Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2001/02:125

Fredagen den 14 juni

Kl. 09.00 - 12.26

---

14.00 - 15.25

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-------------------------------------------------------------------------

1 § Partiledardebatt

Anf. 1 BO LUNDGREN (m):
"Du kanske tror att det är Persson
eller bankerna eller regeringen
Men det är folket som bygger landet
Folket är dom enda som kan det"
Fru Talman! Orden är hämtade från en låt av Ulf
Lundell. Och så är det.
Det är folket - enskilda människor - som har
byggt och bygger landet. Det är människors arbete,
företagande och idéer som gör att allas välstånd ökar
och som gör att vi får in skatt till skolan, sjukvården
och polisen.
Men socialdemokraterna har vänt folket ryggen.
Krångel och byråkrati kväver företagande. Höga
skatter ger färre jobb och berövar människor kon-
trollen över deras egna liv. Och ändå får man inte
valuta för skattepengarna.
Under de senaste månaderna har jag rest mycket
och träffat hundratals människor runtom i Sverige
som socialdemokraterna har svikit.
I Hedemora Evert som sedan länge köade för en
höftledsoperation.
Utanför Grebbestad ett pensionärspar som kanske
måste lämna sitt hem eftersom fastighetsskatten höjts
så kraftigt.
I Lilla Edet människor som sett radio- och TV-
affären läggas ned eftersom ingen ville försäkra den
efter flera inbrott och rån.
Och över hela landet människor som fastnat i ny-
fattigdom.
För mig är alla som sliter i vardagen - trots att det
lönar sig dåligt och trots att de inte får valuta för
skattepengarna - samhällets verkliga hjältar. Men de
får inte medalj, och många känner att varken tid eller
pengar räcker till.
Marie är ensamstående mamma till Petter, som är
fem år. Hon arbetar heltid och har 16 000 kr i lön.
Efter de höga skatterna, hyra, räkningar och bidrag
har hon och Petter mindre än 3 000 kr kvar att leva
på. Att förbättra situationen genom egna insatser är
näst intill omöjligt.
Marie sade så här i en intervju: "Jag har en dröm
om att få åka till simhallen med min son." Det verkar
otroligt att man ens kan fundera över något sådant,
men sådan är nyfattigdomen i socialdemokraternas
högskattestat. Och Marie är långt ifrån ensam. I går
skrev Rädda Barnens ordförande i Dagens Nyheter
om att 345 000 barn i Sverige har föräldrar som får
socialbidrag eller lever helt utan marginaler.
En annan av vardagens hjältar är Bo, som driver
ett bageri med 25 anställda i Borlänge. Han jobbar
hårt för att försörja sig själv och för att kunna fort-
sätta att ge sina anställda arbete.
Hos Bo, som betalar höga skatter på allt från mjöl
till serveringspersonal, kostar en kanelbulle 7 kr. All
vinst som han lyckas uppnå beskattas dubbelt.
Socialdemokratiska Borlänge kommun driver
också bageri men med skattepengar i ryggen. Därför
kostar en kommunbulle bara 5 kr. Det skulle kunna
driva Bos företag till konkurs och göra att hans an-
ställda förlorar jobbet.
Ska det vara så här? Jag tycker inte det.
Under våren har vi på affischer kunnat läsa att so-
cialdemokraterna är stolta men inte nöjda. Jag förstår
att Göran Persson inte är nöjd, men jag fattar inte hur
han kan vara stolt.
Hur kan Göran Persson vara stolt över att fastig-
hetsskatten driver pensionärer från deras hem? Hur
kan han vara stolt över att hårt arbetande människor
som Marie inte har tillräckligt mycket kvar efter skatt
och känner att de inte räcker till? Hur kan han vara
stolt över att företagare konkurreras ut av kommunala
bolag?
Fru talman! Efter åtta år med socialdemokraterna
är det nästan en miljon människor som skulle kunna
arbeta som inte gör det. Efter åtta år med Socialde-
mokraterna är fler sjukskrivna än någonsin, och för
varje dag som går tappar Sverige i välstånd jämfört
med andra länder. För några veckor sedan kom en
undersökning som visade att om Sverige hade varit en
delstat i USA skulle den ha varit den fattigaste.
Om man jämför Sveriges och Finlands utveckling
sedan 1994, när Socialdemokraterna började regera,
blir eftersläpningen tydlig. Hade vi haft lika hög till-
växt som Finland, hade ett svenskt hushåll i dag haft
ytterligare 4 000 kr i inkomst varje månad. Med de
pengarna hade Marie kunnat ta sin son till badhuset,
spara för framtiden och göra mycket annat.
Jag förstår inte hur Göran Persson kan vara stolt.
Under lång tid har politiken i Sverige inriktats all-
deles för mycket på att fördela resurser och nästan
inte alls på att skapa goda förutsättningar för att det
ska finnas resurser att fördela. Det verkar som om de
flesta politiker har glömt att tillväxt genom arbete och
företagande är grunden för allt välstånd. Valrörelsen
förra gången, 1998, präglades av mantrat "vård, sko-
la, omsorg", men nästan inte alls av hur finansiering-
en av dessa verksamheter skulle kunna tryggas. Det
är därför Sverige släpar efter.
Eftersläpningen innebär inte bara att vi tappar i
välstånd jämfört med andra länder - utan också att
skatterna måste vara högre för att vi ska få in pengar
till viktiga samhällsfunktioner, eftersom vår kaka att
ta ut skatter av är mindre än andras.
Med samma tillväxt som i Finland sedan 1994 och
med en lika stor andel av ekonomin som i dag hade
skolan haft 9 miljarder kronor mer, sjukvården 13
miljarder mer och polisen 2 miljarder mer än i dag.
Och dessutom: ju högre skatterna blir, desto säm-
re blir den ekonomiska utvecklingen och desto färre
blir jobben. Det blir ännu svårare att finansiera de
offentliga utgifterna, vilket leder till att socialdemo-
kraterna höjer skatten ännu mer. Då blir barnen med
föräldrar som behöver bidrag flera.
LO har krävt en generell höjning av kommunal-
skatten med 2 kronor, och runtom i landet lägger
socialdemokraterna nu fram sina skattehöjningsför-
slag.
Trots att vi hade ännu ett världsrekord i skatter
förra året lämnar var fjärde elev grundskolan utan de
kunskaper som man behöver ha med sig i livet. Tiotu-
sentals människor köar för vård i socialdemokratiska
landsting, och vi har polisbrist i hela landet.
Jag förstår inte hur Göran Persson kan vara stolt.
Ni har regerat i åtta år och hela tiden skjutit pro-
blemen framför er. Det snackas mycket, men det görs
desto mindre.
Sedan 1994 har Socialdemokraterna tillsatt 965
olika utredningar om det ena, om det andra, om det
tredje och om det fjärde, men de har inte gjort någon-
ting för att förbättra företagandeklimatet. Och i stället
för att göra något för att komma till rätta med den
exploderande sjukfrånvaron säger Göran Persson att
förslag ska komma efter valet.
Frågan är förstås efter vilket val.
Fru talman! Aldrig har så många vackra ord betytt så
lite för så många.
Bokslutet över åtta år med socialdemokraterna
borde i sig vara tillräckligt för att byta regering. Men
det är värre än så.
Med socialdemokraterna kommer Sverige att fort-
sätta att halka efter andra länder också under den
kommande mandatperioden. Av regeringens egen
vårproposition framgår att jämfört med OECD-
genomsnittet kommer ett svenskt hushåll år 2006 att
ha en inkomst som är ytterligare upp till 31 000 kr
lägre: 2 500 kr per månad.
Med socialdemokraterna stiger också skatten. Då
kommer Marie och många fler att fortsätta att känna
sig stressade och pressade för att pengarna inte räcker
till, och företagare som Bo riskerar att få slå igen.
Med socialdemokraterna kommer tusentals barn
år efter år att lämna skolan utan de kunskaper som de
behöver för att förverkliga sina livsdrömmar.
Med den socialdemokratiska vårdgarantibluffen
kommer vårdköerna att finnas kvar, och många kvin-
nor kommer också i fortsättningen att känna sig
otrygga när de går hem på kvällen.
Fru talman! Med en borgerlig regering får var-
dagshjältarna sin belöning:
Alla som kan arbeta ska kunna ha ett jobb.
Skatten ska vara så låg att den som har ett jobb
kan leva på sin lön.
Man ska få valuta för den skatt man betalar.
Tillsammans har vi borgerliga partier presenterat
program för fler jobb och högre tillväxt, för en öppna-
re arbetsmarknad, för en skola som kan ge alla goda
kunskaper och för vård i tid i hela Sverige.
Den största skillnaden mellan Göran Persson och
mig gäller synen på människan och förhållandet
mellan människan och politiken.
Jag vill bygga ett samhälle som tar till vara den
kraft som finns inom varje människa. Stat och kom-
mun ska inte göra det som människor själva eller
tillsammans med andra kan göra lika bra eller bättre.
Jag vill satsa på ökad tillväxt genom bättre förut-
sättningar för arbete och företagande.
Det är genom tillväxt och mer kvar efter skatt som
alla barn kan ha föräldrar som inte behöver bidrag
och som känner att både pengar och de själva räcker
till.
Bort med krångel och överbeskattning så att vi får
fler och växande företag. Då blir det fler som försör-
jer färre.
Bort med fastighetsskatten, och gör de första
4 000 man tjänar varje månad skattefria. Ett extra
avdrag för varje barn. Då har man råd att arbeta
mindre, och samtidigt lönar det sig alltid att arbeta
mer.
Låt lärare och skolledare forma en skola där alla
elever kan få de kunskaper de behöver. Inget barn ska
lämnas efter. Gemensam finansiering och rätt för alla
föräldrar och elever att välja skola - kommunal eller
fri.
Låt patienterna välja läkare och få en verklig ga-
ranti för vård i tid. Gemensam finansiering och rätt
för den som vill att erbjuda vård och omsorg.
Starka familjer som ger barnen en trygg uppväxt
där både tid och pengar räcker till. Barnomsorg på
föräldrarnas - inte på politikernas - villkor.
En stark rättsstat med tillräckligt många poliser i
hela landet.
Det är det här valet handlar om. Antingen fortsät-
ter vi som nu eller byter vi till en ny politik och till en
regering som står på folkets sida.
(Applåder)

Anf. 2 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag får anledning att komma tillbaka
till flera av de saker som Bo Lundgren tog upp i sitt
anförande.
Jag har dock en fråga om någonting som han bara
gick förbi, som är av utomordentligt stor vikt för
Sverige och för en blivande regeringsbildare - vilket
ju valet kan resultera i - att svara på.
Jag hämtar från Moderaternas hemsida det tal som
Bo Lundgren höll för två dagar sedan i Washington,
när den svarta Internationalen samlades. Så här skri-
ver Lundgren, och så här säger han efter att först ha
lagt ut texten lite om relationen mellan EU och Nato:
"En naturligt nästa steg är ett medlemskap i NATO
. Det kräver emellertid verkligt poli-
tiskt ledarskap, vilket dessvärre saknas i dagens rege-
ring."
Jag förstår att Bo Lundgren hoppas på en ny rege-
ring med ett verkligt politiskt ledarskap. Är det Na-
tomedlemskap? Ska jag tolka talet på så sätt?

Anf. 3 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Det är ingen större nyhet för Göran
Persson eller någon annan att när de baltiska länderna
nu kommer att inbjudas som medlemmar i Nato och
när Polen och andra länder som tidigare tillhörde
Warszawapakten har gått in i det som nu är ett an-
norlunda Nato som är mer inriktat på att tvinga fram
fred och att bibehålla fred så tycker vi att Sverige
också som ett naturligt steg måste delta i Nato.
Men det här är en process, Göran Persson, som
måste ha förankring hos människor. Det är därför
man måste ta en diskussion. Det är därför jag tycker
att den doktrin om säkerhetspolitiken som du och jag
är överens om och som gäller i dag är viktig, inte
minst därför att den är modernare och ger möjlighet
till just den här debatten. Jag vill att vi ska skapa en
legitimitet för att Sverige ska kunna bidra till säker-
het, både i vår region och runtom i världen, och då är
ett nästa naturligt steg medlemskap i Nato.
Det är lite konstigt, när Göran Persson har gott om
repliktid, att han som nästan alltid väljer att ta de
stora övergripande frågorna. De är viktiga, självklart.
Också där behöver vi ledarskap. Men låt mig ta ledar-
skapet på den lite mindre, mer vardagsnära nivån.
Marie, som känner att inte pengarna räcker, och
inte tiden heller, skulle tjäna på att vi fick en tillväxt i
Sverige, att de hundratusentals människor som lever i
utanförskap vet att det finns jobb och stimuleras till
att ta jobben. Ni har inte gjort någonting för att för-
bättra företagandeklimatet under de år ni har suttit i
regeringsställning. Ni har tvärtom försämrat genom
ökade skatter och mer krångel och byråkrati. Göran
Persson: Varför inte ta upp frågan om hur människor
i Sverige ska få jobb när de saknar det och frågan om
hur man ska kunna leva på sin lön när man har jobb?
Varför har ni misslyckats så totalt med företagande-
politiken?
(Applåder)

Anf. 4 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag avser att återkomma till detta,
men på en gång kan jag säga då: Arbetslösheten i går
var 3,4 %. Inflationen är låg. Sverige är, trots en om-
värld av ekonomisk nedgång, i det läget att männi-
skor har arbete och framtidstro. Vad gäller tillväxt
och tillväxtförutsättningar rankas vi högt av många
internationella oberoende organisationer. Vi har ing-
enting att skämmas för. Vi är stolta, men vi är inte
nöjda. Vi ska gå vidare. Vi ska förbättra.
Men inte med en orättvis politik där de personer
som Bo Lundgren talar om kommer att få pyttesmå
skattesänkningar som dessutom kommer att betalas
av dem själva. Dessa betalningar som de gör i form
av sänkt a-kassa och försämrad sjukförsäkring an-
vänds sedan för att ge miljoninkomsttagarna jättelika
skattesänkningar. Det är så den orättvisa och dåliga
moderatpolitiken ser ut, som handlar om tillväxt. Den
ska vi verkligen granska!
Däremot, Bo Lundgren, saker som rör det över-
gripande, som du uttrycker det - och det är övergri-
pande: Särskilt om man har ambition att bli statsmi-
nister är det övergripande hur man hanterar landets
säkerhet.
Vi diskuterade för några månader sedan och blev
överens om en säkerhetspolitisk doktrin, där vi gjorde
klart att Sverige är alliansfritt. Direkt efter detta reser
Bo Lundgren till den enda kvarvarande supermakten
och talar om att får vi bara en kraftfull regering så
kommer vi minsann att bli medlemmar i Nato. Så kan
möjligen en oppositionspolitiker agera som inte vill
regera. Men en oppositionspolitiker som har ambitio-
nen att samla landet bakom någonting som i det
grundläggande förenar brett över blockgränser - och
säkerhetspolitiken är grundläggande - kan inte slarva
på det sättet.
Säg, Bo Lundgren, att det som finns på er hemsida
är fel översatt från engelska, så att det finns något
slags reservväg ut. Det här är bedrövligt.
(Applåder)

Anf. 5 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Ta lärdom av din kollega i Finland,
Paavo Lipponen. Han inser att tiderna förändras. Han
inser att det som en gång var kanske inte är framti-
den. Han vill ha en bred debatt och har tagit initiativ
till en grupp som följer utvecklingen kring vad som
händer i samband med att de baltiska länderna blev
medlemmar av Nato.
Visst, Sverige är militärt alliansfritt. Vi ska inte
hasta fram någonting. Det gäller att skapa en folklig
förankring för de förändringar av vår säkerhetspolitik
som kan vara nödvändiga. Då måste vi också ha en
öppen diskussion.
För mig är ett medlemskap i Nato ett naturligt
nästa steg som ett led i det som vi har skrivit i vår
doktrin, nämligen att vår säkerhet bygger på samar-
bete med andra nationer än gemenskapen.
Det spännande är att Ryssland och Nato nu börjar
samarbeta. Vi håller på att få en situation i vårt nä-
rområde där vi tillsammans med EU-medlemskap och
annat kan skapa fred inte bara i vår tid, utan också i
våra barns och barnbarns. Det ansvaret, att vara med
och hjälpa till, tycker jag att vi i Sverige också ska
vara beredda att ta. Då får man inte vara fast i det
gamla. Då måste man se det nya.
Göran Persson talade om en orättvis politik. Jag
tycker att det är orättvist när man talar om den öppna
arbetslösheten och glömmer de hundratusentals som
inte jobbar. Nästan 500 000 människor är förtidspen-
sionerade i Sverige - många därför att de inte har
något jobb. De som är arbetslösa är ofta mer stressade
än andra.
Jag tycker att det är orättvist att ni driver en poli-
tik som gör att det - som alltid när politikerna förde-
lar pengarna och misslyckas - för de flesta innebär
köer. De som kan välja i Socialdemokraternas Sveri-
ge, Göran Persson, är de som har tillräckligt mycket
kvar efter skatt för att kunna köpa en privat sjuk-
vårdsförsäkring. Jag vill inte förbjuda privata sjuk-
vårdsförsäkringar, men i mitt Sverige ska ingen be-
höva betala extra för att få vård i tid. Därför vill vi ge
en riktig vårdgaranti till alla medborgare.
(Applåder)

Anf. 6 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är bra att frågan om
Nato kommer upp. Det bedrövliga är nämligen inte
bara vad som står på Moderaternas hemsida, utan det
bedrövliga är att den socialdemokratiska regeringen
har sytt ihop sig med Moderaterna i en säkerhetspoli-
tisk doktrin som öppnar för just detta medlemskap.
När vi i Vänstern tog klart .

Anf. 7 TALMANNEN:
Repliken gäller Bo Lundgren.

Anf. 8 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! . avstånd från detta fick vi av Bo
Lundgren höra att vi inte var pålitliga i säkerhetspoli-
tiken - och andra instämde i detta.
Jag tycker att Bo Lundgrens prat om Marie är in-
tressant. Hur kommer det sig att Bo Lundgren tycker
att det är riktigt att Marie har 16 000 kr i månaden,
och inte mer? Hur kommer det sig att kvinnor som
gör viktigt och nödvändigt arbete får lägre lön än
män? Hur kommer det sig att en nyutexaminerad
gymnasist som går in vid industrin får 16 000 kr i
begynnelselön, och en kvinna som arbetar inom vår-
den och uppnår sin slutlön efter 25 år har samma och
kommer inte längre? Det är problemet, Bo Lundgren.
Problemet är inte låg skatt, utan fel värdering av det
arbete som görs.
Jag vill också av Bo Lundgren höra vad era för-
slag kommer att innebära för Marie. Hur stor skatte-
sänkning får hon? Hur stor skattesänkning får hennes
chef? Hur stor skattesänkning får Bo Lundgren? Hur
mycket avgifter kommer Marie att betala när ni har
dragit ned på anslagen till kommuner och landsting?
Vad innebär det för henne som vill ha en bra barnom-
sorg, en bra skola och en bra vård? Berätta vad era
skattesänkningar innebär. Berätta vad era minskade
anslag till kommunerna innebär för Marie, Bo Lund-
gren.
(Applåder)

Anf. 9 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Jag står kvar vid samma ståndpunkt
som alltid. Vänsterpartiet är inte pålitligt i säkerhets-
politiken. Tack för övrigt för stödet i debatten med
Göran Persson.
Skillnaden mellan oss är rätt tydlig. Ni hörde själ-
va Gudrun Schyman tala om anslag till kommunerna.
Men det räcker inte med anslag till kommunerna. Det
kommunerna behöver är att fler jobbar och att deras
skattekraft förbättras.
Jag visade i mitt huvudanförande hur många mil-
jarder skola, sjukvård och polis skulle få om vi hade
haft samma tillväxt de senaste åren som Finland har
haft. Om ni tillsammans med Socialdemokraterna -
för ni har tillsammans ansvaret - i stället hade bedri-
vit en tillväxtpolitik hade vi haft de resurser som
behövts. Men om det bara handlar om anslag kommer
kakan att växa mindre snabbt. Då kommer anslagen
inte att räcka, och skatterna blir högre. Det är helt fel
tänkt.
Berätta för en gångs skull, Gudrun Schyman - när
nu Göran Persson inte kan göra det - om ni har fun-
derat på att det kanske vore bra att ta bort krångelby-
råkrati för att göra det lättare att driva företag i Sveri-
ge.
Vi har också debatten om skatter. Om man inför
en maxtaxa tjänar jag mycket mer på det än en lågin-
komsttagare som Marie. Det blir på det viset. Den
stora frågan är: Vill man sänka skatten för alla eller
inte?
Ni har varit med om att införa en regel som gör att
Åse Kleveland, som är chef för Filminstitutet, fick
160 000 kr i skattelättnad bara för att hon är utländsk
medborgare. Jag tycker inte om sådana regler.
Det viktiga för mig är att alla ska ha sänkt skatt.
Marie får med vår politik 1 500 kr mer i månaden
under den kommande mandatperioden. Antagligen
blir det mer eftersom tillväxten kan bli större. Det kan
vi dock inte garantera, utan det får vi se. Men vi vet
att politiken blir bättre.
Marie tjänar också på att vi har en politik där hon
kan välja mellan olika alternativ. I de kommuner och
landsting i Sverige där man tillåter alternativ stiger
lönerna snabbare. Gudrun Schyman vill förbjuda
alternativen och hålla kvar kvinnorna i låga löner.
(Applåder)

Anf. 10 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det är inte lite som Bo Lundgren har
fått om bakfoten. Vi vill höja lönerna inom den of-
fentliga sektorn. Majoriteten där är kvinnor. Vi vill att
vi ska ta vårt arbetsgivaransvar.
Vi tillsammans, Bo Lundgren, alla som sitter här
och alla som tittar och lyssnar, är ägare av den of-
fentliga sektorn. Ägande är att kunna ha makt. Vi
tycker att vi ska utöva den makten.
Vi ska ta vårt arbetsgivaransvar och höja lönerna.
Det är oförskämt att lön inte betalas utifrån arbete och
kompetens, utan utifrån kön. Så ser det ut i Sverige år
2002. Det får bli ett stopp på detta.
Vi ska gå i bräschen som goda arbetsgivare. Det
tror vi är bra för Marie. Då får vi dessutom in mer
skattepengar som vi kan använda till andra omsorger
som Marie behöver för att klara sin vardag.
Det som är skillnaden mellan oss, Bo Lundgren,
är hur vi ska använda de pengar som finns. Ska vi
sänka skatter som innebär att de som har höga in-
komster får mycket mer egna pengar att röra sig med,
eller ska vi använda pengar till det som vi vet är alla
människors behov? Precis det är skillnaden mellan
höger och vänster. Det är också skillnaden mellan hur
vi ser på människor och solidariteten i samhället.
Ska vi utgå från rättigheter när vi pratar om soli-
daritet, eller är det en välgörenhetstanke - att om de
som har mycket får mer så spiller det över på dem
som har lite? Där går skillnaden mellan höger och
vänster.
Jag vill höra varför Bo Lundgren inte tycker att
det är rimligt att Marie, eller någon annan kvinna som
arbetar inom vården eller skolan, får en anständig lön.
Varför tycker du att du som arbetsgivare inte ska ge
en anständig lön? Kan du svara på det?
(Applåder)

Anf. 11 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Det är Gudrun Schyman som har varit
med och regerat de senaste åren. Hon kritiserar det
hon själv har ställt till med. Hon och Göran Persson
och Miljöpartiet har ansvaret för att det ser ut som det
gör.
Jag vill naturligtvis att alla ska ha en anständig bra
lön och kunna leva på lönen efter skatt. Det vill jag
åstadkomma. Det gör jag genom att inte låsa in män-
niskor hos en arbetsgivare utan se till att ens värde
och kompetens belönas genom att man kan välja
mellan flera olika arbetsgivare.
Sedan till Vänstern. Vänstern är ute i svensk poli-
tik. Lyssna bara på Gudrun Schyman: Höjd lön,
minskad arbetstid, större anslag och mer bidrag. Vem
ska betala? Det sägs inget om tillväxt. För mig är det:
Fler människor som arbetar, högre tillväxt, bättre
standard och mer kvar efter skatt.
(Applåder)

Anf. 12 MARIA WETTERSTRAND (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Bo
Lundgren om en sak som han inte har tagit upp alls.
Jag tycker att Moderaterna blir mer och mer ett en-
frågeparti som bara pratar om ekonomiska frågor och
skattesänkningar. Låt mig ta upp en av de många
väsentliga frågor som mer eller mindre ignoreras av
Moderaterna inte bara i retorik utan också i praktisk
politik i riksdagen.
Det handlar om de globala klimatförändringarna.
Vi ser redan i dag konsekvenserna av dem i form av
ökade stormar, snöbrist, översvämningar, döda korall-
rev, stigande havsvattennivåer som tvingar människor
att evakuera sina hem och flytta därifrån, och torka i
de fattigaste länderna i världen.
Enfrågepartiet Moderaterna pratar bara om skatte-
sänkningar. Låt mig därför bemöta detta på den eko-
nomiska planhalvan. Klimatförändringarna är inte
gratis. Försäkringsbolagen i världen har insett det och
höjer nu premierna kraftigt i områden med ökad över-
svämningsrisk. Det är samhället och människorna
som får betala det. När turismen drabbas på grund av
snöbrist är det vi som får betala. Miljöförstöringen är
inte gratis.
Moderaterna är det enda partiet i Sveriges riksdag
som inte vill ha ett mål för att minska utsläppen av
växthusgaser i Sverige. Det är inget som står i mot-
sats till ökade satsningar på skola, vård och omsorg.
Hur ska den här planeten se ut när Maries barn växer
upp? Vi kan inte skjuta problemen framför oss. Att
inte vilja göra någonting alls är i det här fallet en
väldigt aktiv åtgärd som innebär att problemen läm-
nas över till våra barn och barnbarn. Vad säger Bo
Lundgren om det?

