Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2001/02:123

Onsdagen den 12 juni

Kl. 09.00 - 18.01

---

19.08 - 23.28

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------

1 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.
Andre vice talmannen anmälde att följande fakta-
promemorior om förslag från Europeiska kommissio-
nen inkommit och överlämnats till utskott:
2001/02:FPM96 Avtal mellan EU och USA om öm-
sesidigt erkännande av certifikat inom området
marin säkerhetsutrustning till trafikutskottet
2001/02:FPM100 Gemenskapens anslutning till CO-
TIF KOM(2002)24 till lagutskottet
2001/02:FPM101 Direktiv om järnvägssäkerhet
KOM(2002)21 till trafikutskottet
2001/02:FPM102 Förslag till Europaparlamentets och
rådets förordning om skydd mot subventioner och
illojal prissättning av flyglinjer från länder som
inte är medlemmar i Europeiska unionen
KOM(2002)110 till trafikutskottet
2001/02:FPM103 Förslag till Europaparlamentets och
rådets direktiv om arbetsvillkor för personal som
hyrs ut av bemanningsföretag KOM(2002)149 till
arbetsmarknadsutskottet

2 § Anmälan om uppteckningar vid EU-
nämndens sammanträde

Andre vice talmannen anmälde att uppteckningar
från EU-nämndens sammanträde fredagen den 24 maj
inkommit.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott och be-
slut om förlängd motionstid

Föredrogs och hänvisades
Proposition
2001/02:189 till miljö- och jordbruksutskottet

Förslag
2001/02:RR20 till utbildningsutskottet

Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående proposition och förslag skulle
förlängas till den 7 oktober 2002.

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs och bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU37
Finansutskottets betänkande 2001/02:FiU20
Konstitutionsutskottets betänkanden 2001/02:KU18
och KU39
Finansutskottets betänkande 2001/02:FiU28
Utrikesutskottets betänkande 2001/02:UU13
Socialförsäkringsutskottets betänkande
2001/02:SfU19
Socialutskottets betänkande 2001/02:SoU24
Kulturutskottets betänkande 2001/02:KrU23
Utbildningsutskottets betänkande 2001/02:UbU17
Trafikutskottets betänkande 2001/02:TU15
Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2001/02:MJU25
Näringsutskottets betänkande 2001/02:NU18
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 2001/02:AU11
Bostadsutskottets betänkande 2001/02:BoU15

5 § Beslut om ärenden som slutdebatterats den
11 juni

MJU23 Ansvarsfullt fiske - svenska prioriteringar
för EU:s framtida fiskeripolitik, m.m.
Punkt 2 (Den relativa stabiliteten)
1. utskottet
2. res. 2 (kd)
Votering:
280 för utskottet
39 för res. 2
30 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 76 m, 39 v, 14 c, 15 mp, 13 fp,
1 -
För res. 2: 39 kd
Frånvarande: 9 s, 5 m, 4 v, 3 kd, 4 c, 1 mp, 3 fp, 1 -

Punkt 3 (Kvoter m.m.)
1. utskottet
2. res. 3 (m)
Votering:
242 för utskottet
78 för res. 3
29 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 39 v, 39 kd, 14 c, 15 mp, 12 fp,
1 -
För res. 3: 77 m, 1 fp
Frånvarande: 9 s, 4 m, 4 v, 3 kd, 4 c, 1 mp, 3 fp, 1 -

Punkt 4 (Särskilda kvoter för kustfiske m.m.)
1. utskottet
2. res. 4 (v)
Votering:
265 för utskottet
54 för res. 4
30 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 77 m, 39 kd, 14 c, 13 fp, 1 -
För res. 4: 39 v, 15 mp
Frånvarande: 10 s, 4 m, 4 v, 3 kd, 4 c, 1 mp, 3 fp, 1 -

Punkt 22 (En långsiktig nationell fiskepolitik)
1. utskottet
2. res. 14 (mp, fp)
3. res. 13 (c)
Förberedande votering:
29 för res. 14
16 för res. 13
275 avstod
29 frånvarande
Kammaren biträdde res. 14.
Huvudvotering:
161 för utskottet
29 för res. 14
130 avstod
29 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 39 v
För res. 14: 15 mp, 13 fp, 1 -
Avstod: 77 m, 39 kd, 14 c
Frånvarande: 9 s, 4 m, 4 v, 3 kd, 4 c, 1 mp, 3 fp, 1 -

Punkt 26 (Dumpat militärt material m.m.)
1. utskottet
2. res. 19 (s, mp)
Votering:
186 för utskottet
134 för res. 19
29 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 4 s, 77 m, 38 v, 39 kd, 14 c, 13 fp, 1 -
För res. 19: 118 s, 1 v, 15 mp
Frånvarande: 9 s, 4 m, 4 v, 3 kd, 4 c, 1 mp, 3 fp, 1 -
Mona Berglund Nilsson, Ingvar Johnsson och Marina
Pettersson (alla s) anmälde att de avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.

Punkt 43 (Yrkesfiskarenas sakägarstatus)
1. utskottet
2. res. 27 (c)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.
Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

AU10 Ett system för individuell kompetensut-
veckling
Punkt 2 (Utgångspunkter m.m. för ett system för
individuell kompetensutveckling)
1. utskottet
2. res. (m, kd, c, fp)
Votering:
175 för utskottet
141 för res.
4 avstod
29 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 39 v, 15 mp
För res.: 74 m, 39 kd, 14 c, 13 fp, 1 -
Avstod: 1 s, 3 m
Frånvarande: 9 s, 4 m, 4 v, 3 kd, 4 c, 1 mp, 3 fp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

6 § Fortsatt svenskt deltagande i en internatio-
nell säkerhetsstyrka i Afghanistan

Föredrogs
försvarsutskottets betänkande 2001/02:UFöU3
Fortsatt svenskt deltagande i en internationell säker-
hetsstyrka i Afghanistan (prop. 2001/02:179).

Anf. 1 HENRIK LANDERHOLM (m):
Fru talman! Jag ska inledningsvis klargöra att jag
tänker hålla mig kort, beroende på att såväl mitt som
en del av kammarens ledamöters intresse torde vara
ganska likt det som majoriteten av svenska folket just
nu har. Det är inte annat än att vi saknar en storbilds-
TV här framför oss för att kunna följa Sveriges match
mot Argentina.
Inledningsvis hade jag tänkt mig ge ganska om-
fattande testamentariska anvisningar - efter elva år i
riksdagen är detta mitt sista anförande - men även det
ska jag avhålla mig från. De anvisningarna får finna
en annan form.
Den fråga som nu ligger på kammarens bord är
egentligen ganska enkel och okomplicerad. Det är
nämligen ett rent följdbeslut till det som riksdagen i
full enighet fattade i januari. Frågan är enkel och
tydlig: Ska vi fortsätta med det svenska militära en-
gagemanget i Afghanistan, eller ska vi inte göra det?
Frågan handlar den här gången om att ge regeringen
mandat att fram till den 20 december 2002 utsända en
styrka om högst 45 man.
Från min utgångspunkt är svaret också det ganska
enkelt: Sverige måste självklart bidra till en rimlig
säkerhetssituation i Afghanistan. Något annat vore
orimligt, särskilt i denna stund när det afghanska
folkets representanter i ett rådslag, loja jirga, nu för-
söker lösa en hel del grundläggande problem avseen-
de den afghanska statens framtida styrelseskick.
Jag välkomnar att det finns en bred politisk enig-
het i den här frågan. Vänsterpartiet har förvisso ut-
tryckt sitt missnöje med livet och världen i allmänhet
i ett särskilt yttrande, men det påverkar inte beslutets
innehåll. Jag tycker att denna politiska enighet är av
stor betydelse.
Även om verksamheten i Afghanistan hittills har
bedrivits på en icke-spektakulär nivå, är det viktigt att
påpeka att det här en både väsentlig och fortsatt farlig
insats. För de officerare och befäl som avses förstärka
en hel del funktioner i Ishavsstyrkan - det gäller
civilmilitär samverkan, infrastrukturell uppbyggnad
och en del befattningar inom stabstjänstens och lo-
gistikens områden - är det viktigt att ha svenska fol-
kets eniga stöd i ryggen.
Avslutningsvis vill jag också uttrycka min och
mitt partis kritik mot att Sverige sex år efter att riks-
dagen fattade beslut om att internationella insatser
ska vara en huvuduppgift för totalförsvaret i allmän-
het och för Försvarsmakten i synnerhet och två år
efter det stora försvarsbeslutet inte har mer att erbjuda
när det verkligen bränner till. Efterfrågade resurser
för att förstärka Ishavsstyrkan i dess andra omgång
har den här gången varit bl.a. mine awareness teams,
säkerhetsförband och förband med förmåga till upp-
byggnad av infrastruktur.
Trots anmälningar till diverse styrkeregister som
väl stämmer överens med de här behoven, har den
svenska förmågeuppbyggnaden inom det militära
försvaret gått så pass långsamt att vi denna gång inte
har kunnat bidra mer substantiellt. Det beklagar jag.
Den ökade handlingsfriheten behöver Sverige för att
vi bättre i rikets säkerhetspolitiska intressen ska kun-
na verka både hemma, i närområdet och längre bort.
Det förtjänar alltså att påpekas att mycket arbete
återstår innan vi har nått målsättningen ett allsidigt
och flexibelt försvar som ska kunna verka som ett
säkerhetspolitiskt instrument i många olika situatio-
ner.
Med detta vill jag yrka bifall till det sammansatta
utrikes- och försvarsutskottets betänkande nr 3 och
dessutom ta tillfället i akt att i detta mitt sista anfö-
rande, för denna omgång i kammaren i alla fall, tacka
såväl talmännen som riksdagens personal för ett ut-
märkt samarbete under de gångna elva åren.

I detta anförande instämde Marianne Andersson
(c) och Runar Patriksson (fp).

Anf. 2 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Det som vi i dag har att ta ställning
till är, som rubriken säger på det sammansatta utri-
kes- och försvarsutskottets betänkande, ett fortsatt
svenskt deltagande i en internationell säkerhetsstyrka
i Afghanistan.
För snart ett halvår sedan, närmare bestämt den
18 januari, tog riksdagen första gången ställning för
ett svenskt deltagande i denna styrka med förkort-
ningen ISAF, International Security Assistance Force.
Det som frågan i dag gäller är således om vi är bered-
da att förlänga den svenska insatsen om högst 45
personer mot bakgrund av att FN beslutat om ett
förlängt mandat med ett halvår från den 20 juni fram
till den 20 december.
ISAF har således ett FN-mandat i ryggen. Detta
säkerhetsrådsbeslut fattades den 20 december förra
året. Bakgrunden var fredskonferensen i Bonn i må-
nadsskiftet november/december 2001, där man fått
olika grupperingar från Afghanistan att sammanträffa
för att överlägga om landets framtid efter talibanre-
gimens fall. Den följde som bekant på USA-
koalititionens insats operation enduring freedom för
att komma åt terrorgruppen al-Qaida, som legat bak-
om terrorattentaten i USA den 11 september förra året
- även den en insats grundad på FN:s resolutioner.
Vid Bonnmötet efter efterfrågades en snabb FN-
insats.
FN har således den 23 maj beslutat att förlänga
säkerhetsstyrkans insats med ytterligare ett halvår.
Styrkan, som består av ca 4 500 personer, har till
uppgift att bistå de afghanska myndigheterna med att
upprätthålla säkerheten i och kring Kabul för den i
Bonn tillsatta interimsregeringen, för FN:s olika in-
satser samlade under Unama, United Nations Assis-
tance Mission in Afghanistan, för övriga hjälpinsatser
och för att generellt skapa en stabil och säker miljö
som gör det möjligt att genomföra den förändring
som man tagit ställning för i Bonn.
Den innebär bl.a. att interimsregeringen ska skapa
möjlighet för en oberoende kommission att förbereda
och sammankalla ett traditionellt rådslag, det som
kallas för en loja jirga. Detta rådslag har just nu på-
börjat arbetet och har enligt upplägget från Bonn höst
sex månader på sig att komma fram till en övergångs-
regering. Nu är dock intentionen att detta endast ska
ta någon vecka. Det återstår att se om den snäva tids-
planen håller. Övergångsregeringen ska styra landet i
två år varefter val ska hållas.
Det är naturligtvis mycket angeläget att detta
upplägg kan genomföras. En av förutsättningarna för
detta är att säkerheten och stabiliteten kan upprätt-
hållas, särskilt i och kring huvudstaden. FN:s säker-
hetsstyrka har således en avgörande roll vid forman-
det av Afghanistans framtid. Men dess uppgift är som
sagt också att bidra till att FN själv och olika hjälpin-
satser kan fungera.
Den insats som hittills utförts har varit omvittnat
god, inklusive den svenska. I betänkandet redogör vi
närmare för styrkans uppgifter. Det förlängda man-
datet innebär att den internationella säkerhetsstyrkan
ska fortsätta sina hittillsvarande uppgifter. En skillnad
är att Storbritannien lämnar posten som ledare för
styrkan och ersätts av Turkiet.
För Sveriges del sker insatsen inom ramen för vad
hela den internationella styrkan ska göra. Underrättel-
seplutonen fortsätter sina uppgifter till den 31 augusti.
Därefter kan de svenska uppgifterna komma att för-
ändras. Detta förväntas något minska styrkans storlek,
liksom kostnaderna för densamma.
I betänkandet redovisas vad Försvarsmakten kan
bidra med inom olika specialistområden. Regeringen
säger sig i propositionen dela Försvarsmaktens be-
dömning. Därefter har regeringen sagt att den i sin
planläggning utgår från att den svenska insatsen ska
uppgå till 32 personer, att jämföra med dryga 40 för
närvarande, och vara verksam inom Cimic, den civil-
militära samverkan.
Hur den svenska styrkans exakta sammansättning
blir är dock inte klart utan avgörs i överläggningar
med bl.a. den nation som nu ska leda ISAF:s insats
det närmaste halvåret. Därför har regeringen utlovat
att riksdagen fortlöpande hålls informerad om styr-
kans sammansättning och uppgifter. Vi vill från det
sammansatta utrikes- och försvarsutskottet stryka
under angelägenheten av detta.
ISAF har att samordna sin insats med USA-
koalitionen för att se till att man inte går in i var-
andras ansvarsområden och för att inte riskera våda-
beskjutning. Däremot är ISAF helt fristående från
operation enduring freedom och tar således inte order
av det amerikanska centralkommandot för denna
operation.
Självfallet innebär uppgiften faror. Jag vill liksom
vi gjorde när vi behandlade frågan för ett halvår se-
dan understryka att riskerna i uppgifterna inte får
underskattas. Därför är det viktigt att insatserna görs
med största möjliga noggrannhet och försiktighet.
Från riksdagens sida, som representanter för
svenska folket, är vi stolta över att vi har svenskar
som är beredda att engagera sig i de aktuella uppgif-
terna och ta de risker det medför. Vi följer er natur-
ligtvis i våra tankar.
Det är här också på sin plats att med stor tillfreds-
ställelse notera att vi bibehåller den totala enighet
mellan partierna som vi hade förra gången då vi i
januari tog vårt beslut. Det är en viktig signal till dem
som nu tjänstgör och som senare kommer att tjänstgö-
ra i den svenska styrkan, och för övrigt också till hela
den internationella styrkan, om att uppslutningen från
svensk sida är total. Vi fullföljer därmed en god tra-
dition: När FN:s säkerhetsråd beslutar om insatser för
fred och säkerhet och efterfrågar svenskt engagemang
så ställer vi upp, och vi kan påräkna stor enighet
bakom ett sådant beslut.
Fru talman! Mot denna bakgrund vill jag yrka bi-
fall till förslaget i betänkandet UFöU3 att riksdagen
beslutar att med anledning av regeringens proposition
179 bemyndiga regeringen att ställa en väpnad styrka
om högst 45 personer till förfogande som ett svenskt
bidrag till den internationella säkerhetsstyrkan i Af-
ghanistan, dock längst t.o.m. den 20 december 2002.
Slutligen vill jag redan nu rikta ett tack till mina
meddebattörer inför sommaren och ett särskilt tack
till utskottets ordförande och er övriga som vid valpe-
riodens slut lämnar riksdagen. Jag kan om er säga att
ni alla har varit frimodiga och engagerade debattörer.
Tack ska ni ha!

Anf. 3 LARS OHLY (v):
Fru talman! Riksdagen beslutade den 18 januari i
år enhälligt att bemyndiga regeringen att ställa en
väpnad styrka om högst 45 personer till förfogande
under högst sex månader som ett svenskt bidrag till
en multinationell styrka i Afghanistan på grundval av
mandatet i FN:s säkerhetsråd. Det här ärendet är en
uppföljning av det beslutet.
Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet fö-
reslår att vi bemyndigar regeringen att ställa en väp-
nad styrka om högst 45 personer till den internatio-
nella styrkans förfogande fram till den sista decem-
ber.
Jag håller med dem som anser att det är viktigt
med enighet i sådana här frågor. Det här är riskfyllda
uppdrag. Det är uppdrag som det är en fördel om vi i
Sveriges riksdag enhälligt kan ta ställning för. Väns-
terpartiet är därmed också med på beslutsförslaget
och står bakom det sammansatta utrikes- och för-
svarsutskottets förslag.
Det har dock i debatten förekommit att man har
ifrågasatt befälsföringen för styrkan jämfört med det
amerikanska centralkommandot, och man har också
ifrågasatt Turkiets ställning eftersom Turkiet nu
övertar befälet för ISAF. I betänkandet redogörs
mycket tydligt för att FN-styrkan enbart ska handla
efter säkerhetsrådets beslut. Klart och tydligt sägs att
ISAF på intet sätt är instruktions- eller befälsmässigt
underställt det amerikanska centralkommandot, och
därför ska inte FN-operationen sammanblandas med
USA:s pågående krig i landet - det krig som nu har
pågått i åtta månader och hittills har kostat ca 4 000
människor livet.
Det är viktigt för oss i Vänsterpartiet att påpeka
att vår inställning till USA:s krigföring inte har för-
ändrats. Den påverkas inte av det nu föreliggande
ärendet eller av de förslag som vi står bakom. Bomb-
ningarna av ett av världens fattigaste länder har ställt
till med stor förödelse och stor tragik. Det här kriget
sades från början vara ett sätt att bekämpa terroris-
men. Sedan argumenterade flera förespråkare för
kriget för att det var ett sätt att få bort den avskyvärda
talibanregimen.
Fru talman! Det finns många avskyvärda regimer i
vår värld, men vi kan aldrig tillåta att någon nation
ges rätten att bomba bort dem som vi inte tycker om.
Det för till ett folkrättsligt moras, där de starkas rätt
är viktigare än att vi försöker forma en värld där vi
tillsammans kan leva i fred och frihet. Folkrätten är
nämligen till för att förhindra att de starka makterna
tar sig rätten att använda våld när det passar deras
egna syften.
Den rätten - rätten till våldsanvändning - finns
enligt internationell rätt enbart i två fall. Det ena är
när FN:s säkerhetsråd beslutar om väpnade sanktioner
för att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Det andra är när stater, enskilt eller kollektivt, utövar
självförsvarsrätten enligt artikel 51.
Den svenska tolkningen av artikel 51 har traditio-
nellt varit mycket restriktiv, och det finns uppenbara
skäl för det. Vi har, samtliga partier i Sveriges riks-
dag, sett risker med att starka stater under argumentet
att man utövar självförsvar angriper andra länder med
militärt våld. Självförsvarsrätten har hittills också
ställt krav på förekomsten av ett väpnat angrepp, och
dessutom ska självförsvaret vara nödvändigt för att
avvärja ett pågående angrepp och få slut på krigs-
handlingar från en annan makt.
Inget av detta gäller i USA:s krigföring i Afghani-
stan. Den tolkning av artikel 51 som riksdagens parti-
er tidigare har varit överens om är inte längre giltig.
Alltså har en nytolkning av FN-stadgans artikel 51
krävts. Således har en majoritet i Sveriges riksdag
numera ansett att självförsvarsrätten har utsträckts till
att stater ges rätt att med militära medel gå in i andra
stater för att bedriva krigföring när man har utsatts för
ett terrorangrepp.
Det här är ett sluttande plan. Det leder till en värld
där de allra starkaste kan ta sig rätten att bestämma
när militärt våld kan användas. Det är en tolkning av
folkrätten som leder fel.
Vänsterpartiet vill därför påpeka att trots vårt
ställningstagande för den svenska truppinsatsen under
FN-befäl har vår inställning till kriget i Afghanistan
inte ändrats. Vi är fortfarande motståndare till USA:s
självpåtagna rätt att använda bomber och militärt våld
för att uppnå egna politiska, ekonomiska och militära
syften. I den frågan finns det alltså ingen enighet.
Men detta behandlas inte i betänkandet. Samtidigt
är viktigt att klargöra detta av det enkla skälet att FN-
missionen i Afghanistan upprätthåller sig där på
grund av den situation som har uppstått efter kriget.
Men FN-deltagandet är nödvändigt och positivt. Det
behövs nu en internationell styrka som stabiliserar
förhållandena och som upprätthåller fred och säkerhet
i området kring huvudstaden. Därför, fru talman,
yrkar jag bifall till förslaget i det sammansatta utri-
kes- och försvarsutskottets betänkande och hoppas att
detta beslut senare kan fattas i fullständig enighet av
riksdagen.

Anf. 4 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Sverige har en lång tradition när det
gäller deltagande i internationella fredsbevarande
insatser. Det är därför mer eller mindre självklart att
vi även i fortsättningen ska bidra till stabiliseringsar-
betet i Afghanistan.
Efter mer än två decennier av sovjetisk krigföring,
av inbördeskrig och av talibanernas fundamentalistis-
ka styre står nu Afghanistan inför ett vägval. För-
hoppningsvis kommer den försonings- och återupp-
byggnadsprocess som tog sin början i Bonn i decem-
ber förra året och som nu fortsätter med det rådslag,
loja jirga, som pågår i Kabul sedan någon dag att
leda till att Afghanistan kan byggas upp som en fun-
gerande stat med respekt för de mänskliga rättighe-
terna och för att demokratin kan upprätthållas.
Det internationella samfundet spelar, och kommer
under lång tid att få spela, en viktig rolls om garant
för fred och stabilitet men också som garant för den
långsiktiga finansieringen av återuppbyggnaden av
staten och statens grundläggande institutioner och
funktioner, t.ex. polis- och rättsväsende, sjukvård och
annan omsorg samt, inte minst, återuppbyggnaden av
ett fungerande och heltäckande utbildningsväsende.
Fru talman! Det är med stor tillfredsställelse som
jag kan konstatera att den svenska regeringen i sin
strategi för biståndet till Afghanistan särskilt betonar
åtgärder för att stärka kvinnans ställning i samhället.
Mänskliga rättigheter utifrån ett jämställdhetsper-
spektiv tillhör en av de frågor som jag ivrigt har drivit
under den här mandatperioden. Det är också med stor
tillfredsställelse som jag kan konstatera att regeringen
har gett utfästelser beträffande biståndet till Afghani-
stan för tre år framåt. Därmed vet de afghanska myn-
digheterna och de svenska och internationella bi-
ståndsorganen som Sverige samarbetar med hur spel-
reglerna ser ut.
För att återuppbyggnadsarbetet ska kunna ske nå-
gorlunda friktionsfritt förutsätts det att den över-
gångsregering som ska utses av loja jirga och som
bl.a. ska ta fram en ny författning och genomföra
förberedelser för allmänna val inom två år kan ga-
ranteras och garantera säkerhet och stabilitet i landet.
Hoten kan komma från regionala krigsherrar, isla-
mistiska extremister eller andra regeringsfientliga
krafter som av en eller annan anledning inte ställer
upp på loja jirgas beslut.
ISAF, den av FN sanktionerade internationella
fredsfrämjande styrkan, spelar mot denna bakgrund
en viktig roll. ISAF:s mandat är att bistå övergångs-
regeringen med att upprätthålla säkerheten i Kabul
och dess omedelbara närhet. Tyvärr finns det en be-
gränsning i FN-mandatet, nämligen de snäva tidsper-
spektiven. Det är inte särskilt troligt att den afghanska
övergångsregeringen förmår att bygga upp en fullt ut
fungerande polisorganisation eller för den delen ett
fullt ut fungerande nationalgarde innan ISAF:s man-
dat löper ut den 20 december.
Fru talman! Det är viktigt att den fredsfrämjande
insatsen i Afghanistan upplevs som långsiktig och
resolut av afghanerna själva. Därigenom kan insatsen
förhoppningsvis bidra till att avskräcka regionala
krigsherrar och andra från sådan verksamhet som kan
hota landets återuppbyggnad och övergång till fred,
stabilitet och försoning. Så snart som möjligt måste
därför ett mer långsiktigt beslut beträffande fortsatt
internationell närvaro på FN-mandat i Afghanistan
fattas. Sverige kan här spela en viktig roll både ge-
nom kontakter på ministernivå inom EU och i kon-
takterna på olika nivåer t.ex. inom FN. Jag hoppas att
Sverige tar på sig den rollen.
Avslutningsvis ska jag kortfattat säga något om
hur jag ser på USA:s respektive Turkiets roller i Af-
ghanistan.
Såväl regeringen som det sammansatta utskottet
har på ett tydligt sätt klargjort rågångarna mellan
ISAF:s mandat och den USA-ledda operation endu-
ring freedom. Kristdemokraterna har inga särskilda
synpunkter på dessa gränsdragningar. Att ett visst
informationsutbyte mellan ISAF och USA-
koalitionen är nödvändigt, inte minst för att undvika
t.ex. vådabeskjutningar, ser vi som en självklarhet.
När det gäller inriktningen på operation enduring
freedom skiljer sig denna markant från ISAF:s upp-
drag. Även om operation enduring freedom inte
primärt syftar till att skapa stabilitet i Afghanistan är
det inte orimligt att tänka sig att detta blir en bieffekt.
Förhoppningsvis kan den multinationella USA-ledda
styrkan bidra till att den säkerhet som ISAF garante-
rar i Kabulområdet även utsträcks till det övriga lan-
det.
När det gäller Turkiet är det en viktig markering
att landet nu har fått uppdraget som ledande nation
för ISAF där många länder ingår. Det är ett uppdrag
som förpliktigar. När Turkiet nu leder en internatio-
nell styrka vars uppgift det är att bl.a. svara för att
respekten för mänskliga rättigheter och demokratins
spelregler upprätthålls kan det vara läge för ytterliga-
re och fördjupade informella och formella samtal med
Turkiet, t.ex. när det gäller efterlevnaden av respekten
för mänskliga rättigheter för minoriteter i det landet.
Jag tänker på de kristna minoriteterna, assyri-
er/syrianer, kaldéer och andra, som förföljs och vilkas
mänskliga rättigheter kränks och inskränks. Jag tän-
ker också på kurdernas situation. Alla kurder i Turki-
et kan ju knappast vara terrorister, så detta är inte skäl
nog att förfölja dem. Jag hoppas att regeringen tar
tillfället i akt att verka för att de här frågorna tas upp i
olika informella sammanhang med Turkiet.
Rätt skött kan Turkiets roll som lead nation, i
kombination med åtgärder på hemmaplan när det
gäller respekten för demokrati och mänskliga rättig-
heter, leda till att landets närmande till EU fördjupas.
Därmed skulle ISAF-missionen inte bara bidra till
stabilitet och säkerhet i det krigshärjade Afghanistan,
utan dess effekter skulle spridas i hela regionen.
Fru talman! Med detta vill jag anmäla att också
Kristdemokraterna yrkar bifall till förslaget i betän-
kandet med anledning av regeringens förslag om
fortsatt svenskt deltagande i den internationella sä-
kerhetsstyrkan i Afghanistan. Men vi vet också att det
är ett stort ansvar som vi tar på oss då vi sänder i väg
svenskar till en av världens kanske hetaste krutdurkar.
Men jag vill också understryka att det är glädjande att
konstatera att det här i kammaren i dag råder bred
politisk enighet om det fortsatta svenska engage-
manget. Det är en viktigt utrikes- och säkerhetspoli-
tisk markering.

Anf. 5 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Ärade ledamöter i kammaren! Proto-
kollsläsare! Den internationella FN-insatsen i Afgha-
nistan har haft som syfte att skydda interimsregimen
och stödja processen inför allmänna som har pågått i
Afghanistan. För Miljöpartiet har det varit självklart
att bistå FN i dess fredsbevarande arbete i Afghani-
stan. Jag tycker ändå att det finns anledning att se
kritiskt på storleken av detta engagemang. Afghani-
stan har under så många år ignorerats och utstått ett så
ofantligt stort lidande såväl under den sovjetiska
ockupationen och folkmordet som under den senare
talibanregimens förtryck. Att FN:s insats begränsas
till 4 500 personer jämfört med insatsen på Balkan
som i dag motsvaras av 40 000 personer måste be-
traktas som en felprioritering.
Den lilla styrka som finns på uppdrag av FN:s sä-
kerhetsråd i Afghanistan har till uppgift att väldigt
snävt skapa säkerhet i Kabul. Och vi vet i dag att man
har lyckats i denna uppgift. Livet har blivit lättare för
befolkningen i Kabul. Vi kan också se att säkerheten
för interimsregimen har kunnat garanteras.
Vi läser i dag i tidningarna om den loja jirga som
har inletts. Det är ett viktigt steg mot en fortsatt civil
utveckling och stabilisering av läget i Afghanistan.
Samtidigt vet vi, fru talman, att behoven är enor-
ma. Säkerheten utanför Kabul har omvärlden ignore-
rat. I andra samhällen lever människor under rädsla
för olika krigsherrars aktiviteter och för olika klanle-
dare och olika miliser. Dagligen sker mord, våldtäkter
och plundring i alla de områden som omvärlden har
struntat i och som ligger utanför Kabul.
Vi vet också att Afghanistan är ett av världens
mest minerade länder. Dagligen drabbas framför allt
kvinnor och barn som sprängs sönder.
Vi vet att Afghanistan har en totalt förödd infra-
struktur och enorma behov av vägkonstruktioner,
vägnät och vattensystem. I princip all civil infra-
struktur har slagits ut under de senaste 20 åren.
I det här läget efterfrågar FN, bl.a. från Sverige,
just insatser när det gäller minutbildning och civilmi-
litär samverkan samt insatser för att stödja skapandet
av civil infrastruktur - väg- och vatteningenjörer.
Sveriges svar är att ställa personal till förfogande
på de här områdena. Men, fru talman, vi ställer 32
personer till förfogande - 32 personer för minutbild-
ning och civilmilitär samverkan samt personer från
väg- och vattenbyggnadskåren.
Trots den glädje jag kan känna över samstämmig-
heten bakom regeringens förslag tycker jag att det
finns anledning att se kritiskt på den lilla storleken på
den här insatsen från Sveriges sida för ett av världens
hårdast drabbade länder där, som jag tidigare nämn-
de, behoven är enorma.
Svenska folket borde kunna förvänta sig mer av
de 100 miljoner kronor, eller drygt 100 miljoner kro-
nor, som det svenska försvaret varje dag kostar än att
bara 32 personer kan skickas i väg till en av FN:s i
dagsläget kanske allra viktigaste fredsbevarande
insatser.
Fru talman! Detta faktum bekräftar, tyvärr, att
Miljöpartiet har rätt i sin kritik - att Försvarsmakten
gör en grovt felaktig prioritering. Jag tycker att vi
fortfarande mycket står kvar i det traditionella natio-
nella försvarstänkandet och inte har anpassat försva-
ret till 2000-talets behov som består i att kunna möta
de icke-militära hoten och som också består i att
kunna bistå FN i olika fredsbevarande insatser.
Detta måste ju vara en bekräftelse på att vi inte
har de resurser som efterfrågas, utan vi har någonting
helt annat för att försvara oss mot ett hot som över
huvud taget inte längre existerar. Det är inte rimligt
att svenska folket ska behöva fortsätta att betala för
något som vi inte behöver. Vi har rätt att kunna för-
vänta oss mer av de 100 miljoner kronor som vi varje
dag lägger på försvaret.
Fru talman! Eftersom det är utskottets allra sista
debatt under den här mandatperioden vill jag ta till-
fället i akt - jag tror att jag kan göra mig till talesman
för hela försvarsutskottet - och rikta ett varmt tack till
Henrik Landerholm som i många frågor i sak har stått
långt från Miljöpartiet men som i sitt ordförandeskap
har varit en mycket skicklig ordförande i utskottet
och gjort en väldigt uppskattad insats i arbetet med att
föra oss genom olika svåra beslutsprocesser. Natur-
ligtvis önskar vi Henrik all lycka på hans nya arbets-
plats efter den här mandatperioden.
Miljöpartiet yrkar bifall till regeringens förslag
om den insats som vi stöder i Afghanistan.

Anf. 6 KARIN WEGESTÅL (s):
Fru talman! Den 18 januari 2002 beslöt riksdagen
att sända en svensk militär styrka till Afghanistan. I
det betänkandet stod inte ett ord att läsa om att USA
och Storbritannien då bombat Afghanistan dygnet
runt i tre månader. De militära aktionerna kunde inte
helt döljas genom att Storbritannien, under vars led-
ning den svenska styrkan skulle ingå, tilldelats ansva-
ret för samordningen på marken med USA:s aktioner
i luften för att vådaskjutningar skulle undvikas.
Också inför dagens beslut om att sända en ny
svensk FN-styrka till Afghanistan saknas en relevant
beskrivning av den säkerhetsmiljö som de svenska
soldaterna ska verka i. USA:s och Storbritanniens
bombningar, som nu pågått i åtta månader, har drab-
bat den afghanska befolkningen hårt. Nyligen döda-
des också en grupp kanadensiska soldater av de ame-
rikanska bomberna.
Den internationella FN-styrkan, ISAF, omfattar
omkring 4 500 man från 19 deltagarländer, och den
nya svenska styrkan föreslås bestå av 32 personer.
I regeringens förslag understryks att den interna-
tionella säkerhetsstyrkans uppdrag kommer att vara
skilt från de amerikanska insatserna. Men därefter
redovisas en samordning som helt motsäger detta.
Samordningen sker mellan ledningen för FN-
styrkan och det amerikanska centralkommandot - för
att den ena gruppens aktiviteter inte ska lägga hinder i
vägen för den andra gruppens.
De tidigare onämnbara bombningarna har nu fått
ett förskönande namn: operation enduring freedom -
operationen för varaktig frihet.
Samordningen av den internationella militära
verksamheten i Afghanistan sker också vid den ame-
rikanska staben i Florida. Två svenska officerare är
placerade där.
Turkiet tar över ledarskapet över ISAF och där-
med samordningen mellan FN-styrkan och operation
enduring freedom som med sina militära insatser
både i luften och på marken genomförs i närheten av
FN-styrkans insatsområde. Denna uppgift är ny och
viktig trots att den förekommer här närmast som en
parentes.
Dock ges ingen fullständig bild av situationen.
Ingen information ges om antalet civila offer, det
totala antalet dödade, antalet dödade och fängslade
som bevisligen är terrorister eller hur miljön påverkas
av bombmattor och bombtester. Ledamöterna i Sveri-
ges riksdag nödgas åter fatta beslut om att sända
svenska soldater till en säkerhetsmiljö som är så gott
som helt okänd, speciellt sedan medierna efter ett kort
inledande skede slutat rapportera.
Från början uppmärksammade medierna dödade
och sårade civila. Även rödakorspersonalens utsatthet
blev tydlig, liksom att hjälpsändningarna till den
redan svältande befolkningen drabbades. Flyktingar-
nas förtvivlade situation blev tydlig, men efter det att
Kabul intagits av norra alliansens krigsherrar och
medierna gett global spridning åt synnerligen obe-
hagliga bilder, bl.a. av en barnaskara som dödats av
amerikanska bomber, försvann rapporterna om hur
kriget drabbade civilbefolkningen från medieagen-
dan.
Under Kosovokriget bombade Nato det serbiska
TV-huset. I Afghanistan bombade amerikanerna Al
Jazeeras redaktion i Kabul. Den arabiska satellit-TV-
kanalen hade tidigare väckt irritation i Washington
genom att bl.a. visa hur bombningarna skördade ci-
vila offer. Al Jazeera var den enda konkurrenten till
CNN och BBC World i arabvärlden. Dessa bomb-
ningar är krigsförbrytelser, brott mot Genèvekonven-
tionen, skriver medieprofessorn Stig-Arne Nohrstedt i
Publicistklubbens årsbok för 2002.
Är det rimligt att Sverige som militärt alliansfri
stat medverkar i denna verksamhet? Ja, det är frågan.
Vilar då detta amerikanska bombkrig, som pågått
i snart åtta månader, på beslut av FN? Var bombning-
arna, som började i Afghanistan den 7 oktober, i
överensstämmelse med artikel 51 i FN-stadgan?
I förhållande till de traditionella tolkningarna var
de inte det. Reaktionen kom långt efter attacken.
Aktionen var beskriven som förebyggande men bar
karaktären av vedergällning.
Kan de pågående bombningarna och de andra mi-
litära operationerna i Afghanistan kopplas till rätten
till självförsvar? Det är ytterligare ett frågetecken.
Den svenska diplomaten Sverker Åström tog ny-
ligen upp dessa frågor i ett anförande vid Försvars-
högskolan i Stockholm under temat Våldsanvändning
på tjugohundratalet. Han föreslår att ansträngningar
bör göras för att få till stånd en internationell diskus-
sion. Om den nuvarande utvecklingen tillåts fortsätta
kommer vi att hamna i ett tillstånd där djungelns lag
har ersatt internationell lag och rätt, menar han. Ing-
var Carlsson uttalade samma farhågor när Nato anföll
den suveräna staten Jugoslavien den 24 mars 1999
utan att bry sig om FN:s säkerhetsråd.
Fru talman! FN skapades efter andra världskriget
som ett skydd för de små ländernas rätt till oberoende
gentemot de militärt starkare. Av tradition är Sverige
ett av de länder som både av eget intresse och i soli-
daritet med FN alltid ställt upp för FN. Av den anled-
ningen yrkar jag, trots den framförda kritiken, bifall
till utskottets förslag att sända en ny svensk FN-
styrka till Afghanistan.
Eftersom detta är mitt sista framträdande i riksda-
gen vill jag passa på att tacka mina kamrater för gott
samarbete i försvarsutskottet, där jag deltagit hela
tiden som jag har varit i riksdagen. Jag vill också
tacka talmännen, kammarkansliet och kansliet på det
utskott som hela tiden tillsammans med andra gjort
det möjligt för oss riksdagsledamöter att sköta vårt
arbete.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 16 §.)

7 § Offentlig upphandling

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2001/02:FiU12
Offentlig upphandling (prop. 2001/02:142).

Anf. 7 GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Under tiden som jag håller detta anfö-
rande pågår det förvisso en mycket viktig fotbolls-
match, men under tiden kommer också landets skat-
tebetalare att förlora 400 000 kr enbart på grund av
regeringens oförmåga att förbättra lagen om offentlig
upphandling. Varje år förlorar skattebetalarna 20 000
miljoner kronor på grund av att lagen om offentlig
upphandling inte följs och att det i praktiken inte
finns några sanktionsmöjligheter gentemot dem som
bryter mot lagen.
Min förhoppning var att den proposition som be-
handlas i detta betänkande skulle innehålla sådana
förslag som skulle göra det möjligt att på ett bättre
sätt än i dag hushålla med skattebetalarnas pengar i
samband med att kommuner, landsting och stat upp-
handlar varor och tjänster, något man gör varje år för
i storleksordningen 400 miljarder kronor.
I stället för att man föreslår en skärpt och förbätt-
rad lagstiftning riskerar nu den offentliga upphand-
lingen att försämras, och regeringen hotar med att
återkomma med förslag som kan komma att kosta
skattebetalarna åtskilliga miljarder kronor årligen.
Propositionen är egentligen mer värd att upp-
märksammas för vad den inte innehåller än för vad
som verkligen föreslås i den. Men låt mig återkomma
till vad propositionen borde ha innehållit och först
beröra vad den faktiskt innehåller.
I propositionen föreslås att man i samband med
offentlig upphandling ska kunna föreskriva särskilda
arbetsmarknadspolitiska, sociala och miljömässiga
krav i kontraktsvillkoren. Låt oss då först konstatera
att dessa olika krav redan i dag i hög grad regleras i
särskild lagstiftning. Denna ordning innebär fasta
politiska spelregler för samtliga företag, oavsett om
de deltar i offentliga upphandlingar eller ej. Om det
utöver vad lagen stadgar ska vara möjligt att ställa
andra krav vid upphandling kommer detta att leda till
omfattande och fördyrande byråkrati för företagen.
Erfarenheten av gällande regler är nämligen att
många upphandlande enheter redan i dag ställer om-
fattande och i sammanhanget irrelevanta krav vid
anbudsförfrågningar. Detta leder till mycket krångel
och ökade kostnader för i synnerhet de små företag
som deltar i upphandlingarna. Många avstår t.o.m.
från att delta i anbudsupphandlingar därför att kost-
naderna för att delta är för höga för att det ska vara
motiverat.
Detta betyder både sämre villkor för företagandet
och att de upphandlande enheterna inte alltid erhåller
bästa möjliga anbud - skattebetalarnas pengar slösas
bort till ingen nytta. Vi anser att arbetsmarknadspoli-
tiska, sociala och miljömässiga krav även i fortsätt-
ningen ska komma till uttryck i generell lagstiftning
som gäller för alla och att lagen om offentlig upp-
handling renodlas till vara den konkurrenslagstiftning
den var tänkt från början att vara.
Fru talman! I propositionen föreslogs även att
beloppsgränsen för under vilken det skulle vara tillå-
tet med direktupphandlingar skulle höjas. Utskottet
har dock, klokt nog, valt att inte följa regeringens
förslag på denna punkt. Vi instämmer i detta men
anser att man inte heller borde stryka kravet på att
synnerliga skäl ska föreligga för undantag från LOU
eftersom det riskerar att öka godtyckligheten i upp-
handlingsbeslut.
Utöver detta föreslogs i propositionen att Nämn-
den för offentlig upphandling inte skulle samordnas
med Konkurrensverket. Det vore dock enligt vår
mening en klok åtgärd som skulle kunna medföra
betydande samordningsvinster samtidigt som det
visar att LOU i första hand är en konkurrenslagstift-
ning. En samordning av Nämnden för offentlig upp-
handling och Konkurrensverket har förordats av bl.a.
Statskontoret, Ekonomistyrningsverket, Kommers-
kollegium och Riksrevisionsverket.
Utöver ett sådant förslag borde propositionen ha
innehållit förslag om att förbättrade sanktions- och
skadeståndsmöjligheter, en förlängd preskriptionstid
för brott mot LOU till två år samt att Nämnden för
offentlig upphandling ska ha talerätt i överpröv-
ningsmål och att även branschorganisationer ska ha
talerätt i upphandlingsmål. Enbart dessa åtgärder
skulle kunna spara de tidigare nämnda 20 miljarderna
per år. Nu föreslår regeringen och utskottsmajoriteten
i stället åtgärder som kommer att minska den offent-
liga upphandlingens besparingsmöjligheter, vilket är
oroväckande.
Vidare aviserar regeringen i propositionen att man
avser att återkomma med förslag om att göra det
möjligt för kommuner att direktupphandla utan of-
fentlig konkurrensupphandling från egna bolag och
förslag om att man vid offentliga upphandlingar ska
kunna utesluta vinstdrivande verksamhet inom hälso-
och sjukvård samt social omsorg.
Skulle regeringen få en möjlighet att efter valet
förverkliga dessa idéer hotas många arbetstillfällen
inom välfärdssektorn, och framväxten av nya kom-
mer att stoppas. Det vore egentligen rimligt att re-
geringen redan före valet redovisade vilka sjukhus
man vill stänga, vilka äldreboenden man vill slå igen
och vilka vårdcentraler som inte ska få drivas vidare!
Regeringen kommer - om den får sin vilja igenom
- att strypa den kreativitet och företagsamhet som i
dag driver utvecklingen framåt inom välfärdssektorn.
Regeringen vill att man ska återgå till en ordning där
medborgarnas valfrihet begränsas och regleras genom
politiska beslut. Regeringen vill att arbetstagarna
inom välfärdssektorn åter ska vara hänvisade till ett
fåtal - oftast offentliga - arbetsgivare, med allt vad
det innebär i form av dålig arbetsmiljö och löneef-
tersläpning.
Till detta kommer att en minskad konkurrens le-
der till en sämre hushållning med skattebetalarnas
pengar. Sannolikt fördubblas det nuvarande slöseriet
från 20 till 40 miljarder kronor per år eller ännu mer.
Det är omfattande summor som varje år används till
ingen som helst nytta.
Regeringen, och även utskottsmajoriteten, är inne
på helt fel spår. Det kloka hade varit att lägga fram
förslag som går i motsatt riktning.
I stället för att begränsa konkurrensen och den of-
fentliga upphandlingen borde regeringen lägga fram
förslag om att offentlig upphandling vad avser allt
utom myndighetsutövning bör upphandlas i konkur-
rens så snart någon begär det, dvs. att införa en utma-
ningsrätt för privata entreprenörer som anser sig kun-
na utföra det som den offentliga sektorn gör i dag till
samma eller lägre kostnad för skattebetalarna, men
med bibehållen eller t.o.m. höjd kvalitet, för att de på
det sättet ska få bidra till välfärdssektorn.
Vidare borde regeringen ha lagt fram förslag om
att förbättra redovisningsrutinerna inom offentlig
sektor, så att konkurrensutsatt verksamhet redovisa-
des separat i syfte att undvika korssubventionering
och konkurrenssnedvridning när offentlig verksamhet
konkurrerar med privat sådan.
Slutligen borde regeringen återkomma med ett
förslag om att offentligt företagande avvecklas och
förbjuds. Erfarenheten har visat oss att politiker,
generellt sett, är synnerligen dåliga som företagare
eller företagsägare. De ska åtminstone inte ägna sig åt
att spekulera med skattebetalarnas pengar.
Jag har i det här anförandet så här långt främst
uppehållit mig vid det faktum att vi med en väl funge-
rande offentlig upphandling kan hushålla med skatte-
betalarnas pengar. Men det finns ytterligare argument
som talar för betydelsen av offentlig upphandling.
Mångfalden av tjänster som utförs av olika entre-
prenörer inom välfärdssektorn bidrar till att utveckla
kvaliteten och utbudet. Vidare skapar det förutsätt-
ningar för en ökad valfrihet - det handlar både om
medborgarnas möjligheter att själva välja de tjänster
som de anser är bäst och om de yrkesverksamma
inom välfärdssektorn som får ökade möjligheter att
välja en arbetsgivare som de anser är bra.
Den grundläggande tanken bakom offentlig kon-
kurrensupphandling är dock önskemålet om att på ett
bra sätt hushålla med medborgarnas skattemedel. Det
här borde vara ett självklart mål för oss alla; det borde
inte råda någon oenighet mellan partierna på den
punkten. Tyvärr är detta inte fallet.
Sedan jag inledde det här anförandet har skatte-
betalarna förlorat ungefär 400 000 kr bara på grund
av brister i lagstiftningen. Och slöseriet fortsätter. Det
riskerar t.o.m. att öka med de förslag som nu läggs
fram. Om regeringen får en möjlighet efter valet att
återkomma med de förslag som man hotar att åter-
komma med kommer slöseriet med skattemedel att nå
oacceptabla nivåer. Utvecklingen borde vara den
omvända, men för att nå dithän, fru talman, måste
Sverige få en ny regering.
Fru talman! Jag instämmer i samtliga yrkanden
och reservationer som vi moderater är med på, men
för att vinna tid yrkar jag bifall enbart till reservation
nr 1.

Anf. 8 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag ska yrka bifall till reservation nr 3
och i övrigt till utskottets förslag.
Den offentliga upphandlingen har spelat en avgö-
rande roll i Sveriges ekonomiska historia. Nästan alla
våra stora industriföretag har varit beroende av både
statliga beställningar och statligt finansierad forsk-
ning. Det gäller i högsta grad Ericsson, Asea och
Astra, för att ta tre exempel. Svensk byggindustri har
också varit starkt beroende av främst kommunal upp-
handling. Det har handlat om ett samarbete mellan
makthungriga och långsiktigt tänkande kapitalister,
kreativa företagare, uppfinnare, forskare, arkitekter
och djärva politiker. Det har tagits sociala hänsyn och
ibland miljöhänsyn. När det gäller byggandet har
också estetiska och kulturhistoriska värderingar spelat
stor roll. Företag med dåliga relationer till facket har
sällan kommit i fråga.
Att regeringen och utskottsmajoriteten mot denna
bakgrund absolut vill ha kvar begreppet affärsmäs-
sighet som krav på den offentliga upphandlingen,
trots att detta inte krävs i EU-direktiven, är svårt att
förstå. Enligt ordboken betyder affärsmässighet an-
tingen "stämmer överens med vinstintresse" eller
"präglas av frånvaro av känslor". Vilken av dessa är
utskottsmajoritetens definition? Åtminstone Social-
demokraterna kan inte gärna mena den första defini-
tionen. I så fall måste ni pricka både socialministern
och statsministern som båda har talat om att de inte
vill ha vinstintressen på vissa områden. Eller har jag
fel, Kjell Nordström? Och att de som handlar upp ska
vara känslokalla kan väl inte någon av er mena på
allvar, eller är affärsmässigheten bara ett fikonlöv
som ni vill sätta dit för att ni inte vågar stå för att den
offentliga upphandlingen också måste präglas av
politiska värderingar?
Utskottsmajoriteten skriver som enda motiv för
avslag på vår motion att ett borttagande av affärsmäs-
sighetsbegreppet kan skapa problem. Vilka problem
och vems problem?
Jag kan inte låta bli att säga något till Gunnar
Axén som sade att vi förlorade ett antal miljoner
medan han pratade för att vi inte hade någon moderat
politik på det här området. Det är moderat mumbo
jumbo, siffermystik. Det finns inget som helst under-
lag för det trolleriet med siffror.
I andra delar finns det mycket som är positivt med
det här betänkandet. Jag tror faktiskt att antalet till-
kännagivanden är något av ett rekord. Särskilt nöjda
är vi vänsterpartister med att utskottet ger regeringen
till känna att den ska verka för att EU-reglerna änd-
ras, så att mer sociala och arbetsmarknadspolitiska
hänsyn kan tas. Detta måste exempelvis gälla rätten
att enbart köpa från företag som har kollektivavtal.
Det är också mycket bra att vi får en paragraf som
öppnar för antidiskrimineringsklausuler i offentlig
upphandling. Man ska således kunna kräva av företag
som man köper hos att de inte ska diskriminera på
grund av kön, etniskt ursprung, sexuell läggning eller
handikapp. Vi tror att detta kan bli ett effektivt vapen
i kampen mot diskriminering.
Låt mig på denna punkt gå tillbaka lite i historien.
Det lär ha varit under president Roosevelt i USA
under andra världskriget som man första gången drev
igenom en antidiskrimineringsklausul i den offentliga
upphandlingen. Då gällde lagen rasdiskriminering i
industrier som levererade till försvaret.
Man tycker att denna sorts krav skulle vara en
självklarhet så här mer än ett halvt sekel senare vid all
slags upphandling och diskriminering, men tyvärr
finns det oroande tecken på att det finns ett motstånd
mot en effektiv tillämpning av sådana lagar. För att
ge ledning till de upphandlande gav regeringen i
januari i uppdrag till Nämnden för offentlig upp-
handling att ta fram exempel på antidiskriminerings-
klausuler, och uppdraget redovisades för mindre än
två veckor sedan, den 31 maj. Tyvärr verkar nämnden
inte ha lyssnat på vare sig de båda kommunförbun-
den, de fackliga organisationerna eller Diskrimine-
ringsombudsmannen, som nämnden enligt uppdraget
skulle samråda med. I stället tycks nämnden ha lyss-
nat desto mer på lobbyisterna i svenskt näringsliv
eftersom förslaget de lägger fram är nästan helt inne-
hållslöst. Man vill undanta varuupphandling. An-
budsgivaren ska slippa svara för om underleverantö-
rer diskriminerar. Kontroll och påföljd kan bara gälla
den del av ett företags verksamhet som ingår i upp-
handlingen. Och det finns ingen klausul som gör att
man kan häva ett köp vid påvisat brott.
Jag skulle vilja fråga om Kjell Nordström är be-
redd att verka för att vi får antidiskrimineringsklau-
suler värda namnet, dvs. som är långt skarpare än det
som föreslås av Nämnden för offentlig upphandling.
När det gäller frågan om gräns för direktupphand-
ling var vi inställda på att tillstyrka regeringsförslaget
om en gräns på fem basbelopp, men vi har som Soci-
aldemokraterna nöjt oss med ett särskilt yttrande och
låtit de borgerliga och Miljöpartiet få som de vill, så
att nuvarande ordning med lågt värde får vara kvar
tills vidare. Vår utgångspunkt har i denna fråga hela
tiden varit dels att kommuner och andra upphandlare
ska ha ett rimligt självständigt handlingsutrymme,
dels att små företag ska ha bra möjlighet att konkurre-
ra med stora monopolistiska företag och karteller.
Jag måste säga att jag har särskilt svårt att förstå
hur Miljöpartiet har resonerat i denna fråga. Nu är
inte Yvonne Ruwaida här, ser jag. Men jag ska ändå
påpeka att Miljöpartiet faktiskt brukar värna det
kommunala självstyret, och Yvonne Ruwaida har ju
motionerat om rätt för kommuner att stödja det lokala
näringslivet. Hur går det ihop med att ni länge drev
t.o.m. en så låg gräns som ett basbelopp? Jag får det
inte att gå ihop.
När det gäller våra krav på att utreda rätt att un-
danta vinstsyftande företag inom vård och omsorg
och utreda upphandling inom s.k. pengsystem samt
krav på förslag som hindrar kringgående av upp-
handlingslagen vid s.k. kundvalssystem har vi nöjt
oss med försäkringar om att regeringen ska återkom-
ma i dessa frågor. Men en del tidigare erfarenheter
gör att vi fortfarande är oroliga för att de här proble-
men ska sopas under mattan. Jag har kanske ställt lite
väl många krav på Kjell Nordström, men det vore bra
om han kunde säga någonting om när vi får se kon-
kreta resultat och förslag.

Anf. 9 GUNNAR AXÉN (m) replik:
Fru talman! Johan Lönnroth tvivlar på de siffror
som jag använde mig av när jag pekade på hur myck-
et skattebetalarna förlorar på att Nämnden för offent-
lig upphandling inte riktigt har de muskler som man
borde ha. Men bakgrunden är den utredning som just
Nämnden för offentlig upphandling själv gjorde för
omkring tre år sedan. Den visar att man, på grund av
att det inte finns ordentliga sanktionsmöjligheter,
skadeståndsmöjligheter eller talerätt för NOU i över-
prövningsmål, förlorar i storleksordningen 20 miljar-
der kronor per år vid offentlig upphandling, eftersom
lagen inte följs som den borde.
Det blir ungefär 40 000 kr per minut som slösas
bort till ingen nytta av skattebetalarnas medel bara för
att inte Socialdemokraterna och deras regeringsun-
derlag är beredda att föreslå den skärpning av lagen
som skulle behövas.

Anf. 10 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Varje statlig myndighet med självakt-
ning brukar hyra in ett antal ekonomer som skriver
olika tjusiga promemorior om hur mycket pengar
man sparar på grund av verksamheten. När vi skulle
gå in i EU gjordes det ett antal utredningar om att
EU:s inre marknad skulle skapa si och så många plus
i bruttonationalprodukten. Alla dessa kalkyler har
sågats totalt av mer seriösa experter på området. Det
finns inga sådana kalkyler som är rimliga och håller,
Gunnar Axén.

Anf. 11 GUNNAR AXÉN (m) replik:
Fru talman! Johan Lönnroth gör en jämförelse
med EU-medlemskap och annat. Nämnden för of-
fentlig upphandling har getts i uppdrag att övervaka
och tillse att den offentliga upphandlingen sköts och
fungerar på ett bra sätt. Det är vår expertmyndighet i
dessa frågor. Om inte de kan bedöma vad man kan
göra för att förbättra den offentliga upphandlingen
tror jag att få andra kan göra det. Det är deras uppgift
att göra denna sak.

Anf. 12 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag talade om siffrorna. Det finns
ingen människa som i vår oändligt komplicerade
verklighet kan räkna ut sådana siffror. Det är moderat
mumbo jumbo - siffermystik.

Anf. 13 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Jag tror att Johan Lönnroth kan hålla
med om att det finns ett högre mål med offentlig
upphandling även om det inte är av metafysiska di-
mensioner. Ekonomin är ett medel som måste styras
av inte bara politik, som Johan Lönnroth har lyft
fram, utan även av ett etiskt förhållningssätt. Vi i vårt
parti kallar det för social marknadsekonomi. Offentlig
upphandling handlar om förvaltning av gemensamma
resurser.
Vi har tidigare hört, inte minst från Gunnar Axén,
vilken omfattning den offentliga upphandlingen har i
landet. Den växer. Det finns säkert nya siffror. Jag
läste att det låg runt 440 miljarder kronor årligen.
Man gör uppskattningar om att kanske 300 miljarder
av detta skulle kunna utsättas för konkurrens med
bibehållen solidarisk finansiering. Den egna kommu-
nala eller statliga regin skulle kunna utsättas för det
positiva med marknadsekonomins mekanismer som
även Lönnroth och hans parti, fru talman, vill använ-
da sig av.
Man har beräknat vilka besparingar man skulle
kunna göra. Dessa kan göras utifrån de besparingar
och effektiviseringar till bibehållen kvalitet som man
redan har gjort genom att förnya inte minst den
kommunala sektorn.
Det finns ett stort behov. Det visar även den erfa-
renhet som Nämnden för offentlig upphandling har
haft under de år som nämnden har existerat och även
Konkurrensverket.
Statsmakterna skapar ett institutionellt och legalt
ramverk som borgar för öppenhet, konkurrens, af-
färsmässighet och objektivitet. Det finns en risk och
en frestelse, inte minst hos en del partier på vänster-
kanten, att vilja baka in allt möjligt under lagen för
offentlig upphandling. Mycket av det som man kan-
ske av politiska skäl vill baka in där kan finnas i
andra lagar, i andra balkar och kanske inte alltid i
LOU. Det som ska finnas i LOU och som bl.a. Lönn-
roth har tagit upp ska vara relevant för den tjänst man
upphandlar.
Det finns ett stort behov. Den offentliga upphand-
lingen innehåller element av konkurrens som gör att
det är motiverat, som utredningen också föreslog, att
föra samman Nämnden för offentlig upphandling med
Konkurrensverket. Socialdemokraterna har gett lite
olika bud. Göran Persson sade en sak. Han talade om
en sammanslagning med Konsumentverket i sin re-
geringsplan för detta budgetår. Den socialdemokra-
tiska gruppen i utredningen var för en sammanslag-
ning med Konkurrensverket.
De likheter som finns i upphandlingslagstiftning
och konkurrenslagstiftning tycker vi motiverar att
man för samman verken, men att man då samtidigt
förstärker den del som arbetar med offentlig upp-
handling så att den inte försvinner på något sätt i
Konkurrensverket utan får ökade resurser.
Det behövs en vitalisering och en effektivisering.
Vi hörde tidigare - vi är eniga med de andra borgerli-
ga partierna - att det behövs utvidgade sanktionsmöj-
ligheter eftersom det finns ett stort problem. Det är ett
stort problem som hela Upphandlings-Sverige, vågar
jag säga, inte minst de som jobbar med tillsynssidan
är överens om. Det är efterlevnaden och antalet otil-
låtna direktupphandlingar. När det inte finns ett ef-
fektivt sanktionssystem och när tillsynsmyndigheten
är alltför dåligt dimensionerad är det klart att antalet
direktupphandlingar som inte stämmer överens med
LOU ökar.
Vad gör den regering som ledamot Kjell Larsson,
förlåt Nordström, företräder? Spänningen inför ämnet
och fotbollsmatchen gör att tankarna går åt många
håll. Aj, Kjell Nordström vinkar att det står 1-1. Det
var tråkigt.
Kjell Nordström företräder regeringen i detta
sammanhang. Vi är enade i det andra sammanhanget.
Ni vet om problemet med antalet otillåtna direkt-
upphandlingar. Ni förde en bra linje i utredningen.
Hur kommer det sig då att svaret på det stora proble-
met från regeringens sida blev att underlätta för och
öka antalet direktupphandlingar? Man legaliserar
direktupphandlingar under fem basbelopp. Utred-
ningen föreslog i sitt huvudbetänkande sju basbelopp.
Huvudbetänkandet såg för övrigt helt annorlunda ut
än delbetänkandet.
Jag tycker att de propositioner som har kommit i
kölvattnet av utredningen, Kjell Nordström, har varit
i stort sett ingenting. Utredningen gjorde först ett bra
arbete. Regeringen svarar med en dålig proposition.
Sedan kommer ett direkt kontraproduktivt huvudbe-
tänkande. Regeringen svarar med en inte fullt så dålig
proposition. Gunnar Axén har nämnt att en del för-
slag, t.ex. om tillåten direktupphandling mellan
nämnd och bolag inom en kommun, har satts i en
annan utredning.
I organisationsfrågan blev det ingenting. Vad det
gäller effektivisering finns det ytterst lite i proposi-
tionen. Det som finns kommer från EU och från do-
mar som har fällts. Inom EU finns dock en tillsyns-
möjlighet och sanktionsmöjligheter som vi inte har
här på alls samma sätt. Man utökar också möjlighe-
terna för direktupphandling.
Fru talman! Johan Lönnroth klagar på Miljöpartiet
för att de har gått med på att behålla nuvarande lag-
stiftning om lågt värde. Jag vill fråga Johan Lönnroth,
som inte är här - han kanske ser på fotboll, men mat-
chen borde väl vara slut nu - vad det är för fel med
den gamla lagstiftningen i det här fallet. Varför var
den så dålig, med sitt låga värde? Om han vet att
t.o.m. 189 000 kr kan vara väldigt besvärligt för små
företag, och om han nu säger sig vilja gynna företag
ute i det lokala näringslivet i Sverige, hur kan han då i
ett särskilt yttrande säga att direktupphandlingar un-
der fem basbelopp ändå skulle kunna vara okej?
Jag vågar också säga att Lönnroth inte beaktar det
propositionen t.o.m. skrev om riskerna för det lokala
näringslivet med att införa fem basbelopp - och sju
basbelopp, vilket gjorde att Finansdepartementet
sänkte från sju till fem.
Här kan Lönnroth stå och kritisera Miljöpartiet för
att det haft vånda över den här frågan, men jag vet att
Lönnroth i alla fall har funderat över detta tidigare
och att det inte varit helt självklart med Vänsterparti-
ets inställning i den här frågan. Och det kan det ju
inte vara när regeringen skriver som den gör i sin
proposition.
Det bidde inte mycket av det myckna utredandet.
Här har Upphandling Sverige, Nämnden för offentlig
upphandling och många andra hållits på halster. Man
har ingivits förhoppningar - nu ska det bli en för-
stärkning av myndigheten, nu ska det bli direkta
sanktionsmöjligheter, nu ska man få resurser att kun-
na föra fall till rätten och följa dem hela vägen - men
av detta blev ingenting.
Jag måste säga att för Sveriges skull och för för-
valtarskapets skull har regeringen skött den här frå-
gan väldigt dåligt. Även om det kanske är svårt att
göra valrörelse av offentlig upphandling kan man
säga att regeringen lägger en hel del argument i våra
händer. Den bedriver en dålig regeringspolitik. Det
verkar som om ingen på Finansdepartementet, i varje
fall ingen i den politiska ledningen, egentligen bryr
sig om detta.

Anf. 14 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Om man ska tala utifrån det exempel
som Gunnar Axén tog ska man tala kort för att inte
pengarna ska försvinna i upphandlingsslöseri. Nu tror
jag inte att det räcker, utan pengarna kommer ändå att
förloras på en dålig upphandlingsorganisation och en
dålig kontroll. Det är bättre att rikta krav mot reger-
ingen att den blir bättre och effektivare.
En effektiv offentlig upphandling är viktig. Det
kan spara stora pengar i de offentliga budgetarna.
Nämnden för offentlig upphandling anger att man
med effektivare regler kan spara över 20 miljarder
årligen på en säkrare och bättre upphandling. En väl
fungerande upphandling bidrar också till att skapa ett
bättre näringslivsklimat. Med tydligare lagstiftning
kan också lokal produktion stimuleras och miljöhän-
syn tas.
I en motion har vi krävt att större miljöhänsyn ska
tas vid offentlig upphandling och att lagen ändras i
det syftet. Där gör nu utskottet ett tillkännagivande
till regeringen om att regeringen fortsätter verka för
att EG:s regler och andra internationella regler på sikt
ändras så att det blir möjligt att ta större hänsyn till
miljön vid upphandling. Det är bra. Det är också bra
att regeringen förtydligar reglerna så att en upphand-
lande enhet i de tekniska specifikationerna får hänvi-
sa till kriterier för miljömärken. Men det är tyvärr inte
tillräckligt.
Miljön påverkas i minst lika hög grad i samband
med att en vara produceras. Det kan finnas bra och
det kan finnas för miljön dåliga tillverkningsproces-
ser. Det ska inte vara lönsamt att gå tvärs över vid en
process och därvid åsidosätta miljökrav. Miljövänliga
tillverkningsprocesser bör premieras och stimuleras.
Därför bör också upphandlande enheter kunna ställa
krav på hur en vara eller tjänst produceras. Det råder
oklarheter om i vilken utsträckning sådana krav kan
ställas i det nya förslaget till lag. Det är inte tillräck-
ligt, enligt vår uppfattning. Vill man t.ex. upphandla
ekologisk mat måste man kunna hänvisa till proces-
sen. Därför bör lagen på den här punkten förtydligas.
Regeringen bör återkomma med sådana tydligare
regler. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 6 om kriterier för miljömärken under punkt 4.
Fru talman! Samtidigt som det måste gå att lägga
in krav som gagnar en god miljö är det viktigt att det
inte läggs in en rad faktorer som gör reglerna otydli-
ga. Det kan då ge utrymme för godtycke och åsido-
sätta sund och riktig konkurrens på lika villkor mellan
företag.
Regeringen föreslår att sådana särskilda konkur-
rensvillkor ska få ställas. Förslagen här grundar sig på
vaga motivuttalanden och bidrar inte till att förtydliga
för upphandlande enheter var gränserna går för vad
som är tillåtet som särskilda kontraktsvillkor. Upp-
draget till Nämnden för offentlig upphandling att ta
fram vägledande exempel gör inte heller rättsläget här
tydligare. Risken är i stället att upphandlingsproces-
sen försvåras, och det försvårar för de små företagen.
Den delen bör därför avslås av riksdagen.
Slutligen, fru talman, vill jag ta upp direktupp-
handlingen. Där sätter regeringen nu upp en högre
gräns. Motivet är att effektiviteten ska öka genom att
resurserna kan koncentreras på större upphandlingar.
Det är sällan som ökad koncentration i större mängd
ger bättre resultat. Det som vinns förloras ofta i lokal
anknytning och kvalitet. Riksdagen bör även på den-
na punkt avslå regeringens förslag.
Lokal upphandling ger möjlighet för små företag
att vara med, och det är också viktigt. Därför bör
större upphandlingar där det är praktiskt möjligt och
ekonomiskt försvarbart delas upp i mindre delar, så
att fler företag kan vara med och lägga bud. Vi har i
vår motion från Centerpartiet krävt att möjligheterna
förbättras för små företag att vara med vid större
volymer. Jag har svårt att se varför det förslaget avvi-
sas av utskottsmajoriteten.
Lokalt anknuten upphandling där fler kan vara
med gagnar tillväxten lokalt och ökar konkurrensen.
Det höjer också kvaliteten och den lokala servicegra-
den.
Från Centerpartiets sida står vi bakom samtliga
förslag vi tagit upp i reservationerna fogade till be-
tänkandet, men jag yrkar bifall enbart till reservation
6.

Anf. 15 KJELL NORDSTRÖM (s):
Fru talman! Det är en stor dag för Sverige i dag.
Den nyss avslutade VM-matchen mellan Sverige och
Argentina slutade 1-1. Det innebär att Sverige är kvar
i fotbolls-VM och kommer att spela åttondelsfinal.
Jag tror att det kommer att glädja hela denna kamma-
re och hela svenska folket att fotbollslandslaget har
gjort en så fantastisk prestation.
Det betänkande om offentlig upphandling som vi
nu behandlar är resultatet av en lång process för att få
fram så bra regler som möjligt för den offentliga
upphandlingen. För fyra år sedan, 1998, tillkallade
regeringen en särskild utredare för att utreda organi-
sationen för Nämnden för offentlig upphandling. Ett
år senare, 1999, beslutade regeringen efter ett tillkän-
nagivande från riksdagen att ge utredningen en par-
lamentarisk sammansättning. Utredningen, som antog
namnet Upphandlingskommittén, avlämnade ett del-
betänkande 1999 och kom med sitt slutbetänkande
2001.
Den proposition som riksdagen nu behandlar tar
inte upp alla de frågor som kommittén föreslår. I
Regeringskansliet pågår fortfarande ett omfattande
arbete med att bereda alla förslag som kommit. Riks-
dagen kan därför räkna med att även under nästa
mandatperiod få behandla frågor som berör lag om
offentlig upphandling. Detta framgår också tydligt av
betänkandet.
I betänkandet behandlas 61 motionsyrkanden i
motioner som väcktes under allmänna motionstiden.
27 motioner inlämnades med anledning av proposi-
tionen. Detta har inneburit att vi nu har ett betänkande
som innehåller 26 reservationer. Jag kommer att be-
gränsa mig något och ta upp de punkter där vi gör
tillkännagivanden till regeringen. På en punkt föreslår
också utskottet att riksdagen antar utskottets förslag i
stället för regeringens.
Den första punkten gäller den framtida tillsynen.
Utskottet anser att det måste finnas en effektiv och
ändamålsenlig tillsynsorganisation som kan tillse att
upphandlingslagstiftningen och gemenskapsrättens
principer efterlevs. Myndighetsstrukturen när det
gäller konsument- och konkurrenslagen är för närva-
rande under utredning i Regeringskansliet, och ut-
skottet anser att det vore lämpligt att det i detta sam-
manhang görs en förnyad prövning av Nämnden för
offentlig upphandlings ställning. I detta sammanhang
bör regeringen pröva om det går att ta till vara de
fördelar som kan finnas med en kontroll- och tillsyns-
funktion via en förvaltningsmyndighet och utveck-
lingsfunktioner i eventuellt andra former.
Den andra punkten gäller kriterier för miljömärk-
ning. Regeringen har i propositionen föreslagit en rad
åtgärder för att man ska kunna ta större miljöhänsyn
vid offentlig upphandling. Detta tycker utskottet är
bra. Utskottet anser att arbetet med större miljöhän-
syn bör fortsätta och vill därför att regeringen fort-
sätter sitt arbete med att verka för att EG:s regler och
andra internationella regler på sikt ändras så att det
blir möjligt att ta större hänsyn till miljön vid upp-
handling.
Den tredje punkten handlar om direktupphand-
ling. Regeringen har i sitt förslag till riksdagen för-
sökt att tillmötesgå Upphandlingskommitténs förslag
att fastställa vad som menas med begreppet lågt vär-
de. I propositionen anges detta som fem prisbasbe-
lopp. Kommittén hade föreslagit sju prisbasbelopp.
Med dagens system kan den upphandlande enhe-
ten känna stor osäkerhet över vad som menas med
lågt värde. Från det kommunala folket har jag ofta
mött att detta skulle vara ett problem. Det skulle sä-
kerligen underlätta för många om man kunde finna en
lämplig gräns för vad som menas med lågt värde.
Många av de inköpare jag har träffat från den kom-
munala världen har påtalat det här för mig. Men även
det lokala näringslivet har ofta visat liten förståelse
för att även mycket små upphandlingar ska vara så
komplicerade. Ibland avstår man från att lämna anbud
på grund av detta. Samtidigt har en del av näringsli-
vets organisationer pekat på andra risker med fasta
belopp.
Utskottets majoritet anser därför att effekten av en
fastställd gräns för direktupphandling behöver analy-
seras ytterligare, vilket innebär att det i nuläget inte
blir någon förändring av lagen.
Fru talman! Med dessa ord vill jag avslutningsvis
yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtli-
ga reservationer.

Anf. 16 PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Jag vill fråga Kjell Nordström rakt på
sak om han är nöjd med regeringens arbete i upp-
handlingsfrågan och med regeringens senaste två
propositioner. Tycker Kjell Nordström att de inne-
håller så mycket som han anser vara adekvat och
rimligt? Det är en viktig fråga.
Jag vet inte om jag vågar ställa fler frågor. Då
finns alltid möjligheten att undvika den här raka frå-
gan. Är Kjell Nordström stolt och nöjd?

Anf. 17 KJELL NORDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag är mycket nöjd med det regering-
en har uträttat under den här mandatperioden.
Vad gäller frågan om lagen om offentlig upp-
handling måste vi inse att det är komplicerad materia
som det tar rätt mycket tid att jobba med. Som jag
sade inledningsvis kommer riksdagen kanske redan i
år, när den nya riksdagen inkallas, att återigen be-
handla frågan om lagen om offentlig upphandling.

Anf. 18 PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Att Kjell Nordström är nöjd så där
retoriskt kan man ju förstå, men att ständigt hålla på
och utreda och driva frågan om LOU framför sig när
vissa saker ändå kan åtgärdas. Det finns ju, det har vi
hört i anförandet, enighet om vissa saker, om sank-
tionsmöjligheter, om en starkare myndighetsorgani-
sation, en tillsynsorganisation. Sedan händer ändå
ingenting.
Till frågan om vad lågt värde är. Jag begriper inte
riktigt att man, för att nu polemisera något, kan gene-
ralisera så och bara tala om lågt värde som om det var
en och samma sak för olika produkter, varor, intel-
lektuella tjänster osv. Det har ju funnits en praxis som
Nämnden för offentlig upphandling har tagit fram och
driver. När det sedan inte finns någon typ av rättsligt
system, inget sanktionssystem, kan man ju inte sätta
en rättslig praxis och då blir det inte så lätt.
Jag skulle vilja passa på att yrka bifall till reser-
vation 11 som handlar om direktupphandling.

Anf. 19 KJELL NORDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag tror att även Per Landgren inser
att det här i många stycken är komplicerade frågor
som tar tid att bereda. Det är klart att det i Finansde-
partementet är många frågor som trycker på och ska
beredas. Då kanske en del saker får stå tillbaka. Vad
vet jag. Men jag tror att vi måste inse att riksdagen
för lång tid framöver av och till kommer att diskutera
lag om offentlig upphandling.

Anf. 20 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Kjell Nordström och jag kan vara helt
överens om fotbollslandslagets stronga insats. Det
hade varit bra om regeringen hade gjort samma
stronga insats när det gäller upphandlingslagen.
Jag inser också att det här är svår och komplicerad
materia. Därför kan det kanske finnas behov av att
utreda mycket och noggrant. Mycket av materialet
hänvisas ju till fortsatt utredning. Jag har viss förstå-
else för det.
Jag har två frågor som anknyter till det anförande
som jag höll. Den ena handlar om att man ska ta ökad
miljöhänsyn. Det är bra. Delar Kjell Nordström och
majoriteten Centerpartiets uppfattning att det också
finns miljövärden i tillverkningsprocesser och att man
bör vidga möjligheterna i upphandlingsreglerna att ta
miljöhänsyn till att även få in en varas tillverknings-
process?
Den andra frågan gäller låga och höga värden och
de gränser som sätts. Där delar vi från Centerpartiet
uppfattningen från kommunalt håll att många pro-
blem finns här. Även här skulle jag vilja få en rikt-
ningsangivelse från majoriteten. Kan man i fortsätt-
ningen tänka sig att fundera på att dela upp större
upphandlingar för att premiera konkurrens och för att
markera lokal upphandling i olika upphandlingssitua-
tioner?

Anf. 21 KJELL NORDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! I det tillkännagivande som riksdagen
senare kommer att ge till regeringen om att i EG
jobba för ökad miljöhänsyn kan frågan om tillverk-
ningsprocesser mycket väl ligga med. Det är en fråga
som man får ta upp i sådana sammanhang och se om
det går att hitta någon lösning.
När det gäller att dela upp anbud är det upp till
kommuner och andra att välja det lämpligaste sättet
att få så bra pris som möjligt. Bedömer man att det är
att dela upp anbuden så tycker jag att man ska göra
det. Om man inte tycker det får man välja den mo-
dellen. Jag tycker att det är fel att vi i riksdagen ska
uttala oss om denna fråga. Det är upp till de upp-
handlande enheterna att finna de bästa villkoren.

Anf. 22 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är intressant att Kjell Nordström
har uppfattningen att man inte ska detaljstyra över
kommunerna. Den principen kan jag dela uppfattning
om. Men i det här fallet är det fråga om att ge lovlig-
het i lagstiftningen, och därför bör man vara tydligare
här. Så är fallet även när det gäller miljöhänsyn i
tillverkningsprocessen.
Jag tror inte att man kommer undan med att hän-
visa till EG:s något suddiga regler. Där kan regering-
en vara tydligare i vår egen lagstiftning. Det var det
jag avsåg. Är man beredd att göra detta tydligare?

Anf. 23 KJELL NORDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Inom den kommunala sfären vet jag
flera kommuner som just nu står inför frågan att byg-
ga skolor. Man diskuterar om det ska vara totalentre-
prenad eller om det ska vara på något annat sätt. Det
är naturligtvis upp till kommunen att välja sätt.
Det är inte meningen att det hela ska delas upp i
små poster och sedan lägga ut anbudspunkter vid
olika tillfällen under året. Det tycker vi är direkt fel.

Anf. 24 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag har en känsla av att när jag ställde
tre frågor till Kjell Nordström hade han tankarna på
ett helt annat håll. Med tanke på resultatet i fotbolls-
matchen får jag vara generös. Jag ska nöja mig med
att upprepa två av frågorna.
Den första frågan handlade om antidiskrimine-
ringsklausuler. Där har Nämnden för offentlig upp-
handling lagt fram ett oerhört tandlöst förslag till
tillämpning som framför allt diskrimineringsom-
budsmannen, de fackliga organisationerna och de
båda kommunförbunden är kritiska mot.
Det är ett tandlöst förslag. Jag vill veta om Kjell
Nordström kommer att verka för att det blir en skarp
och effektiv lag som verkligen tvingar företagen att
skärpa sig.
Den andra frågan gällde begreppet affärsmässig-
het. Jag vill veta vad Kjell Nordström menar med
affärsmässighet. Är den präglad av vinstintresse eller
är det frånvaro av känslor?

