Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2001/02:31

Onsdagen den 21 november

Kl. 09.00 - 16.24

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 15 november.
2 § Avsägelse

Talmannen meddelade att Viola Furubjelke (s)
anhållit om entledigande från uppdraget som ledamot
av riksdagen fr.o.m. den 1 januari 2002.

Kammaren biföll denna anhållan.

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2001/02:MJU3
Bostadsutskottets betänkande 2001/02:BoU2
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 2001/02:AU2
Konstitutionsutskottets betänkanden 2001/02:KU5,
KU6 och KU12
Justitieutskottets betänkande 2001/02:JuU3
Lagutskottets betänkanden 2001/02:LU1 och LU3-5

4 § Tilläggsbudget 2 för budgetåret 2001 samt
utgiftsramar och beräkning av statsinkomsterna,
m.m.

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2001/02:FiU11
Tilläggsbudget 2 för budgetåret 2001 (prop.
2001/02:1 delvis) och
finansutskottets betänkande 2001/02:FiU1
Utgiftsramar och beräkning av statsinkomsterna,
m.m. (prop. 2001/02:1 delvis, prop. 2001/02:3
delvis och förs. 2001/02:RR2).

Anf. 1 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! I takt med att konjunkturen viker ver-
kar ansvaret för den ekonomiska utvecklingen gradvis
flyttas längre och längre bort från Rosenbad, Stock-
holm och regeringen, längre och längre bort i förhål-
lande till vår omvärld.
Så var det inte när vi hade högkonjunktur. Då låg
ansvaret mitt i Rosenbad, och då fick högkonjunktu-
ren ersätta behovet av en ekonomisk politik. Det har
lett till att vi, när vi nu ser molnen börja mörkna över
den ekonomiska himlen och den ekonomiska utveck-
lingen, också allt tydligare ser bristerna. Vi ser att
regeringen, socialdemokratin, har svikit när det gäller
arbetslösheten, svikit när det gäller utanförskap och
segregation, svikit när det gäller kampen mot den
växande ohälsan och sjukfrånvaron och svikit när det
gäller tillväxtpolitiken.
I dag ska vi behandla en budget som redan när
den skrevs byggde på förlegade förhoppningar -
förhoppningar som var än mer förlegade när budgeten
presenterades. I våras, i somras och i höstas kunde vi
se hur tecknen på en kraftfull ekonomisk nedgång
blev allt tydligare. De tragiska händelserna den
11 september förstärkte detta och gjorde osäkerheten
än större. Men regeringen sade bara en sak: Det finns
ingen anledning att ändra bedömningen av den eko-
nomiska utvecklingen.
Därmed lät man också den utgiftspolitik som man
hade föreslagit ligga fast. Därmed lät man bli att även
fortsättningsvis vidta de åtgärder som skulle kunna
stärka tillväxtkraften i den svenska ekonomin och
bidra till en bättre utveckling, bidra till ett mjukare
fall i konjunkturen och bidra till en snabbare upp-
gång.
Att regeringen har sagt att vi de kommande åren
kommer att få en minskande arbetslöshet ska ställas
mot att vi nu ser hur konjunkturen har vänt också när
det gäller sysselsättning och arbetslöshet. Att rege-
ringen har sagt att vi de kommande åren kommer att
ha en högre tillväxt och utveckling ska ställas mot att
den faktiska verkligheten är en annan.
Regeringen har använt kartan i stället för verklig-
heten när det har skilt mellan karta och verklighet.
Därmed har vi också en situation där regeringen hål-
ler på att tappa kontrollen över de offentliga utgifter-
na - en situation där vi nu går in i en lågkonjunktur
med mörka förutsättningar både när det gäller sjuk-
frånvaro och när det gäller arbetslöshet - dessutom
gäller det en lång rad olika områden.
I samband med budgetdebatten sade jag att det var
en budget som bygger på låtsassiffror. Den utveckling
som nu skett har visat och understrukit detta. Det
innebär att nu motiveras högre utgifter av en utveck-
ling som inte längre finns, och nu motiveras frånva-
ron av reformer av en utveckling som skulle kräva
mer av reformer inom en lång rad olika områden. Vi
ser konsekvenserna. Ni har tappat kontrollen över
utgifterna och tvingats tillgripa budgettricksande.
Bara för nästa år kommer budgettricksandet att
handla om ungefär 10 miljarder kronor. Ni kommer
också att få en situation där växande kostnader för
arbetslösheten och en växande inflation kommer att
pressa utgiftstaken och där en svag kronkurs kommer
att bidra till ett inflationstryck och därmed till högre
räntor än vad som annars hade varit fallet. Ni har fört
en passivitetens politik som har lett till att Sverige nu
riskerar att gå djupare ned i lågkonjunkturen.
Ingen kan anklaga er för att arbetslösheten nu
vänder uppåt därför att så är det när konjunkturen går
upp och ned. När konjunkturen går upp minskar ar-
betslösheten, och när den går ned ökar arbetslösheten.
Det är svårt för varje regering och varje politik att
undvika detta. Däremot kan ni anklagas för den pas-
sivitet som ni visat under högkonjunkturen.
Vi lämnar nu en högkonjunktur bakom oss med
en rekordhög arbetslöshet. Vi har aldrig i en hög-
konjunktur haft en så hög arbetslöshet som den vi nu
lämnar bakom oss. Det är också så att vi har en ar-
betslöshet som är större än vad ni själva vill erkänna
och tala om. Räknar man samman den öppna arbets-
lösheten, människor i åtgärder, deltidsarbetslöshet
och den latenta arbetslösheten hamnar vi på drygt
14 %, men ni räknar bara mellan en tredjedel och en
fjärdedel av de arbetslösa. Detta ledde också till att ni
på er partikongress triumferande kunde säga: Vi har
besegrat arbetslösheten.
Detta, fru talman, är skamligt gentemot de männi-
skor som det gäller, och det är också ekonomiskt
ansvarslöst. Hade finansministern nu varit här skulle
han ha kunnat ta ställning till dessa frågor. Jag hade
kunnat fråga honom hur man med en rekordhög
arbetslöshet från en högkonjunktur - en arbetslöshet
som är tre eller fyra gånger större än man själv vill
erkänna - kan hävda att arbetslösheten är besegrad?
Dessutom stiger arbetslösheten nu, med de effekter
som det har för segregation, utanförskap och männi-
skors sociala trygghet och med de effekter som det
har för Sveriges förmåga till tillväxt, till att skapa
välfärd.
Fru talman! Socialdemokraterna har svikit i frå-
gan om arbetslösheten. Det får konsekvenser för
människor och för vårt samhälle, och det kommer att
få konsekvenser för de offentliga finanserna och för
den ekonomiska utvecklingen och välfärden i vårt
Sverige.
Ni har svikit när det gäller segregationen. I början
av 90-talet var ungefär en tredjedel av de människor
som bodde i de mest utsatta områdena arbetslösa. I
dag när vi går in i ett nytt decennium är två tredjede-
lar arbetslösa, men ni säger att ni har besegrat ar-
betslösheten. När ni säger detta säger ni också: Vi har
ingen mer politik att föra.
Det är ju inte bara så att ni förtränger och för un-
dan dem som är arbetslösa ur er statistik och er poli-
tik, utan det är också så att ni därmed ställer er passi-
va inför vad som är ett av vår tids största samhälls-
problem.
Fru talman! Inte nog med detta: Sedan år 1997 har
sjukfrånvaron mer än fördubblats. Det innebär - sett
till motsvarande antal personer i arbete - att ungefär
drygt 240 000 människor har tillkommit vad gäller
sjukfrånvaron. Det motsvarar alltså ungefär 5 % av
arbetskraften. Hade vi haft samma sjukfrånvaro som
1997 hade alltså arbetslösheten legat ännu mycket
högre. Den sysselsättningsuppgång som ni skryter
med att högkonjunkturen har gett beror till den domi-
nerande delen på ett av de största misslyckandena i
den förda politiken, nämligen den snabbt accelere-
rande sjukfrånvaron. Det är skamligt att ni skryter om
denna utveckling.
Fru talman! Vi ser nu en regering och en politik
som har misslyckats med ett antal olika grundläggan-
de utmaningar. Tillväxtpolitiken har i stället präglats
av passivitet. Arbetsmarknaden har inte präglats av
reformer och förändringar. Statsfinanserna har i
praktiken hamnat i en situation där de saneringsinsat-
ser som präglade 90-talet har återställts, och vi har i
dag en snabb utveckling av utgifter där utgiftstaken
får bli utgiftsmål och där utgiftstaken nu för första
gången ställs på prov i en lågkonjunktur. Där har ni
redan börjat tricksa.
Ni har också misslyckats med att skapa bättre
villkor för människor att själva forma sin välfärd, och
ni har misslyckats med att skapa bättre förutsättningar
för företagande. Det här ser vi mycket tydligt komma
till uttryck i den politiska debatten. När en minister
och en utredare säger att det i grunden är bra att det
försvinner jobb från Sverige bygger det på föreställ-
ningen att det kommer till jobb till Sverige. Men så
sker inte. När vi hör ledande socialdemokrater tala
om att AP-fonderna genom politiska beslut måste
börja investera i Sverige är det ett uttryck för att vi
inte har ett näringsklimat och ett företagsklimat som
leder till investeringar i tillräcklig utsträckning. Det är
därför vi också har en utveckling med en sjunkande
krona och en allt svagare tillväxt gentemot andra
länder. Ni ser tecknen, men ni vågar inte tala om
dem. I stället vill ni genom konstlade former skapa
investeringar genom politisk styrning av AP-
fonderna.
Fru talman! Socialdemokratins problem har
kommit att bli att man är en motståndsrörelse mot allt
det nya, mot alla de reformer som kan ge Sverige
tillväxtkraft och människor ökad välfärd. Nyligen har
ni genomdrivit en partikongress som i grunden bara
handlade om hur man ska förhålla sig till de reformer
för ökad frihet och valfrihet som borgerliga partier
föreslår - ska man förbjuda dem, ska man motverka
dem, ska man tillåta dem lite grann eller ska man
välkomna dem? I grunden har man fyllt den roll som
en motståndsrörelse som man har fyllt under 80-talet
och 90-talet.
Titta lite grann på de kommuner som allra mest
har följt den socialdemokratiska agendan, där den har
styrts som allra längst, där ni har haft makten mest
oprövad, där ser vi också att människorna har minst
valfrihet, där är skatterna högre, jobben färre, nyfö-
retagandet mindre, köerna längre. Jag skulle vilja
ställa frågan till Jan Bergqvist, som definitivt har den
fördelen gentemot finansministern att han befinner
sig i den här lokalen: Hur förklarar ni att det i de
kommuner där ert motstånd mot reformpolitiken har
varit som mest framgångsrikt går som sämst, männi-
skor flyttar därifrån? Men i de kommuner i Sverige
där reformpolitiken har gett människor mera valfri-
het, mera välfärd, lägre skatter, mera nytt företagande
och dit människor flyttar styr andra. Jag tycker att det
är en intressant fråga därför att det har att göra med
synen på reformpolitiken över huvud taget.
Fru talman! Vi ska i dag ta ställning till en bud-
getpolitik som vänstermajoriteten står bakom och
som i grunden innebär att man förstärker de gamla
systemen, de gamla strukturerna, som bygger på att
man anser sig ha bekämpat arbetslösheten, anser sig
ha gjort vad som ska göras med de offentliga finan-
serna och som innebär att man är nöjd med tillväxt-
kraften i den svenska ekonomin, att man är nöjd med
den välfärd som människor har.
Mot detta står en framtidsallians för att skapa en
ökad frihet för de enskilda medborgarna. Vi har, som
framgår av den gemensamma borgerliga reservatio-
nen, en utgångspunkt att staten ska vara stark där
staten ska finnas och där staten är unik. Vi slår vakt
om änkor som ska få det stöd de ska ha. Vi slår vakt
om handikappade, vi ser till att det kan byggas i det
moderna samhället förutsättningar för en växande
välfärd. Vi slår vakt om rättstryggheten. Men vi säger
också att vi ska ha lägre skatter, vi ska se till att låg-
och medelinskomsttagare får den sociala trygghet
som högskattesamhället förnekar dem. Vi säger att
det ska råda konkurrens och valfrihet inom samhälls-
livets alla olika områden för att sätta medborgarna i
centrum men för att också skapa den vitalitet som ett
modernt samhälle behöver för att kunna hävda sig.
Vi vill ha en vital och jämställd arbetsmarknad,
och vi föreslår en lång och omfattande agenda för att
göra detta. Vi tar kampen mot sjukfrånvaron därför
att den är oacceptabel socialt sett, den är oacceptabel
för de offentliga finanserna och den är oacceptabel
för att Sverige ska kunna möta framtiden med den
arbetskraft och det utbud av människor som behövs.
Vi tar fasta på en ny tids förutsättningar både när
det gäller globaliseringen och när det gäller demogra-
fin. Vi gör vad vi kan för att Sverige ska vara konkur-
renskraftigt inom företagande och kunskap. Vi ut-
vecklar sammansättningen genom de offentliga finan-
sernas inriktning så att vi stärker stat och kommun
inom de områden där stat och kommun är unika, men
vi begränsar det offentliga till de områden som är
gemensamma för att i stället stärka medborgarna.
Där ni är nöjda, där ni inte vet vad ni vill eller där
ni inte kan komma överens, inte orkar eller vågar
förändra, där ni i stället pumpar in pengar i gamla
strukturer öppnar vi upp välfärden för människors
egen valfrihet. Där öppnar vi upp vårt samhälle för
människors företagande. Där sätter vi målet att öka
tillväxtkraften i den svenska ekonomin med drygt
3 % - inte för att det är siffrorna som är det viktiga
utan för att vi vet att det är så vi lägger grunden för en
solid välfärd, trygga pensioner, förmågan till en god
sjukvård och en vardag för människor som präglas av
trygghet och kontroll över det egna livet.
Där går en skiljelinje. Där ni försvarar de gamla
systemen, är nöjda med det som är, där vill vi föränd-
ra och reformera. Mot en passiv politik står en aktiv
och vital reformpolitik. Det är den skillnaden vi ska
debattera i dag, och det är skiljelinjen som också
kommer att gälla inför det kommande valet.

Anf. 2 SIV HOLMA (v):
Fru talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets re-
servation 6 angående information om och analys av
eurons effekter och som går ut på att regeringen till-
sätter en parlamentarisk kommitté med uppgift att
förbereda folkomröstningen för att väljarna i en folk-
omröstning om EMU ska få en allsidig bild av de
olika alternativen. Kommittén bör också hantera och
förbereda myndigheternas information samt garantera
deras saklighet. Reservationen handlar också om att
övervaka att bidragsgivare redovisar de bidrag som
betalas ut till de olika kampanjorganisationerna samt
fördelar offentliga medel på ett rättvist sätt mellan ja-
och nej-sidan. Reservationen tar också upp behovet
av konsekvensanalyser av ett EMU-medlemskap
utifrån ett jämställdhets- och könsperspektiv.
Vidare yrkar jag bifall till reservation 26 angående
indelning i politikområden som går ut på behovet av
ett nytt politikområde för att bekämpa människohan-
del för sexuella ändamål. Det behövs ett samlat
grepp, en ordentlig områdesöverskridande satsning
för att minska prostitutionen och för att hjälpa de
prostituerade till ett liv utanför prostitutionen.
I övrigt står Vänsterpartiet bakom betänkandet om
budgetpropositionen för 2002.
Fru talman! Samarbetet mellan det socialdemo-
kratiska partiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har
resulterat i en budgetproposition för 2002 och betän-
kande om statsbudget, finansplan m.m.
Den kraftiga internationella konjunkturnedgången
gör att den ekonomiska tillväxten i Sverige mattas av.
Frågan gäller hur mycket och hur länge. I det rådande
läget är det extremt osäkert att göra sådana prognoser.
Från Vänsterpartiets sida anser vi det vara viktigt att
ha en handlingsberedskap för om nedgången blir
längre och djupare än vad som förutses i den prognos
som ligger till grund för budgetpropositionen.
I budgetpropositionen finns det tre alternativa
scenarier: ett basalternativ som ligger till grund för
budgetpropositionen och två sidoalternativ - en låg-
kalkyl och en högkalkyl. Erfarenhetsmässigt kan man
säga att i en uppgång tenderar prognoser att bli lägre
och i en nedgång blir de högre än vad resultatet i
efterhand blir när man ser facit.
I detta sammanhang är det dock viktigt att också
komma ihåg att de offentliga finanserna har visat ett
överskott. Den offentliga nettoskulden har vänts till
en nettoförmögenhet. De svenska räntorna ligger
relativt sett bra, bara något över räntorna i Tyskland.
Inflationen är låg, även om det har noterats en viss
uppgång under de senaste månaderna på grund av
tillfälliga prishöjningar. Den har skett en sysselsätt-
ningsökning, även om den har mattats av under detta
år.
Överskotten i statens finanser skapar en hand-
lingsberedskap för ytterligare åtgärder för att man ska
klara sysselsättningen och välfärden. Det finns redan i
budgetpropositionen förslag till reformer och skatte-
sänkningar för sammanlagt 44 miljarder som kan
bidra till att stimulera efterfrågan på hemmaplan och
på det sättet motverka konjunkturförsvagningen.
Vi ska inte heller glömma de tidigareläggningar
av investeringar på ca 11 miljarder 2002-2004 som
finns i infrastrukturpropositionen när det gäller vägar
och järnvägar. Dessa investeringar, rätt utformade,
kan bli en positiv kraft för att man ska få fram fler
jobb.
Det finns dessutom en bra början i den framför-
handlade regionalpolitiska propositionen på satsning-
ar som kompletterar infrastrukturen. Där talas det om
satsningar på distansutbildning, om 15 % rabatt på
sociala avgifter för framför allt småföretag, men ock-
så för ideella föreningar och stiftelser inom stödom-
råde A, om särskilda statsbidrag till landsting och
kommuner med befolkningsminskning, om mer
pengar till omstruktureringar av kommunala bostads-
företag - för att nämna några åtgärder.
Sammanfattningsvis kan vi inte och ska vi inte slå
oss till ro med det som är gjort. Antalet varsel ökar på
ett oroväckande sätt. Det behövs mer för att klara
sysselsättningsmålet 2004. Av den anledningen är det
viktigt att ha handlingsberedskap för att man ska
kunna skapa fler jobb. Det finns också stora utma-
ningar kvar när det gäller att minska klassklyftorna,
de ekonomiska klyftorna mellan kvinnor och män, de
regionala klyftorna och segregationen i storstäderna.
Fru talman! Vi i Vänsterpartiet har i ett särskilt
yttrande, nr 6, redogjort för våra synpunkter på fi-
nansministerns uttalande vid den socialdemokratiska
partikongressen den 7 november. Uttalandet, som
preciserades i flera nya förslag som regeringen vill
ska gälla från den 1 januari 2002, handlade om att
man ska gynna egenföretagare som vill återinvestera
sina vinster, om att skatten ska sänkas på expansions-
fonderna, om att nystartade företag ska kunna få
uppskov med preliminärskatten. Dessutom ska man
temporärt tillföra kommuner och landsting ytterligare
2 miljarder under 2002. Man ska också stödja kom-
muner och landsting som har möjlighet att expandera.
De kommuner som ökar sin sysselsättning under
2002 ska befrias från hela arbetsgivaravgiften på
denna ökning, sägs det.
Vänsterpartister ute i landet ställer naturligtvis
frågan till oss: Är det Vänsterpartiet som har satt
stopp för liknande åtgärder under budgetförhandling-
arna, eftersom finansministern kommer med dessa
förslag innan riksdagen och finansutskottet har fär-
digbehandlat den överenskomna budgetpropositio-
nen? Svaret på denna fråga är nej. Vi har föreslagit en
rad åtgärder för att göra det lättare att starta och driva
företag, från skattelättnader till enklare regler. Vi har
också krävt mer pengar till kommunerna. Vad kom-
munerna mest behöver är långsiktiga förstärkningar.
Det kan vara bättre att åstadkomma det på utgiftssi-
dan såsom ökade statsbidrag. Ett långsiktigt ökat stöd
till kommunerna skulle också kunna ges på inkomst-
sidan via kommunkontosystemet.
Jag vill framhålla att det är viktigt för Vänsterpar-
tiet att den här typen av åtgärder sätts in i en långsik-
tig strategi för uthållig tillväxt, minskade klyftor
mellan kön och mellan regioner samt full sysselsätt-
ning i hela landet.
Det är i och för sig bra att regeringen offentligt
deklarerar att det behövs ytterligare åtgärder under
2002 för att stärka sysselsättning och välfärd - bättre
sent än aldrig. Men det är anmärkningsvärt att rege-
ringen valde att presentera konkreta förslag som ska
gälla tilläggsbudgeten innan riksdagen och dess fi-
nansutskott hunnit att behandla de ursprungliga bud-
getförslagen. Men Vänsterpartiet är ett konstruktivt
parti, och vi känner ett ansvar. Vi vill göra allt vi kan
för att stärka sysselsättningen och välfärden.
Förhandlingar pågår. Vår ambition är att Vänster-
partiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska
kunna komma överens före årsskiftet med besked till
berörda företag, kommuner och landsting om vad
som ska gälla från den 1 januari 2002.
Fru talman! Jag möts ofta av frågan om vi i
Vänsterpartiet är nöjda med samarbetet. På den frå-
gan kan jag svara att utifrån de förutsättningar som
samarbetet har haft är resultatet - den samlade för-
delningsprofilen - rimligt. Samma sak gäller miljön
och möjligheterna att nå målen i klimatpolitiken. Vår
målsättning har varit att driva politiken åt vänster. Vi
har uppnått en del, men jämfört med vad Vänsterpar-
tiet vill är vi ännu inte nöjda. En ny vänstermajoritet
efter nästa val måste bedriva en betydligt radikalare
politik än hittills.
I vissa sakfrågor har den socialdemokratiska par-
tikongressen kanske gjort det lättare. Framför allt
handlar det om beslutet om att a-kassan ska höjas för
alla och om att hundradagarsregeln ska tas bort. Även
partikongressens tydliga ställningstagande för höjning
av taken i föräldra- och sjukförsäkringen är mycket
positivt. Det är ju ingen nackdel att man kallar sig för
ett feministiskt parti och vill vara ett mer grönt parti
med en uthållig tillväxt som mål. Men det får inte
bara bli läpparnas bekännelse. Det är handlingarna
som man blir bedömd efter.
När det gäller skattepolitiken kommer Marie Eng-
ström att redogöra för bl.a. vilka förändringar Väns-
terpartiet vill genomföra för att öka progressiviteten i
skattesystemet.
Fru talman! I en gemensam artikel på söndagens
DN Debatt utnämner de fyra borgerliga partiledarna
sig själva som en framtidsallians. Men historien för-
skräcker. Resultatet av deras framtid har svenska
folket redan fått känna av. Under den förra borgerliga
regimen 1991-1994 hade vi den största arbetslöshe-
ten sedan 30-talet. Statsskulden fördubblades och
budgetunderskottet nådde oanade proportioner. Det
var visserligen lågkonjunktur, men den borgerliga
regeringen spädde på den. Skulle den ha makten nu
skulle det troligtvis bli samma resultat.
Konsekvenserna av omfattande avregleringar och
privatiseringar i den statliga och kommunala sektorn
leder ofrånkomligt till dramatiska nedskärningar i de
offentliga verksamheterna. Det blir en gigantisk om-
fördelning från de som har lite till de som redan nu
har mycket resurser och till en omfördelning från
kvinnor och män. Det leder också till negativa effek-
ter på både företagsklimatet och den ekonomiska
tillväxten. De borgerligas s.k. framåtsyftande reform-
politik innebär karensdagar i sjukförsäkring och
sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och sjukförsäk-
ringen. De välbeställda med stora kapitalinkomster,
höga löner och högt taxerade fastigheter skulle kunna
se fram emot stora skattesänkningar.
Sverige har under den gångna mandatperioden
hamnat på rätt spår. Arbetsskadeförsäkringen stärks.
Ett elvapunktsprogram för att främja hälsa i arbetsli-
vet presenteras som omfattar bl.a. arbetsmiljö. En
förnyelse av rehabilitering och ekonomiska styrmedel
för att minska sjukskrivningarna har tillkommit, det
är bra. Resurser har avdelats för till klimatinveste-
ringar. Skatten har sänkts på miljövänligt drivmedel
och 100 miljarder har gått till järnvägar. Det är inte så
illa, det heller.
Nu handlar det om att fortsätta det påbörjade ar-
betet. Vi vill bl.a. fortsätta att stärka kommunsektorns
ekonomiska utrymme. Det behövs mer pengar till att
höja kvinnolönerna. Lönerna inom vård och omsorg
har halkat efter rejält.
När det gäller långtidssjukskrivningarna behövs
det resurser för att angripa orsaken till att människor,
i detta fall kvinnor, blir sjuka. Arbetssituationen
måste bli drägligare. Det kan den bli om det finns
ekonomi för bl.a. fler händer i vården. Allt detta till-
sammans möjliggör dessutom bättre förutsättningar
att rekrytera personal, vilket jag har förstått börjar bli
ett alltmer ökande problem. Att öka konkurrensut-
sättningen, sänka skatterna och sälja ut statliga före-
tag är ingen bra lösning utan i stället en del av pro-
blemen. Men det är den samlade borgerlighetens
ideologiska vägval.
I den gemensamma reservationen hyllas privatise-
ringarna för att de påstås leda till högre kvinnolöner,
åtminstone i det fåtal yrken som råkar vara i en brist-
situation. Dessutom vill ju moderater och folkpartis-
ter minska resurserna till kommunsektorn.
Moderaterna skriver i sin budgetmotion:
"Betydelsen av att lönebildningen sker under stort
ansvarstagande förtjänar att understrykas. Erfarenhe-
terna visar hur för höga lönelyft för offentliganställda
snabbt kan urholka förutsättningarna för den goda
samhällsekonomiska utveckling som kommunsektorn
är så beroende av." Min stilla undran är: Menar mo-
deraterna att de kvinnor som får sin lön genom
skattemedel ska få högre löner, eller är det, som ni
skriver, viktigare att de visar ett s.k. stort ansvarsta-
gande?
Folkpartiet skriver i sin reservation att man ska
intensifiera jämställdhetskampen med handlingspro-
gram mot orättvisa löner och arbetsvillkor. Men be-
hövs det då inte mer pengar till den skattefinansierade
vården och omsorgen, oavsett om den drivs offentligt
eller privat?
Bara några ord om barnomsorgskontot som ett
alternativ till maxtaxan. Maxtaxan är för oss ett steg
på vägen till avgiftsfri barnomsorg. I borgerlighetens
motioner, mest i kristdemokraternas, görs flera försök
att komplicera något som egentligen är väldigt enkelt.
De fyra partierna, med kristdemokraterna i spetsen,
vill att det ska löna sig för kvinnor att stanna hemma
med barnen. Det är tydligen så viktigt att bevara
könsrollerna att inte ens ekonomiska argument biter.
Vad händer med skatteintäkterna om förvärvsarbe-
tandet bland kvinnor minskar? Vad händer med till-
växten? Svaren finns inte i motionerna. I stället vill
man framställa det som att en satsning på hemmafruar
skulle vara ekonomiskt likvärdigt med en satsning på
dagis och kvinnors möjligheter att förvärvsarbeta.
Subventionerar staten hemmafruar slår det direkt
mot skatteintäkterna. Det finns inga beräkningar på
vad dessa minskade skatteintäkter kostar. Det finns
alltså rena ekonomiska skäl för att anse att jämställd-
het är produktivt.
I detta sammanhang kan jag inte låta bli att undra
hur det kan komma sig att Folkpartiet tycker att det är
bättre att höja dagisavgifterna i stället för att bejaka
maxtaxan, som innebär lägre dagisavgifter och i och
med det en ekonomisk uppmuntran för kvinnor att
inte stanna hemma vid spisen.
Om barnomsorgskontot, som sägs handla om val-
frihet, skulle gå igenom innebär det att förvärvsarbe-
tandet bland kvinnor sjunker. Det leder till att gapet
mellan kvinnors och mäns löner ofrånkomligt ökar.
På vilket sätt vill ni möta en sådan utveckling? Gäller
jämställdhet bara de rika när de vill ha skattesubven-
tionerade pigor?

Anf. 3 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Efter att ha lyssnat till Siv Holma vill
jag extra gärna yrka bifall till reservationerna 1, 2 och
12, men också ställa två frågor till Siv Holma.
Den ena är: Är det en tillfällighet att lönebild-
ningen i borgerliga kommuner, regioner och landsting
där man har många privata alternativ och många
arbetsgivare ger människor inom vården bättre löner
än inom socialdemokratiskt och vänsterpartistiskt
styrda kommuner och landsting?
Den andra frågan handlar om en rätt näraliggande
sak. Siv Holma har här föreslagit att vi ska möta
lågkonjunkturen, behovet av en bättre tillväxt och den
demografiska utmaningen med att öka offentliga
utgifter och stärka det offentligas roll. I de kommuner
runtom i Sverige där ni och socialdemokrater har styrt
som allra mest och allra längst har ni på något sätt
byggt samhällen och kommuner såsom ni vill ha dem.
Hur kan det komma sig att skatterna där är som högst,
nyföretagandet som minst, köerna som längst och att
det är en sådan brist på valfrihet, mångfald och jobb
att människor flyttar därifrån? Hur kan det komma sig
att köerna är kortare, jobben ökar och sysselsättning-
en växer i de kommuner och regioner där vi har öpp-
nat upp för mångfald? Jag tycker att det vore intres-
sant att få Siv Holmas svar på frågan om det bara är
en tillfällighet eller om det kan bero på att den politik
som ni vill föra leder till mindre valfrihet, sämre
välfärd, längre köer, högre skatter, högre offentliga
utgifter och att medborgarna ändå får ut mindre av
detta.

Anf. 4 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Gunnar Hökmark frågar om det är en
tillfällig lönebildningsfråga att människor har bättre
löner i just de landsting och kommuner som har olika
aktörer. Jag skulle vilja svara på frågan på det sättet
att de fall som ni beskriver i reservationen är typiska
exempel på bristyrken.
När det gäller vanliga jobb inom vård och omsorg
skulle inte lönerna öka om det skedde en privatise-
ring, därför att det finns låga kvinnolöner även inom
den privata sektorn. Titta bara på Handels område!
Där är det ju privata aktörer, och lönestrukturen med
låga kvinnolöner finns även där. Ska man göra nå-
gonting i de här sammanhangen måste man alltså ha
en bättre politisk styrning.
När det gäller den andra frågan som ställdes om
det offentligas roll i kommunerna är svaret att det
beror på strukturer, t.ex. befolkningsminskning, som
är väldigt svåra för kommunerna att själva påverka.
Vi har haft ett speciellt förhållande under 90-talet
med nedskärningarna, och det har varit svårt för
kommunerna att klara detta. Om det skulle ha varit så
att moderaterna hade bestämt den ekonomiska politi-
ken hade det blivit ännu sämre för dessa kommuner.

Anf. 5 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Svaret är lite vacklande även om Siv
Holma inte vill medge det. Sakläget är att i de kom-
muner och landsting där det finns en mångfald av
arbetsgivare är löneutvecklingen bättre för vårdbiträ-
den, för undersköterskor och för sjuksköterskor. Siv
Holma säger att det beror på någonting annat, som
hon inte riktigt kommer fram till, och att det ändå är
bättre med politisk styrning.
I de kommuner och landsting där man har precis
den politiska styrning som Siv Holma förespråkar är
situationen som allra sämst. Samtidigt angriper Siv
Holma den situation och de förutsättningar som har
lett till att kvinnor får högre löner inom yrken där de
inom socialistiska kommuner och landsting har sämre
löner. Jag tycker att det är rätt oförskämt och skamligt
mot dem som jobbar och som faktiskt har fått en
bättre livssituation genom ett öppnare samhällsklimat.
Har de fel som i opinionsundersökning efter opi-
nionsundersökning säger att det blir bättre med en
mångfald av arbetsgivare? Har de fel när de säger att
det blir bättre med privata arbetsgivare? Har de fel
när de säger att det blir bättre förutsättningar för en
vettig lönebildning? Har Vårdförbundet fel? Har alla
fel?
Om alla hade fel borde det vara bättre i de ideal-
kommuner som Siv Holma förespråkar där ni har fått
styra och ställa precis som ni vill, där ni har tryckt
ned alla alternativ och där ni har förbjudit eller mot-
verkat mångfald. Men det är fel.
Svaret på den andra frågan var att det beror på
strukturproblem att människor flyttar ifrån vänster-
kommunerna, att skatterna är högre, kostnaderna
större och köerna längre. Ja, det är väl sant att det är
just strukturproblem.
Ni bygger upp en offentlig struktur som hämmar
nyföretagande, ekonomisk utveckling och människors
valfrihet och välfärd. Då är det inte underligt att män-
niskor flyttar från många av de kommuner som är
Sveriges mest klassiska och framstående industri-
kommuner. För man den politik som ni vill föra går
det att avläsa på kartan i Sverige hur det går. Männi-
skor flyttar därifrån. De flyttar till kommuner och
regioner som ni ägnar riksdagsdebatter åt att skälla ut
av det enkla skälet att där kortas köerna, där växer
valfriheten.

Anf. 6 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Problemet med Gunnar Hökmarks re-
sonemang är att de positiva saker han talar om växer i
de tillväxtcentrum som finns i Sverige. Det behöver
ju inte alltid bero på beskäftiga kommunalpolitiker
och landstingspolitiker i de här områdena.
Det finns något som heter solidaritet. Med mode-
ratstyrd politik skulle solidariteten slås sönder. Det
finns vackra ord om mångfald. Men det finns områ-
den i landet som inte har ett sådant underlag att man
kan ha flera aktörer. Hur ska man göra då? Då hand-
lar det faktiskt om att vara solidarisk och se till att
t.ex. min kommun, Vittangi, har en vårdcentral. Det
finns anbudsförfaranden som har visat att skulle man
ha något privat skulle det i bästa fall kosta flera mil-
joner kronor mer.
Problemet är att vi har ett avlångt land med olika
ekonomiska förutsättningar. Gör man som modera-
terna vill och ger mindre resurser till kommuner och
landsting kommer det att bli ännu svårare för de
kommuner och landsting som inte finns i tillväxtom-
rådena. Med den politik som ni i dag har beskrivit
kommer det inte att bli mer tillväxt, för ni har glömt
bort den här delen av landet.
I den andra delen, när det gäller lönerna, finns det
något som ni inte vill se. Det finns en könsmakts-
struktur i samhället, där män är överordnade och
kvinnor underordnade, som hänger ihop med att vi
har orättvisa kvinnolöner. Dessa finns även inom den
privata sektorn. Den privata sektorn är inte bättre. Har
man då flera aktörer är grundproblematiken fortfa-
rande densamma; kvinnor har lägre löner än män. Jag
tycker att det vore bra om Gunnar Hökmark fundera-
de ett varv till på det här med könsmaktsstrukturen
och återkom med bättre synpunkter i den här frågan.

Anf. 7 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Jag blir beklämd när jag hör Siv
Holma vädra sitt förakt för svenska småbarnsföräld-
rars rättmätiga krav på valfrihet och att man ska kun-
na ha mer tid för sina barn. Inte ens ekonomiska ar-
gument biter, säger hon, när kristdemokraterna föror-
dar ökad valfrihet. Det slår på skatteintäkterna om
staten subventionerar hemmafruar - jag hoppas att de
yrkeskvinnor som hittills har röstat på Vänsterpartiet
hör vad Siv Holma säger och hör vilket förakt hon ger
uttryck för när man vill vara tillsammans med sina
barn. Fru talman, det är verkligen dags att myndig-
förklara landets småbarnsföräldrar. Jag hoppas att
detta kan ske, om inte annat efter valet 2002.
Så var den här högkonjunkturen över, och rege-
ringen har försuttit ännu ett tillfälle att ta itu med den
dåliga tillväxtkraft som nu har plågat svensk ekonomi
under de senaste 30 åren. Och eftersläpningen fort-
sätter. Regeringen beräknar själv att Sveriges ekono-
mi kommer att utvecklas sämre än genomsnittet i
världen, sämre än i USA, sämre än i snittet av EU-
länderna och sämre än i resten av Norden. Regering-
en räknar faktiskt också, lite i skymundan, med att
låna till sina reformer. Statsskulden beräknas öka med
35 miljarder kronor mellan åren 2001 och 2004.
Höstens varselstatistik är den värsta på många år.
Avesta i Degerfors, Flextronics på flera orter,
Whirlpool i Norrköping, Scania och FCI Electronics i
Katrineholm, Volvo i Trollhättan och ABB:s ned-
skärningar på flera håll är bara några exempel. Om
den här trenden håller i sig kan antalet varsel på hel-
året i år uppgå till kanske 60 000. Det är visserligen
ganska långt från de ca 185 000 varslen i början av
90-talet, när vi hade en världsekonomi i fritt fall. Men
vi får annars gå tillbaka till 80-talet för att komma
upp i dagens nivåer.
Den rödgröna förhandlingsgrupp som får antas
ligga bakom prioriteringarna i höstens budgetpropo-
sition har knappast haft fokus på att förbättra de här
dystra nyckeltalen och därmed de långsiktiga förut-
sättningarna för att möta globaliseringens och den
nya befolkningspyramidens utmaningar. Fokus har
tvärtom varit ett kortsiktigt valrörelseperspektiv. Jag
tycker att det borde vara ganska besvärande för rege-
ringen att över 60 % av de omskrutna sysselsättning-
sökningarna mellan 1997 och 2000 beror på ökad
sjukfrånvaro medan den faktiska ökningen av antalet
sysselsatta var minimala 8 %. När nu konjunkturen
snabbt viker står regeringen helt utan en strategisk
plan för att långsiktigt lyfta tillväxtförutsättningarna.
Kvar är bara en valrörelsebudget där pengar delas ut
till i stort sett alla grupper i samhället.
Det är en ganska expansiv finanspolitik som rege-
ringen serverar. Det mesta handlar om att fördela
resurser som på något mystiskt sätt tas för givna av
regeringen. Tillväxten nämns pliktskyldigast som
viktig, men konkreta åtgärder som faktiskt skulle
kunna lyfta tillväxtförutsättningarna lyser med sin
frånvaro ungefär lika mycket här som på den social-
demokratiska partikongressen i Västerås.
Nu dyker konjunkturen snabbt, och det är klart att
det förvärrar läget på en redan dåligt fungerande
arbetsmarknad. Regeringens strategi har hittills varit
att om bara statsfinanserna är i balans och konjunktu-
ren fortsätter att vara god leder det på något automa-
tiskt sätt till ökad sysselsättning.
Nu blev det alltså inte så. Nu är det utgiftstaken
som hotar att sprängas samtidigt som inkomsterna
faller. Ett antal oberoende internationella organisatio-
ner har ju, som vi ofta brukar upprepa här, fru talman,
påpekat behoven av konkreta strukturella reformer
och strategiska skattesänkningar för att förbättra den
svenska ekonomins utvecklingskraft. Det är OECD,
IMF, EU-kommissionen och många andra.
De senaste årens relativt starka tillväxttal har ju
faktiskt i huvudsak byggt på att ekonomin har åter-
hämtat sig från en väldigt låg nivå med ett lågt kapa-
citetsutnyttjande i industrin. Men när kapacitetsut-
nyttjandet växer dyker flaskhalsarna upp igen och
inflationen tar fart. Nu står vi alltså här med den hög-
sta arbetslöshet som någonsin har uppmätts vid ut-
gången av en högkonjunktur.
Men inte heller statens finanser är så lysande som
de flesta tror. Statens finanser är i själva verket den
svagaste länken i den offentliga sektorns finanser.
Hela överskottet ligger i pensionssystemet. Men nu
har den rödgröna majoriteten upptäckt en ny mjölk-
kossa, nämligen Riksbankens guld- och valutareser-
ver. Guld- och valutareserverna är de enda egna, stora
reserver som kungariket Sverige har för allvarliga och
oförutsedda händelser. Dessa leds nu alltså för andra
gången på kort tid fram till den rödgröna mjölkpallen
för att tömmas på ytterligare 20 miljarder kronor.
Med en vikande konjunktur är det hög tid att rätta
till några av de strukturfel som den svenska ekonomin
lider av. Jag tänker på det höga skattetrycket, de stora
marginaleffekterna som gör att det lönar sig dåligt att
arbeta och som skapar ett osunt bidragsberoende för
stora grupper och att det är svårt att locka och behålla
företag för vårt land - liksom kapital och kompetens.
Också nuvarande, orimligt höga, beskattning gör ju
att de lättrörliga skattebaserna flyr.
Det handlar också om en dåligt fungerande löne-
bildning och arbetsmarknad vad gäller rörlighet,
flexibilitet och effektivitet inom de arbetsmarknads-
politiska åtgärdsprogrammen. En bristande konkur-
rens i stora delar av ekonomin, inte minst inom den
offentliga tjänsteproduktionen, inom bygg- och livs-
medelssektorn, leder till ett högt prisläge och låg
köpkraft jämfört med andra länder.
Dessutom måste en övergripande målsättning för
den ekonomiska politiken vara att uppnå en uthålligt
högre tillväxt än de knappa 2 % som Sverige har haft
de senaste 30 åren. Målet för kristdemokraternas
tillväxtpolitik, som vi delar med de övriga borgerliga
partierna, fru talman, är en varaktigt hållbar BNP-
tillväxt på minst 3 %. Det skulle nämligen lyfta in-
täkterna för stat, landsting och kommuner och förbätt-
ra resursläget inom bl.a. krisbranscherna vård, skola
och omsorg.
För att möjliggöra det krävs en politik som slår
vakt om den statsfinansiella stabiliteten genom lägre
utgifter. Det krävs ett lägre skattetryck, sänkt skuld-
kvot och minskad statsskuld. Därigenom minskar den
svenska ekonomins sårbarhet. Det krävs en politik
som skapar bättre villkor för arbete och företagande
genom konkurrenskraftiga skattenivåer. Utbildnings-
systemet och lönebildningen måste också reformeras.
Det skapar bättre förutsättningar för att alla ska kunna
växa och förverkliga sina ambitioner och på så sätt
minska de regionala och sociala obalanserna. Men
politiken måste också riktas in på att öka valfriheten
och säkra både mäns och kvinnors kontroll över den
egna tillvaron. Konkurrensen måste skärpas, bl.a. i
den offentliga tjänsteproduktionen och i bygg- och
livsmedelssektorn.
Småföretagardelegationens förslag till regel-
förenkling och minskad byråkrati har kört fast med
Näringsdepartementets mycket svaga politiska led-
ning. Sedan 1999 lägger ca 100 företagare per vecka
av i vårt land. Vi har nu färre företagare än vi hade
1993.
Ett annat allvarligt tecken på systemfel är att
kostnaderna för de långvariga sjukskrivningarna
beräknas öka med 165 % på fyra år, från 14 miljarder
1997 till ca 37 miljarder i år.
Samtidigt är den högkonjunktur som regeringen
byggde sin politik på borta överallt utom i tabellerna i
regeringens budgetproposition. Regeringen fnyser åt
globaliseringens effekter. Men om ingenting görs åt
världens högsta skatter på världens bredaste skattebas
kommer Sverige att förlora ca 100 miljarder årligen
på 10 års sikt enligt en studie som Riksskatteverket
har gjort.
Fru talman! Kristdemokraterna har ett alternativ
till denna passiva politik. Det tar sikte på att öka
sysselsättningen så kraftfullt att Sverige kan bli en
vinnare i globaliseringen, så att välfärden långsiktigt
kan tryggas för alla. Politiken riktas in på att skapa
förutsättningar för fler jobb och växande företag. Vi
föreslår åtgärder för att åstadkomma ett så bra före-
tagsklimat att fler av företagarna i hela landet faktiskt
vill och vågar expandera och nyanställa, en skattepo-
litik där alla får behålla mer av sin egen lön, även ca
1,3 miljoner pensionärer. Dessutom höjs pensionstill-
skottet med 200 kr per månad nästa år.
Men det är också långt kvar, fru talman, till en
rimlig situation inom vården och skolan. Därför satsar
vi kristdemokrater under de kommande åren 4,25
miljarder kronor mer än regeringen för att ge förut-
sättningar för en värdig vård utan köer ute i våra
kommuner och landsting. Här handlar det både om
mer resurser och nya och bättre verksamhetsformer
med en större mångfald av vårdgivare för de sjuka
och gamla. Fler arbetsgivare utöver landstinget att
välja på tror vi också ger bättre förutsättningar för
lönebildning och karriärvägar för de vårdanställda.
Fru talman! Samma enögda perspektiv gäller fa-
miljepolitiken, som vi hörde Siv Holma från den
rödgröna koalitionen reflektera över. Bara de föräld-
rar som beter sig som regeringen vill får del av sam-
hällets stöd. Vi kristdemokrater vill att föräldrarna
ska få en chans till mer tid för barnen. Därför satsar vi
nu tillsammans med övriga borgerliga partier mer på
ökad valfrihet för landets barnfamiljer med en bra
kommunal barnomsorg, med ett barnomsorgskonto
och med avdragsrätt för barnomsorgskostnaderna
som ett alternativ till maxtaxan.
Vi kristdemokrater lägger alltså fram förslag som
ger höjda pensioner för de sämst ställda pensionärer-
na, bättre förutsättningar för en värdig vård utan köer,
fler lärare i grundskolan, ett återupprättat rättsväsen-
de, en ökad miljösatsning och bättre konkurrensvill-
kor för jordbruket, fisket och åkerinäringen samt ger
jordens fattigaste bättre utvecklingsmöjligheter ge-
nom att biståndet höjs. Detta når vi genom att göra
omprioriteringar och besparingar inom de utgiftsra-
mar som vi föreslår.
Sedan måste utskottets rödgröna majoritet genom
beredningstvånget alltid hitta argument för att avslå
de förslag som inte majoriteten står bakom. Det gör
man med samma finess som vanligt. Jag kan dock när
jag går igenom de här synpunkterna konstatera, fru
talman, att det egentligen inte är något fel på vår
politik. Det handlar egentligen bara om tidpunkterna
för när man inför förslagen och lite grann om beräk-
ningarna av effekterna, den tekniska utformning som
vi har valt. På sex områden kritiseras en redovis-
ningsfråga, två införandedatum för våra reformer och
tre bedömningsfrågor, där utskottsmajoriteten inte har
förstått den effekt som vi antar blir följden av våra
reformer.
Jämfört med att majoriteten utan beredning smy-
ger in 20 miljarder kronor från Riksbankens guld- och
valutareserv i sitt alternativ tycker jag att de tänkbara
avvikelser som oppositionen har i sina budgetalterna-
tiv framstår som ganska milda. Men jag antar att det
är någonting som vi får diskutera med Jan Bergqvist
och med finansministern om han så småningom dyker
upp här i kammaren.
Fru talman! Sverige står inför stora utmaningar,
framför allt tycker jag det gäller den demografiska
utvecklingen. I dag är vi ungefär 3,3 personer i för-
värvsaktiv ålder per pensionär. År 2030 kommer det
att finnas ca 1,8 personer i förvärvsaktiv ålder per
pensionär, samtidigt som äldrevårdskostnaderna
kommer att öka med ungefär 60 %, enligt beräkning-
ar som Långtidsutredningen har gjort. Att då ha kvar
en straffskatt på högre utbildning, en straffskatt på
kapital i Sverige och en dubbelbeskattning av svenskt
ägande vittnar knappast om insikt om vad framtiden
kräver.
Nej, det som behövs för att få trygghet inför
framtidens utmaningar och ett varmare, mänskligare
samhälle är en ny regering, som oberoende av kon-
junkturens växlingar koncentrerar sig på att förbättra
villkoren för arbete, företagande och personligt an-
svarstagande, men som också respekterar småbarns-
föräldrarnas rätt att få valfrihet och att faktiskt också
få mer tid tillsammans med sina barn. Just det faktum
att det föds för få barn är kanske det allvarligaste
hotet mot vår framtida välfärd och ekonomiska till-
växt.

