Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2001/02:122

Tisdagen den 11 juni

Kl. 10.00 - 16.22

---

18.00 - 21.35

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------------------

1 § Val av ombudsman vid JO-ämbetet

Följande skrivelse hade inkommit:

Till riksdagen
Jan Pennlöv har anhållit om att bli entledigad från
uppdraget som justitieombudsman fr.o.m. den
1 december 2002.
Konstitutionsutskottet har berett frågan om val av
en ny justitieombudsman.
Konstitutionsutskottet föreslår enhälligt att riks-
dagen - för tiden den 1 januari 2003 till dess nytt val
har genomförts under fjärde året därefter - till justi-
tieombudsman väljer hovrättspresidenten Anna-Karin
Lundin.
Stockholm den 3 juni 2002
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel

Konstitutionsutskottet hade enhälligt föreslagit att
hovrättspresident Anna-Karin Lundin skulle väljas till
justitieombudsman för tiden den 1 januari 2003 till
dess nytt val genomförts under fjärde året därefter.

Kammaren biföll konstitutionsutskottets förslag
och utsåg därmed - för tiden den 1 januari 2003 till
dess nytt val genomförts under fjärde året därefter -
till

justitieombudsman
Anna-Karin Lundin

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 5 juni.

3 § Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.

Talmannen anmälde att följande faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen inkommit
och överlämnats till utskott:
2001/02:FPM99 Meddelande med direktiv om säkra-
re passagerarfartyg KOM(2002)158 till trafikut-
skottet

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs och bordlades åter
Utrikes- och försvarsutskottets betänkande
2001/02:UFöU3
Finansutskottets betänkanden 2001/02:FiU12, FiU19,
FiU21 och FiU27
Konstitutionsutskottets betänkanden 2001/02:KU25,
KU32 och KU38
Skatteutskottets betänkanden 2001/02:SkU26 och
SkU28
Socialförsäkringsutskottets betänkande
2001/02:SfU18
Bostadsutskottets betänkande 2001/02:BoU12

5 § Beslut om ärenden som slutdebatterats den
10 juni

KrU20 Vissa spel- och lotterifrågor
Punkt 4 (Andel av spelmarknaden)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (kd, c)
4. res. 3 (fp)
Förberedande votering 1:
55 för res. 2
14 för res. 3
245 avstod
35 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 2:
72 för res. 1
57 för res. 2
187 avstod
33 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
174 för utskottet
70 för res. 1
71 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 36 v, 16 mp
För res. 1: 70 m
Avstod: 39 kd, 17 c, 15 fp
Frånvarande: 9 s, 11 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Punkt 5 (Vinstdelningssystem)
1. utskottet
2. res. 4 (kd, v, c)
Votering:
224 för utskottet
92 för res. 4
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 71 m, 1 v, 16 mp, 14 fp
För res. 4: 35 v, 39 kd, 17 c, 1 fp
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Punkt 11 (Spel på hästar m.m.)
1. utskottet
2. res. 7 (kd, c, mp)
Votering:
185 för utskottet
57 för res. 7
74 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 1 m, 36 v, 13 mp, 14 fp
För res. 7: 39 kd, 17 c, 1 mp
Avstod: 1 s, 70 m, 2 mp, 1 fp
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

KrU21 Lotterier över Internet m.m.
Punkt 2 (Forskning kring utvecklingen av spelmark-
naden och den nya tekniken)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, fp)
Votering:
262 för utskottet
54 för res. 1
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 71 m, 36 v, 17 c, 16 mp
För res. 1: 39 kd, 15 fp
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Punkt 8 (Krav på folkbokföring i Sverige)
1. utskottet
2. res. 3 (kd, m, c, fp)
Votering:
140 för utskottet
141 för res. 3
35 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll res. 3.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 2 v, 16 mp
För res. 3: 71 m, 38 kd, 17 c, 15 fp
Avstod: 34 v, 1 kd
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Punkt 9 (Spelandets negativa sidor)
1. utskottet
2. res. 5 (kd, fp)
3. res. 6 (v)
Förberedande votering:
51 för res. 5
36 för res. 6
224 avstod
38 frånvarande
Kammaren biträdde res. 5.
Huvudvotering:
209 för utskottet
54 för res. 5
53 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 71 m, 1 v, 1 c, 14 mp
För res. 5: 39 kd, 15 fp
Avstod: 35 v, 16 c, 2 mp
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Punkt 14 (A-lotterierna)
1. utskottet
2. res. 8 (s, v)
Votering:
160 för utskottet
156 för res. 8
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 2 s, 71 m, 39 kd, 17 c, 16 mp, 15 fp
För res. 8: 120 s, 36 v
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU16 Utländska förvaringsinstitut
Kammaren biföll utskottets förslag.

MJU16 Hållbar utveckling
Punkt 3 (Samhällsekonomiska och sociala aspekter i
miljöarbetet)
1. utskottet
2. res. 3 (m)
Votering:
245 för utskottet
71 för res. 3
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 36 v, 39 kd, 17 c, 16 mp, 15 fp
För res. 3: 71 m
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Punkt 21 (Slam i kretsloppet m.m.)
1. utskottet
2. res. 13 (kd)
Votering:
224 för utskottet
39 för res. 13
52 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 70 m, 1 v, 17 c, 14 fp
För res. 13: 39 kd
Avstod: 35 v, 16 mp, 1 fp
Frånvarande: 9 s, 11 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Punkt 40 (Miljölots på fartyg i Östersjön)
1. utskottet
2. res. 29 (fp)
Votering:
299 för utskottet
16 för res. 29
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 71 m, 36 v, 39 kd, 17 c, 15 mp
För res. 29: 1 mp, 15 fp
Frånvarande: 10 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Punkt 55 (Rättvist miljöutrymme m.m.)
1. utskottet
2. res. 38 (v, mp)
Votering:
265 för utskottet
51 för res. 38
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 71 m, 1 v, 39 kd, 17 c, 15 fp
För res. 38: 35 v, 16 mp
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -
Charlotta L Bjälkebring (v) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.

Punkt 57 (Strategi för miljöexport)
1. utskottet
2. res. 40 (c)
Votering:
299 för utskottet
17 för res. 40
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 71 m, 36 v, 39 kd, 16 mp, 15 fp
För res. 40: 17 c
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Punkt 65 (Energipolitiken)
1. utskottet
2. res. 47 (fp)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.

Punkt 73 (Rent vatten)
1. utskottet
2. res. 53 (mp)
Votering:
300 för utskottet
16 för res. 53
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 71 m, 36 v, 39 kd, 17 c, 15 fp
För res. 53: 16 mp
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

MJU24 En samlad naturvårdspolitik
Punkt 1 (Målkonflikter m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
230 för utskottet
71 för res. 1
15 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 36 v, 39 kd, 17 c, 16 mp
För res. 1: 71 m
Avstod: 15 fp
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Punkt 7 (Strandskyddet)
1. utskottet
2. res. 5 (fp)
Votering:
300 för utskottet
16 för res. 5
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 71 m, 36 v, 38 kd, 16 c, 16 mp,
1 fp
För res. 5: 1 kd, 1 c, 14 fp
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Punkt 11 (Naturreservat m.m.)
1. utskottet
2. res. 8 (fp)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.

Punkt 14 (Frivilliga avsättningar av mark m.m.)
1. utskottet
2. res. 9 (kd, m, c)
Votering:
186 för utskottet
128 för res. 9
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 36 v, 16 mp, 12 fp
För res. 9: 70 m, 39 kd, 17 c, 2 fp
Frånvarande: 9 s, 11 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 2 fp, 2 -

Punkt 15 (Ersättningsfrågor m.m.)
1. utskottet
2. res. 11 (kd)
Votering:
189 för utskottet
39 för res. 11
88 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 1 m, 36 v, 1 c, 16 mp, 14 fp
För res. 11: 39 kd
Avstod: 1 s, 70 m, 16 c, 1 fp
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -
Rigmor Stenmark (c) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Punkt 44 (Konventionen om biologisk mångfald och
WTO)
1. utskottet
2. res. 23 i motsvarande del (v, mp)
Votering:
263 för utskottet
52 för res. 23
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 70 m, 39 kd, 17 c, 15 fp
För res. 23: 36 v, 16 mp
Frånvarande: 9 s, 11 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Punkt 45 (Konventionen om biologisk mångfald och
TRIPS-avtalet)
1. utskottet
2. res. 23 i motsvarande del (v, mp)
Votering:
264 för utskottet
51 för res. 23
1 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 71 m, 1 v, 39 kd, 16 c, 15 fp
För res. 23: 35 v, 16 mp
Avstod: 1 c
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Punkt 46 (World Commission on Dams riktlinjer)
1. utskottet
2. res. 24 (v)
Votering:
264 för utskottet
52 för res. 24
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 71 m, 39 kd, 17 c, 15 fp
För res. 24: 36 v, 16 mp
Frånvarande: 9 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 fp, 2 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

6 § Energipolitik

Föredrogs
näringsutskottets betänkande 2001/02:NU17
Energipolitik (prop.2001/02:143).

Anf. 1 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Det här betänkandet från näringsut-
skottet om energipolitik kommer att leda till ett av de
viktigare energipolitiska besluten under denna man-
datperiod. Som vanligt, höll jag på att säga, saknas
statsrådet i kammaren. Det är statsrådet som ska vara
ansvarig för energifrågor. Det är möjligt att han sak-
nar tid för att vara här. Det är möjligt att han saknar
lust att vara här och debattera i kammaren. Det är
möjligt att han saknar kraft att vara här och debattera
energi. Det har blivit så, fru talman, för det statsråd
som är ansvarig för energifrågor. När det gäller de-
batter och beslut i riksdagen saknar Björn Rosengren
energi.
Det är inte så att det saknas utmaningar för ener-
gipolitiken. Tvärtom finns ett antal viktiga tunga
frågor som vi borde hantera och som vi måste hantera
för framtiden. Vi moderater ser tre stora utmaningar
för energipolitiken. Den första är att skapa möjlighe-
ter för ökad elproduktion för att möta den kraftigt
ökade elförbrukningen som vi ser i hela det nordiska
elsystemet. Den andra utmaningen är att se till att
minska koldioxidutsläppen från energisektorn. Den
tredje utmaningen är att hantera effektproblematiken.
Går man tillbaka till Energikommissionens siffror,
dvs. den kommission som låg till grund för 1997 års
energipolitiska beslut, kan man konstatera att för-
brukningen då var ungefär 130 terawattimmar årli-
gen. Man prognostiserade att fram till 2020 skulle
förbrukningen ligga i spannet 150-170 terawattim-
mar. I fjol gjorde vi i Sverige av med 150 terawat-
timmar. Vi ser en ganska stadig ökning i hela det
nordiska elsystemet på runt 1 % per år. Det innebär
att på tio år ökar förbrukningen med 40 terawattim-
mar.
När det sedan gäller koldioxidutsläppen vet vi att
ska den ökade förbrukningen klaras med fossila
bränslen kommer koldioxidutsläppen att öka drama-
tiskt. Avvecklar man dessutom kärnkraften kommer
ökningen att vara än kraftigare. Skulle hela den
svenska kärnkraftsproduktionen ersättas med kolkon-
dens skulle Sveriges utsläpp av koldioxid mer än
fördubblas.
När det gäller frågan om effektproblematiken ser
vi redan i dag hur det blir svårt att klara elförsörj-
ningen kalla vinterdagar. Den räddning vi tidigare såg
i den norska effektreserven har försvunnit i dag. De
behöver den själv. Även Norge importerar i dag vid
högbelastning.
Då kan man fråga sig vilka svar som propositio-
nen och riksdagsmajoriteten sätter upp för de utma-
ningarna. Jo, man säger att Sverige ska avveckla
halva sin elproduktion. 70 terawattimmar ska bort.
Men man talar inte om hur det ska ersättas. Man talar
om gröna certifikat, vindkraft och nya kraftvärmebe-
skattning. Det kan möjligen mycket positivt räknat ge
20 terawattimmar om tio, femton år. Och då, fru tal-
man, är det mycket positivt räknat.
Regeringen sätter själv upp ett planeringsmål för
vindkraften om 10 terawattimmar. Man kan titta till-
baka på resultatet av 1997 års energipolitiska uppgö-
relse med dess mycket kraftiga subventioner till
vindkraften. Ungefär två tredjedelar av ersättningen
till vindkraftsägarna är subventioner. Vad har den
politiken lett till? Jo, det har ökat från 0,1 terawat-
timmar till 0,5 terawattimmar mellan 1995 och 2001.
Hur ska regeringen och majoriteten nå målet 10 tera-
wattimmar utan en massiv subventionskarusell?
Fru talman! Vad är det som ska driva basindustrin
i framtiden? Vad är det som ska driva den elintensiva
industrin som gör av med 40 terawattimmar årligen?
Det handlar om stålverken, gruvorna, skogsindustrin
och kemiindustrin. Är det vindkraft som ska få vin-
scharna och linorna att gå i gruvorna? Är det gröna
certifikat som ska elda stålverken och driva raffinö-
rerna i skogsindustrin?
Vore det de tomma orden från energiministern
och energiförhandlarna som kunde eldas och använ-
das skulle vi väl klara energiförsörjningen. Men nu
räcker inte det. Hur ska industrins kraftförsörjning
klaras när man avvecklar halva Sveriges elproduktion
och inte har någonting att sätta in i stället?
Ibland hör man företrädare från majoriteten säga
att ingenting ska stängas om det hotar jobben. Är det
så att företagen drabbas säger vi naturligtvis stopp.
Men det är bara tomma ord. Vi ser redan effekterna
av energipolitiken. Eka har flyttat en anläggning från
Örnsköldsvik till Chile och en anläggning från Troll-
hättan till Brasilien och förlagt en anläggning i Norge
i stället för i Sverige. Skälet är energipolitiken och
elpriserna.
Vi ser hur Avesta Polarit avvecklar i Degerfors
och utvecklar i Finland. Vi ser hur Zinkgruvan varslar
och hur Holmen Paper etablerar nästa maskin i Spa-
nien i stället för i Norrköping. Samtidigt ser vi att i
Finland fattar man de politiska besluten för att göra
det möjligt att bygga ytterligare en kärnkraftsreaktor,
den femte. I Sverige avvecklar man.
Om några från majoriteten här i kammaren satt i
styrelsen för företag som Stora Enso och M-real eller
Avesta Polarit, var skulle de förlägga ny verksamhet
eller säkra befintlig elintensiv verksamhet? Skulle det
bli i Finland, där den politiska majoriteten fattar be-
slut för att säkra elförsörjningen, eller i Sverige, där
majoriteten talar om att avveckla den?
Fru talman! Det finns också skäl att fråga om vad
uppgörelsen mellan partierna egentligen innebär.
Björn Rosengren har som vanligt varit ute och pratat
vitt och brett. Han har sagt att kärnkraften ska ha en
dominerande roll även om 25 år och att den ska vara
kvar om 40 år. Göran Persson har varit ute och tagit
Björn Rosengren i örat.
Jag vill fråga majoritetens företrädare: Vad är det
som gäller? Kan vi lita på Björn Rosengren i det här
fallet? Är det Björn Rosengrens besked om att kärn-
kraften har dominerande roll om 25 år och att den är
kvar om 40 år som gäller? Barbro Andersson har
möjlighet att ge besked.
Jag tycker också att det finns anledning att något
fråga om var Vänstern egentligen står när det gäller
kärnkraften. Med viss förtjusning bläddrade jag fram
och tillbaka på Vänsterns hemsida och hittade parti-
programmet, antaget på den 33:e kongressen år 2000.
Där står det: "Kärnkraften måste därför avvecklas
innan år 2010." Jag vill fråga Lennart Värmby: Gäller
Vänsterns partiprogram, eller vad är det som gäller?
Det finns också ett program från augusti 2000, där
det står så här: "Bara nödvändigt underhåll ska få
göras, men inga investeringar som kan förlänga re-
aktorernas livslängd och bygga fast oss i kärnkraf-
ten." Innebär uppgörelsen att Vänstern säger nej till
investeringar för att förlänga reaktorernas livslängd,
eller vad innebär uppgörelsen för Vänstern? Innebär
den att man står kvar vid partiprogrammet, eller inne-
bär den att man köper Björn Rosengrens uttalanden
om att kärnkraften ska vara kvar i 40 år? Vad står
Vänstern för i energipolitiken?
Fru talman! Det finns mycket man kan säga om
den här energipolitiken. Det finns många hårda ord
som man kan använda om den, och den förtjänar
hårda ord. Sverige behöver en bra elförsörjning. Vi
behöver det därför att vår industri är beroende av den.
Våra hushåll är beroende av tillgång till el till rimliga
priser. Välfärden garanteras ytterst av människor i
arbete. Många arbetar i elintensiv industri.
Fru talman! Jag ska inte förlänga debatten nu,
utan nöjer mig med att yrka bifall till reservation 2. I
övrigt står jag självfallet bakom övriga moderata
reservationer.

Anf. 2 INGER STRÖMBOM (kd):
Fru talman! Trots att propositionen har fått rubri-
ken Samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig
energiförsörjning så talar den inte om hur man ska
skapa en trygg eller en effektiv eller en miljövänlig
energiförsörjning.
Det mesta är vaga inriktningsbeslut som ska utre-
das vidare. Det är således en svulstig rubrik i ett för-
sök att dölja ett osäkert innehåll. Här finns ingen
redovisning av hur de ca 70 terawattimmar som pro-
duceras i våra kärnkraftverk ska ersättas när kärn-
kraften avvecklas. Det enda produktionsmål som
anges är 10 terawattimmar vindkraftsel till år 2012.
Men resten då? Hur ska kärnkraften ersättas?
Propositionen är ett resultat av en överenskom-
melse mellan Socialdemokraterna, Vänstern och
Centern. Men t.o.m. inom Regeringskansliet finns det
olika syn på vad som gäller för avvecklingen av
kärnkraften. Enligt den ansvarige ministern dröjer det
minst 40 år. Enligt statsministern ska det gå snabbare
- kanske 39 eller 38 år, vad vet jag? Enligt miljömi-
nistern är kärnkraften garanterat inte avvecklad 2025.
Vad är det för besked? Björn Rosengren finns som
vanligt inte här i kammaren för att klarlägga detta.
Jag menar att en sådan regering måste vi byta ut.
LO drar slutsatsen att Socialdemokraterna, Väns-
tern och Centern ger oss höjda elpriser och sämre
miljö. Den elintensiva industrin har precis samma
uppfattning, och konstaterar dessutom att alla utom
kraftindustrin blir förlorare på det förslag som vi ska
diskutera i dag. Till skillnad mot i överenskommelsen
om Barsebäck ska nu kraftindustrin få delta i plane-
ringen av avvecklingen. Det tycker vi är positivt, för
det kan kanske leda till att kraftindustrin får de lång-
siktiga spelregler som den så väl behöver för att kun-
na bidra till en trygg elförsörjning. Men, fru talman,
att stänga ute den elintensiva industrin, det övriga
näringslivet och hushållen, konsumenterna, från de
diskussionerna är ett hot mot våra basnäringar, ett hot
mot näringslivets konkurrenskraft och ett hot mot den
ekonomiska framtiden i vårt land. Energifrågan berör
oss alla.
Fru talman! Den energipolitik som s, v och c dri-
ver går helt på tvärs mot den politik som svenska
folket vill ha. Flera undersökningar bekräftar detta.
Även om det inte sägs rakt ut i propositionen så sätter
de tre partierna sin tillit till naturgasen. De tycks ha
glömt det som har gällt ända sedan folkomröstningen
1980, nämligen att kärnkraften ska ersättas av förny-
bara energikällor. Naturgas är inte förnybart.
Vi kristdemokrater anser att energipolitiken måste
gå hand i hand med miljöpolitiken och med ekono-
misk politik. Hela tiden har vi efterlyst grundläggan-
de miljökonsekvensbeskrivningar av regeringens
olika förslag på energiområdet. Men regeringen fort-
sätter att nonchalera miljöfrågan. Svenska folket har
däremot insett att växthuseffekten är vårt största mil-
jöhot. Lyssnar de tre partierna inte på Energimyndig-
heten, som i sina prognoser har visat att även om vi
behåller kärnkraften så ökar koldioxidutsläppen fram
till 2020?
I dag rapporterar Miljömålsrådet att Sverige inte
klarar målet att halvera utsläppen av växthusgaser.
Stänger vi kärnkraften och låter naturgas bli den do-
minerande ersättaren så kan ju var och en inse att
utsläppen av växthusgaser ökar katastrofalt och full-
ständigt oförsvarligt.
Fru talman! Propositionen innehåller också ett
svensktillverkat förslag till gröna certifikat. Vänster-
partiet är ute och försöker göra sig lustigt och talar
vitt och brett om att certifikaten är en bra marknads-
lösning. Ja, om man med marknad menar att kostna-
den för stödet till vindkraften ska tas ut direkt av
konsumenten så är det kanske en marknadslösning.
Men politiska beslut om en tvingande kostnad och
storleken på denna gör att detta inte är en ren mark-
nadslösning. Det är snarare så att marknadskrafterna
sätts ur spel, och det resonemanget och den önskan
känner vi ju igen som vänsterpolitik.
Fru talman! Systemet med gröna certifikat är tänkt
att träda i kraft redan om ett halvår. Men detaljerna är
inte framme ännu. Vi kristdemokrater avslår försla-
get. Skälen är många. Några av våra skäl är tidspres-
sen, krångligheten, den politiska styrningen som inte
kommer att ge några garantier för långsiktiga spel-
regler och sättet att lyfta stödet till förnybar el utanför
budgeten och lägga det direkt på konsumenterna.
Vi menar att ett system med gröna certifikat måste
vara internationellt. Inte ens på vår gemensamma
nordiska elmarknad tycker man att detta är ett bra
förslag. I Danmark har intresset för både vindkraft
och certifikat svalnat betydligt på sistone. I Finland
kan man i värsta fall tänka sig att ställa upp på ett
europeiskt certifikatsystem. Men i Sverige driver s, v
och c att vi ska ta de mycket höga kostnaderna för att
pröva oss fram i ett eget system som inte heller under
de första åren ger någon ny el. Dessutom, fru talman,
finns redan i dag ett frivilligt europeiskt system för
handel med gröna certifikat.
Fru talman! När det gäller vindraftsfrågan har
agerandet från s, v och c skapat en grogrund för
mycket oro och rädsla och många konflikter längs
Sveriges långa kust. Det är viktigt att få allmänhetens
acceptans för vindkraftsetableringarna. Vindkraften
är, precis som alla de andra förnybara energislagen,
en del i omställningen av energisystemet. Vi kristde-
mokrater anser att det är mycket angeläget att definie-
ra de områden som skulle kunna accepteras som
lämpliga, likaväl som vi måste definiera de områden
som definitivt måste undantas från vindkraftsetable-
ring. Så länge detta inte är gjort är fältet öppet för de
högröstade företag som likt forna tiders kolonisatörer
anser sig ha rättighet att ta för sig mot de närboendes
vilja. Då får vi konflikter, och det skadar också vind-
kraften.
Fru talman! Det är också tydligt att det behövs
mer samlad kunskap om vindkraften och dess effek-
ter. Därför anser vi att ett centrum för vindkraftsin-
formation på Gotland bör stödjas.
Nu har det gått snart fyra år. Mandatperioden lider
mot sitt slut. Vi kristdemokrater har inte funnit anled-
ning att vika från de grundläggande riktlinjer för
energipolitiken som vi har upprepat i våra motioner
under hela mandatperioden. De finns återgivna i re-
servation 3 i betänkandet. Det innebär att kärnkraften
ska avvecklas i takt med att den kan ersättas med
förnybar el. Energibeslut ska föregås av genomarbe-
tade miljökonsekvensbeskrivningar och kostnadsbe-
räkningar.
Vad Sverige behöver är en långsiktig och medvet-
en energipolitik med fasta spelregler och en trygg och
säker tillgång till el till rimliga kostnader. Sverige är
inte längre en isolerad energimarknad utan en del av
inte bara den nordiska utan faktiskt också hela den
europeiska marknaden. På Europanivå måste Sverige
aktivt verka för att en gemensam lägsta koldioxidav-
gift införs. Det, fru talman, vore en miljöinsats med
effekter som slår alla våra inhemska energiförslag
tillsammans. Det vore någonting för miljön.
Fru talman! Vi kristdemokrater står naturligtvis
bakom samtliga våra reservationer i betänkandet, men
för att spara tid yrkar jag bifall endast till reserva-
tion 3.

Anf. 3 EVA FLYBORG (fp):
Fru talman! Vi fortsätter regera, utropade Göran
Persson glatt på valnatten 1998. Så här snart fyra år
efteråt kan vi inse att detta glada utrop har medfört ett
mycket högt pris för Sverige och för miljön.
Fru talman! När man går ut i en vanlig livsme-
delsbutik och ska köpa mjölk, smör, bröd eller rökt
skinka finns det ett bästföredatum så att man ska veta
när gränsen är nådd för att födan ska vara tjänlig.
Bortanför det datumet äter man på egen risk, och
ganska snart börjar det att lukta illa om paketen.
Vi borde ha ett bästföredatum även på politiska
beslut. När det gäller energipolitiken är den gränsen
sedan länge passerad. Ingen i debatten här i dag
kommer att förneka att dagens energipolitiska beslut i
allt väsentligt baserar sig på ett över 20 år gammalt
beslut, nämligen folkomröstningen om kärnkraften
1980. Allt utgår ifrån detta så tolkade och även om-
tvistade beslut. Regeringen klänger sig envist fast vid
det passerade som en bebis vid sin älskade napp. De
vägrar inse att på 20 år har en hel del hunnit förändras
och att deras mentala snuttefilt är både trasig, möglig
och bortom all räddning.
De energipolitiska riktlinjer som antogs i riksda-
gen 1997 och de nya som vi ska anta här i dag skadar
Sverige både som industri- och miljönation. Särskilt
allvarligt är det att genomföra den förtida avveckling-
en av kärnkraften. Det innebär en kapitalförstöring
som saknar motstycke. Det kommer att medföra väl-
färdsförluster på sikt. Miljön skadas, och det blir
svårare att bekämpa arbetslösheten. De synliga ef-
fekterna ser vi tydligt. Elpriserna stiger, och hela
samhällets energiförsörjning hotas vid stark kyla eller
avbrott i någon del av nätet. Samtidigt har elförbruk-
ningen ökat konstant. Sammantaget under år 2000
ökade elanvändningen med 2 % netto jämfört med
åren innan. Även i fortsättningen förväntas elkon-
sumtionen öka med ca 2 % per år, allt enligt Ener-
gimyndigheten.
Efterfrågan kommer att öka medan utsläppen bor-
de minska. Risken för torrår och stränga vintrar kvar-
står, och då, fru talman, ska Sverige stänga väl funge-
rande, rena och säkra svenska kärnkraftverk som ger
en stabil tillgång till el. Regeringen hoppas att man
snart ska hitta ersättning till 50 % av den svenska
energiproduktionen, kanske genom att bygga många
fler förfulande och störande vindkraftverk eller elda
lite mer biobränsle i ett certifikatsystem som ger böter
åt den som inte köper sin kvot av grön el.
Fru talman! Det som inte syns, i alla fall inte till
en början, är de ökade utsläpp som kommer att bli
följden av detta energipolitiska beslut eftersom vi
kommer att bli tvingade att importera mer energi
producerad av olja och kol. Praktiskt nog ska det ske
en bedömning av de miljömässiga konsekvenserna
först efter det att hela Barsebäcksverket är stängt.
Men redan i dag varnar Energimyndigheten för ef-
fekterna av stängningen av Barsebäck 2. Det finns,
säger man, en klar risk för elbrist under torrår, speci-
ellt i Syd- och Mellansverige. Utsläppen beräknas öka
med 4-6 miljoner ton koldioxid bara vid avstäng-
ningen av Barsebäck 2. Det är verkligheten i Sverige.
Om vi sedan multiplicerar detta med alla kärnkrafts-
reaktorer som Sverige har kan alla och envar förstå
att detta är en miljöförstörande politik utan all like.
Praktiskt nog syns inte de ökade koldioxidut-
släppen i Sveriges statistik eftersom det är så fiffigt,
fru talman, att energi som importeras statistiskt sett
inte har några utsläpp. Ett utsläppens svarta hål är
bildat. Så praktiskt! Björn "Houdini" Rosengren. Det
låter det.
Fru talman! Återigen har en proposition från rege-
ringen i sin luddighet lyckats reta upp oss som är för
en fortsatt användning av kärnkraft samtidigt som de
som är emot också är sura. Kärnkraften ska avvecklas
snabbt men samtidigt i allt väsentligt vara grund för
svensk energipolitik under de närmaste 30-40 åren.
Fast det fanns det ju ingen politisk majoritet för, sade
Göran Persson. Det är inte alltid lätt att vara en tydlig
opposition när det är så oklart vad regeringen egentli-
gen vill och föreslår.
Fru talman! Folkomröstningen om kärnkraften i
Sverige genomfördes den 23 mars 1980, dvs. för över
22 år sedan. Under den här perioden har avsevärda
tekniska framsteg gjorts inom många områden, själv-
klart även inom energiområdet. Samtidigt har man
också vunnit en ökad insikt om olika energikällors
miljöeffekter, t.ex. i frågan koldioxid. Till detta
kommer att både väljargruppers och t.ex. riksdagens
sammansättning har förändrats sedan folkomröst-
ningen genomfördes. De väljare som har tillkommit
sedan 1980, drygt 2 ½ miljon, har inte fått uttala sig i
kärnkraftsfrågan. Jag själv är t.ex. en av dem. I dag
tycker svenska folket att kärnkraften ska vara kvar
eller t.o.m. utvecklas.
Kärnkraftstekniken har varit föremål för en snabb
utveckling, inte minst på säkerhetsområdet. Vid dis-
kussioner inför folkomröstningen fanns det heller
inga som helst reservationer för att nya tekniska in-
novationer kan förändra såväl säkerhets- som miljö-
aspekter på kärnkraftsanvändningen. Det är orimligt
att dagens och också morgondagens energipolitik ska
styras utifrån 1980 års folkomröstning och de förhål-
lande som då var kända.
Utformningen av energipolitiken måste självfallet
påverkas av nya omständigheter som har tillkommit
sedan vi hade folkomröstningen, t.ex. har ju ener-
gifrågornas globala karaktär, inte minst genom växt-
huseffekten, blivit allt tydligare.
Fru talman! Vi fortsätter regera, sade Göran Pers-
son glatt på valnatten 1998. Så här fyra år efteråt kan
vi inse att detta glada utrop har medfört ett mycket
högt pris för Sverige och för miljön.
Denna proposition är luddig och utan särskilt
många skarpa förslag, och de förslag man har är i
grunden felaktiga. Därför bör hela propositionen
avslås, och regeringen bör komma tillbaka med ett
nytt och bättre förslag.
Jag rekommenderar varmt ett studiebesök i Fin-
land, där den politiska majoriteten investerar för
framtiden och vill bygga ny kärnkraft. Silja Line har
flera turer varje dag.
Fru talman! Bästföredatum är passerat för länge
sedan för s:s, v:s och c:s energipolitik. Låt nu i stället
nya krafter ta Sverige in i framtiden, där energipoliti-
ken blir en tillgång och inte ett hinder!
Jag står självklart bakom alla Folkpartiets reser-
vationer, men jag kommer endast att yrka bifall till
nr 1 och nr 6.