Anf. 25 KJELL NORDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag har, till skillnad mot Johan Lönn-
roth, inte läst vad nämnden har svarat. Jag kan inte
kommentera detta.
Den frågan är inte uppe till behandling i dag. Den
kommer att behandlas vid ett senare tillfälle. Då får vi
studera vad som har skrivits i rapporten.
För egen del tycker jag naturligtvis att vi ska ha
en lagstiftning som är effektiv. Vi får återkomma till
den frågan när det blir aktuellt.
Vad gäller affärsmässighet vill jag rekommendera
Johan Lönnroth att läsa på s. 12 i betänkandet. Där
har frågan utvecklats rätt noggrant: "I EG-direktiven
och i LOU uttrycks affärsmässigheten genom kravet
på att grunden för antagande av ett anbud skall vara
att anbudet avser det lägsta priset." Vidare står där:
"När en upphandlande enhet skall avgöra vilket an-
bud som är det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet
skall den ta hänsyn till samtliga omständigheter som
pris, leveranstid, driftkostnader, kvalitet, estetiska,
funktionella och tekniska egenskaper, service, tek-
niskt stöd, miljöpåverkan m.m. En diskriminerande
upphandling innebär att affärsmässigheten sätts åt
sidan till förmån för i sammanhanget ovidkommande
hänsyn."

Anf. 26 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! På den första punkten räknade jag i
mitt anförande upp några av de förslag som Nämnden
för offentlig upphandling lade fram, bl.a. att undanta
varuupphandling totalt. Det betyder att man i stort
sett har tillmötesgått de krav som har kommit från
lobbyorganisationen Svenskt Näringsliv. Jag vill veta
om Kjell Nordström - om vi förutsätter att Kjell
Nordström tror på vad jag säger eftersom jag har tagit
del av detta - vill verka för att vi får en skarpare till-
lämpning av den lagen än den jag har redovisat.
Det som står i betänkandet om affärsmässigheten
bekräftar att det är ett fullständigt meningslöst be-
grepp. Det är därför EG inte har med det som krav.
Allt det som Kjell Nordström räknade upp finns re-
dan. Det är ett fikonlöv för att ni på något sätt uppen-
barligen vill tala om för de lobbyister som driver
frågan att det bara ska vara kommersiella intressen
och att det inte får finnas några politiska värderingar
och andra hänsyn. Det är vad detta handlar om. Det är
ett fullständigt meningslöst begrepp.

Anf. 27 KJELL NORDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag inte bara tror på Johan Lönnroth,
jag litar på att han har läst detta och att det är så. Vi
får återkomma till den frågan senare.
Jag är inte så säker på att inköpare och andra
runtom i Sverige anser att affärsmässighet är det-
samma som fikonlöv. Jag tror att de tar detta seriöst
och ser till att få det lägsta pris som går att få för de
varor de köper.

Anf. 28 MARIE GRANLUND (s):
Fru talman! Varje år upphandlar den offentliga
sektorn för ungefär 100 miljarder kronor. Till detta
kommer ungefär 300 miljarder kronor i kommuner
och landsting. Det är självklart oerhört stora belopp.
Jag anser att de pengarna, våra skattemedel, självklart
ska följa de regler som gäller på andra områden, dvs.
de mänskliga rättigheterna.
Det är alldeles självklart att statliga, kommunala
och landstingskommunala pengar används på ett sätt
som inte går emot mänskliga rättigheter. Det här
handlar självklart om att inte diskriminera. Det kan
vara kön, etnicitet, sexuell läggning, ålder osv.
Man har här kommit fram till att ge vissa öpp-
ningar för att använda diskrimineringsklausuler. Det
ska också utarbetas olika regler och praxis för detta.
Jag hade önskat att man hade kommit längre, och jag
hade önskat att det hade kommit med i skrivningen
att man ska använda sig av antidiskrimineringsklau-
suler.
Jag kommer att driva på i frågan och avvakta det
arbete som pågår. Det är oerhört viktigt.
Med detta nöjer jag mig tills vidare med att yrka
bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 29 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag instämmer i det som Marie
Granlund sade. Varför tar jag då replik? Då kanske
Marie Granlund kan svara på den fråga som Kjell
Nordström inte ville svara på, nämligen om hon är
beredd - hon har rimligen bättre kontakter med re-
geringen än vad jag har - att verka för att det full-
ständigt tandlösa förslaget från Nämnden för offentlig
upphandling läggs i någon papperskorg och i stället ta
fram ett skarpt förslag till hur klausulerna ska tilläm-
pas.

Anf. 30 MARIE GRANLUND (s) replik:
Fru talman! Jag är beredd att verka för detta, Jo-
han Lönnroth. Jag tycker att det här är viktigt. Jag tror
att det skulle vara ett viktigt arbete i antidiskrimine-
ringsarbetet. Själv kommer jag från en kommun,
Malmö, där man i dag tillämpar detta vid upphand-
ling. Malmö är en mångfasetterad kommun vad gäller
etnicitet, och man tycker att det är viktigt att kommu-
nens pengar inte går till någon diskriminerande verk-
samhet. Även om det finns diskrimineringslagar är
detta ett viktigt komplement. Jag kommer att verka
för att - i den mån jag kan - få antidiskriminerings-
klausuler.

Anf. 31 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! I denna slutna krets vill jag passa på
att påtala att det som aldrig förut har hänt mig har
hänt denna gång, nämligen att jag missade den lista
som gick runt på utskottet där vi skriver upp oss på
talarlistan. Därför får jag, trots att jag är reservant,
tala lite sent och kort. Desto effektivare får jag vara i
stället.
Offentlig upphandling handlar främst om de vik-
tiga kraven som kan ställas på den offentliga sektorn,
nämligen att göra saker rätt. Kommuner, landsting
och staten ska göra rätt saker; de ska göra saker på
rätt sätt.
Det som slår mig är den totala avsaknaden av
genderperspektiv i diskussionen, framför allt från
regeringen och stödpartierna. Det är helt okej att köpa
pennor och snöröjning på upphandling, men när det
går över till verksamheter som ligger människor nära
och där kvinnor är verksamma vill man på olika sätt
försvåra och krångla till saker och helst inte ha verk-
samheterna drivna i annan regi än direkt under kom-
munen.
Den första saken jag vill påtala är den reservation
jag har skrivit om att klargöra att kundval - ett trist
och osexigt begrepp - inte handlar om att följa upp-
handlingslagstiftningen. Där är det medborgarna
själva som ska göra valet, inte upphandlingsenheter.
Det behöver klargöras i lagstiftningen.
Det andra som jag skulle vilja nämna handlar om
de väldigt ofta mycket viktiga politiska målen, bl.a.
det som Marie Granlund tidigare tog upp. Det är att
diskrimineringslagstiftningen självfallet ska följas, att
miljömålen ska sättas högt och att jämställdhetsarbe-
tet ska drivas vidare.
För det första är det oerhört viktigt att vi förutsät-
ter att antidiskrimineringslagar följs i alla företag. Att
då föra in ett sådant begrepp gör att man luddar till de
andra lagarna: Det är okej att bryta mot jämställd-
hetslagen om man säljer till andra än kommunen, och
det är okej att diskriminera människor på grund av
etnisk bakgrund om man inte vill ha kommunen som
kund. Det blir en väldigt trist uttunning av vikten av
de lagarna i största allmänhet.
För det andra innebär detta att man flyttar in en
sorts rättslig prövning av de lagarna i den kommunala
verksamheten, så att de ska sitta på olika kommunala
kontor och avgöra om företag följer diskriminerings-
lagstiftningen eller inte. Det måste finnas andra me-
toder för det.
Jag tycker att det ska ställas höga krav på pro-
dukter, varor och tjänster som man upphandlar, och
man ska inte blanda in de andra målen i upphand-
lingslagen.
När det gäller direktupphandling tycker jag att det
är viktigt att lagstiftningen präglas av tydlighet och
enkelhet i stället för luddighet. Då har jag tyckt att
regeringen för en gångs skull har kommit med ett bra
förslag, nämligen att man ska entydigt klargöra be-
loppsgränsen. Man ska skilja på otillåten, felhanterad
upphandling och direktupphandling.
Det behövs sanktionsmöjligheter, talerätt för
branschorganisationer och en mycket skarpare funge-
rande tillsyn. Det behövs också krav på tydlig och
användbar dokumentation, så att det här kan kontroll-
eras. På alla de områdena har vi förslag i våra reser-
vationer. Utifrån det har jag också tyckt att det vore
bra att klargöra beloppsgränsen, precis som föreslogs
i propositionen. Om Socialdemokraterna och Väns-
terpartiet tycker att de vill stå fast vid detta går det
utmärkt att rösta på min reservation nr 13.
Fru talman! Jag yrkar av denna anledning bifall
till reservation nr 13, men jag står givetvis bakom alla
de övriga reservationer som jag har lämnat.

Anf. 32 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag tror att Karin Pilsäter är överens
med mig om att den antidiskrimineringslagstiftning vi
har när det gäller kön inte är tillräckligt effektiv. Vi
skulle säkert båda vilja göra den effektivare. Det är
det som det handlar om här. Här har vi en möjlighet
att via plånboken, med ekonomiska incitament - som
jag tror att Folkpartiet brukar vara anhängare av i
olika sammanhang - få en effektivare lag, som verk-
ligen tvingar många företag att sluta diskriminera.
Därför upplever jag Karin Pilsäters resonemang
om att vi inte ska göra det här, varför vi ska göra
särlagar osv. är en undanflykt. Karin Pilsäter vill inte
utmana svenskt näringsliv och andra lobbyister, som
över huvud taget inte vill ha några antidiskrimine-
ringsklausuler. Det är därför som Folkpartiet inte kan
ställa sig bakom en skarp antidiskrimineringsklausul i
lagen om offentlig upphandling.

Anf. 33 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Nej, jag kan försäkra - och jag förut-
sätter att Johan Lönnroth litar på mitt ord i det fallet -
att det inte har någonting att göra med några lobbyor-
ganisationer. Vårt fortsatta stöd för regeringens för-
slag när det gäller direktupphandlingen torde möjli-
gen också bevisa att vi inte faller undan för lobbyis-
ter, till skillnad från somliga andra i majoriteten.
Vad det här handlar om är just att man borde titta
på olika möjligheter att skärpa själva lagstiftningen,
men jag tycker inte att man ska flytta in en subjektiv
lagtillämpning eller en subjektiv bedömning av vad
som är diskriminering in på skolkontoret eller stads-
byggnadskontoret. Om en sak inte är diskriminering
enligt lagstiftningen men man ändå ska kunna ta den
typen av hänsyn utöver lagstiftningen i sin upphand-
ling blir det väldigt otydligt.
Personligen blev jag satt på detta spår av den
kvinnliga ensamföretagare som hade fått klart för sig
att så fort det här blev tillåtet skulle hon icke mer få
några uppdrag på ett visst ställe därför att hon inte
hade en jämn könsfördelning i sitt företag. Hon var ju
ensam kvinna. Jag tror att det är mycket stor risk för
att det blir just olika typer av politiska värderingar.
Jag tycker att man ska kunna ställa krav som har
med själva varan och tjänsten i sig att göra. Jag tycker
inte att man ska upphandla dagis, men vi kan ponera
rent hypotetiskt att man gjorde det. Då kan man ställa
krav på exempelvis en så jämn könsfördelning som
det går att få bland personalen, därför att det påverkar
tjänsten som sådan och påverkar den miljö som bar-
nen vistas i på dagiset. Men jag tycker inte att man i
lagstiftningen ska öppna för mycket otydliga tillämp-
ningar av värderingar som kan skilja sig fram och
tillbaka beroende på vem det är som handlar upp,
varken på det här området eller på miljöområdet, utan
det ska vara knutet till produkten som sådan.

Anf. 34 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag vidhåller att detta handlar om en
undanflykt. Det ska vara en tydlig lag - det är just det
vi ska ha. Vi ska ha en mycket tydlig antidiskrimine-
ringsklausul. Och lagtillämparen kan ju inte vara så
korkad att han går på exemplet med den ensamma
kvinnan.
Som på alla andra områden får Nämnden för of-
fentlig upphandling övervaka tillämpningen av denna
lag, och om den inte fungerar får man skärpa den
ytterligare.
Det är den grundläggande motsättningen mellan å
ena sidan Folkpartiets engagemang i jämställdhets-
frågorna och å andra sidan att man inte vågar utmana
svenskt näringsliv. Därför vill man förmodligen ha
den helt meningslösa och tandlösa klausul som
Nämnden för offentlig upphandling, efter påtryck-
ningar från svenskt näringsliv, har gått på.

Anf. 35 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag behöver inte orda mer om Johan
Lönnroths uppenbarligen rätt konspiratoriska lägg-
ning.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi inte öpp-
nar några dörrar för att man ska kunna anse att man
kan bryta mot jämställdhetslagen om man inte vill
sälja till kommunen. Jämställdhetslagen ska följas.
Vi talade förut om seriösa experter. Jag är full-
komligt övertygad om att JämO är betydligt bättre
skickad att se till att jämställdhetslagen följs i alla
företag, oavsett om de säljer till kommunen eller om
de säljer enbart på den privata marknaden. Om jäm-
ställdhetslagar behöver skärpas ska vi göra det, och
om tillsynen behöver skärpas ska vi göra det. Men jag
tror icke att Nämnden för offentlig upphandling är det
rätta stället att bevaka att jämställdhetslagen, eller för
den delen de andra diskrimineringslagarna, följs. Det
ska göras på därför avsedd plats, och där ska vi skär-
pa lagen. Vi hoppas att vi ska komma fram till att vi
får ett skärpt sådant ämbete. Men det ligger vid sidan
av den här frågan.
Jag tycker icke att vi ska devalvera jämställdhets-
frågor, eller för den delen miljöfrågorna, till att det
ska vara upp till rätt subjektiva bedömningar på olika
kommunalkontor hur man vill ha det med den saken.
Det ska vara tydliga och skarpa lagstiftningar, och de
ska tydligt och skarpt kunna övervakas av därför
avsedda myndigheter.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 16 §.)

8 § Utvecklingen inom den kommunala sek-
torn

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2001/02:FiU19
Utvecklingen inom den kommunala sektorn (skr.
2001/02:102).

Anf. 36 LENNART HEDQUIST (m):
Herr talman! I detta ärende yrkar jag bifall till re-
servation 1, även om jag självfallet står bakom samt-
liga moderata reservationer.
Herr talman! Det behövs ett väl fungerande ut-
jämningssystem för kommuner och landsting. Kom-
muner och landsting med för sina uppgifter otillräck-
lig skattekraft behöver självfallet ett tillskott, men det
ska ske genom statliga skattemedel och inte vara
något som andra kommuner och landsting i strid med
grundlagens lydelse tvingas finansiera med sin lokalt
uppburna skatt.
Dagens system gröper ur legitimiteten för den
kommunala beskattningsrätten. I praktiken kan man
säga att kommunalskatten nästan ersatts med en
statskommunal skatt.
Det inomkommunala utjämningssystemets saga är
emellertid snart all. Alltfler inser att det är fullstän-
digt orimligt till sin konstruktion. Det är en tillväx-
tens fiende. Det straffar tillväxt var den än förekom-
mer.
I år har det illustrerats med två talande exempel.
Det ena är den skenande utjämningsavgiften för
Stockholms läns landsting - ett landsting som har
ökande kostnader på grund av att man ska betala den
vårdskuld som Socialdemokraterna lämnade efter sig
men också finansiera den tillväxt man har i regionen.
Kostnaderna för tillväxten finns där, och dem får man
täcka. Intäkterna av tillväxten får man inte behålla.
Herr talman! Arjeplog är ett annat exempel. Det är
en fattig kommun i Lappland som har haft en relativ
skattekraftstillväxt när etableringen av testbanor för
bilföretag visade sig bli en framgång. Men den ökan-
de skattekraftstillväxten får denna fattiga kommun
inte behålla.
Insikten om hur detta orimliga system fungerar
sprider sig. Kommunstyrelsens ordförande i Arjeplog,
vänsterpartisten Lestander, har t.ex. tydligt markerat
att han finner dagens system felaktigt eftersom han
har märkt vilka effekter det har. Vi har alla erfarit hur
systemet och dess konstruktion ställer regioner och
kommuner mot varandra på ett felaktigt sätt.
Tyvärr sprider sig också insikten om hur systemet
fungerar på annat sätt. Systemet är så uppbyggt att det
i någon mening belönar passiva stagnationskommu-
ner, eftersom man där alltid är garanterad minst den
genomsnittliga tillväxten för landet, trots att man i det
läget kanske har en betydligt svagare kostnadsut-
veckling.
Sedan vi senast behandlade det inomkommunala
utjämningssystemet här i riksdagen har två intressanta
ESO-rapporter kommenterat systemet. Professor Lars
Söderström dömer ut det som ohållbart på sikt. I den
nyligen utkomna rapporten Att hålla balansen anför
Per Pettersson Lidbom och Fredrik Wiklund intres-
santa kritiska synpunkter på hur det fungerar.
Herr talman! Vi moderater framlägger våra rikt-
linjer för hur ett framtida system ska vara konstruerat.
Det har skett i en utförlig kommittémotion som sam-
manfattas i vår reservation 6. I reservation 1 för vi
fram de omedelbara nödvändiga förändringar som bör
genomföras redan fr.o.m. 2002. De förslagen innebär
att en relativ tillväxt ska få behållas i de kommuner
där den uppstår. Vi har också lagt fram ett förslag om
en spärr för utjämningsavgiften på landstingssidan,
eftersom den skenande avgiften där har fått särskilt
iögonenfallande verkningar.
Utjämningsavgiften försöker, som jag har sagt,
strypa tillväxtens förutsättningar i hela landet. Av den
anledningen är dess konstruktion av sådan betydelse
för tillväxten i hela landet att man omedelbart måste
se över den.
Herr talman! I detta betänkande behandlas en rad
andra kommunala frågor som är av mycket stor bety-
delse. Men de flesta av dem har den egenskapen att
de redan har behandlats här i riksdagen ett flertal
gånger. Därför har finansutskottet i sin redovisning av
de förslagen hänvisat till de tidigare behandlade mo-
tionsyrkandena i riksdagen. Det är den redovisningen
som från moderat synpunkt görs i reservation 6.
Låt mig däremot något kommentera reservation 5
från Folkpartiet, som avser Folkpartiets förslag om en
nationell skolpeng. Från moderat håll hälsar vi med
tillfredsställelse att det nu finns ytterligare ett parti
här i riksdagen som föreslår att det ska införas en
nationell skolpeng. Därmed, herr talman, kan man
även på denna punkt vara tämligen säker på att en
nationell skolpeng som ger föräldrar möjligheter att
välja skola för sina barn genom en nationell finansie-
ring utifrån de lokala förutsättningarna kommer att bli
verklighet så småningom. Det finns dock formule-
ringar i Folkpartiets reservation som gör att vi inte
står bakom den, men principen om nationell skolpeng
står vi ju helt bakom. Vi har framfört det förslaget
under ett antal år.

Anf. 37 PER LANDGREN (kd):
Herr talman! Jag inleder mitt anförande med att
yrka bifall till reservation 7. Det är en klumpreserva-
tion, och det kan vara spännande att yrka bifall till
den.
Regeringens skrivelse om kommunerna kommer
av ett borgerligt initiativ under Inger Davidsons tid
som civilminister. Man ville göra en årlig tempera-
turmätning på kommunsektorn. Det brukar vara in-
tressant att jämföra med hur landstingen och kommu-
nerna själva beskriver sin egen situation. Det kanske
inte alltid harmonierar.
När man läser vad Kommunförbundet och Lands-
tingsförbundet skriver om t.ex. den ekonomiska situ-
ationen och ser till detaljer märker man att det är en
svår situation för landstingen och kommunerna. Det
kommer att bli värre.
Det är egentligen inte så konstigt. Den socialde-
mokratiska regeringen använder ju kommunsektorn
som en budgetregulator och som ett dragspel. Det var
i kommunsektorn och i landstingen som man gjorde
stora besparingar efter den statliga saneringspoliti-
kens behov.
Samtidigt som statsbidrag och skatteintäkter har
ökat från 1997 och framåt har de också urholkats och
försvagats genom regeringens politik. De tillskott till
kommunsektorn som Socialdemokraterna berömmer
sig av och som sedan 1997 också Vänsterpartiet och
Miljöpartiet berömmer sig av visar sig vid en närmare
analys inte ha inneburit någon förstärkning, om man
tar hänsyn till andra beslut som också påverkat den
kommunala ekonomin, dvs. när man letar efter netto-
siffrorna.
Dem hör vi väldigt lite om. I budgetproposition
efter budgetproposition ges ett intryck av att kom-
munsektorn vadar i pengar just på grund av att de
generella och även de specificerade statsbidragen har
ökat. Men man säger väldigt lite om de indragningar
som man gör. Man ger med höger hand och tar med
vänster hand.
Statliga reformer har krävt ett ökat kommunalt an-
svarstagande som inte finansieras enligt finansie-
ringsprincipen. Behoven inom de obligatoriska verk-
samheterna har också ökat, och underskott, löneök-
ningar och prisökningar har lett till en ansträngd eko-
nomi för kommunsektorn, bl.a. på grund av att de
generella statsbidragen inte räknas upp utan är statis-
ka.
I förra veckan var det debatt om kommunkontosy-
stemet. Då var det Lars Bäckström som talade för
Vänsterpartiet. Han ville inte undanhålla någon del av
sanningen och hävdade att regeringen, med stödparti-
ernas goda minne och medverkan, har tagit tillbaka 6
miljarder av de 18 miljarder som har tillförts sedan
1997 bara på grund av Ludvikamomsen eller kom-
munkontosystemet. Därefter var det bara 12 miljarder
kvar.
När Landstingsförbundet och Kommunförbundet
sedan har gjort uträkningar för egen del av nettotill-
skottets storlek märker man att regeringen och riks-
dagsmajoriteten ger en bild, medan socialdemokrater,
vänsterpartister och andra i Landstingsförbundet och
Kommunförbundet ger en helt annan bild. Man säger
nu från landstingens sida att det statliga nettotillskot-
tet från 1996 t.o.m. 2001 ligger på 2 miljarder, medan
Kommunförbundet i sin senaste rapport om det eko-
nomiska läget räknar med en nettoförlust för kommu-
nerna om 3,7 miljarder år 2005.
Denna skillnad mellan vad regeringen och riks-
dagsmajoriteten för ut och vad Kommunförbundet
och Landstingsförbundet säger är pikant och lite
pinsam och känns alldeles för valrörelsebetonad. Det
här kan rimligtvis inte gå ihop. Bl.a. mitt parti driver
den linjen att det i någon form måste institutionalise-
ras och lagstiftas hur finansieringsprincipen ska pre-
ciseras. Finansdepartementet och regeringen måste
komma överens med Kommunförbundet och Lands-
tingsförbundet om hur man faktiskt ska räkna. Det är
det minsta man kan kräva.
Vi kristdemokrater har i vår motion med anled-
ning av skrivelsen angivit ett tydligt politiskt alterna-
tiv. Vi fokuserar på den ideologiska grunden, på sta-
tens relation till kommunsektorn, på den kommunala
självstyrelsen och på den kommunala ekomin ur olika
aspekter. Vi noterar att socialdemokratin inte har
någon som helst ideologisk grund för kommunal
självstyrelse. Det förs inte ens en diskussion om detta
och görs inte ett försök att precisera vad man menar,
utan kommunsektorn ses mer som ett förvaltningsor-
gan som många andra - som statens förlängda arm,
som man kan göra lite vad man vill med. Man kan
köra över den när det passar, och när man ska försva-
ra kommunal självstyrelse hänvisar man till några
lagtexter som i praktiken inte betyder så mycket.
Herr talman! Såvitt jag förstår stämmer Vänster-
partiet in i detta. Men, Siv Holma, när man träffar
vänsterpartister och socialdemokrater som företräder
kommuner och landsting är det en helt annan ton i
skällan.
Vår politik i riksdagen för kommunsektorn är
framtagen gemensamt med ledande kristdemokratiska
kommun- och landstingspolitiker. Från riksdagshåll
driver vi frågorna tillsammans med dem och försöker
nu inom partiet arbeta så som vi vill ha det på det
statliga planet när vi senare tar över makten tillsam-
mans med andra borgerliga partier. Det ska vara en
enighet om basics och fakta. Sedan kan man natur-
ligtvis ha lite olika åsikter eftersom ansvarsaspekterna
är olika.
Vi tillämpar subsidiaritetsprincipen så gott vi kan.
Socialdemokraterna gör det på EU-nivå, men de för-
står inte riktigt att tillämpa den på lokal nivå i Sveri-
ge.
Vi har för kommunsektorn det som jag saknar hos
regeringspartierna, nämligen en ideologisk grund för
kommunalt självstyre. Vi talar om att kommunal
ekonomi och kommunalt självstyre faktiskt hör ihop.
Göran Persson sade vid ett tillfälle att den som är satt
i skuld icke är fri. Den som är ekonomiskt beroende
är inte heller fri. Vi anser att kommuner och landsting
ska kunna stå på egna ben och ska ges möjligheter att
göra det.
Detta betyder att vi inte vill ha riktade statsbidrag
utan att kommunerna ska ha generella statsbidrag.
Kommunerna och landstingen vet var pengarna bäst
behövs i den egna verksamheten. I stället för att på
sikt minska de generella bidragen vill vi bredda skat-
tebasen. Vi ser det som en rimlig konsekvens av det
kommunala självstyret.
Kommuner och landsting är inte instrument eller
förvaltningar utan naturliga gemenskaper, som är
rationella och ändamålsenliga. Det har inte att göra
med någon romantisk natursyn, som vi tidigare har
fått höra här i kammaren, utan det handlar om ända-
målsenliga gemenskaper.
Vi har på kort sikt föreslagit en förstärkning av
det generella statsbidraget eftersom riksdagsmajori-
tetens näringspolitik inte klarar en lågkonjunktur och
att varaktigt stärka skattebasen och skatteintäkterna
för kommuner och landsting. Det är ändå det som är
det viktiga. Vi föreslår en generell statsbidragshöj-
ning om 6,5 miljarder för år 2003 och om 5 miljarder
för 2004. Vi menar att detta är ett rimligare sätt än att
mer ad hoc försöka sätta in t.ex. tillfälligt sysselsätt-
ningsbidrag, som inte ens Kommunförbundet och
Landstingsförbundet enligt vad de skriver tror kom-
mer att ha någon större verkan. De är inte speciellt
nöjda med detta.
Jag skulle också kunna ta upp fler saker. Vi har i
fråga om utjämningssystemet bara avgivit ett särskilt
yttrande. Som Lennart Hedquist sade är det i detta
sammanhang fullt med frågor som har behandlats
tidigare. Utjämningssystemet är en oerhört viktig och
akut fråga. Vi har i flera års tid sagt att man inte bara
ska utreda utan också förbereda för en omläggning
syftande till en statlig utjämning, inte en inomkom-
munal sådan. Vi uppfattar att den går emot grundla-
gens intentioner.
Vi har i vårt parti diskuterat alternativa finansie-
ringsformer. Några ska ändå betala för utjämningen,
och det finns flera alternativ som har tagits upp tidi-
gare i utredningssammanhang osv. Vi har sagt att ett
statligt system ska garantera medborgarna samma rätt
till en likvärdig kommunal service till ungefär samma
kostnad i hela landet. Jag vill att inte minst Center-
partiet ska uppfatta att detta är vår absoluta ambition.
Det handlar inte om att öka regionala klyftor eller om
att tillgodose kommuner och landsting ute i landet på
storstadsområdenas bekostnad.

Anf. 38 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Utvecklingen inom den kommunala
ekonomin är en viktig aspekt av den samlade sam-
hällsekonomin. Av den skrivelse som regeringen har
lämnat till riksdagen och som vi nu behandlar fram-
går att den positiva resultatutveckling inom den
kommunala sektorn som har pågått sedan 1996 har
brutits under 2001. Trots en gynnsam intäktsutveck-
ling försämrades resultatet av en betydligt högre
kostnadsökning under år 2001. Nettokostnaden ökade
med 15 miljarder under tiden 1998-2000 men med
hela 26 miljarder kronor under 2001.
De stora utgiftsposterna är skolan och äldre- och
handikappomsorgen, vilket är ett allvarligt observan-
dum. Här kan spåras statliga åtaganden som gjorts
men som inte till fullo har finansierats från statsmak-
ternas sida. Än värre kommer det att bli när det åta-
gande som maxtaxeförslaget innebär får fullt genom-
slag. Det är i många fall underfinansierat.
Bakom dessa siffror finns också stora olikheter i
kostnadsbilden som understryker vikten av en effek-
tiv och rättvis skatteutjämning.
Det är klart att den kommunala ekonomin påver-
kas av hur man från regeringen och statsmakterna ser
på den kommunala verksamheten rent principiellt.
Jag vill lyfta fram fyra saker som är viktiga i detta
perspektiv men som majoriteten vare sig nu eller
tidigare vid behandlingen har velat beakta.
Det första är att principerna för statsbidragsgiv-
ning och ekonomisk utjämning så långt möjligt utgår
ifrån ett kommunalt självstyre. Den kommunala
självstyrelsen är ett viktigt fundament för demokratin.
Därför är det viktigt att statsbidragsgivningen sker
utan pekpinnar, där det lämnas stort utrymme åt de
enskilda kommunerna att själva bestämma över
medlens användning. I den delen har vi sett förslag
från regeringen som träder det kommunala självstyret
för när på en rad områden. Ett sätt att stärka det
kommunala självstyret är att statsbidragen till kom-
munerna ges som fria medel och inte specialdestine-
ras.
Det andra är också en viktig princip. Det är ett
rättvist och effektivt skatteutjämningssystem. Man
kan säga att ett sådant utjämningssystem t.o.m. är
nödvändigt för att det kommunala självstyret över
huvud taget ska vara möjligt och för att vi ska nå
tillväxt i hela landet. Det utjämningssystem vi har
uppfyller till stora delar de krav man kan ställa på ett
utjämningssystem. Där delar jag inte den hårda kritik
som Lennart Hedquist riktade mot det. Men det hind-
rar inte att det finns delar i systemet som har s.k.
skönhetsfläckar och som behöver ses över. Vi är för
att man ser över systemet. Det har vi markerat i vår
motion som behandlas i betänkandet.
Det tredje jag till ta upp är kommunernas skatte-
bas. Det bästa sättet att både åstadkomma en högre
grad av självstyre och stärka kommunernas ekonomi
är att stärka kommunernas egen skattebas. Den har
gröpts ur betydligt under en följd av år genom statens
s.k. reformering av skattesystemet. Reformering be-
tyder symboliskt förbättringar. Men för kommunernas
del har det verkligen inte blivit förbättringar i det här
fallet. De förändringar som har gjorts har varit till
kommunernas nackdel.
Kommunförbundet har i en egen skattebasutred-
ning visat på det. Det finns ett antal exempel på för-
slag som kan användas för att stärka kommunernas
egen skattebas. Ett av dem är att ersätta dagens
grundavdrag i skattesystemet med en skattereduktion.
Det innebär med andra ord en rabatt direkt på skatten.
Det är i likhet med vad vi från Centerpartiet har före-
slagit i det förslag till skattereform som vi har lagt
fram i riksdagen i syfte att sänka skatterna för låg-
och normalinkomststagarna radikalt.
En sådan växling till skatterabatt som vi har före-
slagit skulle ge ett utfall som har sin största effekt i de
kommuner som i dag har en hög skattesats. En sådan
reform skulle därmed också minska omslutningen i
skatteutjämningen med ca 1,4 miljarder kronor. Det
är inte ett oväsentligt belopp i detta sammanhang. Vi
har begärt utredning och förslag från regeringen, men
utskottsmajoriteten säger nej. Varför? kan man undra.
Slutligen till det fjärde, herr talman. Vi avvisar
systemet med och de tankar som ligger i specialdesti-
nerade statsbidrag. Det är en förmyndarmentalitet och
en misstro mot folkvalda som vi inte kan ställa upp
på. Systemet med de specialdestinerade bidragen
bryter dessutom mot de principer som låg bakom
reformen av statens bidrag till kommunerna över
huvud taget. Det borde vara en självklarhet när staten
vill styra att man också fullt ut finansierar det man
vill ha fram, tar över ansvaret fullt och fast och för en
öppen diskussion med kommunerna om syftet och
vart man vill komma.
Herr talman! Min fråga till majoriteten är: Varför
misstror ni så de kommunalt folkvalda politikerna?
Jag ber att få yrka bifall till reservation nr 8. I öv-
riga punkter yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Anf. 39 KARIN PILSÄTER (fp):
Herr talman! Verksamheten i den kommunala
sektorn, kommuner och landsting, handlar i väldigt
hög utsträckning om saker som ligger människor
oerhört nära i deras vardag och sådant som man ofta
har behov och nytta av mer eller mindre dagligen. Det
gäller alltifrån att snön försvinner från trapporna
utanför huset på vintern till att barnens dagis funge-
rar.
Det finns självklart många andra vardagliga saker
som kommuner och landsting i stort sett inte alls har
med att göra. Det gäller t.ex. vilken mat man ska äta,
vilka kläder man ska köpa och var mataffärerna ska
ligga. Men likafullt är den kommunala verksamheten
oerhört viktig för människors vardag.
Det är då viktigt att kommunerna, som jag sade i
den förra debatten, gör rätt saker. De ska fokusera på
den kommunala kärnuppgifterna och se till att göra
dem på ett bra sätt. De ska göra saker rätt. Upphand-
ling är självklart ett sätt att se till att människor får
välja själva vilken typ av kommunalt finansierad
service de vill ha och i vilken regi den ska vara. Män-
niskor måste helt enkelt få mer valuta för skattepeng-
arna.
Detta med att få valuta för skattepengarna tror jag
är något som många politiker från olika partier gärna
instämmer i. Men när man hör den nu rådande majo-
riteten tala om valuta handlar det mer om olika typer
av valutor. Och då menar jag inte vilken valuta som
Sverige ska ha, för där är det lite svårare att komma
till skott. Däremot talar man om alla de andra valu-
torna som finns från staten till kommunerna.
Det är Perssonpengar, Wärnerssonpengar, stor-
stadspengar, lokala investeringspengar och annat.
Men i grunden finns det bara helt vanliga svenska
pengar, och i väldigt många fall säger människor att
de andra valutorna aldrig dyker upp längst ut i verk-
samheterna. Det talas mycket om Wärnerssonpengar,
men man ser inga speciallärare ute i skolan.
Maxtaxan är underfinansierad, och man rör till
den kommunala verksamheten genom att ha väldigt
mycket specialdestinerade pengar. Kommunerna får
lägga ned mycket tid på att skicka ansökningar om
dem. Det främsta syftet tycks vara att statsråden ska
komma på bild många gånger i lokaltidningen. Folk-
partiet ogillar den här typen av pengar som kommu-
nerna ska skicka in ansökningar om. Det blir väldigt
otydligt och godtyckligt. Det statliga inflytandet över
dessa verksamheter bör i stället begränsas till att man
har tydliga regelverk som är generella och användba-
ra.
Jag nämnde tidigare att maxtaxan är underfinansi-
erad. Det ställer krav på kommunerna att plocka in
pengar från andra håll för att kunna upprätthålla en
kvalitet i barnomsorgen. Vi har i många fall sett att de
har haft svårt att klara av det. Det förekommer en
väldigt tydlig Stockholmsfixering från regeringens
sida. Man är väldigt intresserad av vad som händer i
Stockholm. Jag vet inte om det beror på att man inte
klarar av att göra något annat än att titta ut genom
fönstret från Regeringskansliet.
Dagisköerna och de stora barngrupperna växer nu
runtom i landet på väldigt många håll. Man hör ofta
från det socialdemokratiskt styrda Göteborg om rikti-
ga skräckexempel på stora barngrupper och långa
dagisköer.
Vårdköerna växer på många håll, dock inte i den
här regionen. Skolans kvalitet har många brister.
Vårdpersonal och skolpersonal tillhör dem som i
mycket stor utsträckning - den största - drabbas av
långtidssjukskrivningar. Det beror mycket, om än inte
bara, på en bristande kapacitet som arbetsgivare från
kommuners och landstings sida.
Så nog finns det mycket att ta tag i ute i kommu-
ner och landsting, och jag tycker att vår uppgift är att
se till att man får goda ekonomiska villkor och stabila
planeringsförutsättningar. Vi ska också se till att
kommunalpolitiker och landstingspolitiker i relation
med sina väljare kan se till att riktigt fokusera på de
frågeställningar som de är ansvariga för.
Av den anledningen har vi i Folkpartiet också
kommit fram till att skolan, som har så stora brister,
är en sådan verksamhet som behöver ha mycket tyd-
liga nationella regelverk, läroplaner och även en na-
tionell kvalitetskontroll. Det är oerhört viktigt att alla
elever, oavsett var de bor, ska tillförsäkras en god
grundutbildning. Därför har vi utöver en lång rad
förslag från Folkpartiets sida om hur man ska kunna
förbättra kvaliteten i undervisningen och i utbildning-
en också föreslagit att man ska ha en nationell finan-
siering av skolan så att alla elever kan tillförsäkras en
god finansiering av sin skolgång oavsett hur rika
grannar man råkar ha och oavsett om kommunalpoli-
tikerna har prioriterat skolan på det sätt som vi tycker
att man ska göra.
Nationell likabehandling betyder raka motsatsen
till lika mycket pengar per elev. Om man skulle ge
lika mycket pengar per elev så skulle eleverna på
intet sätt få en likabehandling, utan det kräver att man
har rätt så stora skillnader i skolpeng per elev beroen-
de på hur den socioekonomiska situationen ser ut och
en rad andra saker. Vi har kommit fram till detta och
lagt fram förslaget här. Det finns beskrivet i reserva-
tion nr 5, som jag därför, herr talman, yrkar bifall till.
Jag tycker att det är mycket viktigt att man skiljer
på vad kommunerna ska finansiera, vad de ska hante-
ra och vad de måste producera. Det är också viktigt
att man har ett utjämningssystem mellan de olika
kommunala ekonomierna så att det blir likvärdiga
förutsättningar för människorna.
Frågan om finansieringen av en viss verksamhet
ska vara lokal eller nationell måste avgöras av vad
som är bra för verksamheten i sig. Vi tror att det är
bra för skolans verksamhet att ha en nationell finansi-
ering. Man ska inte flytta fram och tillbaka på finan-
sieringen av sjukvård, äldreomsorg och andra saker
eller, för den delen, inte heller plocka in fastighets-
skatt kommunalt eller centralt för att försöka dribbla
bort korten eller för att lösa andra problem med ut-
jämningssystemet. Sådana förändringar måste stå på
egna meriter.
Vi tycker att vissa villkor vad gäller äldreomsor-
gen och annat kan motivera att man kan behöva titta
på hur vi ska tillförsäkra även äldre människor en bra
och väl fungerande omsorg och även rätten och möj-
ligheten att flytta fram och tillbaka över kommun-
gränsen även den dagen man behöver hjälp. Men
sådana förändringar ska inte göras i syfte att lösa
problemen med teknikaliteter i utjämningssystemet.
Herr talman! Jag pratade förut om att vårdköerna
växer. Produktiviteten i sjukvården steg i början på
90-talet. Sedan började den sjunka från mitten på 90-
talet. Hur den ser ut nu vet vi inte, för när produkti-
viteten hade sjunkit ett tag slutade man mäta den. Och
det är klart - om man inte kan se ett problem därför
att det inte finns beskrivet så behöver man inte heller
ha någon lösning på det. Vi tycker att det är mycket
viktigt att vettig statistik och uppgifter om utveck-
lingen i sjukvården verkligen tas fram och görs synli-
ga. Därför har vi reserverat oss till förmån för krav på
att det ska tas fram statistik kring sjukvården.
Herr talman! Jag har nämnt utjämningssystemet
ett par gånger. Det är oerhört avgörande att man för
de verksamheter som kommuner och landsting har
det finansiella ansvaret för också har ett väl funge-
rande utjämningssystem. Kommunalskattens nivå,
hur höga avgifter man behöver ta ut eller kvaliteten i
vården, skolan och barnomsorgen ska inte vara bero-
ende av om man har rika eller fattiga grannar. Frågan
om ifall man kan få äldreomsorg ska inte heller vara
beroende av om det finns många eller få gamla i
samma kommun. Detta är oerhört grundläggande för
att verksamheterna ska fungera.
Det nuvarande systemet har helt och hållet löpt
amok. Jag förstår inte varför vi inte bara kan konsta-
tera det: Det nuvarande systemet har löpt amok. Det
är för krångligt, det skapar motsättningar mellan stad
och land, det utjämnar inte strukturella olikheter till-
räckligt bra och det innehåller faktorer som inte är
kommunalt ansvar men som man utjämnar för i alla
fall. Det grundar sig till viss del på icke-förklarande
variabler, utan på statistiska samvariationer och det
jämför storkar och barnafödande. Det tar inte hänsyn
till att en hög skattekraft på grund av högre inkomst-
nivå också ger högre inkomstnivåer inom kommunala
verksamheter. Det tar inte hänsyn till tillväxtens kost-
nader och det försvårar relationen mellan medborgare
och de förtroendevalda.
Jag tycker att det är dags att vi gör upp med detta
och konstaterar att det är på det sättet. Vi måste ar-
beta vidare med ett väl fungerande system i stället för
att bita oss fast i detta. Vi anser från Folkpartiets sida
att man måste utjämna inkomster och kostnader till-
sammans så att man fångar upp också de extra kost-
nader som tillväxt och skattekraft ger för kommuner
och landsting. Det måste vara tillväxtvänligt, det
måste grundas på förklarande variabler och inte på
statistiska sinkaduser och det måste avse det som
faktiskt är kommunalt ansvar.
De borgerliga partierna har en gemensam reser-
vation kring denna fråga i morgondagens betänkande
om riktlinjer för den ekonomiska politiken. Jag står
fullständigt bakom den, och jag förutsätter att de
borgerliga kollegerna i dag också står bakom det som
vi gemensamt har kommit överens om måste vara
grunden för en reformering av utjämningssystemet.
Herr talman! Jag står givetvis bakom alla reserva-
tioner i finansutskottets betänkande nr 19, men jag
yrkar bifall bara till reservation nr 5.

Anf. 40 LENNART HEDQUIST (m)
replik:
Herr talman! Jag begär replik närmast för att ut-
trycka min tillfredsställelse över den mycket distinkta
och klara kritik som Karin Pilsäter gav uttryck för
beträffande dagens utjämningssystem. Jag tycker att
den kritiken ger en bra grund för hur man ska kunna
förändra det systemet så att man motverkar de fakto-
rer som Karin Pilsäter med rätta lyfter fram.
Det har varit lite olika hur förutseende man har
varit beträffande hur utjämningssystemet skulle fun-
gera, men jag upplever att det med de ganska massiva
kritiska kommentarer som nu kommer från olika
typer av experter och med den successiva omorien-
tering som också har skett här i riksdagen finns goda
förutsättningar att få ett bättre och ett väl fungerande
utjämningssystem.

Anf. 41 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Jag förutsätter att de borgerliga par-
tiernas arbete för ett reformerat utjämningssystem ska
ta sitt avstamp i den gemensamma reservation som
finns i riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Vi
behöver inte här gå i polemik med statlig finansiering
som inte finns med i olika budgetalternativ osv.

Anf. 42 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! För det första vill jag säga både till
Karin Pilsäter och till Lennart Hedquist att utjäm-
ningssystemet inte har löpt amok.
För det andra sitter det redan en parlamentarisk
utredning som ska titta på detta. Ett system är ju ald-
rig så bra att det inte kan bli bättre. Det finns alltså
redan en kommitté som arbetar med de här frågorna.
Svensk ekonomi har utvecklats bra de senaste
åren. Det har lett till en god tillväxt i Sveriges kom-
muner och till allt bättre möjligheter att bygga ut
kommunernas service till medborgarna. Sedan 1998
har kommunerna anställt ytterligare 40 000 personer.
Därtill kommer en sysselsättningsökning som följd av
kommunernas växande beställningar i det privata
näringslivet och alltfler entreprenader.
Kommunerna har haft positiva resultat sedan
1996. Den kommunala konsumtionen som andel av
bruttonationalprodukten har växt. Jag tycker att Per
Landgren ändå ska notera det. Kommunsektorns
inkomster från skatter och bidrag beräknas i år stiga
med drygt 6 %. Ökningen är något större än 2001.
För att höja kvaliteten i skolan, vården och omsorgen
har nivån på statsbidragen till kommuner och lands-
ting höjts med över 24 000 miljoner kronor från 1996
till 2002. Utöver detta har kommunsektorn fått ökade
resurser, bl.a. genom ett särskilt statsbidrag från 2002
för att öka tillgängligheten i vården och genom det
tillfälliga sysselsättningsstöd som vi nyligen besluta-
de om här i riksdagen.
Kommunernas ekonomiska resultat för 2001 upp-
går enligt preliminära uppgifter till 11,5 miljarder
kronor, vilket är en förbättring med 2,8 miljarder
kronor sedan år 2000.
Landstingen uppvisar ett underskott på 3,4 miljar-
der kronor 2001, vilket är ett något mindre underskott
än året innan. Underskotten i Stockholm och Skåne
motsvarar tillsammans nästan hela landstingssektorns
underskott 2001. Det är en händelse som ser ut som
en tanke att både Stockholmslandstinget och Skåne-
regionen leds av Moderaterna. Lennart Hedquist,
skulle vi inte också kunna jämföra landstingen med
varandra, och inte bara kommuner som ni har gjort i
motion Fi45?
I skrivelsen görs en analys av utjämningssyste-
mets effekter fördelade på län. Regeringen konstate-
rar att om man ser till summan av de generella stats-
bidragen, inkomstutjämningen, kostnadsutjämningen
och införandetilläggen är alla län mottagare av bidrag
från staten, även Stockholms län. Men Stockholms
län är det enda län som har en skattekraft över riksge-
nomsnittet och är därför bidragsgivare till inkomstut-
jämningen. Utjämningssystemet är ett av de vikti-
gaste verktyg som staten har för att kommuner och
landsting i hela landet ska ges likvärdiga förutsätt-
ningar att bedriva sin verksamhet oberoende av invå-
narnas inkomster och strukturella förhållanden. Då
behövs det en utjämning av skattekraften.
I skrivelsen görs också en genomgång av de olika
kommunala verksamheterna. Regeringen skriver att
förhållandena inom hälso- och sjukvården bl.a. kän-
netecknas av en god medicinsk kvalitet men att det
finns brister i tillgängligheten och svårigheter att
rekrytera personal. Kommunerna kommer att behöva
anställa tiotusentals personer de närmaste åren. Det
beror till största delen på stora pensionsavgångar
framöver. Det extra sysselsättningsstödet på 3 miljar-
der kronor i år till kommuner och landsting kan an-
vändas för att kunna behålla personal och till nyre-
krytering av personal redan nu. De ökade resurser till
äldreomsorgen som tillkommit under senare år har
främst gått till de äldre med omfattande vårdbehov.
Tack vare det förbättrade läget på arbetsmarkna-
den fortsätter kostnaden för socialbidrag att minska.
Antalet biståndshushåll och biståndsmottagare var år
2000 nästan nere på samma nivå som 1991.
Utskottet anser att den årliga skrivelsen ger en
bred och fyllig beskrivning av utvecklingen i kom-
munsektorn. Den pekar såväl på områden med goda
förhållanden i den kommunala verksamheten och
ekonomin som på områden som kräver förbättringar.
Det är av vikt för riksdagen att få denna återrapporte-
ring och resultatinformation. Utskottet föreslår att
skrivelsen läggs till handlingarna.
I betänkandet finns i år nio reservationer. Förra
året var det inte mindre än 26 reservationer. Jag tack-
ar reservanterna för att ni i år mer har gått in för kva-
litet än kvantitet.
Moderaterna vill ha förändringar av utjämnings-
systemet. Det är ingen ny fråga. Utskottet vill, som
tidigare, understryka den stora betydelse utjämnings-
systemet har för att skapa likvärdiga ekonomiska
förutsättningar för landets kommuner och landsting.
De förändringar som reservanterna föreslår skulle
innebära ökade klyftor mellan landstingen, vilket inte
är acceptabelt.
Folkpartiet vill ha en utredning om att kommu-
nerna ska klara sina uppgifter utan att använda kom-
munala bolag. Inte heller detta är en ny fråga. Finans-
utskottet ställer sig nu, liksom i höstas, bakom kon-
stitutionsutskottets bedömningar och anser därutöver
inte att det finns anledning att begära en sådan utred-
ning som Folkpartiet förespråkar. Folkpartiet tycker
inte om kommunala bolag. Därför vill Karin Pilsäter
genom lagstiftning krympa kommunernas möjligheter
till självbestämmande. Men från självstyrelsesyn-
punkt är det en fråga för det demokratiskt valda full-
mäktige att avgöra om man ska bedriva en verksam-
het som är tillåten inom lagens ram i kommunalt
bolag eller ej.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet
vill att produktivitetsutvecklingen i vården blir bättre
belyst. Socialutskottet redovisar att Landstingsför-
bundet tillsammans med landstingen under senare år
genomfört ett omfattande utvecklingsarbete för att
komma till rätta med bristerna i statistiken. Lands-
tingsförbundet räknar med att kunna göra produkti-
vitetsmätningar med acceptabel kvalitet inom ett par
år. Det är angeläget att statistiken inom hälso- och
sjukvårdsområdet är sådan att den ger goda möjlig-
heter att utvärdera verksamheten och ta fram bra
beslutsunderlag för riksdagen och övriga ansvariga.
Finansutskottet anser mot bakgrund av det omfattan-
de utvecklingsarbete som pågår att riksdagen inte i
dag behöver ta något initiativ i frågan.
Per Landgren pratade om landstingens rapport. I
rapporten Landstingens ekonomi, maj 2002 på s. 49
t.o.m. 53 görs en noggrann genomgång av produkti-
vitetsmätningar och det utvecklingsarbete som nu
pågår för att åstadkomma rättvisande produktivitets-
mätningar. Det är ju det som har varit problemet.
Statistiken har tidigare varit så undermålig att man
inte har fått fram rätt siffror.
Folkpartiet reserverar sig också mot lokala kli-
matinvesteringsprogram. I förra årets skrivelse redo-
gjorde regeringen för kommunernas miljöarbete och
framhöll att kommunernas insatser verksamt bidrar
till att förbättra miljötillståndet i landet och att detta
sker dels genom lokalt miljöarbete, dels genom tillsyn
och kontroll bl.a. med stöd av miljöbalken. Utskottet
delar inte motionärernas negativa syn på de lokala
investeringsprogrammen och de föreslagna klimatin-
vesteringsprogrammen för 2003 och 2004.
I övrigt finns det fem reservationer, en från Mode-
raterna, en från Kristdemokraterna, två från Folkpar-
tiet och en från Centerpartiet, som tar upp yrkanden
som behandlats tidigare under detta riksdagsår. Så-
som förra året har utskottet gjort en summarisk be-
handling av motioner som redan har blivit avslagna
av riksdagen under det här riksdagsåret. Yrkandena är
identiska eller överensstämmer i hög grad med yr-
kanden som riksdagen redan har behandlat. Det har
inte heller enligt utskottets bedömning tillkommit nya
omständigheter som ger anledning att ändra riksda-
gens tidigare beslut.
Herr talman! Jag vill något kommentera motion
Fi45, som jag nämnde tidigare, av Gunnar Hökmark
m.fl. I den motionen ägnas drygt två sidor åt att jäm-
föra kommuner på ett ovederhäftigt sätt. Motionens
beskrivning är inte ägnad att ge en rättvisande bild av
de kommuner man namnger. Bl.a. finns min egen
kommun med.
Förra årets vårproposition redogjorde för arbetet
med en kommunal databas. En särskild utredare hade
tillkallats som i samverkan med statistikansvariga
myndigheter skulle definiera, utvärdera och vidareut-
veckla kvalitetsmått för berörda kommunala verk-
samheter. I årets vårproposition nämner regeringen
att en kommitté kommer att tillkallas under 2002 med
uppgift att administrera och vidareutveckla databasen.
Med den kommunala databasen blir det möjligt att
jämföra kommuner med varandra på ett rationellt och
tillförlitligt sätt.
Kommunerna står för en femtedel av Sveriges
bruttonationalprodukt. Det är av avgörande betydelse
att deras pengar används effektivt. Jag ser fram emot
när vi kan börja jämföra kommunerna på ett tillförlit-
ligt sätt. Den moderata jämförelsen av kommuner i
Fi45 är allt annat än tillförlitlig.
Jag yrkar bifall till finansutskottets förslag och av-
slag på reservationerna.
Jag vill också säga något till Agne Hansson, sär-
skilt efter att ha lyssnat på Lennart Hedquist som vill
ha sitt statliga utjämningssystem och även på Karin
Pilsäter som framförde en kraftfull kritik, även om
hon bara vill ha detta utrett.
Därför tycker jag att det är väldigt klargörande att
Centerpartiet så tydligt i sin motion tar avstånd från
ett statligt utjämningssystem. Man gör det av två skäl.
Det första skälet är det statsfinansiella - man säger
t.o.m. att man inte vill medverka till att bygga in
gökungar i statsbudgeten. Det andra skälet är att det i
de mest expansiva regionerna måste finnas en utjäm-
ning av skattekraften även nedåt.
Jag är mycket nöjd med den kraftfulla skrivningen
i motionen, och jag hade gärna sett att detta hade stått
lite tydligare i Centerpartiets reservation. Vi är över-
ens med Centerpartiet om att det är viktigt med ett
långtgående kommunalt utjämningssystem.

Anf. 43 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Sonia Karlsson påstår att systemet
inte har löpt amok. Det är klart att man kan använda
sig av olika uttryck, men ett system som i grunden
arbetades fram i början av 90-talet, som beslutades i
mitten av 90-talet och som därefter har verkat trots att
verkligheten förändrats väldigt mycket under åren har
nu helt andra effekter än vad man förutsåg när det
infördes. Dessutom har under de år som gått en lång
rad förändringar gjorts i systemet, vilka enligt vår
uppfattning inte utvecklade utan snarare invecklade
det.
Jag tror därför att oavsett hur man vill beskriva
det hela måste vi väl vara överens om att systemet
inte fungerar bra, och att det inte fungerar så som det
var tänkt.
Jag vill ge ett enkelt exempel på detta. Botkyrka
är en kommun som jag tror att de flesta människor i
landet uppfattar som en inte särskilt välbeställd
kommun. Jag såg en uppgift i tidningen i morse att
26 % av barnen lever under socialbidragsnormen.
Botkyrka kommun blir nettogivare in i systemet trots
att där bor många fattiga människor.
Vi kan ha olika synpunkter på hur man i Stock-
holms läns landsting har hanterat sakerna fram till i
dag. Men landstinget måste, om systemet lever vida-
re, höja skatten inte bara en gång, vilket vi i Folkpar-
tiet föreslår, utan man måste kontinuerligt år ut och år
in höja skattesatsen för att hålla jämna steg med ut-
jämningssystemet.
Det måste väl vara ett systemfel, Sonia Karlsson?
Sonia Karlsson måste väl hålla med om att det är ett
systemfel när vissa kommuner kontinuerligt kommer
att behöva höja skatten för att hänga med i utjäm-
ningssystemet? Det måste väl vara ett systemfel när
mycket fattiga kommuner blir bidragsgivare?
Jag tror att hela saken skulle tjäna på att vi
gemensamt erkände att det finns problem, och att vi
sedan utifrån våra värderingar - vilka kanske inte är
så skilda som det kan verka - konstruktivt arbetade
för att hitta goda lösningar.
Jag vet att det sitter en parlamentarisk utredning
och arbetar, men den har fått väldigt snäva direktiv.
Varför, Sonia Karlsson, kan vi inte komma överens
om att det finns problem, och att vi måste kavla upp
ärmarna lite mer för att försöka lösa dem?

Anf. 44 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vidhåller bestämt att systemet
inte har löpt amok. Däremot sade jag redan tidigare
att det sitter en parlamentarisk utredning och ser över
de saker som behöver förbättras och förändras. Det
handlar dels om hur kommuner med befolknings-
minskning drabbas, men också om de storstäder som
har en kraftig befolkningsökning.
När det gäller tillväxten vill jag säga att det inte är
systemet som har löpt amok utan att tillväxten är så
olika fördelad. Stockholms läns landsting betalar mer
eftersom tillväxten har varit så kraftig i Stockholm.
Man har ett kraftigt skatteunderlag och en starkt ökad
tillväxt. Men det är fortfarande så att Stockholms läns
landsting också får tillbaka pengar.

Anf. 45 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Jag har aldrig hävdat något annat än
att Stockholms läns landsting får del av statsbidragen.
Men jag tycker att det är ett problem att Sonia Karls-
son inte vill se att den modell vi har i dag, med in-
komstutjämning för sig och kostnadsutjämning för
sig, inte håller ihop. Nog måste väl Sonia Karlsson
tycka att det är något systemfel om ett landsting kon-
tinuerligt måste höja skatten för att hänga med i sy-
stemet, och inte får behålla någonting av tillväxtkraf-
ten för att betala sina egna löneförhöjningar.
Självklart ska vi kunna dela med oss av den ökade
skattekraften i den här regionen, alltså av det som jag
och mina grannar tjänar in. Men det måste vara ett
systemfel när man är tvungen att höja skatten år ut
och år in för att hänga med i systemet. Det måste
också vara ett systemfel att mina mycket fattigare
grannar hemma i Botkyrka ska bli nettobidragsgivare
i systemet.
Den utredning som sitter och arbetar har alldeles
för snäva direktiv. Framför allt upplever jag inte att
det i dag finns någon medvetenhet om att det finns
betydligt större problem och betydligt större utma-
ningar än att fortsätta att putsa lite grann i marginalen
på detta system. Sonia Karlsson borde kunna tycka att
vi måste ta tag i problemen. Medborgarna har ingen
förståelse - varken på landsbygden eller i storstaden -
för systemet som det ser ut i dag. Vi ska inte fortsätta
att bidra till att bygga upp sådana motsättningar.
Jag skulle vilja ta upp ytterligare en sak. I dag
sitter Sonia Karlssons partikamrater i Sundbyberg och
ägnar sig åt koncernbildningar enbart i syfte att kunna
tjäna statliga skattepengar. Är det verkligen en viktig
del av det kommunala självstyret att ägna sig åt bo-
lagskoncernbildningar och icke-kommunal affärsdri-
vande verksamhet för att den vägen få tillbaka de
pengar man tycker att man inte får ut i utjämningssy-
stemet? Vore det inte bättre om vi från riksdagen
satte upp spelregler om att koncernbildningar och
bolagsverksamhet inte ligger inom ramen för det
kommunala självstyret, utan att det kommunala själv-
styret ska utövas på de områden som faktiskt är
kommunala uppgifter?

Anf. 46 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! En sak ska vi göra klart, nämligen
att påvisa att Stockholms läns landstings problem inte
i huvudsak är utjämningssystemet. 1999 sänkte
Stockholms läns landsting skatten med 40 öre. Det
motsvarar ca 1 miljard. Nu saknas 1 miljard per år.
Det visade sig när revisorerna tittade på landsting-
ets ekonomi, och inte ville ge ansvarsfrihet för, att
landstinget inte hade intäkter till sina kostnader. Man
hade också gjort sådana privatiseringar som inte gav
de intäkter man hade tänkt sig. Även på andra områ-
den har man fått ökade kostnader.
Det är inte utjämningssystemets fel att Stock-
holms läns landsting har problem. I stället behöver
den moderata ledningen tillsammans med de andra
borgerliga partierna ta itu med problemen.
Man kan heller inte säga att man inte vill följa
kommunallagen om att ha balans i ekonomin och
påstå att det har med utjämningssystemet att göra.
Det är väl känt att ekonomin enligt kommunallagen
ska vara i balans. Det är inget synnerligt skäl att låta
bli detta.
När det gäller kommunala bolag ligger det sedan
mitten av 1850-talet inom den frivilliga verksamheten
att kommunerna har rätt att ha kommunala bolag om
de håller detta inom lagens ram.

Anf. 47 PER LANDGREN (kd) replik:
Herr talman! Den socialdemokratiska regeringen
och även riksdagsmajoriteten har de senaste åren
visat att de inte drar sig för att köra över kommuner
och landsting i en rad olika frågor.
Jag tänkte inskränka mig till en sak. När regering-
en lägger fram sina propositioner framställer man det
som att kommunerna har fått en oerhörd förstärkning
genom de generella och specifika statsbidragen. I
vårpropositionen finns t.ex. på första sidan en tabell
över den kommunala ekonomin. Man jämför siffrorna
med 1996 års siffror och kommer fram till att det
2002 handlar om nästan 30 miljarder osv. Den ton-
gången fortsätter även i utskottsbetänkandet när man
talar om att statsbidragen till kommuner och landsting
höjts med över 24 miljarder kronor från 1996 till
2002.
När man ser på Landstingsförbundet och Kom-
munförbundet, där Sonia Karlssons partikamrater
sitter i ledningen, är bilden en helt annan. Då talas ett
helt annat sifferspråk. I Landstingens ekonomi, maj
2002 säger Landstingsförbundet att statens nettotill-
skott till landstingssektorn under denna period är
betydligt mindre än vad man angivit - 10 miljarder -
och man kommer fram till en summa på 2 miljarder.
Samma sak gäller Kommunförbundet.
Herr talman! Jag vill fråga Sonia Karlsson om hon
är nöjd med oenigheten i redovisningen mellan soci-
aldemokraterna i Landstingsförbundet och Kommun-
förbundet, för övrigt eniga sådana, å ena sidan och
regeringen och riksdagsmajoriteten å andra sidan?
Har båda sidor rätt? Finns det ingen sanning i siffer-
materialet eller tycker Sonia Karlsson att detta är en
bra tingens ordning?

Anf. 48 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Per Landgren, om det vore så att
bara Socialdemokraterna stod bakom rapporten från
Kommunförbundet och Landstingsförbundet tror jag
att det skulle vara annorlunda. Nu är det ju alla partier
som står bakom rapporterna från Kommunförbundet
och Landstingsförbundet, så de är en form av kom-
promisser, och det finns också ett förhandlingsun-
derlag. När vi i finansutskottet träffar Kommunför-
bundet och Landstingsförbundet är det klart att de tar
upp saker som de vill ha genomförda. Det är alltså ett
slags förhandlingsposition.
Per Landgren fick i sitt inlägg till det att kommu-
nerna hade fått ett minus på ca 3 miljarder på grund
av statsbidragsökningarna. Om vi nu inte hade ökat
statsbidragsnivån med 24 miljarder sedan 1996, om vi
inte hade gett 9 000 miljoner extra till den särskilda
handlingsplanen för sjukvården, om vi inte hade gett
extra pengar till skolan, hur tror Per Landgren att det
då skulle ha sett ut?

Anf. 49 PER LANDGREN (kd) replik:
Herr talman! Det är ett fantastiskt påstående, och
det är för väl att det kommer in i protokollet. Sonia
Karlsson hävdar att siffermaterialet från Kommun-
förbundet och Landstingsförbundet är en kompro-
missprodukt. Det är ju helt otroligt. Finns det inga
fakta att falla tillbaka på? Finns det ingen ordning i
det här landet där kommunförbund, landstingsförbund
och staten kan komma överens om hur mycket netto-
tillskottet till kommunsektorn uppgår till från 1996
till 2002? Jag tycker att det är skamligt.

Anf. 50 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Vad jag säger är att det är självklart
att det är riktiga siffror i rapporterna från kommun-
förbunden och landstingsförbunden. När vi diskuterar
med Kommunförbundet eller Landstingsförbundet
träffar vi representanter för de politiska partierna, och
de är överens om de synpunkter som presenteras för
finansutskottet. Till grund för detta ligger en kom-
promiss, och det tror jag att även Per Landgren inser.

Anf. 51 LENNART HEDQUIST (m)
replik:
Herr talman! Sonia Karlsson polemiserar mot nå-
gon som tycks hävda att det inte behövs något utjäm-
ningssystem. Jag förstår inte vem i kammaren som
hon vänder sig till.
Jag vet att Sonia Karlsson brukar anklaga oss mo-
derater för att vi inte vill ha ett väl fungerande utjäm-
ningssystem för kommuner och landsting, men det är
ju det som vi vill ha. Hon försöker också omfatta
Centerpartiet i sin kritik som är helt felaktig.
Vi är överens med Centerpartiet om att det behövs
ett väl fungerande utjämningsssystem. Men dagens
utjämningssystem är i grunden felkonstruerat. Det är
inomkommunalt, det strider mot grundlagen och det
är så till den grad tillväxtfientligt att fler och fler nu
börjar inse att det behövs radikala förändringar.
Sonia Karlsson påstår att Stockholms läns lands-
ting är nettobidragstagare i systemet. Det är ju helt
felaktigt eftersom man har varit givare från början.
Men hon räknar in det generella statsbidraget och
kommer till denna slutsats. Ja, det var så 2000. År
2001 var det i stor sett balans. Hur man än räknar
kommer Stockholms läns landsting under 2002 och
framöver att vara en stor bidragsgivare till staten.
Man får alltså inte behålla sin egen landstingsskatt.
Däremot får man helt och hållet svara för kostnaderna
för tillväxten. Systemet löper amok, Sonia Karlsson.
Men jag ska låta Sonia Karlsson få tillfälle att
också säga någonting positivt. Nämn den kommun i
landet som Sonia Karlsson vill lyfta fram som social-
demokratisk mönsterkommun! Hon kritiserar oss för
att inte göra en korrekt jämförelse mellan olika kom-
muner. Men nämn nu den kommun, Sonia Karlsson,
som ni vill lyfta fram i valrörelsen som socialdemo-
kratisk mönsterkommun!

Anf. 52 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Lennart Hedquist säger att modera-
terna vill också ha ett utjämningssystem. Men då är
det staten som ska utjämna. Skillnaderna i skattekraft
ska bestå, och sedan ska staten bara pytsa ut pengar
till de kommuner som ligger under medelskattekraf-
ten. Tanken med det nuvarande utjämningssystemet
är att tillväxten ska fördelas över landet.
Det har tillsatts en kommitté som ska titta på om
det finns felaktigheter och om det finns eftersläpning-
ar i systemet när det gäller storstadsområdena där
tillväxten är kraftig.
I grunden har moderaterna hela tiden varit emot
utjämningssystemet. De var emot det när vi fattade
beslutet och de har motsatt sig denna långtgående
utjämning över landet.
När det gäller att jämföra kommuner kan inte jag
utan vidare peka ut någon kommun. Vad jag sade var
att det inte går att jämföra på det sättet som Modera-
terna har gjort. De har jämfört min hemkommun,
Borlänge och några ytterligare kommuner. Sedan
säger de att de socialdemokratiskt styrda kommuner-
na har högre skatt och högre arbetslöshet än alla
andra.
Jag kan jämföra min egen hemkommun, Motala,
med Falun som är en borgerlig kommun och som
ligger i samma härad som Borlänge. I Motala har vi
både lägre skatt och lägre arbetslöshet än vad man har
i Falun. Det är svårt att göra sådana jämförelser.
Jag tycker att vi ska stilla oss tills vi har fått den
kommunala databasen. Då får vi också nyckeltal som
gör det möjligt att jämföra på ett tillförlitligt och
rättvist sätt.

Anf. 53 LENNART HEDQUIST (m)
replik:
Herr talman! Nu kommer sanningens minut, Sonia
Karlsson. Ni är ute i landet och klankar på Stockholm
och en rad andra borgerligt styrda kommuner. Men
nämn nu några socialdemokratiskt styrda kommuner
som ni vill lyfta fram som mönsterkommuner! Det
räcker med att ni säger att ni är både nöjda och stolta
över den politik som bedrivs i den och den kommu-
nen. Men hittills har vi inte kunnat få exempel på en
enda socialdemokratisk kommun som ni vill lyfta
fram.
Jag tycker att det är fel att argumentera mot för-
slag som inte finns. Sonia Karlsson säger att ett stat-
ligt utjämningssystem skulle kunna fungera så att
man får behålla all skattekraft över medelskattekraf-
ten. Mig veterligt har ett sådant förslag aldrig pre-
senterats i Sveriges riksdag.
Jag förstår inte var denna polemik kommer ifrån.
Ni kan väl läsa våra motioner och framföra kritik
utifrån dessa. Ni gör på precis samma sätt som med
utskottsutlåtandet. Ni säger att spärren för landstinget
skulle drabba de övriga landstingen. Säg vilket lands-
ting som skulle drabbas om vi införde den spärren!
Det är ju helt finansierat i det budgetförslag som vi
har lagt fram. Polemiken är ohederlig, och jag tycker
att det är en skam att man skriver på det här sättet.

Anf. 54 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Bl.a. föreslås det att man ska minska
på det generella statsbidraget, och det drabbar övriga
landsting som får betala via den minskningen.
Jag tycker att det är jätteintressant och jag är väl-
digt glad över att Moderaterna verkligen vill ha en
långtgående utjämning av skattekraften här i landet.
Då kan man undra vad det är som vi är så oense om.
Om Moderaterna verkligen ställer upp på en långtgå-
ende utjämning av skattekraft för att alla invånare i
alla landets kommuner ska kunna få en bra skola,
vård och omsorg vore det ju väldigt bra.
Jag betvivlar att det är detta som Lennart Hedquist
menar, men nu har han sagt så. Också Lennart Hed-
quist gillar en långtgående utjämning av skattekraft.
Tack för det!

Anf. 55 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har tre frågor till Sonia Karlsson,
som är talesman för majoriteten.
För det första: Sonia Karlsson pekade på att det
under den senaste tiden hade skett en kraftig höjning
av statsbidraget till kommunerna. Samtidigt har re-
sultatet kraftigt försämrats för dessa kommuner, som
jag nämnde i mitt anförande. Vad drar Sonia Karlsson
för slutsats av det? Är det för många uppgifter som
har lagts på kommunerna och som inte har finansie-
rats av staten?
För det andra: Varför misstror Socialdemokrater-
na folkvalda kommunalpolitiker? Är man beredd att i
större utsträckning ge fria medel i stället för special-
destinerade statsbidrag?
För det tredje: Hur ser Sonia Karlsson och Social-
demokraterna på Kommunförbundets egen skattebas-
utredning?
Med Centerpartiets skatteförslag, som innebär en
övergång från grundavdrag till skatterabatt, skulle
man inte bara kunna sänka skatten för vanligt folk
utan också kraftigt stärka kommunernas skattebas. Är
Socialdemokraterna beredda att stärka kommunernas
skattebas i stället för att öka bidragen?

Anf. 56 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Agne Hansson tog först upp kost-
nadsökningarna. Ja, problemet är att trots att intäkter-
na har ökat har också kostnaderna ökat. Till mycket
stor del beror det på lönerna. Jag tror att det är väldigt
viktigt att kommunerna i sina budgetar ser över kost-
nadsutvecklingen och vad den beror på. Det sägs att
det skulle ha att göra med att kommunerna har fått
utökade uppgifter. Bl.a. diskuterades här tidigare att
maxtaxan skulle vara underfinansierad, enligt en
prognos som Kommunförbundet nu har tagit fram. I
min egen hemkommun befarade man också att max-
taxan skulle vara underfinansierad innan den genom-
fördes. Men vi ser nu att den inte är underfinansierad.
Det skulle ju vara konstigt om det bara skulle vara i
Motala som ekonomin går ihop med maxtaxan. Jag
tror ändå att det i ganska många kommuner vid års-
skiftet kommer att visa sig att det går ihop. Om det
skulle vara så att pengarna inte räcker till har reger-
ingen redan sagt att man givetvis ska diskutera det
med Kommunförbundet.
Fråga nummer två var om jag misstror folkvalda
politiker. Nej, jag är ju själv en av de folkvalda efter-
som jag fortfarande dessutom sitter i Motala kom-
munfullmäktige, så det är inte fråga om någon miss-
tro.
Jag skulle vilja påminna Agne Hansson om att det
faktiskt var Socialdemokraterna och Centerpartiet
som införde det åldersrelaterade statsbidraget 1996.
Ibland har vi tyckt att det har funnits skäl att ha rikta-
de bidrag. Det tyckte vi när vi när det gällde ålders-
relaterade bidraget, och det tycker vi nu när det gäller
det särskilda bidraget till skolan. Det utgår med 1 500
miljoner i år, och när det har kommit upp till nivån
5 000 miljoner kommer det att gå in i det generella
statsbidraget.
När det gäller Kommunförbundets skattebasut-
redning och Centerpartiets eget förslag vill jag säga
att i och med att vi nu har tagit bort 75 % av egenav-
gifterna ökar kommunernas skattebas. Det har alltså
skett sådana saker redan.

Anf. 57 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! När det för det första gäller maxtax-
an kan det vara så att den inte just nu visar en under-
finansiering. Det kan bero på att man har försökt att
tumma på kvaliteten genom att plocka in fler barn.
Men på sikt talar allt för att den är underfinansierad.
Det tycker jag är ett observandum av fler på den för-
sta frågan. Fortsätt att fundera på den frågan, Sonja
Karlsson!
För det andra har de specialdestinerade bidragen
ökat väldigt kraftigt. Det är klart att det är svårt för
kommunerna att själva prioritera. Vi prioriterar en
påse så att kommunerna själva får större utrymme att
välja. Det kan naturligtvis finnas skäl att vid vissa
tillfällen ha bidragen styrda, t.ex. de åldersrelaterade
bidragen, men då ska man också skicka med pengar.
Detta har alltså att göra med den första frågan.
Den tredje frågan gäller skattebasen. Det kan vara
vissa saker som gör att skattebasen stärks, men det
som är viktigt med en sådan här förändring är att
skattebasen stärks på ett sådant sätt att det gynnar de
fattigaste kommunerna mest. Det blir alltså en skatte-
utjämnande effekt, och det är väldigt viktigt. Man slår
två flugor i en smäll; man stärker skattebasen och får
en utjämnande effekt. Är inte det, Sonia Karlsson, en
alldeles utmärkt idé om man hävdar skatteutjämning
och skattesänkning för vanligt folk?

Anf. 58 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det var bra att Agne
Hansson ändå sade att det kan finnas särskilda tillfäl-
len då det kan vara bra med styrda bidrag, exempelvis
det åldersrelaterade bidraget eller, som jag nyss hän-
visade till, de särskilda pengarna till skolan, som
sedan kommer att ingå i det generella statsbidraget.
Och det har givetvis också skickats med pengar.
Sedan måste jag återigen säga att jag är väldigt
nöjd med Centerpartiets motion, där man så tydligt
tar avstånd från statlig inkomstutjämning och säger
att det är väldigt viktigt att vidhålla en långtgående
kommunal utjämning. Jag tycker att det är bra att vi
står enade bakom detta. Centerpartiet, Socialdemo-
kraterna, Vänstern och Miljöpartiet har ju stått stadigt
bakom detta.