Anf. 8 LENA EK (c):
Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Det
finns ingen som bor i Sverige som inte påverkas av
konjunkturen. Alla svenskar som arbetar funderar
över hur det går för företaget. Alla som är beroende
av vård och omsorg funderar över hur det ska gå med
den delen. Alla familjer funderar över hur det ska gå
med familjeekonomin.
Sveriges ekonomi är dessutom en liten ekonomi.
Den är väldigt öppen för internationella influenser
och mer konjunkturberoende än de flesta andra län-
ders.
Samtidigt håller Sverige på att klyvas regionalt
och socialt. I propositionen talar regeringen om till-
växt och rättvisa, men i praktiken hämmas tillväxten,
klyftorna vidgas och jämställdheten går åt fel håll.
Många människor får stå vid sidan av utveckling-
en genom att de t.ex. inte får tillgång till arbetsmark-
naden. Bidrags- och skattesystemen låser in dem i en
fattigsdomsfälla, vilket särskilt gäller kvinnorna.
Dessutom har de regionala skillnaderna ökat. Rege-
ringen har alltså gjort politiskt dubbelfel under den
högkonjunktur som just har passerat - de sex år man
kunde ha gjort så mycket mera bra saker.
Dels har regeringen inte förmått att driva igenom
de strukturella förändringar som gör svensk ekonomi
mer robust och mindre känslig för internationella
konjunktursvängningar, dels har regeringen inte för-
mått göra alla delaktiga i den goda utveckling som
har varit. I budgetpropositionen föreslås tyvärr inte
heller några åtgärder som tar tag i dessa allvarliga
strukturfel och minskar statsfinansernas konjunktur-
känslighet.
Jag uppskattar därför tydligheten hos den samlade
oppositionen när vi tillsammans slår fast ett över-
skottsmål om 2 %, ett tillväxtmål om 3 % och gemen-
samt betonar vikten av att sänka utgiftskvoten, sänka
skattekvoten och amortera på statsskulden. Det är
viktigt för stabiliteten, och det är viktigt för tilltron
till svensk ekonomi.
Med ett samhälle med livskraft, livskvalitet och
självbestämmande som mål för människorna, måste
vi hitta andra lösningar för att garantera tryggheten.
Vi föreslår därför från Centerpartiets sida reformer på
några viktiga områden: skolan och den högre utbild-
ningen, skattesystemet, företagande, arbetsmarkna-
den, regionalpolitiken och kommunikationerna och
vården, skolan och omsorgen.
Fru talman! Jag ska ta upp några av de områden
som bekymrar mig särskilt i den utveckling och den
situation vi har nu. Det är arbetsmarknaden, företa-
gandet, sjuktalen, de sociala klyftorna, skolfrågorna
och regionalpolitiken.
Jobben är ofantligt viktiga. Att hålla arbetslöshe-
ten nere är viktigt inte bara för den enskilda männi-
skan utan också för hans eller hennes familj - och det
är ofantligt viktigt för den svenska ekonomin.
Trots en sjunkande arbetslöshet från en extrem
toppnivå går vi ändå in i lågkonjunkturen med dub-
belt så hög total arbetslöshet som vi hade när vi gick
in i den förra lågkonjunkturen. Det är oerhört be-
kymmersamt. Nu ser vi redan de första tecknen. Ar-
betslösheten har börjat öka och sysselsättningen sjun-
ker enligt de allra senaste dagarnas rapporter.
Så går det att fundera på arbetslöshetens konsek-
venser för den som är arbetslös. Trots att arbetsmark-
nadsutbildningar kostar tre gånger mer än motsvaran-
de gymnasieutbildningar fungerar de inte bra. Jag har
nästan aldrig träffat en människa som har genomgått
en arbetsmarknadsutbildning och som har sagt att
man har varit oerhört nöjd och att man har fått en ny
start och nya chanser. Nästan aldrig! Jag har träffat
oerhört många människor som har sagt att de känner
sig maktlösa, illa behandlade, inte får bestämma över
sin framtid, att de slösar bort sin tid - och de undrar
vad detta ska vara bra för.
Detta är ett stort misslyckande som kostar pengar,
som kostar livskvalitet för människor, som är förned-
rande och gör att människor tappar sugen totalt. Vad
har regeringen gjort åt detta? Ingenting.
Vi i Centerpartiet säger att det måste finnas tre
vägar in i arbete, nämligen gymnasieutbildning för
alla som inte har det, högkvalitativa arbetsmarknads-
utbildningar som leder till jobb och en möjlighet för
de arbetslösa att komma i närkontakt med företagare
själva genom övergångsarbetsmarknader av olika
slag. De ska få en möjlighet att komma runt på ar-
betsplatser, och till slut fastnar de i jobb. Det blir en
kardborreeffekt. Det finns projekt som har bevisat att
det faktiskt är så i verkligheten. Så skulle vi vilja ha
det för att kunna ge livskraft, livskvalitet och självbe-
stämmande åt dem som är arbetslösa.
Hur skapas nya arbetstillfällen? De allra flesta
skulle säga att det sker genom ett bra företagsklimat.
När den analysen är gjord ska man sätta i gång med
åtgärder och ta tag i frågorna. Men regeringen och
näringsministern klarar inte detta. Regler och byrå-
krati har inte minskats. Simplexgruppen står stilla.
Ingenjörsvetenskapsakademien påpekade i går kväll
att det skapas 5 000 sidor nya regler varje år - till-
sammans med de gamla som man ska hålla reda på.
Det är en nästan omänsklig situation.
Orättvisorna mot företagarna finns kvar. En små-
företagare som vill vara föräldraledig får sin ersätt-
ning uträknad på årets alla dagar i stället som för
löntagare på årets 220 arbetsdagar. Det svider. En
småföretagare som får lagret stulet får betala moms
på det stulna. Det svider. En person som är gift med
en fåmansföretagare, men som arbetar med något
annat på en helt annan arbetsplats, får inte arbetslös-
hetsersättning om hon eller han blir arbetslös. Det
svider. Det är inte konstigt att nyföretagandet går ned
när vi i stället borde ha ett ökat företagande för att
skapa tillväxt och jobb.
Vad gör regeringen åt detta? Inget. Vi föreslår
förändringar på dessa områden, och vi föreslår dess-
utom en nedsättning av arbetsgivaravgiften på 10 %
på lönesummor upp till 2 miljoner, eller 300 000 för
egenföretagare. Då tar vi bort en del av tröskeleffek-
terna för att skapa nya jobb och anställningar. Vi
diskriminerar inte olika sorters företag, som finans-
ministern faktiskt föreslog i sitt tal på s-kongressen.
Vi ser till att arbetsplatser behandlas lika i det fallet,
offentliga som privata.
Ett annat stort område som är extremt bekymmer-
samt är förstås sjuktalen. Svenska folket blir allt sjuk-
are. Dagens arbetsliv med stress och höga krav, svå-
righeterna att kombinera arbetsliv med familj, för
många en ekonomisk stress, ger många dålig hälsa.
År 1998 betalades sjukpenning för 20 miljarder
kronor ut. Nästa år tror man att det blir 50 miljarder
kronor. Det här har varken vi själva, staten eller de
enskilda råd med. Allra värst drabbar detta ensamma
mammor som har dålig ekonomi, som inte har råd att
gå till doktorn, som inte har råd att lösa ut sin medi-
cin, som inte har råd att gå till tandläkaren. Då drab-
bar det som en förbannelse också deras barn, som
presterar sämre i skolan trots allt vad dessa enaståen-
de mammor försöker göra - och de får sämre hälsa.
Det här är en utveckling som har fullständigt ga-
lopperat fram under denna period. Ansvaret för det
ligger hos regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Ingen annan kan ta det ansvaret. Det är inget man får
smita ifrån.
Rehabiliteringsmedlen tar slut på försäkringskas-
san, för en del kassor redan efter första kvartalet, för
de flesta kassorna efter ett halvår. Sedan får de som
behöver hjälp vänta till årsskiftet innan de kan få
hjälp med rehabiliteringspengar.
Nu är det så illa att personalen på försäkringskas-
sorna sjukskriver sig i långa banor för de inte orkar
med att inte kunna hjälpa människor, för att ärenden
läggs på hög och för att väntetiderna växer.
Av de långtidssjukskrivna är det bara 14 % som
har fått ett telefonsamtal under de första tolv måna-
derna. 14 % har fått minimun ett telefonsamtal! Det
är rehabilitering i dagens socialdemokratiska Sverige
- trots att varje satsad krona på rehabilitering enligt
flera rapporter och flera projekt ger 9 kr tillbaka sam-
hällsekonomiskt. Det är skandalöst!
Någonting måste göras. Vi föreslår att första ste-
get kan vara en rehabiliteringsgaranti så att männi-
skor faktiskt får hjälp att komma i arbete. Inom tre
månader ska de ha fått hjälp med sin rehabilitering.
Så tycker vi att det ska vara.
Man skyddar systemet i stället för att hjälpa män-
niskorna. Vi har nu en jättediskussion om att myn-
digheter ska kunna samarbeta, förenkla och gemen-
samt använda en liten del av sina pengar och en stor
del av sin energi för att hjälpa människor i de s.k.
Finsamprojekten. Det tycker jag är bra, och det tycker
säkert ni som lyssnar också är bra. Inte alla. Social-
demokraterna och moderaterna har hittills sagt nej till
detta. De vill värna systemet i stället för att hjälpa
människan, till en kostnad av mer byråkrati och mer
skattepengar.
Ändra er! Se människan och genomför Finsam,
projekt för praktisk samordning för bättre livskvalitet,
i hela Sverige så att alla kan få fördelen av det.
Jag skulle också vilja ta upp de sociala klyftorna,
särskilt därför att många av dem som har fastnat i
fattigdomsfällorna är kvinnor. Oftast handlar det om
kvinnor som arbetar i den offentliga sektorn. De har
lägre löner och högre sjuktal än andra grupper.
Mycket beror det på lönesättningen, men det beror
också på det som jag har pratat om här, arbetsskador
och rehabiliteringsinsatser.
Det allra största sveket är kanske i alla fall att ef-
ter en tung och slitig arbetsinsats beskattas dessa
grupper mest av alla grupper och mer än i alla andra
OECD-länder. Många människor kan inte leva på sin
lön, och det är också det som visar sig i kostnader för
socialbidrag, i sjukskrivningar och i hur deras barn
har det.
Regeringen pratar om skattesänkningar, faktiskt
nästan lika mycket som Centerpartiet, men fördel-
ningsprofilen är helt olika. Det krävs att man ser
bakom retoriken och läser materialet, för då syns det
tydligt. Det finns diagram i finansplanen som visar
fördelningsprofilen i höstens förslag. Det finns redo-
gjort för regeringens skattesänkningsförslag, som ger
70 kr sänkning till gruppen med de lägsta inkomster-
na och 700 kr sänkning till gruppen med de högsta
inkomsterna. Det är samma teknik och samma sätt att
resonera som har gett ökade löneskillnader mellan
män och kvinnor de senaste tre åren och som har gett
ökande sociala klyftor.
Den samlade oppositionen har i sin reservation
påpekat att den politik som ger låg- och medelin-
komsttagare lägre skatter ger ökade möjligheter till
social trygghet. Centerpartiets förslag är att vi ska
införa ett skatteavdrag för alla på 10 000 kr och dess-
utom ett förvärvsavdrag på 10 800 kr. Det skulle i ett
slag lyfta de allra flesta ur de fattigdomsfällor som de
i dag sitter fast i.
Vi har också i vår motion föreslagit en barnbilaga,
därför att vi tycker att det är viktigt att analysera
dagens politik ur ett barnperspektiv. Det har utskot-
tets majoritet - Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet - avstyrkt med motiveringen att
detta krav på en barnbilaga "måste dock anses under-
ordnat kravet att redovisningen blir så aktuell och
genomarbetad som möjligt". Därför ingen barnbilaga
- har ni hört?
Jag ska ta upp ett ämne till, och det är skolan, som
kanske är det allra största misslyckandet. Av en års-
kurs svenska barn - eller ungdomar, när de slutar nian
- på drygt 100 000 är det runt 10 000 som inte får
fullständiga betyg och som kommer ut ur skolan med
krossade drömmar om framtiden. Det är 10 000 kros-
sade drömmar varje examensvecka varje år.
Vi föreslår åtgärder på tre områden: elevens rätt
till kunskap, lokal makt och fler lärare. Det är i dag
dags att sluta tillsätta grupper och utredningar och
passivt se hur kvaliteten minskar och mobbningen
ökar, och i stället ta itu med de problem som finns när
det gäller skolan.
De regionala klyftorna ökar, fru talman. Ett mått
på regeringens handlingskraft är det som jag alltid
brukar ta upp, den digitala allemansrätten. Närings-
ministern lovade anslutning för 98 % av alla hushåll,
och det skulle vara klart nu till årsskiftet. I dag har
man sänkt kravet på vad bredband är, och man har
dessutom bara anslutit en tiondel, 9,8 %. Så fungerar
regionalpolitiken i dagens socialdemokratiska Sveri-
ge.
Därför, fru talman, föreslår vi från Centerpartiet
en rad reformer på dessa områden för att ge livskraft
åt människor och företag i hela landet, för att ge liv-
skvalitet åt de människor som upplever att de inte har
det nu och för att ge självbestämmande åt de männi-
skor som känner att de inte får vara med, varken att
lösa de stora samhällsproblemen eller välja i sitt eget
liv mellan olika alternativ. Majoriteten har valt att
göra tvärtom och avstyrker våra förslag.
Jag yrkar därför bifall till reservationerna 1, 3, 14
och 23.

Anf. 9 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! I dag ska vi anta ramarna och inrikt-
ningen för den ekonomiska politiken för valåret 2002
och åren som kommer därefter. Man börjar kunna
summera den socialdemokratiska regeringen för snart
två mandatperioder.
När Socialdemokraterna tillträdde sin regering-
speriod låg Sverige på 16:e plats i BNP:s välståndsli-
ga, s.k. köpkraftskorrigerad BNP per person. Efter det
stora lyftet, som vi alla har hört talas om, ligger Sve-
rige på delad 15:e plats. Det är resultatet av sju år
med socialdemokratisk regering. Sverige har följt
med strömmen, men vi har inte brutit utvecklingen.
När den internationella konjunkturen har varit god
har Sverige hängt med, men vi har inte fått något lyft,
och vi har inte förändrat själva systemen.
Allas vår ambition är att Sverige ska vara ett land
där man med högt kvalificerad arbetskraft och kvali-
ficerad produktion kan ge goda löner och bra arbets-
förhållanden, där vi inte konkurrerar med låga löner
och usla arbetsvillkor. Det betyder att om vi ska kun-
na hålla de ambitionerna för människor måste vi få ett
skifte när det gäller Sveriges växtkraft. Regeringen
har under denna period inte fört en tillräckligt till-
växtorienterad politik.
Budgeten för den period som ligger framför oss är
baserad på, enligt vad vi vet i dag, alldeles för opti-
mistiska antaganden både om den internationella
konjunkturen och om den svenska tillväxten. Vi får
varje dag nya siffror. Senast i går kom OECD-
sekretariatets nya prognos, som i princip halverar
siffrorna jämfört med vad regeringen skriver om
tillväxt både i världen och för Sverige.
Det här beror naturligtvis mycket på effekter av
händelserna den 11 september, och ingen kan begära
att regeringen skulle ha kunnat förutse dem ett par
dagar innan. Problemet var att förändringen hade
skett redan innan dess. Vi har stått här, både i våras
och i höst, och påtalat detta. Dämpningen blev snab-
bare och starkare än vad den annars skulle ha blivit.
Men politiken borde ha lagts om för länge sedan.
Vi vet - och jag tror att ni också vet det - att
konjunkturer går upp och ned. Bara under min livstid
har vi haft åtminstone sex fulla konjunkturcykler.
Därför är det problematiskt att regeringen och dess
stödpartier agerar som om det inte var Keynes utan
konjunkturerna som var döda. Så är det inte. Om man
inte kunde räkna ut det på egen hand, kunde man ha
lyssnat på oss. Vi svartmålar inte, utan det handlar
om att ha beredskap. Ingen kan styra konjunkturerna,
men man kan förbereda sig.
Regeringens marginal i budgeten för sämre tider
och oförutsedda händelser är 0,2 % av utgifterna,
1 900 miljoner kronor. Vi vet att man alltid använder
dem för planerade utgiftsökningar, inte för att verkli-
gen ha dem som reserv.
Folkpartiets budgetalternativ innehåller en bud-
geteringsmarginal som är sex gånger större. Det är
inte heller mycket, men det ger en helt annan hand-
lingsberedskap. Vi vet - många människor vet det in
på bara skinnet - vad det innebär när utgifterna tryck-
er mot utgiftstaket.
Det är dels olika typer av tricksande och fixande
som man ägnar sig åt, dels panikbromsningar på
utgifter som ofta allra mest drabbar dem som har
minst möjlighet att gardera sig. Det är de svagaste i
Sverige och de allra fattigaste i världen som drabbas
av regeringens panikbromsningar. Blir det biståndet
den här gången också? Om Bosse Ringholm hade
varit här hade han kanske kunnat lämna ett besked.
Det vore bra att veta hur ni ser på det här.
Gårdagens siffror från SCB om jobben är mycket
alarmerande. Sysselsättningsökningen har upphört,
och arbetslösheten ökar. Varslen ramlar ständigt in på
olika ställen i den privata sektorn. Antalet företagare
har sedan förra året minskat med omkring 10 000,
och det är en förklaring till de andra siffrorna.
Från regeringens sida har dramatiken i de höga
varselsiffrorna länge tonats ned. Jag tycker att det är
ett stort problem. Det verkar som om man försöker
mota nedgången i den privata sektorn med utökningar
i den offentliga. Men det är ju här den ekonomiska
politiken slår knut på sig själv, därför att den offentli-
ga sektorn kan aldrig finansiera sig själv. Den offent-
liga sektorn kan bara finansieras med skatteinkomster
från den privata sektorn. Går den privata sektorn ned
är det där man måste sätta in stötar för att det ska bli
bättre. Man ska inte försöka expandera den offentliga
sektorn genom att sänka skatterna från kommun till
stat och tro att man på det sättet kan överbrygga en
nedgång i den privata sektorn.
Fru talman! Ibland kan det vara bra att ta ett ännu
större perspektiv. Det talas ofta om 80-talet. Vi rackar
ned på varandra och talar om vems fel allting var.
Men tillväxthistorikern Angus Madison har för
OECD:s räkning gjort en skrift om utvecklingen de
senaste 1 000 åren. Det kan vara ett friskare perspek-
tiv om man vill se på framtiden.
Världens befolkning har de senaste 1 000 åren 22-
dubblats, dvs. ökat 22 gånger. Per capita-inkomsten
har 13-dubblats. År 1000 kunde en nyfödd förvänta
sig att leva i 24 år. Nu kan en nyfödd på jorden för-
vänta sig att leva i 66 år. I vårt land har utvecklingen
varit ännu mer dramatisk.
Vad ligger bakom detta? Tre huvudförklaringar är
att man fick förbättrade möjligheter till livsme-
delsproduktion, internationell handel och kapitalrö-
relser och teknologiska och institutionella innovatio-
ner. Det säger en del. Det som har varit ett fram-
gångsrecept 1 000 år bakåt i tiden kan kanske vara det
även för framtiden. Det är en av orsakerna - det finns
också ideologiska skäl - till att vi liberaler slåss väl-
digt mycket för teknikoptimism, öppenhet, fri rörlig-
het för människor, tankar och idéer och affärsutbyte.
Därför var det väldigt bra att det blev en ny fri-
handelsrunda inom WTO, även om innehållet i den
kunde ha varit mycket bättre. EU-framgången som
man har talat om handlade framför allt om att man
lyckades bromsa när det gäller att förbättra frihandeln
på jordbruksområdet.
Detta ger mig en ingång till det som vi tycker att
den ekonomiska politiken nu måste inriktas på. Vi
tycker att det handlar om tre huvudområden: offensiv
för global samverkan, offensiv för robustare svensk
ekonomi och offensiv för mer makt åt maktlösa här
hemma i vårt land.
Vad gäller offensiv för global samverkan kan jag
säga att frihandel och WTO-avtal är jättebra. Det ökar
möjligheterna för människor i andra delar av vår
värld att verkligen få sälja de produkter som de kan
sälja, tjäna pengar och öka sitt välstånd precis som vi
har gjort, men det drar också in diktaturer i demokra-
tisk samverkan. Se bara på Kina här senast. Den som
får individuell frihet och ekonomisk frihet ser också
till att det blir politisk frihet och demokrati.
Avreglera jordbrukspolitiken. Höj biståndet. Det
räcker inte med frihandel. Gör skuldavskrivningar. Vi
föreslår avdragsrätt för biståndsgåvor. Det tycker vi
är ett bra exempel på solidaritet i praktiken. Det kan
man göra i stället för att införa avdragsrätt för fackfö-
reningsavgift, som mer handlar om solidaritet med
systemen.
Det handlar om EMU-medlemskap, ett aktivt ar-
bete för en global koldioxidavgift - det är en avgift
som gäller ett stort globalt problem - och en mer
liberal och humanistisk flyktingpolitik. Det ska vara
fri rörlighet och ett öppet samhälle inte bara i vårt
land.
Den andra viktiga delen handlar om offensiv för
en robustare svensk ekonomi. Jag ska inte förlänga
diskussionen om konjunkturläget, men det ligger
mycket i det som bl.a. riksbankschefen brukar säga
om att det i grunden är mer osäkert än det brukar. När
det är mer osäkert behöver man större säkerhetsmar-
ginaler.
Sverige har västvärldens mest konjunkturkänsliga
finanser. För tio år sedan befann sig finanserna i fritt
fall. Vi vet alla vilka konsekvenser det fick för myck-
et stora grupper av människor och för dem som har de
minsta marginalerna och som har svårt att stå stadigt
oavsett vad som händer runtomkring dem. Det är
därför, tycker jag, absolut inte bara en ekonomisk-
politisk fråga. Statsfinanser som är mindre konjunk-
turkänsliga är verkligen en fråga om individuell fri-
het. Människor ska inte, när det börjar blåsa lite om
öronen i den ekonomiska verkligheten, få se sin var-
dag drastiskt inte bara förändrad utan försämrad ge-
nom indragningar i a-kassan, neddragningar i bi-
dragssystem och försämrade barnbidrag. Assistansen
ska inte försämras för personer med funktionshinder.
Därför föreslår vi en lägre skatteutgiftskvot, men
också att man bygger om systemen så att de blir mer
robusta och skapar en strukturpolitik som gör att vi
får en varaktigt bättre tillväxt. Tillsammans med de
andra borgerliga partierna har vi satt upp ett mål. Vi
ska öka Sveriges växtkraft med minst en procenten-
het, och våra olika åtgärder ska ha den inriktningen.
Fler småföretag är den bästa försäkringen mot då-
liga tider. Vi har en lång rad förslag som handlar om
hur man förenklar och förbättrar företagsklimatet så
att människor kan starta och driva företag. Det gäller
särskilt den kvinnodominerade tjänstesektorn, där
många av regelverken verkar vara skräddarsydda för
att förhindra och försvåra för kvinnor.
Vi har ett brett handlingsprogram mot de explode-
rande sjukskrivningarna, som i mångt och mycket
handlar om att man måste göra någonting åt orsaker-
na till dem. Människor måste få makt över sin arbets-
situation, makt över sin egen arbetstid och makt över
sin kompetensutveckling. Det är i mycket hög grad en
jämställdhetsfråga, och den kommer inte att lösas
genom att fler kommunalpolitiker får ännu mer att
säga till om i människors vardag, för vi har redan
facit till vad som händer då.
Akut handlar det om att satsa mycket mer på re-
habilitering och bättre system bl.a. genom finansiell
samordning. Man har under många år på försök fått
använda pengarna till aktiva åtgärder i stället för till
passiv sjukskrivning. Vi har lite svårt att förstå varför
regeringen inte bara motsätter sig detta utan dessutom
bryter överenskommelser.
Vi vill ha en skattereform som på kort sikt gör att
det blir lägre skatt framför allt på arbete, men också
en bättre struktur. Vi har svårt att förstå varför sänkt
skatt på traktorer och sänkt skatt på investeringsbolag
- en beställning från storfinansen - ska vara det enda
som företagarna får. I övrigt handlar det om kompen-
sation för egenavgift och fackföreningsavgifter. Ege-
navgiften i pensionssystemet är i stort sett den enda
skatt som folk inte behöver ha kompensation för.
Däremot behöver man ha kompensation för att de
andra skatterna är för höga. Vi vill sänka marginal-
skatterna.
Ett annat viktigt område handlar om skolan och
att skapa långsiktiga förutsättningar. Folkpartiet vill
se skolan som en viktig del i den långsiktiga struktur-
politiken för en bättre tillväxt. Alla barn måste få
bättre möjlighet genom satsning på baskunskaper.
Även de barn som verkligen behöver skolan ska få
det stöd de behöver.
Till sist, fru talman, ska jag ta upp det tredje vik-
tiga området i Folkpartiets ekonomiska politik. Det
handlar om en offensiv för mer makt åt människor
som i dag är maktlösa. Det glömda Sverige tjatar vi
ständigt om, men det glöms ändå bort. Förbättringar i
systemet för personlig assistans är kanske 90-talets
största frihetsreform. Det gäller pengar för ökad till-
gänglighet för människor med funktionshinder och
stimulanspengar för utveckling av äldreomsorgen.
Det gäller valfrihetsrevolutionen i den offentliga
sektorn. Varför är det bara de som är rika, friska ock
starka och kanske jobbar i Regeringskansliet som ska
kunna välja doktor? Jag tycker att även mina grannar
hemma i Botkyrka ska kunna gör det.
Maktutredningen visar att människor som bor i
miljonprogramsområden ofta har lite att säga till om
när det gäller val av doktor, val av skola och val av
bostad. Det vill vi göra något åt, men ni säger bara
nej och att vi politiker måste behålla makten över
människorna. Men människor som kan gå runt sys-
temen har alltid möjlighet att bestämma. Jag tycker
inte att det är riktigt. Alla människor måste ha mer att
säga till om i sina egna liv - inte bara sådana som jag
och Siv Holma.
Valfrihetsrevolutionen i offentliga sektorn handlar
också väldigt mycket om kampen mot lönediskrimi-
nering och orättvisa löner. Gunnar Hökmark har här
tidigare tagit upp den frågan.
Sverige får kritik av EU i sysselsättningspro-
grammet. Vi får kritik av FN:s CEDAW-kommitté
för att kvinnor, trots att vi ligger långt framme när det
gäller jämställdheten, har sämre villkor och usla löner
på arbetsmarknaden.
De borgerliga partierna tar gemensamt fram ett
handlingsprogram och en gemensam reservation.
Självklart får man inte alltid som man vill. Vi i Folk-
partiet har mer långtgående krav i vårt eget förslag,
men jag hyser gott hopp om att vi i diskussioner ska
kunna utveckla dessa frågor.
Det handlar väldigt mycket om att se att kampen
för jämställdhet och anständiga villkor inte bara när
det gäller löner utan också inflytande på arbetet måste
gå genom mer makt till de enskilda. Den kan inte få
fortsätta att gå genom mer makt till staten.
Till sist, fru talman, kan man inte låta bli att slås
av det faktum att många människor i vårt land verkar
blanda ihop socialdemokraternas kongress med Sve-
riges parlament och det socialdemokratiska partiet
med Sveriges regering och dem som styr landet. Rik-
tigt så är det inte.
Man slås av kontrasterna. När ni på kongressen
bara diskuterar hur man ska få bättre villkor när man
är arbetslös diskuterar vi andra hur fler ska få jobb
och inte behöva vara arbetslösa. När ni inför avdrags-
rätt för fackavgift föreslår vi liberaler fackavgift för
äkta solidaritet, nämligen biståndsgåvor.
Det talas mycket om den sänkta arbetsgivaravgif-
ten för kommunerna, men i dag fattar vi beslut om
budgeten, och vi har inte sett några förslag. Sture
Nordh, gammal socialdemokratisk statssekreterare
som är TCO-ordförande, bjuder in till taklagsfest för
att ni på er kongress har beslutat att höja taken i a-
kassan. Vi har inte sett något sådant förslag. Det här
är några exempel.
Folkpartiet formar tillsammans med Centerpartiet,
Kristdemokraterna och Moderaterna ett tydligt rege-
ringsalternativ. Vi vill bilda en regering efter valet,
och vi har i det här dokumentet, finansutskottets be-
tänkande nr 1, ett gemensamt förslag till inriktning av
den ekonomiska politiken. Men ni kan inte ens tala
om vad ni är för regeringsalternativ och ännu mindre
vad ni vill bortom horisonten. Därför, fru talman,
yrkar jag bifall till reservationerna nr 1 och nr 15 som
handlar om en inriktning av den ekonomiska politi-
ken för frihet och rättvisa och för att människor ska få
mer makt i sin egen vardag.

Anf. 10 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga, och det
är den fråga som jag ställde i mitt anförande.
Den gäller Folkpartiet och att ni vill minska resur-
serna till kommunsektorn med ett antal miljarder. Det
har ni ju drivit varenda gång som vi har haft de här
debatterna. Ni säger att ni vill intensifiera jämställd-
hetskampen med handlingsprogram mot orättvisa
löner och arbetsvillkor. Varför är ni då emot att det
ska vara mer resurser till kommunsektorn för att man
ska kunna höja kvinnolönerna?
Oavsett vilken aktör man har är det ju en skattefi-
nansierad vård och omsorg som ni talar om. Varför
ska det inte ges mer pengar för att man ska kunna
klara av att förbättra lönesituationen, förbättra arbets-
villkoren, få fler händer inom vården osv? Varför vill
ni minska pengarna till kommunsektorn?

Anf. 11 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Siv Holma ingår nu i den grupp som
ägnar sig åt mytbildning. Jag vet inte riktigt om ni
känner er så osäkra eller missnöjda med er egen poli-
tik att ni måste försöka påstå att andra vill saker som
de inte vill.
På s. 92 i betänkandet finns ett tydligt exempel på
detta. Där försöker finansutskottets majoritet vilsele-
da läsaren. Jag tycker att det är tur för er och trist för
alla andra att marknadsföringslagen och de konsu-
menträttsliga reglerna inte gäller på det här området.
Ni försöker slå i läsaren att Folkpartiet vill övergå till
några andra lösningar än en skattefinansiering av
vården. Detta är någonting som ni försöker slå i läsa-
ren. Har ni inga bättre argument mot vår politik än
detta? Det här gäller över huvud taget hela er kritik
mot vårt budgetförslag. Det handlar inte om innehål-
let och den principiella inriktningen på våra förslag,
utan det handlar om teknikaliteter och om att ni för-
söker glida på vad det är vi egentligen vill.
Nu påstår Siv Holma att vi vill minska resurserna
till vård och omsorg och kunna öka kvinnolönerna.
Det är struntprat. Vi vill ta bort olika typer av detalj-
styrda pengar som de i Regeringskansliet - ni i
Vänstern får ju inte ens vara med - delar ut till kom-
munakut, bostadsakut och investeringsprogram. Jag
kan tala om för Siv Holma att det är väldigt sällan
som kvinnor gynnas av detta. Däremot missgynnas
verksamheterna av den här typen av stöd. Det finns
hur många rapporter som helst från Riksdagens revi-
sorer och Riksrevisionsverket och alla andra som
visar att det här är missriktat och ineffektivt.
Kommunerna ska göra rätt saker, och de ska göra
det på rätt sätt. Varje husmor vet att om man hushål-
lar med pengarna så får man mer valuta för dem. Ett
sätt att göra det är ju att se till att lägga makten över
genomförandet hos dem som vet hur man gör. Och
det är inte alltid olika delegationer på Regeringskans-
liet, utan det är de som har hand om detta.
Låt människor välja vilken förskola eller vård de
vill ha! Låt sjuksköterskor och förskollärare få infly-
tande över sitt arbete! Då får man högre lön och bätt-
re kvalitet. Där ligger ni långt efter.

Anf. 12 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att det blev något rik-
tigt svar på frågan förutom att man inte behöver
kommunakut, bostadsakut osv.
Det är klart att man i en värld som inte har några
problem inte behöver några kommundelegationer
eller bostadsdelegationer. Men jag tror faktiskt att det
här indirekt har en viss betydelse när det gäller att
skapa resurser i de här kommunerna, så att det finns
pengar till just löner osv.
Jag skulle vilja anknyta till det som Gunnar Hök-
mark sade om att man i de kommuner som behöver
kommun- och bostadsakut och sådant inte har speci-
ellt höga löner. Man talar i den gemensamma reser-
vationen om privatiseringar, att det skulle leda till
höga kvinnolöner. Men faktum är att man i Gällivare
och Kiruna kommun har de högsta kvinnolönerna
inom vården och omsorgen - det skulle jag vilja höra
en kommentar från Karin Pilsäter om. Detta har
Kommunalarbetareförbundet skrivit i sin tidning för
ett tag sedan.
Om man vill satsa på de här sakerna handlar det
naturligtvis om politiska prioriteringar. Men det
handlar också om att det ska finnas pengar och bra
ekonomiska förutsättningar för alla kommuner att
bedriva sin verksamhet.

Anf. 13 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Om fru talman ursäktar liknelsen så
brukar man säga att man inte saknar kon förrän båset
är tomt. Det finns även socialdemokratiskt styrda
kommuner runtom i det här landet som har insett att
man, om man vill ha sjuksköterskor och förskollärare
på plats, får öka deras löner.
Poängen med det här med mångfald och valfrihet
är inte att det bara är på de privata ställena som det
ska vara bra. Det är inte alls poängen. Poängen är att
när folk har någonting att välja på så blir alla arbets-
givare bättre, både de kommunala och de privata.
Annars får man inte personal.
Det finns också olika typer av strukturer. Ute på
landsbygden finns det distriktssköterskor osv. Där är
det långa avstånd, och det är ett stort ansvar. För att
få folk dit får man se till att höja lönerna. Det tycker
jag är bra och riktigt. Så har man i alla tider gjort i
mansdominerade yrken. Nu har man börjat göra det
från politiskt håll även i kvinnodominerade yrken.
Det tycker jag är jättebra. Det är huvudförklaringen
till att de två kommuner som Siv Holma nämnde har
bättre vårdlöner. Jag kan nämna andra exempel. Jag
tycker att det är riktigt. Men ett problem som vi kvin-
nor har är att vi har haft svårt att ställa om oss mentalt
till att olika kvinnor faktiskt måste ha olika mycket
betalt. Har man stort ansvar, lång utbildning och är
duktig måste man få mer lön än den som har lite
ansvar, kort utbildning och kanske t.o.m. kort arbets-
tid.
Vi kommer aldrig att komma någon vart och få
någon dynamik och schvung i löneutvecklingen,
ansvarsutvecklingen och villkoren på arbetsmarkna-
den om vi inte inser detta. Därför tycker jag att Siv
Holma borde försöka dra någon slutsats av de olika
saker som vi nu visar på.
Var var Siv Holma och hennes partikamrater när
Folkpartiet blev utkastat ur lärarlöneförhandlingarna.
Jo, det kan jag tala om. Ni var på utkastarsidan medan
vi folkpartister sade att vi, om vi ska få personal att
stanna och vilja utvecklas i läraryrket och unga män-
niskor att lockas dit för att de verkligen vill bli lärare,
utöver en massa andra förändringar faktiskt också
måste höja lönerna. Och det är ett politiskt ansvar.
Det är därför som vi behöver ett brett handlingspro-
gram mot orättvisa villkor för kvinnor.

Anf. 14 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! En av de frågor som har diskuterats
väldigt mycket här är frågan om den ökade sjukfrån-
varon. Vi i Miljöpartiet ser väldigt allvarligt på anta-
let utbrända i samhället och de ökade sjukskrivning-
arna.
Antalet sjukskrivningsdagar har de senaste åren
ökat dramatiskt. Inom Uppsala kommun t.ex. har
personalens sjukdagar ökat med 18 %. Vi får likadana
signaler från i princip hela landet.
Det finns många orsaker till de tilltagande sjuk-
skrivningarna. En orsak är att personalens genom-
snittsålder blir allt högre. Men den avgörande faktorn
är någonting som diskuteras väldigt lite i den här
kammaren. Det är de hela tiden ökande prestations-
kraven, som bidrar till både stress och utmattnings-
depressioner. Det visar bl.a. en studie av Karolinska
Institutet. Psykiatriker har gjort djupintervjuer med
150 långtidssjukskrivna där orsaken till sjukskriv-
ningar till ungefär 50 % är depression.
Den negativa trend som vi ser med alltfler sjuk-
skrivningar måste brytas. Lena Ek tog upp frågan om
att vi när det gäller arbetsmarknaden måste se till att
man har en bättre kvalitet på arbetsmarknadsutbild-
ningar. Det håller vi med om. Man ska också satsa på
gymnasieutbildningar och även på högskoleutbild-
ningar. Men jag ser väldigt få förslag från de borger-
liga partierna om hur vi kan minska sjukskrivningar-
na eller stressen.
Vi har i vårt samarbete sett till man tagit fram ett
elvapunktsprogram för hälsa i arbetslivet. Vi inför
också friår i tio kommuner i Sverige. Men det här
räcker inte. Jag tror att vi måste tänka om väldigt
mycket.
När det gäller sjukskrivningarna räcker det inte
med att förbättra rehabiliteringen. Här är Socialde-
mokraterna och Moderaterna emot ett förslag som de
andra partierna här i riksdagen stöder, förutom Väns-
terpartiet. Jag tror att det här handlar om ett system-
skifte. Vi måste kunna minska stressen och utbränd-
heten. Jag ser det lite grann som att vi börjar få en
elitarbetsmarknad där stressen och kraven på arbets-
tagarna blir allt högre och där fler och fler faller ur.
De blir sjukskrivna och hamnar utanför arbetsmark-
naden. Har man varit långtidssjukskriven är det väl-
digt svårt att komma tillbaka. Här tror jag att det
handlar om att minska stressen i arbetslivet i hela
samhället, så att vi inte får den elitarbetsmarknad som
nu faktiskt börjar växa fram.
De viktigaste förslagen som bidrar till detta, som
vi ser det, är att minska arbetstiden och att införa friår
i hela landet.
Det finns vissa bolag som vågar tänka annorlunda.
Ett sådant bolag är IT-bolaget Peak. Där har man
infört sextimmarsdag för alla sina anställda med full
lön. Det gör man därför att man anser att man som
bolag tjänar på detta. Men tyvärr är det väldigt få
bolag som vågar tänka så radikalt. Här tycker vi att vi
behöver göra mer, och här är vi än så länge missnöjda
med det samarbete som finns. Vi har dock åstad-
kommit en del saker, bl.a. friår i tio kommuner.
Bo Lundgren sade i partiledardebatten att proble-
met är att svenskarna arbetar för lite, inte för mycket.
Om det är de borgerliga partiernas alternativ förstår
inte jag hur man ska kunna minska sjukfrånvaron. Jag
tror att problemet är att svenskarna arbetar för myck-
et, inte för lite.
När det gäller friår är det väldigt positivt att så
många ute i samhället anser att detta är en bra idé. Jag
kan räkna upp vilka kommuner som hittills har an-
mält sitt intresse för att ha friår i sin kommun: Boll-
näs, Filipstad, Haparanda, Hultsfred, Håbo, Hällefors,
Kalix, Kalmar, Karlskoga, Karlskrona, Karlstad,
Katrineholm, Lerum, Lidköping, Lilla Edet, Linkö-
ping, Ljusnarsberg, Lund, Norrtälje, Ovanåker, Paja-
la, Piteå, Sjöbo, Söderhamn, Södertälje, Trollhättan,
Uddevalla, Umeå, Västervik, Åmål och Östersund.
För den enskilde som får ta ut friåret är resultatet
väldigt positivt. Man får ökad livskvalitet och chans
till en återhämtning i livet. Den som går in som vika-
rie för den som har friår, den tidigare arbetslöse, får
lön och ökad kompetens.
Det är den här typen av förslag som vi tror är
nödvändiga för att minska sjukfrånvaron och antalet
utbrända i samhället. Det här är ett systemskifte.
En annan sak som diskuteras väldigt mycket i dag
är den vikande högkonjunkturen. I vår förra budget-
debatt varnade jag för vad som nu händer efter de
fruktansvärda terrordåden i USA: att vi går in i ett
osäkert ekonomiskt läge, att många helt enkelt inte
kommer att våga investera och att man kommer att
omvärdera nyanställningar och se över sin ekonomis-
ka situation. Men redan nu, vilket är ganska snabbt,
kommer det positiva tecken på att det börjar vända. I
går presenterade Föreningssparbankens EMU-panel
en rapport som visade att man nu, vilket är en vikan-
de trend, faktiskt tror att ekonomin i framtiden kom-
mer att gå uppåt.
Det är väldigt farligt när vi håller på och förstär-
ker det som hänt i USA genom att svartmåla ekono-
min, både globalt och i Sverige. Det är vårt politiska
ansvar att se till att ekonomin inte påverkas alltför
mycket av terrordåden i USA.
Det är väldigt många här som anklagar s-v-mp-
samarbetet för passivitet. Jag tycker att det är lite
anmärkningsvärt. Jag vet inte om Moderaterna har
märkt att s-v-mp faktiskt har sänkt skatterna med
nästan 60 miljarder kronor. Jag vet inte om jag skulle
vilja kalla det för passivitet. Mats Odell bekymrade
sig över att statsskulden nu har ökat. Ja, men har Mats
Odell märkt att vi har minskat statsskulden som
procentuell del av BNP varje år? Detta är faktiskt ett
trendbrott. Det vi i samarbetet inte har gjort är att
rusta ned den offentliga ekonomin på det sätt som
Moderaterna vill.
Vi har satsat på förnuftiga skattesänkningar och
på reformer som grön skatteväxling och andra viktiga
reformer. De som haft det sämst har fått det bättre.
Fokus har legat på barnfamiljerna och de mest socialt
utsatta. Det har inneburit förslag som höjt golv i a-
kassan, höjd garantinivå i föräldraförsäkringen, en till
pappamånad, ökat barnbidrag och rätt till barnomsorg
för alla barn. Vi har också vidtagit aktiva åtgärder
mot diskriminering. Det är förslag - vilka tyvärr
kommer att ge resultat först i framtiden - som att
införa en antidiskrimineringsklausul vid offentlig
upphandling, vilket sker nästa år, samt regionala
diskrimineringsombudsmän, vilket också sker nästa
år.
Vi har också gjort väldigt stora och viktiga sats-
ningar på miljön. I dagens debatt är det nästan ingen
som har nämnt miljöfrågorna. De satsningar vi har
gjort ökar förutsättningarna för framtida generationer
att ha en hållbar ekonomi. Det är ett ansvar att i nuti-
den sanera miljön och se till att vi får en hållbar miljö
i framtiden. Vi har under den här perioden genomfört
en skatteväxling på ungefär 7 miljarder kronor. Dess-
utom har vi fördubblat miljösatsningarna mellan 1998
och 2002, från 1,2 miljarder till 2,4 miljarder. Det är
satsningar på miljösanering, skydd av biotoper och
annat. Vi har också satsat på solceller, vindkraft och
biobränsle. Vi har sett till att man får ett lägre för-
månsvärde om man har en bil som går på förnybart
bränsle. Vi har också satsat på ekologisk och mer
miljövänlig produktion. Bl.a. har vi förändrat ekostö-
det, och vi satsar på ekologisk forskning. Dessutom
ska vi utreda om man kan sänka momsen på Krav-
märkta produkter. Djurskyddet förbättras bl.a. genom
inrättandet av en djurskyddsmyndighet.
Det här är väldigt många viktiga och bra reformer.
Ur vårt perspektiv behöver vi dock göra mer, speciellt
på miljösidan. Vi behöver gå vidare med skatteväx-
lingen i snabbare takt. Vi behöver vidta ett antal olika
åtgärder så att vi får en ökad satsning på förnybar
energi. Vi måste satsa mer på kollektivtrafiken, men
även på järnvägen.
Här är vi tre olika partier som tycker lite olika. In-
för nästa mandatperiod hoppas vi i Miljöpartiet få ett
ökat mandat så att vi kan fortsätta med det som vi har
prioriterat, nämligen att satsa på de socialt mest ut-
satta men också på miljön och på en arbetstidsför-
kortning. Här får valet visa var vi hamnar.
En fråga som också diskuteras i dag är Socialde-
mokraternas vallöfte som presenterades under kon-
gressen, nämligen sänkt arbetsgivaravgift i offentlig
sektor. Det här är ett förslag som vi i Miljöpartiet är
tveksamma till. Anledningen är att vi inte vill miss-
gynna friskolor eller privata alternativ. Vi kan där-
emot tänka oss en sänkning av arbetsgivaravgiften
branschvis så att t.ex. områdena vård, omsorg och
skola kunde få sänkt arbetsgivaravgift. Vi tycker inte
att det är bra att man skulle diskriminera privat vård
eller skola mot den offentliga vården eller skolan.
Däremot kan vi se skäl till att man kanske ska stimu-
lera ekonomin, om man nu anser att vi riskerar att gå
in i en lågkonjunktur.
Jag vill också för Miljöpartiets del yrka bifall till
reservation 7, som handlar om EMU.
I går var jag i Bryssel och träffade belgiska par-
lamentet, och det var lite intressant. EU-nämndens
ledamöter i belgiska parlamentet pratade just om
konsekvenserna för EU-samarbetet när nu euron
införs den 1 januari. Det man sade var att när euron
införs måste vi ha en gemensam skattepolitik, en
gemensam socialpolitik, en gemensam finanspolitik
och en gemensam arbetsmarknadspolitik. Har vi inte
det kommer euron att upplösas, eftersom det då blir
sådana konvulsioner inom euroområdet. Den belgiska
regeringen och de belgiska parlamentsledamöterna
var väldigt tydliga i att detta var den fortsättning de
ser. Den fråga de ställde till de besökande svenska
EU-nämndsledamöterna var: Vill ni tillhöra B-laget,
som inte kommer att ha den här gemensamma politi-
ken, eller vill ni påverkas av att det här kommer vi att
genomföra?
Det här är signaler som man får i alla möjliga EU-
länder, inte bara i Belgien, och det är något som ock-
så vi har varnat för. En gemensam valuta kommer att
leda till ett väldigt starkt politiskt tryck för införande
av en gemensam skatte- och finanspolitik och en
gemensam arbetsmarknads- och socialpolitik på EU-
nivå. Det är någonting som vi i den svenska riksdagen
faktiskt inte vill ha.
Jag yrkar för Miljöpartiets del också bifall till re-
servation 7.
Vi har som sagt gjort en hel del för att förbättra
för miljön och för de socialt mest utsatta och genom-
fört en del reformer som är viktiga. Jag nämner inte
alla här i dag. Vi tycker inte att detta är tillräckligt,
men jag tror att det är mycket bättre att, som vi har
gjort, satsa förnuftigt på att försvara och bevara de
offentliga finanserna och att inte bara genomföra
skattesänkningar. Jag tänker då t.ex. på moderaternas
skattesänkningar på kapitalsidan, som skulle leda till
att barnfamiljer får sämre ränteavdrag i fall där de vill
köpa egen bostad.
Jag är lite rädd för att debatten blir väldigt enkel.
Tyvärr blir den det när vi närmar oss en valrörelse.
Bortsett från reservation 7 ställer vi oss bakom bud-
geten i dess helhet.