Anf. 13 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Först vill jag säga ett välkommen till
Maria Wetterstrand till den nya uppgiften. Jag hoppas
att vi kommer att kunna få många meningsfulla och
intressanta diskussioner och debatter. Det är tufft,
men intressant och stimulerande.
Jag talade om mycket annat. Jag talade om sjuk-
vården, skolan och bristen på poliser. Det finns
många saker som är viktiga för oss moderater. Det är
också viktigt att lämna över till våra barn, barnbarn
och barnbarnsbarn en värld som inte är förstörd av
miljöföroreningar.
Det är därför Moderaterna till skillnad från många
andra partier säger nej till att förtidsavveckla kärn-
kraften. Den viktigaste insatsen för att minska växt-
husgaser är naturligtvis att ta till vara den rena och
säkra energi vi har. Det är ett slöseri med både pengar
och miljö att förtidsavveckla kärnkraften.
(Applåder)

Anf. 14 MARIA WETTERSTRAND (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag får väl passa på att välkomna Bo
Lundgren in i miljödebatten. Det är inte särskilt ofta
som Moderaterna befinner sig där. Jag tycker att
svaret lämnar lite övrigt att önska.
(Applåder)
Moderaternas främsta åtgärd för att göra någon-
ting åt de globala klimatförändringarna är att låta bli
att avveckla kärnkraften. Först och främst innebär
kärnkraften att man lämnar över radioaktivt avfall till
våra barn och barnbarn som är radioaktivt i hundratu-
sentals år och som vi inte vet vad vi ska göra med.
Förutom det undrar jag hur de klimatförändrande
utsläppen kan minska av att man låter bli att avveckla
kärnkraften. Det är inte så att det är okej att de hålls
på samma nivå som i dag, utan de måste ned. Kyoto-
protokollets mål om att minska utsläppen med 5 % är
alldeles för lågt satt för att våra barn och barnbarn ska
kunna slippa en del av de problem som väntar oss.
(Applåder)

Anf. 15 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Att förtidsavveckla kärnkraften inne-
bär ökad belastning på miljön. Det är därför man inte
ska avveckla den. Sedan ska vi välkomna teknisk
utveckling och tillväxt som gör att vi använder allt
mindre av energi och blir allt effektivare i vår re-
sursanvändning. Det är grunden för att få en bättre
miljö. Vi måste naturligtvis lämna till våra barn och
barnbarn den goda jord som vi en gång fått ärva.
(Applåder)

Anf. 16 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag vill börja med att ställa en fråga
som jag vet att många har ställt sig under de senaste
veckorna och under vårens politiska utveckling. Det
är frågan om det finns en grogrund för högerpopulism
med främlingsfientlighet och rasism i Sverige. Det
har varit mycket spekulationer om detta.
Finns det en grogrund? Det är klart att det finns.
Sverige är inte något unikt undantag i världen. Vi är
inte på något sätt vaccinerade, för det finns inget
vaccin. Det är inte fråga om något virus som sprider
smitta omkring sig.
Högerpopulistiska partier uppstår av vissa be-
stämda orsaker i vissa bestämda politiska system. Det
är politiska system som undandrar viktiga beslut från
människors möjligheter att påverka och att vara del-
aktiga. Det är politiska system som säljer ut solidari-
tet i samhället och som omvandlar människors värde
till ett marknadsvärde.
Det är sådana politiska krafter som öppnar dörren
för högerextrema och främlingsfientliga strömningar.
Vi ser det i många länder runtom i Europa. Det är
högerregeringar som vilar sitt regeringsinnehav på
stöd av högerextrema partier.
Vi har hittills här i Sverige och i riksdagen haft en
uttalad ambition att hålla borta den typen av organise-
rad främlingsfientlighet från riksdagen. Jag tycker att
det är bra. Men det räcker inte bara med vackra ord.
Det krävs att vi tillsammans försvarar solidariteten i
samhället.
Det gäller uttrycken för solidaritet i samhället, de
praktiska, faktiska vardagliga uttrycken för att vi vill
ha ett samhälle med respekt för varje människas lika
värde. Det är där det skiljer sig åt mellan höger och
vänster. Det har vi redan hört i den här debatten.
Om vi ser oss om i Europa verkar den skillnaden
vara nästan utplånad. Det är bekymmersamt. Därför
är det nu ett väldigt viktigt möte som statsministern
kommer att åka på. Det är EU:s toppmöte i Sevilla i
nästa vecka där just dessa frågor kommer att tas upp.
Det är redan nu tydligt att det finns propåer från
de etablerade politikerna i Europa alltifrån Tony Blair
till José Maria Aznar om att man ska vidta ganska
drastiska åtgärder för att stoppa den s.k. illegala in-
vandringen. Det är alarmistiska uttalanden som ger
näring åt de främlingsfientliga krafterna.
Att låna de främlingsfientliga partiernas problem-
skrivning är att leka med elden. Det tror jag är väldigt
farligt i det här läget. I själva verket har antalet
asylsökande i EU hittills i år minskat med en fjärde-
del jämfört med motsvarande tid förra året, och anta-
let har halverats jämfört med situationen för tio år
sedan.
Så är det. Det kan man inte tro när man hör alla de
alarmistiska uttalandena. Debatten går på som om det
vore precis tvärtom. Jag hör det också i Sverige. Jag
hörde någon som sade häromdagen: De kommer som
myror över gränsen. Det är inte sant. Det är väldigt
viktigt att vi som vet att det inte är sant talar om det
med hög röst.
Vi vet att det inte är på det viset. Vi vet att pro-
blemet i dag är revorna i välfärden och bristen på
solidaritet. Vi som vet det måste tala högt om det och
inte förledas att tro att det handlar om vilken bak-
grund människor har.
De regler som man nu i Sevilla tänker ställa sig
bakom hotar asylrätten. Den är universell. Man talar
om att stoppa illegala invandrare, och vad händer då
med dem som flyr för att klara sina liv? De stoppas
naturligtvis också, och vad händer då?
Amnesty International har tagit upp detta och krä-
ver att inga åtgärder ska beslutas om med mindre än
att det görs en konsekvensanalys med avsikt på de
mänskliga rättigheterna och asylrätten. Vi stöder det
kravet i Vänsterpartiet, och jag vill fråga Göran Pers-
son: Tänker statsministern driva det kravet vid topp-
mötet i Sevilla?
Jag kommer tillbaka till solidariteten också i Sve-
rige, för jag tror att den är viktig. Och jag tror att vi
här har skillnader mellan höger och vänster. Jag tror
att det är helt nödvändigt att vi börjar tala om de vär-
deringar som vi tycker ska styra vårt samhälle och
vårt samhällsbygge. Jag tror att det finns en stor risk
annars för att många människor också i Sverige kan
uppfatta det som att det är lika mellan partierna: De
säger samma sak - de talar alla om vård, omsorg och
skola! Allt bra till alla genast! Sedan talar de inte om
hur det ska betalas, som Bo Lundgren här nyss. Och
hur ska vi dela på resurserna? Ska vi dela över huvud
taget eller är det var och en som ska roffa åt sig så
mycket som möjligt så fort som möjligt?
Det är stor skillnad mellan höger och vänster i sy-
nen på människan och i synen på solidariteten. Inne-
bär solidaritet att alla människor har lika värde och i
och med det också rättigheter att ställa krav eller
innebär solidariteten att vi ska dela med oss när vi har
lust och när vi har råd? Det är skillnaden: solidaritet
som välgörenhet eller solidaritet som ett mänskligt
medborgerligt kontrakt med respekt för alla männi-
skors lika värde. Det är skillnaden mellan höger och
vänster, och det är en viktig skillnad i valet.
Jag tror att det kommer att bli ett intressant val,
just för att jag tror att de här frågorna kommer att
framträda. Jag tror att det kommer att bli ett intressant
val också för att det inte är så givet hur det kommer
att bli. Jag tror att det blir ett intressant val för att
många partier kommer att vara tvungna att vara tydli-
ga - också Socialdemokraterna - när det gäller hur de
ser på tiden efter valet.
Vi kan ju se det som väldigt många har sett, näm-
ligen att Socialdemokraterna är ett mittenparti och har
starka dragningar åt höger - inte bara i utrikesfrågor-
na. Därför är det viktigt att veta om ens röst på Soci-
aldemokraterna betyder en röst på höger- eller väns-
terpolitik. Det är inte minst viktigt för alla socialde-
mokratiska väljare som ser på sig själva som väns-
termänniskor att veta detta.
Därför är det bra att vi också i en sådan här debatt
på kammarens sista dag talar om hur det ska se ut
efter valet. Vi gör det gärna i Vänsterpartiet, för vi
tycker att det är en bra konsumentupplysning till
väljarna redan nu. Efter förra valet var det helt omöj-
ligt att tänka sig att Socialdemokraterna skulle sam-
arbeta med Vänsterpartiet. Det var före valet. Efter
valet blev det någonting helt annat.
Under den period som vi nu har samarbetat har vi
fått en hel del uträttat - en hel del faktiskt, Bo Lund-
gren! Det är inte någon period som har präglats av
passivitet, utan det är en period som har präglats av
hög aktivitet som har inneburit att arbetslösheten har
sänkts och att vi har satt stopp för de ständigt åter-
kommande besparingarna i form av minskade anslag
till kommuner och landsting. Det tar tid att vända,
och det har inte varit tillräckligt. Men vi har gjort
någonting.
Vi har haft ökade reformer för 70 miljarder kro-
nor. Vi har haft sänkta skatter för lika mycket. Vi
tycker nog att det kunde ha varit mer på reformsidan
och mindre på skattesänkningar, men det är så när tre
partier samarbetar. Alla får inte som de vill, i alla fall
inte genast.
Det har funnits ett stort värde i att vi har haft sam-
arbetet. Det har inneburit att vi här i svenska riksda-
gen har gjort det som man på många håll inte har
gjort, nämligen ändå stått kvar vid idén om solidaritet
som byggsten i samhället och idén om en generell
välfärdspolitik där inte tjockleken på plånboken och
portmonnän ska avgöra om du har möjlighet över
huvud taget att delta i samhällsbygget. Det är en vik-
tig princip - det är principen om solidaritet.
Nu ska vi naturligtvis gå vidare, för revorna är
inte ihopsydda. Det finns att göra. Fortfarande är inte
människor trygga och säkra på att det som finns ock-
så kommer dem till godo.
Vi har diskriminering i samhället mot människor
som kommer från andra länder och mot kvinnor.
Detta handlar också om värderingar. Vi behöver ut-
veckla vårt politiska arbete utifrån en värderings-
grund som handlar om solidaritet, rättvisa och respekt
för varje människas lika värde. Det är de frågorna
som vi tänker fortsätta att driva också efter valet -
förhoppningsvis tillsammans med en radikaliserad
socialdemokrati som också vågar se verkligheten när
det gäller t.ex. diskriminering av kvinnor både när det
gäller våldet mot kvinnor och lönediskrimineringen
och som vågar använda både politiska beslut och
lagstiftning när det behövs. Vi vill se en socialdemo-
krati som också vågar ta upp och diskutera frågan om
makt och ägande och som inte bara i ord upprörs när
varslen duggar tätt och människor får gå från sina
arbeten och ställs på bar backe, utan som också vågar
diskutera att det finns lagstiftning att ta till. Vi vill se
en socialdemokrati som också vågar diskutera demo-
kratins kärna, nämligen att fler människor måste få
mer makt inte bara genom att gå och rösta vart fjärde
år utan också genom att få inflytande på sin arbets-
plats och i sitt bostadsområde och naturligtvis över
politiken och vardagen.
Det handlar inte om att bolagisera och privatisera,
Bo Lundgren. Det handlar om att människor ska bli
delaktiga på ett självklart sätt både när jag arbetar på
min arbetsplats och när jag placerar mina pensions-
pengar. Det ska betyda någonting vad jag gör, och jag
ska ha möjlighet att påverka. Det handlar om demo-
kratisering och det handlar om delaktighet - grunden
för samhällsbygget.
(Applåder)

Anf. 17 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Är det solidaritet att tiotusentals män-
niskor tvingas stå i vårdkö? Är det solidaritet att fler
och fler elever - nu en fjärdedel - lämnar grundsko-
lan utan de kunskaper som behövs i livet? Är det
solidaritet att hundratusentals människor har fastnat i
utanförskap, utan jobb och med sämre självkänsla?

Anf. 18 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Nej, det är inte solidaritet, Bo Lund-
gren. Det är ett uttryck för vad som händer när också
finansiella krafter får ett mycket stort inflytande, när
arbetsgivarnas makt ökar på arbetstagarnas bekost-
nad, när stora koncerner använder människor som
marionetter, flyttar runt i sina världsomspännande nät
och ställer folk på gatan. Detta är absolut inte solida-
ritet.
Arbetslösheten är det som är roten till det onda
som vi ser i samhället när människor inte heller får
den vård och omsorg som de behöver. Då kommer
pengarna inte in så att vi kan bygga välfärden. Därför
är jobben det viktigaste, och då är det solidaritet att i
ett läge som nu se till att vi använder de pengar som
finns till att människor ska få jobb och att vi bygger
upp den välfärd som har fått sådana revor.

Anf. 19 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Under Gudrun Schymans tid som
stödperson har hundratusentals människor fastnat i
utanförskap därför att företagandepolitiken inte exis-
terar.
Jag har två frågor: Är det solidaritet att en fjärde-
del av eleverna inte får de kunskaper som de behö-
ver? Är det solidaritet att tiotusentals människor har
fastnat i vårdkön runtom i landet? Det är ju följden av
den politik som Gudrun Schyman står för.
(Applåder)

Anf. 20 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag börjar bli bekymrad av den intel-
lektuella nivån på Bo Lundgrens inlägg. Jag tror att
Bo Lundgren är lika väl medveten som jag om att det
finns krafter också utanför politiken som styr utveck-
lingen i samhället. Jag tror att Bo Lundgren är rätt
medveten om att de krafter som är kapitalets krafter
och den ekonomiska sfärens krafter och deras infly-
tande har ökat oerhört under det senaste decenniet.
Det får effekter för människors vardag, och det kräver
en starkare politik.
Bo Lundgren förespråkar ju en svagare politisk
sfär där marknadens aktörer, finansiella och andra,
ska ha mer att säga till om. Problemet är ju att mark-
naden inte är bra på att fördela och därför inte kan
verkställa solidaritet i vardagen. Vi ska inte heller
säga att det är deras uppgift, för det är det ju inte.
Men därför är det så viktigt att vi bygger politiska
motmakter. Det behöver vi bli bättre på för att ut-
trycka solidariteten och förhindra att människor slås
ut och används som marionetter i den alltmer speku-
lativa och internationaliserade ekonomin. Där finns
en kraft. Det är riktigt. Men den ska inte få verka
ensam, Bo Lundgren.
(Applåder)

Anf. 21 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Gudrun
Schyman tar upp frågan om det finns en grund för
högerpopulism i Europa och i Sverige. Ja, jag tror att
det alldeles självklart gör det. Det är viktigt att vi
allesammans markerar en skarp gräns mot detta. Jag
tänkte återkomma till det i mitt anförande.
Men det finns också en grund för populism i Sve-
rige och här i kammaren. Jag tänkte ta upp två ämnen
som Gudrun Schyman berörde i sitt anförande.
Det första handlar om jämställdheten. FN:s kom-
mitté för de här frågorna har kritiserat Sverige ytter-
ligt hårt för den könssegregerande arbetsmarknaden
och för den ökande lönediskrimineringen. Den har
ökat med 1 000 kr i månaden under den här mandat-
perioden. Kvinnors långtidssjukskrivningar har för-
dubblats. Siffrorna för kvinnligt företagande och
kvinnligt ledarskap har försämrats under den här
perioden. JämO kritiserar Finansdepartementet extra
starkt där 5 av 37 utredare är kvinnor - inte fler. Den
ekonomiska politiken är ju väldigt viktigt när det
gäller jämställdhet. Det här har Socialdemokraterna,
Miljöpartiet och Vänsterpartiet ansvar för.
Jag skulle vilja höra varför Vänsterpartiet i ons-
dags röstade nej till ett förslag om en lönerevision i
den offentliga sektorn för att hantera kvinnors löner.
Den andra saken som jag vill ta upp är skatte-
sänkningar. Under mandatperioden har majoriteten
sänkt skatten med 7 600 kr per år för en undersköter-
ska som har 13 000 kr i månaden i lön. För hennes
chef, som har 35 000 kr i månaden, har skattesänk-
ningen blivit 29 000 kr per år. Det är fyra gånger så
mycket. Hur gynnar det kvinnorna?

Anf. 22 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag har också hört talas om att det är
illa ställt med jämställdheten på Finansdepartementet.
Det är väl ett av skälen till varför vi i Vänstern behö-
ver vara där. Vi är ju inte det nu. Vi sitter inte i rege-
ringen, men vi ska ju dit har vi tänkt oss, bl.a. av det
här skälet. Det finns mycket övrigt att önska i rege-
ringens politik när det gäller jämställdheten. Med
våra 12 % har vi inte kunnat få igenom 100 % av vår
politik på det området, men vi ger oss inte. Det kan
Lena Ek vara förvissad om.
Det gäller också detta med varför vi inte röstade
för lönerevisionen i kammaren, som Lena Ek frågade
om. Det berodde på att vi just har beslutat om ett
sådant förslag. Det var jättebra att ni skrev den mo-
tionen. Då fick vi ett extra tryck i frågan som gjorde
att vi kunde fatta ett klokt beslut, även om det inte var
precis ordagrant det som stod i Centerns motion, men
innebörden var precis densamma.
När det gäller löner och skattesänkningar är det
så, Lena Ek, att jag absolut inte ställer mig bakom
idéerna om att vi på något sätt ska rätta till kvinnors
löner genom att sänka skatten. Vi ska ge betalt för det
arbete som görs. Det viktiga värdefulla arbete som
görs när kvinnor arbetar ska betalas utifrån vad det är
värt. Vi ska inte ha lägre lön därför att vi är mindre
värda och sedan kompenseras med skatten. Då har vi
fortfarande samma låga lön i alla socialförsäkringar,
och inte minst i det fantastiskt usla pensionsförslag
som ni och de andra borgerliga partierna och Social-
demokraterna har sytt ihop. Det permanentar varje
orättvisa på arbetsmarknaden och ger oss kvinnor
mindre pengar från vaggan till graven. Det är inte
klokt. Detta diskriminerar verkligen, och det har ni
ställt er bakom.
(Applåder)

Anf. 23 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Det beslut som fattades innebar som
vanligt att man segar på formuleringarna och skjuter
det så långt som möjligt in i framtiden. Så var det
med beslutet om lönerevision. I stället borde man ha
fattat ett praktiskt direkt beslut som ger effekt nu.
Gudrun Schyman har inte svarat på skattefrågor-
na. Ja, lönerna ska upp för kvinnorna i den offentliga
sektorn. Men lönediskrimineringen har ju ökat med
1 000 kr i månaden under den här mandatperioden.
Det har ni i majoriteten ansvar för, och där ingår väl i
alla fall Gudrun Schyman. Åtminstone låter det så i
de ekonomiska debatterna.
Socialchefen får en skattesänkning med 29 000 kr
om året. Undersköterskan får en skattesänkning med
7 600 kr om året. Det är beslut som fattats här i kam-
maren av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialde-
mokraterna. Det går precis på tvärs mot det som Gud-
run Schyman och Vänsterpartiet hävdar i varenda
debatt. Det är populism, och det är att lura väljarna.
Samtidigt har man ett arbetsgivaransvar som poli-
tiker ute i kommuner och landsting. I mitt hemlän,
Östergötland, har Vänsterpartiet ansvar för löner och
personalfrågor. Där har kvinnornas sjukskrivningar
ökat precis på samma sätt som i resten av landet.
Lönediskrimineringen har inte minskat utan ökat
inom vissa yrkesområden under den här mandatperi-
oden när ni har haft ansvaret för löneförhandlingarna
och lönerna. Så kan man inte göra om man menar
allvar med jämställdhet.
Svara på frågan varför chefen ska ha fyra gånger
så hög skattesänkning som kvinnan som han är chef
över!

Anf. 24 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag trodde att Lena Ek förstod att jag
inte tycker att vi ska komma åt lönediskrimineringen
av kvinnor genom att hålla på med skattetabellerna.
Jag tycker att vi ska ge betalt för arbetet. Det är en
fråga om värderingar. Det är en fråga hur vi ser på
människan. Varför ska det vara mindre betalt när
kvinnor gör ett arbete? Det har väl ingenting med
skatterna att göra? Det har med lönen att göra. Det
handlar om värderingen av arbetet och arbetets värde
och i och med det också människans värde. Det är det
som är det centrala. Skatterna får ju ni stora problem
med när det gäller Moderaternas förslag. Det hör jag
ju. Då kommer det att bli vansinniga skillnader mel-
lan dem som har låga inkomster och dem som har
höga inkomster. Men jag diskuterar inte skatter. Jag
diskuterar diskriminering och mänskliga rättigheter.
Det är det som innebörden i jämställdheten.

Anf. 25 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag delar Gudrun Schymans utgångs-
punkt att vi nu ska ha en bra debatt fram till den 15
september som verkligen visar på skillnaderna mellan
partierna så att väljarna kan träffa ett bra och infor-
merat val. Så långt var det bra.
Men sedan var det ju egentligen väldigt få besked.
Vi hörde att Gudrun Schyman vill höja de offentli-
ganställdas löner. Det är lysande. Hur ska det finansi-
eras? Ja, genom den skatt som de offentliganställda
betalar in. Det är ju en genial uppfinning. Det är ett
slags evighetsmaskin som skapar oändliga möjlighe-
ter för detta parlament att genomföra reformer. Men
var och en som tänker ett ögonblick förstår ju att det
inte funkar i praktiken.
Sedan tänker jag på ert s.k. Sundsvallsdokument.
Där är det ingen klarhet som gäller. Där har ni iscen-
satt den största mörkläggningsoperationen i svensk
politik på åratal. Ni har väl lånat in rökmaskiner från
Hultsfredsfestivalen för att dölja vad som egentligen
beslutades i Sundsvall. Att ni vill socialisera närings-
livet är en sak, men det jag vill fråga om gäller detta
att ni där beslutade att alla privata alternativ i kom-
munerna ska upphöra.
Gudrun Schyman skakar på huvudet. Hon har fem
minuters talartid kvar så hon kan utveckla detta. Men
var och en som är läskunnig - det är tyvärr inte så
många som det borde vara - kan konstatera att det
står i Sundsvallsdokumentet. Och jag vill fråga: Får
t.ex. de 50 000 barn som nu går i friskolor fortsätta?
En av era representanter i utbildningsutskottet fick
denna fråga av en tidning, och han svarade: Men
frågan är ju varför de vill gå i friskolor.
Är det hans eller vår sak att avgöra det? Eller
kommer rätten att välja skola att vara kvar i Vänster-
partiets Sverige?
(Applåder)

Anf. 26 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag ska hushålla med tiden. Lönerna i
den offentliga sektorn ska höjas. Vi kan bestämma
det, Lars Leijonborg och jag. Dessa pengar ska vi ta
ur statskassan av överskottet i den offentliga ekono-
min. Vi använder inga andra pengar än ni.
När Moderaterna vill sänka skatterna vill vi an-
vända pengarna till reformer. De sänker skatterna, vi
vill höja lönerna. Enkelt.
De som går i friskolor kommer naturligtvis att gå
kvar där. Vi utfärdar inga förbud, Lars Leijonborg.

Anf. 27 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! När Gudrun Schyman förväntas att en
gång för alla reda ut detta med Sundsvallsdokumentet
börjar hon med att säga: Jag ska ransonera med tiden.
Jag förstår det. Det är inte så lätt för en populistisk
politiker att försvara det som de renläriga klubbade
igenom i Sundsvall och som sedan har godkänts av
andra instanser i partiet och som är gällande partipo-
litik.
Det är ingen tvekan om att det står att inga nya
verksamheter vid sidan av de kommunala verksam-
heterna ska få tillkomma. De som redan finns ska
upphöra så snart det är möjligt med gällande kontrakt.
Om möjligt ska gällande avtal omförhandlas så att de
fristående verksamheterna upphör.
Andra representanter för Vänsterpartiet följer ju
detta beslut. De argumenterar för det precis som den
representant som jag citerade. Friskolorna är ett hot
mot den sammanhållna skolan, säger han i samma
intervju.
Det är den logiska uttolkningen av det som ni har
klubbat igenom. Men det råkar vara så att tiotusentals
familjer i Sverige i dag har sina barn i friskolor. De
har träffat det valet eftersom de har haft rätt att göra
det. Det passar deras livssituation. En hel del av dem
röstar säkert på Vänsterpartiet. För att dessa familjer
ska kunna träffa ett korrekt val som passar med vad
de vill ha ut av sitt val måste de få veta sanningen.
Kommer ni med det ökade inflytande som Gudrun
Schyman drömmer om att verka för att rätten att välja
skola blir kvar? I så fall: Vad ska ni göra med Sunds-
vallsdokumentet? Kommer det att upphävas före
valet?

Anf. 28 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Vi har gått in i en diskussion som är
oerhört central, och vi började på den i Sundsvall.
Den handlade om makt och ägande.
Vi tycker inte att det är rimligt att så många män-
niskor har så lite att säga till om när det gäller så
viktiga saker.
Det kan handla om att man är anställd på ett före-
tag där man har jobbat i många år och där lagt ned sin
själ, sin tid, sina kunskaper. Man bor på orten och har
sin familj där. Sedan visar det sig att företaget blir
uppköpt av någon multinationell koncern som tycker
att det finns ett hål någon annanstans i något annat
land i världen där produktionen ska förläggas, därför
att det passar bättre, det fanns en kapacitetslucka där.
Och så blir man ställd på bar backe.
Detta har många människor i Sverige erfarenhet
av. Vi tycker att det är en viktig fråga att människor
som arbetar i ett företag också har möjlighet att på-
verka framtiden, att diskutera och vara med och fatta
beslut om investeringar i dessa företag. Det är inget
konstigt med det. Det är demokrati, ingenting annat.
Jag tror inte att Lars Leijonborg behöver hetsa upp
sig så mycket över det.
De som har valt skolor kommer naturligtvis att gå
kvar i de skolorna. Vi tycker att det vore klokt om
kommunerna fick fälla det slutgiltiga avgörandet,
eftersom det är kommunen som står för ansvaret och
budgeten för både den kommunala och den s.k. fria
skolan. Där ska besluten ligga så att så många som
möjligt kan delta i de viktiga besluten. Det är inget
konstigt med det, Lars Leijonborg. Det kallas demo-
krati. Vi behöver utvidga demokratin till fler områden
i samhället, det är alldeles uppenbart.
Vi är förundrade över att vi i Vänsterpartiet är en-
samma om att diskutera detta.

Anf. 29 MARIA WETTERSTRAND (mp) re-
plik:
Fru talman! Tyvärr har Gudrun Schyman ganska
lite talartid kvar för att svara på min replik.
Gudrun Schyman talade ganska mycket i sitt anfö-
rande om demokrati och delaktighet. Hon har också
återkommit till det i replikskiftena. Väljarna ska inte
bara ha inflytande över politiken vart fjärde år när de
går och röstar i riksdagsvalet osv.
I går fattade riksdagen ett första beslut om att änd-
ra grundlagen. Det beslutet innebar att EU och rege-
ringen får mer makt på riksdagens bekostnad. Det
gäller inom utrikes- och säkerhetspolitiken samt inom
polisiära och straffrättsliga områden. Förslaget inne-
bär också att riksdagen ska kunna godkänna ännu inte
slutförhandlade överenskommelser inom EU och i
stället låta regeringen slutgodkänna dessa utan att
riksdagen har möjlighet att ta ställning.
Båda dessa förslag öppnar för mer överstatlighet.
Vi i Miljöpartiet hade räknat med Vänsterpartiets stöd
i dessa frågor. Men när det kom till att samla in 35
namn bland ledamöterna i riksdagen för att få en
debatt om en folkomröstning svek Vänsterpartiet. Ni
sade att ni skulle lägga ned era röster även om till-
räckligt många namn samlades in. Ni vill alltså inte
ha en folkomröstning i en fråga som kanske är en av
de viktigaste demokratifrågorna som vi har debatterat
under den här mandatperioden.
Genom det här agerande har ni lyckats med två
saker, dels har ni förstört en bra och nödvändig debatt
om vilken makt EU ska ha, dels har ni försvagat mot-
ståndet mot mer överstatlighet och urholkningar av
grundlagen.
Då undrar jag, Gudrun Schyman: Vill ni inte göra
ansträngningar i riksdagen för att se till att svenska
folket får ta ställning till om de vill att EU ska ha mer
makt eller inte?
(Applåder)

Anf. 30 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Vi var emot förslaget. Miljöpartiet
och Vänsterpartiet är helt överens om att vi inte ska
fatta beslut i riksdagen som gör det möjligt att flytta
över mer makt till Bryssel. Därför röstade vi också
nej till det förslaget.
Däremot tror jag inte att det är klokt att ha en
folkomröstning. Det skulle innebära att man har en
eller två månader på sig att ute bland folk diskutera
en fråga som är ganska svårt att sätta sig in i. Det
vore att förstöra folkomröstningsinstitutet.
Vi kommer att ha en folkomröstning om EMU,
och det är jättebra. Men i den här frågan går det inte
att pressa fram en folkomröstning före den 15 sep-
tember. Det vore inte ärligt mot människor.
Men vi är emot beslutet. Vi är helt överens i sak-
frågan. Inte mer makt till Bryssel!

