska synpunkter med risk
för panik och masspsykos och utifrån rent teknisk-
medicinska synpunkter. Vi måste öka vår förmåga att
indikera och upptäcka olika slag av NBC-hot och
dessutom kunna vidta åtgärder mot en insats av NBC-
vapen.
Två veckors tjänstgöring i svenska FN-
delegationen i New York denna höst, med hot av
anthrax, dvs. mjältbrand, i närområdet praktiskt taget
varje dag, har gett mig en högst påtaglig och person-
lig erfarenhet av just den psykologiska effekten av
dessa vapen.
När det gäller NBC-hoten förutsätter jag att den
kommande vårens proposition också kommer att
innebära ambitionshöjningar. Bl.a. beredskapssystem
och styrande regelverk behöver ses över. Jag utgår
från att försvarsministern delar min och Centerns syn
i denna fråga.
Fru talman! De olika partiföreträdarna har dragit
lite olika slutsatser av händelserna i New York och
hur kampen mot terrorn ska bedrivas. Några partier
tar händelserna till intäkt för att minska resurserna till
försvaret, medan andra tycker att man i stället bör öka
resurserna.
Jag drar slutsatsen att den av regeringen och
Centerpartiet initierade ominriktningen av Försvar-
smakten är riktig och nödvändig. Vi var förutseende
år 1996 när det första beslutet fattades. Glädjande nog
har några ytterligare partiet insett detta och i allt vä-
sentligt anslutit sig till principerna och effekterna av
omställningen och förnyelsen.
Färdriktningen och innehållet i denna förnyelse av
Försvarsmakten är vid det här laget ganska välkänd
och behöver kanske inte upprepas i detta samman-
hang. Jag vill dock lyfta fram några principiella as-
pekter.
Sårbarhetsutredningens slutsatser och förslag, som
också har tillstyrkts av en enig försvarsberedning,
måste leda till konkreta åtgärder. Den ökade sårbar-
heten är en konsekvens av det moderna samhällets
högteknologiska infrastruktursystem, som dessutom
för sin funktion är alltmer beroende av varandra.
Detta är faktorer som måste tas på största allvar vid
utformningen av vårpropositionen. Samtidigt som
invasionshotet drastiskt har minskat har andra och
nya hot ökat i aktualitet och sannolikhet.
Samhällets robusthet måste stärkas rent tekniskt
genom skyddade och fungerande infrastruktursystem.
Höstens stormar har återigen påvisat behovet av
kraftåtgärder för att garantera att el- och telesystemen
fungerar. Men robustheten behöver också stärkas på
det administrativa och organisatoriska planet genom
samverkan och samordning av olika myndigheter.
Den aviserade planeringsmyndigheten är därvidlag ett
bra grepp. Gotlandsförsöket är också lovande och
borde kunna bli ett mönster för hela landet.
Vad avser Försvarsmaktens stöd till det civila
samhället vid olyckor, kriser och andra svåra påfrest-
ningar så är det viktigt att den förmågan vidareut-
vecklas och att vederbörliga lagändringar görs så att
Försvarsmaktens resurser kan utnyttjas optimalt utan
att det för den skull innebär att rollfördelningen mel-
lan Försvarsmakten och civila myndigheter blir otyd-
lig och luddig. Jag utgår också i det avseendet från att
försvarsministern delar denna syn på nödvändigheten
av att det är dags att gå från ord till handling.
I det sammanhanget och mot bakgrund av det på-
tagliga terroristhotet är det viktigt att klara ut det
fysiska skyddet av olika el- och teleanläggningar,
vilket utskottet också påpekar. Härvidlag finns det
anledning att påminna om hemvärnets centrala bety-
delse för att garantera bevakning och skydd av sam-
hällets infrastruktur och att detta beaktas i samband
med utformningen av de nationella skyddsstyrkorna
som ju regeringen ska klara ut under det kommande
året.
Fru talman! Den svenska försvarsindustrin är en
mycket viktig komponent i vår säkerhetspolitik och
försvarspolitik. Utvecklingen går snabbt mot ett ökat
internationellt samarbete, men samtidigt också mot
ett ökat beroende av vad som sker inom den civila
industrin. Det är numera vanligare att spetsteknologi
utvecklas där och inte inom försvarsindustrin. Inte
minst av den anledningen har Sverige ett antal strate-
giskt mycket viktiga komponenter och kompetenser
som är mycket betydelsefulla i det försvarsindustri-
ella samarbetet. Det internationella samarbetet är
enligt Centerpartiets uppfattning en absolut nödvän-
dighet som en viktig del i vår försvars- och säker-
hetspolitik.
Avslutningsvis vill jag ånyo framhålla betydelsen
av hemvärnet och de olika frivilligorganisationerna. I
regeringens proposition talas det en hel del om värdet
av frivilligverksamheten, och det är glädjande i sig att
regeringen lägger vikt vid detta. Men det räcker inte
med enbart vackra ord. Det krävs mer av konkreta
uttryck för vilka förväntningar som regering och
riksdag har och vilka resurser man är villig att ställa
till organisationernas förfogande.
Frivilligorganisationerna och hemvärnet är dess-
utom garanter dels för den efterfrågade robustheten,
dels för att folkförankring och demokratiska värde-
ringar genomsyrar Försvarsmaktens verksamhet.
Dessutom innebär frivilligverksamheten en både
volymmässig och kompetensmässig förstärkning av
totalförsvaret. Jag utgår från att regeringen återkom-
mer under våren med en proposition i denna fråga
och klargör vilka möjligheter och på vilket sätt som
frivilligorganisationerna kan medverka till ett trygga-
re och robustare samhälle i framtiden.
Fru talman! Till sist yrkar jag bifall till förslaget i
utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

Anf. 174 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! När betänkandet skulle justeras var
Lars Ångström tvungen att ta hand om en ledsen liten
Julia. Nu när debatten sker är situationen liknande.
Han har barn hemma som måste tas om hand. Jag har
största respekt för det och hoppas att utskottets leda-
möter har det också.
Miljöpartiet har under hela 90-talet pekat på att
hoten mot Sverige inte är militära. I partimotionen
har vi föreslagit kraftigt minskade militärutgifter och
en nedmontering av det militära invasionsförsvaret
till förmån för ett försvar mot nya icke-militära hot
som IT-sabotage, terrorism, miljöförstöring och sön-
derrostande ubåtar i Murmansk.
Våra analyser och krav har visat sig i grunden va-
ra riktiga och stöddes några år senare av en riksdags-
majoritet. 1996 beslutade riksdagen på Miljöpartiets
initiativ om en vidgad hotbild. 1999 delade Sveriges
överbefälhavare Miljöpartiets analys om att det inte
längre existerade något militärt invasionshot. I mars
2000 stödde en riksdagsmajoritet Miljöpartiets krav
på nedläggning av att stort antal regementen och en
minskning av militärutgifterna. Riksdagen stödde
också vårt krav på att i statsbudgeten föra över militä-
rens miljarder till sjukvården.
I regeringens proposition Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret bekräftar regeringen ytterligare på flera
punkter riktigheten i tidigare analyser och krav från
Miljöpartiet. Regeringen medger inte bara att ett
militärt hot mot Sverige inte ter sig möjligt inom en
tioårsperiod utan också att det med tiden ter sig allt-
mer avlägset. Regeringen tar också för första gången
explicit upp vikten av att inte bara ha en anpassnings-
förmåga av Försvarsmakten uppåt utan också att ha
en anpassningsförmåga för fortsatta minskningar.
Detta är mycket positivt. Hade detta Miljöpartikrav
tillgodosetts tidigare hade den svenska nedrustningen
kunnat påbörjas snabbare och genomföras smidigare
till gagn såväl för Försvarsmaktens personal som för
skattebetalarna.
Risken för IT-sabotage har ökat i takt med att
alltmer av samhällsorganisationer och samhällsfunk-
tioner blir beroende av informationsteknik och där-
med mer sårbara. De tekniska systemen blir alltmer
komplexa och ömsesidigt beroende och får en allt
större betydelse för säkerheten i samhället. Genom att
en optokabel förstördes på ett enda ställe den 11 ok-
tober lamslogs t.ex. all fast tele- och datatrafik från
norra halvan av Sverige.
Med förhållandevis små resurser kan en enskild
individ, en grupp eller en organisation i princip var
som helst i världen utsätta bankbetalningssystem,
försäkringssystem, elektroniska kommunikationer
och databaser för elektroniska intrång och sabotage.
Mot IT-sabotage hjälper inte JAS-plan och ubåtar.
Det finns ett behov av en övergripande om-
världsanalys, tvärsektoriell samordning och incident-
beredskap. Dessa uppgifter bör inte läggas på den
militära försvarsmakten. Försöken till det egna kom-
munikations- och ledningsystemet Orion slutade i ett
mångmiljardfiasko, som förskräcker.
Det är beklagligt att regeringen inte heller i år har
förmått utveckla konkreta förslag till försvar och
förebyggande insatser på detta område utan avser att
komma tillbaka till riksdagen först nästa år.
Fru talman! Tidigare har regeringen haft en benä-
genhet att försöka klä även de nya hoten i form av att
militära medel används. Terrorister skulle t.ex. an-
vända sig av militära robotangrepp. Fördelen med en
sådan verklighetsbeskrivning är att då skulle natur-
ligtvis de militära motmedlen vara relevanta, och om
man händelsevis råkade ha en organisation för just
militära motmedel skulle det vara bra. Nackdelen
med ett sådant synsätt är att det förmodligen har
mycket lite med verkligheten att göra. Terrorattacken
mot New York visade just detta med all önskvärd
tydlighet. En motståndare söker hela tiden asymmetri.
Det primära målet behöver inte vara att söka krig. Om
syftet kan uppnås med andra former av påtryckningar
och metoder kan det vara tillräckligt.
Behovet av förmåga att hantera andra och mer
sannolika former av kriser och konflikter än de rent
militära leder till slutsatsen att den militära kompo-
nenten i totalförsvaret blir allt mindre relevant. Ut-
vecklingen talar för fortsatta minskningar av antalet
förband och militära utgifter. Resurser bör i stället
föras över till konfliktförebyggande politik, terrorfö-
rebyggande insatser, demokratistöd och försvar mot
de andra hot mot samhället som riksdagen har identi-
fierat.
Fru talman! Det allmänna värnpliktssystemet har
spelat ut sin roll. Det utgör ett i grunden orättvist och
i dag helt otidsenligt system. För det första fullgör
endast en tredjedel av landets män sin pliktutbildning,
mindre än 18 000 av en årskull på ca 55 000. För det
andra omfattar det endast män. I stället bör 2000-
talets försvarspolitik bygga på ett system av frivillig-
het och vara öppet för både män och kvinnor. Just
traditionellt kvinnliga erfarenheter som förmåga till
strategisk planering, logistisk erfarenhet och öppet
ledarskap är långt viktigare än den traditionellt man-
liga tillgången på fysisk styrka, som blir allt mindre
relevant. För att få hög kvalitet och en organisation
byggd på frivillighet måste regeringen utveckla ett
system som bygger på motivation och som är merite-
rande. När är tiden mogen för Miljöpartiets mångåri-
ga förslag om bättre ersättning, civil dokumentation
och tilläggspoäng till högskolan?
Fru talman! Det kan inte vara riktigt att Försvar-
smakten ägnar tid åt att stödja krigsmaterielindustrins
exportansträngningar. Skattebetalarna subventionerar
redan denna sektor i en utsträckning som saknar mot-
stycke i svenskt näringsliv.
Försvarsmaktens medverkan i krigsmaterielex-
portansträngningar står också i ett direkt motsatsför-
hållande till vad regeringen skriver i propositionen
Fortsatt förnyelse av totalförsvaret om att upprätt-
hålla respekten för de mänskliga rättigheterna. Hur
gör man det när man t.ex. beväpnar diktaturer som
systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna?
Det vore långt bättre om regeringen lät en över-
dimensionerad vapenindustri ta konsekvenserna av en
krympande marknad och tillät en nödvändig avveck-
ling.
Fru talman! En allt viktigare del av säkerhetspoli-
tiken i ett europeiskt perspektiv utgörs av konflikt-
hantering. Inom ramen för EU har omfattande militä-
ra strukturer byggts upp och militära resurser ställts
till förfogande. Argumenten för denna utveckling har
varit att kunna hantera konflikter som de vi upplevde
i det forna Jugoslavien och senast i Kosovo. Proble-
met med att satsa så uteslutande på den militära kom-
ponenten i en krishanteringspolitik är att när den väl
anses aktuell att använda är det oftast så att en kon-
flikt har tillåtits att utvecklas så långt att det gått över
till krig. Då är det för sent att agera. Det är inte heller
på det militära området som det saknas resurser.
I stället ligger den stora bristen i den nästan totala
avsaknaden av konfliktlösningskompetens och civila
krigsföregripande handlingsprogram. Varje gång
fredsframtvingande militära styrkor skickas till ett
område måste vi se det som kvittot på ett stort miss-
lyckande, ett misslyckande med den förebyggande
politiken. En europeisk säkerhetspolitiks viktigaste
komponent är därför den aktivt förebyggande verk-
samheten vari konfliktlösningsarbete ingår. En sådan
politik saknas nästan helt i dag.
Sverige måste verka för att främja en konfliktfö-
rebyggande kultur med långsiktig uppbyggnad av
kunskaper om konflikter och deras orsaker för att öka
vilja och förmåga att uppträda förebyggande.
Förmågan att identifiera strukturella riskfaktorer
för att få en tidig varning är en förutsättning för kon-
fliktförebyggande. För detta krävs att vi skapar nya
samarbetsstrukturer och instrument inom allt från FN
och OSSE till andra organisationer som EU. Ett första
steg för att konkretisera en sådan utveckling vore
initiativet att i Sverige som en del av vår försvars-
budget skapa ett institut för internationell konflikt-
och terrorförebyggande verksamhet i kris- och kon-
fliktområden.
Fru talman! Jag yrkar bifall till motion Fö8, som
tyvärr inte blev bifallsyrkad i utskottet.