Anf. 15 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Yvonne Ruwaida har fel när hon talar
om ränteavdragen, men hon har rätt i ett annat avse-
ende, nämligen att Miljöpartiet har varit rätt fram-
gångsrikt gentemot Socialdemokraterna och Vänster-
partiet. Ni har lyckats få igenom ett antal olika saker,
bl.a. försök med att frigöra tio kommuner och stäng-
ningen av Barsebäck. Problemet är bara att er fram-
gång i miljöhänseende också har fått andra miljökon-
sekvenser, eftersom ni därmed har drivit igenom
ökade utsläpp av koldioxid.
I övrigt har det, vilket också denna debatt har
handlat om, varit en passivitet inför det som är Sveri-
ges grundläggande ekonomiska problem. Det fanns
ingenting i Yvonne Ruwaidas anförande som handla-
de om det faktum att vi har med oss en rekordhög
arbetslöshet från en högkonjunktur. Det fanns inte
heller någonting om att den explosivt snabba ökning-
en av sjukfrånvaron bara den motsvarar ytterligare
5 % av arbetskraften. Hade inte denna utveckling ägt
rum skulle arbetslösheten i själva verket ha varit uppe
i 9-10 %. Sysselsättningsnivåerna hade då mer när-
mat sig 70 % än 80 %.
Detta är en konsekvens av högkonjunkturen. Ni
har låtit högkonjunkturen ersätta den ekonomiska
politiken, och vi har nu med oss bekymren.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Yvonne Ruwai-
da: Varför tar varken Miljöpartiet eller regeringskoa-
litionen i övrigt upp det faktum att vi har en rekord-
hög arbetslöshet, och varför för ni inte en politik för
att bemöta denna? Varför gör ni ingenting konkret för
att bemästra sjukfrånvaron? Med all respekt för tio
frigjorda kommuner kommer de inte, oavsett vad man
tycker om dem, att vända kurvan över den snabbt
växande sjukfrånvaro som hotar vårt samhälles väl-
färd och möjligheterna att ta hand om både äldre och
sjuka och se till att det skapas ny välfärd.
Er enda lösning på detta är att förkorta arbetsti-
den. Jag skulle vilja få veta av Yvonne Ruwaida hur
det går ihop att inte vilja tala om den rekordhöga
arbetslösheten samtidigt som man vill förkorta ar-
betstiden.

Anf. 16 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Det som jag tog upp i mitt anförande
var bl.a. att det nu i Sverige byggs upp en ökande
elitarbetsmarknad. En arbetad timme i Sverige är
effektivare än en arbetad timme i t.ex. Frankrike och
Spanien, och det beror på den större ökningen av
kraven på arbetstagare i Sverige än t.ex. i det övriga
EU. Som jag ser det bidrar detta till en ökad sjukfrån-
varo. Vi vill därför se till att få lägre krav och mins-
kad stress på arbetstagarna i Sverige. Då minskar
sjukfrånvaron, och fler får delta på arbetsmarknaden.
Jag är rädd för att vi får stora grupper som helt
och hållet kommer att stå utanför arbetsmarknaden,
därför att de inte passar in på arbetsmarknaden, där
man ställer allt högre krav.
När det gäller sjukfrånvaron och friåret visade
försöket i Trelleborg att sjukfrånvaron på de arbets-
platser där folk hade tagit ut friår faktiskt minskade.
Det här är ett sätt att se till att sjukfrånvaron minskar.
Men det som vi sällan diskuterar i Sverige är att de
krav som ställs på våra arbetstagare har blivit allt
högre, därför att vi i Sverige jobbar väldigt effektivt.
Nackdelen med det är att människor blir mer och mer
utbrända och sjukskrivna. Det handlar här helt enkelt
om att man bör sänka takten i arbetslivet. Jag tror att
det är ett nödvändigt systemskifte för att vi ska få ett
samhälle där alla får plats och passar in på arbets-
marknaden och där sjukfrånvaron minskar.

Anf. 17 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Men takten minskar ju inte genom att
man får en kortare arbetstid, om man behöver få
samma arbetsuppgifter gjorda. Dessutom glider
Yvonne Ruwaida förbi det mer grundläggande pro-
blem med svensk ekonomi som jag talade om. Är ni
nöjda med resultaten av politiken från högkonjunktu-
ren, med en arbetsmarknad som innebär att fler och
fler har ställts vid sidan om? Vi har från högkon-
junkturen med oss en rekordhög arbetslöshet, och nu
växer den. Vi har en mycket större arbetslöshet än
vad ni själva vill räkna med, och ovanpå detta har vi
fått en sysselsättningsökning som till en dominerande
del motsvaras av den växande sjukfrånvaron.
Detta berör inte Yvonne Ruwaida, men det är
vänsterpolitikens och vänsterkoalitionens misslyck-
ande. Detta om något skapar en elitarbetsmarknad
och ökar trycket på dem som har arbete, så att så
många skiljs ut från arbetsmarknaden.
En annan sak som Yvonne Ruwaida inte berör,
därför att argumentet pekar i omvänd riktning mot
vad hon har sagt när det gäller privata alternativ, är
att vi ser ett tydligt mönster: Sjukskrivningarna ökar
snabbast i de delar av landet där vi redan i dag har en
lägre sysselsättning. Sjukskrivningarna ökar snabbast
i de delar av samhället där man har bara en arbetsgi-
vare, inte en mångfald av arbetsgivare som tvingas
genomföra bättre arbetsvillkor.
Jag skulle därför vilja komma tillbaka till den
grundläggande frågan: Är ni nöjda med den situation
som innebär att vi efter ett antal år av högkonjunktur
har fler människor utanför arbetsmarknaden och utan
arbete än vad vi någonsin har haft i motsvarande
situation? Varför talar ni inte om detta, och varför
säger ni inte att det behövs en ny politik för detta?
Varför låter ni det bara vara?

Anf. 18 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Gunnar Hökmark vet att vi har gjort
en del satsningar som bidrar till att minska arbetslös-
heten och till den gemensamma välfärden. Det har
gjorts satsningar på offentlig sektor, och det har anvi-
sats mer pengar till kommuner och landsting. Vi har
också gjort en direkt satsning på t.ex. fler vuxna i
skolan.
Vi har, som Gunnar Hökmark också vet, gjort
ganska stora skattesänkningar på i det närmaste 60
miljarder under mandatperioden. Jag tycker att talet
om passivitet verkar ganska konstigt.
Gunnar Hökmark vet också att vi i Miljöpartiet
inte på något sätt är emot privata alternativ. Vi är
däremot tveksamma till privata alternativ i form av
aktiebolag som har direkta vinstintressen. Det finns
också en förenklad syn i varje fall bland de borgerliga
debattörerna i kammaren i dag att privata alternativ
alltid leder till att det blir bättre. Det är faktiskt så -
och det har jag visat när jag har varit ute på olika
studiebesök - att i de privata initiativen deltar från
början ofta den bättre arbetskraften, som inte är lika
utbränd. Man gör valet att lämna den offentliga sek-
torn för de privata alternativen, och i början har man
en väldigt stor ork, kraft och glädje. Detta gör att man
jobbar mer effektivt ett tag, men det har sin gräns.
Vi tror att mångfald är bra, men vi tror inte att
den, som det verkar av de borgerliga debattörerna, ger
en otrolig effektivitetsvinst för all framtid, så att man
sparar en massa pengar. Mångfalden är bra speciellt
när det handlar om att ge dem som arbetar större
inflytande på den egna arbetsplatsen.

Anf. 19 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag granskade i mitt anförande lite
grann det som är Socialdemokraternas, Vänsterns och
Miljöpartiets starkaste gren, stabila statsfinanser. Jag
påpekade att man nu själv budgeterar med att låna
ungefär 35 miljarder under de kommande tre åren.
Det var redan före den 11 september.
Nu säger Yvonne Ruwaida att det ändå är en
mindre andel av bruttonationalprodukten. Det håller
jag med om. Icke desto mindre, Yvonne Ruwaida,
tycker jag att det skulle kännas lite pirrigt med er
inriktning på t.ex. långsiktig hållbarhet att vi nu ska
låna till exempelvis maxtaxereformen. Men så kanske
det inte är. Ni kanske är helt nöjda med detta.
Jag har en fråga till Yvonne Ruwaida som gäller
att Miljöpartiets existensberättigande vilar på upp-
fattningen att ni är mer miljövänliga och mer gröna
än alla vi andra. Det kanske är så. Utskottet har be-
handlat en partimotion från oss kristdemokrater som
tar upp det faktum att det i miljökonsevensbeskriv-
ningarna i budgetpropositionen bara är de stora kapi-
talstarka företagens miljöarbete som redovisas. Vi
skulle vilja ha en bredare redovisning som också
skulle stimulera de mindre företagen som i dag inte
kommer in i systemet. I utskottet tyckte Miljöpartiet
att det var bra. Men sedan i sluttampen visade sig den
nya tendensen att ni blir alltmer lydiga och följer
majoriteten och därmed yrkar på ett avslag.
Fru talman! Jag ska ge Yvonne Ruwaida en ny
chans genom att yrka bifall inte bara till reservatio-
nerna 1 och 13 utan nu också till reservation 8. Där-
med har Yvonne Ruwaida chansen att med sina parti-
kamrater i omröstningen visa att ni faktiskt vill pre-
miera de mindre företagen som arbetar med ett kon-
kret miljöarbete.

Anf. 20 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! När det gäller stabila statsfinanser ser
jag det som en väldigt positiv trend att statsskulden
minskar som procent av BNP. Det har varit ett trend-
brott efter den ekonomiska oansvarighet som de bor-
gerliga partierna visade under sin mandatperiod då
statsskulden ökade som procent av BNP.
Vi har varit väldigt måna om att skriva av på
statsskulden. Vi har prioriterat det jämfört med vissa
skattesänkningar. Vi hade inte velat genomföra alla
skattesänkningar på 60 miljarder som nu har föresla-
gits. Men i ett samarbete blir det alltid kompromisser.
Det är väldigt viktigt att man har stabila statsfinanser.
Men det går ändå åt rätt håll. Vi hade velat göra mer
själva om vi hade lagt fram en egen budget.
När det gäller miljösatsningar vet Mats Odell att
vi har lagt fram en massa olika förslag som rör miljön
som inte heller Mats Odell alltid stöder fullt ut. Det är
stora nyinvesteringar på miljösidan som görs men
också stora förändringar av de ekonomiska styrmed-
len som premierar miljövänlig produktion.
Det viktigaste i politiken är oftast de ekonomiska
styrmedlen. När vi gör upp om en budget gör vi upp
om en helhetsbudget. Då brukar vi ta ansvar för det
samarbetet med de konsekvenser det får. Man kan
inte alltid yrka bifall till förslag som man själv tycker
är bra.

Anf. 21 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis som Yvonne Ru-
waida säger att det kan behövas kompromisser i den
ekonomiska politiken. Det har jag full respekt för.
Men nu handlar det inte om det. Ni gör nu fullstän-
digt opåkallat kompromisser om miljöpolitiken som
inte kostar något och inte har den minsta budgetpå-
verkan. Ändå gör ni en onödig kompromiss.
Varför inte nu ta chansen, Yvonne Ruwaida, att
vara med och se till att få en majoritet som gör att
Regeringskansliet också får redovisa de mindre före-
tagens miljöarbete? Är inte det att sprida på en breda-
re bas det positiva som ändå sker? Det vore bra om
Yvonne Ruwaida förklarade varför det inte skulle
vara möjligt att också stödja ett sådant förslag.

Anf. 22 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Vi har nu denna gång valt att göra på
detta sätt, Mats Odell, som en del av vårt samarbete.
Det har jag redan förklarat tidigare. Jag har inga yt-
terligare förklaringar till det.

Anf. 23 JAN BERGQVIST (s):
Fru talman! Vi känner alla att vi lever i en osäker
värld och i en orolig tid. Ska vi få ett tryggare Sverige
måste vi hjälpas åt. Vi socialdemokrater vill att Sve-
rige ska vara ett land för alla där vi håller ihop, bryr
oss om varandra och visar omtanke och omsorg om
varandra. Vi hoppas att Sverige ska möta framtiden i
solidaritet där vi gemensamt värnar välfärden och
utvecklar den så att det blir en välfärd för alla och
inte bara för några.
Sverige hör till de länder som har den allra lägsta
spädbarnsdödligheten i världen. Vad beror det på att
det rika USA har dubbelt så hög spädbarnsdödlighet
som vi i Sverige trots att det har minst lika stora lä-
karresurser per invånare? Jag tror att vi får söka sva-
ret i att i USA är hälso- och sjukvården inte tillgäng-
lig för alla på samma sätt som i Sverige.
Det finns de som säger att med alltfler äldre
kommer det att bli en övermäktig uppgift att ge alla
den vård och omsorg som de behöver. Men vi social-
demokrater tänker ta på oss den uppgiften. Vi tror att
det går. Vi vet att Sverige har ett rättvisare och bättre
sätt att betala välfärden än vad man har i lågskatte-
länder.
Det som människor där kan slippa att betala i skatt
får de dyrt betala i privata sjukvårdskostnader, sko-
lavgifter, privata försäkringspremier och en vildvuxen
flora av avgifter och kostnader. Sådana privata sys-
tem är ofta kusligt orättvisa. De leder förfärande
snabbt till en skev och konstig användning av ett
lands sociala resurser. Det blir orättvist, orationellt
och oekonomiskt.
Expressen skrev i förrgår: Om det vore eländesbe-
skrivningar som vinner val skulle borgarna vara
omöjliga att besegra. Men om man ständigt svartmå-
lar kommer man till sist att få problem med sin egen
trovärdighet. För att få en så svart bild av arbets-
marknaden som möjligt har de borgerliga valt att
använda en mycket vidlyftig definition på hur många
som saknar jobb i Sverige. Ni använde er inte av den
när ni var i regeringsställning.
Nu lyckas ni få det till att det är över 650 000
människor som saknar jobb. Då vill jag påminna er
om att det inte var så länge sedan som ni påstod att
det var över 1 miljon svenskar som saknade jobb.
Även i svartmålningen kan ljuset tränga in. Över
300 000 fler jobb på några få år är faktiskt nytt
svenskt rekord på arbetsmarknaden.
Nu får vi höra att det bara är en följd av att sjuk-
skrivningarna har ökat så mycket. Vi har behandlat
den frågan i finansutskottet. Där framgår det att om
man tar perioden från 1997 till i år är ökningen av
antalet jobb ungefär 320 000, vi kan säga drygt
300 000. Man räknar sedan bort den ökning av sjuk-
frånvaron som kan ha påverkat detta på 63 000 per-
soner. Exakt antal kan vara svårt att ha en uppfattning
om. Men det rör sig i varje fall om att antalet jobb har
ökat med över 200 000 exklusive effekten av ökad
sjukfrånvaro, om jag uttrycker mig försiktigt.
Gunnar Hökmark använde flera gånger ett felcitat
när han sade att vi socialdemokrater säger att vi har
besegrat arbetslösheten. Vi säger inte så. Tvärtom har
vi beskrivit att vi har halverat den öppna arbetslöshe-
ten och att vi nu måste gå vidare och se till att undan
för undan arbeta för full sysselsättning.
Vi tror inte att arbetslösheten är avskaffad. Vad vi
däremot har sagt är att vi har besegrat den massar-
betslöshet som uppstod när nästan en halv miljon
jobb försvann under en kort period - tre år under
borgerlig regering. Massarbetslösheten är borta, men
vi har fortfarande arbetslösheten att kämpa emot.
Gunnar Hökmark talar här om budgettricksande
och låtsassiffror. Då kastar han inte bara sten i glas-
hus, utan han har dessutom fel och han blundar för
verkligheten. Verkligheten är den att vi har klarat
utgiftstaken varje år. Dessutom har vi sammanlagt 45
miljarder kronor till godo, som vi har kommit under
utgiftstaken med under perioden 1997 fram till i år.
Och vi kommer att klara utgiftstaken även i fortsätt-
ningen.
Gunnar Hökmark har inför utskottet erkänt att han
inte ens har som utgångspunkt att presentera ett rea-
listiskt budgetalternativ. I stället har Moderaterna
medvetet valt att presentera ett alternativ på låtsas.
Trots att de inser att en del av förslagen omöjligt kan
genomföras från årsskiftet tillgodoräknar de sig fräckt
pengarna redan fr.o.m. januari nästa år. Hökmarks
motivering är att om riksdagen i våras hade godkänt
Moderaternas budgetalternativ så hade det nog gått
att genomföra. Även om detta är tveksamt så är ju
verkligheten att riksdagen inte godkände Moderater-
nas förslag, och då kan man inte i oktober återkomma
med förslag som bygger på den felaktiga föreställ-
ningen att riksdagen i våras röstade igenom förslaget.
Gunnar Hökmark utmanade mig i frågan om att
jämföra socialdemokratiskt och borgerligt styrda
kommuner. För mig som göteborgare ligger det na-
turligtvis nära till hands att jämföra Stockholm och
Stockholms län med Göteborg och Västra Götaland.
Då kan vi konstatera att utvecklingen i Göteborg och
i Västra Götaland var dålig under en period när Mo-
deraterna ledde arbetet. Ekonomin blev mycket säm-
re. Det blev kris i sjukvården i Västra Götalandsregi-
onen. Men efter det att vi fick ett annat styre i
Västsverige har det hela förbättrats. Jag har ingen
som helst svårighet att delta i en jämförelse mellan
oss i Västsverige och det som pågår under moderat
ledning i Stockholmsområdet. Jag noterar t.ex. att
medan vi i Västsverige stärker vår ekonomi så har nu
kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors sänkt
kreditvärdigheten för Stockholms läns landsting,
vilket betyder att skattebetalarna kommer att få betala
högre skatter eftersom landstinget då får låna till
högre ränta.
En överskuggande fråga i debatten är: Hur hante-
rar vi vår ekonomi när framtiden är så osäker? OECD
tror att världskonjunkturen vänder uppåt nästa år och
att Sverige får en något högre tillväxt nästa år än i år.
Men tänk om den internationella konjunkturen i stäl-
let störtdyker ned i botten? Hur håller vi bästa hand-
lingsberedskap inför en sådan situation? Ja, inte är det
genom att nervöst sälja ut våra gemensamma till-
gångar, utan genom att ta vara på dem och utveckla
dem. Vi gör det inte genom att rusta ned arbetsmark-
nadspolitiken utan genom att stärka och utveckla den.
Vi gör det inte genom att lättsinnigt släppa loss stora,
ofinansierade skattesänkningar utan genom att värna
välfärden och se till att vi betalar den. Vi gör det inte
genom att vidga klyftorna utan genom att ta itu med
orättvisorna och aktivt arbeta för att skapa jämlika
villkor.
Med den budget som riksdagen nu ska rösta om
kan vi stå starkare mot sådana här påfrestningar. Till
skillnad från många andra länder har Sverige kraft att
möta påfrestningarna med en expansiv politik. Nästa
år satsar vi 44 miljarder kronor till nya reformer och
skattesänkningar med sikte på att öka välfärden och
rättvisan.
När man lyssnar på de borgerliga partierna hör
man att er politik inte går riktigt ihop.
För det första målar ni Sveriges situation i mycket
dystra färger och varnar för att det kan gå riktigt illa.
Men hur kan ni då dra ned så brutalt på arbetsmark-
nadspolitiken? Folkpartiet drar ned med nästan 14
miljarder kronor nästa år. Och hur kan ni föreslå
sådana drastiska skattesänkningar om läget är så
allvarligt? Varför är ni så negativa till att finansut-
skottet genom omdispositioner i budgeten ökar hand-
lingsfriheten med flera miljarder kronor nästa år? Om
ni verkligen är oroade så borde ni tycka att det är
rimligt att vi stärker beredskapen och ökar handlings-
friheten.
För det andra finns det ingen samlad borgerlig
ekonomisk politik. Den borgerliga politiken drar åt
olika håll. På er presskonferens erkände Mats Odell
att politiken spretar. Men han försvarade sig med att
säga: Det spretar en del, men det spretar åt samma
håll.
Men riktigt så är det inte, Mats Odell. Låt mig ta
några exempel bland utgiftsområdena nästa år.
För försvaret vill Moderaterna öka i förhållande
till regeringen, men Kristdemokraterna vill minska.
Det är en borgerlig splittring på 1 900 000 000 kr. För
biståndet vill Folkpartiet öka, men Moderaterna vill
minska - en borgerlig splittring på 3 100 000 000 kr.
När det gäller hälso- och sjukvård vill Folkpartiet
öka, men Moderaterna minska. Det blir en borgerlig
splittring på 4 800 000 000 kr. För trygghet vid ålder-
dom vill Kristdemokraterna öka, och Centerpartiet
minska. Det blir en borgerlig splittring på
2 500 000 000 kr. För kulturen vill Centerpartiet öka
och Moderaterna minska. Den borgerliga splittringen
är 1 700 000 000 kr. För regional utveckling vill
Centerpartiet öka och Kristdemokraterna vill minska.
Den borgerliga splittringen blir 900 miljoner kronor.
För energi vill Centerpartiet öka och Folkpartiet
minska. Den borgerliga splittringen blir
1 500 000 000 kr. Eller varför inte ta summan av
utgiftsområdena? Moderaterna vill öka, och Kristde-
mokraterna vill minska. Det blir en klyfta på inte
mindre än 58 225 000 000 kr.
Det är alltså verkligen inte så att er budgetpolitik
spretar lite harmoniskt åt samma håll. I stället är den
som ett stormhärjat och sönderblåst paraply som
spretar åt alla möjliga håll.
Det finns 21 borgerliga reservationer. Två av dem
är gemensamma. De övriga 19 är inte gemensamma.
Ni har inte lyckats samla er om budgetpolitiken, inte
om skattepolitiken och inte om valutapolitiken trots
att Kristdemokraterna, Folkpartiet och framför allt
Centerpartiet har flyttat sig kraftigt åt höger det se-
naste året.
Det som ni är överens om är mer allmänna orda-
lag är konkret politik, skulle jag vilja säga. Vad som
förvånar mig är att de tre övriga borgerliga partierna
tycker att det är så självklart att de ska sätta sig i en
moderatledd regering ifall de får tillräckligt med
röster i valet. De visar inte minsta tvekan inför att
sätta sig i en regering med detta utpräglade högerparti
som öppet säger att man vill avskaffa välfärdsstaten.
Samtidigt har inte minst Centerpartiets ordförande
erkänt att de borgerliga inte skulle få lika många
röster om de presenterade ett samlat och konkret
regeringsprogram före valet. Man säger att om man
ska röstmaximera så ska man inte presentera det
eventuella regeringsprogrammet i dess helhet före
valet, utan man får nöja sig med att uppvisa en del
attraktiva smakprov på borgerlig politik.
Familjepolitiken skulle bli ett sådant smakprov,
men nu drabbas man tydligen av eftertankens kranka
blekhet. Kan vi verkligen gå ut i valet mot maxtaxan
och kräva höjda dagisavgifter? är en orolig fråga. Ja,
hur blir det, Karin Pilsäter? Kommer Folkpartiet att
gå ut i valet och kräva höjda dagisavgifter?
Till Lena Ek skulle jag vilja ställa frågan om hon
tycker att den kommunala skatteutjämningen har gått
för långt. I reservationen påstår ni att enskilda kom-
muner drabbas av orimliga marginaleffekter. Ge oss
ett konkret exempel på en kommun som Lena Ek
anser har drabbats av en orimlig marginaleffekt, dvs.
där Centern tycker att utjämningen har gått för långt!
Och säg i så fall vad vi ska göra med nivån på kom-
pensationsgraden. Den är den enda fråga som jag
ställer till Lena Ek i den här debatten. Jag hoppas
verkligen att jag får ett svar på den.
Jag hörde Gunnar Hökmark säga i radion att det
egentligen inte är så stor skillnad mellan Moderater-
nas och Centerns förslag till kommunalskatteutjäm-
ning. Det är häpnadsväckande. Ni brukar ju döma ut
det utjämningssystem som Centern står för som
grundlagsvidrigt. Ni påstår att det är ett brott mot
grundlagen. Hur kan Gunnar Hökmark i ena stunden
anklaga Centern för grundlagsbrott och i nästa ande-
tag säga att det nog inte är så stor skillnad? Varför har
Gunnar Hökmark så lite respekt för grundlagen och
för sin egen uppfattning om grundlagen?
Min fråga till Mats Odell är: Anser Kristdemo-
kraterna att det är förenligt med socialt ansvar att,
som Moderaterna föreslår, sänka de offentliga utgif-
terna ned till 38 % av bruttonationalprodukten? I
dagens läge innebär det att de offentliga utgifterna
skulle få skäras ned med 315 miljarder kronor. Det är
halva statsbudgeten bortsett från skuldräntorna. Är
det socialt ansvarsfullt att inrikta politiken på detta,
även om den här förändringen är tänkt att genomföras
successivt, med tanke på den kraftiga ökning av an-
talet äldre som kommer att ske fram till år 2010?
Mats Odell beskrev det så att vi håller på att
plundra Riksbanken på guld- och valutareserven utan
någon minsta beredning. Jag skulle vilja citera vad
riksgäldsdirektören Thomas Franzén sade vid utskot-
tets utfrågning. Han sade: "En överkapitaliserad cen-
tralbank bekostas av skattebetalarna. Vi, dvs. Riks-
gäldskontoret, lånar upp för att placera pengar i Riks-
banken. Riksbanken har i dag ungefär 70 miljarder
placerade till kort ränta i banksystemet, och vi lånar
upp till högre räntekostnader. Dessutom behåller
Riksbanken 20 % av sina ränteinkomster för att lägga
till det egna kapitalet, som behöver öka eftersom det
är så stort från början. Detta ökar i sin tur statens
upplåningsbehov och skatterna."
Till sist vill jag passa på att tacka Vänsterpartiet
och Miljöpartiet för ett konstruktivt och bra samar-
bete. Jag yrkar bifall till finansutskottets förslag i alla
dess delar.
(Applåder)

Anf. 24 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jan Bergqvist bemödar sig om att
hitta skiljelinjer mellan de borgerliga partierna. Vi är
fyra olika partier som går till val och låter väljarna
avgöra styrkan mellan oss. Sedan kommer vi att för-
handla fram ett starkt och bra regeringsprogram på
den grundval som vi har redovisat i det här betänkan-
det när det gäller riktlinjerna för den ekonomiska
politiken.
Det vore kanske intressant för kammarens leda-
möter och andra intresserade att få reda på vem Jan
Bergqvist tänker regera med efter valet 2002. Det är
ju höljt i dunkel. De två samarbetspartierna söker ju
efter tillfällen att bryta upp ifrån det här samarbetet
för att inte sitta med Svarte Petter i slutändan inför
valet. Ingen tror väl att Göran Persson ska gå till val
hand i hand med Gudrun Schyman och Lotta N Hed-
ström.
Jan Bergqvist ställer en rak fråga till mig. Han
undrar om det är förenligt med socialt ansvarstagande
att komma ned till en nivå på de offentliga utgifterna
på 38 % av BNP. Det vi har skrivit i den gemensam-
ma reservationen är att Sverige måste ned till de ni-
våer på skattetryck och utgiftstryck som finns i mot-
svarande OECD-länder. Det är vårt besked. Det
handlar framför allt om att se till att kakan ökar. Till-
växtpolitiken måste bli sådan att vi kan komma bort
från den oerhört svaga utvecklingskraft som svensk
ekonomi har haft under alla år av socialdemokratiskt
styre. Jag vet att Jan Bergqvist kommer att peka på
åren 1991-1994, som var den djupaste lågkonjunktur
som världen har sett sedan 1930-talet. Det är impone-
rande om Jan Bergqvist tror att vi i den borgerliga
regeringen lyckades få ned tillväxten också i Dan-
mark, Tyskland, Frankrike, Australien och andra
länder. Det är den bild som ni försöker förmedla.
Fru talman! Sedan frågar Jan Bergqvist om Riks-
banken. Thomas Franzén är ju den man som ska låna
upp de 35 miljarderna. Det är klart att det är bättre för
honom att få pengarna direkt från Riksbanken.

Anf. 25 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Om man läser protokollet från vår ut-
frågning tror jag inte att man kan avfärda riksgäldsdi-
rektörens synpunkter genom att säga att han tycker att
det skulle vara bekvämare för sin egen del om man
förde över de här pengarna. Han beskriver ju ett pro-
blem, nämligen att det är en kostnad för skattebeta-
larna om vi har en överkapitaliserad riksbank. Vi ska
ha en riksbank med stark soliditet som står sig inför
olika påfrestningar och klarar sina uppgifter. Det är
en självklar sak. Vi ska inte pruta på det. Men om den
är överkonsoliderad utöver vad som behövs för att
med god säkerhet klara sina uppgifter blir det en
onödig kostnad för skattebetalarna. Då är det rimligt
att man ser till att Riksbankens soliditet blir anpassad
så att den klarar sina uppgifter men inte drar onödiga
pengar från skattebetalarna. Inom parentes kan vi väl
säga att om man ska tolka Duisenbergs brev till fi-
nansministern så att han är orolig för Riksbankens
soliditet, kan man konstatera att ECB:s soliditet bara
är hälften av den svenska riksbankens även efter det
att man har tagit ytterligare 20 miljarder och överfört
till staten.
Sedan tycker jag att det är intressant, Mats Odell,
att det även i borgerliga läger finns uppfattningen att
om man skulle presentera ett gemensamt program
före valet, skulle man inte få så många röster från
väljarna som om man går fram på det här sättet.

Anf. 26 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Det här senaste drabbar väl Jan
Bergqvists parti med minst lika stor kraft som den
borgerliga oppositionen. När får vi se ert gemensam-
ma program med Gudrun Schyman och Miljöpartiet?
Vi kan naturligtvis diskutera de här sakerna, men
något som jag tycker är ännu mer intressant är ju att
landets finansminister på den socialdemokratiska
partikongressen presenterade förslag för det kom-
mande budgetåret. Det budgetåret ska vi fatta beslut
om här och nu om en liten stund. Då vill jag fråga om
det är så att finansministern har varit i kontakt med
finansutskottets ordförande och försökt bereda hur
beslut ska fattas när det gäller t.ex. sänkta arbetsgi-
varavgifter enbart för kommuner och landsting. Det
är någonting som kommer att snedvrida konkurrensen
för all verksamhet som drivs på entreprenad och för
avknoppade verksamheter som sjuksköterskor och
andra har tagit över från landstingen. Hur ska det här
finansieras? När ska beslutet fattas i riksdagen? Det
skulle vara intressant att få reda på det eftersom bud-
getåret snart börjar. Er kritik mot oss är alltid att vi är
för sent ute med våra förslag för att de ska kunna
träda i kraft. Det vore väldigt intressant att få besked
om detta.
Bosse Ringholms besked togs ju emot med stort
jubel på kongressen. Är det så att han tänker bryta
mot budgetordningen och komma med en ny budget-
proposition i år? När kommer detta att läggas fram
inför riksdagen? Jag tror att finansutskottets ordfö-
rande har en del att förklara på det här området. Var-
för ska de här sänkningarna bara gälla under själva
valåret? Vore det inte värdefullt att skapa generella
regler som gäller framåt? Den här kortsiktigheten är
ju ett jättestort problem för alla som försöker skapa
verksamheter för att möta behov som finns runtom-
kring.

Anf. 27 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Mats Odell har tjuvstartat debatten
om tilläggsbudgeten, men inte den tilläggsbudget som
vi ska diskutera här i slutet av dagen, dvs. sista
tilläggsbudgeten för 2001, utan han vill nu ha en
diskussion om den första tilläggsbudget som läggs
fram år 2002 för riksdagen.
Det är faktiskt en annan diskussion, och det får vi
återkomma till i ett senare skede. I dag diskuterar vi
finansutskottets betänkande om ramar etc. och det går
att föra den diskussionen utan några problem.
Jag vill återkomma till det här med socialt ansvar.
Mats Odell säger att kristdemokraterna inte är så
farliga - man vill bara sänka utgifterna ned till t.ex.
Danmarks och de mer jämförbara OECD-ländernas
nivå, så det är väl inte så farligt. Men om Mats Odell
bläddrar vidare i reservationerna i vårt betänkande så
kommer han ju till moderaternas budgetreservation.
Där visar det sig att de inte har övergett tanken på att
man ska gå ned till 38 % på sikt när det gäller utgif-
terna. Då upprepar jag frågan: Anser Mats Odell att
en sådan inriktning är socialt ansvarsfull med tanke
på den ökning av antalet äldre som vi står inför?

Anf. 28 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag tänkte ta upp ett antal delfrågor.
Jan Bergqvist sade alldeles nyss i uppräkningen av
den s.k. borgerliga spretigheten att Folkpartiet vill
öka anslagen till hälso- och sjukvården. Då blir man
ju lite förvånad när man läser på s. 92 i finansutskot-
tets betänkande. Så här skriver majoriteten med Jan
Bergqvist i spetsen: "När det gäller frågor om föränd-
ringar av de svenska socialförsäkringarna och avreg-
leringar och privatiseringar av t.ex. vård- och om-
sorgssektorerna vill utskottet erinra om att principer-
na om en solidariskt finansierad och rättvist fördelad
sjukvård är några av de mest centrala inslagen i den
generella välfärdspolitiken. Det finns enligt utskottet
heller inga belägg för att Sverige skulle vinna på att
överge skattefinansieringen av vården." Sedan har
man några andra exempel. Texten fortsätter: "Enligt
utskottets mening skulle förslagen i t.ex. Moderata
samlingspartiets motion Fi291 och Folkpartiet libe-
ralernas motion Fi294 om omfattande avregleringar
och privatiseringar i den statliga och kommunala
sektorn leda till en dramatisk förändring av de offent-
liga verksamheterna. Följden skulle sannolikt bli en
mycket instabil situation till skada för medborgarna."
Jag tror att hela kammaren och många andra
skulle vara intresserade av att få veta exempel på de
förslag i Folkpartiet liberalernas motion som man här
syftar på. Samtidigt tror jag att Jan Bergqvist då
skulle kunna nämna hur det kommer sig att socialde-
mokraterna i Stockholms läns landsting har varit
skarpa motståndare till att man bolagiserar en del
sjukhus där medan Folkpartiet, visserligen tveksamt
och med skarpa restriktioner, gått med på att man
sätter dessa sjukhus på bolag.
Sedan, fru talman, skulle jag bara vilja svara på
den fråga Jan Bergqvist ställde, nämligen hur Folk-
partiet ställer sig till själva maxtaxan - frågan var om
vi går till val på höjda dagistaxor. Jan Bergqvist och
alla andra kommer i mycket god tid före valet -
mycket mer god tid än vad vi fick reda på förslaget
om maxtaxa - att få besked om tekniken. Men Folk-
partiets ståndpunkt är i dag precis som den alltid har
varit att vi vill ha enhetliga taxor och att bra barnom-
sorg av hög kvalitet till överkomligt pris är en hörn-
sten i vår familjepolitik. Hur tekniken sedan utformas
kommer ni att få reda på i mycket god tid.

Anf. 29 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag har observerat att det i Folkpartiet
har varit en kritisk debatt efter det att man startade en
gemensam borgerlig arbetsgrupp om familjepolitiken.
Det var ju många som var förvånade över att Folk-
partiet gled med på Kristdemokraternas och Modera-
ternas linje när det gäller familjepolitiken. Folkpartiet
har ju en stolt historia av att vara väldigt pådrivande
för att höja barnbidraget t.ex. Nu när man diskuterar
hur man ska kunna stärka ekonomin handlar det inte
längre om ökade barnbidrag för Folkpartiets räkning,
utan det är fråga om att gå in på olika skattereduktio-
ner och liknande. Dessutom är det så att den här fa-
miljepolitiken som Folkpartiet liksom glider in i ju
inte är någonting som reducerar de marginaleffekter
som ni kritiserar i alla möjliga sammanhang. Så nog
är det intressant hur Folkpartiet ställer sig. I somras
upplevde jag det som om det var närmast en kapitu-
lation inför Kristdemokraternas och Moderaternas
familjepolitik. Men det är ju jättebra om Karin Pilsä-
ter nu säger att det inte är så säkert att det blir den här
lösningen, utan att det kan bli någon annan lösning
som Folkpartiet ställer upp på. Det skulle jag i så fall
hälsa med stor glädje.

Anf. 30 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag hoppas att alla noterade att Jan
Bergqvist tydligen inte kan nämna något exempel på
alla de omfattande förslag som skulle leda till att man
drar undan den gemensamma finansieringen av sjuk-
vården - jag hoppas att ni noterar det - men vi har
fått förklaringen, nämligen att vi är motståndare till
kommunala bolag. Det är den dramatiska förändring
som skulle orsaka den instabila situationen för med-
borgarna. Notera också att Jan Bergqvist inte har
någon kommentar till varför socialdemokraterna är
mot att man sätter sjukhus på kommunala bolag,
medan Folkpartiet - vilket jag kanske inte tycker var
helt lämpligt - gick med på detta i landstinget.
Sedan, fru talman, kan jag notera att det också är
så att i Jan Bergqvists värld är det tydligen den som
är störst som bestämmer, och den som är störst är då
också i det här fallet Socialdemokraterna. Alla som
inte tycker exakt likadant tycker något helt annat eller
har kapitulerat för andra osv.
Folkpartiet driver på för höjda barnbidrag. Barn-
kontot är ingenting annat än höjda barnbidrag, fast i
klump, så att man kan använda dem lite mer som man
själv vill över tiden. Barnbidragen är en del av skatte-
systemet. Det borde väl Jan Bergqvist veta som har
varit med så länge! Därför är det inte konstigt om
man utformar det som en skattereduktion eller som
bidrag - med skattekontot blir det samma sak.
Folkpartiet föreslår också en växling av de in-
komstprövade och konsumtionsstyrande bostadsbi-
dragen, en växling till det mot det generella barnstö-
det. Detta är ni emot. Detta sänker marginaleffekterna
inte bara för dem som har de minsta barnen, när man
kanske ändå inte hinner och orkar jobba mer, utan för
dem som har barn hela vägen upp till 18 års ålder,
vilket jag tror har en mycket större betydelse. Dess-
utom sänker det marginaleffekterna för dem med de
riktigt låga inkomsterna, medan er tekniskt trubbiga
och centralstyrda maxtaxa allra mest sänker för dem
med de högsta lönerna. Det är också viktigt, men där
är inte problemet med marginaleffekter för småbarns-
föräldrar som störst, utan problemet med marginalef-
fekter för småbarnsföräldrar är som störst för dem
med låga inkomster, små marginaler och stora margi-
naleffekter.
Vår syn på familjepolitiken är glasklar. Vi tycker
att människor måste få bestämma mer själva. Det ska
vara bra barnomsorg av god kvalitet!
Fråga hur det är i Göteborg, apropå hur bra det är
med socialdemokratiskt styrda kommuner! Där har
man stora barngrupper och långa köer. Det är alltså
inte den bana för barnomsorgen som vi vill slå in på.

Anf. 31 TREDJE VICE TALMANNEN:
Talartiden är slut.