Anf. 4 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Så har då Socialdemokraterna, Väns-
tern och Centern stakat ut energipolitiken för de när-
maste åren. Energipolitiken är ett diffust hastverk.
Den är till för att låsa frågan inför valet. Den är ett
maktpolitiskt redskap. Den är till för att möjliggöra
olika regeringsbildningar och konstellationer efter
valet. Det här är tredje gången Centern sviker kärn-
kraftsavvecklingen, det är andra gången Vänstern gör
det, och jag vet inte vad vi ska säga om Socialdemo-
kraterna som har haft regeringsmakten och kunnat
genomföra den politik de har velat. De har kunnat
följa folkomröstningsbeslutet från linje 2, om de har
velat. Men de vill inte, och de har inte velat - eller
också är det just det de har gjort: De har velat.
Vi hade gärna velat delta i utformningen av pro-
positionen från Miljöpartiet, men det gick inte efter-
som vi avkrävdes att acceptera att det inte skulle
finnas något slutår för kärnkraftsavvecklingen. Ob-
servera att det nu inte längre handlar om att vi inte
ska ha någon årtalsexercis, som det pratades om efter
1997 års uppgörelse. Nu handlar det om att det inte
ska finnas något slutår. Det är en avsevärd skillnad.
Det kunde vi naturligtvis inte ha som utgångspunkt i
energiförhandlingar, och därför kunde vi inte vara
med.
Av våra kontakter med industrin och kärn-
kraftsproducenterna har det framgått klart att utan
slutår tror man inte på avveckling utan planerar för
fortsatt drift under lång tid, och det är vad som sker
nu: Man investerar för fortsatt drift under lång tid.
Vår slutsats är att kärnkraftsavvecklingen är in-
ställd. Den här propositionen, liksom många tidigare,
går ut på att föra frågan från dagordningen inför valet.
Ytterligare en gång är talet om avveckling bara reto-
rik, både för Socialdemokraterna, Vänstern och Cen-
tern, och det är sorgligt att se. Chansen till makt efter
valet är det som har avgjort partiernas ställningsta-
gande.
Ändå är det fortfarande så att kärnkraften är farlig.
Uranbrytningen innebär stora faror både vad gäller
strålning och andra föroreningar. I Sverige vill vi inte
ha uranbrytning. Vi sade nej till det i kommunala
folkomröstningar. Uranbrytningen orsakar cancerfall
i de länder vi importerar uran ifrån. När det gäller
driften har vi ett dåligt underlag om säkerheten. Ingen
ordentlig säkerhetsanalys är gjord sedan 1979.
Nu tillsätts en säkerhetsutredning, men den borde
ha varit klar innan regeringen började förhandla med
kärnkraftsindustrin, som man ju har lovat göra. Det
hade varit ett självklart krav att den utredningen
skulle vara klar då. Kravet på en ny utredning har
funnits sedan 1988, då det visade sig att Oskarshamn
2 var mycket farligare än vad det borde vara. Risken
för härdsmälta i Oskarshamn 2 är 25 gånger högre än
ägaren Sydkrafts eget säkerhetsmål. Barsebäcksre-
aktorn har låg säkerhet. Så varför har denna utredning
dröjt så länge? Varför är den inte klar nu när resulta-
tet skulle ha behövt vara framme?
Jag anser också att vi borde ha ett miljömått på
kärnkraften. Hur många becquerelsekunder ger en
kilowattimme upphov till? Hur många cancerfall i
länderna vi köper uran från ger en kilowattimme
upphov till? Vi vet också att det är betydande strål-
ning i drift, och vi vet att avfallsfrågan inte är löst.
Processen för att bestämma var och hur kärnkraftsav-
fallet ska förvaras ger upphov till stark kritik. Egent-
ligen är det ju nu så att det är acceptansen i kommu-
nerna som är avgörande för var avfallet ska placeras,
inte säkerheten.
Vi är också mycket kritiska till att Socialdemo-
kraterna, Centern och Vänstern inte har använt sig av
möjligheten att avveckla med marknadsmekanismer.
Det har visat sig att just marknadsmekanismer är ett
effektivt sätt att avveckla. Finansdepartementet har
fått brev från Vattenfall där man vädjar om att kärn-
kraftsskatten ska bort. Man skriver: Om inte kärn-
kraftsskatten snart reduceras kommer det att leda till
en förtida avveckling av ett eller flera kärnkraftsag-
gregat med påföljd att elpriserna stiger. Med kraftigt
reducerad kärnkraftsskatt kommer den befintliga
kärnkraften däremot att bli klart lönsam.
Det är alltså denna skatt, som kan avveckla med
marknadsmekanismer, som Rosengren har varit ute
och erbjudit att kärnkraftsföretagen ska slippa, innan
de ens har satt i gång förhandlingarna kring kärn-
kraften. Jag tycker att det är ganska absurt. Regering-
en, Vänstern och Centern hade alltså möjlighet att
välja en väg som skulle ha inneburit en avveckling,
men de valde att inte ta den chansen. Man kan fråga
sig varför.
Att ta bort kärnkraftsskatten verkar vara regering-
ens öppningsbud till industrin, samtidigt som Rosen-
gren har gått ut med att det kan ta 30-40 år innan
kärnkraften är avvecklad. Det betyder en drifttid på
ungefär 60 år. Det är en lång drifttid för en reaktor.
Då går den hela sin livslängd ut. Jag tycker inte att
man ska kalla det avveckling om reaktorerna går sin
livslängd ut. Det här är i stället ett öppningsbud till
kärnkraftsindustrin om att den lugnt kan investera och
göra sina renoveringar, för de kommer att betala sig:
Kärnkraften kommer att gå så länge den bedöms vara
ekonomiskt lönsam.
Det viktiga nya som händer i den här propositio-
nen är resonemangen kring gröna certifikat. Den här
frågan var Miljöpartiet intresserat positivt till, särskilt
till en början, för idén är inte fel. Men det finns
mycket kritik man kan rikta mot hur man har använt
gröna certifikat i propositionen och hur det görs.
Jag ska hålla mig till principerna nu för att inte bli
för långrandig. Den viktigaste svårigheten nu är att
marknaden blir väldigt begränsad. Det borde nog ha
varit ett krav att man hade kommit överens inom
Norden för ett sådant här system. Det blir alldeles för
litet när man bara har ett system inom Sverige. Det
har man också nästan klart sagt i propositionen, och
därför har man inkluderat saker som man kanske
egentligen inte vill ha i det här systemet: t.ex. stor-
skalig vattenkraft finns inkluderad. Även om man
säger att man inte har tänkt bygga ut några nya älvar
finns de med i systemet som möjligheter till att få
bidrag.
Nytillskottet är väldigt viktigt, och här sätter man
i propositionen en nivå på tio terawattimmar förnybar
el till 2010. I EU har man arbetat fram ett förslag på
vad länderna borde kunna åstadkomma, och där har
man uppskattat att Sverige borde kunna åstadkomma
25 terawattimmar förnybar el till 2010. Men rege-
ringen, Vänstern och Centern valde att lägga sig på
mindre än hälften av vad EU tycker att vi borde kun-
na klara av. Dessutom kan de tio terawattimmarna i
stort sett täckas av byte av bränsle i kraftvärmever-
ken. Enligt Energimyndigheten kan 14 terawattimmar
per år täckas av bränslebyte från fossilt till biobräns-
le. Till 2010 behövs det då ingen tillkommande ener-
gi för att uppfylla det mål som Socialdemokraterna,
Vänstern och Centern har satt. Ingen tillkommande
energi behövs. De tio terawattimmarna kan täckas av
bränslebyte.
Sedan är det naturligtvis viktigt att det fungerar så
att biobränslen blir lönsamma och att bränslebytena
blir av. Det här är något som man har lovat att se
över. Men det hade behövts ny kraft i systemet, sär-
skilt om man menar någonting med en kärnkraftsav-
veckling.
Nu väljer regeringen, Vänstern och Centern att
lägga sig på en så skamligt låg nivå när det gäller
förnybar el att ingen ny kraft behövs. Vindkraften har
blivit väldigt märkligt behandlad i propositionen. Den
riskerar att inte byggas ut alls till 2010.
Förslaget om övergångsstöd till vindkraften är
inte tillräckligt för att den ska få långsiktigt stabila
villkor. För att investeringar i vindkraft ska komma
till stånd måste regeringen ta fram ett nytt förslag till
kompletterande stöd för vindkraften som ger en till-
räcklig långsiktighet. Jag tycker också att man ska
inrätta ett kompetenscentrum för vindkraft, och då
vore Gotland en lämplig plats.
Vindkraftsutredningen har lagt fram en del förslag
till förenkling och samordning för att uppfylla lagar
och regleringar kring vindkraft. Här tycker jag att
regeringen borde komma med ett förslag för att man
ska kunna åstadkomma denna samordning och för-
enkling av tillståndsprövningen som utredningen har
tagit fram.
Fru talman! Om vi skulle ha avvecklat kärnkraften
som tanken var hade vi behövt göra någonting åt
energisystemet. Man skulle ha behövt att ersätta
kärnkraften med effektivisering, sparande och kon-
vertering till nya energislag. Men grunden för en
lyckad omställning är att marknaden fungerar. Därför
är det så anmärkningsvärt att regeringen inte har visat
någon lyhördhet för de signaler som tyder på att el-
marknaden inte fungerar bra.
På producentsidan svarar bara tre kraftproducen-
ter, varav Vattenfall är den största, för nästan all
produktion i Sverige, samtidigt som det finns bety-
dande konkurrensfördelar för stora nationella produ-
center, och på konsumentsidan är läget bedrövligt.
Det har många som har försökt att byta leverantör
erfarit, eftersom de stora bolagen har maskat.
Men det största problemet är att marknaden fun-
gerar så att den gynnar att konsumenter använder
mycket energi vid fel tid, alltså när systemet är hårt
belastat. Konsumentkollektivet subventionerar dem
som använder el på ett felaktigt sätt och vid fel tid-
punkter. Detta är naturligtvis barockt, och det kom-
mer inte att hjälpa att förbjuda direktverkande el
eftersom det med detta system är så lönsamt. Man
borde i stället göra direktverkande el till ett olönsamt
alternativ.
Fru talman! Jag hinner inte med alla viktiga saker
som jag hade tänkt att säga.
Jag glömde att säga att jag yrkar bifall till reser-
vationerna nr 4, 11, 16 och 24, men jag står naturligt-
vis bakom alla våra reservationer.

Anf. 5 BARBRO ANDERSSON ÖHRN
(s):
Fru talman! Energipolitikens mål är att på kort
och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi
på villkor som är konkurrenskraftiga med dem i om-
världen. Energipolitiken ska skapa villkoren för en
effektiv och hållbar energianvändning och en kost-
nadseffektiv energiförsörjning med låg negativ på-
verkan på hälsa, miljö och klimat. Energipolitiken ska
också underlätta omställningen till ett ekologiskt
uthålligt samhälle. Genom detta främjas en god eko-
nomisk och social utveckling i hela Sverige.
Fru talman! Detta har jag och många andra sagt i
debatten flera gånger, och det tål att upprepas därför
att det är viktiga principer för energipolitiken.
I dag tar vi ytterligare ett viktigt steg i förnyelsen
och omställningen av det svenska energisystemet.
Med 2002 års energiproposition fortsätter vi soci-
aldemokrater det samarbete vi inledde med Centern
och Vänsterpartiet i samband med 1997 års energipo-
litiska beslut. Tillsammans tar vi ansvar för framti-
dens energiförsörjning. Detta samarbete är en styrka
för svensk energipolitik. Uppgörelser över den s.k.
blockgränsen i riksdagen är viktiga för tydligheten
och stabiliteten och är grundläggande för miljön,
jobben, tillväxten och välfärden i vårt land.
Riktlinjerna för energipolitiken ligger fast. Vad vi
föreslår är en ny inriktning på de styrmedel som ska
påverka utvecklingen mot en säker energiförsörjning
till konkurrenskraftiga priser och med så lite negativ
påverkan på hälsa och miljö som möjligt.
I det betänkande vi behandlar i dag håller våra tre
partier fast vid det samarbete och de mål som väglett
svensk energipolitik alltsedan mitten av 1990-talet.
Huvudinriktningen på åtgärderna ligger också fast.
Det är genom forskning, utveckling och tillvarata-
gande av ny teknik som det uthålliga energisystemet
skapas.
Det nya med 2002 års beslut är som sagt att vi
ändrar inriktning på de styrmedel som ska påverka
utvecklingen på lite kortare sikt. 1997 års program
innehöll subventioner till förnybar el och till minskad
elanvändning. Utvärderingar visar att vi på vissa
områden bör välja en något annorlunda väg.
För det första innehåller propositionen en ny me-
tod för att främja andelen miljövänlig och förnybar
elproduktion. Syftet är att kraftigt öka ambitionsni-
vån, stimulera teknikutvecklingen och hålla nere
kostnaderna. Vi vill införa ett system för handel med
gröna elcertifikat som ska träda i kraft vid årsskiftet.
Producenter av förnybar el ges rätt att ge ut och sälja
sådana certifikat. Producenterna får därmed en extra
intäkt utöver den intäkt som fås via elförsäljningen.
Principen för gröna certifikat är att varje produ-
cent av grön el - t.ex. sol, vind, biobränsle - får dels
sälja sin el på den gängse marknaden, dels sälja ett
antal certifikat per producerad megawattimme. Dess-
utom föreslås särskilda åtgärder för att främja vind-
kraften och öka kunskapen om effekter av havs- och
fjällbaserade vindkraftsanläggningar.
För det andra innehåller propositionen åtgärder
för att vi måste använda energi effektivare. En effek-
tivare energianvändning stimuleras genom ökade
satsningar på information och utbildning, kraftig
förstärkning av den kommunala energirådgivningen
och fortsatt upphandling av energieffektiv teknik.
Förslagen innebär att lokala och regionala initiativ
främjas i första hand och att de statliga insatserna får
en tydlig inriktning på metodutveckling, rådgivning
och information.
För det tredje innebär propositionens förslag att
kraftvärmens konkurrenskraft i energisystemet stärks,
dels genom certifikatsystemet som ju omfattar bi-
okraftvärme, dels genom att vi aviserar en förändring
av kraftvärmebeskattningen så att kraftvärme i
fjärrvärmesystemen beskattas på samma sätt som
industrin. Samtidig produktion av värme och el är
miljö- och energimässigt effektivt oavsett bränsle.
Sammantaget innebär förslagen ökad produktion i
våra kraftvärmeverk och därmed minskad import.
För det fjärde meddelar vi i propositionen att det
nu är dags att ta ytterligare ett initiativ i kärnkrafts-
frågan. Att skapa förutsättningar för avveckling av
kärnkraften har varit en av huvuduppgifterna för
energipolitiken ända sedan folkomröstningen 1980.
Avvecklingen inleddes med Barsebäck 1. Kärnkraften
byggdes ut under en relativt kort period, mellan åren
1972 och 1985, och svarar i dag för ungefär hälften
av Sveriges elproduktion. En alltför snabb avställning
av återstående reaktorer skulle skapa stora problem
för välfärden, sysselsättningen och miljön. Därför
anser vi att när reaktorerna stängs måste annan kon-
kurrenskraftig och miljövänlig elproduktion finnas på
plats.
I Tyskland träffades i juni 2000 ett avtal mellan
regeringen och kraftindustrin beträffande stängningen
av de tyska kärnkraftverken. Genom avtalet fastställs
en total elproduktionsram. Ramen formuleras som en
maximal energimängd som kan produceras i de be-
fintliga reaktorerna under deras återstående livslängd.
Parterna bedömer att denna energimängd är tillräck-
ligt stor för att ersättande produktion ska kunna fasas
in i en lämplig takt. Produktionsvolymen kan relativt
fritt fördelas i tiden och mellan kärnkraftverken. När
den avtalade totala produktionsvolymen är uppnådd
ska samtliga reaktorer vara utfasade. Avtalet inne-
håller även åtaganden från båda parter avseende den
framtida energiförsörjningen.
Ett avtal liknande det som träffats i Tyskland kan
ha betydande fördelar. Ett sådant avtal kan innebära
att avvecklingen kan genomföras på marknadsmässi-
ga villkor och medge tid för anpassning. De sam-
hällsekonomiska kostnaderna för avvecklingen och
riskerna för störningar i elproduktionen kan därige-
nom minska.
Våra tre partier ska nu gemensamt analysera det
tyska avtalet och se om en liknande överenskommel-
se kan åstadkommas i Sverige. Självklart måste den
svenska överenskommelsen anpassas till svenska
förhållanden som i flera avseenden skiljer sig från
den tyska. Syftet bör vara att träffa en överenskom-
melse som skapar gynnsamma förutsättningar för en
företagsekonomiskt försvarbar fortsatt drift och en
successiv avveckling av den svenska kärnkraften.
Detta ska ske samtidigt som annan miljövänlig elpro-
duktion tas i drift och elförsörjningen tryggas.
Omställningen av det svenska energisystemet
måste ske på ett ansvarsfullt och kontrollerat sätt och
med ett långsiktigt perspektiv. En bred politisk enig-
het och en nära samverkan mellan stat, kommun och
näringsliv är en väsentlig förutsättning för en fram-
gångsrik energipolitik.
Regeringen kommer därför att bjuda in företräda-
re för kraftindustrin till överläggningar i syfte att nå
en överenskommelse om en långsiktigt hållbar politik
för den fortsatta omställningen av energisystemet.
Sverige får med det beslut vi fattar i dag i kamma-
ren en bred politisk majoritet i riksdagen för en ener-
gipolitik som tryggar elförsörjningen för såväl företa-
gen som konsumenter, till konkurrenskraftiga priser
och med liten negativ påverkan på hälsa och miljö.
Det förtroendefulla samarbete som vi har på energi-
politikens område utvecklas framöver genom nya
överläggningar, dels kring sådana frågor som vi nu
utreder och utvärderar, dels kring inbjudan till kraft-
branschen om samverkan.
Fru talman! Eftersom det här är min sista debatt i
Sveriges riksdag, vill jag tacka alla kamrater i nä-
ringsutskottet för ett gott kamratskap och många
friska debatter.
Jag vill också särskilt tacka kansliet för det gedig-
na arbete ni gör som underlättar för oss ledamöter.
Särskilt vill jag tacka Karin Falkmer, Christina Pet-
tersson och Harald Bergström som liksom jag kom-
mer att lämna riksdagsarbetet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslagen i betän-
kandet och avslag på samtliga reservationer.

I detta anförande instämde Reynoldh Furustrand,
Marie Granlund, Nils-Göran Holmqvist, Karl Gustav
Abramsson och Anne Ludvigsson (alla s).

Anf. 6 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Först av allt vill jag passa på tillfället
att tacka Barbro Andersson Öhrn för väl förrättat värv
som vice ordförande i näringsutskottet. Barbro har på
ett väldigt trevligt sätt bidragit till att utskottet är ett
mycket trevligt utskott att jobba och verka i.
Sedan, fru talman, vill jag ställa några frågor till
Barbro Andersson Öhrn. Den energipolitik som nu
ska spikas tar ju sin utgångspunkt i att kärnkraften
ska avvecklas, dvs. att halva den svenska elproduk-
tionen ska avvecklas, och ändå säger Barbro Anders-
son Öhrn att det här tryggar elförsörjningen. Jag vill
fråga: Vad ska ersätta denna halva svenska elproduk-
tion? Vad är det som ska driva stålverken, skogsin-
dustrin, kemiindustrin och gruvorna? Är det gröna
certifikat? Är det vindkraftssubventioner? Är det
ändringar i kraftvärmebeskattningen? Vad är det som
ska trygga jobben i alla de industrier som är så viktiga
för Sveriges välfärd?
Min andra fråga är: Björn Rosengren har ju varit
ute och sagt att kärnkraften kommer att ha en domi-
nerande roll även om 25 år, och att den kommer att
vara kvar om 40 år. Kan vi lita på Björn Rosengren?
Gäller det som han har sagt om antalet år?
Den tredje frågan är: Vi har nu fått besked om att
det ska komma en ny stor utredning som ska titta
närmare på den långsiktiga försörjningstryggheten.
Om det nu är så att den här energipolitiken, som Bar-
bro Andersson Öhrn säger, tryggar elförsörjningen,
varför behövs det då en ny utredning?

Anf. 7 BARBRO ANDERSSON ÖHRN (s)
replik:
Fru talman! När det gäller detta med antalet år, 40
år och 25 år, kom vi i 1997 års beslut fram till något
som jag tyckte var väldigt bra. Vi avskaffade då den
årtalsexercis som jag tyckte att vi hade fastnat ganska
mycket i i folkomröstningen 1980. Vad vi ändrade på
1997 var att vi inte satte något slutdatum, utan vi satte
ett datum för när omställningen till ett uthålligt ener-
gisamhälle skulle börja.
Ola Karlsson uppehåller sig mycket vid basindust-
rin, den elintensiva industrin, sysselsättningen och
välfärden. Det är bra, tycker jag, därför att det är
oerhört viktiga frågor.
Vi har hela tiden sagt att avvecklingen ska ske i
en sådan takt att vi fortfarande slår vakt om syssel-
sättning och välfärd. Och vi har många gånger talat
om basindustrin och den elintensiva industrin. Vad vi
kan se efter det att vi har stängt Barsebäck 1 är att det
inte har påverkat basindustrin och den elintensiva
industrin ett endaste dugg. Sysselsättning och välfärd
har inte minskat. Det blev en minskning under den tid
då Ola Karlssons parti var i regeringsställning, men
sedan har det skett en ökning.
Jag noterar att Moderaterna i sin motion skriver
att man avslår förslagen om mål för el producerad
med förnybara energikällor, att man avslår målen och
förslagen om vindkraften, att man avslår förslagen
om stöd till solvärme, att man avslår lokala och regi-
onala initiativ. Det finns ingenting som är nytt i den
moderata motionen. Det finns ingenting som leder
utvecklingen framåt, utan man håller hela tiden fast
vid att man absolut måste koka vattnet med uran. Det
måste man inte för att behålla basindustrin och den
elintensiva industrin.
Min motfråga till Ola Karlsson är: Hur tänker ni
er det i en framtid, eftersom kärnkraften ändå inte
kommer att finnas för evärdlig tid?

Anf. 8 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! För att svara på Barbro Andersson
Öhrns fråga ser vi goda möjligheter att kärnkraften
kan vara i 30-40 år till, och då finns det ingen anled-
ning att i dag avveckla den i förtid och riskera elför-
sörjningen. Vi har gott om tid att utveckla kärnkraften
vidare och att utveckla andra energislag under de
många, många år som kärnkraften genererar den
viktiga elen.
Sedan är det ett bra besked från Barbro Andersson
Öhrn att vi inte ska lita på Björn Rosengrens årtalsex-
ercis. Den gäller uppenbarligen inte. De årtal som han
är ute och pratar om har uppenbarligen inget stöd från
majoriteten här i riksdagen.
Jag måste ändå återkomma till frågan vad som ska
ersätta halva Sveriges elproduktion, därför att det som
majoriteten slår fast i betänkandet är ju att halva el-
produktionen ska bort utan att tala om hur den ska
ersättas. Man talar om gröna certifikat, man talar om
planeringsmål för vindkraften, samtidigt som vi vet
att dagens oerhört höga subventioner till vindkraften
har lett till en mycket marginell ökning. Ändå tror
man att man ska få fram ytterligare 10 terawattimmar
vindkraft. Vad är det som ska ersätta de 70 terawat-
timmarna? Vad är det som ska göra att jobben säkras
i den elintensiva industrin? Vi har sett ett antal före-
tag som har flyttat tack vare energipriserna och ener-
gipolitiken. Vad tänker majoriteten göra?

Anf. 9 BARBRO ANDERSSON ÖHRN (s)
replik:
Fru talman! Jag noterar att Ola Karlsson under-
stryker den moderata energipolitiken, eller kanske
bristen på energipolitik, när han upprepar att man inte
behöver göra ett endaste dugg. Han menar att vi ska
köra kärnkraften i 30-40 år till, och sedan får vi se.
När de 30-40 åren har gått har ju alla kärnkraft-
verken tagit slut, och då står vi där och vet inte vad vi
ska göra. Då blir det verkligen kris för basindustrier-
na och den elintensiva industrin. Då blir det kris för
sysselsättning och välfärd. Det är därför vi vill börja
nu.
Vi har hela tiden talat om inhemska, förnybara
energikällor. Det kan inte ha gått Ola Karlsson förbi.
Vad vi säger i dag är att vi vill främja miljövänlig och
förnybar elproduktion genom gröna certifikat. Vi vill
använda energi effektivare. Vi vill förändra kraftvär-
mebeskattningen, och vi vill pröva det tyska systemet
för avveckling av kärnkraften.
Fru talman! Detta är ett bra sätt att fortsätta möta
det kommande energibehovet och vara redo den da-
gen det är dags att stänga av ett eller flera kärnkraft-
verk.

Anf. 10 EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Även jag vill instämma i de beröm-
mande ord som riktats till Barbro Andersson Öhrn för
det fina arbete hon har lagt ned som vice ordförande,
och även för ett väldigt gott kamratskap. Jag vill dock
ge Barbro några frågor på vägen, innan hon slipper ur
vårt grepp.
Även om man bortser från att vi har helt olika syn
på energipolitiken och hur den ska lösas på kort sikt
och på längre sikt har jag en fundering och en fråga.
Hur och på vilket sätt kommer ett ökat koldioxid på
fyra-sex miljoner ton per år vid stängning bara av
Barsebäck 2 att bidra till en bättre miljö och en mer
uthållig miljöpolitik? Det är ju vad Barbro Andersson
Öhrn och regeringen säger sig företräda.
Vad blir egentligen den totala ökningen av t.ex.
koldioxidutsläppen om man nu stänger av alla kärn-
kraftverk? Vad man än tycker om kärnkraftsenergin
är den i detta avseende ren i jämförelse med alternati-
ven kol, olja, gas m.m. En väldigt försiktig fundering:
Hur bidrar detta till en bättre miljö och till en bättre
miljöpolitik? Det skulle jag gärna vilja veta.

Anf. 11 BARBRO ANDERSSON ÖHRN (s)
replik:
Fru talman! Det är med en viss saknad jag kom-
mer att slippa ur greppet, Eva Flyborg.
Eva Flyborgs resonemang utgår från att kärnkraf-
ten ska ersättas med kol och olja. Så ska det inte bli.
Vi har ju hela tiden talat om att den ska ersättas med
inhemska, förnybara energikällor.
Jag tror att det är viktigt att energipolitiken hänger
ihop med klimatpolitiken. De är liksom intimt för-
knippade.
I klimatpropositionen gör regeringen bedömning-
en att energipolitiken med utgångspunkt i 1997 års
energibeslut bör bidra till att delmålet för perioden
2008-2012 uppnås och att en god grund läggs för att
det långsiktiga klimatmålet kan uppnås. Man har
alltså tittat på dessa båda saker tillsammans och sagt
att detta är rätt väg att gå, för då kommer vi att kunna
nå de mål vi har satt upp på både energipolitikens
område och på klimatpolitikens.

Anf. 12 EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! De inhemska, förnybara energikällor-
na räcker ju inte som ersättning. de räcker inte på
långa vägar. Det är ett stort, svart energihål som rege-
ringen vill skapa i Sverige. Energimyndigheten har
själv sagt detta. Om man nu inte vill tro på mig, Ola
Karlsson, Inger Strömbom eller någon annan kanske
man vill tro på Energimyndigheten.
Jag tycker att det vore en bra utgångspunkt och på
något sätt också ett renlighetskrav i den här debatten.
Vi har olika utgångspunkter, och vi har olika inställ-
ningar till t.ex. rädslan för kärnkraft, strålning osv.,
men det som Energimyndigheten säger borde man väl
kunna vara enig om?
Energimyndigheten säger att koldioxidutsläppen
kommer att öka med fyra-sex miljoner ton per år bara
vid en reaktors avstängning. Tänk er då hela Sveriges
kärnkraftspark. Det blir utsläpp som heter duga!
Nästa fråga, fru talman, gäller statliga Vatenfall.
Statliga Vattenfall, som ju regeringen bestämmer
över, härjar i Europa och tvångsförflyttar människor
som på den gamla goda Stalintiden. Man ödelägger
stora områden i sin förtvivlade jakt på brunkol. Hur,
Barbro Andersson Öhrn, medverkar detta till en an-
svarsfull och uthållig miljöpolitik?
Statliga Vattenfall är inte vilket företag som helst,
utan det är en stor aktör på energimarknaden som
regeringen också sätter stor tilltro till. Hur medverkar
detta till en miljövänlig politik, Barbro Andersson
Öhrn?

Anf. 13 BARBRO ANDERSSON ÖHRN (s)
replik:
Fru talman! Låt oss återgå till klimatet och miljön.
Jag tror att det är viktigt, och jag tror att det är viktigt
att man håller ihop det här också.
Eva Flyborgs resonemang går ut på att vi ersätter
all kärnkraft med kol och olja. Det har inte jag tänkt
mig, det har inte regeringen tänkt sig, och det har inte
heller Centern eller Vänsterpartiet tänkt sig. Vi har
tänkt oss att den ska ersättas med förnybara energi-
källor. Vi säger i dag väldigt tydligt vilka områden vi
vill satsa på. Jag tycker inte att jag ska behöva uppre-
pa det på den tid som vi har till förfogande. Det
handlar om klimatet och miljön.
I den här propositionen lägger regeringen också
fram en strategi för minskad klimatpåverkan från
energisektorn. Där betonar man vikten av internatio-
nellt samarbete och kostnadseffektiva insatser. Man
fortsätter att arbeta med åtgärder i internationellt
samarbete. På nationell bas utvecklas program för
långsiktiga avtal med energiintensiv industri om åt-
gärder som reducerar utsläppen och sparar energi, och
det pågår en utredning om hur ett system med handel
med utsläppsrätter ska kunna utformas.
Dessutom aviserar vi de gröna certifikaten. Ni sä-
ger i er motion att ni inte riktigt vet vad ni ska tycka
om de gröna certifikaten. Nu hakar ni på den mode-
rata reservationen och säger att ni inte vill vara med.
De gröna certifikaten medverkar till en större del
förnybar elproduktion i systemet. Det verkar precis i
den riktning som gynnar klimatet.

Anf. 14 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Även jag vill naturligtvis instämma i
det tack som har riktats till Barbro Andersson Öhrn.
Vi har haft det väldigt trevligt i vårt utskott, och det
är mycket tack vare Barbro.
Man skulle kunna vänta sig att de tre partier som
har gjort om energin skulle kunna anta de tre muske-
törernas valspråk "En för alla - alla för en". Men inte
då! Det har man inte gjort. Socialdemokraterna har
iakttagit fullständig tystnad efter överenskommelsen
och efter att propositionen hade presenterats. Det är
Vänstern som har varit ute över allt, runtom i landet,
och försvarat överenskommelsen.
Jag vill fråga: Varför tiger Socialdemokraterna?
Skäms ni för resultatet? Inser ni kanske att det är en
felaktig och skadlig politik som ni har skrivit under
på? Är det s som vi ska betrakta som ansvarigt för
energipolitiken i valrörelsen, eller har ni abdikerat?
Det ser faktiskt ut så. Några månader före valet läm-
nade ni över debatten om energifrågorna till Väns-
tern.

Anf. 15 BARBRO ANDERSSON ÖHRN (s)
replik:
Fru talman! Jag blir lite häpen. Nog har jag varit
ute och debatterat om energin. Jag vet att Nils-Göran
Holmqvist är ute och debatterar ganska mycket, och
jag vet att Björn Rosengren är ute mycket, liksom
näringsutskottets s-ledamöter. Det är ju inte alltid
säkert att det refereras i tidningen, och det vet Inger
Strömbom. Och vi som är politiker vet att det inte
behöver vara sant även om det står i tidningen.
Kristdemokraternas energipolitik är lite intressant.
Ni skriver: "Kristdemokraterna anser att Sveriges
energiförsörjning ska tryggas genom en långsiktig
och medveten energipolitik . där inhemska förnyba-
ra energikällor och bränslen utgör en växande bas. - -
- Den svenska kärnkraften ska fasas ut ur energisys-
temet i takt med att den ersätts med förnybar energi."
Det är ju precis vad som står i propositionen, fast man
använder lite andra ord. Och det var precis det som
stod i 1997 års uppgörelse. Ändå kunde ni inte vara
med.
Jag noterar att ni den här gången har intagit en lite
självständigare roll gentemot Moderaterna i detta. Det
tror jag är till nytta för Kristdemokraterna. Jag tror att
det är till nytta för den svenska energipolitiken att ni
vågar ha en lite självständigare ställning och att ni
inte rutinmässigt har anslutit er till alla reservationer
utan att ni faktiskt tänkt igenom en del av det här.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Inger Ström-
bom. Ni säger, i likhet med många andra, att en
stängning av Barsebäck 1 innebär en ökad import av
dansk kolkraft. Men i nästa mening säger ni att är för
en ökad internationell handel med el. Dessa båda är
ju, så att säga, kommunicerande kärl. Tycker ni att
det är bra med en ökad handel i Nordeuropa?

Anf. 16 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Det är glädjande att Barbro Anders-
son Öhrn uppskattar vår energipolitik, och den har vi
utvecklat i reservation 3. Där framgår också att vi inte
bara värnar om att det ska finnas god tillgång till el
utan att vi också värnar väldigt starkt om miljön.
Jag vill komma tillbaka till det resonemang som
har förts här i de föregående replikerna. Flera social-
demokrater, däribland Barbro Andersson Öhrn, har
uttalat sig mycket positivt om en ökad användning av
naturgas i vårt land. Men nu har vi från talarstolen
hört talet om att man ska satsa på förnybara energi-
slag. Men Barbro Andersson Öhrn har inte här i dag
kunnat förklara hur det ska gå till och hur vi ska få
den förnybara energin att räcka till med den social-
demokratiska energipolitiken.
Jag vill ställa en fråga: Vågar Barbro Andersson
Öhrn här ge ett rakt och entydigt besked om att det
inte är naturgas som ska ersätta kärnkraften? Det
räcker med ett kort svar, ja eller nej.

Anf. 17 BARBRO ANDERSSON ÖHRN (s)
replik:
Fru talman! Om jag är tvungen att ge ett kort svar,
ja eller nej, blir det för svårt. Vi säger ganska tydligt
att det inte ska införas något storskaligt naturgassys-
tem som ska ersätta kärnkraften. Vi talar hela tiden
om att det är inhemska förnybara energikällor som
ska ersätta den. Men å andra sidan är diskussionen
om naturgas intressant. Jag ser att fler och fler partier
gör nya ställningstaganden i fråga om naturgasen och
inser att om vi ska ha ett nordeuropeiskt system med
internationell handel där vi inkluderar norra Europa,
vi har Baltikum, Sverige, Norge och Finland, och vi
kan nå Ryssland, och om man då kan se att man kan
ersätta kol och olja med naturgas på kontinenten och
om vi kan vara med på en liten kant i det systemet så
tror jag att det skulle gynna klimatet alldeles ofantligt
mycket. Det ska man inte var så rädd för. Därför kan
jag inte säga ja eller nej. Men vi säger att det inte ska
bli storskaligt.
Vi upprepar vad som sägs i propositionen, att vi
vill främja andelen förnybar och miljövänlig elpro-
duktion genom gröna certifikat. Vi vill använda ener-
gi effektivare. Vi vill förändra kraftvärmebeskatt-
ningen. Vi vill pröva det tyska systemet för avveck-
ling av kärnkraften. Fru talman! Detta är den väg som
vi har föreslagit att man ska gå.