Anf. 175 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Förändringar och förändrade förut-
sättningar och oförutsägbarheten i vår verklighet,
eller med andra ord, det moderna samhället och vår
tids tekniska möjligheter, har gjort det inte bara möj-
ligt utan nödvändigt att reformera det svenska total-
försvaret.
Det har talats, debatterats och skrivits många ord
om detta i riksdagen och till riksdagen. Vi, dvs. rege-
ringen och partierna här i riksdagen, är i det stora hela
överens om att det ska gå och att vi ska arbeta vidare.
Det finns undantag, och det finns undantag när det
gäller hur mycket man vill vara involverad i den här
processen. Ett parti - jag menar Moderata samlings-
partiet - har valt att på det sättet ställa sig vid sidan
om och utanför Försvarsberedningen.
Men jag står här igen, och till min stora glädje får
jag möjligheten att hålla med och på någon punkt
kanske hålla emot.
Den 19 september presenterades budgetproposi-
tionen som kammaren just har debatterat när det gäl-
ler totalförsvaret, och den 26 september presenterades
den försvarsproposition som vi nu diskuterar. Den
lades fram bara några veckor efter de förödande och
fruktansvärda terroristattackerna i Förenta staterna
och - det vill jag säga - i den fortgående biovapenan-
vändningen inne i Förenta staterna. Dessa attacker har
förändrat vår världsbild, vår syn på säkerhet och vår
syn på hot mot det demokratiska samhället och våra
demokratiska värden.
I Sverige har vi ett brett internationellt säkerhets-
samarbete som ger oss möjligheter att delta och på-
verka förhållanden i omvärlden. Medlemskapet i
Europeiska unionen spelar naturligtvis en central roll
liksom arbetet inom Förenta nationerna. Men det
gäller också vårt samarbete med Nato. Vi ser även
hur Ryssland närmar sig både EU och Nato. Det är ett
samarbete som sker inte minst i ljuset av händelserna
den 11 september.
Den proposition som vi diskuterar, Fortsatt förny-
else av totalförsvaret, sätter fokus på dessa frågor
liksom på inriktningen av försvarsreformen. Så gjor-
de också Försvarsberedningen i sin senaste rapport.
Det ömsesidiga beroendet av globalisering och inter-
nationalisering ger oss nya möjligheter, men det krä-
ver oss också på ett nytt sätt att agera nationellt.
Grunden i vår säkerhetspolitik är att kunna möta
militära hot, men också att kunna förebygga och
hantera andra hot och risker i både fred och krig.
Nu fortsätter vi arbetet med att minska samhällets
sårbarhet och att vara bättre rustade för framtiden.
En central del i det beslut som fattades år 1996
var en helhetssyn på samhällets satsningar och åtgär-
der för att förebygga militära hot och andra hot såväl i
fred som i krig. En del är att möta militära och väp-
nade angrepp. En annan del är att förebygga och
hantera situationer som inte direkt hotar Sveriges fred
och självständighet, men som skulle kunna innebära
snabba och allvarliga försämringar av samhällets
normala funktioner - samhällets robusthet.
Därför måste vi ha en helhetssyn när det gäller vår
beredskapsplanering. Elförsörjning, telekommunika-
tion, transporter, varuförsörjning, livsmedelsförsörj-
ning, IT-system, finansiella transaktioner - alla är
områden som är sårbara och beroende av övergripan-
de tekniska system. Därför måste samhället på alla
nivåer vara säkert och robust både centralt, regionalt
och lokalt. Därför är samordningen av det civila för-
svaret och beredskapen för svåra påfrestningar på
samhället i fred viktiga och måste förbättras. Det är
något som Försvarsberedningen också pekar på i sin
rapport, liksom utskottet nu i sitt betänkande.
I det första steget har regeringen föreslagit att det
ska inrättas en ny planeringsmyndighet. Tanken är att
den ska finnas på plats den 1 juli nästa år i samband
med att Överstyrelsen för civil beredskap läggs ned.
Jag noterar med glädje att utskottet stöder detta för-
slag, och jag återkommer till riksdagen under våren i
denna fråga.
Då kommer jag också med förslag om hur sam-
hällets tvärsektoriella arbete ska bedrivas för att före-
bygga och förbereda samhället inför både freds- och
krigshot. Förutom sårbarheten i vår infrastruktur är
det viktigt att vi förstärker vår förmåga att möta ett
begränsat väpnat angrepp, men också beredskapen
inför biologiska och kemiska hot.
Krishantering är ett begrepp som blir alltmer vik-
tigt i vårt samhälle och internationellt. Den militära
krishanteringen har länge varit föremål för arbete
t.ex. inom EU. I den senaste försvarspropositionen
liksom under Sveriges ordförandeskap i unionen har
vi flyttat fram våra positioner inte minst när det gäller
den civila krishanteringen.
En av de slutsatser som regeringen drog av terror-
dåden i New York och Washington var att den av
riksdagen beslutade lokaliseringen av den operativa
insatsledningen i Täby, Näsbypark, måste prövas på
nytt. Vår bedömning är att skyddsbehovet för denna
ledning är större än vad lokaliseringen där skulle
kunna erbjuda samt att övrig bostadsbebyggelse finns
alltför nära operationsledningen. Jag har därför för
avsikt att så snart som möjligt omlokalisera opera-
tionsledningen till ett skyddat utrymme. Därifrån ska
operationsledningen kunna verka, men man ska även
i framtiden kunna utveckla rörliga ledningsenheter.
Överbefälhavaren kommer i en närtid att påbörja
en utredning kring högkvarterets arbetsformer och
skärningspunkten mellan den operativa insatsledning-
en och högkvarteret. ÖB avser att presentera denna
utredning omkring den 1 april nästa år. Som jag tol-
kar riksdagens tillkännagivande i ärendet stämmer
denna inriktning med utskottets intentioner. Jag delar
utskottets mening att vi ska försöka finna lösningar
med hög ekonomisk rationalitet.
Avslutningsvis vill jag peka på att de förändringar
som nu pågår i det svenska försvaret är en inriktning
för ett modernt, flexibelt och rörligt försvar. Det är ett
arbete som är i full gång i Försvarsmakten. Det kräver
förändrade stridskrafter så att de motiverar de nya
krav som ställs både nationellt och vid internationella
insatser. Det gäller både organisation och materielan-
skaffning.
Till dem som hävdar att vi delvis bör hålla fast vid
det gamla invasionsförsvaret i organisatoriska termer
vill jag säga att vi därmed skulle bygga fast oss i det
gamla. Det är ingen framkomlig väg.
Håkan Juholt har i dag hanterat den frågeställ-
ningen i debatten med Moderaternas företrädare. Jag
menar att vi kommer att lägga fram en gemensam
strategi så att operativ förmåga och kompetens ut-
vecklas tillsammans och på ett kostnadseffektivt sätt
både för nationella behov och för internationellt sam-
arbete. Det är innebörden i det som vi talar om och
benämner insatsförsvar.
Jag har i mitt anförande berört frågan om den ope-
rativa insatsledningen. Jag hoppas att den fråga jag
fick från Berit Jóhannesson härmed har fått ett till-
fredsställande svar.
Åke Carnerö har frågat mig om de nationella
skyddsstyrkorna. Jag har tagit del av utskottets skriv-
ning. Min avsikt är att redovisa vilken utrustning
dessa förband ska ha. Min bedömning är att hemvär-
net ska spela en mycket viktig roll för de nationella
skyddsstyrkorna.
Runar Patriksson frågade mig hur jag avser att
förbereda nästa proposition till riksdagen, den som
ska komma i vår. Det är min avsikt att jag själv ska
vara i kontakt med Försvarsberedningen och redovisa
för ledamöterna hur jag avser att föreslå den kom-
mande propositionen för regeringen. Det är också min
förhoppning att det ska vara möjligt för de ledamöter
i beredningen som vill att ytterligare kunna ha samtal
med mig om inriktningen. Min avsikt är att så långt
det över huvud taget är praktiskt framkomligt gå fram
enligt den inriktning som riksdagen nu avser att ställa
sig bakom.
Till Erik Arthur Egervärn vill jag slutligen säga
att Försvarsmaktens stöd till samhället är en mycket
viktig fråga. För ett par dagar sedan fick jag ett be-
tänkande från den särskilda utredaren Ann-Louise
Eksborg. Det ska nu remitteras. Om remissutfallet
blir gynnsamt kan det innebära att jag kan redovisa
innebörden för riksdagen samt att vi kan genomföra
de förändringar som kan krävas i berörda förordning-
ar under våren.

Anf. 176 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Det ryckte till i mig lite grann när för-
svarsministern gjorde ett Natoinlägg i mitten av det
här talet som jag tyckte var givande och bra. Det
nämndes att Ryssland hade påverkats på grund av
händelserna den 11 september och fattat beslut som
innebär att närmandet till Nato är märkbart förändrat.
Det har vi ju märkt också. Jag blev glad över att för-
svarsministern nu också nämner att den svenska rege-
ringen nu ser annorlunda på frågan. Man blev glad
när man såg statsministern stiga in i USA. Han hade
kanske med sig ett löfte till presidenten att vi ska
tänka om i den här frågan. Kan jag ställa den frågan:
Hade han med sig detta löfte till George Bush i förr-
går? Det skulle vara glädjande om även Sverige nu
kunde närma sig så att vi inte blir ensamma tillsam-
mans med Vitryssland om att inte ha intresse av Nato.
När det gäller frågan om beredningen av nästa
proposition tycker vi faktiskt att det är väldigt viktigt
att samsyn kan uppnås. Jag tackade försvarsutskottet
för gott samarbete i mitt första inlägg om budgeten.
Jag tror att detta är viktigt. Även om vi kritiserar
vissa frågor är ju grunden för det hela ändå att försö-
ka få en samsyn i försvarsfrågan. Det arbete som har
pågått i Försvarsberedningen är för oss som inte sitter
där, men i försvarsutskottet, ett mycket bra komple-
ment för att bli informerade om vilken väg vi går i
försvarsfrågorna.
Jag skulle vara glad om försvarsministern sade
något annorlunda om hur samarbetet ska ske. Sker det
på samma vis som inför den liggande propositionen,
eller finns det någon ny form av samverkan mellan
Försvarsberedningen och försvarsministern inför den
kommande propositionen som jag tror blir mycket
viktig?