Anf. 31 MARIA WETTERSTRAND (mp) re-
plik:
Fru talman! Det är ju en sanning med modifika-
tion att Vänsterpartiet var emot det här beslutet. Det
fanns knappast någon enighet i den vänsterpartistiska
riksdagsgruppen, vilket man kunde höra i debatten
här i går då flera vänsterpartistiska ledamöter ut-
tryckte en annan uppfattning.
Folkomröstningsinstrumentet ska användas för
väsentliga frågor. Det här är en av de viktigaste frå-
gorna när det gäller maktöverföring till Bryssel som
vi har fattat beslut om i den här riksdagen sedan vi
hade folkomröstningen om EU. Det är ingenting som
hindrar att man kan ha en folkomröstning såväl i den
här frågan som i frågan om EMU. Jag tror tvärtom,
att det skulle leda till ett ökat intresse för frågor som
rör maktöverföring till EU. Det är någonting som i
alla fall jag har saknat under den senaste tiden, en
offentlig debatt om hur mycket makt vi ska låta EU
får över vår politik i Sverige.
(Applåder)

Anf. 32 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Mycket kort: Det finns ett stort hin-
der, och det är tiden.
(Applåder)

Anf. 33 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Bakom oss har vi, som vi alla vet, åtta
år av socialdemokratiskt styre, varav sex år med Gö-
ran Persson. På senaste tiden har Sverige tappat, det
är alldeles uppenbart, både kurs och fart. Och det är
självfallet oppositionens plikt att påtala detta. Sverige
behöver en annan kurs än den nuvarande vänsterrege-
ringens. Och Sverige måste få en annan fart på sin
ekonomi.
Men låt mig allra först ta upp en fråga som inte
har med kronor och ören att göra, men som i allra
högsta grad berör barnen, nämligen morgondagens
medborgare.
År 1998, efter sitt första val som partiledare, kom
Göran Persson med följande formulering i sin rege-
ringsförklaring: "Alla relevanta politiska beslut skall
analyseras utifrån hur de påverkar barnens situation".
Så skrev och sade Göran Persson. Jag kan omöjligt
tycka att Göran Perssons regering lever upp till åta-
gandet.
Onsdagen den 5 juni fattade riksdagen ett beslut
som Göran Persson ytterst är ansvarig för, men som
helt uppenbart inte analyserats utifrån hur det påver-
kar barnens situation. Den samlade expertisen i ut-
redningen och alla experter på barns situation som
deltog i remissbehandlingen har motsatt sig den lag
som regeringen nu driver igenom och som ger homo-
sexuella par rätt att prövas som adoptivföräldrar. För
att hindra vad man ser som en diskriminering av en
grupp vuxna, diskriminerar man en grupp barn. Och
de adopterade barnen har redan en svår situation. Det
måste vi alla vara överens om. Löftet att "alla rele-
vanta politiska beslut skall analyseras utifrån hur de
påverkar barnens situation" har regeringen trampat
under fötterna. Vi glömmer inte det. Och jag skulle
nu gärna vilja höra Göran Persson förklara varför
hans regering gick på tvärs mot barnexpertisen. Låt
oss få det utrett här i dag av landets statsminister.
Fru talman! Låt mig ta upp ytterligare några frå-
gor som i synnerhet har med våra barn att göra, men
som oftast ses ur vuxenvärldens perspektiv.
Under den gångna mandatperioden har maxtaxan
införts. Här har vi åter ett exempel på ett beslut präg-
lat av förmynderi, flagranta orättvisor och faktiskt
också diskriminering. Göran Persson säger till kom-
munerna: Gör som jag säger så får ni vara med och
dela på 5 miljarder kronor. Gör ni inte som jag säger
får ni inga pengar alls. Sedan tvingas kommunerna
som Perssonska ekon att säga till småbarnsföräldrar-
na: Nu måste ni göra som vi säger, annars kan inte vi
ge er några pengar.
Det är naturligtvis ingen som invänder mot att
människor får lägre avgifter. Det gör ingen av oss.
Men kalla det inte rättvisa att de som anlitar den av
Persson dikterade barnomsorgen får flera tiotusentals
kronor i subventioner, medan alla de som vill lösa
frågan på annat sätt kammar noll.
I Norge, Danmark, Finland, Island låter regering-
arna föräldern eller föräldrarna få bestämma. I Sveri-
ge har vi Perssonskt förmynderi.
Mellan 70 000 och 71 000 ett- och tvååringar
finns inte med i den kommunalt finansierade barnom-
sorgen. Vad är det som gör att Göran Persson absolut
förvägrar dessa barns föräldrar något ekonomiskt
stöd? Det skulle vi vilja veta här och nu.
Kristdemokraterna kommer att förespråka ett
skattefritt barnomsorgskonto till barn mellan ett och
tre år. Kontot trappas av i förhållande till hur lång tid
barnet har kommunalt finansierad omsorg.
Vi anser också att föräldraförsäkringen ska refor-
meras. 90 % av alla heltidsarbetande bör omfattas
fullt ut av försäkringen, och ersättningsnivån bör
höjas till 90 % - för att nu nämna något av innehållet
i Kristdemokraternas förslag, som ska ge mer tid för
barnen.
Fru talman! Nyligen har regeringen förslagit att
elever som inte klarar godkänt på högstadiet ändå ska
tas in på gymnasiet. Vad är det om inte cynism? Tala
inte om att man bryr sig om svaga grupper när man är
beredd att stjälpa av högstadieelever som inte klarar
godkänt, stjälpa av dem till gymnasieskolan. Den som
påstår att detta skulle vara ett politiskt beslut till gagn
för barn kan omöjligt ha som målsättning att stötta
den svage och stärka hennes eller hans självförtroen-
de och självrespekt.
Svensk skola måste bli en kunskapsskola, men
också en skola som ger eleverna karta och kompass
för livet. Våra barns skolor är kommunernas vikti-
gaste arbetsmiljö. Åtgärder som måste vidtas är:
1. Lugn och arbetsro ska råda och mobbning får inte
tolereras.
2. Lärare som är kompetenta och får känna sig be-
trodda ska ha hand om undervisningen, och elever
ska enkelt kunna få kontakt med kurator och skol-
sköterska.
3. Insikten om att varje elev är unik måste få domi-
nera undervisningen. Och "häcksaxmetoden",
som klipper alla i samma form, kombinerad med
föreställningen att alla hinner eller klarar samma
saker på samma tid, måste bort.
Fru talman! Vissa grupper har inte någon fackfö-
rening eller någon intresseorganisation som talar för
sig. De kommer så gott som aldrig fram till några
mikrofoner eller lyckas göra sig hörda.
Tidningen Aftonbladet hade för en tid sedan en
reportageserie om de 200 000 barn i vårt land som får
växa upp med en förälder eller båda föräldrarna som
alkoholister. 200 000 barn! Det finns ingen simsala-
bimlösning. Men nog måste det gå att bry sig om
dessa barns svåra situation mer än vad som sker. Och
vi kristdemokrater vill verkligen uppmana regeringen
och oss alla att ta ett helt annat ansvar, ta helt andra
tag mot alkoholmissbruk och droger än vad som för
närvarande sker. Det handlar om att befria människor
från ett beroende som förnedrar och berövar dem
både fysisk och psykisk hälsa, men det rör sig förstås
också sekundärt om att försöka täppa till ett jättehål
varigenom enorma resurser försvinner bort.
Fru talman! Vi vet allesammans att vården och
omsorgen långt ifrån alltid fungerar som den borde
ute i landsting och kommuner. Men det är ju inte så
att vården blir bättre i vänsterstyrda Norrbotten eller
vänsterstyrda Värmland, Kalmar eller Dalarna för att
Göran Persson och hans ministrar skäller på Stock-
holm. Vi skulle väldigt gärna se att allt köande till
operationer och all ensamhet och sysslolöshet bland
våra gamla i äldreomsorgen lyftes fram nu under
valrörelsen. På en del håll gäller budgetunderskott, på
andra håll är vården så underbalanserad att medbor-
gare försmäktar i ångest och värk för att man inte ens
får besked om när man kan få sin operation. Och det
är i synnerhet gamla människor som drabbas. Sverige
är faktiskt på väg att få ett segregerat sjukvårds- och
omsorgssamhälle. Gamla får stå i kö. Besuttna för-
säkrar sig eller betalar sig förbi köer. Detta är Göran
Perssons Sverige.
Vi tror att vården behöver mer resurser. Men vi
tror inte att centralisering, som socialdemokrater och
vänsterpartister satsar på, är en rimlig medicin. Och
att låta förbudsviljan ta död på initiativ och kreativitet
inom vården - något som Vänsterpartiet formligen
älskar - kan inte annat än försämra vården.
Fru talman! Det är inte högre skatter utan det är
högre tillväxt som ger välfärd, som ger resurser till
vård, skola och omsorg.
Sverige låg enligt OECD på fjärde plats i väl-
färdsligan år 1970 och ligger nu på 17:e plats. Vi ska
snart vara tillbaka i topp igen, om man får tro nä-
ringsminister Björn Rosengrens prat - senast uppblåst
i en av radions s.k. lördagsintervjuer. Han tror således
att vi stadigt ska växa ett par procent snabbare än
genomsnittet inom OECD, trots att vi i år inte ens når
en tillväxt som når upp till 2 %.
Hur ska vi kunna tro på Rosengrens prognoser?
Det var hundratusentals som gjorde det när han lanse-
rade Teliaaktien för två år sedan. Då kostade denna
uppreklamerade folkaktie 85 kr och skulle enligt
näringsministern lätt klättra upp 10 % i pris.
Jovisst, den klättringen varade några timmar. Se-
dan bar det utför. I dag är aktien värd en fjärdedel av
den knappa hundralapp som Rosengren förespeglade
marknaden. Jag tycker faktiskt att han skulle be om
ursäkt.
Göran Perssons regering har stabiliserat Sveriges
ekonomi och skapat förtroende för den, påpekas det
ganska ofta. Men hur är det med den saken? Vi vet
förstås att kronan efter Riksbankens räntehöjningar på
sistone stärkts en smula, men sedan Göran Persson
greppade rodret i mars 1996 har den flytande kronan
sjunkit så att en US-dollar, som kostade 6:80 när
Persson tillträdde, nu kostar närmare 10 kr. Den har
varit uppe i 11 kr, som ni vet. Varje dollar har blivit
3 kr dyrare under de sex Perssonåren.
Det motsvarar en devalvering på nära 30 %. Det
är inget snack. Det är ett talande bevis för vilket för-
troende svensk ekonomi har utomlands - och bland
våra egna med för den delen. Hade inte Riksbanken
tvingats höja reporäntan, den ligger nu på 4,25 %
eller en procentenhet över Europeiska centralbankens,
och hade inte Göran Persson förespeglat marknaden
att Sverige snart ska gå med i EMU skulle kronan
sannolikt vara ännu svagare.
Fru talman! Utan denna sänkta kronkurs skulle
svensk export ha stått sig slätt. Så är det ju. Det är
sanningen om svensk ekonomi. Socialdemokraternas
överbudspolitik i slutet av 80-talet ledde fram till det
kronförsvar som vi fick ge upp i november 1992. Att
vi under Göran Persson i praktiken devalverat lika
mycket som då i förhållande till dollarn är det ingen i
regeringen, eller ens Riksbanken, som utåt låtsas om.
Efter sex Perssonår når Sverige inte ens upp till
genomsnittsnivån i OECD:s välfärdsliga. Det är inte
att undra på när våra företag reas ut eller rentav flyr
Sverige - samtidigt som Göran Persson har mage att
gratulera Gnosjö, när företagarna säljer ut, trötta på
den småföretagarfientliga politiken. Nej, medan tid
är: Släpp de svenska småföretagarna loss! Avbyrå-
kratisera och avtaxera! Sänk arbetsgivaravgifter på ett
sätt så att små företag får större svängrum! Ta bort
skatter som driver företag ur landet, för folkets skull
om inte annat, för möjligheten att skaffa fram resurser
till vård, skola och omsorg! Ta bort omöjliga regle-
ringar och gör på nytt Sverige till ett land fullt av
möjligheter för individer och företag! Tillsammans
med övriga icke-socialistiska partier vill Kristdemo-
kraterna skapa förutsättningar för att Sverige ska bli
detta möjligheternas land.
Fru talman! Sverige har under ett långt socialde-
mokratiskt regeringsinnehav fastnat i ett slags store-
brorssamhälle. Detta blir extra tydligt om man funde-
rar över exempelvis fastighetsskatten. Miljardärer
slipper förmögenhetsskatt på tiotals miljoner per år.
Småsparare som skött sig och slitit hela livet för att
klara sitt boende "under skatter digna ned", för att
citera en av socialdemokratins stamsånger. "Digna
ned" eller sälja - det är det val Göran Persson och
Bosse Ringholm erbjuder pensionärer som haft fräck-
heten att bygga ett eget hem i områden som nu räknas
som attraktiva.
Fru talman! Den 15 september är det val, som be-
kant. Att Sverige behöver en ny regering torde vara
uppenbart för alla som har ögonen öppna. Socialde-
mokratiskt maktinnehav ligger som en tung, våt filt
över den kreativitet, de individuella initiativ, den
självklara valfrihet som vårt land behöver och har rätt
till. Måtte vi få en valrörelse som visar att Sverige är
ett möjligheternas land, en valrörelse som är inriktad
på att skapa större trygghet och trivsel för alla med-
borgare!
(Applåder)

Anf. 34 MARIA WETTERSTRAND (mp) re-
plik:
Fru talman! Opinionen ser ut att ha vänt för Krist-
demokraterna den senaste tiden efter att det har varit
en nedgång ett tag. Kanske är det så att Kristdemo-
kraterna och Alf Svensson har hittat sin vinnande
strategi genom att mana fram rädslan för det som är
avvikande och annorlunda i debatten om att tillåta
adoption för homosexuella. Kanske är det så att
Kristdemokraterna och Alf Svensson har hittat en
vinnarstrategi när han talar om fusk som en orsak till
de ökade sjukskrivningarna.
Vi i Miljöpartiet är bekymrade. Vi tycker att det
låter som att Kristdemokraterna är ett nytt mörkblått
högerparti där det är rädslor och fördomar som är det
nya receptet. Jag skulle väldigt gärna vilja ha en
kommentar från Alf Svensson om det här.
(Applåder)

Anf. 35 ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag vill hälsa Maria Wetterstrand väl-
kommen som förespråkare för Miljöpartiet. Det hade
ju varit trevligare om hon hade börjat ett replikskifte
med mig mer utifrån fakta och, höll jag på att säga,
rim och reson.
Det är så tydligt det kan vara för Miljöpartiet att
det är vuxenperspektivet som ska gälla. Jag citerade i
mitt anförande Socialstyrelsen och Barnombudsman-
nen. Även om jag inte nämnde dem vid namn talade
jag om "all expertis". Det gäller också Svenska läkar-
förbundet och Rädda Barnen.
Är de också mörkblå, reaktionära eller vad det nu
var? Är det ett epitet som Maria Wetterstrand tycker
att man ska skriva över Barnombudsmannen, Social-
styrelsen, Rädda Barnen och Svenska läkarförbundet?
Och är det förresten också ett epitet över internatio-
nella konventioner? Sverige måste ju ta sig ur inter-
nationella konventioner. Är alla andra partier och
länder, höll jag på att säga, världen över mörkblå
utom just det parti som Maria Wetterstrand företrä-
der?
Det kunde vara intressant att höra Maria Wetter-
strands epitet eller den skylt som hon vill hänga över
de experter som satt i den parlamentariska utredning
som sysslade med frågan. Kan vi få höra det nu, i
nästa replik från Maria Wetterstrand, så ska jag tala
om fusket sedan.

Anf. 36 MARIA WETTERSTRAND (mp) re-
plik:
Fru talman! Det finns framför allt en orsak till att
det förekommer en stark rädsla för att homosexuella
ska tillåtas prövas som adoptivföräldrar och det är de
fördomar som finns mot homosexuella i det här sam-
hället. De fördomarna späds på av Kristdemokraterna
i debatten genom att man inte vill ge ens den lagliga
möjligheten för homosexuella att prövas som adoptiv-
föräldrar. Det är ju detta det handlar om. I Sverige har
man rätt att prövas som adoptivförälder om man är
ensamstående. Är man homosexuell och ensamståen-
de och låter bli att tala om att man är homosexuell, då
kan man prövas som adoptivförälder. Om man är
homosexuell och är öppen med det får man inte ens
prövas som adoptivförälder.
När man gör de här prövningarna utgår man alltid
från barnens bästa, och det är precis vad man ska
göra. Man ska utgå från barnens bästa. Då ska man
även - för barnens bästa - kunna tillåta ett homosex-
uellt par att adoptera lika väl som vilket annat par
som helst om man bedömer att det i den situationen är
för barnens bästa.
(Applåder)

Anf. 37 ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Var det någon här i kammaren som
hörde hur Maria Wetterstrand förklarade de här re-
missinstansernas ställningstagande? Jag hörde det
inte. Jag hörde en del repetition från debatten som var
den 5 juni. Att de som ska adoptera ska prövas är väl
ändå en självklarhet under alla omständigheter.
Sedan talade man om fördomar. Är det fördomar
att det finns internationella konventioner som tycker
att det är rimligt att ett barn som ska adopteras och
utsätts för den påfrestning det innebär ska få både en
mamma och en pappa? Tänk att det karakteriseras
som en fördom att hysa den inställningen!
Nej, det är ingen fördom. Maria Wetterstrand för-
söker plocka poäng i en fråga som lobbyister har
drivit, och den lobbyismen har många, också i den
här kammaren, dessvärre fallit offer för. Jag undrar
vem det är som späder på när man går upp och talar
om fördomar, som Maria Wetterstrand säger. Jag har
inga fördomar. Vi vet att varje pojke och flicka har en
biologisk mamma och en biologisk pappa. Det är
ingen fördom att konstatera det. Därför anser vi att
man ska försöka nå så nära den relationen som möj-
ligt om ett barn av någon anledning blir av med sin
mamma och sin pappa.
Nu har Maria Wetterstrand inte någon möjlighet
att replikera, men hon ska så småningom hålla ett
anförande. Då kunde vara intressant att höra om hon
anser att det är en fördom från samhällets sida att
sambopar inte får adoptera. Är det en fördom? I så
fall är vi ju fördomsfulla alla här, såvitt jag begriper.
(Applåder)

Anf. 38 LENA EK (c):
Fru talman! Ärade ledamöter! Ärade åhörare! Nu
är det examensdags igen. Nu ska den förda politiken
under de senaste fyra åren prövas, och nu ska alterna-
tiven vägas mot varandra.
Vi har en bild av skönmålning och upprepning av
en del goda resultat men också av en del förskräckligt
dåliga resultat. Vi har en ohälsa som i kostnad ökar
med 25 miljoner om dagen. Vi har människor som
bryter ihop av stress och vanmakt. Vi har köer till
vård och nästan inga rehabilitering, varken hos ar-
betsförmedlingen, försäkringskassan eller någon
annanstans. Och vi har en skola som inte tar ansvar
för sina elever.
Alldeles nyss har examenstiden varit. Varje gång
jag har varit på skolavslutning - och jag har varit på
några avslutningar de senaste veckorna, både med
mina egna barn och med andras - då har jag tänkt på
dem som inte har fått fullständiga betyg och som vet
att de inte kommer vidare och som vet att de kommer
att få trassla sig fram hela livet. De har inte fått den
början, den start, som de förtjänar. 10 000 krossade
drömmar är inget bra resultat. 10 000 - så många
elever är det som inte har behörighet att söka vidare
till gymnasiet.
Dessa problem har vi påpekat under den tid som
har gått. Med samma envishet har vi pekat på att
Socialdemokraterna låter konjunkturen göra jobbet
men försummar det viktiga arbetet med att fundera
över vad vi kan göra åt de problem vi har, vilka
strukturreformer vi måste genomföra för att rusta
svensk ekonomi och förbättra chanserna till en ut-
hållig, långsiktig och god tillväxt.
Sverige håller på att klyvas socialt och regionalt.
Det är Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet som bär det tunga ansvaret.
Sverige är ett välfärdsland, men det är ett väl-
färdsland med revor. För Centerpartiet är det lika
viktigt att behålla en solidaritet och en trygghet i
samhället som att genomföra reformer för att öka
medborgarnas möjligheter att påverka hur deras sko-
la, barn- och äldreomsorg och vård ska se ut och
utformas. Över skattsedeln ska vi se till att ge männi-
skor i alla delar av landet - Tensta, Rinkeby, Vetlan-
da, Malexander, Umeå, hela landet - lika villkor
oavsett kön eller socialt och etniskt ursprung. Det är
en målsättning som faktiskt står i motsättning till
socialdemokratins och Vänsterpartiets strävan efter
standardlösningar och lika utfall. Men denna målsätt-
ning står också i motsättning till den sociala likgiltig-
het som en del extrema nyliberaler står för.
För att den åldrande Moder Svea ska kunna klara
sig framöver krävs tre saker, tre utmaningar som vi
faktiskt måste klara av. Det handlar om tillväxten,
småföretagandet, för att ge livskraft i landet. Det
handlar om barnen, skolan och ett barnvänligt arbets-
liv för att minska de sociala klyftorna och för att ge
livskvalitet åt människor. Och det handlar om ohälsan
och jämställdheten, för att människor själva ska kun-
na bestämma över sin vardag och ha ett självbestäm-
mande som är värt namnet.
Jag börjar med det första. Det finns, fru talman,
inget effektivare medel att uppnå social sammanhåll-
ning, regional utveckling, integration och minskade
klyftor än att föra en politik som mobiliserar hela
landets resurser, hela samhällets resurser, och ger alla
människor möjlighet att ge sitt bidrag och finnas med
i detta byggande av välfärden som vi vill nå. Då
handlar det väldigt mycket om företagande. Den
opposition som finns - de fyra borgerliga partierna -
har lagt fram ett gemensamt program med 53 förslag
om att förbättra för företagandet. Vi fortfarande leder
med 53-0.
En av de saker som vi har tagit upp och som har
hanterats väldigt mycket är regelbördan. Den kostar
för ett litet företag 30 000 kr per anställd och år, en-
ligt uträkningar av nationalekonomer i Sverige och
inom OECD. 30 000 per person och år. Det är helt
vansinnigt!
Regeringen hade avgivit ett löfte och samman-
kallade inför förra valet en småföretagardelegation
som skulle åtgärda detta. Det har kommit och gått
ledamöter i den delegationen. Tredje gänget har nu
gett upp och tågat ut. Det finns ett annat gäng som
skulle se till att nya regler åtminstone inte skulle
försvåra för företagandet. Resultatet mättes häromda-
gen och finns att läsa hos TT och på olika hemsidor.
Bara 5 % av de nya regler som har tillkommit under
den här mandatperioden har ens värderats ur tillväxt-
och företagssynpunkt. Det är ju förfärligt! Regeringen
har alltså för andra gången brutit det löfte som man
gav inför förra valet när det gäller småföretag.
Nu kommer vi till den tragikomiska tredje ronden
i matchen mellan Björn Rosengren mot Sveriges
företagare: Rosengren versus tillväxt. Nu ska regelbe-
svären mätas, för näringsministern är inte ens längre
säker på att de finns. En miljon kronor lämnas till ett
forskningsinstitut för att se om detta ens finns.
Man har fört samma politik som tidigare, utan
förändringar. Stel och inte böjd, skulle man kunna
säga. På samma sätt som regeringen har backat från
sitt vallöfte att förbättra för företagarna har man ock-
så lämnat de nya svenskar som finns i Sverige åt sitt
öde. För dem är också företagsfrågorna otroligt vikti-
ga. Läkare, ingenjörer och driftiga entreprenörer får
vara glada om de får städa på tunnelbanan i Social-
demokraternas Sverige. Tänk på vilka mänskliga
resurser som kastas bort! Detta, mina vänner, är ett
slöseri med stort s.
För att hela landet ska leva krävs enklare regler
och faktiskt också lägre skatter, om man får säga det
numera. Det krävs bättre infrastruktur och att staten
tar sitt ansvar för den infrastruktur och de områden
som staten har ansvar för.
Jag talar om hur man ska få livskraft i hela landet:
enklare regler, lägre skatter och bättre infrastruktur
och att staten tar sitt ansvar för det som är statens
ansvar.
Vi har under de senaste åren i denna kammare
haft en politisk debatt som handlat om att staten inte
klarar kontrollen av skolan, om att staten inte klarar
vägarna och om att infrastrukturen läggs ned. Om de
som bor på landet ska använda sin mobiltelefon får de
gå ut och ställa sig bakom stora tallen bakom tredje
stenen och hålla armen så långt ut som möjligt för att
kunna få en blipp på antennmätningen på telefonens
display.
När staten, regeringen eller majoriteten på det vi-
set lämnar delar av Sverige åt sitt öde är det inte
konstigt att tillväxten sjunker i det här landet. På
samma sätt ser det ut i de stora städernas förorter.
Infrastrukturen försvinner, och man lägger ned det
ena efter det andra. Det är inte lättare där, utan det är
lika orättvist.
En entreprenör är en människa. En företagare är
en människa. Alla i detta land ska ha rätt att känna att
den sociala tryggheten är likvärdig för alla grupper.
Så är det inte för företagare i Sverige i dag.
Blir du som småföretagare bestulen på ditt lager
får du betala moms på det som tjuven har tagit. Är du
gift med en fåmansföretagare får du, även om du
jobbar i exempelvis skolan eller sjukvården, inte
arbetslöshetsersättning på samma villkor som alla
andra bara därför att du är gift med en företagare. Det
är som i Gamla testamentet - arvssynden förs vidare
till familjen och till nästa generation. Dessutom är
föräldraersättningen 70 % lägre för en företagare än
för alla andra vanliga människor.
I detta företagsklimat, fru talman, är det inte
konstigt om nyföretagandet sjunker. Det är inte kons-
tigt, men det är farligt - för oss allesammans - efter-
som det är där som jobben finns och som tillväxten
ska finnas.
Fru talman! Jag vill också ägna en del av detta an-
förande åt barnen - Sveriges framtid. I dag lever vart
femte svenskt barn i fattigdom. Det är sådana förhål-
landen att det är svårt att hitta pengar till en vinter-
jacka och till julklappar och att det är svårt för föräld-
rarna, eller föräldern, att fixa mat, hyra och medicin.
Detta är inte värdigt en välfärdsstat, och så här
tycker inte vi att man ska ha det. Ansvaret för detta
bärs av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet.
Det är också så att arbetslivet i Sverige är barnfi-
entligt, och därmed också kvinnofientligt. Vi har nåtts
av rapporter och vi har träffat människor. Jag har fått
många brev och telefonsamtal från kvinnor som blivit
uppsagda från sitt arbete mot slutet av graviditeten
eller under sin föräldraledighet. Det skulle ha varit
mycket enkelt för majoriteten att införa en lag som
säger: Låt oss förbjuda att föräldraledighet räknas
som uppsägningstid. Låt oss förbjuda arbetsgivare att
säga upp föräldralediga män eller kvinnor medan de
är föräldralediga. Uppsägningstiden är någonting
annat. Den ska räknas för sig själv, på egna meriter,
och föräldraledigheten ska få stå för sig själv. Det
hade varit mycket lätt för majoriteten att rösta ja till
det förslaget, för det yrkandet har Centerpartiet lagt
fram här i kammaren. Men det har blivit nedröstat.
Det är också från Centerpartiet som de första mo-
tionerna om barnbidrag en gång i världen kom. Frå-
gorna om barnfamiljernas ekonomi och föräldrarnas
valmöjligheter är väldigt viktiga frågor för oss. Vi
måste hitta ett system där vi förenar en större valfri-
het för föräldrar och en mångfald i barnomsorgen
med möjligheten till mera tid med barnen och mera
pengar till barnfamiljerna.
Därför vill vi bl.a. höja barnbidraget. Vi vill bl.a.
se till att den lägsta nivån i föräldraförsäkringen går
upp från 90 kr om dagen - för vem kan leva på det,
mina vänner? - eller från 120 kr om dagen som man
inte heller kan leva på men som är en del av ersätt-
ningen under en del av tiden.
Det är viktigt att unga familjer och unga föräldrar
inte behöver gå till socialen. Det är också viktigt att
man får mera tid med sina barn. Centerpartiet, fru
talman, kommer inte att samförhandla om ett familje-
politiskt alternativ som är jämställdhetsfientligt eller
som har höga tröskeleffekter så att det blir omöjligt
att gå mellan barnledighet och arbete. Det är viktigt
för föräldrar att kunna delta i arbetslivet. Det är lika
viktigt som att kunna ha ett bra familjeliv. Ekvationen
när det gäller ett barnvänligt arbetsliv kräver att båda
benen är lika starka. Det kommer vi att vara garant
för i en ny regering!
Fru talman! När vi talar om barnen får vi inte
glömma de mest utsatta barnen. Under den här vin-
tern och våren har jag upprörts över hur Sverige har
slängt ensamma asylsökande barn mellan olika myn-
digheters ansvarsområden, hur de här barnen inte fått
en enda rättighet i barnkonventionen uppfylld, hur
myndigheter har fegat och skyllt på andra - det är inte
mitt bord, det är inte mitt skrivbord - och hur minist-
rar har stuckit huvudet i sanden.
Fortfarande är det så att vi har en sjuåring som
riskerar att bli blind och som väntar på avvisning trots
att hon inte kan få behandling i hemlandet. Vi har en
sjuttonåring som gått under jorden därför att hon
riskerar avvisning till ett land där hon riskerar köns-
stympning. Det är exempel på hur regeringen be-
handlar barn i det här landet.
Fru talman! Det krävs en ny regering som satsar
på tillväxt, livskraft, livskvalitet och självbestäm-
mande och som ger alla lika villkor. I den regeringen
hoppas jag att Centerpartiet tar plats efter höstens val.
(Applåder)

Anf. 39 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Lena Ek vill sätta sig i en regering
efter valet. Det är naturligt och det är varje politikers
ambition. Men den politik som ska föras är det bäst
att man presenterar före valet.
Jag frågade Bo Lundgren om hans uttalande i Wa-
shington om ett svenskt Natomedlemskap. Nu vill jag
fråga Lena Ek: Går Centern in i en regering som
kommer att föreslå ett svenskt Natomedlemskap?