Anf. 59 SIV HOLMA (v):
Herr talman! Jag ska börja med att instämma i det
som Sonia Karlsson har sagt i sitt anförande och
tacka för ett gott samarbete.
Jag yrkar bifall till förslagen till beslut i betän-
kandet och avslag på samtliga reservationer.
Jag vill ange några viktiga förutsättningar för
kommunernas och landstingens ekonomi. Mellan
1998 och 2002 har kommunernas skatteinkomster
stigit med 92 miljarder. Inom samarbetets ram har
Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet
kunnat öka statsbidragen under samma period med 18
miljarder. Sammanlagt handlar det om 110 miljarder i
mer resurser till kommunerna och landstingen i lan-
det.
Att skatteinkomsterna har kunnat öka beror på att
sysselsättningen ökat och att arbetslösheten minskat.
Under hela samarbetet har det varit en central fråga
för Vänsterpartiet att stärka kommunernas möjlighe-
ter att satsa på den gemensamma välfärden. Det har
främst gällt nya satsningar på vården, skolan och
omsorgen.
Herr talman! Jag nämnde ökade statsbidrag på 18
miljarder, men det är inte hela sanningen. Kommun-
kontosystemet, eller den s.k. Ludvikamomsen, har
reducerat de ökade statsbidragen med ca 6 miljarder.
Tar man hänsyn till detta blir ändå nettoökningen 12
miljarder. Det var mycket positivt att vi kunde göra
en engångssatsning på 4 miljarder till kommunsek-
torn genom att vi avskrev kommunernas momsskuld
till staten år 2000.
Vi är också mycket glada över att vi har kunnat
komma överens om att avskaffa de kommunala
momsavgifterna för Ludvikamomsen och att staten
tar över finansieringen av systemet.
För en vecka sedan beslutade riksdagen i stor enighet
att göra detta fr.o.m. år 2003 - ett beslut som är
mycket positivt för att stärka kommunernas framtida
ekonomiska bas och för att få bort en rad negativa
effekter i omfördelningen mellan kommunerna och
mellan landstingen.
Herr talman! Med det tillskott som kommunsek-
torn fått under perioden och räknat med en produkti-
vitetsökning på ca ½ % har kommunerna och lands-
tingen i dag resurser som motsvarar den nivå som var
1990, dvs. innan den djupa ekonomiska krisen börja-
de på 90-talet. Men vi är medvetna om att resurstill-
skottet har behövts för att täcka ökade lönekostnader.
Trots detta släpar lönerna fortfarande efter för stora
kvinnogrupper inom kommuner och landsting. Vi
föreslår därför en särskild satsning på 10 miljarder
kronor under den kommande mandatperioden för att
kunna öka kvinnornas löner och därmed minska lö-
nediskrimineringen.
Vi vill också att resurstillskottet på 3 miljarder till
kommunsektorn, som utgick till det tillfälliga syssel-
sättningsstödet år 2002, ska permanentas och gälla
även de efterföljande åren.
Till Agne Hansson skulle jag vilja säga att vi an-
ser att om maxtaxan kostar mer än vad vi har beräk-
nat i statsbidrag, ska kommunerna självklart kompen-
seras för detta. Det kommer vi att arbeta för.
Vi kan också konstatera att det fortfarande finns
stora skillnader mellan kommuner och mellan lands-
ting. Sammantaget har de mindre kommunerna, då
framför allt de med gles bebyggelse, sämre ekonomi
än de större kommunerna. Vi har därför drivit på och
fått gehör för ökade resurser till kommuner och
landsting med ekonomiska problem. Vi har också
slagit vakt om den solidariska och långtgående in-
komstutjämningen.
När det gäller kostnadsutjämningssystemet har vi
förbättrat det så att det bättre fångar upp strukturella
skillnader på grund av långa avstånd. Också landsting
med befolkningsminskning får bidrag för detta.
Vi tycker också att det är positivt att kommuner
och landsting med mycket kraftig befolkningsminsk-
ning fått ett litet men dock särskilt statsbidrag. Ut-
jämningssystemet kan inte fånga alla strukturella
kostnadsskillnader, och därför blev det ett regionalt
riktat statsbidrag för åren 2003 och 2004.
I detta sammanhang är det värt att notera Center-
partiets kovändning. När frågan var uppe förra året
reserverade man sig med motivet att bidraget skulle
ingå i utjämningssystemet. I dag talar man i en reser-
vation om att bidraget för befolkningsminskning helt
och hållet ska lyftas ut ur utjämningssystemet och
vara ett statligt regionalpolitiskt ansvar.
Herr talman! Ett stort och växande problem i
kommuner och landsting är sjuktalen. Av statistiken
framgår att det är kommunerna, följda av landstingen,
som har de högsta sjuktalen. I det s.k. elvapunktspro-
grammet för minskad ohälsa ingår därför flera sär-
skilda satsningar på kommunerna. Detta program ska
utvecklas vidare i den budget som läggs fram till
hösten. Vi har också kunnat enas om särskilda bidrag
och andra åtgärder till kommunerna för att minska
antalet deltidsanställda och för rekrytering inom vår-
den.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att kom-
munsektorns situation totalt sett har förbättrats under
perioden, men fortfarande är vi långt från den gemen-
samma välfärd som Vänsterpartiet eftersträvar.
Herr talman! Jag har tagit del av de borgerliga
partiernas reservation om utjämningssystemet. Alla
utom Centerpartiet föreslår ett statligt utjämningssy-
stem. Efter att ha lyssnat på Karin Pilsäter, som upp-
manar samtliga borgerliga partier att arbeta i enlighet
med reservationen i Våpen, börjar jag bli bekymrad.
Jag uppfattade det dessutom som en direkt uppma-
ning som Lennart Hedquist instämde i att Centerpar-
tiet liksom skulle komma in i den borgerliga fållan.
Jag är orolig för hur Centerpartiet ska klara det soli-
dariska utjämningssystemet i en eventuell borgerlig
regering, och jag skulle gärna vilja höra lite mer om
vad Agne Hansson anser om detta.
I Moderaternas reservation förespråkar man att de
kommuner och landsting som står för avdragen till
inkomstutjämningssystemet ska slippa dem, och att
en spärr införs för inkomstutjämning för landsting.
Moderaterna säger att de kommuner som förlorar
skattekraft inte ska drabbas. De får behålla sina peng-
ar. Det kan ju låta vackert - Moderaterna blir alla
goda gåvors givare. Men om vi synar deras förslag
blir konsekvenserna något häpnadsväckande.
Förutom de drygt 2,1 miljarder som går till Stock-
holms läns landsting ska 75 kommuner få samman-
lagt 1,35 miljarder. Räknar man ihop pengarna visar
det sig att 92 % av dessa pengar går till Stockholms-
området. Vän av ordning frågar sig då: Vem ska be-
tala kalaset? Eftersom Moderaterna dessutom vill
minska de generella statsbidragen till kommunsektorn
blir svaret att det först blir en mindre statsbidragspå-
se, och ur den reducerade statsbidragspåsen ska övri-
ga kommuner och landsting i Sverige vara med och
bidra med 3,3 miljarder till Stockholmsområdet. Är
detta rättvist?
Bland de 75 kommunerna får fyra kommuner mer
än 1 000 kr per invånare. Danderyd får drygt
1 900 kr, Sollentuna får 1 400, Lidingö får 1 200 och
Sundbyberg över 1 000 per invånare. Med Modera-
ternas utjämningspolitik är det bara att gratulera alla
höginkomsttagarkommuner och beklaga alla lågin-
komsttagarkommunerna.
Moderaterna skriver i sin motion: "Med denna
förändring skulle kommunpolitiker igen upptäcka den
egna skattekraften som en viktig parameter att vårda".
I det har de helt rätt. Både Täby och Danderyd skulle
bli ännu noggrannare med vilka det byggs för om det
finns en så tydlig ekonomisk bonus för segregation.
Vänsterpartiet tycker att höginkomsttagarkommuner
som Täby och Danderyd inte ska tjäna på att driva en
sådan politik där man stänger ute lågavlönade genom
att bygga bara dyra bostadsrätter. Där går skillnaden
mellan vänster och höger - mellan möjligheter för
alla eller s.k. valfrihet för de rika.
Herr talman! Det finns alltså tre borgerliga partier.
Folkpartiet har i skrift sagt att de vill ha en utredning,
men jag tycker att de i talarstolen har talat för ett
statligt system. Konsekvenserna av att gå över till ett
helstatligt system är att det blir en gigantisk omför-
delning som uteslutande går till de delar av Sverige
som har flest höginkomsttagare. Det handlar om
14 miljarder om man utgår från 2001. Omfattningen
av inkomstutjämningen fortsätter att öka eftersom de
regionala klyftorna växer.
En annan konsekvens av att göra det statligt blir
att man vill ha mer av nationell finansiering, t.ex.
nationell skolpeng, nationell vårdgaranti osv. Med
andra ord öppnar man för en större statlig kontroll
över kommunernas utgifter i syfte att minska deras
möjlighet att finansiera verksamhet över skattsedeln.
Då undrar jag: Vart tog det omhuldade kommunala
självstyret vägen? Jag tycker att vissa partier här talar
med kluven tunga.
Moderaterna hävdar att utjämningen inte ska för-
svinna, men det går inte att komma ifrån att utjäm-
ningsprincipen försvinner om det utgår särskilda stöd
från staten till de delar av Sverige som har tätast med
högavlönade. Utjämningssystemet syftar ju inte till
att rädda de fattigaste kommunerna utan till att alla
kommuner och landsting ska ha inkomster som om de
hade ungefär samma skattekraft.
Lennart Hedquist har uttryckt argumentet att ut-
jämningssystemet är ett hot mot tillväxten. Det tycker
inte vi. Det ger tvärtom en förutsättning för tillväxt
över hela landet och minskar belastningen på Stock-
holmsregionen. Rätten till en likvärdig utbildning är
t.ex. en förutsättning för en långsiktig utveckling.
Den rätten garanteras av utjämningssystemet och
faller utan det. Möjligheten att bo och arbeta i övriga
landet är en förutsättning för att Stockholms bo-
stadsmarknad inte ska bryta ihop fullständigt. Alla
förlorar på en utveckling där vi i onödan överger de
satsningar vi har gjort på infrastruktur över hela lan-
det för att i stället bli tvungna att bygga upp allt på
nytt kring storstäderna.
Det talas om att utjämningssystemet löper amok.
Det förekommer synpunkter som att Stockholm inom
ett par år kommer att få betala 25 miljarder i in-
komstutjämning. Siffran är fullständigt absurd och
visar bara på den fullständiga okunskap som råder om
hur utjämningssystemet fungerar. Stockholm betalade
drygt 3 miljarder för fem år sedan, och man betalar
drygt 5 miljarder i dag. Så länge orättvisorna ökar
kommer utjämningsavgiften att göra det också, men
några 25 miljarder tror vi inte på.
Sedan finns det saker och ting som man kan
kommentera, bl.a. den här broschyren som Folkparti-
et har gett ut. Den heter Sluta djävlas med stockhol-
marna! Stockholm är ett rikt område och blir rikare
därför att det sker en inflyttning av unga människor
från övriga landet. Man räknar med att kommunerna
har satsat 2-3 miljarder på varje ung människa upp
till 18 år. Det finns beräkningar som visar att ungefär
5 000 personer netto flyttade till Stockholm 1999. Det
andra kommuner har satsat på dessa ungdomar upp-
går till kanske 15-17 miljarder, som Stockholm får
att använda gratis från övriga landet.
Att i det sammanhanget skapa regionala motsätt-
ningar tycker jag är ohederligt, och jag vill uppmana
samtliga borgerliga partier att känna ansvar för att
inte dela landet med denna argumentering.

Anf. 60 PER LANDGREN (kd) replik:
Herr talman! Det går inte att ta miste på att Siv
Holma tror på det hon säger. Men vad gäller utjäm-
ningssystemet och de stora klyftor som hon befarar
vill jag säga att hon har fel. Siv Holma kan inte stå
här med hedern i behåll och kritisera ett system som
hon inte har sett!
Vi har sagt, precis som man ska göra när man sit-
ter i regeringsställning, vilka direktiv vi vill ha för en
sådan här utredning. Det ska vara ett statligt och soli-
dariskt finansierat system. Läs vår motion! Siv Holma
ska inte ondgöra sig så förfärligt över detta.
Jag vill fråga en annan sak. I början sade Siv
Holma att hon håller med Sonia Karlsson om det hon
sade i sitt anförande. Det var ett ganska svepande sätt
att uttrycka samtycke. Håller då Siv Holma med So-
nia Karlsson om att det siffermaterial som presente-
rats av Kommunförbundet och Landstingsförbundet
är en kompromissprodukt? Siv Holma talar om att det
har skett en nettoökning till kommunsektorn på
12 miljarder. Varför säger då inte Siv Holmas parti-
kamrater i Landstingsförbundet och Kommunförbun-
det samma sak?
Är detta en kompromissprodukt? Är Siv Holma
nöjd med regeringens redovisning av tillförseln av
generella statsbidrag till kommunsektorn? Sedan får
man läsa hur Kommunförbundet och Landstingsför-
bundet redovisar raka motsatsen. Siv Holma talar om
12 miljarder netto till kommunsektorn. Lyssna på vad
Kommunförbundet och Landstingsförbundet säger.
Har de fel?

Anf. 61 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! Jag ska säga något när det gäller ett
statligt finansierat system. Det nuvarande utjämnings-
systemet är så genialt utarbetat att det ger ett tillskott
till denna kaka samtidigt som dessa bidrag och avdrag
så att säga avräknas från denna statsbidragspåse. Ett
renodlat statligt system innebär att det utjämningssy-
stem som vi nu har försvinner, och man kommer att
röra sig bara inom denna statsbidragspåse. Därför kan
jag ge dessa konsekvensanalyser av de principer som
finns. Jag tycker att Per Landgren m.fl. kan gå hem
och fundera på de analyser som vi har gjort.
När det gäller de beräkningar som Per Landgren
vill göra till ett motsatsförhållande mellan Lands-
tingsförbundet och Kommunförbundet och regering-
en, kan jag säga att jag också har tagit del av t.ex.
Kommunförbundets beräkningar. Kommunförbundet
säger att man just nu ligger i paritet, precis som jag
sade, med den statsbidragsnivå som man hade i bör-
jan av 90-talet.
Sedan beror det på vilka år man tar med i sina be-
räkningar.
När jag har läst Kommunförbundets beräkningar
har jag en klar minnesbild av att man har gjort en
beräkning av sin ekonomiska situation. Jag vet att
kommunernas sammanlagda ekonomiska situation är
något bättre än landstingens. Och utifrån det gör man
sådana beräkningar. Men i faktiska siffror gäller det
som jag har sagt, dvs. ett netto på 12 miljarder.

Anf. 62 PER LANDGREN (kd) replik:
Herr talman! En grundläggande förutsättning, Siv
Holma, för att politik ska vara seriös är att det är ett
seriöst underlag. Och jag kan säga att ni kan slänga er
analys om vår syn på utjämningssystemet i pappers-
korgen. Vi har inte lagt fram ett fullt färdigt förslag.
Om vi direktivmässigt säger att vi ska ha ett statligt
solidariskt finansierat system som skapar likvärdiga
förutsättningar kommer det förmodligen att innebära
en utjämning av skattekraften. Men det är ju inte ett
mål att utjämna skattekraften.
För övrigt har jag talat om, och vi har också skri-
vit om det, att vi vill ändra på kommunernas skattebas
etc. Var hederlig och ta med hela paketet. Åk inte ut
och skräm folk nu i Norrbotten med att vi ska spalta
upp Sverige i rika och fattiga osv.
När det gäller det andra så är svaret mycket otill-
fredsställande. Nettoökningen är ungefär som Lars
Bäckström sade i förra veckan. Den skulle då vara 12
miljarder de senaste fyra åren. Siv Holma kan läsa
vad Kommunförbundet och hennes egna partikamra-
ter, naturligtvis tillsammans med andra partikamrater,
säger i Landstingsförbundet och Kommunförbundet.
Är det en kompromissprodukt som Sonia Karlsson
sade, eller vad säger ni? Uppenbarligen är ni inte
överens. Är det inte pinsamt att Siv Holma står här
och talar om nettoökning på ett sätt som kommun-
och landstingssektorn inte känner igen? Det är väl
ändå rimligt att man ska tala om samma faktaunder-
lag? På vilken bas vill Siv Holma egentligen bedriva
sin politik?

Anf. 63 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! Den bas på vilken jag vill bedriva
politik är seriös. Jag uppfattar inte att Per Landgren
alltid är seriös, även om han har en sådan ambition.
Jag lyssnade väldigt noga på vad Per Landgren
sade i sitt anförande. Och när han talade om dessa
siffror som han vill sätta i motsatsställning till de
siffror som Sonia Karlsson och jag talar om beskriver
de 1996-2001. Jag har beskrivit 1998-2002. Detta
kan leda till olika sifferexerciser.
När det gäller statligt finansierade system vill jag
säga följande. Den borgerliga oppositionen består av
moderater, kristdemokrater, folkpartister och center-
partister. Om jag utgår från Moderaternas vilja att
minska de generella statsbidragen väldigt mycket får
man faktiskt inte den effekt som Per Landgren talade
om. Och jag gör en analys och en bedömning utifrån
vad denna borgerliga opposition kan komma fram till.
Jag kommer då fram till att det blir mindre utjämning.
Jag hoppas naturligtvis att Centerpartiet kan hålla
fast vid det som man på ett förtjänstfullt sätt har gjort
tidigare när det gäller att ha detta kommunala utjäm-
ningssystem. Det är ett väldigt viktigt verktyg för att
få de regionala obalanserna att bli mindre.

Anf. 64 LENNART HEDQUIST (m)
replik:
Herr talman! Centerpartiet kommer inte att få någ-
ra svårigheter att hålla fast vid dessa grundprinciper.
Det råder nämligen en mycket stor enighet om dem i
det borgerliga lägret att det är fullständigt makalöst
att höra Siv Holmas argumentering. Hon går till an-
grepp mot fullständigt obefintliga väderkvarnar.
Men när detta är sagt kan det ändå få sägas att da-
gens inomkommunala utjämningssystem i grunden är
felkonstruerat. Det inser fler och fler människor i vårt
land. Men det finns partier här i riksdagen som håller
fast vid det, förmodligen därför att de har varit med
och konstruerat det.
Men låt oss nu, Siv Holma, vara väldigt konkreta
igen. Jag brukar av naturliga skäl ta upp Arjeplog i
Siv Holmas eget hemlän, eftersom det är ett intressant
exempel på hur felaktigt systemet slår. Det har visat
sig att Arjeplogs kommun fick en relativ skatte-
kraftstillväxt förra året på grund av att sysselsättning-
en har ökat, och skattekraften har kommit som ett
brev på posten i och med att man bl.a. har fått dessa
testbanor för bilföretag. I Arjeplog finns det en väns-
terpartist som kommunstyrelseordförande. Han utta-
lade sig i Aktuellt, tror jag att det var, i TV för ett par
veckor sedan. Han bekräftade helt och hållet den
kritik mot systemet som vi har framfört från moderat
håll. Han sade att när man får dessa effekter att Arje-
plog inte får behålla frukterna av sin tillväxt så är
systemet felkonstruerat. Och han sade dessutom, Siv
Holma, att han tyckte att det var fel att ha ett utjäm-
ningssystem som sätter kommuner mot kommuner
och som sätter regioner mot regioner. Bättre kan ju
egentligen inte kritiken mot ett inomkommunalt ut-
jämningssystem framföras. Vad är det för fel på
vänsterpartisten Lestanders argumentering, Siv Hol-
ma?

Anf. 65 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! Jag har faktiskt tittat lite grann på
Arjeplogs bidrag utifrån inkomst- och kostnadsut-
jämningssystem. Arjeplog får fortfarande mycket
bidrag ur inkomstutjämningssystemet och ur kost-
nadsutjämningssystemet.
Som man ropar får man svar. Om man frågar ett
kommunalråd om kommunen vill ha mindre pengar
så är det klart att han svarar nej. Om man frågar ho-
nom om kommunen vill ha mer pengar svarar han
naturligtvis ja. Det är ganska självklart.
Att Arjeplog ändå har kunnat ha denna positiva
utveckling beror på att vi har ett solidariskt utjäm-
ningssystem och också har så mycket solidaritet och
bra regionalpolitik så att Arjeplog har kunnat bidra
till denna utveckling med biltestverksamheten. Och
jag kan förhoppningsvis också vara med och bidra till
att den ska utvecklas ytterligare.
Med moderat helhetspolitik när det gäller kom-
munerna kommer Arjeplog, trots det som har sagts,
med nuvarande konsekvenser att vara en av de större
förlorarna.

Anf. 66 LENNART HEDQUIST (m)
replik:
Herr talman! Nej, så är det inte. Siv Holma försö-
ker, i likhet med vissa andra, måla upp en nidbild av
moderat politik. Det kan man möjligen göra när man
kampanjar ute i landet, men man kan inte göra det här
i riksdagen utan att bli motsagd.
Siv Holma kan inte redovisa en enda siffra som
visar att det står till på nämnda sätt gentemot t.ex.
Arjeplog. Arjeplog är ett exempel på att man straffas
när man får tillväxt. Tillväxtens frukt tas omedelbart
om hand. Men man får behålla kostnaderna för till-
växten. I år gäller det Arjeplog. För ett par år sedan
gällde det Älmhult. Vidare har det gällt Malå. Men
det gäller naturligtvis också kommunerna i Stock-
holmsområdet, som ju har ökat sin relativa skatte-
kraftstillväxt. Kostnaderna för detta har de, men när
det gäller den relativa skattekraftstillväxten sker det
en konfiskering.
Man kan självklart alltid med siffror säga att
pengarna tas från någon annanstans i landet, men så
är det inte. I stället är det mer en fråga om huruvida
man ska få behålla tillväxtens frukter. Det anser jag
att man ska få göra i Sundbyberg, Sollentuna eller
Arjeplog. Men Siv Holma vill ställa kommuner mot
varandra. Det är en direkt felkonstruktion av ett ut-
jämninggssystem. Det måste vara staten - sedan kan
man diskutera vilken kommunal skattebas det ska
vara - som ska svara för skattekraftsutjämning och
kostnadsutjämning.

Anf. 67 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! Den uppfattning som jag och majo-
riteten här i riksdagen står för handlar inte om att
ställa olika regioner mot varandra. I grund och botten
handlar det i stället om en tydlig ideologi - om att vi
behöver varandra. Vi behöver varandra på det sättet
att den kommun som har låg skattekraft ska kunna
vara med i ett system där kommuner med hög skatte-
kraft är med och bidrar.
Det resonemang som Lennart Hedquist för om
tillväxten innebär faktiskt att de kommuner som har
hög tillväxt alltid ska få behålla den delen, medan de
kommuner som har låg tillväxt eventuellt kan få lite
allmosor. Vi vill inte ha ett sådant samhälle. Vi vill
inte skapa motsättningar mellan storstadsområden
och övriga landet, för det är mycket olyckligt. Den
politik som Moderaterna driver och konsekvenserna
av denna skapar väldigt stora motsättningar.

Anf. 68 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Egentligen hade jag tänkt tala lite
med Siv Holma om själva utjämningssystemets kon-
struktion, men jag tror att det är meningslöst. Efter att
ha hört Siv Holma tala om de 5 000 ungdomar som
flyttar till Stockholm - ungdomar som andra betalat
för och som Stockholm nu får använda - inser jag att
Siv Holma inte har rört sig så värst långt från Fidel
Castros Kuba.
Vad Siv Holma här gör är att hon målar upp pro-
blemet att människor får röra sig fritt. Hon målar upp
bilden av att människor är redskap i kommunernas
händer - redskap som kommunerna får använda. Jag
inser att jag, i stället för att här ännu en gång försöka
förklara för Siv Holma olika tekniska frågor som Siv
Holma tidigare uppenbarligen totalt misslyckats med
att förstå, får rekommendera till läsning på s. 188 i
det betänkande som tas upp under morgondagen där
det tydligt och klart på några få rader står att den
diskussionen blir helt meningslös. I stället bör vi nog
börja i en diskussion om de här systemen är till för
människorna eller om människorna är till för syste-
men.
Herr talman! Enkelt och rakt kan jag säga att för
en liberal är systemen till för människorna. Därför
vill vi förändra systemen. Det är människan, Siv
Holma, som är alltings mått!

Anf. 69 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! Vänsterpartiets politik utgår också
från människorna. Vi tycker att det är helt rätt att
människor flyttar precis vart de vill. Jag har inte talat
om att de inte gör det.
Jag försökte förklara, men kanske på ett lite
klumpigt sätt eftersom jag är känslomässigt ganska
engagerad i frågan. Jag har här skriftlig information
om att samhällets totala insatser för varje barn och
ungdom upp till 18 års ålder är ungefär 3 miljarder -
jag tänker då på alla kommunala insatser som görs.
Vidare står det så här: Inte mindre än 5 800 ungdomar
i åldern 18-24 år flyttade netto in till Stockholm
under 1999. Den inflyttningen innebar alltså en form
av subvention på bortåt 17 miljarder kronor från gles-
bygdslänen. Det är en summa som kan jämföras med
de avdrag som inkomstutjämningen beräknas till för
t.ex. Stockholms läns landsting, dvs. dryga 4 miljar-
der år 2002.
Vad jag vill komma fram till är detta med solida-
ritet. När det gäller solidariteten måste man se till
hela landet och inte bara koncentrera sig på vad
hemskt som händer i Stockholm. Vi behöver varandra
- vi behöver Stockholm, och Stockholm behöver oss.
Jag skulle önska att Karin Pilsäter m.fl. slog vakt om
det i stället för att i den här valrörelsetemperaturen så
att säga bidra till ökade motsättningar.
Jag försöker bidra till att främja att vi behövs i
hela landet när jag är i Norrbotten. Jag vet ju hur
tongångarna går när det gäller t.ex. sådana här bro-
schyrer och kampanjer från de borgerliga partierna i
Stockholm som man tar del av.

Anf. 70 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Jag är också känslomässigt engage-
rad i det här. Men vad Siv Holma gör är att hon inte
bara blåser under utan också sätter en riktig eldblåsa-
re bakom motsättningarna mellan stad och land.
Ja, visst behöver vi varandra. Det är ju därför som
vi har en utjämning och det är därför som vi tillsam-
mans betalar vad skolan kostar. Människor är ingen
kostnad och utbildning är ingen kostnad som ska ses
utifrån att man subventionerar varandra.
Siv Holma, öppna vår broschyr och läs på insidan!
Där står det: Många människor flyttar hit till den här
regionen. Vi som redan bor här förstår varför.
Lite längre fram står det: Regeringen verkar ha ut-
sett stockholmarna till sina politiska motståndare.
Det är vad det handlar om. Vi måste komma bort
från att man driver fram misstro och avundsamhet
mot varandra - att det ses som ett problem, inte som
en möjlighet, att människor fritt kan forma sin egen
framtid och att de kan göra det på olika ställen.
Som en liten, men viktig, del i det vill vi ha en re-
formering av utjämningssystemet så att det verkligen
blir grundläggande goda förutsättningar för att betala
för utbildning och äldreomsorg i alla delar av vårt
land. Det ska inte spela någon roll hur rika eller hur
fattiga grannar man har. Men det måste också vara så
att systemet gör att om folk flyttar till en region ska
de som redan bor där inte behöva se detta som ett
problem. Det ska inte spela någon roll ifall unga
människor vill flytta t.ex. från Småland, eller från en
helt annan del av vår jord, till Stockholm. Det får
alltså inte vara så att deras inflyttning minskar möj-
ligheterna för de barn som redan bor i regionen att få
en plats i skolan. Det är ju på det viset systemet i dag
fungerar.
De tröskelkostnader och andra investeringskost-
nader som invånartillväxten eller inkomsttillväxten
ger tar systemet inte hänsyn till. Det är de motsätt-
ningarna som vi vill ha bort men som Siv Holma med
sin människosyn i stället blåser under. Människan,
Siv Holma, är alltings mått. Människor är ingenting
som man använder.

Anf. 71 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! Jag måste säga att jag har känt mig
kränkt när jag kommit till Stockholm och sett de
kampanjer som politikerna med skattebetalarnas
pengar har bedrivit och som handlar om hur mycket
pengar som skickas ut till övriga delar av landet. Det
kan vara fråga om sådana kommuner som man säger
missköter sig eller som kanske har badhus etc.
Man kan fråga sig vem som har satt i gång den här
olyckliga debatten. Jag tycker inte att det är vi eller
jag som har bidragit till den. Spottar man tillräckligt
mycket på en sten blir den naturligtvis blöt.
Vi ska ha ett samhälle där vi är solidariska och där
de som har de största behoven ska få sina behov till-
godosedda. Vi ska ett sådant finansieringssystem.
Om 18-24-åringarna kan jag säga att de oftast ger
en väldigt låg kostnad för Stockholms kommun. De
är väldigt goda skattebetalare eftersom de arbetar. Det
största problem de har är att de inte har några bostä-
der. Det är väl synd att man har en så dålig bostads-
politik, men där får vi hjälpas åt med ett investerings-
bidrag för att få en bättre bostadsmarknad i storstä-
derna.

Anf. 72 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Som vän av ett rättvist skatteutjäm-
ningssystem är jag naturligtvis väldigt glad och
smickrad över att det här diskuteras så mycket och att
Centern tydligen har en viktig roll i det här systemet.
Det stämmer bra, för vi tycker att det här är viktigt.
Vi vill vara med och bygga upp det, vi spelar en tung
roll i kommunalpolitiska sammanhang.
Jag tycker att Siv Holma kan vara ganska lugn
efter att ha hört Lennart Hedquist, Per Landgren och
Karin Pilsäter när det gäller fortsättningen av skatte-
utjämningssystemet. Vi ska ha ett skatteutjämnings-
system. För Centerpartiet är det självklart. Vi ska ha
en utjämning som inte bara är en utjämning med
statliga pengar. Vi ska lyfta ut sådana uppgifter i
systemet som kanske är statens direkta regionalpoli-
tiska uppgift. Jag tror att Siv Holma kan vara väldigt
lugn inför en borgerlig majoritet på det här området.
Men det behövs mer än utjämning för att kommu-
nerna ska ha ett bra resultat ekonomiskt i framtiden
och klara sina uppgifter. Då tycker jag att det finns
anledning att vara ganska orolig för den konstellation
som nu finns i majoritet. Siv Holma har pratat väldigt
varmt för kommunerna och hur viktigt det är med
kommunala statsbidrag. Under de senaste åren har
kommunernas skatteintäkter ökat väldigt kraftigt på
grund av den högkonjunktur som vi har haft. Siv
Holma har själv sagt att vi har ökat statsbidragen till
kommunerna kraftigt, och det har vi också gjort. Men
trots det har kommunernas ekonomiska resultat under
det senaste året vikit av mycket kraftigt i en försäm-
ring. Om Siv Holma vill kommunernas allra bästa
måste jag säga att den här majoritetskonstellationen
har lett alldeles åt fel håll. Det tror jag kan ge större
oro för kommunernas framtid.

Anf. 73 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! Jag är fortfarande lite orolig, även
om Agne Hansson försöker lugna mig. Jag betvivlar
inte alls hans ambition. Det handlar om storleksord-
ningen i en konstellation, det vet vi. Men det står: Vår
syn på ett starkt och renodlat skatteutjämningssystem
innebär också att det börs övervägas att lyfta ut de
faktorer i kostnadsutjämningen som snarast borde
vara ett statligt ansvar.
Om det handlar om befolkningsminskning och så-
dant kan jag inte vara så negativ. Vi har fått ett sär-
skilt bidrag.
Vi började i ett väldigt dåligt läge för kommuner-
nas ekonomi på grund av att Sverige hade befunnit
sig i den ekonomiska kris under 90-talet som innebar
att kommunerna fick betala väldigt mycket och stå för
att det skulle bli bättre. Vad vi har gjort under den här
mandatperioden är att komma, precis som jag sade i
mitt anförande, i paritet med den nivå som statsbidra-
gen var på i början av 90-talet före den ekonomiska
krisen. Sedan kan man tycka att det inte har gått till-
räckligt snabbt och att det inte är tillräckligt till vo-
lym. Jag pekade på i mitt anförande att vi vill fort-
sätta med de här 3 miljarderna även 2003 och 2004
och att vi också vill se till lönerna. Mycket av till-
skottet har gått till att klara löneökningarna, men ändå
är det en eftersläpning. Vi ser att behov finns där
också.
Om det visar sig att maxtaxan innebär större kost-
nader menar vi att staten ska bidra, för vi hyllar fi-
nansieringsprincipen.

Anf. 74 LENNART HEDQUIST (m):
Herr talman! Sonia Karlsson blev mig svaret
skyldig när det gäller att nämna någon socialdemo-
kratisk mönsterkommun, en kommun där Socialde-
mokraterna haft makten länge nog för att förverkliga
sin lokala politik och där man samtidigt kan säga sig
vara stolt och nöjd.
Hittills har Socialdemokraterna mest ägnat sig åt
att klanka på borgerligt styrda kommuner, Stockholm,
Nacka och Täby. Vilken är den socialdemokratiska
mönsterkommunen? Sonja Karlsson antydde Motala.
Jag trodde att jag möjligen hörde fel. För egen del har
jag växt upp med nästan varje dag begreppet Stock-
holm-Motala. Vill nu Sonia Karlsson att vi alla ska
göra den jämförelsen under valrörelsen? Jag tackar i
så fall för det kampanjbidraget.

Anf. 75 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Anledningen till att jag nämnde
Motala var att Gunnar Hökmark m.fl. i motion Fi45
har räknat upp ett antal socialdemokratiska kommu-
ner, bl.a. Motala, och påstått att de har hög skatt, hög
arbetslöshet, allting är bara elände. Det var därför jag
nämnde Motala. Sedan tog jag som ett exempel Falun
eftersom man även hade nämnt Borlänge i den grup-
pen. Falun är en moderatstyrd kommun där man har
både högre arbetslöshet och högre skatt än vad Mo-
tala har. Dessutom har Motala i dag lägre arbetslöshet
än både länet och riket.
Herr talman! Vad jag också sade var att det här
var ett ovederhäftigt sätt av Moderaterna att jämföra
kommuner. Jag ger mig inte in i ett sådant sätt att
jämföra. Jag ser fram emot att vi får en kommunal
databas där vi med tillförlitlighet kan göra mer ade-
kvata jämförelser om vi så vill.

Anf. 76 LENNART HEDQUIST (m)
replik:
Herr talman! Det är viktigt att jämföra kommuner,
för det kan ge upplysningar till väljarna. Socialdemo-
kraterna försöker jämföra kommuner och lyfta fram
t.ex. Stockholm, Nacka och Täby, som jag tror är
ganska dåliga exempel. Jag tror att väljarna upplever
att de är framgångsrika. De är framgångsrika också i
de oberoende jämförelser som gjorts av en mängd
ekonomiska tidningar.
Nu kan vi kanske lämna Motala därhän, för jag
tror inte heller att Motala platsar riktigt bra som
mönsterkommun. Det sitter nog för starkt i med-
vetande vad som hände för några år sedan i den
kommunen. Men skulle Sonia Karlsson kunna nämna
någon eller ett par andra socialdemokratiska mönster-
kommuner så att vi vet vilka socialdemokratiska
kommuner vi ska jämföra med under valrörelsen?

Anf. 77 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skulle till Lennart Hedquist vilja
säga att det som hände i Motala 1995 kanske vi ändå
kan få lägga bakom oss, eftersom det gällde enskilda
personer som dessutom har fått ta sitt straff och vi nu
har en helt ny kommunledning. I förra veckan kunde
vi se att vi hade stöd av 54 %. Förhoppningsvis kan
valet visa att vi har fått tillbaka invånarnas förtroen-
de, som jag tror att vi har fått.
Jag tycker att de socialdemokratiskt styrda kom-
munerna för en mycket bra, rättvis och solidarisk
politik. Jag lämnar gärna allihopa till Lennart Hed-
quist att jämföra med.

Anf. 78 LENNART HEDQUIST (m)
replik:
Fru talman! Jag tror också att vi ska lämna Motala
bakom oss. Utvecklingen har säkert haft sin gång där.
Jag tror att man kan lära av gjorda erfarenheter.
Socialdemokraterna vill gärna diskutera enskilda
borgerliga kommuner. Det gör vi gärna. Vi tar gärna
en diskussion om Stockholm, Nacka, Täby eller nå-
gon annan kommun. Men varför kan inte Sonia
Karlsson namnge en enda socialdemokratisk möns-
terkommun? Det tycker jag är ett fattigdomsbevis.
Den frågan bör förfölja de socialdemokratiska kam-
panjarbetarna under den kommande valrörelsen, så att
vi får någonting att jämföra med.

Anf. 79 SONIA KARLSSON (s):
Fru talman! Varför nöja sig med bara en mönster-
kommun, Lennart Hedquist? Jag erbjuder ju alla
socialdemokratiska kommuner att jämföra med.

Anf. 80 LENNART HEDQUIST (m)
replik:
Fru talman! Då handlar det om alla socialdemo-
kratiska kommuner, alla kommuner där socialdemo-
kraterna har haft egen majoritet. Vi har ju gjort en
studie av dem. Då har vi bl.a. sett hur förhållandena
är i Motala. Men jag förstår att man inte vill att vi ska
jämföra med Motala och andra kommuner, Piteå eller
vilka man nu vill dra fram, som man inte tycker är
särskilt bra. Man är inte nöjd med och stolt över dem.
Men jag vill att ni ska nämna någon socialdemokra-
tisk mönsterkommun, eller ett par, som ni tycker är
särskilt bra.

Anf. 81 SONIA KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Lennart Hedquist tog upp Motala
kommun, och jag jämförde med en borgerlig kom-
mun, Falun. Det visade sig att Falun hade både högre
arbetslöshet och högre skatt än Motala. Detta visar att
Moderaternas jämförelser i motionen är fel. Det är ett
felaktigt och dåligt underbyggt underlag.

Anf. 82 LENNART HEDQUIST (m)
replik:
Fru talman! Falu kommun har under en lång tid
inte haft en entydig majoritet, utan man har haft skif-
tande majoriteter och oklart styre. Jag har ju erbjudit
Socialdemokraterna att namnge någon kommun där
man har haft makten väldigt länge i obruten följd, och
det finns ju ett stort antal sådana. Där har ni rimligen
kunnat förverkliga er lokala politik. Namnge då nå-
gon av dessa kommuner som mönsterkommun!

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 16 §.)

9 § Tilläggsbudget 1 för budgetåret 2002

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2001/02:FiU21
Tilläggsbudget 1 för budgetåret 2002 (prop.
2001/02:100 delvis).

Anf. 83 ANNA ÅKERHIELM (m):
Fru talman! Vi kan konstatera att tilläggsbudgeten
är ovanligt omfattande, och ändå saknas viktiga initi-
ativ. Regeringen har inte tidigare tagit till sig de var-
ningssignaler som alltfler, nu senast ESV, kommer
med. Det gäller framför allt den ofattbart höga sjuk-
frånvaron och utslussningen från arbetsmarknaden
genom förtidspensioneringar. Det är något i grunden
fel när människor på detta sätt i förtid försvinner ur
förvärvslivet och även tryggheten. Det är inte bra för
dem, och det är inte bra för landet. "Förödande" är
inte ett för starkt ord i det sammanhanget - ekono-
miskt och socialt.
Det som till att börja med var ett smygande hot
syns nu i ekonomiska termer. Den budgeteringsmar-
ginal som för lite drygt två år sedan var 33,7 miljar-
der minskar nu till 0,9. Det om något är ett tecken på
att regeringen inte har lyckats kontrollera kostnadsut-
vecklingen. Genom detta dragspel har regeringen
skaffat sig utrymme för att smygexpandera. Redan
beslutade utgifter har tillåtits att öka, och nya har
tillkommit. Det är ett reptrick i valtider, men som
alltid kommer det surt efteråt. Kortsiktigt uppnår man
kanske sina syften, men svenska folket får stå för
fiolerna nu eller senare.
Delvis har detta kunnat passera tack vare ökade
skatteintäkter, som en försenad efterbörd av den pas-
serade högkonjunkturen, men det var då det. Som alla
har kunnat notera har tiderna förändrats. Tillväxten
har sjunkit. Företag har varslat, och krisen inom våra
stora svenska flaggskepp har varit en daglig mätare
på den obalans som vi befinner oss i. Arbetsmark-
nadsläget är skakigt. Just i detta läge och efter det att
vårpropositionen har lämnats till riksdagen, mitt un-
der motionsperioden, kommer spenderbyxorna på
igen, och regeringen lovar en höjning av nivån i a-
kassan till den nätta summan 3 miljarder kronor per
år. Visst är det valrörelse! Det är alltså ytterligare en
permanent budgetpåfrestning. Hade det inte varit
klokare, om man nu ändå ska flirta, att kraftsamla när
det gäller rehabilitering och återvändande till arbete
än att förstärka utanförskap?
Fru talman! I stället för att använda den frist som
högkonjunkturen faktiskt innebar till att göra de of-
fentliga finanserna mindre konjunkturkänsliga genom
sänkta utgifter och tillväxtbefrämjande skattesänk-
ningar har uppladdningen inför valåret varit viktigare
än det långsiktiga perspektivet. Det kan bli bekym-
mer. Det blir bekymmer om man ska tro ESV. De
kommande åren är osäkra.
Den bild som regeringen presenterar i vårproposi-
tionen är med andra ord långt ifrån fullständig, och
hoten är flera. Kostnaderna för sjukskrivningarna är
ett. Flyktingmottagningen och läkemedelsanvänd-
ningen är andra. Detta leder till ackumulerade under-
skott som förr eller senare måste betalas.
Jag ska bara ta upp några ytterligare exempel. För
polisen kommer det med nuvarande verksamhet och
anslag att fattas ca 1 miljard, för kriminalvården un-
gefär lika mycket. För flyktingmottagningen, som jag
har nämnt, riskerar detta med samma förutsättningar
att uppgå till närmare 7 miljarder. Det ingående un-
derskottet för läkemedelssubventionen är 1,6 miljar-
der, och det ska delas mellan staten och landstingen -
landstingen som redan är hårt drabbade. Det sam-
manlagda underskottet när det gäller sjukpeng och
förtidspensioneringar kommer enligt RFV:s progno-
ser att uppgå till ca 28 miljarder. När det gäller för-
äldrapengen och underhållsbidragen beräknas det bli
mer än en halv miljard i underskott. Det nya löftet om
en höjd ersättning i a-kassan innebär, som sagt, 3
miljarder. Fram till 2004 betyder den nya nivån ökade
utgifter på 7 ½ miljard kronor. Det skulle jag vilja
kalla en jobspost. Hur går detta ihop? Vad är det som
regeringen vet men inte vi andra, inte ESV heller?
Till detta kommer hattandet med tidpunkter för
utbetalningar exempelvis av EU:s jordbruksstöd. Dit
hör omvandlingen av bidrag till riktade skattesänk-
ningar, t.ex. den tillfälliga nedsättningen av arbetsgi-
varavgifter till kommunsektorn, som Kommunför-
bundet för övrigt ser som en björntjänst. Och dit hör
inte minst lånefinansieringen av infrastruktursats-
ningarna. Listan kan göras längre.
Vad är det som regeringen vet men inte vi andra?
Fru talman! Det är inte roligt att vara den som sä-
ger stopp och belägg, och någon av oss på den bor-
gerliga sidan kommer säkert att kallas för gnällspik,
men sammantaget innebär vår kritik att underlaget,
som ligger till grund för bedömningen i vårproposi-
tionen, är missvisande. Och i konsekvens med detta
är det missvisande även för tilläggsbudgeten.
I betänkandet har vi moderater ett antal reserva-
tioner, noga räknat åtta, och ett särskilt yttrande. I den
första redogör vi, som sagt, för det pressade läget och
det missvisande beräkningsunderlag som ligger till
grund för regeringens antaganden. Och det kan inte
nog betonas, eftersom statens underliggande under-
skott nu ökar mycket snabbt. Enligt Ekonomistyr-
ningsverket kommer det underliggande underskottet i
statens finanser att uppgå till 60 miljarder kronor
nästa år. Den stora sprängkraften ligger i de fortfa-
rande stigande kostnaderna för ohälsan. Denna trend
måste brytas.
ESV:s syn på saken är lakonisk: Det är så här det
ser ut när utgifterna börjar skena. Det är en obehaglig
bild, en bild som vi känner igen.
I de följande reservationerna ifrågasätter vi Sta-
tens fastighetsverks förvärv av Norra Bancohuset och
det vidgade uppdraget för Vasallen AB. Förslaget
innebär att bolaget i framtiden även ska kunna för-
värva kommunala bostadshus för omvandling till
företagslokaler.
Vi anser att det är olämpligt att staten blir en allt
större fastighetsägare när privata intressenter med
största säkerhet har lika stor eller större kompetens
och kännedom om de regionala förutsättningarna.
Reservationerna 5 och 6 handlar om investerings-
bidrag för anordnande av studentbostäder och ny-
byggnad av hyresbostäder. Vi är av den bestämda
uppfattningen att bostadsmarknaden skulle må bra av
en renovering utan snedvridande statliga subventio-
ner. Vi har i andra sammanhang lagt fram en rad
förslag som syftar till total omläggning av bostadspo-
litiken. Utgångspunkten är att göra det billigare och
enklare att bygga och förvalta bostäder.
Man bör satsa på mer direkta åtgärder för att t.ex.
få fler studentbostäder, inte lappa och laga i ett sjukt
system. Det skulle kunna vara möjligt att skattefritt
hyra ut en del av den egna bostaden till studenter. Det
skulle utan tvekan lösa många problem.
Statens fastighetsverk bör också inventera det
egna fastighetsbeståndet för att se om det finns möj-
lighet att ta fram ett billigt boende. Problemet i dag är
att där det byggs är bostäderna så dyra att de unga
inte har råd att bo i husen. Studiepengarna ska ju
räcka till så mycket mer, bl.a. kurslitteratur.
Skatterna på byggande och boende måste sänkas,
konkurrensen inom byggsektorn förbättras, planpro-
cesserna göras snabbare, effektivare och billigare. Det
är de grundläggande problemen.
Det är en paradox att staten sedan 1998 har betalat
ut inte mindre än 4 miljarder kronor till kommuner
med bostadsöverskott. Det är hus som ligger fel och
som ingen efterfrågar men som ändå har producerats.
Så snett kan det gå.
Utöver de redan utbetalda miljarderna gör reger-
ingen nu bedömningen att ytterligare 3 måste satsas,
alltså sammantaget 7 miljarder för perioden 1998-
2004. De missriktade kommunala bostadsföretagen
har byggts upp med hjälp av skattebetalarnas pengar.
Nu ska samma skattebetalare betala för rivning och av-
veckling.
Den föreslagna nya myndigheten tror vi inte heller
på. Vi tror inte att mer byråkrati löser problemen.
Däremot bör en tillfällig delegation fortsätta i Bo-
stadsdelegationens spår. Men den ska vara just tillfäl-
lig och ges klara och tydliga spelregler. Ytterligare
snedvridning av konkurrensen på bostads- och lokal-
marknaden måste undvikas. Stödet ska bara gå till de
kommuner som uttömt sina egna möjligheter men
som fortfarande har stora problem. Syftet från vår
sida är naturligtvis att skydda den kommunala kärn-
verksamheten.
Fru talman! I den sista reservationen framgår våra
förslag till ramar i förhållande till regeringens förslag.
Den utan tvekan viktigaste skillnaden är att vi inte går
med på nedskärningar inom områden där människor-
na är som mest utsatta. Det gäller 704 miljoner till
arbetshandikappade och besparingarna på hälso- och
sjukvårdens besvärs- och tillsynsmyndigheter. Re-
geringen gör ingen analys av neddragningarnas kon-
sekvenser för patientsäkerheten.
Enligt den information vi har fått kommer bespa-
ringarna att innebära allvarliga problem för Socialsty-
relsen, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och
Smittskyddsinstitutet. Det gäller också försäkrings-
kassans möjligheter att på ett mer konstruktivt sätt
ägna sig åt rehabiliteringsproblematiken. Vi som har
varit ute och besökt försäkringskassorna vet att man
där knappt hinner betala ut pengarna. De som skulle
behöva snabb planerad rehabilitering för att kunna
återgå till arbete får vänta i månader på sin tur. Något
mer destruktivt är svårt att tänka sig i en välfärdsstat.
Fru talman! Det finns ljusglimtar. Denna dag har
våra duktiga grabbar på andra sidan jordklotet gjort
en fantastisk insats. Vi kan väl alla enas om att vi
kommer att följa dem med uppmärksamhet och stora
förväntningar. Det står visserligen inte i detta betän-
kande.
Den lilla ljusglimt som finns här är att finansut-
skottets majoritet även ställer sig bakom en motion av
Carl G Nilsson om ersättning för viltskador. Som vi
ser det är detta ett steg i riktning mot den självklara
principen att i den mån staten fattar beslut som inne-
bär intrång eller skada, i detta fall genom sin rov-
djurspolitik, ska detta kompenseras fullt ut.
Fru talman! Detta är sista gången som jag står i
denna talarstol. Jag ska helt kort framföra ett stort
tack till all personal runtomkring i huset som under
mina år här i riksdagen alltid på ett mycket tjänstvil-
ligt och vänligt sätt hjälpt mig till rätta i stort och i
smått. Det är få arbetsplatser där man möts av en så
stor tjänstvillighet och vänlighet. Jag tackar för detta.
Jag tackar naturligtvis också kolleger i utskott och
runtomkring i huset men framför allt personalen.
Fru talman! Jag yrkar till sist bifall till reservation
nr 1 men står givetvis bakom de övriga moderata
reservationerna.

Anf. 84 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Det är alltid tråkigt att peta in lagd
budget som gäller, när man anser att det skulle vara
en annan budget som skulle gälla för det här landet
för att det i fler avseenden skulle vara bättre. Flera av
de punkter som vi kritiserar och tar upp kommer att
debatteras i morgon och även i eftermiddag. Anna
Åkerhielm har också tagit upp några av våra gemen-
samma reservationer.
Jag inskränker mig i detta anförande till att yrka
bifall till reservation 14. Jag vill också tacka Anna
och Bengt för en god gemenskap mellan rallarsving-
arna, inte minst från Bengt.

Anf. 85 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Vi behandlar nu Tilläggsbudget 1 för
budgetåret 2002. De flesta förslag som finns är na-
turliga kompletteringar till en budget som inte till
fullo har varit komplett innan. Det finns inte mycket
att invända mot förändringarna.
Men i ett fall lappar och lagar regeringen på ett
område utan att det leder någon vart. Flera har varit
inne på det tidigare. Det är inom bostadspolitiken.
Bostadspolitiken har lett till en återvändsgränd.
Många kommunala bostadsbolag har en krisartad
situation. Det råder stor obalans regionalt med brist
på bostäder i vissa områden och överskott i andra.
Detta har skapats genom inlåsningseffekter i första
hand i hyressättningen och i stelbenta regler i övrigt.
Regeringens recept är att ge bidrag till kommu-
nerna för att riva bostäder, likaså att ge bidrag för att
bygga nya bostäder.
Vi tycker att detta inte går ihop. Vi menar att bo-
stadsmarknaden måste fås i balans genom att inlås-
ningseffekterna tas bort. Det är framför allt hyresrät-
ten som utgör en propp i systemet. I dag är det inte
någon som bygger hyreshus, eftersom det är en ren
förlust att göra det.
Ta bort fastighetsskatten på hyreshus! Hyreshusen
är ju dubbelbeskattade i dag. Ta bort utgiftsskatten på
bostadsförvaltning! Då blir det lönsammare att bygga
hyreslägenheter. Gör hyressättningen mer flexibel!
Då kommer detta att fungera alldeles utmärkt. Då
försvinner bruksvärdessystemets delar där man håller
uppe hyrorna i vissa områden. Det kommer i stället
att ges utrymme i systemet för att sänka dem där det
behövs. Det är en mycket bättre metod än att subven-
tionera rivning av bra bostäder och ge bidrag till att
bygga. Då får vi en marknad i balans.
Detta är den annorlunda åtgärdskatalog vi vill se
för att lösa dessa problem på naturlig väg. Därför har
vi tidigare avvisat förslag om anslag till rivning av
kommunala hyresfastigheter, och därför avvisar vi
också i detta betänkande regeringens förslag om att
öka anslagen till 600 miljoner för att bygga nya hy-
resfastigheter.
I propositionen föreslås det också att en kommu-
nal bostadsakut ska inrättas, en statens bostadsnämnd
som man kallar det, som ska ta över och rekonstruera
kommunala fastigheter och bolag med krisartad eko-
nomi. Av samma skäl avvisar vi denna del i den här
passiva avvecklingspolitiken. Vi vill ha en utveck-
lingspolitik. Vi vill utveckla fastighetsmarknaden
med att ge förutsättningar för en sund bostadsmark-
nad att fungera på de boendes villkor. I det här fallet
förordar vi att det bolag, Vasallen AB, som har i
uppdrag att utveckla försvarsfastigheter även ska få
möjlighet att förvärva och utveckla kommunala bo-
stadsfastigheter. Vi behöver inte ha ett särskilt organ
för det, utan det kan ske där.
Med det anförda ber jag att få yrka bifall till re-
servation 4. I övriga punkter där inte reservation från
Centerpartiet står emot yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Anf. 86 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Vi har ett underliggande underskott i
statsfinanserna. Det är bara pengarna från Riksbanken
som räddar saldot. Budgeteringsmarginalen, dvs.
reserven för oförutsedda utgifter, är för länge sedan
borta. Redan långt innan denna tilläggsbudget lades
fram hade Ekonomistyrningsverket i sin prognos
pekat på att utgiftstaket för i år skulle överskridas om
ingenting gjordes.
Då hade man ju kunnat tro att den här tilläggs-
budgeten kanske skulle försöka ta tag i de sakerna,
särskilt som även budgeteringsmarginalen för nästa år
redan är förbrukad. Det vanliga knepet att flytta saker
mellan åren går alltså inte att tillgripa. Ohälsotalet
och därmed kostnaderna för långtidssjukskrivningar
och förtidspensioner växer. Prognosen är att de blir
högre än angiven summa i budgeten.
Man hade kunnat förvänta sig att regeringen
skulle ha hanterat de här sakerna på ett lite mer offen-
sivt sätt.
I stället kom det en tilläggsbudget med en lång rad
olika små förslag som vi förstod hade föranlett många
överläggningar: Om ni får 10 miljoner till det får vi 5
miljoner till det, och så finansierar vi det med en rejäl
skattesänkning för kommunerna. Så uppfattar jag att
det gick till.
Ett par dagar efter det att detta förslag lagts fram
höjdes också a-kassan varaktigt med ca 3 ½ miljard
kronor, ett förslag som över huvud taget inte finns
analyserat och beskrivet i det här sammanhanget.
Nog är det alltså lätt att hålla med den moderata
reservationen, nr 1, om att underlaget i hög grad är
bristfälligt och att det kanske inte riktigt är på denna
grund som Sveriges riksdag borde fatta beslut om
stora, viktiga budgetfrågor som handlar om många
miljarder och som kan få återverkning på människors
vardag. Jag gjorde dock bedömningen att det är en
överloppsgärning att tro att den här regeringen, om
riksdagen skulle bestämma det, skulle komma tillba-
ka med ett bättre underlag än vad man redan gjort.
Jag satsade i stället på att vi i höst återkommer från
en annan regering med ett bättre underlag och med en
bättre budget.
Fru talman! Jag tänkte därför i stället gå över till
en mycket mer konkret frågeställning. Det gäller
bostadspolitiken. Jag håller till fullo med om de in-
vändningar som Agne Hansson riktade mot den förda
bostadspolitiken och om vilken typ av förändringar
man egentligen behöver göra för att komma till rätta
med problemen på bostadsmarknaden. Nya bostads-
akuter osv. är knappast någon lösning på något pro-
blem.
Jag vill särskilt ta upp frågan om Vasallen. Nu vill
man ge Vasallen ett utökat mandat att inte bara hante-
ra vissa försvarsfastigheter och försvarsanläggningar
utan också kunna köpa upp och sedan sälja olika
andra fastigheter.
Göran Persson lovade för några år sedan att det
skulle byggas bostäder, och inte bara lite grann utan
en helt ny stor stadsdel, i Tullinge i Botkyrka kom-
mun, som vi pratade lite om förut i dag. Det skulle bli
hyresbostäder, och Vasallen skulle äga detta. Bl.a. av
den orsaken, förmodar jag, flyttades Vasallen in di-
rekt under Finansdepartementet.
Detta var ganska många år sedan, och sedan dess
har i praktiken ingenting hänt vad gäller bostadsbyg-
gandet. Jag var där och tittade så sent som i onsdags.
Det finns ingen som vill bygga några hyresbostäder
där - av precis de skäl som Agne Hansson påtalade.
Vad som däremot har hänt är att Sveriges största
flygklubb har blivit vräkt av Vasallen. Och det hand-
lar inte bara om flygklubben i Botkyrka; också poli-
sen och en lång rad andra verksamheter som man
under många år har lagt ned stor energi och möda på
att få att etablera sig i området har nu vräkts. Det
finns inga bostäder. Det finns inga vägpengar, så det
kommer inte att gå att dra några kommunikationer till
det här bostadsområdet om det nu kommer till. Ingen
vill bygga några bostäder då det inte går att få eko-
nomi i det. Det finns ingen möjlighet för kommunen
att finansiera de olika tröskelinvesteringar som be-
hövs på grund av de brister i utjämningssystemet som
vi pratade om i den förra debatten.
Vad man i stället har gjort från Vasallens sida,
med Bosse Ringholms goda minne, är att sabotera de
goda möjligheter till utveckling i området som finns i
dag och som man lagt ned mycket energi på att nå.
Nu vill man utöka det här mandatet. För mig
känns det självklart att säga nej till det, och jag vill
därför yrka bifall till reservation 3.
I övrigt skulle jag vilja ta upp några specifika an-
märkningar vi har mot den lilla lista som Socialde-
mokraterna och deras stödpartier har gjort upp.
Vi kan inte förstå varför man måste begränsa sig
till 10 miljoner i anslaget för att kunna hjälpa utsatta
kvinnor. Vi vill lägga på 10 miljoner där så att ut-
vecklingen av stödet inte behöver begränsas, Siv
Holma, till storstadsregionerna. Med 10 miljoner till
kan det här nå hela landet.
Vi tycker att det är oacceptabelt att man gör denna
plötsliga och stora indragning på anslaget till arbets-
handikappade.
Vi tycker inte att man ska minska på kvalificerad
yrkesutbildning.
Vi vill inte inrätta en ny myndighet för hundar och
katter utan tycker att man ska återkomma med ett nytt
system för samlad livsmedelssäkerhet som inkluderar
hela djurskyddet. De 15 miljonerna tycker vi att man
delvis borde använda till de akuta behov som finns
för livsmedelskontroll på Livsmedelsverket och till
ett ökat anslag på 5 miljoner kronor till konsumentor-
ganisationerna.
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla mina re-
servationer men yrkar bifall bara till reservation 3.

Anf. 87 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Gastkramningen är över för den här
gången. Sverige har kvalificerat sig till åttondelsfinal
i fotbollens världsmästerskap. Sverige leder också
EU:s välståndsliga i ett sammanvägt index som tar
upp 20 välfärdsindikatorer. Därmed kan den här de-
batten förhoppningsvis ske i viss avspändhet.
Tilläggsbudget 1 innehåller en rad skarpa förslag.
Anslaget för sjukpenning och rehabilitering höjs med
2 ½ miljard kronor. Flyktingmottagningen förstärks
för att effektivisera handläggningen och minska vän-
tetiderna. Investeringsbidragen för studentbostäder
utökas och förlängs. Investeringsbidraget för nybygg-
nad av hyresbostäder förlängs. Vasallen AB, som
expanderat mycket snabbt och med framgång förädlat
nedlagda försvarsfastigheter, får nu även förvärva
kommunala fastigheter för omvandling till företags-
lokaler eller andra lämpliga ändamål.
Som en uppföljning av rovdjurspolitiken tillstyrks
delvis en moderatmotion angående ersättningar för
viltskador - ja, alltså till de moderata rovdjuren.
Propositionen har tagits fram i samarbete med
Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vars konstruktiva
insatser i sammanhanget förtjänar att framhållas.
De borgerliga partierna har fogat 16 reservationer
och 4 särskilda yttranden till utskottets betänkande.
De kan sammanfattas under den vidsynta samlingsru-
briken Har ni hört dem förut? eller Intet nytt under
solen. I samtliga fall saknas bästföredatum.
I reservation 1 kräver Moderaterna och Kristde-
mokraterna ett nytt s.k. relevant beräkningsunderlag
för budgeten. De talar om manipulationer, sjunkande
tillväxt, m.m. Nu har tillväxten sjunkit, klagar Mode-
raterna och Kristdemokraterna. Att Kristdemokrater-
na hakar på dvärgalåten är lite förvånande med tanke
på att man inte har någon egen motion i frågan.
Mot de förenade högerpartiernas samlade vekla-
gan kan vi ställa Internationella valutafondens årliga
examination av Sveriges ekonomi. Sverige beröms i
rapporten för att kunna kombinera tillväxt, stabilitet
och social välfärd, samtidigt som vi delar med oss av
vår välfärd genom ett internationellt sett högt bistånd.
Det är i och för sig riktigt att tillväxten inte varit
tillräckligt stark under 70-, 80- och 90-talen. Men
utvecklingen har brutits under de senaste åren. Mellan
1994 och 2001 hade Sverige en högre tillväxttakt än
genomsnittet för EU-länderna. BNP ökade under
första kvartalet 2002 med 1,1 %, jämfört med första
kvartalet 2001. Den ökningen är kraftigare än väntat.
Några manipulationer är det definitivt inte tal om.
Beräkningarna baseras på gällande regler och konse-
kvensberäkningar av fattade eller aviserade beslut.
Enligt konsekvensberäkningen uppnås de budgetpoli-
tiska målen. Det innebär att utgiftstaket klaras samti-
digt som det konjunkturbaserade saldot förväntas
uppgå till omkring 2 %. Det nyligen aviserade försla-
get om höjda ersättningsnivåer i a-kassan beräknas
kosta ca 1,5 miljarder kronor i år och 3 miljarder
fr.o.m. 2003. Utgiftshöjningen ryms inom de av riks-
dagen beslutade ramarna om anslagssparande och den
flexibilitet som finns i övrigt inom budgetsystemet,
dvs. anslagskrediten beaktas.
Regeringen har aldrig haft för avsikt att dölja någ-
ra åtgärder. Mot slutet av förra året visade det sig att
de takbegränsade utgifterna skulle bli betydligt lägre
än förväntat för 2001 samtidigt som det makroeko-
nomiska läget försämrades. I den situationen var det
naturligt att tidigarelägga vissa utgifter för att därige-
nom säkerställa att utgiftstaket klarades även i ett
sämre ekonomiskt läge.
De borgerliga partierna reserverar sig mot försla-
get att vidga uppdraget för AB Vasallen till att också
omfatta övertagande av bostadsfastigheter som inte
längre behövs för bostadsändamål. När reservanterna
frånkänner företaget kompetens på området talar de
mot bättre vetande. I själva verket har Vasallen varit
mycket framgångsrikt i sin uppgift att förädla nedlag-
da försvarsfastigheter. Utveckling och satsningar sker
inom exempelvis utbildningsområdet, forskning,
kontor, service, bostäder och industri.
I reservation 6 motsätter sig samtliga borgerliga
partier investeringsbidrag för nybyggnad av hyresbo-
städer. Som vanligt är det kolartron på marknadens
osynliga hand som präglar de borgerliga partiernas
syn på hyresmarknaden.
Eftersom marknaden uppenbarligen inte kunnat
lösa problemen med bostadsbrist, och betydande
svårigheter att skaffa sig en bostad råder framförallt
för ungdomar och studenter, har regeringen inrättat
investeringsbidrag till byggande av hyreslägenheter
och till studentbostäder. Det kommer att byggas ca
12 600 nya studentbostäder med hjälp av det här
bidraget under 2001 och 2002. Behovet är större än
så. Därför har regeringen i vårbudgeten föreslagit att
det satsas ytterligare 125 miljoner kronor på inve-
steringsstöd till byggande av studentbostäder under
2003. Investeringsbidrag till hyresbostäder har på
bara ett drygt halvår beviljats till 3 500 lägenheter.
Bidraget har fördelats utifrån behovet på orten och
med hänsyn till kostnadsläget. Det innebär därutöver
att hyreskostnaden för den boende kunnat sänkas med
1 200 kr per månad.
Fru talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets
förslag på samtliga punkter och avslag på reservatio-
nerna.
Fru talman! Eftersom detta uppenbarligen är mitt
sista framträdande i denna kammare vill jag passa på
tillfället att tacka för den tid som varit. Ett varmt tack
till mina politiska trätosystrar och trätobröder, Anna,
Lena, Karin, Siv och Yvonne. Tack också till Gunnar
och Gunnar, Mats, Per, Lennart, Agne och Johan. Ett
minst lika varmt tack till finansutskottets eminenta
kansli och dess personal. Och sist men inte minst ett
mycket varmt tack till riksdagens talmän och hela
riksdagens personal för gedigna insatser. Ett tack för
att ni stått ut med mig under alla dessa år.
En som jag ändå särskilt vill framhålla i detta tack
är Per Landgren. Förutom en förmåga att se det hu-
moristiska i politisk polemik har Per Landgren bidra-
git till en riksdagsklassiker fullt jämförbar med de
bevingade ord som skapades under den första borger-
liga regeringsepoken under efterkrigstiden, 1976-
1979, då en centerpartist i ett riksdagsutskott efter det
att borgerligheten hade övertagit taburetterna sade de
berömda orden: "Här diskuterar vi inte, här voterar
vi." Per Landgrens bidrag lyder: "Vi hakar på."
Närmare bestämt: Vi hakar på moderaternas linje när
vi inte har någon egen.
Jag har haft roligt nästan varje dag. Eller för att
travestera Nils Ferlin:
Jag har framfört charader på riksdagsestrader
Och Gud må förlåta mig somliga rader.
Låt mig få avsluta med en liten solskenshistoria.
När Gunnar Lange vid påsktid 1970 lämnade den
socialdemokratiska regeringen utbrast han vid skär-
torsdagens regeringslunch något vemodigt: "Jag
känner mig som Jesus vid den sista måltiden." Olof
Palmes replik kom blixtsnabbt: "Må så vara, bara du
inte återuppstår på söndag."
För min del tänker jag dock återuppstå, närmare
bestämt som kommunpolitiker i Höganäs. Med en lätt
travestering av Churchills slutet-på-en-början-tal
skulle jag, något utmanande, kanske kunna säga:
Detta är inte slutet, det är inte ens början till slutet,
möjligen är det slutet på en början.
Tack för mig!
(Applåder)

Anf. 88 ANNA ÅKERHIELM (m) replik:
Fru talman! Nu har vi hört att Bengt Silfverstrand
är stolt och nöjd. Samtidigt kommer han med ankla-
gelser om att vi moderater och representanter för den
borgerliga sidan manipulerar, ser mörkt på och kom-
mer med falska upplysningar om sjunkande tillväxt
och annat.
Häromdagen fick jag på mitt skrivbord verk-
stadsindustrins uppdaterade utsikter för det här året.
Bengt Silfverstrand jämför sig gärna med Europa och
internationellt. Det finns kanske fog för att göra det: I
jämförelse med vår tidigare bedömning ser vi mer
positivt på utvecklingen i USA och i någon mån för
Europa. För Sverige har vi däremot reviderat ned
siffrorna. Sett till helåret i år minskar produktionen i
svensk verkstadsindustri, och nedgången i antalet
anställda blir större än i fjol.
Detta och många andra siffror hamnar på våra
skrivbord, och det är utifrån dem vi gör våra bedöm-
ningar. Är det social välfärd att så många svenskar i
dag står utanför arbetsmarknaden, att så många väljer
att sjukskriva sig, att så många hamnar i förtidspen-
sion? Varför finns det inga konkreta förslag i
tilläggsbudgeten när det handlar om dessa männi-
skor? Det vi hittar i tilläggsbudgeten är nedskärningar
för arbetshandikappade. De hör också till de mest
utsatta. Det bryr sig inte Bengt Silfverstrand om. Han
är nöjd och stolt.

Anf. 89 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Jag är definitivt inte nöjd. Men den
sociala välfärden kan knappast förbättras när vi vet
vilka stora problem vi har med ohälsan. Vi tycker att
de är mycket allvarliga och är på väg att genomföra
och har aviserat en rad olika åtgärder.
Den sociala välfärden blir definitivt inte bättre om
man som Moderaterna ska sänka skatterna med gi-
gantiska belopp och dra undan möjligheterna för
samhället att förstärka på de punkter där samhället
fortfarande är svagt.
Det är allvarligt när man tar steget från att på po-
litiska grunder kritisera att tillräckligt inte görs till att
använda uttryck som manipulation. Det betyder att
Moderaterna med fullt fog beskyller regeringen för
att fiffla med siffror. Jag kan nu konstatera att alla
förändringar är redovisade. På de punkter man har
frångått tidigare beslut har man tydligt och klart mo-
tiverat varför och redovisat konsekvenserna.
Den välfärd som Moderaterna beskriver är en be-
gränsad välfärd. Nu kan vi se hur en tysk tidskrift,
Soziale Indikatoren, har redovisat ett välfärdsmått
som också tar hänsyn till barnadödlighet, medellivs-
längd, utbildning, läkare per tusen invånare osv. Där
ligger Sverige på toppen. Vi kan med stor tillförsikt
se framtiden an, och vi är beredda att göra insatser på
de områden där det finns uppenbara brister.

Anf. 90 ANNA ÅKERHIELM (m) replik:
Fru talman! Genomföra och avisera! Det är detta,
Bengt Silfverstrand, vi inte har sett än. Ni hänvisar
ofta till regeringens elvapunktsprogram. Nu ska jag
inte föregripa morgondagens debatt, men om vi tittar
på regeringens elvapunktsprogram ser vi att det är
fråga om att få fler människor från sjukskrivningar ut
i arbete.
En av punkterna är mål för ökad hälsa i arbetsli-
vet. Regeringen efterlyser fortfarande en målformule-
ring.
Vidare ska det vara trepartssamtal mellan reger-
ingen och arbetsmarknadens parter. Samtalen förs,
men de är problematiska och har knappt påbörjats.
Vidare ska det vara ekonomiska drivkrafter för
arbetsgivare att förebygga ohälsa - utredningsupp-
drag. Utveckling av arbetsmiljöarbete - utrednings-
uppdrag. Hälsobokslut - lagstiftning där allt läggs på
företagen. Former för sjukskrivningsprocessen -
ytterligare utredningsuppdrag.
Det här är vad regeringen gör och vad Bengt Silf-
verstrand är företrädare för, dvs. skjuter på framtiden.
Det är inga pengar nu, möjligtvis i framtiden. Samti-
digt har vi ESV:s prognoser om växande problem och
underskott. Hur ska detta betalas? Vad är det för
besparingar som så småningom ska komma? Vad vet
regeringen? Vad vet Bengt Silfverstrand som vi andra
inte får reda på?

Anf. 91 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Vad jag gör är mindre intressant än
vad Socialdemokraterna gör. I det här fallet görs en
hel del.
I den här tilläggsbudgeten satsas 2 ½ miljarder
kronor. Det kommer mer.
Vi har ett elvapunktsprogram. Vad har Modera-
terna? Jo, Moderaterna anslår i sin budget 20 miljar-
der kronor mindre i utgifter för ekonomisk trygghet
vid sjukdom och handikapp. Hur kan man med den
utgångspunkten ta munnen så full som Anna Åkerhi-
elm gör? Ni har inte täckning för det ni kräver.
Moderaterna skriver att detta beror på den åt-
gärdsplan som de redovisar för i sin motion. Den
kommer att få konsekvenser i form av ett minskat
utgiftsbehov. Även införandet av en andra karensdag
leder till minskade utgifter.
Det leder till minskade utgifter för vem? Är det
för de sjuka och arbetslösa som drabbas av de för-
sämringar som Moderaterna genomför för att kunna
finansiera sina gigantiska skattesänkningar för för-
mögna och väletablerade?
Två av punkterna i programmet gäller att sjuk-
skrivningarna måste handhas på ett medicinskt ge-
nomtänkt sätt, dvs. en genomtänkt användning av
sjukskrivningens positiva effekter för de långtidssju-
ka och deras rehabilitering.
Tala om oprecist! Det enda konkreta är införandet
av en andra karensdag. Det är något som Moderaterna
inte har lyckats få med de andra partierna på i en
gemensam reservation.

Anf. 92 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Den sista delen av Bengt Silfver-
strands huvudanförande är det svårt att begära replik
på. Jag vill gärna återgälda tacket för samarbetet till
Bengt Silfverstrand, och jag vill gärna inflika Anna
Åkerhielm i det även om repliken inte gäller henne.
Det är helt uppenbart att riksdagen tappar en god
satiriker. Jag har med förtjusning läst mr Rimfrosts
funderingar på hemsidan. Jag hoppas att de kan få
framträda även i framtiden. Jag önskar att slutet på
början blir gott.
Fru talman! Jag vill rätta mig själv i mitt huvudan-
förande. Jag råkade tappa ett inte när jag pratade om
Vasallen. Vasallen ska inte ha det vidgade uppdraget
på grundval av de argument jag anförde, annars blir
det svårt att yrka bifall till reservation nr 4.
Bengt Silfverstrand sade att en rad skarpa förslag
har lagts fram i budgeten. Jag vill inte betrakta dem
så. Jag tycker att förslaget om höjt investeringsbidrag
till studenter är bra. Men att vi tvingas föra in mer
pengar till sjukförsäkringen är bevis på någonting
annat, dvs. en utveckling som går åt fel håll och som
vi egentligen inte vill bifalla. Tyvärr måste vi göra
det. Andra grundläggande åtgärder måste till, vilket
ska debatteras senare.
Slutligen har vi frågan om marknadens osynliga
hand på bostadsmarknaden. Det måste vara den dra-
matiska svarta marknaden. Det är den vi vill åt för att
få en fungerande vit marknad, och det är därför vi
yrkar avslag på regeringens förslag.

Anf. 93 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Här finns en rad förslag, Agne Hans-
son, som tar hänsyn till de problem som vi vet finns
på marknaden.
När det gäller den svarta marknaden kan jag fylla
på och konstatera att byggmarknaden faktiskt är en
synnerligen konservativ marknad där konkurrensen
fungerar dåligt. Marknaden präglas av monopollik-
nande förhållanden. Det borde ni borgerliga ta upp en
och annan gång.
Nyligen dokumenterades ett antal upprörande fall
där fusk och slarv har varit legio - mögelhus, fallfär-
diga broar, asfaltskarteller osv.
Nu genomför vi en rad åtgärder som på intet sätt
kommer att lösa alla problemen men som sannolikt
kommer att bidra till förbättringar. Investeringsstöd
för byggande ger i praktiken samma effekter som en
lägre moms. Men det är en riktad insats som är lättare
att kontrollera och följa upp.
Den kritik jag har riktat mot det särskilda bolag
som ska inrättas har varit för att stärka kommunernas
möjligheter. Det är i samarbete med kommunerna
som åtgärderna ska vidtas. Det kan röra sig om kre-
ditgarantier, tillskott av aktiebolag, övertagande av
fastigheter och hela bostadsföretag. Det förutsätter en
anpassning till lokala behov och förhållanden, dvs. en
flexibilitet i systemet. Det är förvånansvärt att Cen-
terpartiet inte kan ställa upp på detta.

Anf. 94 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Riktade specialbidrag ökar inte flexi-
biliteten. Risken är att inlåsningseffekterna och stel-
heten i systemet blir ännu mer besvärande. Det är
betydligt bättre att ta bort skatter som förhindrar att
marknaden fungerar på ett bra sätt. Det blir en betyd-
ligt bättre effekt av utvecklingen om dubbelbeskatt-
ningen på hyreshus tas bort.
Jag håller med om att det finns mycket att göra för
att öka konkurrensen på byggmaterialsidan. Men jag
har inte sett några förslag i det här betänkandet som
direkt ökar den konkurrensen. Var finns de förslagen?

Anf. 95 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Allt kan inte göras på en dag. Det
viktigaste är att de insatser som görs tar hänsyn till att
marknaden inte själv klarar problemen.
Skulle vi verkligen få lägre boendekostnader om
vi slopar skatter eller släpper hyrorna fria och tar bort
dagens bruksvärdessystem? Det är ett kärt och om-
huldat tema från borgerligheten. Ja, vi kan vänta oss
50-100 % högre hyror i storstädernas innerstäder. Är
det till gagn för de boende? Hur många vanliga hus-
håll har råd att betala dessa hyror? Marknadshyror
skulle förstärka den segregation vi redan lider av. Det
kan vi från socialdemokratiskt håll definitivt inte
acceptera.

Anf. 96 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag ska inte ge mig in i någon debatt
om svartkontrakt och skyhöga förortshyror, för det
hör faktiskt inte hit, även om den debatten är mycket
intressant.
Bengt Silfverstrand anför här som representant för
majoriteten och regeringen att man när det gäller
ohälsa har en lång rad skarpa förslag och anför bl.a.
att man satsar 2 ½ miljard. Jag tror att vi har väldigt
olika definitioner på hur man satsar på att bekämpa
ohälsa och vad som är skarpa förslag.
Att ni höjer utgiftsramen med hälften av den pro-
gnostiserade automatiska utgiftsökningen känns inte
heller så handlingskraftigt. Förslagen sägs vara på
väg, men det återstår att se. Men fru talmannen tillät
ju Folkpartiet att väcka en motion i detta ärende, just
på grund av avsaknaden av handling från regeringen.
Den debatten kommer upp lite senare i eftermiddag.
Jag blir också lite orolig när det gäller a-kassan
och de varaktiga, höjda utgifterna, som inte ens finns
med i tilläggsbudgeten, att det ska vara med hjälp av
anslagssparande och anslagskrediter man ska lösa den
frågeställningen. Vi vet ju hur svårt man har att han-
tera den redan förbrukade budgeteringsmarginalen
och oförutsedda utgifter och allt detta tricksande med
att flytta fram och tillbaka. Det är inte någon särskilt
bra lösning för människor i längden.
Jag tycker att det finns mycket i övrigt att önska
när det gäller både redovisningen och innehållet i
tilläggsbudgeten.
Låt mig till sist, fru talman, ställa en konkret fråga
till Bengt Silfverstrand. Han säger att Vasallen är
framgångsrik. Anser Bengt Silfverstrand att det är ett
exempel på framgångsrik förvaltning och utveckling
av ett område att man vräker samtliga verksamheter,
företag, utbildningar och annat som finns på F 18?
Samtliga är vräkta, och inget annat finns i sikte. Är
det framgångsrikt? Är det i så fall bra att sprida det
till fler ställen?

Anf. 97 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Jag kan svara mycket enkelt på den
frågan. Jag bad riksdagens utredningstjänst ta reda på
hur Vasallen AB hade skött sig. Det visar sig att på
område efter område, på praktiskt taget varje ort där
förband har lagts ned och Vasallen har kommit in i
bilden, har det lett till att man har kunnat förädla
försvarsfastigheter.
Nu går framför allt Moderaterna ut i en kampanj,
där de på varje ort som har råkat ut för förbandsned-
läggningar kritiserar regeringen. De gör en förenklad,
förgrovad politisk kampanj och pratar om resursslöse-
ri. En sådan kampanj förutsätter att man river de
byggnader som är uppförda på F 10 i Ängelholm, för
att ta ett exempel. I själva verket kommer dessa
byggnader till användning.
Jag kan nämna ett mycket intressant exempel.
F 15 i Söderhamn lades ned till följd av 1996 års
försvarsbeslut. Nu har utvecklingen och den dynamik
som kom i gång med olika åtgärder inneburit att när-
mare 1 000 personer i dag är verksamma inom områ-
det. Det är fler än under flottiljtiden, och antalet fö-
retag på området ökar. Exemplen kan mångfaldigas.
Försök vara lite konkret i stället, Karin Pilsäter!
Här kan jag alltså svara tydligt på frågan. Vad är
Folkpartiets bidrag i den politiska debatten? Är det
"sluta djävlas med stockholmarna"? Är Folkpartiet en
svordom?

Anf. 98 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Ibland gör språkförbistringen mellan
stockholmare och skåningar att jag inte riktigt förstår
vad Bengt Silfverstrand säger. Ibland förstår jag det
inte även om jag förstår orden. Det sista som Bengt
Silfverstrand försökte säga förstod jag över huvud
taget inte.
Det som det viftades med var en lokal broschyr
som handlar om ett antal förslag som Folkpartiet vill
genomföra. Det var egentligen en väldigt bra illustra-
tion när Bengt Silfverstrand tog fram den.
Jag ställde frågan om Bengt Silfverstrand anser att
det är framgångsrikt när Vasallen lyckas vräka all
verksamhet som finns på F 18 i södra Storstockholm,
om det är ett bra exempel på att Vasallen är fram-
gångsrikt. Jag fick inget svar om det, utan jag fick ett
svar som handlade om andra regementen på andra
ställen. Sedan fick jag en fråga om vårt bidrag.
Jag vet inte om jag ska tolka Bengt Silfverstrands
svar som att han anser att Vasallen är framgångsrikt
när de har lyckats vräka alla de företag som man har
fått att etablera sig där och där många människor
arbetar, att det är ett exempel på att Vasallen är fram-
gångsrikt. Då är det också ett exempel just på att
regeringen har utsett stockholmarna, inte oss politi-
ker, till någon sorts motståndare.
Jag önskar verkligen Bengt Silfverstrand lycka till
i hans fortsatta gärning. Återuppståndelsen får möjli-
gen vara en fråga mellan Bengt Silfverstrand och
väljarna i Höganäs. Likafullt önskar jag honom lycka
till, och jag vill tacka för den tid som har varit.
Givetvis vill jag även tacka Anna Åkerhielm för
gott samarbete i utskottet.
Jag tror att vi därmed kan lägga den här diskus-
sionen åt sidan.

Anf. 99 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Om man nu har misslyckats, eller inte
varit särskilt framgångsrik, på ett område - jag tänker
på Vasallen AB, som Karin Pilsäter tog upp - och om
man har lyckats på 10-15 andra områden kan man
inte därmed dra slutsatsen att det hela är förfelat och
att man med den motiveringen inte tycker att Vasal-
len AB ska kunna få ett utvidgat uppdrag och använ-
da sina goda erfarenheter också på andra områden.
Vi har Kiruna, Härnösand, Sollefteå, Falun, Sö-
dertälje, Fårösund, Kristianstad och Karlskrona, där
Vasallen AB har aktivt bidragit till att man har kunnat
utnyttja fastigheter som tidigare har använts i en inte
särskilt utvecklande verksamhet, förädlat dem och
sett till att de kan bidra till flera sysselsättningstill-
fällen och ökad välfärd.

Anf. 100 PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Bengt Silfverstrand är en satiriker,
fick vi höra. Han är också en boren polemiker - men
kanske inte bara boren, utan det är nog en förmåga
som han har tränat upp i riksdagen under de år som
han har varit här. När jag tar del av Bengt Silfver-
strands skriverier och tal leder det mig till insikten att
han har fällt bevingade ord långt mer än vad jag nå-
gonsin skulle våga hävda att jag har gjort under min
korta tid här.
Med Bengt Silfverstrand försvinner också en av
dessa brokiga socialdemokrater, som ibland rättar in
sig i leden men ibland bråkar och stångas. Den frisyr
som ryms under en och samma hatt kan ibland vara
mer av en punkfrisyr.
Bengt Silfverstrand är i utrikespolitiska frågor,
vad gäller Israel, Bosnien, USA osv., och även i inri-
kespolitiska frågor inte rädd för att ta strid även in-
ternt. Han är konservativ i viss mening vad gäller det
egna partiets politik. Jag uppskattar den färgklick som
Bengt Silfverstrand utgör.
Jag vill önska Bengt Silfverstrand all lycka nere i
Skåne, mestadels privat, om än icke offentligt - det
skulle ju drabba mina partikamrater och den borgerli-
ga sidan där nere.