Anf. 177 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Fru talman! Runar Patriksson blev nog lite upp-
spelt av det säkerhetspolitiska påpekande jag gjorde
om att president Putin, president Bush samt premiär-
minister Blair och generalsekreteraren i Nato har
inlett viktiga överläggningar som syftar till att Ryss-
land ska få en starkare samverkansmöjlighet med
Nato. Jag anser att det är mycket bra. Det ökar säker-
heten i vår del av världen. Jag anser att vi har ett
mycket gott samarbete med Nato på de plan som vi
vill, nämligen fredsfrämjande samarbete och stöd åt
andra länder som vill utveckla t.ex. sin försvarsmakt,
sin politiska ledning eller sin demokratiska ledning
över försvarsmakten. Jag avsåg inte med mitt inlägg
att göra någon förstucken plädering för medlemskap i
Nato. Jag har nyss gjort ett inlägg på vår socialdemo-
kratiska partikongress där huvudpunkten var att Sve-
rige inte har något underskott av säkerhet och därför,
kanske till skillnad från de flesta andra stater i Euro-
pa, inte ser det som nödvändigt att söka medlemskap i
Nato.
Vi är överens om att Försvarsberedningen har
lämnat alla de texter som behövs för regeringens
propositionsarbete. Det gäller även Sårbarhetsutred-
ningen och en mängd remissyttranden som har kom-
mit in. Jag avser, och vill, redovisa för ledamöterna i
Försvarsberedningen hur jag arbetar med proposi-
tionsarbetet så att jag kan lägga ett förslag till rege-
ringen och till riksdagen som har goda förutsättningar
att svara mot det som riksdagen i dag avser att samla
sig kring.

Anf. 178 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Jag är glad över att försvarsministern
nu har tagit tag i organisationsfrågan i högkvarteret
och att OPIL också får en lösning snarast. Det tycker
jag är positivt.
Sedan är jag inte riktigt säker på vad försvarsmi-
nistern menar när han säger att Moderaterna skulle
hålla sig kvar vid ett invasionsförsvar. På s. 3 i vår
försvarsmotion står det alldeles tydligt vad vi tycker i
den frågan. Det är precis tvärtom mot hur jag uppfat-
tade att försvarsministern uttryckte sig.
Det finns en annan sak som jag skulle vilja fråga
om. Det har med förtroendet i Försvarsmakten att
göra som jag tog upp i mitt inledningsanförande. När
man är ute och träffar officerare och värnpliktiga ute
på förbanden får man veta att mot bakgrund av det
som har hänt - och jag behöver inte upprepa det - har
man inte resurser att utföra en utbildning på rätt nivå.
Detta är destruktivt för de allra flesta anställda. Frå-
gan är ju: Hur ska man kunna komma till rätta med
detta?
När den nye ÖB:n tillträdde sade jag här i en de-
batt i kammaren att det är stor och grannlaga uppgift
för den nya överbefälhavaren att nu skapa förtroende.
Det var redan då på väg åt fel håll, och det är än värre
i dag. Min fråga till försvarsministern är: Ser inte
försvarsministern det här som ett stort problem?
Måste man inte ta krafttag i den här frågan för att
försöka få en arbetsmiljö och en kår av anställda på
alla nivåer så att man verkligen kan klara av sin upp-
gift att utbilda för en insatsorganisation?

Anf. 179 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Fru talman! Tack för vänligheten i operationsled-
ningsfrågan. Jag vill dock understryka att jag inte
avser att lösa den frågeställning som riksdagen nu har
tagit upp genom att återgå till försvarsgrenarna. Om
det är det som något av riksdagens partier anser kan
jag inte gå in på det. Det vill jag deklarera så att det
inte råder någon oklarhet mellan mig och kammaren.
Vad jag menade med att jag ställde mig bakom
Håkan Juholts inlägg i dag var att Håkan Juholt kun-
de visa att Moderaterna i alla organisationsbestäm-
mande ställningstaganden har legat kvar vid inga
förändringar. Då blir ju resultatet ett invasionsförsvar.
Det var det som Håkan Juholt kunde fästa kammarens
uppmärksamhet vid.
Fru talman! Olle Lindström tar upp frågan om
förtroende. Olle Lindström nämner också våra över-
befälhavare. Låt mig då säga att jag anser att det är en
stor fördel att vi har haft en överbefälhavare, Owe
Wiktorin, som har haft en skarp blick för förändring-
ar.
Låt mig säga att jag anser att det är en stor fördel
att vi i Owe Wictorin har haft en överbefälhavare
med en skarp blick för förändringen. Jag anser att det
är en stor fördel att vi har en överbefälhavare som har
en djup demokratisk och konstitutionell kunskap,
vilken han har fått ytterligare fördjupad under sitt
arbete i Regeringskansliet. Han vet att en organisation
måste styras också i ekonomiska termer.
Jag vill också säga att vår överbefälhavare är en
person med stor operativ erfarenhet från internatio-
nella insatser, det som talare efter talare i dag har lyft
fram betydelsen av. Jag anser att vår överbefälhavare
har alla förutsättningar och egenskaper för att kunna
utöva ett riktigt ledarskap i ordets bästa mening i den
försvarsmakt som nu genomgår sina stora förändring-
ar.

Anf. 180 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Vi kommer kanske inte längre i den
frågan, försvarsministern. Jag anser fortfarande att
detta är en oerhört stor och viktig fråga både för för-
svarsministern och för överbefälhavaren, samtidigt
som den i princip gäller för oss alla.
Jag har också en ny fråga, som jag inte hann ta
upp i mitt anförande, och den gäller helikopterfrågan.
Helikopterflottiljens fredsorganisation i försvarsbe-
slutet år 2000 innefattade utbildningsplattformar på
tre platser: Malmen, Boden och Berga. Dessutom
beslutades om helikopterbasering på andra ställen,
bl.a. Säve.
Man har nu köpt in 18 nya helikoptrar, som ska
placeras på två ställen, medan den tredje platsen blir
utan. Jag kan förstå att det kan vara svårigheter för-
enade med detta, men jag tänker på personalen på
dessa utbildningsplattformar. Eftersom de gamla
helikoptersystemen ska fasas ut och nya ska komma
in, blir det en skillnad mellan de anställda på den
plats som inte får utbildning på de nya helikoptrarna
och de övriga anställda. Det blir, som jag ser det, en
form av diskriminering av vissa inom försvaret.
Tre partier har tagit upp denna fråga i en reserva-
tion. Reservationen avser i någon mån detta men
också en del annat. Jag förstår att försvarsministern
inte kan bestämma var helikoptrar ska placeras - det
skulle bli en form av ministerstyre - men jag vill
understryka att man bör följa det beslut som riksda-
gen fattade år 2000 om de tre utbildningsplattformar-
na. Har försvarsministern några kommentarer till
detta?

Anf. 181 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Talman! Låt mig säga att helikoptersystemen är
en av dagens försvarsmakts mindre tillfredsställande
delar. Detta redovisas ärligt. De uppköp som vi har
gjort betyder mycket stora förändringar och förbätt-
ringar. Jag har talat med överbefälhavaren om frågan
om helikoptrarna, och hans mening är att detta är en
komplicerad fråga, där riksdagens beslut i dag är en
viktig förutsättning för att åstadkomma effektivise-
ringar inom hela helikopterflottiljen.
Överbefälhavaren har sagt till mig att det som har
kommit fram i medierna, bl.a. genom chefen för heli-
kopterflottiljen, icke är att betrakta som Försvar-
smaktens sista ord i saken. ÖB vill lägga ned åtskillig
tid och energi för att kunna skapa balans mellan ma-
teriel och personal och de uppgifter som Försvar-
smakten ska ha i enlighet med de fyra huvuduppgif-
terna. Detta gör att jag tar fasta på det som Olle Lind-
ström nu har sagt och som även jag i muntliga och
skriftliga svar till kammaren har framhållit, att jag för
dagen stannar vid att följa frågeställningen. Vi har
åtskillig tid framför oss för att kunna bedöma att vi
framför allt inom Försvarsmakten fattar sådana beslut
som gör att de nya systemens stora investeringar
kommer till nytta på det sätt som Försvarsmaktens
fyra huvuduppgifter pekar på.

Anf. 182 ÅKE CARNERÖ (kd) replik:
Fru talman! Det senaste som försvarsministern
sade om helikoptrarna gläder mig. Vi kristdemokrater
har i årets kommittémotion inte fört fram det här, men
jag vill påminna försvarsministern om vår hållning i
dessa frågor. Vi menar att det bör finnas ett perma-
nent helikopterförband på västkusten, i Säve. Rege-
ringen nämner här nu verksamhetsorterna Linköping,
Berga, Kallinge, Boden och Säve, men jag noterar att
Försvarsmaktens sista ord är tydligen inte sagt i den
här frågan.
Jag vill ta upp frågan om nationella skyddsstyr-
kor, som försvarsministern svarade på efter ett inlägg
av mig i ärendet. Jag vill ta upp det som gäller strid i
bebyggelse. Både Försvarsberedningen och regering-
en i sin proposition tar upp detta, och regeringen vill
nu lägga ökad vikt vid och utveckla förmågan att
klara detta. Strid i ort omfattar mycket komplicerade
insatser, där civilbefolkningen, dvs. den enskilda
människan, på ett fruktansvärt sätt kan beröras.
Det kommer i propositionen fram att regeringen
nu vill ställa olika krav på förbandens förmåga. Vissa
bör placeras vid de operativa insatsförbanden, medan
andra bör tillhöra de nationella skyddsstyrkorna.
Enligt förra årets beslut med anledning av proposition
30 ska de ligga i de operativa insatsförbanden. Är det
nu tänkt att de ska komplettera hemvärnsförbanden
när regeringen överväger en ny fördelning? Kommer
inte alla att få samma utrustning?

Anf. 183 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Fru talman! Jag vill gärna klarera den här saken.
Jag har fått klart för mig att det som Åke Carnerö
refererar är det som gäller, dvs. fram till nu ska de
tilltänkta stadsskytteförbanden ska ligga i de operati-
va insatsstyrkorna. Jag avser dock att låta Försvar-
smakten överväga de här frågorna ytterligare ett varv.
Det kan - jag säger kan - vara lämpligt att förlägga
vissa delar inom de operativa insatsstyrkorna och
andra inom de nationella skyddsstyrkorna. Men jag
säger att det är icke så som dagsläget är. Jag tycker att
det är klokt att utreda frågeställningen.
Min bedömning är densamma som Åke Carnerös,
att det finns ett mycket stort behov av att Försvar-
smakten kan bekämpa väpnade angrepp men också
naturligtvis stödja det civila samhället i storstadsom-
rådena. Jag delar Åke Carnerös bedömning att det då
ställs speciella krav. Jag är mycket angelägen om att
Försvarsmakten ska utveckla stadsskytteförbandet
som funktion, så att vi här kan ha förband som håller
högsta kvalitet i den svenska försvarsmakten. Jag vet
att ett sådant utvecklingsarbete kan gå vidare.
Jag vill avrunda med att säga att frågeställningen
om organisatorisk tillhörighet och därmed eventuell
differentiering är en fråga för utredning och bedöm-
ning framöver.

Anf. 184 ÅKE CARNERÖ (kd) replik:
Fru talman! Jag har uppfattat det så att det vore
olyckligt att redan nu göra ingrepp i insatsorganisa-
tionen. Man kan överväga en sak, men det är rimligt
att inte göra stora ingrepp innan den har börjat byggas
upp.
Jag vill ta upp en sak till, och det gäller luftvärns-
systemet Bamse. Jag nämnde i mitt inledningsanfö-
rande obemannade flygfarkoster och Försvarsmaktens
operativa förmåga att motstå fjärrstridsmedel. Detta
nämndes även i budgetpropositionen under rubriken
Robotstrategin. Jag menar att det nu är väldigt viktigt
att i ett kompetensperspektiv analysera det här myck-
et noggrant. Det gäller ett projekt som har levt under
hela 90-talet. Stora summor är nedlagda i det, och
som jag och vi kristdemokrater ser det finns det i
Försvarsmakten ett behov av denna förmåga inom
luftförsvaret.
Min fråga är: Hur ser försvarsministern på det här
på kort sikt men även på längre sikt?
Olika användningsområden har diskuterats, och det
har vi naturligtvis ingenting emot.

Anf. 185 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Fru talman! Jag vill nämna att det på längre sikt är
alldeles riktigt att vi har behov av robotar med denna
räckvidd och även med längre räckvidd. De ska kun-
na skjutas både från marken och från flygplan liksom
sannolikt också från fartyg.
Jag anser därför att riksdagens beställning till re-
geringen sedan något år eller ett och ett halvt år, vill
jag minnas, om att följa och se över luftvärnsfrågorna
är mycket berättigad. Överbefälhavaren avser att
inleda en mycket bred och djup utredning kring detta
som ska kunna redovisas den 1 mars 2003 och vara
ett viktigt ingångsvärde för nästa treårsperiod.
Jag vill i dag inte göra några kommentarer från
riksdagens talarstol om Bamsesystem annat än på en
punkt. Vi har ett mycket stort behov av de robotsys-
tem vi har. Den industri vi har och den kompetens
som finns samlad där måste vi kunna tillgodogöra det
svenska försvaret under lång tid framåt. Men jag vill
inte i dag gå längre och från riksdagens talarstol göra
några kommentarer kring Bamse.