Anf. 18 LENNART VÄRMBY (v):
Fru talman! Efter Barbro Andersson Öhrns lysan-
de inlägg skulle jag kunna gå ned och sätta mig igen.
Hon är bra inte bara som vice ordförande i utskottet,
hon har också på ett utomordentligt bra sätt lagt ut
texten om det gemensamma arbete som Socialdemo-
kraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet har gjort
när det gäller denna proposition. Men för att det ändå
ska komma till protokollet och till statistiken att jag
har hållit ett anförande och att DN sedan inte slarvar
på lamellerna så att man framstår som helt overksam i
riksdagen så yrkar jag bifall till förslaget i näringsut-
skottets betänkande 17 och därmed till en av de ab-
solut bästa propositioner som regeringen har lagt
fram under denna mandatperiod, Ola Karlsson.
Jag är stolt med självklart inte helt nöjd. Och det
tror jag fru talman instämmer i. Som gammal mil-
jökämpe vet Birgitta Dahl mycket väl att ambitioner-
na och den vilja man har inte alltid räcker till för att
få det tempo på miljöarbetet som man kanske innerst
inne vill ha. Men stolta kan vi vara, även om vi inte är
helt nöjda.
När vi nu förnyar 1997 års historiska överens-
kommelse mellan Socialdemokraterna, Centern och
Vänsterpartiet tycker jag att man kan konstatera att
1997 års uppgörelse har tjänat den svenska energipo-
litiken väl. Den satte på allvar i gång den nödvändiga
miljö- och energiomställningen som vi innerst inne
alla vet är nödvändig. Och motiveringen är helt enkel
och mycket klar, nämligen att vi, gott folk, inte kan
fortsätta som tidigare med att dopa industrisamhället
med förföriskt billig energi grundad på radioaktivt
uran och fossila bränslen. Båda energikällorna är inte
bara farliga utan också oändliga. Och en fortsatt dop-
ning med sådan billig och farlig energi är helt enkelt
förödande för mänskligheten. Dessa isotopa fossiler-
na, Ola Karlsson, ger alltför farliga biverkningar. Om
vi fortsätter att dunka in den här uranbaserade och
fossilbaserade energiförsörjningen så finns det ingen
biologisk mångfald i framtiden.
Kärnkraften går alltså på övertid, och det är känt
från arbetslivet och näringslivet att övertid inte är av
godo, det stressar folk sönder och samman, och man
går in i väggen. Den väggen vill vi undvika. Då tyck-
er vi att denna proposition och detta betänkande som
stöder propositionen är bra steg på vägen. Propositio-
nen och betänkandet bygger på erfarenhet samlad
under många år, och vi inser att en hållbar tillväxt
kräver en rejäl omstrukturering. Den måste man dock
göra ömsint för att nå fram till de nödvändiga effekti-
viseringarna, den nya tekniken och den nya produk-
tionen som i ökande grad i enlighet med denna pro-
position blir förnybar.
Jag begriper inte de tidigare replikskiftena. Ni i
den församlade men dock väldigt splittrade borger-
ligheten, alltså den del av borgerligheten som inte
ingår i denna överenskommelse, har först och främst
inga alternativ till att öka andelen förnybar energi.
Och det fullkomligt lysande med denna proposition är
att vi tar tag i det väsentliga, nämligen att öka andelen
förnybar energi relaterat till den svenska konsumtio-
nen. Så om vi skulle importera den smutsigaste dans-
ka kolkraften som vi kan hitta, Ola Karlsson - efter
det borgerliga maktövertagandet i Danmark ser det
tyvärr ut som om danskarna är på väg till en mörkblå
energipolitik - hjälper det inte, eftersom andelen
förnybar energi ökar år från år enligt denna proposi-
tion via dessa elcertifikat. Jag förstår därför inte er
oro. Dessutom finns det möjlighet att höja ribban från
10 terawattimmar år 2010 till 15 terawattimmar år
2015 i fråga om den svenska elkonsumtionen. Och
det måste väl ändå vara steg i rätt riktning som visar
att vi rör oss åt rätt håll, och det tycker jag är det
väsentliga.
En annan del som vi satsar på är energirådgivning
ute i kommunerna. Det påpekas mycket riktigt i re-
servationer att den kanske inte har varit en mätbar
faktor i sammanhanget. Men i de nästan 300 svenska
kommunerna ska man komplettera energikontoren
med att direkt ha folk av kött och blod ute bland all-
mogen, och de ska dessutom ha ett vidgat uppdrag.
De ska nämligen inte bara vända sig till de enskilda
hushållen nu utan också till små och medelstora in-
dustrier. Och där finns det en mycket stor potential.
Björn Karlsson på Linköpings universitet har
mycket tydligt visat i exemplen Volvo och Electrolux
att det tillverkas bilar, tvättmaskiner och liknande i
Sverige med elförbrukning dubbelt upp per maskin.
Och det finns ingen anledning. Man borde skämmas
som svensk när den svenska industrin är så energi-
ineffektiv.
Jag vet att man i en kommande rapport kommer
att visa att även små vanliga och hederliga svenska
industrier faktiskt är lika slösaktiga. Det finns alltså
en stor potential att hämta hem på det området, förut-
om att vi ökar andelen förnybar produktion i system-
et.
Jag tror för min del att det finns all anledning att
samordna dessa utökade resurser till den kommunala
energirådgivningen med det pågående Agenda 21-
arbete som finns i många kommuner och det mycket
ambitiösa miljömål som denna riksdag har spikat och
som nu via Miljödepartementet ska verkställas runt-
om i vårt land. Att man samkör detta som Barbro
Andersson Öhrn var inne på tror jag är oerhört vä-
sentligt.
En annan plusfaktor är kraftvärmen där vi är ense
över alla partigränser om att det är effektivt oavsett
bränsle att producera både värme och el. Detta skarpa
förslag kommer fram på höstkanten i budgeten.
Jag tror att kraftvärmebeskattningsfrågan tillsam-
mans med de gröna certifikaten för biobränsleprodu-
cerad el ger underlag för att stänga Barsebäck 2, så är
1997 års uppgörelse säkert i hamn, och vi kan med
full kraft ägna oss åt den nya energiuppgörelsen.
Sedan talar vi också om samsyn, samarbete och
samverkan. Och jag tror att den tyska modellen som
jag har talat om när det gäller kärnkraftsavveckling
mycket väl kan utvecklas till en svensk modell. Kan
vi då ena oss med elproducenterna och på gemensam
grundval och efter samordning av våra synpunkter få
fram en vettig tabell för kärnkraftens avveckling ger
det en ökad styrka och stabilitet inte bara för den
svenska basindustrin utan också för Sveriges ageran-
de ut i världen. Här talas det om att vi ska ersätta
hälften av den svenska elproduktionen och att det
skulle vara väldigt problematiskt. Gott folk, uppgiften
är värre än så. I det europeiska energisystemet är över
90 % i dag icke förnybar energi i det totala systemet.
När man då ska fördubbla från 6 till 12 % inom EU
återstår 88 %. Likadant är det i världen som helhet.
Det är alltså en väldigt stor arbetsuppgift som vi har
framför oss. Och vi kan inte enbart begränsa vårt
synfält till den svenska ankdammen.
Vi i Vänsterpartiet tror att det är en styrka i miljö-
arbetet och energiarbetet om den svenska regeringen
och den svenska riksdagen, åtminstone en bra majo-
ritet, tillsammans med den tunga industrin och nä-
ringslivet kan ha samma målsättning och samma
färdriktning. Det stärker möjligheterna att få igenom
den politiken på internationell nivå.
Gott folk! Den här propositionen och betänkandet
är inte bara bra, det är bättre. Men det återstår själv-
klart väldigt mycket att göra, kanske det mesta. En
kritik som jag tycker är berättigad är att energipropo-
sitionen inte tar upp transportsidan, men vi har inte
orkat behandla det området också. Men vi i Vänster-
partiet tycker för vår del att de gröna certifikaten är
en så bra affärsidé att de borde vi införa även vad
gäller drivmedel för att tränga undan bensin och die-
sel. Det hoppas och tror jag kommer förslag om så
småningom.
Det återstår mycket. När vi samlade upp allt som
inte var färdigt och klart efter propositionsarbetet fick
vi hela korgen full och mer därtill med olika utred-
ningar, icke färdiga och icke fullföljda förslag som
finns och som vi arbetar vidare med. Det samarbetet
mellan Socialdemokraterna, Vänstern och Centerpar-
tiet är ett envist segt arbete men ett mycket gott sam-
arbete, skulle jag vilja säga.
I det här arbetet har jag för min del i alla fall inte
horisonten inställd på mandatperioder, alldeles oav-
sett hur det går den 15 september. Men om man nu
fortsatt ska få en seg envis smålänning vid rodret
tillsammans med s och c ska man kryssa Lennart
Värmby vid valet. Det ska skickas speciellt via TT ut
till landet.
Vi har alltså en längre tidshorisont, nämligen att
se framtiden som en möjlighet för kommande gene-
rationer, och då räknar man inte årtal.
Jag önskar slutligen att den partipolitiska strid
som rått sedan folkomröstningen om kärnkraft skulle
kunna upphöra och att majoriteten skulle kunna bred-
das. Jag noterar, precis som Barbro Andersson Öhrn
gjorde, att Kristdemokraterna har egna reservationer
som andas stor förståelse. Man ställer bl.a. upp för de
målsättningar som vi har vad gäller energimål för det
förnyelsebara.
Jag skulle gärna se att Miljöpartiet blev lite mind-
re fundamentalistiskt och något mer anpassade sig till
verkligheten. Då skulle alltså en majoritet kunna
breddas med kd och mp, och det vore en gudabehag-
lig gärning, tror jag.
Att industrin och miljörörelsen inleder och för-
djupar samtal och dialog är också en nödvändig förut-
sättning för framtiden och att certifiering, ISO
14 000, EMAS och indikatorer för att mäta paramet-
rarna förbättras. Då skulle vi kunna nå fram till den
situation där vi konsumenter också utnyttjar vår kon-
sumentmakt. Det betyder, för att tala det engelska
språket, att man ger power to the people. Det är fak-
tiskt nödvändigt.
Avslutningsvis, gott folk! Elcertifikat, energiråd-
givning, kraftvärme, avtal om kärnkraftsavveckling -
det är många flugor i en smäll. Jag tror att det här blir
en väldigt solig sommar med väldigt få flugor.

Anf. 19 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Även jag har noterat att regeringens
främsta språkrör i energifrågan nu är Lennart och
Lennart. Det är de som är de främsta försvararna av
regeringens energipolitik. Det gör att det finns skäl att
ställa frågan vad Vänsterpartiet egentligen står för.
Som jag sade i mitt anförande har jag botaniserat
på Vänsterns hemsida och hittade där bl.a. partipro-
grammet där det står: Kärnkraften måste därför av-
vecklas innan år 2010.
Det här antogs i juni 2000, dvs. några år efter för-
ra energiuppgörelsen. Gäller partiprogrammet fortfa-
rande, Lennart Värmby?
Den andra frågan gäller det som jag hittade i fak-
tabladet Vänsterpartiet om kärnkraften. Där står det:
Bara nödvändigt underhåll ska få göras, men inga
investeringar som kan förlänga reaktorernas livslängd
och bygga fast oss i kärnkraften.
Då vill jag fråga: Vad innebär energipropositionen
och uppgörelsen? Kommer investeringar som kan
förlänga reaktorernas livslängd att tillåtas? Ja eller
nej?
Slutligen står det i ett arbetsdokument Förslag till
inriktning för Vänsterpartiets energipolitik om vind-
kraft: Om tillämpningen av gröna certifikat inte räck-
er för att introducera vindkraft ska andra ekonomiska
stöd säkerställa utbyggnaden.
Hur stora subventioner vill Lennart Värmby och
Vänstern se till vindkraften?

Anf. 20 LENNART VÄRMBY (v) replik:
Fru talman! Vilken ända ska man börja i? Vi bör-
jar med partiprogrammet. Ingenting har fått förändras
i vårt partiprogram. Man har sagt i ett kongressbeslut
att det ska förändras vid nästa partikongress. Inte ett
kommatecken fick flyttas. Det är förklaringen till att
2010 står kvar i partiprogrammet.
Sedan kan jag lite skämtsamt säga att när vi arbe-
tar, och det gör vi alla i partier med våra partiprogram
i bakgrunden, kan vi inte alltid följa programmen
slaviskt, det vore kanske t.o.m. dumt att göra det
ibland. I det här fallet säger jag som i många andra
fall att vi är moderna muslimer, Ola Karlsson, vi är
inga talibaner utan håller oss till verkligheten och
försöker att i görligaste mån tillämpa de grundvärde-
ringar vi har. På den här punkten gäller inte partipro-
grammet, och det kommer att ändras på nästa kon-
gress.
Vad gäller investeringar i rektorer var det lite
hallå i massmedierna med anledning av att Barsebäck
2 investerade 116 miljoner, "avslöjade" massmedier-
na, för några veckor sedan. Då hör det till historien att
det enligt min uppfattning vore ett tjänstefel om man
inte investerade i Barsebäck 2 och alla andra reakto-
rer av säkerhetsskäl med tanke på hur farlig kärn-
kraften är om en olycka skulle inträffa. Det är alltså
absolut nödvändigt att göra den typen av investering-
ar.
Att fråga om man förlänger livslängden är som att
strida om påvens skägg. Kommer vi fram till ett avtal
med elproducenterna är det självklart att de får göra
nödvändiga investeringar och avgöra, på marknads-
mässiga villkor, vad de tycker är vettigt, förutom
säkerheten. Men det är upp till dem att besluta om
det.
Vindkraften är, precis som all förnybar energi,
något dyrare än "dopningsvarianterna" uran och fos-
sila bränslen och behöver givetvis stöd för att mark-
nadsintroduceras, men målet är att det inte ska finnas
några subventioner.

Anf. 21 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Det var klara och bra besked från
Lennart Värmby att den text som står på Vänsterns
webbsida om kärnkraften och subventionerna till
vindkraften inte på någon punkt gäller. Dessutom är
det trevligt att höra att även Lennart Värmby tycker
att det är dumt att följa Vänsterpartiets partiprogram.
Jag är övertygad om att det är många fler som tycker
det.
Skälet till att jag frågar är ändå det att vi hör en av
de andra huvudaktörerna i uppgörelsen, Björn Ro-
sengran, tala om att kärnkraften ska ha en domine-
rande fortfarande om 25 år och att han ser att kärn-
kraften är kvar om 40 år. Vad är det som gäller? Vil-
ka ingångsvärden ska man gå in i från majoritetens
sida i förhandlingarna? Är det partiprogrammets text
som det är dumt att följa, eller är det Björn Rosen-
grens tolkning om kärnkraft i minst 40 år till som
gäller? Vad är det Vänsterpartiet kommer att stå upp
för och säga i valrörelsen och energidebatten? Hur
länge vill Lennart Värmby ha kvar kärnkraften?

Anf. 22 LENNART VÄRMBY (v) replik:
Herr talman! Hur länge vill Lennart Värmby ha
kärnkraften? Ju fortare vi avskaffar eländet, desto
bättre. Den går på övertid redan nu, precis som de
fossila energikällorna. Men sedan har vi en bister
verklighet att ta hänsyn till. Det är därför, med denna
bistra verklighet som innehåller många olika gruppe-
ringar och intresseriktningar och annat som man ska
balansera mellan, som det t.o.m. är omöjligt att följa
partiprogrammet. Inte ens Ola Karlsson och Modera-
terna följer sitt partiprogram slaviskt, utan det gäller
att anpassa de grundvärderingar man har till en bister
verklighet.
Ola Karlsson frågar om antal år. Vi får se när vi
har resonerat färdigt med elproducenterna vad vi kan
komma fram till och är överens om. Det är oerhört
viktigt. Den tyska modellen förutsätter att olika parter
sitter vid ett förhandlingsbord och resonerar sig sam-
man. Efter det, när man har skrivit under det avtalet,
har man en gemensam färdriktning, och det är en
styrka. Det går inte att spela, inte ens vid ett fotbolls-
VM, med ett splittrat lag. Det gäller också i energi-
politiken.
Ola Karlsson sade att vi inte följde vårt partipro-
gram på en enda punkt. Visst gör vi det, men jag
spetsade till lite beträffande vindkraften och sade att
målsättningen vad gäller förnyelsebar energi är själv-
klart att vi ska ha noll öre i bidrag på sikt. På samma
sätt som samhället en gång i tiden byggde ut vatten-
kraften här i Sverige och pungslog allmogen med
höga taxor, avgifter och skatter för tunga investering-
ar i svensk vattenkraft, på samma sätt som man med
skattepengar subventionerade och stöttade upp kärn-
kraftens introduktion är det alltså nödvändigt att
stötta upp ny teknik, i detta fall förnyelsebara energi-
källor, i början. Vindkraften, solkraften, ja, nämn vad
du vill, geotermi osv. är inte kommersiellt gångbara
eftersom de nu dominerande energislagen har försteg
på marknaden. Så nog följer vi de intentioner och
målsättningar som vi har i våra program.

Anf. 23 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Herr talman! Det är ett problem att de institutio-
nella villkoren och strukturen på elmarknaden inte
alls skapar förutsättningar för en omställning av ener-
gisystemet. Det saknas mekanismer som säkerställer
balans mellan utbud och efterfrågan, och det har
resulterat i att staten tvingas upphandla ytterligare
kapacitet när det behövs.
För att marknaden ska kunna fungera måste kon-
sumenterna i mycket högre grad få medverka i pris-
bildningen och handeln. Konsumenterna måste få
riktiga prissignaler och kostnadsincitament, och det
finns inte över huvud taget med nuvarande system.
Hur ser Lennart Värmby på Miljöpartiets krav på
en utredning av ett nytt elhandelssystem för att bl.a.
få en bättre prissättning på effekt?

Anf. 24 LENNART VÄRMBY (v) replik:
Herr talman! Jag anser inte att det behövs någon
ny utredning när det gäller just effekthandeln. Det
uppdraget finns redan nu hos de myndigheter som har
att handskas med detta. Kommer man inte fram med
ett något så när vettigt förslag till den 1 januari nästa
år kan det finnas anledning att återkomma och kanske
utreda det hela.
Men Ingegerd Saarinen har helt rätt i att det här
med effekthandel inte fungerar på den nya elmarkna-
den - och den kritiken kommer inte bara från Miljö-
partiet. Ska man vara lite filosofisk kan man säga att
det är sällan någonting som är nytt fungerar fullt ut.
Vi får jobba vidare med att höja kvaliteten. Och ett
inslag i den kvalitetshöjningen handlar om att få fram
att vi som konsumenter inte ska betala de preliminära
debiteringarna, utan vi ska betala för den faktiska
konsumtionen. På sikt fordras det helt enkelt att vi har
timmätare i varje hushåll, hos varje abonnent.

Anf. 25 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Herr talman! Som bekant är partierna inte överens
om takten i avvecklingen, vare sig Vänstern och
Centern i förhållande till Socialdemokraterna eller
socialdemokraterna internt, men det finns ju en viktig
avvecklingsfaktor som underlättar att avvecklingen
verkligen kan ske, och det är kärnkraftsskatten. Hur
ser Lennart Värmby på kärnkraftsskatten? Är ni,
liksom Rosengren, med på att innan förhandlingarna
med kärnkraftsindustrin börjar erbjuda ett borttagan-
de av kärnkraftsskatten?

Anf. 26 LENNART VÄRMBY (v) replik:
Herr talman! Nej, jag är inte beredd att bjuda en
ettöring i förskott, men det är ett väl känt faktum att
elproducenterna gärna skulle vilja få bort den här
produktionsskatten, som de hävdar är helt unik i Eu-
ropa och världen. Jag har en viss förståelse för att de
för fram det som ett av kraven. De lär komma med
fler när vi väl sätter oss ned och resonerar om saken,
och då får man se vad den ena ger och vad den andra
tar. Syftet är att komma överens om en avvecklings-
plan för kärnkraften på svensk grund. Och kan vi
komma överens lär det väl i slutändan kosta någon-
ting från statens sida.
Väl så viktigt är att vi under den här mandatperio-
den har ökat skadeståndsansvaret för reaktorägarna.
Nu handlar det om ifall de här europeiska eller inter-
nationella förhandlingarna om Pariskonventionen går
i lås. Den svenska regeringen har drivit på när det
gäller de här internationella låsningarna, att man inte
kan ta ut hur mycket som helst av reaktorägare. Det
handlar om att ansvaret fullt ut ska bäras av respekti-
ve reaktorägare. Kan vi komma fram den vägen är det
ett annat sätt att lägga de verkliga kostnaderna på
producenten, och det kan i sin tur bidra till att ener-
gimixen förändras snabbt inte bara i Sverige utan
också i världen.

Anf. 27 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Herr talman! Till att börja med vill jag säga att jag
blev glad eftersom Lennart Värmby faktiskt lyckades
ge ett litet klarläggande när det gäller de frågor som
vi har haft uppe tidigare som den socialdemokratiska
representanten inte gav något svar på.
Lennart Värmby sade att de förslag som finns i
propositionen räcker till att stänga Barsebäck 2. Det
är fint, men vad händer sedan? Det vill vi fortfarande
ha svar på? Sedan gäller det betalningen för det fort-
satta omställningsarbetet, Lennart Värmby. Det är
inte gratis. Det kostar mycket. Vad har Vänstern för
kalkyler för detta?
Lennart Värmby sade att vi, när det gäller energi-
politiken, inte ska begränsa vårt synsätt till den
svenska ankdammen. Det var även jag inne på, fast
jag använde andra uttryck. Jag vill hävda igen att en
del av kritiken mot det här svenska systemet med
gröna certifikat just är att det är så helsvenskt, så
blågult och enbart begränsat till Sverige. Här pratar ju
Lennart Värmby mot sig själv, ställer upp på det som
är ankdammsinriktat men talar om att det är fel. Hur
ska det vara, Lennart Värmby?
Vad händer när vi med propositionens hjälp har
klarat att utveckla så mycket förnybar el att vi kan
stänga Barsebäck 2? Var ska vi ta det förnybara
ifrån? Och vad får det kosta?

Anf. 28 LENNART VÄRMBY (v) replik:
Herr talman! Det var många frågor som Inger
Strömbom fick plats med i den här begränsade re-
pliktiden.
Vi kan börja med att Inger Strömbom sade att jag
pratar mot mig själv. Det är mycket möjligt. Men
Hegel, denne gode filosof, pekar just på att motsätt-
ningarna tes och antites blir syntes. Kan man då per-
sonifiera hur man når fram till syntesen - och det
tycker jag ändå att vi har gjort i den här propositionen
- är det inte på något sätt negativt. Det är alltså inte
negativt att prata mot sig själv om man samtidigt har
svaret på sin egen fråga.
Sedan gäller det certifikaten, för att bli lite mer se-
riös. Att de skulle vara så unikt svenska är helt fel.
Det här med certifikat är alltså ingen idé som vi har
suttit och kläckt i någon kammare här i Stockholm
under energiarbetet, utan det finns sådana förslag och
tankegångar runtom i energivärlden. Danskarna var
långt framme. Arbetet med att genomföra det hela
gick i stå, men förslaget finns utarbetat och beslutat i
det danska parlamentet. Och det finns idéer på fler
ställen. Dessutom finns det frivilliga certifikatsystem-
et, som holländarna håller i.
Därför tror jag är det är tvärtom, att man när man
har tröttnat på att via skattsedeln betala vill göra pre-
cis som vi gör här med certifikaten. Vi för ju ut kost-
naden utanför statsbudgetens trånga ramar och tak
och lägger den på konsumenterna. Ingenting är gratis
- det är helt rätt - men med det här systemet får vi
fram ett verktyg som gör att vi hela tiden kan skruva
upp ribban. Andelen förnyelsebar el ökar i systemet,
och det tycker jag är mycket bra. Då kan certifikaten
alltså vara effektiva som verktyg, och jag tror för min
del att det blir en exportvara, inte minst inom EU nu
när EU ska fördubbla andelen förnyelsebart.
Sedan handlar det om kostnader och vad som ska
ersätta vad. I propositionen säger vi 10 TWh förny-
elsebar energi fram till år 2010, och vi vet på ett un-
gefär vad det kommer att bli. Det finns noga kartlagt.
Vad som sedan återstår är teknikutveckling och annat.
Vi får väl se. Det är väl bra att vi inte vet alla svar 50
år i förväg. Vem skulle då tycka att det är spännande
med framtiden?

Anf. 29 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Herr talman! Jag blir faktiskt förvånad när Len-
nart Värmby och Vänsterpartiet tycker att det är bra
att vi kan lyfta stora kostnader utanför statsbudgeten.
Då syns de ju inte, och då kommer nästa fråga: Finns
det fler politikområden som man kan köra på sidan av
statsbudgeten?
Sedan kan jag berätta att jag har ägnat mig åt att
titta i gamla protokoll. Vi hade en debatt den 25 mars
1999. Då sade Lennart Värmby:
Vi säger klart att Sverige ska följa Kyotoöverens-
kommelsen vad gäller koldioxid. Naturgas finns re-
dan i systemet längs västkusten och som bränsle i en
och annan bil och buss. Någon storskalig etablering
av naturgasen tror jag definitivt inte på och absolut
inte genom vår vedbod nere i Småland.
Men i dag måste man ställa frågan: Hur ser verk-
ligheten ut? Den har förändrats. Det där stämmer inte
längre, och gasen går genom vedboden, och jag vill
fråga: Är Lennart Värmby och Vänsterpartiet an-
hängare av att vi också ska använda naturgas för att
klara av det framtida elförsörjningsbehovet, eller hur
ska vi klara det behovet? Var ska vi ta elen ifrån?

Anf. 30 LENNART VÄRMBY (v) replik:
Herr talman! Vad tiden går fort! Sade jag så kloka
ord i mars 1999? Vad gäller naturgasen är det i ärlig-
hetens namn på följande sätt: Oavsett bränsle - det
gäller även naturgasen - är det energieffektivt och
samhällsekonomiskt om man eldar både för värme
och el jämfört med att elda samma bränsle för kon-
dens eller enbart för fjärrvärme.
Nu har vi naturgas i Västsverige och en bit in i
vedboden. Det är sant. Jag har själv varit med och
beslutat om bidrag till den ledning som går in till
Gnosjö med omnejd och Gislaved. Med vår energi-
produktion, inklusive naturgas, tränger vi undan
kolkraften till marginalen enligt Björn Karlssons
välkända recept, professorn i Linköping. Jag är inte
för någon storskalig introduktion; det är inte alls det
som det är fråga om. Vi gör alltså en god gärning
totalt sett i världen och Europa när vi tränger undan
kolkraftsbaserad energi, och det är det som man alltid
räknar på.
Det räknar ni i oppositionen ständigt på. När det
handlar om att ersätta Barsebäck säger ni att det
kommer smutsig kolkraft från Tyskland och Dan-
mark. Det är helt rätt. På marginalen gör det ju det.
Men om vi sätter in naturgas som är kraftvärme är det
energieffektivt och miljövänligt i viss utsträckning.
Det är alltså inte helt fel att det blir så.
När det gäller Kyotoavtalet ingår där också möj-
ligheten att handla med utsläppsrätter och andra me-
kanismer som vi tycker det är viktigt att man utnytt-
jar. Det handlar återigen om en helhetssyn, inte bara
på Europa utan på världen. När nu Kinas och Indiens
ekonomier växer i snabb takt - i huvudsak baserar de
sin elproduktion på kolkraft - är det viktigt att vi
ligger i framkant i Sverige med teknik och möjlighe-
ter att erbjuda kommersiellt gångbara och vettiga
lösningar som inte är fossil- eller uranbaserade. Det
är därför vi i Vänsterpartiet driver på utvecklingen i
Sverige.

Anf. 31 EVA FLYBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag känner mig för ett ögonblick
tillbakaflyttad till Kurt Olssons glansdagar i Sveriges
Television, när Lennart Värmby talar om tes och
antites och syntes osv. Det kanske inte är så konstigt.
Det var ju även då den triangelspelande Gudrun som
var stjärnan i showen.
Jag tyckte det var väldigt bra att Lennart Värmby i
det sista replikskiftet med Inger Strömbom erkände,
till skillnad från majoritetens företrädare, att stäng-
ningen av Barsebäck 2 kommer att medföra ökade
utsläpp. Det var vad Lennart Värmby sade.
Herr talman! Jag vill fråga Lennart Värmby på
vilket sätt detta ökade koldioxidutsläpp, som enligt
energimyndighetens beräkningar är mellan fyra och
sex miljoner ton per år, kommer att bidra till en bättre
miljö och ökad miljövänlighet som propositionen
talar om? Dessa siffror gäller enbart stängningen av
Barsebäck 2. Men jag ser gärna att man kan tala om
det i lite vidare perspektiv också.
En annan sak gäller detta med breda och stabila
majoriteter. Jag funderade lite på det. Man kan räkna
i huvudet vad Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Centerpartiet blir tillsammans. Det handlar om en
handfull rösters övervikt. Är det inte väl magstarkt att
tala om det som breda stabila majoriteter, Lennart
Värmby?

Anf. 32 LENNART VÄRMBY (v) replik:
Herr talman! Bred och bred - den är över block-
gränserna. Det är inte alltför vanligt med den typen av
uppgörelser. Jag sade förut i mitt anförande - eller
om det var i någon replik - att jag gärna hälsar i
första hand Kristdemokraterna och Miljöpartiet väl-
komna. Ni i Folkpartiet är tillsammans med Modera-
terna lite udda i den linje ni driver energipolitiskt.
När det gäller ökade utsläpp och hur man räknar
på marginalen ställer jag upp på räknesättet. Men det
är ändå så att vi har infört en elmarknad. Det borde
ligga i intresset från liberalt håll att vi har fått en
marknad. Man blir då lite schizofren som statsmakt
och på den politiska sidan. Tanken är att marknaden
ska lösa effektproblemen. Jag kan inte begripa att inte
ni från det borgerliga hållet mycket hårdare har drivit
på detta. Jag upplever det som att det är vi på vänster-
sidan som har drivit på när det gäller effekthandeln.
Jag kanske vantolkar ert förslag, men Folkpartiet
har en reservation tillsammans med Moderaterna som
jag tycker är lite märklig. Ska det vara statens ansvar
att bygga upp en överkapacitet för de kallaste dagarna
eller veckorna vart tionde år? När vi nu har en mark-
nad ska vi då inte försöka finslipa marknadsinstru-
menten så att de löser problemet? Vi från det politis-
ka hållet ska ge färdriktningen med en ökande andel
förnyelsebart. Även om vi ersätter Barsebäck 2 med
smutsig dansk kolkraft har vi år 2010 ett minimum av
10 terawattimmar förnyelsebart i systemet, vilket vi
inte har i dag. Vi räknar ju inte in den gamla vatten-
kraften. Detta handlar om ny förnyelsebar energi.
Om vi skulle följa Folkpartiets och Moderaternas
reservation står vi och stampar på status quo. Ni är
t.o.m. ute och simmar i så grumliga vatten att ni kan
tänka er att bygga nya reaktorer. Då blir det ännu fler
att avveckla, och det vill jag inte gärna göra.

Anf. 33 EVA FLYBORG (fp) replik:
Herr talman! De som företräder en majoritet av
svenska folket vad det gäller kärnkraften och dess
vidare användning kan man kanske inte kalla udda
utan möjligtvis de som tycker tvärtemot.
Förnyelsebar energi fram till 2010 är förhopp-
ningar. Det vet Lennart Värmby. Det är ingenting vi
kan se nu. Det är ingenting som Lennart Värmby kan
veta. Det är fromma förhoppningar från denna bräck-
liga majoritets sida.
Jag fick inget svar på frågan hur de ökade kol-
dioxidutsläppen medverkar till en bättre miljö. Jag
har förståelse för att Lennart Värmby inte har svar på
det.
Statliga Vattenfall har vi pratat om tidigare, Len-
nart Värmby. De härjar i Europa och tvångsförflyttar
människor som på den gamla goda Stalintiden. Det
kanske känns hemtamt för Lennart Värmbys del. De
ödelägger stora områden i sin jakt på brunkol. Hur
medverkar detta till en ansvarsfull miljöpolitik? Vad
har Lennart Värmby och hans parti gjort för att hindra
statliga Vattenfall?