Anf. 101 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Jag kan bara känna mig överväldigad
och har inte mycket mer att säga än att det mycket väl
kan bli så att jag efterkommer Per Landgrens önske-
mål genom att säga att vi ses i min kommande bok.

Anf. 102 SIV HOLMA (v):
Fru talman! Vi har en ny budgetordning, som in-
nebär att budgetbesluten tas samlat på hösten. På
våren tar riksdagen endast beslut om riktlinjer och
sparmål samt justeringar i årets budget. Det som vi
just nu ska behandla är den s.k. tilläggsbudgeten.
Tilläggsbudgeten är ett resultat av samarbetet
mellan Vänsterpartiet, socialdemokratiska partiet och
Miljöpartiet. I detta sammanhang vill jag framföra ett
tack till samarbetspartierna.
Till den borgerliga oppositionen vill jag säga att
det inte blev någon rödgrön röra, utan tvärtom. Vi har
visat prov på uthållighet, och resultatet blev en röd-
grön reda.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på
samtliga reservationer.
Fru talman! I denna tilläggsbudget har det varit
nödvändigt att tillskjuta mer pengar till sjukförsäk-
ringen, flyktingmottagningen, kriminalvården, löne-
garantin och det kommunala ujämningssystemet.
Dessutom har vi anslagit pengar till att öka valdelta-
gandet för personer med utländsk bakgrund, kvinno-
jourer, omstrukturering av kommunala bostadsbolag,
läkemedel, en djurskyddsmyndighet, bilstöd till han-
dikappade och Kunskapslyftet.
Vi kan finansiera detta med lägre EU-avgifter och
omdisponeringar och besparingar som inte försämrar
verksamheter. Dessutom har vi minskat budgete-
ringsmarginalen från fem miljarder till en miljard.
Vi anser från Vänsterpartiets sida att vi även i år
skulle kunna göra en teknisk justering som den vi
gjorde förra året, då vi justerade utgiftstaket på grund
av att utjämningssystemets volym ökade med 1,7
miljarder. Nu handlar det om 2,9 miljarder.
Utjämningssystemet är statsfinansiellt neutralt,
dvs. att vi får in lika mycket på inkomstsidan som vi
betalar ut på utgiftssidan. Eftersom det är statsfinan-
siellt neutralt finns det skäl som talar för att höja taket
genom en beräkningsteknisk justering av denna
summa. Vi har kommit överens om att alla tekniska
justeringar ska behandlas i ett sammanhang under
hösten. För oss innebär detta att budgeteringsmargi-
nalen kan öka från en till fyra miljarder.
Fru talman! Vi har också reformer som vi har
kommit överens om sedan tidigare och som kommer
att träda i kraft den 1 juli i år. Det gäller reformering-
en av arbetsskadeförsäkringen, högkostnadsskydd i
tandvården för äldre och maxtaxa och förbehållsbe-
lopp i äldreomsorgen. I tilläggsbudgeten aviserade vi
att a-kassan skulle kunna höjas fr.o.m. den 1 juli i år
om det statsfinansiella läget tillät detta. Efter utvärde-
ringen gjorde vi bedömningen att detta utrymme
fanns, och det blev en höjning åt alla på det sätt som
Vänsterpartiet ivrigt drivit på för.
Fru talman! Av reservationerna framgår att de
borgerliga partierna inte gillar våra satsningar på
bostäder. Det går en tydlig skiljelinje mellan oss och
det borgerliga blocket när det gäller synen på en soci-
al bostadspolitik. Vänsterpartiets motto är att bosta-
den ska vara en social rättighet och inte en handelsva-
ra. Vi anser att det är nödvändigt med ett samhällsan-
svar i form av regler och stöd för att vi ska kunna leva
efter detta motto.
De borgerliga partierna driver konsekvent en linje
för avregleringar och sänkta skatter. De tror att de
åtgärderna ska klara bostadsproblematiken. Vi vet att
de fria marknadskrafterna inte tagit och inte kommer
att ta något socialt ansvar, för det brukar inte rymmas
i deras kostnadskalkyler.
Investeringsstödet för att bygga billiga hyresrätter
ska stimulera till ökat byggande i storstadsområdena.
Bristen på bostäder i större städer har ökat under
mandatperioden och är för närvarande i det närmaste
katastrofal i Stockholm, Göteborg och Malmö. Da-
gens hyror i hyresrätter och insatser i bostadsrätter
innebär att man vänder sig till ca 3 % av befolkning-
en, dvs. till dem som är rikast.
Vi skulle vilja ha ett ännu större investeringsstöd.
Men det som satsas 2001-2006 är två och en halv
miljarder, och det är viktiga och riktiga satsningar
som går åt rätt håll.
Fru talman! De borgerliga partierna gillar inte
heller att vi stöder kommuner med bostadsöverskott.
Moderaterna visar en viss förståelse genom att de är
beredda att satsa blygsamma 40 miljoner på en till-
fällig bostadsdelegation. Det är visserligen lite kons-
tigt, med tanke på att Riksdagens revisorer inte gilla-
de detta. Men i förhållande till vad de tomma lägen-
heterna kostar för kommuner med befolkningsminsk-
ning är Moderaternas satsning alldeles för snålt tillta-
gen. Det finns beräkningar på att det kan kosta uppåt
10 miljarder. Dessa problem är alltså alldeles för
stora för att kommunerna ska klara dem ensamma,
utan statligt stöd. Därför är kreditgarantierna på tre
miljarder viktiga.
Många kommuner med tomma lägenheter har
dessutom en svag ekonomi. Centerpartiet skriver i
reservationen om att Småorts-Sverige ska utvecklas
och inte rivas. Samtidigt är man inte beredd att till-
skjuta pengar för detta. Jag upplever det som att det
brister i trovärdigheten. Tomma lägenheter är faktiskt
en realitet i dag i många kommuner. Det har kostat,
och det kostar enorma summor. Jag fick inte tillräck-
ligt svar på frågan vad Centerpartiet har för recept för
att klara den akuta krisen.
Det jag drar mig till minnes är att Centerpartiets
partiledare snabbt gick ut och talade om att det inte
var bra när vi aviserade att dessa pengar skulle kom-
ma i regionalpolitiska propositionen. Det är konstigt
med tanke på den regionalpolitiska profil som Cen-
terpartiet har.
Kristdemokraterna i sin tur menar att de 250 mil-
jonerna i tilläggsbudgeten ska gå till alla fastighets-
ägare i utsatta kommuner i form av stöd till bostads-
marknaden. Det tycker vi inte heller är rätt väg att gå,
eftersom det är de kommunala bostadsföretagen som
har kostnader för tomma lägenheter.
Vänsterpartiets politik innebär att det ska finnas
möjligheter att bo och arbeta i hela landet. Många av
de kommuner som har tomma bostäder har också,
som jag tidigare sade, en svag ekonomi. Vi har därför
medverkat till att inrätta bostads- och kommunakuter.
Stödet till dessa kommuner har varit starkt reglerat
från statens sida. När det gäller bostäder har det ensi-
digt inriktats på rivning.
En ny bostadsmyndighet inrättas från den 1 juli
2002. Vi krävde att även utveckling av bostäder till
andra ändamål ska ges stöd, vilket vi också fick gehör
för. På lång sikt kräver vi att man inför ett utveck-
lingsbidrag som kommuner kan disponera friare än
vad de nu kan. Men sammanfattningsvis går våra
rödgröna satsningar i helt rätt riktning.
Moderaterna säger nej till investeringsbidrag för
studentbostäder. Man motiverar sitt avslag med det
gamla vanliga mantrat "Inga statliga subventioner,
total omläggning av bostads- och skattepolitiken".
Vidare föreslår de att enskilda personer skattefritt ska
få hyra ut en del av den egna bostaden och att man
ska inventera statens fastighetsbestånd, som med
enkla medel görs om till studentbostäder. Till det
senare är man inte ens beredd att tillskjuta pengar. Jag
kallar det att trolla med knäna.
Fru talman! Avslutningsvis kan jag inte låta bli att
undra varför Moderaterna inte vill satsa på att öka
valdeltagandet bland personer med utländsk bak-
grund. Moderaterna påstår i sin reservation att val-
deltagandet bland röstberättigade med svenskt med-
borgarskap sjönk trots att riksdagen anvisade drygt 12
miljoner kronor till riksdagspartierna för information
till invandrare. Vill Moderaterna på allvar att valdel-
tagandet bland personer med utländsk bakgrund ska
öka? Väljarstudier visar att de med hög utbildning
och hög inkomst har ett större valdeltagande än de
med låg utbildning och låg inkomst.
Ett annat faktum är att Moderaterna aldrig har va-
rit starka i jämställdhetsfrågor. Det bekräftas när man
läser deras förslag om att riksdagen ska upphäva
besluten om att ändra bevisreglerna i lagen om ar-
betsskadeförsäkringen. Motivet till att reformera
arbetsskadeförsäkringen är att vi vill förändra dessa
regler så att kvinnors arbetssjukdomar erkänns. Det
gäller framför allt belastningsskador.
Varför tycker moderaterna att kvinnors arbetsska-
dor inte är värda att ersättas? Att motivera detta med
att pengarna behövs till försäkringskassorna räcker
inte. För att komma åt de höga sjuktalen behövs det
mer än att ge resurser till försäkringskassorna. Det
handlar om att gå till roten med det onda. Vår vision
är ett arbetsliv i hälsa, där människor inte slås ut. För
att uppnå det målet är det s.k. elvapunktsprogrammet
för ökad hälsa i arbetslivet ett viktigt verktyg. Särskilt
fokus ska riktas på kvinnors ohälsa. Den ökade ohäl-
san är ett komplext problem med många orsaker. Det
behövs en rad olika åtgärder, och det kommer en del
förslag till hösten. Jag tycker att vi med fördel kan
debattera detta när socialförsäkringsutskottets betän-
kande ska diskuteras senare i dag.

Anf. 103 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka våra sam-
arbetspartier för samarbetet. Det är ju en tilläggsbud-
get för detta år som vi just nu diskuterar, medan vi i
morgon kommer att ha en stor finanspolitisk debatt
om den ekonomiska politiken.
Jag vill inleda med att säga att frågan om ohälsa
är oerhört viktig för Miljöpartiet och att vi har väckt
en motion i den frågan i anslutning till budgetpropo-
sitionen. Den frågan kommer vi dock att diskutera
senare i dag, och därför kommer jag inte nu att gå in
mer på den.
När det gäller bostadspolitiken, som har diskute-
rats väldigt mycket här, vill jag först instämma i en
hel del av det som Siv Holma har sagt i dag. Jag vill
också kommentera det investeringsbidrag för anord-
nande av bostäder för studenter som finns med i
tilläggsbudgeten. Det är fråga om ett bidrag på 125
miljoner kronor. Vi har för att kunna finansiera det
här bidraget delvis tagit pengar från ett anslag som
heter Bidrag till bostadsinvesteringar som främjar
ekologisk hållbarhet. Vi minskar det med 80 miljoner
kronor.
Vi tycker att det anslag som ska främja ekologiskt
byggande är bra, men det har tyvärr inte fungerat
särskilt väl. Hitintills har man bara utnyttjat 18 miljo-
ner av detta anslag, och anslagets utformning är ett
misslyckande. Vi kom därför i budgetförhandlingarna
fram till att riktlinjerna för detta ska ses över. Det är
därför som vi kortfristigt kan ta medel från detta
anslag.
Dessutom kommer det att ställas något miljökrav
på dessa studentbostäder, förmodligen på energisidan.
Vi arbetar fortfarande på Finansdepartementet med
att utforma ett sådant krav. Det var en begäran från
vår sida att man skulle ställa någon form av miljö-
krav, dock inte den typ av hårdare krav som ställs
under det anslag som ska främja ekologisk hållbarhet.
Det är oerhört viktigt att ett sådant anslag fungerar,
men det har hitintills tyvärr inte gjort det. Det ska
dock bli bättring på detta i framtiden.
Vi vill när det gäller tilläggsbudgeten betona att vi
tycker att en del av de nya anslagsposter som finns är
väldigt viktiga. Dels behövdes verkligen en ökning av
medlen till flyktingmottagande, dels finns det på den
punkten också en skrivning om att man ska följa upp
om det i framtiden behövs mer pengar till detta.
Det är oerhört viktigt att Migrationsverket har de
resurser som behövs. Migrationsverket har ju fått en
hel del kritik dels för att man inte har lyckats korta
ned handläggningstiderna, dels för hur man har om-
händertagit vissa asylsökande, t.ex. unga ensamståen-
de asylsökande. Det behövs resurser för att Migra-
tionsverket ska kunna göra sitt jobb, och det bör få ett
ganska stort tillskott under detta år. Om verket behö-
ver mer tycker vi att det i framtiden också ska få
ytterligare medel. Vi kommer att bevaka den frågan.
När det gäller medel för ett ökat valdeltagande
bland människor med utländsk bakgrund tycker vi att
det är väldigt viktigt att sådana resurser tillförs. Jag
har här en uppmaning till alla partier. Det är mycket
viktigt att för dem som är nya i Sverige, speciellt för
dem som är lite äldre och som ännu inte har kunnat
tillgodogöra sig svenska språket, tillhandahålla in-
formation på olika språk: persiska, kurdiska, arabiska,
spanska osv. Partierna har normalt inte medel för
detta. Det är inte något som man prioriterat. Dessut-
om kanske man också behöver nå dessa grupper på
ett annorlunda sätt. Nu har alla partier en reell eko-
nomisk möjlighet att faktiskt göra sådana här insatser
för att nå dessa grupper. Jag hoppas verkligen att
partierna kommer att utnyttja den möjligheten på
bästa sätt, så att vi kan få bättre siffror vid detta val.
Jag är vidare väldigt lycklig över att man äntligen
tack vare Miljöpartiets insats kan inrätta en djur-
skyddsmyndighet. Vi tillför ett tillskott om 15 miljo-
ner kronor för detta. Anledningen till detta är att vi
tidigare kommit överens om att medel för en djur-
skyddsmyndighet skulle anslås men att det sedan
kommit fram att dess inrättande skulle komma att
kosta ytterligare medel. Jag kan säga att vi däremot
gärna hade velat att djurskyddsmyndighetens befo-
genheter skulle innefatta även djur inom jordbruket.
Nu är det tyvärr inte så, men vi kommer förmodligen
att kunna återkomma till detta i framtiden. Det här är
ändå en bra början.
Vi har också jobbat för de pengar som nu kommer
att ges till Sveriges kvinnojourer. Jag kan lugna Karin
Pilsäter med att betoningen ligger på två saker: dels
på att man ute i landet där det i dag inte finns kvin-
nojourer ska kunna få ekonomiska resurser till såda-
na, dels att kommunen och staten tillsammans ska
kunna gå in för att starta kvinnojourer ute i landet där
sådana i dag inte finns. Delar av pengarna ska använ-
das till detta. Resten ska användas med inriktning på
invandrarkvinnor.
Jag vill betona att man i dag inte i alla kommuner
har den kompetens som behövs för att jobba med
invandrarkvinnor. 10 miljoner kronor under detta år
är ändå en början, och vi ser gärna mer resurser till
detta i framtiden. Vi tyckte dock att det här gällde en
akut situation. Det är ju fråga om en tilläggsbudget,
och en sådan handlar om akuta situationer.
Också en annan väldigt viktig post som vi jobbar
med hela tiden avser en akut fråga, nämligen den
ökade alkoholismen och det tilltagande drogmissbru-
ket. Vi har tyckt att det är väldigt viktigt att ge ett
ökat stöd till klientorganisationer och andra organisa-
tioner som jobbar på det här området. Vi tillför nu 15
miljoner kronor för detta arbete, som vi tycker är
väldigt viktigt.
Jag har nu bara kommenterat de frågor som gäller
tilläggsbudgeten. Jag ska i morgon återkomma i de-
batten om hela den ekonomiska politiken.
Jag vill önska er som ska lämna riksdagen lycka
till i framtiden och att ni får lite mer tid för att leva.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 16 §.)

10 § Vissa motioner inom finansutskottets be-
redningsområde

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2001/02:FiU27
Vissa motioner inom finansutskottets beredningsom-
råde.

Anf. 104 CARL-AXEL JOHANSSON (m):
Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till
vår reservation nr 1 under punkten 1 i betänkandet
men ställer mig också bakom reservationerna nr 6 och
nr 7.
Staten ska som arbetsgivare vara ett föredöme när
det gäller att utveckla de enskilda medarbetarnas
förmåga och möjligheter. Det innebär bl.a. att staten
ska behandla män och kvinnor likvärdigt och genom
en öppen och modern arbetsgivarpolitik ska bidra till
en mer jämställd arbetsmarknad.
Detta innebär att man ska underlätta för både män
och kvinnor att utvecklas på arbetsplatserna och att
man ska vara lika öppen för den förmåga och den
kompetens, oavsett kön, som den enskilde besitter. På
det viset bryts gamla attityder ned, och det underlättas
för fler kvinnor att nå ledande positioner.
Det är inte genom positiv särbehandling och kvo-
tering som man får ett långsiktigt genomslag för jäm-
ställdhet i arbetslivet och inom den offentliga förvalt-
ningen.
Det har riktats kritik mot bristande kvinnlig repre-
sentation inom den statliga förvaltningen, och samti-
digt kommer det rapporter om att löneskillnaderna
mellan kvinnor och män ökat kraftigt i Statsrådsbe-
redningen och inom Utrikesdepartementet och Jord-
bruksdepartementet. Detta måste åtgärdas. Därför vill
vi att regeringen tillsätter en utredning om effekterna
av den egna arbetsplanen för jämställdhet inom den
offentliga sektorn.
Det är förändringar av attityder och av synen på
individens egen kraft och egna möjligheter som be-
hövs. Det behöver tänkas om och tänkas nytt. Det
behövs en annan politik, som inte enbart omfattar
arbetsgivaren utan arbetslivet i stort.
Fru talman! Det behövs en annan politik för skola,
vård och omsorg, det behövs en annan skattepolitik
och det behövs en politik för hushållsnära tjänster.
Kort sagt, fru talman: Det behövs en annan regering,
för då kan det bli möjligt att kombinera arbetsliv med
familjeliv.
Fru talman! Så över till frågan om skatten på va-
lutatransaktioner.
Finansutskottet föreslog förra våren ett tillkänna-
givande i denna fråga med en formulering som an-
tydde att dagens finansiella marknad inte kunde ac-
cepteras i ett globalt perspektiv eller i vart fall kraftigt
kunde ifrågasättas. Men man skrev också:
"I mångt och mycket är finansmarknadernas om-
vandling en positiv utveckling. Växling av valutor
och finansiering av handeln mellan länder har blivit
enklare och billigare. Samtidigt har tillgången på
investeringskapital ökat."
Nu har denna positiva utveckling skett under tiden
som finansmarknaderna har blivit mer transparenta
och öppna. Det har alltså skett utan hinder som en
global skatt. De olika regionala finanskriserna som
beskrivits har mer berott på brister i de lokala finansi-
ella systemen, som inte har varit tillräckligt transpa-
renta och där också kreditrisker tagits mot bakgrund
av dåliga analyser.
Snarast är det så att genom den fria globala rörlig-
heten har bankerna kunnat fördela riskspridningen av
riskkapitalet och därmed minskat riskerna och för-
lusterna. Detta leder till att rikskapital skapas på sta-
bilare grunder och med lägre räntor. På så sätt gagnar
det tillväxten globalt, även behovet av tillgång till
riskkapital för utvecklingsländerna, och detta med en
rimlig ränta.
En global skatt kommer att fungera som en tull,
dvs. hindrande för finansiell handel. Därmed blir det
högre ränta och sämre tillgång på riskkapital. Detta
kommer att försvåra för utvecklingsländerna att få del
av riskkapital för sin utveckling och dessutom leda
till högre kostnader med exempelvis stigande räntor.
Det rimliga, fru talman, borde vara att fortsätta på
den utveckling som den finansiella marknaden hittills
har genomgått i ett globalt perspektiv och undvika
ökade friktionsmoment i systemen. Fortsatt avregle-
ring är en bättre väg att gå, för den har visat sig ge
både lägre räntor och stabilare marknader.
Fru talman! Det är dags att redan nu avskriva en
eventuell Tobinskatt.
Så gäller det finansieringen av större infrastruk-
turinvesteringar. För att överblicka de framtida kost-
naderna för investeringsbehoven avseende infra-
strukturfrågorna är en anslagsfinansiering mer ända-
målsenlig. En lånefinansiering som sker via statliga
bolag inskränker väsentligen riksdagens möjligheter
att utöva sin finansmakt.
Mot bakgrund av det ökade antalet infrastruktur-
projekt som påbörjats med upplåning från staten eller
statliga bolag riskeras följande effekter:
1. Olika utgifter som staten står för redovisas inte
över statsbudgeten och återspeglar inte de bud-
getmässiga åtagandena.
2. De faktiska utgifterna bokförs inte när de uppstår
utan senare.
3. En lånefinansiering ger inte utgiftstaket något
reellt innehåll.
4. En lånefinansiering skapar inte något ökat realt
utrymme som gör det möjligt att öka investering-
arna totalt i samhället.
Räntor och amorteringar för de stora skulder som
nu byggs upp på infrastrukturområdet riskerar att
minska möjligheterna för kommande riksdagar att
fatta egna beslut med hänsyn till framtida priorite-
ringar. Ska skatten höjas, eller får skolan, vården,
omsorgen, polis och rättsväsende träda tillbaka till
förmån för att betala de nu påtagna lånen?
Vi anser därför att regeringen måste återkomma
till riksdagen med en beräkning av hur den framtida
kapitalkostnaden för upplånade infrastrukturprojekt
ska kunna finansieras. Det har vi rätt att få veta, om
inte annat som skattebetalare.
Till sist, fru talman, är det glädjande att utskottet
är enigt i tillkännagivandet om betalkort i staten, där
huvudregeln blir ett kort med personligt betalningsan-
svar. Därmed ställer man sig bakom en motion av
moderaten Per Bill.

Anf. 105 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Det här betänkandet innehåller ett
antal olika teman och är något av ett uppsamlings-
heat. Jag vill yrka bifall till reservation 2, som gäller
jämställdhetsaspekter på den statliga arbetsgivarpoli-
tiken. Sedan har vi en annan motivering när det gäller
Tobinskatten. Det är ju någonting som tidigare har
debatterats och avhandlats här i kammaren, och där
kommer vi att lägga ned våra röster och rösta gult.
Vad gäller reservation 5 är vi i princip eniga med
den. Det handlar inte - som Bengt Silfverstrand, som
inte är här nu, tror - om att man hakar på något. Om
man är enig, och det är en bra sak, så är det så, punkt
slut.
Punkt 1, fru talman, har en lite märklig historia.
Den går tillbaka på bl.a. en motion från Kristdemo-
kraterna, där vi kritiserade regeringen för den i olika
sammanhang ganska yvigt i sin tur kritiserar närings-
livet för att den kvinnliga representationen i beslutan-
de församlingar är för skral, för dålig. Vi tyckte att
det var rimligt att man undersökte hur det står till i
regeringens eget fögderi. Där fann vi och andra att det
inte stod bra till alls.
Man brukar och ska ju rimligtvis sopa rent fram-
för egen dörr. Regeringens företrädare har t.ex. moti-
verat att det är så få kvinnliga ambassadörer med att
det finns för få kompetenta kvinnor, och det ser vi
som en ren oförskämdhet.
Såvitt jag förstår har inte minst Vänsterpartiet
våndats över hur man ska klara sig ur detta att Krist-
demokraterna driver en ståndpunkt som inte passar
den bild av Kristdemokraterna som Vänsterpartiet
och Johan Lönnroth gärna vill ha. Man har i utskotts-
betänkandet en - förstå mig rätt här - politiskt korrekt
text, och jag skulle säga att den också är sakligt kor-
rekt. I början står det t.ex. att den ekonomiska politi-
ken i Sverige måste få ett ännu tydligare genusper-
spektiv än i dag för att kunna bryta det maktmönster
som ger kvinnor sämre karriärmöjligheter, sämre lön
och mindre makt endast därför att de är kvinnor.
Gudrun Schyman brukar tala om
"könsmaktsperspektiv", Karin Pilsäter använde ordet
"genderperspektiv", och här står det
"genusperspektiv". Det är kanske inte så noga - det
viktiga är ju vilket innehåll man lägger i detta. Jag
skulle vilja säga att det egentligen är mer än ett per-
spektiv. Det finns en dimension vad gäller kön som
både i vår historia och nu har gjort att kvinnor be-
handlas orättvist just på grund av kön och inget annat.
Man kan naturligtvis formulera detta på många
olika sätt. Man kan definiera det på olika sätt och ge
det olika etiketter. Vi vet att ett ord eller en beteck-
ning som kan vara kontroversiell är just "feminism".
Man kan i litteraturen se att definitionen av feminism
kan variera, men det finns ändå en övergripande sam-
stämmighet om att det handlar om en politisk rörelse
som arbetar för att uppnå jämställdhet mellan könen.
Då förutsätts en insikt i könens betydelse för vissa
maktförhållanden i samhället. Det handlar inte bara
om maktförhållanden utan även om maktstrategier.
Jag tycker att det är en viktig insikt, i och för sig inte
bara vad gäller kön utan även vad gäller en del andra
snitt som man kan dra i vårt samhälle.
Johan Lönnroths partiledare har sammanfattat
detta bl.a. i en DN-artikel efter det berömda taliban-
talet, där hon liksom lade ut texten lite mer. Då fram-
kom att hennes vision var ett samhälle som i prakti-
ken respekterar varje människas lika värde. Då kom-
mer vi tillbaka till att det handlar om man, kvinna,
människa och mänskliga fri- och rättigheter. Jag
tycker att det finns mycket där som man kan vara
överens om.
När man ser på andra definitioner av feminism är
det en del som kanske är lite vidare. I Kvinnohistorisk
uppslagsbok talar man t.o.m. om att det kan vara en
världsåskådning och en rörelse som arbetar för att
annat samhällssystem. Andra definitioner kan mer
inrikta sig på att det är en politisk ideologi, och då en
politisk ideologi som är så omfattande att den konkur-
rerar med andra politiska ideologier. Åter andra kan
tala om att feminism mer är ett kritiskt perspektiv
som strävar efter att identifiera, blottlägga och för-
ändra maktstrukturer som är knutna till kön - defini-
tivt orättfärdiga maktstrukturer som är knutna till kön,
skulle man kunna säga.
Tittar man på det här ärendets hantering ser man
att det uppenbarligen var ett problem att Kristdemo-
kraterna drev kravet att regeringen skulle komma
med en redovisning av hur man skulle skärpa sig - en
utförlig redovisning av hur kvinnorepresentationen
skulle öka.
När vi hade fått betänkandet och kom till sam-
manträdet i finansutskottet låg det ett rättelseblad där.
Där kunde man finna att majoriteten hade tagit
från vårt yrkande. Man kan göra en lätt textanalys,
som det heter i finansutskottet nuförtiden, och se att
det var rakt av taget, med i och för sig lite tillägg. Det
står nu: "Utskottet förutsätter att regeringen härvid
lämnar en utförlig redovisning av hur kvinnorepre-
sentationen bland myndighetschefer, ambassadörer
och" har man klokt lagt till "statliga utredare skall
öka och vad som ytterligare kan göras för att utjämna
obefogade löneskillnader".
Så får jag här höra av min meddebattör Johan
Lönnroth att politik inte är logik. Men politik ska ju
vara logisk. Jag tror också att Lönnroth är med på att
politik ska vara etisk i någon mening. Liksom i mo-
ralfilosofin hör etik ihop med politik. Jag vill ställa en
fråga. Schyman pekar ut de kvinnor som kanske är
värst drabbade, arbetarklassens kvinnor. Vänsterpar-
tiet har problemet med att å ena sidan ha klasskampen
och å andra sidan ha könskampen. Man har hela tiden
konfliktperspektivet. Vi har ett annat perspektiv på de
sakerna och talar mer om försoning, osv.
Vad är ert sätt att hantera Kristdemokraternas och
Maria Larssons motion ett exempel på? Vilken makt-
strategi är det ett uttryck för? Det kanske finns ett
könsperspektiv där också, Maria Larsson är trots allt
kvinna. Hon kanske kan konkurrera med arbetarklas-
sens kvinnor. I och med att hon är en kristdemokra-
tisk kvinna upphävs på något sätt etiken. Det är unge-
fär som när arbetarklassens intressen i ett revolutio-
närt sammanhang ska föras framåt. Då upphör även
etiken, och det blir ett slags nytta för arbetarklassen.
Här har vi en maktordning som er hantering har
gett ett exempel på och gett ett ansikte åt. Kristdemo-
kraterna - i det här fallet i form av en kommittémo-
tion som Maria Larsson, men naturligtvis också flera,
står bakom - kan man hantera på ett sådant sätt. Man
tar yrkandet, man ser till att det blir en majoritet och
ett tillkännagivande till regeringen, men sedan av-
styrker man motionen. Är det snyggt, Johan Lönn-
roth?

Anf. 106 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! I betänkandet behandlas ett motions-
krav från Centerpartiet som berör jämställdheten med
krav på en lönerevision i den statliga verksamheten i
syfte att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och
män vid likvärdigt arbete. Det handlar alltså om jäm-
ställdhet. Den har gått åt fel håll under den nuvarande
mandatperioden, trots att löften om motsatsen gavs
vid förra valet.
Både EU och JämO har kritiserat Sverige för en
mycket könssegregerad arbetsmarknad. 37 % av den
kvinnliga arbetskraften finns inom den offentliga
sektorn. Procentsatsen för män är endast 14 %. Men
det är männen som helt klart har de ledande befatt-
ningarna. Utnämningspolitiken och andra åtgärder har
förstärkt skillnaden. Det är verkligen ingenting som
Simone de Beauvoir eller Nina Björk skulle ha jublat
över, och det gör inte heller vi från Centerpartiet.
I reservation nr 3 anför vi en rad ytterligare skäl
för vårt förslag om en statlig lönerevision. Det hand-
lar om att ledaregenskaperna hos kvinnor som verkar
i manliga strukturer ofta osynliggörs, att arbetet med
att utforma modeller för att mäta resultaten av jäm-
ställdhetsplanerna måste intensifieras och en del an-
nat. Utskottsmajoriteten har emellertid avvisat våra
krav. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 3. I övriga punkter yrkar jag bifall till utskot-
tets förslag till beslut i betänkandet.

Anf. 107 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Jämställdhetsarbetet har onekligen
gått mycket långt i vårt land. Kvinnor har inte bara
rösträtt, utan vi har en jämställdhetslag, kvinnor kan
sitta i regeringen eller vara talman, och vi får höra
Agne Hansson referera till Simone de Beauvoir i en
helt vanlig riksdagsdebatt. Jämställdheten har nått
långt, men den är inte framme vid målet.
Det fick vi en väldigt tydlig illustration till här-
omveckan när Bosse Ringholm, allas vår finansmi-
nister, kommenterade det faktum att Finansdeparte-
mentet är sämst av alla departement - och de är rätt
så dåliga allihop - att ha kvinnor att leda viktiga ut-
redningar, eller utredningar över huvud taget. Det
kommenterade Bosse Ringholm med att det saknas
kvinnor med den rätta sortens kompetens för att hålla
på med sådana svåra saker som skattepolitik.
När jag frågade statsminister Göran Persson i
denna kammare om han delade Bosse Ringholms
uppfattning att kvinnor inte hade den rätta sortens
kompetens - vad nu rätt sorts kompetens är i Finans-
departementet - sade han att det måste vara något fel.
Han sade också att det i huvudsak var kvinnor som
bar ansvaret för genomförandet av budgetsaneringen.
Då blev jag jätteförvånad. Jag har alltid fått höra
att det var Göran och Erik. Johan var med hjälpte till,
och Pekka var med en väldig massa och hjälpte till.
Jag hörde aldrig talas om några kvinnor som sanerade
statsfinanserna. Nu får vi höra att det var kvinnor som
var i stort sett ansvariga. Men det är väl som vanligt.
Bakom varje framgångsrik man står en ett antal
mycket förvånade kvinnor. Så är väl även fallet i den
här frågan.
Vi har mycket långt kvar för att nå den jämställd-
het vi strävar efter. Löneskillnaderna minskar inte,
utan de ser tvärtom ut att öka. Vi har en låg andel
kvinnor på ledande positioner i näringslivet men även
inom de statliga verksamheterna, de statliga börsbo-
lagen och i statliga utredningar.
En av orsakerna till att vi inte kommer längre är
att även om vi nu talar om detta och funderar och
resonerar mycket är majoriteten fortfarande inte i
tillräckligt hög utsträckning beredd att verkligen
utmana maktstrukturer och undanröja orsakerna. Man
vill lägga på, lappa över och kompensera. Men man
är inte beredd att riktigt gå i clinch med maktordning-
en.
Det är därför vi också får fortsätta att höra när-
ingslivet beklaga sig över bristen på hushållstjänster
och annat som gör att det inte har kvinnor på ledande
positioner. De politiska ledarna säger: Titta inte på
oss. Titta på hur det ser ut i näringslivet i stället. Ing-
en tar tag i att lösa de uppgifter man själv har ansvar
för, utan alla skyller på någon annan som är sämre
eller inte gör vad den ska. Däremellan ligger kvin-
norna som ett salladsblad klämda i sandwichen.
Jag tycker att var och en ska sopa framför egen
dörr. Staten har i uppgift att inte bara bedriva en poli-
tik som skapar goda villkor i största allmänhet i sam-
hället utan ska faktiskt också först och främst se till
att själv som arbetsgivare vara ett föredöme och se till
att skapa mycket goda villkor inom den staliga verk-
samheten och självklart också i kommuner och
landsting.
Samtidigt vet vi att när det gäller inte bara orättvi-
sa löner utan över huvud taget usla arbetsvillkor är de
offentliga arbetsgivarna i särklass. Staten borde vända
på den steken och gå före med rättvisa löner, ge män-
niskor makt över sin arbetstid och även möjlighet att
kunna köpa sig tid.
Fru talman! Det finns en annan fråga som på ett
sätt handlar lite grann om samma sak, nämligen sym-
bolhandlingar, men som egentligen ligger väldigt
långt bort. Det är skatt på valutatransaktioner. Jag
skulle vilja ägna någon liten minut åt att uppmana
majoriteten att inte svika u-länderna.
När man talar om Tobinskatt är det precis som att
ni har gått på reklamen, liksom barn går på reklamen
för Kinderägg. Ni vet när barnen i reklamen säger:
Mamma köp en leksak, men det ska vara någonting
gott, och det måste vara en överraskning! Då säger
mamman: Men det är ju tre önskningar i en! Det går
inte! Sedan visas det upp ett Kinderägg, och så går
det visst.
Det är bara det att Kinderäggen innehåller leksa-
ker som bara går sönder, chokladen är sliskig och
kladdig och barn sätter den böna som leksaken ligger
i i halsen. Tobinskatten är politikens Kinderägg. Man
vill att den ska stabilisera finansmarknaderna, finan-
siera FN och ge möjligheter till ett höjt u-
landsbistånd. Det är tre önskningar i en, och resultatet
är precis som med Kinderägget: Det funkar inte, det
är ingen bra lösning och man sätter saker och ting i
halsen.
Diskussionen om Tobinskatt är kontraproduktiv
därför att den hindrar oss från att i stället aktivt arbeta
för att verkligen lösa uppgifterna. Problemet med
bistånd är inte att det saknas skattebaser, utan det är
att det saknas en biståndsvilja i den rika världen. Vi
får inte låta en Tobinskatt genomföras i syfte att sta-
bilisera finansmarknaderna eftersom det finns alltför
mycket som talar för att det i stället snarast skulle
destabilisera dem och driva upp kostnaderna på ka-
pitalmarknaderna för u-länderna. I stället ska vi se till
att med ännu större energi driva igenom andra viktiga
reformer för att stärka stabiliteten och även för att
bekämpa illojal skattekonkurrens och skatteparadis.
Fru talman! Med uppmaningen till majoriteten att
strunta i Tobinskatten och inte gå på sådan här Kinde-
räggsreklam vill jag, trots att jag står bakom mina
reservationer, yrka bifall bara till reservation nr 4.

Anf. 108 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Kolleger och åhörare! Jag är stolt
över att tillhöra det parti som var allra först i riksda-
gen med att ha en majoritet kvinnor i sin riksdags-
grupp. Det tycker jag att ni alla skulle kunna efter-
sträva. Det är också det som jämställdhet handlar om:
Alla ska på alla plan - på det individuella planet och i
alla verksamheter - ta sitt ansvar.
Det finns väldigt mycket att göra. Det är ganska
lätt att se detta på de olika partierna när man tittar på
hur många män och kvinnor de har och vilka uppdrag
dessa män och kvinnor har. Då är det lätt att inse att
bristen på jämställdhet finns i många delar av sam-
hället. Det finns många olika ställen där man kan ta
ett ansvar.
Jag vill kommentera det som Agne Hansson sade
lite grann. Han nämnde EU-kritiken mot att Sverige
har en så könssegregerad arbetsmarknad. Det är sant.
Men man glömmer bort att Sverige är ett av de EU-
länder där flest kvinnor jobbar. Om man kollar på de
andra EU-länderna ser man att många kvinnor är
hemmafruar där. Det är också det som har bidragit till
att vi i Sverige har en mer könssegregerad arbets-
marknad. Eller är det jämställdhet att det bara är 60 %
av kvinnorna som förvärvsarbetar?
Det är också en del av jämställdheten att Sverige
har nått en så hög förvärvsfrekvens bland kvinnor. En
av de saker som jag uppskattar allra mest i Sverige är
att det är möjligt för nästan alla att skaffa sig en själv-
ständig ekonomi. Det är det som kan göra dig jäm-
ställd i en relation t.ex. Du har möjlighet att lämna en
man därför att du kan ha en självständig ekonomi.
Man har också bättre möjligheter att skaffa sig en
utbildning i Sverige än i de flesta andra EU-länderna.
Det bidrar också till jämställdheten.
Vi har alltså möjligheten att skaffa oss en utbild-
ning och möjligheten till en självständig ekonomi.
Detta är en grundbult i jämställdheten, och det är
också det som skiljer oss i Sverige från många delar
av världen där man är mer beroende av familjen där-
för att man inte har de sociala skyddsnät som vi har
här eller möjligheten att skaffa sig en självständig
ekonomi. Här är Sverige i världsklass, och det tycker
jag inte att man ska glömma bort.
När det gäller jämställdheten vill jag också kom-
mentera de andra EU-länderna. Hur många män i
t.ex. Spanien och Italien jobbar som sjuksköterskor?
Hur många män jobbar på dagis? Vi är inte tillräck-
ligt bra i Sverige än, men vi har en utveckling åt rätt
håll. Vi har män som börjar komma in på de här ar-
betstillfällena. Det är också en del av jämställdheten.
Med den erfarenhet som jag har - jag har bott i
Tyskland väldigt länge - vet jag att i många andra
EU-länder är jämställdheten bättre bland överklassen
och den övre medelklassen. Där finns det också
mindre diskriminering. Däremot finns det mycket
mer av klassamhälle. Det är alltså lättare att vara
kvinna eller att vara palestinier och jobba i Italien,
Tyskland eller England om du är välutbildad och om
du har kommit in på arbetsmarknaden och tillhör övre
medelklass. Om du däremot inte gör det så är du
mycket mer utsatt både som kvinna och om du har
invandrarbakgrund. Detta är något som jag tycker att
man ska reflektera över när man jämför sig med de
andra EU-länderna.
Jag är väldigt glad över alla de tillkännagivanden
som vi gör i betänkandet när det gäller den statliga
arbetsgivarpolitiken. Jag vill bl.a. betona hur viktigt
det som utskottet förutsätter är, dvs. att regeringen
ska lämna en redovisning av hur kvinnorepresentatio-
nen bland myndighetschefer, ambassadörer och stat-
liga utredare ska öka och av vad som ytterligare kan
göras för att utjämna obefogade löneskillnader. När
det gäller den delen tycker jag att utskottet har kom-
mit med bra tillkännagivanden.
När det däremot gäller den del som handlar om
jämställdhet i arbetslivet generellt så tycker jag inte
att man har tagit tillfället i akt att göra uttalanden som
skulle förbättra jämställdheten. Jag tror att några
saker är viktiga för att förbättra jämställdheten på
arbetsmarknaden, men också för att stärka gravida
kvinnors situation och föräldrars ställning på arbets-
marknaden.
Vi i Miljöpartiet vill se ett utbyggande av föräld-
raförsäkringen men också en förstärkning av pappa-
profilen i den. Vi vill flytta lönediskrimineringsären-
den från arbetsdomstolen till en allmän domstol för
att kunna effektivisera lagstiftningen. Vi tror också att
det är oerhört viktigt att politiker som arbetsgivare i
såväl kommuner och landsting som stat i de närmaste
årens löneförhandlingar prioriterar kvinnornas löner.
Vi tycker också att ett oerhört viktigt steg är att införa
en arbetstidsförkortning. Vi vill minska normalar-
betstiden till 35 timmars veckoarbetstid till år 2006.
En annan viktig sak är att vi vill stärka föräldrale-
dighetslagen. Arbetsgivare ska ha skyldighet att visa
att det saknas samband mellan missgynnande av
personer och föräldraskap.
Det finns alltså en hel del olika insatser som man
kan göra för att förbättra för kvinnor på jämställd-
hetsområdet men också för att stärka gravida kvin-
nors och föräldrars ställning på arbetsmarknaden,
vilket vi tycker är viktigt. Där finns det en hel brister i
dag.
Jag vill också kommentera en annan sak. Vi har
sett att löneklyftorna börjar öka nu mellan män och
kvinnor. Det är allvarligt, det är en backlash och
absolut inget som man ska vara stolt över. En orsak
till det är de ökade löneklyftorna. Vi har fler och fler
som har en högre lön. Det är ju någonting som man
oftast vill ha på den borgerliga sidan, men en av an-
ledningarna till de ökade löneklyftorna mellan män
och kvinnor är att det också generellt sett finns ökade
löneklyftor. Vi har en lönespridning som är mycket
större i dag än tidigare. Det är tyvärr en bidragande
faktor.
Jag tror också att man kommer att behöva göra en
stor satsning inom den offentliga sektorn på att öka
kvinnors löner. Det kostar pengar. Jag skulle vilja se
hur den borgerliga sammanslagningen av de olika
partierna vill finansiera mer medel till den offentliga
sektorn. Det behövs mycket av det om man verkligen
vill göra någonting för att öka kvinnors löner i den
offentliga sektorn.

Anf. 109 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Vi tänker inte slå ihop de borgerliga
partierna, om Yvonne Ruwaida nu tror det.
Jag begärde ordet för att säga att jag tycker att det
är lite fegt av ansvariga samarbetspartier att hänvisa
till tekniken i statistiken för att skylla ifrån sig när det
gäller den bristande jämställdhet som vi har i det här
landet. Det var det ena.
Det andra är att jag också är stolt över att tillhöra
min riksdagsgrupp, Centerpartiets riksdagsgrupp. Vi
är inte helt jämställda. Vi har en majoritet kvinnor i
gruppen. Vi är tio kvinnor och åtta män.

Anf. 110 YVONNE RUWAIDA (mp)
replik:
Fru talman! Det tycker jag är beundransvärt av
Centerpartiet. Men vi var ändå det första partiet som
hade en majoritet kvinnor i vår riksdagsgrupp. Jag
tycker att fler partier borde följa det exemplet. Cen-
tern har ju gjort det nu. Jag hoppas att de fortsätter att
göra det.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att se helheten
när det gäller statistiken. Det går inte bara att säga att
vi har en mer könssegregerad arbetsmarknad än de
andra EU-länderna. Det är färre kvinnor som över
huvud taget förvärvsarbetar i de andra EU-länderna.
Då blir följden denna. Det är faktiskt en grundorsak.
Dessutom är det väldigt få män i andra EU-länder
som jobbar i det som i Sverige är kvinnodominerade
yrken som sjuksköterska eller på dagis. Det är många
fler i Sverige, även om det än så länge är alldeles för
få här också.
Det går inte att använda all statistik rakt av. Det
här används ganska mycket som ett slagträ i den
svenska debatten om jämställdheten, men jag tycker
att det är fel. Jag tycker att man ska kritisera de andra
EU-länderna för att de har fler hemmafruar än vad vi
har i Sverige. De har väldigt många hemmafruar. De
här kvinnorna är ofta påtvingade att vara hemma.
I länder som Italien, Frankrike och Spanien kan
väldigt många kvinnor inte skilja sig från sina män
såsom man kan göra i Sverige eftersom de är ekono-
miskt beroende av sina män. De har ingen möjlighet
att skaffa sig en självständig försörjning. De som kan
det tillhör en välutbildad medelklass. Är det jäm-
ställdhet? För mig är det inte det. Därför har man inte
en könssegregerad arbetsmarknad. Det är färre som
har sina barn på dagis eftersom mammorna är hem-
ma. Jag tycker att det är ett ganska dåligt exempel.

Anf. 111 HANS HOFF (s):
Fru talman! Det övergripande målet för svensk
jämställdhetspolitik är att kvinnor och män ska ha
samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom
alla livets olika områden. Jämställdhet mellan kvin-
nor och män är en av de grundläggande principerna
för ett demokratiskt samhälle. Trots att vi arbetat med
dessa frågor i Sverige under lång tid finns ännu
mycket kvar att göra. Vi måste bryta det mönster som
ger kvinnor sämre karriärmöjligheter, sämre lön och
mindre makt endast därför att de är kvinnor. Kvinnors
rätt till arbete med rättvisa löner och tillgång till alla
poster på alla beslutsnivåer måste bli en självklarhet.
Fru talman! Staten är en stor arbetsgivare med
drygt 230 000 anställda. Det borde vara självklart att
staten är en förebild när det gäller jämställda arbets-
villkor. Finansutskottet vill framhålla att regeringens
utgångspunkt i jämställdhetsarbetet är att såväl den
politiska som den verkställande delen av regeringsar-
betet ska genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv.
Detta framgår bl.a. av regeringens chefspolicy där en
prioriterad fråga är att öka andelen kvinnliga myn-
dighetschefer. Så långt som det är möjligt ska det
alltid finnas både en kvinnlig och en manlig kandidat
med i det slutliga urvalet inför tillsättningar av myn-
dighetschefer. Finansutskottet förutsätter att regering-
en lämnar en utförlig redovisning av hur kvinnorepre-
sentationen bland myndighetschefer, ambassadörer
och statliga utredare ska kunna öka samt vad som
ytterligare kan göras för att utjämna obefogade löne-
skillnader.
Utskottet anser vidare att jämställdhet mellan kö-
nen och en arbetsmiljö där diskriminering på grund
av kön inte förekommer måste vara en självklarhet i
den statliga förvaltningen.
Fru talman! I arbetet som myndighetschef ingår
att skapa goda arbetsförhållanden och ta till vara och
utveckla de anställdas kunskaper och erfarenheter.
Myndighetschefer ska också aktivt motverka att lön
sätts efter kön. Finansutskottet anser att det måste
vara en förutsättning att de myndighetschefer som
anställs är intresserade av jämställdhetsfrågor och att
de är beredda att ta på sig det praktiska ansvaret för
att genomföra regeringens mål för jämställdhetsarbe-
tet. Utskottet anser vidare att det är varje nuvarande
myndighetschefs ansvar att aktivt och målmedvetet
arbeta med jämställdhetsfrågor.
Fru talman! Myndigheterna har i uppdrag att sär-
skilt redovisa vilka åtgärder som vidtas för att kvin-
nor och män ska ha lika goda möjligheter till utveck-
ling och befordran. Myndigheterna ska också redovi-
sa det arbete som bedrivs för att kartlägga och ta bort
de osakliga löneskillnader som kan finnas mellan
kvinnor och män. I en redogörelse för hur detta arbete
genomförs uppger endast hälften av myndigheterna
att de vidtagit aktiva åtgärder för att eliminera osakli-
ga löneskillnader mellan kvinnor och män. Endast lite
drygt hälften av myndigheterna uppger att de aktivt
arbetar för att kvinnor och män ska ha lika möjlighe-
ter till utveckling och befordran.
Detta är vi inte nöjda med, fru talman. Det är först
när de lagar riksdagen stiftar och de uppdrag som
regeringen ålägger myndigheterna att genomföra
verkligen genomförs som det kan bli en ändring i
kvinnors vardag.
Finansutskottet utgår ifrån att samtliga myndig-
heter vid nästa genomgång av regeringens förvalt-
ningspolitik kommer att redovisa att man aktivt ar-
betar för att minska löneskillnaderna mellan könen
och för att åstadkomma samma möjligheter till ut-
veckling och befordran oavsett om man är kvinna
eller man.
Fru talman! När det gäller övriga frågor som berör
jämställdhet i arbetslivet konstaterar utskottet att
JämO har ett särskilt uppdrag att till regeringen redo-
visa och kommentera diskrimineringsärenden i sam-
band med graviditet och föräldraskap.
När det gäller frågor om arbetstidsförkortning vill
utskottet avvakta den utredning som inom kort kom-
mer att presentera förslag på detta område. Också när
det gäller frågan var lönediskrimineringsärenden ska
prövas vill utskottet avvakta en pågående utredning
om en sammanhållen diskrimineringslagstiftning. På
dessa områden pågår alltså ett arbete som utskottet
vill avvakta.
Fru talman! När det sedan gäller skatt på valuta-
transaktioner konstaterar utskottet att riksdagen på
våren 2001 beslutade att uppmana regeringen att
utarbeta och formulera en globaliseringsstrategi. I
detta arbete behandlas bl.a. Tobinskatten. Regeringen
arbetar nu med denna globaliseringsstrategi och
kommer under sommaren att lämna en skrivelse i
detta ärende till riksdagen.
I reservation 7 anser reservanterna att anslagsfi-
nansiering av infrastrukturinvesteringar ger riksdagen
bättre överblick och större inflytande än vid lånefi-
nansiering. Man föreslår att regeringen återkommer
till riksdagen med en detaljerad beräkning av hur den
framtida kapitalkostnaden för upplånade infrastruk-
turprojekt ska kunna finansieras. Utskottet konstaterar
att det inte finns några krav i budgetlagen att reger-
ingen ska redovisa hur olika utgifter ska finansieras
post för post. Utskottet konstaterar också att budget-
hanteringen i riksdagen förutsätter att alla utgifter
behandlas likadant. En särskild behandling av finan-
sieringsförslag för en speciellt avgränsad grupp av
utgifter skulle kunna motverka en effektiv budget-
hantering.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till för-
slaget i finansutskottets betänkande nr 27 och avslag
på samtliga reservationer.

Anf. 112 PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Låt mig först med en viss tillfreds-
ställelse säga till Hans Hoff, samtidigt som Bengt
Silfverstrand sitter i kammaren, att det är gott att ni
hakar på klämmen i vår motion om jämställdhets-
aspekter i den statliga arbetsgivarpolitiken och att ni
också vill att regeringen ska lämna en utförlig redo-
visning av hur kvinnorepresentationen ska kunna
ökas osv.
Jag tycker att det är bra att ni hakar på och att det
blir rejäla tag. Men jag vill bara fråga Hans Hoff:
Eftersom ni nu har antagit vår motionskläm och ut-
vidgat den till att också gälla statliga utredare, varför
avstyrker ni då klämmen? Kan Hans Hoff förklara
vad det finns för vettiga skäl till detta?
Jag vill också fråga om Hans Hoff håller med re-
geringsföreträdare - Bosse Ringholm, Anna Lindh
och andra - om att det inte finns tillräckligt många
kompetenta kvinnor att utse, och att det är det som
gör att representationen är så dålig.

Anf. 113 HANS HOFF (s) replik:
Herr talman! På den första frågan kan jag bara
svara att utskottet har gjort en samlad bedömning och
kommit fram till att det inte finns anledning att till-
styrka den kristdemokratiska motionen.
När det gäller den andra frågan preciserar sig Per
Landgren något genom att tala om enskilda statsråd. I
er reservation skriver ni: Regeringen förklarar detta
faktum med att det inte finns tillräckligt många kom-
petenta kvinnor att utse. Vi ser detta som ett skamligt
underkännande av alla välmeriterade kvinnor.
Att skriva så i en reservation till Sveriges riksdag
kräver att man har ett mycket bra underlag för det.
När jag nu har svarat på Per Landgrens fråga vill jag
fråga Per Landgren: När och var har regeringen som
kollektiv uttalat att det inte finns tillräckligt många
kompetenta kvinnor att utse?

Anf. 114 PER LANDGREN (kd) replik:
Herr talman! Jag börjar med den samlade bedöm-
ningen som Hans Hoff berömmer sig av att utskottet
har gjort. Det är ganska lätt att följa ärendets hanter-
ing. Ni lyfte in vår att-sats ord för ord. Det var ju en
fin samlad bedömning. Men ändå avstyrker ni den.
Det visar att ni tillämpar maktstrategier som liknar
dem som finns för könsroller. I det här fallet använder
ni däremot Kristdemokraternas förslag, och det tänker
jag återkomma till med Johan Lönnroth.
När det sedan gäller detta med kompetenta kvin-
nor rör det sig om regeringens företrädare. Jag och
också Karin Pilsäter har nämnt det, och det är bara att
hämta citat och läsa innantill eller höra vad dessa
företrädare säger i kammaren eller när de intervjuas.
Om de har sagt detta får de stå för det.
Det är ju Hans Hoff som sitter på de anklagades
bänk som ska försvara regeringen och som gör det
lojalt även när man säger sådana dumheter.

Anf. 115 HANS HOFF (s) replik:
Herr talman! Den typen av svepande beskrivning-
ar kanske går hem på ett kristdemokratiskt torgmöte i
Brunnsparken i Göteborg. Men när man skriver i en
reservation till Sveriges riksdag att regeringen som
kollektiv har uttalat att det inte finns kompetenta
kvinnor att utse bör de som är ansvariga för detta
kunna precisera var och när regeringen har uttalat
detta. Det är det minsta man kan begära med den
typen av mycket starka skrivningar.

Anf. 116 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Det var ett alldeles utmärkt brandtal
för en ökad jämställdhet som Hans Hoff höll alldeles
nyss. Jag kan instämma i nästan allt som han sade.
Det hade varit väldigt logiskt om han hade fortsatt
det anförandet med att säga: Jag har ändrat mig och
kommer att yrka bifall till reservation nr 3 som Cen-
terpartiet har avgett.
Efter att ha hört Hans Hoff redogöra för sin syn på
jämställdheten är min fråga: Vad är då anledningen
till att majoriteten säger nej till Centerpartiets förslag
om en statlig översyn och en statlig lönerevision som
finns med i vår motion och i vår reservation nr 3?

Anf. 117 HANS HOFF (s) replik:
Herr talman! Det är enkelt att svara på den frågan.
Som jag kan uppfatta det finns det ingen skillnad.
Detta är någonting som ska göras och som är bestämt
i jämställdhetslagen. Den här typen av lönerevisioner
ska genomföras, inte bara i kommuner och landsting
utan på hela arbetsmarknaden - jag tror att det gäller
företag med fler än tio anställda.
Det som vi har konstaterat i utskottet är att enligt
återrapporteringarna har det varit många av dessa
arbetsgivare som inte har gjort några lönerevisioner.
Det är det som vi framhåller. Men att det ska göras
sådana revisioner är ju redan klart genom bestämmel-
serna i jämställdhetslagen.

Anf. 118 YVONNE RUWAIDA (mp)
replik:
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation nr 5.
Sedan vill jag fråga om Socialdemokraterna kan
tänka sig att bygga ut föräldraförsäkringen, om Soci-
aldemokraterna kan tänka sig att flytta lönediskrimi-
neringsärenden från Arbetsdomstolen till allmän
domstol, om man kan tänka sig att förbättra föräldra-
ledighetslagen så att arbetsgivare får skyldighet att
visa att det saknas samband mellan missgynnande
och föräldraskap, om man kan tänka sig att den of-
fentliga sektorn som arbetsgivare under de närmaste
åren ska prioritera kvinnors löner i löneförhandling-
arna samt om man kan tänka sig en arbetstidsförkort-
ning.

Anf. 119 HANS HOFF (s) replik:
Herr talman! Det var många frågor på en gång.
Det framgår av betänkandet och också av motio-
nen att på flera av dessa områden, bl.a. när det gäller
val av forum för diskrimineringsärenden, arbetstids-
förkortning och diskriminering av gravida och föräld-
ralediga är det i dag ett arbete på gång som regering-
en avvaktar. Det finns utredningar om arbetstidsför-
kortning och semesterlagen som kommer att presente-
ras inom kort. Även på andra områden pågår det ett
arbete som så att säga ligger före ställningstagandet.
Vi från utskottet ser ingen anledning att föregripa det
arbetet.

Anf. 120 YVONNE RUWAIDA (mp)
replik:
Herr talman! Jag tycker att det svaret är otillräck-
ligt. Man skulle kunna besluta i alla dessa frågor i
dag. Det var fem olika frågor som skulle förbättra för
jämställdheten i arbetslivet.
Men jag skulle vilja fråga en annan sak. Under de
budgetförhandlingar som Socialdemokraterna, Väns-
tern och Miljöpartiet har fört har jag reflekterat över
en sak. De representanter som har förhandlat för
Socialdemokraterna har enbart varit män. Detta är
någonting som jag tycker att Socialdemokraterna
borde ta upp internt, varför man inte har kvinnor med
vid bordet under budgetförhandlingar. Det borde ni ta
upp med er egen regering.

Anf. 121 HANS HOFF (s) replik:
Herr talman! Ja, det kan jag väl åta mig att fram-
föra.

Anf. 122 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslagen i
betänkandet.
Vi vänsterpartister är lite lagom stolta över detta
tillkännagivande till regeringen om att bl.a. osakliga
löneskillnader mellan kvinnor och män i staten ska
minska och att fler kvinnor ska bli myndighetschefer,
utredare och ambassadörer.
Varför har vi då inte rakt av tillstyrkt Kristdemo-
kraternas och Centerpartiets motioner som ju har den
här inriktningen? Det är en bra fråga. Jag skulle i och
för sig kunna bolla tillbaka den till mina borgerliga
kolleger: Varför röstade aldrig ni på våra liknande
förslag som vi har upprepat i ganska många år?
Per Landgren frågade om det är snyggt. Nej, det
är kanske inte så jättesnyggt. Jag hade nog personli-
gen kunnat tänka mig att tillstyrka motionerna. Men
på det här sättet blev det en majoritet, och det är väl
ändå sakfrågan som är viktigast.
Per Landgren kan hälsa Maria Larsson att hon kan
känna sig tillgodosedd. Och varför kan inte Per och
Agne i samförståndets namn svälja förtreten och
lägga ned era tämligen meningslösa reservation?
Sakligt sett är de ju totalt meningslösa.
Det är klart att man skulle kunna ha en längre
principiell diskussion om den praxis som gäller för
hantering av motioner över huvud taget i riksdagen.
Om jag ska klaga lite har vi väldigt många gånger -
och jag är säker på att Yvonne Ruwaida kan säga
samma sak - lagt fram olika förslag under förhand-
lingarna med regeringen, men vi har fått nej flera
gånger. Sedan går vår kära regering ut och säger att
man föreslår det eller det.
Jag kan ta ett exempel. Redan 1997 motionerade
vi, med Siv Holma som första namn, om att vi skulle
ha som mål att minst 40 % av styrelseledamöterna i
statligt ägda företag skulle vara kvinnor. Det var en
motion som avslogs. Nu står det i regeringens skri-
velse om de statliga företagen att nu är det här ett mål
också för regeringen, men inte har det stått någon-
stans att man har bifallit ett gammalt v-förslag.
Vi får nog ta striden om vem som ska ha äran för
olika saker och ting i valrörelsen och i den allmänpo-
litiska debatten. Regeringen kommer att hävda att allt
gott är deras förtjänst. Det har regeringar alltid gjort.
Den mediala logiken gör kanske att regeringspartier
har ett visst försteg i sådana tolkningstvister. Vi andra
får nöja oss med ett tack i nästa liv, Per Landgren, om
vi nu tror på något sådant. Vi vänsterpartister förlitar
oss nog mer på framtida historiker som kommer att
analysera vilket parti det var som hårdast drev jäm-
ställdheten. Jag har ganska gott hopp om att vi ska få
en liten notis i historieböckerna i den frågan.
Nu borde vi alla kunna enas om att regeringen
måste upp till bevis. Det finns redan alltför många ord
på papper, alltför få slantar på kvinnors lönekonton
och alltför få utnämningsbrev till kvinnor. I motsats
till vad som står i moderatreservationen är det till
ganska stor del en fråga om ren matematik.
Vårt förstahandsansvar har vi som arbetsgivare i
staten, men vi har också ett ansvar för könsskillna-
derna inom kommuner och landsting. Vi vänsterpar-
tister vill ju som bekant i ett första steg ge kommuner
och landsting ett ökat utrymme på 10 miljarder kro-
nor, så att man där kan teckna avtal som ger de stora
kvinnodominerade yrkesområdena rejäla lönepåslag.
Område 2 i betänkandet handlar om en internatio-
nell skatt på valutatransaktioner. Det kan tyckas att de
båda frågorna, jämställdheten och Tobinskatten, är
helt disparata, men vi hävdar att det finns ett visst
samband. Ju mer demokratisk makt över det globala
kapitalet, desto mer kan man driva en effektiv klass-
och könsmässig utjämningspolitik nationellt.
Det gläder mig att kd och c i den här frågan svikit
sina mer fundamentalistiska kollegor i m och fp, som
ju vill att vi ska avvisa en sådan här skatt redan innan
regeringen fullgjort det uppdrag som vi gav dem för
ett år sedan. Kristdemokraternas brasklapp om att det
nu inte finns någon politisk majoritet för sådana
skatter i de stora valutaländerna tar jag inte på så
blodigt allvar. Samma sak gäller också det enprocen-
tiga biståndsmålet, för att ta ett exempel. Om vi gav
upp alla krav som inte kan samla majoritet i dag,
skulle alla utom extremt konservativa partier behöva
slå igen butiken.
Karin Pilsäter säger att Tobinskatten är som ett
Kinderägg. Jag irriterar mig också på de där grejerna
som delas ut. Men jag tycker inte att liknelsen är så
där alldeles välfunnen. Sedan kan man ju säga att för
en del, och det kan jag också uppleva, har Tobins-
katten kanske fungerat lite som en tröstnapp. Man har
så att säga lyft upp den, för det är det enda konkreta
förslaget. Men det här räcker ju inte på långa vägar.
Tobinskatten är bra i sig. Men jag hoppas att den
framför allt kommer att vara ett bräckjärn för att driva
fram åtgärder för att stärka den demokratiska makten
över det globala spekulativa finanskapitalet. Det är
nämligen absolut nödvändigt att vi får sådana åtgär-
der.
Till sist bara ett par ord om betänkandets tredje
fråga, betalkort i staten. Jag vet inte om man får säga
så här, men jag påstår nog att vi genom vårt hot om
att stödja Per Bills motion fick fram tillkännagivandet
om att myndigheterna ska motivera varje gång de
avviker från huvudregeln om personligt betalningsan-
svar, så jag tar helt fräckt åt mig en stor del av äran
för det här tillkännagivandet.
Frågan kan tyckas liten, men jag anser att vi all-
mänt måste skärpa oss när det gäller den här typen av
frågor. Vi ser hur extrema partier runtom i världen
kan slå mynt av omotiverade privilegier och missbruk
av offentliga medel. Vi som vill slå vakt om demo-
kratin och det öppna samhället måste skärpa oss på
just sådana här områden. Förhoppningsvis är det här
beslutet ett litet, litet bidrag till detta.

Anf. 123 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att Johan Lönnroths anfö-
rande var ganska intressant. Det var avslöjande och
det var ärligt. Svaret på frågan varför ni inte till-
styrkte vår reservation var att på det här sättet blir det
majoritet. Det är alldeles riktigt att det blev en majo-
ritet, och då var jämställdheten för Vänsterpartiet inte
värd en sekin. Frågan han ställde var: Varför lägger
inte Centerpartiet ned sitt stöd för den meningslösa
reservationen? Det är klart att med en sådan princip-
löshet i handlandet från Vänsterpartiets sida blir det
lite meningslöst, därför att då blir det naturligtvis
alltid en majoritet som får tala även om sakfrågan är
alldeles för viktig.
Även om jag inte kan erinra mig att vi har avvisat
bra jämställdhetsförslag från Vänsterpartiet tidigare i
den här riksdagen, förstår jag att han menade att det
var samma meningslöshet i de förslag som Vänster-
partiet vid de tillfällena lade fram. Vi ser kanske lite
seriösare på jämställdhetsarbetet än vad Vänsterparti-
et gör, och jag förstår att Johan Lönnroth vill lita på
en jämställdhet i nästa liv och inte i det här.

Anf. 124 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag tror att Agne Hansson har miss-
uppfattat min inställning, även om jag naturligtvis tar
emot berömmet för att jag försökte vara ärlig. Det är
riktigt, jag försökte vara ärligt. Det är just för att jag
ser själva sakfrågan jämställdhet som det viktigaste.
Det är viktigare för mig än att hålla mig väl med
Agne Hansson och Centerpartiet. Jag välkomnar i
högsta grad att också Centerpartiet har aktiverat sig
på de här områdena. Det är jättebra om också Center-
partiet blir ett feministiskt parti.
Jag ser seriöst på frågan. Jag konstaterar bara hur
det fungerar här i riksdagen. Vi kanske får ha en rejäl
debatt någon annan gång kring detta med att tillstyrka
motioner eller inte. Men som sagt var, på det här
sättet fick vi en majoritet bakom det sakligt motivera-
de förslaget.

Anf. 125 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att det hade gått väldigt
väl ihop att tycka att jämställdhet är viktigt och bidra
till att den går vidare framåt och att hålla sig väl med
Centerpartiet.

Anf. 126 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag konstaterar bara att det hade
funnits en risk om jag rakt av hade gått in för att
stödja Centerpartiets motion. Då kanske det hade
blivit en reservation från Centern och Vänsterpartiet,
och då hade sakfrågan inte förts lika mycket framåt
som den gör nu. Det var den bedömningen som ledde
till mitt ställningstagande.

Anf. 127 PER LANDGREN (kd) replik:
Herr talman! Det är både klädsamt och hedrande
att Johan Lönnroth ger det erkännande i talarstolen
som han inte lyckades få majoriteten i utskottet att
göra i utskottsbetänkandet. Jag tycker att det är bra att
han ändå går så långt här.
Jag vill fråga Johan Lönnroth om han också för
samarbetets skull osv. är enig med regeringen, med
Bosse Ringholm och Anna Lindh, om att det inte
finns tillräckligt många kompetenta kvinnor för att
besätta posterna, om det så är ambassadörsposter,
poster i Finansdepartementet eller liknande.
Jag vill också ställa en annan fråga till Johan, som
är van vid mer principiella resonemang.
Vilken form av maktutövning är det när man
osynliggör partier eller motioner som är skrivna av
kvinnor som råkar vara framåt på olika områden osv.
Jag får hoppas att historikerna är hederliga och
ärliga när de så småningom ger förtjänst efter gär-
ning, eller när Vår Herre ska göra bokslut.

Anf. 128 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag har uppfattningen att det finns
gott om kompetenta kvinnor på exempelvis Finans-
departementet. Samtidigt är de manliga maktstruktu-
rerna särdeles starka just på dessa områden. Allra
värst är det i det privata näringslivet, i storföretagens
ledningar osv., där det är extremt mansdominerat. Det
gäller också finanspolitiken, och särskilt nationaleko-
nomin är oerhört mansdominerad. Det finns t.ex.
ytterst få kvinnliga Nobelpristagare och professorer.
Detta är ett jätteproblem, och därför måste kampen
för jämställdheten på det området vara starkare än på
andra områden.
Det är ett problem att små partier osynliggörs. Jag
anser att hela riksdagsordningen och hela det politis-
ka systemet leder till att det finns risk för att små
partier, speciellt små oppositionspartier, blir osynlig-
gjorda. Det är ett problem.
Det ligger också i den mediala logiken att politi-
kens vardagsarbete blir osynliggjort. Man har stor
fokusering på partiledare, ibland också på vice parti-
ledare, medan fokuseringen på politikens trädgårds-
arbetare är väldigt liten. Det är ett jätteproblem.
Men ni är inte heller oskyldiga, Per Landgren. Jag
vet inte om det gäller just dig, men det är t.ex. väldigt
vanligt att man kallar oss för ett stödparti till Social-
demokraterna. Det är också ett sätt att osynliggöra
oss.

Anf. 129 PER LANDGREN (kd):
Herr talman! Om det inte är att helt osynliggöra er
är det i alla fall fråga om att minska den roll som ni
säkert spelar i vissa frågor. I det här fallet räckte det
dock inte hela vägen när Johan Lönnroth inte fick
med sig utskottet på ett erkännande.
Johan Lönnroth sade något om vad historieskri-
benterna så småningom skulle skriva, på vems konto,
vem som är bäst på jämställdhet osv. Det är fel att
takla det på det sättet.
Det handlar inte om att vara bäst. Man kan försö-
ka göra en seriös granskning av den ideologiska
grunden för jämställdhetsarbetet. Jag tror att Johan
Lönnroth är överens med mig om att det i en politisk
ideologi måste finns någon form av etisk grundteori.
Jag har ställt mig frågan vad Vänsterpartiet är. Är
det ett postmodernt parti? Finns det över huvud taget
någon etik i Vänsterpartiet? Finns det sådant som är
rätt och fel eller är allting en konstruktion? Är allting
kultur?
Johan Lönnroths partiledare har i DN och i andra
sammanhang uttalat sig på ett sätt som gör att det
snart varken är natur eller kultur som svarar för de
skillnader som finns mellan könen, eller i samhället
mellan könen. Frågan är om de ska rättas till eller inte
- om det är biologi eller om det är kultur.
Man kan ställa frågan om det över huvud taget
finns några fasta värden, eller är Vänsterpartiets
grund för jämställdhetsarbetet något slags värdenihi-
listisk grund som gör att ni mycket väl kan kämpa för
ett lika värde, men det värdet är väldigt lågt eller
egentligen inget alls - ett lika värde mellan alla män-
niskor. Eller är det en utilitaristisk syn?
Jag vet att detta resonemang för för långt och vi
kan lägga ned det, men det är faktiskt inte fullt så
enkelt som att historieskribenterna bara ska se vem
som motionerade först om saker och ting.

Anf. 130 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Nu försöker Per Landgren locka in
mig i en debatt som ligger på en mycket högre teore-
tisk-filosofisk nivå än jag klarar av. Jag är alldeles för
antiteoretisk för att våga ge mig in i sådana diskus-
sioner.
Jag ser att kamraterna från konstitutionsutskottet
har kommit in i kammaren. Jag är övertygad om att
de sköter den här allmänna filosofiska debatten
mycket bättre än vi enkla finansutskottsledamöter.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 16 §.)

11 § Riksrevisionen - ändringar i regerings-
formen

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU25
Riksrevisionen - ändringar i regeringsformen (prop.
2001/02:73).

Anf. 131 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag faller också för frestelsen att nå-
got anknyta till den medialt stora händelse som har
uppfångat nationens intresse under dagen.
Av ett allmänt samhällsintresse och framför allt av
ett politiskt intresse är det betänkande som kammaren
nu har att diskutera. Det handlar om de grundlagsänd-
ringar som måste göras för att man ska kunna genom-
föra förslaget om en ny riksrevision. Det är också en
utomordentligt stor händelse, men den kommer up-
penbarligen att passera under något mindre publikt,
och kanske också något mindre medialt, intresse.
Det betänkande som nu finns är - jag vill gärna
understryka det - från konstitutionsutskottets sida
enigt. Bakom betänkandet ligger mångårigt utred-
ningsarbete där ledamöter i kommittéer och andra
sammanhang har varit splittrade.
Riksdagsstyrelsens majoritet lade sedan fram ett
förslag som konstitutionsutskottet diskuterade. I ut-
skottets beredningsarbete blev vi i sann och god par-
lamentarisk anda överens om vissa principer kring
den nya riksrevisionen. De principerna återspeglas i
detta betänkande.
Bakom betänkandet ligger principuppgörelsen
från hösten 2000 samt det utredningsarbete som se-
dan har utförts, liksom det allmänna beredningsarbe-
tet. Det innebär att riksdagen nu är på väg att skapa
en helt ny riksrevision.
Det finns två nu fungerande samhälleliga organ,
Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer. Båda
är naturligtvis berörda av detta nyskapande, men jag
vill gärna i det här sammanhanget också understryka
att det inte är fråga om att skruva ned en skylt, byta
namn och skruva upp en annan. I stället ska vi nu
fatta ett första beslut om en helt ny riksrevisionsverk-
samhet. Efter de allmänna valen i september ska vi
förhoppningsvis också kunna konfirmera det i denna
kammare.
Huvudingredienserna i förslaget är att tre personer
ska utgöra den egentliga riksrevisionen. De ska na-
turligtvis också ha ett stort antal medarbetare. De ska
utföra revisionsarbete på sedvanligt sätt, men också
effektivitetsrevision.
Denna riksrevision ska också ha en styrelse med
särskilda uppgifter beträffande hanteringen av de
revisionsberättelser och revisionsutlåtanden som var
och en av de tre riksrevisorerna självständigt kommer
att lägga fram.
Det som i flera sammanhang har föranlett en dis-
kussion kring en ny riksrevision har dels handlat om
det som kallas för oberoendet, dels möjligheten för
parlamentarikerna att påverka eller vara med och dra
de slutsatser som olika revisionsberättelser kan för-
anleda.
Jag vill, herr talman, upprepa det som jag sade i
den lilla diskussionen alldeles före jul 2000 när prin-
cipbeslutet om en ny riksrevision togs. Då läste jag ur
riksdagsstyrelsens förslag följande:
"Den statliga revisionen representerar inte en be-
slutsfunktion. Dess uppgift är att på grundval av sin
granskning informera om förhållandena inom den
statliga verksamheten. Revisionen har inte till uppgift
att ifrågasätta politiska beslut. Det är en uppgift i den
politiska processen, för de politiska organen. Ut-
gångspunkten för revisionen är det politiskt fattade
beslutet och de mål som detta beslut sätter upp för det
statliga åtagandet. Revisionen ska ge svar på hur en
verksamhet faktiskt bedrivs och vilka resultat och
effekter den ger i förhållande till de mål och de krav
som statsmakterna ställer upp. Målet och kraven är
revisionens norm från vilken granskningen utgår."
Det här innebär alltså att det bl.a. är en uppgift för
den styrelse som ska finnas att leverera förslag, som
revisionsberättelser och annat kan föranleda, till riks-
dagen för vederbörlig beredning och politiskt ställ-
ningstagande.
Jag har, herr talman, velat markera detta därför att
det är utomordentligt viktigt att också parlamentari-
kerna är engagerade i uppföljningsarbetet och resul-
taten av de många statliga myndigheternas verksam-
heter på en rad olika områden.
Herr talman! Till sist vill jag återigen betona att
jag, när jag nu talar i den här frågan, kan göra det på
hela konstitutionsutskottets vägnar. Från alla partier
har vi lagt oss vinn om att följa upp den uppgörelse
som träffades i den här frågan. Detta är en etapp när
det gäller att skapa den nya riksrevisionen. Efter
konfirmerande beslut i höst får kammaren också
tillfälle att ta ställning till förslag om regler för denna
riksrevision. Dessutom gäller det budget och en rad
andra frågor. Men till detta får vi anledning att åter-
komma när frågan, förhoppningsvis, varit någon del
av diskussionen i samband med den valrörelse som
kommer och de allmänna val som hålls i september.
Jag yrkar alltså bifall till konstitutionsutskottets
förslag i betänkande nr 25.

Anf. 132 MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Som Göran Magnusson redan har
sagt är detta ett steg i en process som redan har inletts
med tidigare beslut och som kommer att fortsätta i
höst. Det gäller alltså skapandet av den nya Riksrevi-
sionen.
Det är ingen hemlighet att beredningen av den här
frågan stundtals har varit komplicerad och känne-
tecknats av tämligen hårda motsättningar och mot-
stridiga uppfattningar mellan de olika partierna. De
motsättningarna har slutligen kunnat överbryggas i
konstitutionsutskottet. Om vi i Vänsterpartiet i någon
mån har bidragit till den enighet som nu föreligger är
vi glada över att ha kunnat göra det.
Jag tror inte att jag kan leva upp till de förvänt-
ningar som Johan Lönnroth hade på ledamöterna i
konstitutionsutskottet när det gäller filosofi och teori.
Jag ska ändå mycket kort något filosofera kring ett
ord, ett begrepp, som varit centralt i diskussionen om
revisionen, nämligen ordet oberoende.
Låt mig först slå fast vad som borde vara själv-
klart, nämligen att granskaren ska vara oberoende av
den som granskas. En revision får aldrig ens misstän-
kas för att ta ovidkommande hänsyn på grund av sina
bindningar till det objekt som granskas. Om detta,
herr talman, har vi aldrig varit oense i denna kamma-
re.
Men det finns också i debatten en vidare tolkning
av detta oberoende - ett oberoende som på något sätt
skulle vara ett oberoende av politiska värderingar, ett
oberoende av ideologier. Det handlar då om att det
skulle finnas särskilda människor och särskilda insti-
tutioner som till skillnad från förtroendevalda och
demokratiskt tillsatta organ förmår ge en objektiv,
kanske rentav vetenskaplig, bild av verkligheten.
Jag skulle vilja säga att föreställningen om en så-
dan av ideologier och politik oberoende revision i sig
är en ideologisk och politisk föreställning. Man kan
ana att det på sina håll i debatten har funnits en för-
hoppning om att förment opolitiska tjänstemän ska
åstadkomma det som man inte själv klarat genom att
söka folkets förtroende i val. Lite grann av samma
tankegång skymtar också i argumentationen för en
författningsdomstol.
Granskningen av regeringen och förvaltningen är
emellertid en i grunden politisk uppgift, en demokra-
tisk uppgift, som i sista hand faller på folkets valda
ombud i denna kammare. Men för att kunna göra det
behöver vi verktyg och kunskaper. De verktygen och
de kunskaperna skaffar vi oss bl.a. med hjälp av en
oberoende revision, en revision som utan skygglappar
och som utan förutfattade meningar och otillbörliga
bindningar kan undersöka vad som förevarit och hur
saker och ting fungerar. På den grundvalen granskar
och kontrollerar parlamentet regeringen och regering-
ens förvaltning.
Det är på den, om jag får lov att säga så, filosofis-
ka grunden som det här förslaget vilar och som kon-
stitutionsutskottet har kunnat enas kring detta. Jag är
därför glad över att kunna yrka bifall till utskottets
förslag i betänkandet i dess helhet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 16 §.)

12 § Myndigheten Regeringskansliet

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU32
Myndigheten Regeringskansliet (förs.
2001/02:RR15).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut fattades under 16 §.)

13 § Några sekretessfrågor m.m.

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU38
Några sekretessfrågor m.m.