Anf. 186 BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag vill understryka vikten av heli-
koptrarna. Det är väldigt viktigt var man placerar
helikoptrarna och att alla förband får de nya helikopt-
rarna. I den förra debatten tog jag upp stödet till sam-
hället som är så betydelsefullt i helikopterverksamhet.
Jag hoppas att försvarsministern tar med sig det hem
till departementet och arbetar vidare med detta.
Den fråga jag egentligen skulle ställa handlar om
den utredning om stöd till samhället i fred som nu är
klar och som ska ligga till grund för ett förslag. En
enig försvarsberedning säger följande: En sedan länge
i vårt land gällande grundsats att militärt tvång eller
våld inte ska kunna brukas mot den egna befolkning-
en eller andra civila utgör en självklar begränsning.
Militär personal ska inte ges uppgifter utanför det
traditionella militära verksamhetsområdet, osv.
Detta har riksdagen uttalat för ganska många år
sedan, och Försvarsberedningen har ställt sig bakom
det. Jag skulle vilja fråga försvarsministern om det är
kristallklart var gränsen går när det gäller militärens
stöd till samhället och om grundtesen fortfarande äger
sin giltighet.

Anf. 187 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Fru talman! Frågan om helikoptrar är synnerligen
betydelsefull. Jag vet alla krav som ställs inom För-
svarsmakten: egen utbildning, egen övningsverksam-
het, egen beredskap och sannolikt del i den interna-
tionella krishanteringen, eftersom helikopterförband
är sådant som det är brist på i de internationella kris-
hanteringsstyrkorna. Det finns självklart också krav
på territoriell integritet och stöd till samhället. Kraven
är många.
Det är min förhoppning att vi ska kunna lösa det
med bättre balanser mellan nya helikoptrar, personal
och servicepersonal. Sedan är det en annan fråga var
de placeras i olika meningar. Var är deras huvudort
med större underhåll? Var kan de placeras temporärt,
under vilka omständigheter och med vilka uppgifter?
Alla dessa frågor ska vi självklart gå igenom, göra det
så bra som möjligt och göra en avvägning. Det ska vi
göra när vi får fler helikoptertimmar till vårt förfo-
gande. I dag har vi begränsningar i antalet helikop-
tertimmar eftersom flera av våra system kort sagt är
utslitna.
På den andra frågan vill jag svara att jag anser att
Ann-Louise Ekborgs nya utredning löser den legala
regleringen på det sätt som Berit Jóhannesson efter-
frågar och som Försvarsberedningen har ställt sig
bakom. Det gäller gränsdragningen där Försvar-
smakten icke utövar samhällets tvångs- eller vålds-
makt inom riket utan är en stödjande resurs på samma
sätt som den i dag är det för räddningsverksamheten
och också för polismyndigheten. Vi får se vad re-
missyttrandena ger vid handen och om utredaren har
kunnat klara uppgiften. Det är min förhoppning.

Anf. 188 BERIT JÓHANNESSON (v) re-
plik:
Fru talman! Det är oerhört betydelsefullt för tro-
värdigheten att man inte går över gränsen som varit
riksdagens signum för civil-militär samverkan.
Vilken huvudort man har för helikopterbaseringen
har också oerhört stor betydelse för stödet till sam-
hället. Helikoptrarna ska placeras på ett sätt som gör
att man faktiskt kan utnyttja dem både på västkusten
och uppe i Norrland.

Anf. 189 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Fru talman! När det gäller Ann-Louise Ekborgs
utredning har jag fått den föredragen för mig av hen-
ne själv. Jag tycker att det verkar vara ett glasklart
förslag i förhållande till de principer vi vill se fortsatt
förverkligas. Men nu ska utredningen remissbehand-
las. Det är min förhoppning att förslaget ska gå ige-
nom den ekluten utan anmärkningar. Principen är den
riktiga.
Slutligen till frågan om helikoptrar. Jag vill i dag
inte gå längre än att uttrycka tacksamhet för att riks-
dagen står i begrepp att fatta beslut i enlighet med
utskottets betänkande, som jag till alla delar sympati-
serar med.

Anf. 190 ANNA LILLIEHÖÖK (m):
Fru talman! Att delta i internationella insatser ska
enligt regeringens proposition och våra tidigare riks-
dags- och regeringsbeslut sedan fem år tillbaka vara
en av huvuduppgifterna för vårt försvar. Regeringen
har emellertid misslyckats med att skapa realistiska
förutsättningar för att försvaret ska kunna utvecklas
till insatsförsvar och samtidigt kunna ha förmågan att
delta i internationella uppdrag. Viljan är säkert god.
Det är ett stort antal förband som är anmälda till EU:s
krishanteringsstyrka:
· två mekaniserade bataljoner,
· ett ingenjörskompani,
· ett militärpoliskompani,
· ett sjöminröjningskompani med tre fartyg,
· ubåtsförband,
· spanings- och jaktflygförband,
· transportflygförband,
· militärobservatörer och ledningsresurser.
De flesta förband ska kunna ställas upp inom 30
dagar, och i något enstaka fall har man tre månader
på sig. Såvitt jag förstår innebär detta att samtliga
våra försvarsresurser måste engageras, och inte heller
det räcker till. För att hålla i gång t.ex. ett ubåtsför-
band krävs tre ubåtar, och vi har fem.
Vad vi faktiskt ställer till EU:s förfogande i dag är
en mekaniserad bataljon med 900 soldater. Att be-
manna denna är på gränsen till vad vi klarar och visar
hur omöjligt det skulle vara att ta ut förband enligt
listan med hänsyn till hur försvaret ser ut i dag.
Kostnaderna för de internationella uppgifterna
belastar ekonomin så att förbands- och utbildnings-
verksamheten i sin tur måste skäras ned med resultat
att få förband kan ha den övningsnivå som krävs.
Regeringen permanentar nu denna situation genom att
slå ihop anslagen till internationell verksamhet och
förbanden.
Den internationella bataljonen organiseras helt vid
sidan av den ordinarie förbandsverksamheten och
med frivillig rekrytering inför varje bataljon som ska
skickas ut varje halvår. Om regeringen skulle besluta
att skicka ut den andra bataljon den anmält skulle
sannolikt kostnaderna leda till att i stort sett all nor-
mal verksamhet och utbildning fick ställas in. Då
skulle det inte gå att få några bataljoner alls i framti-
den.
Med de neddragningar som gjorts av värnpliktiga
skulle det knappast gå att rekrytera en andra bataljon.
Men 15 000 värnpliktiga är det kanske 12 000 i ar-
mén varav kanske 7 000 med årets begränsade utbild-
ning klarar vad som krävs för utlandstjänstgöring. Att
skicka ut 2 000 per halvår fordrar att ca 5 000 solda-
ter rekryteras. Det betyder att 70 % av dessa värn-
pliktiga ska rekryteras "frivilligt".
Detta är givetvis en omöjlig ekvation. Vi mode-
rater anser att det krävs helt nya konstruktiva grepp
för att samtidigt utveckla försvarets förmåga att för-
vara vårt land och delta i internationella insatser.
Förmågan till internationella insatser måste såle-
des byggas in i den ordinarie förbandsverksamheten.
Varje förband måste kunna både försvara vårt land
och delta i internationella insatser samt ha kompetens
för både den ena och den andra uppgiften. Att ge
förband för internationella uppgifter särskild utrust-
ning och särskild utbildning bör undvikas, och den
nuvarande utvecklingen med två skilda spår för vårt
försvar bör upphöra till förmån för en verklig integ-
ration. Två skilda spår kostar mycket pengar, och det
är inte möjligt att upprätthålla den här situationen
inom vårt begränsade försvar.
Detta innebär att utbildning, kompetensuppbygg-
nad, övning och utrustning för internationella upp-
drag ska ingå i de ordinarie uppgifterna och då också
utgöra just den huvuduppgift som vi har beslutat om.
Utvecklingen av ett effektivt insatsförsvar kan då
ske samtidigt och samordnat. Detta är ett modernt sätt
att arbeta, och vi vill inbjuda alla andra partier att
arbeta på det här sättet.
Att uppgiften att hålla beredskap och förmåga för
internationella uppdrag ingår i den ordinarie för-
bandsverksamheten innebär att deltagande i interna-
tionella insatser inte längre kan vara en frivillig upp-
gift för de anställda i försvaret, som nu sker med
rekrytering från fall till fall.
Med den begränsade organisation som försvaret
har behövs all kompetens inom ett förband. Det fun-
gerar helt enkelt inte att en viss person med en viss
kompetens uteblir från det uppdrag man har övat
inför. Det går heller inte att räkna med att special-
kompetenta personer ska kunna rekryteras på frivillig
basis, när det i vissa fall kanske bara finns tre möjliga
personer. Exempel på detta ser vi när det gäller sjö-
minröjning - ett projekt som många av partierna här i
salen har uttalat sig positiva till. Det är helt enkelt
inte möjligt utan att samtliga som har specialutbild-
ning kan engageras.
För att klara bemanningen fordras också att kon-
traktsanställning av soldater införs. I uppgifterna för
dessa kontraktsanställda soldater ska då ingå att följa
med förbandet i internationella uppdrag.
Utbildning och kompetens kommer då att kunna
utvecklas så att vi kan delta där det finns behov, och
inte utifrån vår begränsade förmåga. Olika samövade
förband kommer att kunna samverka för att genomfö-
ra uppdragen. Logistiken är ett exempel. Sjö- och
marktransporter, transportflyg, reservdelar och sist
men inte minst möjligheten att ta hem förbanden om
det skulle behövas är andra exempel.
Uppdragen från ren bevakning till fredsframtving-
ande uppgifter fordrar kompetens och är riskfyllda.
Vi tar på oss ett mycket stort ansvar om vi inte ser till
att de som representerar vårt land i vår insatsstyrka
har bästa möjliga förmåga att klara sina uppgifter.
Det är viktigt att Sverige har en hög beredskap för
internationella uppgifter, inte bara inom EU:s ram
utan också i samverkan med andra länders försvar-
smakter, t.ex. samverkan med de nordiska länderna,
vara med i PFF-övningar och samverka med Nato.
Det är ett rimligt skyddsnät att vi samverkar i Balti-
kum och på Östersjön.
De förändringar vi föreslår gör det möjligt att leva
upp till våra internationella åtaganden. Det finns
emellertid fortfarande ett glapp mellan de politiska
deklarationerna och de faktiska resurserna som kom-
mer att göra det svårt att klara gjorda åtaganden. Det
är ohållbart att finansieringen av internationella insat-
ser får slå mot förbandsverksamheten. Kostnaden för
genomförandet av ett utlandsuppdrag måste tydligt
särredovisas och inte belasta försvarsbudgeten och
framtvinga en sänkning i ambitionen för försvaret
inom landet.
Vi föreslår därför att ett rejält beredskapsanslag
ska läggas inom utgiftsområde 7 som också markerar
att insatserna utgör en del i vår säkerhetspolitik.
Det är också rimligt att vi preciserar de ambitioner
vi har och ställer motsvarande resurser till förfogande
så att Försvarsmakten kan planera och utbilda för att
utgöra ett redskap som motsvarar vår ambitionsnivå.
Förmåga och kompetens kan på detta sätt utvecklas så
väl som är möjligt, våra soldater ges möjlighet att
lösa uppgifterna och skapa det förtroende i omvärlden
som är det yttersta syftet med insatserna för att häva
konflikt och skapa fred.
Tyvärr behövs våra internationella insatser och
militära insatser för att häva konflikter. Ingegerd
Saarinen är tyvärr inte kvar, men jag skulle vilja säga
till henne att det vore väldigt lyckligt om vi kunde
tala alla till rätta innan det blir konflikt, så att man
först har konfliktlösning och civila insatser och bara i
sista hand militära insatser. Men tyvärr är det sällan
som parter i konflikt är beredda att ta goda råd och att
bilägga sina konflikter innan krisen är öppen.
Det är ofta den motsatta tågordningen. Militära
insatser skapar stabilitet, och sedan är det de civila
resurserna som bygger upp samhället. Då är det fram-
för allt polis och rättspersonal som behövs. Även där
kan Miljöpartiet hjälpa till, för det är något som sak-
nas både i Stockholm och i Bryssel och i övriga EU.
Det behövs så väl i våra utlandsuppdrag.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till den mo-
derata reservationen nr 8.