Anf. 40 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Självklart är säkerhetspolitiken för
alla svenska medborgare en stor fråga. Där har vi en
bred blocköverskridande överenskommelse som är
ganska ny. En fråga som drivs av vissa partier är
Natomedlemskapet.
Vi för vår del vill inte att Sverige ska gå med i
Nato. Vi vill ha en friare och mera självständig ställ-
ning. Det är en lättlöst fråga på det viset att det i riks-
dagens kammare finns en tydlig majoritet för att stå
utanför Nato. Därmed tycker jag att vi inte behöver
diskutera den saken oss emellan mera. Dessutom har
vi samma åsikt i det här fallet.
Det som jag skulle vilja fråga statsministern om,
om vi nu ska hålla oss på det utrikespolitiska områ-
det, gäller den diskussion som just nu förs i Europa
om flykting- och asylpolitik. Gerhard Schröder och
Tony Blair har ju på senare tid uttalat sig för en
mycket strängare politik i det fallet. Man har skärpt
sin interna lagstiftning rejält. Inrikesministern i Stor-
britannien sade förra året att man ville förändra Ge-
nèvekonventionen om asyl- och flyktingskap på ett
sådant sätt att den individuella rätten att söka asyl
avskaffas - en princip som de demokratiska västeur-
peiska staterna slagits för i hela världen sedan andra
världskriget och en princip som gjort att vi har kunnat
ta emot människor som torterats i Grekland, Spanien
och Portugal eller i länder längre bort. Dessa männi-
skor har funnit en plats i vårt samhälle, och där gör de
stor nytta.
Vad säger statsministern till sina socialdemokra-
tiska kolleger? Ni ska ju om bara några veckor dis-
kutera asyl- och flyktingpolitiken i EU.

Anf. 41 Statsminister GÖRAN PERSSON
(s):
Fru talman! Jag säger i huvudsak det som Lena Ek
säger. Därom är vi överens i Sverige. Jag är stolt över
att vi står för en generös och liberal asyl- och flyk-
tingpolitik, alltmer ensamma i Europa, icke desto
mindre stolt, dock inte nöjd men den europeiska ut-
vecklingen.
Det var bra att Lena Ek deklarerade klart och tyd-
ligt Centerns Natoposition. Därmed tillhör Lena Ek
den grupp som jag också har räknats in i av moderat-
ledaren enligt vilken vi tydligen saknar det politiska
ledarskapet. Vi får väl se när det blir en borgerlig
regering hur mycket ledarskap som kan utvecklas i
Natofrågan. Vi kommer att diskutera det här i valrö-
relsen. Svenska folket vill inte gå med i Nato. Vi har
en stark säkerhetspolitisk situation, bättre än någon-
sin. Det finns ingen anledning att skapa osäkerhet
omkring den linjen. Centern har varit en garant för att
vi har haft en överenskommelse över blockgränsen.
Den tycks ligga fast, jag är glad för det. Därmed bör
också andra som har ställt upp den överenskommel-
sen visa samma kurage och lojalitet, särskilt om man
gör anspråk på att leda en eventuellt framtida borger-
lig regering.

Anf. 42 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Vi har just upplevt en stund i Sveriges
riksdag där Tony Blair har upphört att vara idol. Det
tycker jag är skönt.
Politiskt ledarskap kan man diskutera. Frågan är
vart det politiska ledarskapet bär. Eftersom jag nu har
min sista replik på Göran Persson skulle jag vilja säga
att jag tycker att det är synd att lönediskriminering
mot kvinnor har ökat med en löneskillnad på 1 000 kr
i månad under den här mandatperioden, att skatteför-
ändringar som har gjorts av majoriteten ger fyra
gånger så höga skattesänkningar för en socialchef
jämfört med en undersköterska som jobbar inom
äldreboendet. Det förstärker lönediskrimineringen.
Om man inte lyckas höja löner, dvs. att lönediskrimi-
neringen ökar, och dessutom har en skattepolitik som
fördelningsmässigt är fyrdubbelt sned då leder det
politiska ledarskapet åt fel håll. Det leder till sociala
klyftor som blir farliga för landet.
Åtta av tio regioner i Norden som har tappat i
växtkraft under den här mandatperioden finns i Sve-
rige. Det ökar de regionala klyftorna, och det är också
någonting som statsministern och regeringen bär ett
tungt och allvarligt ansvar för. Så politiskt ledarskap
är inte alltid av godo. Jag tror att man som medborga-
re och människa ska granska innehållet i budskapen.

Anf. 43 MARIA WETTERSTRAND (mp) re-
plik:
Fru talman! Lena Ek talade i sitt anförande om att
höja lägsta beloppet i föräldrapenningen från dagens
90 kr. Vi gröna har redan tagit hand om det. Fr.o.m. i
år är lägsta ersättningen i föräldraförsäkringen 120 kr
om dagen. Fr.o.m. nästa år är den 150 kr om dagen
och året efter det 180 kr om dagen. Där har Center-
partiet bara att stödja den trend som vi redan har satt i
verket i våra budgetöverenskommelser med Social-
demokraterna och Vänsterpartiet. Dessutom tycker vi
att det är viktigare att höja grundnivåerna än att höja
de högsta nivåerna. Men vi vill också förlänga föräld-
raförsäkringen till 18 månader. Då vill jag ställa en
fråga till Centerpartiet om ni vill det också.
När vi talar om barnen kan vi inte heller ignorera
barnens framtid. Centerpartiet tycks på senare tid ha
gjort en djupdykning på miljöområdet efter att tidiga-
re ha kallat sig för ett borgerligt miljöparti, ett grönt
parti. Vi har i samarbetet med regeringen under den
gångna mandatperioden lyckats öka satsningarna på
miljöbudgeten och miljöforskning så att den nivån är
tre gånger högre i 2004 års budget än vad den var när
Centerpartiet samarbetade med regeringen. Så fort
något miljökrav står i motsats till de konventionella
intressena inom jordbruket är Centerpartiet emot att
man ska göra någonting.
I kärnkraftsavvecklingsfrågan har Centerpartiet
gjort upp med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet
om en lös idé om att sätta sig ned med kärnkraftsin-
dustrin och försöka komma överens om en avveck-
ling, vilket innebär att man får kvar kärnkraftsreakto-
rer kanske 30-40 år till.
Hela Sverige ska leva, säger Centerpartiet, men
frågan är om det också ska gälla djuren och naturen
och framtiden för våra barn.
(Applåder)

Anf. 44 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att hälsa Maria
Wetterstrand välkommen. Jag tror att vi ska få många
och roliga debatter framöver i den här kammaren och
på annat håll.
Icke desto mindre får man granska, fru talman,
Marias uttalanden. Det var en halvsanning igen. Un-
der de första 120 dagarna är nivån på 120 kr om da-
gen. Men sedan, Maria, vad ligger den då på för nivå?
Är det inte 90 kr? Jo, det är vad det är. Det är inte
förtroendeingivande att leverera fakta på det viset.
Sedan över till miljöfrågorna och kärnkraftsav-
vecklingen. Det har i åratal dragits i långbänk hur
detta ska effektueras, hur man ska göra det så att
tillväxten inte skadas, så att arbetstillfällena behålls
samtidigt som miljöaspekterna beaktas på ett grund-
ligt och ordentligt sätt. Vi talar för en uthållig tillväxt,
vilket ibland skiljer oss från en del andra miljödebat-
törer som inte vill ha någon tillväxt. Men vi tycker att
det är viktigt att ekonomin ökar i omfattning, och vi
är övertygade om att det går att kombinera med mil-
jöhänsyn. Först hade vi tre år av diskussioner, eller
annorlunda uttryckt bla, bla, bla, om kärnkraftsav-
vecklingen. Inte förrän Centerpartiet klev in och sade
att vi har en lösning på hur detta ska ske, hur man
förenar ekonomisk tillväxt med miljömässig uthållig-
het kom vi fram till ett beslut. Det beslutet håller nu
på att verkställas, diskussionerna har börjat med in-
dustrin, och det ser ut att gå väldigt bra. Det här är ett
exempel på hur Centerpartiet är en garant för dels
ekonomisk tillväxt, dels uthållig miljöpolitik. Jag tror
att det här kommer att behövas på fler områden fram-
över.

Anf. 45 MARIA WETTERSTRAND (mp) re-
plik:
Herr talman! Faktum kvarstår. De gröna har höjt
grundnivån i föräldrapenningen kraftigt från 60 kr till
120 kr, 150 kr, 180 kr. Vi vill också höja nivån på
den ersättning som gäller de övriga månaderna.
Vad gäller kärnkraftsavvecklingen undrar jag:
Vad är skillnaden mellan det här och att låta kärn-
kraftsindustrin hålla på så länge de vill, så länge det
är lönsamt? Har ni över huvud taget börjat samtalen
med kärnkraftsindustrin, eller väntar ni taktiskt till
efter valet så att kärnkraftskritiska väljare inte ska
upptäcka bluffen förrän det är för sent?
Djupdykningen på miljöområdet är inte bara nå-
gonting som jag har hittat på själv. Ingen skulle vara
gladare än jag ifall Centerpartiet engagerade sig kraft-
fullt för en hållbar utveckling på det miljömässiga
området. Naturskyddsföreningen och tidningen Sve-
riges natur hade i sitt senaste nummer inte en enda
glad gubbe på Centerpartiet när det gällde deras svar
på viktiga miljöfrågor.

Anf. 46 LENA EK (c) replik:
Herr talman! Surt, sade räven om rönnbären. Av-
vecklingen kommer, samtalen pågår, det ser hittills
väldigt bra ut, t.o.m. bättre än i Tyskland där miljö-
partiet har initierat den teknik som vi gladeligen har
snott från de tyska miljöpartisterna. Bra projekt kan
man alltid dra lärdom av, tycker jag. Som sagt: Surt,
sade räven.
För att få en hållbar ekonomisk utveckling ska
man också titta på den sociala sidan. Där har Miljö-
partiet under den här mandatperioden hanterat männi-
skors vardag och ekonomiska vardag på ett sådant
sätt .

Anf. 47 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Lena Ek har förbrukat sin tid.

Anf. 48 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Ett eko från Europas mörka förflutna
rullar över vår världsdel. Människor som ser annor-
lunda ut eller ber till en annan gud framställs återigen
som hotande. Människor buntas ihop i grupper och
görs kollektivt ansvariga för det andra gjort eller
påstås ha gjort. På 1930-talet var det judar som kari-
kerades på nidbilder och som grupp framställdes som
skyldiga till alla problem. Nu är det mörkhyade och
muslimer som skildras på samma sätt.
I vårt grannland Danmark kan ett politiskt parti nå
framgång genom att sätta in en annons med en kvinna
med slöja och orden massvåldtäkter, hedersmord och
gängkriminalitet och därmed förknippa hela gruppen
muslimer med brott, trots att det naturligtvis är en
försvinnande liten minoritet bland muslimer som
begår sådana brott.
Det sades efter judeförföljelserna i Tyskland att
ansvaret delades mellan de onda som utförde dem och
de goda som teg. Det är värt att tänka på också i vår
tid. Alldeles för många människor som borde veta
bättre låter de trångsynta och fördomsfulla sätta dag-
ordningen. Man har ett val. Man kan skräna med
hopen, eller man kan ställa sig emellan och försöka
föra förnuftets och försoningens talan.
Mycket står på spel om en vecka i Sevilla. Det
handlar om det europeiska projektets själ. Den euro-
peiska unionen bildades ur nazismens ruiner för att
det aldrig skulle få hända igen. Kritiker har varnat för
Fästning Europa, och vi har svarat: Det kommer inte
att ske. Men när Tony Blair talar om att sätta in ka-
nonbåtar mot flyktingskepp har något hänt i europe-
isk debatt.
Det talas nu mycket om illegala flyktingar. Men
det är, som har påpekats, ett svårt begrepp, för det är
inget brott att fly. Alla har inte rätt att stanna - nej.
Men flyktingar har rätt att få asyl. I det överlastade
ranka flyktingskepp som engelska flottan nu ska
skjuta varningsskott mot för att få det att vända kan
de flesta visa sig vara illegala, men någon kan vara
legal. Vill vi förbli länder som hävdar rättsstatens och
humanitetens principer kan vi inte acceptera kanon-
båtar mot flyktingskepp.
Också jag har en match att gå i Sevilla. De libe-
rala ledarnas möte på torsdagskvällen är tyvärr inte
fritt från spänningar på det här området, men huvud-
matchen måste Göran Persson ta på fredagen och
lördagen på stats- och regeringschefernas möte. Då
måste Sverige stå upp för de värden som fick svenska
folket att säga ja till unionen. Och, som också har
påpekats här tidigare, diskussionen måste återföras
till rimliga proportioner. Antalet asylsökande till
unionen nu är bara hälften så stort som för tio år se-
dan.
Om humanitetens och anständighetens gräns hotar
att överskridas måste Göran Persson resa sin hand
och inlägga det svenska vetot. Jag tror att det skulle
vara bra för den fortsatta processen om statsministern
rent principiellt gjorde en sådan deklaration här. För
som jag sade, det är mycket viktiga värden som står
på spel.
Ska det pluralistiska och toleranta samhälle som
jag talat för vara möjligt måste integrationen i Sverige
fungera bättre. Mycket måste göras för att bryta utan-
förskapet och bidragsberoendet och återge människor
den självrespekt och framtidstro som eget arbete ger.
Det handlar om att ändra skattepolitik, bostadspolitik
och arbetsmarknadspolitik, och inte minst handlar det
om att ändra skolpolitik.
Det finns barn i invandrartäta områden som inte
känner någon vuxen som försörjer sig på eget arbete.
Det är människor med för mycket tid och för lite
framtid. I sådana miljöer kan missbruk och krimina-
litet slå rot. Det sociala arvet måste brytas. Bra skolor
är ett sätt att göra det, skolor som öppnar nya världar,
inspirerar till nya drömmar och föder en känsla av att
vissa drömmar faktiskt kan gå i uppfyllelse. Så för de
många invandrarbarn och de många andra barn som
för sin framtid är beroende av den svenska skolan går
Folkpartiet till val på en helt annan utbildningspolitik
än den nuvarande.
Det gäller först och främst synen på kunskap. Den
skolpolitik som har förts sedan 1960-talet har skapat
en tendens att rulla problem i skolan framför sig. Det
som inte fastnar i lågstadiet fastnar nog i mellanstadi-
et. Det som inte lyckas i mellanstadiet lyckas nog i
högstadiet. Det som inte blir bra i högstadiet blir nog
bra på gymnasiet, och det som inte går in på gymna-
siet går nog in på högskolan. En politik som skytt alla
instrument för utvärdering, kunskapskontroll och
individualisering har skapat ett rulla-framför-sig-
syndrom som hela systemet nu lider av.
Högskolan gymnasifieras. Det ordnas preparand-
kurser på var och varannan högskola, bl.a. i svenska,
för att studenterna ska kunna förstå kurslitteraturen.
Gymnasiet grundskolefieras. 15-20 % av eleverna
sätts nu i särskilda klasser för att lära sig läsa, skriva
och räkna.
Det är mot den här bakgrunden som man ska för-
stå den starka reaktionen mot Thomas Östros förslag
om att elever ska få börja på gymnasiet utan att vara
godkända i ens de viktigaste ämnena. Så var det i
början av 90-talet i Göran Perssons gymnasiereform.
Alla som hade gått ut grundskolan fick komma in på
gymnasiet även om de hade underkänt i alla ämnen.
Men Göran Persson tillsatte också en betygsutredning
när han var skolminister, och den föreslog att man
skulle behöva vara godkänd i nästan alla ämnen för
att få komma in på gymnasiet. Det tyckte den borger-
liga regeringen var att gå ett steg för långt, så man
föreslog riksdagen att eleverna åtminstone skulle vara
godkända i de tre allra viktigaste ämnena, och det
blev riksdagens enhälliga beslut.
Det här har nu gällt några år och har haft en
mycket stor och positiv betydelse. Det skapar moti-
vation på högstadiet, och det gör det möjligt att upp-
rätthålla kvalitetskrav i gymnasiet. Men det har ju
blivit sämre i skolan under de här åren, kanske någon
tänker. Ja, men det hade blivit ännu mycket sämre
utan de här kraven.
Människor som är intresserade av utbildning ser
det här mönstret. Thomas Östros, eller åtminstone
några av hans närmaste medarbetare, var häromåret
inne på att man skulle få börja i högskolan utan att
vara godkänd från gymnasiet. Jag sade då, och jag
säger nu: Det handlar inte bara om att komma in. Det
handlar framför allt om att komma ut från en utbild-
ning. Vi lurar våra unga om vi inbillar dem att de
klarar gymnasiet utan att kunna läsa.
Lägg ihop de här båda kraven! Säg att olyckan är
framme och Socialdemokraterna vinner valet och
Östros sitter kvar och får igenom de här båda tankar-
na. Då kommer det att gå människor på högskolan
som inte har blivit godkända i svenska på högstadiet.
Var och en förstår att så kan en kunskapsnation inte
hantera sitt utbildningsväsende.
Jag har tänkt på att alla socialdemokratiska parti-
ledare sedan Erlander har varit skolministrar, men där
upphör likheterna. Erlanders pappa var folkskollärare
och liberal. Tage Erlander brann för kunskap.
Olof Palme och Ingvar Carlsson ville framför allt
stryka vänsterfalangen medhårs i ett skede när flum-
pedagogik och flumskola var högsta mode i dessa
kretsar. Göran Persson hade framför allt en administ-
rativ syn på skolan. Det verkar som om Thomas
Östros snarast går i Göran Perssons fotspår. Jag kan
försäkra att jag ska se till att Sveriges nya regering får
en skolminister som brinner för kunskap.
TV-serien Vita huset använder ett begrepp, Friday
trash. Det betyder att om man har dåliga nyheter ska
man se till att de kommer ut sent på fredag eftermid-
dag. Då är alla journalister på väg till landet.
Jag tänkte på detta i fredags, när Skolverket på
eftermiddagen kom med ett pressmeddelande om att
lärarförsörjningen är i ännu större kris än vi tidigare
har trott. Inom fyra år kommer lärarbristen att vara
dubbelt så stor än som tidigare har angivits. Redan nu
finns det 20 000 obehöriga lärare i skolan.
Detta är naturligtvis mycket allvarligt. Man kan
inte bygga en bättre skola utan kunniga och motive-
rade lärare. Det trick som regeringen har tagit till, att
skylla allt i skolan på Ingegerd Wärnersson, fungerar
inte. Lärarförsörjningen har varit Thomas Östros
ansvar i fyra år. Nu ser vi resultatet.
På detta, som på så många andra områden, hand-
lar det om att våga tala klartext. Dit hör att lärare
måste kunna räkna med bättre löneutveckling. Bra
lärare måste få kosta.
Det handlar också om att tala om en bättre ar-
betsmiljö, där eleverna visar respekt för lärarna och
där också arbetsgivare och övriga samhället visar
större uppskattning.
Eleverna ska naturligtvis inte bara respektera sina
lärare, utan också varandra. Vi måste göra mer för att
få ett slut på trakasserierna och mobbningen i skolan.
Jag har fått inblick i flera mobbningsfall de se-
naste åren, och få saker har berört mig djupare. Se-
nast var det flickan i Umeå som hämtades med am-
bulans fem gånger, varav en gång med ambulansheli-
kopter, medan skolledningen fortfarande hävdar att
det har rört sig om olyckshändelser.
Jag har ett utdrag ur dokumentationen kring detta
fall. En av många händelser hade inträffat. Lina, som
flickan heter, hade blivit knuffad i matkön och åter-
igen fått uppsöka sjukhus. Rektorn förklarade att hon
inte kunde garantera Linas säkerhet, varför hon gav
Lina råd att i framtiden undvika folksamlingar och se
till att hon inte hamnade i centrum.
Biträdande rektorn informerade Linas mor om det
inträffade och förklarade då att hon tyckte att Lina
borde veta bättre än att ställa sig i matkön, där det var
så många som skulle äta samtidigt. Hon borde i stället
ha gått in genom läraringången och bett att få mat den
vägen.
Skolledningen beslöt också att Lina i framtiden
skulle särbehandlas genom att ej hämta mat tillsam-
mans med andra elever, utan erhålla en speciell mat-
bricka från lärarkollegiets servering. Lina fann sig i
särbehandlingen, eftersom hon var rädd att utsättas
för ytterligare våld, men hon upplevde samtidigt
behandlingen som kränkande eftersom åtgärderna
sattes in mot henne i stället för mot dem som utövade
våldet.
Det är precis detta som det gäller. Det är säkert så,
som Ingegerd Wärnersson brukade framhålla, att det
också ibland är synd om mobbarna. Men det är mera
synd om offren. Offret ska inte tvingas att byta skola,
vilket ofta sker i dag. Vi måste få en skolpolitik, mot
våld och trakasserier, som entydigt ställer sig på off-
rens sida.
Skolan är den nuvarande regeringens enskilt
största misslyckande. Skolan är ett av de områden,
där en ny regering med Folkpartiet skulle göra den
allra största skillnaden.
Jag vet att det här inne på sina håll uppfattas som
lite udda att i en debatt som denna inte tala mest om
kronkurs, skatter, företagsklimat o.d. utan om skolan.
Men därute uppfattas det inte så. Där känner många
att skolan är den största frågan, en framtidsfråga och
en ödesfråga.
En röst på Folkpartiet är en röst på mångfald och
tolerans, på integration och entreprenörskap, på jäm-
ställdhet och solidaritet med andra länder och folk
och med utsatta glömda grupper här hemma. Sist,
men inte minst, innebär det ett tydligt ställningsta-
gande för kunskap och bildning.
(Applåder)

Anf. 49 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! I den del av sitt anförande som Lars
Leijonborg ägnar åt vikten av en generös flykting-
och asylpolitik i Sverige och Europa är jag helt över-
ens med honom. Jag åker till Sevilla med en i detta
avseende enig EU-nämnd. Det känner jag som en
styrka. Jag kommer att driva våra ståndpunkter. Jag
tror inte att vi kommer till ett läge i Sevilla, där vi
kommer att ha en votering eller en vetosituation. Det
blir mer resonemangsvis. Jag är stolt över att vi har
denna politiska kultur i Sverige.
Jag vill också säga att jag sätter värde på det Lars
Leijonborg säger om vikten att stå upp och hävda alla
människors lika rätt och lika värde. När man börjar
att peka ut grupper kollektivt sitter människovärdet
trångt.
Jag har också berörts illa, det ska jag säga, av den
debatt som av och till har funnits i hela Europa den
senaste tiden och som har förväxlat kritiken av situa-
tionen i Mellanöstern med en attack med antisemitis-
ka förtecken på judar i största allmänhet.
Vi har alla rätt att driva kritik av Israels regering,
och vi har rätt att hävda folkrätten, men vi har aldrig
någonsin rätt att förfalla till antisemitism. Vi har sett
vart en sådan utveckling ledde Europa en gång i ti-
den. Dit ska vi inte tillbaka.
(Applåder)

Anf. 50 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Det var en utmärkt replik. Om jag
inte hade haft papper i handen hade också jag gärna
applåderat. Jag har vid flera tillfällen sagt att jag
känner stor sympati för de ställningstaganden som
Göran Persson har fått sin regering med på när det
gäller utrikespolitiken.
Men det är lite anmärkningsvärt att statsministern
väljer att använda sin repliktid så konsekvent under
denna debatt. Han undviker de stora inrikespolitiska
frågor som många debattörer tar upp. Han talar om
Nato, herr talman, och om att Ukraina sökte medlem-
skap häromveckan. Natofrågan är väl inget att tala
om längre.
När människor nu går till valurnorna den 15 sep-
tember vill de veta om det ska bli några förbättringar i
inrikespolitiken, om någonting ska hända.
Göran Persson var ju ändå skolminister under ett
par år. Han har också som regeringschef varit ansva-
rig för det som har hänt de senaste åren. Han måste ju
rimligen ha mängder av tankar och synpunkter på den
svenska skolan. Var det rätt, som Persson själv gjorde
när han genomförde sin gymnasiereform, att ta in alla
oavsett förkunskaper, eller var det rätt, som bl.a. Ylva
Johansson stödde, att införa vissa behörighetskrav?
Detta är ingen liten udda fråga, utan det är precis
lika viktigt som 3:12-reglerna för småföretagarna
eller någonting annat som vi normalt debatterar. Var
står socialdemokratin i denna centrala utbildningspo-
litiska fråga? Ska vi lura våra unga att de klarar gym-
nasiet utan att kunna läsa?