Anf. 34 LENNART VÄRMBY (v) replik:
Herr talman! Jag vet inte om förhoppningarna är
så fromma. Som ateist har jag lite svårt att se mig i
den fromma rollen. Men i propositionen talas det om
ett verktyg, certifikat, och en målsättning. Det handlar
om en kvotering in i systemet. Det vore märkligt om
det inte skulle fungera. Det är ju ett slags beskattning,
ärligt talat. Skatter brukar fungera.
Om jag var otydlig när det gäller bättre miljö vill
jag säga att det självklart är så att ökade utsläpp av
koldioxid inte förbättrar miljön. Vår ambition är att
avveckla både kärnkraft och de fossila bränslen som
släpper ut koldioxid. Då får man gå på två ben samti-
digt. Jag vill upprepa att vi ökar andelen förnyelsebart
samtidigt som vi avvecklar kärnkraften. Den svenska
delen av förnyelsebar energi ökar stadigt. Det är åt
rätt håll. Varför kan ni inte följa med på den vägen?
Angående Vattenfall och brunkolen blir jag lite
fundersam. Spelar det någon roll vem som äger brun-
kolen i Tyskland? Spelar det verkligen någon roll?
Den bryts ju oavsett ägare enligt den tyska energiför-
sörjningen. Jag kan inte förstå varför Vattenfall skulle
känna sig mer skurkaktiga än en tysk eller fransk
ägare, eller vem det nu är som äger kolbrytningen i
Tyskland. Inom parentes sagt subventioneras den
med EU:s goda minne, tyvärr. Det gör att brunkol och
annan kol eldas alldeles för mycket och för ofta i det
europeiska energisystemet. Det finns sysselsätt-
ningsskäl och andra goda förklaringar bakom det
enligt de tyska, franska och spanska regeringarna och
dem som ägnar sig åt kolbrytning.
Att Vattenfall har trätt in på den europeiska are-
nan och vill slåss om energimarknaden ser jag som i
huvudsak positivt. Varför ska vi överlåta det åt andra
företag? Jag vill definitivt inte privatisera Vattenfall,
som ni på den borgerliga kanten vill. Det skulle inte
lösa ett enda problem, däremot kanske göra en del
kupongklippare på aktiesidan glada.

Anf. 35 ESKIL ERLANDSSON (c):
Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i be-
tänkandet. Genom det samarbete som förevarit mel-
lan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Center-
partiet och som resulterat i föreliggande betänkande
ges aktörerna på energimarknaden långsiktiga och
fasta spelregler. Det är bra för alla. Det är bra för alla
aktörer. Det är bra för den lilla aktören och den stora
aktören. Det är bra för såväl konsumenter som produ-
center. Det är bra för hushållskunder och för in-
dustrikunder. Det är inte minst bra för miljön att vi
skapar dessa långsiktiga fasta spelregler.
Den nödvändiga omställningen av energisystemet
kommer därigenom att ske på ett ansvarsfullt och
långsiktigt sätt. Det är en bred majoritet över block-
gränserna som på detta sätt fastställer spelreglerna.
Jag tänkte ge några kommentarer kring de tidigare
anförandena i denna fråga.
Vi introducerar med denna proposition två mark-
nadsinstrument, två marknadssystem, två marknads-
styrmedel, som jag hade hoppats att de marknadslibe-
rala partierna Moderaterna, Folkpartiet och Kristde-
mokraterna hade ställt sig bakom och kanske t.o.m.
applåderat.
Vi introducerar i denna proposition förslag om att
införa en handel med effekt. Det är ett nytt instrument
för att säkerställa att vi får fram den effekt vi behöver
för att elsystemet ska fungera på ett bra sätt i Sverige
men också att marknaden får betala vad den sista
kilowattimmen kostar den dag då den behövs. Denna
dag brukar som bekant infalla på vintern när det är
kallt.
Vidare inför vi ett system med gröna certifikat för
att öka andelen förnybart i energisystemet. Certifikat-
systemet är ett marknadssystem som gör att systemet
blir konjunkturoberoende. Det ligger utanför utgift-
staket och därmed statsbudgeten. Det är kostnadsef-
fektivt - ett marknadssystem som innebär att det
billigaste och mest effektiva byggs och tas i anspråk
först. Det stimulerar teknikutveckling.
Jag trodde som sagt, men jag kanske är enfaldig i
det fallet, att de marknadsliberala partierna ställde sig
bakom marknadsliberala lösningar.
Vad är Moderaternas, vad är Folkpartiets och vad
är Kristdemokraternas alternativ till de här sakerna?
Jag kan i de budgetförslag som jag har försökt studera
inte finna att ni har någon enda lösning på de problem
som vi tar oss an och löser i och med att vi lägger
fram detta betänkande tillsammans.
Ni har dessutom inte en enda krona anslagen för
att ta er an de andra saker som vi också löser i och
med detta betänkande: Vi tillför resurser för att ef-
fektivisera energianvändningen. Vi tillför resurser för
att informera om en god hushållning av energi. Vi
tillför resurser för utbildning. Vi tillför resurser för
upphandling av energieffektiv teknik. Vi tillför resur-
ser för rådgivning.
Och varför gör vi nu detta? Jo, som jag har sagt
många gånger: Vi gör det därför att den kilowattimme
som inte används är den ur miljösynpunkt bästa kilo-
wattimmen.
Slutligen aviserar vi att kraftvärmebeskattningen
kommer att reformeras. Och varför det? Jo, som sagts
tidigare är samtidig produktion av värme och el mil-
jö- och energimässigt den effektivaste användningen
av ett insatt bränsle. Den ökade produktion som i och
med detta är möjlig i svenska kraftvärmeverk innebär
minskad import av kraft från våra grannländer. Bi-
okraftvärmen kommer i ett nytt skattesystem att kun-
na konkurrera även med naturgasen genom det certi-
fikatsystem som introduceras i och med det här be-
tänkandets framläggande.

Anf. 36 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Herr talman! Eskil Erlandsson är stolt över att
man nu har kommit överens om långsiktiga, fasta
spelregler. Men, Eskil Erlandsson, det svenska för-
slaget till certifikat är inte alls någon garanti för lång-
siktiga, fasta spelregler. Certifikaten kommer ju att
vara i händerna på politikerna, och politiker är kända
för att vilja fatta beslut ofta.
Det är politikerna som sätter kvoterna, och det står
redan i propositionen att kvoterna ska kunna föränd-
ras. Dessutom är det åtminstone i inledningen politi-
kerna som sätter priset. Alltså är certifikatsystemet
inte någon garanti för långsiktiga, fasta spelregler.
Herr talman! Inte heller Eskil Erlandsson gav svar
på de frågor som vi har upprepat gång på gång här i
kammaren. Vi tänker oss att propositionens olika
förslag leder till att vi får så mycket förnybar el att vi
kan stänga Barsebäck 2. Det lovade Lennart Värmby.
Men sedan då, Eskil Erlandsson? Hur ska det här
arbetet kunna fortsätta så att vi får så mycket förnybar
energi att vi klarar att inte använda oss av naturgas?
Jag vill än en gång gå tillbaka till den debatt vi
hade den 25 mars 1999. Då sade Eskil Erlandsson:
"Jag tycker att det är glädjande att de partier som
står bakom energiuppgörelsen - - - har varit så klar-
synta att de även i detta fall har kunnat stå emot den
utbyggnad av fossilgasen genom Sverige som en del
tänker sig att introducera."
Längre fram i debatten gav Eskil Erlandsson löftet
att Centerns motstånd mot naturgas var
"kassaskåpssäkert".
Herr talman! När jag läst propositionen och hört
att det inte finns några långtgående tankar om hur vi
ska klara elförsörjningen framöver måste jag konsta-
tera att det kassaskåpet inte var vidare säkert. Men
kanske kan Eskil Erlandsson ge raka besked. Social-
demokraterna har inte kunnat det och Vänstern har
inte kunnat det i dag. Kan Centern?

Anf. 37 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Jag måste upprepa min fråga: Vad är
Kristdemokraternas alternativ till de två marknads-
lösningar som vi introducerar i och med framläggan-
det av detta betänkande? Vad är Inger Strömboms
alternativ? Inget, vad jag har kunnat läsa mig till. Jag
tycker att Inger Strömbom i sin andra replik ska tala
om för mig och för kammaren vad som är ert alterna-
tiv.
Sedan är det ju så när man introducerar nya sys-
tem att det behövs yttre gränser. Det är riktigt att det
fastställs yttre gränser när det gäller certifikaten - en
nedre prisgräns och en övre prisgräns. Det kan säkert
behövas i ett introduktionsskede. Självklart kommer
de att plockas bort efterhand.
När det gäller kvoterna för vad som ska säljas som
förnybart på den svenska marknaden är det alldeles
självklart att de kommer att förändras i bara en rikt-
ning: De kommer att höjas. Vi vill ju ha in mer och
mer förnybart i det svenska elenergisystemet.
När det gäller vår användning av el har jag många
gånger i energidebatter sagt att vi är ganska unika i
Sverige: Vi använder ungefär en tredjedel av den el
som är tillgänglig i Sverige till att värma våra lokaler
och bostäder. Inget annat västeuropeiskt land använ-
der en så fin energikälla som el till att värma lokaler
och bostäder. Vi måste gå över till att värma våra
lokaler och bostäder med andra saker än fin, förädlad
elenergi, t.ex. biobränsle i fjärrvärme, där vi dess-
utom samtidigt kan plocka ut kraft i form av elpro-
duktion.

Anf. 38 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Herr talman! Ja, det var ju ett litet rakt besked:
Centern har nu flaggat för förbud mot elvärme. Men
det räcker inte, Eskil Erlandsson.
Jag kan inte se att Centern har en tydlig linje i
energifrågan. Man utger för alldeles för ofta, vill jag
säga, för att vara ett grönt parti och tänka på miljön.
Men konsekvenserna av den här propositionen, som
Centern har ställt sig bakom, är inget stort framsteg
för miljön. Visserligen leder den till att vi i början av
certifikathandeln får en övergång till biobränslen.
Men vi får ingen ny förnybar el, och det var väl det
som var bakgrunden till att propositionen kom.
Jag vill än en gång fråga Eskil Erlandsson: Hur
ska vi klara det framtida behovet av el med svenska
förnybara energikällor? Ni står bakom överenskom-
melsen, och ni måste väl ha resonerat längre än det
som står i propositionen. Kan vi få höra hur Centern
resonerar?

Anf. 39 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Med det certifikatsystem som intro-
duceras garanterar vi den svenska marknaden och det
svenska folket förnybar elproduktion. Vi garanterar
svenska folket och den svenska marknaden förnybar
elproduktion. Vad, återigen, är Inger Strömboms
alternativ till detta? Inget! Jag har icke fått något
besked i dag om vad som är Kristdemokraternas al-
ternativ till vårt system, trots att ni i era reservationer,
program osv. skriver att ni också för miljöns skull vill
introducera förnybara energikällor i vårt energisys-
tem. Men ni har inga pengar och inga system för att
göra det som vi nu sätter i sjön och i verket.

Anf. 40 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Herr talman! Eskil Erlandsson sade att certifikaten
löser marknadsproblemet att ingen betalar för den
sista kilowattimmen vid effektbrist. Men så är det ju
inte. Med det system som finns är det fortfarande
staten som står för reservkraften.
Centern har varit inne på att förbjuda direktver-
kande elvärme. Men om man skulle gå på Miljöparti-
ets förslag om en utredning av en marknadsmekanism
som ser till att direktverkande elvärme blir oekono-
misk att installera kanske det vore en smartare idé.
Hur ser Eskil Erlandsson på det?

Anf. 41 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Jag pratade om att introducera två
marknadsinstrument, dels handeln med certifikat, dels
en handel med effekt. Det sistnämnda, handel med
effekt, innebär ju att den gång som en kontrakterad
effekt inte behövs kan den säljas tillbaka till markna-
den. Då är det förmodligen ett ganska högt pris på
denna effekt. På så sätt får vi två marknadsinstrument
som jag tror ska hjälpa till att lösa de energiproblem
och effektproblem som vi någon enstaka gång har,
absolut inte ofta.
När det gäller direktverkande el är det också
Ingegerd Saarinen bekant, hoppas jag, att en liten
grupp har tillsatts för att undersöka hur vi kan gå fram
i den frågan. Jag tror inte att det är möjligt att lagstif-
ta. Även på den punkten hoppas och tror jag att vi ska
kunna hitta något marknadsinstrument som gör att
människor väljer att värma sina lokaler och bostäder
med någonting annat än den förnämliga elenergin.

Anf. 42 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag hoppas verkligen också att ni
lyckas hitta detta instrument som gör att direktver-
kande elvärme inte är förmånligt för konsumenten
utan att man faktiskt får betala vad det kostar i det
totala systemet.
Miljöpartiet anser att det bör tillsättas en oberoen-
de kommission för att granska Vattenfalls verksamhet
när det gäller omställningen av energisystemet. Orsa-
ken är att bolaget har avvikit från kraven i 1997 års
uppgörelse, att man ska främja förnybara energislag
för att hjälpa till med avvecklingen av kärnkraften.
Det har de ju inte gjort i någon stor utsträckning alls.
Vi vet vad de i stället har hållit på med.
Ytterligare ett skäl är risken för konkurrensbe-
gränsande aktiviteter. Konkurrensverket har vid flera
tillfällen varnat för risken för marknadsdominans,
korssubventionering och annan konkurrenssnedvri-
dande verksamhet i det svenska energisystemet, där
Vattenfall är en så oerhört dominerande aktör.
Jag anser att Vattenfall är en stor riskfaktor. Vad
anser Eskil Erlandsson? Vad vill Eskil Erlandsson
göra åt Vattenfalls roll dels i avvecklingen, dels i
energisystemet?

Anf. 43 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Vattenfall ska verka på den avregle-
rade elmarknaden precis på samma sätt som alla and-
ra aktörer kan och får verka på den avreglerade ener-
gimarknaden.

Anf. 44 EVA FLYBORG (fp) replik:
Herr talman! Det var ett tag sedan Centern pratade
om att man ville bygga kärnkraftverk som ett
pärlband utmed Norrlandskusten. Mycket vatten har
flutit under broarna sedan dess.
Jag har två enkla saker jag vill fråga om. När tror
och bedömer Eskil Erlandsson att kärnkraften fasas ut
ur det svenska energisystemet? Vilken är Eskil Er-
landssons tolkning av överenskommelsen? Är det
samma tolkning som Björn Rosengren har gjort, un-
gefär 40 år, eller är det möjligtvis ett mer näraliggan-
de datum?
Det andra är något jag har tjatat om i dag när jag
försökt att få svar på hur de ökade koldioxidutsläpp-
en, som är beräknade till 4-6 miljoner ton per år bara
vid stängning av Barsebäck 2, kommer att bidra till
en bättre miljö och en bättre miljöpolitik i Sverige?
Kanske har Eskil Erlandsson några svar.

Anf. 45 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Vi pratar i betänkandet om att för
svensk del se om vi kan använda den s.k. tyska mo-
dellen för att på så sätt komma överens med svenska
konsumenter och svenska producenter av energi. I det
tyska systemet har man fastställt en produktions-
mängd. När denna produktionsmängd är förbrukad är
den tyska kärnkraftens saga all. Jag hoppas att vi ska
kunna komma fram på samma sätt i Sverige.
Därmed är det inte möjligt att tala om några årtal.
Jag har för egen del avstått från att göra det i alla
sammanhang och kommer att avstå från att göra det
till Eva Flyborg i dag också.
När det gäller koldioxidutsläpp måste jag upprepa
den fråga som jag ställde dels i mitt anförande, dels
till Inger Strömbom utan att få något svar: Vad är
Folkpartiets förslag för att introducera ny förnybar
produktionskapacitet i förhållande till de två mark-
nadsinstrument som vi introducerar i och med fram-
läggandet av det här betänkandet? Inget, har jag kun-
nat läsa mig till. Men kanske Eva Flyborg har något
svar. Vi inför alltså i och med att riksdagen antar
förslagen i betänkandet två marknadsinstrument som
gör att vi kommer att få se betydligt mycket mer
förnybar elproduktionskapacitet i vårt land. Det är jag
glad över för miljöns skull.

Anf. 46 EVA FLYBORG (fp) replik:
Herr talman! Nu fastnar vi inte i årtalsexercis, sä-
ger Eskil Erlandsson. Vi har i dag fått åtminstone tre
olika besked om när kärnkraften fasas ut och när de
här tre kombattanterna tror att den ska fasas ut. Vi får
väl se vad det blir i slutändan. Ingen vet.
Den tyska modellen, ja, sedan hörde vi att det är
den svenska modellen. Vilken modell det blir vete
fåglarna.
Vad tycker Folkpartiet? Det vet Eskil Erlandsson,
så han behöver egentligen inte ställa den retoriska
frågan. Men inte är det det här vi vill i alla fall. Det
här ger inget som helst svar på vad det är som ska
stötta upp den svenska industrin. Vad är det som ska
försäkra svenska folket om jobb i framtiden, och vad
ska på sikt säkra den svenska gemensamt finansierade
välfärden? Där har Centern en fråga att klura på för
framtiden.
Vi vill t.ex. också, tillsammans med Moderaterna,
ta bort förbudet mot uppförande av kärnreaktorer. Det
är ett av svaren, Eskil Erlandsson. Vi vill också ef-
fektivisera. Vi vill också att vi ska kunna spara ener-
gi. Men den svenska energimyndigheten uppskattar
ökningen av energiförbrukningen till minst 2 % per
år, inte bara i Sverige utan i samtliga nordiska länder.
Det, Eskil Erlandsson, är den brutala verkligheten,
inte förhoppningar om att den ska minska.
Vi vill också tillsammans med Kristdemokraterna
och Moderaterna ta bort förbudet mot kärnteknisk
forskning, den s.k. tankeförbudslagen. Varför ska
man inte kunna utveckla den svenska kärnkraften?
Vad är det som säger att just kärnkraften ska vara
densamma 1980 och i all evig framtid. Vi har fis-
sionsteknik i dag, hur ser Centerpartiet på en fu-
sionsteknik där enbart vattenånga blir avfallet? Vore
inte det någonting för Centerpartiet att fundera på? Vi
skulle kunna skriva in hela Centerpartiet i Miljövän-
ner för Kärnkraft, det finns en sådan förening, så kan
vi prata vidare senare. Men jag tycker som sagt inte
att det här ger några som helst svar på vad framtiden
kräver. Det är gårdagens politik grundad på ett över
20 år gammalt folkomröstningsresultat.
Herr talman! Till sist, jag glömde yrka bifall till
reservation 10 i mitt anförande tidigare.

Anf. 47 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! I betänkandet verkar vi för introduk-
tion av ny modern teknik som kommer att förse oss
med den energi som vi behöver för att leva bra, för att
producera varor och tjänster i vårt land. Folkpartiets
alternativ är, om jag förstår Eva Flyborg rätt, att fort-
sätta att satsa på miljöskadlig verksamhet som kan
resultera i saker som jag tror varken Eva Flyborg eller
jag över huvud taget ens vill tala om.

Anf. 48 LILIAN VIRGIN (s):
Herr talman! I betänkandet om energipolitiken
behandlas två motioner som jag har väckt. Den första
handlar om att jag vill att regeringen överväger beho-
vet av ett informationscentrum för vindkraft och att
ett informationscentrum för vindkraft bör knytas till
högskolan på Gotland.
Gotland har en unik situation när det gäller vind-
kraft. Det finns ca 150 vindkraftverk i drift, i olika
storlekar och av olika fabrikat, lokaliserade såväl inne
på ön, vid kusterna som till havs. Inom några år
kommer den installerade effekten vindkraft på Got-
land att fördubblas när nya projekt som redan har
beviljats tillstånd tas i drift. När det gäller anslutning
av vindkraft till elnätet finns flera spjutspetsanlägg-
ningar i drift på Gotland. Ny teknik finns för integra-
tion av vindkraft i elnätet. Det är ny teknik som så
småningom behöver spridas till andra regioner.
Det pågår mycket forskning om vindkraft på
Gotland. Behovet av nya kunskaper om vindkraft och
av att sedan sprida informationen är mycket stort.
Den forskning som sker behöver samlas in och erfa-
renheter återföras för nya vindkraftsetableringar. Det
finns i dag ett stort antal utredningar och vetenskapli-
ga rapporter om vindkraften. Inte minst i mitt arbete i
bostadsutskottet har jag upplevt att det behövs någon
som samlar in och sprider information.
Vindkraftsutredningen Rätt plats för vindkraften
har också föreslagit att ett informationscenter för
vindkraft ska bildas. Den frågan bereds nu av rege-
ringen.
Högskolan på Gotland har beslutat att skapa ett
eget centrum för vindkraftsinformation. Avsikten är
att samordna och utveckla högskolans utbildning och
forskning inom området och att förbereda etablering-
en av ett nationellt centrum för vindkraftsinformation.
Högskolan hade före beslutet gjort en förstudie och
hade diskuterat med bl.a. Miljödepartementet, Ener-
gimyndigheten, Naturvårdsverket och Boverket, och
alla har ställt sig positiva till idén. Högskolan pre-
senterade också sina tankar när bostadsutskottet i
april i år besökte Gotland och högskolan. Det är
många som har fått information och sett behovet av
ett centrum för vindkraftsinformation. Högskolan,
kommunen och länsstyrelsen har skrivit brev till
Näringsdepartementet om att ett nationellt centrum
för vindkraftsinformation bör knytas till Högskolan
på Gotland.
Herr talman! Näringsutskottet har behandlat min
motion mycket positivt och har uttalat att det ser flera
fördelar med ett informationscentrum. Utskottet anser
att Gotland är en av de platser som bör övervägas när
lokaliseringen av ett eventuellt informationscentrum
ska diskuteras. Genom att knyta ett informationscent-
rum till en högskola kan befintlig kompetens tillva-
ratas på ett effektivt sätt, och utskottet uttalar också
att det vid Gotlands högskola finns kompetens på
området som skulle vara värdefull i detta samman-
hang. Eftersom frågan om inrättande av ett vindkraft-
scentrum för närvarande bereds inom Regeringskans-
liet menar utskottet att ett riksdagsuttalande kan und-
varas.
Jag ansluter mig till näringsutskottets uppfattning,
och jag antar och väntar mig att regeringen vid sin
beredning tar intryck av näringsutskottets positiva
skrivning och beslutar om ett informationscentrum
för vindkraft vid Högskolan på Gotland.
Herr talman! Min andra motion handlar om ned-
sättning av nätavgiften för småskalig elproduktion.
Jag är, liksom många andra gotlänningar, positiv till
vindkraft, men det är inte rimligt att nätkunderna
inom ett visst område ska stå för subventioner till
förnybar elproduktion. Småskaliga anläggningar
betalar inte någon årlig avgift för själva överföringen
av el. Jag vet att den här frågan är känslig. Talar man
med nätägande företag finns en uppfattning om kost-
naderna, och talar man med vindkraftsproducenterna
har de en annan uppfattning. Jag vill att regeringen
skyndsamt analyserar och återkommer med ett förslag
som gör att nätkunderna inte belastas att betala för
subventioner till vindkraften. Regeringen säger i
propositionen att en närmare utredning av konsekven-
serna bör genomföras. Med hänsyn till den olika
synen på kostnaden för överföring av el har jag inte
någon annan uppfattning än regeringen eller ut-
skottsmajoriteten, men jag vill att utredningen ska ske
skyndsamt.

Anf. 49 HARALD NORDLUND (fp):
Herr talman! Jag brukar vid olika sammankomster
fråga de närvarande hur många det är som har tecknat
avtal om grön el. Vanligtvis är jag ensam - även om
församlingarna är stora. Jag har vid många tillfällen
konstaterat att det återstår mycket när det gäller att
skapa opinion, att sätta ett tryck på, för att få fram
alternativ.
Herr talman! Jag är vidare lite förvånad över hur
debatterna vanligen förs i energifrågan. Det mesta av
debattiden går åt till att diskutera huruvida vi ska ha
kärnkraft eller inte. Jag menar att den politiska de-
batten mer måste handla om vilka krav vi politiskt
ska ställa på hälsa, miljö och säkerhet. De kraven har
vi hittills formulerat på ett dåligt sätt.
Som socialliberal menar jag att det är detta som är
den politiska uppgiften, inte i första hand att avgöra
vilken energiproduktion eller produktion av el och
värme vi ska ha. Vi menar att produktionen ska vara
hållbar och säker. Vi har också sagt att anläggningar-
na för produktion måste försäkras på ett helt annat
sätt än i dag, dvs. det ska vara försäkringar som täck-
er alla kostnader, även för eventuella skador som
anläggningen för produktionen orsakar.
När vi diskuterar kraven på hälsa menar jag att
diskussionen måste få handla om eventuella skador
av hanteringen av bränslet. Nyligen kom en rapport
som talade om att genetiska skador går i arv. Men det
här är saker som vi har känt till sedan 1928!
Har vi i dag en tillräcklig säkerhet i det avseen-
det? Jag menar att den politiska diskussionen måste
handla mer om denna fråga.
Den politiska diskussionen måste också handla
mer om hur vi tar hand om avfallet och miljöfrågorna.
Kan vi i dag hävda att det sker på ett helt säkert sätt?
Vi kan säga att man har funnit metoder som är de
säkraste i de termer vi diskuterar i dag. Men det säk-
raste - är det tillräckligt säkert?
Herr talman! Jag menar att Sverige har stora möj-
ligheter att skapa ett samhälle som bygger på förny-
bar energi. Vi har relativt gott om biobränslen i form
av t.ex. skogsavfall. Det finns stora möjligheter att
utnyttja havsbaserade vindkraftverk. Till det kommer
att vi måste lära oss att hushålla med energin och att
utnyttja den effektivare.

Anf. 50 BARBRO ANDERSSON ÖHRN (s)
replik:
Herr talman! Slutet av denna energipolitiska de-
batt blev riktigt intressant. Harald Nordlund, som
företräder Folkpartiet, säger en helt annan sak än vad
Eva Flyborg, Folkpartiets talesman i utskottet, säger.
Harald talar å ena sidan om förnybara energikäl-
lor. Han har väckt en motion om grön skatteväxling.
Där framkommer att det inte längre saknas tekniska
förutsättningar för att byta ut nedsmutsande fossil-
bränslen och osäker kärnkraft mot förnybar energi.
Det som saknas är politiska beslut. Det har Harald
precis beskrivit här.
Men Eva Flyborg har å andra sidan inte sagt ett
ord om förnybara energikällor. Hon har enbart talat
om att behålla kärnkraften. Vad kommer att hända i
Folkpartiets grupp vid den votering som kommer att
ske senare?

Anf. 51 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag kommer i voteringen att i allt vä-
sentligt stödja propositionen.
Jag menar också, herr talman, att det är viktigt att
ur Folkpartiets program lyfta fram det jag just har
gjort. Den politiska uppgiften är att ställa krav på
hälsa, säkerhet och miljö, dvs. att försöka få till stånd
en politisk diskussion om det politiken måste handla
om.
Har vi krav formulerade när det gäller eventuella
skador av hanteringen av bränsle? Hur har vi löst
miljöfrågorna? Osv. Jag anser att det är viktigt att
lyfta fram de delarna ur Folkpartiets program.

Anf. 52 BARBRO ANDERSSON ÖHRN (s)
replik:
Herr talman! Det var ett mycket intressant besked
att Harald Nordlund stöder propositionen. Det öppnar
också för intressanta nya perspektiv.
Vi har tidigare konstaterat att Kristdemokraterna i
vissa lägen har frigjort sig från de gamla låsningarna,
och Miljöpartiet har sagt att man gärna skulle vilja
vara med och diskutera. Tänk om Folkpartiet också
kunde vara med! Då skulle vi få verkligt breda lös-
ningar i den kommande energipolitiken, där vi satsar
på de inhemska förnybara energikällorna, som vi
båda anser vara så viktiga. Den diskussionen kommer
Harald Nordlund och jag säkert att kunna fortsätta i
vårt län.

Anf. 53 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag kommer att fortsätta att arbeta
med den här typen av frågor ideellt och på andra sätt.
Det här handlar om överlevnadsfrågor, och vi måste
bli fler som jobbar med de frågorna.

Anf. 54 EWA LARSSON (mp):
Herr talman! Jag har tidigare annonserat att jag
har haft min sista debatt här i kammaren och tackat
för mig, men jag kan inte motstå att gå upp och säga
någonting när det gäller det nordiska energisamarbe-
tet. Eftersom jag precis har lagt in en fråga till de
nordiska ministrarna, och eftersom Ulrica Messing är
här, vill jag säga någonting om det.
Enligt Nordiska rådets handlingsprogram om en
hållbar utveckling ska de nordiska länderna göra upp
en regional strategi för alternativ energi och undersö-
ka möjligheterna att öka konsumtionen av alternativ
energi. Vi tycker att Svanenmärkningens roll ska
ökas. I dag finns det ungefär 700 licenser för Sva-
nenmärkning på olika produkt- och tjänstekategorier.
Det är en bra vägledning för konsumenter och inkö-
pare som vill ta ett ansvar för miljöfrågorna i sin
dagliga konsumtion, och som då också har möjlighet
att göra det när det gäller elkonsumtion.
Vi tycker att man i Norden borde få till stånd en
fungerande och effektiv marknad för grön, förnyelse-
bar elektricitet eller s.k. Bra miljöval-el. Därför
kommer vi att lyfta fram den här frågan - den har
precis gått in.
Det finns möjlighet för de svenska ministrarna att
arbeta för den här frågan, så att vi verkligen kan få
nordiska statliga produkter och tjänster som produce-
ras med Svanenmärkning och kan gå över till Bra
miljöval-el. Så har alltså inte skett i dag, utan det
pågår en diskussion. Det är bättre att göra slag i sa-
ken, tycker vi, och kanske inte alltid prata så mycket.
Därför ska jag vara extra kort när jag lägger till
någonting annat som vi har tagit upp i vårt program
om hållbar utveckling. Det är vår stora oro för
grannländernas föråldrade kärnkraftverk. Ignalina i
Litauen är ett av de mest flagranta exemplen. Det är
en reaktorkonstruktion som ser ut som den som var
orsak till Tjernobylolyckan 1986.
Vi vet att EU vid olika tillfällen har satt olika tids-
ramar för avveckling. Nu har vår svenska miljökom-
missionär sagt att den första reaktorn ska vara stängd
2005. Det har den litauiska regeringen gått med på,
men ändå inte riktigt. Den andra reaktorn ska då vara
stängd 2009. Detta är inte färdigförhandlat, om jag
förstår det hela rätt.
Den litauiska regeringen vill i stället att år 2015
och 2019 ska gälla. Generaldirektören för kärnkraft-
verket i Ignalina sade till oss i Nordiska rådet när vi
var där att när Finland ska bygga ut och Sverige inte
klarar av sin avveckling, varför skulle de då i fattiga
Litauen klara av det här utan att orsaka social oro i
landet? Några planer på alternativ energi finns inte.
I stället föreslog generaldirektören att man skulle
bygga ut två nya reaktorer och hoppades att ett
franskt kommersiellt bolag skulle kunna hjälpa dem
med det.
Då kommer den ständigt pinsamma frågan: Var
ska ni göra av avfallet? Först är det pinsam tystnad,
och sedan kommer svaret: Kanske Ryssland tar hand
om det.
Där står vi i dag. De som inte förstår att det vi gör
här i Sverige och i Norden har stor betydelse när det
gäller att vara föregångare har mycket att lära.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

7 § Ändringar i konkurrenslagen för effektiva-
re kartellbekämpning, m.m.

Föredrogs
näringsutskottets betänkande 2001/02:NU16
Ändringar i konkurrenslagen för effektivare kartell-
bekämpning, m.m. (prop. 2001/02:167).