Anf. 32 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Det har blivit väldigt mycket bättre
med barnomsorgen i Göteborg med en socialdemo-
kratiskt ledd kommunpolitik, det kan jag försäkra!
Karin Pilsäter säger att Folkpartiet har en glasklar
familjepolitik. Men vi hörde också att Karin Pilsäter
inte kunde ge besked. Alla vi som läser tidningar vet
ju att det har varit en intern debatt i Folkpartiet: Vå-
gar och kan vi verkligen gå till val på en politik som
innebär att vi vill höja dagisavgifterna? Den debatten
har ju förts internt i Folkpartiet. Karin Pilsäter har för
dagen inget svar på den fråga som jag ställde, men
hon säger att hon återkommer. Vi får väl se hur det
blir då.
Men det är ju ingen tvekan om att Folkpartiet har
en stolt tradition när det gäller barnbidragen. Under
Bengt Westerbergs tid var Folkpartiet pådrivande för
höjda barnbidrag. Nu väljer man andra former, skatte-
reduktion osv. som jag tycker är betydligt sämre ur
familjernas synvinkel - men det kan vi ha olika upp-
fattning om.
När det sedan gäller de kommunala bolagen och
företagen har ju Folkpartiet en närmast extrem stånd-
punkt där: I stort sett ska allt avskaffas. Antingen ska
det föras in i förvaltningsform eller också ska det
privatiseras. Det är en oerhört långtgående uppfatt-
ning, och vi tycker att det ändå måste vara kommu-
nerna själva som får avgöra detta. Kommunerna har
gjort en bedömning, och i dag finns det uppemot
1 500 kommunala företag. Det finns många goda skäl
för de här företagen, och det finns ingen anledning att
drastiskt göra förändringar i den kommunala före-
tagsstrukturen. Det får varje kommun bestämma i
lugn ordning när de tycker att det finns anledning att
göra förändringar.

Anf. 33 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! De här replikskiftena liksom Jan
Bergqvists anförande har varit rätt intressanta, därför
att de visar en mycket enkel sak, och det är att när
finansutskottets ordförande intar talarstolen är det inte
med stolthet han presenterar med vilken politik soci-
aldemokraterna vill angripa en rekordhög arbetslöshet
från högkonjunkturen, hur han vill se till att det blir
tillväxtkraft i ekonomin och hur han vill se till att
bända ned den sjukfrånvaro som han under fyra fem
års tid har misslyckats med att hantera med just de
recept man nu talar om igen.
I stället ställer han ett tjugotal frågor till opposi-
tionen och försöker hitta på lite grann - fabrikationer
av vad andra tycker - men han redovisar faktiskt
ingen politik. Skälet, fru talman, är att vänsterkoali-
tionen, trots att man har kommit överens om en bud-
get, om att öka utgifter och subventioner om olika
områden, saknar en ekonomisk politik. Vi borgerliga
har gemensamt en aktiv ekonomisk politik som byg-
ger på att stärka företagandet och på att stärka enskil-
da människors möjligheter att bestämma, som angri-
per segregationen och där det finns en vilja att möta
sjukfrånvaron med olika typer av verksamheter. Men
Jan Bergqvist har bara frågor och lite teknikalitetsre-
sonemang; det är oerhört avslöjande.
Jan Bergqvist nämnde inte med ett ord det faktum
att vi har en rekordhög arbetslöshet och ovanpå detta
en sjukfrånvaro som bara den motsvarar i ökning 5 %
av arbetslösheten. Vad vill ni göra? Vad vill ni samt
Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som antingen är emot
privat företagande eller som vill strypa tillväxten,
gemensamt göra? Ska ni införa kortare arbetstid för
att jobba Sverige ur krisen? När hade ni ett program
gemensamt med Vänsterpartiet, med Miljöpartiet
eller med några andra inför ett val? Vi har det därför
att vi har en politik, men ni ställer frågor till oss där-
för att ni inte har någon politik.
Svara på frågorna och tala om vad ni vill göra och
säg också hur det kan komma sig att det är i de delar
av landet där Jan Bergqvists fränder har varit mest
framgångsrika i att motarbeta alternativ som köerna
är längst och skatterna som högst - delar av landet
som människorna flyttar ifrån!

Anf. 34 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag är stolt både över den politik som
Socialdemokraterna för i Göteborg - kommunpolitik
- och över den politik som vi har haft möjlighet att
föra under den tid som det varit socialdemokratisk
regering. Det betyder inte att jag är nöjd med hur det i
dag ser ut i Sverige; det finns många brister och
många saker som vi måste ta itu med och rätta till.
Men jag tycker att vi kan vara glada över de fram-
gångar som finns. När det gäller fortsättningen finns
det faktiskt en beskrivning i detalj, både i budgeten
och i finansutskottets betänkande, av hur vi fortsätter
på olika områden.
Jag sammanfattade den politiken genom att säga:
Det handlar inte om att rusta ned arbetsmarknadspo-
litiken utan om att stärka den och göra den bättre, inte
om att lättsinnigt släppa loss ofinansierade skatte-
sänkningar utan om att värna välfärden och se till att
vi kan betala, inte om att vidga klyftorna utan om att
se till att vi aktivt arbetar för jämlika villkor och mot
orättvisorna.
Den som lyssnade på Gunnar Hökmark men inte
hörde mitt inledningsanförande skulle jag vilja re-
kommendera att titta i protokollet därför att den be-
skrivning som Gunnar Hökmark gav är inte korrekt.
Han påstår att jag har ställt ett tjugotal frågor till de
borgerliga. Jag ställde en direkt fråga till var och en
av er. Sedan hade jag, eftersom ni hade varit uppe i
debatten och gjort en mängd angrepp, anledning att
kommentera de angreppen och att rätta till en del
felaktigheter som ni spred omkring er.
Gunnar Hökmark talar om en rekordhög arbets-
löshet. Ja, men för några år sedan sade ni att det var
över 1 miljon personer som stod utanför arbetsmark-
naden. Nu har ni kommit ned till 650 000, så även ni
själva saknar förmåga att upprätthålla bilden av att
det inte händer någonting positivt - ni själva kan inte
heller förneka att det har skett en dynamisk utveck-
ling på arbetsmarknaden.

Anf. 35 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Här har finansutskottets ordförande
sagt att han är stolt över en politik som leder till att vi
nu möter lågkonjunkturen genom att ta med oss en
rekordstor arbetslöshet - precis som ni själva räknat
med. Samtidigt refererar han till att framgångarna på
arbetsmarknaden bottnar i att man under högkon-
junktur har kunnat anställa fler. Men, som vi tidigare
sagt här och som var och en kan kontrollera: Tillväx-
ten vad gäller nya jobb är till största delen uppäten av
att sjukfrånvaron har ökat med mer än 240 000 per-
soner per år. Det är en gigantisk ökning. Arbetslös-
heten, som ni redovisar den, och ovanpå den sjuk-
frånvaron beskrivs som en dynamisk arbetsmarknad.
Detta, fru talman, är ett av de största misslyckandena.
Jag vill gärna be kammaren att notera att dessa fak-
tum är något som Bergqvist hela tiden kringgår.
Det är klart att arbetslösheten har sjunkit under
högkonjunkturen, men vad som är anmärkningsvärt
är att sysselsättningsökningen just under denna hög-
konjunktur till en så överväldigande del blivit uppät-
en av en växande sjukfrånvaro. Som tidigare påpekats
här i dag har den faktiska sysselsättningsandelen bara
ökat med 8 %. Räknat i antalet personer - om vi
exkluderar ökningen av sjukfrånvaron - rör det sig
om ungefär 60 000 personer. Detta är ett gigantiskt
misslyckande. Men det stora misslyckandet, Jan
Bergqvist, är att ni nu står med offentliga finanser
som ni måste tricksa kring för att kunna klara utgift-
staken. Ni står med en arbetsmarknad som ni kan
hantera enbart genom att förtiga den. Ni står utan en
ekonomisk politik och är uppenbart oroade och irrite-
rade över att vi borgerliga har en politik för företa-
gande, för tillväxt och för välfärdens förnyelse - en
politik som dessutom visar sig fungera i de delar av
landet där den genomförs.

Anf. 36 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte riktigt hur debatten ska
föras. Om Gunnar Hökmark gång på gång upprepar
felaktiga siffror och påståenden blir det väldigt svårt
att debattera.
I mitt inlägg försökte jag hänvisa till att finansut-
skottet har tagit upp frågan om ökningen på arbets-
marknaden - 320 000 fler jobb har redovisats från år
1997 och fram till nu. Sedan redovisas vad detta in-
nebär, exklusive den sjukfrånvaro som inträffat under
tiden. Det handlar om 63 000. Det betyder alltså att
det varit en ökning av antalet jobb, exklusive ökad
sjukfrånvaro, som ligger betydligt över 200 000.
Om Gunnar Hökmark säger att det är fel måste
han på något sätt visa vad som är fel i de här siffror-
na. Vi har tagit fram siffrorna, och de har legat på
bordet, Gunnar Hökmark! Ändå har jag inte hört
Gunnar Hökmark invända och säga att det är felaktiga
siffror som finansutskottet här tar fram.
För övrigt har moderaterna gång på gång sagt att
nu kommer politiken att leda till det och det - nu blir
det fråga om det och det, ingenting händer osv. Men
gång på gång har ni haft fel. Ni har svartmålat och
svartmålat, och till sist har ni fått svart färg på er
själva.

Anf. 37 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Bland många olika problemområden
skulle jag vilja ta upp tre områden med finansutskot-
tets ordförande. Det första problemområdet handlar
om de sociala klyftorna och de ensamstående mam-
morna - lågt betalda, högt beskattade och med dålig
hälsa; allt redovisat i Välfärdsbokslutet av Joakim
Palme. Följaktligen är det här den största gruppen
som får socialbidrag.
Vi föreslår rejäla förändringar på inkomstskattesi-
dan för att hjälpa den här gruppen ur fattigdomsfäl-
lorna. Vad tänker socialdemokraterna göra för att
hjälpa den här gruppen och andra låginkomsttagar-
grupper på ett reellt sätt?
När det gäller företagarna är tillväxten och jobben
ofantligt viktiga. Jobben växer ur företagandet, sär-
skilt ur småföretagen. Detta är extra viktigt i en käns-
lig konjunkturell period som den vi nu går emot, med
nedgång och bekymmer.
Diskrimineringen av företagarna i sociala frågor
tycker jag är allvarlig. Vad anser finansutskottets
ordförande om att föräldraersättningen för småföreta-
gare är mycket lägre än för andra människor? Den
räknas ut på årets alla dagar i stället för på 220 dagar,
som gäller för löntagare.
Slutligen: Vi har föreslagit en analys av budgeten
och de olika förslag som kommer; detta ur ett barn-
perspektiv och i en barnbilaga till budgeten. Har
familjerna en anständig ekonomi? Genomför vi re-
former som gör föräldrarna mindre stressade? Har vi
ett barnvänligt arbetsliv? Hur fungerar skolan osv.?
Vårt förslag avstyrks av socialdemokraterna med
den motivering som finns på s. 304 i betänkandet:
"Kravet på att barnfrågorna skall redovisas i en sär-
skild bilaga till budgetpropositionen måste dock anses
underordnat kravet på att redovisningen blir så aktuell
och genomarbetad som möjligt." Vad menar ni med
det?

Anf. 38 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! För att ge ett exempel kan jag säga att
regeringen under våren enligt planerna kommer att
presentera en utförlig beskrivning av barnens situa-
tion. Varför vänta till budgeten med att redovisa den
- och i en särskild bilaga?
Det är inte det som är det avgörande, utan det av-
görande är att riksdagen får en fullödig, god och ak-
tuell information om barnens situation, grundad på ett
bra statistiskt material vad gäller utredningar och
dylikt. Det har vi anledning att ställa krav på, för det
är oerhört viktigt. Men om det till varje pris måste ske
i form av en barnbilaga till budgeten eller i form av
en särskild skrivelse eller både-och är faktiskt under-
ordnat kravet på att informationen och redovisningen
blir så fullödig som möjligt.
Vi skiljer oss alltså inte - det vill jag understryka
- i något slags uppfattning hur viktigt det är att ge en
bra redovisning. Det är inte där skillnaden går. Om
riksdagen nu bifaller motionen, vad händer i prakti-
ken? Då säger man så här: Vi väntar med den här
skrivelsen i vår och lägger den till budgeten i stället.
Då tappar vi några månader i onödan.
Vi skiljer oss inte när det gäller behovet av redo-
visning, det är väldigt stort och viktigt, men i fråga
om formerna. Det kan vara en bilaga. Vi är inte mot-
ståndare till att det blir en bilaga, men vi säger inte att
det till varje pris måste vara en bilaga. Gör inte teknik
av det här när vi är överens i själva redovisningsfrå-
gan.
Föräldraförsäkringen förbättrar vi på olika sätt. I
det reformarbete som vi gör försöker vi att successivt
allteftersom vi får resurser göra förbättringar. Jag
hoppas att det kan komma förbättringar även för
småföretagare. Men när det kan bli kan jag inte säga,
för vi måste först ha pengarna. Vi ställer inte ut några
löften innan vi har pengar.

Anf. 39 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Allra först frågan om barnbilagan. Jag
satt i barnkonventionsutredningen, som lade fram sitt
resultat för åtta år sedan. Där fanns det förslaget.
Sedan dess har vi inte sett någon särskild vare sig
regelbunden eller genomgående analys av barnens
situation. Att det av en händelse nu råkar komma
någonting i vår är faktiskt ingenting att hänga upp
försvaret på. Enda sättet att få en förändring och
verkligen ha en diskussion om barnens utsatthet och
vad som händer med de olika politiska förslagen är
att regelbundet analysera de frågorna och se till att
det finns med i materialet, att det redovisas tydligt,
öppet och ärligt så att alla kan se det, diskutera det
och göra de prioriteringar som behövs. Jag hävdar
fortfarande att om man menar allvar med barnfrågor-
na ska det vara en barnbilaga till budgeten.
Sedan undrar jag på tal om barn: Varför har inte
småföretagarnas barn samma rättigheter till sina för-
äldrar som andra barn? Varför ska småföretagarna ha
så mycket lägre ersättning som det blir om årsin-
komsten delas på 365 i stället för på 222? Varför
diskriminerar ni just den gruppen? Det finns egentli-
gen ingen logisk förklaring till det, om det inte är så
att man rent allmänt inte tycker om företagande och
företagare. När vi har en skyddsförsäkring som är till
för barnens bästa, och som vi alla är överens om är
bra, varför ska man utesluta en grupp och ge dem så
mycket sämre villkor än alla andra? Ge företagarna
samma rättigheter till föräldrapenning som alla andra
grupper.
Slutligen till det som Jan Bergqvist inte hann sva-
ra på: de ensamstående mammorna med sina låga
löner, ökande löneskillnader - skillnaden mellan män
och kvinnor har tydligt ökat under de här tre åren
enligt alla rapporter - och den höga beskattning som
ligger på dem. Vad ska ni göra för att rejält lyfta ut
den här gruppen ur fattigdomsfällorna?

Anf. 40 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Den som läser finansutskottets betän-
kande när det gäller behovet av en redovisning om
barnens situation måste säga att här finns utomor-
dentligt starka skrivningar, med dubbla streck under-
struket att det är oerhört viktigt att det sker en omfat-
tande, aktuell och bra högkvalitetsredovisning för
riksdagen. Den ska ske så fort som möjligt och i så
stor omfattning som möjligt. Det finns utomordentligt
starka skrivningar på den punkten.
Det är inget som hindrar att det också kan bli en
bilaga till budgeten, men det är inte bilagan som är
det viktiga, utan det är att informationen blir så fullö-
dig, aktuell, snabb och bra som möjligt. Det är det
som är det viktiga. Det är därför som Lena Eks mo-
tion inte har vunnit stöd av en majoritet. Men vi skil-
jer oss inte när det gäller behovet - jag vill än en gång
understryka det.
När det gäller olika socialförsäkringar till stöd för
företagare finns i dag en skillnad på många håll som
kan bero på att det finns olika avgiftssystem. Jag har
varit med om många diskussioner om varför inte
småföretagarna är med. Många gånger har det berott
på att de inte heller betalar de avgifter som går till
systemet. Men låt oss diskutera det och se vad vi kan
göra åt det.
Sociala klyftor är en jättefråga som jag ska kom-
mentera på 30 sekunder. Där har vi satt upp ett mål
att vi ska halvera socialbidragsberoendet fram till
2004. Det kommer att kräva en massa insatser. Det
kommer att kräva att vi stärker arbetsmarknaden ännu
mera. Men jag måste säga att det behövs bidrag -
bostadsbidrag, barnbidrag, studiebidrag osv. Man ska
inte tro att man löser den dåliga ekonomiska situatio-
nen för ensamstående mammor, ensamstående föräld-
rar, enbart genom att sänka skatten, utan det måste till
bidrag. Vi kan inte avskaffa bidragen för att möjlig-
göra en skattesänkning.

Anf. 41 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Häromdagen fick jag ett brev från
Adde, 9 år. Han berättade att han forskar om framti-
den. Han forskar om framtidens ekonomi. Så ställde
han några frågor till mig. Han ville veta hur ekono-
min i framtiden ska vara, om 50 år, om 500 år, om
5 000 år. Han skriver: Om du inte vet hur det är kan
du i alla fall gissa hur det är om 50 år, 500 eller 5 000
år.
Jag tycker att det var ganska spännande. Jag har
skrivit ett svar till honom om vad jag tror om framti-
den. Jag uppskattar väldigt mycket att Adde verkligen
funderar på framtiden, för han är en del av vår fram-
tid i Sverige. Det är Adde och hans kompisar som vi
egentligen talar om när vi talar om framtiden för
Sverige, vår ekonomi och hur våra barn ska ha det.
Jag tycker att det är viktigt - i det perspektiv vi
befinner oss nu när vi i Sverige har några väldigt
goda år bakom oss med en fantastiskt bra tillväxt då
vi har kunnat satsa mer på barnen och höjda barnbi-
drag, inför maxtaxan för nästa år och gör en hel del
andra saker för våra ungdomar och barn, gör stora
satsningar, 5 nya miljarder, på skolan - att då också
fundera på vad det är som i vår omgivning kan ge oss
möjligheter att stärka framtidstron och ekonomin.
Jag blev glad när jag i går exempelvis såg att den
senaste arbetskraftsundersökningen visar att vi kom-
mer att ha kanske 70 000-80 000 fler jobb i år än vad
vi hade förra året. Det är en fantastisk utveckling trots
att det här året ur tillväxtsynpunkt kanske inte har
varit lika bra som vi trodde för ett år sedan. Det är
70 000-80 000 nya jobb som vi har fått under det här
året jämfört med tidigare. Jag är glad över att vi fort-
farande kan hålla en relativt sett låg arbetslöshet, 4 %
enligt den senaste mätningen, även om jag som soci-
aldemokrat aldrig kommer att vara nöjd så länge det
finns det minsta mått av arbetslöshet kvar. För mig
som socialdemokrat gäller målet full sysselsättning.
Därför kommer vi alltid i budgetpropositioner, i vår-
propositioner och andra sammanhang från socialde-
mokratiskt håll att presentera nya förslag som kan ge
fler människor jobb och som kan ge Adde och hans
kompisar i framtiden en chans att få ett bra jobb på
arbetsmarknaden.
Jag är också glad över att se att prisutvecklingen
är bra. Vi ser att vi har en lägre prisutvecklingstakt,
t.o.m. lägre än vad många hade trott, enligt den se-
naste undersökningen. Jag kan se att många andra
länder i Europa också får en lägre prisökning. Det är
ett tecken på att vi har en funktion när det gäller eko-
nomin som är under kontroll och som gör att vi kan
se att nästa år kan bli ett bättre år helt enkelt.
Jag har också observerat att kronan har stärkts un-
der senare tid. Vi har i dag en kronkurs som t.o.m. är
bättre än vad den var när kronan noterades mot euron
när euron noterades den 1 januari 1999. Vi har ett
halvår bakom oss då kronan har varit betydligt svaga-
re. Det har skett en väldig återupphämtning under
senare tid för kronan. Vi har haft nytta av den kron-
kurs som vi har haft det senaste året. De svenska
exportföretagen har varit mycket mer framgångsrika.
De har kunnat sälja i USA, England, Tyskland och i
många andra länder och naturligtvis sålt mycket mer
än om kronkursen hade varit annorlunda. Det finns
både plus och minus. Men kronkursen har definitivt
återhämtat sig under den senaste tiden.
Det finns naturligtvis ett samband mellan denna
kronkursutveckling och den börsutveckling som har
sett under de senaste fem sex veckorna. Inte bara den
svenska börsen, utan också många börser i Europa
och i USA har också utvecklats mycket mer positivt
än tidigare.
Jag ska göra en jämförelse med förra hösten. Då
var många oerhört bekymrade i vårt land över kraftigt
stigande bensinpriser, dieselpriser och oljepriser. Nu
har vi relativt sett de lägsta priserna på bensin, olja
och diesel som vi har haft under ganska lång tid.
Förra året låg bensinpriset på 10 kr och däröver. Nu
ligger bensinpriset en bit under 9 kr. Det hänger na-
turligtvis ihop med den internationella oljeprisut-
vecklingen. Oljan kostar nu 17-19 dollar per fat och
inte 30-32 dollar som den gjorde för något år sedan.
Det som händer i USA efter den fruktansvärda
terroristattacken den 11 september är nu att man för-
söker att stimulera ekonomin via ett antal räntesänk-
ningar. President Bush, som gick till val på att de
offentliga utgifterna skulle minska, gör nu allt vad
han kan för att övertyga den amerikanska kongressen
om att man ska öka de offentliga utgifterna för att
bedriva en traditionell konjunkturpolitik. Hans admi-
nistration är uppenbarligen lätt irriterad över att man
inte får fram tillräckligt med pengar för att späda på
den ekonomiska expansionen i USA. Det är ju tvärt-
emot hans vallöften. Trots att han är republikan och
konservativ har han nu tvingats att överge sina val-
löften därför att han inser att det är detta som ameri-
kansk ekonomi behöver, dvs. ännu mer stimulans
utöver den som kan ske via räntesäkningar.
Den senaste månaden hade vi inte bara en positiv
utveckling i Sverige av den privata konsumtionen. På
årsbasis uppgick den privata konsumtionsökningen
till något över 4 %. I oktober hade amerikanerna en
ännu snabbare privat konsumtionsökning. Den var
t.o.m. uppe i 7 %. Det hängde ihop med att många av
de amerikanska stora biltillverkarna tog tillfället i akt
att bidra till en ökad ekonomisk aktivitet.
Det finns ett antal saker om är viktiga att observe-
ra inför nästa år. De flesta bedömare, oavsett vilket
läger de tillhör, förutspår att 2002 kommer att bli ett
bättre år än 2001. Det är klart att vi alla känner stor
oro för att den amerikanska konjunkturdämpningen,
som nu har varat i ett års tid, kommer att hänga kvar i
världsekonomin - internationellt, i Europa och även i
Sverige - och för att den kan påverka vår situation
under en lång tid framöver. Men det finns också and-
ra hoppingivande tecken som kan bidra till att kon-
junkturdämpningen blir lite kortvarigare.
Jag har hört debatten här under förmiddagen. Jag
funderar över dessa ständiga rop på att man måste
göra en ny konjunkturbedömning. Det hörde vi den
här veckan, förra veckan och förrförra veckan. Man
måste alltid göra en ny konjunkturbedömning. Jag har
läst de borgerligas reservation för att se om de kan
göra en ny, säkrare och bättre konjunkturbedömning.
Svaret är att det står ingenting om det. Det finns defi-
nitivt ingen sådan konjunkturbedömning i den bor-
gerliga reservationen.
Den konjunkturbedömning som vi gjorde i bud-
getpropositionen står sig gott. Ingen kan göra en
säkrare och mer tillförlitlig konjunkturbedömning i
dag. Läget är fortfarande osäkert. Det är fortfarande
inte möjligt att med exakthet säga om det var vid det
första, vid det andra kvartalet eller vid vilken tidpunkt
som vi kan konstatera att det definitivt skedde en
vändning i den internationella ekonomin.
Det centrala resonemanget i budgetpropositionen
var att vi har en sund svensk ekonomisk utveckling.
Vi har stabila ekonomiska finanser. Vi har ett över-
skott som gör att vi har ett visst manöverutrymme för
att möta en arbetslöshet. Det bidrar också till en bra
tillväxt under kommande år. Det finns mycket som
talar för den bedömning som många gör, att vi kom-
mer att få ett bättre 2002.
När jag hör de borgerliga tala om att arbetslöshe-
ten är allvarlig kan jag instämma i att det alltid är
allvarligt med arbetslöshet. Men när jag studerar
deras förslag blir jag lätt chockad. Den arbetslöshet
på 4 % som Sverige har just nu skulle, om de borger-
liga hade majoritet i kammaren, kunna bli 7 %. På
några månader skulle arbetslösheten nästan kunna
fördubblas. Om de borgerliga fick igenom sina för-
slag om att ta ifrån kommuner och landsting en massa
pengar skulle tusentals sjuksköterskor, lärare, hem-
tjänstpersonal bli arbetslösa. Det är det som de bor-
gerliga föreslår.
De människor som i dag får en utbildning för att
kunna ta sig ur sin arbetslöshet skulle inte få någon
utbildning. Om man föreslår nästan en halvering av
arbetsmarknadspolitiken bidrar man ju till att öka
arbetslösheten. Det är bra att de borgerliga känner oro
för den, men dra då inte den slutsatsen som ni gör, att
så snabbt som möjligt försöka att fördubbla arbets-
lösheten. Det är faktiskt det som ni föreslår i era re-
servationer.
Vi från socialdemokratiskt håll är angelägna om
att ha en hög privat konsumtion nästa år. Det är inte
bara för att det kan bidra till att många äldre, pensio-
närer och barnfamiljer ska få en bättre levnadsstan-
dard. Vi vet också att detta är en livlina för företagen,
inte minst för småföretagen. Småföretagens främsta
möjlighet i år och nästa år är att hushållen har ett bra
ekonomiskt utrymme.
Under nästa år har de svenska hushållen mer än
5 % till sitt förfogande för privat konsumtion. Det är
väldigt bra för företagen, inte minst för småföretagen.
Det utrymmet har skapats via en socialdemokratisk
ekonomisk politik i samarbete med Vänsterpartiet och
Miljöpartiet. Denna ekonomiska politik har ständigt
bekämpats av de borgerliga partierna. Vi hade inte
haft det utrymme som vi nu har och som ger småfö-
retagen, barnfamiljerna och pensionärerna större
konsumtionsmöjligheter nästa år om de borgerliga
hade fått igenom sina förslag. Det är faktiskt ett väl-
digt viktigt stöd till vår företagsamhet och vår till-
växt.
Det står i den borgerliga reservationen att det är
viktigt att göra någonting åt de höga sjuktalen. Vi har
presenterat ett elvapunktsprogram i budgetpropositio-
nen just i syfte att pressa tillbaka de höga sjuktalen.
Det står beskrivet på få rader i den borgerliga reser-
vationen vad de borgerliga vill göra, om de föreslår
någonting nytt. Om jag läser väldigt noga och länge
är det enda nya som jag kan hitta att de skriver att det
vore bra om man kunde pröva idén om att den som är
sjuk ska betala ännu högre sjukavgift. Ju sjukare du
är, desto högre avgift ska du betala till systemet. Det
är raka rör: Är du frisk ska du betala mindre, är du
sjuk ska du betala mer. Om det är det borgerliga sättet
att komma till rätta med höga sjuksförsäkringskost-
nader vill jag betacka mig för den typen av insatser.
Det är ett oerhört slag mot hela vårt sjukförsäkrings-
system och framför allt mot dem som drabbas av
sjukdom och har höga kostnader för det.
Det har här under debatten på ett vältaligt sätt från
Jan Bergqvist, Yvonne Ruwaida och Siv Holma dis-
kuterats en del av de synpunkter som förts fram i de
borgerliga reservationerna. Jag har ingen anledning
att upprepa den diskussionen. Men jag kan till sist
göra en summering av situationen och konstatera att
Sverige befinner sig i dag i det läget att vi stimulerar
vår ekonomi kanske mer än vad något annat land i
Europa gör.
Nästa år kommer vi att ha över 40 miljarder, -
2 % av vår bruttonationalprodukt, 2 % av hela vår
ekonomi - till stimulansåtgärder: sänkta skatter, öka-
de utgifter, reformer för barnfamiljer och andra. Det
finns nästan inget annat land i Europa som har en så
expansiv ekonomisk politik för att möta just arbets-
lösheten. Det är inget som vi har uppfunnit under
hösten, utan det har vi jobbat för att få till stånd under
hela mandatperioden. Det är viktigt att vi nu har en
buffert mot arbetslösheten.
Sett till de offentliga överskotten är Sverige och
Finland bland de länder som har de största offentliga
finansiella överskotten i EU. Det hade vi inte heller
haft om de borgerliga hade fått utrymme för sina
skattesänkningsidéer och allt annat. Det hade kunnat
ge oss en påminnelse om det som de borgerliga syss-
lade med under 90-talet: skenande statsutgifter, mins-
kade statsinkomster och växande statsskuld. Dit ska
vi inte igen.
Tack vare det offentliga överskottet har vi nu
möjlighet att föra en expansiv politik och se till att
barnfamiljerna och pensionärerna får mer pengar
nästa år. Det som inte minst jag själv är stolt över är
att även pensionärer som inte betalar skatt - dvs. de
pensionärer som har de allra lägsta inkomsterna, som
tjänar 50 000 kr per år, oftast äldre kvinnor 75-85 år
- får någon form av skattesänkning nästa år, trots att
de inte betalar skatt. De får också 1 300 kr till ökad
konsumtion nästa år genom ett särskilt förslag som vi
har lagt fram i budgetpropositionen. Det tycker jag är
ett gott mått på traditionell socialdemokratisk fördel-
ningspolitik, eller rättvisepolitik om ni så vill.
Till sist: Jag tror att Adde gör rätt i att fundera
över framtiden. När Adde säger att han forskar om
framtiden är det ett gott betyg som visar att vi har
många ungdomar i vårt land som vill fundera på hur
deras insatser i utbildning, arbetsliv, familj och annat
ska se ut i framtiden. Jag tycker att vi ska bidra till
Addes framtid genom att se till att vi har en bra till-
växt och att vi kan göra de insatser som föreslås i
budgetpropositionen. Vi ska öka tillväxten och se till
att 2002 blir ett bättre år än 2001, så att vi därmed
kan få arbeta för ett mer rättvist och solidariskt Sveri-
ge både i år och nästa år.

Anf. 42 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Paradoxalt nog är det så att den ex-
pansiva finanspolitik som finansministern nu be-
römmer sig av ligger rätt i tiden hade varit katastrofal
om det hade gått så som ni förutsatte i finansplanen,
att vi hade haft en stark tillväxt. Men nu räddas ni,
tragiskt nog, av terrorattackerna i USA och den reces-
sion som följer i spåren av dessa så att ni nu plötligt
har en politik som även i konjunkturhänseende ligger
mer rätt än vad ni någonsin visste när ni gjorde den.
Finansministern läser lite konstigt. Vi kristdemo-
krater har i vårt budgetalternativ 4,25 miljarder mer
än vad Bosse Ringholm och hans stödpartier har till
kommunsektorn nästa år. Jag vill bara notera detta.
Sedan är det också så att det som nu händer är att
åtta av tio kommuner, enligt en enkät i Kommunaktu-
ellt, inte klarar av sin äldrevårdsbudget under inneva-
rande år, trots det höga skattetrycket och trots den
tillväxt som Bosse Ringholm nu gläder sig åt. Därför
skulle jag vilja fråga om alla de som nu rekommende-
rar strukturella åtgärder - EU-kommissionen, OECD,
IMF m.fl. - är helt fel ute. Eller finns det någon re-
form som finansministern tycker att de har rätt i bor-
de genomföras, och när skulle den i så fall komma?
Han avslutade med att tala om Adde som funderar
över framtiden och sade att nu måste vi se till att det
blir en bra tillväxt. Är finansministern då beredd att
genomföra några av dessa reformer, som inte alltid är
politiskt populära? Det kan vara bättre, trots allt, att
patienten läggs på operationsbordet än på obduk-
tionsbordet till slut. Det kan göra ont att genomföra
de här reformerna, men när får vi se någonting av
dessa?
Nu fick vi också veta av Jan Bergqvist att sänk-
ningarna av arbetsgivareavgifterna kommer i
tilläggsbudgeten. Då vill jag fråga: Innebär det att
kommunerna ska betala fulla avgifter fram till halv-
årsskiftet och sedan få tillbaka dem retroaktivt? Hur
ska de då kunna tidigarelägga sina anställningar,
frågar man sig.

Anf. 43 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Mats Odell säger att den expansiva
politik som vi för är riktig. Jag tackar för det betyget.
Det är så sällan man får ett så positivt omdöme från
en borgerlig politiker. Det beror inte på, säger Mats
Odell, att vi har varit skickliga utan enbart på att vi
haft tur.
Gå tillbaks till de senaste årens debatter! När vi
har hävdat att det är viktigt att skapa just ett utrymme,
ett överskott, för lite sämre tider har vi faktiskt fått
kritik för det från borgerligt håll. Ett av Mats Odells
samarbetspartier, Moderaterna, tycker t.ex. inte att vi
ska ha något överskott över huvud taget. De lägger
inte heller fram några sådana förslag. Det är en reali-
tet att om vi hade följt era riktlinjer hade vi inte haft
den buffert som vi nu har mot arbetslöshet och mot
internationell konjunkturdämpning.
Jag tycker att det är viktigt att hålla i minnet att
man måste kunna sköta sin ekonomi så att man har
mer inkomster än utgifter över tiden. Det kunde inte
Mats Odell och hans borgerliga regeringskollegor
göra i början av 1990-talet. Det ledde till en smärre
ekonomisk katastrof för Sverige som det har tagit
många år att reda upp. Därför är det naturligtvis
viktigt att vi när vi nu har pengar använder pengarna
som en del i arbetslöshetsbekämpningen. Men vi ska
inte överutnyttja våra resurser, utan vi ska se till att
ha en balans i ekonomin.
Den andra frågan som Mats Odell tog upp hand-
lade om att genomföra reformer av olika slag. Han
säger att det är bättre att göra ett antal operationer nu,
även om de är svåra och besvärliga. Då kan man säga
att om operationerna i största allmänhet leder till att
patienten - ekonomin - blir friskare är det väl posi-
tivt. Men efter att ha tittat på de reformer som Mats
Odell föreslår betvivlar jag att någon blir friskare av
att få höjd a-kassa exempelvis.

Anf. 44 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Finansministern poängterar att det är
viktigt att hålla ordning på inkomsterna. Jag har tidi-
gare resonerat med Jan Bergqvist om det faktum att
regeringen nu, på Bosse Ringholms förslag uppen-
barligen, i förtid, innan Riksbanksfullmäktige har
gjort den analys som förutsätts ske efter budgetårets
slut har lagt in de extra 20 miljarderna i budgeten.
Hur ser finansministern på detta? Är det verkligen
rimligt att göra det?
Här kritiseras varje tänkbar svaghet i våra genom-
förandetider, men här lägger ni själva vantarna på 20
miljarder och smyger in dem i budgeten. Finansut-
skottet har heller inte på ett rimligt och konkret sätt
tagit ställning till detta, för ni har ju inte gjort någon
särskild hemställanspunkt om denna stora och viktiga
post av inkomsterna utan smugit in dem i en allom-
fattande klumphemställan om att godkänna beräk-
ningarna av inkomsterna.
Jag tycker att detta att man inte har låtit utvärde-
ringen göras av Riksbanksfullmäktige också väcker
konstitutionella frågor som det ansvariga utskottet
nog borde ta sig en titt på.
Det stärker nog inte heller förtroendet för den
svenska penningpolitiken när man ad hoc och på
ganska lösa grunder för andra året i rad plockar 20
miljarder kronor från Riksbankens guld- och valuta-
reserv.
Tycker finansministern att det är rimligt att peng-
arna den här gången, inte som förra året, går till
amortering av statsskulden? Nu går de ju som i ett
rakt rör rakt in i den utgifts- och löfteskarusell som ni
har arrangerat inför valrörelsen. Är detta verkligen en
ansvarsfull politik, Bosse Ringholm?

Anf. 45 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Jag sade i mitt förra inlägg att ingen
kan ha glädje av en höjd avgift till a-kassan som ett
slags strukturreform, om det är det som de borgerliga
förespråkar. Mats Odell eftersträvar ett antal struktur-
reformer. Men samtidigt som vi från socialdemokra-
tiskt håll diskuterar hur vi kan förbättra a-kassan
föreslår de borgerliga försämringar i form av höjda
avgifter till a-kassan.
De föreslår också försämringar för barnfamiljerna.
Maxtaxan, som införs den 1 januari, innebär ju en
betydande strukturreform för barnfamiljer, inte minst
för kvinnor, som därmed kommer ifrån en del av de
marginaleffekter som finns i dag i vårt barnomsorg-
staxesystem. Det är en viktig strukturreform för att ge
fler möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Det
är den omvända typen av strukturreformer som Mats
Odell förespråkar. Operationer i form av höjda av-
gifter till a-kassan, höga avgifter till barnomsorgen
och andra strukturreformer bidrar inte på något vis till
svensk tillväxt.
Statsskulden, som Mats Odell är oerhört intresse-
rad av, har vuxit lavinartat i början på 1990-talet. Det
innebar att vi tvingades använda en stor del av våra
statliga inkomster till att betala räntor och amorte-
ringar på statsskulden. De senaste åren har vi från den
socialdemokratiska regeringens sida dessbättre kun-
nat betala av på den borgerliga regeringens skulder.
Bara under den här mandatperioden kan vi betala av
ungefär 350 miljarder kronor. Det är klart att vi gärna
vill försöka fortsätta att amortera ned statsskulden,
eftersom vi i annat fall skulle skjuta över skulden till
kommande generationer. Jag tror inte att Adde och
andra barn skulle vilja ha en situation med växande
statsskuld på nytt.

Anf. 46 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Finansministern hade tydligen inte
möjlighet att ta del av våra anföranden tidigare. Det
var tur att vi inte hade lika bråttom i väg härifrån som
finansministern var sen hit, för då hade det inte blivit
någon debatt alls i dag.
Jag tog i alla fall som en liten bakgrund upp en
översikt över de senaste tusen årens ekonomiska
utveckling. Man kan ju också lära sig en del av att
titta på historien. Analysen är att det handlar väldigt
mycket om att det är ökade möjligheter till livsme-
delsförsörjning, handel och öppenhet samt tekniska
innovationer som har fört oss till vårt välstånd i dag
från den situation som var för tusen år sedan. Min
slutsats är att ungefär samma faktorer nog kan ha stor
betydelse även för framtiden.
Då handlar det väldigt mycket om större öppen-
het, mer företagande och bättre villkor för skatter och
företagsetablering för att kunna omsätta tekniska
innovationer i praktisk handling. Det kanske Bosse
Ringholm skulle kunna ta som ett tips att skriva i det
här brevet till Adde.
Det är för övrigt lite lustigt att han skriver brev
just till just Bosse Ringholm och undrar hur ekono-
min kommer att bli om 500 år med tanke på att Bosse
Ringholm inte kan tala om hur den ekonomiska poli-
tiken ska skötas de närmaste fem månaderna. Vi får
vänta på tilläggsbudgeten för att få reda på vad som
ska hända till i vår, om fem månader, alltså vad som
ska hända den första januari.
En ny konjunkturbedömning? Nej, några nya
konjunktursiffror är det väl ingen som har krävt av
regeringen. Däremot gäller det att man drar konsek-
venser. Där tycker jag väl att man borde ha dragit
konsekvensen att man måste ha betydligt större
handlingsberedskap. Jag skulle vilja fråga Bosse
Ringholm om han tycker att 0,2 % av utgifterna är en
bra och lagom budgeteringsmarginal, alltså i fråga om
utrymme för oförutsedda händelser.
Framför allt undrar jag om man har handlingsbe-
redskap för att kunna lägga fram förslag som innebär
att jobb och företagande kan växa. Det är ju det som
betalar för den offentliga sektorn. Kanske kommer ett
förslag om sänkt skatt från staten till kommunerna,
det vet vi inte. Men har Bosse Ringholm några idéer
om hur företagen, som betalar in pengarna till det här,
ska kunna få bättre villkor att växa?

Anf. 47 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Det allra viktigaste för de svenska fö-
retagen är ju att det finns en efterfrågan på deras
varor och tjänster. Och hur får man efterfrågan på
varor och tjänster? Jo, självfallet genom att det finns
hushåll, personer, individer, löntagare, pensionärer,
företagare och andra som kan köpa företagens varor
och tjänster.
Därför är det så oerhört viktigt att de 5 % som vi
har för ökad privat konsumtion nästa år också kan bli
en realitet genom att vi har en stabil prisutveckling så
att inte ökningen äts upp av höjd inflation och att vi
inte på annat sätt riskerar den. Därför är jag glad över
att arbetsmarknadens parter under det här året har
träffat långsiktiga löneuppgörelser som har varit på
en sådan nivå att vi kan räkna med bra reallöner och
därmed få det här privata konsumtionsutrymmet i
fortsättningen.
Det är därför, Karin Pilsäter, som vi har kunnat
presentera en ekonomisk politik, inte bara för fem
månader utan för hela perioden fram till december
nästa år. Det gällde med andra ord snarast 15 måna-
der när det presenterades i september i år. Vi gör
bedömningen att det bör finnas möjligheter att för-
bättra den svenska ekonomin och få mer tillväxt un-
der nästa år med de förslag som vi har lagt fram.
Jag vet att Karin Pilsäter våndas med den fråga
som hon har fått ställd till sig men inte har kunnat
svara på, nämligen: Ska vi fördärva för barnfamiljer-
nas konsumtionskraft genom att exempelvis höja
taxorna för dem som Karin Pilsäter umgås med i
barnomsorgen och inte anta det förslag till maxtaxa
som socialdemokraterna nu driver igenom i hela
landet? I sista hand handlar det helt enkelt om att om
man sköter sin ekonomi som vi har gjort de senaste
åren får man också ett offentligt överskott. Det kan vi
använda både för hushållens konsumtionskraft och
för att stödja företagens tillväxt.

Anf. 48 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Det här var väl ett bra skolexempel på
talesättet "god dag - yxskaft". Jag har redan svarat i
dag, precis som jag har gjort hundra gånger tidigare
tror jag, när det gäller de här centralistiska taxekon-
struktionerna kontra andra marginaleffekter för lågin-
komsttagare. Jag förväntar mig inte att Bosse Ring-
holm ska svara i dag, för han har aldrig svarat, på
varför han tycker att det är så viktigt att ha bostadsbi-
drag i stället för barnbidrag för låginkomsttagare och
folk som har barn som är lite större. Jag ställer inte
ens den fråga i dag, men någon gång kanske han
kunde åstadkomma ett litet tankearbete omkring det-
ta.
Nu pratar han om att samla i ladorna, om över-
skott och efterfrågan. Men det är inget svar på själva
frågeställningen om hur man har en bättre beredskap
för ekonomins funktionssätt. Budgeteringsmarginalen
är för liten. Jag kan svara på den frågan: Den är för
liten. Framför allt gäller det att skapa en bättre bered-
skap för en mer långsiktig utveckling. Därför har vi
föreslagit en socialförsäkringsreform.
Både Bosse Ringholm och tidigare Jan Bergqvist,
och även finansutskottet, attackerar gång på gång de
principer vi föreslår. Det är bara det att det är exakt
samma principer som vi har tagit varandra i hand på
kring pensionsreformen. Då blir man väldigt orolig.
Är det så att socialdemokraterna egentligen tycker att
en av de allra viktigaste stukturreformerna för Sveri-
ge i framtiden, för Adde, mig och alla andra, är dålig?
Det är nämligen precis så vi vill fortsätta att re-
formera fler försäkringssystem så de blir robusta och
stadiga. När folkpensionen infördes 1930 var pen-
sionsåldern tio år högre än medellivslängden. I dag
skulle vi ha en pensionsålder på runt 90. Medellivs-
längden har stigit med två år bara under den här tiden,
då vi har jobbat med det. Det handlar om arbetsutbud
- inte samlade pengar i ladorna. Det handlar om ar-
betsutbud, arbetsmarknadens funktionssätt och villkor
för företagande långsiktigt.
Det är det som är viktigt i den ekonomiska politi-
ken, inte hur vi kortsiktigt kan samla i några lador
eller se till att skicka ut pengar. Den offentliga sek-
torn kan aldrig finansiera sig själv, och framtiden kan
vi inte organisera med hjälp av sparpengar. Fundera
lite på det och berätta vad Adde och vi andra kan få
för besked om hur detta med arbetsutbud och de and-
ra frågorna ska lösas lite mer långsiktigt!