Anf. 51 MARIA WETTERSTRAND (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag vill försäkra Lars Leijonborg att
jag inte alls tycker att det är udda att prata om skolan
i den här politiska debatten, tvärtom. Jag är dock
övertygad om att det faktum att man beskriver pro-
blemen inte löser någonting av skolans problem.
Jag är lite bekymrad, för jag tycker inte att de
borgerliga och Lars Leijonborg tycks förstå att ung-
domar i dag är helt annorlunda än vad ungdomar vad
på 50- och 60-talet. Dagens ungdomar är fritänkande
människor med stark personlig integritet som har lärt
sig kritiskt tänkande och sitt eget värde som individ
ända sedan de var små. De kräver uppmärksamhet,
respekt för sina åsikter och att få bli bemötta på sina
egna villkor. Och för att ge respekt behöver de möta
respekt från läraren.
Det här är ingen utveckling som vi kan vrida till-
baka, hur mycket man än tycker att skolan var bättre
förr. Jag vill inte heller vrida den tillbaka. Jag tycker
att dagens fritänkande elever är att föredra framför en
hunsad grupp lydiga elever som lär sig det läraren
säger åt dem av rädsla för repressalier.
Det är helt fel metod att försöka hantera dagens
ungdomar med kontroll, tvång och mer och tidigare
betyg. I stället måste man uppmuntra deras egen kre-
ativitet. Deras ifrågasättande ska ses som en utmaning
och ett uttryck för intresse. De måste ges respekt som
individer, och deras åsikter om skolan och undervis-
ningen måste tas på allvar.
Skolan ska inte vara en plats där föräldrar förvarar
sina barn medan de arbetar eller ens i första hand en
arbetsplats för lärare. Det är elevernas skola. Det är
de som är bundna dit med plikt, och de ska också ha
rätt till inflytande.
(Applåder)

Anf. 52 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Även jag kan hälsa Maria Wetter-
strand välkommen i partiledarkretsen. Jag vill inte
yttra mig om några avgående, men det är aldrig fel
med lite förnyelse i kretsen.
Jag hoppas att ingen tar det personligt; det var
verkligen inte avsett så.
Den allmänna retoriken kan jag instämma i. Maria
Wetterstrand gör sig till tolk för alla ungdomar och
säger att de är kreativa, fritänkande osv. Där är väl
sanningen att fritänkandet ibland går för långt.
Svenska ungdomar har tillsammans med ungdo-
mar i 32 andra länder fått fylla i en enkät om hur
ordningssituationen är i skolan, t.ex. hur många mi-
nuter det tar innan lektionen kommer i gång - hur
många minuter det tar att reda ut att strulputtarna har
fel läroböcker, att ett gäng kommer för sent osv. Sve-
riges elever rankade den svenska skolan nästan lägst
av dessa jämförda länder. Detta är naturligtvis inte
någon bra situation. Jag står alltså för att vi behöver
mer arbetsro i den svenska skolan.
För att hjälpa just de elever som behöver mest
stöd behöver vi också ta reda på vilka de är. Det stora
felet med svensk skolpolitik är att vi har avhänt oss
de metoderna - betygssättning, nationella prov osv.
Där tycker vi alltså olika. Men den allmänna reto-
riken var vacker.

Anf. 53 MARIA WETTERSTRAND (mp) re-
plik:
Herr talman! Tack, Lars Leijonborg! Jag är fullt
medveten om att det finns mycket stök i skolan i dag.
Jag har själv jobbat, i alla fall en kortare tid, på en
högstadieskola. Men frågan är hur vi löser det pro-
blemet. Det är ju inte att beskriva problemet som gör
att det löses. Jag är övertygad om att mer och tidigare
betyg inte är huvudpoängen när det gäller hur man
ska lösa problemen - tvärtom, tror jag faktiskt.
Skolan lider fortfarande av sviterna efter de bor-
gerliga nedskärningar som gjordes mellan 1991 och
1994. Vi gröna har den här mandatperioden tillsam-
mans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet
faktiskt lyckats höja satsningarna på kommunerna.
Det är fortfarande för lite. Vi behöver göra mer. Men
det är resurser till skolan som behövs så att man kan
anställa fler lärare, fler specialpedagoger och fler
kuratorer i skolan. Det är inte tvång och mer betyg
som är lösningen på de problem som jag och Lars
Leijonborg åtminstone är någorlunda överens om att
de existerar.
(Applåder)

Anf. 54 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Här har vi den situation som Gudrun
Schyman efterlyste: Vi har en tydlig skillnad mellan
två partier som väljarna får ta ställning till. Folkparti-
et är för betyg, Miljöpartiet är emot betyg. Det stod i
tidningen i morse att 65 % av svenska folket delar vår
uppfattning och 3 % Maria Wetterstrands uppfatt-
ning.
(Applåder)

Anf. 55 MARIA WETTERSTRAND (mp):
Herr talman! Kära åhörare! Det här är mandatpe-
riodens sista partiledardebatt och min första. Trots
detta är det med viss frustration jag lyssnar på den här
debatten. Vi är inne i det tjugoförsta århundradet, och
ändå tycker jag att det är en debatt där visionerna och
nytänkandet aldrig riktigt lyckas få plats.
Problembeskrivningar saknas inte, tvärtom. Det
har uttryckts stor förståelse för den utsatta situationen
för sjukskrivna och underbetalda kvinnor, familjer
med svag ekonomi, de hårt pressade entreprenörerna
inom näringslivet och de boende i glesbygden. Det
finns dock luckor i denna problembeskrivning. Jag
saknar insikten om den pågående miljökrisen, om
skövlingen av jordens ändliga resurser och om växt-
huseffekten. Jag saknar också en analys av hur den
rika världens ständiga strävan efter mer påverkar
människorna på andra sidan jorden.
Men det som framför allt oroar mig är tron att
samma gamla politik och retorik ska kunna lösa de
problem som den själv delvis har gett upphov till.
Miljöpartiet de gröna menar att det behövs både
nya angreppssätt och nya prioriteringar. Och för att
värna om framtiden måste vi börja med att tänka på
barnen. Barnens perspektiv är viktigt, både för att det
tvingar oss att se framåt och för att samhället faktiskt
har ett särskilt ansvar för barnen.
Man pratar ofta om att vuxna är stressade. Men
det mest alarmerande är nog ändå att stressen har nått
ända till barnen och in på dagis. Det är ingen slump
att det står flera olika organisationer här utanför
Riksdagshuset i dag och kräver att vi ska prata om
barnen. TCO:s ordförande står i dag utanför Riks-
dagshuset och pratar om behovet av sänkt arbetstid
och förlängd föräldraförsäkring för barnens skull.
Det är heller ingen slump att det i Miljöpartiets
valmanifest, det dokument där vår kongress har slagit
fast vad vi vill prioritera under nästa mandatperiod,
finns flera förslag för att förbättra barnens situation.
För oss har barnen alltid varit i fokus. När föräldran-
ätverket Barnverket granskade partierna fick Miljö-
partiet bäst betyg.
Vi vill förlänga föräldraförsäkringen från 16 må-
nader till 18. Det ger barnen mer tid med sina föräld-
rar, och man kan skjuta upp förskolestarten.
Vi vill minska barngrupperna på dagis. Den här
mandatperioden har vi varit med om att genomföra en
sänkning av avgifterna på dagis genom maxtaxan,
och det har gett en viss effekt i form av mer pengar i
plånboken till barnens föräldrar. Men det har inte
bara varit positivt, utan det har också lett till att barn-
gruppernas storlek på dagis har ökat. Många barn får
också tillbringa ännu längre tid på dagis.
Häromdagen var det t.o.m. en professor som kal-
lade de stora barngrupper på dagis som i dag finns i
vissa kommuner för barnmisshandel.
Nu måste vi ta tag i detta. En rimlig målsättning är
max 16 barn i åldersblandade grupper och ännu färre,
helst inte fler än 11, i småbarnsgrupper.
Miljöpartiet kommer att driva en politik för att gö-
ra detta möjligt, både i riksdagen och i kommunerna.
Vi är beredda att öka bidragen från staten till kom-
munerna så att de ekonomiska hinder som kan finnas
för att satsa på dagis undanröjs.
Vi vill återinföra barntillägget i studiemedlen för
studerande med barn, en grupp som i dag har en
mycket utsatt situation. Vi har för många fattiga barn
i Sverige. Är det inte dags nu, Göran Persson, att låta
barnen stå i fokus i valrörelsen och minska barngrup-
pernas storlek och förlänga föräldraförsäkringen?
Men vi i Miljöpartiet bryr oss inte bara om hur
barnen har det nu, vi bryr oss också om deras framtid.
Hur kommer den här planeten och det här samhället
att se ut när barnen växer upp.
Herr talman! Vi i Miljöpartiet har påverkat miljö-
politiken den här mandatperioden. Vi har ökat sats-
ningarna på miljöfrågor, på att skydda natur och på
miljöforskning. Men det är inte tillräckligt.
Enligt en FN-rapport kommer en fjärdedel av jor-
dens däggdjur att vara utrotade om 30 år, om vi inte
gör någonting. Det fick häromdagen små notiser i
kvällstidningarna, med en bild på en tiger vid sidan
av, där det stod att tigern var en av de arter som
skulle utrotas.
Enligt FN:s klimatexperter kommer medeltempe-
raturen att öka med mer än fem grader, med enorma
klimatförändringar i form av stormar, översvämning-
ar, stigande havsvattennivåer och torka som följd.
Om vi minskar utsläppen av växthusgaser, framför
allt koldioxid, kan vi bromsa den globala uppvärm-
ningen.
Torsken i Östersjön håller på att ta slut på grund
av hänsynslös fiskepolitik. Förr kunde kustborna dra
upp torsk utanför husknuten. Nu är det bara med
avancerade trålare som det är möjligt att få upp någon
torsk över huvud taget. Sverige är i högsta grad an-
svarigt för att torsken håller på att försvinna. Det
behövs ett omedelbart stopp för torskfiske i Östersjön
under minst två år. Tyvärr är det inte säkert att det
räcker. I Kanada väntade man för länge. När torskfis-
ket stoppades för tio år sedan var det för sent. Fisken
har inte kommit tillbaka än utanför Newfoundlands
kust.
Jag kan inte förstå hur vi ska kunna se våra barn
och barnbarn i ögonen när de undrar varför torsken
inte finns kvar. Är det okej för Göran Persson att bara
skylla ifrån sig på att EU och de baltiska staterna inte
ville stoppa fisket?
Herr talman! Det finns många problem i världen
som måste tas på allvar för barnens framtid: rasism
och främlingsfientlighet, fattigdom och bristen på
demokrati. En ny fråga som har blivit aktuell är att
världens vattenresurser håller på att köpas upp av
multinationella storföretag.
I höst hålls en världskonferens i Johannesburg i
Sydafrika. Temat är hållbar utveckling. Där borde
Sverige engagera sig för att miljöansvaret och de
mänskliga rättigheterna ska få gå före storföretagens
kortsiktiga vinstintressen och frihandelsreglerna. Vi
måste gå emot privatisering av världens vattenresur-
ser. Vatten är ett grundläggande mänskligt behov och
borde lika lite som luften vi andas kunna ägas. Kan
Göran Persson garantera att Sverige motsätter sig
privatisering av världens vattenresurser?
I den närmaste omgivningen är det främlingsfi-
entligheten som bekymrar mig allra mest. Särskilt
bekymmersamt är det, tycker jag, att den svenska
regeringen agerar aktivt för att göra flykting- och
invandringspolitiken gemensam i hela EU. Är det
verkligen läge att, som det heter, harmonisera flyk-
tingpolitiken när Danmark har deklarerat att den
danska asyl- och invandringspolitiken ska vara en
förebild för EU, när Holland och Italien har uttalat en
flyktingfientlig inställning, när Socialdemokraternas
partikolleger i Tyskland och Storbritannien vill för-
svåra för människor att söka asyl och öka förföljelsen
av människor med utomeuropeiskt utseende som kan
misstänkas befinna sig illegalt innanför EU:s murar
och när Frankrike riskerar att få en minoritetsregering
med stöd av Nationella fronten? Främlingsfientlig-
heten kommer man inte till rätta med genom att ur-
holka asylrätten, tvärtom gör man den rumsren. Med
sådana socialdemokrater som i Tyskland och Stor-
britannien behövs det kanske inte någon nationell
front. Och barnen lär sig att det är skillnad på folk
och folk.
Herr talman! Det är för övrigt rejält otaktiskt att
försvåra invandring när vi har så lågt barnafödande
och alla prognoser tyder på att vi behöver en arbets-
kraftsinvandring på uppemot en miljon människor det
närmaste tiotalet år för att klara den offentliga sektorn
och företagens behov. Vill vi att barnen ska leva i ett
välfärdssamhälle bör vi tvärtom göra det enklare för
människor att komma hit. Jag förstår inte vad Göran
Persson är rädd för när det gäller den frågan.
Herr talman! Jag har försökt att ge en bild av vad
vi i Miljöpartiet tycker är viktiga frågor inför den
kommande mandatperioden. Vi vill ge barnen en
nutid och en framtid. För att lyckas med det behövs
visioner, nytänkande och nya prioriteringar.
Det sägs att människor, särskilt unga människor,
inte vill engagera sig politiskt. Jag ifrågasätter den
bilden. När vi, bl.a. i Kalix, har öppnat vägar för
människor att påverka har det visat sig finnas ett
enormt engagemang. Det gäller bara att släppa fram
det. Demokratin kräver att vi alla är delaktiga. Alla
partier har ett ansvar för att det engagemang som
faktiskt finns hos människor tas till vara. Vi vill för-
nya demokratin och vara en röst i politiken för dem
som inte har någon, för barnen, naturen och kom-
mande generationer.
Ni som lyssnar på den här debatten på radio och
ser på TV har en stående inbjudan att delta och enga-
gera er med oss för att skapa ett samhälle där vi inte
sliter ut människor och miljö.
(Applåder)

Anf. 56 Statsminister GÖRAN PERSSON
(s):
Herr talman! Först ett varmt tack till riksdagen för
den fyraårsperiod vi har arbetat tillsammans. Rege-
ringen har inte alltid fått som vi har velat, men vi har
presterat väldigt mycket gott tillsammans, och det är
jag tacksam för. Tack för det samarbetet!
Ett särskilt tack till Vänsterpartiet och Miljöpartiet
som i många frågor konstruktivt har bidragit till att ge
Sverige en bra utveckling.
För mig känns det lite märkligt att lyssna till de-
batten i dag. Den har ett drag av dåligt humör över
sig, en dysterhet, i ett läge där vi faktiskt tvärtom
borde se de enorma möjligheter som vårt land har.
Här finns en dysterhet och sedan en splittring. Var
och en talar om sitt. Ingen gör anspråk på att presen-
tera någonting sammanhållet. Det ska någon annan
stå för.
Här finns krav på lägre skatter. Här finns krav på
högre löner för lärare och offentlig vårdpersonal. Här
finns krav på bättre regionalpolitik, och här finns krav
på flera vägar. Här finns krav på barnkonton som
tycks växa i storlek varje gång de presenteras. Hela
tiden.
En sak vet vi alla, vart och ett av dessa förslag kan
man säkert argumentera för. Men vi kommer inte att
kunna genomföra alla. Skulle det hända sig så olyck-
ligt att man försökte göra detta till regeringspolitik,
att ta med allt, lägre skatter och större utgifter, blir det
underskott. Då blir det räntestegringar. Då blir det
konkurser i småföretag. Då får alla de som de senaste
åren har köpt dyra hus och dyra bostadsrätter se hur
månadskostnaden rusar i höjden därför att räntan
sticker uppåt.
Missa nu inte det tillfälle vi har lagt som grund för
en bra utveckling genom att släppa loss en politik
som en gång störtade Sverige i fördärvet!
Jag känner när jag lyssnar av debatten att den ris-
ken finns där. Den borgerliga sidan är nu i den totala
upplösningen; man presenterar dagligen miljardre-
former, uppenbarligen för att på så sätt ta röster från
varandra. Det slutar med att små hushåll med små
ekonomiska omständigheter kan få sin situation total-
fördärvad.
Du som sitter med en nyköpt villa eller bostads-
rätt, tänk efter noga vad ytterligare räntestegringar
betyder för dig.
Det är lätt att lova olika typer av konton, bidrag
och stora skattesänkningar. Vi vet att i slutändan ska
allt betalas. Gör vi inte det blir det stigande räntor.
Jag vill säga detta eftersom debatten blir lite dyster,
en repetition av sådant vi har gått igenom i Sverige.
Socialdemokratin kommer aldrig att medverka till
detta. Vi kommer att stå fast och våga säga att vi inte
kan få allt på en gång. Vi måste prioritera. Basen för
utvecklingen är att så många människor som möjligt
arbetar, är i arbete, presterar och producerar. Sedan
fördelar vi gemensamt efter våra fastlagda värdering-
ar.
Vi har en mandatperiod bakom oss som har varit
framgångsrik i många delar. Vi är stolta, men inte
nöjda - som vi brukar säga. Det finns maxtaxor inte
bara för barnen men också för de äldre på sina insti-
tutioner. Det är höjda pensioner, bättre bostadstillägg
för pensionärerna, kraftig utbyggnad av högskolor,
universitet och forskning. Vi har ett starkt förbättrat
studiemedelssystem.
Vi har dessutom klarat av att amortera på gamla
skulder. Vi har betalat av sådana skulder som har
byggts upp tidigare. 320 000 miljoner kronor har vi
tillsammans betalat av på gamla skulder.
Vi har knäckt massarbetslösheten. Vi har lyckats
ge Sverige en framträdande position i internationellt
samarbete, inte minst i Europeiska unionen.
Vi har gjort mycket tillsammans under denna fy-
raårsperiod som jag känner stolthet över, men jag är
inte nöjd med utvecklingen. Det måste bli, och det
kan bli, bättre.
Jag tror att folk ser detta. Men jag får det inte att
gå ihop med den totala utskåpningen av regeringen
och regeringens politik, som ledamöterna i kammaren
består oss med. Okej, det är bra med hård kritik, men
den bör också bära någonting av verklighetens prägel.
Människor runtomkring riksdagen ser hur Sverige
utvecklas och förstår att det visst finns problem men
att det finns möjligheter, styrka och mycket att vara
stolta över.
Jag vågar följande påstående: Vi har aldrig tidiga-
re gått in i en ny fyraårsperiod med så goda förutsätt-
ningar som vi har inför den period vi har framför oss.
Vi kan mycket väl ha en fyraårsperiod som kan
komma att domineras av en fortsatt förmåga, en fort-
satt möjlighet, att successivt förbättra på område efter
område. Vi har lagt grunden under de år vi har bakom
oss.
Folk ser och förstår detta. En och annan är själv-
klart kritisk, men de är rättvisa nog att säga att jobbet
som har utförts inte är så uselt som det påstås. Svens-
ka folket är säkert inte stolt över sin regering, inte
heller nöjt, men med de alternativ som har redovisats
kanske den sittande regeringen rentav kommer ut
med lite fördel.
Det blir fullständigt groteskt när man ute i landet
möter opinionen, människorna, för samtal, känner
optimism och framtidstro, alla idéer och projekt som
frodas, allt som går att göra, för att sedan träffa dys-
terheten i kammaren.
Låt oss göra denna arbetsfördelning: Jag talar gär-
na om Sveriges möjligheter. Jag talar gärna i opti-
mistiska ordalag om allt vi kan göra och hur saker
och ting kan bli bättre, så kan de som tycker att dys-
terheten är politikens kärna fortsätta med det budska-
pet valrörelsen ut. Sedan får vi se om inte den som
trots allt är gladast vinner!
(Applåder)
Nästa gång vi ses kommer vi att mötas på gator
och torg i debatter och samtal. Var och en av oss
kommer att artikulera, argumentera och agitera för
just det som vi och våra partier vill och står för. Vi
socialdemokrater vill ha ett förnyat förtroende att leda
Sverige även efter valet den 15 september. Om vi får
det, ser jag framför mig fyra stora områden som vi
kommer att koncentrera våra insatser på. Det handlar
om att bygga vidare på det vi är stolta över men inte
nöjda med.
För det första: Sverige ska vara ett land i arbete
och tillväxt. Arbete är grunden till välstånd och väl-
färd. Därför måste arbetsmarknaden och näringspoli-
tiken ständigt justeras och moderniseras. Det måste
ske i samverkan mellan företag och facket, mellan
staten och arbetsmarknadens parter.
Jag vill under den kommande mandatperioden se
ett nytt samförstånd i Sverige. Låt oss samlas kring en
investeringsplan för arbete och tillväxt. Det handlar
om investeringar i grundläggande infrastruktur, i
vägar och järnvägar, i ny teknik och forskning och
inte minst i fler bostäder. Jag hoppas på nya kommu-
nala majoriteter i en lång rad av storstadsregionernas
kommuner så att vi får fart på det kommunala arbete
som ska möjliggöra bostadsbyggandet.
Jag vill också säga att det handlar om investering-
ar på arbetsplatserna. Det ska vara investeringar som
undanröjer de jobb som bryter ned fysiskt och psy-
kiskt. Det handlar om investeringar i tillväxtregioner
och i utsatta bygder. Det handlar om att ta till vara
redan gjorda investeringar bättre.
Se på pensionärerna! De är friskare, de är aktivare
och kunnigare än några andra tidigare pensionärer. Vi
vill att de ska fortsätta att bidra till samhällsutveck-
lingen på det sätt och i den utsträckning de själva
önskar.
För det andra: Sverige ska vara modernt, öppet
och kunskapssökande. Sverige är ett av världens
rikaste länder. Vi är ett av världens kunnigaste folk.
Vi har en förpliktelse mot den fattiga världen, för
deras skull men även för vår skull. Jag vill under den
kommande mandatperioden höra en än starkare
svensk röst i världen, i Europa och i vårt närområde.
Inte minst gäller det i arbetet för gemensam överlev-
nad att låta miljöhänsynen genomsyra alla beslut på
alla nivåer. Samtidigt vet vi att världen inte längre
finns bara utanför Sveriges gränser. Världen finns här
och nu, mitt ibland oss. Den är en enorm möjlighet.
Mångfalden berikar samhället. Därför har vi inte råd
att invandrarna ställs vid sidan om. Jag vill under den
kommande mandatperioden göra integrationspoliti-
ken till en första rangens uppgift för hela vårt land,
för regering och riksdag, för facket och näringslivet,
för folkrörelser och organisationer, för enskilda män-
niskor.
För det tredje: Sverige ska vara ett land i trygghet
och frihet.
Det finns inget frihetsvärde större än känslan av
trygghet. Så skrev Tage Erlander i sin lilla skrift Val-
frihetens samhälle.
Det är så sant som det är sagt. Det är bara i trygg-
het som frihet råder.
Jag vill under den kommande mandatperioden ge-
nomlysa hela det svenska samhället, varenda liten
vrå. Var finns känslan av otrygghet? Är det på gator
och torg? Är det inför hot om våld och brottslighet?
Är det inför risken att inte få åldras i värdighet? Är
det på den stressiga arbetsplatsen? Är det därför att
barngruppen på dagis är för stor? Är det för att köerna
i vården är för långa?
Var och en av dessa otrygghetens öar måste be-
kämpas. Det ska ske med ökade resurser. De behövs,
och de går före skattesänkningar. Det ska ske med
bättre arbetsmetoder där det är nödvändigt. Det ska
ske med nya lösningar där så krävs. Grunden till
trygghet läggs tidigt, i hemmet där föräldrarna har tid
med sina barn, i förskolan, sedan grundskolan, däref-
ter gymnasieskolan, sist högskolan, sedan vidareut-
bildning under livets olika skeenden.
Vi socialdemokrater vill inte att skolan ska sortera
eleverna. Skolan ska lära eleverna att sortera infor-
mation och inhämta kunskap. Det kan bara trygga
elever göra. Skolan ska stimulera lusten att lära.
Jag vill under den kommande mandatperioden ta
ytterligare steg i utbildningspolitiken: Fler förskollä-
rare, fler vuxna i skolan, fler lärare, fler studenter vid
universitet och högskolor. Kort uttryckt: fler utbild-
ningsmöjligheter. Fler. Bättre. Högre. Mer. Några
andra ambitioner gäller inte för en socialdemokratisk
utbildningspolitik. Trygghet är framtid i frihet.
Låt mig säga, herr talman, att när vi talar om kun-
skap och socialdemokratins kunskapssyn handlar det
både om att den enskilde ska frigöras, få maximal
möjlighet att växa och utvecklas, och om en insikt i
den del av Sveriges befolkning där jag hämtar mitt
mandat, där socialdemokratin har sitt ursprung, en
insikt om att utan kunskap, inget inflytande i sam-
hället, och utan kunskap, makt åt andra.
Vi släpper aldrig det. Vår strävan kommer att vara
att se till att alla är med. Då måste vi ständigt söka
nya vägar, så att vi inte tappar de pojkar och flickor
som tycker att skolan är pest och pina. Vi kommer
ständigt att vara beredda att ompröva politiken för att
nå det målet.
Vi vill naturligtvis ha arbetsro och trygghet i sko-
lan, men vi vill också se till att den arbetsron och
tryggheten också kommer dem till del som annars
lämnar skolan och förlorar för resten av livet.
Kunskap åt alla - då blir den större. Den växer om
vi delar den tillsammans.
(Applåder)
För det fjärde: Sverige ska vara ett land i liv och
lust, i förändring och förbättring. Den moderna män-
niskan är nyfiken och kreativ. Hon prövar nya vägar,
spränger gränser och vidgar perspektiven. Hon behö-
ver materiell trygghet och försörjning.
Men människan behöver någonting mer. Utan
kultur skulle vi inte kunna allt det vi kan. Utan kultur
skulle vi inte förstå det vi tror oss begripa. utan kultur
skulle vi inte vara de vi är. Ingen skulle se det nya.
Ingen skulle förstå det gamla. På en och samma gång
är kulturen ett känselspröt mot framtiden och en för-
ankring i historien.
Låt oss tillsammans under den kommande man-
datperioden lyfta fram kulturen, arkitekturen, formen
och designen, allt det som kännetecknas av skapande
och kreativitet, till en gemensam framtida angelägen-
het för oss alla. Kulturen blir ett reformområde om
socialdemokratin får väljarnas förtroende.
Herr talman! Så blir konturerna av nästa mandat-
periods stora arbetsuppgifter alltmer tydliga: de stora
investeringarna för arbete och tillväxt, ett nytt sam-
förståndsklimat, arbetet mot de globala miljöhoten,
integrationspolitiken, att forma ett arbetsliv som inte
sliter ut människor, fler i arbete efter sjukskrivning,
bättre sjukvård, intensifierad kamp mot brott och
orsakerna bakom brott, en skola som inte sorterar
elever utan som sorterar kunskap och information, att
bättre ta till vara och trygga pensionärers vilja att
bidra till samhällsutvecklingen, växande universitet,
kultur och än mer kultur.
Så ser en modern socialdemokratisk agenda ut:
både utveckling och jämlikhet, både frihet och trygg-
het. Det är denna politik som vi socialdemokrater
kommer att begära väljarnas förtroende för den 15
september.
(Applåder)