Anf. 191 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till re-
servationerna nr 1 och nr 20.
Dagen den 11 september 2001 har nämnts många
gånger här i kammaren. Den dagen visade tydligt hur
skört och sårbart vårt samhälle är.
Jag skulle redan i inledningen vilja ställa en fråga
till försvarsministern.
Utskottet säger i det betänkande vi nu diskuterar
att det bör utvecklas kompletterande omvärldsexem-
pel som belyser den förändrade hotbild som ska aktu-
aliseras efter terrorattacken i USA den 11 september
2001.
Ja, det är väl bra i och för sig att ta fram en kata-
log på hotbilder. Men min fråga till försvarsministern
är hur man kan skydda sig mot sådana handlingar i
Sverige som de i USA den 11 september. Går det
över huvud taget med det försvar inklusive den spa-
ningsverksamhet och underrättelsetjänst som vi har i
dag? Och vem kan i dag ge ordern om att ett passage-
rarplan som är på väg att flyga in i t.ex. Barsebäck
ska skjutas ned?
Med terroristattacken mot World Trade Center
och Pentagon fick begrepp som Homeland Defense,
assymetrisk krigföring och RMA, Revolution in Mi-
litary Affairs, plötsligt en påtaglig innebörd inte bara
för säkerhetspolitiska forskare, strateger och visionära
militära planerare utomlands och här hemma, utan
också för oss politiker och för kvinnan och mannen
på gatan.
Ett assymetriskt hot, t.ex. i form av en terroristat-
tack, påverkar hela vårt moderna samhälle. Den tidi-
gare distinkta skillnaden mellan krig och fred har
ersatts av en glidande gråskala. Hoten mot vårt sam-
hälle är inte längre uttalat militära, utan påverkar hela
samhället. Detta ställer därför helt nya krav också på
den civila delen av vårt totalförsvar.
Man kan då fråga sig hur Sverige kan försvara sig
och förhindra ett angrepp från en aktör som väljer ett
annat slagfält än det militära. Samhällets beredskap
måste nu ta sin utgångspunkt i de allt suddigare grän-
serna mellan civila och militära hot och kunna möta
nya typer av assymetriska hot, där okonventionella
metoder och vapen används.
Fru talman! Vi står inför en ny situation, och det
är dags att omvärdera hotbilden.
Det är också angeläget att de olika beredskapsgra-
derna ses över och anpassas till den nya situation som
även vårt land har hamnat i efter den 11 september.
Kristdemokraternas uppfattning är att det civila
försvarets förmåga framför allt måste vara grundat på
ett stabilt och flexibelt samhälle för att kunna möta
olika slags störningar. Sedan måste det civila försva-
rets grundförmåga kompletteras genom i förväg pla-
nerade särskilda beredskapsåtgärder. Hitintills plane-
ras sådana åtgärder i första hand med tanke på ett
traditionellt väpnat angrepp mot landet. Detta är yt-
terligare en anledning att omvärdera hotbilden då vi
ju lever i ett oerhört sårbart samhälle.
Exempelvis innebär samhällets ökade användning
och beroende av elförsörjning, telekommunikationer
och informationsförsörjning att svåra störningar på
dessa områden snabbt kan få allvarliga konsekvenser
för samhällets möjligheter att över huvud taget funge-
ra. Den tekniska infrastrukturens brister och förtjäns-
ter kan därför i ökad utsträckning sätta gränser för det
civila försvarets och därmed också totalförsvarets
förmåga att fungera fullt ut.
Ju bättre förmåga samhället har att klara fredstida
påfrestningar, desto större är möjligheterna att ha en
fullgod beredskap om så skulle behövas. Samhällets
grundförmåga i fred måste stärkas då sårbarheten
inom el- och telesystemen är hög eller, med andra
ord, el- och telesystemen måste stärkas så att de kan
stå emot svåra påfrestningar.
Vi kristdemokrater anser att de nya säkerhetspoli-
tiska hoten i form av bl.a. terrorism måste tas på fullt
allvar av alla öppna och därmed sårbara demokratiska
stater. Även om vi inte kan ha en fullt täckande be-
redskap mot rena självmordsattacker, är det mycket
angeläget att totalförsvarets och samhällets beredskap
mot olika former av terrorattacker med okonventio-
nella metoder och vapen stärks. Vi kräver därför en
grundläggande analys av de nya hotens konsekvenser
för civilbefolkningen, hur civilbefolkningen kan
skyddas och engageras för att samhället ska fungera i
krissituationer.
Fru talman! Jag vill också betona att vårt lands
sårbarhet och säkerhet inte bara handlar om att motstå
militär invasion eller terroristverksamhet. Det handlar
också om den skörhet och sårbarhet som finns i den
infrastruktur som vi har byggt upp och som vi dagli-
gen använder. Jag tänker på de situationer då männi-
skor har blivit utan ström i flera dagar och veckor
mitt i kalla vintern. Jag tänker på översvämningarna i
Värmland, Dalsland, Dalarna och på många håll i
Norrland m.m.
Vi kristdemokrater anser sammanfattningsvis att
det civila försvarets grundförmåga vilar på samhällets
fredstida och normala styrka och kraft, insatsbered-
skap och lednings- och handlingsförmåga. Ju sämre
förmåga samhället har att klara fredstida påfrestning-
ar, desto fler åtgärder måste man ta itu med för att
uppfylla de krav som ett eventuellt väpnat angrepp,
inklusive terroristangrepp, ställer. Trots att hotbilden
inte längre är densamma, måste det ändå finnas en
grundberedskap för snabba militära insatser.
Fru talman! Vi har ingen avvikande uppfattning
gällande utskottets beskrivning av att ett system med
kortare försvarsbeslutsperioder bidrar till en fortlö-
pande politisk prövning av det säkerhetspolitiska
läget och dess konsekvenser för totalförsvarets bered-
skap, omfattning, utveckling och förnyelse. Jag cite-
rar: "Därmed skapas det således förutsättningar för att
med kortare tidsintervaller än tidigare besluta om ny
inriktning av försvarspolitiken, om detta anses moti-
verat." Det säger majoriteten i utskottet, och vi in-
stämmer i det.
Men ingen kan förneka att det när det gäller för-
svaret i vissa fall bedrivs ett politiskt spel på hög nivå
som kraftfullt kan och måste ifrågasättas. Därför kan
man undra hur verkningsfull den politiska prövningen
är.
Ursäkta mitt något pessimistiska uttalande, fru
talman, men jag har under den här valperioden sett
och varit med om så mycket av bypolitik på denna
riksnivå att jag blivit starkt oroad av att just det sak-
nas som utskottet vill framhålla, nämligen helheten
och en tung politisk prövning.
Det här talar för betydelsen av att regeringen en
gång för alla tar ett krafttag för att komma till rätta
med de strukturella brister som präglar försvarsbe-
slutsprocessen. Om detta inte sker, kommer vi stän-
digt att få se nya budgetöverskridanden med åtföljan-
de nya ad hoc-lösningar på uppkomna problem. Där-
med spelar det ingen roll hur långa eller hur korta
försvarsbeslutsperioderna är.
Vi kristdemokrater anser således att kortare för-
svarsbeslutsperioder, såsom nu har blivit modellen, i
grunden är bra. De passar väl samman med en dyna-
misk tid då säkerhetspolitiska samarbetsmodeller
omprövas och nya utvecklas, samtidigt som hotbilden
ännu inte har blivit riktigt fast i kanterna. Men en
osäker omvärld, präglad av snabba förändringar,
kräver i än större utsträckning än tidigare att spelreg-
lerna i beslutsprocessen är tydliga och spårbara ge-
nom hela processen - alltså också när förslagen når
riksdagen.
Fru talman! Internationella insatser är numera en
högt prioriterad uppgift för Försvarsmakten. Riksda-
gen har tidigare understrukit det. Målet för det militä-
ra försvaret är att alltfler förbandstyper ska få förmå-
ga, kunskap och utbildning för att delta i sådana in-
satser. Det här har vi kristdemokrater inget att invän-
da emot. Vi ser det som en både humanitär och sä-
kerhetspolitisk angelägenhet.
I det internationella arbetet anser vi att förmågan
att samverka med andra länder måste utvecklas och
breddas. Särskilt viktigt är det med fredsfrämjande
operationer, katastrof- och flyktinghjälp, flexibilitet
och möjligheter till snabba insatser.
På längre sikt ser vi ett utökat internationellt sam-
arbete som en förutsättning för att kunna freda oss
mot en eventuell invasion. Ett öppet och nära samar-
bete med Nato anser vi också är och bör vara en del
av svensk säkerhetspolitik. Därmed inte sagt att vi
ska gå med i Nato, inte nu i alla fall.
Vi anser också att Sveriges framtida säkerhet
måste tryggas tillsammans med andra fria stater i
Europa.
Vi anser även att resurser måste avsättas som le-
der till att Sverige kan avdela förband från alla för-
svarsgrenar till internationella operationer och upp-
gifter.
Riksdagens beslut år 2000 innebar att alla operati-
va insatsförband på sikt skulle kunna användas för
internationell verksamhet. Kristdemokraterna anser
därför att denna inriktning för ökad interoperabilitet
ska fastläggas i en konkret målsättning så att vi vet
vad den står för.
Fru talman! Det som oroar oss kristdemokrater är
att det finns ett glapp mellan de politiska deklaratio-
nerna och de faktiska resurserna. I flera avseenden
saknar EU resurser för att operera självständigt. När
det gäller strategiska transportresurser, lednings-
strukturer och underrättelsesystem är det önskvärt att
Europa inte är helt beroende av andra utanför Europa.
Dessutom är frågan om medlemsstaterna med da-
gens försvarsanslag helt kan leva upp till EU:s utfäs-
telser. Sverige har t.ex. en mycket hög profil i kapa-
citetsuppbyggnaden, samtidigt som man på hemma-
plan genomför den största nedrustningen i modern
tid. Trängda av allt hårdare sparkrav tvingas vårt
försvar i dag ofta till svåra eller omöjliga målkon-
flikter. Det är i längden ohållbart att de ökande kost-
naderna för krishantering ska täckas av nya bespa-
ringar i verksamheten här hemma i Sverige inom en
redan ansträngd ram.
Kristdemokraterna anser att försvarsbudgeten
måste få en tydligare uppdelning mellan internatio-
nella insatser, krishantering och Försvarsmaktens
andra uppgifter.
Fru talman! Det europeiska samarbetet är i grun-
den ett fredsprojekt. Få av oss kan väl tro att något
av de länder som i dag är medlemmar i EU skulle
kunna vilja ta till våld mot en annan stat som tillhör
EU. Av bl.a. den anledningen är det oerhört angeläget
att EU:s östutvidgning påskyndas. Med den pågående
östutvidgningen finns möjligheter att upprätta ett enat
och fredligt Europa. Det är också viktigt att de
"bråkiga" länderna på Balkan kan ges moroten ett
medlemskap i EU så fort länderna har stabiliserats
och uppfyller fastställda krav för medlemskap.
Många företrädare för dessa länder önskar hett en
sådan morot.
Till sist några ord från verkligheten: Jag har haft
möjlighet att befinna mig i minerat land. Den första
erfarenheten i detta sammanhang gällde Afghanistan
för några år sedan. Man talade om för oss att de stora
åkrar och den ängsmark som vi såg vid vissa platser
var minerade områden. Det var en obehaglig känsla,
särskilt som vi såg att får och getter gick och betade
där vallade av en kvinna. Man talade om för oss att
fåren och getterna många gånger användes just som
minröjare. Självklart var vi extra försiktiga när vi
klev ut i naturen för att besiktiga något illa medfaret
f.d. boningshus. Jag måste erkänna att jag tittade
extra noga på var jag satte ned foten.
Den andra gången var i Bosnien strax efter kriget
och Daytonöverenskommelsen. Stora skogsområden
var avspärrade och försedda med skyltar med min-
varning. Den tredje gången var i Kosovo. Det var
strax efter kriget och de kosovoalbanska flyktingarnas
hemkomst till sitt land. Jag hade blivit tillsagd hem-
ifrån att bara gå mitt i vägen och inte ta några sned-
steg ute i naturen. Jag måste erkänna att jag var rädd
nästan varenda gång jag satte ned foten.
Den fjärde gången var bara för ett par veckor se-
dan, när jag var valövervakare i Kosovo. Vid intro-
duktionen blev vi ordentligt uppskrämda, men samti-
digt också uppmuntrade över att se en karta som
visade att snart nästan hela Kosovo är tömt på land-
och personminor. Minvapnet är förskräckligt efter-
som det gör människor till invalider för resten av sina
liv. Framför allt barn som har bråttom och är nyfikna
är dyrbara offer för detta vapen.
Det är oerhört angeläget att Sverige fördjupar sitt
engagemang för minröjning och att de oklarheter som
finns gällande rollfördelningen mellan olika aktörer
reds ut. Sveriges kunskaper och internationella enga-
gemang behövs på det området.
Fru talman! Den ändrade hotbilden har inte givit
vårt land och vårt försvar färre och lättare uppgifter.
Många av världens länder väntar på våra insatser.