Anf. 55 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! För ett par timmar sedan invigde jag
på Birger Jarlsgatan ett litet företags nya show case,
som heter Broad Band Box. Invigningen var intres-
sant. Den betecknar den nya ekonomin. Den beteck-
nar också väldigt starkt en satsning på öppenhet och
konkurrens.
I stället för att ha en stor plan, närmast planhus-
hållning, för enbart svartfiberutbyggnad över landet
prövar man olika teknologier med olika leverantörer i
öppen och fri konkurrens. Man lyckas utomordentligt
väl, även med att använda den gamla koppartråden,
att med denna box spela in eller beställa dvd-filmer
till hemmet och en lång rad andra funktioner. Detta
sker i samarbete med Microsoft, Intel och ett antal
svenska leverantörer.
Vad jag vill säga med detta är att konkurrensen
har stor betydelse. Lite grann måste den svenska
riksdagen vara vakthunden som upprätthåller en väl
fungerande konkurrens, så att man inte faller i den
traditionella fällan att, likt planhushållaren, lägga de
stora systemen där man ser de stora visionerna och
där vi blir de tekniska experterna utan att vara det. Vi
ska i stället sätta ramarna, grunden, för en fungerande
marknadsekonomi och därmed en fungerande kon-
kurrens.
När vi skrev den nu gällande konkurrenslagstift-
ningen 1993 var det en kraftfull modernisering av
gällande svensk konkurrenslag, som var förhållande-
vis svag i förhållande till nästan alla andra länder i
västvärlden. Vi fick en konkurrenslag som stod i god
överensstämmelse med den som gällde på den euro-
peiska marknaden. Därmed blev den lätt att tolka för
både små och stora företag utan horder av advokater.
Det blev dessutom en lagstiftning som de som har
en dominerande ställning eller olika typer av kartell-
samarbeten blir tvungna att gå igenom och, för att få
fortsätta, visa att det är till nytta för konsumenten
eller därmed kan undanröja saker som är skadliga.
Konkurrenslagen har två huvudrekvisit, som väl
går igen i olika delar. Det ena är ett generellt förbud
mot skadliga konkurrensbegränsningar. Det gäller
bl.a. fusionskontroll, kartellbekämpning och mycket
annat. En del av det förslag som nu ligger från ut-
skottet är just skärpningen av kartellbekämpningen,
för att få den effektivare och vara mera till konsu-
mentnyttan och kunna fungera på ett tillfredsställande
sätt.
Det är uppenbart att det är för få karteller som
brutits upp i Sverige, inte minst med tanke på att
konsumentpriserna i Sverige är alltför höga på en
lång rad varor i förhållande till vad som gäller i våra
närmaste grannländer. Det är djupt bekymmersamt att
vi inte lyckas få ned prisnivåerna och därmed skärpa
konkurrensen och därmed konsumentnyttan.
Det andra huvudrekvisitet är missbruk av domine-
rande ställning. Det är ett annat, mer besvärligt områ-
de, där jag vågar säga att Konkurrensverket inte lyck-
as lika bra. Det är svårare att visa att interna bolag
missbrukar sin dominerande ställning - därmed inte
sagt att detta är minst lika viktigt för att man ska
kunna driva ned priserna.
Jag tycker att ett notabelt exempel är försöket att
hindra tredje generationens mobiltelefoniutbyggnad.
De som redan har mobilmaster sätter så groteskt höga
priser att var och en som nyttjar dem betalar hela
masten på två år. I och med att det är fyra bolag som
ska bygga kan det bli en lysande affärsidé att ha
master, i synnerhet som miljökraven kräver ordentlig
miljöprövning av varje mast som ska byggas.
Det är något pinsamt att det är ett svenskt stats-
dominerat bolag som är ledande i den delen. Som jag
ser det är man inte schyst, och agerandet kan mycket
väl innebära att man ånyo åsidosätter det ena huvud-
rekvisitet i konkurrenslagstiftningen. Jag tycker att
det är beklagligt att inte ens statens bolag och myn-
digheter lever upp till de intentioner som finns i den-
na kammare.
När konkurrenslagen trädde i kraft hade Konkur-
rensverket en icke oväsentlig uppförsbacke att gå
med tanke på alla de begränsningar som fanns. Man
gjorde ett omfattande grundarbete. Jag tycker fortfa-
rande att resurserna är för dåliga när det gäller Kon-
kurrensverket. Man kan inte både forska på ett bra
sätt om konkurrens och vara tillräckligt aktiv på alla
områden, som krävs för att vi ska få en fungerande
konkurrens.
Vi har också ett ansvar här i kammaren. När jag
lämnade Näringsdepartementet hösten 1994 fanns det
färdiga förslag för hur vi skulle kunna skärpa konkur-
renstrycket även när det gäller offentlig verksamhet.
Det gäller i synnerhet den typ av offentlig verksamhet
som konkurrerar med motsvarande privat verksamhet.
Konkurrensen mellan offentlig verksamhet och pri-
vata småföretag har ännu inte reglerats fullt ut.
Vi får många bevis på att småföretagare missgyn-
nas rejält. Kommuner bedriver växthusverksamhet på
öppna marknader. En välkänd kommun driver bety-
dande tryckerier på en marknad med fri konkurrens
och sätter priser som är mycket lägre än privata
tryckeriers.
Det finns en brist här. Vi har inte tagit missför-
hållandena på allvar. Man missbrukar sin ställning
och konkurrerar med privata företag med hjälp av
skattepengar. Det borde ske en väsentlig skärpning
och utbyggnad av konkurrenslagstiftningen i dessa
delar.
Det är inte bara konkurrenslagstiftningen i tradi-
tionell bemärkelse som är central. Några av de för
Sveriges ekonomi viktigaste besluten fattades i början
på 90-talet. Jag tänker på teleavregleringen, som den
slarvigt kallas. Det fanns ju ingen telelag tidigare. Det
kom en lagstiftning som framtvingade konkurrens på
teleområdet och därmed möjliggjorde en stor av del
av teleundret i Sverige.
Amerikanska reglermyndigheten konstaterade att
det var den bästa teleavreglering om skett i världen
när lagen kom i början på 90-talet. Det var en win-
win-situation för telekonsumenter och telebolag. Man
fick världens främsta aktörer att dra sig till Sverige,
Finland och Norge, och därmed blev utvecklingen för
både televerksamhet och IT-orienterad televerksam-
het enastående.
Även elavregleringen har medfört betydande
framgångar. Den mindre kända avregleringen av
monopolet för arbetsförmedlingar har varit central. Vi
kan ha halkat in på denna avreglering på ett ba-
nanskal i början på 90-talet, men den skärpte konkur-
rensen påtagligt. Stockholms Handelskammare hyrde
ut tillfällig sekreterarhjälp, och man hävdade att detta
var olagligt och att man åsidosatte arbetsförmed-
lingsmonopolet. Därför avskaffades monopolet. Det
man inte visste var att man också öppnade en ny
konkurrensutsatt marknad för Nisse från Manpower
och många andra bemanningsföretag. Det har varit ett
betydande smörjmedel när det gäller utvecklingen på
hela den svenska arbetsmarknaden och dess omställ-
ning under 1990-talet och framöver.
Det är avregleringar, konkurrensutsättningar och
modern konkurrenslagstiftning som har drivit ut-
vecklingen och bidragit till de success stories som
ändå finns i Sverige, men det räcker inte fullt ut. Det
finns mer att göra.
Jag efterlyser, förutom ny lagstiftning för att få
schyst konkurrens mellan offentlig och privat verk-
samhet, fortsatta konkurrensutsättningar och avregle-
ringar. Det gäller apoteksmonopolet och Svensk Bil-
provnings monopol, t.ex. Ytterligare åtgärder kan
vidtas på tåg- och flygområdet, så att konkurrensen
skärps till nytta för konsumenterna. Det finns en lång
rad andra områden. Jag erkänner gärna att det inte
alltid är lätt. Det var det inte heller på tele- och
postområdet. Men det är angeläget att göra dessa
förändringar för att förbättra verksamheten, förbättra
för konsumenterna och göra Sverige till en ledande
kunskapsnation, som många av de här redovisade
förslagen har bidragit till.
Jag och mitt parti har stött den föreslagna skärp-
ningen av konkurrenslagstiftningen. Konkurrensska-
deavgiften ska kunna sättas ned eller t.o.m. tas bort
helt för dem som samarbetar för att bryta upp kartel-
ler, monopol eller snedvridningar av marknader. Vi
har gjort det därför att vi har sett att det i en lång rad
länder har varit ett effektivt instrument för att få
människor att samarbeta. Det är annars väldigt svårt
att få den insyn som behövs för att man ska kunna
komma åt missbruk på marknaden.
Det har även väckts förslag om kriminalisering.
Det har alltså inte bara gällt straffavgifter för företa-
gen - det finns redan sådana - utan även kriminalise-
ring av brott mot konkurrenslagen. Man riktar in sig
på enskild person. Vi har sagt oss att förslaget är
outrett. Vi tycker att det bör utredas, eftersom det
finns liknande bestämmelser i en lång rad andra län-
der. Jag är något förvånad över att det blev politisk
strid om det.
Jag vill absolut inte se fler fängelsekunder, men
det främsta syftet med lagstiftning är egentligen att
den ska vara moralbildande. Jag upplever fortfarande
att Sverige inte har en tillräckligt stark konkurren-
skultur, som jag tror är viktigt för konsumentnyttan
och därmed också för att Sverige åter ska kunna bli
ett starkt land.
Herr talman! Till sist skulle jag vilja konstatera att
jag instämmer i förslaget om nedsättning av konkur-
rensskadeavgifter. Jag tycker att Konkurrensverket
har för dåliga resurser för att kunna följa upp och
efterlyser initiativ. Jag tycker att det är naturligt att vi
redan nu utreder hur en eventuell kriminalisering
skulle se ut, så att vi skickar en signal om att vi ser
allvarligt på uppenbara brott mot konkurrenslagstift-
ningen. Jag efterlyser skärpt lagstiftning när det gäller
offentliga verksamheter som på oschyst grund kon-
kurrerar med motsvarande privata. Jag efterlyser
också ytterligare avregleringar och avmonopolise-
ringar på ett antal marknader till nytta för konsumen-
terna. Broad Band Box främjar konkurrensen på tele-
och IT-området. Det behövs mer konkurrensfrämjan-
de åtgärder.
Herr talman! Vi instämmer naturligtvis i de reser-
vationer vi har skrivit på, men jag nöjer mig med att
yrka bifall till och begära votering om reservation nr
1.

Anf. 56 LENNART BEIJER (v):
Herr talman! Det betänkande som vi nu debatterar
handlar om hur vi på ett effektivare sätt ska kunna
bekämpa karteller av olika slag. Regeringens förslag
om eftergift och nedsättning av konkurrensskadeav-
gift ställs i betänkandet lite grann emot en kriminali-
sering av kartellsamarbete. Ett par partier går direkt
in för en kriminalisering, medan andra tycker att
förslaget ska prövas samtidigt som en utredning görs.
Också Vänsterpartiet har en motion om att en
kriminalisering ska genomföras, även om den är lite
annorlunda skriven. Det är faktiskt väldigt liten skill-
nad mellan majoriteten och minoriteten i den här
frågan. Vi är alla överens om att det gäller att hitta det
bästa och effektivaste sättet att bekämpa karteller.
Eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift är
nog det smartaste sättet att komma åt tendenser till
kartellsamarbete. Det är risk för att en kriminalisering
kan försvåra både upptäckt och bekämpning av det
som man vill motverka.
Majoriteten vill utreda möjligheten till kriminali-
sering utifrån vad som händer med programmet för
eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgifter.
Det program som nu föreslås måste få fungera ett tag
innan det kan användas som särskilt stöd. Det gör att
majoritetens skrivning blir väldigt lika minoritetens.
Minoriteten vill se hur programmet fungerar innan
nya utredningar sätts i gång. Det är annars risk för att
respekten för det program som vi nu ändå tänker
besluta om undergrävs. Det gäller att koncentrera sig
på det föreslagna programmet, och det är vad Väns-
terpartiet har tagit ställning för.
Frågan om konkurrens på lika villkor mellan of-
fentlig och privat sektor har tagits upp i massor av
moderata motioner. Det handlar i betänkandet dock
egentligen inte så mycket om konkurrens på lika
villkor utan mer om utförsäljning av verksamheter
och om att - som också Per Westerberg var inne på -
skapa mer av dynamik genom att låta så lite som
möjligt skötas av kommuner och stat. Det är natur-
ligtvis en fråga som det är intressant att diskutera,
men den brukar vi ta upp i en annan debatt.
Dessutom tycker jag faktiskt, herr talman, att m-
motionärerna har väldigt dålig koll på verkligeheten.
Det är en fruktansvärt stor skillnad mellan storstäder-
na och resten av vårt land. I de flesta kommuner är
problemet inte precis att det finns för mycket verk-
samhet. Det är i de allra flesta fall det politiska sys-
temet som genom kommunfullmäktige och partier ser
till att medborgarna även i de små kommunerna får
en hyfsad service av olika slag.
Jag är i och för sig med på att vi ska ha klara reg-
ler. Vi ska se upp så att vi inte slår sönder små före-
tags möjligheter. Kommuner ska inte konkurrera i
onödan på områden där det redan finns verksamheter.
Konkurrensen har en väldigt stor betydelse. En
viktig fråga när det gäller att öka konkurrensen och
att motarbeta karteller är hur vi hanterar lagen om
offentlig upphandling. Det gäller den offentliga upp-
handlingen vid stora statliga byggnationer och väg-
projekt. Det gäller också kommunernas och lands-
tingens upphandling av konsumtionsvaror enligt de
ramavtal som det brukar pratas om. Vi måste i kom-
munerna och i de statliga myndigheterna helt enkelt
bli bättre på upphandling. Det är inte alltid så lätt
eftersom det finns EU-regler att följa.
Många väg- och byggentreprenörer klagar på hur
upphandlingen av sådana här projekt nu för tiden går
till. En del önskar sig tillbaka till den tid när Vägver-
ket skötte upphandlingarna, för då var det mera sjysta
tag. Vi har fått en marknad där några få större företag
behärskar stora byggen, vägprojekt, vägunderhåll o.d.
Den stora mängden av små entreprenörer är helt be-
roende av dessa företag och vågar inte gå ut med sin
kritik öppet eftersom de är rädda om sina jobb.
Man får genom de här signalerna en bild av en
oligopolmarknad vid stora byggnationer och vägpro-
jekt. Det är naturligtvis totalentreprenaderna, de stora
upphandlingarna, som verkligen missgynnar de små
företagen och som är grogrund för olika kartell-
samarbeten. Det kan i det här fallet hävdas att både
oförstående kommuner och stora privata företag utgör
ett hot mot de små bolagen. Vi har en konkurrenspo-
litik som gör att det fungerar på detta sätt. Så länge vi
har stora totalentreprenader och upphandlingar kan
det vara besvärligt att komma komma åt den här
frågan på ett bra sätt.
Herr talman! Det hade varit mycket intressant om
man i några av de moderata motionerna hade be-
handlat just det här problemet.
Jag yrkar bifall till reservation nr 4.

Anf. 57 PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Vad först gäller en utredning av
kriminalisering av brott mot konkurrenslagstiftningen
framstår det för mig som väldigt märkligt att man inte
är beredd att sätta i gång en sådan. Kriminalisering är
inget nytt utan något som finns genomfört i en lång
rad länder. Om vi ska avvakta en lång utvärdering-
speriod för att sedan eventuellt utreda och skärpa
lagstiftningen hamnar vi väldigt långt fram i tiden.
Vi skickar en viktig signal om vi är beredda att
redan nu utreda en kriminalisering. Det skulle vara
starkt moralbildande. Om det skiljer så lite mellan
majoriteten i utskottet och Socialdemokraterna och
Vänstern, begriper jag inte varför man reserverar sig
mot den här utredningen.
Vad gäller den andra frågan är jag, som Lennart
Beijer säkert har förstått, anhängare av en utmanings-
rätt mot kommunal verksamhet. Jag tycker att både
skattebetalare och konsumenter borde ha rätt att kräva
att en sådan ska utövas på effektivaste möjliga sätt.
Det gäller då självfallet att verksamheten kan drivas
också i offentlig regi, om man visar att det är effekti-
vare. Men vi måste då se till att ha en fungerande
konkurrenslagstiftning, som motverkar subventioner
vilka snedvrider konkurrensen och därmed slå ut
många småföretag helt i onödan.
Vad gäller asfaltkartellerna och de stora upphand-
lingarna, som Lennart Beijer var inne på, tror jag att i
synnerhet de offentliga myndigheterna men även
storföretag har ett ansvar för att se till att det inte bara
görs gigantiskt stora upphandlingar. Man kan dela
upp upphandlingar för att därmed öka konkurren-
strycket och skapa flera aktörer. Man behöver inte
upphandla allt från ett håll. Varje upphandling behö-
ver inte vara en totalentreprenad. Detta leder ofta nog
till ett visst mått av koncentration, som t.ex. vid ga-
tuunderhåll. Det går att upphandla olika delar olika
år. Då får man en marknad där små företag kan agera.
Jag efterlyser i det avseendet aktivitet även från
Vänstern.

Anf. 58 LENNART BEIJER (v) replik:
Herr talman! Man kan naturligtvis tycka att både
programförslaget och kriminaliseringen av kartell-
samarbete skulle kunna genomföras samtidigt, men
om man beslutar sig för en skadeståndseftergift bör
man låta ett sådant system fungera ett tag för att se
hur det löser problemen på området. Mycket talar för
att detta är en smidigare och smartare modell för att
lösa upp karteller.
Det är väl också så, Per Westerberg, att man
egentligen inte kan börja utreda förrän något eller
några år gått från eftergiftsmodellens genomförande.
När det gäller utmaningsrätt mot kommunal verk-
samhet håller jag med Per Westerberg om att det
offentliga inte på något sätt får subventionera verk-
samheter som slår ut eller skapar en felaktig konkur-
rens mot de privata verksamheterna.
Det är glädjande att också Per Westerberg anser
att större upphandlingar är av ondo, och att man bor-
de kunna ta initiativ och vara lite kreativ i kommu-
nerna för att minska antalet totalentreprenader och
stora upphandlingar.

Anf. 59 PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Vi måste få en upphandlings- och
konkurrenskultur som fungerar väl. Jag vågar påstå
att det i en del upphandlingar finns betydande brister
både i kunskap och effektivitet. En uppdelning av
upphandlingar kan vara ett starkt konkurrensstimule-
rande instrument.
Jag återkommer till utredningskravet. Lägg mär-
ket till att det är ett utredningskrav på kriminalisering.
Vi har inte motsatt oss nedsättningen av konkurrens-
skadeavgiften. Vi tror att det är bra att man har ett
samarbete för att bryta upp karteller. Det skapar rätt
kultur, vilket vi tror är bra.
Det hindrar dock inte att vi använder tiden rätt,
eftersom utredningsarbete tar tid. Inte nog med att
utredningen förmodligen inte tillsätts förrän någon
gång under hösten eller senhösten - den ska dessutom
ha tid att arbeta. Då kommer arbetet med nedsatt
konkurrensskadeavgift att kunna löpande utvärderas.
Det är heller inte två lagstiftningar som behöver
stå i motsatsförhållande till varandra. Tvärtom finns i
de flesta länder både-och.
Jag är för att det även ska finnas någon form av
personligt ansvar. Vi måste därför utreda om detta är
förenligt och om det kan göras på ett effektivt sätt.
Jag vill ge en utomordentligt stark signal: Vi vill ha
konkurrens, vi vill ha en fungerande marknadseko-
nomi, och vi tänker inte vänta hur många år som
helst.
Det har gjorts väsentliga förbättringar under 90-
talet, men vi har fortfarande på tok för höga priser i
Sverige jämfört med ett antal av våra viktigaste kon-
kurrentländer i Europa. Det får konsumenterna betala.

Anf. 60 LENNART BEIJER (v) replik:
Herr talman! Jag håller med om att kunskapen om
upphandling hos kommuner och kanske också hos
staten kan bli mycket bättre. I små kommuner har
man naturligtvis väldigt små möjligheter att skaffa sig
den kompetensen, men det är möjligt att man borde
kunna komma längre. Kanske behövs det lite hjälp på
vägen för att de ska få del av kunskapen.
Det är ur konkurrenssynpunkt oerhört viktigt för
småföretagsamheten i bygden att upphandlingen görs
på ett riktigt sätt. Jag vill mena att här finns en stor
del av de problem som gäller misstänkt kartellsamar-
bete och annat.
Naturligtvis bör regeringen kunna vidta vissa mått
och steg, t.ex. insamling av uppgifter om hur krimi-
nalisering kan fungera eller hur man ytterligare kan
skärpa nuvarande förslag till program. Det tror jag att
vi också från minoritetens sida kan förutsätta. Men att
kalla det för en utredning i samma andetag som vi tar
ett beslut om en nedsättningsmetod skulle undergräva
respekten för det beslutet.
Av den anledningen tycker vi att det är bättre att
först se hur propositionens förslag slår, och därefter
vara beredd att snabbt vidta de ytterligare åtgärder
som eventuellt behövs.

Anf. 61 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Herr talman! Vi kristdemokrater står självfallet
bakom alla de reservationer som vi undertecknat i
utskottet, men jag nöjer mig med att yrka bifall till
reservation 1.
Bristande konkurrens gör att marknadsekonomin
sätts ur spel. En orsak till att Sverige placerar sig så
dåligt i välfärdsligan, alltså jämförelsen mellan olika
länder när det gäller ekonomisk status och utveckling,
är det höga prisläget i vårt land. En betydande orsak
till detta är bristande konkurrens och omfattande
regleringar. Vi får, enkelt uttryckt, ganska lite för
våra pengar.
I debatten om den ekonomiska utvecklingen i vårt
land diskuterar vi ofta ökningstakten i BNP. Det ska
vi göra, men det är också viktigt att fundera på vad vi
kan få ut av de pengar vi använder för privat och
offentlig konsumtion.
En hel del avregleringar har gjorts i Sverige i slu-
tet av 80-talet och under 90-talet. Det är alldeles ut-
märkt, men inom en del sektorer är konkurrensen
fortfarande bristfällig. Det gäller framför allt kon-
sumtion från hushållens sida: varudistribution, detalj-
handel, tjänsteproduktion och inte minst tjänstepro-
duktion i offentlig sektor. Byggsektorn, entreprenader
och byggmaterialindustrin är andra områden som
brukar nämnas i detta sammanhang.
Den genomsnittliga prisnivån i Sverige ligger för
många viktiga hushållsprodukter mellan 20 % och
30 % över genomsnittet för EU-länderna. I det betän-
kande som vi nu behandlar redovisas en nyligen of-
fentliggjord utredning från EU som visar att Sverige
har de högsta livsmedelspriserna i Europeiska unio-
nen.
Från konsumentperspektiv finns naturligtvis
mycket att göra. Det finns många olika förklaringar
till de höga priserna. En orsak är att vi har en bristan-
de konkurrens på området.
I propositionen finns dokumenterat hur konkur-
rensen på olika marknader har kunnat växa fram trots
att ett monopolföretag tidigare varit helt domineran-
de. Inom vård, skola och omsorg ser regeringen inte
dessa möjligheter. I stället motverkar regeringen
konkurrens på flera områden. Ett exempel är att man
inte vill avskaffa monopolet inom apoteksverksam-
heten. Ett annat exempel är regeringens rigida mot-
stånd mot privat drivna sjukhus. Här ska man tydli-
gen rida spärr mot en utveckling som kan bidra till att
sänka priser och öka valfriheten.
Herr talman! I betänkandet står väldigt många
gånger att "andelen av den samlade ekonomin där
konkurrens råder bör öka, eftersom en väl fungerande
konkurrens stimulerar nytänkande och bidrar till att
utveckla nya produkter och tjänster till nytta för kon-
sumenterna". Jag tycker att det är väldigt klokt ut-
tryckt. Majoriteten i utskottet väljer dock att inte
berätta hur detta ska ske. Tvärtom går betydande kraft
i politiken åt till att motverka just en sådan vilja när
den kommer till uttryck i form av motioner m.m. från
andra partier. Då vill man inte utöka det område där
konkurrens råder.
I en av reservationerna vill vi kristdemokrater till-
sammans med några andra partier ge regeringen råg i
ryggen när det gäller agerandet inom EU-samarbetet.
Vi anser att små länder som Sverige missgynnas när
det gäller kommissionens prövning av samgåenden.
Stora företag i små länder som vill gå samman be-
handlas på ett annat sätt än stora företag i stora län-
der.
EU-samarbetet innebär att en gemensam marknad
skapas för en mängd produkter, och därför måste EU-
området ses som den relevanta marknaden. Men i dag
ser EU-kommissionen gärna en nation eller en del av
unionen som den relevanta marknaden. Det försätter
svenska företag i en knepig situation. Vi anser att
regeringen bör agera starkare för att hävda de mindre
ländernas intressen i detta sammanhang.
Under utskottets beredning av ärendet har diskus-
sionen huvudsakligen handlat om frågan om krimina-
lisering av deltagande i kartellsamarbete. Majoriteten,
bestående av Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Folk-
partiet, Centern och Moderaterna, föreslår att rege-
ringen ska utreda frågan om kriminalisering. Utred-
ningen bör också följa utvecklingen av programmet
för eftergift och nedsättning av konkurrensskadeav-
gift. Mot detta sätter sig Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet.
Det har tidigare i debatten förts ett resonemang
om Vänsterpartiets position i denna fråga. Av en
händelse har jag med mig Vänsterpartiets motion som
de skrev med anledningen av propositionen.
Regeringen föreslog inte någon kriminalisering.
När sedan Vänsterpartiet hade läst regeringens propo-
sition skrev man en motion där man säger:
"Utredningen" som ligger till grund för propositionen
"hade även bl.a. att ta ställning till en kriminalisering
för enskilda som tagit initiativ och drivit karteller
inom och mellan företag". Sedan säger man: "Efter
en relativt summarisk genomgång och med visst
motstånd från Konkurrensverket, som har den största
erfarenheten inom området, avfärdar man denna möj-
lighet. Vänsterpartiet anser inte detta tillfyllest. Det
intryck argumentationen ger, både i utredningen och i
propositionen, är att kartellbildande inte är en nog
grov ekonomisk brottslighet för att särskilda åtgärder
skall vidtas". Man landar entydigt på att det måste till
en utredning om kriminalisering av kartellbildare. Av
någon för mig outgrundlig anledning har Vänsterpar-
tiet i utskottet landat på en annan ståndpunkt.
Majoritetens och reservanternas uppfattning ligger
inte särskilt långt ifrån varandra. Men detta beror
snarare på att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna
ville försöka fånga upp Miljöpartiet i sammanhanget
och därför lade sig så nära majoriteten som möjligt.
Det berodde knappast på Vänsterpartiets insatser. Här
har Vänsterpartiet, som i flera andra frågor som vi har
diskuterat tidigare i kammaren, gjort en vändning
med 360 grader för att hamna på helt motsatt position
mot den man skrev motioner om, och motionerna
finns tyvärr bevarade svart på vitt.
Kartellsamarbete är ett allvarligt brott. När t.ex.
företag inom asfalteringsbranschen delar upp mark-
naden mellan sig vid t.ex. kommunala upphandlingar
stjäl man i praktiken resurser från vård, omsorg, skola
och allt det som vi som politiker anser vara angelägna
kommunala områden. Det handlar om en i alla avse-
enden övervägd och kalkylerad brottslighet.
Om straff spelar en roll när det gäller att förebyg-
ga och bekämpa brottslighet torde detta vara ett om-
råde där det är särskilt väl lämpat att använda straff-
satser. När de som deltar i en sådan verksamhet inte
bara riskerar att dra på sitt företag en avgift, konkur-
rensskadeavgiften, utan de deltagande själva riskerar
att få skaka galler eller få andra kännbara straff tror
jag att det fungerar förebyggande.
Jag har väldigt svårt att se varför det i lagstiftarens
ögon är kriminellt att t.ex. genomföra ett checkbedrä-
geri som ger några tusen kronor medan uppdelning av
marknaden som berövar upphandlaren, ofta det of-
fentliga, miljontals kronor inte är kriminellt. Vilken
syn är det som ligger bakom ett sådant lagstiftnings-
arbete? Här finns alla skäl för riksdagen att tänka om
och gå vidare. Jag är väldigt nöjd med att utredningen
kommer till stånd. Det tror jag kommer så småning-
om att landa i en ny lagstiftning i frågan.

Anf. 62 LENNART BEIJER (v) replik:
Herr talman! Om Göran Hägglund hade lyssnat på
tidigare replikskifte klargjordes där situationen gans-
ka tydligt. Vänsterpartiet har efter ytterligare diskus-
sioner och behandling av ärendet kommit fram till att
det nog är klokast att först stödja det föreslagna pro-
grammet om eftergift och nedsättning av konkurrens-
skadeavgift. Vi tror att det är det smartare sättet. Vi
anser nog att man bör vänta med ytterligare åtgärder.
Vi anser t.o.m. att det vore mycket dumt att i
samma beslut som vi nu antar programmet också
besluta om att omedelbart påbörja en utredning. Det
undergräver programmets möjlighet att få effekt.
Dessutom innebär även majoritetens förslag, i varje
fall i realiteten, att det måste ta ett par år innan utred-
ningen kommer i gång.

Anf. 63 GÖRAN HÄGGLUND (kd) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis aldrig fel att tänka
om. Det har man sin fulla rätt att göra. Vänsterpartiet
argumenterade i sin motion på ett övertygande sätt,
och en stor del av Vänsterpartiets ledamöter har un-
dertecknat den motion som jag antar var väl förank-
rad i partiet, eftersom alla dessa undertecknat. Man
har uppenbarligen under resans gång tänkt om.
Dock skriver Vänsterpartiet och Socialdemokra-
terna tillsammans i reservationen: "Vi vill understry-
ka att regeringens beredskap måste vara sådan att inte
tidsförlust uppstår, om ytterligare åtgärder skulle
bedömas nödvändiga". Nu får man fundera. Först
säger man från Vänsterpartiets sida att vi inte kan
vänta, utan att det måste till en utredning. Sedan
kommer man fram till att vi kan vänta, och vi behöver
ingen utredning. Men i reservationen skriver man att
det nog inte får väntas för länge, utan här borde vi
nog ligga i startgroparna direkt.
Det ger intrycket att man inte är alldeles bestämd
än så länge, för att uttrycka det vänligt. Man har en
flexibel hållning från Vänsterpartiet.

Anf. 64 LENNART BEIJER (v) replik:
Herr talman! Det är nog riktigt uppfattat från Gö-
ran Hägglunds sida att vi intar en flexibel hållning.
Men vi är väldigt noga med att förslaget om eftergift
och nedsättning av konkurrensskadeavgift verkligen
kommer till stånd. Det är dessutom en anpassning till
EU. Vi måste få det att fungera.
Jag har ändå förhoppningar om att det bör vara
tillräckligt effektivt för att luckra upp och minska
intresset för kartellsamarbete. Men nog bör regering-
en under samma tid som programmet sjösätts och får
vara i kraft ett antal år också ta fram de eventuella
frågor och problem som man behöver lösa om man
behöver gå vidare.
Jag vill då påpeka att det inte bara är kriminalise-
ring som kan vara alternativet. Det kan också vara
skärpning och förändring av det program som vi nu
tänker anta.

Anf. 65 GÖRAN HÄGGLUND (kd) replik:
Herr talman! Också jag tycker att det finns goda
skäl att se vilka effekter som eftergiftsprogrammet
får. Det är inte alldeles självklart att landa på den
position som vi har gjort i majoriteten. Vi har som
kristdemokrater sagt att det är värt att pröva. Kartell-
samarbete är ett så allvarligt problem att vi behöver
pröva också den vägen.
Vi vill dessutom gå vidare. Jag har, som jag sade
tidigare, väldigt svårt att förstå varför det i lagstifta-
rens ögon är kriminellt att genomföra ett checkbedrä-
geri som ger några tusen kronor men inte kriminellt
att agera på ett sådant sätt att man undandrar t.ex. det
offentliga miljontals kronor i samband med en upp-
handling.
Är det någon gång som straff har en förebyggande
effekt är det just vid den typen av kalkylerad brotts-
lighet. Det är i regel, antar jag, människor som inte är
drogpåverkade, drogberoende eller annat utan männi-
skor som sitter i sammanträdesrum och räknar på
kronan hur det ska ske. Det är i alla avseenden en
kalkylerad verksamhet. Där tror jag att straff kan ha
en förebyggande effekt.

Anf. 66 ÅKE SANDSTRÖM (c):
Herr talman! Detta betänkande om ändringar i
konkurrenslagen innehåller enligt vår uppfattning
viktiga och svåra men också kontroversiella delar.
Konkurrenspolitikens inriktning är en grundläggande
fråga. Här har vi en samsyn från de fyra borgerliga
partierna. Jag yrkar därmed bifall till reservationen 1 i
det läget.
En fri konkurrens på lika villkor inom de ramar
som sätts upp av etiska principer och lagstiftning är
den bästa utgångspunkten för att tillgodose konsu-
menternas efterfrågan och att hushålla med begränsa-
de resurser. En effektiv konkurrens är bra för konsu-
menterna och en viktig drivkraft till teknisk utveck-
ling och ekonomisk utveckling i vårt land.
Herr talman! Frågan om eftergift och nedsättning
av konkurrensskadeavgiften är mycket komplicerad
och väcker många funderingar. Det finns bevisligen
också olika uppfattningar här i kammaren. Jag har
ägnat den en hel del tid under den senaste tiden.
Självfallet är utgångspunkten lika för oss alla.
Kartellsamarbete är inte lagligt. Det ska bekämpas.
Motiven för detta har framförts väl här tidigare.
I och med detta beslut inför vi nu en ny princip i
det här landet. Om en företagare tjallar på kolleger
kan han eller hon få lägre straff eller t.o.m. bli helt
befriad från det. Den självklara princip som hittills
alltid har gällt och som borde gälla i det här landet är
att den som begår ett brott även ska straffas för detta.
Den principen ska uppenbarligen inte gälla längre,
och det finner vi anmärkningsvärt.
Rättvisan ska alltså bli förhandlingsbar. Företag
som har tjänat massor med pengar på olagligt samar-
bete ska kunna gå helt skadefria medan övriga kar-
tellmedlemmar ska kunna dömas till kännbara böter.
Detta är en otrevlig utveckling. Personligen känner
jag att tankarna lätt går till hur situationen var i de
forna öststaterna tidigare. Ett angiverisystem ska nu
införas i Sverige.
Jag konstaterar till min glädje att vi har ansvarig
minister i kammaren. Det är inte så ofta vi brukar ha
det i våra debatter i näringsutskottet. Därför vill jag
passa på att ställa ett par enkla frågor:
Vem kommer det att bli som prövar och avgör
sanningshalten i dessa angiverier? Det är ur rättslig
synpunkt en mycket viktig fråga.
Vilket blir nästa område där vi ska använda tjal-
larsystem i vårt land? Det som vi nu ska införa på
detta område är främmande för vårt rättssystem i
Sverige.
Herr talman! Jag har talat med ett antal advokater
som har lång erfarenhet av juridiskt arbete. Jag vet
också att de tillhör skilda partigrupperingar. Samtliga
advokater som jag har talat med avstyrker detta för-
slag sett ur individens och medborgarnas synpunkt.
Nej, satsa i stället på ökade resurser till polisens upp-
sökande och förebyggande arbete! Inrätta specialister
för att röja kartellsamarbete! Det är enligt alla sak-
kunniga en mycket mer anständig linje.
Nu får vi i en annan del i betänkandet en majoritet
för utredning av formerna för en kriminalisering av
kartellsamarbetet. Det ställningstagandet är viktigt.
Däremot är jag fortfarande konfunderad över de par-
tier som stöder den ändring av konkurrenslagen som
jag här har vidrört helt kort.
Herr talman! Centerpartiet har i en motion också
pekat på ett annat område, nämligen behovet av en
mer heltäckande översyn av marknaden för inrikes-
flyget. Det är angeläget att exempelvis Konkur-
rensverket får ett sådant uppdrag. Det är inget enkelt
uppdrag, men det är angeläget. Vi har i Sverige ett
utomordentligt högt kostnadsläge för inrikesflyget.
Ofta är det också i total avsaknad av konkurrens.
Staten som stor ägare i SAS har ett ansvar för att
konkret verka för att vi får rimliga villkor för inrikes-
flyget i hela landet.
Detta är den sista debatten för min del under detta
riksmöte. Jag vill passa på att tacka kamraterna i
näringsutskottet för gott samarbete och till utskott-
spersonalen rikta ett tack för utomordentligt väl utfört
arbete.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
reservationerna 1 och 2, men står självfallet bakom
övriga reservationer som Centern har undertecknat.