Anf. 57 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Jag måste säga att det var vackert,
Göran Persson. Det var många, många vackra ord.
Men samtidigt hörde ni som lyssnade att det var
tydligt att Göran Persson tänker uppträda i valrörel-
sen som politikens Raskenstam. Det är mängder av
vackra ord utan konkret innehåll, mål utan medel. Vi
har aldrig tidigare gått in i en fyraårsperiod med så
goda förutsättningar - det var ansatsen.
Regeringen räknar själv med att tillväxten kom-
mer att vara så låg de kommande fyra åren med rege-
ringens politik att vi halkar efter andra länder så
mycket att hushållens inkomster blir 9 000-31 000 kr
lägre. Vi ska fortsätta att halka efter.
Goda förutsättningar, sade Göran Persson.
Skolan har varje år redovisat sämre och sämre re-
sultat. En fjärdedel av våra barn lämnar grundskolan
utan de kunskaper som behövs både för att studera
vidare och för att klara sig bra i livet.
Goda förutsättningar, sade Göran Persson.
345 000 barn har föräldrar som lever på socialbi-
drag eller med alltför små marginaler.
Goda förutsättningar, sade Göran Persson.
Mest grundläggande av allt är faktiskt att vi har
tillväxt i ekonomin och att fler jobbar. Göran Persson
talar om att man har krossat arbetslösheten, att man
har löst det problemet. Men hundratusentals männi-
skor är ju utan arbete i dag fast de skulle ha kunnat
arbeta - uppemot en miljon människor.
Kan Göran Persson konkret tala om vad han är be-
redd att göra för att vända den utveckling som ni har
ställt till med? Man kan ju inte lösa dagens problem
med den politik som en gång skapade dem. Det krävs
en ny politik, som öppnar för företagande och som
öppnar för arbete.
Göran Persson! Vilka konkreta åtgärder tänker du
föreslå nästa mandatperiod?
(Applåder)

Anf. 58 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Om jag inte missminner mig var
Raskenstam en vacker karl. Redan där faller projek-
tet. Jag får försöka övertyga med andra kvaliteter.
Och, tänk, jag tror att det kommer att gå, Bo
Lundgren. Varför då? Jo, därför att vi har hållit det vi
har lovat. Det gjorde inte Raskenstam. Hans metod
var den motsatta. Han lovade, men han höll ingen-
ting. Ni hörde vad jag räknade upp här förut.
Jag vet inte hur många hundratusen pensionärer
som sitter hemma och tittar på den här debatten. Jäm-
för pensionsutbetalningarna! Jag vet inte hur många
barnfamiljer som följer den här debatten. Titta på
dagisräkningarna! Jag vet inte hur många det är som
sitter och väntar på att gå till jobbet och gå på ett
skift. Jämför arbetslösheten med hur det såg ut, och
kom ihåg hur det en gång var!
Jag skäms inte för det här. Vi skäms inte. Men vi
kan bli bättre, mycket bättre.
Då har vi två alternativ. Jag tror på det här med att
vi samlar de gemensamma resurserna, alltså håller
uppe ett skatteuttag som är högt, kan göra vettiga
satsningar på skola och på infrastruktur, alltså bygga
ut järnvägar, vägar m.m., forskningen, sådant som ett
litet land behöver kraftsamla kring. Jag tror att det är
därifrån som mycket av förutsättningarna för tillväxt
kommer.
Bo Lundgren har en annan filosofi. Jag tror att det
är väldigt få som tror att människor med låga in-
komster känner ökad trygghet om de exempelvis får
en karensdag till. De blir inte friskare av det. Jag tror
att det är få människor som kommer att känna att de
får en bättre situation om rika får jättelika skattesänk-
ningar.
Det där bygger in motsättningar och spänningar i
samhället. Motsättningar och spänningar skapar
rädsla. Rädsla driver inte utvecklingen.
Det är trygghet det handlar om. Det är att kunna
öka tryggheten i Sverige. Trygghet är någonting som
är långt ifrån Raskenstam. Raskenstams ideal får
andra utveckla härifrån talarstolen. Varsågod, Bo
Lundgren!
(Applåder)

Anf. 59 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Jag skulle aldrig få för mig att döma
en person efter hans utseende, inte Göran Persson och
inte någon annan heller.
Det intressanta är att Raskenstam var farlig. Han
var en förförare. Göran Persson är en folkförförare.
Det är det som är likheten mellan Göran Persson och
Raskenstam.
"Hållit det man lovat." Jag har för mig att Göran
Persson stod i riksdagens talarstol och talade om att
man skulle satsa på vård, skola och omsorg.
Hur blev det för Evert, som väntar på sin höftled-
soperation? Eftersom det var mycket medier där när
jag besökte honom lär det vara så att han nu har fått
förtur i Dalarna. Men hur hade det gått annars? Han
mådde ju dåligt i den kö som ni har ställt till i de
socialdemokratiska landstingen. Ni lovade något
annat, men ni höll inte.
Skolan skulle ni satsa på, men resultatet de se-
naste åren har blivit att fler och fler elever inte har
fått de kunskaper de behöver. Det är Göran Perssons
ansvar. Det är barnen som förlorar. Alla i hela sam-
hället förlorar på detta. Göran Persson lovade, men
han höll inte vad han lovade.
Nu talar han vackert, men det är lite konkret. Det
är mål utan medel. Han begär att väljarna ska rösta på
honom för de vackra ordens skull, men det är hand-
lingarna som ska avgöra det hela. Era handlingar har
gett en utveckling där Sverige har halkat efter.
Det är inte bara så att välståndet för hushållen har
minskat jämfört med andra länder, utan det är också
så att förutsättningarna att finansiera det som måste
vara offentligt blir mindre. Det är miljarder och åter
miljarder som annars skulle kunna ha gått till skola
och vård och till att anställa de poliser som saknas.
För mig är det viktigt att tro på människan. För
mig är det viktigt att se till att vi får en tillväxt i Sve-
rige som gör att vi både kan sänka skatter och klara
finansieringen av det offentliga. Vi ger besked till
väljarna före valet. Jag uppmanar Göran Persson att
göra samma sak.
(Applåder)

Anf. 60 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag är icke ens en folkförförare. Jag
är en hårt arbetande statsminister i den svenska vin-
gården, som aldrig vänder verkligheten ryggen. En
del tycks vilja göra det. En del tycks vilja beskriva
Sverige som om det bara är dysterhet och elände. Det
är fel. Det finns väldigt mycket som är bra i vårt land.
Det görs fantastiska insatser av lärare, vårdpersonal,
ingenjörer, metallarbetare och bönder. Sverige är ett
land som på många sätt blomstrar. Se den rikedomen.
Var stolt över den. Bygg vidare på den.
Beskriv de politiska motståndarna på ett rättvist
sätt när ni beskriver dem. Bo Lundgren vet att vi har
tillfört mer resurser. Genom neddragningar i försvaret
har vi och Centerpartiet tillfört mer resurser till vår-
den. Köerna kortas nu. Vi har tillfört mer resurser till
skolan. Lärartätheten ökar. Vi har förbättrat för dem
som är arbetslösa genom att a-kassan har höjts. Vi har
förbättrat pensionerna. Vi har gått vidare och sett till
att biståndet har börjat byggas ut igen. Vi har faktiskt
också kunnat anställa fler poliser med hjälp av pengar
som vi själva har arbetat ihop i Sverige.
Detta är sant. Det är så det ser ut, samtidigt som vi
har bekymmer som vi ska attackera. Väljarna får
avgöra vem som är mest trovärdig när vi ska hantera
bekymren. Är det vi, som under vår period har tagit
Sverige tillbaka i välståndsligan igen? Vi har tagit
igen de placeringar vi tappade under åren 1991-1994.
Vi har kommit tillbaka till den punkt där vi var före
1991.
En regering som har tagit igen det tappet kan väl
få fortsätta ett tag till och svinga oss upp ett par posi-
tioner ytterligare, utan att för den skull bli beskylld
för att vara folkförförare eller Raskenstam? Jag är
ingenting annat än en hårt arbetande socialdemokrat
med ambitionen att lyssna till goda råd men också
vara trogen mina ideal. Tack ska ni ha!
(Applåder)

Anf. 61 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det är sant, det som Göran Persson
säger. Det intressanta är att väldigt mycket av de
reformer som har genomförts och de pengar som har
gått ut till kommuner och landsting inte hade kommit
om det inte hade funnits ett samarbete med Vänster-
partiet. Inget annat parti har haft de kraven. Vi har
haft dem. Ibland har vi fått nej först, och sedan har de
blivit verklighet. Det har varit ett bra samarbete på
det viset, för det har möjliggjort ett solidariskt tän-
kande som också har blivit verklighet under denna
perioden.
När det gäller Raskenstam får man ändå konstate-
ra att det är många män som har gjort många kvinnor
besvikna många gånger - både förr och nu. I detta
avseende pågår det fortfarande, vill jag påstå.
Jag vill fråga Göran Persson om det inte är dags
att vi tillsammans gör kvinnor väl genom att höja
lönerna inom den sektor där vi är arbetsgivare. Vi ska
använda vår makt som ägare och höja kvinnors löner.
Det är inte rimligt att en lönediskriminering pågår år
2000. 10 miljarder har vi talat om för kommande
mandatperiod. Jag har hört och sett i tidningarna att
statsministern tycker att det är för lite. Okej, då tar vi
mer. Men jag vill ha ett klart besked nu, så att jag inte
behöver vara besviken.

Anf. 62 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag tror att det är för lite. Det visar
också slagordskaraktären på politiken. Varför blev
det just 10 miljarder när Vänsterpartiet ska förstöra
lönebildningen i landet? Jo, därför att det var en rund
och behaglig summa att klippa till med. Det utstrålar
något slags kraftfullhet.
Det är inte kraftfullt. För det första är det för lite.
För det andra skulle vi som politiker engagerar oss i
en lönebildningsprocess där fackliga organisationer
och arbetsgivare ska klara ansvaret. Jag skulle gå in i
en sådan process enbart om jag visste att det var till-
räckligt med pengar och dessutom att vi inte förstörde
på arbetsmarknaden i övrigt.
Gudrun Schyman får nog i fortsättningen försöka
samarbeta med partier som är mer inriktade på att slå
sönder de fackliga organisationernas styrka. Det är
exakt det hennes förslag landar i.
Ska kvinnor i utsatta yrken ha någon chans krävs
starka fackliga organisationer. Då får inte de politiska
partierna ta över rollen som lönebildare. Däremot ska
vi se till att landsting och kommuner har gott om
resurser, så att de kan ta sitt arbetsgivaransvar. Det är
en annan diskussion, och där tänker vi gå i spetsen.
(Applåder)

Anf. 63 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! I denna fråga har fackföreningsrörel-
sen - åtminstone de organisationer som organiserar
dem som arbetar inom den offentliga sektorn - sam-
ma uppfattning som Vänsterpartiet. Om Göran Pers-
son tycker att det är för lite tycker jag att vi kan dis-
kutera om det behövs mer. Jag vet att det inte täcker
hela lönegapet, som är 3 000 kr i månaden. Det ger en
tusenlapp i månaden för varje offentliganställd. Vi
ska naturligtvis låta arbetsgivarens parter göra upp
lokalt hur det ska fördelas. Satsa på dem som har de
sämsta lönerna först. Detta är en början, och det är att
visa, Göran Persson, att det inte bara är vackra ord
utan att de också går att omsätta i handling.
Vi är arbetsgivare. Ska det vara någon vits med att
vi äger ska vi också kunna ta initiativ och säga att vi
har ett ansvar som arbetsgivare. Vill vi ha den offent-
liga sektorn som en mönsterarbetsgivare måste vi
faktiskt betala anständiga löner, Göran Persson.

Anf. 64 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag tycker att inlägget från Gudrun
Schymans sida är lite märkligt. Matematiken kan vi
granska. Jag tror inte ens att det räcker till en tusen-
lapp brutto med tanke på arbetsgivaravgiften och allt
sådant. Men det är en annan sak.
Men börjar vi här i riksdagens talarstol att sätta
löner står poliserna snart där. Sedan står hamnarbe-
tarna där. Sedan står piloterna där. Sedan står lokfö-
rarna där. Sedan kommer kanske rentav våra ambas-
sadörer att stå där. Vad vet jag? Men har man en gång
börjat den utvecklingen är man på ett sluttande plan.
Starka fackliga organisationer, starka arbetsgi-
varorganisationer, bra ekonomi i landsting och kom-
muner är den väg vi vill gå och det enda sättet att se
till att vi får varaktig ökad rättvisa mellan män och
kvinnor på arbetsmarknaden.

Anf. 65 ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Att tala om dåligt humör, dysterhet
och splittring är ett gammalt känt sätt för Göran Pers-
son att starta sin debatt. Statsministern tar i regel på
sig att vara recensent när han väl kommer upp i talar-
stolen. Jag lyssnade på Göran Perssons tonläge, och
jag kan omöjligt tycka att han var så väldigt uppslup-
pen själv. Jag tyckte att han lät väldigt låg. Det var
kanske för att på något sätt leva sig in i recensentrol-
len.
Sedan försökte Persson också nyttja skrämsel och
rädsla. Nästa steg i den här metodiken är när Göran
Persson talar om små hushåll med nyköpt villa. Han
kunde ju ha talat en stund om dem som köpte sin villa
för länge sedan och som sitter skrämda och rädda på
grund av fastighetsskatten. Det hade väl passat när
Persson ändå var inne på villaområdet.
Jag håller med Lundgren om att det var ett elegant
anförande. Persson liksom svävade över vattnen,
jordarna och Sverige. Jag tänker gå ned i de
skrymslen som ska belysas under den kommande
mandatperioden, och det rör sig då om individer.
Det är faktiskt så, Göran Persson, att jag av soci-
aldemokrater - inte varje gång men någon gång - har
blivit ombedd att fråga Göran Persson om hans in-
ställning till det beslut som togs den 5 juni emot re-
missinstansernas vilja. Varför?
Jag vill också höra vad Persson säger om de
70 000-71 000 ett- och tvååringar som inte fick något
med av maxtaxan - inte en krona. Vi är nu nere i
skrymslena. Också dessa barn är människor -
70 000-71 000.
Nu vill vi ha konkreta besked och inte den allt
översvävande attityden från Persson. Jag kan komma
tillbaka senare med flera frågor, men jag är tacksam
om jag får svar på de här två först.

Anf. 66 Statsminister GÖRAN PERSSON
(s):
Herr talman! Jag förstår inte att Alf Svensson
känner sig träffad av min recension av debatten. Jag
får väl läsa protokollet sedan. Men det kan också vara
så att jag förstår varför han känner sig träffad. Det var
ett märkligt anförande som Alf Svensson höll som
ledande borgerlig politiker inför ett valår.
Jag svävar inte över vattnen. Det är det andra som
gör. Låt mig börja med att ta upp diskussionen om-
kring barnkontot. Vi kommer då tillbaka till det krist-
demokratiska vårdnadsbidraget. Till det är såvitt jag
förstår nu också adderat någon typ av förbättring av
föräldraförsäkringen. Man höjer taket i den. Det är
kanske också en signal om att man ska höja barnbi-
draget.
Vi har nu kommit så långt i våra ansträngningar i
den här frågan att vi kraftigt har förbättrat föräldra-
försäkringen, som Maria Wetterstrand sade. Det
kommer att ske ytterligare en förbättring nästa år.
Den kommer att gynna de barnfamiljer som Alf
Svensson talar om.
Jag vet inte vad den här reformen kostar. Jag gis-
sar att den hamnar någonstans i storleksordningen 4-
5 miljarder kronor. Den enda finansiering som jag har
sett är att Kristdemokraterna tänker höja arbetsgivar-
avgiften. Det är förstås det bidrag som man har till att
driva på tillväxten i landet. I övrigt är det noll i finan-
siering.
Förra gången det här var uppe sprack en borgerlig
regering på vårdnadsbidraget. Kritiken från folkpar-
tister och andra som stod för en annan syn i familje-
politiken var den att man inte kunde acceptera detta
därför att det ger inlåsningseffekter och skapar pro-
blem för de familjer som vill kombinera arbete och
hemmavarande. Inte heller förra gången var reformen
finansierad. Hur betalas detta?
Det var vidare en fråga om rätt för homosexuella
att bli prövade för adoption. Jag tycker att det är en
fullständigt naturlig reform i den meningen att vi alla
inser att varje människa måste bedömas utifrån hen-
nes eller hans förutsättningar och kvaliteter. Vem som
är en god förälder avgörs inte av den sexuella lägg-
ningen. En homosexuell kan vara en lika bra eller en
lika dålig förälder som någon annan. Barnets intresse
sätts främst. Den som prövas är den som vill adopte-
ra.
Om det här visar sig vara ett misstag, är det väl-
digt många som har tagit i grunden miste. Om det inte
visar sig är det andra som har tagit miste. Just den här
typen av svårighet i avvägningen gör att frågan fak-
tiskt inte har varit lätt egentligen för någon av oss att
ta ställning till, men jag känner mig trygg med det
beslut som vi har tagit, och jag känner förtroende för
de myndigheter som ska göra den har granskningen.
(Applåder)

Anf. 67 ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Det är faktiskt ett mycket märkligt
sätt att resonera från landets statsminister när Göran
Persson nu använder uttryckssättet "om det här visar
sig vara ett misstag" från en grupp som röstade sig si
eller så eller ett misstag från den grupp som röstade
på det andra sättet. Det är alldeles entydigt sagt i
barnkonventionen att om man har de frågeställning-
arna gäller försiktighetsprincipen. Därom trodde jag
att det inte rådde någon tvekan.
Men det var intressant att lägga märke till stats-
ministerns vacklan i det här, som jag tycker, mycket
angelägna ärendet, som ju inte ska ses i ett vuxen-
perspektiv. Det finns inga homosexuella eller hetero-
sexuella vuxna som har rätt till barn, men barnen har
rätt till föräldrar. Det perspektivet tog Göran Persson
inte upp, och jag kan i och för sig förstå det.
Göran Persson sade inte heller någonting om att
han har lagt fram ett förslag och fått igenom ett beslut
som han ytterst har ansvar för men som går stick i
stäv mot vad remissinstanserna förespråkat.
Vi kommer att sänka arbetsgivaravgifterna, och
det visar vi i det budgetförslag som vi har lagt fram.
Göran Persson kan känna sig helt lugn. Man måste se
till den sammantagna effekten i ett partis budgetför-
slag eller i en proposition. Det tror jag att vi kan vara
rörande överens om.
Det var vidare inte så att regeringen sprack på
vårdnadsbidraget. Det var Socialdemokraternas första
uppgift att ta bort det. Hade ni inte gjort det, så att vi
hade fått igenom vårdnadsbidraget tidigare, hade det
blivit så för Göran Persson som för Lipponen i Fin-
land, att det inte hade gått att ta bort det. Men ni var
snabba, för ni anade nog att om det fått finnas kvar
och rättvisa mellan småbarnsföräldrar bara fått etable-
ra sig, hade ni inte kunnat lyfta bort ett sådant rättvist
och solidariskt bidrag.
(Applåder)

Anf. 68 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Vi fick recensionen att vi var dystra,
medan ni var glada. Min känsla är den att ni är ganska
trötta, medan vi frustar av entusiasm för att rätta till
det som ni har ställt till med de här åren. Sanningen är
ju den att det har hänt väldigt lite.
Ylva Johansson lovade före förra valet att resul-
taten i skolan skulle bli bättre. Hon slutade, och nu är
de sämre. Margot Wallström lovade att vårdköerna
skulle bli kortare. Hon slutade, och nu är de längre.
Det är klart att det är vår uppgift att påminna om
sådana fakta.
Göran Persson talar fel om den internationella
välståndsligan. När han blev statsminister våren 1996
låg Sverige på 15:e plats. Nu ligger vi på 17:e plats,
och nu begär ni förtroende för fyra år till. Det är klart
att vi måste peka på att Sverige inte utnyttjar sina
möjligheter. Sverige faller tillbaka. Sverige har en
mycket större dynamik, som vi skulle kunna utnyttja
om den inte blockerades av socialdemokratisk trötthet
och av de låsningar som bindningarna till era stöd-
partier skapar.
Låt oss ta skolan som exempel. Jag hade verkligen
räknat med att statsministern skulle utnyttja sin långa
talartid här till att något utveckla vad han vill göra
med skolan. Då kommer han med floskeln att vi inte
ska sortera elever. Nej, det är klart att vi ska motar-
beta utslagning i skolan. Det är det som är målet. Men
hur ska vi kunna bistå dem som behöver hjälp, om vi
inte först tar reda på vilka som behöver hjälp?
Här är ju er stora svaghet. Alla de instrumenten
har ni avvecklat i skolan. Så länge ni inte visar kon-
kret vad ni vill göra är ni inte trovärdiga.

Anf. 69 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Man får skruva upp sig lite när Lars
Lejonborg påstår att han frustar.
Skolan! Lärarna vet mycket väl vilka elever det är
som inte presterar. Det tillhör ett professionellt peda-
gogiskt förhållningssätt. Man vet. Har man resurser
att möta pojkarna och flickorna? Nej.
Risken är ju att man inte tillför mer resurser, utan
i stället går den andra vägen som ju Folkpartiet och
andra vill: att man börjar sortera med prov och betyg.
Då kommer vi att tappa.
Prov och betyg ger inte ett dugg ny kunskap till
lärarna i klassrummet och heller inte mer information
till föräldrarna: Det ska de rimligen redan ha fått.
Den springande punkten är: Är vi beredda att till-
skjuta mer resurser? Ja. Fler lärare, fler talpedagoger,
fler människor i skolan som stöttar barnen också
socialt så att undervisningsmiljön blir uthärdlig. Det
är det som det handlar om.
På samma sätt är det inom vården. Mer resurser.
Och där vi ser att det här motverkas eller att utveck-
lingen hålls igen i vissa delar av landet är ju där man i
stället väljer att satsa på skattesänkningar i stället för
att skjuta till de kommunala resurser som fordras.
Tänk så mycket man skulle ha kunnat göra i
Stockholms stads skolor för de pengar man i stället
har valt att sänka skatten med! Tänk så mycket man
skulle ha kunnat göra i Stockholms läns landsting för
de pengar man har sänkt skatten med! Det är ju så det
är där! Sedan bygger man upp jättelika underskott -
folkpartiledda underskott, Lars Lejonborg! - under-
skott som är så stora att man frustar när man ser dem!
Inte av någon entusiasm, utan av ilska. Jag ser det
faktiskt som oerhört farligt, det jag bevittnar i Stock-
holms läns landsting och i Skåneregionen, med mil-
jardunderskott som bara får löpa på. Och sedan står
man här och talar om att ta bort köer! Vad hjälper
dessa frustande folkpartister i riksdagens talarstol, om
de fälls av andra folkpartister, som varken frustar
eller förmår ute i landets landsting?
(Applåder)

Anf. 70 MARIA WETTERSTRAND (mp) re-
plik:
Herr talman! Miljöpartiet är framtidsoptimistiskt.
Att gnälla på nuläget är en nödvändig del av det. Jag
hade önskat få konkreta svar från Göran Persson när
det gäller barnen, miljön och framtiden. Jag lovar att
jag ska sluta gnälla när vi löst de problemen. Tack!

Anf. 71 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag fortsätter gärna samtalen med
Maria Wetterstrand om både barn och miljö, därför
att det är äkta framtidsfrågor.
Själv tänker jag i sommar ägna mig väldigt myck-
et åt att förbereda Johannesburgstoppmötet, som ju
handlar om hållbar utveckling. Jag sade i riksdagens
EU-nämnd i går, och jag kan säga det igen till kam-
maren, att jag hoppas att jag slipper bli angripen i
valspurten när jag tänker företräda Sverige på plats i
Johannesburg. Det är inte ett sätt att lämna valrörel-
sen utan ett sätt att leva upp till svenska traditioner i
miljöpolitiken internationellt.
Jag menar också vad jag säger: Jag ser fram emot
fortsatta debatter med Maria Wetterstrand här i kam-
maren. Jag hoppas att också andra som har sagt sam-
ma sak innefattar tiden efter valet likaväl.
(Applåder)

Partiledardebatten var härmed avslutad.

2 § Anmälan om återtagande av plats i riksda-
gen

Förste vice talmannen anmälde att Amanda Age-
stav (kd) den 15 juni skulle återta sin plats i riksdagen
varigenom uppdraget som ersättare skulle upphöra för
Jan Orrenius.

3 § Meddelande om justering av protokoll

Förste vice talmannen meddelade att justerings-
sammanträde skulle äga rum torsdagen den 11 juli
kl. 15.00 i talmanskonferensens rum.

4 § Meddelande om riksmötet 2002/03

Förste vice talmannen meddelade att riksmötet
2002/03 skulle inledas med upprop måndagen den
30 september kl. 11.00. Öppnandet skulle äga rum
tisdagen den 1 oktober kl. 14.00.