Anf. 49 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Jag tror att de flesta ganska enkelt in-
ser att om vi har en ekonomisk tillväxt har vi också
bättre möjligheter att driva en rättvis och solidarisk
politik för barnfamiljer och andra grupper i vårt sam-
hälle. Vi har också haft en tillväxt. Vi har en tillväxt.
Vi kommer att få en tillväxt nästa år också. Vi kom-
mer sannolikt att få en bättre tillväxt nästa år än i år.
Det är naturligtvis grunden för våra socialförsäkrings-
system, vare sig det gäller pensioner, sjukdom eller
något annat i framtiden. På den punkten känner jag
bara oro i ett avseende, nämligen om de borgerligas
klåfingrighet, som vi såg i början av 90-talet, på nytt
skulle få möjlighet att bestämma i svensk politik och
att vi på nytt skulle erodera den offentliga ekonomin.
Då skulle jag verkligen känna oro för svensk ekonomi
och svensk ekonomis framtid.
Nu är det så, Karin Pilsäter, att när ni talar om att
reformera socialförsäkringssystemen talar ni faktiskt
om principer som innebär att den som är sjuk mer ska
betala högre avgifter. Om det är ert sätt att få ned
kostnaderna tycker jag att det är ett ganska orättvist,
osolidariskt, sätt att få ned kostnaderna på. Det är inte
det sättet som vi ska bekämpa orsakerna till långtids-
sjukfrånvaron på. Vi vill i vårt elvapunktsprogram i
stället lyfta fram frågan om hur vi kan skapa bättre
arbetsplatser för att förhindra stress och för att ge oss
i kast med orsakerna till den långtidssjukfrånvaro
som vi har. Det är en helt annan diskussion än att
straffa sjuka människor med högre avgifter, vilket
tycks vara principen bakom de borgerligas s.k. nytän-
kande när det gäller socialförsäkringsavgifterna.
Till sist vill jag säga att beredskapen för framtiden
har man framför allt i en ordentligt skött ekonomi
med offentliga överskott. Det är en annan situation,
som vi har i dag, än den som de borgerliga åstadkom i
början av 90-talet.

Anf. 50 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp tre saker med
finansministern. Den första gäller de sociala klyftorna
och de ensamstående mammorna. Det är ju mest
kvinnor som jobbar i offentlig sektor. Där är löneni-
våerna lägre. Trots det är beskattningen av de här
grupperna extremt hård. Det drabbar särskilt ensam-
stående, eller enastående, mammor och pappor, som
ju också har en stor försörjningsbörda. Löneklyftorna
mellan män och kvinnor har ökat under den här tre-
årsperioden, och vi ser att de ensamstående föräldrar-
nas situation har blivit mycket sämre. Det visas också
väldigt tydligt i välfärdsbokslutet och i Joakim Pal-
mes siffror som presenterades för några veckor sedan.
Vi föreslår rejäla skattesänkningar för de här
grupperna. Först föreslår vi avdrag på skatten med
10 000 kr och sedan förvärvsavdrag med 10 800 kr
för att i en rejäl åtgärd lyfta de här grupperna ur fat-
tigdomsfällan. Denna innebär inte bara diskrimine-
ring och dålig ekonomi utan också mycket sämre
hälsa, något som också drabbar barnen i de här fa-
miljerna. Vad vill socialdemokraterna göra för att ge
den här gruppen rejäl hjälp att kliva ur fattigdomsfäl-
lan?
Den andra sak som jag ska ta upp handlar också
om barn. Jag fick inget svar från finansutskottets
ordförande på den förra frågan. På den här frågan fick
jag kanske ett litet svar. Det handlar om föräldraer-
sättning, om föräldraförsäkringsnivåerna för företaga-
re. För småföretagare räknar man ut ersättningen och
delar på 365 dagar medan man för en löntagare delar
på 220 dagar. Det ger 40 % sämre ersättning för för-
äldrar som är småföretagare. Varför ska barnen till
småföretagare diskrimineras? När är socialdemokra-
terna beredda att ge de här grupperna samma möjlig-
heter och samma rättigheter som andra?
Den tredje frågan handlar om detta: När kommer
det rehabiliteringspengar till försäkringskassorna? De
tar ju slut första halvåret varje år.

Anf. 51 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Ensamstående mammor är i allra hög-
sta grad betjänta av att den maxtaxa som riksdagen
har fattat beslut om att erbjuda kommunerna också
kommer att genomföras i alla kommuner. Är det
några som kommer att tjäna på maxtaxan är det just
de ensamstående mammorna. Därför är jag förvånad
över att Lena Ek och Centerpartiet, liksom övriga
borgerliga partier, gör allt de kan för att förhindra
maxtaxans genomförande i olika kommuner. Det är
märkligt att man å ena sidan talar sig varm för de
ensamstående föräldrarna, å andra sidan gör allt för
att bekämpa det som mest av allt i dagens läge skulle
kunna stärka de ensamstående föräldrarnas ekonomi.
Maxtaxans konstruktion är sådan att det är den
sammanlagda hushållsinkomsten som man ska betala
maximalt 3 % av. Per definition har ensamstående en
lägre sammanlagd hushållsinkomst än gifta eller
sambor har. Därför är det i allra högsta grad viktigt
att kunna ta ned avgifterna för ensamstående och
kunna ha låga avgifter för dem. Jag har väldigt svårt
att förstå varför Lena Ek ägnar sådan energi åt att
bekämpa just detta stöd på 5 miljarder kronor till
ensamstående mammor och till andra föräldrar.
Ofta är det så med Lena Ek att hon pläderar för
enstaka sociala reformer som kostar mer pengar. Jag
har förståelse för att det finns ett reformbehov på
olika områden när det gäller rehabilitering eller nå-
gonting annat. Det måste naturligtvis alltid vägas mot
någonting annat, och jag utgår från att Lena Ek då är
angelägen om att se till att vi också får utrymme i
framtida budgetar för en fortsatt expansion av offent-
lig verksamhet och att hon inte längre stöder de för-
sök som hennes samarbetsparti Moderaterna ständigt
gör att minska statsinkomsterna. Det ger faktiskt inget
utrymme för att vare sig stödja ensamstående mödrar,
företag eller den som behöver rehabilitering.

Anf. 52 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Det som driver mig är nog ett rättvi-
sepatos. Därför undrar jag varför inte barn till småfö-
retagare har samma rätt till sina föräldrar som barn
till löntagare. Föräldraförsäkringens idé och tanke är
ju bra, varför får inte alla samma chans? Varför beva-
rar ni den orättvisan? Varför gör ni inte någonting åt
detta?
Det är tragiskt att höra att enda svaret när det gäl-
ler de ensamma mammorna är maxtaxan. Min granne
och vän, ensamstående tjej, sjuksköterska, fyra barn,
tjänar 100 kr i månaden på maxtaxan, för hon hade
redan innan en väldigt låg avgift. Nere i centrum i
Valdemarsvik träffade jag en annan ensamstående
mamma som är höginkomsttagare. Hon tjänar
2 ½ tusen på maxtaxan.
Det är därför som jag diskuterar om det verkligen
fördelningspolitiskt är rätt sätt att använda det refor-
mutrymmet. Jag tycker ärligt talat inte det. Jag tycker
att just hon som har lägst inkomst skulle tjäna mest på
maxtaxan, inte 100 kr. Hon skulle verkligen behöva
en tusenlapp mer i månaden.
Man kan lösa det på annat sätt. Man kan t.ex. göra
ett förvärvsavdrag på skatten, som vi har föreslagit.
Men någonting borde man ändå kunna komma fram
med när det gäller de här enastående föräldrarnas
situation.
Det är väl också rättvisepatos som gör att jag
tycker att det är hemskt att rehabiliteringspengarna på
försäkringskassorna tar slut någonstans runt somma-
ren och att de som inte har hunnit få en vinstlott och
får hjälp med sina ryggbesvär, förslitningsskador eller
vad det nu kan vara får vänta till årsskiftet. Prata om
samarbete, samtal och grupper som tillsätts, elva-
punktsprogram hit och dit, en väldigt praktisk och
omedelbar grej skulle kunna vara att se till att det
kommer fram rehabiliteringspengar. Det tjänar alla
på. En satsad krona, nio tillbaka, enligt forskningen,
plus livskvaliteten.

Anf. 53 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Jag har respekt Lena Eks engagemang
för de ensamstående föräldrarna, för företagare och
andra grupper som hon kräver mer offentliga utgifter
för. Jag tycker naturligtvis att det finns skäl att dis-
kutera mer offentliga utgifter för olika angelägna
ändamål. Men jag har väldigt svårt att förstå varför
Lena Ek samtidigt samarbetar med andra borgerliga
partier vars enda uppgift är att försöka minska in-
komsterna för staten, dvs. minska möjligheterna att
hjälpa de ensamstående mammorna, minska möjlig-
heten att hjälpa företagare, minska möjligheten att
hjälpa dem som behöver rehabilitering.
Det går inte ihop, Lena Ek, att å ena sidan kräva
ökade offentliga utgifter, å andra sidan liera sig med
krafter som vill minska möjligheten att skapa utrym-
me för de offentliga utgifterna. Man kan faktiskt inte
ha båda uppfattningarna samtidigt. Jo, om man är
centerpartist möjligen. Annars kan man inte ha det
om man ska få det att gå ihop på något vis.
Som svar på Lena Eks frågor vill jag säga att alla
grupper, oavsett om man är löntagare eller företagare,
naturligtvis ska ha rätt att vara hemma med sina barn
via det föräldraförsäkringssystem som vi har. Det
sker naturligtvis på de försäkringsmässiga villkor och
med den ersättning som vi har i dagsläget.
Men möjligheten att förbättra de här systemen
hänger helt ihop med om vi också lyckas skapa en
bättre tillväxt åren framöver och håller emot mot de
krafter i svenskt samhälle - där skulle Lena Ek kunna
göra en insats - som vill minska det offentliga åta-
gandet. Moderata samlingspartiet, Folkpartiet, Krist-
demokraterna och ibland också Centerpartiet, tycker
att vi ska minska den offentliga inkomsten. Om de
skulle bli framgångsrika kommer det inte att finnas
mycket resurser för de ensamstående mammorna
kvar.

Anf. 54 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! När jag har lyssnat till finansminis-
tern tycker jag att det låter som om han inte har varit
närvarande under denna förmiddags debatt. Det är
också sant. Det har han inte varit. Det ansvariga stats-
rådet har inte följt den budgetpolitiska och ekonomis-
ka debatt som handlar om hans fögderi. Det leder
också till att när han väl kommer hit verkar det som
om han är relativt opåverkad av det som har sagts och
tyckts.
Det här är lite av ett bekymmer, fru talman, därför
att det leder till att den debatt som ska försöka visa på
skiljelinjer och visa att vi kan identifiera hur de olika
alternativen ser ut blir rätt allvarligt lidande till för-
mån för påståenden om vad andra tycker som saknar
grund. Jag tror att det kan finnas en tanke i att tal-
männen inför kammarens fortsatta arbete tar upp
denna fråga. Det handlar inte bara om respekt för
kammaren, utan också om hur debatten ska kunna
föras så att den blir meningsfull och innehållsrik.
Fru talman! Jag skulle också vilja peka på några
andra saker när det gäller det som finansministern har
sagt. Ett uttalande är att det viktigaste för svenska
företag är att det finns en efterfrågan bland svenska
konsumenter. Så enkelt är det inte i en modern eko-
nomi. Det är viktigt, men än viktigare är att de är
konkurrenskraftiga i en internationell öppen ekonomi,
att det finns ett utbud av arbete, ett utbud av företa-
gande, ett utbud av investeringar.
Det är här de stora bristerna finns, som vi har på-
pekat under denna förmiddags debatt. Det har att göra
med den rekordhöga arbetslösheten - som finansmi-
nistern kallade relativt låg -, med den växande sjuk-
frånvaron, med de växande förtidspensioneringarna
och med hur arbetsmarknaden som sådan fungerar.
En annan sak som jag skulle vilja ta upp är det pa-
radnummer som finansministern hade inför partikon-
gressen, men som han inte har nämnt här alls, nämli-
gen subventioner av kommunala anställningar. Det är
vad jag skulle vilja kalla en omvänd strukturpolitik,
och det är en omvänd konjunkturpolitik. Den kommer
uppenbarligen inte att få någon effekt förrän någon
gång nästa år. Då kommer den inte att ge ens den
konjunkturpolitiska effekt som Bosse Ringholm har
talat om, och den kommer att verka i fel strukturpoli-
tisk riktning. Det är faktiskt ett misslyckande att i ett
enda slag lyckas förena dessa två.

Anf. 55 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Jag uppskattar mycket ordningsman
Gunnar Hökmarks inlägg om hur viktigt det är att vi
diskuterar skiljelinjer i politiken. Jag ville också peka
på det i mitt anförande. Den stora skiljelinjen i den
ekonomiska politiken går faktiskt mellan det förslag
som i dag finns i budgetpropositionen, som vill se till
att vi också nästa år får en tillväxt som vi kan använ-
da för fortsatta sociala reformer, för ett fortsatt solida-
ritetsarbete både internationellt och nationellt, och en
borgerlig politik, vars uppgift är att försöka krympa
den offentliga ekonomin, krympa statens resurser,
minska möjligheterna att just driva rättvisepolitik på
olika områden.
Jag tycker att det är viktigt att peka på de skilje-
linjerna därför att jag alldeles nyss fick i min hand ett
material som visar att EU-kommissionen gör en be-
dömning av den ekonomiska tillväxten nästa år, som
man offentliggjort alldeles nyss, där man säger att
Sverige väntas klara den globala avmattningen bättre
än många andra EU-länder. Det återspeglas framför
allt i kommissionens prognos där Sveriges tillväxt
förutsätts överstiga EU-genomsnittet nästa år.
Om det är som kommissionen bedömer det,
kommer det naturligtvis att vara möjligt för oss att
hålla emot det som är det viktigaste i den internatio-
nella utvecklingen, nämligen arbetslösheten. Med de
skiljelinjer som finns, där vi från socialdemokratiskt
håll jobbar för att öka möjligheterna att bekämpa
arbetslösheten och för att förbättra a-kassan, har jag
svårt att se att Hökmarks alternativ att öka avgifterna
till a-kassan, dvs. försämra a-kassan, skulle kunna
vara något bidrag till svensk tillväxt nästa år eller ett
bidrag till rättvisa. Det är precis tvärtom. Där ligger
våra skiljelinjer.

Anf. 56 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Bosse Ringholm försöker beskriva
några enskilda inslag i en samlad politik för att föra
över mer utrymme, fler förutsättningar och mer resur-
ser till enskilda människor när de formar sin välfärd
och till förutsättningar för företagande och investe-
ringar i Sverige.
Detta bottnar i en enkel och grundläggande ut-
gångspunkt som förenar oss borgerliga, nämligen att
vi anser att det är bättre att de enskilda människorna
har större kontroll över den egna välfärden. Vi tror
också att välfärden kan spela en mer dynamisk roll
för ekonomins utveckling om den präglas av mång-
fald och valfrihet.
Jag har tidigare i dag i kammaren pekat på det
enkla faktum att i de delar av landet där socialdemo-
krater har haft makten under lång tid har de hindrat,
stoppat och motverkat mångfald och privata alternativ
och utsträckt de offentliga verksamheterna mest. Där
står också Sverige som svagast. Där är jobben färre,
nyföretagandet mindre, mångfalden självklart sämre
och köerna till sjukvården längre. Där har vi de allra
tydligaste problemen.
Av detta enkla faktum skulle man kunna dra en
slutsats, nämligen att ni hela tiden motverkar de re-
former som öppnar upp enskilda människors infly-
tande och bestämmande men också öppnar upp för
utvecklingen av företagande.
Jag pekade tidigare på den omvända konjunktur-
och strukturpolitik som Bosse Ringholm talade om
inför partikongressen men som uppenbarligen inte var
värt att ta upp här. Det är ett exempel på en politik
som innebär att man långsiktigt urholkar förutsätt-
ningarna för tillväxt i privat företagande genom att
förstärka strukturproblemen. Vi vill minska ut-
giftskvoten, precis som finansministern pekade på.
Men det vara bara ett halvår sedan som finansminis-
tern skröt inför riksdagen att utgiftskvoten hade sjun-
kit även i Sverige i högkonjunktur utan att välfärden
rimligtvis hade blivit mindre.
Det handlar om att se till att ekonomin kan växa
och att det offentliga kan stå för sina åtaganden - inte
genomföra åtaganden på andra människors bekost-
nad. Människor ska själva bestämma om de vill ha ett
vitalt företagande. Det är det som vår gemensamma
politik handlar om.

Anf. 57 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Facit av den ekonomiska utveckling-
en är att vi har haft en mycket bra tillväxt de två se-
naste åren - runt 4 %. Vi har en hygglig tillväxt i år,
och vi förväntas få en bättre tillväxt nästa år.
Vi har olika uppfattningar om hur denna tillväxt
ska fördelas och utvecklas. Jag önskar Gunnar Hök-
mark all framgång i hans pedagogiska uppgift att
övertyga Lena Ek om att det är bättre om det finns
mindre pengar i den offentliga ekonomin, om det
finns mindre pengar för samhället att disponera, för
att hjälpa den ensamstående mamman. Det torde nog
vara en övermäktig pedagogisk uppgift, men jag
önskar honom all framgång i försöket.
Det är oerhört svårt att förstå hur Gunnar Hök-
mark kan föreställa sig att den enskildes valfrihet, den
enskildes frihet, ökar om han eller hon får betala mer
för sin arbetslöshetsförsäkring, om han eller hon får
betala mer till sin sjukförsäkring. Ju sjukare jag blir,
desto mer får jag betala till sjukförsäkringen. Då ökar
min valfrihet, säger Gunnar Hökmark. Jag tror att de
flesta har svårt att se det sambandet.
Gunnar Hökmark vill inte heller ha någon max-
taxa. Ju mer jag betalar till barnomsorgen, desto mer
ökar min valfrihet. Det är upp-och-nedvända-världen.
Jag tror att ju mer vi kan stärka det gemensamma och
använda de gemensamma resurserna, desto rättvisare,
desto mer solidariskt, samhälle kan vi ha. I sista hand
blir det mer frihet för den enskilde individen och en
omfördelad frihet så att de med små inkomster får en
växande frihet. Då fordras det ett starkt samhälle med
en stark ekonomi, inte en krympande ekonomi och en
krympande offentlig verksamhet - som Gunnar
Hökmark förespråkar.

Anf. 58 ANNA ÅKERHIELM (m):
Fru talman! Vi övergår nu till tilläggsbudgeten
som i dag debatteras samtidigt som FiU1. Till denna
har vi fogat en reservation och ett särskilt yttrande
tillsammans med de andra borgerliga partierna.
Tre områden berörs för vår del, nämligen storle-
ken på omfördelningen inom försvarsanslaget, den
galopperande sjukfrånvaron och regeringens
tuvhoppning när det gäller arealersättningen.
Det omedelbart största, mänskliga problemet -
och det en stor del av dagen ägnats åt - är att sjuk-
frånvaron fortsätter att öka så snabbt. Häromdagen
kom Riksförsäkringsverkets senaste siffror. Antalet
långtidssjukskrivna i augusti i år uppgick till 106 000
personer!
Under perioden januari-oktober har 30,1 miljar-
der kronor betalats ut i form av sjukpenning. Det är
en bra bit över Riksförsäkringsverkets prognos. Det
är inte bara en galopperande utveckling, det är en
skenande utveckling. Alla som har varit med om att
skena vet att då är det mesta utom all kontroll. Då
krävs kraftfullare insatser än käcka informationssats-
ningar.
Mellan maj 2000 och samma månad i år har anta-
let sjukskrivna ökat med 28 %. För år 2002 beräknar
regeringen att kostnaderna ska uppgå till den svind-
lande summan 50 miljarder kronor. Det är 50 miljar-
der kronor som skulle kunna användas till något
mycket bättre någon annanstans.
Men det handlar inte enbart om dessa direkta
kostnader utan det handlar om bortfall i produktion,
problem med bemanning på arbetsplatsen och ökad
belastning på de andra arbetskollegerna. Siffrorna
talar sitt tydliga språk, och de pekar åt helt fel håll.
För att ytterligare beskriva allvaret var andelen
sysselsatta 1997 74,6 % och sjukfrånvaron 3,9 %,
dvs. en faktisk sysselsättning strax över 70 %. Mot-
svarande siffra förra året var 77,8 % med en sjukfrån-
varo på 6,3 %. Den faktiska sysselsättningen var
alltså 71,5 %.
Under denna tid har den faktiska sysselsättningen
ökat endast marginellt trots högkonjunktur. Uttryckt
på ett lite annorlunda sätt var bara en av fyra nya
sysselsatta verkligen sysselsatta i arbete, resterande
tre fjärdedelar var sjukskrivna. Så kan det naturligtvis
inte fortsätta.
Den högsta sjukfrånvaron har personal som arbe-
tar inom den kommunala sektorn. Därefter följer
anställda som arbetar inom landstingen - en typiskt
kvinnlig arbetsmarknad - och sedan de som arbetar i
privat näringsliv. Kommunals egna medlemmar före-
drar att arbeta för privata arbetsgivare har vi fått läsa i
tidningarna. Det är alltså här vi ska söka efter lös-
ningarna och möjliggöra förändringarna.
En annan varningssignal är att antalet personer
som har gått i förtidspension - vilket många gör efter
en lång sjukskrivning - har ökat med ungefär 25 % de
senaste tio åren. Än allvarligare är att alltfler unga
människor pensioneras. Var sjunde som är långtids-
sjukskriven och under 35 år slås ut från arbetsmark-
naden och hänvisas till ett liv med knagglig ekonomi
och dåliga framtidsutsikter.
Detta är dagens situation. Den långa sjukfrånva-
ron leder till växande utanförskap och sämre ekonomi
för de enskilda hushållen. Det leder också till minskat
arbetsutbud och snabbt växande offentliga kostnader.
Därför krävs det handling snarare än kampanjer och
många ordrika sammanträden mellan parterna. Därför
avvisar vi den föreslagna informationssatsningen i
tilläggsbudgeten. Vad som i stället behövs är hand-
ling nu, dvs. konkreta förslag som åtgärdar proble-
men, inte förslag som beskriver problemen.
Vi har redovisat ett sådant alternativ i vårt 13-
punktsprogram som omedelbart skulle bidra till att
fler kan återvända i arbete. Bl.a. gäller det förslag om
nationell vårdgaranti, ökade resurser till rehabilite-
ring, resurser för uppföljning av sjukskrivna, bättre
utbildning av läkare i frågor som rör sjukskrivning,
och i samarbete med försäkringskassan.
Nu, fru talman, övergår jag till något helt annat. I
tilläggsbudgeten behandlas även frågan om arealer-
sättning, och här föreslås att anslaget höjs med
3,5 miljarder kronor. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag om höjd ram för utgiftsområde 23.
Som vi ser det är det ytterligare ett sätt att frisera
räkenskaperna och kasta grus i maskineriet. Effekten
blir att arealersättningen, som skulle ha betalats ut
2002, utbetalas redan i år. Man kan fråga sig varför.
Ja, orsaken är inte i första hand principfasthet,
utan snarare motsatsen till detta. Regeringen fruktar
nu i elfte timmen att utgiftstaket för 2002 inte kom-
mer att klaras och måste i sista ögonblick tillgripa nya
principer - precis som man har gjort tidigare, fast åt
andra hållet. Det är inte lätt att hinna med i turerna.
Vilket ben kommer regeringen att stå på nästa gång,
och hur ska Sveriges lantbrukare förhålla sig till dessa
upprepade förändringar? Lantbrukarnas likviditet
torde vara ett större problem än riksgäldens. Detta
friserande ska ses som ännu ett exempel på hur en-
skilda näringsidkare godtyckligt utsätts för skriv-
bordsnissars nycker utan att kunna göra ett vitten - än
hit, än dit.
Kontentan för vår del är följande. Vi godtar lig-
gande förslag, men inte med majoritetens motivering.
Vi anser, liksom tidigare innan man började ändra
förra gången, att utbetalningarna av EU-ersättningar
ska utbetalas samma år som de avser. Det ger klara
spelregler och konsekvent handlande. Vi anser dess-
utom att denna tidigareläggning ska utnyttjas till att
återgå till den ursprungliga principen att medlen ska
betalas ut före slutet av respektive år. Som en följd av
detta står vi fast vid vårt förslag i FiU1 avseende år
2002. Medel för detta finns reserverade i vårt budget-
förslag, men hur kommer regeringen att ställa sig?
Det är som i tidskrifternas noveller: fortsättning följer
i nästa nummer.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 1.

Anf. 59 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Till det här betänkandet har vi krist-
demokrater fogat två särskilda yttranden. Det första
har vi tillsammans med de övriga oppositionspartier-
na, och det handlar, som vi hörde alldeles nyss, om
arealersättningarna och att man inte ska omotiverat
flytta pengar från det ena året till det andra.
Det andra särskilda yttrandet handlar om sjukför-
säkringen, och där har vi ställt oss bakom Gerhard
Larsson-utredningen om en ny rehabiliteringsorgani-
sation. Det skulle kunna sjösättas i stort sett omedel-
bart, men i stället väljer regeringen att återigen till-
sätta en arbetsgrupp och utreda frågan vidare. Det är
en senfärdighet som inte är värdig de människor som
det nu handlar om, och det stora problemet med sjuk-
skrivningarna och deras ökande frekvens.
Sedan har vi en reservation, som jag vill yrka bi-
fall till nu. Det är reservation 2, som handlar om
tilläggsanslag till försvaret.
Vi vet alla att det är den säkerhetspolitiska situa-
tionen som måste ligga till grund för vår säkerhetspo-
litik och sedan i sin tur för dimensionering och
struktur på vårt försvar.
Vi har, som alla vet, en annorlunda hotbild. Det
handlar i större utsträckning om internationella freds-
främjande insatser än tidigare. Fokus är nu på sam-
verkansförmåga inom försvaret och även samverkan
inom andra länders försvars- och insatsstyrkor.
Då har regeringen och vi, och naturligtvis försva-
ret, upptäckt en felbudgetering när det gäller för-
bandsverksamheten. Vi vet att regeringen i budget-
propositionen bedömer att Försvarsmaktens operativa
förmåga utifrån de huvuduppgifter som man har an-
ses vara godtagbar. Samtidigt anges att övningar med
kompletta förband, fru talman, har inskränkts till
samövning av funktioner och att officerarnas förmåga
att leda sammansatta större förband i komplexa
stridssituationer inte har förbättrats.
En sådan här brist kräver resurser, och regeringen
har föreslagit att 300 miljoner ska tillföras dit. Men
det prognostiserade underskott som man nu gör täck-
er inte detta, och vi menar att detta bör täckas. Kraven
är så pass stora i den nya säkerhetspolitiska situation
som vi nu har att vi vill ta från utgiftsområde 2 och
göra detta från ett nytt anslag där.
Jag yrkar, som sagt var, bifall till reservation 2.

Anf. 60 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Det är inte bara vi socialdemokrater
som har synpunkter på det borgerliga svartmåleriet.
Tidigare under debatten kunde vi höra Jan Bergqvist
citera den borgerliga tidningen Expressen som, inte
utan anledning, utnämnde borgerligheten till mästare
när det gäller eländesbeskrivningar.
Jag kan bidra med ytterligare ett citat, också det
hämtat ur en borgerlig källa, nämligen Sydsvenska
Dagbladet. Under rubriken "Vartåt kamrater" skriver
de följande i ett ledarstick den 19 november:
I samlad tropp verkar nu de borgerliga ha lagt sig
till med moderatledaren Bo Lundgrens ansträngda
radikalitet. Den anas i anklagande formuleringar om
att socialdemokratin representerar ett ängsligt
vaktslående kring det bestående och om att den av-
slutade s-kongressen var en traditionalismens tro på
detta.
De slutar: De borgerliga kamraterna är fortfarande
bättre på att redogöra för vad de är emot än att visa på
vad de är för.
Den förutsägelsen av en borgerlig tidning har san-
nerligen till fullo bekräftats under debatten hittills. Så
långt är man enig. Sedan spretar det åt olika håll.
"Det spretar, men det spretar åt samma håll." Så
karakteriserade kristdemokraten Mats Odell den ge-
mensamma borgerliga reservationen till finansut-
skottets betänkande över statsbudgeten. Hur förhåller
det sig egentligen med detta borgerliga spretande?
Jo, om vi går till skrifterna, och närmare bestämt
till tilläggsbudget 2, som jag i huvudsak ska uppe-
hålla mig kring, finner vi på s. 58-60 i betänkandet
tre borgerliga reservationer.
I reservation nr 1 vill moderaterna omfördela
500 miljoner kronor inom Utgiftsområde 6 Totalför-
svar, dvs. 200 miljoner utöver vad regeringen föreslår
och vad utskottsmajoriteten ställt sig bakom. Bak-
grunden till denna omfördelning av medel mellan
förbandsverksamhet och materialanskaffning är den
ekonomiska obalansen inom försvarsområdet. Krist-
demokraterna hakar som så ofta på i sin reservation
nr 2. Det är samma belopp de vill omfördela, men de
föreslår en annan finansiering.
Folkpartiet, däremot, ikläder sig gossen Rudas roll
och yrkar avslag på regeringens förslag att omfördela
300 miljoner.
Här spretar det onekligen ordentligt inom det bor-
gerliga blocket, och det spretar uppenbarligen åt olika
håll.
Men härmed är det inte slut på knakandet i den
borgerliga framtidsalliansens fogar. När moderaterna
vid gårdagens morgonkaffe slog upp s. 22 i liv- och
husorganet Svenska Dagbladet hälsades de med orden
"Godmorgon, moderater" i en Brännpunktsartikel:
"Moderaterna har inte förstått att världen förändrats -
- - I ett drygt decennium har moderaterna ägnat sig åt
en förvirrad och isolerad försvarspolitisk ökenvand-
ring." Moderaterna anklagas vidare i artikeln för att
hysa vilsna tankar och bedriva ett dubbelspel i för-
svarspolitiken. Det hela avslutas med denna salva:
"Lika klart är att moderaterna virrar vidare i gammel-
dags försvarspolitik." Artikelförfattare är förutom två
socialdemokrater centerpartisten Erik Arthur Eger-
värn och folkpartisten Runar Patriksson - båda värde-
rade kolleger i denna kammare.
Det spretar, sade Mats Odell. Ja, men åt olika håll,
säger Egervärn och Patriksson.
Gammaldags var ordet. Det rimmar onekligen illa
med dagens retorik och de skönmålningar om förny-
else och systemskifte som präglade söndagens bor-
gerliga fyrklöverartikel på DN Debatt.
Fru talman! Den borgerliga framtidsalliansen har
uppenbarligen problem både med framtiden och med
alliansen.
Den snabbt ökande ohälsan i arbetslivet kräver
kraftfulla åtgärder, och utvecklingen när det gäller
antalet sjukskrivningar måste vändas. Regeringen har
nyligen redovisat ett elvapunktsprogram för att kom-
ma till rätta med problemen. För att kunna åstad-
komma konstruktiva resultat krävs att samsyn uppnås
mellan det politiska systemet och arbetsmarknadens
parter. Därför måste insatserna i strategin för att mot-
verka ohälsa i arbetslivet samordnas.
I en Temoundersökning utförd på uppdrag av Ar-
betsmiljöverket anser 55 % av arbetsgivarna att verk-
samheten vid deras arbetsplats i hög grad karakterise-
ras av högt arbetstempo och stor arbetsmängd. Av
samma undersökning framgår att 63 % av arbetsgi-
varna och 80 % av skyddsombuden anser att de har
otillräckliga kunskaper i arbetsmiljöfrågor. Det finns
uppenbarligen ett mycket stort behov av kunskaps-
spridning och information inom detta område. Det är
med andra ord på arbetsplatserna och i arbetsorgani-
sationen som de stora möjligheterna föreligger att
komma till rätta med ohälsoproblemen. Mot denna
bakgrund är de trepartssamtal som regeringen inlett
med arbetsgivarna och facket ett viktigt led i arbetet
för att motverka ohälsa i arbetslivet.
Arbetsmiljöverket har en inte oväsentlig roll att
spela i arbetet med att ta fram relevanta föreskrifter
för hur man systematiskt kan arbeta med arbetsmiljö-
frågorna ute i arbetslivet. Samsynen i dessa frågor
tycks omfatta alla utom moderaterna.
Moderaterna reserverar sig nämligen mot försla-
get att finansiera en informationskampanj om ohälsan
i arbetslivet med medel från anslaget för Arbetsmil-
jöverket och yrkar på en sänkning av anslaget jämfört
med regeringens förslag. I motionen som ligger till
grund för reservationen går man ett steg längre och
kallar samtalen mellan regeringen och arbetsmarkna-
dens parter för kafferep.
Är det verkligen seriöst att använda en sådan term
när man innerst inne måste inse att det finns problem
med ohälsa, stress osv. på arbetsplatserna? Det första
steg man tar måste rimligen vara att se till att arbets-
marknadens parter - i första hand arbetsgivarna - tar
sitt ansvar så att man kommer till rätta med proble-
met. Termen kafferep säger väldigt mycket om att
moderaterna inte tar dessa saker på så stort allvar.
Det spretar i det borgerliga lägret, och det spretar
uppenbarligen även här åt olika håll.
Till sist, fru talman, vill jag kommentera utskot-
tets förslag att höja anslaget 43:5 Arealersättning och
djurbidrag m.m. med 3,5 miljarder kronor innevaran-
de år. Genom denna åtgärd kan utbetalningarna av de
för år 2002 avsatta medlen för arealersättningar helt
eller delvis tidigareläggas till år 2001. Samtidigt bör
förstås ramen för utgiftsområde 23 Jord- och skogs-
bruk, fiske med anslutande näringar höjas med 3,5
miljarder.
De borgerliga partierna ansluter sig i ett särskilt
yttrande till själva åtgärden men kritiserar utskotts-
majoritetens argument för förslaget. De kan inte ac-
ceptera synsättet att åtgärden är ett led i att klara
utgiftstaket för 2002.
Detta resonemang haltar en hel del. Den moderat-
styrda oppositionen anklagar regeringen för inbyggda
stelheter i de ekonomiska systemen. Det har vi fått
höra i dag, och det fick vi också veta i den omnämnda
DN-artikeln.
Regeringen tar fasta på det rådande läget, osäker-
heten i vår omvärld och svårigheterna att hitta exakt
rätt när det gäller prognoser. När regeringen visar
flexibilitet och skapar det handlingsutrymme som vi
behöver i en osäker tid är detta också fel.
Det spretar i den borgerliga framtidsalliansen, och
det spretar åt olika håll. Det gäller både de inbördes
relationerna och den retoriska logiken.
Fru talman! Jag yrkar med detta bifall till fi-
nansutskottets förslag i betänkande nr 11 och avslag
på samtliga reservationer.

Anf. 61 PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Bengt Silfverstrand uppehåller sig
ganska lång tid kring eländesbeskrivningar. Det är nu
ändå så att det är oppositionens roll att opponera.
Silfverstrand vet naturligtvis att det blir ett massme-
dialt intresse när det är opposition och konflikt. Bengt
Silfverstrand vet också att konflikt internt i det egna
partiet också är intressant massmedialt.
Det är mycket som spretar under den socialdemo-
kratiska hatten. Det är som en punkfrisyr. Jag minns
när Bengt Silfverstrand m.fl. i finansutskottet besökte
Kommunförbundet. Då upptäckte vi att socialdemo-
kratin bestod av minst två partier: kommunpartiet och
ett statsbärande parti.
Fru talman! Jag tycker att det räcker att hålla sig
till verkligheten för att beskriva sådant som inte är
bra, som Bergqvist sade tidigare.
I stället för att gräla om vad som spretar mest vill
jag fråga Bengt Silfverstrand om tilläggsbudgeten,
som det handlar om. Det finns ett nytt anslag där.
Detta anslag under utgiftsområde 2 är på 500 miljo-
ner. Det råkar vara lika stort år 2003 och 2004, men
det saknas år 2002.
Jag tycker att det kan vara av intresse att Bengt
Silfverstrand, fru talman, förklarar för kammaren
varför det saknas år 2002. Vad kallar Silfverstrand en
sådan budgetmanöver?

Anf. 62 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Fru talman! Självklart finns det ingen, allra minst
vi som nu råkar sitta i regeringsställning, som förme-
nar oppositionen rätten att opponera.
Jag har givit konkreta exempel ur tilläggsbudge-
ten. Det finns områden - det är försvarspolitiken,
arealersättningarna och de ökade sjukskrivningarna -
som anknyter både till finansutskottets betänkande nr
1, dvs. budgeten, och tilläggsbudgeten. Det är rimligt
att peka på de olikheter som föreligger och på skill-
naderna mellan den borgerliga retoriken i en sön-
dagsbetraktelse i Dagens Nyheter och den praktiska
politik de borgerliga vill föra. Det är det jag har pekat
på.
När det gäller anslagen är det rimligt att det också
i en tilläggsbudget finns handlingsmarginaler, som vi
kan behöva i en osäker tid.

Anf. 63 PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Att det finns olikheter mellan fyra
partier torde inte vara unikt vare sig i världens eller i
Sveriges historia. Det som möjligtvis är unikt är den
partibildning som finns inom socialdemokratin. Man
utgår då just från hur verkligheten ser ut, från elän-
desbeskrivningar i kommuner och landsting. Men det,
fru talman, förstår jag att inte Bengt Silfverstrand vill
uppehålla sig vid.
Men vad kallar nu Bengt Silfverstrand den här ty-
pen av manöver? Det borde han väl ändå kunna svara
på, fru talman. Plötsligt har vi ett nytt konto i
tilläggsbudgeten. Det finns inte år 2002. Samma
summa dyker upp 2003 och 2004. Vad kallar Bengt
Silfverstrand en sådan manöver, och hur förklarar han
detta? Han nämnde inte det, och det kan man ju för-
stå.

Anf. 64 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Fru talman! Det talas om eländesbeskrivningar
och verklighet. Då är det väl rimligt att peka på de
skillnader som självklart också kan finnas i fråga om
synsättet ute i kommunerna. Det gäller inte minst
ambitionerna och kraven på större resurser. Precis
samma förhållanden måste ju råda mellan de borger-
liga partierna. Inte minst säger kristdemokraterna här
i riksdagen att man först ska sänka skatterna tillsam-
mans med moderaterna. Sedan ska man höja utgifter-
na och insatserna i sjukvården. Hur är det ställt, Per
Landgren, i Stockholms läns landsting? Titta på detta!
Lär av erfarenheterna!
När det gäller posten i tilläggsbudgeten, som Per
Landgren pekar på, finns det ingen anledning att
förlänga den debatten. Jag konstaterar att man även i
en tilläggsbudget självklart har rätt till handlingsbe-
redskap.

Anf. 65 ANNA ÅKERHIELM (m) replik:
Fru talman! Jag hade inte omedelbart väntat mig
att Bengt Silfverstrand skulle vara överens med den
borgerliga sidan. Det enda som jag just nu kan kom-
ma på som Bengt Silfverstrand och jag kanske skulle
kunna vara eniga om är att det är bra om det går bra
för HIF, vårt hemmalag.
Sedan ondgör sig Bengt Silfverstrand över bor-
gerlighetens eländesbeskrivning. Men det är ingen
eländesbeskrivning. Det är en verklighet, och det är
ett faktum. Ta bara frågan om 106 000 personer som
är sjukskrivna och den situation som de befinner sig
i! Det tycker jag är värt att lyfta fram, och man ska
också använda ord som beskriver den verklighet som
de lever i.
När det gäller omfördelningen av försvarsanslaget
och försvarsbudgeten knakar det tydligen där också.
Men jag vill påminna om vem det är som har försatt
försvaret i den här situationen, nämligen regeringen.
Vi kan lyfta ned frågan på ett lokalt plan, Bengt Sil-
fverstrand. Vi kan ta en sådan fråga som F 10-frågan.
Det är ett lokalt begrepp i Skåne att göra en silfver-
strandare, nämligen säga en sak och göra en annan.
Vem har försatt försvaret i den situation som man nu
är i? Det är regeringen själv.
Det gäller som sagt eländesbeskrivningen och el-
vapunktsprogrammet. Jag har roat mig med att gå in
på regeringens hemsida. Jag konstaterar att vad man
föreslår i elvapunktsprogrammet kan beskrivas som
ord, projekt, information och utredning. Mot detta ska
då ställas våra borgerliga motioner och framför allt
den moderata med konkreta åtgärder. Man ska arbeta
bort köerna genom en nationell vårdgaranti. Det ska
vara en satsning under de kommande tre åren med 7
miljarder för att understödja försäkringskassans ar-
bete.
Till sist, fru talman, ska jag bara ta upp frågan om
arealersättningen. Vi har tidigare i dag hört att den
offentliga sektorn inte finansierar sig själv, utan det är
det privata näringslivet som gör det. Vad är det för
signaler som man ger bönderna och näringsidkarna
genom att hela tiden ändra?

Anf. 66 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Fru talman! Som framgår av förutsättningarna är
det ju i en gemensam debatt som vi diskuterar både
statsbudgeten och tilläggsbudgeten.
Vi är säkert överens, Anna Åkerhielm, när det
gäller Helsingborgs idrottsförening, HIF. Vi är väl
också överens om att spelarna har röda tröjor och blå
byxor och att tröjan upptar ungefär två tredjedelar av
kroppen. Möjligen finns det sedan inte särskilt myck-
et av enighet.
Men jag skulle i alla fall vilja säga att jag tror att
vi är ganska överens när det gäller verklighetsbe-
skrivningen, situationen ute i arbetslivet, ohälsan och
de ökande sjukskrivningarna. Vi bör också vara över-
ens om att man måste satsa mer på rehabilitering. Det
har sagts här också från borgerligt håll. Då är det bara
att hänvisa till detta årets budget och vad som kom-
mer att ske för nästa budgetår, nämligen kraftfulla
satsningar på rehabilitering. Men det är inte bara
ekonomiska resurser som måste skjutas till. Vi måste
också ta krafttag ute på arbetsplatserna, i arbetsmil-
jön. Det ansvaret faller väldigt tungt på arbetsgivaren.
Sedan drar Anna Åkerhielm in offentligt och pri-
vat i debatten, och det tackar jag henne för. Då vill
jag erinra om vad som nu pågår inte bara i Stockholm
och i Stockholms län - det blir lätt en debatt som
handlar om att man ska ha en storstadspolitik. Det
handlar också om vad som pågår ute i landet. En
gräddfil var med moderaternas goda minne på väg att
införas i sjukvården i Helsingborg. Nu försöker man
göra om samma grepp. Vissa resursstarka personer
ska nämligen kunna gå före i kön också på Ängel-
holms lasarett. Kommentera gärna detta, Anna Åker-
hielm, för det är ett jättestort problem!

Anf. 67 ANNA ÅKERHIELM (m) replik:
Fru talman! Jag tänker ta upp den fråga som
Bengt Silfverstrand inte svarade på, nämligen frågan
om signalerna till landets privata näringsidkare, som
faktiskt också bönderna är. Att hela tiden ändra reg-
lerna, principerna för utbetalning, innebär en påfrest-
ning på böndernas likviditet.
Detta är en signal som också kan överföras till de
problem som alla andra små och större företagare har
genom det regelverk som de lyder under. Detta har vi
också kunnat få uttryckt i pengar. Administrationen
för företagen kostar 30 000 kr i månaden per anställd.
Det är alltså ett enormt regelverk. Och det här fintan-
det med arealersättningen, att man flyttar utbetalning-
arna fram och tillbaka, gör det inte lättare för det
privata näringslivet att sedan bli underlag för att fi-
nansiera den offentliga sektorn.

Anf. 68 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Fru talman! Moderaterna brukar stå i främsta ledet
när det gäller att framhålla betydelsen av budgetdis-
ciplin. Vi skulle verkligen få höra en veklagan, från
moderat håll inte minst, om vi inte hade klarat utgift-
staket.
Nu lever vi i en besvärlig tid; det inser alla. Osä-
kerheten i vår omvärld är stor. Vi måste ha en hand-
lingsberedskap. Den handlingsberedskapen utnyttjar
nu regeringen - och det blir säkert ett bifall till detta
också i riksdagen - för att man ska ha de marginaler-
na, så att vi klarar de åtaganden som vi har för nästa
år. Bl.a. moderaterna har varit uppe och sagt att vi
måste satsa mer på sjukförsäkringen. Vi måste satsa
mer för att få ned ohälsotalen. Det är rimligt att man
har den handlingsmarginalen. Man kan inte kritisera
regeringen för stelbenthet och samtidigt förmena den
rätten att utnyttja handlingsmarginalen.
Jag noterar att jag inte har fått svar på frågan om
hur moderaterna nu kan bryta igenom vallen ute i
landet och acceptera att penningstarka personer får gå
före i sjukvårdskön, att det systemet är på väg att
tränga igenom. Lägg därtill att man har föreslagit s.k.
platt skatt, slopad statsskatt. Detta har gjorts för att
man, som Företagarnas Riksorganisation som in-
stämmer i detta förslag uttrycker det, ska åstadkomma
ett utrymme med den här sänkta skatten, så att männi-
skor kan köpa sig frivilliga försäkringar i sjukvården.
Detta är moderat politik och säkert också borgerlig
politik. Det här kommer att bli en stor fråga framöver,
givetvis också i den kommande valrörelsen.