Anf. 192 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Det är väl rimligt att en betänkande-
text debatteras mellan oss riksdagsledamöter. Marga-
reta Viklund ställde ett antal frågor till statsrådet som
jag ska försöka besvara. Det finns också anledning att
instämma i fragment av vad Viklund anförde, i alla
fall vad gäller den första och sista delen av anföran-
det.
Att omvärdera hotbilderna, betonar Margareta
Viklund. Det är också den viktigaste slutsatsen i För-
svarsberedningens senaste rapport. Jag är glad över
att Viklund nästan ordagrant citerar rapporten. Den
har också till stora delar författats av Margaretas
partikamrat Åke Carnerö, som kanske är den som mer
än någon annan har myntat och definierat begreppet
"ett robust samhälle".
Slutsatsen är nog att vi aldrig kan skydda alla
medborgare. Men på olika sätt ska vi anstränga oss
för att förbereda oss för att det inte inträffar något och
agera på bästa sätt om det inträffar något. Då är sam-
verkan mellan olika myndigheter av central och avgö-
rande betydelse - vilket också såväl propositionen
som utskottets betänkande i huvudsak uppehåller sig
vid. Det är svaret på den frågan.
Frågan om vem som sedan ska fatta de svåra be-
sluten, som Margareta Viklund ställde i inledningen
av sitt anförande finns det bara ett svar på. Det är
regeringen som leder landet i såväl fred som kris- och
krigssituationer.

Anf. 193 MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag får tacka för den redogörelsen.
Det var väl ingen direkt fråga ställd till mig utan det
var mer ett svar på en fråga som jag hade ställt. Jag
har ingen kommentar i övrigt.

Anf. 194 ULLA WESTER (s):
Fru talman! I det stora finns det också detaljer,
och det är en sådan jag vill lyfta fram i mitt inlägg här
i kväll. När jag i olika sammanhang säger att jag bor i
Rinkaby möts jag ofta av igenkännande nickar. Otali-
ga är de som under sin värnplikt har utfört skjutöv-
ningar och annan militär träning på övningsfältet i
just Rinkaby. Min motion, Fö218, gäller detta öv-
ningsfält. Det är, som jag sade, en detalj i det här
övergripande betänkandet. Men det är en viktig detalj
- i alla fall för oss som bor och lever som granne med
det här övningsfältet.
Om det här i kammaren händelsevis finns någon
som inte kan placera Rinkaby på den inre kartan så
kan jag berätta att det är en kommundel som hör till
Kristianstad. Det är alltså i nordöstra Skåne vi befin-
ner oss.
Kristianstad är en f.d. militärstad. Den första för-
svarsanläggningen upprättades i syfte att skydda oss
från svensken. Men åren har gått och fienderna skif-
tat. Garnisonen är borta. Det är numera också den
som fanns i grannstaden Hässleholm. Den 14 decem-
ber försvinner den näst sista militära resten från Kris-
tianstad. Då marscherar Södra underhållsregementet
ut ur staden.
Kvar finns sedan bara det militära övningsfältet.
Och jag måste säga att det nu borde vara hög tid att
låta rinkabyborna slippa militär tjänstgöring. När nu
all anknytning är borta återstår bara de olägenheter
som de militära övningarna faktiskt utgör.
Efter sommarens stora begivenhet i Rinkaby, ett
internationellt scoutläger med 30 000 deltagare, har
äntligen de hatade skyltarna med "Tillträde förbjudet"
plockats bort från det stora naturområde som öv-
ningsfältet utgör. Numera får alltså allmänheten vis-
tas där de dagar då det inte pågår övningar. Tyvärr
använder militären fältet relativt ofta - och särskilt i
svamptider.
Försvarsmakten har med åren med nödvändighet
omstrukturerats. Men det finns naturligtvis fortfaran-
de behov av övningsmöjligheter för soldaterna. Hade
det varit så att det var ont om träningsterräng i Skåne
hade rinkabyborna förmodligen inte klagat och min
motion heller aldrig blivit skriven. Men i närområdet
saknas det verkligen inte möjligheter för både den ena
och den andra sortens övningar Rinkabyfältet oräk-
nat.
Kommundelen Åhus behöver expandera. Det-
samma gäller Horna och Rinkaby. Det stora markom-
råde som skjutfältet utgör ligger där och bara väntar.
Fältet räcker både till bebyggelse och till naturområ-
de. Tvärs över fältet möter man havet. I min motion
yrkar jag på att de militära övningarna ska upphöra
och att marken ska återföras till Kristianstads kom-
mun nu när den civila nyttan är så uppenbar och den
militära faktiskt inte längre är det.
Motionen har fått avslag, men ett vänligt sådant.
Det tackar jag för. Jag vill med mitt anförande klargö-
ra att jag i dag bara erkänner mig högst temporärt
besegrad. Om lite mer än ett halvt år infaller en ny
allmän motionstid, och då återkommer jag för en ny
batalj.

Anf. 195 BJÖRN LEIVIK (m):
Fru talman! Mitt inlägg skulle handla om de civila
frågorna. När det gäller de civila frågorna råder det ju
ganska stor enighet. Vi har trots det haft lite syn-
punkter. Framför allt har vi haft synpunkter på att
ledningsfrågorna och frågorna om ansvarsförhållan-
den inte har kommit till beslut. Det kunde de egentli-
gen ha gjort eftersom det finns utredningar sedan fem
sex år tillbaka. Utskottet kunde ha behandlat detta.
Nu kommer dessa frågor att behandlas, om jag har
förstått det rätt, i vår. Och då får vi ta ny ställning.
Timmen är sen, och därför nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservation 8.

Anf. 196 ROLF GUNNARSSON (m):
Fru talman! I mitt inledningsanförande beträffan-
de betänkandet FöU1 i dag hade jag en hel del kritik
att komma med både när det gäller ekonomin, styr-
ningen och målen inom olika verksamhetsgrenar som
inte har uppnåtts.
Nu tänkte jag ta upp någonting positivt, och det
gäller en bit från mitt hemlän Dalarna, ett län som
numera saknar fredsförband.
Vi har i Dalarna ett väl fungerande skjutfält, Älv-
dalens skjutfält, ett av Europas bästa, kanske det
bästa. Jag skrev en motion om den oro som fanns och
finns över skjutfältets framtid. Jag har en viss känsla
av att det är ett skjutfält som ingen vill ansvara för.
Åtminstone vill ingen betala för verksamheten. Det
kommer ständiga propåer som urholkar verksamheten
i Älvdalen. Högkvarteret ger, enligt min mening,
felaktiga signaler om nämnda skjutfält.
Därför måste jag betona att jag är glad över den
skrivning som vi i utskottet enhälligt har kunnat for-
ma oss kring. Vi betonar där skjutfältets vikt och
värde, och det är en bra skrivning. Jag hoppas att
högkvarteret läser och förstår den inriktning som vi
anger här i riksdagen.
Jag är alltså helt nöjd med den skrivning som vi
kunde enas om, och det var ju detta som jag föreslog i
min motion. Att sedan motionen avslås gör mig ing-
enting. Huvudsaken är att jag har nått mitt mål. Enligt
Ulla Wester får de inte skjuta på skjutfältet i Kristian-
stad, utan de ska plocka svamp och ha scoutläger där.
Men i motsats till hur det är där så är militären väl-
kommen till Dalarna och skjutfältet i Älvdalen där
man mottas mycket positivt när man kommer på
övningar.
Fru talman! Jag ska säga några ord om hemvärnet,
som jag inledningsvis nämnde i mitt förra inlägg. Det
är än en gång viktigt att påpeka att detta inte får bli
något förlorat halvår som följs av flera förlorade
månader under 2002. Det är viktigt att vi får i gång
verksamheten för att klara rekryteringarna.
Jag var på en träff förra måndagen, och det var
inga glada tongångar, utan det var pessimister som
naturligtvis har fått sig en smäll av det som nu har
skett. Jag ser övningsstoppet, som jag sade tidigare,
som en sorts affär som stänger ett halvår. Sedan öpp-
nar man affären och tror att alla kunder ska komma
tillbaka. Jag tror inte att det är så enkelt.
Slutligen ska jag säga något om nedläggningen av
Dalregementet. Det kom ett åtgärdspaket. Även Falun
fick del av det. Men än så länge är det bara löften.
Bl.a. fick vi löfte om en utbyggnad av riksvägen
mellan Falun och Borlänge. Det fanns med i paketet.
Det var fråga om en snabbare utbyggnad än som
tidigare var sagt. Nu är det högaktuellt. Björn Rosen-
gren jämförs nu på hemmaplan hos mig som kejsa-
rens nya kläder. Då förstår allihop vad man hittills har
förstått av de löften som getts. Nu har Falu kommun
begärt besked om detta bygge av regeringen. Man vill
komma i gång. Kommunalrådet hemma i Falun har
skrivit till näringsministern, och även länsstyrelsen
har agerat. Även om statsrådet har gått så är min
förhoppning att Näringsdepartementet läser proto-
kollet från denna debatt. Annars får man stöta på på
annat sätt. Men det är ett löfte som gavs vid nedlägg-
ningen av Dalregementet. Och då tycker jag att man
också ska fullfölja de löften som ges. Det har ju talats
om detta åtgärdspaket tidigare i debatten i kväll. Jag
ville bara ta upp denna fråga för att eventuellt någon
- jag tittar på Håkan Juholt som har goda kontakter
på regeringsnivå - kan påminna Näringsdepartemen-
tet och regeringen om vilka löften som man har gett.

Anf. 197 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Det är alltid lika härligt att höra mo-
derata riksdagsledamöter tala om en aktiv statlig
näringspolitik. Det välkomnar jag som socialdemo-
krat. Jag tycker själv att det är viktigt att en regering
tar sådant ansvar och inte lämnar den typen av verk-
samhet till de fria marknadskrafterna att härja fritt. En
aktiv statlig regeringspolitik behövs inte bara inom
försvarets område utan som helhet.
Dagens Industri hade i går en genomgång av de
orter där dessa kompensationspaket hade utlovats.
Regeringen hade med råge uppfyllt, om jag minns rätt
från artikeln, sina löften när det gäller Gotland, Här-
nösand och Kiruna. Sedan var det ett antal orter kvar
där man ännu inte hade levererat det som hade utlo-
vats. Men jag tror nog att Rolf Gunnarsson ska vara
lite försiktig. Det kan ju vara som så att dessa ersätt-
ningsjobb faktiskt kommer. Ta då inte i för mycket nu
och tala om kejsarens nya kläder. Då kanske han får
äta upp detta snart.
Tre orter är redan fullt avklarade. Detta är ingen
enkel process. Vi står samtidigt i en lågkonjunktur i
landet, och det är besvärligt. Men det finns ingen
anledning att inte tro att det som har utlovats också
kommer att levereras i Falun. Och låt oss förenas om
en aktiv statlig regionalpolitik.

Anf. 198 ROLF GUNNARSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Jag är en politiker som om jag har
sagt en sak så försöker jag hålla en linje och det jag
har lovat. Jag blir glad om kejsaren får någonting på
sig. Det var inte jag som hade gjort denna jämförelse,
utan näringsministern var tecknad i tidningen som
kejsarens nya kläder.
Jag är glad att Håkan Juholt är inne på att social-
demokraterna ska föra en regionalpolitik. Det är inte
alltför länge sedan som det kom ut en bok av en f.d.
försvarsminister. I den boken stod det att Socialde-
mokraterna aldrig har haft någon regionalpolitik. Den
boken kom ut för bara ett par år sedan, Håkan Juholt.
Jag är därför glad om ni har börjat inse att det är fara
på färde ute i landet. Om ni har kommit på bättre
tankar där så är vi glada. Vi kanske är egoistiska. Vi
är naturligtvis nöjda om det går bra för Gotland, Här-
nösand och Kiruna. Men egoismen i mitt hembygds-
anförande gällde ersättningsjobben till Falun. Jag tror
att Håkan Juholt i morgon ringer till näringsministern
och talar om vad som kom ut i pressmeddelandet
dagen efter förbandsnedläggningen.