Anf. 133 MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Om möjligt blir det ännu mer kort-
fattat i detta ärende. Som bekant handlar det om några
sekretessfrågor. I ett antal motioner tas olika sekre-
tessaspekter upp.
Låt mig inledningsvis konstatera att inte heller
sekretessfrågorna på något sätt är skilda från, ska vi
säga, de vanliga politiska motsättningarna och den
ideologiska kartan. Här finns det olika synpunkter
som strider mot varandra. De blir ofta ganska tydliga
när man kommer in på sekretessfrågor, nämligen när
man ska väga behovet av sekretess mot andra värden.
Vilka värden, vilka intressen, ska då gå före?
I detta ärende har vi i Vänsterpartiet en reserva-
tion, reservation nr 2, som gäller Exportkreditnämn-
den. Där används i dag sekretess när ärenden om
exportkredit bereds - av hänsyn till kommersiella
intressen. Jag säger inte att de kommersiella intresse-
na är ovidkommande eller att det inte kan finnas ett
behov av sekretess i sådana sammanhang. Det är bara
det att vi har kunnat konstatera att sekretessbestäm-
melserna i det här fallet kommer i strid med intresset
av en allmän offentlig insyn i sådana här ärenden.
Vi vet nämligen att exportkrediter förekommer i
större projekt i andra länder. Det finns all anledning
att granska dessa projekts genomförande, t.ex. från
miljösynpunkt eller från social synpunkt - synpunkter
som inte kommer fram om man låter enbart de sö-
kande företagen föra sin talan och om ingen annan får
möjlighet att få reda på att detta är på gång och där-
med inleda en granskning.
Här menar vi att sekretessintresset måste vika.
Mot den bakgrunden har vi reserverat oss till förmån
för en motion från Eva Zetterberg.
Jag yrkar bifall till reservation nr 2.

Anf. 134 PER LAGER (mp):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas en
motion från Miljöpartiet som handlar om att vi begär
ett regeringsförslag till ändring av 9 kap. 21 § sekre-
tesslagen så att den också omfattar ärende enligt la-
gen om Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, i
enlighet med det förslag som lagts fram i utredningen
Räkna med mångfald!, SOU 1997:174, dock med den
ändringen att ett rakt skaderekvisit bör införas.
Sedan tillkomsten av Diskrimineringsombuds-
mannen 1986 har man haft möjligheter, som hos
andra ombudsmän, till sekretess av vissa uppgifter för
enskilds personliga ekonomiska förhållanden om man
kunde anta att den enskilde led skada eller men om
uppgiften röjdes.
När regeringen senare lade fram sin proposition
om lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i ar-
betslivet innebar den att sekretess inte längre skulle
kunna gälla i andra ärenden än i arbetslivsärenden.
Riksdagen beslutade då att med utgångspunkt i utred-
ningens förslag stifta en lag om Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering men tog inte upp utredningens
förslag till följdändring av sekretesslagen. Jag ser
detta nästan som att förbiseende. Jag har svårt att
förstå varför, för t.ex. Handikappombudsmannen har
alltjämt tidigare sekretessmöjligheter. I dag har DO
just den här frågan oreglerad.
Då kan man fråga sig: Har inte DO behov av det-
ta? Jo, mer än någonsin har man behov av möjlighe-
terna att sekretessbelägga vissa uppgifter. Människor
kommer in med känsliga papper, t.ex. sjukjournaler,
ärenden om hänger ihop med en annan ombudsman,
där uppgifterna är sekretessbelagda men just hos
Diskrimineringsombudsmannen är de inte det. Det är
inte bra. Därför menar vi att regeringen måste åter-
komma med ett förslag om en ändring i sekretessla-
gen så att DO får den här möjligheten.
Nu svarade majoriteten att det här är någonting
som regeringen håller på att titta på, man bereder
saken. Dessutom, säger man, tittar en utredning på
detta. Ja, den utredningen ska vara färdig 2004, om
jag minns rätt. Det här är oerhört viktiga frågor som
snabbt måste lösas. Människor utsätts varje dag för
risken att få sina känsliga uppgifter offentliggjorda
därför att det är öppet. Det finns ingen möjlighet för
DO att sekretessbelägga dem, till skillnad från andra
ombudsmän. Det är något fel i det här. Då menar jag
att det inte finns något annat att göra än att helt enkelt
be regeringen att återkomma med förslag. Man behö-
ver inte utreda och bereda detta mer, det har nämligen
funnits tidigare - enkelt att återställa. Av rättviseskäl
bör det göras så snabbt som det bara går.
Jag yrkar bifall till reservation 1.

Anf. 135 BRITT-MARIE LINDKVIST (s):
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till för-
slaget i betänkande KU38 och avslag på reservatio-
nerna.
Detta betänkande är en uppsamling av motioner
från allmänna motionstiden. Jag tänkte inte här moti-
vera samtliga avslag på motionerna, men rent allmänt
vill jag säga att det motiveras med att det redan pågår
utredning eller att frågan är under beredning.
Jag vill koncentrera mig på de två reservationerna.
I motionen från Miljöpartiet begär Per Lager och Kia
Andreasson att 9 kap. 21 § sekretesslagen ska ändras
så att den även omfattar ärenden enligt lagen om
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Motionä-
rerna önskar även ett rakt skaderekvisit, dvs. att sek-
retess ska gälla om det kan antas den enskilda lider
skada om uppgifter röjs.
Det är en komplicerad fråga som motionärerna be-
rör. Den av motionärerna önskade sekretessen för
ärenden hos Ombudsmannen för etnisk diskrimine-
ring gäller redan i dag, om ärendet gäller arbetslivet
eller studenter i högskolan. Detta enligt lagen om
åtgärder mot diskriminering i arbetslivet och lagen
om likabehandling av studenter i högskolan.
Men utanför arbetslivet kan DO inte föra talan i
domstol. Skydd mot etnisk diskriminering på andra
områden än tidigare nämnda finns i 16 kap. 9 §
brottsbalken. Brottet heter olaga diskriminering och
utreds av polisen. Men den i motionen föreslagna
ändringen är utredd och ligger i beredning i Reger-
ingskansliet. Det går nog som motionärerna önskar.
Dessutom har vi en parlamentarisk kommitté som
utreder en sammanhållen diskrimineringslagstiftning.
För att inte föregripa beredningen i regeringen och
utredningen yrkar vi avslag på reservationen.
I den andra reservationen, från Vänsterpartiet, yr-
kas det på en översyn av sekretessbestämmelser som
gäller för Exportkreditnämnden, som jag fortsätt-
ningsvis kallar för EKN. Reservanterna tar upp att
nämndens verksamhet bör öppnas upp för att kunna
göra en meningsfull utvärdering av de projekt som
EKN behandlat sedan miljöpolicyn infördes. Därför
anser reservanterna att sekretessbestämmelserna som
gäller för EKN bör ses över.
EKN ställer ut garantier för risker i samband med
export. Enligt sekretessförordningen omfattas EKN:s
stödinsatser av 8 kap. 6 § sekretesslagen. Det som
sägs där är att sekretessen gäller om det antas att den
enskilde lider skada om uppgiften röjs. Den enskilde
är här den enskilde företagaren, såväl småföretagare
som stora företag. Det här är ett affärsmässigt skydd
som inte bara gäller för EKN utan även för annan
statlig stödverksamhet.
Långt ifrån all information i EKN sekretessbe-
läggs. Diarier och kundregister är offentliga, men den
övriga informationen om en garantiansökan sekre-
tessbeläggs vanligtvis fram till dess att en garantiför-
bindelse utfärdas. Därefter lämnas oftast information
ut om vem exportören är, vem köparen är, vilket land
exporten avser, vilket projekt, alternativt vilken vara,
det gäller och om det garanterade beloppet.
Herr talman! Med detta yrkar jag avslag på reser-
vationerna.

Anf. 136 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Britt-Marie
Lindkvist om tidsfaktorn. Hon nämnde att regeringen
bereder ärendet, men man inväntar förmodligen också
den utredning som sysslar med den sammanslagna
diskrimineringslagstiftningen. Den utredningen slutar
2004, vad jag vet, och då kan man tänka sig att det
här blir realiserat först 2005. Samtidigt uppstår dagli-
gen dessa problem med sjukjournaler och andra vik-
tiga känsliga dokument som ligger i öppen dager och
är offentliga för vem som helst, vilket gör det oerhört
svårt för Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
att hantera frågorna på grund av att de är öppna. Man
kan inte hindra att de kommer ut. Det gör att de som
söker hjälp inte kan vara säkra på att uppgifterna hålls
hemliga.

Anf. 137 BRITT-MARIE LINDKVIST (s)
replik:
Herr talman! Det är inte alls säkert att man måste
vänta tills utredningen om en sammanhållen diskri-
mineringslag är färdig. Redan den 7 februari i år
föreslogs i en lagrådsremiss ändringar i sekretessla-
gen som skulle ha tillmötesgått motionärerna. Men
Lagrådet ansåg att det var tveksamt med en så vid-
sträckt sekretess och jämförde den med den betydligt
snävare sekretessen hos Riksdagens ombudsmän och
Justitiekanslern. Lagrådet tyckte därför att sekretes-
sen hos de enskilda ombudsmännen behövde övervä-
gas ytterligare. Frågan gick därför till Regerings-
kansliet, som nu prövar just detta. Detta är alltså
mycket möjligt, för lagrådsremissen var helt i linje
med motionärernas önskan.

Anf. 138 PER LAGER (mp):
Herr talman! Det är lätt att förstå eftersom jag ser
detta mer som ett olycksfall i arbetet. Det var alltså en
sekretessmöjlighet som fanns och som föll bort 1999
med en ny lagstiftning. Det var inte bra. Jag menar att
DO, precis som de andra ombudsmännen, måste ha
den här möjligheten. Britt-Marie Lindkvist säger nu
att man kanske kan lagstifta om det här tidigare och
att man kanske inte behöver invänta utredningen om
den sammanhållna diskrimineringslagstiftningen. Det
är väldigt bra. Jag hoppas verkligen att man sätter
fart, för det är inte mycket att dona med. Det är en
ganska enkel lagstiftning. Det är bara att återföra det
som har funnits tidigare.

Anf. 139 BRITT-MARIE LINDKVIST (s):
Herr talman! Per Lager! Jag har inget annat svar
än att vi får hoppas att Regeringskansliet snabbt be-
handlar denna fråga och kommer med ett förslag, så
att vi slipper vänta på den stora utredningen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 16 §.)

14 § Sänkt skatt på alkylatbensin, m.m.

Föredrogs
skatteutskottets betänkande 2001/02:SkU26
Sänkt skatt på alkylatbensin, m.m. (prop.
2001/02:177 och prop. 2001/02:127 delvis).

Anf. 140 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Herr talman! Jag vill redan från början göra klart
att Moderaterna gärna vill sänka skatten på alkylat-
bensin, men vi kan inte acceptera att riksdagen över-
låter till regeringen att besluta när denna skattesänk-
ning ska börja gälla.
För att göra en lång historia kort kan jag säga att
Sverige enligt artikel 8.4 mineraloljedirektivet inte får
sänka skatten på alkylatbensin utan att kommissionen
ger klartecken. Detta kan ske om ingen medlemsstat i
EU har några invändningar. Varken regering eller
riksdag vet i dag om och när Sverige får detta klar-
tecken.
Ett enigt konstitutionsutskott anser att det från in-
formationssynpunkt inte kan anses tillfredsställande
att det kvarstår osäkerhet om när en lag som beslutats
av riksdagen ska börja gälla. Vidare understryker
konstitutionsutskottet vikten av att möjligheten att
bemyndiga regeringen att bestämma dag för en lags
ikraftträdande används restriktivt och inte annat än i
undantagsfall när det av alldeles speciella skäl är
motiverat. Vi håller med konstitutionsutskottet.
Vi är också ganska säkra på att det i framtiden
kommer att uppstå en hel del liknande situationer,
dvs. att propositioner om skatteförändringar som
kräver EU-tillstånd läggs fram för riksdagen innan
tillståndet föreligger och att regeringen därför kom-
mer att föreslå att riksdagen överlåter åt regeringen
att besluta när lagstiftningen ska börja gälla.
För att undvika att hamna i ständiga diskussioner
om varför ett förslag är viktigt och ett annat oviktigt
är det bättre att ha en princip, anser Moderaterna. Vi
vill inte sätta oss i den sitsen att vi ständigt behöver
göra dessa värderingar, utan vi håller oss till princi-
pen om att det är Sveriges riksdag som beslutar om
skatter och datum för när lagstiftningar ska börja
gälla.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Anf. 141 PER ERIK GRANSTRÖM (s):
Herr talman! I skatteutskottets betänkande, som vi
nu behandlar, tas två frågor upp. Det handlar dels om
sänkt skatt på alkylatbensin, dels om regeringens
förslag om vissa ändringar i indrivningsdirektivet.
I den senare delen är utskottet enigt i sitt ställ-
ningstagande. Av den anledningen kommer jag i mitt
anförande att begränsa mig till frågan om sänkt skatt
på alkylatbensin.
Alkylatbensin är ett fossilt bränsle som genom sin
beskaffenhet ger påtagligt minskade utsläpp av miljö-
och hälsofarliga ämnen. Det finns av den anledningen
starka skäl som talar för att stimulera till ökad an-
vändning av alkylatbensin i tvåtaktsmotorer. Avga-
serna från dessa motorer löser sig delvis i vattnet i
sjöar, vattendrag och hav och påverkar vattenfloran
och vattenfaunan.
I utskottet är vi överens om fördelarna med alky-
latbensin. Vi är därmed överens i sakfrågan i reger-
ingens proposition om att sänka energiskatten med
1:50 kr på alkylatbensin.
Genom en sänkt skatt - kompletterat med att olje-
branschen tar sitt ansvar och gör satsningar i distribu-
tionsledet - kan användandet av alkylatbensin stimu-
leras. I dag är priset högt främst genom att distribu-
tionen är begränsad till inköp i dunkar.
Det vi inte är överens om i utskottet är frågan om
lagens ikraftträdande. Utskottsmajoriteten tillstyrker
regeringens förslag om att riksdagen ska bemyndiga
regeringen att bestämma dagen för lagens ikraftträ-
dande. Motivet till majoritetens förslag är att miljön
är den stora vinnaren, och ju tidigare skattesänkning-
en kan träda i kraft desto fortare vinns miljöfördelar-
na.
För att Sverige ska kunna genomföra den före-
slagna skattesänkningen krävs enligt mineraloljedi-
rektivet att rådet genom ett enhälligt beslut på kom-
missionens förslag tillåter Sverige att införa ändring-
en. Något sådant beslut föreligger inte för närvarande.
Bestämmelserna är sådana att en medlemsstat som
önskar införa en nedsättning av skatten ska meddela
kommissionen om det och även förse kommissionen
med alla relevanta eller nödvändiga uppgifter. Det har
Sverige gjort i detta fall. Kommissionen ska inom en
månad underrätta de övriga medlemsstaterna om den
föreslagna åtgärden.
Rådet ska anses ha godkänt den föreslagna skatte-
befrielsen eller skattereduktionen om, inom två må-
nader efter det att de övriga medlemsstaterna under-
rättats, varken kommissionen eller någon medlems-
stat har begärt att ärendet ska behandlas av rådet.
Enligt uppgift från Finansdepartementet har an-
svarig enhetschef vid kommissionen den 22 maj un-
dertecknat en missivskrivelse om att Sveriges ansö-
kan ska skickas ut till medlemsstaterna för synpunk-
ter.
Om inga invändningar kommer mot Sveriges be-
gäran innebär det att ett beslut om nedsättning av
skatten, med ett bemyndigande till regeringen, kan tas
under sommaren. Om så sker kan stimulansen till
ökad användning av alkylatbensin komma redan
under den båtsäsong som nu har inletts.
Vi i majoriteten har naturligtvis stor respekt för
konstitutionsutskottets yttrande. Man säger att det när
allmänheten informeras om att en lag beslutats av
riksdagen endast i undantagsfall bör få förekomma att
det fortfarande kvarstår en osäkerhet om när lagen
ska börja gälla. Möjligheten för riksdagen att bemyn-
diga regeringen att bestämma när lagar ska träda i
kraft bör därför, enligt konstitutionsutskottet, använ-
das restriktivt och när det av speciella skäl är motive-
rat.
Vi i utskottsmajoriteten menar att det i det fall
som nu är aktuellt föreligger ett sådant särskilt skäl.
Genom ett bemyndigande kan regeringen besluta om
ikraftträdande så snart rådets beslut föreligger. Ett
avstående från ett bemyndigande riskerar i stället att
försena ikraftträdandet.
Miljön riskerar att bli förlorare med reservanter-
nas förslag, eftersom det innebär att ett ikraftträdande
inte kan ske förrän efter ett eventuellt riksdagsbeslut
hösten 2002. Av den anledningen är det inte utan att
jag är förvånad över reservanternas förslag. Jag tror
dessutom att det är första gången som jag i kammar-
debatten ivrar för en snabbare skattesänkning än
Moderaterna. Det vore väl klädsamt om ni, Marietta
de Pourbaix-Lundin, kunde enas med oss i majorite-
ten, så att vi kan åstadkomma både skattesänkning
och miljöförbättringar snabbast möjligt.
Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget
i betänkandet och avslag på reservationen.

Anf. 142 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Herr talman! Jag trodde nog att Per Erik Gran-
ström skulle hysa väldigt stor respekt för oss mode-
rater som pratar om skattesänkningar och vill sänka
skatten när vi nu säger att vi är beredda att vänta av
principiella skäl, eftersom vi tycker att riksdagen
fortfarande ska besluta om lagändringar. Men den
respekten får jag inte. I stället säger Per Erik Gran-
ström att han har stor respekt för vad konstitutionsut-
skottet säger, men det kommer ju aldrig till uttryck i
någon konkret handling. Tvärtom bryr man sig inte
om vad konstitutionsutskottet säger, utan man kör på
och säger att det är okej att regeringen talar om när
den här lagen ska träda i kraft.
Sedan säger Per Erik Granström att miljön är den
stora vinnaren i och med det här. Han tycker att vi
moderater ska ha väldigt dåligt samvete, för då blir ju
miljön den stora förloraren med Moderaternas för-
slag.
Jag tycker vi ska vara väldigt ärliga och säga att
alkylatbensin inte finns tillgänglig på särskilt många
ställen i Sverige. Det är bara att läsa i propositionen.
Man räknar inte med någon jättestor försäljning i
början, eftersom bensinen inte finns tillgänglig.
Hur ska vi dessutom få ut information om detta
när vi inte vet när skattesänkningen ska börja gälla?
Det är inte riktigt trovärdigt att med stora ord säga att
miljön är den stora vinnaren.

Anf. 143 PER ERIK GRANSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Tvåtaktsmotorer utmönstrades ur
bilparken på 60-talet. De finns naturligtvis kvar i
gamla bilar, men det är i dag en motorkonstruktion
som främst förekommer inom fritidssektorn i båtmo-
torer, trädgårdsmaskiner m.m.
Dessa motorer är stora miljöbovar. Men genom att
få in alkylatbensin att användas för dessa motorer
förbättras miljövärdena. Majoriteten anser det vara
väldigt väsentligt att vi får till stånd en sådan miljö-
förbättring. Eftersom det främst handlar om redskap
och motorer som används under sommaren tycker vi
det är betydelsefullt att vi så snabbt som möjligt, helst
under kommande användningssäsong, får i gång en
stimulans.
Jag håller med Marietta de Pourbaix-Lundin om
att tillgängligheten i dag inte är så bra, men ju snabb-
are vi kommer i gång med stimulansåtgärder ju snab-
bare sker utbyggnaden av distributionsledet.

Anf. 144 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Herr talman! Per Erik Granström får det att låta
som att detta kommer att gälla när säsongen startar.
Jag vill påstå att säsongen redan har startat i fråga om
båtar. Men han kanske menar snöskotrar som också
använder denna typ av bensin. Då blir det trovärdigt.
Jag tror att det är mycket stora ord och mycket
skrik för väldigt lite när ni nu anklagar oss för att inte
stå på miljöns sida. Det gör vi.
Det ska bli väldigt intressant. Det lär komma mas-
sor med liknande förslag om att man ska bemyndiga
regeringen att fatta beslut om ikraftträdandedatum.
Det ska bli intressant att höra hur Socialdemokraterna
och Per Erik Granström kommer att resonera när det
kommer något annat.
Kommer ni att vara lika ivriga att snabbt vilja
sänka en skatt om det inte finns anledning bara för
miljön utan för enskilda människor? Jag kan i och för
sig säga att detta är bra för enskilda människor också,
eftersom de får betala lägre skatt. Men vi ska komma
ihåg att även med skattesänkningen kommer alkylat-
bensin att kosta lika mycket som vanlig bensin gör i
dag. Det tycker jag att man inte ska glömma.
Men detta kommer inte att börja gälla när säsong-
en startar såvida Per Erik Granström inte avser snö-
skotersäsongen.

Anf. 145 PER ERIK GRANSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Jag har aldrig pläderat för att det
skulle vara när båtsäsongen startar. Jag har sagt att
det kan bli möjligt under båtsäsongen.
På en punkt är Marietta de Pourbaix-Lundin och
jag helt överens. Det är angående möjligheten att ge
regeringen detta bemyndigande. Det ska användas
mycket restriktivt och enbart när särskilda skäl före-
ligger. Vi i majoriteten anser att det i detta fall före-
ligger särskilda skäl.
Jag kan för min del inte bedöma om det var sam-
ma särskilda skäl som förelåg när riksdagen under
den borgerliga regeringens tid gav ett motsvarande
bemyndigande, men jag utgår ifrån att riksdagen vid
detta tillfälle var lika seriös som jag bedömer att
majoriteten är i dag. Jag ville bara belysa att denna
form av bemyndigande har använts i olika majoritets-
förhållanden.

Anf. 146 CLAES STOCKHAUS (v):
Herr talman! Vi behandlar skatteutskottets betän-
kande 26 Sänkt skatt på alkylatbensin, m.m. Jag
tänkte uppehålla mig mycket kort vid den del som rör
skatten på alkylatbensin.
Vi menar att det är bra och t.o.m. mycket bra av
miljöskäl att detta skattesänkningsförslag är på gång,
även om det omfattar en liten verksamhet. Sämre i
detta är tidpunkten för ikraftträdandet, eller rättare
sagt när vi tror att regeringen kan fatta beslut om en
tidpunkt för ikraftträdandet. Här kommer det in lite
kritik från min sida.
Tanken är att alkylatbensinen i första hand ska
användas i tvåtaktsmotorer. Av den totala bensinför-
brukningen i tvåtaktsmotorer beräknas 50 % gå till
utombordare. En skattesänkning som tidigast kan
träda i kraft i slutet på juli verkar mycket märklig. En
stor del av säsongen är, som sagt, redan över då för
båtåkarna. Detta ärende borde ha gått i väg tidigare
till kommissionen.
Vi kan göra en liten jämförelse med en lanthand-
lare. Låt oss anta att denne lanthandlare till 50 % är
beroende av det som kan säljas till sommargäster
under sommarmånaderna. Det skulle väl aldrig falla
in handlaren i fråga att först i augusti lansera prisvär-
da varor. Då har ju den huvudsakliga sommarsäsong-
en gått över, och de allra flesta av sommarkunderna
har redan lämnat bygden. Då står handlaren där med
sina varor. Det är därför man kan se lite kritiskt på
förslaget.
Trots den sena möjliga tidpunkten för ikraftträ-
dande av sänkningen av energiskatten på alkylatbesin
är det ändå bra att den är på gång. Avgörande blir
sedan satsningar i distributions- och försäljningsle-
den. Det måste till pumpar här och var. Om det även
fortsättningsvis på de allra flesta försäljningsställen
bara finns dyra smådunkar med alkylatbesin att tillgå
har denna skattesänkning ingen större betydelse.
Herr talman! Med förhoppning om att medlems-
staterna inte krånglar och att distributionssystemet
byggs ut yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 147 GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! I den nybildade kommunen Nykvarn
finns det en sjö som heter Yngern. När Nykvarn fort-
farande var en del av Södertälje satt jag ordförande i
Miljöhälsan. Vi gjorde en undersökning av sjön,
egentligen utan att fundera så mycket på om det var
några speciella märkvärdigheter med just denna sjö.
Men det visade det sig att det var.
Det är en sjö som är unik i Sverige i dag. Den har
fauna och flora med inslag som finns på sin absoluta
sydgräns och sådant som finns på sin absoluta nord-
gräns. Den är oerhört ren och fin och har helt unika
förutsättningar att för framtida generationer kunna
visa hur en riktigt fin och ren sjö ser ut. Det är legio
att de som bor där tar sitt dricksvatten direkt från
sjön. Bommersvik ligger vid stranden i ena kanten av
sjön.
När vi upptäckte de stora biologiska värden denna
sjö hade började vi titta på de miljöproblem som
fanns runtomkring. Det var ganska lätt att komma till
rätta med avloppsanläggningar. Det som visade sig
vara svårt att komma till rätta med var just båtmoto-
rer, tvåtaktsmotorer. Många av de djur som fanns
klarade inte ens av en liten tunn oljefilm på ytan. Då
strök de med.
Jag har haft enorma diskussioner med båtägare
om hur man ska kunna komma till rätta med proble-
met. Jag tar upp det i detta betänkande för att alkylat-
bensinen skulle kunna bli ett steg på vägen. Det
skulle naturligtvis vara ännu bättre om man kunde
ersätta fossila motorer med elmotorer rakt av. Men
diskussionen om hur man ska komma till rätta med
problemet pågår fortfarande.
En av de första debatter jag var uppe i hösten
1994 handlade om miljöklassning av bensin. Vi i
Miljöpartiet tog då upp alkylatbensinen och ville ha
den med. Det var den inte då. Det är ganska paradox-
alt att det har tagit så här lång tid. Det här är en av
mina sista debatter, och nu äntligen tycks det vara på
gång att alkylatbensinen får ett prisläge som gör att
den kan konkurrera med vanlig bensin. Det är nämli-
gen detta det handlar om. Den kommer inte att bli
speciellt mycket billigare.
Detta är alltså positivt. Naturligtvis hade det varit
önskvärt om regeringen hade varit lite snabbare så att
denna lag - efter EU-mankemanget, höll jag på att
säga - efter EU-processen hade kunnat träda i kraft
senast i början på maj. Tyvärr är det inte så. Från
Miljöpartiets sida tycker vi därför att det sätt som vi
nu hanterar ärendet på är det enda rimliga.
Men jag vill också lägga lite smolk i glädjebäga-
ren. Alkylatbensin löser på inga sätt de problem som
fossila bränslen skapar. Vad man gör rent tekniskt är
att man tar ut en renare fraktion av oljan än man bru-
kar göra, men resten, det smutsiga, blir kvar och
hamnar någon annanstans, oftast i stora fartyg. Vi
flyttar alltså egentligen bara det fossila problemet en
liten bit. Tittar man på Yngern, där det finns en unik
fauna och flora, kan man i och för sig tycka att det
finns skäl att flytta problemet en liten bit. Men ska vi
lösa miljöproblemen måste vi komma ifrån beroendet
av fossila oljor. De är ett miljöproblem i väldigt
många fall.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 16 §.)

15 § ROT-avdragets effekter

Föredrogs
skatteutskottets betänkande 2001/02:SkU28
ROT-avdragets effekter (förs. 2001/02:RR18).

Anf. 148 PER ERIK GRANSTRÖM (s):
Herr talman! Betänkandet SkU28 som vi nu ska
behandla rör Riksdagens revisorers förslag till riksda-
gen med anledning av granskningen av ROT-
avdragets effekter.
ROT-avdraget infördes första gången 1993 och
syftade till att få ned arbetslösheten. I första omgång-
en upphörde ROT-avdraget vid utgången av 1994 för
att återigen införas den 15 april 1996. Därefter för-
längdes det stegvis för att upphöra den 31 mars 1999.
Riksdagens revisorer framhåller i sitt förslag att
då ROT-avdraget inte längre existerar innehåller
deras förslag av naturliga skäl inga förslag om åtgär-
der rörande detta avdrag. Däremot menar de att studi-
en kan förmedla ett par erfarenheter som kan vara till
nytta inför liknande beslut i framtiden.
En sammanfattning av revisorernas slutsatser är
bl.a.:
· Avdraget verkar under den undersökta perioden
ha påverkat fastighetsägare att genomföra åtgär-
der. Det är bra.
· Avdraget verkar till viss del ha omvandlat svart
arbetskraft till vit. Det är också bra.
· Fastighetsägarna har inte upplevt avdraget som
krångligt. Det känns också bra.
· Hantverkarna har däremot haft en del pappersar-
bete för att hjälpa fastighetsägarna.
· Nivån på avdraget, 30 %, verkar ha varit tillräck-
lig.
I sakfrågorna om ROT-avdragets effekter råder
ingen oenighet i skatteutskottet. Däremot har vi soci-
aldemokrater reserverat oss mot utskottsmajoritetens
förslag om att ge regeringen ett tillkännagivande,
vilket jag i det följande vill motivera.
Först och främst har vi svårt att förstå revisorernas
anmärkning om att ROT-avdraget borde ha utvärde-
rats tidigare. Som framgår av revisorernas egen
granskning skedde faktiskt en fortlöpande bevakning
och en regelbunden kontroll av utvecklingen genom
att utskottet tog del av Riksskatteverkets periodiska
redovisningar av antalet ansökningar och beviljade
reduktioner, vilka även redovisades länsvis.
Utskottet kunde härigenom konstatera att kostna-
derna för ROT-avdraget höll sig någorlunda i närhe-
ten av vad som prognostiserats. Ytterligare redovis-
ningar av utvecklingen lämnades också fortlöpande
av regeringen i skilda särpropositioner och budget-
propositioner.
Till saken hör dessutom att det inte är regeringen
utan riksdagen som hela tiden drivit på förekomsten
av ett ROT-avdrag. En majoritet i riksdagen har velat
ha ett avdrag. Redan den första perioden - alltså den
period som löpte från den 15 februari 1993 till den 31
december 1994 - tillkom på initiativ av finansutskot-
tet.
När ROT-avdraget efter 15 månaders uppehåll
återigen infördes den 15 april 1996 skedde det som en
följd av det samarbete som etablerades under våren
1995 mellan oss socialdemokrater och Centerpartiet
om den ekonomiska politiken. Även då hade alltså
avdraget sin grund i partiförhållandena i riksdagen.
Det organ som har haft ansvaret för hanteringen
och bevakningen av ROT-avdragsfrågorna är således
närmast det relevanta riksdagsutskottet, dvs. vi i
skatteutskottet.
Inom skatteutskottet diskuterade representanter
för samtliga partier vid flera tillfällen under senare
delen av 1990-talet frågan om att föreslå Riksdagens
revisorer att ta upp en granskning och utvärdering av
ROT-avdraget. Eftersom ROT-avdraget trots allt
gällde en åtgärd som var avgränsad i tiden och som
skulle komma att upphöra rådde det emellertid en
allmän enighet inom utskottet om att man borde av-
vakta till dess att systemet med avdraget upphört för
att kunna göra en bättre helhetsbedömning av effek-
terna.
När det sedan gäller det föreslagna tillkännagi-
vandet inser naturligtvis också vi värdet av att analy-
sera, följa upp och utvärdera - vid behov även ur ett
genus- och jämställdhetsperspektiv - åtgärder inom
beskattningsområdet som har olika speciella syften,
t.ex. att främja sysselsättningen inom något visst
område. För närvarande är emellertid några sådana
beskattningsåtgärder inte alls aktuella, och därför
behövs inget uttalande av riksdagen i denna fråga just
nu.
Enligt vår mening inom socialdemokratin är det
inte lämpligt att använda riksdagens tillkännagivan-
deinstrument för sådana allmänt hållna uttalanden
som majoriteten föreslår. Tillkännagivandet avser helt
hypotetiska förhållanden i en oviss framtid. Vi soci-
aldemokrater vill inte använda tillkännagivanden av
denna typ utan menar att användningen ska avse
faktiska situationer och ske när riksdagen anser att det
finns anledning att begära konkreta åtgärder av re-
geringen.
När det gäller det uttalande som majoriteten nu
föreslår förutsätter vi dessutom att varje ansvarig
regering i Sverige vidtar de analys-, uppföljnings- och
utvärderingsåtgärder som behövs vid kommande
bedömningar av olika skatteåtgärder i olika konjunk-
turlägen utan att riksdagen behöver göra ett särskilt
uttalande om detta.
Herr talman! Med det jag nu har anfört yrkar jag
bifall till reservationen.

Anf. 149 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! I det här betänkandet föreslår ut-
skottsmajoriteten ett enligt min mening fullständigt
meningslöst tillkännagivande. Då uppstår naturligen
frågan: Är det då också en meningslös debatt vi nu
håller på med? Mitt svar är nej. Den rymmer nämli-
gen principiella frågeställningar, och det är därför jag
med viss emfas nu tar till orda.
Mina utskottskamrater vet att jag har haft anled-
ning att från tid till annan uttrycka starkt ogillande
mot tendenser till plakatpolitik i stället för resultatpo-
litik. Här är det fråga om plakatpolitik.
Sedan revisorerna i sin granskning konstaterat att
ROT-avdraget fungerat väl och i enlighet med sina
syften gör man helt överraskande ett häpnadsväckan-
de uttalande, nämligen att en liknande åtgärd i fram-
tiden "måste analyseras noggrant innan den införs
och följas upp medan den är i kraft samt utvärderas
inom rimlig tid, liksom att de erfarenheter som kom-
mit fram av ROT-avdragets tillämpning under 1990-
talet bör vägas in".
Vad är det som är så häpnadsväckande med detta?
Jo, det är därför att det som föreslås i uttalandet är ett
alldeles självklart inslag i ett normalt beredningsar-
bete. Jag var personligen djupt involverad i tillkoms-
ten av det lyckosamma ROT-avdraget. Jag vet att
man mot bakgrund av de fakta som då förelåg gjorde
just dessa överväganden vid tillkomsten. Det ingick i
det normala beredningsarbetet.
Ett lika självklart inslag är utskottets tillägg "att
man i ett sådant analys- och utvärderingsarbete också
bör ta hänsyn till relevanta genus- och jämställdhets-
perspektiv".
Herr talman! Såväl revisorerna som utskottsmajo-
riteten ägnar sig i denna del åt plattityder utan sakligt
innehåll, dvs. plakatpolitik. Jag tycker att det är gene-
rande att man ägnar sig åt slika futiliteter.
Jag vill för min del klart deklarera, som jag har
angivit i mitt särskilda yttrande, att jag avser att för
den händelse jag skulle anförtros ansvaret för skatte-
frågorna i en ny regering efter valet efterleva dessa
principer. Och jag har svårt att tänka mig att det är
någon här närvarande som i samma situation skulle
hantera beredningsprocessen annorlunda.
Om detta mitt antagande är riktigt följer därav att
det här tillkännagivandet är ett slag i luften, ingenting
annat. Sålunda är det, som jag inledde mitt anförande
med, fullständigt meningslöst.
Jag ber avslutningsvis, herr talman, att få yrka bi-
fall till reservationen.

Anf. 150 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Herr talman! Att i mitt sista anförande för denna
mandatperiod dels få plädera för utskottsmajoriteten,
dels i princip få bifall till en motion känns som en bra
övning inför det som ska komma efter höstens val.
Det känns bra att få tjuvstarta lite.
Riksdagens revisorer har på förslag av bl.a. skat-
teutskottet granskat effekterna av ROT-avdraget, som
betyder - det tycker jag att man ska säga - reparation,
ombyggnad och tillbyggnad och fanns under olika
perioder mellan 1993 och 1999. Bl.a. ville skatteut-
skottet ha svar på följande frågor:
- Hur mycket minskade skatteintäkterna?
- Hur många arbeten hade inte utförts alls, utförts
senare, utförts av husägaren själv eller av svart ar-
betskraft om inte avdraget funnits?
Revisorerna har bl.a. kommit fram till att avdraget
tycks ha påverkat fastighetsägarna att genomföra
åtgärder. Avdraget verkar till viss del också ha om-
vandlat svart arbetskraft till vit. T.ex. målarmästarna
är övertygade om att ROT-avdraget haft en dämpande
effekt på svartjobben. Sedan ROT-avdraget upphörde
får de nästan aldrig jobb hos privatpersoner. Detta,
herr talman, är ju inte så konstigt, för vem har råd att
anlita en hantverkare?
Vi har låtit Riksdagens utredningstjänst räkna på
detta. För att betala en hantverkare 1 000 kr inklusive
moms måste köparen själv tjäna in 2 800 kr. För att
kunna betala en hantverkartimme på 350 kr med egen
arbetad timme måste man ha en årsinkomst på
1 250 000 kr. Ja, ni hörde rätt, 1 250 000 kr. Enligt
Statistiska Centralbyrån finns det bara 9 000 personer
i Sverige som tjänar så mycket eller mer. Så det är ju
inte konstigt att läkare står och målar, tandläkare
spacklar väggar i stället för tänder eller att tjänsterna
köps svart.
Riksskatteverket uppskattar att den svarta sektorn
omsätter ca 100 miljarder kronor per år. Allt kommer
naturligtvis inte från det som ROT-avdraget omfatta-
de. Vi vet att städning och annat hushållsarbete är en
annan stor svart sektor.
Sverige hade för några år sedan chansen att inom
ett EU-försök sänka momsen på ett antal tjänster.
Men den socialdemokratiska regeringen ville inte
vara med. Jag har nu fått veta att EU har för avsikt att
förlänga detta försök och ge medlemsstaterna en ny
chans att vara med. Min fråga till Socialdemokraterna
är: Om möjligheten ges, kommer Sverige att vara
med denna gång?
Att ROT, som betyder reparation, ombyggnad och
tillbyggnad, handlar om typiskt manligt dominerade
yrken kan ingen förneka. Det är därför jag har motio-
nerat om att det behövs ett genusperspektiv i denna
fråga. Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet
och Centerpartiet har under en följd av år föreslagit
en skattereduktion på 50 % för hushållstjänster, dvs.
ett mycket bredare antal tjänster än det som ROT
omfattade.
Övriga partier har varje gång gjort det enkelt för
sig genom att med darr på rösten och stor indignation
säga "pigdebatt". Jag undrar varför ni inte med sam-
ma indignation under tiden ROT-avdraget fanns höjt
era röster och ropat: Drängdebatt!
Herr talman! Nog är det konstigt att Socialdemo-
kraterna har infört ett skatteavdrag för tjänster, men
endast för mansdominerade yrken. Och, herr talman,
nog är detta konstigt med tanke på att den socialde-
mokratiska regeringen gärna kallar sig den mest jäm-
ställda regeringen i världen.
Skatteutskottet vill att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad utskottet har anfört
om vikten av att analys-, uppföljnings- och utvärde-
ringsåtgärder vidtas och att dessa även omfattar rele-
vanta genus- och jämställdhetsperspektiv i samband
med eventuella skattelättnader av ROT-
avdragsliknande karaktär i en eventuell ny lågkon-
junktur.
Det är många som har ondgjort sig över detta, så
jag lär få ett antal repliker och ska klara ut det då.
Herr talman! Bifall till skatteutskottets förslag och
avslag på reservationen!
Eftersom detta är mitt sista inlägg under denna
mandatperiod vill jag lämna några ord i form av en
vers.
Fyra år i skatteutskottet har nu raskt gått undan,
inte minsta skatteaspekt har hamnat i skymundan.
Nya bekanta och spännande diskussioner lämnar
rika minnen,
personalens lojalitet och kunskap sätter spår i våra
sinnen.
Några utskottsvänner slutar och ska särskilt his-
sas,
för andra gäller att det på nya inlägg skissas.
Trevlig och vilsam sommar!

Anf. 151 PER ERIK GRANSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Marietta de Pourbaix-Lundin inledde
med att känna sig stolt över att så här i slutet av man-
datperioden få debattera för majoriteten i skatteut-
skottet och delvis få bifall till sin motion. Jag läste in
att det här också var någonting som Marietta de
Pourbaix-Lundin förväntade sig skulle kunna finnas
möjlighet till efter valet i en eventuellt borgerlig re-
gering.
Jag fick bara den associationen att den här typen
av tillkännagivanden, som egentligen inte innehåller
någonting, egentligen borde leda till att svenska fol-
ket betackar sig för en regering som inte har något
annat att komma med. Det hade varit snyggare om
man hade hållit sig till ett tillkännagivande av mer
sakpolitisk karaktär.
Jag betraktar tillkännagivandet som ett allmänt
tyckande beträffande varje regerings arbete med pro-
positionsskrivning. Enligt vår mening är det inte
lämpligt att använda ett tillkännagivningsinstrument
för riksdagen på ett sådant sätt med allmänt hållna
uttalanden. Det här tillkännagivandet gäller hypote-
tiska förhållanden i en framtid som vi inte känner till
så mycket om.
Därför vill jag ställa en fråga till Marietta de
Pourbaix-Lundin: Vilken sakpolitisk vinning avser
majoriteten att uppnå med sitt tillkännagivande?

Anf. 152 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Herr talman! Jag förstår att vi gör olika bedöm-
ningar om hur man använder ett tillkännagivande. Jag
förstår att representanter för både Socialdemokraterna
och Centerpartiet är upprörda. Det hörde jag när ni
var uppe i talarstolen.
Det här tillkännagivandet innehåller många olika
delar. Ni båda som har pläderat för reservationen har
sagt att det har gjorts en mängd utvärderingar. Jag
kan inte hålla med er, men jag förstår att det är just
Socialdemokraterna och Centerpartiet som har gått
ihop i frågan. Centerpartiet stödde Socialdemokrater-
na under den mandatperioden, och det var ni som,
efter att ha haft över ett år på er att göra en utvärde-
ring, inte gjorde en utvärdering utan ni drog i gång
det hela igen. Jag kan förstå det.
Jag menar att när man gör någonting så pass om-
fattande - det handlar ändå om 11 miljarder kronor -
borde man ha gjort denna utvärdering. Jag själv är
besviken, även på Riksdagens revisorer, över att
genus- och jämställdhetsaspekten inte har tagits med i
utvärderingen. Ni måste hålla med om att ROT -
reparation, ombyggnad och tillbyggnad - vänder sig i
princip bara till män. Det finns få kvinnor i bran-
schen. Det finns några, men inte många.
Om man framöver ska göra något ska man ha ett
bredare perspektiv. Det är helt korrekt att vi gör detta
tillkännagivande.

Anf. 153 PER ERIK GRANSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Jag kanske ska göra ett förtydligande
av min tidigare replik. Det åligger naturligtvis varje
kommande regering, oavsett färg, att för riksdagen
kunna redovisa hur man hanterar propositionsskriv-
ningar och vilka avvägningar man gör. Det kommer
säkert också vara så när det gäller jämställdhetsper-
spektivet. Det kommer att belysas i kommande pro-
positioner.
Vårt arbetssätt är att vid varje tillfälle som en pro-
position läggs fram har riksdagen möjlighet att lägga
fram synpunkter på beredningen, på propositionens
innehåll och yrka avslag på propositionen. På det
sättet är det upp till riksdagen att bedöma regeringar-
nas arbete.
Jag måste ändå få återkomma till Marietta de
Pourbaix-Lundin och på nytt ställa frågan: Var i till-
kännagivandet kan jag utläsa de konkreta sakpolitiska
syftena?

Anf. 154 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Herr talman! Jag kan konstatera att en socialde-
mokratisk regering hade haft en chans att göra en
utvärdering innan man drog i gång igen. Det gjorde
man inte. Den borgerliga regeringen hann inte. ROT-
avdraget löpte över bytet av regering. Den borgerliga
regeringen hann inte, och den socialdemokratiska har
inte gjort det.
Det här går det att dra slutsatser av, och det har
tydligen Riksdagens revisorer gjort. Det är därför
revisorerna pekar på att man framöver måste göra en
utvärdering och analys. Läser man innantill framgår
det klart vad Riksdagens revisorer vill att en sådan
utvärdering ska innehålla. Sedan har utskottet gjort ett
tillägg, nämligen att det ska vara ett genus- och jäm-
ställdhetsperspektiv.

Anf. 155 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Jag har en fråga att ställa till Mari-
etta de Pourbaix-Lundin: På vilket sätt kan ett utta-
lande av det slag som majoriteten nu föreslår under-
lätta och bidra till en lösning av de problem med
skattekilar som Marietta ägnade större delen av sitt
anförande åt?

Anf. 156 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Herr talman! Riksdagens revisorer skriver att de
tror att det kommer att behöva vidtas liknande åtgär-
der igen. Men då vet man inte inom vilket område
eller bransch.
Rolf Kenneryd och jag pläderar egentligen för en
50-procentig skattereduktion för alla hushållstjänster.
Det är av många olika skäl, inte bara arbetsmarknads-
skäl utan för att få bort svartarbete, avlastning för
familjer osv. Det är en bit av det hela.
Den stora biten är att Riksdagens revisorer säger
att detta kommer att behöva göras igen. Därför är det
viktigt att innan man drar i gång någonting måste en
mer noggrann analys och uppföljning göras, och då
ska ett genus- och jämställdhetsperspektiv tas med.
Det perspektivet har Riksdagens revisorer missat.

Anf. 157 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Inte kan väl Marietta de Pourbaix-
Lundin mena att införandet av ett system med lägre
skatt för hushållsnära tjänster skulle underlättas av
det uttalande som majoriteten föreslår? I så fall måste
detta analyseras noggrant innan det införs och följas
upp medan det är i kraft, osv.
Socialisterna kommer att använda som argument
att detta ännu icke är tillräckligt analyserat. Det
kommer att försvåra, inte underlätta. Det är därför det
är så ofattbart att man har gått på ett så meningslöst
uttalande.
Jag ska be att få påpeka två saker. Den ena saken
är att vi inte stödde Socialdemokraterna i frågan på
den tiden vi samarbetade. Vi drev igenom den här
frågan i detta samarbete. Det är en väsentlig skillnad.
Den andra saken jag vill påpeka har bäring på ge-
nus- och jämställdhetsperspektivet. Såvitt jag har
erfarit är kvinnor boende i lika stor utsträckning som
män. Det var de som skulle gynnas av ROT-avdraget.
Det gjorde de också enligt den utvärdering som har
presenterats.

Anf. 158 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Herr talman! Först ber jag om ursäkt att jag inte
var tydlig med att Centern var med och drev igenom
detta. Nu har vi fått det förtydligat.
Vi gör helt klart olika bedömningar av vad detta
tillkännagivande kan ha för effekt.
Jag blir mycket konfunderad över att Rolf Kenne-
ryd säger att alla bor. Ja, men skälet till att ROT-
avdraget infördes var att de som arbetar i branscher
som håller på med reparationer, ombyggnad och
tillbyggnad skulle få fler jobb. Där kan väl inte Rolf
Kenneryd med gott samvete påstå att det finns speci-
ellt många kvinnor?

Anf. 159 PER ROSENGREN (v):
Herr talman! Jag ska börja där Marietta de Pour-
baix-Lundin slutade, nämligen med syftet av den här
typen av åtgärder. Det står klart att när ROT-avdraget
infördes var det för att öka sysselsättningen. Det är
helt riktigt.
En annan åtgärd som också vidtogs 1996 var den
generella nedsättningen med 5 % av de sociala av-
gifterna. Den har också granskats av Riksdagens
revisorer. Där kan man konstatera att den inte har haft
någon effekt på sysselsättningen.
När det gäller ROT-avdragets effekter skriver
Riksdagens revisorer inte som Rolf Kenneryd säger,
nämligen att det har fungerat väl. Man skriver att det
har fungerat tämligen väl, och man har svårt att avgö-
ra vilken effekt det har haft på sysselsättningen. Det
är väldigt märkligt att det förra förslaget angående
den generella nedsättningen med 5 % på socialavgif-
terna avslogs av riksdagen, dvs. man ställde krav på
en utvärdering där man går till botten med vilka ef-
fekter nedsättningen har haft.
Samma krav har vi nu. Jag tycker att det är väldigt
viktigt att vi nu får fram en signal till regeringen att
den här typen av åtgärder måste utvärderas. Både
efter det att man har haft ett projekt och, framför allt,
innan man genomför det ska man dra lärdom av de
effekter det har haft de tidigare gångerna.
Det har pratats väldigt mycket om att ROT-
avdraget i stort sett gäller villaägare. Men jag vill
erinra om att 70 % av de 11 miljarder som det handlar
om har gått till hyreshus. 28 % har gått till villor och
2 % till bostadsrätter.
Hur dessa två åtgärder tillsammans har fungerat
och inte fungerat vet vi egentligen inte. Det vi vet är
att de inte har fungerat i enlighet med syftet, dvs. att
öka sysselsättningen i större omfattning.
Jag yrkar naturligtvis bifall till utskottets förslag.
Med tanke på hur mycket pengar det handlar om
tycker jag att det är oerhört märkligt att man inte har
utvärderat denna typ av åtgärd på ett bättre sätt. Det
är det som utskottsmajoriteten anser att man ska göra.

Anf. 160 PER ERIK GRANSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Jag läser i Vänsterpartiets särskilda
yttrande, där det står så här:
"Vårt ställningstagande till revisorernas förslag
och motion Sk36 går ut på att göra klart för regering-
en att vi förväntar oss ett bättre analys-, uppföljnings-
och utvärderingsarbete när det gäller så långvariga
och omfattande skattenedsättningsprojekt som ROT-
avdraget."
Som jag sade i mitt anförande, och som också
framgår av vår reservation, har skatteutskottet tidiga-
re varit överens om att eftersom avdraget gällde en
åtgärd som var avgränsad i tiden och som skulle
komma att upphöra borde man avvakta till dess sy-
stemet med avdraget upphört för att kunna göra en
bättre helhetsbedömning av effekterna.
Jag skulle vilja ställa frågan till Per Rosengren om
han nu tar avstånd från tidigare uppfattningar i skat-
teutskottet.

Anf. 161 PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Nej, jag tar inte avstånd från någon-
ting i tidigare ställningstagande i skatteutskottet. Vad
jag tar ställning till är naturligtvis Riksdagens reviso-
rers rapport och de krav som de har på att man ska
utvärdera den här typen av frågor.
Ni skriver i reservationen att "varje ansvarig re-
gering i Sverige vidtar de analys-, uppföljnings- och
utvärderingsåtgärder som behövs". Det är lögn. Det
gör den inte. Antingen har vi inte en ansvarsfull re-
gering, eller också har man missat att göra det. Detta
är inte utvärderat.
Jag skulle vilja se den utvärdering som är gjord av
t.ex. den generella nedsättningen av egenavgifterna.
Jag har själv haft kontakt med Finansdepartementet.
Det finns ingen som helst utvärdering av det.
Det handlar om mångmiljardbelopp. Det handlar
om 11 miljarder, och regeringen vidtar inte några
analys- och utvärderingsåtgärder. Det är det som är
det pinsamma i sammanhanget. Det är pinsamt att
riksdagen ska behöva påpeka detta för regeringen.
Det är de facto inte gjort.
Det vore väldigt intressant om Per Erik Granström
kunde peka på vilken utvärdering som är gjord. Re-
geringen är så rädd för att få den här typen av krav
från riksdagen att Socialdemokraterna i detta fall
reserverar sig mot en ganska naturlig åtgärd.
Det är pinsamt, som sagt var, att regeringen inte
har gjort den här typen av utvärdering när det handlar
om mångmiljardbelopp. Bara ROT-avdraget handlar
alltså om 11 miljarder. Ska vi sedan dra in även vad
nedsättningen av sociala avgifter innebär blir det
ännu mer.

Anf. 162 PER ERIK GRANSTRÖM (s)
replik:
Herr talman! Jag kan bara konstatera att Per Ro-
sengren parerade och inte svarade på min fråga. Min
fråga ställdes naturligtvis därför att Per Rosengren
har den dubbla rollen att han både sitter i skatteut-
skottet och sitter med i Riksdagens revisorer.
Man brukar prata om trädkramare. I det här fallet
skulle jag vilja säga att i valet mellan att vara kramare
av skatteutskottet och kramare av revisorerna är Per
Rosengren revisorskramare.
Jag skulle vilja upprepa min fråga: Varför gör Per
Rosengren det ställningstagandet?

Anf. 163 PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Jag ska inte kommentera det insinu-
anta i Per Erik Granströms replik. Jag tycker att det är
en oerhört låg debattnivå. Det är mycket dåligt.
Jag tar ställning i den konkreta frågan. Jag tycker
att varje regering ska göra utvärderingar och analyser
innan man vidtar åtgärder. Det tycker inte Per Erik
Granström - det kan man skippa helt.
När det gäller arbetsordningen i Riksdagens revi-
sorer vill jag bara säga att vi där har tre avdelningar
som jobbar med detta. Vi är där väldigt noga med att
under rapportens gång och under det att man tar fram
skrivelser till riksdagen sitter inte vi med i den avdel-
ning som tar fram detta. Att vi sedan sitter i plenum
är en annan sak. Det är ungefär som att Per Erik
Granström på andra ställen inte skulle ta ansvar för
alla beslut som är fattade i riksdagen därför att det
skulle innebära ett jävsförhållande.
Per Erik Granström! Gå hem och läs på hur det
fungerar inom dessa förvaltningar i verkligheten! Det
är bara pinsamt att höra den typ av repliker som jag
nyss fick uppleva. Det är en mycket låg debattnivå.

Anf. 164 KENNETH LANTZ (kd):
Herr talman! Skatteutskottets betänkande 28 om
ROT-avdragets effekter är ett betänkande där ut-
skottsmajoriteten föreslår att riksdagen beslutar i
enlighet med Riksdagens revisorers uttalande att
analysera, följa upp och utvärdera kommande åtgär-
der.
Kristdemokraterna anser att Riksdagens revisorer
lyft fram frågor som har stort värde för utskottets
kommande ställningstagande i den händelse att ett
ROT-avdrag ska återinföras framöver. Revisorernas
synpunkter på verksamheten har i det stora hela varit
positiva, och vi ser det därför som värdefullt att såväl
revisorerna som utskottets majoritet kan ställa sig
bakom förslaget i rapport 18 från Riksdagens reviso-
rer.
Kristdemokraterna har vid flera tillfällen påtalat i
denna kammare att den svarta verksamheten inom
kontantbranscherna i Sverige, byggsektorn inräknad,
är oroväckande stor. Alla förslag och åtgärder som
kan bidra till en minskning av aktiviteter och företa-
gande inom den svarta sektorn är således lovvärda.
Rapporten från revisorerna pekar på att ROT-
avdraget till viss del har omvandlat svart arbetskraft
till vit, vilket vi tacksamt noterat.
I betänkandet tas upp en brist i sammanhanget,
och det är avsaknad av utvärdering av ett så pass
omfattande projekt som just ROT-avdraget varit. Det
är värdefullt och angeläget med åtgärder som i stora
delar kan förbättra moralen inom en sådan här verk-
samhet, som bevisligen omsätter betydande belopp
utanför den offentliga ekonomin.
All administrativ verksamhet för företagare bör
dessutom vara så enkel och rationell som möjligt.
ROT-avdraget har emellertid inte direkt visat att
pappersarbetet har minskat. Snarare har det ökat för
småföretagarna. Detta är inte positivt. Småföretagare
inom hantverksnäringen är inte företagare därför att
de vill administrera och rapportera till olika myndig-
heter. De är hantverkare inom t.ex. glasmästeri, plåt
och snickeri. Dessa personer vill arbeta med det som
de är bra på, och det är oftast inte att administrera.
Herr talman! Revisorerna lyfter fram dessa syn-
punkter på ett bra sätt. Det är därför av värde att re-
geringen, inför eventuellt kommande liknande pro-
jekt, överväger dessa synpunkter och förenklar ytter-
ligare t.ex. vad beträffar administrationen.
Kristdemokraterna har därför vid flera tillfällen
lyft fram att även hushållstjänster ska komma att
omfattas av skattesubventioner på ett liknande sätt. Vi
motsätter oss inte på något sätt dessa tankar, utan ser
det i stället som positivt att verksamhet som oftast
domineras av kvinnor får mötas av motsvarande sam-
hälleliga stöd.
Herr talman! Genusperspektiv i all ära, men vikti-
gast är att finna stimulans som motverkar den svarta
verksamheten i vårt land. ROT-avdraget har på ett
positivt sätt bidragit till detta, vilket vi kristdemokra-
ter värderar högt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på
reservationen.

Anf. 165 GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Jag ska inte upprepa alla goda argu-
ment som har förts fram utan yrka bifall till förslaget i
betänkandet.
Vi har ett särskilt yttrande där vi dock lägger in en
liten brasklapp. Vi menar att vårt ja till förslaget inte
på något sätt innebär att vi i Miljöpartiet är intresse-
rade av motsvarande skattesänkning för s.k. hushålls-
nära tjänster.
Jag är också lite förvånad över att Marietta de
Pourbaix inte kan se skillnad mellan olika typer av
tjänster. Det är ganska enkelt att dammsuga och stop-
pa in tvätt i tvättmaskinen, men det kan faktiskt vara
rätt svårt att sätta kakel och spackla väggar. Till den
delen av verksamheten krävs det faktiskt professio-
nalitet, men det är väldigt svårt att hävda att det krävs
en speciell professionalitet för det som kallas för
pigjobben. Det är också just därför vi inte alls är
intresserade av nedsättningar vad gäller de jobben.
Det kommer att ytterligare nedvärdera den typen av
arbete.
Med det vill jag tacka för mig i riksdagen. Detta
är sista gången jag står i denna talarstol. Jag kan säga
att dessa åtta år har varit oerhört stimulerande, och
jag skulle absolut inte vilja vara utan dem.
Jag vill tacka de kanslier jag har kommit i kontakt
med. Det har mest varit miljö- och jordbruksutskot-
tets kansli och också kammarkansliet.
Jag kommer att gå ut i samhället och tala om att
det s.k. politikerförakt som sprids är orättfärdigt. Jag
har träffat mycket duktiga politiker inte bara här utan
också på andra nivåer. Jag undrar om det finns politi-
ker någonstans i världen som är så väl pålästa som de
svenska. Det faktum att riksdagen är världens mest
datoriserade parlament innebär också att vi gör
mycket själva. Vi är duktiga på att leta på nätet. Vi är
duktiga på att ta till oss information. Vi är duktiga på
att skriva.
Jag önskar er alla en trevlig sommar och de partier
som tänker samarbeta efter valet ett fortsatta gott
samarbete. Det är kanske bra att vi fattar beslut om
detta betänkande nu, för man vet ju inte hur det ser ut
efter september. Men det samarbete med Socialde-
mokraterna och Vänstern jag har varit med om under
denna mandatperiod vill jag framföra ett stort tack
för, för det har varit mycket konstruktivt. Vi har
verkligen försökt se till att underbygga besluten på ett
bra sätt och också följa upp dem.

Anf. 166 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Herr talman! Trots att det var Gudrun Lindvalls
sista anförande här i kammaren och trots att hon sade
så mycket fint på slutet måste jag säga att jag blev
mörkrädd över det kvinnoförakt som Gudrun Lindvall
uttryckte. Hon sade att det för att städa, damma och
göra andra saker hemma inte behövs någon utbild-
ning. Det kräver absolut ingenting.
Jag hoppas att alla som är lokalvårdare och de
som städar på Gudrun Lindvalls rum - de gör faktiskt
samma sak som man gör hemma - hörde vad Gudrun
Lindvall sade och vad Miljöpartiet står för när det
gäller det arbete som kvinnor utför.

Anf. 167 GUDRUN LINDVALL (mp)
replik:
Herr talman! Det där säger mest om hur det ser ut
hemma hos Marietta de Pourbaix. Där är det tydligen
kvinnan som gör dessa sysslor. Så ser det inte ut
hemma hos mig, kan jag säga. Där är det faktiskt så
att vi delar på det. Jag och min man tycker att det är
ungefär lika tråkigt att dammsuga. Att stoppa i en
tvättmaskin tycker vi inte heller är kul. Men vi gör
det, och vi tycker inte att det är speciellt besvärligt.
Jag kan dessutom tala om att min mormor var s.k.
piga. Jag vet att den typen av arbete inte värderades
speciellt högt i samhället. Jag vill inte tillbaks till ett
samhälle med pigor. Pigdebatten tror jag att vi kom-
mer att få höra igen.
De som klarar av att driva firmor som städar på
sjukhus, institutioner osv. klarar också av de skatter
som man betalar för det. De har såvitt jag har förstått
klarat det alldeles utmärkt. Naturligtvis finns det en
professionalitet i det.
Men att skapa den typ av arbeten som Marietta de
Pourbaix-Lundin och de borgerliga har pläderat för
vill vi inte från Miljöpartiets sida.

Anf. 168 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Herr talman! De arbetena behöver jag inte skapa;
de finns redan. De finns i massor. Massor av kvinnor
och män jobbar svart och utför dessa arbeten, och de
står helt utanför det sociala trygghetssystemet. De är
helt värnlösa. Det är bl.a. det jag vill ha bort, Gudrun
Lindvall.

Anf. 169 GUDRUN LINDVALL (mp)
replik:
Herr talman! Jag har ingenting emot att de som
anställer dessa människor ser till att det blir fråga om
vit arbetskraft, Marietta. De får så gärna ha männi-
skor anställda för precis vadsomhelst, men man ska
inte betala svart lön. Man ska betala vad det är värt.
Uppenbarligen tycker man från många håll inte att
dessa jobb är värda att betala ordentligt för. Därför
vill man att de ska subventioneras av samhället.
Det vill inte vi. Vi tycker att dessa jobb är riktiga
jobb som man ska betala vita riktiga pengar för. Gör
det!

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 16 §.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.55 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då voteringen skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

16 § Beslut om ärenden som slutdebatterats vid
dagens sammanträde

UFöU3 Fortsatt svenskt deltagande i en interna-
tionell säkerhetsstyrka i Afghanistan
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU12 Offentlig upphandling
Punkt 1 (Den framtida tillsynen m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, c, fp)
Votering:
170 för utskottet
138 för res. 1
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 36 v, 1 c, 16 mp
För res. 1: 71 m, 40 kd, 12 c, 14 fp, 1 -
Frånvarande: 14 s, 10 m, 7 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

Punkt 3 (Borttagande av begreppet affärsmässighet)
1. utskottet
2. res. 3 (v)
Votering:
272 för utskottet
37 för res. 3
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 71 m, 40 kd, 13 c, 16 mp,
14 fp, 1 -
För res. 3: 37 v
Frånvarande: 14 s, 10 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

Punkt 4 (Kriterier för miljömärken)
1. utskottet
2. res. 6 (c)
Votering:
170 för utskottet
13 för res. 6
126 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 37 v, 16 mp
För res. 6: 13 c
Avstod: 71 m, 40 kd, 14 fp, 1 -
Frånvarande: 14 s, 10 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

Punkt 7 (Direktupphandling)
1. utskottet
2. res. 11 (kd, m)
3. res. 13 (fp)
Förberedande votering:
113 för res. 11
13 för res. 13
183 avstod
40 frånvarande
Kammaren biträdde res. 11.
Huvudvotering:
170 för utskottet
112 för res. 11
27 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 37 v, 16 mp
För res. 11: 71 m, 40 kd, 1 -
Avstod: 13 c, 14 fp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU19 Utvecklingen inom den kommunala sektorn
Punkt 2 (Förändringar av utjämningssystemet 2002)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
226 för utskottet
73 för res. 1
11 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 37 v, 29 kd, 13 c, 16 mp, 14 fp
För res. 1: 72 m, 1 -
Avstod: 11 kd
Frånvarande: 14 s, 9 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

Punkt 6 (Tidigare behandlade motionsyrkanden vad
avser skolan)
1. utskottet
2. res. 5 (fp)
Votering:
249 för utskottet
19 för res. 5
41 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 25 m, 37 v, 40 kd, 13 c, 16 mp,
1 -
För res. 5: 5 m, 14 fp
Avstod: 41 m
Frånvarande: 14 s, 10 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

Punkt 7 (Tidigare behandlade motionsyrkanden i
övrigt)
1. utskottet
2. res. 7 (kd)
3. res. 8 (c)
Förberedande votering:
41 för res. 7
14 för res. 8
255 avstod
39 frånvarande
Kammaren biträdde res. 7.
Huvudvotering:
171 för utskottet
40 för res. 7
99 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 1 m, 37 v, 16 mp
För res. 7: 40 kd
Avstod: 71 m, 13 c, 14 fp, 1 -
Frånvarande: 14 s, 9 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU21 Tilläggsbudget 1 för budgetåret 2002
Punkt 1 (Beräkningsunderlag)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m)
Votering:
196 för utskottet
113 för res. 1
1 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 37 v, 13 c, 16 mp, 13 fp
För res. 1: 72 m, 40 kd, 1 -
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

Punkt 3 (Vidgat uppdrag för Vasallen AB)
1. utskottet
2. res. 3 (kd, m, fp)
3. res. 4 (c)
Förberedande votering:
126 för res. 3
14 för res. 4
169 avstod
40 frånvarande
Kammaren bitrdädde res. 3.
Huvudvotering:
170 för utskottet
127 för res. 3
13 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 37 v, 16 mp
För res. 3: 72 m, 40 kd, 14 fp, 1 -
Avstod: 13 c
Frånvarande: 14 s, 9 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

Punkt 25 (Ändrade ramar för utgiftsområden samt
ändrade och nya anslag)
1. utskottet
2. res. 14 (kd)
Votering:
170 för utskottet
40 för res. 14
100 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 37 v, 16 mp
För res. 14: 40 kd
Avstod: 72 m, 13 c, 14 fp, 1 -
Frånvarande: 14 s, 9 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU27 Vissa motioner inom finansutskottets be-
redningsområde
Punkt 1 (Jämställdhetsaspekter på den statliga arbets-
givarpolitiken)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (kd)
4. res. 3 (c)
5. res. 4 (fp)
Förberedande votering 1:
14 för res. 3
14 för res. 4
281 avstod
40 frånvarande
Talmannen konstaterade att lika röstetal uppkommit.
Utgången skulle avgöras genom lottning.
Talmannen anmodade Elisabeth Fleetwood (m) och
Susanne Eberstein (s) att fungera som kontrollanter
vid lottningen samt Jonas Ringqvist (v) att förrätta
lottningen.
Den upptagna lottsedeln visade ett nej och kammaren
hade således antagit res. 4.
Förberedande votering 2:
39 för res. 2
14 för res. 4
257 avstod
39 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 3:
71 för res. 1
40 för res. 2
198 avstod
40 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
170 för utskottet
73 för res. 1
66 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 37 v, 16 mp
För res. 1: 72 m, 1 -
Avstod: 40 kd, 13 c, 13 fp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 3 fp, 1 -

Punkt 2 (Jämställdhet i arbetslivet)
1. utskottet
2. res. 5 (mp)
Votering:
294 för utskottet
16 för res. 5
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 72 m, 37 v, 40 kd, 13 c, 14 fp,
1 -
För res. 5: 16 mp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

KU25 Riksrevisionen - ändringar i regeringsfor-
men
Kammaren biföll utskottets förslag.

KU32 Myndigheten Regeringskansliet
Kammaren biföll utskottets förslag.

KU38 Några sekretessfrågor m.m.
Punkt 4 (Diskrimineringsombudsmannen)
1. utskottet
2. res. 1 (mp)
Votering:
295 för utskottet
15 för res. 1
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 72 m, 37 v, 40 kd, 13 c, 1 mp,
14 fp, 1 -
För res. 1: 15 mp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

Punkt 5 (Exportkreditnämnden)
1. utskottet
2. res. 2 (v)
Votering:
268 för utskottet
42 för res. 2
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 71 m, 40 kd, 13 c, 12 mp,
14 fp, 1 -
För res. 2: 1 m, 37 v, 4 mp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

SkU26 Sänkt skatt på alkylatbensin, m.m.
Punkt 1 (Sänkt energiskatt på alkylatbensin)
1. utskottet
2. res. (m)
Votering:
237 för utskottet
73 för res.
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 37 v, 40 kd, 13 c, 16 mp, 14 fp
För res.: 72 m, 1 -
Frånvarande: 14 s, 9 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

Punkt 2
Kammaren biföll utskottets förslag.

SkU28 ROT-avdragets effekter
1. utskottet
2. res. (s, c)
Votering:
181 för utskottet
129 för res.
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 1 s, 72 m, 37 v, 40 kd, 16 mp, 14 fp,
1 -
För res.: 116 s, 13 c
Frånvarande: 14 s, 9 m, 6 v, 2 kd, 5 c, 2 fp, 1 -

17 § Krisplan mot ohälsa

Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
2001/02:SfU18
Krisplan mot ohälsa.

Anf. 170 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Viveka skriver i ett brev till mig: Det
är så frustrerande att bara gå hemma, men det är ännu
jobbigare att gå ut. Jag skäms för att vara en sådan
där samhällsparasit som bara går hemma. Tänker jag
på hur det är på min arbetsplats så blir min sjukskriv-
ning problematisk för mina arbetskamrater och senare
för mig då jag kommer tillbaka.
På ett familjecenter i Ösmo berättar en långtids-
sjukskriven lärare om hur oerhört svårt det var för
henne att komma igenom de mest vardagliga rutiner
för att försöka pröva att komma tillbaka till arbets-
marknaden igen.
En undersköterska beskriver hur hon arbetade mer
än dubbelt under de tuffaste åren i hemtjänsten. Hon
tog ansvaret när bemanningen minskade och arbets-
passen blev fler och hon hjälpte till extra timmar när
inga vikarier fanns att tillgå. Nu kan hon i bästa fall
omskolas till ett lättare arbete och i värsta fall förtids-
pensioneras.
Fru talman! Det är de här kvinnorna, deras livssi-
tuation och andras som är det stora problemet. Det är
dem vi måste lyssna på. De vet vilka förändringar
som krävs för att öka hälsan i arbetslivet. De blir inte
friskare av fler karensdagar eller lägre skatt. Som
socialdemokrat kan jag aldrig acceptera att människor
tvingas gå sjuka till arbetet för att de inte har råd att
vara hemma. Den debatt om minskade nivåer i sjuk-
försäkringen som nu lyfts upp handlar inte om att
minska ohälsan. Den är i själva verket en attack mot
välfärden.
Jag känner en stor oro för utvecklingen främst av
två skäl. Det främsta är Viveka och alla de andra och
det lidande och utanförskap de utsätts för. Det kan
inte få fortsätta. Det andra är naturligtvis också de
konsekvenser detta för med sig för samhället i stort.
Fru talman! Regeringen har tagit ett helhetsgrepp
om arbetet för att öka hälsan och förebygga utslag-
ningen från arbetslivet. Tillsammans med Vänster-
partiet och Miljöpartiet har vi socialdemokrater här i
riksdagen ställt oss bakom det första steget i hand-
lingsplanen genom att godkänna det elvapunktspro-
gram som redovisades i budgetpropositionen för
2002.
Om vi socialdemokrater får förtroendet efter hös-
tens val kommer vi att fortsätta genom att i nästa års
budget lägga fram förslag om ytterligare insatser för
att vrida utvecklingen åt rätt håll. Det gäller t.ex.
förslag om den samverkan som diskuteras i socialför-
säkringsutskottets betänkande i dag om en folkhälso-
strategi och om förändringar inom rehabiliteringens
område.
Inom ramen för regeringens handlingsplan pågår
just nu trepartssamtal om nationella mål för att mins-
ka ohälsan. Det pågår ett arbete med att ta fram eko-
nomiska drivkrafter och en utveckling av arbetsmiljö-
arbetet genom extra 10 miljoner kronor för att stärka
metodutvecklingen inom företagshälsovården. Det
blir 20 miljoner kronor för utbildning av skyddsom-
bud och regionala skyddsombud.
Arbetsmarknadsverket arbetar med att lägga fram
förslag om arbetsmiljöcertifiering av företag. En
modell för hälsobokslut ska tas fram för att införas
vid årsskiftet 2003. Det pågår också en rad konkreta
verksamheter på försök i offentlig sektor med hjälp
av 50 miljoner kronor förra året och 20 miljoner i år
som påverkar människors vardag i arbetslivet.
Förnyelsen av rehabiliteringen, inte minst arbets-
livsrehabiliteringen, pågår. Med hjälp av 70 miljoner
genomförs nu en pilotverksamhet på försäkringskassa
efter försäkringskassa. Vi kommer att avsätta ytterli-
gare medel kommande år. Vi ser redan i dag positiva
effekter av utvecklingsarbetet.
Formerna för sjukskrivningsprocessen ses över av
Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen. Vi har
också genomfört en hearing med berörda utbild-
ningsinstitutioner när det gäller försäkringsmedicin.
Det är också avsatt 3,75 miljarder kronor extra för att
öka tillgänglighet till vården.
Elvapunktsprogrammet är ett dynamiskt arbete.
Det fylls på allteftersom nya åtgärder behövs. Men -
och det är minst lika viktigt - det krävs också en
debatt om attityder och betydelsen av förändringsar-
bete på andra plan. Därför genomförs också ett annat
utåtriktad arbete. Vi har genomfört ett antal konferen-
ser där vi lyfter fram och sprider de goda exempel
som redan finns, där man har genomfört förändringar
på arbetsplatserna. Regeringen har inrättat en hemsi-
da som stöd för de enskilt intresserade och de företag
och organisationer som vill vara med och påverka i
den verkliga vardagen.
Fru talman! Det är många unga människor som
vittnar om att de inte får sitt livspussel att gå ihop.
Det kan bero på flera saker, t.ex. hur situationen är på
arbetsplatsen. Går ansvar och befogenheter ihop? Om
bemanningen är för liten så vet vi att ohälsan ökar.
De rapporter som har redovisats pekar också på att
alldeles för många helt saknar inflytande över inne-
hållet i sitt eget arbete. Men det är säkert också en
fråga om stora ambitioner för egen del. Man ska göra
allting tidigt i livet, och allting ska ske på en gång.
Jag får också en bild från dem som inte får vara i
arbete. Också de säger att de inte får sitt liv att gå
ihop, men kanske av helt andra skäl än den första
gruppen. Mot denna bakgrund krävs det att vi ser till
helheten.
I samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet
har vi socialdemokrater beslutat om en rad insatser
som ska underlätta för människor att vara i arbete och
samtidigt ha barn och familj. De här besluten till-
sammans med handlingsplanen för att öka hälsan i
arbetslivet är ett långsiktigt arbete, men ett arbete
som syftar till att ge människor makt över sina egna
liv. Det är därför som vi har förlängt föräldraförsäk-
ringen med en månad, infört kontaktdagar, minskat
det ekonomiska trycket på stressade barnfamiljer
genom en höjning av barnbidraget och infört maxtaxa
i förskolan. Vi inför ett särskilt statsbidrag på mer än
5 miljarder kronor för att höja kvaliteten i förskola
och skola, dvs. fler vuxna för barnens skull. På försök
har vi infört möjlighet till ett friår för anställda mot
att en arbetslös får jobb i stället. Det är också därför
vi har tillfört miljarder till hälso- och sjukvård för att
korta köer till vård och behandling.
Vi är också överens om att vi ska lägga fram för-
slag om förkortad arbetstid och om ett individuellt
kompetenssparande.
Det finns också en annan viktig insikt att lyfta
fram i det här sammanhanget, fru talman. Det kanske
är angeläget att stryka under det extra: Den verkliga
förändringen kan bara genomföras direkt på själva
arbetsplatsen. Här kan alla samverka. Men arbetsgi-
varna måste bli bättre på att förebygga sjukfrånvaron
och löntagarorganisationerna och deras skyddsombud
måste få en möjlighet att delta reellt i det arbetsmiljö-
förebyggande arbetet. Läkarna måste bli mer medvet-
na om att sjukskrivningen som instrument är en väl-
digt hårdhänt medicin och om vilka konsekvenser den
får för enskilda individer. Men individerna måste
också ta sitt ansvar för att minska de risker de själva
kan påverka.
Vi ska självfallet ständigt utveckla sjukförsäk-
ringsadministrationen så att den blir ett effektivt och
bra stöd för verksamheten. I det här sammanhanget
betyder de trepartssamtal som pågår oerhört mycket. I
dem kan man komma fram till en gemensam pro-
blembild. Därmed kan man också komma fram till
gemensamma lösningar för att nå positiva resultat på
arbetsplatserna.
Tillsammans med övriga kommer regeringen att
göra vad vi kan för att påverka hur förändringar i
regler och ramverk ska underlätta för inblandade
parter, men vi förfogar inte ensamma över lösningar-
na.
Fru talman! Katarina Pietrzak skriver i sin bok Så
ung? Och så duktig!: Jag känner mig ofta fångad i
mig själv. Ofta får jag kämpa mot det som jag alltid
har trott vara min sanna natur, mitt sätt att vara, rätt
sätt att vara. Jag vill så mycket. Jag tror mig vilja
ännu mer, men med tiden har jag börjat förstå vilket
pris jag får betala för att vilja, hur lite i livet som är
gratis, hur jag alltid måste betala i konsekvenser.
Det är en bok som beskriver de krav unga männi-
skor ställer på sig själva och sin omgivning och hur
dessa krav till slut gör att de helt enkelt går in i vägg-
en.
En socialdemokratisk regeringen kommer aldrig
att acceptera att unga människor med höga förvänt-
ningar och ambitioner slås ut ur arbetslivet i förtid.
De har också rätt att vara hela människor efter ett
långt yrkesliv. Arbetslivets villkor ska vara sådana att
de skapar det goda arbetet.