Anf. 67 EVA FLYBORG (fp):
Herr talman! En effektiv konkurrens på markna-
den gynnar alltid konsumenterna. Företagens tävlan
om att vara bäst och billigast upprätthåller en ständig
press på priser och kostnader. Men också i ett mer
dynamiskt och samhällsekonomiskt perspektiv är väl
fungerande konkurrens av stor betydelse. Konkurren-
sen är den kanske viktigaste drivkraften till både
teknisk och ekonomisk utveckling.
Dessvärre fungerar inte alltid konkurrensen som
den ska. Det bildas karteller. Det är något som ur
marknadsekonomisk synpunkt är felaktigt och måste
bekämpas. Det är en företeelse som innebär att kon-
kurrenterna öppet eller i hemlighet blåser av tävlan
om konsumenternas gunst. Genom att komma över-
ens om priset berövas konsumenterna möjlighet att
välja den billigaste produkten. På så sätt kan produ-
centerna, fast de är flera, uppträda som monopolister.
Detta är felaktigt med såväl ett marknadsekonomiskt
som ett liberalt synsätt.
Karteller finns i Sverige. Det visar inte minst
Konkurrensverkets framgångsrika gryningsräder mot
ett flertal branscher. För mig som politiker med in-
riktning på näringslivsfrågor måste därför kampen för
den fria konkurrensen sättas högst på dagordningen.
Ekonomisk brottslighet är ekonomisk brottslighet
även om den kallas för kartell. Om vi svenskar i ge-
nomsnitt betalar 20-30 % mer för vår matkasse så ser
var och en den konkreta nackdelen och kostnaden för
oss konsumenter med just karteller.
Regeringen säger sig vilja ta i med krafttag mot
kartellsamarbete, och det är ju bra. Men som så
många gånger förr är förslagen från Näringsdeparte-
mentet uppblåsta, men i sak otillräckliga. Regeringen
föreslår att ett s.k. leniency-program införs i Sverige.
Ett sådant program innebär att konkurrensskadeav-
giften ska kunna efterges eller nedsättas för den som
avslöjar en kartell och underlättar Konkurrensverkets
arbete. Detta är ingenting annat än ett rent tjalleri-
och angiverisystem, som väcker djupt principiella
frågor. Det är något som vi i Folkpartiet tar bestämt
avstånd ifrån. Tjalleri och angiveri hör inte ihop med
svenskt rättsmedvetande. Vad hände t.ex. med likhet
inför lagen?
Konkurrensen i Sverige måste stärkas rejält. Det
är viktigt att Konkurrensverket får fortsätta med sitt
lyckade arbete genom bl.a. gryningsräder. Därför har
vi i vårt budgetalternativ avsatt 10 miljoner kronor
mer till Konkurrensverket och 6 miljoner mer till
konkurrensforskning än vad regeringen har gjort.
Folkpartiet har i och för sig i sitt rättspolitiska
program föreslagit att s.k. kronvittnen får användas i
mycket begränsad utsträckning. Detta måste dock ske
inom strikt angivna ramar, där de misstänkta biträds
av försvarare. Det ska dessutom bara gälla grova brott
som leder till långa fängelsestraff, t.ex. sexualbrott
eller mord. Varje sådan uppgörelse ska underställas
domstol. Det här är en helt annan sak än det angiveri-
system som nu föreslås när det gäller kartellbildning
och som inte på något sätt kan jämföras med grova
våldsbrott.
Tyvärr stöder en majoritet av riksdagens partier
ett sådant system. Folkpartiet avvisar bestämt detta
förslag. Vi måste i stället få en lagstiftning som är
preventiv i sin verkan. Det ska svida rejält om man
tummar på konkurrensen! Vi i Folkpartiet vill i stället
för detta tjallerisystem kriminalisera karteller och
samtidigt höja konkurrensskadeavgiften kraftigt. Se
t.ex. på USA! Detta skulle ha en bra och avskräckan-
de effekt och samtidigt hålla oss utanför ett angiveri-
system med betalda statliga tjallare.
Regeringen borde ha löpt linan ut och föreslagit
en kriminalisering av kartellbildningar. Detta är något
som Konkurrensverket självt har föreslagit, och som
jämställer kartellsamarbete med annan ekonomisk
brottslighet. Det är en viktig signal att brott som
drabbar konsumentkollektivet kriminaliseras, likaväl
som ett skattebrott som drabbar skattekollektivet
redan i dag är kriminaliserat. Bestämmelsen om kri-
minalisering av kartellbildningar finns redan i andra
länder, som vi har hört här tidigare. I t.ex. Kanada
kan den som är inblandad i olaglig kartellverksamhet
bestraffas med fängelse i upp till fem år och böter upp
till 65 miljoner kronor. I USA gäller fängelse i tre år
och böter upp till 100 miljoner kronor.
Glädjande nog har nu en riksdagsmajoritet bestå-
ende av övriga borgerliga partier och Miljöpartiet
beslutat att stödja ett förslag om en kriminalisering av
kartellsamarbete. Riksdagen ger därför ett uppdrag åt
regeringen att utreda om olagligt kartellsamarbete ska
jämställas med annan ekonomisk brottslighet. Tack
vare bl.a. Folkpartiets envisa kamp för den fria kon-
kurrensen tar vi ett steg mot att göra det svårare för
karteller att överleva. Det tjänar vi alla som konsu-
menter på. I vår motion ville vi i Folkpartiet ha ett
tillkännagivande om kriminalisering omedelbart, men
det här tillkännagivandet får duga tills vidare. Det
säkraste vore förstås att helt byta regering den 15
september.
Herr talman! Med det vill jag yrka bifall till reser-
vation 1 och 3 och samtidigt yrka bifall till proposi-
tionen under punkt 3.

Anf. 68 LENNART BEIJER (v) replik:
Herr talman! Det är alldeles uppenbart att Eva
Flyborg är helt inriktad på att en kriminalisering är
det enda sättet att lösa kartellbildningar på. Jag har
bara en stilla undran. Om nu det här programmet,
som föreslår eftergift och nedsättning av konkurrens-
skadeavgiften, visar sig vara smidigare än en krimi-
nalisering av karteller och effektivt stoppar intresset
för kartellsamarbete, skulle Eva Flyborg då kunna
tänka sig att det vore godtagbart i framtiden?

Anf. 69 EVA FLYBORG (fp) replik:
Herr talman! Vi vill kriminalisera kartellbildning
därför att det ställer till med så stor skada, inte minst
för den kommunala och privata ekonomin. Om en
matkasse i Sverige blir 20-30 % dyrare än i andra
jämförbara länder tror jag att kartellsamarbetet är en
del av den stora fördyringen.
Nej, Lennart Beijer, vi kommer inte att tycka att
det är ett bra system även om det visar sig kunna ge
vissa kortsiktiga fördelar. Det är fel väg att gå att
införa tjalleri och ett angiverisystem i Sverige. Vi vill
ha en likhet inför lagen. Man ska stå för det man har
gjort. Vi vill ha en stark, tydlig och offensiv lagstift-
ning som talar om i förväg att om du gör det här
kommer du som person och även ditt företag att
drabbas, och drabbas hårt. Så tycker vi att en lagstift-
ning ska vara - avskräckande, rak och tydligt.

Anf. 70 LENNART BEIJER (v) replik:
Herr talman! Vi är överens om att vi ska försöka
få stopp på karteller. Vi ska se till att vi får en bättre
konkurrens och att svenska priser kommer i nivå med
övriga EU osv. Men om det skulle visa sig att det
program som nu föreslås är effektivare ur alla syn-
vinklar än en ren kriminalisering, är Eva Flyborg
ändå envis nog att hålla fast vid att det ska vara en
kriminalisering och ingenting annat?

Anf. 71 EVA FLYBORG (fp) replik:
Herr talman! Ja, Lennart Beijer, vi liberaler är en-
visa nog att hävda att vi ska ha en rak, tydlig och
preventiv lagstiftning. Vi är envisa nog att hävda att
vi inte vill ha ett statligt angiverisystem med statligt
betalda tjallare. Vi är envisa nog att säga att målet
inte alltid helgar medlen. Det finns en bättre väg att
gå. Ja, vi liberaler är envisa och vill fortsätta att ha en
preventiv, rak och tydlig lagstiftning utan vare sig
angiveri eller tjalleri. Det ska vara likhet inför lagen.

Anf. 72 ANNE LUDVIGSSON (s):
Herr talman! Till skillnad från Folkpartiet är vi
socialdemokrater öppna för att se nya möjligheter och
göra förändringar om detta kan vara till nytta för
konsumenterna.
Vi har hört här i dag att det råder stor enighet om
att en effektiv konkurrens är en grundläggande förut-
sättning för en väl fungerande samhällsekonomi.
Konkurrens stärker tillväxten och det svenska nä-
ringslivets förmåga att hävda sig på internationella
marknader. En väl fungerande konkurrens stimulerar
nytänkande och bidrar till att utveckla nya produkter
och tjänster till nytta för konsumenterna. Därmed
skapas bättre förutsättningar för jobb, sysselsättning
och välfärd. Det är vi ganska eniga om. Vi är också
eniga om att likvärdiga villkor ska gälla för olika
aktörer på marknaden.
Med anledning av motioner i det här betänkandet
från m, kd, c och fp vill jag dock klargöra att konkur-
rens inte är något mål i sig för oss socialdemokrater.
Det är ett medel för ökad effektivitet, mångfald och
produktkvalitet till nytta för det allmänna och för
konsumenterna. Här ser vi att det finns olika synsätt
mellan de borgerliga partierna och oss socialdemo-
krater. Det är synsätt som bygger på olika ideologisk
grund.
Konkurrenspolitiken måste alltid sättas i relation
till konsumentperspektivet. Konsumentnyttan måste
alltid stå fokus. Det gäller inte minst när det handlar
om konkurrens mellan offentlig och privat verksam-
het inom den mjuka sektorn, vård och omsorg. Vi
anser att andra samhälleliga intressen måste få väga
tyngre inom vissa verksamheter än att utsätta allt för
konkurrens. All offentlig verksamhet får dessutom
inte bedrivas i konkurrens.
Herr talman! För att ge konsumenterna en stark
ställning på marknaden är det viktigt med samordning
mellan myndigheter som är ansvariga för konkurrens-
och konsumentpolitiken. Omkring 70 % av den
svenska ekonomin är i dag utsatt för konkurrens. Men
det innebär inte att konkurrensen fungerar på ett
önskvärt sätt inom den här delen av ekonomin. Det
finns en företagskultur i vårt land som inte har till-
räcklig respekt för konkurrenslagstiftningen.
Det är du och jag som konsumenter som drabbas
om konkurrensen är dålig. Det är du och jag som
drabbas som boende i hyreslägenhet eller när vi ska
handla i livsmedelsbutiken. Det är vi som drabbas när
företagen går samman för att driva upp priserna.
Därför är det så viktigt för oss socialdemokrater att
arbeta aktivt med de här frågorna. Statsrådet Ulrica
Messing kommer att ytterligare redovisa regeringens
arbete på det här området.
Det förslag som vi nu behandlar i betänkande
NU16 om ett program för eftergift och nedsättning av
konkurrensskadeavgiften ser vi socialdemokrater som
ett led i en effektivare kartellbekämpning. Det är
nödvändigt med vassare vapen så att karteller kan
bekämpas effektivare, och där är vi också ense. Jag
behöver inte gå in på den senaste tidens avslöjanden
om olovligt samarbete mellan företag för att vi alla
ska inse att effektivare åtgärder måste sättas in.
Herr talman! Det här förslaget är ett nytt grepp i
Sverige när det gäller konkurrenspolitiken. Vi social-
demokrater är övertygade om att kännbara konkur-
rensskadeavgifter och möjlighet att få slippa eller få
sänkt avgift för företag som erkänner en kartell ger
oss ett effektivt system. Vi hoppas framför allt att det
ska verka i förebyggande syfte genom den osäkerhet
och otrygghet som blir följden bland företag som
bryter mot reglerna.
Förslaget ger företagen ekonomiska drivkrafter att
kliva av en kartell och samtidigt ett stärkt sekretes-
skydd för den som lämnar uppgifter om olagliga
samarbeten och karteller. Programmet innehåller
också förslag om ökat internationellt samarbete på
konkurrensområdet samt ersättning för företag för
rättegångskostnader när Konkurrensverket är motpart
och förlorar.
Herr talman! Vi socialdemokrater i utskottet vill
nu satsa på ett bra genomförande av förslaget i propo-
sitionen. Vi är övertygade om att de här förslagen
kommer att ge effekter i positiv riktning. Vi anser
också att det är angeläget att effekterna av program-
met prövas och att regeringen mycket noga följer
effekterna av de föreslagna åtgärderna och har en
beredskap att vidta de ytterligare åtgärder som kan
behövas. Det kan gälla en kriminalisering, men också
förstärkningar i det liggande förslaget.
Mot bakgrund av detta anser vi socialdemokrater
att en utredning av kriminalisering vid överträdelser
av konkurrensreglerna inte bör tillsättas innan vi ser
effekterna av programmet och de nya reglerna har
varit verksamma en tid.
På den här punkten finner vi det lite märkligt att
m, kd och mp uppenbarligen fast de säger ja till de
nya förändringarna ändå inte tror på förslagen, efter-
som man samtidigt vill anmoda regeringen att utreda
frågan om kriminalisering av kartellsamarbete, och
detta innan man har sett hur de nya reglerna faller ut.
Det har framkommit här att man vill ha både livrem
och hängslen, eftersom man helt enkelt inte tror på
det nya förslaget. Det måste ändå vara det som tan-
karna mynnar ut i. Det vore intressant att höra ytterli-
gare hur man resonerar. Kommer det här att gälla
andra områden också: Man lägger fram ett förslag
men vill samtidigt starta en utredning som kan gå
emot förslaget?
Folkpartiet och Centern intar en mer logisk in-
ställning, eftersom man säger nej till förslaget om
eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift
och enbart förordar en kriminalisering.
Med det här vill jag yrka bifall till reservation 4
angående kriminalisering av kartellsamarbete, avslag
på övriga reservationer och i övriga delar bifall till
utskottets förslag.

Anf. 73 GÖRAN HÄGGLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag har två frågor till Anne Ludvigs-
son. Den första är: Varför ska det vara kriminellt att
genomföra ett checkbedrägeri som ger några tusen
kronor, men inte att lura det gemensamma på mil-
jontals kronor?
Den andra frågan är: I utskottsbetänkandet talas
upprepade gånger - bara på s. 12 och 13 ser jag det
tre gånger på samma uppslag - om att andelen av den
samlade ekonomin där konkurrens råder ska öka. Min
fråga är då: På vilka områden och hur?

Anf. 74 ANNE LUDVIGSSON (s) replik:
Fru talman! På den första frågan, varför det ena
ska anses kriminellt och det andra inte, vill jag svara:
Det här förslaget läggs fram för att vi ska bekämpa
karteller. Om vi nu ser att det här förslaget är ett ef-
fektivare sätt att komma åt kartellsamarbete än just
kriminalisering så tycker jag att det här är värt att
pröva till nytta för konsumenter.
När det gäller nya marknader ser vi inom livsme-
delsbranschen och inom byggbranschen - det finns
flera andra - att det inte råder konkurrens. Det är
sådana områden där regeringen också gör insatser för
att vi ska kunna öka konkurrensen.

Anf. 75 GÖRAN HÄGGLUND (kd) replik:
Fru talman! På den första frågan uppfattade jag
inte någon riktig förklaring på den principiella skill-
naden. Anta att jag skulle vara en drogberoende per-
son i behov av snabba pengar. Jag genomför ett
checkbedrägeri. Jag gör kanske inte en riktig kalkyl
bakom den här handlingen till följd av abstinensbe-
svär, men jag lyckas tillskansa mig pengar på något
sätt. Det är en självklarhet att detta är kriminellt. Men
om jag däremot sitter på en konferensanläggning eller
i ett styrelserum och gör upp med kolleger från andra
företag om hur vi ska blåsa det allmänna på miljon-
tals kronor är det värsta som kan hända mig att mitt
företag drabbas av en konkurrensskadeavgift. Jag
själv lider inga särskilda men av detta.
Är detta rimligt? Är detta försvarbart? Är det rim-
ligt att nita den som begår den första handlingen, men
i det andra fallet är kriminalisering inte att tänka på?
Jag uppfattade Anne Ludvigssons svar som att det
gäller att komma åt det här på något sätt, och då är
väl eftergift vägen. Men varför är det ena av principi-
ella skäl straffbelagt medan det andra inte är det? Jag
anser att det är i det senare fallet som det vore rimligt
med ett straff där det kan antas ha en förebyggande
effekt när en kalkyl ligger bakom brottet.
När det gällde att andelen konkurrensutsatt verk-
samhet skulle öka uppfattade jag alltså att det är ef-
tergifterna som är svaret på den fråga som jag trodde
innehöll något mycket större om att vi skulle få en
ekonomi som är konkurrensutsatt till större delar,
men det handlar alltså bara om det förslag som vi
behandlar i betänkandet här.

Anf. 76 ANNE LUDVIGSSON (s) replik:
Fru talman! Göran Hägglund tar faktiskt upp ett
mycket vidare område än vad som berörs i det här
betänkandet. Vi har inte kriminalisering av det här
området i dag. Det som ligger till grund för det här
förslaget är ju faktiskt en utredning, och den utred-
ningen har i dagsläget inte föreslagit kriminalisering.
Där står också att läsa mera om varför man i dagslä-
get inte förordar en kriminalisering. Men det är en
etisk debatt som inte passar in i det ärende som vi
hanterar i kammaren i dag.
När det gäller att öppna nya marknader har vi sett
i motionerna att det hos vissa partier finns en målsätt-
ning att utsätta allt för konkurrens utan att bry sig om
riktigt vad det här kommer att innebära för brukaren
och konsumenten. Det finns en rapport från Konkur-
rensverket som heter Vårda och skapa konkurrens,
som är väl värd att läsa, just när det gäller att utsätta
flera områden för konkurrens.

Anf. 77 ÅKE SANDSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Rent allmänt kring konsumentpoliti-
ken har jag ingenting att debattera med Anne Lud-
vigsson om, men jag skulle gärna vilja gå in på den
fråga jag fäste störst uppmärksamhet vid, och det är
då minskningen av avgiften. Jag tolkar Anne Lud-
vigsson så att vassare vapen ska ersätta grundläggan-
de principer för individen. Just den principen att den
som begår ett brott även ska straffas för detta: Står
Anne Ludvigsson bakom att den principen fortfaran-
de ska gälla? Det är den första frågan.
Den andra frågan är: Vilka förstärkningar kan bli
aktuella i det liggande förslaget? Orden föll så: Det
kommer förstärkningar i det liggande förslaget. Det
var mina två frågor.

Anf. 78 ANNE LUDVIGSSON (s) replik:
Fru talman! Ja, det är ju samma fråga som jag ti-
digare har svarat på. Det här är inte kriminaliserat i
dag, och därför fortsätter vi nu med det här lagförsla-
get om nedsättning i konkurrensskadeavgift och ef-
tergifter. Finner vi inte att det här förslaget är nog och
att vi inte får de positiva effekter som vi önskar oss
har vi sagt att vi är öppna för att utreda och gå vidare
med en kriminalisering.

Anf. 79 ÅKE SANDSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Det var väl inte den inriktningen jag
hade på frågan. Jag menade att det är att gå för långt
att göra de här eftergifterna. Det är att gå för långt att
sätta ur system den självklara principen att den som
begår ett brott ska straffas för det. Det är ju den prin-
cipen jag vill att vi ska få resonera om i den här
kammaren. Det kan inte vara rimligt att vi inför en
sådan princip att den som har tjänat grova pengar på
olaglig kartellsamverkan kan gå fri från straff bara
genom att han eller hon tjallar på andra. Det är ju det
som ni vill införa nu. Det är det jag vill höra: Är det
verkligen en rimlig princip?

Anf. 80 ANNE LUDVIGSSON (s) replik:
Fru talman! Det här är ett sätt att förstärka Kon-
kurrensverkets möjligheter att bekämpa karteller.
Frågan om det är rimligt ur etiska aspekter ingår inte i
det här förslaget. Vi och utredningen förordar inte
kriminalisering i dagsläget.
Vi lägger fram detta förslag för att förstärka Kon-
kurrensverkets möjligheter att bekämpa karteller, och
vi ställer oss bakom programmet med nedsättning av
konkurrensskadeavgift och eftergift.

Anf. 81 PER WESTERBERG (m) replik:
Fru talman! Det brukar sägas, inte minst i kartell-
diskussioner, att man vill ha konkurrens så länge det
inte berör en själv. Jag tyckte att Anne Ludvigssons
anförande andades lite av detta, nämligen: Gärna
konkurrens, men inte i fråga om de verksamheter som
staten eller det offentliga bedriver.
Jag tror att man i stället ska se konkurrensutsätt-
ningen och avregleringen som valfrihet för konsu-
menterna att kunna välja det bästa alternativet. Vi
måste inse att det inte är vi utan konsumenterna som
ska bestämma. Vi är starka anhängare av avreglering
för att man ska få fram alternativ, oavsett om det
gäller apotek, bilprovning, flygkonkurrens, tåg och en
del annat.
Jag vill ställa några frågor: Anser Anne Ludvigs-
son att det är bra att Telia sätter de priser som man
sätter på 3 G-master? Telia utnyttjar alltså sin domi-
nerande ställning för att förhindra en fungerande
konkurrens.
Anser Anne Ludvigsson att det är ett väl funge-
rande förhållande mellan offentliga och privata aktö-
rer? Det är där som vi vill driva på för att få en bättre
tingens ordning.
Anser Anne Ludvigsson att det är korrekt att vi
har högre priser beroende på bristande konkurrens?
Vilka ytterligare åtgärder är man beredd att vidta?
Vi moderater är beredda att utreda en kriminalise-
ring eftersom vi är missnöjda. Det görs för lite för
konsumentnyttan och för valfriheten. Vi har för höga
priser i Sverige. Det gäller inte bara kartellbekämp-
ningen utan också på en lång rad andra områden.

Anf. 82 ANNE LUDVIGSSON (s) replik:
Fru talman! Vi är överens om att den bristande
konkurrensen inom byggbranschen och livsmedels-
sektorn inte är till nytta för konsumenterna. I jämfö-
relse med andra länder inom EU har vi högre priser i
Sverige.
Det är viktigt att vi vidtar åtgärder. Ulrica Mes-
sing kommer att berätta mera om de insatser inom
både livsmedelsbranschen och byggbranschen som
regeringen föreslår för att konkurrensen ska öka inom
dessa områden.
Det är viktigt att det finns en lagreglering som
jämställer privat och offentlig verksamhet och att
man arbetar på lika villkor.
Sedan är vi inte helt överens om vad som är kon-
sumentnytta i alla lägen, vilket jag också inledde mitt
anförande med. Där finns det ideologiska skillnader.
Men vi är alla överens om att det ska vara likvärdiga
villkor på marknaden för offentlig verksamhet och
privat verksamhet.

Anf. 83 PER WESTERBERG (m) replik:
Fru talman! Konsumentnyttan avgörs bäst av kon-
sumenterna själva. Att häva ett monopol innebär att
det blir tillåtet med alternativ som konsumenterna
själva kan välja om de vill utnyttja.
Det är inte så att vi är nöjda med de nuvarande
tingens ordning. Det är därför som vi vill utreda en
kriminalisering. Vi är inte nöjda med att man lade
lagförslaget från 1994 om en skärpt konkurrenslag-
stiftning när det gäller regleringen mellan privata och
skattesubventionerade verksamheter i byrålådan.
Vi är lite besvärade över prissättningen på använ-
dandet av master för mobiltelefoni på ett sätt som
innebär att man missbrukar en dominerande ställning,
till klar nackdel för konsumenterna. Jag tycker att
regeringen är passiv.

Anf. 84 ANNE LUDVIGSSON (s) replik:
Fru talman! Det här förslaget bygger ju på erfa-
renheter från andra länder där effekterna av en ned-
sättning av konkurrensskadeavgifterna har varit posi-
tiva. Också EU-kommissionen har lagt fram ett så-
dant förslag. Jag tycker att det är viktigt med en sam-
ordning inom EU så att vi jobbar någotsånär likriktat.
Kriminalisering lovordas, men är kriminalisering
det bästa sättet att komma åt karteller med tanke på
konsumentnyttan? Det är ju det målet som vi vill nå.

Anf. 85 EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag har först en liten kommentar till
Anne Ludvigsson om Folkpartiets politik. Jag tyckte
att jag var väldigt tydligt i mitt anförande, men jag
ska upprepa det som jag sade.
Vi i Folkpartiet tror inte att det bara är kriminali-
sering som är det rätta receptet för att komma till rätta
med skadliga karteller, utan en kriminalisering ska
kombineras med kraftigt höjda böter. Det tror vi
skulle bli en rak och tydlig lagstiftning som innebär
att den enskilde och företaget som deltar i kartellbild-
ning lider i skada. Kriminalisering och kraftigt höjda
böter är tillsammans de två stadiga benen, det tror jag
att Anne Ludvigsson är medveten om.
Anne Ludvigsson sade ganska ordagrant att ut-
redningen inte föreslog någon kriminalisering och att
det är därför som det inte finns något sådant lagför-
slag. Men både socialdemokraterna i utskottet och
även regeringen måste väl ändå kunna tänka lite själ-
va? Det är väl inte alltid så att man slaviskt följer det
som en utredning förordar. I så fall hade vi haft helt
andra förutsättningar när det gäller t.ex. tredje gene-
rationens mobiltelefoni. Om man hade följt den ut-
redningens slutsatser hade man inte byggt fast oss i
det mastelände som man har gjort nu.
Fru talman! Jag har en fråga: Tror Anne Ludvigs-
son att man blir mer eller mindre benägen att delta i
karteller om man personligen riskerar ett fängelse-
straff?
Konkurrensverkets mycket framgångsrika gry-
ningsräder är ju ett exempel på ett angrepp på kartell-
problemet ur en annan synvinkel. Jag skulle vilja höra
Anne Ludvigssons kommentar till detta lyckade ar-
bete som Konkurrensverket har ägnat sig åt utan att
det har funnits ett statligt angiverisystem med betalda
tjallare.

Anf. 86 ANNE LUDVIGSSON (s) replik:
Fru talman! Konkurrensverket har gjort ett enormt
bra arbete. Man får nu ytterligare resurser för att
bedriva en bra och slagkraftig verksamhet. Det här
står inte emot varandra. Konkurrensverket kan fort-
sätta med sina gryningsräder.
Det som gör att vi ställer oss bakom det här för-
slaget är dels att Konkurrensverket får ett skarpare
verktyg för att bekämpa karteller, dels att vi tror att
det har ett förebyggande syfte.
Frågan om ifall kriminalisering skulle förebygga
kartellsamarbete kan jag inte svara på, och det tror jag
inte heller att någon annan kan göra. Det fungerar inte
effektivt i de länder där man har infört en kriminalise-
ring. Det är mycket som aldrig kommer upp i dagens
ljus.
Därför vill vi pröva en ny metod. Jag håller med
om att den innebär nya grepp i Sverige. Men vi tycker
att det är viktigt och angeläget att pröva detta nya sätt
för kartellbekämpning.

Anf. 87 EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Även vi hoppas att gryningsräderna
ska fortsätta. Vi i Folkpartiet hyllar principen om fri
konkurrens i alla lägen.
Men frågan är: Är Anne Ludvigsson nöjd med att
Socialdemokraterna i dag inför ett angiverisystem
med statligt betalda tjallare? Är Anne Ludvigsson
stolt och också nöjd?

Anf. 88 ANNE LUDVIGSSON (s) replik:
Fru talman! Om jag är stolt, men inte nöjd? Jag är
varken det ena eller det andra. Vi har ju inte sett re-
sultatet än. Jag vill inte uttrycka det så drastiskt som
Eva Flyborg gör.
Vi ser detta som en möjlighet att komma åt kar-
teller. Vi tror att systemet kan ha en förebyggande
effekt när det gäller kartellsamarbete. Men, som sagt,
vi vet inte hur resultatet blir, och vi är öppna för att
gå vidare med att utreda en kriminalisering om vi ser
att det här systemet inte är effektivt.
Det är klart att vi står bakom det förslag som vi nu
lägger fram och tror på det ända tills vi är motbevisa-
de.

Anf. 89 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! En effektiv konkurrensövervakning är
mycket viktig ur samhällsekonomisk och konsument-
politisk synvinkel. Karteller är till stor skada för sam-
hällsekonomin och för konsumenterna, men de är
också till stor skada för miljöutvecklingen. Särskilt
allvarliga är karteller som rör prisbildning, anbuds-
givning och marknadsuppdelning.
Under senare tid har avslöjanden och misstankar
om olagligt samarbete mellan företag varit aktuella
inom olika branscher, t.ex. bensinbranschen, flyg-
branschen och byggsektorn. Att olagliga karteller
fortsätter är ett uttryck för de stora vinster som före-
tagen gör på det här samarbetet. Men karteller är
svåra att avslöja, och det ligger i sakens natur. Så
länge de samarbetande parterna vinner på samarbetet
fortsätter de, och ingen får kunskap om samarbetet.
Regeringens förslag om ett program med regler
om eftergift för nedsättning av konkurrensskadeavgift
för att få fram avslöjanden tycker jag är bra. Att jag
tycker att det är bra är helt enkelt ett uttryck för hur
allvarligt jag ser på det här, för det är ett okonventio-
nellt förslag. Det är ett ganska annorlunda förslag
som vi normalt inte skulle ansluta oss till, men olag-
ligt kartellsamarbete är till så stor skada att jag ändå
tycker att det är rimligt att prova om man kan komma
åt det på det här sättet. Det finns goda chanser att
göra det, och jag hoppas på det.
Kartellsamarbete är som sagt mycket allvarligt.
Det är både ett hinder för nya alternativ att växa fram
inom näringslivet och ett hinder för lägre priser.
Kartellsamarbete är ett hinder för teknikutveckling.
Det är ett hinder för en miljövänligare utveckling. Det
är ett allvarligt brott.
Jag kommer ihåg när jag på 70-talet deltog i en
hyresstrejk i Umeå. Redan då handlade det om kar-
tellsamarbete som trissade upp priserna på lägenhe-
terna. Och vad har hänt sedan dess? Ja, inte är det
mycket. Något måste hända, och det är bråttom. Där-
för vill jag inte vänta på en utredning om kriminalise-
ring tills vi ser om den här typen av arbete för att
komma åt kartellerna är effektivt, utan jag tycker att
det är viktigt att utredningen kommer i gång redan nu,
för de facto är ju kartellsamarbete ett ganska allvarligt
brott. Jag tycker alltså att det är fullt rimligt att man
tillsätter en utredning om hur man ska kriminalisera
det, trots att man först går in på ett annat förslag och
hoppas på att det är effektivt.
Sedan tycker jag naturligtvis, liksom Åke Sand-
ström, att inrikesflygets kartellsamarbete är allvarligt
och borde utredas. Likaså borde livsmedelssektorns
kartellsamarbete utredas. Men dessa utredningar sker
redan, så jag tycker inte att man behöver trycka mer
på behovet av det just nu.
Beträffande kriminalisering vill jag bara konstate-
ra att Konkurrensverket faktiskt har förordat att kar-
tellsamarbete ska kriminaliseras. Det är också ett
tungt argument för att starta utredningen.