Anf. 69 CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! För mig handlar den debatt vi nu för
om enskilda människors möjlighet att skapa välfärd
för sig själva och för andra. Det gäller den ensamför-
sörjande föräldern med två barn som jobbar alla dyg-
nets vakna timmar, varav en del i form av lönearbete,
för att skapa en bra situation för sin familj och sig
själv. I dag är den mamman eller pappan inte bara
beroende av sina egna insatser för att försörja sig.
Framför allt finns ett beroende av konsekvenserna av
politiskt fattade beslut. Jag vill att man ska kunna
leva på sin lön, och för den delen på sin pension när
man kommit upp i den åldern.
Det handlar också om den som är beredd att satsa
ett eget kapital och kunnande i drömmen om att starta
ett företag och få det att växa och utvecklas. Viljan
och möjligheten för enskilda människor att omsätta
de egna idéerna i form av företagande är centralt om
man vill få tillväxt i ekonomin och därmed välfärd.
Enligt de rapporter jag kunnat läsa från den soci-
aldemokratiska kongressen saknades där en debatt om
företagandets villkor. I den mån jag har fel går det
naturligtvis i dag att tala om vilka konkreta förslag
regeringen har, eller kongressen kom fram till, när det
gäller beskattning av företag och företagare.
Det genomgående draget i regeringens budgetpro-
position är för övrigt avsaknaden av en tydlig strategi.
Det är förslag för att tillfredsställa så många som
möjligt, utan närmare analys av vilka de långsiktiga
behoven är när det gäller skatter och skattepolitik.
Det finns flera skäl, fru talman, att kritisera da-
gens högskattesamhälle. Låt mig nämna några punk-
ter.
· Mångfalden går förlorad. Det märks tydligast
inom de sektorer där politiken har störst inflytan-
de och som därigenom är monopoliserade.
· Bidragsberoendet ökar. Det är inte rimligt att den
som uppbär en heltidslön och betalar skatt för det
samtidigt ska ha bidrag.
· Svartsektorn ökar, särskilt i vissa branscher. Jag
skulle tro att de höga skatterna är det troligaste
skälet till att folk är beredda att jobba svart, vilket
många gör enligt de undersökningar som är gjor-
da. Något annat skäl är väl svårt att se.
· Höga skatter leder också till att det blir svårt för
enskilda att bygga upp en bristbuffert - en buffert
som hade varit bra att ha när en plötslig extra ut-
gift uppstår på grund av att bilen går sönder eller
att huset behöver repareras.
· Tillväxtkraften i ekonomin hämmas också av
höga skatter. Det är kanske den tyngsta invänd-
ningen. Därmed hindras också fler jobb.
Bosse Ringholms förslag på s-kongressen visar
tydligt, om jag tolkar det hela rätt, att han tror att det
blir fler jobb, i varje fall inom kommuner och lands-
ting, om man sänker skatterna för dem som arbetar
där i form av sänkta arbetsgivaravgifter. Om han nu
accepterar det resonemanget kan jag inte förstå vari
den principiella skillnaden ligger mellan kommun-
och landstingssektorn och t.ex. den statliga sektorn
och inte minst den privata sektorn. Då borde det ju
vara rimligt att sänka arbetsgivaravgifterna också för
de sektorerna, om man nu tror på den metoden att
skapa nya jobb.
Jag vill, fru talman, tydligt upprepa några av de
värderingar som jag tycker ska ligga till grund för
skattepolitiken. Jag har visserligen talat om dem tidi-
gare här i kammaren, men de är lika viktiga och lika
aktuella och behöver därför upprepas.
· Den första punkten handlar om att det ska löna sig
att arbeta. Gör man en extra ansträngning - man
kanske byter jobb och därigenom får en högre lön,
samtidigt som ens kompetens kommer ännu bättre
till pass - ska det naturligtvis löna sig och inte
straffas genom höga skatter.
· Den som vill skaffa sig en utbildning eller som
tillägnat sig lång erfarenhet ska känna att det är
mödan värt.
· Det privata sparandet är den tredje punkten. Det är
centralt för enskilda människors möjligheter att
bygga upp en buffert, men också för att samhälls-
ekonomin mår bra av ett stort privat sparande.
· Till sist måste skattesystemet tydligt tala om och i
sina konsekvenser vara utformat så att det upp-
muntrar till företagande.
Med detta som utgångspunkt vill jag nämna några
av de förslag som vi har lagt fram i samband med
årets budgetproposition.
Vi vill höja den skattefria inkomsten. Sverige har
världens högst beskattade låginkomsttagare. Vårt mål
är att de först tjänade 50 000 kronorna ska vara skat-
tefria. I ett första steg höjer vi dagens gräns från
10 000 kr till mellan 30 000 och 40 000 kr. Lägger vi
därtill att den beskattningsbara inkomsten ska mins-
kas med 13 % genom förvärvsavdraget och en ned-
trappning av den statliga inkomstskatten får vi ett
skattesystem som på ett betydligt bättre sätt än dagens
gör det möjligt för människor att genom egna insatser
påverka sin vardag. Det uppmuntrar också de fyra
värderingar jag nyss talade om - arbete, utbildning,
sparande och företagande.
Men allra tydligast märks effekterna av våra för-
slag för dem som har en större försörjningsbörda,
nämligen barnfamiljerna. Kombinationen av höjda
grundavdrag och ett extra grundavdrag för barn gör
att t.ex. en ensamstående förälder med en genom-
snittlig inkomst får ett grundavdrag på 70 000 kr i
stället för dagens 10 000 kr. Det gör skillnad, fru
talman, när det gäller möjligheterna att påverka sin
egen vardag.
Fru talman! Boendet är centralt i människors var-
dag. Om någon vecka kommer Riksskatteverket i
enlighet med gällande lagstiftning att fatta beslut om
nya omräkningstal för år 2002. Dessa kommer enligt
preliminära rapporter att leda till höjda taxeringsvär-
den - inte bara i de områden där vi tidigare främst har
sett detta, dvs. i storstadsområdena och i vissa områ-
den där fastigheterna är särskilt eftertraktade, utan det
sprider sig också till andra håll i landet. Det hade
därför varit bra om det gemensamma borgerliga för-
slaget om frysta taxeringsvärden för 2002 hade vunnit
kammarens gehör. Det hjälper ju föga att enbart sän-
ka skattesatsen eller införa begränsningsregler när
den redan höga skatten likväl blir ännu högre. Och
det blir den ju för i stort sett alla nästa år - skattesat-
sen sänks ju avseende årets fastighetsskatt, som be-
kant.
Boendebeskattningen uppfattas av många som
mycket orättvis. Den är ett exempel på en beskattning
där den enskilde har väldigt små möjligheter att på-
verka sin skattekostnad. En del tvingas flytta. Flytta
ska man dock göra av andra skäl, inte för att skatten
tvingar en att göra det.
Det finns emellertid anledning för dagens opposi-
tion i riksdagen och den allmänna opinionen ute i
landet att fortsätta att driva den här frågan. Regering-
en har ju nu trots allt tvingats att sänka skattesatsen -
mot sin vilja, som jag uppfattar det. Även om skatte-
basen har höjts är det likväl ett bevis för att opinions-
bildning kan sätta spår även i Rosenbad.
Fru talman! Sverige har alla förutsättningar att
återta den plats i välfärdsligan som vi en gång hade.
Vi har ingen anledning att acceptera att vårt land ska
befinna sig på mellan 15:e och 25:e plats när det
gäller tillväxt, välfärd m.m. - lite beroende på vad
man mäter och hur man mäter det - men ändå ligga i
topp när det gäller skattetryck. Men då krävs det
förändringar. Sverige ska vara ett land som låter
människor ta till vara sina inneboende krafter och
vilja att ta ansvar och bestämma över sina egna liv.
Men det ska också vara ett land där det offentliga ger
stöd och står starkt när det verkligen behövs.
De skattesänkningar vi föreslår är ett steg på vä-
gen. Med våra förslag hamnar vi på en nivå som
motsvarar nivån efter valet 1994 - detta sagt som en
påminnelse till dem som brukar påpeka att vi sänker
skatterna i en utsträckning som är fullständigt orim-
lig.
Fru talman! Frågan om frihet och valfrihet och
egenmakt tror jag kommer att stå i centrum i valrörel-
sen. Jag har varit ute och besökt en hel del orter i
landet under hösten: stora kommuner som Malmö
men också andra orter som Hallsberg, Falköping,
Karlskoga, Grästorp - och för den delen också Borås,
Arne Kjörnsberg - och en rad andra orter.
På de mindre orterna är det ofta den mer traditio-
nelle företagaren jag bl.a. möter - en företagare med
ett relativt moget företag som har produkter som
bygger på en lång tids utvecklingsarbete. Där finns
också ett tydligt generationsperspektiv och därmed ett
långsiktigt tänkande. Företagaren vill gärna kunna
utveckla sitt företag och fungera vidare på orten.
Företagaren vill spela en roll i samhället genom att
bidra med sitt företagande. Företagaren vill ofta att
firman ska gå vidare till nästa generation.
Jag talar om människor som kan och vill ta sam-
hällsansvar men som sedan länge tröttnat på löften
från regeringsunderlaget om sänkta skatter och för-
enklingar för företagen. Det är förvisso inte alltid den
exakta skattesatsen som är det viktiga, men väl kom-
binationen av olika skatter och de signaler som detta
sänder ut om hur man ser på företagandet.
Ett exempel är att om den egna företagarens barn
arbetar i företaget och tar emot en ersättning för ar-
betet så ska föräldrarna skatta för inkomsten. Ekono-
miskt kanske detta inte har så stor betydelse, men
signalen är ju: Familjeföretag är dåligt. Det ställer vi
inte upp på.
Ett annat exempel på diskriminering av småföre-
tag är att om en småföretagare säljer sitt företag, ska
större delen av inkomsten beskattas som löneinkomst
i stället för som inkomst av kapital. Säljer man där-
emot en andel i ett börsbolag och det uppstår en vinst,
beskattas denna alltid inom inkomstslaget kapital.
Slopar man den statliga inkomstskatten slipper
man dessa snedvridande effekter. Innan detta görs
behöver de diskriminerande fåmansbolagsreglerna
slopas till förmån för ett skattesystem som gör det
lönsamt att ta risker i egna och andra företag. Det är
vad Sverige behöver.
I Falköping har jag talat t.ex. med Carl-Erik Lan-
dén. Han berättade om sitt familjeföretag Ce Pe Plast
AB, ett företag med 15 ansställda. Han redogjorde för
hur 50-60 timmars arbete i veckan belönas med en
beskattning om över 70 % genom en kombination av
företagsskatt, inkomstskatt, kapitalinkomstskatt och
förmögenhetsskatt. En nyinvestering om 8-10 miljo-
ner i medicinteknik blir ej av. Så ska det inte behöva
vara, fru talman. Det visar också att det när man gör
förändringar på skatteområdet är viktigt att se till
helheten i skattesystemet och att inte rycka ut en liten
bit ur sitt sammanhang.
Fru talman! Med de moderata förslagen får vi ett
samhälle där ansvarstagande stimuleras, där arbete
uppmuntras och där människors frihet och valfrihet
får ett reellt innehåll. Vi får också en offentlig sektor
som står stark och som finns tillgänglig för människor
när den verkligen behövs.

Anf. 70 MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! I vårt trepartisamarbete står vi i
Vänsterpartiet naturligtvis bakom de skatteförslag
som läggs fram här i dag och likaså bakom syftet med
betänkandets förslag att finansiera välfärd, arbete och
investeringar, att minska de ekonomiska och sociala
klyftorna och att stimulera omställningen till ett eko-
logiskt hållbart samhälle.
Vi framhåller också att det behövs ett högt skatte-
tryck för att kunna erbjuda en bra skola, en bra vård
och en bra omsorg. Vi är från Vänsterpartiets sida
väldigt medvetna om den pågående internationalise-
ringen liksom om det tryck som den utövar på de
skattebaser som vi har i vårt land. Den bidrar också
till en ökad jämförelse mellan länderna. Visst finns
det skillnader mellan länder, men de olika skatteutta-
gen avspeglar många gånger olika ambitionsnivåer
när det gäller välfärdsåtaganden. Det handlar också
om rent tekniska förhållanden, som att en förmån i ett
land kan ha formen av en skattereduktion medan den
i ett annat land kan vara en skattepliktig ersättning.
Det senare är ju ofta förekommande i Sverige.
Skatteutskottet och finansutskottet besökte i våras
OECD, och vårt bestående minne därifrån var att man
nu inom OECD arbetar för att förbättra statistikin-
samling och statistikmaterial för att kunna få till stånd
bättre jämförelser mellan länderna. Jag hoppas att det
i sin tur kan bidra till en lite mer sansad debatt vad
gäller jämförelserna mellan Sverige och andra länder.
Det pågår apropå internationaliseringen också en
skattebasutredning där man har som målsättning att
vidmakthålla de välfärdspolitiska ambitionerna. Vi
från Vänsterpartiet tycker att det är bra. Vi tycker inte
att vi i vårt land måste lägga oss platt i debatten och
sänka skatterna bara därför att man i andra länder har
lägre skatter. Vi tycker att vårt land har bra ambitio-
ner och en bra utgångspunkt för vidare diskussioner i
de här frågorna.
Vi är från Vänsterpartiets sida mycket medvetna
om att det dag finns stora klassorättvisor kvar och att
det finns mycket kvar att göra. Om detta vittnar om
inte annat det nyligen framlagda välfärdsbokslutet.
Det gör att vi från Vänsterns sida tycker att skatte-
systemet hela tiden måste utvecklas, anpassas och
förbättras. För vårt partis del handlar det här om ett
liv också efter år 2002. Vi tycker att det är viktigt att
se över systemet för inkomstbeskattningen i vårt land.
Vi vill ha en tydligare fördelningsprofil, och vi vill
även så långt möjligt komma ifrån marginaleffekter,
som i många fall verkar hämmande.
Vi tycker att man skulle kunna se över och ta bort
dagens s.k. LO-puckel. Man skulle också kunna av-
skaffa den särskilda skattereduktionen och i stället
föra en diskussion om möjligheterna att eventuellt
höja grundavdraget ytterligare, dock inte i den statliga
taxeringen. Som jag tidigare vill vi nämligen också ha
en bättre fördelningsprofil på skattesystemet.
Vi har vidare i betänkandet över budgetproposi-
tionen framhållit att det ska göras en översyn av både
förmögenhetsbeskattningen och fastighetsbeskatt-
ningen. Vi tycker att det är bra att förmögenhetsskat-
ten ses över. Den har i flera fall för många människor
blivit en skatt också på boende, vilken enligt vår
mening har tagits ut på ett orättfärdigt sätt. Detta
måste ses över.
Förmögenhetsskatten ska drabba stora förmögen-
heter. Vi ska dessutom inte ha börsmiljardärer som
inte betalar någon skatt alls.
Socialdemokraterna har hållit kongress, och där
presenterades ett antal skatteförslag som rör de mind-
re företagen. Det handlade dels om skatten på expan-
sionsmedel, dels om uppskov för nystartade företag
med inbetalning av skatt. Jag vill här vända mig till
Arne Kjörnsberg. När det gäller senareläggning av
skatteinbetalningar tycker jag att det redan i dag finns
möjligheter till sådana genom inlämning av en preli-
minärdeklaration. Företaget har då möjlighet att be-
tala in skatt när det har fått inkomster.
Möjligheterna till sänkning av skatten på expan-
sionsmedel infördes 1993-1994 i syfte att likställa
beskattningen av handelsbolag, enskilda firmor och
aktiebolag. Kanske kan Arne Kjörnsberg i sitt anfö-
rande svara på om socialdemokraterna också planerar
att sänka bolagsskatten till 25 %.
När det gäller företagsbeskattningen tycker vi från
Vänsterpartiets sida att det är viktigt att påtala de
onödiga skillnader som finns mellan små och stora
företag. 3:12-reglerna är under utredning, och vi
väntar på resultatet. Vi har från vår sida försökt föra
fram tankegångar om sjablonbeskattning. Det finns
tack och lov skrivningar också om detta i budgetpro-
positionen. Riksskatteverket ser nu över de metoder
som kan tänkas bli använda. Vi får anledning att
återkomma till detta i och med rapporten i början på
nästa år. Det kan vara ett sätt dels att förenkla för den
lille företagaren, dels att stävja svart företagande. Vi
tror att detta kan vara en hjälp inte minst för skatte-
myndigheterna.
Som andra har sagt från denna talarstol i dag
tycker vi också att det är viktigt att se över tryggheten
för småföretagare. En viktig utgångspunkt måste vara
att de som driver ett eget företag med F-skattsedel ska
ha samma rätt till social trygghet som anställda har i
vårt land. Vi tror oss veta att det finns en del att göra
på det området.
Till sist vill jag kommentera moderaterns skatte-
förslag som de är utformade i avvikande mening och i
reservationer. Moderaterna föreslår som bekant gans-
ka stora skattesänkningar: 42, 63 respektive 80 mil-
jarder kronor under de kommande tre åren. Neddrag-
ningarna gäller framför allt arbetsmarknadspolitiken
och kommunsektorn. Det handlar om bidragen till
näringslivsutveckling och om rejäla försämringar
inom sjukförsäkringen.
Moderaterna föreslår att inkomstskatterna ska
sänkas i fyra olika delar. Jag behöver inte gå in så
djupt på var och en av dem, för det har Carl Fredrik
Graf gjort. Ni skriver att tyngdpunkten i era skatte-
sänkningar ska ligga på låg- och medelinkomsttagar-
na. Jag undrar hur ett borttagande av statsskatten
stämmer överens med den tes som ni för fram och
som går ut på att om man tjänar en halv miljon kronor
får man en rejäl sänkning. Då betalar man ju nu en
statsskatt om 50 000 kr. Den som har en årsinkomst
under 200 000 kr betalar i praktiken 0 kr i statlig
skatt.
Ni skriver att skattesystemet inte har hänsyn till
försörjningsbördan. Håller ni på att gå ifrån principen
om likformighet och enkelhet i beskattningssystemet?
Ska vi gå ned på individnivå när vi utformar skatte-
systemet? Det är en ganska intressant fråga.
Jag skulle vilja att Carl Fredrik Graf lite mer ut-
vecklar det som han inledde sitt anförande med angå-
ende ensamma mammor. Jag förstod det som att Carl
Fredrik Graf tyckte att de skulle tjäna på moderater-
nas skattealternativ. Att ta bort alla bidrag och sänka
skatterna skulle gynna ensamstående mammor. Det
vore intressant om Carl Fredrik Graf kunde utveckla
den tesen lite mer.

Anf. 71 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! När man gör förändringar i skatte-
systemet måste man se till helheten. Våra skatteför-
slag ger självklart störst verkningsgrad för låg- och
medelinkomsttagare. De får i procent en större skatte-
sänkning än andra. Därför får det också störst bety-
delse för dem.
Sedan till några av de andra frågorna. Marie Eng-
ström nämnde de ensamstående mammorna. Jag
talade om ensamstående föräldrar för att försöka ha
ett neutralt perspektiv. Får en ensamstående förälder
med två barn en höjning av grundavdraget till 70 000
kr innebär det en substantiell möjlighet att försörja sig
själv på ett helt annat sätt än om grundavdraget ligger
kvar på 10 000 kr.
Fru talman! Marie Engström talade en hel del om
olika typer av skattesänkningar. Jag välkomnar tan-
ken på att höja grundavdraget. Min fråga är: Hur
tänker sig Marie Engström med de samarbetspartner
hon har i dag att komma vidare med detta?
Moderaterna föreslog lindringar av arvsskatten
redan i höst. Vänsterpartiet sade nej när frågan kom
till utskottet men talar om det i andra sammanhang.
Moderaterna har vid ett flertal tillfällen föreslagit
slopad sambeskattning. Vänsterpartiet har sagt att det
tycker också att den ska slopas men att det ska ske
någon gång i framtiden. Vänsterpartier tycker att man
ska ändra 3:12-reglerna. Men när vi lägger fram kon-
kreta förslag tycker det att det ska ske någon gång i
framtiden.
Hur hänger detta ihop? Med vilket regeringsun-
derlag tänker sig Marie Engström att komma fram
med de förslagen? Tidigare har det talats om sprickor
i den borgerliga alliansen. Men det är oceaner och
inte bara sprickor mellan det Vänsterpartiet säger sig
vilja göra och de möjligheter det har att genomföra
detta i regeringsunderlaget.
Fru talman! Jag misstänker att det Vänsterpartiet
säger inte återspeglas i det de konkreta förslag som
läggs fram. Det är ett sätt att fånga in en opinion för
att framstå som skattesänkarparti. Det är bra om man
väljer den inriktningen. Men då gäller det också att
välja samarbetspartner.
Om ni ska sänka skatterna tror jag att det är bäst
att göra det tillsammans med originalet, dvs. Mode-
raterna.

Anf. 72 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag har sagt att Vänsterpartiet helt
och hållet står bakom det betänkande som vi diskute-
rar i dag. Det var det första jag sade. För det andra är
Vänsterpartiet för ett högt skattetryck. Vi tycker att
endast det kan garantera välfärden. Det tredje jag
sade var att vi vill ha en bättre fördelningsprofil i
beskattningen. Jag har angivit ett antal områden för
det. Det är viktigt att vårt parti också för framtiden
kan ange den inriktning som vi som självständigt
parti vill arbeta efter. Det är oerhört viktigt.
Carl Fredrik Graf säger att moderaterna vill för-
ändra 3:12-reglerna. Ni vill ta bort 3:12-reglerna. Det
kan man i och för sig också tycka är en förändring.
Men det är inte att ändra regelsystemet som sådant.
Sedan handlar det om ensamföräldrar. Moderater-
nas förslag att ge ut familjebidrag osv. och att sänka
skatter får mig att tänka på en nationalekonom i ert
parti, Anne-Marie Pålsson, som nu också kandiderar
till riksdagen nästa period. Hon framför precis samma
kritik som ni mot skattesystemet. Hon framför också
liknande lösningar, dvs. att man ska ta hänsyn till
försörjningsbördan.
Jag läste en intervju i GP med henne i somras, det
var bestämt den 3 juli. Där säger hon att ensamföräld-
rar förlorar på hennes förslag, som liknar det förslag
som Carl Fredrik Graf nu för fram. Hon menar på att
om man är en ensamförälder har man gjort det valet
och får stå sitt kast. Det har inte moderaterna någon
politik för.
Hur kommenterar Carl Fredrik Graf det uttalan-
det?

Anf. 73 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Om Marie Engström blir omvald -
och det får hon gärna bli, fastän jag tycker Vänster-
partiet ska ha färre mandat till riksdagen under nästa
valperiod - får hon ta den debatten med Anne-Marie
Pålsson.
Marie Engström nämnde att hon hade tittat i våra
förslag i betänkandet. Det gör jag också. Låt oss ta en
ensamförälder med en årsinkomst som är ganska låg,
exempelvis 144 000 kr, dvs. 12 000 kr i månader. En
sådan person får 1 420 kr mer i disponibel inkomst
med Moderaternas förslag jämfört med regeringens
förslag och därmed också Vänsterpartiets förslag. Det
är ett konkret besked på den politik som vi har i dag.
Marie Engström blev förskräckt över att jag delvis
berömde henne för att hon talat om lägre skatter och
sade: Visst är vi för höga skatter, fru talman. Det är
bra att det inte råder något missförstånd på den
punkten. Hon har naturligtvis rätt. Det gånger som vi
moderater har lagt fram förslag om konkreta skatte-
sänkningar säger Vänsterpartiet: Inte nu, men kanske
sedan, någon gång i framtiden.
I vilken konstellation avser Vänsterpartiet att för-
söka driva igenom en lindrad arvsskatt, slopad sam-
beskattning på förmögenheter och förändrade regler
för småföretagen? Den ambitionen finns inte bland de
partier som ingår i regeringsunderlaget. Det är Marie
Engströms problem. Det gör också att trovärdigheten
i de argument som hon lägger fram krackelerar och
faller platt till marken.

Anf. 74 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Svaret på den frågan, Carl Fredrik
Graf, är inte att Vänsterpartiet ska bli ett mindre parti
utan att det ska bli ett större parti med större möjlig-
het att påverka. Det finns stora möjligheter för oss att
också inom den konstellation vi har i dag vara med
och ännu tydligare påverka framtidens skattepolitik.
Det är jag fullständigt övertygad om. Annars skulle
jag inte stå och tala om de frågor jag här tar upp.
Jag återgår till ensamföräldrarna, Carl Fredrik
Graf. De förslag som Carl Fredrik Graf nu läser upp
för mig är utifrån perspektivet att frånvaron av skatter
fixar allting i er värld. Men ni tar samtidigt bort bi-
dragen. Jag tror inte att skatter eller brist på skatter
fixar allting.
Vi kan ha ett högt skatteuttag men samtidigt ha
olika sociala system som underlättar för människor.
Olika grupper behöver detta olika mycket under olika
delar av sitt liv. Det är precis detta som är innehållet i
en solidarisk välfärdspolitik. Men det förstår inte Carl
Fredrik Graf.

Anf. 75 KENNETH LANTZ (kd):
Fru talman! Jag ämnar inte yrka bifall till några
andra reservationer eller göra några andra yrkanden
än vad Mats Odell gjorde tidigare. Jag ställer mig
bakom våra tidigare framförda reservationer.
I Sverige är skatterna bland de högsta i världen.
Företag betalar hög skatt. Människor som arbetar och
konsumerar betalar också hög skatt. Man betalar skatt
för att bo. Man betalar nära nog skatt på allting som
det går att sätta en siffra på.
Den socialdemokratiska regeringen är i skattepo-
litiskt hänseende vänd 180 grader åt fel håll. Den
frågar sig inte: Hur ska vi få ihop resurser till vårt
gemensamma bästa? Den lägger i stället bevisbördan
på de olika skatteobjekten, dvs. människor och före-
tag och frågar sig: Varför ska hon eller han inte be-
skattas? Varför ska det ena eller andra företaget inte
beskattas? När då dessa skatteobjekt inte kan argu-
mentera för sin sak blir de överkörda av regeringen.
Starka argument mot vissa skatter har t.ex. inte sak-
nats. Men tydligen har de drabbades röst inte varit
tillräckligt stark.
Fru talman! Jag tänker t.ex. på fastighetsskatten
och arvsskatten. Människor ser sig tvungna att sälja
sitt hem som de under de senaste decennierna sparat
till med ambitionen att bo i ett eget finansierat hem.
Änkor eller änklingar har med de nya taxeringsvärde-
na inte längre råd att ärva sin makes eller makas del
av bostaden utan måste sälja den.
Fru talman! Företrädare för regeringen har vid ett
flertal tillfällen konfronterats med fall där arvsskatten
på grund av just de höjda taxeringsvärdena sexdubb-
lats för en maka eller make. Vår finansminister sva-
rade vid ett sådant tillfälle att han inte har noterat
några sexdubblade intäkter från arvsskatten. Jag frå-
gar mig: Är det allt som medborgarna är för finans-
ministern - bara skatteobjekt som i medeltal inte
betalar skatt? Även om dessa orimliga effekter i arvs-
skatten drabbar endast ett fåtal människor så är det
illa nog.
Regeringen fortsätter att diskriminera t.ex. äkta
makar och sambor med barn. Den vidhåller att fribe-
loppen i förmögenhetsskatten ska vara lägre för just
dessa grupper. Fru talman! Varför ska ett familjeliv
straffbeskattas på det här sättet? När man nu konstru-
erar en ny begränsningsregel i fastighetsskatten så
diskriminerar regeringen återigen även de gifta och
samborna med barn.
Andra orimliga skatter som drabbar de flesta i vårt
land är de inkomstskatter som medborgarna dras med.
Det är ett olustigt sammanträffande att just det parti
som kallar sig arbetarpartiet uppnått bland de högsta
beskattningarna i vår värld av just arbetare.
Höginkomsttagare i Sverige betalar hög skatt.
Men höginkomsttagare i andra länder betalar också
hög skatt. Skillnaden mellan höginkomsttagares
skattetryck i Sverige och i andra länder är inte alls så
påtaglig som skillnaden mellan låginkomsttagare i
Sverige och i andra länder. Skattetrycket i Sverige är
inte alls så progressivt som regeringen vill få oss att
tro att det är.
Vad är det då som sker, fru talman? Är det så att
låginkomsttagarnas skatter transfereras till högin-
komsttagarna i något slags omvänd Robin Hood-
manöver? Som vi nyss hörde slipper Sveriges aktie-
miljardärer skatt, och utländska experter subventione-
ras också. Men höginkomsttagarna betalar tillräckligt
med skatt.
Fru talman! Snarare är det så att låginkomsttagar-
na sent omsider får tillbaka en del av sina skattepeng-
ar på omvägar i form av bidrag. Man får tillbaka sina
pengar, men man förväntas samtidigt med tacksamhet
ta emot de pengar som man själv har tjänat in och
betalat i skatt. Med dessa bidrag kan politiker styra
människor. Man kan styra hur människorna ska bo
och hur de ska arrangera sin barnomsorg.
Ska vi politiker bestämma över människors var-
dag? Ska politiker bestämma hur heltidsarbetande
människor ska bete sig för att kunna få ihop en in-
komst som tillsammans med bidrag kan utgöra en
fullgod sådan? Naturligtvis inte.
Ändå är det så i Sverige i dag att ett stort antal
heltidsarbetande människor inte kan leva på sin egen
lön. För många upplevs detta som direkt förnedrande,
när man t.ex. behöver förklara för sina barn att peng-
arna inte räcker till. Paradoxalt nog tjänar just dessa
människor gott och väl ihop tillräckligt mycket peng-
ar för att kunna leva ett gott liv på egen lön. Men
inkomstskatt och arbetsgivaravgifter reducerar deras
disponibla inkomst så till den grad att friheten berö-
vas dem. Med de hårt beskattade arbetsinkomsterna
ska man sedan betala även för mat och kläder, som i
sin tur beskattas.
Fru talman! I Schweiz har en tvåbarnsfamilj över
50 % större disponibel inkomst än i Sverige. I ytterli-
gare 15 av världens länder har barnfamiljer mer att
röra sig med än i Sverige. Svenska bostadsbidrag och
barnbidrag är således i detta sammanhang små plåster
på såren.
Kristdemokraterna föreslår en omfattande in-
komstskattesänkning redan år 2002 bestående av ett
höjt grundavdrag till 24 000 kr, en skattereduktion för
låg- och medelinkomsttagare och ett förvärvsavdrag
på 5 %.
Kristdemokraternas förslag om höjda grundavdrag
kommer även pensionärerna till del fr.o.m. år 2003,
då det nya pensionssystemet träder i kraft. Det ger
därmed samtliga pensionärer en skattesänkning på
250 kr i månaden. Under år 2002 föreslår vi därför
också ett höjt pensionstillskott med 200 kr för de
pensionärer som har lägst pension.
Fru talman! Sverige kan ha en tuffare period
framför sig än någonsin landet någonsin haft. Krist-
demokraterna anser därför att viktiga skattesänkning-
ar behöver ske för att den svenska ekonomin ska
kunna bli mer dynamisk. Regeringens åtgärder för att
möta en lågkonjunktur är i dagsläget helt otillräckli-
ga.

Anf. 76 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag ska bara ställa en kort fråga i an-
slutning till den ganska intressanta inledning som
Kenneth Lantz hade här. Han tycker att vi beskattar
arbetare - som han sade - i det här landet orimligt
högt. Men det gäller inte höginkomsttagare, sade han,
utan för dem är det mer jämförbart i andra europeiska
länder.
Jag vill ställa en fråga till Kenneth Lantz. Ni vill
ju ändå avskaffa den s.k. värnskatten. Jag skulle vilja
ha en kommentar till det. Varför lägger ni fram den
typen av förslag? Och hur ser ett eventuellt framtida
samarbete med Moderaterna ut? Moderaterna vill ju
verkligen ta bort hela statsskatten inom loppet av
några år.

Anf. 77 KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Det råder ingen tveksamhet i mitt
parti om att vi vill ha en total beskattning på 50 %. I
det sammanhanget är det för oss en självklarhet att ta
bort den högre värnskatten.
Ett samarbete med Moderaterna skulle inte besvä-
ra oss nämnvärt mycket, utan det skulle snarare kän-
nas som en glädje. Vi ser gärna att ännu fler partier
kommer med i en eventuell borgerlig regering fram-
över. Det råder absolut ingen tveksamhet om att vi
ska kunna samarbeta.

Anf. 78 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag blev kanske inte så klok på det
svaret.
Kenneth Lantz tog upp exempel från Schweiz,
och menar att en barnfamilj där får si och så mycket
mer kvar av sin lön jämfört med vårt land. Men hur är
det med trygghetssystemen? Hur stor del av lönen
måste man använda för att ta privata försäkringar och
betala sjukvårdskostnader och andra saker? Det var ju
detta som jag berörde i mitt anförande - det är svårt
att bara använda en variabel när vi ska jämföra situa-
tionen i olika länder.
Vad har Kenneth Lantz för kommentar till detta?
Och vad händer med trygghetssystemen i vårt land?
Kenneth Lantz hänvisade förut till t.ex. bostadsbidrag
och barnbidrag. Vad händer med de trygghetssystem-
en vid en eventuell fyrpartikoalition?

Anf. 79 KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Vad beträffar Schweiz så har jag om
inte varit mantalsskriven där åtminstone ganska god
erfarenhet av landet efter att ha varit där ett bra tag.
Den kontakt jag har med landet vittnar inte på något
sätt om att befolkningen, oavsett om man är hög- eller
låginkomsttagare, lider någon större nöd av den låga
beskattningen. Det är rimliga nivåer. Man har råd att
betala både en privat sjukförsäkring och pensionsför-
säkring i landet. Jag tycker att det är någonting som
också vi borde eftersträva. Det ska finnas utrymme
för mer privatisering inom sjukvården.
Avslutningsvis vill jag säga till Marie Engström
att vi inte ser något samröre mellan hög skatt och hög
välfärd. I replikskiftet med Graf fick vi höra att hög
skatt är någonting som Vänsterpartiet kan ställa sig
bakom. Vi ser absolut inget samband mellan hög
skatt och hög välfärd. Det finns ingenting som på
något säger att det blir en god skola därför att man
plockar in höga skatteintäkter. Vi tycker att det ska
vara de enskilda medborgarnas rätt att själva välja
detta. De får också råd att finansiera det genom att vi
sänker skatten. På det sättet tror jag att en borgerlig
regering kommer att vara mer välbehövlig för det
svenska folket i framtiden.

Anf. 80 ROLF KENNERYD (c):
Fru talman! De sociala och regionala klyftorna har
ökat väsentligt i Sverige under senare år. Detta har
skett i en period då vi har haft en god konjunkturell
utveckling både i vårt eget land och i vår omgivning.
Det torde väl inte råda någon som helst tvekan om att
det är regeringspartiet och samarbetspartierna som
bär huvudansvaret för denna utveckling.
Nu befinner vi oss av allt att döma i ett läge där
högkonjunkturen viker. Vi är på väg in i någonting
som förefaller kunna bli en lågkonjunktur vars djup
och längd vi naturligtvis ännu inte vet så mycket om,
men som ändå är lite illavarslande.
Vi har bittra och värdefulla erfarenheter från 90-
talets krisår. Den krisen grundlades i allt väsentligt
under 80-talet, men den hade också rötter både i 60-
och 70-talet. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi är
medvetna om detta. Om vi inte hanterar den närmaste
framtiden med ödmjukhet och försiktighet och bär
oss förnuftigt åt riskerar vi att hamna i en situation
som kan komma att likna 90-talet.
Därför präglas Centerpartiets politik av måttfulla
skattesänkningar. Det leder till en hård prioritering
mellan alla de förslag till skattesänkningar som fram-
förs i den allmänna debatten. Vi strävar framför allt
efter att sänka skatter som hämmar tillväxten. Vi vill
också använda skatteinstrumentet för att komma till
rätta med de sociala och regionala klyftorna. Det här
står i överensstämmelse med vår allmänna strävan att
använda de begränsade möjligheter som nu står till
buds till förbättringar för dem som bäst behöver det
och inte för dem som enskilt eller via starka organi-
sationer skriker högst i den allmänna debatten.
Lena Ek har tidigare under den här debatten ex-
emplifierat detta. Jag ska bara ge ett exempel på ut-
giftssidan som belyser den principiella strävan som vi
har. Det är att vi i första hand höjer golven i social-
försäkringssystemen innan vi använder resurser för
att höja taken i samma system. Det är ett exempel på
förbättringar för dem som bäst behöver det.
På skattesidan har våra prioriteringar lett fram till
tre stora sjok. Det är sänkt och rättvisare fastighets-
skatt. Den ska bli rättvisare framför allt genom att
man gör förfarandet för att bestämma taxeringsvärdet
rättvisare.
Det andra är sänkta arbetsgivaravgifter för småfö-
retag enligt samma modell som vi genomförde under
den förra mandatperioden.
Det tredje är sänkt inkomstskatt för låg- och nor-
malinkomsttagare.
Juvelen bland dessa tre prioriteringar är inkomst-
skatteförslaget. Det tar sin utgångspunkt i att Sverige
av allt att döma har världens högsta skattetryck för
låga arbetsinkomster. Det är inte ovanligt att det i
låga inkomstlägen ger marginaleffekter, dvs. den
sammantagna effekten av högre skatt och missade
bidrag vid en inkomstökning, på 70-80 %. Det är
ganska naturligt att det hämmar arbetsviljan om man
ser att man har 20-30 kr kvar per hundralapp i ökad
inkomst brutto. Till det ska läggas att när man går
från bidragsinkomst till arbetsinkomst leder det i de
allra flesta fall per automatik också till ökade kostna-
der i form av mathållning, resor till och från arbete
och slitage i olika hänseenden. Vi kan konstatera att
av dessa 20-30 kr har åtminstone hälften, ibland
kanske mer än så, försvunnit. Det är alldeles uppen-
bart att detta hämmar arbetsviljan, och därmed också
tillväxten.
Det är därför vi har valt att satsa så hårt på just
detta inkomstskatteförslag där huvudingredienserna
är tre komponenter. Det handlar om en skatterabatt på
10 000 kr lika för alla, oavsett om det gäller inkomst
från förvärvsarbete, pension eller från andra bidrags-
system. Därtill lägger vi en förvärvsrabatt på upp till
10 800 kr. Jag talar nu om ett fullt genomförande av
det här systemet. Det här tillkommer alltså enbart
dem som har en inkomst ifrån förvärvsarbete, anting-
en det är från lönearbete eller från näringsverksamhet.
Den tredje komponenten är en barnrabatt på 1 200 kr
per barn och år.
Det här ökar självbestämmandet för den enskilde.
Det minskar de sociala klyftorna. Det är delvis själv-
finansierande eftersom det minskar bidragsutgifterna
för samhället för såväl arbetslöshetsförsäkringen som
sjukförsäkringen, bostadsbidragen och socialbidra-
gen. Det här medverkar också på ett väldigt effektivt
sätt till att motverka de regionala klyftorna eftersom
det är i utsatta regioner som de sociala klyftorna är
som störst. Om vi motverkar de sociala klyftorna
motverkar vi med automatik också de regionala
klyftorna. Det ökar dessutom det kommunala självbe-
stämmandet eftersom det kommunala skatteunderla-
get ökar. Det är alltså mycket medvetet utformat
framför allt på individnivå, men också på kommunni-
vå, för att leva upp till devisen: Ge åt dem som bäst
behöver och inte åt dem som skriker högst!

Anf. 81 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag hörde Rolf Kenneryd bl.a. säga
att måttfullhet skulle vara Centerpartiets ledstjärna
när det gäller skattesänkningar. Då tänkte jag ställa
några frågor på temat den tänka fyrpartikoalitionen
som ni pratar om.
Sedan något år tillbaka skriver ju ni gemensam re-
servation i det här betänkandet angående den ekono-
miska politiken - inte angående skattepolitiken, men
den ekonomiska politiken. I söndags läste vi också på
DN Debatt vad man skulle kunna kalla en gemensam
programförklaring.
Rolf Kenneryd poängterar ju här väldigt ofta
orättvisorna mellan stad och land. Jag skulle vilja
fråga: Tror Rolf Kenneryd att er politik över huvud
taget kommer att få några avtryck vid en eventuell
koalition mellan era fyra partier när det gäller sats-
ningar på glesbygdsområden och när det gäller sats-
ningar enbart på låginkomsttagare? Jag ställer frågan,
därför att när man läste debattartikeln i söndags var
det inte speciellt mycket som skrevs om just regional
obalans eller om låginkomsttagare. Det var andra
saker som man skrev om. På något sätt skulle man
kunna sätta en rubrik på era gemensamma skrivning-
ar, och det är Sänk skattetrycket. Jag skulle vilja ha
Rolf Kenneryds kommentar till dels den reservatio-
nen och dels den debattartikeln.

Anf. 82 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Jag ska gärna bidra med det.
Det korta svaret på den framställda frågan om vi
kommer att sätta något avtryck i en eventuell gemen-
sam borgerlig politik är Ja.
Men med ett lite längre svar är jag naturligtvis
medveten om, precis som jag utgår från att Marie
Engström är - med den erfarenhet vi båda har från
samarbete med andra partier - att det allra bästa för
att få igenom våra respektive idéer naturligtvis vore
att vi har egen majoritet. Och Marie Engström och jag
torde kunna bli överens om att det torde vi inte upp-
nå, vare sig från Vänsterpartiets sida eller från Cen-
terpartiets sida.
Jag har emellertid hyggliga förhoppningar om att
det som jag har kallat juvelen i våra skatteförslag,
nämligen inkomstskatteförslaget, kommer att relativt
omgående kunna realiseras efter ett regeringsskifte
nästa år vid den här tiden. Det tar sin utgångspunkt i
att det ju faktiskt är det som vi mellan de fyra partier-
na är mest ense om behöver göras. Vi har olika tekni-
ker för detta, och jag har mycket goda förhoppningar
om att när vi väl får detaljstudera det här gemensamt
så kommer den teknik som vi har valt att vara stom-
men i det som kommer att bli det gemensamma för-
slaget.
Det framgår ju av den här reservationen till det
betänkande som vi diskuterar nu, att det är det första
som ska göras. Sedan står det om saker som ytterliga-
re behöver göras, men då har vi ju tid på oss.

Anf. 83 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Bara för att förtydliga lite vad jag
pratar om ska jag ta två konkreta exempel, eller kan-
ske snarare ställa två konkreta frågor. För det första:
Kommer Centerpartiet att bidra till att statsskatten
sänks? För det andra: Det här med sänkta arbetsgivar-
avgifter var en av de viktigaste bl.a. regionalpolitiska
frågorna, som Rolf Kenneryd sade förut. Tror Rolf
Kenneryd att den sänkningen ska kunna finansieras
genom höjda skatter på utsläpp av kväveoxid och
koldioxid i industrin och höjd skatt på förbränning
och deponi, som det står i er avvikande mening? I och
för sig kan jag ha all respekt för det miljöengagemang
som visas upp, men tror Rolf Kenneryd att det kom-
mer att bli en framkomlig väg att utforma miljöskat-
terna på det sättet inom ramen för den här fyrpartiko-
alitionen?

Anf. 84 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! När det gäller den fråga vi just dis-
kuterade har jag redan angivit att det kommer att bli
förstahandsåtgärden att sänka inkomstskatten för låg-
och normalinkomsttagare. Om det därutöver och
inom rimlig tid finns utrymme för en sänkning också
av statsskatten har vi sagt oss att det är möjligt att vi
kan medverka till det, men vi driver inte den frågan.
När det gäller möjligheterna att i en borgerlig re-
gering åstadkomma den arbetsgivaravgiftssänkning
som vi har föreslagit ska jag ärligt medge att det ser
jag inga förutsättningar för inom den närmaste man-
datperioden, om jag ska basera denna bedömning på
de motioner som mina borgerliga kolleger har avgivit.
Vi driver det ändå, därför att vi tror att det är rätt och
därför att vi tror att vi kommer att få rätt och att vi
kommer att få förutsättningar för en politisk majoritet
i denna kammare på lite längre sikt, hur nu än denna
majoritet ska kunna komma att se ut.
Jag har avslutningsvis noterat att Marie Engström
har ett genomgående tema i sina repliker till de bor-
gerliga företrädarna i den här talarstolen, och det är
hur vi ska kunna samarbeta - eller rättare sagt, hur vi
inte ska kunna samarbeta. Jag vill bara poängtera att
det ju är ett dilemma som vi alla lever med. Jag har
också kunnat notera att det är ett problem som Marie
Engström, och för den delen även Per Rosengren och
andra partikamrater, lever med även i Vänsterpartiet.
Icke desto mindre har vi ju anledning att driva våra
egna frågor, både i den här kammaren och i den
kommande valrörelsen.