Anf. 171 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Viveka, läraren från Ösmo och under-
sköterskan är tre människor som drabbats hårt av
regeringens underlåtenhet och passivitet. När man
lyssnar på Ingela Thalén låter det som om någon
annan makt sköter vad som händer i samhället i den
del politiken har med det att göra. Men regeringen har
ju regerat i åtta år. Det Sverige som påverkas av poli-
tiken är det den socialdemokratiska regeringen som
har ansvaret för.
I fyra år har sjukskrivningarna formligen explode-
rat. I fyra år har regeringen och riksdagsmajoriteten
varit passiva. Under den tiden, från 1997-2001, har
antalet sjukdagar och antalet sjukskrivna fördubblats.
Ökningen av långtidssjukskrivningarna är än mer
dramatisk. Det är i det närmaste en tredubbling under
samma period. Antalet förtidspensionerade uppgick
när jag skrev mitt manus till 453 000 men ligger nu
upp mot lite drygt 460 000, och det blir fler och fler
för varje vecka och varje månad.
För många innebär den här utvecklingen en lång
väntan på vård och rehabilitering eller på bättre förut-
sättningar på jobbet, oftast ett offentligt jobb. Kom-
munerna ligger ju högt i den negativa utveckling vi
ser.
Men vi måste också inse att fler och fler har
kommit att utnyttja systemet. Man låter andra betala
att man själv är frånvarande utan att vara sjuk.
De sammanlagda kostnaderna för allt detta är his-
nande enorma, 120 miljarder kronor. Det är hushållen
i Sverige, människorna, som får betala de här kostna-
derna. Det innebär 2 500 kr för varje svenskt hushåll i
genomsnitt varje månad - 2 500 kr i månaden. Den
ackumulerade skulden för dem som i dag är förtids-
pensionerade, och det blir fler, är 500 000 000 000 kr,
dvs. 500 miljarder kronor. Tala om att bygga upp en
skuld för de unga!
En av de viktigaste uppgifterna för en ny regering
kommer därför att vara att bryta den passivitet som
präglar Ingela Thalén och hela den socialdemokratis-
ka regeringen och de samarbetspartier man har i riks-
dagen. Vi ska se till att utvecklingen mot att färre
försörjer fler byts mot att fler försörjer färre. Det
finns ett program som avstyrks av Socialdemokrater-
na, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i det betänkande
som riksdagen har att behandla.
Det program vi lägger fram handlar om ett antal
konkreta åtgärder. Det handlar inte bara om fyra
utredningar, offentliga trepartssamtal om nationella
mål och allt annat som regeringen talar om som är
lika fluffigt som Ingela Thaléns berömda uttalande
om målsättningar för ett antal år sedan. Vi vill i stället
genomföra konkreta åtgärder. Dessa åtgärder kommer
att innebära att vi får en tredubbel vinst. Fler kommer
att må bättre. Den produktion som är grunden för
människors välstånd och för att vi ska kunna finansie-
ra våra offentliga åtaganden kommer att öka. Kostna-
derna för hushållen kan minska.
De förslag vi lägger fram bygger på en analys av
de olika orsaker som finns som var och en egentligen
kan göra. En del kan man vara ganska säker på och
annat kanske mindre säker på, men det är viktigt att
gå igenom dem. Regeringen har ju en grund och rätt
ensidig analys och försöker skapa en bild av att detta i
realiteten är någonting som löses genom man förbätt-
rar arbetsmiljön. Det är en viktig del av det hela, inte
minst i den offentliga sektorn som uppenbarligen
fungerar sämre än vad man måste kunna ställa krav
på.
Vi kan titta på orsakerna och vad som måste gö-
ras. Det är för det första fråga om människor som har
råkat ut för fysiska skador, belastningsskador eller
annat. Det är människor som har en fysisk sjukdom.
Då handlar det om att ge vård i tid och att rehabilite-
ra, och att göra det snabbt. Om jag inte tar alldeles fel
har regeringen elva gånger sagt nej till den vårdga-
ranti som vi borgerliga partier införde under 90-talets
början. Den tog ni bort. Vi vill införa den, men ni
säger nej, nej och åter nej. Retoriken har ändrats. Ni
har insett det här är ett viktigt krav som människor
tror på och tycker är väsentligt. Då säger ni: Ja, vi ska
också ha en vårdgaranti.
Men det är inte en rättighet att få vård i tid, som vi
tycker. Er vårdgaranti är en garanti för att ni tror att
det kommer att lyckas att ge vård inom tre månader.
Men en sådan garanti är ingen garanti. Rehabilitering
måste sättas in snabbt. Utöver vårdgarantin krävs ju
också möjligheter att använda resurser som annars
finns inom sjukpenningsystemet för att få vård så att
sjukpenningen blir lägre.
Den andra orsaken är en dålig arbetssituationen i
bred mening. Det kan handla om dåligt ledarskap
eller om relationer på arbetsplatsen. Det kan finnas
många olika orsaker till detta.
En sak gäller de skolor som visar sämre och sämre
resultat för varje år. Det blir fler och fler elever som
lämnar skolan utan att ha godkända betyg. Det är ett
resultat av en miljö på skolan som är dålig för elever-
na och lärarna. Det är kanske därför som en lärare
sjukskriver sig. Det är därför en lärare inte mår bra.
Det är därför vi har för få lärare som kan ge bra kun-
skaper till våra barn i skolorna i dag.
Det måste vi lösa genom att se till att vi tar ett an-
svar för att arbetsplatserna inom den offentliga sek-
torn blir bättre. Bäst sker det genom en stimulerande
konkurrens. Släpp loss alternativen! Se till att man
har en chans att söka sig till den som erbjuder bra
utbildning, bra vård och en bra miljö för dem som är
anställda! Dra lärdom av den rapport från Kommunal
som Göran Persson försökte stoppa! Den visade att de
som jobbar inom de privata alternativen i äldreom-
sorgen och är medlemmar i Kommunal mår bättre.
De som jobbar i de privata alternativen mådde bättre
och kände sig bättre när det gällde alla de tillfrågade
faktorerna. Vårdförbundet har precis kommit med en
liknande undersökning. Se till att ta till vara den sti-
mulerande konkurrensen! Det gör det bättre för dem
som behöver vård och omsorg, för dem som behöver
utbildning och för dem som jobbar. När de mår bättre
klarar de ju jobbet mycket bättre.
Den tredje orsaken är en dålig livssituation. Ingela
Thalén var lite inne på det, men hon nuddade det
egentligen bara. Låt mig citera en krönikör och jour-
nalist i Dagens Industri som den 29 april skrev en
liten krönika om sitt eget liv. Hon slutade den kröni-
kan med att säga så här: "Jag behöver inget friår från
jobbet. Ge mig ett friår från trasiga overaller och
dammråttor! Då kanske jag har någon energi kvar
efter småbarnsåren och kan jobba vidare i stället för
att börja leta pensionslösningar vid 50."
Det här är ingenting som man löser genom poli-
tiska insatser av socialdemokratiskt snitt, dvs. styran-
de och ställande och donande för människor.
Det handlar om att låta människor själva påverka
sin livssituation. Det handlar om att fler ska ha råd att
få avlastning. Det handlar om att man ska kunna
använda sig av hushållstjänster - vitt och klart. Det
handlar om att man ska ha mer kvar av sina egna
inkomster och ha råd att arbeta mindre, vilket samti-
digt gör det lönt att arbeta mer för den som det vill.
Då blir ekonomin sammantaget bättre. Det handlar
alltså om att sänka skatten, inte minst genom särskil-
da insatser för barnfamiljerna, och det handlar om att
man själv ska kunna disponera stödet till barnomsor-
gen.
I den moderna tid som vi ser framför oss är det ju
ingen som vet bättre än familjen själv hur familjen
ska lösa sin barnomsorg. Arbetsmarknaden ser an-
norlunda ut, och det behövs åtgärder som ingen annan
än familjen själv kan förfoga över. Släpp loss föräld-
rarna! Ge dem rätt att bestämma över barnomsorgen!
På det viset skapas en möjlighet för människor att
själva påverka sin livssituation, så att de slipper sjuk-
skriva sig - det handlar inte om att jobbet var det som
var problemet, utan det handlar om hela livssituatio-
nen, inte minst om det som man ägnar sig åt på den
tid som man är utanför arbetet.
En fjärde orsak är att sjukskrivningar ibland blir
fel. Det handlar om att läkare kanske känner trycket
från patienten, om att en läkare är ny och hellre tar
det ena före det andra. Ibland kanske man tycker att
a-kassans ersättning är mindre och sjukskriver för att
hjälpa till lite grann. Det kan finnas ett antal olika
orsaker. Därför måste vi se till att det är klara och
entydiga regler som gäller för dem som sjukskriver
och att läkarna får en bra utbildning. Det gäller inte
minst de läkare som kanske har minst rutin i sam-
manhanget.
För det femte gäller det naturligtvis fusk. Jag läste
i Dagens Nyheter i dag. Man hade på sin nätupplaga
frågat hur många det var som tänkte sjukskriva sig
under fotbolls-VM. Det var över 11 000 personer.
Mina medarbetare hade all rätt att se på Sveriges
fantastiska prestation i dag. Det kunde vi acceptera.
Man kan kompensera det genom att jobba på annat
sätt. Men undersköterskan, som är låginkomsttagare,
med tre barn ska inte vara den som betalar för att
någon känner att han eller hon har rätt att sjukskriva
sig för att vara ledig. Detta måste vi komma åt, och vi
måste ändra attityderna, de attityder som en under-
sökning av Temo visade på, att 60 % tyckte att det
var rimligt att sjukskriva sig också någon gång när
man egentligen inte var sjuk. Detta måste också
kommas åt. Det handlar om attityder och värderingar.
Det handlar i viss mån om kontroll, men också detta
handlar om att arbete måste löna sig bättre. Det ska
vara så lönsamt att arbeta att ingen ens blir frestad att
vara sjukskriven om man inte är sjuk.
Det här, Ingela Thalén, är ett konkret program, ett
antal olika förslag som snabbt kan ge åtgärder. Det
handlar inte om att utreda, fundera och samtala och
möjligen göra något efter valet. Vi vill göra någon-
ting nu. Det förvägrar ni oss. Men efter valet blir
detta en av den nya regeringens mest prioriterade
uppgifter.
(applåder)

Anf. 172 Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! Bo Lundgren säger att detta är ett
konkret program. Det enda konkreta i det som Bo
Lundgren nu presenterade var att det fuskas, att man
ska sänka skatten och att det ska löna sig att privatise-
ra. Men inte ens den mest intresserade privata företa-
gare har möjlighet att driva verksamhet när man, som
i Moderaternas budgetförslag, lägger fram ett förslag
som innebär 8 miljarder mindre till den verksamhet
som ska bedriva vård, omsorg och skola. Det här går
inte ihop, Bo Lundgren. Dessutom är faktiskt det som
Bo Lundgren säger är konkret oerhört flummigt,
vilket förvånar mig i allra högsta grad.
Sedan finns det en fråga, Bo Lundgren, som Mo-
deraterna undviker, och den är: Hur blir människor
friskare genom att man försämrar ersättningarna? Nu
har jag hört så många olika företrädare för Modera-
terna säga att man ska öka de ekonomiska incita-
menten i sjukförsäkringen och att man ska öka själv-
risken i sjukförsäkringen. Detta blir man inte friskare
av. Kan Bo Lundgren nu i kammaren redogöra för
hur Moderaternas socialförsäkring ser ut efter valet?

Anf. 173 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Självfallet kan jag göra det. Först och
främst är det tråkigt när socialdemokrater fastnar i
gamla hjulspår. Vi minskar inte på något vis det ut-
rymme som används för att människor ska få vård
eller utbildning. Tvärtom prioriterar vi de områdena.
Vi tycker t.o.m. att de är så viktiga att de inte kan
överlåtas till politiker på lokal nivå. Vi vill ha en
nationellt finansierad vårdgaranti som innebär att man
i realiteten har en dragningsrätt. Det är rättigheten att
få vård som är det viktiga. Kostnaden tas sedan i den
nationella finansieringen. Det är samma sak på
skolområdet. Så detta har Ingela Thalén fått alldeles
om bakfoten, men det är ju val i år, så jag förstår
taktiken.
Sedan gäller det ersättningarna. Det viktiga för
oss är ju att se till att vi har ekonomiska incitament.
Jag vet inte om Ingela Thalén har läst tidningarna,
men Magnus Henrekson, en skicklig ekonom, har
visat vad som händer när man förändrar ekonomiska
incitament. Min ambition är inte att försämra för
någon utan att förbättra för den som arbetar. Vi sän-
ker skatten så att man kan ha en andra karensdag. Vi
har samma ersättningsnivåer, men det måste vara mer
förmånligt att arbeta. Det är den skillnaden som ger
ekonomiska incitament att arbeta i stället för att inte
arbeta. Det är viktigt att tänka på detta. Det går inte
att sticka huvudet i sanden och säga att Henrekson
och andra har fel.
Sedan kan man göra på olika sätt. Jag har några
konkreta förslag. Det ska vara en omedelbar vårdga-
ranti. Det ska vara en finansiell samordning, inte bara
några tankar om framtiden utan konkreta krav. Det
förslaget finns i riksdagen, och den som känner för
det kan rösta för det - vi får se vad majoriteten säger.
Man ska tillåta alternativ, ta bort stopplagstiftningar
och se till att man sänker skatten och gör det med
inriktning på barnfamiljer. Man ska se till att man ger
människor rätt till reduktion för hushållstjänster, så
att fler kan använda sig av dessa.
Detta är några av de många konkreta förslag som
finns i denna reservation och i många andra. Men,
Ingela Thalén, var är regeringens konkreta förslag?
Det är ju ni som har ansvar. Hur har ni kunnat vara
passiva i fyra år? Berätta det! Hur har regeringen
stillatigande kunnat sitta på Rosenbad och på andra
departement utan att göra någonting när detta har
exploderat?

Anf. 174 Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! Om Bo Lundgren hade avvikit från
sitt skrivna anförande och öppnat öronen och lyssnat
på min redovisning i min inledning hade Bo Lund-
gren fått en koncentrerad beskrivning av det som vi
gör just nu. Dessutom pågår naturligtvis utöver det en
lång rad saker.
Sedan vet Bo Lundgren att man på den offentliga
arbetsmarknaden inte kan bedriva en verksamhet med
fler anställda med åtta miljarder mindre i pengar. Vad
ska man göra med skolans arbetsplatser, förskolans
arbetsplatser och hälso- och sjukvårdens arbetsplatser
med de mindre resurser som Moderaterna vill tillfö-
ra?
Jag tycker att det är bra att Bo Lundgren så tydligt
redovisar de förslag om ökade självrisker som defini-
tivt drabbar enskilda som behöver vara sjuka. De som
är långtidssjuka i dag berörs ju inte av de förslag som
Bo Lundgren har lagt fram. I stället blir de hjälpta av
det program som regeringen, Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet står bakom. Vi kommer också inför det
kommande budgetåret att presentera ytterligare insat-
ser.
Men, Bo Lundgren, det förslag som Moderaterna
nu lägger fram och presenterar i riksdagen kommer
att innebära att de människor, främst kvinnor, som
arbetar inom vård, omsorg och skola kommer att
drabbas av en fortsatt hård press. Det kommer att
innebära en stark påfrestning i deras arbete. Så blir
det inte om Socialdemokraternas politik får fortsätta
efter valet.

Anf. 175 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Det Ingela Thalén beskrev nu var si-
tuationen när socialdemokratisk politik gäller. Det var
nuläget som hon beskrev, och det är det som vi ska
bort från. Då krävs det en ny politik, inte mer av det
som har skapat problemen. Det som redan har miss-
lyckats är ju inte lösningen för framtiden.
Sedan kan Ingela Thalén fundera över hur det
kom sig att den socialdemokratiska regeringen 1990
minskade ersättningsnivån i sjukförsäkringen under
de tre första dagarna, vilket ledde till ett våldsamt fall
i sjukskrivningen. Gjorde ni inte det för att ni ville
ändra incitament? Det var det som ni sade i alla fall.
Det var på den tiden Ingela Thalén också var med.
Det skulle vara intressant att höra en synpunkt på det.
Det viktiga för mig är att om jag nu ändrar inci-
tamenten genom en karensdag till så gör jag det sam-
tidigt som jag sänker skatten, så att människor både
har råd att betala detta och får pengar över. Då lönar
det sig bättre att arbeta. Det är den stora skillnaden
mellan oss.
Sedan borde Socialdemokraterna någon gång lära
sig att det som är grunden för att man ska kunna fi-
nansiera både människors välstånd och offentliga
utgifter är produktionsökning. Under den period som
ni har regerat största delen av tiden, sedan 1970, har
sjukvården och skolan tappat tiotals miljarder på en
sämre tillväxt än vad som hade varit möjligt, och
detta kommer att fortsätta under de kommande åren.
Enligt era egna bedömningar går miljard efter
miljard åt därför att ni inte släpper loss de krafter som
kan ge oss ökad produktion. Vi säger att kommuner
och landsting, men inte när det gäller vård och annat,
kan behöva mindre av statsbidrag när ekonomin väx-
er snabbare. Grunden när det gäller deras möjligheter
är att ekonomin växer snabbare. Det sambandet, In-
gela Thalén, borde ni en gång för alla lära er.
Sedan har vi konkreta åtgärder. Vårdgarantin kan
vi rösta om direkt. Finsam kan vi rösta om direkt,
med den modell som vi har. Vi kan rösta om hemnära
tjänster. Vi kan rösta om en mängd andra konkreta
förslag som innebär klara förbättringar, men ni gör
ingenting. Det är det som är skillnaden mellan oss.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 18.01 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00
för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.06. I talman-
nens frånvaro leddes förhandlingarna av Bo Lundgren
i hans egenskap av den av de närvarande ledamöterna
som längst tid hade varit ledamot av riksdagen.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 19.06 på förslag av Bo
Lundgren att ajournera förhandlingarna tills vidare.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.08 under led-
ning av talmannen.

17 § (forts.) Krisplan mot ohälsa (forts.
SfU18)

Anf. 176 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag ska be att få börja med att yrka bi-
fall till reservation 4 under punkt 5 i det betänkande
som nu diskuteras, Krisplan mot ohälsa.
Man kunde bli smått förvirrad när man hörde Bo
Lundgren här tidigare. Han kanske hade tagit fel på
dag och trodde att det var fredag och partiledardebatt.
Men ärendet som diskuteras gäller ju ohälsan, och jag
skulle vilja varna för att göra det till någon enkel
valfråga och kasta ur sig floskler om enkla och snab-
ba lösningar.
Det har heller inte utskottet gjort, har jag förstått.
Det är intressant att se, när man läser utskottets be-
tänkande, att den borgerliga oppositionen inte har
särskilt mycket att komma med. Vi är ganska överens
om att detta är ett stort och komplext problem som
det kommer att behövas en rad olika åtgärder för att
rätta till och att detta kommer att ta tid. Det som skil-
jer mellan de borgerliga partierna och Socialdemo-
kraterna, Vänstern och Miljöpartiet gäller om riksda-
gen nu före sommaren ska besluta att avsätta 10 % av
försäkringskassans pengar för att använda till sjuk-
vård. Det är ungefär den skillnaden det gäller.
Det var också väldigt tydligt att Bo Lundgren inte
hade några konkreta förslag. Men det var ändå rätt
betecknande att se vilka frågor Bo Lundgren tog upp.
En fråga som jag tror att väldigt många skulle vilja ha
ett mer detaljerat svar på gäller detta med fusket. Det
finns en föreställning - hos flera, tydligen - om att
människor som är sjukskrivna är det därför att de
tycker att det är okej även om man inte är sjuk, dvs.
att man fuskar med systemen. Bakom de tankebanor-
na döljer sig, tycker jag, en människosyn som åtmin-
stone för oss i Vänstern är väldigt fjärran, nämligen
att de sociala skyddsnäten och systemen och den
generella välfärden är till för att utnyttjas, inte för att
tillfredsställa människors behov av trygghet i sin
vardag.
Jag tycker att detta är en skrämmande syn som
börjar göra sig gällande i samhället. Den går igen
också när man tittar på Moderaternas och andra bor-
gerliga partiers förslag om sänkningar av nivåerna i
sjukförsäkringen. T.ex. ska man titta på lönen bakåt i
stället för den nuvarande när man ska räkna ut sjuk-
penninggrundande inkomst. Man vill också införa
ytterligare en karensdag för att människor ska ha
någon form av morot för att gå till jobbet.
Det finns över huvud taget tydligen en föreställ-
ning om att ju högre sjukpenningen är, desto mer är
folk sjuka. Det är nog att läsa statistik på ett väldigt
speciellt sätt.
Det finns också en föreställning om att detta är
något som är hastigt påkommet. Jag hörde Bo Lund-
gren säga att de senaste fyra åren har sjukskrivning-
arna ökat och de senaste fyra åren ser vi den här ut-
vecklingen. Jag vill nog påstå att detta är problem
som är betydligt äldre än så. Den statistik som finns
och som utskottet har haft till sitt förfogande går
åtminstone sex år bakåt i tiden, och man kan se att
detta har skjutit i höjden ända sedan dess, dvs. också
under den borgerliga regeringen.
Jag tror att det är ganska rätt att säga att vi nu kan
se notan för nedskärningarna under 90-talet - slim-
ningarna av organisationerna och trimningarna på
arbetsplatserna, både inom den offentliga och inom
den privata sektorn. Det ger ju inte utslag på en gång,
men efterhand kommer det. När det gäller den of-
fentliga sektorn är detta väldigt tydligt, men också
inom den privata sektorn.
Det är också väldigt tydligt att det i hög grad gäll-
er kvinnor. Vi vet ju att kvinnor i hög grad inte bara
har oerhört låga löner utan också har anställningsför-
hållanden som är mycket otrygga. Man går på tim-
mar. Man har system med att arbetsgivaren ringer och
de anställda springer. Man arbetar vid toppar. Man
går på vikariat långa tider.
Det här - att färre ska göra mer av jobb och helst
på kortare tid - är tillsammans med nedskärningarna
sådant som naturligtvis ger utslag, både i stress och i
förslitningsskador. Det är naturligtvis på arbetsplat-
serna som vi behöver göra saker. Det handlar om att
anställa fler där det är för få - och det är det inom
många sektorer, inte minst inom den offentliga sek-
torn. Men det handlar också om att bedriva ett syste-
matiskt arbetsmiljöarbete. Det handlar om att bygga
upp den företagshälsovård som så många, inte minst
de borgerliga partierna, var så ivriga att riva ned.
Detta motsatte vi i Vänstern oss, men en majoritet
ville ha det på det viset. Nu ser vi att den måste bygg-
as upp igen. Det handlar om att människor i arbete
måste få mer att säga till om, så att man bättre kan
styra sin tid och få ihop det livspussel som många av
oss har stora erfarenheter av att det är svårt att få
ihop.
Det handlar också om arbetstiden - självklart. Vi
har en arbetstid i dag som utgår från en familjesitua-
tion som vi hade på 50- och 60-talet, när det var en
man som arbetade utanför hemmet och fick betalt och
en kvinna som arbetade i hemmet och inte fick betalt.
Men detta sammanlagt gjorde ändå att det här livs-
pusslet gick ihop. Nu har vi inte den situationen, och
jag tror inte att vi är särskilt många som vill tillbaka
till den, med en som arbetar och får betalt och en som
arbetar och inte får betalt. Jag tror att vi är rätt så
inställda på att både män och kvinnor ska arbeta och
också ha tid att leva, vara med barnen och sköta det
som finns utanför familjen.
Detta är dock svårt att få att gå ihop. För att det
ska bli möjligt att också dela på det ansvar som hör
till den obetalda sfären är det nödvändigt att vi går
ned i arbetstid och att vi gör det allihop, inte bara de
som frivilligt har lust att bekosta detta själva.
Det är alltså många reformer som behöver genom-
föras som tar sikte på arbetslivet - en reformering av
arbetslivet, en modernisering av arbetslivet och en
demokratisering av arbetslivet. Det behövs också ett
modernt tänkande där man ser att den arbetstidsnorm
som har varit rådande så länge i Sverige naturligtvis
måste ändras i takt med att samhället ändrar sig.
Jag tror inte att vi kommer åt ohälsan på jobben
eller i samhället genom att sänka nivåerna i sjukför-
säkringen och införa ytterligare karensdagar. Jag tror
inte heller att vi kommer åt personalbristen, som ju är
en stor anledning till att många slits ned och stressas
sönder, genom att sänka bidragen till skolan, barnom-
sorgen, sjukvården och äldrevården. Jag tror inte att
vi kommer till rätta med ohälsan genom att ta bort
pengar ur systemen. Snarare är det tvärtom.
Det vi landar på - det är jag övertygad om - är att
vi faktiskt behöver mer pengar ur statens budget för
att se till att de verksamheter som ger trygghet i sam-
hället, dvs. välfärden, ska fortsätta att vara generella
och att ingen människa ska vara beroende av sin
ekonomi för att kunna känna en trygghet i vardagen.
Vi behöver mer pengar för att kunna höja lönerna
inom den offentliga sektorn, och vi behöver mer
pengar för att kunna anställa fler.
Det här går naturligtvis på tvärs med de borgerli-
gas alternativ. Jag tycker att det vore bra om också
Bo Lundgren blev lite mer konkret och talade om: På
vilket sätt blir människor friskare genom att vi sänker
nivåerna i sjukförsäkringen och inför ytterligare en
karensdag? På vilket sätt får alla offentliganställda, av
vilka majoriteten är kvinnor, bättre arbetsförhållanden
om vi drar undan 8-10 miljarder från den kommunala
sektorn? På vilket sätt förbättrar vi möjligheterna att
möta människors behov av vård genom att mjölka ur
systemen runt 10 miljarder, som ni har föreslagit? De
andra borgerliga partierna ligger lite lägre, men alla
föreslår minskade resurser till det konto som har hand
om sjukförsäkring och rehabilitering. På vilket sätt
skulle vi kunna möta ökande behov genom minskade
resurser? Det är en ekvation som inte går ihop. Men
det är intressant, nu när partiledarna är här, att få en
ordentlig redogörelse för hur ni tänker omkring detta.
Jag skulle också väldigt gärna vilja höra vad det är
för personer ni har hittat som fuskar med systemen.
Jag vet nämligen att väldigt många människor blir
upprörda och känner sig utpekade när den här typen
av resonemang kommer upp. För att bespara dem det
är det väl bäst att ni pekar ut ordentligt vilka det är.

Anf. 177 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! I Temos undersökning som jag tog
upp i mitt anförande framgår det att 28 % hade en
bekant eller arbetskamrat som under det senaste året
varit sjukskriven utan att egentligen vara sjuk. Om
det sedan är 23 % eller 31 % så är detta ett problem,
därför att de som betalar detta är de som fortsätter att
arbeta, som kanske har de sämsta förutsättningarna att
kunna klara försörjningen av både sig och familjen.
Detta borde Gudrun Schyman faktiskt fundera kring.
Men hon är ju så generös med andras pengar. Det är
så vänsterpartister brukar vara, och sedan hänger det
inte särskilt mycket samman heller.
Sedan gäller det kärnuppgifterna som sjukvården
och skolan. Låt mig ta in skolan i det här samman-
hanget också, inte bara därför att lärare blir sjuk-
skrivna därför att skolan fungerar så dåligt i det sy-
stem ni står bakom att många sjukskriver sig och
många blir långtidssjukskrivna utan för att förklara
systemet. Vi tycker att det är så viktiga verksamheter
att vi inte vill riskera att politiker inte klarar uppgif-
ten. Vi vill att människor ska ha en finansiering som
är nationell för både vården och skolan, en finansie-
ring som ger större utrymme rent ekonomiskt än i
dag.
Dessutom vill vi ge rättigheter till den som är sjuk
att välja läkare, till den som vill att erbjuda vård. Det
är det väsentliga, att ta till vara det människor kan
erbjuda. Det Gudrun Schyman vill när det gäller både
skola och vård är att politiker ska dominera alltsam-
mans. Då blir resultatet just det vi har sett i de social-
demokratiska landstingen, långa vårdköer, människor
som väntar år efter år.
Jag kommer aldrig att glömma den man jag träf-
fade i Hedemora som hade väntat ett år på en höft-
ledsoperation. Han visste att det fanns en plats på
Danderyds sjukhus, men fick den ändå inte utan
skulle gå hem och ta värktabletter. Dagen efter jag
hade varit där och det stod i tidningarna var det en
privatperson som erbjöd honom 100 000 kr för att
betala hans operation, för han tyckte så illa om det
han läste i tidningen. Det sägs mig att landstinget i
Dalarna gav honom förtur. Men principen skulle vara
där. Schyman, Thalén och Persson fördelar pengar.
Om inte de räcker blir det köer.
Ett sådant system är jag inte beredd att ha, för då
blir det sjukskrivningar och besvärligheter. Och så
finns det fusk.

Anf. 178 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det skulle vara intressant att se, Bo
Lundgren, hur frågorna i den där Temoundersökning-
en var ställda. Det är klart att man kan diskutera vad
det är att vara sjuk. Är det att ha en diagnos, och
vilken är det i så fall som är giltig?
På den hearing som socialförsäkringsutskottet an-
ordnade om de här frågorna framgick det väldigt
tydligt, inte minst från läkarhåll, att det ofta är myck-
et diffusa diagnoser därför att det inte är så lätt att
fastställa vad det är när människor känner en sådan
trötthet på morgonen att de inte orkar stiga upp och
gå till jobbet. Det kanske är det som Bo Lundgren
menar är fusk. Jag menar att detta inte är fusk. Jag
tror inte att någon människa ligger kvar i sängen för
ro skull. Det kan finnas någon enstaka, men det är
inte det som är problemet, Bo Lundgren.
Jag tror att vi måste vara noga med vad vi talar
om för garantier när vi utformar dem. Jag har också
läst de borgerliga partiernas förslag till vårdgaranti i
betänkandet och hur man tänker sig att utnyttja de
pengar som man vill ha från sjukförsäkringssystemen.
Det är pengar som ska användas för att människor
som finns på arbetsmarknaden ska kunna få vård
snabbare och få sina belastningsskador åtgärdade. Det
innebär ju som Finsamprojektet var tänkt, där man
inte har med arbetsmarknaden, att det blir människors
ställning på arbetsmarknaden som blir avgörande för i
vilken takt de får vård. Det är ju inte rimligt, tycker
vi.
Det finns en prioritering inom sjukvården som vi
har varit överens om. Det är att kroniskt sjuka och
akut sjuka ska gå före. Det tycker jag är en bra prio-
ritering. Jag tycker inte att vi ska ha ett system som
utvecklar ett synsätt som innebär att människor som
är s.k. lönsamma därför att de har en bra position på
arbetsmarknaden ska gå före andra. Det är behoven
som ska styra, Bo Lundgren.

Anf. 179 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Nej, det är jag som tycker det. Gud-
run Schyman tycker liksom Socialdemokraterna att
politikerna ska styra. Därför blir det köer. Därför blir
det omfattande sjukskrivningar. Därför ökar långtids-
sjukskrivningarna. Det är därför att ni vill styra och
ställa på ett sätt så att behoven faktiskt inte styr.
Det jag vill är att vi ska ha en gemensam finansie-
ring av en sjukvård där behovet av vård avgör, sedan
betalas den av försäkringen. Men patienten har rätt
till behandling inom en viss längsta tid. Naturligtvis
ska de som är akut sjuka och de som har speciella
problem kunna ha förtur. Den typen av prioriteringar
kan man göra.
Men i dag är den ende som kan klara sig från köer
i de socialdemokratiska och vänsterstyrda landstingen
den som efter skatt har råd att köpa en privat sjuk-
vårdsförsäkring. Jag vill inte förbjuda sådana försäk-
ringar, men ingen ska behöva en sådan försäkring i
det Sverige jag vill se i framtiden.
Det är samma sak med den finansiella samord-
ningen. Det är någonting som ligger utöver vårdga-
rantin, möjligheten för försäkringskassorna att kunna
både spara pengar, sjukpenningen, och se till att män-
niskor kommer i arbete. Det handlar inte om att man
ska göra en bedömning av någon individ som är mer
lönsam än någon annan därför att han eller hon har
högre lön. Det handlar om att göra en generell be-
dömning så att alla de fall som kan rehabiliteras
snabbare också kan få rehabilitering. Detta kommer i
sin tur att vara väldigt lönsamt och effektivt för hela
samhällsekonomin. Det är det som det handlar om,
Gudrun Schyman.
Jag förstår att man kanske är bekymrad och säger
att ingen vill ligga kvar i sängen om man inte är sjuk.
Nej, det tror jag inte. Men återigen, i Dagens Nyheter
stod att 11 000 personer sade att de tänkte sjukskriva
sig under fotbolls-VM. Då skulle man nog inte ligga i
sängen, man skulle sannolikt sitta och titta på TV.
Men det finns en attityd och det är det som Temoun-
dersökningen visar. Vi har kommit så långt att de här
systemen faktiskt emellanåt utnyttjas av personer. Det
gör att det blir svårare för dem som verkligen behöver
stödet att få det. Det är därför vi också måste jobba
med fusket.
Men, Gudrun Schyman, varför är ni inte beredda
att låta patienternas behov styra, att ge alla patienter
rätt till en vårdgaranti och kunna använda försäk-
ringskassepengar? Tala om varför ni inte vill det!

Anf. 180 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! När Bo Lundgren säger att behoven
ska styra och inte politikerna undrar jag naturligtvis
vad Bo Lundgren har för syn på politiken. Är det att
politikerna inte ska blanda sig i det här över huvud
taget utan vi ska överlåta det till marknaden. Där ska
medborgarna som goda konsumenter gå omkring och
välja själva.
Där man har sådana system vet man att det finns
de som tar för sig och de som inte har möjlighet att
göra det. Då får vi stora skillnader. Det är det som är
den stora skillnaden mellan höger och vänster. Ni har
ju en syn på människor som innebär att de ska välja
och i konkurrens med varandra se till att välja bland
det som är mindre bra och det som kanske är bättre.
Det är hela er mentalitet att man ska ha något att välja
mellan så att man kan komma bättre fram än någon
annan. Det ska finnas det som är sämre och det som
är bättre. Det här är ett synsätt som grundar sig på just
den annorlunda synen på människan. Har vi rättighe-
ter för att vi är människor punkt och slut eller ska vi
behöva kvalificera oss för att få rättigheter och för att
få den sociala välfärd som vi tycker ska finnas i sam-
hället?
Det handlar egentligen, Bo Lundgren, om vår oli-
ka definition av ordet solidaritet. För er är det, jag
hörde det senast i en debatt som Rädda Barnen hade
ordnat, där den moderata representanten sade: Solida-
ritet för oss är att hjälpa människor i nöd - dvs. väl-
görenhet. Solidaritet för oss i Vänstern, Bo Lundgren,
utgår från en syn på människors lika värde, och det är
starkt sammanbundet med krav på rättigheter. Då får
vi betala tillsammans för att de som inte själva har råd
också ska kunna få den vård och den omsorg som
behövs. Det är skillnaden mellan höger och vänster,
och vi skiljer oss säkert också åt när det gäller vilken
roll politiken ska spela.

Anf. 181 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Det var kanske, med ett särskilt starkt
understruket kanske, intressanta ideologiska frågor.
Nu har vi en verklighet i Sverige och den är så elän-
dig för att inte säga katastrofal att den kräver ett åt-
gärdande. Det är därför den här debatten är viktig.
Jag hörde nyss statsrådet Thalén säga: Regeringen
har tagit ett helhetsgrepp. Det är direkt återgivet. Den
rimliga frågan är: Har regeringen tagit något grepp
alls? Fem statsråd har skrivit i Dagens Nyheter att
man till hösten ska ta itu med de problem som verkli-
gen tornar upp sig.
Nej, den nu sittande regeringen borgar för att ing-
enting görs åt verkligheten. Den har sett antalet sjuk-
dagar i genomsnitt per person mer än fördubblas
sedan 1997 för att år 2001 stanna på 24,4 dagar, eller
fem veckors sjukledighet, i genomsnitt. Nu ser Göran
Persson sjukfrånvaron i allmänhet och långtidssjuk-
frånvaron i synnerhet som regeringens stora uppgift
för nästa mandatperiod.
Men nästa mandatperiod är en skälm - särskilt om
Göran Persson sitter kvar. Någonting måste givetvis
hända nu, och vi är beredda, fru talman, att samverka,
t.o.m. över blockgränsen, om vi gemensamt kan göra
något åt krisen nu. Vi har lagt fram ett förslag, som
jag ska återkomma till, och vi har varit beredda att
förhandla om åtgärder som kan träda i kraft med kort
varsel. Det finns ingen tid att förlora, vare sig för dem
som behöver hjälp med rehabilitering eller för den
statsbudget vars reformutrymme och mer därtill håller
på att ätas upp av de skenande kostnaderna för sjuk-
skrivningarna.
Att det är kris nu trodde jag vi alla som har säte
och stämma i den här kammaren var överens om.
Sjukfrånvaron har aldrig varit högre än nu kon-
staterade Riksförsäkringsverkets chef Anna Hedborg
vid socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning
den 23 maj.
Jag vill här påminna alla som hävdar att sjukfrån-
varon var högre i slutet av 80-talet att då räknades
alla sjukdagar. Sedan 1992 betalar arbetsgivarna
ersättningen för de första 14 dagarna, som alltså inte
kommer med i statistiken.
I dag är ca 120 000 personer i vårt land långtids-
sjukskrivna i mer än ett år, medan 260 000 är lång-
tidssjukskrivna i mer än tre månader. Utskottet på-
minner i sitt betänkande om att 464 000 personer i
april månad uppbar förtidspension eller sjukbidrag,
alltså nästan en halv miljon!
Sedan säger statsrådet att en socialdemokratisk
regering aldrig kommer att acceptera att unga männi-
skor slås ut i förtid. Jag har väldigt svårt att tro att det
inte finns unga människor i dessa väldiga statistiska
uppgifter som inte skulle kunna ha rehabiliterats om
det hade tagits ett helhetsgrepp.
Oavsett vilka skälen bakom de snabbt ökande siff-
rorna är, handlar det om tragedier för hundratusentals
människor och därmed också en tragedi för vårt land.
Jag har i tidigare debatter tagit upp det märkliga i
att spridningen mellan olika landsdelar är förbluffan-
de stor och att man också inom samma län kan finna
mycket stora skillnader. Detta har belysts av utred-
ningen Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet,
HpH-utredningen. Helårssjukfrånvaron varierar, som
också utskottet noterar, mellan olika kommuner i
landet från 43 % till 314 % av förväntad nivå. Vi
måste naturligtvis finna förklaringar till dessa våld-
samma skillnader för att på allvar komma åt proble-
men.
Ett annat förhållande, som man inte bara kan vifta
bort, och som måste analyseras, är varför sjukfrånva-
ron - låt vara den korta - sjönk drastiskt när den
borgerliga regeringen 1991 tvingades sänka ersätt-
ningsnivån de tre första dagarna för att sedan återin-
föra en karensdag år 1993. Sedan är frågan varför
sjukfrånvaron börjar öka igen fr.o.m. 1998 då ersätt-
ningsnivån höjs. Nog verkar det som om det finns ett
tydligt samband. Jag vågar säga att om sjukfrånvaron
skulle fortsätta att öka i samma takt, finns det risk för
att regeringen tvingas till begränsningar i ersättnings-
nivåer.
I den mån det finns ett överutnyttjande av syste-
met tar förstås missbrukarna i förlängningen resurser
från de verkligt sjuka. Det är därför vi kristdemokra-
ter - vid sidan av de storsatsningar på rehabilitering
vi föreslår - också vill beivra missbruk.
Det går inte att blunda för kostnadsökningarna.
Jag tror att det var Folkhälsoinstitutet som konstate-
rade att om sjukförsäkringen fortsättningsvis ska vara
självfinansierad måste arbetsgivaravgiften höjas från
nuvarande 8,2 % till 12 %. Det skulle odiskutabelt
undergräva svenskt näringslivs konkurrenskraft.
Nu gäller det alltså att först och främst hejda till-
flödet av nya långtidssjukskrivna till den grupp av
svårlösta fall jag nyss nämnde.
Fru talman! Enligt expertisen är det hart när
omöjligt att återbörda mer än några enstaka procent
av de långtidssjukskrivna till arbetslivet. Vi måste
ändå, naturligtvis, göra allt vad vi kan för att hjälpa så
många som möjligt tillbaka till arbetslivet och den
sociala gemenskap och självkänsla som arbetslivet
ger. Det är en del av vår plan. Men det som nu är
mest angeläget är att stoppa tillflödet till gruppen av
långtidssjukskrivna.
Jag återkommer till Anna Hedborg som i utfråg-
ningen sade att ju längre människor går sjukskrivna
utan rehabilitering och insatser, desto mindre är san-
nolikheten för att de kommer tillbaka med hjälp av
rehabilitering.
Hedborg är inne på rätt spår även om hon, f.d.
statsråd i Perssons ministär, uttrycker sig försiktigt.
Svårdefinierade smärttillstånd som ryggvärk och
skilda stressreaktioner svarar för över hälften av
sjukpenningkostnaderna. I många av de fallen hävdar
experterna - hör och häpna - att det är mer skadligt
med långa sjukskrivningsperioder än att trotsa det
onda och åtminstone delvis återgå till arbete.
Här gäller det att skapa incitament för läkarna så
att de tar sig tid att förklara för patienten hur viktigt
det är att så snabbt som möjligt åter komma i arbete
och i rehabilitering. Nästan alla läkare känner till hur
värdefullt arbetsliv och socialt umgänge är för de
flestas välbefinnande. För många är det psykologiskt
och fysiskt rent förödande att inte göra något och
exempelvis bara gå och vänta månad efter månad,
kanske år efter år, på att få komma till en ortoped.
Läkarna säger att de inte har tid och möjlighet att gå
djupare in i en patients totala situation. Samtidigt
känner de att de står på patientens sida när de sjuk-
skriver enligt hans eller hennes önskemål.
S.k. benchmarking har blivit populär i många lä-
ger. Länder jämförs, liksom företag och universitet.
Varför inte tillämpa lite benchmarking i läkarkåren
och låta läkarna i framgångsrika kommuner som
Överkalix och Eskilstuna lära ut metoderna?
Fru talman! Regeringens handlingsförlamning -
något annat kan man inte kalla det - vad gäller den
exploderande sjukskrivningsprocessen är en skandal
och utgör ett hot mot många tiotusentals människor i
behov av rehabilitering. Den är också ett hot mot
välfärden i vårt land. Det räcker inte med att i vanlig
ordning peka finger åt arbetsgivaren, även om det
tycks vara befogat särskilt inom den offentliga sek-
torn där frånvaron är mest alarmerande.
I stället för regeringens, vänligt uttryckt, famlande
elvapunktsprogram har vi kristdemokrater föreslagit
en rehabiliteringsförsäkring med individen i centrum.
Den bygger på Gerhard Larssons utredning SOU
2000:78.
En tanke är, som bekant, att försäkringen ekono-
miskt skulle kunna kompensera arbetsgivaren för en
mer begränsad arbetsinsats från den anställde i stället
för att den anställde ska vara helt sjukskriven. Till-
sammans med en rad andra rehabiliteringsinsatser
som vi har föreslagit tror vi att man i många fall kan
undvika att sjukskrivningen förlängs gång på gång
och blir alltmer passiv och alltmer passiviserande.

I detta anförande instämde Jan Erik Ågren, Holger
Gustafsson, Ingemar Vänerlöv, Kjell Eldensjö, Per
Landgren, Annelie Enochson, Maria Larsson, Sven
Brus, Mats Odell och Désirée Pethrus Engström (alla
kd).

Anf. 182 Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! Alf Svensson säger att det som nu
diskuteras är ett förslag som innebär att man ska göra
någonting nu till skillnad från regeringens förslag. Av
utskottets övervägande framgår det att lagen om fi-
nansiell samordning ska träda i kraft den 1 januari
2003. Regeringen har deklarerat, och jag har sagt det
vid flera tillfällen, att det är regeringens avsikt att
komma tillbaka till riksdagen med det förslag riksda-
gen beställde i november förra året, dvs. en ramlag
som gör det möjligt för samordning mellan de fyra
områden som riksdagen har pekat ut. Den lagen ska
gälla från den 1 januari 2003.
Jag förstår ärligt talat inte vad det är som skiljer
det som Alf Svensson ställer sig bakom i utskottsbe-
tänkandet och det som är regeringens förslag. Sedan
finns det en del andra saker.
Det finns en sak till som förundrar mig, och det är
när Alf Svensson säger att man vill införa karensda-
gar för att förhindra tillflödet till sjukskrivningarna.
Betyder det att Alf Svensson sympatiserar med sin
partikollega som säger att en av de mest remarkabla
mediciner som har införts sedan penicillinet infördes
är karensdagarna. Är detta också Alf Svenssons upp-
fattning?

Anf. 183 ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag vet inte vem som citeras, och det
kunde ha varit intressant att veta det.
Jag visade här på statistik, som ändå är oveder-
säglig, som säger att finns det incitament gör de sig
gällande på det här området. Det behöver man inte
vara kristdemokrat för att begripa - det kan man
begripa ändå. Det är bara så. Vi människor är sådana.
Det är klart att statistiken från det att karensdagen
infördes spelar någon roll. Det är kanske därför som
regeringen inte har tagit bort den. Eller varför låter
man den finnas kvar?
Om man läser betänkandet ser man att det är en
väldig tövan. Här står det exempelvis: "Regeringen
har således två gånger i rad inte agerat i enlighet med
riksdagens tillkännagivande. Utskottet beklagar detta,
vilket utskottet också gjort i yttrande." Sedan finns de
daterade.
Det här är en märklig debatt, fru talman, såtillvida
att vi talar som om vi hade en framtida verklighet att
hantera. Vi kan nu se tillbaka åtminstone till 1997 och
se hur utvecklingen har varit. Regeringen har suttit
med armarna i kors. Det är detta som är så förbluf-
fande. Likväl säger man nu - det är Göran Perssons
besked - att "detta blir vår stora uppgift nästa man-
datperiod". Vad är det för tröst för människor som
behöver rehabilitering i dag?

Anf. 184 Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! Precis som i replikskiftet med Bo
Lundgren vill jag säga till Alf Svensson att om han
hade lyssnat lite på min inledning hade han fått en
beskrivning av det arbete som med full kraft pågår
just nu. Jag vill inte ta min repliktid i anspråk för att
upprepa det.
Får jag säga en sak när det gäller arbetslivets vill-
kor, eftersom Alf Svensson ägnar så mycket upp-
märksamhet åt att människor måste få komma tillba-
ka. Att komma tillbaka är rimligtvis att komma till-
baka till arbetsplatsen. Då är det inte att peka finger åt
vare sig den ene eller den andre arbetsgivaren när vi
säger att det är arbetslivet som måste förändras.
Det är då förunderligt att lyssna på Alf Svensson,
när han pekar på att rehabiliteringen är viktig. Det är
den - det tycker också jag. Vi är i många stycken
överens om en hel del konkreta inslag när det gäller
rehabiliteringsfrågorna. Men då är det viktigt att man
får komma tillbaka, och då handlar det om arbetsli-
vets villkor. Det är i huvudsak på arbetsplatsen som
problemen har uppstått. Det finns också annat.
Alf Svensson pekar på att sjukfrånvaron sjönk
1991, och enligt honom berodde det på sjukersätt-
ningen. Sedan ökade sjukfrånvaron igen 1998, och
det berodde på förbättrade förmåner. Jag tycker att
det är bra att man har förbättrat dem.
Men Alf Svensson sade inte ett ord om att det un-
der denna tid skedde en fullständigt dramatisk föränd-
ring på arbetsmarknaden, i början delvis på grund av
Alf Svenssons statsrådskap, eftersom han tillhörde
det kollektiv som var ansvarigt för politiken under
den tiden.
Jag ska avsluta med att säga att åldersrensat är
inte skillnaderna så dramatiska mellan den privata
företagsamheten och den offentliga välfärdssektorn.

Anf. 185 ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Man undrar naturligtvis, månad efter
månad, hur många år Socialdemokraterna kommer att
tala om åren 1991-1994 som något slags förklaring
till sin egen handlingsförlamning. Nu gör Ingela
Thalén det igen.
Vi kan nöja oss med att tala om 1997 och framåt.
Under de åren har vi hört att det går bra för Sverige,
att Socialdemokraterna har ordnat balans i ekonomin,
att allt i stort sett är frid och fröjd. Så lät det också i
Ingela Thaléns anförande.
Jag lyssnade mycket noga på det. Det är ett van-
ligt trick bland talare att säga som Ingela Thalén nu
sade, att "om Alf Svensson hade lyssnat på mitt anfö-
rande". Jag lyssnade med de två öron jag har, och jag
lyssnade mycket intensivt. Det var naturligtvis en
lista på vad Socialdemokraterna har gjort.
Men hur är statistiken över arbetslösheten? Mel-
lan 15 och 16 % av statsbudgeten går till sjukskriv-
ningskostnader, och det är ett faktum att tiotusentals
människor far illa fysiskt och psykiskt. Jag behöver
inte gå längre tillbaka än till 2001. Ni säger att ni har
tagit ett helhetsgrepp och menar att vi ska sitta och
lyssna, fromma som lamm, och tycka att ni har gjort
detta och verkligen varit duktiga. Vad vore vi då för
ledamöter i den här kammaren?
Vi ser ju statistiken - vi har den framför oss. Den
går ut över människor, och sekundärt drabbar den
också Sveriges ekonomi.

Anf. 186 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Också jag blir förundrad över detta
akuta intresse för de här siffrorna. Det här är inte
någon ny fråga. Det blir lite löjligt när man hör Alf
Svensson stå och tala om att någonting måste göras
nu, att det är kris nu.
Ja, det är klart, men det här har inte uppstått i dag
eller i går, utan de här frågorna har diskuterats under
de senaste åren. Vi har tagit upp dem, bl.a. i samar-
betet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. De
har diskuterats i socialförsäkringsutskottet.
Jag tycker att det vore klädsamt med en viss öd-
mjukhet, där vi i alla partier kunde säga att det inte är
så lätt att hitta några enkla och snabba lösningar på
detta.
Vi har sett en samhällsutveckling under hela 90-
talet, inte minst på arbetsplatserna, som har inneburit
nedskärningar, slimningar och trimningar av organi-
sationer, både inom offentlig sektor och inom privat
sektor. Vi har fått ett ökat tempo och en ökad stress
också utanför arbetsplatserna. Hela stressnivån i sam-
hället har ökat. Det här måste någon gång resultera i
någonting. Det är det som vi ser nu.
Där vi har möjligheter att göra någonting kanske
snabbare än på andra ställen är just inom den offent-
liga sektorn, därför att vi är arbetsgivare där. Det är vi
som är ägare där och som kan ta initiativ både till att
anställa fler, vilket innebär mer pengar ute i kommu-
ner och landsting, och till att höja löner och se till att
det blir heltider och inte otrygga vikariat och liknan-
de. Där kan vi göra mer. Sedan kan vi också ställa
krav på de andra arbetsgivarna.
Den fråga Alf Svensson ställer är varför sjuktalen
sjunker när sjukförsäkringen sänks. Det är väl enkelt.
Det beror på att folk inte alltid har råd att vara hemma
fast man är sjuk. Varför går fler till jobbet när det är
en karensdag? Jo, det beror på att man inte har råd att
vara hemma och går till jobbet ändå. Sjuknärvaron
ökar, och det blir så småningom långtidssjukskriv-
ningar.

Anf. 187 ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Det är ett mycket märkligt resone-
mang som Gudrun Schyman för, när hon säger att
detta inte har uppstått i dag eller i går utan har varit
känt länge och att det därför skulle vara fel att kräva
åtgärdande nu. Det är ett sällsamt sätt att resonera.
Det är ju det vi säger, att det har varit känt så länge att
det är häpnadsväckande att det inte har tagits krafttag.
Jag hade inte stått här och gått an - om det är det
jag gör - om det inte hade varit känt länge. Men det
är därför att inget sker trots att det har varit känt så
länge som man har rätt att bli upprörd på människor-
nas vägnar. Det är faktiskt rädslan för att de långtids-
sjukskrivna bara blir fler och fler, eftersom vi vet att
bara några enstaka procent av dem som hamnar i
långtidssjukskrivning statistiskt sett har chans att
komma tillbaka. Då kan man väl inte trösta folk med
att säga att det här inte har uppstått i dag eller i går.
Gudrun Schyman säger också alltid att det inte
finns några enkla och snabba lösningar. Det tror inte
jag heller.
Att tala om lösningen i politiska sammanhang tror
jag är mycket vanskligt. Men en enträgen strävan och
ett åtgärdande kan man begära.
Det ska naturligtvis finnas resurser för kommuner
och landsting, men det måste också ske något konkret
när det gäller rehabiliteringsarbetet. Där har ni inte
ställt upp. Ni säger att ni har drivit på, men vad blev
det av det? Verkligheten ser vi i statistiken här och
nu.

Anf. 188 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Vi har nog både drivit på och ställt
upp, Alf Svensson, och det har också skett en hel del
saker. Det finns konkreta förslag. Jag vet inte om Alf
Svensson var med när Ingela Thalén i början redo-
gjorde för allt det arbete som pågår. Rätt mycket är
sådant som ni också kan tänka er.
Om vi skulle fatta beslut här i kammaren vid vo-
teringen i morgon skulle det inte innebära att det
plötsligt sattes i gång en massa saker som skulle
skilja sig från det som vi kommer att besluta om i
höst. Det tar tid att förbereda saker. Det tar tid att
göra i ordning lagstiftning så att saker och ting kan
fungera.
Alf Svensson och förut Bo Lundgren försöker blå-
sa upp detta och få det att framstå som att det är otro-
ligt stor skillnad mellan vad de borgerliga skulle
kunna åstadkomma om de kom till makten och de
förslag som nu finns på bordet och som rullar på. Det
är inte att behandla frågan på ett seriöst sätt. Det
tycker jag är allvarligt, eftersom det är en mycket
viktig fråga.
Självklart, Alf Svensson, är det inte fel att göra
något. Det är just att göra något som vi tänker oss.
För att göra detta något krävs det också pengar.
Om människor ska kunna gå tillbaka till sina ar-
beten, vilket jag är övertygad om att också Alf Svens-
son vill, krävs det också att arbetsmiljön inte bryter
ned dem så fort de sätter foten innanför dörren igen.
Det krävs att man kan förändra i arbetslivet, få ned
tempot, skapa en bättre arbetsmiljö och att flera ar-
betskamrater kan göra det som behöver göras. Det är
sådana saker som vi måste få till.
När det gäller den offentliga sektorn kan vi dess-
utom hjälpas åt, Alf Svensson, med att se till att det
kommer pengar ut till kommunerna och landstingen,
så att det blir fler människor som arbetar för anstän-
diga löner och på rimliga arbetstider. Låt oss hjälpas
åt med det. Jag tror att vi klarar av att bära den bör-
dan. Det är ett sätt att använda pengarna om man inte
vill sänka skatterna. Det är två olika synsätt.
Jag talade om sjukförsäkringen och nivåerna. Om
vi sänker ersättningen är det klart att folk inte har råd
att vara hemma. Då går man till jobbet fast man är
sjuk. Det är inget bra system.

Anf. 189 ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! När jag lyssnar på Gudrun Schyman
hör jag att hon säger att vi i stället för att sänka skat-
ter ska se till att åtgärda de bekymmer som finns i
samhället. Konsekvensen av det är att det inte kom-
mer att finnas någon ohälsa alls om vi tar 100 % i
skatt. Då har vi det perfekta samhället. Det är konse-
kvensen av det Gudrun Schyman hävdar.
Att det någonstans nationalekonomiskt skulle fin-
nas en gräns, där skatterna kan blockera för företag-
samhet och låsa in entreprenörer och dem som är
kreativa, föresvävar inte Gudrun Schyman. Det är
bara att höja skatter, så löser man alla tänkbara pro-
blem.
Gudrun Schyman säger att hon inte vet om jag
lyssnade på Ingela Thaléns anförande. Jag tycker att
det är så billigt. Jag satt här och lyssnade, och jag
lyssnade lika bra som Gudrun Schyman. Kom med
några sakliga argument i stället!
Sedan säger Gudrun Schyman så här: Om vi fattar
beslut här i morgon händer ingenting i övermorgon.
Nej, men det är ännu större risk att det som ska hända
händer ännu längre bort i framtiden om vi inte fattar
beslut så snabbt som möjlig. Det borde vi kunna vara
fullständigt överens om. Fattas det beslut kan man
ändå så sakteliga börja vidta åtgärder, men fattas det
inte beslut åtgärdas ingenting alls.
Gudrun Schyman talar om pengar till kommuner
och landsting. Tidigare hävdade hon att de borgerliga
partierna vill dra ifrån kommuner och landsting resur-
ser. Det visade att hon kanske inte har läst, även om
hon har hört, vad Kristdemokraterna står för just i det
sammanhanget.

Anf. 190 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Jag tycker att det börjar bli lite myck-
et av urskuldande och frånträdande av ansvar i de-
batten. Gudrun Schyman säger att det som har hänt
har hänt långt tillbaka i tiden. Får jag peka på att de
samlade kostnaderna för sjukskrivningar och förtids-
pensioneringar i landet har fördubblats på de senaste
fem åren, upp till 120 miljarder kronor? Den för-
dubblingen motsvarar kostnader för ytterligare
120 000 lärare i skolan eller 120 000-130 000 under-
sköterskor i vården.
Om man inte gör någonting åt denna galopperan-
de utveckling nu kommer den att fortsätta, och då blir
inte bara alltfler människor sjuka, vilket i sig är
mycket inhumant. Kostnaderna kommer också att öka
på ett sådant sätt att de äter ut allt annat reformut-
rymme i samhällsekonomin och vi går in i en åter-
vändsgränd.
Ingela Thaléns - det statsråd som är ansvarig för
ohälsan i landet - inledningsanförande var ett mycket
fint sätt att med vackra ord och målande exempel
dölja de försummelser som har skett. Regeringen har
inte ens orkat lägga fram den proposition om folkhäl-
san som man har aviserat skulle läggas fram inför
riksdagen under våren för att den skulle kunna be-
handlas före sommaruppehållet.
Regeringen och samarbetspartierna har tagit ett
helhetsgrepp, sade Thalén. Det är ett hån mot alla de
långtidssjukskrivna och drabbade.
Jag kan också ta exempel. Jag har i dag talat i te-
lefon med en kvinna - 55-plus, invandrare, funk-
tionshindrad och långtidssjukskriven - som ingenting
hellre vill än att börja arbeta igen. Hon måste få mas-
sage för armar och axlar för att kunna gå tillbaka till
jobbet. Hon har gått till läkarcentralen, och där har
hon anvisats smärtstillande tabletter som hon inte mår
bra av.
I dag gick hon till försäkringskassan och sade att
det har börjat talas om att just sådana personer som
hon ska prioriteras för rehabilitering och att det ska
finnas pengar för det. Beskedet från försäkringskas-
san blev detta: Glöm det. Det har vi inga möjligheter
till. Vi har inga resurser att använda.
Det finns inga resurser. Men hade regeringen och
majoriteten inte sagt nej till den finansiella samord-
ning som har diskuterats och behandlats flera gånger i
denna kammare hade det funnits resurser för att den-
na kvinna skulle kunna bli rehabiliterad i dag.
Det ansvariga statsrådet tar maxtaxan som ett ex-
empel på vad samhället har gjort för att människor
ska kunna kombinera arbete och familjeliv. Det är
inget fel på låga dagisavgifter. Det gillar vi i Center-
partiet också. Men det är en ensidig modell utan
flexibilitet och valfrihet för familjerna just när det
gäller att bättre kunna kombinera familj och arbete.
Om det hade gjorts någonting hade statistiken inte
sett ut som den gör. Det har tagits åtskilliga exempel.
Jag har redan nämnt en del. Men det är inte bara de
äldre som blir sjuka. Sjukskrivningarna tränger nu allt
längre ned i åldrarna. På ett år har antalet sjukskrivna
mellan 16 och 29 år ökat med 3 000. I dag kostar
långtidssjukskrivningarna 25 miljoner kronor per dag.
Kostnaderna beräknas öka ytterligare. Finns det då
inte anledning att handla nu, precis som Alf Svens-
son, m.fl., har sagt?
När det stod klart att ingen proposition skulle
komma åberopade vi från Centerpartiet tillsammans
med flera andra partier 3 kap. 15 § riksdagsordningen
med anledning av händelse av större vikt och väckte
en särskild motion, där vi presenterade en rad förslag.
Vi säger inte att det är fråga om ett helhetsgrepp som
löser alla problem, men vi har presenterat 15 förslag i
ett försök till åtgärder i en offensiv mot ohälsa.
Förslagen har naturligtvis avvisats av majoriteten.
Regeringen och ansvarig minister har hittills varit
ganska osynliga i den här debatten om ohälsan, och
det är tydligt att det krävs motioner med anledning av
särskild händelse för att få ut ministern på banan för
diskussion av de här frågorna.
Jag är tacksam för och noterar med tillfredsställel-
se att ministern nu är beredd att ta upp denna debatt,
men när hon väl blir synlig presenterar hon i DN i
dag och nu här i kammaren ett förslag om finansierad
samordning som riksdagen inte har någon möjlighet
att behandla under det pågående riksmötet. Hon gör
det först i ett skede när regeringen är ställd inför att
möjligen få en majoritet emot sig. Dessutom är de
förslag som hon lägger fram på det här området otill-
räckliga.
Frågan är ju varför regeringen handlar på det här
sättet. Jag vill fråga ansvarigt statsråd: Varför lägger
regeringen inte fram förslaget direkt i riksdagen, så
att det hinner behandlas och snabbt kan börja verka?
Är det möjligen en utstuderad valtaktik att regeringen
i det här ärendet liksom i många andra tar oppositio-
nens förslag för klara sig över valet men efter valet
inte genomför förslagen utan kommer att försöka
slingra sig undan?
Varför inte bifalla de förslag som redan ligger på
riksdagens bord i stället för att avvisa dem? Reger-
ingen ska inte tro att den kommer undan från debatten
om ohälsan i valrörelsen. Vi ska se till att den lever
och kommer att påminna om de utställda löftena ifall
dessa inte hålls.
I vår motion föreslår vi att ett mål bör sättas upp
för att komma till rätta med ohälsan. En rimlig ambi-
tion bör vara att nå tillbaka ungefär till de ohälsotal
som rådde 1997 när de brakade i väg uppåt. Det
skulle innnebära en halvering av ohälsotalen och
kostnaderna för ohälsan fram till år 2008. Det är vår
ambition. Vad är regeringens och majoritetens mål,
om ni nu har något?
De förslag som avslås rör olika åtgärder för att re-
habilitera folk från passiv sjukskrivning till en aktiv
verksamhet igen. Är inte detta både humant och vik-
tigt? Det måste ju vara betydligt bättre för den enskil-
de att så fort som möjligt komma tillbaka till arbetsli-
vet och vardagen igen i stället för att passivt kvittera
ut sjukersättning.
Det är uppenbart att regeringen står tomhänt i frå-
ga om åtgärder mot ohälsan. Oppositionen står sam-
lad. I reservation 1, som är undertecknad av Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna, Folkpartiet och
Centerpartiet, finns yrkande om bifall till de motions-
förslag som har lagts fram om en samlad aktionsplan
mot ohälsan.
Där behandlas mål för lägre sjukskrivning och
förtidspensionering. Där pekas på skillnader i sjuktal
över landet, där de regionala avvikelserna är mycket
stora. Där finns förslag med krav på olika åtgärder.
Jag ber, fru talman, att få yrka bifall till reservation nr
1.

I detta anförande instämde Margareta Andersson
och Lena Ek (båda c).

Anf. 191 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag vill gärna bemöta Agne Hansson
eftersom han återigen pratade om att vi måste göra
någonting nu. Det är klart att vi måste göra någonting
hela tiden. Liksom vi har agerat under våren måste vi
agera både nu och i morgon. Det här är ett komplext
problem som jag inte tror avgörs av att vi fattar beslut
i riksdagen i morgon eller i höst. Väldigt mycket är ju
på gång.
Vi vet också att på de områden där man vill ha ett
samarbete mellan försäkringskassan, socialtjänsten,
sjukvården och arbetsförmedlingen har man frihet att
göra det redan i dag. Vi stoppar inte upp en sådan
utveckling genom att nu inte ställa oss bakom just de
borgerliga partiernas åsikt i en väldig massa andra
frågor. Den här processen pågår, och det är fullt fritt
för de regioner eller de landsting där man så vill att
ansluta till den.
Jag tror att det måste ske ett klargörande i den här
debatten, nämligen av hur vi ser på de människor som
vi pratar om. Vad är det för skäl till att människor är
sjukskrivna? Beror det på att människor är lata och
fuskar och på att man behöver ha särskilda morötter
eller piskor för att gå till jobbet? Jag tror inte på den
modellen, och jag skulle vilja höra hur Centerpartiet
resonerar omkring det här.
Moderaterna är ju alldeles övertygade om att om
vi bara får lägre nivåer i sjukförsäkringen och flera
karensdagar, kommer det att innebära att människor
går till jobbet. Jag vet inte om man vill gå så långt
som till att säga att de blir friskare, men man säger i
alla fall att de kommer att gå till jobbet. Jag är över-
tygad om att fler går dit när de får mindre i portmon-
nän eftersom de inte har råd att vara hemma, men hur
ser Centerpartiet på det här?

Anf. 192 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är klart att man hela tiden bör
vara vaksam och sätta in åtgärder mot det här. För
varje dag man dröjer kostar det 25 miljoner kronor,
och därför måste den här processen hållas i gång, men
det är vad som inte sker. Det är inte så, Gudrun
Schyman, att den permanenta samordningen av resur-
ser från försäkringskassan och sjukvårdshuvudmän-
nen finns i dag. Det finns försöksverksamhet på några
platser men inte något permanent. Om något sådant
funnes och verkade skulle det naturligtvis vara bra,
men så är det inte. Ni har hela tiden motsatt er detta i
utskottet och här i kammaren.
Jag tycker att det var väldigt bra att Gudrun
Schyman också frågade om Centerpartiets syn på
människan. Det är klart att det finns en rad skäl till att
människor är sjukskrivna och till hur saker och ting
fungerar. Låt mig omedelbart framhålla att också vi
har vänt oss mycket mot resonemanget om fusk och
sådant. Det är inte fråga om det, och det är inte från
Centerpartiets sida fråga om att sänka nivåerna för
sjukersättningen. Vi har inte heller föreslagit flera
karensdagar.
Vår motion innehöll också en rad åtgärder för att
förbättra arbetsmiljön. De finns tyvärr inte med på
grund av att de inte har genomgått behandling här.
Vi har tagit upp trimningen och slimningen av ar-
betsplatserna liksom också företagshälsovården, men,
Gudrun Schyman, jag tror inte att trimningen på ar-
betsplatserna blir mindre av att man ökar stressen och
kräver att lika mycket ska göras på mindre arbetstid.

Anf. 193 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är bra att höra att
Centerpartiet inte menar att systemen ska förändras
utifrån att vi ska komma åt fusk utan att de ska för-
ändras utifrån en förhoppning om att människor både
ska kunna få vara sjuka men också ska kunna komma
tillbaka till arbetet. Det är då naturligtvis nödvändigt
att göra förändringar av arbetsplatserna. Det handlar
då om ett arbetsmiljöansvar hos arbetsgivarna och om
en kontinuerlig uppföljning av det. Det handlar om att
bygga ut företagshälsovården och om att förstärka
personal, helt enkelt få in fler, så att vi kommer bort
ifrån de anorektiska arbetsplatserna, där väldigt få ska
göra väldigt mycket. Det här kommer att kosta peng-
ar, särskilt inom den offentliga sektorn, eller hur?
Jag utgår från att Centerpartiet är med i diskussio-
nen om att vi måste tillföra mer pengar till kommuner
och landsting så att de kan vara goda arbetsgivare,
kan anställa tillräckligt med personal, kan ha personal
på arbetstider och i anställningsformer som är trygga,
kan erbjuda heltider - inte vikariat och deltider - och
anständiga löner, och att de kan bygga upp en före-
tagshälsovård för både den privata och den offentliga
sektorn.
Allt detta kommer naturligtvis att kosta pengar,
och det är pengar som vi måste ta ur statskassan. Det
innebär att den delen av den totala ekonomin som går
till den offentliga sektorn måste öka. Det är följden av
ett sådant här resonemang.
Jag hoppas naturligtvis att Centerpartiet delar
uppfattningen att det är helt nödvändigt att göra detta
om vi ska komma till rätta med ohälsan på arbetsplat-
serna, precis som det är nödvändigt att diskutera -
och inte bara diskutera utan också förkorta - arbetsti-
den.

Anf. 194 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är klart att det handlar om åtgär-
der på arbetsplatserna för att människor ska komma
tillbaka till sina arbeten, men det handlar också om att
rehabilitera människor så fort och så bra som möjligt.
Det handlar om att ge dem en rehabiliteringsgaranti,
och det handlar om rehabiliteringsersättning. Detta
har vi föreslagit i den här motionen, och vi har också
föreslagit det tidigare i riksdagen. Vänsterpartiet har
tillsammans med Socialdemokraterna sagt nej till
förslagen.
Det handlar också om flexibilitet och om löner.
Såvitt jag vet är Gudrun Schyman och hennes parti
tillsammans med regeringen ansvariga för de resurser
som har tagits fram under den här mandatperioden.
Vi tar vårt ansvar. Vi har i vissa fall krävt ökade re-
surser, och vi har inte sagt nej till ökade resurser när
det behövs.
Det handlar också om jämställdhet på arbetsplat-
serna. Det handlar om att lyfta upp kvinnornas löner i
offentlig verksamhet.
Jag har bl.a. i dag i denna kammare diskuterat
med Johan Lönnroth ett förslag från Centerpartiet.
Vänsterpartiet har bildat majoritet med Socialdemo-
kraterna och säger nej t.ex. till en statlig lönerevision
för offentlig verksamhet. Det handlar om att förbättra
jämställdheten och öka tryggheten på arbetsplatserna,
för att på så sätt undvika utslagning och ökad ohälsa.
Varför sitter Vänsterpartiet i majoritet och i an-
svarsställning och bromsar jämställdhet och förbätt-
ringar på arbetsplatserna? Jämställdheten har ju gått
åt fel håll under den här valperioden trots löften om
annat.

Anf. 195 Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! När Agne Hansson upprepar de tidi-
gare borgerliga företrädarnas mantra om att ingenting
görs och att regeringen är passiv så blir det ju inte en
större sanning för att det upprepas ytterligare en gång.
Det pågår faktiskt både konkreta insatser genom
väldigt viktiga försök, där resultat kan spridas till
andra arbetsplatser, och det pågår också metodut-
veckling.
När Agne Hansson beskrev det samtal som han
hade haft med en person som behövde ett särskilt stöd
med terapeutiska inslag för att komma tillbaka till
arbetet slog det mig spontant att det metodarbete som
nu pågår, och som är en pilotverksamhet kring ar-
betslivsinriktad rehabilitering, syftar just till att reda
ut den typen av frågor. Jag vet att man har varit väl-
digt framgångsrik. Det är alltså någonting som nu
pågår. Det startades i vintras av staten som ett resultat
av elvapunktsprogrammet.
Sedan måste jag bestrida Agne Hanssons beskriv-
ning av hanteringen av frågan kring finansiell sam-
ordning. I socialförsäkringsutskottets betänkande på
sidorna 9, 10 och 11 finns en fullödig och alldeles
sanningsenlig beskrivning av hur frågan hanterats.
Jag behöver inte upprepa den. Man kan gå till de
sidorna och läsa.
Ett av skälen till att jag hoppas att riksdagen går
på s- och v-reservationen är att de riktlinjer som en-
ligt förslaget om finansiell samordning ska gälla för
arbetet går inte att använda om man ska fullfölja det
som Agne Hansson själv har föreslagit.

Anf. 196 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det finns naturligtvis alltid skäl för
att krypa ifrån att snabbt och effektivt genomföra
förslag. Jag kan inte se att det finns sådana problem i
det här fallet.
Det handlar också om vilka belopp det rör sig om
för att man ska få kraft i den finansiella samordning-
en. Jag tror att det finns de som bättre än jag kan
redogöra för hur frågan har vandrat fram och tillbaka,
hur man har varit på väg att fatta beslut om den, och
hur den sedan har gått tillbaka igen.
Om det inte råder några delade meningar om att
man är beredd att jobba vidare undrar jag varför re-
geringen hela tiden avslår förslagen om finansiell
samordning.
Jag vill också kommentera mitt exempel. Man
håller på att reda ut frågorna, säger ansvarigt statsråd.
Men längre har man ju inte kommit. Hur länge ska
man hålla på med detta? Krävs det inte en rehabili-
teringsreform rätt snart som gör att dessa människor
snabbt kan gå till rehabilitering? De vill ju inget hell-
re än att börja arbeta.

Anf. 197 Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! Det är möjligt att Agne Hansson inte
är insatt i hur frågan har hanterats och kanske inte
heller i detalj har följt diskussionerna kring vare sig
rehabiliteringsförsäkring eller frågorna kring finansi-
ell samordning. Jag har stor respekt för det. Det kan-
ske är en fråga som mer behandlas av dem som följer
debatten.
Desto märkligare är det därför när Agne Hansson
i sitt tidigare inlägg sade att jag har varit osynlig i
debatten. Man ska kanske bortse från en sådan kom-
mentar, men med hänsyn till det som Agne Hansson
nu säger är det möjligen inte jag som har varit osynlig
utan andra.
Jag vill också säga att regeringen inte har avslagit
någonting. Vi har kommit med förslag, vilket framgår
av beskrivningen i betänkandet. Jag beklagar att det
vidgade uppdraget har inneburit att vi inte kan lägga
fram ett lagförslag under våren. Detta har via medar-
betare tidigare framförts till utskottet.
Regeringen kommer att lägga fram ett förslag i
anslutning till budgetpropositionen som, precis som
förslaget från Agne Hansson m.fl., föreslås gälla från
den 1 januari 2003. Däremot finns det inslag i rikt-
linjerna som faktiskt inte är möjliga att följa om man
vill fullfölja intentionerna i förslaget från Agne Hans-
son m.fl. Jag tror att vi på just den här punkten har
röjt undan problemen, åtminstone när det gäller dessa
förslag.
Det är också glädjande att höra Agne Hanssons
svar på de frågor som Gudrun Schyman har ställt. När
det gäller möjligheterna att komma tillbaka till arbetet
har han liknande uppfattning som jag själv och Gud-
run Schyman har.

Anf. 198 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att jag har fått ett tydligt
svar från ministern. Hon erkänner och beklagar att
hon inte har kunnat lägga fram något förslag till riks-
dagen under våren så att vi kunde komma i gång med
arbetet. Det är ett tydligt besked att det inte har hänt
något som gör att vi snabbt kommer fram i den här
frågan. Jag beklagar det.
Nu får vi fortsätta att konstruktivt diskutera frågan
och se vad som händer efter valet. Vi ska vara vak-
samma på den punkten. Men det är att beklaga de
många enskilda individerna som av olika anledningar
tvingas gå långtidssjukskrivna och saknar den rehabi-
litering som de så väl skulle behöva för att snabbt åter
kunna komma i arbete.

Anf. 199 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Vi drev fram den här riksdagsbe-
handlingen i förtvivlan över att så lite händer på detta
område. Häromdagen kom Ekonomistyrningsverket
med nya siffror om hur kostnaderna för sjukförsäk-
ringen och förtidspensioneringarna beräknas utveck-
las framöver. Där är inte alls bilden den som finns i
Socialdemokraternas och andras verklighetsbild att
det är ett problem som håller på att avta.
I år är den faktiska ökningen av kostnaderna 5,6
miljarder enligt Ekonomistyrningsverket. Det beräk-
nar att kostnaderna nästa år ska öka med 11,5 miljar-
der. Skälet till det är att de långa sjukskrivningar
fortsätter att öka. Det är en katastrofal situation. Gud-
run Schyman har här talat om att en del av lösningen
är att vi satsar mer på olika offentliga verksamheter.
Sådana satsningar omöjliggörs genom denna kost-
nadsexplosion.
Jag kanske kom in på en riktig punkt i diskussio-
nen. Agne Hansson sade att han inte riktigt kände till
alla turer om Finsam, men det gör jag. Ingela Thalén
säger här att förslaget ändå kommer att träda i kraft
den 1 januari 2003. Då väljer hon att helt bortse från
det faktum att hon redan förra året enligt riksdagens
beställning skulle ha lagt fram ett förslag om detta.
Skulle vi få, vilket är min förhoppning, ett riks-
dagsbeslut i morgon med konkreta riktlinjer om ett
sådant system startar en verksamhet omedelbart. Det
är människor av kött och blod som kommer att träff-
as, företrädare för kassorna och för vården, och dis-
kutera hur kösituationen kan förbättras.
Mycket av det som Gudrun Schyman säger här vi-
sar att hon inte alls vet vad Finsam är över huvud
taget. Hon tror t.ex. att pensionärer inte kommer att
ha någon glädje av Finsam. Så är det inte. Om kassan
kommer överens med vården om att satsa kassamedel
för vårdinsatser kommer kön att betas av i den takt
och i den ordning som läkarna anser att den ska betas
av. Det blir ingen gräddfil för dem som har sjukför-
säkring.
Det framgick också av en replik här nyligen att
hon också tror att det arbetet redan pågår. Det har helt
klart framgått under den behandling som har varit att
de nu gällande reglerna inte medger den här typen av
finansiell samordning. Om vi får en majoritet i mor-
gon, vilket är min förhoppning, för ett beslut i enlig-
het med utskottets majoritet vad gäller finansiell
samordning kommer det att kraftigt påskynda en
sådan process.
Vi vet fortfarande inte vad Socialdemokraterna
tänker sig. Statsministern sade på Landstingsförbun-
dets kongress i dag i Västerås att de borgerliga går för
snabbt fram. Man vet inte om det kommer att funge-
ra. Det är bäst att ta det försiktigt. Uppenbarligen är
det en helt annan nivå på denna verksamhet och den-
na resurstillförsel till vården som ni tänker er än vad
vi tänker oss.
Detta är en reell politisk skillnad. Miljöpartiets
riksdagsgrupp tar på sig ett stort ansvar om den mot
sin ledamot i utskottet väljer att i stället satsa på detta
mycket osäkra kort som vi nu i ett par års tid har sett
inte levererar när det gäller finansiell samordning.
Bilden att ingenting sker gäller också på ett antal
andra områden beträffande ohälsan.
Det talas mycket om feminism nuförtiden. För
mig är det så uppenbart att man här kan tillämpa en
feministisk analys. Här har vi ett nytt samhällspro-
blem. Sjukfrånvaron skjuter i höjden och är nu större
än den någonsin har varit. Det är kvinnorna som
drabbas mest. Det är de som på grund av de gamla
familjestrukturerna och arbetslivets utformning åter-
igen råkar mest illa ut.
Jämställdhetspolitiken är ett annat område där det
har skett alldeles för lite. Ni brukar ofta från Social-
demokraternas sida tala om facklig-politisk samver-
kan. Men ni är ju på tvärs med facket på område efter
område när det gäller ohälsobekämpningen. Ett antal
tunga fackföreningsordförande skrev för en tid sedan
om Margareta Winbergs jämställdhetspolitik att ing-
enting händer.
Ni talar om arbetstiden. Där har det varit stark
kritik för att man inte mycket snabbare har kommit
fram till ett förslag som flexibel arbetstid. Ni talar om
kompetenskonto. Jag såg att TCO och SACO så sent
som häromdagen vädjade till den socialistiska riks-
dagsmajoriteten att anta ett bättre förslag om kompe-
tenskonto än det ni har lyckats komma fram till.
När det gäller arbetsplatserna visar statistiken att
det för närvarande framför allt är de offentliga arbets-
platserna som har de största ohälsoproblemen. Både
Kommunalarbetareförbundet och Vårdförbundet har
där kommit fram till, som har nämnts här i debatten,
att det är av värde för att verkligen framtvinga de
organisationsbeslut som behövs att släppa fram fler
alternativ.
Ni ägnar en stor del av er politiska energi åt att
motarbeta de politiska alternativen. Det har skrivits
en hel del som hur statsministern in i det sista har
försökt att hindra Kommunalarbetareförbundet att
anta det program som man slutligen antog. Trots
Perssons insatser på förra kongressen har man nu
ändå trotsat Han som bestämmer och fattat beslut om
att Kommunalarbetarförbundet är för att man släpper
fram privata alternativ. När ska det socialdemokratis-
ka arbetarpartiet komma i kapp Kommunalarbetar-
förbundet i synen på de privata alternativen?
Alla dessa punkter är exempel på att ni är på tvärs
med facket. Men de visar också att ni gör alldeles för
lite för att komma åt ohälsoutvecklingen. Det har här
talats om elvapunktsprogrammet, sagts att vi inte har
lyssnat till debatten, att vi varit ute ur kammaren osv.
Det är klart att vi lyssnade. Men problemet är att det
innehåller mest sådant som konferenser, hemsidor,
trepartssamtal och sådant. Det är inte de skarpa för-
slag som det mycket skarpa läge som nu råder påkal-
lar.
Gudrun Schyman sade någonting i förbigående
om att hon hoppades att det inte bara blir en debatt
före valet. Jag tror att det är väldigt viktigt att föra
denna debatt före valet. Jag är orolig för det öppna
mandat ni begär. När jag ser på Ekonomistyrnings-
verkets siffror tycker jag att den farhåga som bl.a. Alf
Svensson vädrade är mycket berättigad. Jag fruktar
att denna utveckling kommer att leda till att Social-
demokraterna, om ni sitter kvar i regeringsställning,
kommer att föreslå försämrade förmåner.
Det har här nämnts att det skulle ha varit den bor-
gerliga regeringen som genomförde sänkningen av
ersättningen de tre första dagarna. Det var det inte.
Det var statsrådet Thalén som föreslog riksdagen det.
Det var ni som i Rosenbadsöverläggningarna 1992
föreslog att vi skulle gå ned till 70 % ersättning för de
långtidssjuka. Det var ni som sänkte från 80 % till
75 % efter valet 1994. De regeringar som Ingela
Thalén har suttit i har stor erfarenhet av att försämra
förmånerna i sjukförsäkringen.
Jag tycker att det skulle vara en mycket olycklig
utveckling. Men om man inte gör någonting annat
återstår bara detta. Det är också av det skälet vi har
försökt att skapa ett sådant politiskt tryck att något
verkligen ska hända på detta område. Det som kan
hända i morgon är att vi får ett beslut om finansiell
samordning. Det kommer definitivt att påskynda en
process som gör att människor som nu står i vårdkö
får vård och att människor som behöver rehabilitering
får det snabbare.
Därför vill jag vädja till Miljöpartiets riksdags-
grupp att hålla fast vid det förslag man har stött i
socialförsäkringsutskottet.
Även om jag är besviken på att inte fler förslag
har fått majoritet i utskottet vill jag sluta med att säga
att jag tror att den här behandlingen enligt en special-
bestämmelse i riksdagsordningen och denna debatt
kommer att visa sig ha en politisk betydelse. Det har
satt fokus på denna fråga på ett annat sätt än tidigare,
och förhoppningsvis bidragit till ett politiskt tryck
som gör att den handlingsförlamning som hittills har
präglat regeringen inte längre kan fortsätta.
Ni måste nu visa att den här utvecklingen måste
brytas. Det här är inte en fråga där ni bara kan begära
öppet mandat, utan också ni måste redovisa konkreta
åtgärder som kan bryta utvecklingen.