Anf. 90 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Under de senaste åren har avslöjan-
den om priskarteller i näringslivet duggat tätt. I tid-
ningarna och på TV:s nyheter har vi fått rapporter om
missförhållanden i bl.a. bensinbranschen, flygbran-
schen, byggsektorn och inom en rad andra områden.
Inte nog med det, i en Sifoundersökning svarar
80 % av landets småföretagare och 50 % av våra
storföretagare att de tror att karteller förekommer
mycket ofta eller ganska ofta i svenskt näringsliv.
Motsvarande siffror för kommuner och landsting som
köpare är 70 %. Sifos siffror talar sitt tydliga språk.
Bakom lykta dörrar och bortom allmänhetens in-
syn verkar påfallande många bolagsdirektörer göra
upp om prisnivåerna i sina respektive branscher. Det
är självklart oacceptabelt. Det är oacceptabelt för
Sverige som land, vars resurser då inte används på
bästa sätt. Det är oacceptabelt för Sveriges konsu-
menter, som indirekt får se vår välfärd minska på
grund av överpriser och får se vårt utbud minska av
varor och tjänster. Det måste till kraftfulla åtgärder.
På riksdagens bord ligger nu ett betänkande om en
effektivare kartellbekämpning. Regeringen har bl.a.
föreslagit ett nytt system för eftergift och nedsättning
av avgifter för dem som avslöjar karteller. Den som
ingår i en kartell och själv träder fram och avslöjar
allt om sin egen men också om andras medverkan i
kartellen kommer i framtiden att kunna gynnas av
förslaget.
Den nya lagen syftar till att få fler att bidra aktivt
till att avslöja karteller och att få fram information
och bevisning om överträdelser av konkurrenslagen.
Den föreslagna lagen kommer att innebära en ökad
osäkerhet och ökad otrygghet bland de företag som
bryter mot reglerna genom att ingå i ett olagligt sam-
arbete eller i karteller.
Dessutom föreslår regeringen ett stärkt sekretes-
skydd för den som lämnar uppgifter om olagliga
samarbeten och karteller. Kan inte identiteten hem-
lighållas på personer som är beredda att avslöja olag-
liga samarbeten, är naturligtvis risken stor att upp-
giftslämnaren utsätts för repressalier av det företag
som han eller hon har tipsat om. Extra känsligt blir
det naturligtvis i situationer då uppgiftslämnaren
anger sin egen arbetsgivare.
Jag är övertygad om att det här förslaget kommer
att påverka attityderna på den svenska marknaden.
Jag tror inte att förslaget i ett nafs kommer att få bort
kartellerna från svenskt näringsliv. Men jag tror ändå
att den nya lagen, med eftergifter, med nedsättning
och med ett ökat sekretesskydd, är en av flera vägar
som är värda att pröva. Det visar också erfarenheterna
från andra länder runtom i världen som redan använ-
der sig av samma typ av lag.
En bred majoritet i riksdagen ser också ut att ställa
sig bakom förslaget, och jag uppskattar det väldigt
mycket. Men det förvånar mig ändå lite att Modera-
terna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpar-
tiet tillsammans med Miljöpartiet nu omedelbart vill
gå vidare med att utreda möjligheten till en kriminali-
sering. De vill utreda frågan om en kriminalisering en
gång till. Det var nämligen precis det som Severin
Blomstrands utredning gjorde. Utredningen hade
regeringens uppdrag att titta på hur vi effektivast och
snabbast kan öka möjligheterna att avslöja karteller
för dem som ingår sådana. Utredningen valde att inte
gå fram med förslag till kriminalisering, och man har
talat om varför man valde att inte göra det i sitt utlå-
tande till regeringen.
Flera av de remissinstanser som har tittat på ut-
redningens förslag står bakom den slutsats som Seve-
rin Blomstrand kom fram till. Endast tre har uttryck
sig tveksamma till det.
Jag vill ändå säga att jag principiellt inte är emot
en kriminalisering. Jag och regeringen har vid flera
tillfällen gjort klart att vi inte utesluter kriminalise-
ring i framtiden. Men vi vill nu först låta det förslag
om eftergifter som ligger på riksdagens bord få verka
för att lära och se om samma erfarenheter som har
gjorts i andra länder också kan göras här hos oss i
Sverige.
En snabb kriminalisering låter kanske kraftfullt,
och en ny utredning kan verka initiativrikt, men ris-
ken är ändå att det alltför mycket blir ett slag i luften.
Jag vill därför uppmana riksdagens ledamöter att låta
nuvarande förslag få en chans att verka och sedan
utvärdera hur långt och hur bra det förslaget räcker
till. Sätt konsumenternas intresse före enkel slagords-
politik.
Fru talman! Kampen mot karteller och för ökad
konkurrens måste föras på flera fronter. I den stora
konkurrenspropositionen från våren 2000 lades grun-
den för den fortsatta politiken för ökad konkurrens.
Än mer än tidigare sattes konsumentperspektivet i
fokus i konkurrenspolitiken, och flera ändringar i den
riktningen gjordes i konkurrenslagstiftningen. Nu är
det dags att gå vidare.
Inom många branscher är konkurrensen fortfaran-
de alltför dålig, och flera av de ledamöter som har
varit uppe i debatten före mig har understrukit det på
ett mycket bra sätt. Det gäller inte minst inom byggs-
ektorn, inom bostadssektorn och inom dagligvarunä-
ringen.
Vi vet att just bostadspriserna och hushållens
kostnader för livsmedel är de två tunga utgifterna för
alla familjer i vårt land. Det gör det extra angeläget
för regeringen att öka konkurrensen på just de två
områdena. Regeringen har därför tillsatt en kommis-
sion, som under året ska återkomma med förslag som
vi hoppas i förlängningen kan minska människors
framtida bostads- och byggnadskostnader. Vi har
också gett Konkurrensverket i uppdrag att till årets
slut återkomma med förslag om hur konkurrensen på
dagligvarumarknaden kan stärkas och hur priserna
kan pressas. Det handlar inte minst om att få in fler
livsmedelsaktörer i branschen.
Men udden kan inte bara riktas mot det privata nä-
ringslivet. Som allmänföreträdare måste vi också se
om vårt eget bo i den offentliga sektorn. I Näringsde-
partementet arbetar vi nu med ett förslag till lagregle-
ring i konkurrenskonflikter mellan privat och offent-
lig verksamhet, som jag avser att överlämna under
sommaren. Grundtanken i förslaget är att ge Sveriges
småföretagare ett ökat skydd om de drabbas av sned-
vridande konkurrens från en offentlig aktör som be-
driver verksamhet utanför sina kärnområden.
Vi vet att konkurrens inom de allra flesta områden
är bra. Det är bra för konsumenterna, som får ökade
möjligheter att välja mellan fler varor till lägre priser.
Det är bra för Sverige, eftersom landets resurser an-
vänds effektivare, vilket i sin tur leder till ökad till-
växt. Men det är också bra för svenskt näringsliv,
som ständigt måste anstränga sig för att vara i fram-
kanten inom olika branscher.
Låt förslaget mot kartellbekämpning bli en av
många åtgärder i kampen för konsumenternas rätt
mot olagliga prisuppgörelser, och låt riksdagens be-
slut i dag bli en tydlig signal om att de som nu vet
med sig att de bryter mot konkurrenslagen ska förbe-
reda sig på tuffare tag.

Anf. 91 GÖRAN HÄGGLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag vill först tacka statsrådet för anfö-
randet och för att hon tog sig tid att delta i näringsut-
skottets debatt här i dag.
Min uppfattning är att statsrådet i den här frågan
försöker sitta på alla tillgängliga stolar samtidigt. Å
ena sidan är statsrådet förvånad över majoritetens
inställning, å andra sidan är hon inte principiellt emot
den. Sedan menar hon att det kanske är ett slag i luf-
ten. Det är möjligt att man kan resonera på det viset.
Jag har ställt en fråga några gånger tidigare under
debatten utifrån en principiell hållning: Varför är det i
lagstiftarens ögon kriminellt att genomföra t.ex. ett
checkbedrägeri som ger några tusen kronor, medan en
uppdelning av marknaden som berövar upphandlaren,
ofta det gemensamma, miljontals kronor inte är kri-
minell? Varför är det ena kriminellt men inte det
andra? Går det att föra ett principiellt resonemang
omkring den frågan vore jag mycket tacksam.

Anf. 92 Statsrådet ULRICA MESSING (s) re-
plik:
Fru talman! I en av mina första debatter när jag
kom in i riksdagen 1991 krävde jag mycket kraftfullt
en ny utredning. Då svarade det statsråd som jag
debatterade mot: När Vår Herre ville att intet skulle
ske tillsatte han sin första kommitté. Jag tror att det
ibland ligger något i de kloka orden.
Vi har i dag en utredning bakom oss. Den har tit-
tat på två alternativ för hur vi kan gå fram hårdare
mot de karteller som vi vet finns i Sverige. Utredarna
har själva kommit fram till att vägen om en kriminali-
sering inte är önskvärd just nu. Ett av skälen till att
man kom till den slutsatsen är erfarenheterna från
1980-talet. På 1980-talet var anbudskarteller krimi-
naliserade. Inte en enda gång ledde överträdelser mot
den lagen till fängelsestraff. De högsta böter som
utdömdes enligt den lagen var 1 000 kr. Jag tror inte
att någon av ledamöterna i Sveriges riksdag tycker att
det verkar vara en kraftfull lag.
Utredningen valde i stället att titta på erfarenheter
från andra länder, och man har argumenterat väl för
att den stora svårigheten med att avslöja brott mot
konkurrenslagen är tillgången till bevis. Erfarenheter
från andra länder visar att genom att föreslå en ned-
sättning av konkurrensskadeavgiften blir det lättare
att få bevis. Det blir lättare att få människor att be-
rätta allt de vet om sin roll men också om andras
roller.
Jag är beredd att följa utredningens förslag och se
om de erfarenheter som man har fått i t.ex. USA ock-
så kan gälla i Sverige. Jag utesluter inte att vi så små-
ningom kanske måste titta på en kriminalisering. Jag
har inget principiellt emot det, men jag tycker att
utredningen har argumenterat väl för sin sak, och jag
är beredd att följa den.

Anf. 93 GÖRAN HÄGGLUND (kd) replik:
Fru talman! Statsrådet säger: Om inget ska ske,
tillsätt en utredning. Man kan konstatera att förelig-
gande proposition har som underlag just en utredning.
Men det händer ändå något. Jag tycker att rege-
ringen skulle gå längre och också lägga fram förslag
om en kriminalisering. Jag har mycket svårt att se
varför det ena oacceptabla beteendet - checkbedräge-
ri - är fel, medan det andra beteendet skulle vara okej
om man ser till vad som är kriminaliserat. Jag tycker
att regeringen borde ha gått längre och lagt fram ett
sådant förslag.
Om nu regeringen har hållningen att det inte finns
några principiella skäl mot en kriminalisering hoppas
jag att den utredning som riksdagen av allt att döma
inom kort kommer att beställa av regeringen kommer
att få snabba direktiv av statsrådet och att den får till
uppgift både att följa resultatet av de förslag som
regeringen har lagt fram och att snabbt lägga fram
förslag när det gäller kriminalisering av kartellsamar-
bete.

Anf. 94 Statsrådet ULRICA MESSING (s) re-
plik:
Fru talman! Självklart ska regeringen följa de be-
slut och de beställningar som riksdagen gör. Något
annat vore oacceptabelt. Men jag hoppas ändå att vi
kan vara överens om att vi alla fram till dess tjänar på
om den lag som nu ligger som förslag på riksdagens
bord får en stor effekt.
Som konsumenter och ur ett samhällsekonomiskt
perspektiv förlorar vi stora summor varje år eftersom
vi inte har tillräckligt med bevis för att avslöja de
karteller som finns.
Jag vet att många av er respekterar det arbete som
Konkurrensverket gör. Låt mig också i den här de-
batten få säga att jag uppskattar det arbete som Kon-
kurrensverket har gjort, inte minst med de grynings-
räder som gjordes under förra året. Jag kommer med
intresse att följa de rättsliga processer som nu väntar
mot bensinbolag och andra. Jag hoppas att man också
har tillräckliga bevis för att kunna döma ut de skade-
stånd som man har möjlighet att döma ut, nämligen
10 % av företagets omsättning. Det vore en viktig
signal till andra aktörer, och det vore en viktig signal
till oss som konsumenter om att lagen har effekt.

Anf. 95 EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag ska fråga Ulrica Messing några
saker, men jag vill först ta upp detta att det tidigare
fanns en kriminalisering enligt svensk lag som man
senare tog bort.
För det första hade man nog på 1980-talet inte den
kunskap om kartellernas utbredning som man har i
dag, bl.a. genom Konkurrensverkets förtjänstfulla
arbete. För det andra tror jag att inte man var riktigt
medveten om de stora skadeverkningar som de fak-
tiskt har i och med att de är så stora och så många.
Det är möjligtvis därför det blev en sådan utveckling.
Men just detta med bevis är lite intressant, därför
att dessa gryningsräder från Konkurrensverkets sida
som har gjorts nu tyder på att man har ändrat sitt
arbetssätt och prioriterat ett antal branscher osv. och
därmed kunnat slå hål på dessa karteller, vilket är
väldigt bra.
Därför är det enligt min mening inte nödvändigt
med denna tjallerilag för att komma åt kartellerna.
Det är inte det den gör. Jag tycker inte att den står i
samklang med ett svenskt rättsmedvetande och är
därmed fel väg att gå.
Jag har några korta frågor. Hyllar Ulrica Messing
principen om likhet inför lagen?
Min andra fråga är: Tycker Ulrica Messing att ett
angiverisystem med betalda statliga tjallare är i sam-
klang med det svenska rättsmedvetandet? Är angiveri
och tjalleri del av den nya svenska modellen i det
socialdemokratiskt styrda Sverige? I så fall är det bra
att få besked, därför att då kan det komma även inom
andra områden.

Anf. 96 Statsrådet ULRICA MESSING (s) re-
plik:
Fru talman! Eva Flyborg var t.o.m. ännu tydligare
i sitt replikskifte med Anne Ludvigsson då hon talade
om ett statligt angiverisystem med statligt betalda
tjallare.
Jag tror att varje gång som vi som konsumenter
får vetskap om eller misstanke om ett olagligt samar-
bete, karteller när det handlar om prisuppdelning och
när det handlar om uppdelning av marknaden i landet
osv., är det vi som förlorar pengar på det. Varje gång
som vi kan ha en lagstiftning som ger Konkur-
rensverket så starka verktyg att man kan leda i bevis
att det har skett ett olagligt samarbete är det vi som
konsumenter som gynnas av det. Att vi använder
statliga pengar för att finansiera en sådan myndighet
och ett sådant rättsväsende som vi behöver för att
kunna leda det i bevis har jag inga bekymmer med
alls. Men självklart ska människor dömas i domstol
och inte någon annanstans. Och det är Stockholms
tingsrätt och Marknadsdomstolen som ska avgöra om
Konkurrensverket har så tydliga bevis att man kan gå
fram med det och om alla regler i konkurrenslagen är
uppfyllda så att domstolen också kan döma till ned-
sättning av konkurrensskadeavgiften. Man har haft
den möjligheten redan tidigare, men inte i lag. Man
har gjort det ändå ibland. Nu ger vi denna möjlighet i
lag.
Människor ska vara lika inför lagen. Och detta är
ett mindre avsteg från den rättspraxis som vi har i
Sverige än det kronvittnessystem som Eva Flyborg
själv föreslog, därför att då gör man stora undantag
från den rättspraxis som vi har varit överens om tidi-
gare här i riksdagen.

Anf. 97 EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Med detta kan jag bara konstatera att
angiveri och tjalleri är en del av den nya svenska
modellen i Socialdemokraternas Sverige.
Min sista fråga är: Tror Ulrica Messing att man
blir mer eller mindre benägen att delta i en kartell om
man riskerar att personligen åka i fängelse för detta?

Anf. 98 Statsrådet ULRICA MESSING (s) re-
plik:
Fru talman! Att bevisa brott är alltid svårt, och
förutsättningen för att kunna göra det är att du och jag
tar vårt medborgerliga ansvar och berättar allt vi vet,
att människor bidrar aktivt med vad de har sett och
vad de har hört. Om vi kallar dem angivare eller tjal-
lare får vara upp till Eva Flyborg. Men jag uppskattar
att det finns medborgare i vårt land som är rakrygga-
de och som i rättsliga processer - det kan handla om
karteller, det kan handla om övergrepp mot unga, det
kan handla om rån eller annat - tar det ansvar som jag
förväntar mig att vuxna människor ska ta. Jag har
inga principiella svårigheter med det. Jag vill att vi
ska ha en kraftfull lag mot de brott som begås när det
gäller karteller.
Jag tror att människor skulle dra sig för att begå
brott mot konkurrenslagen av flera skäl. Det ena är
vetskapen om att man kan bli avslöjad. Det andra är
den mediala uppmärksamhet som man förorsakar sig
själv, sitt företag och sitt eventuellt goda rykte som
man hade tidigare. Det tredje är naturligtvis hotet om
fängelse. Därför vill jag återigen säga att jag inte har
något principiellt mot en kriminalisering. Men jag har
respekt för de argument som utredningen har lagt
fram. Jag tycker att utredningen har vägt dem och
prövat dem noga. Och jag vill att riksdagen ska fatta
beslut om det betänkande som ligger framför oss och
prova en nedsättning av konkurrensskadeavgiften
som andra länder har haft, därför att jag är övertygad
om att den kommer att ha samma effekt i Sverige som
den har haft i andra länder.

Anf. 99 PER WESTERBERG (m) replik:
Fru talman! Konsumentintresset har vi ett gemen-
samt intresse av att värna och stärka. Det som oppo-
sitionen i praktiken här markerar är att vi inte tycker
att det görs tillräckligt. Vi vill driva på och gå snab-
bare fram.
Ulrica Messing och andra säger: Gärna konkur-
rens, men inte just på mitt område. Och då hamnar
man på offentligsidan. Det sägs likadant i många
företag: Det bör inte omfatta detta eftersom detta är
ett undantag där det inte bör finnas.
Jag vill bara notera att vi har ett antal lagstiftade
karteller i form av Apoteksbolaget, där jag inte begri-
per varför man inte kan släppa in privata aktörer
också och visa att det kan bli en bra konkurrens, och
Svensk Bilprovning och i lite mindre utsträckning tåg
och flyg. Man borde ändå försöka få fram alternativ
för att pressa priser och komma framåt.
Jag tycker också att det finns anledning att gå vi-
dare när det gäller t.ex. priserna på livsmedel. Det är
inte bara kartelldiskussion där, utan det handlar om
etableringshinder och påtagligt tyvärr plan- och
bygglagen som den fungerar. Den tenderar att bli
konkurrenshindrande och skydda befintliga aktörer
mot nya entreprenörer som kommer in och kan sänka
priserna.
Jag är glad om det kommer ett förslag nu så att vi
får en bra konkurrenslag som gäller även gränssnittet
mellan offentlig och privat verksamhet, att vi inte har
skattesubventionerad verksamhet som på ojust väg
konkurrerar med privat verksamhet.
Missbruk av dominerande ställning gäller t.ex.
Telias 3 G-master som jag har nämnt tidigare.
Jag vill till sist ställa frågan om en kriminalise-
ring. Vi är för utredning därför att vi vill driva på. Vi
ser inte att det finns någon motsatsställning mot det
lagförslag som nu föreligger. Det handlar snarast om
att vi är otåliga. Vi vill ha handling, och det finns
enligt vår uppfattning inte några skäl att låta det gå
ytterligare tre, fyra, fem eller sex år innan man kom-
mer till skott. Det är en alltför allvarlig fråga. Vi
måste få en stark kultur.

Anf. 100 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Fru talman! Både Per Westerberg och jag och fle-
ra andra ledamöter i denna kammare har varit ute och
fört många debatter under det senaste året och disku-
terat just behovet av en fungerande konkurrens. Jag
tror att vi alla har mött företrädare för det privata
näringslivet som i princip sjunger konkurrensens lov
men som alla har argument för varför man skulle
kunna göra ett undantag för just deras bransch. Det är
oerhört viktigt att riksdagen är den vakthund som Per
Westerberg talade om i sitt inledningsanförande och
att vi är oerhört restriktiva med statsstöd och undan-
tag och vad det än må vara, därför att det är min
övertygelse att vi inte tjänar på det i det långa loppet,
vare sig Sverige som land eller vi som konsumenter.
Jag tror tvärtemot Per Westerberg att det ändå
finns ett motsatsförhållande mellan kriminalisering
och nedsättning av konkurrensskadeavgift. Jag tror att
vi i sådana fall får välja en annan väg, därför att vilket
företag är berett att avslöja allt man vet om sin egen
medverkan i ett olagligt samarbete och om andras
medverkan om man dessutom vet att man kan riskera
fängelsestraff för det?
Jag är allvarligt oroad över att det i dag är svårt
för Konkurrensverket att få tillräckliga bevis när man
ska driva en rättslig process mot karteller. Det är
därför som jag har så stora förhoppningar om att det
förslag som nu ligger på riksdagens bord ska ge Kon-
kurrensverket de vassare verktyg som man så väl
behöver för att kunna avslöja karteller.

Anf. 101 PER WESTERBERG (m) replik:
Fru talman! När vi godtar det nuvarande lagför-
slaget gör vi det i förvissningen om att det kommer
att skärpa konkurrenslagstiftningen så att den blir
effektivare. När vi inte vill ha ett beslut om kriminali-
sering i dag är det för att vi vill utreda det, hur man
skulle kunna göra för att öka trycket på konkurren-
sområdet. Vi vill inte försitta någon tid, vi vill ha en
skärpt konkurrens i samhället på många områden.
När det gäller plan- och bygglagen och livsmedel
vet jag inte om jag ska tolka statsrådet på ett sådant
sätt att det kan komma ett förslag om en förändring
av plan- och bygglagen på detta område. I så fall
skulle en lång kamp för detta kunna avslutas. Det är
nämligen väsentligt att man minskar trösklarna och
ökar konkurrenstrycket på området. Och det är just de
nya aktörerna som är de aggressiva och som ofta
konkurrerar med priset. Det gäller för mig även
Apoteksbolaget och Svensk Bilprovning. Det är en
form av lagstiftad kartell. Om man inte vill sälja
Apoteksbolaget kan jag inte förstå att man åtminstone
inte kan häva monopolet och därmed häva kartellen
och ta fram alternativen eller i alla fall tillåta dem,
precis som Svensk Bilprovning, just ur konsument-
nyttoperspektivet.
Den som absolut inte vill gå till en privat aktör
kan väl kanske fortsätta att gå till det gamla mono-
polet. Men häv åtminstone monopolet, den lagstiftade
kartellen!

Anf. 102 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Fru talman! Som jag inledningsvis sade i mitt an-
förande ligger nu ett uppdrag hos Konkurrensverket
om att återkomma med förslag som handlar just om
livsmedelsbranschen och kostnaden för hushållens
mat. Det är en stor kostnad. Gång på gång får vi be-
kräftelse på att svenska priser på livsmedel ligger
mycket högre än EU-genomsnittet. Vi kan inte förkla-
ra det på annat sätt än att det förekommer en brist på
konkurrens. Det är viktigt att Konkurrensverket
kommer tillbaka till regeringen med förslag till åtgär-
der för att pressa priserna.
En del i arbetet med att pressa priserna kan också
vara den översyn av plan- och bygglagen som vi nu
arbetar med i Regeringskansliet. Vi skriver på direk-
tiv till en sådan översyn som kommer att ha fokus
inte bara på det som vi i dag diskuterar här i kamma-
ren utan också på en rad andra frågor med koppling
till just plan- och bygglagen.
Självklart är det så att de etableringar av låg-
priscentrum som skett runtom i vårt land har pressat
priserna. När vi jämför livsmedelspriserna över landet
kan vi se att det finns stora regionala skillnader. Det
finns också en inneboende konflikt mellan små före-
tagare inom livsmedelsbranschen och de stora aktö-
rerna samt en rädsla för att många stadskärnor och
centrum ska urholkas på liv och livskraft när stora
centrum etableras. Därför är Konkurrensverkets roll
också att sprida erfarenheter om hur man kan göra
båda delarna - dvs. etablera nya stora centrum utan-
för stadskärnan och ändå ha livaktiga stadskärnor.
Detta är också en viktig del av uppdraget.

Anf. 103 ÅKE SANDSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Vi har fått många svar under re-
plikrundan. Jag har en enda fråga som jag vill ta upp.
Som bekant finns alltid en individ, en människa,
bakom varje företag. Har det från just individsyn-
punkt funnits några principiella tveksamheter inom
regeringen när det gäller det förslag om att införa den
nya angiverilagen som nu ligger på våra bord?

Anf. 104 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Fru talman! Vi har självklart haft långa diskussio-
ner om det förslag som Severin Blomstrand lämnade
över till regeringen. Det är ju ett nytt sätt att agera när
det gäller svensk lagstiftning. Vi följde med intresse
de remissinstanser som lämnade synpunkter på för-
slaget och var ganska nöjda med det faktum att så
många ställde sig bakom förslaget och att så många
pekade på just erfarenheterna från andra länder. Det
har stärkt både mig och övriga i regeringen i vår
övertygelse om att det betänkande som nu ligger på
riksdagens bord kommer att ha effekt också i Sverige.
Självklart har vi också lyssnat till de synpunkter som
Lagrådet hade och som inte alls andades några tvek-
samheter till just det sätt på vilket vi nu går fram med
en nedsättning av konkurrensskadeavgifter.

Anf. 105 ÅKE SANDSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Jag tolkar det så att vapnet var vikti-
gare än invändningarna från jurister, handelskammare
osv. utifrån det principiella synsättet vad gäller indi-
viden. Det är ju, som statsrådet säger, fråga om ett
nytt sätt, om någonting nytt i svensk rättsordning. Det
är kanske effektivt och därför tar vi det ändå - så
tolkar jag inställningen här.

Anf. 106 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Fru talman! Det var tre remissinstanser som var
tveksamma till det förslag som utredningen lämnade
till regeringen, och vi har läst deras argumentation.
Vi har noga övervägt de förslag som vi har lagt
fram, precis som vi alltid gör från regeringens sida.
Jag tror att Åke Sandström delar min uppfattning när
jag säger att konsumenterna förväntar sig att vi politi-
ker också orkar och förmår agera mot den uppenbara
bristen på konkurrens på Sveriges marknad.
Jag tycker att vi är skyldiga konsumenterna att
försöka ha en lagstiftning som är modern och i kapp
med tiden och som väldigt tydligt markerar att vi inte
accepterar att bli lurade på pris, utbud eller service.
Det här är en tydlig sådan markering.

Anf. 107 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! Sverige behöver både små och stora
företag. I motion N61 från socialdemokraterna i Öre-
bro län ställs kravet att EU:s konkurrenspolitik inte
får missgynna små länder - det sker i dag. Liknande
krav ställs i en motion från Moderata samlingspartiet.
Vi gick med i EU för att stärka det svenska nä-
ringslivet, för att få fler jobb och för att stärka svensk
tillväxt. I mångt och mycket har detta också blivit
verklighet. Men vanliga människor blir sura, förban-
nade, besvikna och väldigt oroliga över vad som
faktiskt händer när EU-kommissionen vid flera till-
fällen stoppar strukturomvandlingar i svenskt nä-
ringsliv - Volvo-Scania är ett exempel och Före-
ningssparbanken-S-E-Banken ett annat - inte därför
att det skulle bli för stora företag i Europa, utan där-
för att EU-kommissionen anser att de blir för stora i
Sverige, för stora i ett litet land. När vi ska se på
Europa som en marknad är det anmärkningsvärt att
EU-kommissionen har denna syn på de små länderna.
Om franska, tyska, engelska, italienska eller
spanska företag skulle köpa svenska företag vore det
okej, men om det görs företagsekonomiskt befogade
fusioner i Sverige går EU-kommissionen in och be-
gränsar.
Fru talman! Det är viktigt att vi är klara över
svensk industrihistoria. Vi har många lysande småfö-
retag men också många stora företag som har haft
glädje av att Sverige har varit en bra plantmarknad
för stora företag. Vi har en modern befolkning och ett
utvecklingsinriktat land med kvalitetsmedvetna män-
niskor. Företag som Volvo och Ericsson startade
tidigt i vårt land, och företag som Ikea och H & M
har utvecklats under min generation.
Vi måste ha förutsättningar också framåt för både
små och stora företag i Sverige. Därför vill jag tacka
utskottet för dess svar både på vår motion och på
moderatmotionen. Det är alldeles utmärkt att utskottet
är väldigt tydligt om att det är befogat att ställa de
frågor som tas upp i de här aktuella motionerna och
som rör farhågor för att små länder missgynnas av
EU:s konkurrensregler.
Det är också viktigt att utskottet utgår från att re-
geringen måste fortsätta med att bevaka den här aktu-
ella frågan och agera i en riktning som innebär att
risken minskar att företag i små länder missgynnas av
EU:s konkurrensregler. Det är angeläget att regering-
en återkommer och, som utskottet säger, håller riks-
dagen underrättad om utvecklingen.
Jag tycker att det här är en mycket angelägen frå-
ga. Därför tittade jag väldigt noga på den borgerliga
reservationen och var - får jag, fru talman, erkänna -
lite "småsugen" på att markera för den. Men det
känns lite grann som en okynnesreservation med
tanke på de synnerligen skarpa skrivningar som ut-
skottet här har gjort.
Jag hoppas verkligen att kommissionär Monti och
hans medarbetare lyssnar, för det handlar om trovär-
dighet och om respekt. Det handlar också om att både
medborgare och näringsliv i små länder ska känna att
de behandlas på ett sjyst sätt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

8 § Riksdagens revisorers förslag angående
statens styrning av livsmedelstillsynen

Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2001/02:MJU22
Riksdagens revisorers förslag angående statens styr-
ning av livsmedelstillsynen (förs. 2001/02:RR19).

Kammaren biföll utskottets förslag att ärendet fick
avgöras efter endast en bordläggning.

Anf. 108 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! För inte särskilt många år sedan var
maten på våra bord nästan bara svensk. Det nya är att
vi numera är en del av den europeiska marknaden där
alla varor kan röra sig fritt. Vi har uppfattningen att
en nationell livsmedelssäkerhetsmyndighet bör inrät-
tas, en myndighet som har det fulla ansvaret för livs-
medel från jord till bord. Det övergripande ansvaret
och övergripande målet, menar vi, för en sådan myn-
dighet ska vara god hälsa, rimligt trygga konsumenter
som kan fatta egna välgrundade beslut, kontroll av
samtliga i livsmedelsproduktionen inblandade parter,
strikta egenkontrollprogram, identitetskontroll osv.
Livsmedelstillsynen är en form av polisiär verk-
samhet, och då måste den enskilde kontrollanten ha
starkt stöd av lagen, inga sociala jävssituationer bör
få förekomma. Vi menar att det är motiv och skäl för
att man bör ha en nationell myndighet för de här
frågorna. Självklart tycker vi att kontrollsystemet
mycket väl kan och bör ha en lokal och regional or-
ganisation, inte minst av den anledningen att lokal-
och personkännedom är av stor betydelse i tillsynsar-
betet.
Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till re-
servationen.

Anf. 109 INGEMAR JOSEFSSON (s):
Fru talman! På förslag av finansutskottet har
Riksdagens revisorer inlett en granskning av statens
styrning av verksamheter som bedrivs av kommuner-
na. I den här större granskningen är det ärende som vi
nu har på riksdagens bord en del. Syftet är att belysa
hur statliga styrmedel fungerar och används för att
säkerställa önskvärda resultat i den kommunala livs-
medelstillsynen.
Livsmedelslagstiftningens syfte är att skydda kon-
sumenternas hälsa genom säkra livsmedel och redlig
handel med livsmedel. I lagstiftningen är företagets
ansvar tydligt. Företaget ansvarar för att de produkter
som tillverkas och saluhålls uppfyller angivna krav så
att människor inte blir sjuka av den mat de konsume-
rar. Offentlig tillsyn å sin sida innebär att se till att
företagen följer livsmedelslagstiftningens bestämmel-
ser. Ansvaret för livsmedelstillsynen i Sverige är
delat mellan staten och kommunerna. På den statliga
sidan har både Livsmedelsverket och länsstyrelserna
tillsynsuppgifter.
Livsmedelsverket har ansvar för tillsyn av över
600 större livsmedelsanläggningar inklusive slakteri-
er. Kommunerna ansvarar för tillsynen av 52 000
objekt, dvs. närmare 99 % av alla anläggningar.
Utskottet ställer sig bakom revisorernas slutsatser,
att det saknas tillräcklig anledning att överväga en
genomgripande förändring av ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun i fråga om livsmedelstillsy-
nen, det som föregående talare har tagit upp.
Sedan Riksdagens revisorers rapport har också
Riksrevisionsverket avlämnat en rapport, och jag vill
återge lite hur de har resonerat i sin utredningen om
Livsmedelsverkets stöd till den lokala livsmedelstill-
synen. Syftet med den är att dels pröva om Livsme-
delsverket inom sitt nuvarande mandat kan förbättra
den lokala livsmedelstillsynen, dels beskriva och
förklara variationerna mellan kommunerna i livsme-
delstillsynens omfattning och utförande.
RRV:s slutsatser sammanfaller med Riksdagens
revisorers slutsatser. Det konstateras att Livsme-
delsverket inom sitt nuvarande mandat kan förbättra
stödet till den lokala tillsynen. RRV:s granskning
visar också att kommunerna efterfrågar ett mer aktivt
stöd från Livsmedelsverket. RRV har bl.a. undersökt
hur företagen uppfattar den lokala livsmedelstillsy-
nen. Resultatet visar att inspektionerna ur företagens
synvinkel fungerar väl. 85 % av företagen var mycket
positiva eller ganska positiva till att egna företag får
besök av livsmedelsinspektören. Undersökningen
tyder på att en aktiv tillsyn leder till en positiv inställ-
ning till tillsyn hos företagen. De företag som har fått
besök under de senaste åren var mer positiva än de
som inte hade fått några besök. Livsmedelsinspektö-
rerna fick mycket positiva omdömen av företagen.
RRV har också undersökt om jävs- och beroende-
förhållanden är problem i den kommunala myndig-
hetsutövningen. RRV konstaterar att det inte finns
några uppgifter som stöder antagandet om att jäv är
ett problem i landets kommuner. Inte heller finns det
belägg för att den kommunala myndighetsutövningen
skulle innebära att kommunerna värnar arbetstillfäl-
len mer än en god livsmedelstillsyn. Så långt både
Riksdagens revisorer och RRV.
Bl.a. med detta yrkar utskottet avslag på Folkpar-
tiets reservation i frågan.
Ett enigt utskott föreslår på övriga punkter ett full-
följande av revisorernas förslag. Av de förslag som
finns vill jag bara nämna några och göra några ned-
slag.
Revisorerna föreslår att utskottet ställer sig bakom
att vi skulle få ett nytt avgiftssystem som gynnar den
som sköter sig och som missgynnar den som misskö-
ter sig. Det är ett system som skulle göra att det är bra
att ha en bra egentillsyn i företaget. Utskottet föreslår
också att överföring av kommunala avgifter till
Livsmedelsverket ska upphöra.
Utskottet tillstyrker förslaget att regeringen bör ta
initiativ till en översyn av Livsmedelsverket. Vi före-
slår också att länsstyrelsens uppgifter enligt livsme-
delslagen upphör. Det visade sig vid en utredning att
om man omräknade uppgifterna till tjänster är det
endast sex på alla länsstyrelser som sysslar med dessa
frågor. Man har då att välja på att antingen öka de
statliga resurserna eller avveckla verksamheten.
Riksdagens revisorer föreslår att man ska avveckla,
och utskottet följer i det fallet revisorernas förslag.
Utskottet tillstyrker att kommunerna ges möjlighet
att samarbeta, vilket skulle göra verksamheten effek-
tivare. Vi tillstyrker också att regeringen utreder
sanktionsmöjligheter gentemot kommunerna och att
de underställs regeringen innan de verkställs.
Fru talman! Slutligen anser utskottet att Livsme-
delsverket har viktiga funktioner för livsmedelssäker-
heten i Sverige, också som tillsynsmyndighet både
mot företag och i sitt arbete mot kommunerna.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag
och avslag på reservationen av Folkpartiet.