Anf. 199 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Jag bara konstaterar att Rolf Gunnars-
son använder även denna repliktid till att efterfråga
mer aktiv statlig regionalpolitik, ytterligare statliga
initiativ, för att placera ut jobb runtom i landet. Jag är
inte alldeles främmande för denna politik. Det är
oftast från Rolf Gunnarssons partikamrater som man
säger att detta är något konstlat. Det är konstgjord
andning. Det är bättre att de fria marknadskrafterna
själva får reglera detta.
Jag välkomnar denna omvändelse, Rolf Gunnars-
son, och jag instämmer mycket i den kritik som har
framförts om brister i regionalpolitiken. Men jag
efterfrågar mer av aktiv regionalpolitik. Och nu har
jag en frände i Rolf Gunnarsson. Låt oss återkomma
till detta och en rad sådana statliga styrningsinstru-
ment.

Anf. 200 ROLF GUNNARSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Ja, Håkan Juholt har en frände i att
uppfylla de löften som ges. Där kan jag till hundra
procent instämma i det som han har sagt.
Än en gång beträffande en aktiv regionalpolitik.
Det är någonting som har kommit till ännu en gång
under de senaste två åren. Jag håller Thage G Peter-
son som en stor socialdemokrat som har mycket
tunga ord i sin bok. Jag läste med nöje hans bok och
läste naturligtvis även denna kritik mot socialdemo-
kraterna. Det är bra om socialdemokraterna under de
senaste två åren har tagit åt sig detta. Jag tror inte alls
att Håkan Juholt och jag kan finna någon gemensam
tråd som kommer att vara heltäckande när det gäller
regionalpolitik och bidrag. Då kommer det att skilja
ganska mycket mellan Håkan Juholt och mig. Men
däremot kanske vi kan finna en linje i tecknet att man
ska uppfylla alla de löften som man ger och det som
man står och talar om. Den linjen kanske vi kan vara
eniga om. Men däremot kanske vi har lite olika ideo-
logiska synpunkter när det gäller regionalpolitiken.
Men vi kan väl ta en regionalpolitisk debatt, Håkan
Juholt och jag. Den ser jag fram emot när det gäller
framtiden såväl för Oskarshamn som Falun.

Anf. 201 LENNART KLOCKARE (s):
Fru talman! Jag tar min utgångspunkt i regering-
ens proposition 2001/02:10. Jag citerar ur propositio-
nen under rubriken Försvarsmaktens helikopterverk-
samhet. Där sägs: "Regeringen föreslår därför inga
förändringar i lokaliseringen av verksamheten eller i
baseringen av helikoptrar. Verksamheten skall därför,
liksom hittills, genomföras vid verksamhetsorterna
Linköping/Malmen, Haninge/Berga, Ronne-
by/Kallinge, Boden och Göteborg/Säve." Jag delar
denna inställning.
Totalt disponerar Försvarsmaktens helikopterflot-
tilj över 120 helikoptrar av olika typer och använd-
ningsområden. Ett antal av de här helikoptertyperna
kommer under perioden 2005-2015 att ersättas av
nya helikoptrar. För att man då ska kunna behålla
verksamheten enligt regeringens skrivning i proposi-
tionen måste helikoptrar som går ur verksamheten
ersätts med nya helikoptrar.
Försvarsmakten planerade att köpa in 25 nya heli-
koptrar av helikopter 14 för utplacering i landet. Men
med hänsyn till Försvarsmaktens ekonomi har inkö-
pet stannat vid 18 helikoptrar. Om man köpt in enligt
planerna hade ett antal placerats i Boden. När antalet
helikoptrar minskade var det lättare att stryka orter,
bl.a. Boden, från tilldelningen av nya helikoptrar. Jag
ser det som en självklarhet att nya helikoptrar och ny
kompetens även ska tillföras skvadronen i Boden, inte
minst mot bakgrund av att Sverige i framtiden i större
utsträckning kommer att ingå i EU:s krishanterings-
förmåga. En tredjedel av den yta som EU:s gemen-
samma militära krishanteringsstyrka ska kunna upp-
träda inom utgörs av subarktisk klimatzon.
Inköpen av nya helikoptrar kräver även investe-
ringar, summan 900 miljoner har nämnts. Det är för-
ståeligt att investeringar krävs, men att inte ta vara på
redan gjorda investeringar är slöseri med hänsyn till
Försvarsmaktens totala ekonomi. Man kan inte bara
ha helikoptrar för att det finns hangarer m.m., men
när verksamheten kräver den nya tekniken och nya
helikoptrar och infrastrukturen redan finns ser jag
detta som dåligt utnyttjande av Försvarsmaktens
resurser. Enligt flottiljchefen ska de nya helikoptrarna
av helikopter 14 baseras på Malmen och Berga. Ett av
skälen ska vara att det är med hänsyn till den luftbur-
na bataljonen. Men enligt den information som jag
har fått är det först i slutet av utbildningen som heli-
koptrarna är nödvändiga. Därför borde helikoptrarna
kunna baseras på annat håll i landet för ett bättre
resursutnyttjande och sedan kunna medverka vid
övningar med den luftburna bataljonen.
Fru talman! Verksamheten vid skvadronen i Bo-
den inriktas främst mot att operera med helikopter-
förband i subarktisk miljö. Att operera, och särskilt
att basera, helikopterförband i den subarktiska miljön
ställer mycket speciella krav på såväl personal som
material. Skvadronen har ett verksamhetsområde som
omfattar cirka två tredjedelar av landet. Utbildningen
vid skvadronen integreras med Försvarsmaktens
övriga förband, främst med förband i norra Sverige.
Beredskapen innefattar insatser såväl vid kriser som i
fred och krig.
Med lokaliseringen till norra Sverige har Försvar-
smakten närmast obegränsad tillgång till luftrum. Det
kan man inte säga om andra platser. Övningsområde-
na innebär mycket låg bullernivå och miljöpåverkan.
Det finns goda möjligheter att öva under svårast möj-
liga miljöförhållanden såväl i ödemark som till havs
och med tillgång till flera underutnyttjade flygbaser.
Möjligheterna att samöva med militära förband och
civila myndigheter är utomordentligt goda.
Chefen för Försvarsmaktens helikopterflottilj har
uttalat vid vårt besök i Boden att några nya helikopt-
rar av helikopter 14 inte kan placeras i Boden när
inköpen stannade vid 18 helikoptrar. Jag tycker att
detta är en märklig inställning. Det borde vara själv-
klart att ny kompetens även ska tilldelas norra Sveri-
ge. Med nuvarande inställning är risken stor att den
fina kompetens som finns vid skvadronen kommer att
tappas, vilket påverkar verksamheten.
Den inställning som man nu har i Försvarsmakten
uppfattar jag som en smygavveckling av verksamhe-
ten genom att äldre helikoptrar tas ur verksamheten
men inte ersätts med nya. Därför vill jag uppmana
regeringen att noga följa att Försvarsmakten följer de
beslut som regering och riksdag fattat och vid avvi-
kelse vidta åtgärder.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis ta upp frågan
om pilotutbildning och skolverksamhet. Enligt tidiga-
re beslut skulle denna verksamhet förläggas till något
eller flera av de kvarvarande fyra flottiljerna. Nu har
det framkommit i medierna att arbetsgruppen kom-
mer att föreslå att verksamheten förläggs till Malmen.
De flottiljer som finns i norra Sverige skulle inte bli
aktuella på grund av mörker och kyla. Jag hoppas
verkligen att detta inte är ett argument som är avgö-
rande. Dessa faktorer är i stället en tillgång för att
utbilda skickliga piloter. Klarar man uppdrag i su-
barktisk miljö klarar man detta i andra miljöer också.
Vad innebär det i ytterligare investeringar vid Mal-
men om även pilot- och skolutbildningen förläggs vid
Malmen?
Det jag tidigare sagt om luftrum och samöv-
ningsmöjligheter m.m. gäller självfallet även i utbild-
ningssammanhang. Den svenska pilotutbildningen
skulle på sikt kunna länkas samman med de behov
som finns i Europa. Jag hoppas verkligen att rege-
ringen kan göra en annan bedömning än den som
utredningsgruppen kommit fram till och se de möj-
ligheter som det innebär att förlägga utbildningsverk-
samheten till norra Sverige.

Anf. 202 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Jag vill ta upp frågan om den framtida
helikopterverksamheten, som har varit uppe ett flertal
gånger under eftermiddagen och nu i kväll.
Vi börjar nu se konsekvenserna av försvarsbeslu-
tet 2000, ett beslut som bl.a. innebar för norra Sveri-
ges del att en komplett och kompetent garnison, den i
Boden, slogs sönder och samman. De flesta rege-
menten i Bodens garnison omvandlades till detache-
ment eller filialer. Samtidigt lämnades en åttondel av
landets yta utan försvarsnärvaro när Lapplands jägar-
regemente i Kiruna avvecklades.
Jag noterade ändå med en viss tillfredsställelse
försvarsministerns svar till Olle Lindström vad gäller
den framtida helikopterverksamheten. Jag anade att
dörren inte var helt stängd i alla fall när det gäller
fördelningen av de nya helikoptrarna.
Fru talman! Kristdemokraterna varnade upprepa-
de gånger under beslutsprocessen för vad det innebär
när regementen och flottiljer omvandlas till detache-
ment. Moderförbandet som detachementet organise-
ras under äger beslutanderätten över detachementets
framtid. Visserligen uttryckte riksdagen att omstruk-
tureringen inte skulle få inverka på bevarandet av
bl.a. vinterkompetensen. Försvarsmakten har nu be-
slutat, som vi har hört i kväll, att inga medeltunga
helikoptrar, helikopter 14, ska placeras i exempelvis
Boden och hävdar att vinterkompetensen kan bibe-
hållas genom att förlägga någon övning i Norrland
under vinterhalvåret. Vi ser nu en utveckling som
många varnade för i ett tidigt skede när försvarsom-
struktureringen behandlades. Att bibehålla vinter-
kompetensen genom att öva i vinterklimat en eller
annan vecka under året innebär ändå en kraftig för-
sämring av kvaliteten på vinterkompetensen. Det är
all expertis som bedriver verksamhet i kallt klimat
helt överens om. Samtidigt innebär Försvarsmaktens
beslut en diskriminering av de helikopterförare som
tjänstgör på förband som inte får tilldelning av den
medeltunga helikoptern. Håller vi på att skapa ett A-
och ett B-lag när det gäller helikopterförare? Oron är
stor hos helikopterförarna uppe i Norrland.
Ett tillkännagivande från riksdagen, som reserva-
tion 18 innebär, om placering av helikopterförband på
fler orter i landet är viktigt men också en signal att
riksdagen inte är nöjd med fördelningen av de me-
deltunga helikoptrarna. En annan fördelning skulle
innebära att hög vinterkompetens och kvalitet enligt
riksdagens krav kunde bibehållas i landet.
Avvecklingen av Lapplands jägarregemente, som
gjorde att en åttondel av landets yta lämnades utan
försvarsnärvaro, är ytterligare ett starkt skäl för att
bevara och förstärka det luftburna försvaret i norr.
Fru talman! Självklart står jag bakom alla reser-
vationer där Kristdemokraterna är med, men för tids
vinning nöjer jag mig med att yrka bifall till reserva-
tion 18 under punkt 19.

Anf. 203 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Vi lyssnade tidigare till ledamoten
och Erling Wälivaaras partikamrat Margareta
Viklund som anförde att det tidigare försvarsbeslutet
byggde alldeles för mycket på bypolitiskt tänkande
och olika politiska uppgörelser som var svåra att se
konsekvenserna av och orsakerna till.
Därför förefaller det något märkligt när nu Wäli-
vaara, som företräder samma parti, hävdar att riksda-
gen ska besluta i detalj var alla olika helikoptrar och
t.o.m. deras olika vikter - medeltunga, tunga och lätta
- exakt ska placeras runtom i landet. Det är väl en
politisk detaljstyrning som nästan gränsar till det
absurda.
Försvarsutskottet skriver: Det bör ankomma på
ansvarig myndighet och inte på riksdagen att besluta
om var enskilda helikoptrar ska baseras för att upp-
fylla kraven på beredskap m.m.
Därmed blir det professionen som fattar beslutet,
och inte eventuella bypolitiker. Jag tycker själv att det
känns ganska konsekvent.
Jag vill också passa på att läsa upp vad som står i
propositionen på s. 158. Det har förekommit en del
tidningsartiklar, inte minst på västkusten, om heli-
koptrarna på Säve.
Det står: Regeringen föreslår därför inga föränd-
ringar i lokaliseringen av verksamheten eller base-
ringen av helikoptrar. Verksamheten ska därför lik-
som hittills genomföras vid verksamhetsorterna Lin-
köping-Malmen, Haninge-Berga, Ronneby-Kallinge,
Boden och Göteborg-Säve.
Jag tror att det är viktigt att få detta anfört, med
tanke på att valrörelsen tydligen har startat på väst-
kusten och med anledning av en artikel i Göteborgs-
Posten i dag. Därför har detta förtydligande ett visst
värde.
Vi tycker som sagt var att placeringen av heli-
koptrar av olika vikt ska avgöras av professionen -
myndigheten - och inte av sammansättningen i det
svenska parlamentet.