I detta anförande instämde Yvonne Ångström och
Bo Könberg (båda fp).

Anf. 200 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Om riksdagen skulle fatta det beslut
som Lars Leijonborg vill i morgon så skulle vi få ett
Finsamprojekt som startar den 1 januari år 2003. Om
riksdagen inte fattar detta beslut i morgon så kan vi få
ett projekt som innebär en utökning av samordningen,
nämligen att arbetsmarknadsfrågorna kommer med
genom att arbetsförmedlingen också kommer med,
som kan börja den 1 januari år 2003. Så dramatisk är
skillnaden!
Man skulle kunna tro att det var något större på
gång, men det är det inte. Det är väl lika bra att säga
det - det är ingen som kan slå sig för bröstet och stå
här och säga att vi har hela facit för vad som ska
göras och om ni bara följer våra beslut så kommer det
att ändra sig i morgon. Innan sommaren eller innan
midsommarafton så ska ni få se på dramatiskt föränd-
rade siffror i statistiken. Det är ju löjligt att diskutera
på det viset!
Det kommer att ta tid, och vi får hjälpas åt. Jag är
glad över att Folkpartiet fortfarande står upp för sy-
nen på den generella välfärden i den bemärkelsen att
vi inte vill sänka nivån i sjukförsäkringen. Tvärtom
har vi t.o.m. skrivit artiklar ihop, Lars Leijonborg och
jag, om hur nödvändigt det var att höja taken. Vi har
alltså lite grann gemensamt på den sidan.
Det är riktigt när Lars Leijonborg säger att de
satsningar som vi skulle behöva göra inom välfärden
äts upp av sjukkostnaderna. Visst är det så. Det är
därför vi måste ta i lite extra. Vi kan inte säga att vi
låter bli att göra någonting eftersom kostnaderna är så
höga, för då blir de ju ännu högre! Vi måste använda
pengar i alla fall, samtidigt. Vi måste har mer pengar
till kommuner och landsting och in i försäkringssy-
stemen så att de blir bättre och effektivare och mer
pengar till försäkringskassan så att man kan koncent-
rera sig på rehabiliteringen där samtidigt som vi har
de här kostnaderna. Förhoppningsvis kommer de då
att sjunka, och då kan vi också sänka de kostnader
som vi behöver pumpa in i form av åtgärder. Men vi
kan inte säga: Det är så stora kostnader så vi kan
ingenting göra. Eller hur? Därför måste det bli mer
pengar till kommuner och landsting under en över-
skådlig tid.

Anf. 201 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Det är klart - har man riktigt snabba
sedelpressar så kan man klara alla behov som man
över huvud taget kan hitta på. Men inser man att man
lever i verklighetens värld så ställs man inför priorite-
ringar, och då har regeringen med ert stöd valt att
prioritera stödet till sjuka i stället för att göra männi-
skor friska. Det tycker jag är en felprioritering.
Tyvärr vet inte Gudrun Schyman tillräckligt om
Finsam. En taktik är då att säga: Vi är ju överens! Det
blir den 1 januari 2003. Men Gudrun Schyman måste
förstå att det för mig är ett mycket dåligt resonemang.
Det var nämligen så att vi 1997 ville permanenta det
Finsamförsök som dåvarande - tyvärr - statsrådet Bo
Könberg satte i gång 1993. Men ni var emot det, och
avskaffade det. Nu kommer ni och säger att det inte
blir någon skillnad om man följer er eller om man
följer oss. Det är klart att det hade blivit en skillnad
om vi hade fått rätt 1997. Det hade blivit en skillnad
om statsrådet Thalén hade bekvämat sig att effektuera
den överenskommelse som hennes parti ingick i sam-
band med Lars Engqvists plan för sjukvården. Så
visst finns det en saklig skillnad!
Gudrun Schyman fortsätter att argumentera emot
Finsam. Skillnaden är att om Finsam klubbas i mor-
gon så kommer aktörerna på detta område att kunna
planera för att det den 1 januari äntligen blir tillåtet
med denna ekonomiska samordning, och då vinner
man åtskilliga månader. Det är verkligheten.

Anf. 202 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag är emot att förslaget klubbas i
morgon, för det är en alltför begränsad lösning. Jag
vet precis vad den handlar om, och jag vet också att
den är slut i och med nu.
Jag tycker att det är bra att vi inte permanentar en
lösning som inte täcker också arbetsmarknadsområ-
det. Jag tycker att det är utmärkt.
Vi kan konstatera att det som vi vill kommer att
starta den 1 januari år 2003, och inte i morgon. Det
var det jag särskilt ville peka på.
Jag tror att det är helt nödvändigt att vi ser att det
inte handlar om att ha några egna sedelpressar när vi
pratar om de här frågorna, Lars Leijonborg. Det
handlar i stället om vad vi väljer att göra med de
överskott som finns i de offentliga finanserna. Vi kan
välja att sänka skatterna - det finns partier som vill
göra det våldsamt. Men vi vill välja att använda
pengarna till reformer och till att höja löner så att vi
får en arbetsmiljö som är möjlig också för människor
som arbetar inom offentlig sektor.
Det behöver göras mycket i den privata sektorn
också, men inom offentlig sektor är vi, Lars Leijon-
borg, Gudrun Schyman och många fler, arbetsgivare.
Där kan vi ta egna initiativ. Det måste vi också göra
om vi ska komma till rätta med de här problemen,
som i så hög grad drabbar kvinnor som arbetar med
vård och omsorg, i utbildning och med allt detta som
vi vill värna. Då måste vi använda pengarna på ett
klokt sätt och inte släppa i väg dem i skattesänkningar
som innebär att människor med rätt goda inkomster
får mer pengar i fickorna.
Det är ett val, Lars Leijonborg! Det handlar inte
om sedelpressar. Vi lägger inte fram några som helst
förslag på några andra pengar än dem som också
andra partier räknar med. Men vi gör olika priorite-
ringar, och det är det som behövs. Det behövs priori-
teringar och personal inom den offentliga sektorn.
Om människor som i dag är sjukskrivna ska kunna gå
tillbaka till sina arbetsplatser så måste arbetsplatserna
förändras. Vi behöver flexibla arbetsgivare och inte
en ökad flexibilitet för de anställda, som håller på att
gå sönder och därför blir sjukskrivna.

Anf. 203 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Den prioritering som vi framför allt
talar om nu är huruvida det är vettigt att årligen betala
ut tiotals och åter tiotals miljarder kronor till männi-
skor som är sjukskrivna men som skulle kunna kom-
ma tillbaka i arbete med relativt begränsade insatser.
Vi förordar de här regelförändringarna och de be-
gränsade insatserna för att vi tror att det både är bra
för ekonomin och framför allt i mänskligt perspektiv
är mycket viktigt.
Under den här debatten, som väl kommer att ta
ungefär tre timmar, kommer kostnaderna för sjukför-
säkringen att öka med 3 miljoner kronor. Bara ök-
ningen är 3 miljoner kronor! Jag tycker inte att det är
vettigt, och därför vill jag ha en helt annan kraft i
åtgärderna emot detta.
Jag vill ta upp en aspekt till apropå det som Gud-
run Schyman säger. Hennes parti har bestämt - med
eller emot Gudrun Schymans vilja, det är extremt
oklart - att Vänsterpartiet ska motsätta sig alla privata
alternativ inom vård, skola och omsorg. Det gäller
inte bara nya, utan de som redan finns ska upphöra.
De arbetsplatser som har visat på nya organisations-
former, på nya arbetssätt och på nya sätt att uppmunt-
ra och lyssna på personalen ska alltså förbjudas. Bara
de som har gjort människor sjuka ska få vara kvar. Så
är det nämligen i dag; det är landstingen som mest av
alla gör människor, sin egen personal, sjuka. Jag
tycker att det är horribelt att det är just de arbetsplat-
ser som pekar mot framtiden som Gudrun Schymans
parti vill förbjuda.

Anf. 204 Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! När jag lyssnade på Lars Leijonborg
märkte jag inledningsvis att vi är helt överens om en
sak: Jag tror att den här debatten i sig kommer att
innebära mycket för att sätta fokus på frågor som rör
människors rätt och möjlighet att komma tillbaka till
arbetsplatserna.
Men när Lars Leijonborg säger att den här debat-
ten är ett resultat av de borgerliga partiernas engage-
mang måste jag replikera och säga att jag under de
gångna ett och ett halvt åren fram till i vår känt mig
förfärligt ensam i debatten om att minska ohälsan på
arbetsplatserna. Det har varit svårt att få gehör hos
Lars Leijonborg och andra för en diskussion om på
vilket sätt vi med olika insatser kan förändra verklig-
heten för människor.
Det är väl ändå lite grann av ett lågvattenmärke,
Lars Leijonborg, att bara redovisa ett perspektiv i en
förhandling i en krissituation. Den socialdemokratis-
ka riksdagsgruppen gick in för att stötta en borgerlig
fyrpartiregering som bokstavligt talat hängde på fall-
repet. Man gick in i den situationen för att skapa
ordning och reda brett över blockgränserna. Det är
något av ett lågvattenmärke att då rycka ut delar utan
att redovisa alternativ och de effekter som de skulle
fått för de enskilda individerna.
Lars Leijonborg säger att man måste ha skarpa
förslag. Ja, Lars Leijonborg, det behöver man. Redo-
visa dem! Jag ska med nöje lyssna på dem.

Anf. 205 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag uppskattar att statsrådet håller
med om att den här debatten kommer att medverka
till att processen snabbas på. Det är väl ovedersägligt
att den här debatten, i meningen den debatt vi för just
här just nu, har tillkommit på initiativ från i första
hand Folkpartiet.
Jag skulle kunna utveckla att alla mina tre exem-
pel på Socialdemokraternas beredskap att sänka för-
måner i socialförsäkringen är korrekta, men jag kan
dra tillbaka just det som avsåg oktober 1992. Jag hade
två andra exempel på att socialdemokratiska reger-
ingar har sänkt förmånerna i sjukförsäkringen.
Jag vill inte tro att ni just nu säger att ni ska klara
valet genom att mörka nu och sedan slå till i budgeten
i oktober med en sänkning till 70 %. Jag vill inte tro
att ni pratar på det sättet. Men det kan uppstå en
verklighet som gör att ni inte har något annat val,
precis som Alf Svensson var inne på. För att undvika
den situationen är det viktigt att ni gör andra saker.
Vi har förslag när det gäller nya former för reha-
bilitering, vårdfinansiering och maktfrågor, dvs. att
individen ska få mer att säga till om i fråga om sin
egen verklighet på arbetsplatserna. Man ska också få
möjlighet att minska stressen genom att köpa hem-
tjänster och sådana saker. Visst har vi ett antal skarpa
förslag som skulle kunna hjälpa människor med det
här livspusslet.

Anf. 206 Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! Jag tycker att det är bra att Lars Lei-
jonborg inte för den där debatten vidare. Det kan ju
tvinga fram en och annan redovisning från de borger-
liga partierna som inte är så rolig för dem.
Vad är det för konkreta förslag, och vad är det för
nya former av rehabilitering, Lars Leijonborg? Vad är
det för konkreta förslag på den punkten som kan
påverka utvecklingen på ett annorlunda sätt än de
förslag som regeringen arbetar med nu, som man
prövar ute nu och som jag i diskussionen tidigare i
vinter har presenterat? Regeringen återkommer ju
med konkreta förslag i höstens budgetförslag inför
2003.
Sedan säger Lars Leijonborg att det är ett förslag
om Finsam som riksdagen nu står i begrepp att fatta
beslut om. Det är ju inget förslag om Finsam. Det är
inte det, Lars Leijonborg. Vad är det egentligen Lars
Leijonborg tror att riksdagen har för avsikt att fatta
beslut om i morgon bitti?

Anf. 207 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Det är regeringen som är riksdagens
verkställande organ. Det är inte tvärtom. Med tanke
på regeringens förhalning av en Finsamlagstiftning
önskar jag verkligen att det var tvärtom. Men social-
försäkringsutskottet har ju inte ansett sig kunna lägga
fram ett konkret lagförslag om Finsam för riksdagens
beslut, vilket jag verkligen hade hoppats. Det hade
varit en mycket välförtjänt smäll på fingrarna åt stats-
rådet. Konstitutionsutskottet har ju också kritiserat
hanteringen i den här delen.
Jag tror ändå, om Miljöpartiet håller fast vid sin
hittillsvarande linje i utskottet, att ett beslut i kamma-
ren i morgon kommer att innebära att verkligheten
förändras fortare än om Ingela Thalén får bestämma
takten. Då får man ett så konkret uttalande från riks-
dagen att jag tror att aktörerna ute på kassor och i
landsting kommer att kunna agera utifrån det. Där-
med tidigarelägger man den här processen ett antal
månader.
Om det däremot visar sig att det är den majoritet
som Ingela Thalén, Göran Persson och Gudrun
Schyman talar för som vinner i morgon vet vi egent-
ligen ingenting. Göran Persson lade ut nya dimridåer
på Landstingsförbundet i dag. Det var mycket oklart
vilken nivå det handlar om. Om man inte vet hur
mycket pengar man har att röra sig med är det väldigt
svårt att resonera om några gemensamma projekt. Det
är fördelen om vi vinner i morgon. Då vet man vilka
pengar man har att röra sig med.

Anf. 208 KERSTIN-MARIA STALIN
(mp):
Fru talman! Här får ni både se och höra en allde-
les äkta sparv i tranedansen. Jag gissar att partiledar-
na kanske inte hade varit kvar här om jag inte just nu
hade varit en så intressant person. Jag är ju det i och
med att jag har gjort ett ställningstagande i utskottet.
Trots mitt tidigare politiska liv är jag ändå ovan vid
sådana högtgående slängar som produceras här i dag.
Jag ska försöka hålla mig till sakfrågan.
Det är väldigt vad socialförsäkringsfrågor har bli-
vit intressanta på sista tiden. Det var de inte när jag
kom in i riksdagen för snart fyra år sedan. Då var det
svårt, och folk ville inte diskutera det över huvud
taget. Jag hade väldigt svårt att berätta om mitt ut-
skott, vad det var vi gjorde och vad som var viktigt.
Men nu är det gudskelov på tapeten, och det hoppas
jag att det ska fortsätta att vara. Det är jätteviktigt.
Det kommer nya utredningar och nya påhitt ideligen.
Det är Gerhard Larsson ena dagen. Nästa dag är det
Jan Rydh. Sedan är det bara arbetsplatserna, sedan
försäkringsläkare, sedan alla läkare över huvud taget
och sedan är det ersättningsnivåerna det beror på. Så
fortsätter det så där.
Jag är psykolog till yrket och är van att se helhe-
ten. Jag har alltså gjort det i hela mitt yrkesliv. Jag
blev lite chockad när jag kom till riksdagen. Jag tyck-
er att det har varit en väldigt dålig helhetssyn här
faktiskt. Man har haft en väldigt snäv syn var och en
på sitt utskott också. Jag tycker att den här debatten
har breddat det här lite grann. Man börjar faktiskt titta
lite åt sidorna också.
Det talas mycket om komplexiteten och helheten,
men det är ju lätt att bli skakis inför helheten. Det
kanske är därför som man alltid avvisar att det ska
vara en barnbilaga till budgeten. Man orkar kanske
inte eller tål inte se hur allting hänger ihop och hur
allting påverkar barnen. Det här var ett exempel.
Man måste försöka blicka ut över helheten och
ändå inte förlamas. Man måste försöka göra kraft-
satsningar under tiden, förutsatt att man har analyse-
rat frågan. Jag har faktiskt studerat och analyserat
frågan om finansiell samordning ur alla möjliga
vinklar. Jag känner till turerna också, och dessutom är
jag långsint.
Jag vill hålla fast vid den överenskommelse som
Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Folkpartiet och
Centern gjorde 2000 när handlingsplanen för hälso-
och sjukvård skulle läggas fast och Socialdemokra-
terna lovade att fortsätta med det som då kallades
Finsamprojektet. I dag har det utvecklats, och jag
föredrar att säga finansiell samordning, för nu är även
arbetsmarknadsmyndigheter och socialmyndigheter
med.
Det är bra att det har ordnats massor av utfråg-
ningar och hearingar, men det har skett lite grann på
grund av att det har varit mycket protester. Är det
prostester blir det diskussioner. Det har varit jättebra.
I morse såg jag att regeringen ännu mer har när-
mat sig utskottsbetänkandet vad gäller punkt 5 om
samverkan och finansiell samordning. Om det som
stod i DN i morse och det som sades på TV var sant
gick det t.o.m. att tala om en viss procent av försäk-
ringskassans pengar, och det tackar jag för. I sam-
klang med det hoppas jag att alla i morgon röstar med
utskottsmajoritetens förslag på punkt 5, eftersom
skillnaden inte är så dramatisk och man numera har
med flera aktörer, även i det förslaget.
Det här var en del av helheten. Nu kommer jag till
Miljöpartiets motion som är en helhet.
Regeringens målsättningar på ohälsoområdet är i
mångt och mycket nödvändiga men inte tillräckliga
eller ens de mest effektiva för att främja ökad hälsa i
arbetslivet. Elvapunktsprogrammet för ökad hälsa i
arbetslivet har många förtjänster men räcker inte.
Framför allt måste man försäkra sig om att de grupper
som är överrepresenterade i ohälsostatistiken inte blir
ännu mer diskriminerade på arbetsmarknaden än vad
som är fallet i dag eller att nya grupper hotas att slås
ut. En politik för att möta ohälsan måste se till hela
människan och hennes behov, och det är inte tillräck-
ligt väl beaktat i elvapunktsprogrammet, tyvärr.
Dagens ohälsotal måste ses i ett livsstilsperspektiv
för att kunna bemötas. De skenande sjukskrivnings-
talen ser vi som ett tecken på ett samhälle som är i
olag. Människor upplever en stress som är större än
tidigare, trots att utvecklingen har varit tänkt att för-
enkla för människor. I dagens situation upplevs tiden
som mer knapp än någonsin.
Parallellt med vuxnas stress skolas våra barn in i
samma förhållningssätt, och krav ställs från barnens
alla sammanhang både på barnen och på föräldrarna,
och barn visar också symtom på stress. Deras stress
hänger ihop med de vuxnas alltmer stressade tillvaro
där tiden aldrig räcker till.
Vuxna samtalar ungefär fem minuter per dag med
sina barn. Barn lär sig stressbeteenden och att det är
normalt att leva på det viset. En fulltecknad alma-
nacka betyder att man är en viktig människa, alltså
finns man.
Ohälsoproblemet måste lösas å det snaraste. An-
nars har vi en generation av barn som riskerar att gå
förlorade i stressrelaterade sjukdomar och besvär. Vi
har inte tid att vänta. Allra viktigast för att bryta ny-
rekrytering till gruppen sjukskrivna och förtidspen-
sionerade är det förebyggande hälsoarbetet. Det tas
upp i elvapunktsprogrammet men måste betonas
ytterligare. Bl.a. måste företagshälsovården återstäl-
las. Det var på tapeten när vi hade en hearing med
Arbetsmiljöverkets generaldirektör, men då lät det
som att det var farligt att återställa den för fort och att
vi skulle akta oss för att göra det. Det gör mig lite
bekymrad att saker och ting inte får gå fort nu när det
är bråttom.
En ökad satsning på förebyggande och hälso-
främjande arbete krävs alltså i samhället generellt och
specifikt för människor som riskerar att bli eller redan
är långtidssjukskrivna. Fokus behöver sättas på t.ex.
matens koppling till hälsan men också på motionens
och rörelsens koppling till hälsan. Skolgymnastikens
betydelse för ungdomars hälsa och fortsatta livsstil
måste lyftas fram. Att remittera till motion kan vara
väl så effektivt som annan rehabilitering.
Livsstilsfrågorna och det egna förhållningssättets
betydelse för hälsan är det viktigaste, men detta måste
också understödjas av arbetslivet och samhället. Den
viktigaste livsstilsfrågan rör vår syn på arbetslivet
som den del av livet som ständigt får företräde och
som ofta upptar den största delen av vår vakna tid.
Den viktigaste åtgärden för att skapa en bättre balans
i livet vore en arbetstidsförkortning. En arbetstidsför-
kortning skulle kunna humanisera ett arbetsliv som
för många i dag upplevs nedbrytande i stället för
upplyftande och på så sätt skapa möjligheter för en
bättre balans i livet mellan arbete och egen fritid. Ett
annat sätt att bryta arbetslivets rytm, att pröva något
nytt, att förkovra sig eller bara vila upp sig och samla
kraft kan vara friåret.
Men även om nyrekrytering av sjukskrivna bryts
genom att man uppmärksammar de här livsstilsfrå-
gorna och samhället humaniseras kommer det att
finnas behov av rehabilitering. Därför måste rehabi-
literingsbegreppet breddas, så att inte administrativa
hinder ligger i vägen, och så måste rehabiliteringen
vara tillgänglig så att alla personer blir uppmärksam-
made. Att vara sjukskriven på grund av bristande
resurser och köbildning i vårdsektorn är inte bra vare
sig för individen, vårdsektorn eller samhällsekono-
min. Och vid sjukskrivningar för längre tid då någon
form av rehabilitering är aktuell måste kontakterna
med försäkringskassan fungera smidigt och snabbt.
Försäkringskassan måste ha resurser att möta
varje människa och se hennes behov. Jag har i stort
sett ägnat det senaste året åt att åka runt till försäk-
ringskassor i Sverige, och jag vet att försäkringskas-
sepersonalen, de som möter människorna, kan det här
med rehabilitering. De vet hur man ska göra. Proble-
met är att det inte ges tid och resurser för rehabiliter-
ingsarbetet utan de måste merparten av sin tid ägna
sig åt att betala ut sjukpenning.
Om man inte ser över försäkringskassans situation
kommer alltfler att bli sjukskrivna utan att någon
rehabilitering sker, och för att man ska komma till
rätta med den ökade ohälsan är det utomordentligt
viktigt att människor blir sjukskrivna till rätt form av
rehabilitering, inte bara sjukskrivna från arbetet. Här
måste synen på vård och rehabilitering breddas. Det
gäller också den roll som den enskilde får spela i val
av rehabilitering.
Jag hade lite kvar som handlade om män och
kvinnor och lönestatistik, men nu är min tid ute. Jag
får se om jag måste sätta upp mig igen på talarlistan.
Men jag avslutar med att säga att de yrkesgrupper
som tar hand om det värdefullaste vi har, barnen och
hälsan, måste lyftas fram inte bara lönemässigt utan
också som den viktigaste resursen i arbetet för ett
barnvänligare Sverige och i kampen mot den ökade
ohälsan.
Med det vill jag tacka och yrka bifall till reserva-
tion 2 och 3 och avslag på reservation 4.

Anf. 209 Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! Jag kan instämma i väldigt mycket av
det som Kerstin-Maria Stalin sade när hon beskrev
den allmänna inriktningen när det gäller människan i
arbetslivet och behovet av att ge henne stöd och be-
hovet av olika insatser för att underlätta för henne att
komma tillbaka till arbetslivet.
Jag blir bara lite förundrad när Kerstin-Maria Sta-
lin säger att hon på sina resor till försäkringskassorna
har mött reaktionen att man vet vad man ska göra.
Det jag möter när jag träffar kassapersonal är nämli-
gen en väldigt stark önskan om en verksamhetsut-
veckling och ett stöd i metodutvecklingen när det
gäller att välja rehabiliteringsmetod och också ett stöd
när det gäller att arbeta med att bygga upp rehabili-
teringsunderlag. Därför ser jag nog ett annat behov av
stöd på försäkringskassorna än det som Kerstin-Maria
Stalin uttryckte just nu.
När det gäller frågan om samverkan och samord-
ning vill jag erinra om att vi, av de rapportslutsatser
som vi har fått, kan konstatera att man har använt 2 %
av det möjliga anslaget på 10 % i verksamheten i sina
projektförsök. Det är bara när det gäller Hisingen och
DELTA-försöket som det har använts lite mer, näm-
ligen 3 %.
Jag säger detta bara med tanke på det som står.
Jag vill också hänvisa Kerstin-Maria Stalin till den
beskrivning som finns på s. 9, 10 och 11 i utskotts-
betänkandet. Där framgår det väl på vilket sätt frågan
har hanterats. Precis som Kerstin-Maria Stalin är jag
väldigt långsint.

Anf. 210 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Herr talman! När jag har träffat försäkringskasse-
personal har jag varit mån om att träffa inte bara
chefer. Det är klart att man på ett arbete vill ha me-
todutveckling, gå kurser osv. Det är alldeles själv-
klart. Men det absolut största problemet som stressar
personalen som jobbar direkt med människor allra
mest är att de är för få. Det har gjorts en massa in-
dragningar som har lett till att man har blivit färre.
Man har högar med rehabiliteringsfall som man inte
hinner med, och man går hem varje dag utan att ha
hunnit göra det man egentligen vill göra.
När personal har börjat med nytt jobb inom reha-
bilitering, börjat från scratch och haft möjlighet att ta
kontakt med en sjukskriven person väldigt tidigt går
det snabbt att hjälpa till att rehabilitera. Det behövs
ibland inte särskilt mycket. Men ju längre tid en per-
son varit sjukskriven ju svårare blir det.
Det är klart att personalen vill ha utbildning och
metodutveckling, men man vill ha resurser så man
kan ägna sig åt arbetet. Personalen har också metoder
som man är ledsen att man inte hinner tillämpa.
I det som kallades Finsam förut var det ganska
låga procent. Man använde inte upp till 10 %. Got-
land låg, jag tror det var 1995, högst med 3,3 %.

Anf. 211 BERIT ANDNOR (s):
Herr talman! Alla har inte förmånen att ha ett ar-
bete som är utvecklande och stimulerande. Är jobbet
dessutom fysiskt slitsamt krävs det ordentligt med
vila för att orka med i längden, tid som blir alltmer
sällsynt i vårt samhälle.
Tiden ska, som ni vet, räcka till mycket. Pressen
att leva ett aktivt och rikt fritidsliv ökar. Det gäller
barnens fritidsaktiviteter, egen utveckling osv. Samti-
digt som denna livsstilsförändring har ägt rum i vårt
samhälle ser vi att villkoren i arbetslivet blivit allt
hårdare. Arbetsorganisationen har slimmats. Arbets-
belastningen har ökat. Att skapa det goda arbetet har
trängts tillbaka. Det gäller både inom den privata och
den offentliga sektorn. 90-talet har kort sagt satt sina
djupa spår och gett långsiktiga effekter.
För att komma åt orsakerna till den drastiskt sti-
gande sjukfrånvaron finns det tyvärr inga enkla lös-
ningar. Jag hör här i dag en önskan hos väldigt många
om att det skulle vara så. Det finns kanske de som
tror det. Men så är det inte.
Jag tror att vi dels måste föra en öppen och livak-
tig diskussion om de värderingar och attityder som
driver den livsstilshets som vi ser i vårt samhälle, dels
göra insatser som gör arbetslivet mer innehållsrikt
och utvecklande och med en belastning som medger
att man kan arbeta tills man når pensionsåldern.
För oss socialdemokrater har arbetslivets villkor
alltid varit en central fråga. Vid vår senaste kongress i
höstas antog vi riktlinjer för hur arbetsmarknaden ska
kunna erbjuda arbeten som människor mår bra av. Vi
vill bl.a. se förbättringar av den fysiska och den
psykosociala arbetsmiljön. Vi vill ha företagshälso-
vård för alla anställda, ökat inflytande över arbetet
och arbetstidens förläggning. Vi vill se möjligheter att
lära nytt hela livet och ett barnvänligare arbetsliv.
Vi anser att den offentliga sektorn måste gå före i
arbetet mot ett mänskligare arbetsliv. Kommuner och
landsting måste kunna erbjuda arbetsplatser som
kännetecknas av demokratiserade arbetsorganisatio-
ner som saknar hierarkier.
Det är dessa riktlinjer som är vägledande för soci-
aldemokratins arbete med att bekämpa ohälsoutveck-
lingen. Förra året beslutades - som vi nu har hört
flera gånger - om elvapunktsprogrammet som inne-
håller ett brett åtgärdspaket och insatser på kort och
lång sikt, på olika nivåer och inom olika områden. En
rad beslut har därefter följt som innebär ett fullföljan-
de av programmet.
Det är min uppfattning att det krävs en samsyn om
vi ska göra någonting åt orsakerna till ohälsan. Det
krävs ett gemensamt ansvarstagande från arbetsmark-
nadens parter och oss som lagstiftare.
Därför tycker jag att de pågående trepartssamtalen
är helt avgörande för våra möjligheter att i grunden
göra något åt ohälsan. Vi fixar inte detta själva genom
att fatta beslut i Sveriges riksdag. Vi behöver arbets-
marknadens parter.
Jag tycker också att det i detta sammanhang är
särskilt viktigt att betona arbetsgivarnas ansvar. Det
förebyggande arbetet måste bli bättre. Det systema-
tiska arbetsmiljöarbetet måste få genomslag. Jag
tycker det är helt oacceptabelt, och jag hoppas fler
tycker som jag, att det bara fungerar på en tredjedel
av våra arbetsplatser. Det är också det som är bak-
grunden till varför vi satsar på utbildning av skydds-
ombud, på arbetsmiljöcertifiering av arbetsplatserna
och på att införa hälsobokslut.
Det är oacceptabelt att kostnaden för utslagningen
på våra arbetsplatser belastar enbart samhället. Därför
är det viktigt att vi fortsätter att överväga vilka eko-
nomiska drivkrafter som bäst skapar ett arbetsliv som
inte sliter ut utan som tar till vara sin viktigaste
resurs, nämligen arbetstagarna.
Det finns också en rad andra insatser, som har
nämnts. Det gäller försäkringsmedicin och sjukskriv-
ningar. Det handlar om hur vi som individer lever.
Det handlar om administration och rehabiliteringsar-
bete. Inom alla dessa områden måste det göras insat-
ser.
Jag går tillbaka till det som rör de skiljaktiga me-
ningarna. Strax före jul beslutade socialförsäkringsut-
skottet om att begära en lagstiftning om finansiell
samordning mellan fyra myndigheter. Den försöks-
verksamhet som vi har haft i gång visar att det är
viktigt att just dessa fyra myndigheter deltar. Det är
viktigt att arbetsmarknadsmyndigheterna är med.
Senast i dag har vi fått veta det av dem som driver
försöksverksamheterna. De upprepar detta krav.
Mot detta reserverade sig Folkpartiet och Center-
partiet strax före jul. Varför då? Jo, därför att de
tyckte att det var bättre med en finansiell samordning
med enbart hälso- och sjukvården och försäkringskas-
san. Det var så sent som för ett halvår sedan.
Nu återkommer samma partier med motioner med
anledning av att regeringen inte återkommit med en
proposition. Mot bakgrund av reservationen som ni
faktiskt gjorde bara för ett halvår sedan tycker jag att
det är ganska märkligt. Jag tycker i och för sig att det
är bra om ni har ändrat er. Det är intressant att få veta.
Efter att ha hört Leijonborg vet jag inte riktigt vad ni
står för. Det var något oklart, om jag får säga det.
Ni slår in öppna dörrar. Vi har redan gjort ett till-
kännagivande. Regeringen jobbar för högtryck med
att ta fram en proposition. Vi ändrade beställningen i
höstas. Det handlar om att gå till en permanent verk-
samhet. Att gå från försök till permanent kräver ett
omfattande arbete. Det är viktigt för enskilda männi-
skor att detta kommer till stånd. Jag tycker att detta är
onödiga piruetter. Det är ett billigt försök att nå poli-
tiska poäng.
När det gäller den övriga reservationen vet jag
inte om jag vill tro på er nyfunna gemenskap som ett
uttryck för valtaktik. Jag är benägen att göra det. Jag
hoppas förstås att det är ett ärligt försök att visa att
borgerligheten har ett regeringsalternativ att erbjuda
väljarna.
Men vad har ni att komma med som går utöver
det som redan är beslutat och på gång? Det är väl
ändå rimligt att beredningsarbetet med den utredning
som har varit i gång, som gick på remiss och där
remissen skulle vara inne till den 26 april, får pågå
och att vi kan baka in det i nya förslag som kommer i
höst? Är det inte rimligt? Är det inte rimligt att vi
tänker efter vad vi gör innan vi gör något?
I den gemensamma reservation som ni har lämnat
till socialförsäkringsutskottet skriver ni att målet är
att antalet långa sjukskrivningar ska gå ned och gå
tillbaka till genomsnittet för 1996-1998. Detta ska ni
åstadkomma, säger ni, med åtgärder som inte, med
något enstaka undantag, skiljer sig från det som redan
är beslutat och gjort.
Det finns en reservation i finansutskottet som jag
tycker det finns anledning att nämna här. Där föreslår
ni en socialförsäkringsreform som ska - lyssna nu -
öka sambandet mellan vad den enskilde betalar och
vad hon får ut, göra det lättare att ta med socialför-
säkringsförmåner utomlands, stärka systemet mot
demografiska förändringar, öka incitamenten för att
arbeta och motverka överutnyttjande.
Båda dessa reservationer visar - när man läser
dem, tränger in i motionerna och tittar på vad ni
egentligen menar - att ni står oerhört långt från var-
andra.
När det gäller de grundläggande frågorna i social-
försäkringssystemet som ersättningsnivåer, beräk-
ningsgrunder och karensdagar är splittringen total. Å
ena har vi Folkpartiet, som inte vill göra några för-
ändringar, försvarar det nuvarande sjukförsäkringssy-
stemet och kräver en höjning av ersättningstaket.
Sedan har vi Moderaterna å den andra, med Kristde-
mokraterna i knät som vanligt, som säger nej till detta
krav och samtidigt kräver att den sjukpenning-
grundande inkomsten ska beräknas på de senaste 24
månaderna och att en ytterligare karensdag ska infö-
ras.
Så ser det ut: oenigt och splittrat. Ni har inget al-
ternativ. Ni står tomhänta. Ni sparkar in öppna dörrar.
Det enda man kan säga är att det är tydligt att Mode-
raterna tillsammans med Kristdemokraterna står för
ett stort systemskifte. Det är också svårt att se någon-
ting annat än att Moderaterna i en moderatledd re-
gering skulle vara de som satte dagordningen.
Grundtrygghetssystem, låga ersättningar,
komplettera med privata försäkringar om man vill
garantera sig den trygghet man har i dag - vad är det
egentligen som gäller? Är Folkpartiet berett att stödja
denna politik? Jag tycker att ni ska svara - kanske
inte för min skull, men för att väljarna ska få höra vad
det är som gäller. Vad innebär ett stöd för Folkparti-
et? Innebär det ett stöd för en moderatledd regering,
och vad innebär det för enskilda människors trygg-
het? Det är viktiga frågor. Det är viktiga frågor för de
människor som i dag är sjukskrivna eller långtids-
sjukskrivna.
Jag yrkar bifall till förslaget i socialförsäkringsut-
skottets betänkande 18 i den del som avser punkterna
1-4 samt bifall till reservation 4 under punkt 5.

Anf. 212 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Det var intressant att lyssna till ut-
skottsordföranden, som var väldigt indignerad och
upprörd över Centerpartiets och Folkpartiets ageran-
de. Det var vi som var skulden till alltihop. Så talar
naturligtvis en utskottsordförande som är trängd när
majoriteten börjar brista.
Om vi tar det lite lugnt, Berit Andnor, är det så att
Centerpartiet har lagt fram en partimotion med för-
slag om finansiell samordning som fått bifall av ut-
skott och riksdag, som begärt ett förslag från reger-
ingen. Detta förslag lades till riksdagen i höstas men
var fullständigt otillräckligt i förhållande till det upp-
drag som vi och riksdagens majoritet hade föreslagit.
Det är förklaringen till att vi naturligtvis inte kan
godkänna ett sådant förslag. En finansiell samordning
med 0,5 % av sjukkostnaderna är ju inget förslag att
tala om i den meningen. Det är förklaringen till detta.
Hade regeringen då kommit fram med det här för-
slaget hade vi haft denna samordning i dag. Då hade
inte försäkringskassan behövt säga nej till den 55-
plus-kvinna som jag tog som exempel tidigare i de-
batten i dag. Det är det som det är fråga om. Vi hade
då klarat av den här problematiken. Det är ju ni som
har krånglat och krånglat för att förhala detta. Nu
upplever vi att vi måste gå ut i en valrörelse innan
någonting händer.
Sedan vill jag medan jag har ordet, herr talman,
precisera mitt yrkande. Jag yrkade bifall till reserva-
tion 1, som täcker nästan hela betänkandet. Mitt yr-
kande, preciserat, är bifall till reservation 1 under
punkt 3 och bifall till punkt 5 i utskottets förslag.

Anf. 213 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Det som är intressant är det vi dis-
kuterar i dag. Var står Centerpartiet i dag i denna
fråga? Vad jag vet har ni skrivit en ny motion med
nya krav. Ni har en reservation i dag som ser annor-
lunda ut än vad den gjorde för ett halvår sedan. Vad
tycker ni egentligen?
För oss socialdemokrater har det varit väldigt vik-
tigt att ta vara på erfarenheterna från den försöksverk-
samhet som har pågått i landet. Den har utvärderats
under en tid, och vi fick slutrapporterna under hösten.
Det framgår fullständigt klart och tydligt av den ut-
värderingen att det är oerhört viktigt att vi har de fyra
arbetsmarknadsmyndigheterna med. Numera tycker
Agne Hansson också det, vad jag förstår, och det är
bra. Jag tycker det. Men det vore klädsamt att inse
och förstå hur hela detta händelseförlopp har sett ut
och vad som ligger bakom att vi står där vi står i dag.
Det är bara det jag tycker.
Det är märkligt att man försöker göra politiska
poäng av någonting där beställningen redan är lagd
från riksdagens sida. Vi väntar på ett förslag. Vi vill
inte göra något hastverk. Vi vill inte göra någonting
som innebär att vi får oönskade konsekvenser av
förslaget. Vi kommer att återkomma med ett förslag
när det gäller den finansiella samordningen. Men då
kommer det att innehålla de fyra myndigheterna. Det
är det som är det viktiga och det som ger resultat.

Anf. 214 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag förstår att Berit Andnor är upp-
rörd. Ni är på defensiven i den här frågan, och ni är
besvärade av att det är Centerpartiet och Folkpartiet
som har initiativet i frågan när ohälsotalen välver sig
över er som har ansvaret och ni inte lyckas göra nå-
gonting åt dem. Det är klart att det är oroande att
möta väljarna i en sådan situation.
Var Centerpartiet står i den här frågan trodde jag
var känt för utskottsordföranden vid det här laget. Så
länge har vi lagt fram förslag om det vi nu behandlar
att det borde vara fullständigt klart.
Från Centerpartiets sida vill vi ha en finansiell
samordning som innebär någonting, där 10 % av
sjukvårdskostnaden får gå till samordning. Vi kräver
också en rehabiliteringsgaranti och en rehabiliterings-
ersättning för att människor snabbt ska kunna rehabi-
literas tillbaka i arbete. Det är de förslag vi har lagt
fram i motionen. Det är de förslag som vi har fått
godkända för behandling av riksdagen nu, bland de
15 förslag som vi lade fram i vår motion med anled-
ning av att regeringen inte har kommit till skott i
denna fråga.

Anf. 215 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Det som har varit väldigt tydligt för
oss som har jobbat och jobbar med frågan i socialför-
säkringsutskottet är att den ökande ohälsan är ett
komplext problem. Det krävs ett helt batteri med
åtgärder. Det krävs insatser på olika nivåer och i olika
sektorer, på både kort och lång sikt. Det pågår ett
sådant arbete. Det finns ingenting i de förslag som ni
lagt fram som på något sätt skulle innebära något
nytt, som skulle innebära att det blev drastiska för-
ändringar i besluten om man biföll de framlagda
motionerna - ingenting. Öppna dörrar slås in.
När det gäller den finansiella samverkan finns det
ett tillkännagivande. Det gjordes strax före jul i sam-
band med att vi behandlade budgetpropositionen.
Men det såg annorlunda ut, för det omfattade fyra
myndigheter. Regeringen arbetar för högtryck med att
ta fram en proposition i denna fråga. Det var en ny
beställning som lades av riksdagen strax före jul. Det
är ett komplicerat lagstiftningsarbete. Det går inte,
som jag uppfattade att Lars Leijonborg sade, att ge
någon form av signaler här. Det krävs en lagstiftning
för att kunna genomföra denna verksamhet med fi-
nansiell samordning.
Men det viktiga är att det är fyra myndigheter, att
arbetsmarknadsmyndigheterna är med. Det är enbart
då, i den samverkan, som vi kan nå goda resultat,
sätta människan i centrum och ge människor det stöd
de behöver. Men det beslutet är redan taget i riksda-
gen. Så ser det ut, Agne Hansson: Det beslutet är
redan taget.

Anf. 216 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Centern, Folkpartiet och Kristdemo-
kraterna har väckt en motion om ohälsa med anled-
ning av s.k. timad händelse. Alla utom motionärerna
och talmannen har undrat något om en timad händelse
kan ha pågått sedan 1997. Jag tolkar det som något
alldeles nytt, oförklarligt och häpnadsväckande. Men
sjukskrivningarna förtjänar trots allt att debatteras så
konkret och sakligt som möjligt.
Ytterst är den socialdemokratiska regeringen an-
svarig för att underskotten i sjukförsäkringen har växt
med miljarder. Varför visade inte regeringen hand-
lingskraft redan efter valet 1998 och vidtog åtgärder
för att motverka den kraftiga ökningen av sjukfrånva-
ron? Sunt förnuft. Tror man på sunt förnuft visar den
mest elementära pristeorin att mer för pengarna, allt
annat lika, leder till högre efterfrågan. Höjer man
ersättningsnivån i sjukförsäkringen från 75 % till
80 % påverkar det sjukskrivningarna. Det är ingen
nyhet. Fråga holländarna, som har rekord i sjukbidrag
och förtidspensioner, 15 %. Vi har bara 10 %.
Att professor Magnus Henrekssons uttalande i går
att ersättningsreglerna har betydelse för sjukfrånvaron
slogs upp som en stor nyhet är egentligen bisarrt.
Varje gång försäkringarna blivit generösare, 1963,
1967, 1974, 1987 och 1998, har arbetsoförmågan
ökat. Fusk, nej inte alls. Det är ett rationellt beteende.
Det förvånar mig att regeringen, de andra partierna
och den massmediala opinionen inte velat inse så
enkla fakta.
Statsrådet Ingela Thalén har i stället förklarat att
svenskarnas höga sjukfrånvaro jämfört med andra
européers beror på de slimmade arbetsplatserna med
uppskruvat tempo, fysiskt tunga jobb och en allmän
tidspress både i och utom arbetet. Fel på två sätt.
Vi är inte unika. Holland fick motsvarande ut-
veckling när de hade 80 % ersättningsnivå. Man
sänkte nivån på papperet, men fortfarande har en
mycket stor grupp av de anställda 100 % i ersättning
av de senaste fem årens inkomster. Sänkningen fick
inte mycket effekt av den anledningen.
Arbetsmiljön i Sverige är jämförelsevis bra, och
regeringen och företagen har verkligen satsat på den.
Det märks bl.a. på minskningen av arbetsolycksfal-
len.
Visst, en så dramatisk utveckling som sjukskriv-
ningarna under de senaste fem åren har inte en orsak.
När ett flygplan störtar beror det i regel inte på ett
enda katastrofalt misstag utan på många mindre
misstag och problem som sammantaget leder till
katastrofen: vädret, mindre miss av flygledningen, att
piloten sovit illa, etc.
Detsamma gäller vid ohälsa. Höjda ersättningsni-
våer i en högkonjunktur, 1998, fler nyanställda med
kanske något lägre motivation eller sämre hälsa, svå-
righeter att ge nyanställd personal bra introduktion,
hög belastning på sjukskrivande doktorer, arbets-
kraftsbrist, dåliga chefer, fler sjukskrivna, överbelast-
ning på försäkringskassorna. Allt detta är ingredien-
serna i vårt problem.
Vi har alla sett hur snabbt en liten olyckshändelse
kan skapa milslånga köer på motorvägarna. Samma
sak gäller om sjukförsäkringen inte har rätt utform-
ning. Det innebär att korttidssjukskrivning faktiskt
nästan automatiskt blir långtidssjukskrivning för att
man inte hinner med.
Vad bör då regeringen göra?
1. Se till att läkarna har en bra utbildning i försäk-
ringsmedicin! Det är ingen nyhet för mig, jag
har tjatat. Läkarna måste vara övertygade om att
sjukskrivning är en dålig ordination, att de ska
ge sig tid att tala med patienten. De bör ha kun-
skap om vad olika jobb ställer för fysiska och
psykiska krav. De bör överge gammal slentrian
och inte alltid sjukskriva hela veckor. Det är
bättre att sluta på onsdagen, börja jobba så smått
på torsdag och fredag och vila upp sig på lördag
och söndag.
Varför har inte regeringen satt i gång med utbild-
ning i försäkringsmedicin? Vi vet att den ger re-
sultat. Vi vet att det är ganska billiga åtgärder som
behövs. Och vi får faktiskt både lyckligare pati-
enter, lyckligare läkare och en bättre försäkring.
2. Ersättningsnivåerna bör justeras nedåt. Varför?
Jo, därför att det då blir lättare för läkare och
patienter att fatta vettiga och rationella beslut.
När sådana justeringar görs bör dock perspekti-
vet vidgas till att på en gång omfatta trygghet,
skattesituation, möjligheter att komplettera för-
säkringar i form av avtalsförsäkringar, privata
försäkringar, etc. Det är inte helt lätt om man
ska försöka hitta en långsiktig lösning.
3. Punkterna 1 och 2 kommer att minska öknings-
takten och sedan också den totala arbetsoförmå-
gan. Detta kommer i sin tur att leda till att
trycket på doktorn och försäkringskassorna
minskar. Det leder i sin tur till att kassorna kan
se till att de människor som behöver annat än
ekonomisk service, då menar jag rehabilitering i
vid bemärkelse, får det snabbt. Snabbhet är a
och o. Har man varit sjukskriven i mer än tre
månader har man mycket mindre möjlighet att
gå tillbaka till jobbet. Och det är en olycklig ut-
veckling.
Nu är vi i en krissituation, och det är därför vi
tycker att det är befogat med Finsam. Fungerar
sjukförsäkringssystemet normalt hade inte sådana
extraordinära åtgärder behövt vidtas. Det är också
väldigt viktigt att vi ser till att patienterna kommer
snabbt till sjukvården om de behöver den.
4. Försäkringskassornas administration måste
moderniseras. Arbetet är på gång. Hade vi varit
tre år tidigare med den utvecklingen tror jag inte
att vi hade behövt vara uppe så här länge på
kvällen och prata. Det projekt som för närva-
rande håller på att komma fram på kassorna
gäller föräldraförsäkring. Det innebär att föräld-
rarna själva kan fylla i blanketterna. Datorerna
säger till när de gör fel, och man slipper en för-
färlig mängd dubbelarbete. Samma sak gäller i
hög utsträckning för läkarna. De lämnar in
sjukintyg via IT. Har de icke fått med alla upp-
gifter säger datorn till. Finns det uppgifter som
av nödvändighet måste komma senare kan man
också få reda på när de beräknas komma in.
Med nya arbetsmetoder kan vi alltså få ratio-
nella kassor. Då kan vi glömma bort stora, om-
fattande omorganisationer som gör alla olyckli-
ga på en arbetsplats.
5. Det femte problemet för både offentlig förvalt-
ning och näringsliv är att man borde fundera på
om jobbet kan rationaliseras med ett minimum
av oro på arbetsplatserna. Detta är en utmaning
för alla som arbetar i ett företag.
6. Det kan vara svåra olönsamhetsproblem. Då
måste det bli varsel och friställningar. Så är ty-
värr verkligheten. Då behövs bättre arbetsför-
medling, mer flexibla arbetsmarknadslagar, och
det ska inte vara en nackdel att byta jobb. Vi ska
ha en effektiv och tidig kompetenshöjning när
det behövs. Avtalsförsäkringar får inte hindra
äldre att få nya jobb. Detta är också utmaningar,
men de är inte omöjliga att lösa.
7. Företagshälsovården borde få tillbaka en del av
sin tidigare sjukvårdande behandling. De kon-
kreta kunskaperna om riskmomenten, alla typer
av riskmoment, på företaget uppmärksammas
då lättare. Snabbhet gör att man löser proble-
men snabbare och billigare. Det är långsamhet
som gör att vi får köer både på motorvägarna
och i sjukvården liksom på försäkringskassorna.
8. Det är många åtgärder som måste vidtas för att
klara dagens delvis ohållbara situation. Finns
det några råd? Ja, börja med att försöka minska
inflödet av sjukskrivna. Här kommer ersätt-
ningsnivåerna och läkarnas försäkringsmedi-
cinska utbildning in och även att de har mer tid
att prata med patienterna och förklara hur man
känner sig så bra att man vill gå till jobbet. Sat-
sa på en bättre företagshälsovård! Men gör det i
en ansvarsfull takt och se var nyttan blir störst.
Satsa ännu mer på systematiska arbetsmiljöpro-
blem! Här finns stora problem, framför allt
inom vårdsektorn, men även på andra håll. Se
till att de som kan rehabiliteras får chansen att
rehabiliteras snabbt! Väntan är inte bra. Tyvärr
kommer vi att se, och här är jag pessimistisk, en
ökad förtidspensionering innan allting blir bätt-
re.
Det är gamla synder som leder till detta. Därför
måste vi se till att vi får drivkrafter för att få de
förtidspensionerade tillbaks till visst förvärvsar-
bete. Här tror jag att det behövs ekonomiska driv-
krafter, men här behövs också fantasi osv. Här
behövs säkerligen mycket samarbete mellan olika
arbetsgivare osv.
Detta var mitt konkreta och sista råd i denna
kammare.

Anf. 217 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Mycket av det Margit Gennser har
tagit upp är vi överens om. Det rör flera punkter, t.ex.
försäkringsmedicin, utbildning av läkare, varsamhe-
ten i sjukskrivningar, ökad kunskap. Samma säker
gäller det systematiska arbetsmiljöarbetet och före-
tagshälsovården.
Försäkringsmedicin är en av de punkter som finns
i vårt elvapunktsprogram. Det pågår ett arbete i tre-
partssamtalen och företagshälsovården där man
gemensamt mellan arbetsmarknadens parter och sta-
ten ska försöka bli överens om hur en livaktig före-
tagshälsovård ska byggas upp som fungerar på bästa
sätt. Om detta är vi överens.
Men sedan kommer vi till punkter som moderater,
Margit Gennser och socialdemokrater inte är överens
om.
Margit Gennser sade inledningsvis att det handlar
om sunt förnuft. Ja, kanske till vissa delar. Men det
handlar inte om sunt förnuft när en av de punkter som
Margit Gennser tar upp rör ersättningsnivåer och
karensdagar.
Blir man friskare om vi inför fler karensdagar?
Mår man bättre om man arbetar deltid på vårdavdel-
ningen och jobbar på obekväma arbetstider? Blir det
bättre på jobbet om vi försämrar arbetsrättslagstift-
ningen och man känner större otrygghet i arbetet?
Blir man friskare? Tycker man att det är roligare att
gå till jobbet i en sådan situation?
Blir man friskare, Margit Gennser, av en lägre er-
sättning? Ökar inte otryggheten i en sådan situation?

Anf. 218 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Jag är inte säker på att jag hörde allt,
men jag vet ungefär vad jag ska svara.
Först och främst ser vi olika på problemet. Det har
med temperament att göra. Jag är otålig. Jag är ledsen
för att åtgärderna inte har vidtagits snabbare.
Det andra gäller resurser. När man arbetar snabba-
re använder man resurserna bättre. Då behöver man i
längden inte fullt så mycket resurser. Det är inte att
trolla, utan detta är rationalitet. Annars har vi varit
ganska överens i utskottet om att vi måste vidta dessa
konkreta åtgärder. Det enda är att jag säger att de
måste vidtas snabbare.

Anf. 219 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Jag delar den otåligheten, Margit
Gennser. Jag är nog precis likadan som Margit Genn-
ser.
Jag tror att de flesta av oss skulle vilja hitta den
enkla lösningen. Men det är inte så. Det finns inga
enkla lösningar. Vi vet att det krävs ett långsiktigt
uthålligt arbete för att göra någonting åt orsakerna till
ohälsan. Det krävs också, enligt min uppfattning, ett
gemensamt arbete mellan arbetsmarknadens parter
och oss som företräder lagstiftaren. Ska vi genomföra
grundläggande och genomgripande förändringar
krävs en samsyn och en gemensam uppfattning om
vilka åtgärder som ger effekt. Därför är trepartssam-
talen viktiga.
Vi har olika uppfattningar när det gäller synen på
karensdagar, ersättningsnivåer och arbetsrättslagstift-
ningen.
Jag upprepar min fråga igen till Margit Gennser:
Är Margit Gennser verkligen säker på att fler karens-
dagar, lägre ersättningsnivåer och sämre arbetsrätt
skulle innebära att man blir friskare och att ett bättre
arbetsliv skapas?
Jag har ytterligare en fråga till Margit Gennser:
Hur kan Margit Gennser och Moderaterna tro att
mindre resurser till vården, skolan och omsorgen,
dvs. färre människor på vårdavdelningarna, skulle
innebära att arbetet skulle underlättas för dem som är
min ålder och som har jobbat och slitit i alla år och
känner av de krämpor som skapas av att det är för få
på jobbet? Hur kan mindre resurser ge en bättre ar-
betsmiljö?

Anf. 220 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Om man känner att man har arbets-
förmåga - det är subjektivt - får en mängd faktorer
vägas in. Jag vill inte alls säga att det bara är fråga
om ekonomiska drivkrafter, utan det finns en mängd
andra saker.
Jag ska vara riktigt personlig. När jag råkade ut
för mitt återfall i cancer fann jag att det bästa var -
jag var sjuk! - att gå till jobbet. Då tänkte jag på
andra saker. Ibland gick det inte.
Om man har doktorns inspiration och han lägger
ned tid på att prata, och man faktiskt försöker an-
stränga sig att göra någonting annat trots att man är
sjuk, t.o.m. har ont, klarar man sig och blir friskare
fortare. Här är vi naturligtvis olika, och det är här
läkaren kommer in. Det är därför vi aldrig kan låta
någon annan än den läkare som har hand om patien-
ten avgöra och hjälpa patienten att gå till jobbet eller
inte.
Det är därför jag har talat om karensdagar och er-
sättningsnivåer. Vi måste göra avvägningar mellan
trygghet och vad folk kan spara. Här måste vi vara
oerhört pedantiska så att vi inte gör misstag. Då tror
jag att vi kan få mycket bättre förhållanden. Det har
vi sett utomlands och i lite äldre tider då vår försäk-
ring fungerade bättre och folk antagligen hade ännu
sämre arbetsförhållanden.

Anf. 221 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Herr talman! Undersökningarna kring ohälsa och
vilka grupper som är i farozonen duggar tätt. Under
de senaste månaderna har vi fått uppgifter om att sex
av tio sjuka går till jobbet och att ohälsan ökar. Varje
dag stiger kostnaderna med 25 miljoner kronor.
Några dagar efter att denna TCO-rapport har lagts
fram skriver Dagens Industri att fler höginkomsttaga-
re blir sjuka. Chefen för välfärd och hälsa på Alecta
säger att försämringarna har ökat - det kryper ned i
åldrarna och upp i inkomst.
Undersökningar visar också att även bland ung-
domarna ökar sjukskrivningarna. Men det som kan-
ske oroar mest är att det är svårt att komma tillbaka.
Alltfler blir sjukskrivna under lång tid.
I ett pressmeddelande från Riksförsäkringsverket
den 17 maj framkommer det att det är en avtagande
ökningstakt men att sjukskrivningarna blir längre.
Sjukskrivningar som varar i över ett år fortsätter att
öka, liksom antalet nya förtidspensionärer.
Något som ofta hörs i debatten om ohälsa är att
tempot speedas upp hela tiden. Det finns alltid ett
tryck att prestera mer, och någonstans tar det stopp.
En stressmotor är just-in-time, och arbetslöshet och
otrygghet är en annan.
Om vi ska skapa goda arbetsmiljöer där männi-
skor inte slås ut av stress och utbrändhet krävs stora
satsningar på att återupprätta företagshälsovården och
förbättra skyddsombudsverksamheten. Landets alla
löntagare behöver inte mindre utan mer demokrati
och inflytande. Det måste finnas tid för både åter-
hämtning, lärande och utbildning. Människor måste
kunna arbeta ett helt yrkesliv.
Från borgerligt håll skriver man gärna ut standard-
receptet, dvs. att införa fler karensdagar och sänka
ersättningsnivåerna.
I Vänsterpartiet tror vi att människor måste få tid
att återhämta sig under trygga förhållanden, utan
ständig skuldbeläggning och hot om försämrad eko-
nomi. Det har vi råd med. Att öka antalet karensdagar
eller att sänka ersättningar skulle enbart innebära att
vi skjuter en ohälsobomb framför oss. De problem vi
ser i dag är inte orsakade av korta sjukdomsfall. Ut-
ifrån både ett individ- och ett samhällsperspektiv är
det de längre sjukdomsfallen som är de stora proble-
men.
Herr talman! Jag tror att vi alla är medvetna om
att många människor har slitit hårt i slimmade organi-
sationer under lågkonjunkturen på 1990-talet. Vi vet
också att sjuknärvaron har varit hög och övertidsar-
betet har ökat, och detta gäller särskilt inom kommu-
ner och landsting. Kvinnor har drabbats hårdast, och
då särskilt kvinnor över 50 år. Detta mänskliga lidan-
de ska vi inte acceptera.
Vad ska vi då göra? Jo, arbetslivets krav måste
anpassas till arbetstagarnas arbetskapacitet. Det börjar
bli hög tid för flexibla arbetsgivare, dvs. arbetsgivare
som tar hänsyn till att arbetsförmågan bl.a. är beroen-
de av individers hälsa och familjesituation.
Det finns många goda exempel på bra arbetsgiva-
re, som verkligen satsat på en bra arbetsmiljö, och
naturligtvis är det bra att ta fram dessa exempel. Men
vi måste öka drivkraften för att många arbetsgivare i
praktiken ska verkställa det arbetsmiljöansvar som de
är ålagda enligt gällande lagstiftning. Detta kan ske
genom ekonomiska styrmedel, personalekonomiska
bokslut och arbetsmiljöcertifiering.
Att alla anställda måste ha tillgång till företags-
hälsovård med förebyggande och rehabiliterande
inriktning kan vara ett viktigt verktyg för minskad
ohälsa. Det behövs också ökande resurser till rehabi-
litering och till en bättre fungerande administration
hos försäkringskassorna.
När det gäller arbetsmiljön hos de offentliga ar-
betsgivarna har alla politiska partier ett stort ansvar
att bära. Offentliga arbetsgivare måste ta sitt ansvar
och bli föredömen vad gäller att få bukt med den
pressande arbetsmiljön.
På alla arbetsplatser är det också nödvändigt att få
det systematiska arbetsmiljöarbetet att fungera. I dag
finns det, som jag tror att Berit Andnor nämnde, ett
fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete på cirka en
tredjedel av landets arbetsplatser.
Att Arbetsmiljöverket har möjlighet att utöva till-
syn för att förebygga ohälsa är också mycket viktigt.
Att, som några av de borgerliga partierna, lägga för-
slag på nedskärningar för Arbetsmiljöverket kan ju
bara innebära att man vill försämra tillsynen. Det
känns verkligen konstigt.
I Vänsterpartiet tror vi också att samverkan mel-
lan olika aktörer som ska motverka ohälsa måste bli
ett arbetssätt som genomsyrar all verksamhet inom
myndigheter. Det krävs ett stort engagemang och
samarbete mellan många olika aktörer för att lösa
dessa stora problem som ohälsa är. Här är elva-
punktsprogrammet en mycket bra början.
Alla dessa åtgärder är viktiga, men jag vill särskilt
betona trepartssamtalen. Arbetsmiljöverkets chef
Kenth Pettersson gav hela utskottet en utförlig infor-
mation om trepartssamtalen, där 150 parter är med
och kommer med synpunkter. Vid informationen
framkom det att de som är med i trepartssamtalen har
en press på sig men att det inte är konstruktivt att rusa
på för mycket.
Att få bra lösningar som alla ställer upp på är sä-
kert bättre om vi ser långsiktigt. Och det är verkligen
min förhoppning att många löntagare också lokalt
kommer att delta i dessa diskussioner. En ökad dialog
och mer information behövs på många lokala arbets-
platser. Det finns otillräckliga kunskaper i arbetsmil-
jöfrågorna. Undersökningar visar att 63 % av arbets-
givarna och 80 % av skyddsombuden anser att de har
otillräckliga kunskaper om arbetsmiljön. Det behövs
därför bl.a. informationsinsatser. Problemen med
ohälsa får inte bli individens problem även om insat-
serna oftast måste utformas personligt. Människans
värde måste gå före de ekonomiska värdena.
Det är inte operationsköerna som genererar de
höga sjukpenningkostnaderna, utan det är belast-
ningsskador och psykisk ohälsa. Jag tror att det gäller
att gå till botten med orsakerna till att människor blir
sjuka.
Vad som på lång sikt däremot skulle kunna få ned
sjukskrivningarna tror vi i Vänsterpartiet är sex tim-
mars arbetsdag, en permanentning av sysselsättnings-
stödet till kommuner och landsting och en nationell
handlingsplan för att få bort lönediskriminering mel-
lan kvinnor och män. På kort sikt måste vi arbeta
målmedvetet med att se till att arbetsgivarna tar sitt
ansvar och arbetar systematiskt med arbetsmiljöar-
bete.
Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till
reservation 4 i betänkandet.

Anf. 222 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Jag försökte vara pedagogisk, och
jag försökte säga att om man ska klara det här svåra
problemet måste man vidta en mängd olika åtgärder.
Man har alltså en hel låda med olika byggklossar som
man måste använda sig av. Bland dessa finns också -
någonting som alltid misstänkliggörs - ekonomiska
drivkrafter. Det är framför allt ekonomiska drivkraf-
ter för patienterna. Jag tror att det behövs ekonomiska
drivkrafter både för patienter och för arbetsgivare,
och för försäkringskassan.
Jag ska gottgöra en fadäs. Jag glömde att yrka bi-
fall till reservation 1, vilket jag gör nu.

Anf. 223 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v)
replik:
Herr talman! Jag vet inte riktigt hur jag ska kom-
mentera det Margit Gennser sade - det kanske var ett
mer allmänt inlägg.
Margit Gennser nämnde ekonomiska drivkrafter.
Jag hörde henne säga att när man sänker ersättningar-
na innebär det att läkare och patienter tar mer ratio-
nella beslut. Då blir jag väldigt orolig.
Jag tror verkligen att det krävs förebyggande ar-
bete. Jag tror att läkarna ska lyssna på dem som är
sjuka. Jag tror också att försäkringsmedicin är en bra
lösning. Men att sänka ersättningar är inte bra. Att
öka antalet karensdagar är inte bra. Man tvingar dem
som är sjuka att gå till arbetet, och det slår väldigt
orättvist. Det slår mot dem som är väldigt fattiga.

Anf. 224 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Nej, man tvingar inte ut någon. Men
man hjälper patienterna att ta bättre avvägda beslut.
Det är inte ett absolut antingen-eller, utan det är ett
väldigt stort gråfält, där det finns olika handlingslin-
jer. Det är det som behövs.
Jag sade också att när man inför nya sådana här
regler bör man tänka till, så att man beaktar en mängd
olika faktorer mycket mer än vad vi gjorde på det
turbulenta 90-talet och så att man får ett system som
håller under lång tid.

Anf. 225 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v)
replik:
Herr talman! Jag tror inte att jag och Margit
Gennser kommer överens här. Jag tror också att hon
och jag har lite olika bakgrund. Jag har varit fabriks-
arbetare i många år, och jag har alltså en industribak-
grund. Jag har sett vad ohälsa betyder. Jag har haft
många arbetskamrater och har många vänner som
egentligen skulle vara sjuka men som tvingas gå till
arbetet därför att karensdagen innebär att de annars
förlorar en tusenlapp i månaden. Med ytterligare
sänkta nivåer och ytterligare karensdagar är det fråga
om ganska mycket mer pengar. En ensamstående
mamma klarar inte av det. Det vet jag. Det är ett
problem för stora grupper.
Det här är klart en ideologisk fråga, där vi slår
vakt om den välfärdsmodell som finns och helst vill
se slopade karensdagar. På längre sikt tror jag att det
är väldigt bra att man har möjlighet att stanna hemma
när man är sjuk. Om man går till arbetet är risken att
det blir långa sjukskrivningstider i stället. Detta att
kunna återhämta sig själv är bra, om det används med
förnuft, vilket jag tror att de flesta av löntagarna i
landet kan göra.

Anf. 226 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM
(kd):
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att yrka
bifall till reservation 1 i betänkandet och bifall till
utskottets förslag under punkt 5. Jag tänkte först
kommentera det utskottsordföranden sade om att de
borgerliga är oeniga i sina förslag. I detta förslag
ligger det ingen budgetbehandling, utan vi diskuterar
en handlingsplan för att få stopp på de skenande sjuk-
skrivningskostnaderna. Där har vi enats bland de
borgerliga. I en senare budgetdebatt kan vi diskutera
andra åtgärder. Uttalandet var kanske en avlednings-
manöver från utskottets ordförande.
Alla svenskar vet nog vid det här laget att sjuk-
skrivningskostnaderna är enorma i dagens Sverige.
Det är ofattbart att ohälsan totalt kostar 113 miljarder.
Fler än jag undrar därför vad regeringen verkligen gör
åt dagens situation.
Debatten ger en vink om att många områden
måste förändras inte bara inom sjukförsäkringen. Det
samhälle som Socialdemokraterna, Vänstern och
Miljöpartiet skapat är inte hälsosamt.
Man kan, som regeringen gör i dag, enbart foku-
sera på att utreda varför sjukskrivningarna skjuter i
höjden och glömma att ta itu med dem som redan är
sjukskrivna.
Ca 120 000 av de nu sjukskrivna har varit sjuk-
skrivna i mer än ett år och riskerar att fylla på den
grupp av förtidspensionärer som nu består av 450 000
personer. För varje dag som går av sjukskrivningen
vet vi av erfarenhet att man kommer närmare förtids-
pension. Men regeringen har inte ägnat någon upp-
märksamhet åt de enskilda individer som har drabbats
av sjukskrivning de senaste åren. Rehabiliteringen är
satt på undantag.
I Dagens Nyheter i dag verkar det som om en om-
vändelse under galgen är nära förestående. Valtider
kan ha en magisk inverkan på en socialdemokratisk
regering. Regeringen inser att man står tomhänt inför
de väljare som faktiskt undrar varför regeringen inte
lyckats vända den negativa sjukskrivningstrenden.
Eller är det på grund av att vi i utskottet lyckats bli
eniga med Miljöpartiet om den finansiella samord-
ningen av resurser som detta uttalande görs i Dagens
Nyheter?
Vi kräver åtgärder gällande den finansiella sam-
ordningen fr.o.m. den 1 januari 2003. Detta skriver
statsrådet om i dagens artikel. Men vad vet vi om det
kommer ett förslag? Vi säger i vårt förslag att sam-
ordningen ska sättas i gång den 1 januari 2003, men
det finns inget datum i s- och v-reservationen.
Regeringen har sedan sjukskrivningarna började
skjuta i höjden 1997/98 valt att tillsätta ständigt nya
utredningar och nya samtalsgrupper. Vi kan inte påvi-
sa att någon åtgärd ens marginellt har trängt tillbaka
sjukskrivningarna. Inte ens den enklaste åtgärd, t.ex.
att upprätta särskilda rehabiliterigsenheter på försäk-
ringskassorna för att beta av sjukskrivningsköer, har
vidtagits. Det har vid sidan av oss trots allt både utre-
daren Jan Rydh och Riksförsäkringsverket föreslagit.
I stället har statsrådet Thalén i ett flertal debatter
här i kammaren sagt att rehabilitering inte löser nå-
got, att det är svårt att se resultat osv. När jag i den
senaste debatten om arbetsskador den 19 april i år
nämnde att jag tyckte att regeringens futtiga 70 mil-
joner för rehabilitering var njuggt och att vi kristde-
mokrater föreslagit en satsning på över 6 miljarder på
tre år för att vi ska kunna ta ett helhetsgrepp på sjuk-
skrivnings- och rehabiliteringsarbetet genom att för-
säkringskassan koordinerar arbetet kallade statsrådet
detta förslag för pinsamt. Det var beklämmande.
Frågan är om det utspel som regeringen gör i da-
gens DN är allvar eller om det bara är ett spel för
gallerierna. Statsrådet Thalén har ju själv i intervjuer
sagt att man inte ser någon ljusning på sjukskriv-
ningsfronten - i alla fall inte före år 2007. Tror man
nu på att rehabliteringsåtgärder faktiskt hjälper?
Vem sköter rehabliteringsarbetet, och vem är an-
svarig? Man kan dela upp arbetet i två delar - det
förebyggande och det som syftar till återgång till
arbetet. Det förebyggande arbetet är redan reglerat i
arbetsmiljölagen. Det gäller hur arbetsgivarna ska
arbeta med systematiskt arbetsmiljöarbete och hur de
ska undersöka arbetsmiljön och sjukfrånvaron och
föreslå åtgärder. Det ligger redan i dag i lagstiftning-
en.
När någon blir sjukskriven måste han eller hon
naturligtvis själv delta i arbetet. Det är också reglerat.
Sedan ska socialtjänst och sjukvård erbjuda adekvat
rehabilitering för dem som behöver deras insatser.
Efter att i 15 år ha arbetat med rehabilitering är
min erfarenhet att de som i dag arbetar med rehabili-
tering vet vilka vägar som ska gås. Det var någon
som sade det här tidigare, och jag vill understryka
det. De flesta stigar inom rehabiliteringsområdet är
redan upptrampade, men arbetet kan förbättras.
Varje dag kommer det i medierna förslag som lå-
ter som nya från ministrar och statsråd i regeringen.
Det gäller sådant som redan sker ute på arbetsplatser-
na. Det är inga nyheter. Därför känns det så märkligt
att det presenteras som nyheter i medierna.
Det som i dag fallerar och som ingen egentligen
pratar om är att försäkringskassorna inte har tid att ta
tag i den samordning av insatser som ska ske enligt
lagen och som de har fått i uppdrag.
Ett annat problem för dem som jobbar med reha-
bilitering är att personer som har ett jobb men som av
olika anledningar behöver byta arbete inte kan få
hjälp från arbetsförmedlingen. Man får svaret att
personen måste vara arbetslös innan de kan hjälpa till.
Då säger vederbörande att han eller hon hellre sjuk-
skriver sig, och så hamnar vi i moment 22.
Försäkringskassan, som ska bedöma om sjuk-
skrivning är det relevanta alternativet - det är bara
där man kan göra det - ska ha en överblick och veta
om det är arbetsplatsen, sjukvården eller socialtjäns-
ten som ska agera, eller om det krävs arbetsmark-
nadsåtgärder. Där ska försäkringskassan vara profes-
sionell. Arbetsgivarna kan utreda arbetsplatsens för-
utsättningar, men de kan inte ta hela ansvaret för
människor som lider av psykisk ohälsa, cancer, ano-
rexi, muskelsjukdomar, missbruk m.m. Här ska för-
säkringskassan med professionell kompetens interve-
nera och styra upp rehabiliteringsarbetet - naturligtvis
oftast tillsammans med arbetsgivaren.
Men det viktigaste, som jag saknar i dagens de-
batt, är att vi måste tala med individen. Man kan
ingenting göra utan dialog med individen. Vi kan
utreda orsaker till sjukskrivningar, men om vi inte
samtalar med individen som är sjukskriven är det ett
misslyckande. I dag sitter många sjukskrivna hemma
och väntar på att någon ska hjälpa dem tillbaka till
arbetslivet.
Regeringen har som det verkar avhänt sig allt an-
svar för försäkringskassans arbete. Varför har man
gjort det? Arbetsgivarna betalar en sjukförsäkrings-
avgift. Jag skulle vilja veta vad den ska täcka. Är det
bara utbetalningar av individens sjukpenning, eller
ger det även individen och arbetsgivaren rätt till nå-
gon form av rehabiliteringskompetens?
Vem bryr sig om försäkringskassans personal,
som själv är sjukskriven och mår dåligt? Jag skulle
vilja uppmana regeringen att sopa rent framför egen
dörr genom att ge försäkringskassan reella resurser så
att den faktiskt kan klara det åtagande som lagts på
den.
Herr talman! Vi kristdemokrater har föreslagit en
rehabiliteringsförsäkring i de senaste två budgetbe-
handlingarna - 2000 och 2001. Det har majoritets-
partierna avvisat. Vi tycker att det är ett sätt att få
sjukskrivningståget på rätt spår, så att vi kan börja se
förändringar. Vi måste möta människor och se till att
de kommer tillbaka till arbetslivet.
Socialdemokraternas kongress har visst föreslagit
en rehabiliteringsförsäkring, liksom TCO, LO och
SACO. Det är synd att majoritetspartierna inte har
gått på den linjen ännu, får man väl säga. Allt kan
hända i valrörelsen.
Herr talman! Vi har i den borgerliga reservationen
beskrivit vilka steg regeringen kan börja ta framåt. Vi
har ingenting emot att fösa regeringen framför oss i
dessa frågor. Det gäller utbildning av företagsläkare
och försäkringsläkare, vårdgaranti, bättre rustade
försäkringskassor, en rehabilitering värd namnet via
en rehabiliteringsförsäkring, t.ex., och förstärkt folk-
hälsoarbete. Det handlar också om att underlätta byte
av arbetsgivare.
Ta nu nödvändiga steg, men glöm inte individen.
Glöm inte de sjukskrivna. Vi har inte tid och råd att
vänta längre på insatser. Det gäller både ur individens
och ur samhällets perspektiv. Låt oss få se handlings-
kraft. Lägg prestigen åt sidan och anta våra förslag till
åtgärder om ni inte har några själva.

Anf. 227 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Désirée Pethrus Engström kom-
menterar ett uttalande om att det finns en djup oenig-
het inom borgerligheten. När man tittar lite närmare
på motioner och det egentliga innehållet i politiken
finner man också att så är det. Det räcker att läsa
innantill i motionerna och i de reservationer som
finns i finansutskottets betänkande för att se att det är
så.
De formuleringar i en reservation vid betänkandet
vilka kallas en handlingsplan ska väl innehålla de lite
skarpa förslag som Désirée Pethrus Engström efterly-
ser. Det är kanske inte så mycket bevänt med den där
enigheten när det kommer dithän, för jag har förstått
av diskussionen i dag att klyftan är djup mellan Folk-
partiet, som fortfarande står fast vid det generella
välfärdssystemet, och Moderaterna, som står för ett
helt annat system, nämligen ett privat sjukförsäk-
ringssystem. Kristdemokraterna hänger någonstans
mittemellan och vet inte riktigt vart de ska ta vägen.
För det systematiska arbetsmiljöarbete som Desi-
rée Pethrus Engström pratar om finns det redan en
lagstiftning. Problemet är att den inte fungerar på mer
än en tredjedel av arbetsplatserna. I elvapunktspro-
grammet finns det en bred ansats. En rad olika åtgär-
der finns redovisade där, och en rad beslut har tagits.
Till en eventuell rehabiliteringsförsäkring och frå-
gorna kring den återkommer regeringen efter det att
beredningen av Jan Rydhs arbete med handlingspla-
nen för hälsa i arbetslivet genomförts. Det är väl
rimligt att det sker ett normalt beredningsarbete innan
man fattar beslut. Remisstiden gick ut den 26 april i
år, och det finns all anledning att avvakta berednings-
arbetet.
Min fråga till Désirée Pethrus Engström är: Ger
fler karensdagar och lägre ersättningsnivåer friskare
människor?

Anf. 228 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM
(kd) replik:
Herr talman! Berit Andnor säger att vi behöver ett
normalt beredningsarbete, men det är precis så som
Alf Svensson sade här tidigare, att det beredningsar-
betet ju har tagit alldeles för lång tid. Redan 1997-
1998 började siffrorna gå uppåt. Vi hade en debatt
1999 om varför ingenting hände. År 2000 hade vi
också en debatt om varför inget hände. Även under
höstens budgetdebatt år 2001 hade vi en debatt om
varför ingenting hände.
Nu händer fortfarande ingenting. Vi lägger nu så
att säga i panik fram ett förslag. Nu måste ni komma
fram med skarpa åtgärder, så att det börjar hända
någonting. Vi har de skarpa förslagen, och vi tror att
rehabiliteringsförsäkringen är en del i detta. Det elva-
punktsprogram som ni föreslår består av utredningar,
samtal, nya lagstiftningar, rekommendationer till
försäkringskassan, utredningsuppdrag osv.
Vi har gjort en analys av vad detta ger, och vi kan
inte se några resultat i dag av detta. Men om ni i dag
börjar fråga ut individerna för att hjälpa dem tillbaka
till arbetslivet börjar det redan att ticka in pengar. Vi
tror att om man satsar förebyggande tjänar man peng-
ar. Det är hela kvintessensen av det hela att det lönar
sig att satsa förebyggande på rehabilitering. Reger-
ingen har dock hittills avvisat alla sådana förslag.
Vad gäller karensdagen vill jag peka på att ni själ-
va t.ex. har två karensdagar för dem som har två ar-
betsgivare.