Anf. 85 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! I går kväll var vi ett antal som be-
sökte IVA för att bl.a. lyssna på några intressanta
föredrag, och innan föredragshållarna kom beskrev
ordföranden i RIFO i sitt inledningsanförande hur
våra inlägg här i kammaren borde kunna förbättras
genom att vårt tal förstärks med vackra bildspel på
väggen här bakom, och det är väl ingen tvekan om att
det skulle förhöja framställningen. Det är väl så att
när vi är ute i landet och håller föredrag på olika
ställen är det väl fler än jag som använder sådana
hjälpmedel för att lätta upp tillställningen. Nu får ni i
stället tänka er bilderna och rubrikerna för Folkparti-
ets skattepolitik.
Den är en skattepolitik som vi vill ska leda till att
titeln på en bok som skrevs för många år sedan av en
skattetjänsteman i Halmstad ska bli verklighet. Den
boken hette Skatta och var glad.
Det är då ett skattesystem som vi tror accepteras
av befolkningen. Politik handlar ju om att prioritera,
och det gäller både i valet mellan olika offentliga
utgifter och hur vi ska få in pengarna. Det är ju själv-
klart, eller borde åtminstone vara det, att alla var för
sig många gånger väl motiverade önskemål om fort-
satta, nya eller höjda offentliga utgifter inte kan till-
godoses, och det är ju då vår skyldighet som politiker
att redovisa vad vi vill. Det gäller ju också de offent-
liga inkomsterna, det vi pratar om nu; skatterna. Det
finns många väl motiverade önskemål om sänkta
skatter.
Det är inte så konstigt i ett land med industrivärl-
dens högsta skatt att där snart sagt varje bransch,
varje företag och varje verksamhet kan visa att de bär
på en ryggsäck av högre skatter än motsvarande verk-
samhet i andra länder, och det missgynnar ju Sverige
i konkurrenshänseende.
Det är inte minst viktigt nu när vi går in i en säm-
re konjunktur med lägre skatteintäkter och risk för
högre utgifter att kunna prioritera. Högkonjunkturens
glada dagar är över, och regeringen har inte i tid för-
berett svensk ekonomi för sämre tider. När konjunk-
turerna gick upp och skatteintäkterna ökade lovade
regeringen glatt ut nya åtaganden, åtaganden som blir
svåra - möjligen omöjliga - att infria nu när lågkon-
junkturen står för dörren. Inte minst s-kongressen var
väl en köpfest som kan komma att stå oss dyrt om de
förslagen får genomföras.
Folkpartiets skatteprioriteringar är klara. Vi prio-
riterar skattesänkningar som ger tillväxtstimulans, en
skattepolitik som stimulerar arbete, sparande och
risktagande.
Det är bl.a. därför som Folkpartiet fäster stor vikt
vid att det ska löna sig att arbeta. Vi vet att för att vi
ska klara av de utmaningar som den framtida demo-
grafiska utvecklingen innebär måste fler vara i arbete.
Då måste arbete löna sig. Då måste marginalskatterna
ned och marginaleffekterna angripas.
Det är mot den bakgrunden som vi föreslår att
värnskatten ska bort och att den s.k. LO-puckeln ska
jämnas ut. Dessutom vill vi höja brytpunkten. Därför
vill vi ha förändringar som är sådana att bostadsbi-
dragen kan minska. Därigenom minskas ju margina-
leffekterna.
Slutsumman av det här resonemanget är att den
gamla kända folkpartidevisen, att det måste löna sig
att arbeta, står sig mycket bra nu också och kommer
att kunna vara en bra valslogan i det kommande valet.
Jag hoppas att ni ser bilden framför er: Det måste
löna sig att arbeta - Folkpartiet.
När våra förslag genomförts fullt ut år 2004
kommer inte mindre än 1,9 miljoner löntagare att ha
fått lägre marginalskatt än som skulle bli fallet med
regeringens förslag. Det är ett kraftigt bidrag till att få
behålla mer av sitt arbetsresultat.
Det är också viktigt att stimulera arbetsgivare till
att skapa arbeten, till att våga anställa folk. Det ska
kännas lönsamt att arbeta och att vilja vidareutveckla
sig och sitt företag. Vi har ett antal sådana förslag
som gynnar företagandet.
Vidare är det viktigt att ha ett skattesystem som så
lite som möjligt gynnar svartjobb. Det finns olika
beräkningar av hur mycket samhället förlorar på
svartjobb. Jag ska inte ge mig in i en siffermässig
diskussion om det, men det är många miljarder kro-
nor som försvinner. Vi kan säkert vara eniga om att
det inte är till gagn för samhället. En sektor där detta i
stor utsträckning förekommer är, som bekant, hus-
hållssektorn. Vi vet ju alla att svartjobb förekommer i
stor utsträckning, till förfång inte minst för den som
utför arbetet - en person som då inte får rätt till pen-
sion, som inte kvalificerar sig för a-kassa och som
inte är underställd andra förmåner som en anställd
har.
Vi i Folkpartiet tycker att det är rimligt att avlasta
den som inte vill eller kan utföra arbete i hemmet
genom en möjlighet att till en lägre kostnad anställa
någon och faktiskt därmed fördela sin inkomst till
någon annan. Det är för mig obegripligt att majorite-
ten inte kan tänka sig någon form för det här. Så gjor-
de man ju egentligen med de s.k. ROT-avdragen, och
vårt förslag går i princip i samma riktning.
En annan sak som föreslås och som enligt vår
uppfattning hör till kostnader för att kunna arbeta och
som dessutom är jämställdhetsbidragande är avdrag
för reskostnader när det gäller att till och från arbetet
ta vägen via dagis. Barnomsorg är en företeelse i
samhället som är nödvändig för att föräldrarna ska
kunna arbeta. Då är det också rimligt att få göra av-
drag för de kostnaderna.
Vi har andra skattefrågor som kräver en annan
lösning än den som regeringen ger uttryck för. Fas-
tighetsskatten är en del; den saken har ju redan varit
uppe här.
En koppling mellan inkomna pengar och skatten
finns ju inte, inte heller när det gäller moms och and-
ra punktskatter - dvs. skatten taxeras ut i samma
ögonblick som den enskilde gör inhandlandet. För
den sortens skatt finns det enligt min mening i stort
sett förståelse, men sedan kan man alltid diskutera
nivån. Fastigheten ger ju inte pengar - det går inte att
leva på mursten eller trä. Därför känns fastighets-
skatten tämligen orättfärdig. Men det finns faktiskt
också en fördel: Fastigheten kan inte flyttas utom-
lands.
Allt är inte svart eller vitt, men till övervägande
del är fastighetsskatten mörk, så som den har slagit.
En skatt i sammanhanget som jag inte hört ifrågasät-
tas särskilt mycket är reavinstskatten i samband med
försäljning av en fastighet. Då finns det ju pengar att
tillgå, och därför kan det vara rimligt att avsätta skatt
till samhället.
Nu kommer regeringen med ett väldigt krångligt
förslag om hur man ska så att säga klara undan de
mest absurda resultaten av fastighetsskattens kon-
struktion. Men varför ta vägen över krångligheter
som gör att det blir nästan omöjligt att räkna fram sin
skatt, när det hade varit fullt möjligt att titta på Folk-
partiets förslag? Vårt förslag är enkelt. Det ger resul-
tat och är ett bra steg mot att på sikt slopa fastighets-
skatten.
Jag erkänner gärna att även med regeringens för-
slag minskar de totala skatteintäkterna för fastighe-
terna, men det är för krångligt och går för långsamt.
Vårt förslag är enkelt: Frys taxeringsvärdena på 1997
års nivå och sänk skattesatsen till 1 % för villor och
½ % för hyresfastigheter! Vi lär få återkomma till den
diskussionen i samband med att vi behandlar propo-
sitionen.
Fru talman! Jag är ju ny här i skattedebatten. Jag
har tittat lite grann i protokollet från förra årets debatt
och fann då att Arne Kjörnsberg ondgjorde sig över
att Johan Pehrson tog upp begreppet skadliga skatter
och vad det kan syfta till. Jag har funderat över defi-
nitionen av begreppet skadliga skatter. För mig bety-
der det skatter som får andra konsekvenser än detta
med att få in pengar till vårt gemensamma samhälle.
Vissa skatter kan få konsekvenser som vi inte
tycker om. Ändå händer det - kapitalflykt, bristande
investeringsvilja, kvalificerade personers flytt utom-
lands på grund av skattetrycket m.m. Dessa delar
oroar oss. I en marknadsekonomi och i ett fritt sam-
hälle kan vi inte ålägga invånarna i Sverige att inte
flytta utomlands och att inte flytta kapital utomlands.
Att tvingas investera sina tillgångar är något som bara
kan ske i en planekonomi av kommunistisk modell.
Största delen av världen har också insett vådan av det
och lämnat det bakom sig.
Av den anledningen påtalar vi t.ex. att förmögen-
hetsskatten på sikt också måste bort. Det är inget
konstigt med det. Majoriteten anser att det bara är
rika personer som gynnas. Naturligtvis finns det en
logik i det; det är ju kontentan av förmögenhetsskat-
ten. Majoritetsföreträdaren undviker nogsamt att tala
om baksidan av en förmögenhetsskatt - kapitalflykt
från Sverige och udda investeringar i konst och annat
i stället för i företag. Det handlar alltså om en skatt
som till sin art är sådan att t.o.m. regeringen kommit
fram till att det måste finnas särregler för dem som
har en väldigt stor förmögenhet. Dessutom handlar
det om en skatt som till på köpet inte lämnat sambe-
skattningen bakom sig.
För övrigt gäller detsamma fastighetsskatten och
det förslaget. Det finns inslag av sambeskattning där
- inte bara mellan makar, utan det gäller hela hushål-
let i bostaden. Det är väl ändå märkligt att vi år 2001
inte har kommit längre än till att vi ska ha kvar sam-
beskattningen och inte låta jämställdheten slå fullt ut.
I dag är det ju alls inte ovanligt att äkta makar eller
samboende har skild ekonomi, av olika skäl - skäl
som varken majoriteten eller jag har med att göra.
Ändå tvingas man till sambeskattning just genom att
regeringen inte kunnat förmå sig att ta sådana steg i
jämställdhetens namn, utan man inför t.o.m. nya
regler i den andan.
Fru talman! Det finns en mängd andra skatter som
vi behöver diskutera. I höst får vi många tillfällen till
det med anledning av alla de skattepropositioner som
kommit i spåren av budgetpropositionen. Jag ser fram
emot de diskussionerna.

Anf. 86 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag tycker att ni som åker bil till Sö-
dertälje ska titta på en skylt vid infarten till stan.
Förut stod det: Astra investerar 5 miljarder och an-
ställer - tror jag; jag minns inte den exakta siffran -
1 100 nya människor. Nu har man ändrat texten på
skylten. Det finns en liten raket med nu, och det står:
Astra investerar 6 miljarder i Södertälje.
Det här är också en del av verkligheten - ett stort
företag som investerar stort och som anställer oerhört
mycket folk. Man tänker inte flytta.
För någon månad sedan var det en omröstning i
Kalix om kommunalskatten. Från den politiska majo-
riteten, som leds av Miljöpartiets Peter Eriksson, ville
man titta på hur folk egentligen vill ha det. Många
deltog och röstade. Mer än 50 % ville inte att kom-
munalskatten skulle sänkas. Många har kommenterat
det och sagt att det var oerhört nyttigt att verkligen få
sätta sig in i hur pengarna används och se vad som
kunde sparas på. Det var inte så mycket.
Detta utslag visar att om människor får börja räk-
na på det här med skatter inser de att skatteintäkterna
faktiskt går till sådant som man tycker är väsentligt
och viktigt.
För några år sedan anställde vi i Miljöpartiet en
utredare i Bryssel. Hon var ekonom och kunde räkna
pengar. Hon började räkna på hur hög hennes lön
behövde vara för att hon skulle klara sjukförsäkringar
osv., det som normalt tas via de s.k. höga skatterna i
Sverige. När hon var färdig med sin beräkning insåg
hon att den lönen kunde hon inte kräva, för då blev
det riktigt mycket pengar som måste till.
Jag tror att man måste nyansera skattedebatten lite
grann för att se att för många människor är det en
fördel att betala skatt. Då vet man att man inte behö-
ver sätta undan pengar för ett eventuellt benbrott som
man inte känner till, inte behöver sätta undan pengar
för en förlossning som man kanske inte hade planerat,
utan man vet att det finns en trygghet i samhället. Det
tycker jag inte att man får glömma när man diskuterar
skatten. I USA använder läkare mindre tid till pati-
enter än i Sverige därför att de måste ragga pengar till
sina sjukhus. Det finns undersökningar som visar att
det skiljer ganska rejält vilken tid man lägger ned på
patienterna.
Det finns fördelar med beskattning.
Från Miljöpartiets sida är vi nöjda med den pro-
position som läggs fram för riksdagen. Vi menar att
den tar upp många skatter som behöver förändras när
det gäller enskilda människor, fastighetsskatten osv.
Vi är mycket glada för att vi har fått igenom en grön
skatteväxling, där vi höjer grundavdraget med 900 kr
och i stället ser till att vi bekostar det med höjda mil-
jöskatter. Det finns en del skatter som jag förstår att i
alla fall Centerpartiet tycker är bra, t.ex. höjd avfalls-
skatt som finns med som ett förslag bland Centerpar-
tiets förslag.
En annan bild av världen är nämligen en värld
som går mot en klimatförändring som går ganska
snabbt. FN:s klimatpanel har visat att de tidigare
beräkningar som gjorts av hur snabbt temperaturen
ökar på jorden var alldeles för låga. Det finns en stor
risk att det här kommer att bli ett så svårt problem
framöver att det kommer att påverka våra demokra-
tiska system och ge oerhört stora påfrestningar på
dem och på hela jorden. Det gäller att försöka vända
skutan så att vi kan börja hantera en klimatförändring.
Från Miljöpartiets sida menar vi att vi måste knyta
ihop den ekonomiska politiken och den ekologiska
politiken, dvs. att miljöpolitiken måste också styra
och styras av den ekonomiska politiken.
Vi menar att den skatteväxling som genomförs på
2 miljarder är en del i det vi ska göra, och vi förut-
sätter att det kommer att fortsätta. Vi har sagt 30
miljarder under de närmaste tio åren, och det är helt
rätt. Vad vi gör nu är att vi höjer koldioxidskatten,
energiskatten och skatten på osorterade hushållsav-
fall.
Det finns annat i det här förslaget som jag tycker
är mycket bra och som inte har kommenterats över
huvud taget från talarstolen. En sådan sak, som jag
vill ta upp, är bokmomsen. Från Miljöpartiets sida
tycker vi att det är helt rätt att böcker ska stå för 6 % i
stället för 25 %. Kulturen ska vi gynna, och boken har
inte alls försvunnit i och med datorns inträde utan är
väl så aktuell som någonsin tidigare.
Det här är en av mina första debatter i skatteut-
skottet. Tidigare har jag varit i miljö- och jordbruks-
utskottet, och där brukade vi alltid diskutera återfö-
ring av bekämpningsmedel och kväve i handelsgöd-
sel, en av de s.k. ryggsäckar man diskuterar. Från
Miljöpartiets sida har vi varit kritiska till att göra en
återföring av skatten på bekämpningsmedel och kvä-
ve i jordbruket till näringen. Men när vi har tittat på
olika modeller inser vi att det kanske finns fördelar i
att göra på det sättet. Det står i budgeten att vi ska
göra den här typen av återföring om vi bara får god-
känt av Bryssel. Vi måste ha godkänt av Bryssel för
att få lägga fram de ekonomiska förslag som vi tidi-
gare var fria att bestämma över själva. Nu kommer
det att gå ned en skrivning till Bryssel som innebär att
återföringen av kväve till handelsgödsel kommer att
ske individuellt till lantbrukare. Det förslag som tidi-
gare behandlades i Bryssel hade inte en tillräckligt
god miljökoppling, ansågs det. Men den skrivning
som nu kommer att gå ned - möjligtvis redan har gått
ned - har en, som vi hoppas, tillräckligt god miljö-
koppling.
Skatten på bekämpningsmedel kommer att återfö-
ras till forskning och utveckling, helt enligt vad som
tidigare sagts. Den frågan borde härmed vara avförd
från dagordningen.
Fru talman! I den mån Yvonne Ruwaida inte re-
dan yrkat bifall till reservationerna så gör jag det.

Anf. 87 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Välfärden ska betalas solidariskt ge-
nom rättvisa skatter. Löntagarnas uppoffringar under
de svåra år vi har bakom oss ska inte användas till att
finansiera skattelättnader för höginkomsttagare. Detta
är ett citat från de riktlinjer som den socialdemokra-
tiska partikongressen förrförra veckan antog.
Som många talare sagt tidigare möter vi en inter-
nationell nedgång i konjunkturen. Men - och det är
inte många som sagt det utom finansministern och
Jan Bergqvist - vi gör det på stabil ekonomisk grund.
Eftersom vi har denna stabila ekonomiska grund kan
riksdagen i höst fatta en lång rad beslut på skatteom-
rådet. Jag vill ge några exempel på sådana som finns
med i den budgetproposition vars budgetramar vi i
dag ska fatta beslut om.
Men dessförinnan: Skatternas värde ligger i vad vi
använder skattemedlen till. Vi vill utforma skattesys-
temet så att inkomst- och förmögenhetsklyftorna
minskar och så att vi kan betala en välfärd som om-
fattar alla. Alla - inte bara några. Skattesystemet ska
dessutom, som jag sagt så många gånger tidigare,
bidra till effektivitet i det ekonomiska livet. Dessutom
ska vårt sätt att ta ut skatter medverka till att skydda
miljön och jämna vägen mot det vi socialdemokrater
kallar Det hållbara Sverige. Andra säger någonting
annat, men vi menar nog i det avseendet precis sam-
ma sak.
Det finns partier, vi har hört det mer eller mindre
direkt här i dag, som hävdar att klyftorna i samhället
minskar om man genomför jättelika skattesänkningar.
Jag påstår att det är precis tvärtom. Stora skattesänk-
ningar tar bort medel från vården och skolan, från
äldreomsorgen och barnomsorgen. Det tycker jag är
fel. Det drabbar främst dem som behöver vårt gemen-
samma ansvarstagande. Det leder till ökade klyftor i
stället för minskade. Jag är alldeles övertygad om att
ökade klyftor inte är rationella ens ur ekonomisk
synpunkt, och jag är faktiskt lika övertygad om att det
går att få förståelse för detta synsätt även hos dem
som har det relativt bra ekonomiskt. Ökade klyftor är
inte bra för någon, i varje fall inte på lite längre sikt.
Det jag nu har sagt innebär att vi socialdemokrater
är beredda att genomföra skattesänkningar om de tas
ur de ökade resurser som tillväxten ger, men vi är inte
beredda att göra det om skattesänkningarna äventyrar
välfärden eller om de ska finansieras med lån. Om
den ekonomiska utvecklingen medger det kan vi
alltså sänka skatterna, men då på ett sätt som gynnar
rättvisan. Låt mig understryka "Om den ekonomiska
utvecklingen medger det". Dynamiska effekter - det
har skymtats i debatten i dag - säger en del. Jag på-
minner om statsministerns formulering från partile-
dardebatten i oktober: "Vällustingens uttåg ur politi-
ken heter dynamiska effekter." Så sade Göran Pers-
son då.
Välfärden måste, om den ska bestå och om man
ska kunna lita på den, finansieras och finansieras fullt
ut. Den ska finansieras med pengar som kommer från
arbete och inte genom lån, varken från utländska
bankirer eller från banker hemma i Sverige.
Det finns de som i denna kammare ofta säger:
Åter till den stora skattereformen. När jag har lyssnat
i dag undrar jag, fru talman, om det finns någon mer
än vi socialdemokrater som vill återvända till den
stora skattereformen och som verkligen står upp för
det.
Jag förstår nämligen inte den kritik som mer eller
mindre outtalat framförs mot att vi vill fortsätta kom-
pensationen för egenavgifterna. Såvitt jag kan se
finns det ingen annan väg att återvända till den stora
skattereformen än att göra just detta.
Förresten, jag ler en smula i mjugg när jag hör
detta med åter till skattereformen från moderaterna,
vilkas dåvarande skattepolitiska talesman hade 68
reservationer mot den reform som Folkpartiet och
Socialdemokraterna stod bakom.
Vad är det då som utskottets majoritet föreslår på
skatteområdet?
För det första: Fortsatt kompensation för del av
egenavgifterna. Vi började med 25 % år 2000, ytterli-
gare 25 % i år och vi föreslår nu 25 %, alltså ytterli-
gare en fjärdedel, nästa år. När detta är genomfört har
vi kompenserat för 75 % av egenavgifterna. Varje
fjärdedel betyder i kronor räknat för en genomsnittlig
heltidsarbetande medlem i Landsorganisationen ca
250 kr i månaden. Vi anser att det av fördelningspoli-
tiska skäl är viktigt att fortsätta på den inslagna vä-
gen. Om det finns samhällsekonomiskt utrymme -
men bara under den förutsättningen - vill vi fortsätta
med den sista fjärdedelen år 2003.
För det andra: Vi anser att det är viktigt, framför
allt från fördelningspolitisk synpunkt, att alla grupper
får del av det förbättrade ekonomiska läget. Därför
tycker vi det är bra att alla pensionärer får skatte-
sänkningar. Därför uppskattar vi finansministerns
innovation med negativ skatt som innebär att också
de pensionärer som inte betalar någon skatt - som
bara får folkpension, pensionstillskott och bo-
stadstillägg - får en summa pengar inbetald på sitt
skattekonto, så att de också får ta del av detta.
För det tredje: Vi höjer grundavdraget från 10 000
kr till 11 200 kr.
För det fjärde: Utskottet ställer sig bakom rege-
ringens förslag att justera såväl den nedre som övre
skiktgränsen för uttag av statlig inkomstskatt. När
detta är genomfört beräknar vi att ca 17 % av in-
komsttagarna betalar statlig inkomstskatt. Målet är att
när utrymme finns - lägg märke till det - återgå till
de 15 % som var riktmärket, Lennart Kollmats, i den
skattereform som i huvudsak Folkpartiet och Social-
demokraterna stod bakom.
För det femte: Vi inför en skattereduktion för en
del av fackföreningsavgiften och avgiften till arbets-
löshetskassan.
För det sjätte: De 200 kr som alla betalar i statlig
skatt ska också nästa år gå till kommunerna.
För det sjunde: De nuvarande jämkningsreglerna
för miljövänliga bilar kommer att bli förmånligare.
För det åttonde: Fastighetsskatten sänks för små-
hus till 1 % och för hyreshus till 0,5 % av taxerings-
värdet. Detta ska gälla retroaktivt från den 1 januari i
år. I ett särskilt betänkande som kommer att behand-
las i kammaren om några veckor föreslår utskottet att
en begränsningsregel - det var den som Lennart
Kollmats tyckte var så besvärlig - för fastighetsskat-
teuttaget ska införas.
För det nionde: Fribeloppen i förmögenhetsskat-
ten höjs till 1,5 miljoner kronor för ensamstående och
till 2 miljoner kronor för sambeskattade par.
För det tionde: Mervärdesskatten på böcker och
tidskrifter sänks från 25 % till 6 %.
För det elfte: Utskottet ställer sig bakom regering-
ens förslag om en fortsatt grön skatteväxling.
För det tolfte: Företagen i Norrlands inland får
sänkta arbetsgivaravgifter. Investmentbolagen får
sänkt skatt och byggbranschen får stimulans i form av
ett statligt investeringsstöd. Men framför allt - och
detta är viktigare än någonting annat - kommer hus-
hållen nästa år att ha betydligt mer pengar i sina
portmonnäer. Dessa pengar kan hushållen använda
för att konsumera, alltså köpa de produkter eller
tjänster som företagen producerar. Det är närmast
avgörande för företagens framgång.
Fru talman! Jag tänkte kommentera något av det
som har sagts tidigare.
Jag börjar med det som Carl Fredrik Graf sade.
Han talade om den traditionella företagaren.
Jag hoppas förresten att Carl Fredrik Graf blev väl
mottagen i Borås. Det är jag nästan säker på, för i
Sjuhäradsbygden blir man alltid väl mottagen.
Som man ropar i skogen får man svar. När Carl
Fredrik Graf besökte olika företag tyckte man att
skatten var för hög. Arbetsgivaravgifterna var säkert
också för höga. Men när jag är ute i Sjuhäradsbygden
och i andra delar av landet diskuterar man nästan
alltid efterfrågan. Folk måste ha råd att köpa grejer.
Folk måste ha mer pengar i portmonnän. Jag påstår
inte att Carl Fredrik Graf inte har hört det som han
berättade, men det kan vara ett utslag av att vi ställer
olika frågor. Carl Fredrik Graf kallar detta för den
traditionella företagaren.
En sak till som Carl Fredrik Graf talade om var
den s.k. välfärdsligan. Det är ödets ironi - i alla fall
för Carl Fredrik Graf - att när vi föll ned på listan
nästan som en sten i vatten var det under åren 1976-
1982, 1991-1994. När det blev socialdemokratisk
ledning knatade vi sakta uppåt. Ta och studera väl-
färdsligan lite närmare!
Marie Engström: Jag är inte främmande för att
sänka bolagsskatten med någon eller några procen-
tenheter. Jag tycker att man kan diskutera det. Scha-
blonbeskattning för vissa branscher kan man också
diskutera. Jag är tveksam, men det parti som jag re-
presenterar har ett öppet sinne för att diskutera en
sådan konstruktion.
Kenneth Lantz låter som en äkta, mörkblå, kon-
servativ företrädare. Carl Fredrik Graf framstår som
knappt ljusblå vid en jämförelse. Jag vet inte vem av
er som ska ta till sig detta. Båda blir kanske missnöj-
da. Men Kenneth Lantz är verkligen mörkblå. Han
sade t.o.m. att skatten skulle sänkas så att man själv
kan finansiera sina barns skolgång - förutom detta
med sjuk- och pensionsförsäkring.
Sedan samarbetar Kenneth Lantz med glädje med
moderaterna. Gäller det också slopandet av den statli-
ga skatten? Efter Kenneth Lantz uppvisning här kan
man fråga sig om Carl Fredrik Graf är så angelägen
om ett samarbete. Det måste i så fall bli åt höger.
Rolf Kenneryd talade om de sociala och regionala
klyftorna. Några ord om detta med regionala klyftor.
De har vuxit under den senare hälften av 90-talet.
Självfallet tar vi ansvar för det, men framför allt beror
det på - och det är Rolf Kenneryd väl medveten om -
att marknadskrafterna i en högkonjunktur är oerhört
starka. De strävar hela tiden mot centrum, inte bara i
vårt land utan det gäller alla industrialiserade länder.
Det innebär problem, men det problem som Rolf
Kenneryd, jag och alla andra har är att vi inte vet
vilka medel som vi ska använda mot dessa starka
marknadskrafter.
Lennart Kollmats påstod att s-kongressen ägnade
sig åt köpfest. Jag har försökt att räkna på de beslut
som vår kongress beslutade om, och det gäller i stor-
leksordningen 15 miljarder. Men det blir inte aktuellt
i morgon eftermiddag och inte ens nästa år. En till-
växt på 1 % innebär 20 miljarder, 2 % tillväxt innebär
40 miljarder, 4 % tillväxt, som vi har haft under de
senaste åren, innebär 80 miljarder. Då är 15 miljarder
utslaget över ett antal år inte så mycket.
Sedan säger Lennart Kollmats att fastighetsskatten
är orättfärdig. Jag ska bara anföra ett kort citat - se-
dan ska jag tala om vilka som har skrivit under det:
"Ett motiv för att ta ut fastighetsskatt har varit att
denna ersätter en inkomstbeskattning av det i fastig-
heten nedlagda kapitalet. Fastighetsskatt för privatbo-
städer i form av småhus kan således ses som en skatt
på implicit avkastning på eget kapital motsvarande
den tidigare schablonintäkten."
Skäll inte på mig om ni tycker att citatet är träigt.
Det är taget från kompletteringspropositionen våren
1992. Det var alltså det teoretiska skälet till att man
skulle ha fastighetsskatt. Undertecknarna var en mo-
derat statsminister, en folkpartistisk finansminister
och en moderat skatteminister.
Till sist: De rättvisereformer som finansministern
och finansutskottets ordförande tidigare redovisat och
det som jag nu har sagt om skattesänkningar ger, som
jag också har sagt tidigare, mer pengar i portmonnän
för i stort sett alla. Vi räknar med att hushållens kon-
sumtionsutrymme, som man brukar säga på nationa-
lekonomiskt språk, nästa år ökar med 5 % jämfört
med i år.
I början av det här inlägget sade jag att för oss so-
cialdemokrater finns det ingenting som är viktigare
än att slå vakt om välfärdssamhället. Det bästa sättet
att klara det är att se till att man har egna pengar som
kommer av arbete. I längden kan vi inte finansiera
välfärd med lån.
Jag tror att det var Mats Odell som talade om att
regeringen nu har en sådan tur. Men vi har sett till att
vi har den där bufferten. De tolv punkterna som jag
har talat om är alla av det slaget att de kallas kon-
junkturstimulerande åtgärder, och nu är det rätt tid att
sätta in dem.
Till allra sist, fru talman, vill jag i likhet med fi-
nansutskottets ordförande yrka bifall till finansut-
skottets förslag och avslag på de reservationer som är
fogade till samma betänkande.

Anf. 88 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! De två gånger två minuterna räcker
inte till för att kommentera allt det som Arne Kjörns-
berg tog upp och som jag gärna skulle vilja kom-
mentera.
Jag noterar dock ett par saker. Arne Kjörnsberg
säger att om man sänker skatten ökar tillväxten i
ekonomin genom att människor har råd att konsume-
ra. Det är en klok slutsats. Den borde leda till att man
kanske ökade på skattesänkningarna.
Arne Kjörnsberg räknar upp tolv punkter. Vad jag
kunde lyssna mig till, och det kan jag också läsa mig
till, är det bara en av punkterna som direkt rör företa-
gens beskattning. Men jag kikade för säkerhets skull i
betänkandet under rubriken Juridiska personers in-
komster. Där sägs det mycket riktigt att ett enigt ut-
skott ställer upp på att vi ska sänka schablonintäkten
för investmentföretag.
När det gäller näringsbetingade aktier sägs det att
regeringen ska återkomma med ett förslag.
När det gäller företagsbeskattning och ägarbe-
skattning säger utskottet: "Utskottet avstyrker mo-
tionsförslagen om slopad skatt på aktieutdelning,
slopat noteringsvillkor i lex Asea-reglerna, införande
av ett permanent riskkapitalavdrag, ändrade betal-
ningsregler för F-skatt m.m." Avvikande meningar
från bl.a. m.
När det gäller de särskilda reglerna för fåmansak-
tiebolag avstyrker utskottet motionsförslagen i ett
antal avseenden. Där finns reservationer från mode-
raterna.
När det gäller de minsta företagen, fru talman, har
Arne Kjörnsberg inga förslag alls. Ur ett tillväxtpers-
pektiv tycker jag att detta är allvarligt, för om vi ska
få tillväxt i ekonomin krävs det en positivare syn på
företagsbeskattningen. Nu kommer Arne Kjörnsberg
att säga: Vi håller på att utreda detta, och det kommer
förslag.
Problemet är att utredningarna har skjutits på
framtiden hela tiden, så nu kommer det inte heller att
komma något förslag nästa år med sedvanlig remis-
somgång utan någon gång 2003.
Vilka konkreta förslag, fru talman, har Arne
Kjörnsberg lagt fram i år? Det enda jag kan finna är
att investmentbolagen får en lindrad beskattning.
Den andra punkten som jag vill ta upp gäller fas-
tighetsskatten. Nästa år kommer i stort sett samtliga
egnahemsägare att få höjd fastighetsskatt. Kommer
Arne Kjörnsberg att göra något åt detta?

Anf. 89 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Skatteutskottets vice ordförande lyss-
nar selektivt. Dessutom talar han om vad jag ska
säga.
I mitt anförande, Carl Fredrik Graf, tog jag upp
det som jag så ofta möter och som stämmer med
uttrycket "Som man ropar i skogen får man svar". Jag
pekade på att när jag möter företagare är det två saker
som de tar upp: efterfrågan och låga räntor. Det är det
som är det viktiga. Men sedan kan jag, som jag sade
till Marie Engström, tänka mig att sänka bolagsskat-
ten. Jag tycker att vi kan resonera om det.
Det är så, Carl Fredrik Graf, att företagen tjänar
inga pengar på sänkta skatter. De tjänar pengar på att
sälja de varor eller tjänster som de producerar, och då
måste de kunna efterfrågas. Det är det som företagen
tjänar pengar på.
Ska jag ta upp fastighetsskatten? Jag vet ju precis
vad Carl Fredrik Graf, även om det var ont om tid,
ville fråga. Vi inför en begränsningsregel, Carl Fred-
rik Graf. Vi kommer att debattera den här i kamma-
ren. Jag har inte det stora nöjet att företräda Social-
demokraterna då, utan det kommer Lisbeth Staaf-
Igelström att göra. Men genom den åtgärden riktar vi
i huvudsak de sänkta fastighetsskatterna till dem som
bäst behöver dem, alltså till dem med de lägsta hus-
hållsinkomsterna. Men, Carl Fredrik Graf, tala om -
gärna här i kammaren - vad det finns för felaktighet i
den teoretiska bakgrund som Carl Bildt när han var
statsminister gav till att man skulle ha fastighetsskatt.
Vi kan diskutera nivåer, taxeringsvärden och allti-
hop, men kommentera någon gång den teoretiska
bakgrunden till varför man ska ha fastighetsskatt.

Anf. 90 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Arne Kjörnsberg kommenterar en
proposition från mitten på 90-talet undertecknad av
en borgerlig regering. Det är klart att jag skulle kunna
citera socialdemokratisk politik med utgångspunkt
från vad andra socialdemokratiska regeringar har
uttalat tidigare. Men nu diskuterar vi utifrån den poli-
tik som gäller i dag. Arne Kjörnsberg brukar ju själv
ha stor respekt för beslut som fattas på partistämmor
och annat. Vår politik och vår ståndpunkt i fastighets-
skattefrågan har utvecklat sedan dess, och vi företrä-
der nu ståndpunkten att fastighetsskatten ska avskaf-
fas helt och hållet. Arne Kjörnsberg får ha respekt för
att vi får tala om det som händer i dag och som vi
driver i dag här i kammaren.
När det gäller detta med företagsbeskattningen
behöver jag inte ställa frågor, Arne Kjörnsberg, till de
företagare som jag träffar, utan det är i regel så att när
jag kommer ut på möten är det de som räcker upp
handen och ställer frågor till mig och undrar: Vad gör
du för att minska småföretagandets beskattning? Då
kan jag redogöra för våra förslag.
Arne Kjörnsberg säger här indirekt att han inte har
några förslag när det gäller småföretagandet, men han
var inte alls bekymrad över att utredningarna drar ut
på tiden. Han kan möjligen någon gång i framtiden
tänka sig att sänka den nominella skattesatsen för
juridiska personer. Men det fanns ju ingenting i in-
lägget som tydde på att Arne Kjörnsberg hade någon
vilja att förändra beskattningarna för de små företa-
gen. Det tycker jag är olyckligt.
Jag efterlyste i inledningen av den här debattrun-
dan synpunkter på vilka skattesänkningar på företa-
gandet som ökar tillväxten. Jag konstaterar då att
svaret är att sänka schablonavgiften för investment-
bolag. I övrigt är det inga konkreta förslag som direkt
riktar sig mot företagandet.
Däremot finns det utbudsstimulerande förslag.
Men då kan väl Arne Kjörnsberg svara på frågan: Om
vi sänker skatterna ytterligare lite grann, ökar det då
inte människors köpkraft och därmed tillväxten i
ekonomin? Om man sänker skatterna för kommun-
och landstingsanställda och tror att det ökar antalet
nya jobb, borde då inte detsamma vara fallet i den
privata sektorn?

Anf. 91 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag har all respekt, Carl Fredrik Graf,
för att ni vill slopa fastighetsskatten. Men det var inte
det jag frågade om. Vad jag undrade var varför fas-
tighetsskatten är orättfärdig nu, när Carl Fredrik Grafs
dåvarande partiordförande hade en teoretisk förkla-
ring till varför man skulle ha fastighetsskatt, nämligen
att den skulle kunna jämföras med andra förmögen-
hetsmassor.
Jag är bekymrad för att den s.k. 3:12-utredningen
drar ut på tiden. Carl Fredrik Graf känner lika väl
som jag till de mycket praktiska problem som har
varit med den. Carl Fredrik Graf glömde naturligtvis
att företagen i Norrlands inland plus i Torsby kom-
mun, det som brukar kallas stödområde A, får sänkta
arbetsgivaravgifter genom ett bra samarbete mellan
Per Rosengren, Marie Engström, Gudrun Lindvall
och finansminister Bosse Ringholm. Jag tycker att det
är bra.
Carl Fredrik Graf säger så här: Arne Kjörnsberg
säger att om man sänker skatten så att folk får mer
konsumtionsutrymme, så kan de efterfråga varor och
tjänster. Borde man då inte sänka skatten ännu mer?
Det är precis där Carl Fredrik Graf gör felet. Man
måste ha det ekonomiska utrymmet, Carl Fredrik
Graf, för annars blir följden att vi får oro på den fi-
nansiella marknaden och att vi, alltså staten, måste
börja låna pengar. Vi vill inte en gång till hamna i den
soppa, för att tala rakt på sak, som vi var i i mitten på
90-talet.
Då fick staten låna 40 öre för att betala ut en kro-
na. Därför måste man göra en avvägning, och vi
tycker att detta är väl avvägt, som man brukar säga på
det politiska språket.

Anf. 92 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Arne Kjörnsberg inledde sitt anföran-
de med att konstatera att vi står på stabil ekonomisk
grund. Det tycker jag är en frågeställning som man
kan svara både ja och nej på. Det beror på vad man
jämför med. Å ena sidan är det naturligtvis så att
jämför vi med sent 80-tal och tidigt 90-tal är svaret ja.
Den sanering som har genomförts har givit en hygglig
grund.
Å andra sidan är det så att om vi jämför oss med
andra länder, t.ex. OECD-länder, har vi en stor, skat-
tefinansierad offentlig sektor, vilket får till följd av att
man nog måste svara nej på den här framställda frå-
gan. En stor, skattefinansierad offentlig sektor är i sig
en destabiliserande faktor. Den förutsätter hög akti-
vitet i samhället när det gäller sysselsättningen, när
det gäller konsumtionen, när det gäller företagsvins-
terna.
Det finns tendenser i det nuvarande skedet som
tyder på att alla de här tre sakerna viker. Erfarenhe-
terna från tider då alla dessa tre ting fallit, om de
skulle falla kraftigt, är att vi inte längre har en stabil
ekonomisk grund. Det är ju därför som vi, som jag
sade i mitt huvudanförande, är försiktiga, återhåll-
samma, med skattesänkningarna och ger dem den
inriktning som jag redovisade.
Jag glömde i det sammanhanget att säga, eller jag
hade rättare sagt inte tid, att en effekt av vårt in-
komstskatteförslag är att det ger konsumtionsutrym-
me åt dem som i allt väsentligt kommer att använda
detta utrymme till just konsumtion och inte till spa-
rande. Jag skulle gärna vilja ha Arne Kjörnsbergs
kommentar till denna min analys av den stabila eko-
nomiska grunden.

Anf. 93 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag vidhåller nog att vi i huvudsak
står på en stabil politisk grund. Men jag uppskattar
faktiskt, jag ber Rolf Kenneryd att inte ta detta som
en björnkram, vilket han ibland har en tendens att
göra, det här intellektuella sättet att resonera omkring
de här frågorna. De är inte helt enkla. Å ena sidan är
vi genom vårt sätt att organisera vårt land förhållan-
devis mer konjunkturberoende än andra länder. Å
andra sidan har vi sett till att inte ha något underskott
i de offentliga finanserna. Det finns fyra, kanske
t.o.m. fem, av unionens medlemsländer som fortfa-
rande har budgetunderskott. Jämfört med dem har vi
en stabil ekonomisk grund.
Men jag är den förste att skriva under på att vi ska
vara försiktiga. Vi vill inte lova runt och hålla tunt,
bl.a. av de skäl som Rolf Kenneryd tar upp.
Jag vill också ta upp en sak som jag inte hann sä-
ga när jag försökte besvara en del frågor i mitt hu-
vudanförande. Det gällde detta med marginaleffekter.
Vi har diskuterat det tidigare. Vi tycker att det är
viktigt att minska marginaleffekterna. Jag uppskattar
att det i den politiska debatten numera bara är Ken-
neth Lantz som talar om marginalskatter. Alla andra
talar om marginaleffekter - t.o.m. Carl Fredrik Graf.
Mot den bakgrunden kan jag inte förstå varför inte
Rolf Kenneryd vill sluta upp bakom sina partivänner i
en del kommuner, bl.a. min hemkommun, och ställa
sig bakom förslaget om maxtaxa. Det finns knappast
någon mer verksam faktor för att minska marginalef-
fekterna för folk med barn och i vanliga inkomstlä-
gen. Men i grundfrågan är vi överens.
Så vill jag fråga något om den där förvärvsrabat-
ten, jag tror att den hette så. Ska den endast gå till
dem som förvärvsarbetar? Den ska alltså inte de få
som är arbetslösa eller sjukskrivna?

Anf. 94 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Först vill jag säga att svaret på den
sist framställda frågan är ja. Så är det. Så ska det
tolkas.
Jag är naturligtvis tillfredsställd med Arne
Kjörnsbergs svar så långt som att vi båda, om än
måhända med varierande kraft, betonar vikten av att
vara aktsam om den mer eller mindre stabila ekono-
miska grund som vi har. Det gäller att hålla fast vid
den.
Jag vill också kommentera det som Arne Kjörns-
berg sade i sitt anförande om regionala klyftor. Han
beskrev det som att det var marknadskrafterna som
nästan hade ensamansvaret för detta. Han beskrev det
som att det är en ödesmättad utveckling som det inte
är möjligt att göra något åt.
Det är klart att marknadskrafterna är en oerhörd
kraft i detta sammanhang. Det är också jag medveten
om. Arne Kjörnsberg avslutar sin sekvens i anföran-
det i detta hänseende med att säga: Vi vet inte vilka
åtgärder vi ska vidta. Därmed inkluderar han också
Centerpartiet och mig.
Det är en halv sanning. Ni vet inte vilka åtgärder
ni ska vidta. Men vi vet åtminstone en mycket verk-
sam åtgärd som vill vidta för att eliminera både soci-
ala och regionala klyftor, och det är att minska skat-
tetrycket för låg- och normalinkomsttagare på det sätt
som vi har beskrivit.
Jag har ju haft tillfälle att i kammaren för både
Arne Kjörnsberg och andra redovisa den utredning
som riksdagens utredningstjänst har gjort för att
klarlägga vilka effekter detta får också för den regio-
nala utjämningen. Det får effekter, både på individni-
vå och på kommunal nivå, som är utomordentligt
goda.

Anf. 95 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! I den delen, Rolf Kenneryd, är vi i
samma båt fast vi har olika tekniska lösningar, alltså
när Rolf Kenneryd påstår att det minskade skatte-
trycket för låg- och medelinkomsttagare leder till
bättre social och regional balans. Både Rolf Ken-
neryds parti och det parti som jag representerar gör ju
detta, fast vi har olika tekniska lösningar.
Jag försökte se det i ett större perspektiv. Man
sliter med den här frågan över hela världen. Hälften
av skatteutskottet var i USA häromåret under ledning
av utskottets vice ordförande. De var i Mellanvästern
i USA. Man hade i princip samma problem där. I
Tyskland, detta 80-miljonersland i, som vi uppfattar
det, mitten av Europa, har man också samma pro-
blem. När konjunkturen går upp och hjulen snurrar
fort är marknadskrafterna så starka att allt dras mot
centrum. Det finns ingen som kan göra ett alexander-
hugg. Man får slita med det här varenda dag. Det
parti som jag representerar är definitivt beredda att
göra det.
Sedan finns det en faktor till, och där brukar, Rolf
Kenneryd, Centerpartiet och Socialdemokraterna,
liksom Vänsterpartiet och Miljöpartiet, oftast gå på
samma linje. Det gäller den kommunala skatteutjäm-
ningen. Den behövs som en annan hävstång eller
svängarm för att minska vådan av de här väldigt star-
ka marknadskrafterna som strävar efter centralisering.