Anf. 204 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Håkan Juholt säger att detta är bypo-
litik. Jag vill fråga Håkan Juholt: Är det bypolitik när
jag hävdar det som riksdagen sade i försvarsbeslutet
den 30 mars år 2000? Där ställde riksdagen som ett
klart krav att vinterkompetensen ska bevaras. Har
Håkan Juholt glömt den saken? Det är inte fråga om
bypolitik - det är fråga om att myndigheten lever upp
till riksdagens krav.

Anf. 205 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Jag anklagar absolut inte Erling Wä-
livaara för att ha hållit ett anförande som handlar om
bypolitik - absolut icke. Däremot uppmanar jag ho-
nom att läsa partikamratens anförande i morgonda-
gens protokoll, där hon hävdar att i stort sett hela
försvarsuppgörelsen bygger på politiska kompromis-
ser. Det var detta som innebar frågan om var olika
förband hamnade runtom i vårt land. Det fanns inte
heller någon spårbarhet kopplad till professionen.
Jag ska inte upprepa detta alltför många gånger,
med tanke på att Margareta inte kan begära replik.
Men jag vill rikta denna uppmaning till Erling Wäli-
vaara eftersom ni företräder samma parti. Jag tycker
därför att det är inkonsekvent att i samma kammarde-
batt hävda att vi ska avgöra exakt var lätta, medel-
tunga och tunga helikoptrar ska placeras i landet.
Det tycker jag nästan är en omöjlig uppgift för
riksdagen att ta ställning till. Riksdagen äger icke en
sådan professionell kompetens. Jag kan inte avgöra
var en medeltung respektive en tung helikopter ska
stå. Förmodligen kan Erling Wälivaara det, men jag
tror att ett sådant detaljerat styre av all försvar-
smaktsverksamhet till slut leder till en bypolitik som
kommer att leda oss i fördärvet.

Anf. 206 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte vem som i första skedet
har sagt och tagit upp ordet "bypolitik".
Men det jag vill hävda, och som jag har hävdat i
mitt inlägg, Håkan Juholt, är ändå det som riksdagen
har beslutat den 30 mars 2000 om att vinterkompe-
tensen ska bevaras och behållas. Det har riksdagen
ställt som krav. Det svaret har jag fått här i kammaren
i debatten - jag behövde inte vara orolig för det finns
ett regleringsbrev som reglerar detta att vinterkom-
petensen ska behållas. Det finns ett krav riktat till
myndigheten.
Det är anmärkningsvärt att Håkan Juholt helt en-
kelt lämnar ifrån sig det ansvar som riksdagen har
genom ett fattat beslut.

Anf. 207 HÅKAN JUHOLT (s):
Fru talman! Det bör vara myndigheten som avgör
hur vinterkompetens kan upprätthållas. Erling Wäli-
vaara anförde också i sitt anförande att man hävdar
att man kan klara vinterkompetens genom övnings-
verksamhet och liknande. Det kan ju inte vara vi som
säger: Nej, ni klarar vinterkompetensen endast om ni
gör exakt som vi säger och ställer si och så många
medeltunga helikoptrar där, där eller där! Den profes-
sionen finns faktiskt inom myndigheten.
Låt mig än en gång läsa in detta till protokollet:
Regeringen föreslår inga förändringar i lokalisering
av verksamhet eller basering av helikoptrar. Verk-
samheten ska därför liksom hittills genomföras vid
verksamhetsorterna Linköping-Malmen, Haninge-
Berga, Ronneby-Kallinge, Boden och Göteborg-Säve.
Utöver detta önskar Erling Wälivaara att vi ska
tala om exakt var de olika helikoptrarna av varierande
tyngd ska stå placerade. Jag avböjer ett sådant erbju-
dande från Kristdemokraterna och ansluter mig där-
med också lite grann till den kritik av eventuellt by-
tänkande som Margareta Viklund tidigare anförde här
i kväll.

Anf. 208 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Jag försöker på intet sätt styra myn-
digheten och tala om för den var helikoptrarna ska
placeras. Men när myndighetens beslut strider emot
ett fattat riksdagsbeslut är det vår skyldighet, min
skyldighet och Håkan Juholts skyldighet att tala om
att detta inte var meningen när vi fattade detta beslut.
Jag är inte ensam, Håkan Juholt, om att säga att
vinterkompetensen inte kan bibehållas med en eller
annan veckas övning under vinterhalvåret. En samlad
expertis som verkar inom Försvarsmakten i kallt,
arktiskt klimat säger att detta är en omöjlighet. När
helikopterförarna kommer upp till Norrbotten och ser
att termometern pekar på minus 40 grader så vägrar
det att gå ut.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 6 december.)

12 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Propositioner
2001/02:64 Vissa tobaksfrågor
2001/02:65 Ändrad ordning för utdömande av vite
enligt miljöbalken m.m.
2001/02:69 Förstärkt sekretess i konkurrensärenden
2001/02:71 Sveriges tillträde till rambeslut om ge-
mensamma utredningsgrupper

Skrivelse
2001/02:52 Hemlig teleavlyssning, hemlig teleöver-
vakning och hemlig kameraövervakning vid för-
undersökning i brottmål under år 2000

Utbildningsutskottets betänkanden
2001/02:UbU1 Utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning
2001/02:UbU2 Utgiftsområde 15 Studiestöd
2001/02:UbU4 Högskolan
2001/02:UbU5 Likabehandling av studenter i hög-
skolan

13 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 5 december

2001/02:124 av Henrik Westman (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Sjukfrånvaron
2001/02:125 av Rosita Runegrund (kd) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Kvinnor i ledande befattningar
2001/02:126 av Yvonne Andersson (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Försörjningen av IT-kompetens
2001/02:127 av Yvonne Andersson (kd) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Trygghet för barn
2001/02:128 av Monica Green (s) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Kamratstöd i skolan

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 11 december.

14 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 5 december

2001/02:354 av Désirée Pethrus Engström (kd) till
utrikesminister Anna Lindh
Kränkning av mänskliga rättigheter i Vietnamn
2001/02:355 av Désirée Pethrus Engström (kd) till
utrikesminister Anna Lindh
Prostituerade som egenföretagare
2001/02:356 av Hans Hoff (s) till statsrådet Britta
Lejon
Moms
2001/02:357 av Rigmor Stenmark (c) till statsrådet
Britta Lejon
Språkets betydelse i en demokrati
2001/02:358 av Ingegerd Saarinen (mp) till finans-
minister Bosse Ringholm
Lånemöjligheter för småföretagare i glesbygd
2001/02:359 av Ulla-Britt Hagström (kd) till statsrå-
det Lars-Erik Lövdén
Hyresgästernas besittningsskydd
2001/02:360 av Carina Hägg (s) till näringsminister
Björn Rosengren
Regler för övningskörning
2001/02:361 av Martin Nilsson (s) till försvarsminis-
ter Björn von Sydow
Minröjningssamarbete

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 11 december.

15 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 5 december

2001/02:248 av Per-Samuel Nisser (m) till statsrådet
Ulrica Messing
Permetrin och snytbaggangrepp på tallplantor
2001/02:271 av Willy Söderdahl (v) till miljöminister
Kjell Larsson
Kadmiumförbud
2001/02:272 av Willy Söderdahl (v) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Återväxt av skog
2001/02:274 av Mona Berglund Nilsson (s) till soci-
alminister Lars Engqvist
Tandvårdsstödet
2001/02:275 av Anita Sidén (m) till socialminister
Lars Engqvist
Spridning av hiv och aids
2001/02:276 av Tuve Skånberg (kd) till socialminister
Lars Engqvist
Självmordsprevention
2001/02:279 av Maud Ekendahl (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Munkorg på hundar
2001/02:280 av Johnny Gylling (kd) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Pälsdjursuppfödning
2001/02:282 av Lilian Virgin (s) till finansminister
Bosse Ringholm
AB Svenska Spels utveckling
2001/02:283 av Roy Hansson (m) till försvarsminister
Björn von Sydow
Kostnader för terrorskydd vi flygplatser
2001/02:284 av Carina Hägg (s) till jordbruksminis-
ter Margareta Winberg
Ordvalet sexuella tjänster
2001/02:285 av Inga Berggren (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Utbildning om mat och hälsa
2001/02:286 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
näringsminister Björn Rosengren
Utbyggnad av väg 73
2001/02:287 av Birgitta Sellén (c) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Högskoleverksamhetens lokaler
2001/02:288 av Birgitta Sellén (c) till näringsminister
Björn Rosengren
Nationella stomnätet
2001/02:289 av Birgitta Sellén (c) till näringsminister
Björn Rosengren
Ersättningsjobb till Sollefteå
2001/02:290 av Anne-Katrine Dunker (m) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Företagsamhet
2001/02:291 av Jonas Ringqvist (v) till statsrådet
Britta Lejon
Märkning av livsmedel
2001/02:294 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet
Ingela Thalén
Kvinnlig könsstympning
2001/02:297 av Ewa Larsson (mp) till justitieminister
Thomas Bodström
Barnpornografi på Internet
2001/02:298 av Ewa Larsson (mp) till justitieminister
Thomas Bodström
Barnsexhandel
2001/02:299 av Ann-Kristine Johansson (s) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Salmonellaintyg
2001/02:300 av Maud Ekendahl (m) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Rohypnol på anstalter
2001/02:301 av Carina Hägg (s) till statsrådet Mona
Sahlin
Arbetssökande med barn
2001/02:302 av Carl-Axel Johansson (m) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Konkurrensen inom inrikesflyget
2001/02:303 av Lars Wegendal (s) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Banverkets handläggningstider
2001/02:304 av Claes-Göran Brandin (s) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Sjömanslagen § 9
2001/02:305 av Göran Hägglund (kd) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Beskattningen av realisationsvinster
2001/02:307 av Per-Samuel Nisser (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Luftpistoler eller soft air guns
2001/02:308 av Lars Björkman (m) till justitieminis-
ter Thomas Bodström
Polisens service
2001/02:310 av Carl-Axel Johansson (m) till social-
minister Lars Engqvist
Den ökande alkoholkonsumtionen
2001/02:311 av Ewa Thalén Finné (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
De disciplinära åtgärderna i skolan
2001/02:312 av Ewa Thalén Finné (m) till statsrådet
Leif Pagrotsky
Arbetsmarknaden i Öresundsregionen
2001/02:313 av Mikael Oscarsson (kd) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Avdrag för gåvor till ideella organisationer
2001/02:314 av Mikael Oscarsson (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Passiv rökning
2001/02:315 av Ulf Nilsson (fp) till statsrådet Mona
Sahlin
Exit Skåne
2001/02:316 av Carina Hägg (s) till statsrådet Britta
Lejon
Mänskliga rättigheter och PUL
2001/02:317 av Maud Ekendahl (m) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Trafikflyghögskolan i Ljungbyhed
2001/02:319 av Margareta Cederfelt (m) till statsrå-
det Britta Lejon
Information på flera språk
2001/02:320 av Margareta Cederfelt (m) till justitie-
minister Thomas Bodström
Fastighetsskatten
2001/02:321 av Margareta Cederfelt (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Fastighetsskatten och olika boendeformer
2001/02:322 av Margareta Cederfelt (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Fastighetsskatten och villaboende
2001/02:323 av Jan Erik Ågren (kd) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
Den svenska skogsbärsindustrin
2001/02:324 av Marie Engström (v) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
Bolagsskatten
2001/02:325 av Carl Fredrik Graf (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Boendeskatter 2002
2001/02:326 av Carl Fredrik Graf (m) till försvars-
minister Björn von Sydow
Materieltillförsel till hemvärnet
2001/02:331 av Désirée Pethrus Engström (kd) till
statsrådet Ingela Thalén
Gravida kvinnors situation
2001/02:332 av Göran Norlander (s) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Ersättningsarbeten i Härnösand
2001/02:333 av Hillevi Larsson (s) till statsrådet
Mona Sahlin
Exit Skåne

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 11 december.

16 § Kammaren åtskildes kl. 22.07.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 §
anf. 29 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 74
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 116
(delvis),
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 16.52,
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 17.49,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 185
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.