Anf. 229 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Jag återkommer till det som jag sade
inledningsvis i min förra replik, nämligen att de skar-
pa förslagen lyser med sin frånvaro. Vad är det
egentligen för skarpa förslag som de fyra borgerliga
partierna är överens om? Det är fler karensdagar och
lägre ersättningsnivåer. Vad är ni egentligen överens
om? Vad innebär det?
Jag måste säga att de förslag som kommer fram
ligger helt i linje med det elvapunktsprogram som är
framlagt av regeringen och beslutat av riksdagen. Vad
som kommit sedan besluten togs är en rad konkreta
åtgärder och en rad konkreta initiativ i riktning mot
utvecklande av de elva punkterna.
Detta är en process, ett arbete som pågår och som
kommer att utvecklas. Det är mycket noga beskrivet i
det budgetunderlag som fanns i höstas. Vi har tre-
partssamtal i gång som är oerhört viktiga. Innan vi
fattar beslut om att utveckla företagshälsovården är
det enligt min och regeringens uppfattning oerhört
viktigt att vi har en samsyn mellan arbetsmarknadens
parter och regeringen om hur detta ska utformas. Jag
tror att det är oerhört viktigt att vi bygger på arbets-
marknadens parter när det gäller frågor som är så
oerhört nära kopplade till hälsan i arbetslivet.
Jag har fortfarande inte fått svar från Désirée
Pethrus Engström på min fråga om man blir friskare
av fler karensdagar och lägre ersättningsnivåer. Är
det på det sättet som vi ska lösa frågorna om ohälsa i
arbetslivet?

Anf. 230 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM
(kd) replik:
Herr talman! Förslaget i betänkandet handlar om
åtgärder för att komma till skott med att få ned sjuk-
skrivningstalet. Vi diskuterar inte karensdagar i det
här förslaget utan det som vi ifrågasätter är varför inte
alla de skarpa förslag som Berit Andnor pratar om har
givit några resultat. Som Alf Svensson sade har det
inte hänt någonting i statistiken. Det måste börja
hända någonting.
Vi tror på det som Centern kallar rehabiliterings-
garanti och som vi kallar rehabiliteringsförsäkring,
dvs. Gerhard Larssons förslag som redan är remiss-
behandlat och klart. TCO, LO och SACO tycker att
det är ett bra förslag. Vad väntar ni på? Det handlar
om att hjälpa individen tillbaka till arbete, och det
kommer ni att tjäna massvis med pengar på i sjukför-
säkringssystemet. Men ni har valt att bara avvisa det
förslaget i två budgetbehandlingar.
Det är bl.a. detta som vi menar när vi talar om
skarpa förslag. Vi har också förslag om att sätta i
gång utbildning av läkare. Vi har förslag som gäller
att man ska sätta i gång nu, inte om utredningar och
om processer som pågår osv.

Anf. 231 BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Vi diskuterar nu en krisplan mot
ohälsa, och bakgrunden till den mera konkreta dis-
kussionen är de motioner som Folkpartiet och några
andra partier har fått väcka. Jag tror att detta har be-
viljats därför att talmannen eller kammarkansliet har
konstaterat att konkreta förslag som riksdagen har
begärt eller som har varit utlovade inte har kommit.
Att det gäller en stor och viktig fråga är naturligtvis
också en del av bakgrunden.
Inte ens det senaste tillkännagivandet, det andra i
raden till regeringen om att ta fram förslag om finan-
siell samordning, har följts av regeringen. Regeringen
har också själv utlovat en angelägen proposition om
folkhälsa som inte heller har kommit.
Vi har i vår motion, som var och en som är intres-
serad kan ta del av, en mängd förslag. En av de vikti-
ga punkterna i den handlar om mer av inflytande och
mer av egenmakt i arbetslivet. De att-satser som vi
har fått väcka så här utanför den vanliga motionstiden
har konkret i första hand handlat om finansiell sam-
ordning, om rehabilitering och om förtidspensione-
ring. Det finns också flera förslag i andra motioner
som har väckts.
Bakgrunden till det här är förstås den oerhört all-
varliga situationen och regeringens enorma passivitet.
Det mest tydliga exemplet på detta är väl den social-
demokratiska skandalen om den finansiella samord-
ningen. Finansiell samordning handlar om huruvida
olika myndigheter i vårt land ska finansiellt-
ekonomiskt få samordna sig eller inte.
Jag har efter att ha hört en del av inläggen, bl.a.
från utskottsordföranden Berit Andnor, från Ingela
Thalén m.fl. bedömt det som nödvändigt att säga
några beskrivande ord om bakgrunden till den skan-
dalen.
Idén att man kanske skulle kunna öka den mänsk-
liga lyckan, minska lidandet och spara pengar genom
att använda pengar på några andra ställen än där de är
bokförda från början väcktes någon gång i mitten på
80-talet. Den kallades då Bohusmodellen. Det var
några Bohuspolitiker av skilda slag - jag tror att det
t.o.m. fanns socialdemokrater med bland dem - som
kom på att det inte var så smart att människor som
gick och väntade på operationer samtidigt uppbar
sjukpenning. De skrev till den dåvarande socialde-
mokratiska regeringen och bad att få pröva sin idé i
det egna länet.
Herr talman! Det tog fem år och en enorm mängd
politisk aktivitet, framför allt från Folkpartiets sida,
för att få igenom tankegången i liten skala. Tre soci-
aldemokratiska socialministrar i rad var emot tanken
om finansiell samordning. Den tanke, herr talman,
vars lovsång alla talare i dag sjunger från talarstolen.
Det handlar om rätten till finansiell samordning.
Under den borgerliga regeringen kom propositio-
nerna som tillät Finsamförsöken 1992 och propositio-
nen om Socsamförsöken 1994, som också inkludera-
de socialtjänsten i finansiell samordning. Jag kan tala
om detta med viss auktoritet eftersom det var jag som
lade fram propositionerna. De stöddes av Socialde-
mokraterna i denna kammare.
År 1997, när vi hade fått en socialdemokratisk re-
gering, kom så den stora utvärderingen. Den gjordes
av de mest - får man väl tro - kompetenta myndig-
heterna i landet, Riksförsäkringsverket och Socialsty-
relsen. Utvärderingen visade att Finsamförsöken var
mycket mera positiva än vad jag ens hade vågat
drömma om. De hade sett till att människor som hade
behövt hjälp också hade fått hjälp, och de hade sparat
mycket pengar. Om man vågar sig på att multiplicera
detta till riksnivå var det fråga om fantastiska belopp.
Min bedömning den våren, när utvärderingen
kom, var att nu har förslagen kunnat genomföras. Det
var jättebra, och jag var lycklig för det. Samtidigt
gjorde jag bedömningen att frågan politiskt var ur
vägen eftersom regeringen självklart skulle lägga
fram förslag om rätt till finansiell samordning.
Så skedde inte. I stället kom en speciell socialde-
mokratisk modell som skulle lyckliggöra mänsklig-
heten. Det kallades för Frisam och presenterades av
det dåvarande statsrådet Maj-Inger Klingvall. Det var
trevligt tänkt, och vi gick inte emot det. Det handlade
om att människor och myndigheter skulle samverka,
träffa varandra och försöka göra lite nytta i tillvaron.
Men den inkluderade inte den finansiella samord-
ningen.
För att sammanfatta: För fem år sedan fanns det
möjlighet för regeringen att lägga fram förslag om
finansiell samordning enligt den modell som hade
lagts fram från borgerligt och liberalt håll. I stället
uppfann man en egen socialdemokratisk modell som
alternativ och lade försöksutvärderingen i en byrålåda
på Socialdepartementet. Jag vet inte hur många gång-
er jag i denna kammare har ställt frågor till statsråd
och tjatat om att vi skulle tillåta en finansiell samord-
ning.
Åren har gått, sjukskrivningarna har stigit i höjden
och ingenting har skett. Ingenting skedde förrän några
av oss - jag tror att några finns i kammaren nu -
förhandlade med Lars Engqvist hösten 2000, alltså
för drygt ett och ett halvt år sedan, om den nationella
handlingsplanen. Vi pressade regeringen att gå med
på att den finansiella samordningen skulle tillåtas och
att det skulle plockas fram förslag.
Det var en eftergift från Socialdemokraternas sida
eftersom de ju var emot finansiell samordning. Jag
har aldrig begripit varför, men så var det. Jag ska
dock inte klanka på dem för att de gjorde en eftergift i
en förhandling. Förhandlingar är ju till för att ge och
ta, resonera med varandra och plocka fram förslag.
Lars Engqvist har alltså ingen anledning att skämmas
för att han gick med på någonting som hans regering
egentligen var emot.
Uppgörelsen innebar att vi till hösten i fjol skulle
lägga fram ett förslag om rätt till finansiell samord-
ning. Vi började från Folkpartiets, Centerpartiets och
Miljöpartiets sida att ta kontakter med departementet
redan i slutet av det året för att vi skulle kunna få en
proposition i början på förra hösten, enligt de löften
som vi hade fått.
Vi var fullt beredda att diskutera alla möjliga va-
rianter av detta, men efter ett tag upptäckte vi att
ingenting hände. Månaderna gick och ingenting hän-
de. Vi blev förstås mer och mer oroliga. Vi hade att
göra med folk som vi i några fall kände sedan gam-
malt och hade goda erfarenheter av tidigare. Därför
trodde vi att det till slut skulle komma någonting även
om det som pågick i departementet verkade väldigt
konstigt.
I början av förra hösten kom så regeringen och fö-
reslog en nivå som var ungefär en tjugondel av den
som hade varit i Finsamförsöken. Dessutom föreslog
man nya pengar fastän hela diskussion hade gällt
rättigheten att använda befintliga pengar på ett annat
sätt.
Under den hösten var utskottsordföranden och jag
inblandade i diskussioner om detta där jag förstås var
mycket upprörd. Centerpartisterna var mycket upp-
rörda och miljöpartisterna var mycket upprörda. Men
det hände ingenting. Striden den hösten - och det vet
Berit Andnor mycket väl - gällde huruvida vi skulle
säga till från utskottets och riksdagens sida att vi ville
ha det förslag som var lovat och att det skulle ha
ungefär den nivå som hade varit i de tidigare försö-
ken.
Det gällde inte alls det som Berit Andnor nu med
hög stämma försöker diskutera gång på gång, nämli-
gen om arbetsmarknadsmyndigheter skulle vara med
eller inte. Diskussionen gällde nivån, och skälet till
att vi inte kom överens var att man inte var beredd att
acceptera den nivån. Detta vet Berit Andnor och alla
andra i utskottet mycket väl.
Sedan gjordes ett nytt tillkännagivande. Den här
gången var majoriteten en annan eftersom Miljöparti-
et stödde det förslag som lades fram. Fördelen med
det förslaget var att man då, i december i fjol, var
beredd att ånyo säga till regeringen att det måste
komma förslag under våren 2002.
Nu kom inte förslaget ens under våren 2002. Då
säger Socialdemokraterna i riksdagen att det inte
behövs några nya beställningar eftersom vi redan har
beställt förslaget. Ja, det kan man säga. Men det
skulle inte skada med viss upprördhet från en ut-
skottsordförande i Sveriges riksdag när regeringen,
som är riksdagens arbetsutskott, två gånger i rad
struntar i beställningen. I stället vänder Berit Andnor
på det hela och säger att förslaget är ju redan beställt,
underförstått att vi visserligen inte har fått det men vi
behöver inte säga till igen.
Glädjande nog har alla partier i konstitutionsut-
skottet, utom Socialdemokraterna, delat vår bedöm-
ning att det är fel av regeringen att strunta i två till-
kännagivanden från riksdagen. Därför har vid KU:s
behandling av skrivelserna endast Socialdemokrater-
na tyckt att de behövde göra ett särskilt uttalande.
Jag har en fråga som jag hade tänkt ställa till stats-
rådet, men nu kan jag inte göra det. Jag får väl ställa
den till utskottsordföranden i stället som är den som
företräder regeringen på den här punkten. Bör uppgö-
relser hållas eller inte?
I själva sakfrågan om finansiell samordning har
under resans gång egentligen alla inblandade tyckt
som vi som är för finansiell samordning. Det har gällt
de som fick pröva den och som är oerhört ledsna och
också protesterade våren 1997 för att Socialdemo-
kraterna lade projektet i byrålådan. Det har gällt
Landstingsförbundets alla partier, även Socialdemo-
kraterna. Det har gällt Försäkringskasseförbundets
alla partier, inklusive Socialdemokraterna. Jag kan
göra uppräkningen hur lång som helst.
Den enda grupp i Sverige som inte har varit för
finansiell samordning är den socialdemokratiska
regeringen och dess lojala försvarsadvokater i kam-
maren.
Det handlar om många förlorade år, om väldigt
mycket mänskligt lidande som inte har åtgärdats, om
miljardbelopp som skulle ha kunnat användas på ett
mycket bättre sätt eller sparas. Detta gäller ända fram
till i dag där Dagens Nyheter i en rubrik tolkat något
som Ingela Thalén uttalat som att s kopierar borger-
ligt lagförslag. Om det vore så väl, herr talman, skulle
jag nu vara mycket nöjd, men jag betvivlar att det är
på detta sätt.
Det finns många skäl att byta regering i höst. Det
handlar om situationen inom skolan, det handlar om
passiviteten inom sjukvården och inte minst handlar
det om passiviteten kring sjukskrivningarna.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Anf. 232 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! En av de saker som slog mig i sam-
band med de hearingar vi genomförde i socialförsäk-
ringsutskottet tillsammans med arbetsmarknadsut-
skottet och socialutskottet under beredningen av mo-
tionerna var den totala enigheten hos alla om att ohäl-
san som vi nu ser den, den ökande sjukfrånvaron och
långtidssjukskrivningarna är ett komplext problem.
Alla var eniga om att det krävs åtgärder på kort och
lång sikt, på olika nivåer inom olika sektorer, och att
det krävs ett långsiktigt och uthålligt arbete.
De flesta var också överens om att orsakerna stod
att finna i hur situationen är på våra arbetsplatser, att
90-talet har medfört allvarliga konsekvenser. Arbets-
organisationerna har slimmats, och det är tufft på
jobben där färre ska göra samma jobb som tidigare
gjordes av flera osv.
Jag återkommer till att de enkla lösningarna inte
finns - tyvärr. Jag tror att de flesta av oss skulle tycka
att detta var mycket enklare om det fanns en enkel
lösning på problemet. Det gör det inte, utan det krävs
en rad olika insatser. För detta har vi ett program.
När jag lyssnar på Bo Könberg får jag känslan av
att han tror att Finsam är den enkla lösningen. Den
beskrivning som görs av hela historien kan jag till
vissa delar hålla med om, dock inte om allt.
Vi har gjort en beställning från socialförsäkrings-
utskottet till regeringen. I vår reservation säger vi att
vi beklagar att regeringen inte återkommit under
våren med en proposition. Jag har förståelse för det
eftersom beställningen breddades före jul. Den bred-
dades till att omfatta även arbetsmarknadsmyndighe-
terna.

Anf. 233 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! På det här området visar Berit And-
nor ett oändligt tålamod. Jag vill inte påstå att det är
den mest dominerande egenskapen i hennes person-
lighet i vanliga fall, men i den här frågan visar hon ett
oändligt tålamod, nämligen tålamod med regeringen.
Den kan få hålla på hur länge som helst. I en situ-
ation där sjukskrivningar och långtidssjukskrivningar
i vårt land har fördubblats på fyra, fem år och där de
varje månad ökar med full kraft har Berit Andnor ett
mycket stort tålamod. Vi har redan många gånger i
dag hört att hon också har en stor vilja att tala om att
det är en komplex fråga. Den är komplicerad, och det
finns väldigt många olika lösningar. Självklart är det
så! Det kan självklart inte i ett land under brinnande
fred utan att någon pest har utbrutit bli en fördubbling
av sjukskrivningarna utan att det är en komplex fråga!
En gång för länge sedan var det en fransk mar-
skalk, tror jag, som fanns i Marocko, där han tyckte
att det var ovanligt ökenaktigt. Han sade till mannar-
na som var med honom: Här behövs lite träd. Börja
att plantera träd i nästa vecka! Då suckade hans man-
nar och sade: Vi kan väl ta det någon gång, men det
är inte så bråttom. Det tar nämligen hundra år för ett
träd att växa upp. Va! sade han. Ni börjar i morgon!
Det är precis på det viset. Det är så oerhört allvar-
ligt att det inte finns några skäl att vänta, utan man
ska göra det så fort som möjligt. Det faktum, herr
talman, att det kanske behövs femtio olika åtgärder,
är det något skäl att vänta till den dagen när man har
alla femtio på plats? Eller ska man börja göra vad
man kan göra?
Vi har från vår sida räknat upp jag vet inte hur
många punkter i vårt förslag, flera andra partier har
också gjort det, och vi har gjort det i den gemensam-
ma reservationen. Ta tag i några av de punkterna och
bli lite otålig.

Anf. 234 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Jag återkommer till det som jag sagt
flera gånger tidigare i dag under debatten. Det finns
ett beslut i denna riksdag om ett elvapunktsprogram.
Det har hänt mycket utifrån det elvapunktsprogram
som antogs. Det har tagits en rad olika initiativ och
genomförts en rad olika åtgärder på olika nivåer inom
olika sektorer.
Vi kommer att återkomma med ett mycket bredare
och djupare program till hösten i samband med bud-
getpropositionen. Detta är ett dokument som utveck-
las och som kommer att förnyas allteftersom. Grun-
den för att vi verkligen ska kunna göra någonting åt
orsakerna till ohälsan i arbetslivet är att vi gör det i
samverkan med arbetsmarknadens parter. Det är
viktigt. Jag tror faktiskt att Bo Könberg delar den
uppfattningen.
Så till Finsam. Det har ändå skett en utveckling
inom detta område från det att propositionen lades
fram 1992, som Bo Könberg går tillbaka till, och där
vi är i dag. Det är viktigt att vi har fyra parter som
medverkar i samverkan. Det är viktigt att vi får det
med nationell lagstiftning.
Det är komplicerat att gå från en försöksverksam-
het med någon form av undantagslagstiftning till en
permanent lagstiftning. Det är särskilt svårt i det läget
där vi ska utöka det till att även omfatta arbetsmark-
nadsmyndigheterna.
Det är viktigt att det vi gör är genomtänkt och att
konsekvenserna av de beslut vi ska fatta är noga ge-
nomtänkta. Vi ska inte genomföra hastverk som kan-
ske i förlängningen skulle innebära att vi gör någon-
ting som vi måste ångra.
Jag är helt övertygad om att det kommer ett för-
slag om finansiell samordning. Men jag är samtidigt
väldigt intresserad av att det förslaget omfattar fyra
myndigheter, att alla myndigheter ska bidra i arbetet
och att det blir permanent och rikstäckande.

Anf. 235 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Berit Andnor säger sig vara helt
övertygad om att det kommer ett förslag. Det krävs då
i varje fall en väldigt stark tro. Man har att göra med
en regering som har motarbetat detta i åratal, som
sedan 1997 har haft den positiva utvärderingen lig-
gande i byrålådan, som frenetiskt har försvarat nå-
gonting som ingen i kammaren i dag försvarar, näm-
ligen den s.k. Frisammodellen som ett alternativ till
ekonomisk samordning, och som har struntat i två
tillkännagivanden. I det läget säger utskottsordföran-
den att hon är helt övertygad om att det kommer ett
förslag. Då krävs det nog relativt mycket tro.
Herr talman! Nu tror jag inte att Berit Andnor har
repliktid kvar, men det kommer kamrater här efteråt
från samma rörelse, exempelvis Ronny Olander. Om
man ser på majoritetsförslaget, som ni har reserverat
er mot, finns det sju konkreta punkter inplockade av
en närmast desperat opposition som har att göra med
en regering som inte verkställer det man begär. De
punkterna finns uppräknade på s. 26.
Nu vänder jag mig närmast till Berit Andnor. För-
sta meningen i punkten 2 lyder så här: "Finansiell
samordning skall omfatta försäkringskassa, landsting,
socialtjänst och arbetsmarknadsmyndigheter". Min
fråga till Ronny Olander, eller vem det nu blir som
kommer efteråt och som har talartid kvar, och Berit
Andnor kan också anmäla sig på talarlistan, är: Vilka
av de sju punkterna är ni så mycket emot att ni inte
kunde rösta för förslaget utan var tvungna att reserve-
ra er?

Anf. 236 RONNY OLANDER (s):
Herr talman! Jag vill först börja med att instämma
i både Ingela Thaléns och Berits Andnors anföranden,
argumentation och analyser av sjukfrånvaron och
dess orsaker och verkan. Jag ska vidare tala om vad
som behöver göras framöver för att komma till rätta
med det stora ohälsotalet.
Socialförsäkringsutskottet skriver i detta betän-
kande bl.a. om regeringens elvapunktsprogram: Ut-
skottet konstaterar dock att de aktiviteter och åtgärder
som bedrivs inom ramen för regeringens s.k. elva-
punktsprogram utgör ett gott underlag för att komma
till rätta med den ökande sjukfrånvaron.
Under flera år i utskottet har vi diskuterat rehabi-
literingsfrågorna intensivt. Jag har också noterat att
det över partigränserna och mellan blocken funnits ett
engagemang som det funnits anledning att ta till vara,
vilket också har gjorts.
Vi har dock inte från oss socialdemokrater funnit
borgarnas ofta hårda attityd med sänkta ersättningar,
fler karensdagar och mer kontroll på kontroll vara
särskilt konstruktiv. Vi föredrar en mera humanistisk
väg att se på människor och deras problem och att
samtidigt upprätthålla respekten och trovärdigheten
för vårt socialförsäkringssystem.
Några snabba hugg i form av hårda tag är inte vår
metod att lösa komplicerade problem. Vi har varit
med om att aktivt via Dagmarmedel, Finsam, Socsam
och inte minst Frisam och nu senast Socsam plus, om
jag får kalla det så, att med arbetsförmedlingens sam-
verkan just göra det som så många pratat om, nämli-
gen att sätta människan i centrum och låta myndig-
heterna och de andra aktörerna arbeta utifrån detta.
Vi har lärt oss mycket av de olika försöksverk-
samheterna som har givit oss beslutsfattare ett rejält
underlag för att kunna gå vidare. Det reformarbetet är
en levande process, ett modernt arbetssätt och fram-
tidsinriktat. Socialförsäkringsutskottet har också givit
regeringen till känna en sådan rehabiliteringsmodell,
typ Hisingen i Göteborg. Men att gå från försöks- och
projektarbete till en permanent och över hela landet
gällande lagstiftning tar naturligtvis en viss tid.
Det måste få ta tid, inte minst med tanke på att vi i
Sveriges avlånga land har så skilda regionala och
lokala förutsättningar. Det är viktigt för legitimiteten
och likställigheten i våra socialförsäkringssystem att
vi ger människor samma förutsättningar i hela landet,
och att vi med ett framåtsyftande engagemang skapar
förutsättningar för en rehabilitering som möjliggör
återgång till arbetsplatsen eller, i en del fall, möjlighet
att gå vidare till andra arbetsuppgifter.
Herr talman! Med stor tillfredsställelse har jag
noterat att vi i beredningen av detta ärende återigen
har diskuterat det systematiska arbetsmiljöarbetet.
Många har tidigare talat om press och stress i magra
organisationer, eller om ska vi kalla det för slimmade
organisationer. Det har alltför ofta haft ett mycket
högt pris för många människors hälsa på både den
offentliga och den privata arbetsmarknaden.
Det är viktigt att ännu mer se helheten för männi-
skan, både för arbetsgivarna och för löntagarna. Ar-
betsmarknadens parter har ett stort gemensamt an-
svar, och arbetsgivarna har ett särskilt ansvar för
löntagarnas hälsa. Det återfinns också i arbetsmiljöla-
gen. Utifrån den enskilda människans psykiska och
fysiska förutsättningar har arbetsgivaren att se till
löntagarnas hälsa.
Det är mera av trygghet, solidaritet och rättvisa
som behövs i det moderna arbetslivet. Just styrkan
och modet att se helheten är en huvudfråga för oss
socialdemokrater för att möta framtiden på ett ge-
nomtänkt sätt. Arbetsrätten behöver stärkas och ut-
vecklas, inte avvecklas. Det förebyggande arbetsmil-
jöarbetet är centralt och viktigt för att inte människan
ska komma till skada i arbetet.
Här är den utav s, v och mp reformerade arbets-
skadeförsäkringen oerhört viktig för att vi ska lära oss
att inte göra om samma misstag, när någon anställd
kommit till skada i en olycka eller fått någon sjukdom
till följd av arbetet. Den reformerade arbetsskadeför-
säkringen har mottagits mycket väl av de anställda,
många arbetsgivare och arbetsmarknadens parter. Det
är med beklagande jag konstaterar att det bland mer-
parten av de borgerliga partierna inte har funnits
samma förståelse och engagemang, utan även rena
avslagsyrkanden.
I det förebyggande arbetsmiljöarbetet spelar före-
tagshälsovården en viktig och central roll. HPH-
utredningen, Jan Rydhs utredning, har en mycket
ingående och intressant analys kring denna fråga.
Inflytande och egenmakt är andra viktiga faktorer
för den enskilde i arbetslivet. Regeringen är mycket
aktiv i hälsoarbetet och studerar och analyserar ingå-
ende de olika förslagen för att komma med förslag till
åtgärder. Ohälsan i arbetslivet har under en lång tid
varit centralt placerad på den politiska dagordningen
och på arbetsmarknadens parters dagordning och
kommer att så vara under många år framöver. Och det
är bra, för det behövs ett ännu starkare engagemang
från olika aktörers sida, inte minst lokalt.
På det enskilda arbetsstället finns bekymret, men
också lösningarna. Alla resultat från utredningar och
forskning säger just detta. Detta har stärkt alla oss
socialdemokrater som träffat mängder av aktörer
under åren: försäkringskassan, arbetsförmedlingen,
Arbetslivsinstitutet, yrkesinspektionen, socialtjänsten,
fackföreningar, arbetsgivarorganisationer, företags-
hälsovården, Folkhälsoinstitutet, forskningen, olika
myndigheter och institutioner och inte minst indivi-
den själv. Alla har, var och en och gemensamt, ett
stort ansvar vad gäller begreppet ohälsa. Det gäller att
se helheten både i privatlivet och i arbetslivet.
Politiken har sin uppgift, men det lokala engage-
manget är också oerhört viktigt. Det behövs fler
skyddsombud som vågar säga ifrån, och detta uppnår
man bl.a. med en starkare arbetsrätt - inte med en
svagare. Trygga människor vågar mer.
Moderaterna presenterade för en tid sedan en rap-
port som tyvärr inte har så mycket positivt att komma
med för att minska sjukskrivningarna. Det är mest
den gamla vanliga moderata visan med förslag om
sänkta skatter, karensdagar och försämring av an-
ställningstryggheten, vilket varken gör de sjukskrivna
gladare eller friskare.
Herr talman! Bland alla ohälsosiffror tycker jag
det är viktigt att även kunna och våga framhålla det
positiva; det är ju även ett faktum att fyra miljoner
löntagare det senaste året varken har varit sjuka eller
arbetslösa. Även här tycker jag att vi har stor anled-
ning att verkligen fördjupa våra kunskaper och dra
erfarenheter när det gäller varför människor är friska
och går till jobbet.
Man skulle kunna säga att arbetslivets fem-i-topp-
lista för ökad hälsa ser ut på följande sätt. Karolinska
Institutet har ett par projekt på den privata respektive
den offentliga sidan. Även andra utredningar säger
ungefär så här:
1. känsla av delaktighet i arbetet och möjlighet att
göra ett bra jobb
2. rimlig fysisk belastning
3. möjlighet till ett bra ledarskap
4. att få lära nytt under hela arbetslivet
5. krav i arbetet anpassade till kompetens och infly-
tande.
Kan vi gemensamt leva upp till de här kraven är
jag övertygad om att vi kommer att lyckas nå målet
om ett mycket hälsosammare arbetsliv.
Herr talman! Det är min bestämda åsikt att arbets-
givare, fack, politiker och enskilda individer måste ta
ett större gemensamt ansvar för hälsofrågorna. Vi
måste tillsammans driva kampen för en ökad hälsa!
Här är regeringens elvapunktsprogram, en väl funge-
rande företagshälsovård och rehabilitering samt de
resurser som regeringen skjutit till ett bra avstamp för
arbetet.
Jag vill bara göra en annan reflexion, med tanke
på den sena timme när vi nu diskuterar och debatterar
de här viktiga frågorna. Det som jag har undrat över
är hur borgarna utan reservation kan stå här i talar-
stolen, en efter en, och säga så här när vi har sett hela
1990-talet och det arv och testamente som ni lämnade
över till oss 1994. Det har sagts många gånger, och
det ska återupprepas. Det var en fördubblad stats-
skuld, tre fyra gånger så stort budgetunderskott, tre-
eller fyrdubblad arbetslöshet, långtidsarbetslöshet
osv. Det var 500 % ränta under vissa tider. Tror ni
verkligen att man i ett snabbt ögonblick rättar till en
sådan situation för landet som den som ni lämnade
över? Självfallet har detta haft betydelse när 60 000-
70 000 personer har tvingats lämna landstingssidan
därför att ekonomin inte har tillåtit detta.
Likadant är det när ni står här och drömmer om
snabba sedeltryckspressar osv. Många av er föresprå-
kar ju medlemskap i EMU, där Sverige redan är
medlem i de två första faserna av de tre, där den ty-
pen av utflykter över huvud taget inte tillåts. Då får
man inte stå här och mer eller mindre raljera om nå-
got sorts sedeltrycksarrangemang!
Jag tycker att den här frågan förtjänar ett betydligt
seriösare angreppssätt. Jag bad någon att titta på vilka
motioner ni egentligen har väckt under den senaste
mandatperioden i den här frågan - förutom Finsam.
Det var mycket magert. Men i en hast, för en tid se-
dan, drog ni upp en mängd förslag som väl tål att
diskuteras och som ska diskuteras på ett öppet, rakt,
positivt och seriöst sätt.
Man kan inte låta bli att misstänka en sak efter-
som det i dag är, om jag har räknat rätt, 95 dagar till
den 15 september. Jag hoppas verkligen inte att min
misstanke är riktig om att er seriositet inte är vad den
borde vara.

Anf. 237 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM
(kd) replik:
Herr talman! Jag måste först göra ett förtydligan-
de. När det gäller reservation 1 yrkar jag för tids
vinnande bifall till den under punkt 1 och 3.
Det finns mycket av det som Ronny Olander säger
som naturligtvis är bra åtgärder, där vi är överens om
att vi vill göra förändringar. Ändå skulle jag vilja
betona att det inte finns några tecken på någon åter-
hämtning eller förändring i sjukskrivningsstatistiken
trots elvapunktsprogram m.m.
Jag har en fråga. Den gäller s- och v-reservationen
om finansiell samordning. Ni har sagt att ni vill se en
lagstiftning från den 1 januari år 2003. Men i reser-
vationen står det: Vi har erfarit att i avvaktan på ge-
nomförande av den nationella lagstiftningen kan nya
samverkansprojekt efter särskild prövning och beslut
av regeringen komma att starta.
Vad är det för något som man kan tänka sig att
starta? Är det några nya projekt? Har man verkligen
tänkt sig en ny lagstiftning? Jag blir lite osäker när
jag läser reservationen, och det skulle vara bra med
ett litet förtydligande från Ronny Olander.
Jag vill också göra ett förtydligande om att vi var
med och reformerade arbetsskadeförsäkringen, vilket
Ronny Olander utelämnade oss från.
Slutligen gäller det testamentet 1994. Tittar man
på kurvor så ser man att när vi tog över 1991 så var
det på väg in i ett fritt fall. Det kan man se ganska
tydligt i alla ekonomiska kurvor. 1994, när vi lämna-
de regeringsmakten, ser vi att det är på väg uppåt.
Sedan har ni era återställare 1995 och sedan börjar
det vända nedåt igen. Den där taktiken tycker jag ni
ska sluta med, för den håller inte om man börjar
granska den och analysera siffrorna.

Anf. 238 RONNY OLANDER (s) replik:
Herr talman! Vad gäller olika projekt och möjlig-
heter som finns i vår reservation så har regeringen
möjligheten och befogenheten inom givna regler att
göra detta. Det känner vi till.
Man pratar om 1991 vad gäller ekonomin. Jag sä-
ger inte annat än att även en socialdemokratisk re-
gering hade haft funderingar på hur man skulle hante-
ra situationen efter 80-talets ekonomiska utveckling.
Men med det sättet ni hanterade det hela under de här
åren kunde ni väl ändå vara så pass öppna och ärliga
att ni erkände att det har betydelse om man lämnar
efter sig 200 miljarder kronor varje år i tre år. Ränte-
situationen var ju sådan att man hade 100 miljarder
kronor per år. Visst återverkar det på hela samhällsli-
vet, och inte minst på de här olika faktorerna.
En annan sak borde också komma fram betydligt
mer i diskussionen, vilket den inte har gjort. Det
gäller arbetsgivarna. I allt det som ni kristdemokrater
säger är arbetsgivaren fullständigt oförhindrad att ta
initiativ i rehabiliteringsfunderingar och omorganisa-
tioner. Men det finns många företagare och arbetsgi-
vare som gör det - både på privatsidan och på offent-
ligsidan! De tar verkligen till sig medarbetaren som
den viktiga resurs han eller hon är, och det blir inte
bara en läpparnas bekännelse. Det finns ett sådant
engagemang ute. Jag skulle bara önska att ännu fler
ville känna det. Men låt politiken underlätta det här
arbetet. När man träffar folk ute framhåller de just de
lokala förutsättningarna och att man har kunskapen
där ute. Det gäller bara att man ska få i gång arbetet.

Anf. 239 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM
(kd) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa frågan om den
här reservationen ytterligare en gång. Varför behövs
det nya samverkansprojekt? Vad är tanken när man
ska ta fram en lagstiftning? Varför behövs det nya
projekt? Jag tycker inte att jag får något riktigt svar
där från Ronny Olander.
Sedan nämner Ronny Olander att arbetsgivaren
redan i dag tar initiativ på rehabiliteringsområdet. Det
är helt riktigt. Mycket görs redan i dag ute på arbets-
platserna. Det arbetet ska vi naturligtvis stödja. Pro-
blemen uppstår bara när arbetsgivaren har uttömt sina
resurser och skickar in en rehabiliteringsutredning till
kassan. Då skickar man in den i ett svart hål. Ni har
sett till att försäkringskassans organisation totalt har
kollapsat på rehabiliteringsområdet. När de behöver
hjälp och stöd till de personer som kanske behöver
någon annan insats, ett annat jobb eller någon annan
typ av åtgärd som arbetsgivaren inte klara av att ge,
fungerar inte den organisationen. Det har ni ansvar
för genom de statliga medlen, genom statens resurser.
Men ni tror inte att det är lönsamt att satsa på rehabi-
litering genom att stärka försäkringskassorna. De
förslagen har ni ständigt avvisat här tyvärr. Det är
bara att beklaga det.

Anf. 240 RONNY OLANDER (s) replik:
Herr talman! Det är inte så som Désirée Pethrus
Engström säger. Vi har varit med och skapat mer
resurser till försäkringskassan vid olika tillfällen. Det
behövs mer resurser där. Vi är väl medvetna om den
många gånger bekymmersamma situationen som
vissa försäkringskassor befinner sig i. Jag skulle öns-
ka att ni inte gör så stora svepande rörelser. Det är
helt onödigt. Det är inte så att livet i försäkringskas-
san är svart eller vitt. Det handlar nog om den var-
dagliga, lite mer gråa nyansen som på många andra
ställen. Det finns försäkringskassor som har resurser
över och gör det här arbetet på ett utomordentligt sätt.
Det är inte att tala väl om försäkringskassans värv
när man med svepande rörelser säger att de inte kan
sitt jobb och att de inte sköter sitt jobb. Det är faktiskt
det ni säger. Det kan hända att ni inte menar det, men
ni säger faktiskt att alla är lika dåliga. Det är inte så,
men det finns bekymmer på vissa försäkringskassor.
Riksförsäkringsverket jobbar mycket aktivt med detta
genom sin kontrollverksamhet och sin roll, vill jag
påstå.
Vi har pratat mycket om rehabilitering. Den är
oerhört viktig. Vi har egentligen pratat alldeles för
lite om det systematiska arbetsmiljöarbetet. Det gäller
att verkligen gå in och se till att människor inte blir
sjuka. Vilken arbetsgivare som helst är oförhindrad
att se till människans fysiska och psykiska förutsätt-
ningar att utföra sitt jobb. Man kan inte göra ett jobb
till 110 % eller 120 % vid livets alla tidpunkter. Vid
någon tidpunkt, på grund av olika skäl som ålder eller
andra saker, hamnar man på en annan nivå.
När det gäller de olika modellerna, Frisam t.ex.,
finns dessa möjligheter. Egon Jönsson-utredningen
säger just att det inte är mer resurser som behövs på
många ställen utan mer samarbete.

Anf. 241 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Vi vet ju sedan flera år tillbaka när
den socialdemokratiska sidan känner sig riktigt de-
sperat och inte har några sakargument längre att
komma med, och det är när de börjar tala om 90-talet,
statsskulder och sådana saker. Några av oss var med
den gången - jag tror att det finns några i kammaren
- däribland jag. Jag minns mycket väl Socialdemo-
kraternas besked sommaren 1991 om hur det såg ut i
den svenska ekonomin. Det finns tal av Allan Larsson
som jag åhörde. Om Ronny Olander inte blir lite
lugnare kommer vi att se till att vi publicerar dem.
Där talar man om vändpunkten och hur fint allting
hade blivit.
Det är alldeles självklart att om det faller bort
ca 100 miljarder i efterfrågan i ekonomin har varje
regering en skyldighet att försöka att göra någonting
åt det. Vi fick hantera den värsta ekonomiska krisen
på två generationer. Det vet Ronny Olander, men han
vill hellre tala om någonting annat än att tala om
dagens ämne, nämligen sjukskrivningarna.
Han nämner också att han börjar tro att det är val
på gång. Det behöver man inte tro, utan man behöver
bara läsa Dagens Nyheter i dag. När Socialdemokra-
terna börjar kopiera borgerliga lagförslag efter fem
års bråk är det nog val på gång.
När det gäller själva yrkandena vill jag i likhet
med Désirée Pethrus Engström precisera mig till att
vi nöjer oss med att ta omröstningar om punkt 1 och
3.
Jag ställde en fråga till Ronny Olander. Jag tyckte
att den var väldigt tydlig. Det var: Vilken eller vilka
av de sju punkterna om finansiell samordning som
står i majoritetsförslaget från utskottet är det som
Socialdemokraterna är emot och därför inte kan
stödja?

Anf. 242 RONNY OLANDER (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att vi under den långa
stund som vi har diskuterat detta har gett svar på den
fråga som Bo Könberg ställer sist.
Bo Könberg har varit längre här i kammaren än
jag. Jag kom in 1994. Bo Könberg var ju socialför-
säkringsminister tidigare. Det har ju nämnts flera
gånger på senare tid. Som socialförsäkringsminister
ingick han i en regering som minskade resurserna till
företagshälsovården med uppemot 100 miljoner kro-
nor. Den regeringen gjorde också förändringar i ar-
betskadeförsäkringen som har en oerhört stor och
viktig betydelse när det gäller att förebygga och skaf-
fa sig kunskaper om vad som händer i arbetslivet så
att inte andra människor kommer till skada på samma
sätt.
Det handlar inte alls om någon desperation när jag
talar om 1990-talet. Jag sade förut att vi också har
haft bekymmer. Jag är väl medveten om det och kan
historien. Jag tycker också att ni smiter alldeles för
lätt undan ert ansvar för det ni lämnade efter er. Jag
har ingen tanke på att på något sätt smita från en
diskussion om sjukförsäkringarna. Visst har de bety-
delse att ekonomin befann sig i en sådan tråkig situa-
tion. Jag vill minnas att det var 60 000-70 000 perso-
ner som tvingades lämna landstingssidan. De som är
kvar pressas naturligtvis ännu hårdare i sin vardagliga
arbetssituation.
Om man kallar detta för desperation skulle jag
nog vilja påstå Bo Könbergs inlägg innebär att han
faktiskt smiter ifrån en del av det ansvar som han
hade i regeringsställning under tre års tid.

Anf. 243 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag hoppas att jag inte gör det. Jag
försöker att låta bli att smita från mitt ansvar. Jag var
ansvarig för att se till att det lades fram förslag om
karensdag och att vi till slut fick en uppgörelse med
Socialdemokraterna om det. Jag var direkt ansvarig
för frågan om förändringarna i arbetskadeförsäkring-
en. Jag fick nämligen ta över en sådan som hade 20
miljarder kronor i underskott och där underskottet
varje månad ökade med ½ miljard kronor, 6 miljarder
per år, utan att den avgående regeringen hade orkat
göra någonting åt det. Det finns ett antal saker där jag
är fullt beredd att ta ansvaret.
Sedan säger Ronny Olander att jag har fått svar ti-
digare i dag. Det kan ju vara så. Jag ska läsa proto-
kollet noggrant i morgon. Men jag tycker att jag har
varit med inne kammaren under hela den här debat-
ten, och jag har inte förstått vilken av de sju punkter-
na på s. 26 det är som Socialdemokraterna är emot.
Är det den 1 januari 2003? Är det att det kan vara alla
fyra myndigheterna som får samverka? Är det att det
är lokala överenskommelser? Är det de tio procenten?
Är det att hälso- och sjukvården ska ha samma medi-
cinska prioriteringar som nu? Är det att överskott och
underskott ska fördelas mellan de samverkande par-
terna? Är det att det av självklara skäl behövs en ny
jämförelsenorm när man inte kan ta oberörd kommun
utan hela landet är med? Eller är det att man inte
tycker att Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen
ska få i uppdrag att följa upp och utvärdera?
Innan denna långa debatt tar slut vore det bra om
någon socialdemokrat, gärna den som står i talarsto-
len, talar om för oss, och därmed för svenska folket,
på vilka punkter man är emot detta. Statsrådet i fråga
säger ju i tidningen i dag att hon inte kan se någon
större skillnad på det förslag som man kommer att
presentera om några veckor och det som de borgerli-
ga partierna har enats om. Den skillnad hon nämner i
artikeln handlar om pengarna. Det kanske bara är det.
Vilken eller vilka av de sju punkterna är ni emot?

Anf. 244 RONNY OLANDER (s) replik:
Herr talman! Jag ska inte fresta på tiden mer. Bo
Könberg använder en på sitt sätt trevlig dialogform.
Han ställer både frågorna och svarar själv på dem
utifrån vad han har läst i Dagens Nyheter. Det är väl
svar nog. Jag har ingen annan mening än den som
statsrådet och vår utskottsordförande Berit Andnor
har gett uttryck för här.
Jag tyckte ändå att det var en viss form av erkän-
nande att vi socialdemokrater, när ni i regeringsställ-
ning satt i rejäl knipa och landet satt i rejäl knipa, tog
ett stort ansvar i den frågan. Det fanns också en tid då
vi i vårt utskott - det kanske återkommer efter den 15
september - mycket konstruktivt över gränser för-
sökte hitta lösningar. Det var utfrågningar och hea-
ringar. Vissa av de borgerliga partierna har faktiskt
ställt krav på mer utredningar och mer kunnande på
det här området.
Jag vågar inte använda ordet "råskälla" som jag
gjorde i förra debatten, för det fick jag höra flera
gånger, men jag vill säga att ni kanske gör det väl
enkelt för er, när ni vet hur komplex bilden är och att
det inte finns en enda lösning utan mängder av lös-
ningar. Jag tycker att ni skulle försöka se regeringens
elvapunktsprogram på ett betydligt mer positivt sätt
och med mer öppna ögon, för det ligger oerhört
många framkomliga vägar i de här olika typerna av
åtgärder.
Jag har ju sett att ni i vissa av de borgerliga parti-
erna i budgetdebatter faktiskt raljerar lite grann över
programmet när ni har stått och snackat om utred-
ningar och samtal och sådant. Det är viktigt att föra
samtal. Det är viktigt att föra dialog. Det är viktigt att
arbetsmarknadens parter är med hela vägen, för de
äger en mycket stor del av förmågan och kunnandet
när det gäller möjligheten att verkligen hjälpa till att
skapa ett bättre liv för löntagare, indirekt också pri-
vatliv. Jag vill bestämt säga att vi måste fundera vida-
re i de här banorna, absolut.

Anf. 245 MARIANNE SAMUELSSON
(mp):
Herr talman! Stress och utbrändhet tillhör ett par
av vår tids vanliga sjukdomar. Möter man någon av
dem som är sjukskrivna för utbrändhet upptäcker man
ofta att det finns väldigt lite kunskap och hjälp att få.
Rehabilitering och åtgärder för att människor ska
komma tillbaka till arbetslivet saknas tyvärr i dag,
och det saknas säkert oerhört mycket kunskap inom
området.
Det här är bara en del som visar hur komplext
samhället är, hur mycket åtgärder som egentligen
behövs och hur mycket ökad kunskap som behövs för
att vi ska få ett samhälle som är i större balans där
människor får mer och bättre hjälp att rehabiliteras
när de är sjukskrivna. Det handlar också, framför allt,
om de förebyggande insatserna för att minska sjuk-
skrivningarna, som i dag saknas.
Det har varit en lång och intressant debatt. Den
har varit intressant utifrån att den har varit väldigt
ideologisk, och den visar också på stora ideologiska
skillnader mellan partierna framför allt i människosy-
nen men också i synen på orsaker till ohälsa.
När Moderaterna och Kristdemokraterna i början
av debatten var uppe var det oerhört tydligt att de
hade en helt annan människosyn än den som vi i
Miljöpartiet har. De utgick från att människor fuskar
och att de därför sjukskriver sig utan att egentligen
vara sjuka.
Det här är politiska signaler som skrämmer mig.
Om man utgår från att människor fuskar tror jag inte
att det finns någon anledning för dem som inte fuskar
att anstränga sig, och man ger signaler ut i samhället
om att man accepterar att människor fuskar därför att
de ändå gör det.
De skarpa förslag som har kommit fram har byggt
väldigt mycket på att man ska utöka karensdagarna
just för att minska, antar jag, fusket. Jag tror att det är
helt fel medicin att ge i det här fallet. Min uppfattning
är nämligen att en stor del av de långtidssjukskriv-
ningar som vi har i dag beror på den ökade sjuknärva-
ro som vi har haft i vårt samhälle. Oerhört många
grupper har tyckt att det har varit för kostsamt att vara
sjukskrivna. Inom vården finns det oändligt många
exempel på sjuknärvaro, jag har frågat på sjukavdel-
ningar hur man gör när människor kommer dit som
har infektioner och är sjuka. Då säger man: Vi sätter
de personerna hos de mest infekterade patienterna,
därför att då är det minst risk att de sprider smitta.
Det här visar ju på att det är kostsamt för människor
att vara sjukskrivna och att man anstränger sig för att
minska den kostnaden genom att faktiskt gå till jobb-
et. På lång sikt innebär det naturligtvis att förslitning-
arna av kroppen ökar och att långtidssjukskrivningar-
na ökar. Jag tror också att alkoholens roll är viktig att
ta med när man pratar om hälsofrågor.
När man kommer till Finsam-, Socsam- och Fri-
samdiskussionen, som har varit en het diskussion här,
kan man väl säga att det när man analyserar det hela
egentligen inte finns några särskilt stora skillnader
mellan förslagen. Jag kan heller inte se att det förslag
som ligger i utskottsförslaget resulterar i ett snabbare
beslut, utan jag tror mer på det som ligger i reserva-
tionen. Det ger åtminstone oss i Miljöpartiet större
möjligheter att påverka, så att man får fram det här
förslaget tillräckligt snabbt, och vi tror också att det
är viktigt att redan nu kunna starta fler samverkans-
projekt.

Anf. 246 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Det är inte så stora skillnader mellan
förslagen säger Marianne Samuelsson och har därmed
landat på att stödja den regering som två gånger i rad
har struntat i ett tillkännagivande på den här punkten.
Det som förvånar mig lite grann i Marianne Sa-
muelssons inlägg är väl just historien. Jag ska inte gå
så långt tillbaka, utan jag ska nöja mig med ett och ett
halvt år, dvs. gott och väl inom mandatperioden. Jag
var nämligen med om att hösten 2000 tillsammans
med Miljöpartiets företrädare förhandla med center-
partisterna och med regeringen om att äntligen få
fram ett förslag om finansiell samordning. Då bröt vi,
åtminstone på papperet, igenom regeringens motstånd
mot finansiell samordning mellan olika myndigheter.
Jag var också med om att i början av hösten därpå,
när Socialdemokraterna inte fullföljde uppgörelsen,
notera att alla vi som hade varit inblandade i för-
handlingarna och Miljöpartiets representant i utskot-
tet hade samma bedömning, nämligen att regeringen
skändligen hade svikit den uppgörelsen.
Att Marianne Samuelsson då verkar vara fylld av
förståelse och tålamod och tycka att det inte är så
stora skillnader och att man väl kan rösta med den
här regeringen igen förvånar mig lite grann. Utöver
den förvåningen har jag samma fråga till Marianne
Samuelsson som jag hade nyss till Socialdemokrater-
na: Vilken eller vilka av de sju punkterna som vi har i
det tydliga förslaget i majoritetsskrivningen i utskot-
tet är det som Marianne Samuelsson inte tycker sig
kunna stödja? Är det någon allmän motvilja mot
karensdagar och annat, som inte finns med i majori-
tetsskrivningen, som har fått henne att, som jag tyck-
er, trampa fel?

Anf. 247 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Det som gäller i det här läget är att
vi har en uppgörelse. Vi har varit överens i ett tidiga-
re skede, och vi i Miljöpartiet har tillsammans med
Folkpartiet och Centern känt en stor irritation över att
det inte har kommit fram ett förslag tillräckligt
snabbt.
Nu har vi både ett tidigare tillkännagivande från
riksdagen och ett KU-uttalande som säger att det här
är oacceptabelt. Jag tror i det läget att ett nytt tillkän-
nagivande som innebär att den nya lagen ska träda i
kraft 2003 inte innebär en snabbare hantering än det
som vi har drivit och också fått gehör för, nämligen
att vi i samverkan med regeringen ska se till att ta
fram det här förslaget, så att det kan komma till bud-
geten i höst. Därmed kan detta som en lag också träda
i kraft 2003. Dessutom tycker vi - och det har vi
drivit - att det ska öppnas möjligheter för nya sam-
verkansprojekt under hösten för att de grupper som
vill starta det här också ska kunna göra det.
Det tror jag i det här läget är den snabbaste mo-
dellen för att få till detta beslut. Vi är naturligtvis
angelägna om att få ett bra beslut som också omfattar
arbetsmarknadsdelen. Det har vi sett som en viktig
del att få med. Man måste få med det för att få sam-
verkan mellan alla berörda. I dag är ju ett av de stora
problemen inte det som var för en del år sedan, näm-
ligen att det var långa köer till sjukvården och att man
inte fick den behandling man behövde. I dag är det
lång kö för att komma tillbaka till arbetslivet och få
ett jobb som passar för ens hälsa.

Anf. 248 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Några av oss och många tusen pati-
enter som står i köer har nog en annan bild av verk-
ligheten i dag än Marianne Samuelsson. Det har dis-
kuterats utförligt i dag på förmiddagen på Landstings-
förbundets kongress.
När det gäller frågan om arbetsmarknadsmyndig-
heter blir jag plötsligt lite bekymrad, närmast för
Marianne Samuelssons egen del. Har hon läst försla-
gen innan hon har tagit ställning? Det står i punkt 2,
första meningen att finansiell samordning ska omfatta
försäkringskassa, landsting, socialtjänst och arbets-
marknadsmyndigheter. Sedan talar man om att det
ska bestämmas lokalt och att man får bestämma hur
man ska bära sig åt. Det finns med i den punkten.
Det gläder mig i och för sig att höra att Marianne
Samuelsson bekräftar min bild att det inte var bara
jag och Folkpartiet och Centern utan även Miljöparti-
et känner mycket stor irritation över Socialdemokra-
ternas sätt att hantera frågan i höstas.
Det ledde fram till att Marianne Samuelsson per-
sonligen, om jag minns rätt, i utskottet i december
inte ville kritisera regeringen alltför hårt utan i stället
tog ett nytt tillkännagivande. Nu konstaterar vi båda
två att regeringen inte har fullföljt det heller. Det är
utomordentligt svårt för en utomstående att i förhål-
lande till Socialdemokraterna och Miljöpartiet kunna
försöka begripa vad som gör att Marianne Samuels-
son nu känner sig så uppfylld av tro att detta ska
ordna sig med Socialdemokraterna för tredje gången.
Vi har gemensamt skrivit till KU och sagt att reger-
ingen har misskött detta.
Jag tycker att Miljöpartiet och Marianne Samuels-
son tar på sig ett väldigt stort ansvar om de inte i
morgon stöder den majoritetsskrivning som finns. I
och med detta ska jag, tror jag, inte säga mer i denna
debatt.

Anf. 249 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Vi har ett val framför oss. Det påver-
kar naturligtvis också en del av dessa frågor. De kan
komma i en valdebatt. Vi är överens i denna fråga
men inte överens med de borgerliga partierna om t.ex.
karensdagen. Detta är en viktig del i den diskussion
som vi kommer att ha framöver. Det är därför som
debatten i dag också har varit så het som den har
varit.
Jag tror inte att det går snabbare med ett tillkän-
nagivande. Vi har prövat ett tillkännagivande ihop
med Könberg. Det gick inte snabbare med den meto-
den. Jag tror att samverkansmetoden kan leda till att
vi får ett förslag i höst som kan vara lag till nyåret.
Det tror jag är oerhört viktigt.
När det gäller köerna till vården finns det en vik-
tig faktor i det. Det är personalbristen. Den tror jag
inte man löser genom att flytta över pengar. Tyvärr är
det inte lösningen. Det behövs mycket mer satsningar
på personal och resurser till vården för att det ska
klaras av. Framför allt behöver man bry sig om hur
personalen har det och mår. Det är också en viktig del
i arbetet som i dag saknas.

Anf. 250 KERSTIN-MARIA STALIN
(mp):
Fru talman! Jag ska vara lite olydig än gång till
här i kväll. Jag ska stödja det sista råd som Margit
Gennser ger - Margit är inte kvar, men jag kan tala
om det i alla fall - om utbildning i försäkringsmedi-
cin. Den motionen innehöll så mycket annat så jag
kunde inte stödja den. Jag vill bara tala om att det i
elvapunktsprogrammet inte finns någonting om för-
säkringsmedicin. Det är bra att det står skrivet om det
i betänkandet.
Att jag begärde ordet igen berodde på att jag
måste slå ett slag för alternativa behandlingsmetoder,
som är Miljöpartiets hjärtesak. Jag kan inte somna om
jag inte har gjort det, och jag hann inte det sist.
Människors egna önskemål om alternativa be-
handlingsmetoder måste tillvaratas. Undersökningar
visar att befolkningen har ett stort hopp om och för-
troende för komplementära eller alternativmedicinska
insatser och gärna vill se dem som ett inslag i det
vanliga sjukvårdsutbudet. Människor måste bl.a.
kunna erbjudas kortare terapeutiska samtalsserier
inom ordinarie hälso- och sjukvårdssystem. Själslig
stress riskerar annars leda till fysisk sjukdom, psyko-
somatiska sjukdomstillstånd och destruktiva livs-
mönster, något som i slutändan kan bli väldigt resurs-
och kostnadskrävande.
Det pågår försök i landet med motion på recept
för sjukdomstillstånd där läkemedel och motion har
samma effekt. En överväldigande majoritet visar sig
föredra motion framför läkemedel.
Det äts i dag läkemedel för 20 miljarder kronor
årligen, och kostnaden för biverkningar är ungefär
lika stor. Om människor ges möjlighet till alternativa
behandlingar och får det med tyngd sanktionerat vill
de hellre ha dessa.
Det ville jag säga, och jag blev väldigt glad att jag
fick säga det så här sent.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 13 juni.)

18 § Indelnings- och länsstyrelsefrågor

Föredrogs
bostadsutskottets betänkande 2001/02:BoU12
Indelnings- och länsstyrelsefrågor.

Anf. 251 EWA THALÉN FINNÉ (m):
Fru talman! I kvällens betänkande behandlas fyra
motioner från den allmänna motionstiden. För Mode-
raternas del ska jag beröra en av dessa motioner och
därmed vår reservation.
Sverige är i dag indelat i län och andra regionala
områden beroende på vilka myndigheter det gäller.
Dessa olika indelningar är organiserade på det sättet
att de mycket sällan sammanfaller. Länen har en,
polisen en annan, försvaret en tredje, rättsväsendet
vad gäller domstolar en fjärde, arbetsmarknadsmyn-
digheten en femte, Skolverket en sjätte osv. Man
skulle om man är lite elak nästan kunna säga att det är
mer regel än undantag att de regionala organisatio-
nerna skiljer sig åt snarare än följs åt. Detta är en
utveckling som på senare år inte minskat utan ökat.
I utredningar och förslag om olika tillsynsverk-
samheter läggs idéer fram om att statliga centrala
myndigheter ska överta tillsyn från andra och själva
bygga upp regionala organisationer. Var dessa regi-
onkontor kommer att placeras och hur stora dessa
regioner kommer att bli är inte alltid klart.
Den splittrade regionala indelningen ger ingen
överblick. Risken finns att möjligheter till samverkan
mellan myndigheter försämras. Det kanske t.o.m. är
så att den statliga verksamhetens geografiska och
sektoriella splittring står i motsats till en för samhället
optimal organisation.
För en medborgare levande på en ort borde det
egentligen vara ganska självklart att man vet vart man
ska vända sig och till vilken plats man ska vända sig.
Man ska inte behöva tveka över i vilken telefonkata-
log man kan hitta telefonnumret till den myndighet
man söker och inte behöva fundera över om den ligg-
er i den ena eller den andra staden.
Det är detta vi tycker borde vara de utgångspunk-
ter en utredning borde beakta. Det är därför vi från
Moderaterna och de övriga borgerliga partierna före-
språkar en helt förutsättningslös utredning om hur
den framtida regionala indelningen borde utformas.
Det intressanta är att när jag läser majoritetens
text i betänkandet ser jag att man egentligen håller
med. Där står att läsa att ni delar motionärernas oro
för en splittrad regional indelning som kan leda till
problem. Då skulle man ju kunna tro att vi faktiskt
skulle kunna vara överens när det gäller just en förut-
sättningslös utredning. Men det vore kanske att be om
för mycket.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servation nr 1.

Anf. 252 ULLA-BRITT HAGSTRÖM
(kd):
Fru talman! Det här lilla betänkandet är ett myck-
et viktigt betänkande, för det handlar om hur vi ge-
nom vårt sätt att organisera underlättar eller omöjlig-
gör den demokratiska processen.
I vårt land diskuteras det snarare hur kompetens-
fördelningen mellan EU-nivån och medlemsstaterna
bör se ut framöver, och här finns ett forum inför re-
geringskonferensen 2004. Här stimulerar EU 2004-
kommittén en bred och öppen debatt i Sverige om hur
EU ska utvecklas i framtiden. Men hur det ser ut för
den enskilda medborgaren i Sverige i förhållande till
olika myndigheter förs ingen egentlig diskussion om.
När Heby kommuns invånare röstar för att tillhöra
Uppsala län blir det ändå stopp, trots att Heby kom-
munfullmäktige, Kammarkollegiet och majoriteten i
riksdagen går på samma linje.
Regeringen har överlämnat en proposition, De-
mokrati för det nya seklet, 2001/02:80. Utgångs-
punkten är att det medborgerliga deltagandet ska öka.
Marginalisering, utanförskap och passivitet är demo-
kratins främsta utmaningar framöver, säger man.
Egentligen säger regeringen i propositionen
2001/02:7, Regional samverkan och statlig länsför-
valtning, ja till att göra en genomgripande översyn av
hela uppgifts- och ansvarsfördelningen inom den
samhälleliga organisationen i Sverige. Men motionen
som begär att riksdagen ska begära en förutsätt-
ningslös genomgång av hur Sveriges framtida regio-
nala indelning ska se ut och ge förslag till en sådan
avstyrks i detta betänkande. Jag finner detta inkonse-
kvent och ologiskt. Det skulle vara ett ja till motionen
i enlighet med den propositionen.
Fru talman! Motionen tar upp indelningen för alla
de myndigheter som finns representerade i Sverige
och att vi har en för stor offentlig överrock. Gränser-
na för polisorganisationen, för skolverksorganisatio-
nen, för vägverksorganisationen osv. är olika, för att
inte tala om den ineffektiva AMS-kolossen. Till detta
kommer olika målområden som ska få ekonomiskt
stöd i olika omfattning.
När pusslet ska läggas faller inte bitarna på plats.
Det försvårar en regionalisering i ett land där mottot
är att hela Sverige ska leva. Det omöjliggör att på ett
bra sätt leva upp till subsidiaritetsprincipen, där be-
slutshierarkin ska utgå från att medborgaren och
familjen är de bästa beslutsfattarna. Det är när dessa
inte klarar att på egen hand besluta och finansiera
verksamheten som Kristdemokraterna menar att be-
sluten ska flyttas till kommunal-, landstings- eller
statlig nivå. När en verksamhet växt ur nästa nivå
flyttas den uppåt. Det måste alltid vara den högre
nivån som har bevisbördan. Stödet ska alltså vara
subsidiärt, dvs. motsvara de behov som finns. I dag
finns en alltför omfattande byråkrati med ärenden
som kryssar härs och tvärs.
Fru talman! Över tre fjärdedelar av landets regi-
on-, landstings- och kommunstyrelseledamöter vill att
det regionala utvecklingsansvaret ska flytta från läns-
styrelserna till någon form av regionalt självstyrelse-
organ enligt en gallupundersökning från Landstings-
förbundet år 1999. Vi måste ta PARK-utredningens
förslag på allvar.
Men det regeringen sysslar med i dag är att för-
stärka sin egen roll. Man går ifrån närdemokratin, den
kommunala självstyrelserollen, så starkt att min hem-
kommun känner att man inte har underlag för att
lägga budgeten för år 2003 i dag, ett halvår före. Det
är skrämmande. Man nyper åt sig makten och lägger
beslut om att få sälja kommunala bostäder eller inte i
händerna på tjänstemännen på länsstyrelserna. Från år
2003 ska t.o.m. länsstyrelsen utses av regeringen.
T.o.m. i dag har den utsetts av landstingen. Nu för-
svinner subsidiaritetsprincipen helt när regeringen
genom att utse länsstyrelsen ska markera att regering-
en har det fulla politiska ansvaret för länsstyrelsens
verksamhet. Jag skulle vilja säga att det inte handlar
om det fulla ansvaret utan om den fulla kontrollen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1
under punkt 1. Den politiska organisationen måste ge
goda möjligheter till nära och återkommande kon-
takter med invånarna. De olika rollerna måste bli
mera tydliga. Indelningar och gränser måste ses över
för att skapa bättre tydlighet. Renodlingen mellan
politiska uppdrag och tjänstemannauppdrag måste bli
bättre. Det strider mot demokratin att så handlings-
förlama en kommunfullmäktigeförsamling att den
inte kan besluta om försäljning av det kommunala
bostadsbolaget eller besluta om budgeten ett halvår i
förväg på grund av en klåfingrig och maktfullkomlig
regering.
Därför kan jag inte förstå att när regeringen i pro-
position 2001/02:7 Regional samverkan och statlig
länsförvaltning säger ja till att göra en genomgripan-
de översyn av hela uppgifts- och ansvarsfördelningen
inom den samhälleliga organisationen i Sverige att
man i betänkandet yrkar avslag på den motion som
för fram förslag om en förutsättningslös utredning.

Anf. 253 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Det är inte underligt att människor
ibland undrar vad vi håller på med!
Varje människa måste ha makt att påverka de be-
slut som har en direkt inverkan på hennes vardag.
Besluten ska därför, enligt Centerpartiet, fattas så
nära varje människa som möjligt. Det innebär också
att människor måste kunna nå beslutsfattare och även
olika myndighetspersoner så enkelt och direkt som
möjligt. I dag upplever vi att avståndet mellan folket
och beslutsfattare är alltför stort.
Regioner har tillkommit, och som vi ser det kom-
mer de att utvecklas så att hela Sverige kommer att
indelas i regioner. Detta beror på att regionala politis-
ka organ och andra regionala organ många gånger har
de största möjligheterna att ta ett samlat grepp för
gemensamma frågor som vi bäst löser tillsammans.
Det är viktigt att vi har bilden klar för oss, nämli-
gen att hela Sverige inte ser likadant ut. Stockholms-
regionen har absolut inte samma förutsättningar att
lösa sina problem som t.ex. Östersundsregionen. Det
finns också olika värderingar, och det finns skilda
praktiska möjligheter till hur frågorna kan lösas.
I dag finns det även inom samma region olika
strukturer och viljor och ett spretigt organisationssy-
stem där olika myndigheter organiseras var för sig i
sina regioner, inom eller t.o.m. utanför andra regio-
ner.
Som det har påtalats tidigare har skattemyndig-
heter sin struktur, Vägverket sin struktur, Domstols-
verket sin struktur osv. Sedan har den politiska orga-
nisationen sin egen struktur och region.
Detta betjänar inte den enskilda människan utan
försvårar i stället kontakterna. Trots att det på många
håll finns möjligheter att kommunicera via e-post är
den direkta kontakten människa till människa i många
situationer oslagbar.
Därför anser jag att det finns anledning att helt
förutsättningslöst se över hur Sveriges framtida regi-
onala indelning ska vara så att den blir så bra och
effektiv som möjligt.
Fru talman! Om detta blir av kommer det natur-
ligtvis att innebära förändringar.
Centerpartiet anser att vid de beslut som kan bli
följden av en översyn måste en sammanslagning eller
delning av län för att få bra, effektiva regioner absolut
grundas på innevånarnas önskemål. En förändring
utan folkligt stöd leder till misstro och ger en känsla
av toppstyrning snarare än att den ökar delaktigheten
och närheten till den service och hjälp som människor
har rätt att få av våra beslutande församlingar och
myndigheter. Vi får aldrig glömma bort att hur be-
slutsapparaten än organiseras - som trots allt måste
finnas - måste den utgå från att den är till för folkets
skull och inte tvärtom.
Fru talman! I denna sena timme tänker jag bara
sluta med ett ord från Tage Danielsson, som jag tyck-
er kan passa in och som ledamöterna kan ta till sig, så
här sent också:
"För den trötta samhällskroppen vore kanske
bästa boten ifall tankarna från toppen kom från ro-
ten."
Jag skulle önska att ni har det med er, kära be-
slutsfattare, även nästa gång - som tydligen blir i
morgon - när vi ska diskutera regioner och läns- eller
kommundelningar.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Anf. 254 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Fru talman! Under förra sommaren tog förste vice
talmannen i en artikel i Dagens Nyheter upp den
viktiga frågan om den ganska röriga situation som
råder i Sverige när det gäller de geografiska gränserna
för olika slag av offentliga verksamheter. Jag hakade
på i en regional tidning i Västerbotten och tog via e-
mejl kontakt med Anders Björck, som vid riksdags-
starten hade vänligheten att erbjuda mig - vilket kän-
des som en ära - att tillsammans med honom väcka
en motion om Sveriges regionala indelning, som nu
behandlas i detta betänkande. Vi yrkar att en förut-
sättningslös genomgång ska göras av hur Sveriges
framtida regionala indelning ska se ut.
I reservation 1, som samtliga borgerliga partier
står bakom, begär vi reservanter att riksdagen ska ge
regeringen till känna att en sådan förutsättningslös
översyn av Sveriges regionala indelning ska göras.
Tidigare talare har varit inne på detta.
Utskottsmajoriteten har hänvisat till en utredning
av Statskontoret 1999, som klart visade att olika
myndigheter och organisationer har vitt skilda områ-
desindelningar. Av 15 undersökta organisationer var
det bara 5 som hade länen som indelningsgrund, och
länen ingår således i flera olika myndighetsregioner
med olika geografisk utbredning.
Det innebär svårigheter att få överblick. Det inne-
bär bl.a. att enskilda människor ofta har problem att
få en bild av hur samhället fungerar. Detta är, enligt
min uppfattning, skäl nog för att försöka få större
enhetlighet.
Vi har tidigare i år behandlat frågan om ökat
självstyre för fler regioner än i dag, vilket tyvärr inte
gick att få gehör för. Det är min förhoppning att den
frågan kan tas upp på nytt snarast möjligt. Då om inte
förr kanske vi kan få gehör för tankarna i den motion
som utskottsmajoriteten nu vill avslå.
Det är min bestämda mening att vårt till ytan stora
land med ganska liten befolkning skulle må väl av en
mer enhetlig indelning för olika funktioner - allt för
att minska byråkratin och frigöra människor för andra
uppgifter än administration. Trots den moderna in-
formationstekniken finns ingen tendens till minskat
antal människor i administrativa sysslor. Vi behöver
vår arbetskraft även för annat än administration.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
I reservation 2 har jag tagit upp en folkpartimo-
tion med olika förslag som kan bidra till utvecklingen
av Stockholmsregionen. Vi är av den bestämda me-
ningen att den nuvarande arbetsfördelningen mellan
länsstyrelse och landsting är otydlig och svårbegriplig
för medborgarna. Ett vidgat regionalt självstyre skulle
innebära stora fördelar för Stockholmsregionen, men
i väntan på ett formellt beslut om möjligheten att
införa ett regionfullmäktige kan uppgifter överföras
från länsstyrelse till landsting.
Genom att på detta sätt vidga landstingens arbets-
uppgifter kan man skapa förutsättningar för mer ra-
tionell användning av begränsade resurser och en
nödvändig demokratisk förankring av beslut som ofta
är kontroversiella.
Jag står självfallet bakom denna reservation, men
för att vinna tid yrkar jag inte bifall till den.
Däremot vill jag tacka fru talmannen och perso-
nalen - särskilt mina forna kolleger - för att vi fick
föra den här debatten i kväll.

Anf. 255 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Oss emellan, fru talman, tillhör väl
inte det här betänkandet det mest spännande i dag.
Men frågorna är naturligtvis väldigt viktiga i sig. Jag
ska inte tala om utförsäljning av allmännyttan eller
om Heby kommun, därför de frågorna tillhör inte
dagens ämne. Jag vill bara göra ett konstaterande.
Eftersom jag kommer från det län som numera heter
Västra Götalands län har jag lärt mig att det oavsett
hur man lägger gränser alltid kommer att finnas
gränsdragningsproblem.
Vi vet alla att det pågår försöksverksamhet. Det
gäller regionförsöken och annat. Jag är inte alldeles
övertygad om att besluten blir mer förankrade på
grund av att det finns någonting som heter Västra
Götaland med ett antal regionfullmäktigeledamöter.
Jag är inte säker på att den lokala förankringen blir
bättre av det än om t.ex. Sveriges riksdag skulle fatta
en del beslut. Jag tror att man ska vara lite ödmjuk
och inte utgå från att allting kan formuleras med
exakta mallar.
Vi berör i betänkandet att det naturligtvis finns
problem, men utgångspunkten när det gäller allt som
handlar om politikers roll och om regioner och myn-
digheter måste vara en öppenhet. Allmänheten måste
ha tillträde till de olika organ som finns.
Jag utgår ifrån att dessa frågor kommer att bli
ganska stora under den kommande mandatperioden.
Det har berörts här i dag att man resonerar om hur EU
ska organiseras. Jag är alldeles övertygad om att det
kommer att bli stora frågor, med tanke på vad som
kommer att hända i regionförsöken. Det behövs ingen
förutsättningslös utredning därför att frågorna kom-
mer att komma upp på bordet under den kommande
mandatperioden.
Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till försla-
get i utskottets betänkande.

Anf. 256 ULLA-BRITT HAGSTRÖM
(kd):
Fru talman! Lennart Nilsson säger att varken frå-
gan om Heby kommun eller frågan om utförsäljning
av kommunala bolag har något med indelningen i län
och regioner att göra. Visst har det väl det! Vi disku-
terar ju länsstyrelsens roll, osv. Men jag ska inte
uppehålla mig vid det.
Jag vill bara ställa en fråga till Lennart Nilsson. I
propositionen om regional samverkan och statlig
länsförvaltning säger regeringen att man ska göra en
genomgripande översyn av hela uppgifts- och an-
svarsfördelningen inom den samhälleliga organisatio-
nen i Sverige. Detta är vad vi kräver i vår reservation,
men Lennart Nilsson nej till det här. Det är ju samma
sak. Vari ligger skillnaden?

Anf. 257 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Eftersom regeringen säger att det ska
göras en översyn var reservationen helt onödig. Jobb-
et är på gång.

Anf. 258 ULLA-BRITT HAGSTRÖM
(kd):
Fru talman! Om jobbet är på gång skulle det ha
skrivits om det. Det står ingenting om detta, och där-
för var vi tvungna att reservera oss. Jag begriper inte
varför man inte kunde skriva vad som föreslås i pro-
positionen, att regeringen har beslutat sig för en över-
syn och att jobbet är på gång. Är det spelets gång?

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 13 juni.)

19 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Redogörelse
2001/02:RS2 Riksdagförvaltningens årsredovisning
för verksamhetsåret 2001

Motioner
med anledning av skr. 2001/02:188 Utbildning för
kunskap och jämlikhet - regeringens utvecklings-
plan för kvalitetsarbetet i förskola, skola och vux-
enutbildning
2001/02:Ub24 av Sofia Jonsson m.fl. (c)
2001/02:Ub25 av Siw Wittgren-Ahl (s)
2001/02:Ub26 av Monica Green m.fl. (s)
2001/02:Ub27 av Beatrice Ask m.fl. (m)
2001/02:Ub28 av Yvonne Andersson m.fl. (kd)
2001/02:Ub29 av Elver Jonsson (fp)
2001/02:Ub30 av Ulf Nilsson och Yvonne Ångström
(fp)

20 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 12 juni

2001/02:1328 av Ann-Marie Fagerström (s) till när-
ingsminister Björn Rosengren
Alkolås
2001/02:1329 av Ragnwi Marcelind (kd) till när-
ingsminister Björn Rosengren
Motorväg mellan Mehedeby och Uppsala
2001/02:1330 av Rigmor Stenmark (c) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Regler för småföretag
2001/02:1331 av Ulla-Britt Hagström (kd) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Humanitära insatser
2001/02:1332 av Lennart Klockare (s) till försvars-
minister Björn von Sydow
Helikopterverksamheten i Boden
2001/02:1333 av Rolf Olsson (v) till socialminister
Lars Engqvist
Homo- och bisexuellas psykiska hälsa
2001/02:1334 av Lars Gustafsson (kd) till statsrådet
Ingela Thalén
Pensionsutbetalningar vid långhelger

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll måndagen den 30 september.

21 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 12 juni

2001/02:1249 av Roy Hansson (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Rättssäkerhet för småföretagare
2001/02:1251 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till socialminister Lars Engqvist
Import av apor för försöksändamål
2001/02:1252 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till socialminister Lars Engqvist
Primatdjurhuset
2001/02:1272 av Fanny Rizell (kd) till socialminister
Lars Engqvist
Förebyggande arbete mot sexuellt våld
2001/02:1275 av Lars Gustafsson (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Handlingsplan mot allergi
2001/02:1279 av Jonas Ringqvist (v) till miljöminis-
ter Kjell Larsson
Internationella regler för en hållbar globalisering
2001/02:1281 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
finansminister Bosse Ringholm
Annonsskatten
2001/02:1282 av Kia Andreasson (mp) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Europeiska investeringsbanken
2001/02:1283 av Maria Wetterstrand (mp) till fi-
nansminister Bosse Ringholm
Europeiska investeringsbanken
2001/02:1284 av Ingegerd Saarinen (mp) till finans-
minister Bosse Ringholm
Europeiska investeringsbanken
2001/02:1285 av Kia Andreasson (mp) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Europeiska investeringsbanken
2001/02:1286 av Yvonne Ruwaida (mp) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Europeiska investeringsbanken
2001/02:1288 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
statsrådet Jan O Karlsson
Biståndet
2001/02:1290 av Anita Sidén (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Årsdagen av kravallerna i Göteborg
2001/02:1291 av Viviann Gerdin (c) till socialminis-
ter Lars Engqvist
Psykiskt funktionshindrade
2001/02:1292 av Ingegerd Saarinen (mp) till miljö-
minister Kjell Larsson
SSI:s och SKI:s informationsansvar
2001/02:1293 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Asylpolitiken och EU
2001/02:1296 av Berit Jóhannesson (v) till statsrådet
Leif Pagrotsky
Vapenleverans till Indien
2001/02:1297 av Ulla-Britt Hagström (kd) till soci-
alminister Lars Engqvist
Tandhygienister
2001/02:1298 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
finansminister Bosse Ringholm
F-skattsedel
2001/02:1299 av Karin Pilsäter (fp) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
F-skattsedel för kvinnliga företagare
2001/02:1301 av Britt-Marie Danestig (v) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Tandhygienistutbildningen
2001/02:1302 av Runar Patriksson (fp) till försvars-
minister Björn von Sydow
Helikopterverksamheten på Säve
2001/02:1305 av Carl-Axel Johansson (m) till fi-
nansminister Bosse Ringholm
Energibeskattningen inom hotell- och restaurangnär-
ingen
2001/02:1306 av Britt-Marie Danestig (v) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Svensk mikroelektronik
2001/02:1309 av Nikos Papadopoulos (s) till kultur-
minister Marita Ulvskog
Grekiskt Kulturcentrum
2001/02:1310 av Annelie Enochson (kd) till kultur-
minister Marita Ulvskog
Bidrag till trossamfund
2001/02:1312 av Margareta Cederfelt (m) till stats-
minister Göran Persson
Hets mot folkgrupp
2001/02:1313 av Annelie Enochson (kd) till statsrådet
Jan O Karlsson
Landinformation om Iran
2001/02:1314 av Margareta Cederfelt (m) till fi-
nansminister Bosse Ringholm
Ändrade regler för upphandling
2001/02:1315 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet
Ingela Thalén
Bostadsbidragsskuld
2001/02:1319 av Carina Hägg (s) till justitieminister
Thomas Bodström
Hedersmord
2001/02:1320 av Carina Hägg (s) till justitieminister
Thomas Bodström
Hedersmord
2001/02:1321 av Harald Nordlund (fp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Pisksnärtskador
2001/02:1322 av Anna Åkerhielm (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Ersättning till vigselförrättare

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll måndagen den 30 september.

22 § Kammaren åtskildes kl. 23.28.

Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 7 § anf. 36,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 76
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 112
(delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 16.55,
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 18.01,
av Bo Lundgren därefter till ajourneringen kl. 19.06,
av talmannen därefter t.o.m. 17 § anf. 209 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 247 (del-
vis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.