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motioner
2001/02:Sf37-Sf44 till socialförsäkringsutskottet

6 § Anmälan och hänvisning av motioner

Anmäldes
Motioner
med anledning av prop. 2001/02:183 Ändringar i
lagen om vägtrafikregister
2001/02:T76 av Göte Wahlström och Lena Sandlin-
Hedman (s)
2001/02:T77 av Johnny Gylling m.fl. (kd)

med anledning av prop. 2001/02:184 Extraordinära
händelser i kommuner och landsting
2001/02:K94 av Per Unckel m.fl. (m)

med anledning av skr. 2001/02:120 2002 års redogö-
relse för företag med statligt ägande
2001/02:N65 av Inger Strömbom m.fl. (kd)
2001/02:N66 av Per Westerberg m fl. (m)
2001/02:N67 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

med anledning av skr. 2001/02:176 Kultur och delak-
tighet
2001/02:Kr12 av Elisabeth Fleetwood m fl. (m)
2001/02:Kr13 av Lennart Fridén (m)
2001/02:Kr14 av Jan Backman (m)
2001/02:Kr15 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v)
2001/02:Kr16 av Inger Davidson m.fl. (kd)
2001/02:Kr17 av Birgitta Sellén m.fl. (c)

med anledning av skr. 2001/02:180 Redovisning av
AP-fondernas verksamhet år 2001
2001/02:Fi49 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

med anledning av skr. 2001/02:186 Ett barnrättspers-
pektiv i internationellt utvecklingssamarbete
2001/02:U9 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd)

med anledning av skr. 2001/02:187 Sveriges genom-
förande av EU:s sysselsättningsstrategi
2001/02:A10 av Elver Jonsson m.fl. (fp)
2001/02:A11 av Mikael Odenberg m.fl. (m, kd, c, fp)

Kammaren biföll talmannens förslag att ovanstå-
ende motioner omedelbart skulle hänvisas till berörda
utskott enligt nedan:

2001/02:T76 och T77 till trafikutskottet
2001/02:K94 till konsitutionsutskottet
2001/02:N65-N67 till näringsutskottet
2001/02:Kr12-Kr17 till kulturutskottet
2001/02:Fi49 till finansutskottet
2001/02:U9 till utrikesutskottet
2001/02:A10 och A11 till arbetsmarknadsutskottet

7 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 14 juni

2001/02:1342 av Marianne Andersson (c) till utri-
kesminister Anna Lindh
Oroligheterna i Kongo Brazzaville
2001/02:1343 av Lennart Fridén (m) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Förhållandena i Iran
2001/02:1344 av Murad Artin (v) till statsrådet Jan O
Karlsson
Främlingspass för irakiska flyktingar
2001/02:1345 av Holger Gustafsson (kd) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Det fjällnära jordbruket
2001/02:1346 av Jonas Ringqvist (v) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Ekologiska livsmedel
2001/02:1347 av Ann-Marie Fagerström (s) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Den svenska tågproduktionen
2001/02:1348 av Ester Lindstedt-Staaf (kd) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
EU-standard för aluminium
2001/02:1349 av Åsa Torstensson (c) till miljöminis-
ter Kjell Larsson
Provtagning av döda sälar

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll måndagen den 30 september.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 12.26 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

8 § Avslutning

Serenad ur W.A. Mozarts Don Giovanni
Håkan Dahl (baryton), Anders Wadenberg (piano)
Operahögskolan

Anf. 72 TALMANNEN:
Ärade ledamöter! Det är med en blandning av
vemod, glädje och framtidstro som jag nu står här i
riksdagens talarstol för vad som mänskligt att döma
är sista gången. Att ta farväl av riksdagen, som varit
en stor del av mitt liv, och av er alla känns speciellt.
Samtidigt ser jag med stor glädje tillbaka på min tid i
riksdagen. Jag är också övertygad om att riksdagen
har de bästa förutsättningar att fortsatt vara den
grundpelare i vårt demokratiska statsskick som vår
grundlag påbjuder.
Under denna mandatperiod har det väckts 634
propositioner, skrivelser och förslag samt 13 599
motioner. Ni har ställt 1 740 interpellationer och
5 349 frågor. Vi har haft 13 partiledardebatter och 44
aktuella debatter eller andra särskilt anordnade de-
batter. Vi har behandlat 1 183 betänkanden och 9 935
reservationer. Vi har sammanträtt i kammaren mer än
2 400 timmar och haft drygt 3 500 voteringar med
rösträkning. Riksdagstrycket från den här mandatpe-
rioden omfattar nästan 223 000 sidor.
Det är i sanning en imponerande produktion som
ni ledamöter och ni statsråd har bidragit med. Men
det viktiga är naturligtvis inte antalet sidor, antalet
motioner. Det viktiga är att vi fullgör vår demokratis-
ka uppgift att som svenska folkets valda ombud stifta
lagar, besluta om statens budget och kontrollera rege-
ringen - att vi utför vårt arbete med den kvalitet och
med de resultat som väljarna kan fordra av oss och att
vi tar vårt ansvar för oss ålagda uppgifter.
Hur man bäst gör det är inte självklart. Var tid har
sin utmaning, och var tid har sitt sätt att arbeta. Ett
parlament som stelnar i sina arbetsformer och blir
alltför traditionsbundet riskerar att hamna vid sidan
av.
Demokratins födelse för 80 år sedan var inte slut-
punkten på en lång kamp, utan den var början till
något som kunde växa och utvecklas - de inledande
stegen på en lång resa. Varje tid lämnar sitt bidrag till
utvecklingen. Kontinuitet och förnyelse är honnörs-
ord som även gäller för det demokratiska arbetet.
Vårt samhälle och våra tekniska hjälpmedel må
förändras. Men vi ska inte tro att vi i grunden kan
förändra demokratins sätt att fungera - det respekt-
fulla samtalet. Vi kan anpassa våra verktyg. Vi kan
förändra vårt arbetssätt. Vi kan få nya uppgifter. Men
grunden förblir densamma.
Vår riksdag har under min tid som talman känne-
tecknats av vilja till utveckling och förnyelse, och för
det riktar jag ett varmt tack till er alla, ledamöter och
tjänstemän.
Demokrati är inte något för de otåliga. Demokrati
måste också få ta sin tid. Förmågan att stanna upp och
se till helheten i bruset av nyheter, händelser och
förändringar - att inte bli fartblind - är en förutsätt-
ning för en stabil demokrati. Att utvärdera, följa upp
och se långsiktigt borgar för god kvalitet i lagstift-
ningen och för att våra gemensamma resurser an-
vänds på bästa sätt. Det borgar för att våra beslut är
väl underbyggda och förankrade hos medborgarna.
Lagstiftningsprocessen och budgetprocessen är
just vad orden säger: processer där riksdagen kommer
in i olika skeden, inte bara vid tiden för det formella
beslutsfattandet. Detsamma gäller naturligtvis EU-
frågorna och annat internationellt samarbete som i allt
högre grad blivit en del av vår nationella verklighet.
Samtidigt är det självklart ett ansvar för riksdagen att
ta sig an de frågor som är aktuella i samhället - att
vara ett nationellt debattforum.
Hur kan man kombinera detta? Och kan man göra
det? Jag är övertygad om att det inte bara går utan
också går alldeles utmärkt. Det ena förutsätter det
andra. Det går inte att debattera aktuella frågor utan
att se till helheten. Det går heller inte att se till helhe-
ten utan att ta hänsyn till det aktuella.
Riksdagens förmåga att vara ett nationellt debatt-
forum är i grunden en fråga om intresset och förtro-
endet för det demokratiska arbetet hos väljarna, med-
borgarna. Kammaren är endast en spegel av riks-
dagsarbetet och samhället. Ändrade debattregler och
debattformer bör sättas in i ett större sammanhang
som handlar om riksdagens arbetsformer och roll i
stort.
Det är också så våra ansträngningar att utveckla
riksdagsarbetet ska ses. Vi får inte låta oss begravas i
det dagliga arbetet. Vi måste ge oss tid till eftertanke
och fördjupning. Det formella får aldrig ta över sak-
frågorna. Riksdagskommitténs arbete var i sig en
sådan fördjupning, en sådan möjlighet till eftertanke.
Kommitténs arbete har också gett resultat. Nästa år
får vi en ny oberoende riksrevision under riksdagen.
Diskussionen om den statliga revisionen har pågått i
flera decennier, men först nu var tiden mogen att ta
steget fullt ut.
Vi har fått en ny parlamentarisk ledningsorgani-
sation med riksdagsstyrelsen. Vi har stakat ut en ny
färdriktning, som syftar till att skapa mer utrymme
för fördjupning och långsiktighet i arbetet, mer ut-
rymme för EU-frågor och det internationella samar-
betet och därmed också större inflytande för riksda-
gen och medborgarna.
Jag har redan hört många uppskattande ord här i
kammaren från ledamöter, som satt stort värde på att
de i utskottet fått tid till att fördjupa sig och möjlighet
att arbeta på ett nytt sätt. Men det är också viktigt att
vi förmår att synliggöra detta nya arbetssätt. Jag har
läst flera motionsbetänkanden, som på ett mycket bra
sätt behandlat ett viktigt område ur ett fördjupat hel-
hetsperspektiv. På det sättet kommer vi ett steg längre
i sakfrågan än att med ett rutinartat, nästan domstol-
sliknande, förfarande behandla och avslå motioner.
Vi har också kommit en bra bit på väg med att ut-
veckla vårt arbete med EU-frågor. Det är självklart så
att riksdagen också i dessa frågor har ett ansvar inför
väljarna. Att de nationella parlamenten har möjlighet
att påverka utvecklingen inom EU är en grundläg-
gande demokratifråga. Det är också naturligt att ett
nationellt parlaments huvuduppgift i sin befattning
med EU-frågor ligger på det nationella planet och
utövas i relation till den egna regeringen. Men det
räcker inte med att vi samråder med regeringen inför
besluten i ministerrådet. Det räcker inte heller med att
vi genomför EU-besluten i vår nationella lagstiftning.
För att kunna påverka och öppet debattera frågorna
måste vi komma in tidigt i processen - ibland redan
innan det föreligger något förslag. Det är en viktig
uppgift för utskotten i just dessa frågor.
Ärade ledamöter! Demokratins pionjärer i vårt
land såg och utvecklade sambandet mellan demokrati
och internationellt samarbete för mer än ett sekel
sedan. De visste att hållbar demokratisk utveckling är
möjlig bara genom fred och internationellt samarbete
och att detta i sin tur förutsätter folklig förankring.
Det är i dag, mer än någonsin, vår stora utmaning att
se till att demokrati, folkstyre, fred och internationellt
samarbete kan förenas och utvecklas tillsammans.
Folkstyrets möjligheter i dagens Europa, i dagens
globaliserade värld, är att vi beslutsamt tar hem de
frågor som ska avgöras i Europa, i Johannesburg, i
FN-huset i New York och gör dem till en del av vår
demokratiska vardag. Den uppgiften har i hög grad
präglat den svenska riksdagen under min tid som
talman och måste fullföljas.
Det är ni - ledamöter och partier - som svarar för
kontinuiteten och förnyelsen i riksdagens arbete. Det
är ni som borgar för en levande demokrati.
Jag sade, när jag valdes till talman 1994, att jag
ville göra allt som står i min makt att, med den oväld
och det ansvar uppdraget kräver, leda riksdagens
arbete och hävda det svenska folkstyret. Det är tal-
mannens uppdrag. Men det är ni, ledamöter och parti-
er, som utövar folkstyret. Det är ni som fattar de för
svenska folket avgörande besluten. Genom omsorgs-
fullhet och eftertänksamhet, genom att lyssna respekt-
fullt på varandra och diskutera sakfrågorna, genom att
se till både helheten och den enskilda människan,
genom att alltid värna de mänskliga rättigheterna -
det är så vi försvarar vår demokrati, det är så vi vin-
ner förtroende och förnyat förtroende hos medborgar-
na.
De ledamöter, som nu lämnar riksdagen efter
minst en valperiod får, som minnesgåva en litografi
av konstnären Philip von Schantz eller konstnären
Göran Gidestam. De är ett synbart tack för insatserna
i riksdagen. Men jag vill också här och nu, på riksda-
gens vägnar, varmt tacka er för de insatser som ni
gjort i riksdagen för det demokratiska arbetet och
folkstyret.
Catharina Hagen, Matz Hammarström, Lena Ols-
son, Jonas Ringqvist och Carlinge Wisberg kom in i
riksdagen vid valet 1998. Det var första gången vi
hade möjlighet till personval till riksdagen. Nästan
30 % av väljarna utnyttjade den möjligheten. Tolv
ledamöter valdes in på personrösterna, men många
andra fick sina mandat bekräftade genom personrös-
terna.
Tullia von Sydow kom in som statsrådsersättare
efter valet, men blev snabbt ordinarie. Anders Berg-
löv har varit statsrådsersättare under hela mandatperi-
oden. Margareta Nachmanson och Boel Lindén har
tillhört riksdagen kortare tid än en period.
Om många riksdagsår har det sagts att de varit
historiska. Sällan har dock uttrycket haft större grund
än under det första riksmötet efter valet 1994. Under
detta riksmöte beslutade riksdagen om svenskt med-
lemskap i Europeiska unionen. Aldrig tidigare hade
heller så många kvinnor tagit plats i riksdagen. I den
nya regering, som tillträdde efter valet, fanns lika
många kvinnliga som manliga statsråd. Miljöpartiet
kom återigen in i riksdagen, medan Ny demokrati
försvann. Torgny Danielsson, Märta Johansson,
Ingemar Josefsson, Thomas Julin, Rolf Åbjörnsson
och Anna Åkerhielm kom alla in vid valet 1994 och
har tillhört riksdagen i åtta år. Marianne Nilsson,
kanske mer känd av oss som Marianne Jönsson, kom
också in 1994. Carl-Erik Hedlund har varit här i näs-
tan åtta år, Agneta Brendt och Laila Bäck i drygt sju
år. Harald Bergström har varit i riksdagen i två om-
gångar - han började 1991 och började på nytt 1998.
Det blir sju år i riksdagen, eftersom vi före 1994 hade
treåriga mandatperioder.
Något mer än två mandatperioder bakom sig har
Erik Arthur Egervärn. Han kom in vid valet 1994
men hade tidigare tränat som ersättare flera gånger,
första gången redan 1981. Mer än åtta år har också
Karin Jeppson, som började i mars 1994. Hans
Hjortzberg-Nordlund började i oktober 1993 och
Hans Andersson i oktober 1992. Lika många riks-
dagsår bakom sig som Hans Andersson, tio år, men
med några ytterligare månader har våra två nya
landshövdingar, Maggi Mikaelsson och Ingegerd
Wärnersson, som båda kom in vid 1988 års val och
gjorde en paus 1991-1994 för att börja på nytt och
som nu slutat på nytt.
Christina Petterssons kom in som ersättare redan
1986. Hon kan nog dela med sig mycket erfarenhet
om hur det är att bli inkallad som ersättare under både
kortare och längre perioder - en erfarenhet hon för
övrigt delar med bl.a. Filip Fridolfsson.
Många av de ledamöter som nu slutar kom in vid
valet 1991 och har således tre mandatperioder, eller
elva år, i riksdagen bakom sig. Valet ledde till en
förändrad politisk verklighet. Det blev inte bara rege-
ringsskifte, utan riksdagen fick sju partier i stället för
sex. Miljöpartiet slogs ut, medan Ny demokrati och
Kristdemokratiska samhällspartiet, som det då hette,
valdes in. In vid valet kom Jan Backman, Inga Berg-
gren, Ulf Björklund, Lars Björkman, Åke Carnerö,
Lennart Daléus, Rose-Marie Frebran, Lennart Fridén,
Henrik Landerholm, Fanny Rizell, Birgitta Wistrand
och Liselotte Wågö. Nästan lika lång tid i riksdagen
har Lars Hjertén, men han kom in som ledamot första
gången redan 1982. Några månader mer än elva år
har Eva Zetterberg, Stig Rindborg, som blev ledamot
första gången redan 1985, och Carl Fredrik Graf.
Drygt tolv år i riksdagen har Sven Hulterström,
som började första gången 1985, och Per-Richard
Molén, som redan avgått. Björn Kaaling har drygt 13
år.
De ledamöter som kom in vid valet 1988 har nu
fyra mandatperioder bakom sig och 14 riksdagsår.
Vid valet skrev Miljöpartiet politisk historia och tog
sig som första nya parti på 70 år in i riksdagen. In vid
valet kom Tom Heyman, Maj-Inger Klingvall, Carl G
Nilsson, Bertil Persson och Lisbeth Staaf-Igelström.
Det gjorde även Karin Wegestål, men hon hade pryat
en månad 1984. Karin Falkmer och Jerry Martinger
har båda uppnått något mer än 15 riksdagsår.
Ett antal ledamöter, som alla förenas av ett starkt
engagemang, inte minst internationellt, och som varit
mycket aktiva i sina utskott, i kammarens debatter
och utanför riksdagen, kom in vid 1985 års val. De
har nu, när de slutar, aktningsvärda fem mandatperi-
oder och 17 år i riksdagen bakom sig. Det är Marian-
ne Andersson, Karl-Göran Biörsmark, Maud Björne-
malm, Eva Johansson, Kaj Larsson och Siw Persson.
Något kortare tid får Monica Öhman, eftersom hon
lämnar riksdagen redan i morgon.
Riksdagen är dess ledamöter. Ni har alla var och
en, på ert sätt, med era tankar och idéer, med era
erfarenheter, ert engagemang och lidelse, bidragit till
att skapa den riksdag som nu närmar sig sitt slut.
Några av er har haft ett speciellt ansvar för att bringa
reda i alla tankar och idéer, ett ansvar för helheten.
Jag vill på kammarens vägnar rikta ett speciellt tack
till de fyra utskottsordförande som nu lämnar oss:
Tanja Linderborg i lagutskottet, Ulf Björklund i mil-
jö- och jordbruksutskottet, Henrik Landerholm i för-
svarsutskottet och Monica Öhman i trafikutskottet.
Stort tack vill jag också säga till ordföranden i Riks-
dagens revisorer, Ingemar Josefsson, och till fem
vice utskottsordförande: Rolf Åbjörnsson i lagut-
skottet, Carl Fredrik Graf i skatteutskottet, Bertil
Persson i utrikesutskottet, Barbro Andersson Öhrn i
näringsutskottet och Hans Andersson i arbetsmark-
nadsutskottet. Slutligen vill jag säga ett varmt tack till
ett tidigare språkrör, Matz Hammarström, och en
tidigare partiledare, Lennart Daléus.
Ytterligare tre ordförande och två vice ordförande
finns bland de 17 ledamöter som nu slutar efter 20 år
eller mer i riksdagen - 17 ledamöter med samman-
lagt 462 års riksdagserfarenhet. Till var och en av er
vill jag gärna säga några personliga ord. Det ska ock-
så ses som ett unisont tack till alla ledamöter som nu
slutar. I var och ens historia återfinns drag av någon
annans historia.
In vid valet 1982 med början som statsrådsersätta-
re kom Bengt-Ola Ryttar, som har sina rötter i Dalar-
na sedan Gustav Vasas tid. Bengt-Ola Ryttar hör till
den betydelsefulla och stora grupp ledamöter som har
en stark lokal förankring och där vägen till riksdagen
har gått genom ett engagemang på det lokala planet.
Han är därtill en av riksdagens EU-pionjärer. När vi i
januari 1995 blev medlemmar i unionen utsågs han
till en av våra första 22 EU-parlamentariker före EU-
valet. Som vi vet är Bengt-Ola Ryttar inte precis
någon EU-entusiast - tvärtom. Utanför riksdagen är
han ordförande i EU-kritiska rådet. EU är nu en del
av vår nationella verklighet och inte längre en exklu-
siv utrikespolitik som ska diskuteras i slutna salonger.
Det är därför viktigt att vi öppet inför väljarna och i
vårt EU-arbete i riksdagen, som Bengt-Ola Ryttar,
visar att det liksom i andra politiska frågor finns de-
lade meningar i EU-frågor och att vi anstränger oss
för att se till att debatten förs öppet och tydligt.
Lisbet Calner, som också kom in i riksdagen
1982, är likaledes känd för att säga rakt på sak vad
hon tycker och tänker. Hon är en färgstark person,
också i sitt klädval. Det senare kan möjligen bero på
hennes stora intresse för konst. Det bohuslänska är
hon rädd om och slår vakt om - jag behöver nog bara
nämna utbyggnaden av E 6:an. Riksdagen drog stor
nytta av Lisbet Calners långa erfarenhet - 17 år - som
ledamot i finansutskottet när hon som ordförande
ledde Riksdagskommitténs referensgrupp för budget-
frågor. Alla stenar vändes på i detta arbete. Kommit-
tén fick ett mycket bra underlag för sitt fortsatta ar-
bete och riksdagen för kommande utvärderingar av de
beslut vi just sjösatt.
En annan ledamot som gärna kommer in på frågan
om utbyggnaden av E 6:an är Kenth Skårvik, också
han med bohuslänsk anknytning. Några av hans första
motioner handlade följdriktigt också om Gullmars-
fjorden, skärgården och båttrafik. Han har länge varit
ideellt engagerad i folkbildningsfrågor. Det har också
avsatt sig i hans arbete i riksdagen. Men under de
senaste 14 åren har han som ledamot i trafikutskottet
- de senaste elva som ensam folkpartist i utskottet -
hela tiden fått mötas av nya utmaningar, inte minst på
IT-området. De mindre partierna i riksdagen har en
nog så tuff uppgift att täcka in alla frågor och utskott.
Kenth var ledamot i Riksdagskommitténs referens-
grupp för uppföljning, utvärdering och revision. Med
sin insikt grundad på lång erfarenhet av riksdagsar-
betet bidrog han till det goda resultatet genom att visa
stor vilja att förändra riksdagsarbetet.
Margit Gennser har varit suppleant i både lagut-
skottet, skatteutskottet och finansutskottet. Men sin
tid har hon framför allt ägnat åt socialförsäkringsut-
skottet där hon nu har suttit i 14 år. Socialförsäkrings-
frågor är inte lätta vare sig att förstå eller förklara. De
griper in på många områden. De rör människor direkt.
De är ekonomiskt mycket stora och komplicerade i
fråga om lagstiftning. Inget undgår Margit Gennsers
granskande öga. Detta och hennes konstruktiva lägg-
ning, generositet att dela med sig, envishet och långa
yrkeserfarenhet har varit en stor tillgång för riksdagen
och i många olika utredningssammanhang, inte minst
vid utformningen av det nya pensionssystemet. Mar-
git Gennser är också känd som en person med en
stark personlig integritet och förmåga att stå för sin
egen ståndpunkt. Med kraft har hon hävdat sin syn på
EMU och EU:s framtida utveckling även om flertalet
i hennes parti har motsatt uppfattning.
Ingvar Johnsson, med hemort Trollhättan, är i or-
dens bästa bemärkelse en självbildad man som i hela
sitt liv arbetat med folkbildningsfrågor. Därför var
han mycket starkt engagerad och drivande vid till-
komsten av högskolan Trollhättan-Uddevalla som ett
sätt att sprida bildningen och utvecklingsresurserna
över hela landet. Med goda förberedelser och gott
underlag i sann folkbildningsanda förstärker han sina
argument. Ingvar Johnsson räds inte att ta fram stora
mängder statistik för att belysa en frågeställning. Han
delar gärna och generöst med sig av all information.
Vi är många här i riksdagen som under de senaste
veckorna fått högst påtagliga bevis på att bakom en
ledamot döljer sig för många helt okända talanger.
Ingvar är en mycket uppskattad och produktiv förfat-
tare av visor och limerickar.
Göte Jonsson valdes in i riksdagen första gången
redan 1979, men han gjorde en paus mellan 1988 och
1991. Han har därför också sammanlagt 20 år i riks-
dagen. Med sin långa yrkeserfarenhet som polis pla-
cerades han följdriktigt till en början i justitieutskot-
tet. Hans starka intresse för sociala frågor förde ho-
nom sedan till socialutskottet och hans djupa enga-
gemang för miljön slutligen till miljö- och jordbruks-
utskottet - även om det en tid bara hette jordbruksut-
skottet. Hans första fråga i riksdagen handlade om
avfallsanläggningar. Som riksdagsledamot har Göte
Jonsson tagit för vana att debattera lugnt och sakligt i
förening med viss humor. Jag minns med uppskatt-
ning många debatter som vi har fört med varandra.
Han har också den gamla klassiska bakgrunden med
en gedigen kommunalpolitisk erfarenhet. Han har
under flera omgångar varit kommunalråd i Jönkö-
ping.
Inge Carlsson har varit här något längre tid än 20
år. Han började på våren 1982. Det är framför allt
jordbruksfrågorna som har engagerat Inge Carlsson
under hans långa gärning som riksdagsledamot. Ge-
nom åren har det blivit många och hårda debatter,
men Inge Carlsson har alltid haft den goda förmågan
att skilja mellan sak och person. Envishet är ett annat
utmärkande drag för hans agerande, men för den skull
har han aldrig förlorat glimten i ögat. Inge Carlsson
kom in i politiken via SSU redan vid 14 års ålder.
Alltsedan dess har han varit aktiv både i politiken och
i fackföreningsrörelsen. Begåvad med en stor familj
med barn och barnbarn tycker han, säger han själv på
sin hemsida, att livet leker!
Sören Lekberg började i riksdagen redan 1975
som statsrådsersättare under ett år. Han kom tillbaka
1982 och har nu samlat på sig nästan 21 år av riks-
dagskunskap. Sören Lekberg har företagit en unik
resa som riksdagsman. Han började sitt riksdagsliv
som förespråkare för HSB och nu står han här som
Mr. Europa. Från att ha börjat som suppleant i trafi-
kutskottet har han vandrat genom konstitutionsut-
skottet, bostadsutskottet, finansutskottet, EU-
nämnden och utrikesutskottet och slutar nu som ord-
förande i EU-nämnden. På vägen har han också hun-
nit med EES-utskottet, Europarådet, EG-Sverige-
kommittén och OSSE. Sören Lekberg har ihärdigt
och systematiskt flyttat fram och förstärkt riksdagens
positioner i EU-arbetet, både i EU-nämnden och som
ordförande i Riksdagskommitténs referensgrupp för
EU-frågor. Han fortsätter nu också att som represen-
tant för riksdagen arbeta i konventet om EU:s fram-
tidsfrågor - ett arbete som är av stort intresse för
riksdagen att följa.
Häromveckan hörde jag Elisabeth Fleetwood i en
interpellationsdebatt säga att det var riktigt att hon
ställt samma interpellation flera gånger. Men det
berodde inte på att hon var tjatig - eller det kunde
man kanske också säga att hon var, eftersom hon
ännu inte hade fått det svar hon ansåg nödvändigt.
Detta är politikens villkor och vardag i en ask. Om
man vill åstadkomma förändring är man tvungen att
gång på gång argumentera för sin sak. Ibland ger det
resultat, ibland inte, men en politiker måste vara
målmedveten och envis i sin kamp för det hon tror på
och anser vara rätt. Elisabeth Fleetwood kom in i
riksdagen 1979 och kallades då den röda grevinnan,
eftersom hon ansågs mycket radikalare än många av
sina manliga partibröder. Hon har nästan alltid suttit i
kulturutskottet, under en period som vice ordförande.
Hon har genom sina insatser och sin långa erfarenhet
haft ett stort inflytande på den svenska kulturpoliti-
ken. Vi behöver politiker med lång erfarenhet av
riksdagsarbetet likaväl som vi behöver ledamöter som
kommer in i riksdagen med nya erfarenheter. Konti-
nuitet och förnyelse är fina ord även i riksdagen. Det
är därför viktigt att vi underlättar arbetet för de nya
ledamöterna. Elisabeth Fleetwood har alltid frikostigt
bistått nya ledamöter i deras funderingar om både
stort och smått i riksdagen.
Ingvar Eriksson har, liksom Elisabeth Fleetwood,
23 riksdagsår. Inom sitt parti är han känd som lands-
talaren. Han har under alla år rest runt i landet och
besökt ett otal platser. Han har en karta över landet,
där han med en nål markerat var han varit. Den är nu
täckt med nålar. Att vara ledamot är inte bara ett
uppdrag som är begränsat till riksdagshuset, tvärtom.
Att företräda väljarna innebär också att samtala med
väljarna, att förklara politiken, att få idéer och tankar
som kan och bör omsättas politiskt. Förtroendet för
politiken ökar om avståndet minskar. På hemmaplan
har Ingvar Eriksson genom åren alltid haft en stark
förankring, bl.a. som styrelseledamot i Ängelholms
brottarklubb. Ingvar har i riksdagen varit trogen soci-
alutskottet och miljö- och jordbruksutskottet, även
om han liksom Göte Jonsson också fick börja som
suppleant i trafikutskottet.
Det finns mycket man nuförtiden hittar på Inter-
net. Det finns mycket man inte hittar heller, Knut
Billing t.ex. Sidan du sökte kunde inte hittas, blir
svaret när man försöker ta sig in på Knut Billings
hemsida. 1979, när han började i riksdagen, var det
ingen som hade en aning om www, e-demokrati eller
e-mail. Ingen kunde heller förutse vad som komma
skulle. I dag kan man både hitta hus och inreda rum
på Internet. Det är just bostadspolitiken som engage-
rat Knut Billing i riksdagen. Han har i alla år varit
bostadsutskottet trogen, även om utskottet fram till
1983 gick under namnet civilutskottet. När han blev
utskottets ordförande 1994 bröt han den tidigare tra-
ditionen att alltid ha en centerpartist som ordförande i
detta utskott. Bostadsutskottet är lite speciellt. Det
täcker ett brett område med många ansvariga minist-
rar, och lagstiftningsfrågorna är komplicerade. EU-
frågorna lyser nästan helt med sin frånvaro. Svenskt
vardagsliv är desto mer närvarande, liksom Heby!
Knut Billing är en ofta anlitad talare runtom i landet.
Han är också Europarådsdelegat och kan - det ska
erkännas, det har vi hört talas om - ibland ha problem
att boka in även utskottet i kalendern. Trots allt detta
är utskottet känt för sin goda stämning, vilket i mångt
och mycket är en ordförandes förtjänst. Han har ock-
så varit engagerad i riksdagens inre liv, i förvalt-
ningsstyrelsen och den tidigare lokalkommittén.
Bengt Silfverstrand har drygt 26 år i riksdagen.
Han kom in i valet 1976 men var ersättare ett par
tidigare perioder. Det finns få personer som är så
engagerade i politiken, som Bengt Silfverstrand. Det
finns heller inga frågor som är för små för honom att
ge sig i kast med. Han väjer inte för en debatt, och
han ger sig aldrig. Detta engagemang visar sig bl.a. i
att han jobbar dygnet runt. Ledamöter i hans närhet
har många gånger störts av knattrande tangenter nat-
ten igenom. Det han knattrar ned är ofta finurligt
skrivet, vilket både skapar beundran och irritation,
men det är väl meningen.
De fyra första månaderna som ersättare avsatte
inga spår i riksdagstrycket. Men första året i riksda-
gen motionerade han om så vitt skilda ting som bil-
bälten, vattenföroreningar, systembutiker, skattereg-
ler, samåkning och leasing. I år har han avlämnat 23
motioner, och provkartan är ännu bredare: från cyk-
lister, ekobrott, sjöfartsstöd, nedskräpning och Hel-
singborg till Jugoslavien, isocyanater och elsäkerhet -
och naturligtvis hans alltid återkommande fråga om
inlösen av historiska arrenden. Bengt Silfverstrand
har haft sitt hemvist i flera utskott, nu senast i fi-
nansutskottet. Ända sedan 1979 har han varit engage-
rad i Riksdagens revisorer, först som suppleant och
sedan 1988 som ledamot.
Fem ledamöter som nu slutar har mer än 30 riks-
dagsår bakom sig.
Elver Jonsson kom in i riksdagen 1971 efter det
första valet till enkammarriksdagen hösten 1970.
Elver Jonsson har en fast förankring i hemlänet och är
själva sinnebilden för en folkrörelsemänniska. Han
har varit ordförande både i Missionsförbundet och i
Motorförarnas helnykterhetsförbund. Han har även
verkat som scoutledare, och det gör han även i riks-
dagen. Jag har en känsla av att Elver Jonsson är en av
de - få, det måste erkännas - ledamöter som har en
mycket hög närvaro i kammaren. Han deltar inte bara
i sitt utskotts debatter utan bevakar när hans motioner
ska behandlas och alla de debatter som på något sätt
kan tänkas beröra hans hemlän eller alkohol. Till
yttermera visso infinner han sig ofta på bordlägg-
ningsdebatter, av pur vänlighet, men när han ändå är
där kontrollerar han gärna att allt går rätt till.
Att trogen vinner visar det faktum att till slut, ef-
ter många års träget motionerande, bifölls hans
fempartimotion om promillegräns vid sjöfylleri. Elver
Jonsson har haft många uppdrag i riksdagen; han har
täckt in åtta olika utskott. I sammanlagt 17 år har han
varit ordförande eller vice ordförande i arbetsmark-
nadsutskottet och både där och i andra sammanhang
varit mycket pådrivande i jämställdhetsfrågor. I den
nya enkammarriksdagen, som Elver Jonsson kom in i
1971, fanns det 48 kvinnor - 14 %. Nordiska rådet
har han tillhört sedan 1979, först som suppleant och
sedan 1985 som ledamot, men det internationella
engagemanget har med åren blivit allt vidare. Han
haft flera uppdrag i statliga kommittéer, både som
ordförande och som särskild utredare, bl.a. i Musei-
järnvägsutredningen 1977. Elver bär inte den vackra
titeln postiljon för syns skull - han utövar också yrket
på lediga stunder.
Fyra avgående ledamöter, däribland jag själv,
kom in i andrakammarvalet 1968, men vi fick börja
först i januari 1969. Fram till hösten 1975 öppnades
riksdagen i januari, och valet fick genomslag i riks-
dagen först efter nästan fyra månader. Vi kom in på
den tiden då finansminister Gunnar Sträng höll en-
timmesanföranden - minst - under remissdebatten
med anledning av statsverkspropositionen. Någon
tidsbegränsning var det inte tal om.
Medelåldern i andra kammaren före 1968 års val
var 55,4 år. Efter valet hade medelåldern sjunkit till
51,4. Många unga - i alla fall efter den tidens mått -
valdes in i riksdagen 1968. Det kom t.o.m. in fyra
ledamöter under 30 år: Anders Björck, Åke Gustavs-
son, Lena Hjelm-Wallén och Jan Bergqvist. Jag själv
var precis 30 år.
Jag börjar med Åke Gustavsson. Han är yngst i
kullen från 1968 års val av dem som nu slutar. Han
har sedan han började av någon anledning alltid be-
traktats som yngst. Hans ungdomliga yttre kanske
förleder. Han är och har alltid varit den ständige ung-
domskandidaten, vilket han själv inte sticker under
stol med. I alla fall kvalificerade det honom till att bli
ordförande i ungdomspolitiska kommittén 1996,
alltså nu. Det kan möjligen också ha berott på hans
stora erfarenhet just som ordförande i och utanför
riksdagen, bl.a. i Statens ungdomsråd, nu senast ock-
så som ordförande i en utredning om det svenska
språket och som vice ordförande i kulturutskottet.
I riksdagen placerades han som sig bör till en
början som suppleant i ett utskott - i bevillningsut-
skottet - och fick namnet Gustavsson i Nässjö, detta
för att skilja ut honom från alla andra herrar Gustavs-
son i kammaren. Jungfrutalet ägde rum i remissde-
batten i februari - vi nya bröt mot traditionen att man
blygt skulle hålla sig borta från talarstolen i minst en
period. I sitt anförande talade han om Vietnam, tra-
fikpolitik och Anders Björck - också han från Nässjö
och en gammal meningsmotståndare i ungdomsför-
bunden på hemmaplan. Efter 18 år som ledamot i
försvarsutskottet tog han 1989 klivet in i kulturen,
först som vice ordförande i kulturutskottet, sedan som
ordförande och nu igen som vice ordförande.
Åke Gustavsson är en stor folkrörelse- och folk-
bildningsmänniska, som envetet kämpat och fortfa-
rande kämpar för en kultur för alla i hela landet. Han
var ordförande i kulturutskottet när riksdagen 1996
antog det stora beslutet om nya mål för kulturpoliti-
ken. Riksdagen antog då inte bara regeringens förslag
utan gjorde ett självständigt ställningstagande, som
Åke Gustavsson rakryggat stod upp och försvarade i
den maratonliknande 10-timmarsdebatten i kamma-
ren. I Nordiska rådet arbetar Åke Gustavsson också
med kulturfrågor.
Det finns mycket som en ledamot arbetar för som
inte syns i papperen. Åke Gustavsson har stöttat sin
hemstad Nässjö i många sammanhang, gjort stora
insatser på turismens område och intresserat sig
mycket för mediefrågor. Han har också en mycket
god förmåga att hålla bra tal utan manus!
Lena Hjelm-Wallén fick också börja som supple-
ant i ett utskott - i konstitutionsutskottet. Hennes
tidiga krav på en sänkning av rösträttsåldern och
myndighetsåldern kan kanske tillskrivas både ut-
skottstillhörigheten och hennes ungdom.
När riksdagen öppnade den 10 januari 1969 höll
Tage Erlander hälsningsanförandet i egenskap av den
ledamot som bevistat de flesta riksdagarna. Han ut-
tryckte förhoppningen att de många nya ledamöterna
- inte mindre än 63, dvs. 27 % - skulle finna arbetet i
kammaren stimulerande och meningsfullt. Han peka-
de på att riksdagens viktiga arbete skedde mot bak-
grunden av ett internationellt läge som gav ett nästan
förlamande intryck av en söndersliten värld i färd
med att förbereda sin egen undergång. Det innebar
föga tröst att vi hade upplevt liknande situationer
tidigare. Men det fanns anledning till hopp. FN var ett
bättre fredsinstrument än det gamla Nationernas för-
bud, och medvetandet om lägets allvar var mera ut-
brett. Det fanns en växande insikt om att de sociala
klyftorna utgjorde direkta hot mot freden. Kampen
mot världsnöden hade blivit en angelägenhet av hög-
sta vikt inte minst för dagens unga. Detta engage-
mang var så starkt att det tog över det lilla landets
benägenhet att betrakta sig självt som maktlöst.
I denna tidens anda började Lena Hjelm-Wallén i
riksdagen; i denna dagens anda har hon fortsatt att
verka. Lena Hjelm-Wallén slutar nu i riksdagen - hon
har visserligen en ersättare här, men hon är ledamot -
som vice statsminister med ett mycket brett ansvar för
dagens och framtidens frågor.
Hur framtiden ter sig vet ingen, men ser man
bakåt kan man förstå varför framtiden blev som den
blev. Lenas Hjelm-Walléns första motioner 1969
handlade om utvecklingsbistånd och information i
internationella frågor, hennes första fråga om elev-
demokrati! Att hon sedan blev både utbildningsmi-
nister, biståndsminister och utrikesminister var inte så
underligt.
I sin första debatt - den om elevdemokrati - sade
hon sig vara glad åt att problemen uppmärksammades
i Utbildningsdepartementet. Hon fick ju sedan möj-
lighet att ordna upp det själv som minister. Och det
gjorde hon. I debatten tog hon också exempel från
västmanländska Arboga och Köping - närliggande till
det Sala som hon nu återvänder till efter en mycket
lång och framgångsrik bana. Det är en gåva att ha en
fast plats här i livet. Cirkeln sluts nu när Lena Hjelm-
Wallén återvänder till vardagen i Sala. Men som
regeringens representant i konventet om EU:s fram-
tidsfrågor har hon fått en ny utmaning. Jag är överty-
gad om att där kommer allt hennes kunnande och
långa erfarenhet, goda internationella kontakter och
frejdighet att gagna Sveriges intressen.
Jag är lite osäker på vart Jan Bergqvist tänker ta
vägen. Han fick också börja som suppleant i konsti-
tutionsutskottet. Jan Bergqvist var både ivrig och
flitig redan från början. Hans första anförande åter-
finns i riksdagens första protokoll 1969. Redan fem
dagar efter öppnandet läste han - som brukligt var på
den tiden - upp sin interpellation, bemängd med fakta
och siffror, om aktievinstbeskattningen. Han inte bara
läste, han bad också om kammarens tillstånd att få
ställa interpellationen. Svar fick han den 20 maj -
visserligen samma år, men fyra månader senare - av
finansminister Gunnar Sträng. Sträng sade i sitt svar
att det i interpellationen förekom vissa siffersamman-
ställningar som han inte ville låta stå alldeles oemot-
sagda. Jan Bergqvist vidhöll att de siffror han pre-
senterat var giltiga, även om han inte ville bestrida att
finansministern tillfört debatten värdefulla synpunk-
ter.
Hans första riksdagsår innehöll allt från socialpo-
litisk forskning, internationella handelshinder -
GATT och Rhodesia - till handel med begagnade
bilar, beskattning av pensionsförsäkringar och aktier.
Sådan är han, Jan Bergqvist. Ett brett, djupt och
stort engagemang, både i politikens vardagsfrågor, i
miljöfrågorna, som vi kunde höra också i den ekono-
miska debatten i går, och i nationella och internatio-
nella solidaritetsfrågor. Alltid påläst och grundlig,
alltid envis i det han kämpar för. Han sliter dygnet
runt, och det kan man förstå när man ser hans merit-
lista. Den är lång, mycket lång, både i och utanför
riksdagen.
Jan Bergqvist har varit gruppledare, suttit i sex ut-
skott och i otaliga utredningar, ofta som ordförande.
Jag hade som miljöminister stor nytta av Jan
Bergqvist i den egenskapen. Jan Bergqvist har varit
ordförande i skatteutskottet och slutar nu både som
ordförande i Europarådets svenska delegation och
som mäktig ordförande i finansutskottet. På det sättet
har cirkeln även slutits för honom - från tvisten om
siffrorna med finansminister Gunnar Sträng till tvister
om siffrorna för hela landets finanser här i kammaren.
I dag vill jag på kammarens vägnar särskilt tacka
Jan Bergqvist för de insatser han gjort inom riksda-
gen. Han har varit ledamot både i Riksdagsutredning-
en i början av 1990-talet och i Riksdagskommittén,
två utredningar av stor betydelse för utvecklingen av
riksdagens arbetsformer. Han har där bidragit inte
bara med sin långa erfarenhet av och kunskap om
riksdagsarbetet utan också med sina djupa fundering-
ar och frågor, ifrågasättande och förslag. Det är så jag
önskar att riksdagsarbetet även framöver kommer att
granskas. Det är så vi utvecklar vårt arbete i denna
riksdag. Det är så vi värnar om demokratins arbets-
sätt.
Som avslutning på detta anförande får jag nu be
Elver Jonsson, Åke Gustavsson, Lena Hjelm- Wallén
och Jan Bergqvist att komma fram och motta kamma-
rens särskilda hyllning till er, som varit trogna riks-
dagen i så många år.
(Applåder)