Anf. 96 KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Under mitt anförande uttryckte jag
mig så här: Hög skatt är ej lika med hög välfärd. Det
finns inget samband mellan dessa saker. Att det inte
skulle vara statliga pengar till vård, skola och omsorg
har jag aldrig uttryckt. Det om detta.
Arne Kjörnsberg talar om mer pengar i portmon-
nän. De franskakunskaper jag har talar om att port-
monnä betyder "bära pengar". Man kan ju fråga sig
vart man från regeringen önskar att pengarna ska
bäras. Är det ånyo rakt in i en högre fastighetsbe-
skattning? Eller är det fråga om fortsatt hög beskatt-
ning för våra låg- och medelinkomsttagare?
Jag är lite förvånad över den politik som regering-
en för, att man hela tiden kan fortsätta med en tämli-
gen hög beskattning av låg- och medelinkomsttagare
när man samtidigt säger sig vara företrädare för ett
arbetarkollektiv med låg- och medelinkomsttagare.
Hur ser Arne Kjörnsberg på frågorna om det höga
skatteuttaget, högst i världen för låg- och medelin-
komsttagare?

Anf. 97 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Kenneth Lantz sade i sitt huvudanfö-
rande - jag är ganska bra på att anteckna - att man
ska sänka skatten så att människor kan svara för sin
sjuk- och pensionsförsäkring och själva finansiera
skolan. Men nu tar Kenneth Lantz tillbaka uttalandet
om skolan. Det är bra. Det är okej. Inga skolavgifter
alltså. Kan vi vara överens om det, Kenneth Lantz?
Det är omöjligt att föra en politisk debatt när det
helt bortses från fakta. Jag har här gått igenom 20
punkter där vi gör skatteförändringar, och en lång rad
av dem är riktade till låg- och medelinkomsttagare:
kompensation för egenavgifterna, kompensation för
del av fackföreningsavgiften och a-kassan, maxtaxa.
En mängd sådana saker. Ändå fortsätter Kenneth
Lantz, fru talman, att framställa det precis som om vi
inte gör någonting. Det blir en absurd diskussion.
Nej, det blir ingen diskussion. Jag talar för mig och
Kenneth Lantz talar för sig när det är på det sättet.
Det är faktiskt ganska meningslöst.
Jag använde ordet portmonnä. Jag visste inte att
det var ett franskt ord. Jag säger portmonnä, för det
lärde jag mig när jag var barn hemma i Sjuhärads-
bygden. Jag säger portmonnä oavsett om det kommer
från Frankrike eller någon annanstans ifrån.

Anf. 98 KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Visst gör regeringen någonting. Vi
uppskattar att man höjer den del av pensionen som
går till de sämst ställda pensionärerna. Men man hade
kunnat göra ytterligare någonting genom att t.ex. höja
grundavdraget så att det blev en ytterligare förstärk-
ning för de i särklass sämst ställda pensionärerna.
Kristdemokraterna har lagt fram ett sådant förslag
och vi skulle önska att det kunde genomföras 2003.
Jag tycker ändå att det är ganska smakfullt att vi
har kommit en liten bit på väg för de sämst ställda
pensionärerna. Men ett ytterligare höjt pensionstill-
skott hade varit bra även för dem.

Anf. 99 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag har just läst ut en bok som heter
Lewis resa av P O Enquist. Det finns två ord i den
som jag tror är centrala i hela denna bok på närmare
600 sidor och det är "hur då". Min fråga till Kenneth
Lantz och övriga ärade meddebattörer är: Hur då?
Nu vill Kenneth Lantz höja grundavdraget mer.
Javisst, men hur då? Hur ska det finansieras? Är det
tillsammans med moderaternas sänkningar av stats-
skatten ni ska finansiera det? Hur då, Kenneth Lantz?
Vi är beredda att fortsätta arbeta med de instru-
ment som står till det politiska systemets förfogande.
Men vi kommer aldrig att medverka till att sänka
skatter på det sättet att vi riskerar välfärden. Vi har
lärt oss den bittra läxan och det borde även Kenneth
Lantz ha gjort, att man aldrig kan låna till välfärden, i
varje fall inte på längre sikt. Det enda man gör är att
man överlämnar till barnen och barnbarnen att betala
det som man själv har beviljat sig. Vi socialdemo-
krater vill inte ställa upp på det.

Anf. 100 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Det kom uppgifter häromdagen från
SCB om att antalet företagare sedan april 2000 har
minskat med 10 000. Det borde ha varit tvärtom i
dessa tider.
Från Folkpartiets sida föreslår vi en minskning av
arbetsgivaravgifterna för den privata tjänstesektorn.
Vi vill förenkla förfarandet att bli företagare. Vi vill
slopa dubbelbeskattningen av aktier, ta bort den sär-
skilda löneskatten på avsättning till vinstandelsstiftel-
se, och vi har en mängd andra förslag till förändringar
och förbättringar, stora som små.
Jag känner en väldig oro över de här siffrorna och
jag undrar hur Arne Kjörnsberg känner sig inför de
siffrorna och vad ni gör åt det.
Det andra jag skulle vilja ta upp är den stora
skattereformen. Arne Kjörnsberg var så glad över att
man nu är på väg tillbaka till att 15 % betalar stats-
skatt. Då undrar jag bara: Vem har sett till att det har
varit fler än 15 % som har betalat statsskatt? Det är ni
som i regeringsställning har sett till att det är så.
Dessutom var det väl så att den siktade på att vi
skulle ha en högsta marginalskatt - ursäkta att jag
använder det uttrycket, det är ju en del av marginalef-
fekterna - på 50 %. Av en inkomstökning skulle man
ha hälften kvar. Vi har förslag som ser till att vi
kommer dit igen, har ni?

Anf. 101 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag är bekymrad över att antalet fö-
retag har minskat. Men jag har inte alls svårt att förstå
varför. Jag brukar nämligen titta på sidan 200 och
följande sidor på Text-TV. Där har jag sett och jag
har läst i tidningar och hört talas om hur det ena IT-
företaget efter det andra har gått omkull. Varför det?
Jo, därför att de har missbedömt marknaden.
Det var en del ledamöter i denna kammare och i
skatteutskottet som för bara något år sedan talade om
att e-handel var framtidens melodi. Man tvingade
nästan fram ett studiebesök på Stureplan och skatteut-
skottet var där. Jag sade: Lugna ner er! E-handel är
ingenting annat än postorderhandel med en teknisk
metod för att få in order. Jag fick rätt. De föll som
käglor på en bowlingbana. Där har man huvuddelen
av förklaringen. Sedan är det nedgången i världskon-
junkturen, som framför allt har drabbat telekommark-
naden.
Vem har gjort så att fler än 15 % betalar stats-
skatt? Lennart Kollmats! Socialdemokraterna har
gjort detta. Vi har gjort det av det enkla skälet att när
den enda vägen hade nått sitt slut i ett moras av un-
derskott, fördubblad statsskuld, tredubblad arbetslös-
het, fyrdubblat budgetunderskott, stod inget annat till
buds än att införa högre statsskatt, plus allt annat vi
gjorde för att sanera ekonomin. Det var vi som gjorde
det.
Nu får vi försöka komma tillbaka. Vi gör det till-
sammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag är
säker på att Lennart Kollmats kommer att hylla oss
när vi har nått tillbaka till de 15 procenten.

Anf. 102 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Moraset har vi hört talas om i ett antal
år. Den tanke man onekligen får är hur det skulle ha
sett ut om socialdemokraterna hade fått igenom sina
förslag under perioden 1991-1994.
Jag konstaterar att antalet företagare nu är nere på
en nivå som är i paritet eller strax under vad den var i
januari 1994. Det är självklart att man känner den här
oron över att det är så svårt att bilda företag och att
inte förenklingsreglerna genomförs.
Arne Kjörnsberg tog i sitt inlägg också upp en del
saker kring fastighetsskatten. Jag gissar att Arne
Kjörnsberg tycker att ett skattesystem ska vara sådant
att en inkomsttagare som bor i villa i princip ska
kunna räkna ut och förstå sin skatt. Tycker Arne
Kjörnsberg att den här begränsningsregeln är av den
typen, när man t.o.m. måste räkna in hela hushållets
inkomst, att det är enkelt att förstå sin skatt?
Dessutom hakade Arne Kjörnsberg upp sig på be-
greppet orättfärdiga effekter i fastighetsskatten. Det
måste väl också socialdemokraterna ha insett att det
finns sådana, eftersom man nu lägger fram den här
krångliga propositionen.

Anf. 103 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag ska ta upp en sak som Lennart
Kollmats hade med i sitt huvudanförande. Han sade
att jag i förra årets debatt ondgjorde mig över någon-
ting som Johan Pehrson hade sagt. Jag har försökt
rannsaka mitt minne och kom fram till att det var
precis samma sak som Lennart Kollmats sade i denna
replik.
Jag frågade då Johan Pehrson - och nu Lennart
Kollmats - om han inte hade något annat att komma
med än dubbelbeskattning, skatt på vinstandelar och
optioner osv. Det parti jag tillhör och företräder här i
kammaren prioriterar inte de sakerna. Men jag sade
till Johan Pehrson att han gärna kunde åka ut och tala
om att han vill sänka skatten på vinstandelar och
dubbelbeskattning. Då undrade jag om Johan Pehrson
skulle komma tillbaka till denna kammare. Johan
Pehrson måste ha missförstått mig, för han blev så
väldigt arg på mig.
Jovisst, självklart vill jag att både Lennart Koll-
mats och Johan Pehrson ska komma tillbaka! Det får
bara inte bli för många folkpartister, men folkpartister
är alltid en krydda!
Nu använde sig Lennart Kollmats av precis sam-
ma argument. Jag tror inte att detta är världens vikti-
gaste på det området.
Sedan var det frågan om att antalet företag har
minskat. Finansutskottets ordförande, som sitter snett
bakom Lennart Kollmats, visade här på förmiddagen
att antalet sysselsatta har gått upp med drygt 200 000
de senaste fyra åren. Finansutskottets ordförande är
alltid försiktig. Jag räknade i huvudet och kom fram
till att det bör ha varit 260 000 med de utgångstal Jan
Bergqvist hade. Det är kanske en viktigare siffra än
antalet företag. Därmed har jag inte sagt, Lennart
Kollmats, att företag inte är viktiga. Men frågan,
Lennart Kollmats, är följande: Hur då?

Anf. 104 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Under mitt anförande tog jag upp en
fråga till Arne Kjörnsberg angående de förslag för de
mindre företagen som ni lade fram på er kongress för
någon vecka sedan. De handlade dels om sänkning av
skatten för expansionsmedel, dels om möjligheten att
skjuta upp skatt. Jag frågade vid samma tillfälle om
detta handlar om att sänka bolagsskatten.
Då fick jag ett svar från Arne Kjörnsberg. Det var
bra, men jag fick ett svar som jag inte riktigt vet hur
jag ska tolka. Han sade följande: "Jovisst, jag kan nog
tänka mig att diskutera och eventuellt sänka bolags-
skatten en eller några procent."
Jag har all respekt för att Arne Kjörnsberg är ord-
förande i skatteutskottet, men vad innebär "jag kan
tänka mig att diskutera"? Är det socialdemokratisk
politik i dag att sänka bolagsskatter från 28 % till
25 %?

Anf. 105 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Ja, det är socialdemokratisk politik att
när det ekonomiska utrymmet finns på nytt aktualise-
ra den fråga som blev aktualiserad för ett och ett halvt
år sedan, dvs. att troligen inte i ett steg men i stället
stegvis sänka bolagsskatten. Den socialdemokratiska
partistyrelsen - där jag fortfarande sitter - har disku-
terat frågan. Frågan var då inte mogen, men finans-
ministern och den socialdemokratiska skattegruppen
tror på detta.
Det måste alltid göras en avvägning, och detta
måste ske vid lämpligt tillfälle då de ekonomiska
resurserna finns.
Det är mitt korta och, hoppas jag, klargörande och
enkla svar till Marie Engström. Jag är alltid en öppen
själ som säger precis vad jag tycker.

Anf. 106 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Då ska jag också uttrycka mig kort:
Jag beklagar att Vänsterpartiet och Socialdemokra-
terna har olika syn på bolagsbeskattning och beskatt-
ning av stora och små företag. Vi tycker att det i dag
finns en orättvisa - precis som jag sade i mitt anfö-
rande - mellan stora och små företag. Vi tycker att
man måste vidta en lång rad åtgärder när det gäller de
mindre företagen, inte för de större företagen. Jag
beklagar detta.

Anf. 107 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag förstår inte vad det är Marie Eng-
ström beklagar. Låt oss resonera om det då. Om vi
tror att det är bra för sysselsättningen och för investe-
ringar i företagsamheten att sänka bolagsskatten, då
är vi beredda att överväga det. Jag säger inte att vi ska
göra det i morgon eftermiddag. Jag slarvar lite grann:
Jag säger inte att vi ska göra det den 1 januari eller
den 1 juli. Men vi har ett öppet sinne om något sådant
kan bidra till att nå de effekter vi vill nå, nämligen att
sysselsättningen i svenskt näringsliv och i svensk
offentlig sektor också ökar. Vi är beredda att diskute-
ra en lång rad olika medel. Ingenting är viktigare än
att alla som vill och kan arbeta ska få göra det. Ut-
tryckt på ett annat sätt: Alla som vill och kan arbeta
ska på morgonen kunna säga till sina nära och kära:
"Hej! Nu går jag till jobbet."

Anf. 108 PER ROSENGREN (v):
Fru talman! Det är en fråga som inte har diskute-
rats i dag, och det är lite konstigt. Det beror kanske på
att det, på ett olyckligt sätt, har klämts in en skrivelse
från Riksdagens revisorer i finansutskottets betän-
kande. Därmed har skrivelsen inte fått den behandling
den egentligen borde ha.
Frågan gäller Riksdagens revisorers skrivelse om
sänkta socialavgifter, vilka infördes 1997. Det var en
åtgärd som vidtogs i samband med en extra inkallad
riksdag i juli, sommaren 1996. Det var en åtgärd, en
ingrediens, som vidtogs för att halvera arbetslösheten.
Det var en åtgärd som kostade ca 5 ½ miljarder kro-
nor om året.
Riksdagens revisorer har i en rapport försökt att
utvärdera detta. Revisorerna har kommit fram till att
det har varit en dålig träffsäkerhet. Revisorerna häv-
dar att stödet har varit det i särklass minst kostnadsef-
fektiva inom de politikområden som syftar till att öka
sysselsättningen. Stödet kan alltså starkt ifrågasättas.
Revisorerna finner det också otillfredsställande att
de åtgärder som kostar 5 ½ miljarder kronor brutto
om året inte följts upp och inte heller underkastats
normal budgetprövning.
Men revisorerna konstaterar också att det har varit
en del metodologiska problem. Den metod som revi-
sorerna först hade tänkt sig att använda gick inte att
använda, varför man fick använda sig av en annan
metod. I och med detta kanske säkerheten i slutsat-
serna inte är riktigt hundraprocentiga. Därför stanna-
de revisorerna vid en hemställanspunkt där det fram-
går att man vill att regeringen ska utvärdera den typen
av nedsättningar.
Det är märkligt att finansutskottet i det här avse-
endet faktiskt avstyrker förslaget från Riksdagens
revisorer utan någon bärande motivering. Finansut-
skottet motiverar detta på följande sätt: Nu har ut-
skottet föreslagit en sänkning med ytterligare 10 % i
stödområde A, dvs. ett regionalt avgränsat försök.
När det har pågått i några år kan man utvärdera detta.
Men revisorernas rapport handlar om den gene-
rella sänkning som gäller i hela landet med 5 procen-
tenheter. Detta har ingenting med den regionala delen
att göra. När revisorernas rapport skrevs och antogs
visste vi inte om att denna regionala nedsättning
skulle komma. Argumenteringen i finansutskottet är
direkt undermålig i det avseendet.
Jag yrkar bifall till Riksdagens revisorers förslag
angående sänkta socialavgifter i enlighet med det
yrkande som finns.
Det andra yrkandet från revisorerna handlar om
att bedöma skatteavvikelserna, dvs. begära en redo-
visning av de skatteavvikelser som finns när man
använder sig av inkomstsidan för att komma undan
åtgärder på utgiftssidan.
Det här är ganska märkligt. Det är ett sätt att för-
söka kringgå utgiftstaken. Det är i och för sig att
erkänna att systemet med utgiftstak inte är så där
hundraprocentigt riktigt fungerande. Man använder
sig av inkomstsidan för att ge bidrag åt vissa företag.
Det här är en sak som har diskuterats i finansut-
skottet och på andra ställen: Är det rätt att använda
sig av den här typen av kreativ bokföring? Jag trodde
- det kanske är enfaldigt att tro det - att det skulle
vara av värde att få en redovisning av vad de här
skatteavvikelserna innebär, hur mycket de betyder
och kanske varför man väljer detta. Att använda sig
av det är ju att underkänna nuvarande budgetordning.
Det finns en reservation som det inte har yrkats
bifall till men som det finns all anledning att ta upp.
Kristdemokraterna har nämligen reserverat sig utifrån
en motion där man i en hemställanspunkt föreslår att
"Riksdagen tillkännager för Riksdagens revisorer
som sin mening vad som anförs i motionen om ett
vidgat synsätt vid utvärdering av skatteförändringar".
Jag tycker att det är väldigt intressant. Här har vi
under två tre års tid diskuterat revisionens oberoende.
Vi har haft utredning efter utredning som skulle för-
söka se till att skapa en riksrevision som är oberoende
och inte blir utsatt för politisk styrning. Och så har vi
ett parti som motionerar om hur revisorerna ska ge-
nomföra sina granskningar! Jag tycker att det är helt
fantastiskt, år 2001, efter den genomgående diskus-
sion vi har haft om detta.
Det vore intressant att höra någon representant för
Kristdemokraterna gå upp och förklara hur man reso-
nerar och hur man ska ha en oberoende riksrevision
om den samtidigt ska styras från kammaren, där
kammaren ska bestämma vilka metoder som ska
användas och hur de ska utföra sina revisioner. Det är
högst anmärkningsvärt att se en sådan hemstäl-
lanspunkt i dag.
Dessutom innehåller motionen många felaktighe-
ter, och jag ska därför börja gå igenom motionen.
På s. 1 sägs det att vi tar ställning om generella
skattesänkningar är bra eller dåliga. Nej, det gör vi
inte alls. Hela den granskning som revisorerna har
gjort utgår till hundra procent från om detta är en
lämplig åtgärd för att öka och trygga sysselsättningen.
Sedan skriver Kristdemokraterna att det är en all-
varlig brist att vi inte analyserar effekter på nyföreta-
gandet. Nej, men vi redovisar orsaken till detta klart
och tydligt i rapporten och anger att den sker av me-
todmässiga skäl. Det är oerhört svårt att metodmäs-
sigt göra en sådan analys. Men om Kristdemokraterna
kan anvisa metoder för något sådant är det fantastiskt!
Ni har ju en representant i Riksdagens revisorer som
skulle kunna bidra med den fantastiska kunskapen,
som Mats Odell och kompani tydligen har när det
gäller metodutvecklingen av revisionen. Det finns
inte någon instans i Sverige som har de metodinstru-
menten i dag så att de skulle kunna genomföra den
analysen, till rimliga kostnader, som Kristdemokra-
terna diskuterar.
Sedan är det en diskussion om vilket årtal vi tar
som utgångspunkt. Våra beräkningar baseras på upp-
gifter från 1998, och metodansatser som bygger på en
nedsättning påverkar marginalkostnaden. Det påver-
kas inte av hur länge nedsättningen har varit i kraft.
Vi använder begreppet 1997 års nedsättning för att
särskilja från andra nedsättningar. Detta redovisar vi
dessutom utförligt i rapporten, och de förändringar
som gjorts sedan 1998 finns också redovisade. Inte
ens på den punkten fungerar Kristdemokraternas
resonemang.
Sedan använder revisorerna begreppet dödviktsef-
fekter enligt den gängse definition som finns, dvs.
risken för subventionering av verksamheter som hade
kommit till stånd även utan stöd. Det är det som är
dödviktseffekten. Kristdemokraterna har missuppfat-
tat det begreppet och diskuterar utifrån ett annat be-
grepp. Troligen resonerar man utifrån begreppet
överskottsbörda och de ineffektiviteter som skatter
leder till. Men det var inte avsikten med rapporten.
Med den begreppsapparat och de resonemang som
man för i motionen skulle man väl argumentera för en
skattekvot som uppgår till noll. Det vore den logiska
slutsatsen i sammanhanget.
Jag skulle kunna fortsätta att gå igenom punkt för
punkt för att fullständigt såga och haverera hela den-
na motion. Nu begär inte Kristdemokraterna votering
om motionen, vilket är ganska förståeligt, med tanke
på vad lite man har på fötterna i sammanhanget.
Jag yrkar bifall till Riksdagens revisorers skrivel-
se.

Anf. 109 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Det finns i riksdagen en bred majo-
ritet för att inte bara behålla nedsättning av socialav-
gifterna utan också utvidga dem till nedsättning för
stödområde A med 15 %. Den breda uppslutningen
finns i riksdagen, trots att vi väl kände till de kritiska
synpunkter som redovisas i revisorernas rapport. Det
är inte så att det ställningstagandet har kommit utan
kunskap om vad det står i Riksdagens revisorers rap-
port.
Då gör vi den bedömningen att om vi nu utvidgar
systemet är det inte rimligt, trots vad Per Rosengren
säger, att snabbt göra en utvärdering av det gamla
systemet. Då är det naturligt att göra en utvärdering
av hela systemet, inklusive stödområde A, och när
man väl har erfarenhet av det, dvs. kanske om ett par
år, kan det vara lämpligt att göra en utvärdering av
det. Det är bakgrunden till att vi avstyrker revisorer-
nas yrkande i den delen.
När det gäller önskemålet om att få en bättre re-
dovisning av skatteavvikelser har vi inget principiellt
emot att man undan för undan förbättrar kvaliteten i
budgetarbetet och redovisningen för riksdagen. Det
bör dock sägas att det redan i dag från regeringens
sida sker en rätt noggrann genomgång av skatteavvi-
kelser. Det kan utvecklas, och jag tycker att det ska
göras, men man behöver inte nödvändigtvis göra det
så snabbt. Eftersom det här är resurskrävande och det
dessutom finns principiella metodproblem med det
hela, tycker jag att det finns anledning att ta det i en
lugnare takt än vad revisorerna har anfört. Det är
bakgrunden till avslagsyrkandet på den punkten.

Anf. 110 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Man kan inte diskutera äpplen och
päron samtidigt. Här har vi en generell nedsättning,
som är delvis utvärderad - en generell nedsättning på
5 % som gäller hela landet, som inte har någonting
med regionalpolitik att göra, som infördes 1996 som
en generell åtgärd, som en del i ett paket för att halve-
ra arbetslösheten. Det vill man inte utvärdera. Att det
går 5 ½ miljard om året till den här nedsättningen vill
man inte utvärdera. Man bara fortsätter.
Kunde man inte ha använt de här 5 miljarderna på
något annat, bättre och mer effektivt sätt? Tror inte
Jan Bergqvist att t.ex. andra stöd på skattesidan till
mindre företag skulle kunna vara mer effektiva i det
här sammanhanget, dvs. ett rejält engagemang för att
göra något åt 3:12-reglerna, ett rejält engagemang på
skattesidan över huvud taget?
Det prövas inte mot detta. Det är precis det som är
en del av detta som revisorerna säger. Vi går inte så
långt att vi värderar det, men vi säger att regeringen
bör utvärdera detta, så att vi här i riksdagen vet vilka
beslut vi fattar och vilka prioriteringar vi gör. Men nu
gör vi detta utan någon som helst budgetprövning.
Det är bara att konstatera att så är det.
Finansutskottets ordförande vill inte att en så stor
post i budgeten som 5 ½ miljard utvärderas, utan det
ska bara rulla på. Det är uppseendeväckande.
Jag tycker inte att det är fel att man ökar takten
lite grann, också för att ge riksdagen den information
som behövs när det gäller skatteavvikelserna. Hur
länge ska vi fortsätta att tricksa på det här sättet, så att
saker som egentligen borde vara på utgiftssidan fixar
vi på inkomstsidan? Det är väldigt mycket av den
debatten som det handlar om. Det är en oerhörd kritik
mot det nuvarande budgetsystemet med budgettak.
När det passar fixar man det på inkomstsidan i stället.
Varför ska vi då ha en sådan budgetlag som vi har?

Anf. 111 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Per Rosengren lyssnar dåligt till vad
jag säger. Det verkar som om hans argumentering
grundar sig på att han själv är väldigt kritisk och
negativ till nedsättning av socialavgifterna.
Det finns i riksdagen en bred majoritet som trots
de kritiska synpunkter som kommit fram i Riksda-
gens revisorers rapport tycker att det är bra att ned-
sättningen av socialavgifterna fortsätter och att vi
dessutom utvidgar systemet till stödområde A och går
längre i nedsättningen.
Jag har ingenting emot att man gör en utvärdering,
men det ska ske vid rätt tidpunkt. Rätt tidpunkt är inte
nödvändigtvis nu, utan det är när vi har erfarenhet
även från stödområde A. Om två år, t.ex., kan man
göra en utvärdering.

Anf. 112 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Det vore lämpligt att göra det just nu
- helst innan riksdagen beslutar om ytterligare 10 %
för stödområde A.
Det är två olika saker. De ena är en regionalpoli-
tisk åtgärd - en kompensation för att man inte längre
kan sätta ned avgifterna med 8 % i stödområdet på
grund av EU-regler.
Bergqvist säger att det finns ett stort stöd i riksda-
gen. Det kanske det finns. Det beror på att man inte
har utvärderat och klart angett att det är ineffektivt.
Det är det som är problemet.
Jag hävdar att det är väldigt viktigt att riksdagen
får så bra information som möjligt och att åtgärder
som vi vidtar faktiskt utvärderas. Om inte rullar detta
på med 5 ½ miljard om året.
Riksdagens revisorer har kommit fram till en siff-
ra som kan diskuteras. Men varje jobb som har till-
kommit har kostat statskassan 1 ½ miljon kronor. Det
är den mest ineffektiva formen av arbetsmarknadspo-
litiska åtgärder.
Eftersom åtgärden vidtogs på sommaren 1996,
som ett led i arbetet med att halvera arbetslösheten,
tycker jag att det är märkligt att finansutskottet inte är
berett att utvärdera den.

Anf. 113 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Vi har ägnat förmiddagen och en del
av eftermiddagen åt att debattera ramarna för statens
utgifter och inkomster. Vi har blivit anklagade av inte
minst finansutskottets ordförande Jan Bergqvist för
att det spretar och för att vi har olika uppfattning på
den borgerliga sidan. Det vi nu hör är mycket intres-
sant. Så låter det när den rödgröna gruppen träffas
och försöker komma överens.
Det vi kristdemokrater har pekat på i vår motion
och i vår reservation, fru talman, är att vi tycker att
revisorerna har ett alldeles för snävt synsätt när de
bara betraktar sysselsättningsdimensionen av en så-
dan åtgärd. Vi är inte alls, Per Rosengren, emot att
det utvärderas. Där kanske vi skiljer oss från Jan
Bergqvist. Vi tycker att det är viktigt. Men att enbart
anlägga sysselsättningsaspekter på detta är fel.
Jag vet inte om Per Rosengren alltid gör det när
det gäller de skatteavvikelser som finns, dvs. de ned-
sättningar av skatter som görs på olika håll. Det är
inte alls enbart det som man vill åstadkomma. Det
handlar om att också stärka den mycket svaga bas
som många mindre företag i glesbygd har, så att de
helt enkelt kan överleva och så att man kan behålla de
sysselsättningstillfällen som finns. Det är det vi har
reagerat emot.
Jag vill därför, fru talman, yrka bifall till vår re-
servation nr 20.

Anf. 114 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Riksdagens revisorer är ett ganska fri-
stående organ - det mest fristående revisionsorgan
som finns. Vad kristdemokraterna nu föreslår är att vi
inte längre ska vara fristående. Vi ska ta order av en
majoritet i riksdagen när det gäller hur vi ska utföra
våra granskningar.
Det har funnits möjlighet för kristdemokraterna
att påverka granskningsplanen. Riksdagens revisorer
antog en granskningsplan, där vi sade att vi skulle
utföra en granskning inom detta område utifrån sys-
selsättningsaspekten. Det var bara det. Beslutet fatta-
des 1996, som en åtgärd för att halvera arbetslöshe-
ten. Det var det som skulle granskas.
Den andra del av granskningen som kristdemo-
kraterna föreslår finns det i dag inga metoder för.
Men om Kristdemokraterna känner till några sådana
metoder och om kostnaderna är rimliga vore det väl-
digt bra om partiets representanter i Riksdagens revi-
sorer kunde bistå kansliet med dem.
Jag måste säga att jag litar mer på professionella
revisorer som utför granskningar än på amatörer av
samma kaliber som Mats Odell och kompani.

Anf. 115 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Det är alldeles rätt. Jag var en gång
revisor i vår lokalavdelning i Vallentuna, men jag har
aldrig därefter gjort anspråk på att utföra något som
helst revisionsuppdrag.
Det vi förespråkar är att riksdagen ska göra ett
tillkännagivande till regeringen om att denna typ av
skattesänkning inte enbart ska utvärderas på det sätt
som revisorerna har gjort. Vi tycker att man ska ha en
bredare ansats. Det tycker vi också att man ska ge
revisorerna till känna.
Om det är detta som upprör Per Rosengren så väl-
digt hoppas jag att han på något sätt kan komma ned i
en lite lugnare sinnesstämning efter detta.

Anf. 116 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Jag har sedan 1994 engagerat mig i
revisionsfrågor - i frågan om en fristående och obe-
roende riksrevision - och jag har satt mig in i dessa
frågor väldigt mycket. Jag blir faktiskt väldigt upp-
rörd när jag ser att det finns förslag från ett parti i
riksdagen som innebär att riksdagen ska tillkännage
för Riksdagens revisorer vad som anförts i motionen
om vidgat synsätt vid utvärderingen av skatteföränd-
ringarna.
Det var inte en granskning för att generellt utvär-
dera skatteförändringar. Det var ett sätt att utvärdera
en åtgärd som en majoritet av riksdagen har ställt sig
bakom för att minska arbetslösheten - ett led i arbetet
med att halvera densamma.
Man kan ha önskemål om att vi ska göra andra
granskningar. Det vore lämpligt om kristdemokrater-
na lämnade in ett förslag till Riksdagens revisorer om
att vi skulle göra en sådan granskning. Men det är
helt fel att från riksdagens sida gå in och styra den
oberoende revisionen och ange hur de beslut som
riksdagen har fattat ska utvärderas. Inser inte Mats
Odell hur magstarkt det är?
Ni vill inte ha en oberoende revision. Ni vill att
revisionen ska styras någonstans ifrån, och jag tror
inte att det är uppifrån.

Anf. 117 INGEMAR JOSEFSSON (s):
Fru talman! Det är faktiskt den senaste diskussio-
nen som har föranlett mig att anmäla mig till talarlis-
tan. Jag har fått kammarens uppdrag att vara ordfö-
rande för Riksdagens revisorer, och det finns skäl att
säga några ord om just den motion som vi har talat
om.
Det är ett väldigt ovanligt påpekande som krist-
demokraterna gör i sin motion i denna fråga. Det är
kanske rentav första gången - det har i varje fall inte
hänt på 1900-talet - som riksdagen försöker styra
Riksdagens revisorer och dess arbetssätt. Det är en
anmärkningsvärd reservation, oavsett vad Mats Odell
säger.
Man säger också att detta kan hänga samman med
Riksdagens revisorers oberoende roll i förhållande till
varje myndighet. Utredning borde möjligen ske i
särskilt sammanhang, förslagsvis av konstitutionsut-
skottet. Det föresvävar dem alltså att anmäla Riksda-
gens revisorer till konstitutionsutskottet. Det är tan-
kegången. Det visar att man inte har följt med i hur vi
jobbar och vad konstitutionsutskottet har för funktio-
ner i dessa sammanhang.
Sedan gör Mats Odell felet att han låter Riksda-
gens revisorer bli något slags allmänt utredningsin-
stitut. Det är ungefär så han beskriver det när han
talar om alldeles för snäva synsätt.
Riksdagens revisorer har med utgångspunkt i de
beslut som är fattade i denna kammare att bedöma
frågorna. Vi har de beslut som har fattats här i kam-
maren som utgångspunkt när vi granskar. Det gällde
också denna utredning. Det var grunden för det vi tog
ställning till.
Flera talare har sagt att många har diskuterat revi-
sionens oberoende. Det går inte att försvara om man
ställer krav på att kammaren ska uttala sig om hur
Riksdagens revisorer ska fungera. Vi kommer inte att
kunna fungera om man ger hårda direktiv om vad vi
får göra och vad vi inte får göra i varje enskild utred-
ning. Det tror jag att alla andra partier har förstått.
Nu förvärrar Mats Odell situationen genom att yr-
ka bifall till en motion som det tidigare inte har yrkats
bifall till. Så nu får vi chans att rösta om vi ska ha en
oberoende revision eller inte. Rösta på kristdemokra-
terna och ni tar ställning för en beroende revision som
tar direktiv från kammaren! Jag hoppas också att alla
här förstår att man inte kan göra det.
I sakärendet vill jag dock säga att vi i väldigt
många, för att inte säga alla, ärenden har varit poli-
tiskt överens om det vi har skickat till kammaren. Jag
är ledsen och upprörd över att man kan missuppfatta
revisionen på det sätt som man har gjort i den här
motionen.

Anf. 118 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Vi respekterar till fullo Riksdagens
revisorers självständighet. Det vi har reagerat mot är
att man drar mycket långtgående konsekvenser av
generella skattesänkningar på arbete. Vi var rädda för
att de här slutsatserna skulle leda till ett vidgat synsätt
omkring effekterna av att sänka skatten på arbete och
ville att man skulle utvärdera det i ett något bredare
perspektiv. Det är hela bakgrunden till vår motion.
Tanken att vi skulle vilja styra Riksdagens reviso-
rer eller förestava hur de ska göra är ju ganska fan-
tastisk. Vi har föreslagit ett tillkännagivande till rege-
ringen som också skulle skickas till revisorerna. Men
att uppfatta detta som en styrning tycker jag är att
göra en mycket stor övertolkning.

Anf. 119 LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Jag satt på mitt rum och åhörde de-
batten om Riksdagens revisorers förslag. Det föran-
ledde mig att nu komma och begära ordet. Jag råkade
nämligen delta i Riksdagens revisorers sammanträde
när den här rapporten justerades.
I remissomgången hade det framkommit en
mycket långtgående metodkritik från ett antal re-
missinstanser. Jag tyckte att metodkritiken var av den
arten att den borde föranleda fortsatta överväganden,
t.ex. i form av ett seminarium som Riksdagens reviso-
rer då kunde arrangera tillsammans med dessa re-
missinstanser. Jag noterar att detta mitt förslag vote-
rades ned av Riksdagens revisorer i plenum.
Nu tar man upp frågan om behovet av en obero-
ende riksrevision; det är naturligtvis av väldigt stor
vikt att vi får en sådan. Det är då belysande att det går
till på det sättet att det sitter ett antal parlamentariker i
Riksdagens revisorer och tar ställning till huruvida
man ska gå vidare med en metoddiskussion i det
aktuella ärendet. Jag tycker att finansutskottet genom
att inte gå på Riksdagens revisorers förslag har kom-
mit fram till ett väl avvägt ställningstagande. Men jag
är övertygad om att de frågor som är aktualiserade av
remissinstanserna, som rör effekten av den här typen
av åtgärder, kommer att behöva diskuteras vidare
under de närmaste åren.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

FiU11 Tilläggsbudget 2 för budgetåret 201
Punkterna 1-11
Kammaren biföll utskottets förslag.

Punkt 12 (Sammanställning av anslag och utgiftsom-
råden på tilläggsbudget för budgetåret 2001)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (kd)
Förberedande votering:
74 för res. 1
38 för res. 2
182 avstod
55 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Christina Axelsson (s) anmälde att hon avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.
Helena Bargholtz (fp) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat nej.
Huvudvotering:
174 för utskottet
73 för res. 1
55 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 34 v, 10 c, 13 mp
För res. 1: 71 m, 2 -
Avstod: 35 kd, 8 c, 12 fp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 9 v, 7 kd, 4 fp, 3 mp

FiU1 Utgiftsramar och beräkning av statsinkoms-
terna, m.m.
Punkt 1 (Allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken [avsnitt 1.3])
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
165 för utskottet
138 för res. 1
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 35 v, 1 c, 12 mp
För res. 1: 71 m, 35 kd, 17 c, 13 fp, 2 -
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 7 kd, 3 fp, 4 mp
Birgitta Carlsson (c) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.

Punkt 2 (Formerna för ställningstagande till euro
[avsnitt 1.5.1])
1. utskottet
2. res. 2 (m, kd, fp)
3. res. 3 (c)
Förberedande votering:
112 för res. 2
20 för res. 3
170 avstod
47 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
153 för utskottet
114 för res. 2
34 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 35 v, 1 mp
För res. 2: 67 m, 32 kd, 13 fp, 2 -
Avstod: 1 m, 3 kd, 18 c, 12 mp
Frånvarande: 14 s, 13 m, 8 v, 7 kd, 3 fp, 3 mp

Punkt 3 (Information om och analys av eurons effek-
ter [avsnitt 1.5.2])
1. utskottet
2. res. 6 (v)
3. res. 7 (mp)
Förberedande votering:
36 för res. 6
13 för res. 7
253 avstod
47 frånvarande
Kammaren biträdde res. 6.
Huvudvoring:
178 för utskottet
36 för res. 6
90 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 31 kd, 18 c, 12 fp
För res. 6: 1 m, 35 v
Avstod: 70 m, 4 kd, 1 fp, 13 mp, 2 -
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 7 kd, 3 fp, 3 mp

Punkt 4 (Miljökonsekvensbeskrivningar i budgetpro-
positionen [avsnitt 1.6])
1. utskottet
2. res. 8 (kd)
Votering:
268 för utskottet
35 för res. 8
1 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 71 m, 35 v, 18 c, 13 fp,
13 mp, 2 -
För res. 8: 35 kd
Avstod: 1 s
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 7 kd, 3 fp, 3 mp
Claes-Göran Brandin (s) anmälde att han avsett att
rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.

Punkt 6 (Budgetförslagen för år 2002 [avsnitten 2.4-
2.11, 3 och 4.1])
1. utskottet
2. res. 12 (m)
3. res. 13 (kd)
4. res. 14 (c)
5. res. 15 (fp)
Förberedande votering 1:
19 för res. 14
13 för res. 15
272 avstod
45 frånvarande
Kammaren biträdde res. 14.
Förberedande votering 2:
35 för res. 13
18 för res. 14
249 avstod
47 frånvarande
Kammaren biträdde res. 13.
Förberedande votering 3:
73 för res. 12
36 för res. 13
194 avstod
46 frånvarande
Kammaren biträdde res. 12.
Huvudvotering:
165 för utskottet
73 för res. 12
66 avstod
45 frånvarande
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 35 v, 13 mp
För res. 12: 71 m, 2 -
Avstod: 35 kd, 18 c, 13 fp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 7 kd, 3 fp, 3 mp

Punkt 15 (Riksdagens revisorers förslag angående
sänkta socialavgifter [avsnitt 5.1])
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 20 (kd)
3. under överläggningen framställt yrkande (v)
Förberedande votering:
33 för res. 20
10 för yrk.
261 avstod
45 frånvarande
Kammaren biträdde res. 20.
Huvudvotering:
265 för utskottet
33 för res. 20
6 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 71 m, 31 v, 18 c, 13 fp,
13 mp, 2 -
För res. 20: 33 kd
Avstod: 4 v, 2 kd
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 7 kd, 3 fp, 3 mp

Punkt 17 (Barnbilaga i budgetpropositionen [avsnitt
5.3])
1. utskottet
2. res. 23 (c)
Votering:
235 för utskottet
19 för res. 23
49 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 71 m, 33 v, 12 fp, 1 mp, 2 -
För res. 23: 1 v, 18 c
Avstod: 1 v, 35 kd, 1 fp, 12 mp
Frånvarande: 15 s, 10 m, 8 v, 7 kd, 3 fp, 3 mp

Punkt 19 (Indelning i politikområden [avsnitt 5.5])
1. utskottet
2. res. 26 (v, mp)
Votering:
256 för utskottet
46 för res. 26
2 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 71 m, 35 kd, 18 c, 13 fp, 2 -
För res. 26: 35 v, 11 mp
Avstod: 2 mp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 7 kd, 3 fp, 3 mp
Gudrun Lindvall (mp) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats ha avstått från att rösta.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

5 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
2001/02:56 Energimarknader i utveckling - bättre regler och tillsyn

Lagutskottets betänkande
2001/02:LU2 Handlingsplan för konsumentpolitiken 2001-2005

6 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 21 november

2001/02:91 av Kent Olsson (m) till näringsminister
Björn Rosengren
Arbetslösheten
2001/02:92 av Yvonne Andersson (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Villkor för storföretag
2001/02:93 av Göran Lindblad (m) till statsrådet
Britta Lejon
Askim

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 27 november.

7 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 21 november

2001/02:239 av Inger Lundberg (s) till utrikesminis-
ter Anna Lindh
Ideella bidrag till somalier
2001/02:240 av Ola Karlsson (m) till statsrådet Britta
Lejon
Offentlighet och statliga bolag
2001/02:241 av Harald Nordlund (fp) till statsrådet
Ingela Thalén
Försäkringskassan och långtidssjukskrivna
2001/02:242 av Christina Axelsson (s) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Amatörbyggda fordon
2001/02:243 av Jonas Ringqvist (v) till miljöminister
Kjell Larsson
Laxparasiten
2001/02:244 av Jonas Ringqvist (v) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Strategi för att förhindra spridning av laxparasiten

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 27 november.

8 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 21 november

2001/02:166 av Margareta Cederfelt (m) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Entreprenörer
2001/02:176 av Erling Wälivaara (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Bredbandsuppkoppling
2001/02:177 av Carl-Erik Skårman (m) till närings-
minister Björn Rosengren
Restiden till arbetet i Stockholmsregionen
2001/02:178 av Matz Hammarström (mp) till statsrå-
det Britta Lejon
Infrastrukturpropositionen
2001/02:187 av Peter Pedersen (v) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Statliga arbetstillfällen i Karlskoga
2001/02:189 av Mikael Oscarsson (kd) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Svenska bönder och dieselskatten
2001/02:190 av Inger Strömbom (kd) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Försäljning av militär materiel
2001/02:191 av Owe Hellberg (v) till näringsminister
Björn Rosengren
Gröna huset i Söderhamn
2001/02:192 av Owe Hellberg (v) till näringsminister
Björn Rosengren
Kunskapsbank lokal utveckling i Söderhamn
2001/02:193 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
näringsminister Björn Rosengren
Postens avgifter
2001/02:194 av Helena Bargholtz (fp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Nordiskt porto
2001/02:200 av Lennart Klockare (s) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Fördelning av helikoptrar
2001/02:202 av Mikael Oscarsson (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Familjekonsekvensanalys
2001/02:209 av Karin Falkmer (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Nyföretagandet
2001/02:210 av Lena Sandlin-Hedman (s) till statsrå-
det Mona Sahlin
Semesterlagen
2001/02:212 av Inger Strömbom (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Kassaservice på landsbygden
2001/02:214 av Charlotta L Bjälkebring (v) till kul-
turminister Marita Ulvskog
Filmen i Sverige
2001/02:215 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
utbildningsminister Thomas Östros
Utbildningsplatser på vårdutbildningar
2001/02:216 av Jan Backman (m) till kulturminister
Marita Ulvskog
Analys av den arkeologiska uppdragsverksamheten
2001/02:218 av Elizabeth Nyström (m) till närings-
minister Björn Rosengren
Postens kassaservice
2001/02:219 av Marianne Andersson (c) till statsrå-
det Mona Sahlin
Elöverkänslighet
2001/02:221 av Rolf Olsson (v) till statsrådet Ingela
Thalén
Nya diagnoser och sjukförsäkringssystemet
2001/02:223 av Ulla-Britt Hagström (kd) till statsrå-
det Ingela Thalén
Arbetsskadeersättning

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 27 november.

9 § Kammaren åtskildes kl. 16.24.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 §
anf. 19 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 89 (del-
vis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.