Juvelarian ur C. Gounods Faust
Karin Nybom (sopran), Anders Wadenberg (piano),
Operahögskolan

Anf. 73 TALMANNEN:
Ärade kammarledamöter! Med detta riksmöte av-
slutar även jag mitt arbete i Sveriges riksdag. Jag vill
framföra mitt varmaste tack för det förtroende som
kammarens ledamöter visat mig genom att välja mig
till det hedrande uppdraget som riksdagens talman.
Det har varit en ynnest att efter så många år som aktiv
politiker få leda riksdagens arbete i åtta år. Det har
varit ett ansvarsfullt värv, både krävande och beri-
kande för mig personligen.
Min uppgift har varit att skapa goda förutsättning-
ar för ert arbete. I detta arbete har jag haft gott stöd av
många.
Enligt en gammal ordalydelse i riksdagsordningen
"skola" talmännen "tillse, att nödig skyndsamhet och
största möjliga planmässighet iakttages vid riks-
dagsarbetets bedrivande". Jag vill varmt och hjärtligt
tacka de vice talmännen för det goda samarbete i
detta syfte vi haft genom åren. Vi har broderligt och
systerligt delat på arbetet i kammaren och med hjälp-
samheten som förtecken gemensamt klarat ut våra
mer än fulltecknade almanackor. I det internationella
arbetet har ni in i det sista varit en stor tillgång. Det är
nog unikt att tre av fyra talmän är kvinnor. Anders
Björck har på detta sättet varit sällsynt privilegierad!
På hela kammarens vägnar tackar jag er för det utom-
ordentliga arbete ni har lagt ned på att leda kamma-
rens sammanträden. Ni har med bravur och ansvars-
känsla tillförskansat er de egenskaper en talman be-
höver: fasthet, rättvisa och vänlighet, förmågan att
förmedla stöd och uppmuntran liksom att klart visa
missnöje med en talare som långt överskridit sin
talartid.
Jag vill gärna vända mig personligen till de två
vice talmän som nu, liksom jag, lämnar riksdagen.
Både Eva Zetterberg och Rose-Marie Frebran kom in
i riksdagen vid 1991 års val, men Eva Zetterberg har
tidigare också varit ersättare i ett par omgångar. Eva
Zetterberg har haft många uppdrag i riksdagen; i flera
utskott, talmanskonferensen, förvaltningsstyrelsen,
riksdagsstyrelsen och Utrikesnämnden. Hon har ett
mycket genuint engagemang för mänskliga rättighe-
ter, internationell solidaritet och social rättvisa. Det
var dessa frågor som förde henne in i politiken, och
det är dessa frågor hon har arbetat lidelsefullt för i
riksdagen. Hon har också, har jag förstått, ett mycket
stort och livaktigt internationellt nätverk och får nu
mer tid att fördjupa sitt internationella engagemang,
där Sydamerika har en särskild plats i hennes hjärta.
Jag tror inte - det tror jag inte någon av oss gör - att
Eva Zetterberg när hon nu slutar i riksdagen kommer
att ägna sig bara åt de fem barnen, de två, snart tre,
barnbarnen, huset på Gotland med gott om plats för
alla, familj och vänner, kanske t.o.m. en vävstol.
Politik är ett livslångt engagemang och intresse, inte
ett arbete man slutar när riksdagsuppdraget upphör.
Detta gäller även för Rose-Marie Frebran, som är
känd för att arbeta långt in på natten, inte bara i
kammaren. Men nu under sitt sabbatsår får hon väl-
förtjänt mer tid för sönernas fotbollsmatcher, mer
utrymme för att meka med bilar. Hon har också haft
många uppdrag i riksdagen; i flera utskott, förvalt-
ningsstyrelsen och riksdagsstyrelsen, talmanskonfe-
rensen, Utrikesnämnden. Hon har varit en kunnig och
engagerad debattör i många riksdagsdebatter. Som
ordförande i Sällskapet Politik & Näringsliv har hon
fungerat som en viktig länk mellan riksdagens leda-
möter och svenskt näringsliv. Rose-Marie Frebrans
välstrukturerade sätt, förmåga att hålla huvudet klart
hur rörigt det än blir och smittande skratt kommer att
vara en stor tillgång i vad hon än nu kommer att fö-
reta sig.
Jag vill till er båda med tack från oss alla över-
lämna dessa blommor. Tack!
(Applåder)
Att leda riksdagens arbete är ett ansvar jag delar
med gruppledarna och riksdagsstyrelsen. Jag vill
tacka gruppledarna för vårt goda samarbete under
årens lopp. Det är ett samarbete som bygger på att vi
gemensamt och med hänsyn till olika uppfattningar
strävar efter att komma fram till lösningar som kan
accepteras av alla och som är bra för riksdagen. Det
kräver mycket av alla. Gruppledarna har ibland en
envis och inte alltid enig riksdagsgrupp bakom sig.
Om riksdagsarbetet finns det ju lika många uppfatt-
ningar som ledamöter.
Jag vill i dag särskilt tacka Sven Hulterström som
nu slutar i riksdagen. Han avgick i höstas som
gruppledare efter sju år i detta värv. Prestigelöst, med
humor och utan stora åthävor har han bidragit till att
skapa den atmosfär av öppenhet, kamratskap och
humor, som präglar gruppledarkretsen. Sven Hulter-
ström har med sin långa politiska erfarenhet - mer än
40 år på det kommunala planet och på riksplanet -
skaffat sig ett unikt sätt att ta ställning i olika frågor.
Han går aldrig in i en fråga för tidigt och heller aldrig
för sent. Han "vet" när det är dags att kliva in och
fatta beslut eller hjälpa andra att fatta beslut. Det är
alltid klokt, speciellt som gruppledare, att spara sig
själv så länge som möjligt för att alltid ha en nivå
kvar när alla andra har försökt. Tack!
Det finns gott om svåra uppdrag i riksdagen. Ett
sådant är kvittningsmännens - rättvisa, hårdhet och
medkänsla präglar ert arbete. Tack för det! Ett speci-
ellt tack till dem av er som nu slutar i riksdagen.
Låt mig också här nämna de fem ledamöter där
ögat nyss spelade mig ett spratt så att jag inte nämnde
de som kom in i riksdagen 1994 och nu slutar: Per
Lager, Tanja Linderborg, Gudrun Lindvall, Nalin
Pekgul och Stig Sandström. Tack också ni för ert
arbete.
Under min tid som talman har vi tillsammans i
stor enighet reformerat riksdagens ledning och inrät-
tat den parlamentariska riksdagsstyrelsen, det leda-
motsnära rådet och ordförandekonferensen. Jag vill
tacka riksdagsstyrelsens ledamöter och ledamöterna i
ledamotsnära rådet för ert engagemang och det stora
arbete ni har lagt ned på att säkerställa att riksdagen
fungerar som institution och till ledamöternas from-
ma. Jag vill också tacka utskottens ordföranden som i
ordförandekonferensen medverkat till att skapa ett
forum för utbyte av erfarenheter mellan utskotten,
inte minst om förnyelsen av utskottens arbetsformer.
Jag vill också uttrycka min stora erkänsla och
tack till riksdagsdirektören, Anders Forsberg, och
alla hans medarbetare, som på ett föredömligt sätt
inte bara sett till att allt fungerar som det ska här i
husen utan också med stort engagemang arbetat för
att utveckla och förnya verksamheten. Det har varit
en glädje att arbeta tillsammans. Mitt eget mycket
personliga och varma tack vill jag också rikta till min
sekreterare, Ann-Kathrin Sandblom, som har betytt
mer för mig än någon annan i det dagliga arbetet. På
kammarens och mina egna vägnar vill jag också rikta
ett speciellt tack till kanslichefen på kammarkansliet,
Tom T:son Thyblad, som slutar efter valet i höst. Han
har inte bara ansvarat för planeringen av riksdagsar-
betet och det dagliga kammararbetet. Han har också
på sitt lakoniska och rättframma, alltid pålitliga, sätt
sett till av vi - talmän och ledamöter - iakttar rege-
ringsformens och riksdagsordningens bestämmelser
eller, i brist på sådana, den praxis som Tom Thyblad
själv har hittat på under sina mer 27 år i kammar-
kansliet. Vi är dig tacksamma för väldigt mycket av
det du har stått för under dina många år i riksdagen.
(Applåder)
Jag vill slutligen uttrycka min och ledamöternas
stora uppskattning av riksdagens personal - kammar-
kansliet med utredningstjänsten, utskottskanslierna,
administrativa kontoret i alla dess delar, informa-
tionsenheten och internationella kansliet, liksom
köket och restaurangen, lokalvårdarna, resebyrån,
bevakningspersonalen och andra som har stått oss
nära i vårt dagliga arbete. Inget parlament i världen
kan fullgöra sina konstitutionella uppgifter utan goda
resurser. Den samlade kompetens, serviceanda och
vänliga omtanke som finns här i huset är unik. Att ge
det parlamentariska arbetet stöd och resurser är att
stärka demokratin.
Ärade ledamöter! Kära vänner! Det har varit en
mycket stor förmån för mig att få arbeta i och för den
svenska riksdagen under så många år. Jag har aldrig
sagt att det var bättre förr, för sanningen är att det
mesta har blivit bättre. Jag är övertygad om att det
kommer att bli så också framöver. Jag vill tacka er
alla för att jag - på ert uppdrag - har fått förmånen att
lämna mitt bidrag till utvecklingen av arbetet i riks-
dagen.
Jag önskar er alla, ledamöter och tjänstemän, allt
det bästa i fortsättningen och en varm, skön och av-
kopplande tid innan stegen tas till att forma nästa
riksdag.
Och låt mig så - som jag, som ni vet, har för sed -
avsluta och sammanfatta med en dikt. Denna gång är
det en dikt som jag fick i födelsedagshälsning i höstas
från en av mina ungdomsvänner, som jag upprätthållit
kontakten med i alla år och som jag nu hoppas få mer
tid med igen, som i vår ungdom.
Dikten beskriver den verklighet som jag nu hop-
pas få uppleva varje år, efter att i 34 år varit instängd
i riksdagen under årets vackraste veckor.
Det är Alf Henriksons Sommarpsalm, från 1970 -
ett av mina första år i riksdagen.
Att vakna en morgon när himlen är blå
och finkarna gny som besatta
och öppna sin stugdörr och barfota gå
på vildgräsets daggiga matta
kan låta de saligas fröjd slippa lös
och göra den trögaste själ religiös.
(Applåder)

Anf. 74 JAN BERGQVIST (s):
Fru talman! Kammarens ledamöter ber att få tacka
för de varma välgångsönskningarna. Vi gläder oss åt
den goda omtanken. Vi ska bära med oss talmannens
som vanligt ovanligt tänkvärda ord om riksdagen,
demokratin och det politiska vardagsarbetet.
Det finns stor risk att det kommer att gå politik i
höstens valrörelse. Därför ser vi med stor förväntan
fram mot valet. Vi som är gamla i gården vet att inget
parti har ett läge som är så dåligt att det inte kan vän-
das till en katastrof. Men jag tror att det överallt finns
en glad tillförsikt inför valet. När valdebatten bränner
till hoppas jag att vi alla kommer ihåg det gyllene
ordet: Tro inte att din meningsmotståndare har lägre
motiv än du själv.
För Birgitta Dahl återstår mer än 100 dagar som
riksdagens talman. Vi vet alla hur otroligt mycket hon
kommer att hinna uträtta på den tiden. I dag är det
knappast fråga om att sammanfatta Birgitta Dahls
beundransvärda dagsverke som talman, eller ens
definitivt avsked. Men jag vill framföra ett särskilt
tack från oss ledamöter, när vi i dag för sista gången
under den här mandatperioden är samlande här i
kammaren.
Vår talman är ett lysande exempel på hur nödvän-
digt det är att engagera sig. Hennes gärning är full av
framtidstro och raka motsatsen till misströstarnas
tappade sugar.
Birgitta Dahl låter sin ande brinna. Hon arbetar
okuvligt för det hon tror på. Hon drar sig aldrig för
det slitsamma tunga vardagsarbetet. Och tänk att vår
talman också räcker till för att visa omtanke om en-
skilda riksdagsledamöter som blir sjuka, som mister
en nära anhörig eller som får andra svåra bekymmer.
Alltid helhjärtat, aldrig halvhjärtat - en talman
med hjärtats varma språk och språkets varma hjärta.
Om Wagners musik har det sagts att den nog är
mycket bättre än den låter. Riksdagens arbete kanske
också är mycket bättre än det låter när vi hör kritiken.
Men det får naturligtvis inte hindra oss från att göra
allt vi förmår för att komma till rätta med de brister
som finns.
Talmannen har visat vad som kan göras, och hon
har också själv gjort skilda insatser till gagn för de-
mokratin, jämställdheten, det internationella samar-
betet och en bättre miljö. Vi har fått en ny organisa-
tion, effektivare arbetsformer, en större öppenhet. I
kampen för jämställdhet har vår talman varit ett före-
döme för oss alla. Talmannens nätverk, riksdagens
barnverksamhet och de särskilda familjedagarna är
goda exempel på talmannens ihärdiga insatser för att
stödja och stärka arbetet för jämställdhet. Ju mer
jämställdhet, desto starkare demokrati.
Jag tror att den bästa hyllning som vi kan ge till
Birgitta Dahl är att vi alla aktivt deltar i kampen för
jämställdhet.
Låt mig få läsa detta:
"Hon var runt fyra fem år, den lilla flickan som
stod där i trädgårdslandet mittemot sin mamma en
vacker vårdag. De hjälptes åt att med ett spänt snöre
dra upp raka och fina sårader. De hade räfsat och
bränt löv. De hade plockat bär och svamp tillsam-
mans, matat kaninerna och grisarna. Trädgården, och
den självklara närheten till det som växte, byggde ett
rum redan i barndomen, ett skapande rum."
Den lilla flickan som stod i trädgårdslandet var
Birgitta Dahl. Hon fick på detta sätt del av livets och
växandets villkor i ett skapande grönt rum. För Bir-
gitta är trädgården en källa till frid och skaparkraft.
Här har jag en bukett av trädgårdens blommor. De
är folkvalda, och de är som ni ser bordlagda. De har
jämställda stjälkar som är upptagna med särskilt
ROT-avdrag. Låt mig nu utan minsta betänkande få
lämna dessa blommor från kammarens ledamöter. Vi
önskar att vår talman med alla mödor som återstår ska
få en riktigt skön och ljuvlig sommar. Ett stort och
varmt tack från oss alla.
(Applåder)

Anf. 75 TALMANNEN:
Ärade ledamöter! Så vill jag till slut än en gång
ställa frågan: Behagade kammarens ledamöter åtskil-
jas? Svaret är ja.
Trevlig sommar!

Lippen schweigen ... ur F. Lehars Glada Änkan
Karin Nybom (sopran), Håkan Dahl (baryton) och
Anders Wadenberg (piano) Operahögskolan

Anf. 76 TALMANNEN:
Ärade ledamöter! Det var inte första gången i mitt
liv jag var lite för ivrig. Därför måste jag nu än en
gång ställa frågan: Behagade kammarens ledamöter
åtskiljas? Svaret är ja.

9 § Kammaren åtskildes kl. 15.25

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till 1 §
anf. 44 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 12.26 och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.