Anf. 110 INGVAR ERIKSSON (m):
Fru talman! Livsmedelstillsynen är självklart
mycket viktig. Konsumenterna ska kunna känna
trygghet i sina val av livsmedel. Livsmedel ska hålla
hög kvalitet. Detta är möjligt då produktionen och
vidareförädlingen sker och varorna saluförs i enlighet
med uppställda krav.
Den offentliga tillsynen innebär att man ser till att
företagen följer livsmedelslagstiftningens krav. Hit-
tills karakteriseras livsmedelstillsynen av ett omfat-
tande regelverk och ett komplicerat finansierings- och
avgiftssystem. Ansvaret ligger för närvarande på
Livsmedelsverket, som central myndighet, på länssty-
relserna, på regional nivå, och på kommunerna, på
lokal nivå.
Ett omfattande utredningsarbete har pågått länge.
Bl.a. har man tittat på hur tillsynen ska organiseras
och finansieras. Riksdagens revisorer har genomfört
en granskning av statens styrning av verksamheter
som bedrivs av kommunerna bl.a.
Dagens betänkande behandlar Riksdagens reviso-
rers rapport Hur styr staten livsmedelstillsynen?.
Syftet med revisorernas granskning har varit att bely-
sa hur statens styrinstrument har använts för att säker-
ställa önskvärda resultat vad gäller den kommunala
livsmedelstillsynen.
Fru talman! Det känns självfallet bra att konstate-
ra att det råder en stor enighet, då nästan alla ställer
sig bakom betänkandet i dess helhet.
Några viktiga saker slås fast. Avgiftssystemet bör
skapa incitament för verksamhetsutövarna att följa
gällande regler och ge tillsynsmyndigheterna förut-
sättningar att kontrollera att detta sker. Förenklingar
av nuvarande system bör ske. Regeringen bör komma
med förslag om att överföringen av medel från kom-
munerna till Livsmedelsverket ska upphöra. Rege-
ringen bör enligt utskottet ta initiativ till att en tillför-
litlig redovisning av kostnaderna för livsmedelstillsy-
nen kommer till stånd. Revisorernas krav på bättre
utbildning för de människor som verkar inom livsme-
delsproduktionen är mycket angeläget. Att det ska
finnas möjlighet för kommunerna att samverka med
varandra i tillsynen är också väldigt viktigt och bra
liksom konstaterandet att det inte finns tillräckliga
motiv för att radikalt förändra ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun när det gäller livsmedelstill-
synen.
Jag vill, mot bakgrund av den stora enigheten, yr-
ka bifall till förslaget i betänkandet.
Fru talman! Eftersom det här är mitt sista anfö-
rande i denna kammare - i 23 år har jag haft förmå-
nen att delta i arbetet här i riksdagen - vill jag tacka
mina kolleger i utskottet och dem som har arbetat
som tjänstemän i utskottet. Jag vill också tacka för
god ledning här i kammaren och för att man på ett
uppmuntrande och bra sätt driver verksamheten till
gagn för vårt land och vårt folk. Tack så mycket!

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

9 § Ansvarsfullt fiske - svenska prioriteringar
för EU:s framtida fiskeripolitik, m.m.

Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2001/02:MJU23
Ansvarsfullt fiske - svenska prioriteringar för EU:s
framtida fiskeripolitik, m.m. (skr. 2001/02:152).

Anf. 111 CARL G NILSSON (m):
Fru talman! Fru jordbruksminister! Såväl mitt
första som mitt sista anförande i Sveriges riksdag
kom att handla om fiske och fiskeripolitik. Då, för 14
år sedan, gällde det bl.a. den urgamla regeln om att
kräftor varken fick fiskas eller saluföras före den 7
augusti. Debatten gick oerhört het om denna i det
svenska folkdjupet rotade tradition. Jag får erkänna,
fru talman, att jag också talade för ett bibehållande av
denna regel, trots att argumenten var synnerligen
svaga. Senare i min riksdagskarriär har jag kommit på
bättre tankar och medverkat till att kräftor ska kunna
fiskas när de har en bra kvalitet, och med frysens
hjälp kan de ätas närsomhelst under året. Inom pa-
rentes, fru talman, kan jag ändå notera att vi svenskar
envisas med att låta 90 % av konsumtionen av kräftor
ske i augusti och i början av september.
Men nu var det inte detta som vi skulle tala om i
dag, även om jag tror att våra väljare och vår befolk-
ning bryr sig mer om denna höstens höjdpunkt, som
kräftskivan är, än om EU:s framtida fiskeripolitik.
Det betänkande som ligger på våra bord har, som
fru talman just annonserade, den ambitiösa titeln
Ansvarsfullt fiske - svenska prioriteringar för EU:s
framtida fiskeripolitik, m.m. Förmodligen finns det
anledning att diskutera "m.m." mera än fiskeripoliti-
ken i EU, därför att där är vi nog ganska överens.
Jag tror nämligen att vi är fullständigt överens i
den här kammaren om att allt fiske ska bedrivas så att
det, som det numera heter i så många sammanhang,
är långsiktigt hållbart. Det betyder i det här fallet att
vi inte får skörda mer än våra sjöar och hav produce-
rar. Tyvärr har vi sedan flera år tillbaka överträtt den
här regeln, och vi ser skrämmande resultat för flera
fiskarter.
I huvudsak har jag inget att erinra om när det gäl-
ler den skrivelse från regeringen som är huvudanled-
ningen till den här debatten. Vad som är viktigt när vi
nu diskuterar den framtida fiskeripolitiken och fram-
tida möjligheter till fiskeuttag är att vi måste utgå från
vetenskapliga bedömningar av hur bestånden ut-
vecklas och vad de tål för beskattning. Vi har inga
andra metoder, och här finns inte plats för tyckande.
Ett annat oeftergivligt villkor är kravet på gräns-
överskridande regler. Vad hjälper det om vi ålägger
svenska fiskare begränsningar eller fiskeförbud om
baltiska, polska, danska eller andra länders fiskare
och fiskeföretag fortsätter som om ingenting hänt?
Enligt min uppfattning ska fisketrycket i haven
regleras dels genom TAC, dvs. högsta tillåtna kvoter,
dels genom regler om fiskets bedrivande - det hand-
lar t.ex. om selektiva redskap. Efterlevnaden av detta
ska och måste kontrolleras med skärpa. Hur dessa
kvoter fiskas, alltså hur många båtar eller hur stora
båtar det är fråga om, tycker jag inte är en sak för oss
politiker att avgöra.
Jag brukar någon gång jämföra med att vi har
kvoter även när det gäller annan produktion, och vi
lägger oss naturligtvis inte i från politiskt håll hur
dessa kvoter uppfylls. Varje mjölkproducent har t.ex.
en mjölkkvot. Det skulle inte falla oss in, fru talman,
att lägga oss i hur många mjölkmaskiner han använ-
der, hur stor besättning eller hur många kor han har.
Men TAC och regler om redskap är en nödvändighet,
och detta ska beslutas i enighet länderna emellan.
Fru talman! Det finns flera intressanta inslag i det
här betänkandet som rubriceras "m.m.". Det handlar
t.ex. om de svenska yrkesfiskarnas villkor som före-
tagare, som inte är konkurrensneutrala i förhållande
till andra länders. Det handlar om vattenbruk. Det
handlar om fisketurism. Det handlar om fritt handred-
skapsfiske, om fiskevårdsavgifter och om fiskeförbud
utanför Norrlandskusten. Och det handlar om de
skador som de växande bestånden av skarv åsamkar
m.m. Här vill jag hänvisa till våra reservationer på de
olika ämnesområdena som finns i betänkandet. Jag
vill i det sammanhanget, fru talman, yrka bifall till
vår reservation nr 3.
Jag vill ändå kommentera ett par av dessa frågor,
först fisketurism och dess koppling till landsbygdsut-
veckling. Av alla mer eller mindre flummiga förslag
som diskuteras på temat hela Sverige ska leva torde
fiske, sportfiske och fisketurism vara ett av de mest
konkreta.
Det finns cirka två miljoner sportfiskare i Sverige
och många gånger flera i våra europeiska grannlän-
der. De utgör en otrolig potential för turism. Vi har
ändå i vår reservation nr 20 framhållit att det finns
brister och hinder och att det måste till lagändringar
på flera områden för att fisketurismen ska kunna bli
den växande näring som den har möjlighet att bli.
I november presenterade landshövding Anita Brå-
kenhjelm sin utredning om det fria handredskapsfis-
ket och om en allmän fiskevårdsavgift. Utredningen
föreslår en statlig fiskevårdsavgift på 200 kr, men
man föreslår inte den radikala förändring av det fria
fisket som jag tycker hade varit önskvärd. Utredaren
anför att hon därvidlag har föreslagit vad hon anser är
"politiskt genomförbart". En sådan slutsats är märk-
lig. Det är ett stort avsteg från svensk utredningsmo-
dell. Jag trodde att sakfrågan skulle styra en utredning
och att politikerna därefter skulle avgöra vad som är
politiskt genomförbart.
Huvudavsikten med utredningen var att den skulle
komma med förslag till lösningar på problemen och
motsättningarna kring det fria handredskapsfisket.
Alla riksdagspartier var överens om att beställa ut-
redningen.
Jag är besviken på utredningsförslaget. Det löser
inte huvudproblemet och tar inte bort några motsätt-
ningar. Vi måste ge tillbaka fiskevattenägarna den
suveräna rätten att förvalta sina egna vatten. Man kan
inte låta det fria fisket fortsätta att gälla där man bil-
dar fiskevårdsområden och säljer lokala fiskekort. Ett
sådant dubbelsystem skapar om möjligt ännu större
motsättningar än tidigare.
Att staten inför fiskekortsförsäljning på statens
vatten har jag naturligtvis ingenting att invända emot,
tvärtom. Det borde vara lika självklart som att staten
genom Sveaskog tar betalt för jaktarrenden. Låt oss
begränsa reformen till detta och i stället utveckla ett
direkt förhållande mellan producent och konsument,
mellan fiskevårdsområde och sportfiskare. Jag tror
inte på att inrätta en ny institution för att beskatta
sportfiskare, vars pengar sedan genom politiska be-
slut skulle delas ut till politiskt korrekta eller önsk-
värda projekt.
Fru talman! Mitt sista men bestämda råd till
kommande riksdag och regering blir att inte införa en
allmän fiskevårdsavgift.
För övrigt vill jag i stort sett instämma i Ingvar
Erikssons ord. Han tackade på ett välformulerat sätt
för sin tid i Sveriges riksdag. Jag vill göra det samma.

Anf. 112 KJELL-ERIK KARLSSON (v):
Fru talman! Ansvarsfullt fiske - svenska priorite-
ringar för EU:s framtida fiskeripolitik heter det be-
tänkande som vi nu hanterar här i kammaren. Vad är
då ett ansvarsfullt fiske?
Skrivelsen som betänkandet bygger på går ut på
att EU måste ta ett globalt ansvar genom en aktivare
och mer ansvarsfull fiskeripolitik. Det gäller inte bara
att minska eller krympa fiskeflottan utan även att se
till så att fiskekapaciteten minskar. Trots att antalet
fiskefartyg har minskat har mängden fångad fisk ökat.
Framför allt gäller det att förvalta havets resurser på
ett hållbart sätt.
Ingen kan ha undgått larmet om att torsken är ut-
rotningshotad och borde upp på listan för hotade
arter. Nu står andra arter på fiskefartygens fångstlis-
tor. Vilka arter blir föremål för nästa larmrapport?
Kommer regeringen nu att lägga ribban i sina för-
handlingskrav på en nivå som inte tummar på vad
biologer och forskare säger om vilka mängder som
kan rekommenderas och accepteras att fiskas upp?
Olika aktörer på fiskeområdet har tyvärr sett ha-
vets resurser som sina egna och som outtömliga. De
har dömt ut de framställningar som har gjorts om att
uttaget ur havsresurserna måste anpassas till den
tillväxtnivå som finns i våra hav.
Tyvärr har ansvariga politiker tidigare sett mer till
näringens villkor på kort sikt än till ett långsiktigt och
uthålligt fiske. Det har skett en s.k. häst- eller kohan-
del på EU-nivån. För de flesta som tänker efter borde
det stå ganska klart att det är räntan på fiskkapitalet
som man kan och bör förbruka. Tyvärr har den insik-
ten inte funnits i tillräcklig omfattning hos vare sig
yrkesutövare eller politiska förhandlare.
Nu är vi i den situationen att det i vissa områden
troligen inte hjälper ens med ett fiskestopp. Vissa
arter har kollapsat. Andra är nära att göra det. Vissa
arter är nu på en sådan nivå att det är tveksamt om de
kan komma igen på naturlig väg.
Vi har alla i minnet vad som hände med torsken
utanför New Foundland. Trots ca 20 års fiskestopp
har torskbeståndet fortfarande inte återhämtat sig. På
nivåerna under säkra biologiska gränser riskerar vi att
andra arter äter upp den rom eller det yngel som blir
efter den lilla lekmogna population torsk som eventu-
ellt finns kvar.
Det svenska saltsjöfisket var 1990 på 240 000-
241 000 ton, varav foderfisket stod för nästan 37 %.
Som störst var svenskt saltsjöfiskes fångst 1998, då
den var på nästan 403 000 ton. Foderfisket stod då för
80 %. Förra året var fångsten på nivån 298 000 ton,
varav foderfisket stod för 66 %. Man kan undra om vi
fiskar för konsumtion eller för foder.
Effektiviteten har verkligen slagit igenom inom
fisket. Det är det storskaliga som har gällt. År 1970
fanns det 7 000 yrkesfiskare. Förra året var det kvar
2 753 yrkesfiskare. Dessa färre fiskare tar upp så
mycket mer. Så här kan det inte fortsätta.
Ett annat exempel som jag vill beskriva är hav-
skräftsfisket. Havskräftor tycks visserligen hittills
fiskas på ett varaktigt bestånd, men man tar upp
kräftor som inte håller minimimåttet. 75 % av fångs-
ten kastades överbord år 2000 eftersom kräftorna var
för små. Är det uthålligt fiske? Är det selektivt fiske?
Selektivt fiske är ju ett honnörsord i dessa tider.
Vi vill ha ett framtida fiske på havets villkor, inte
på fiskenäringens kortsiktiga villkor eller utifrån en
politisk kohandel om resursuttaget från fiskresursen.
Torskfisket öster om Bornholm är ett av de områ-
den som är utom säkra biologiska gränser. I Sverige
har vi tidigare tagit 90 % av den svenska fångsten
från just detta bestånd. Sedan 1997 är lekbeståndet
där lägre än gränsvärdet. ICES råd inför 2002 var att
det inte skulle få ske något fiske efter torsk i det om-
rådet.
Väster om Bornholm, där vi tar 10 % av vår torsk-
fångst, fiskas det även över den överenskomna nivån.
Likväl förhandlade man fram en gemensam fiskekvot
eller TAC på 76 000 ton för de två områdena till-
sammans. När kommer man att ta större hänsyn till
biologernas rekommendation än till näringens intres-
se?
Även för torsken i Kattegatt sker ett haveri. Den
är också utom biologiska säkra gränser. Likväl sker
där ett fiske där mer än hälften av den torsk som
fångas är mycket ung. Den tas upp som bifångst un-
der fiske av andra arter, s.k. flerartsfiske.
Drastiska och radikala åtgärder måste till för att
förändra beståndsutvecklingen. Det framgår i detta
betänkande samt i vårt särskilda yttrande.
I skrivelsen och i betänkandet konstaterar rege-
ringen och utskottet att "om ICES bedömningar visar
att beståndssituationen inte förbättrats eller t.o.m.
försämrats, måste drastiska åtgärder vidtas, t.ex. ett
totalstopp för fisket på detta bestånd under de kom-
mande åren".
Vi anser i vårt särskilda yttrande att befintliga
fakta redan nu talar för att ett moratorium för torsk-
fiske i Östersjön snarast bör inrättas, detta enligt
försiktighetsprincipen.
Fru talman! Småskaligt fiske har stora fördelar
jämfört med utsjöfisket. Det småskaliga fisket har
också lokal förankring, vilket gör att det kan utveck-
las på många sätt och bli en del av rekreations-, tu-
rism- och fritidsfiskeverksamhet - näringar som gör
att den fångade fisken får ett betydligt högre värde än
i det storskaliga industrifisket. Som plus får vi även
arbetstillfällen och ekoturism. Det småskaliga fisket
har större intresse av att förvalta resursen och ut-
veckla beståndet. Ett positivt utvecklingsarbete som
visar detta är projektet Hallandskrabban.
Ett miljövänligt fiske måste baseras på lokal för-
valtning med deltagare i förvaltningen från olika
grupper av användare av fiskresursen. För att möjlig-
göra lokalt och regionalt miljövänligt fiske krävs att
kustbefolkningen tillerkänns egna kvoter vid sidan av
högsjöfisket. I dag tar oftast de stora trålarna upp den
större delen av det lokala beståndet samt en stor del
av den tillåtna fångstkvoten. De små flerartsfiskarna
måste antingen dumpa sina bifångster eller sälja dem
svart.
Vi vill att Sverige inom EU ska verka för att spe-
ciella kvoter för kustfisket införs. Vi vill också att
sådana kvoter snarast införs i det svenska fisket.
När det gäller bifångster av marina däggdjur vill
jag fråga Kaj Larsson eller ministern vart det natio-
nella åtgärdsprogrammet för tumlare egentligen har
tagit vägen. Första ansatsen till detta togs 1992 av
Naturvårdsverket, men vad sker nu? Var ligger ansva-
ret för detta åtgärdsprogram?
Jag vill avsluta med att säga att vi nu ser fram
emot en lyckad förhandling i EU som höjer ribban
ordentligt när det gäller skyddet av havets resurser.
Vi ser även fram emot den kommande propositionen
på det nationella fiskets område. Jag vill poängtera att
det då inte räcker med tekniska selekteringsåtgärder
som kan fuskas bort.
Vi hoppas att fler ska inse att utan fisk finns det
ingen fiskerinäring.
Fru talman! I detta betänkande har Vänsterpartiet
tre reservationer och ett särskilt yttrande. Vi står
givetvis bakom alla våra reservationer, men av
tidsskäl yrkar jag bifall bara till reservation 4 om
särskilda kvoter för kustfisket.

Anf. 113 ESTER LINDSTEDT-STAAF
(kd):
Fru talman! EU:s nuvarande gemensamma fiske-
ripolitik trädde i kraft 1983 och skulle gälla 20 år.
Därför måste beslut fattas i år beträffande den nya
fiskeripolitiken, och därav denna skrivelse från rege-
ringen. Vi kristdemokrater instämmer i stort i be-
skrivningarna i skrivelsen.
En tanke för 20 år sedan när den här fiskeripoliti-
ken trädde i kraft var att modernisera fiskeflottan.
Effektiv produktion skulle ge lägre pris för konsu-
menten. Det gavs därför stöd till nya båtar som kunde
fiska effektivt. På det viset kunde t.ex. Portugal och
Spanien snabbt byta sin föråldrade fiskeflotta mot en
modern och effektiv.
Mot slutet av 90-talet upptäckte man att det ef-
fektiva fisket tog ut för mycket fisk från vattnen.
Kustfisket fick svårt på grund av bristande tillgång på
fisk. Fisket är en viktig del av en levande skärgård.
EU har å sin sida förhandlat till sig fiske utanför Af-
rika, och nu exporterar vi våra kustfiskeproblem ock-
så till Afrika.
EU har insett sitt misstag. Nu utreder man hur
kustfisket kan stödjas som näring och kulturbärare
och vill minska fiskekapaciteten.
Nu hotas uppenbarligen flera av våra traditionella
matfiskar till sin existens, både i västerhavet och i
Östersjön. Mest betydelsefull är torsken. Jordbruks-
ministern har lanserat tio nationella åtgärder beträf-
fande torsken, och jag vill gärna passa på att fråga lite
grann angående detta åtgärdsprogram.
Fiskeriverket skulle få i uppdrag att genomföra ett
åtgärdsprogram. Vi är många som tycker att åtgärder-
na brådskar. Jag undrar när detta är planerat att bli av.
Än har man inte hört något på den sidan.
Man skulle ta fram en handlingsplan för att få bort
spökgarn. Jag undrar om ministern har några tanke-
gångar om när det kan bli.
Utveckling och ökad användning av selektiva red-
skap är en åtgärd som kräver forskning och utprov-
ning. När man talar med fiskarna själva menar dock
dessa att det finns tillräckligt bra redskap men att det
vill att få människor att använda dem. Det kostar
också lite pengar. Jag vill höra hur ministern har tänkt
sig det.
Ministern har också talat om ökad kunskap om
kustnära lekplatser för torsk på västkusten. Det som
har hörts är att man ska utreda detta i vanlig ordning.
Vad jag kan förstå ska det ingå i Fiskeriverkets nor-
mala verksamhet. Då kan det inte gå särskilt snabbt,
utan då behövs en resursförstärkning. Jag vill gärna
höra ministerns tankegångar angående det.
Det fanns också en riktigt konkret åtgärd med,
nämligen utflyttning av trålgränserna med fyra nau-
tiska mil. Vad blir det av det? Blir det bara en allmän
översyn, eller blir det något bestämt? Detta är sådant
som vi kan göra själva och som inte drabbar konkur-
rensen.
Västkustfiskarna har tidigare alltid fiskat i Nord-
sjön. År 1977 flyttade de stora fiskenationerna runt
Nordsjön ut sin ekonomiska zon till 200 sjömil. Sve-
rige ansågs sakna kust mot Nordsjön och blev därför
utan fiskevatten i Nordsjön och därmed utan det tra-
ditionella fisket. Sverige fick förhandla med sina
grannländer Norge och Danmark om att få av deras
kvoter. Sveriges kvoter blev små. De svenska fiskar-
na upplevde att Sverige gav bort fiskevatten i dessa
förhandlingar.
EG införde år 1983 sitt gemenskapssystem för be-
varande och förvaltning av fiskeresurserna. Medlems-
staterna skulle årligen tilldelas en bestämd andel av
de tillgängliga fiskbestånden alltefter hur stort med-
lemsstatens fiske varit före 1983 och vad man fiskat.
Sveriges dåliga kvottilldelning konserverades, med
andra ord.
År 2003 blir det fritt för medlemsstaterna att fiska
på varandras vatten när det gäller icke kvoterad fisk.
De flesta fiskarter är dock kvoterade. Enligt Sveriges
fiskares riksförbund finns det ca 90 kvoter och
delkvoter, så det mesta är alltså kvoterat. Det gör att
det ekonomiskt inte blir intressant för t.ex. Spanien
att fiska i Östersjön. Regeringen tror också enligt
skrivelsen att kuststaterna får behålla sin rätt att regle-
ra fisket inom en kustzon på tolv sjömil. Men törs vi
lita på regeringens tro i det här fallet?
Fiskarna har i alla fall oroat sig, fru talman. Jag
vill därför yrka bifall till vår reservation nr 2. Vi
säger där att Sverige internationellt bör bevaka den
svenska tillgången till fiskevatten i Östersjön och
gärna försöka öka den svenska tillgången till fiske-
vatten i Nordsjön och västerhavet. Det kan ske inom
det som anses vara riktiga kvoter.
Fiskare har en ojämnt fördelad inkomst. Fångster-
na är ju inkomsten. Det kan göra det svårt att bilda
kapital. Därför har vi kristdemokrater länge motione-
rat om ett fiskekonto för yrkesfiskare, enligt den
modell som gäller för skogsbrukets skogskonton.
Utskottet tycker att det räcker med att yrkesfiskarav-
drag införs och vill avvakta effekten av det. Vi krist-
demokrater anser att yrkesfiskaravdrag och fiske-
konto kompletterar varandra. Yrkesfiskaravdraget
föreslås uppgå till 40 000 kr. Inkomsten blir då högre
men kommer fortfarande att variera mycket år från år.
Behovet kvarstår, vad vi kan se, av fiskekonto.
Betänkandet rymmer också ett tillkännagivande
om en ny granskning av skyddet för fiskare vid
olyckor med kemiska stridsmedel. Senaste olyckan
var för ett år sedan. Fiskare har ansett skyddet vara
för dåligt och önskat den danska modellen, där ersätt-
ning också ges för den förlorade fångsten. Den förlo-
rade fångsten kan vara svår att uppskatta, men man
klarar ju detta problem i Danmark, så det kan inte
vara omöjligt. Kostnadsskäl kan det inte vara, efter-
som olyckorna är få.
Handredskapsfisket berörs i betänkandet i några
yrkanden från den allmänna motionstiden. Detta fiske
har alltid varit fritt på västkusten. Därför har vi krist-
demokrater motionerat om att det områdesvis fortfa-
rande ska råda fritt handredskapsfiske. Utskottet
citerar utredningen, som föreslår bl.a. att fiskevårds-
område inom områden där fritt handredskapsfiske
infördes år 1985 även bör omfatta det fria handred-
skapsfisket med vissa undantag. Innebär den formule-
ringen att västkusten inte är aktuell för reglering av
handredskapsfisket? Det vore intressant att veta.
Tacksam för besked!
En annan näring inom fiskbranschen har besvär
med godtyckliga myndigheter. Det är vattenbruket.
Där har ju en utredning gjorts, och vi ser fram emot
den aviserade propositionen. Olämpligt vattenbruk är
miljöstörande. Men vattenbruk kan bedrivas på ett
icke miljöstörande sätt. Problemet är många gånger
att myndigheter till synes har en nyckfull inställning
till vattenbruket. Många gånger utgår man helt enkelt
från att vattenbruk är miljöstörande. Inställningen
skiftar från län till län.
Ett annat stot problem för vattenbruket är att fors-
kare ännu inte har tillräckliga kunskaper om sjukdo-
mar hos fiskar, vare sig vilda eller odlade. Endast på
odlad fisk tas prov och görs hälsobedömning regel-
mässigt. Vild fisk undersöks helt osystematiskt och
bristfälligt. Således finns inte kunskap om vad som är
normalt för vild fisk. Men detta hindrar inte staten
från att via sina myndigheter fatta beslut om att stop-
pa verksamhet inom vattenbruk vid förekomst av visa
bakterier eller virus, även om sjuklighet eller dödlig-
het ej ökat i odlingen.
Det har medfört att vattenbrukare nekats tillstånd
på motsägande och varierande grunder med svåra
följder för den enskilda brukaren. Många vattenbru-
kare har också fått uppleva att myndigheter fattar
beslut utan samordning och ibland utan bra underlag.
Följderna av detta drabbar vattenbrukaren, inte myn-
digheten. Utredningen om vattenbruket föreslår här
åtgärder som vattenbrukarna ser som steg i rätt rikt-
ning.
Samspelet mellan olika myndigheter knutna till
vattenbrukarverksamhet bör granskas. För bättre
vetenskaplig grund för myndigheters beslut krävs mer
resurser till forskningen.
Fru talman! Jag ber som sagt att få yrka bifall till
reservation 2.

Anf. 114 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! "Jag vill inte vara den som ska förkla-
ra för mina barn och barnbarn varför den sista fisken
har försvunnit." Så sade en av mina yrkesfiskare från
norra Bohuslän häromsistens när debatten om och
jakten på yrkesfisket gick som hårdast med anledning
av kampanjen att bojkotta bl.a. torsken som matfisk.
Men, fru talman, debatten om det framtida fisket och
om utfiskningen både i Östersjön och i västerhavet
har just lett till det som troligen var syftet. Det är
yrkesfiskarna i Sverige som ensidigt anklagas för
utfiskningen och "torskar dit" med svartepetter sit-
tande i båten, medan de som är ansvariga för bristan-
de miljöåtgärder och insatser på landbacken går fria
från anklagelser och ansvar för de havsmiljöutsläpp
som pågått under årtionden. Det är på det sättet som
den fiskepolitiska debatten drivs i dag. Då, fru tal-
man, kan jag inte annat säga än att ansvarsfrågan har
fördelats oerhört orättvist.
Detta blev också så uppenbart när dioxinlarmet
gick i samband med att nya gränsvärden för konsum-
tionsfisk skulle antas i EU.
Fru talman! Det är ett allvarligt läge för fisken, för
fisket och för havsmiljön. Detta bekräftas förutom av
havsmiljöforskare också av yrkesfiskare som utifrån
den egna vardagen ser och drabbas av de förändringar
som sker.
Men, fru talman, det är också en annan långsiktigt
mycket allvarlig situation som inträder när larmet blir
så högt att det mentala trycket och jakten på en yr-
keskår får sådana effekter att nya generationer avstår
från att ta vid som yrkesmän. Inträder ett sådant ske-
de, vilket vi kan höra om som ser yrkesfisket som en
viktig näring i våra kommuner, så att hela den svens-
ka fiskenäringen försvinner ur det svenska näringsli-
vet, ja, då försvinner därtill hela kustsamhällen och
deras karaktär av levande åretruntsamhällen. Låt oss
ha det i åtanke när vi hanterar det miljökänsliga fisket
och svåra politiska beslut. Kanske vi med egna ögon
nu i Sommar-Sverige väljer att besöka de yrkesfiska-
re och samhällen som finns längs den svenska kusten.
Därför, fru talman, anser Centerpartiet att det är
viktigt att vi även fortsatt hanterar dessa frågor med
så stor samstämmighet som möjligt mellan regering,
forskare, näring och övriga politiska partier.
Europeiska kommissionen har utarbetat reform-
förslag för fiskesektorns framtid inom EU. Förslaget
innehåller en rad åtgärder som syftar till stabilitet
inom näringen i det längre perspektivet, bl.a. långsik-
tiga förvaltningsplaner för fiskebestånden baserade på
vetenskapliga rön. Lika viktigt som att inte fiska mer
än ett bestånd tål är den biologiska rådgivning som
ligger till grund för på vilken nivå de olika fiskekvo-
terna fastställs. En högre kvalitet på denna biologiska
rådgivning är dock avgörande för om EU:s intentio-
ner att öka långsiktigheten i fiskeripolitiken ska kun-
na fullföljas.
De praktiskt utövande yrkesfiskarna besitter också
gedigna och ytterst värdefulla kunskaper och erfaren-
heter från sin verksamhet till havs, kunskaper som i
större utsträckning måste tas till vara i ett framtida
ökat samarbete mellan fiskare och havsforskare.
Fru talman! Jag säger detta utifrån egen erfarenhet
då jag i praktiskt kommunalt arbete tillsammans med
fiskare och forskare sett att beslut som bygger på
ömsesidig kunskapsrespekt får mycket bra resultat i
genomtänkta förslag och beslut som t.ex. Väderö-
Kosterfjords-överenskommelsen för att skydda olika
havsmiljöområden.
I förslagen rörande utformningen av den nya fis-
keripolitiken ingår bl.a. också en omläggning av de
olika strukturstöd som kan utgå till investeringar i
fiskeflottan. Det föreslås att offentligt stöd till nya
fartyg eller modernisering av befintliga fartyg tas
bort, eftersom flottan redan anses vara för stor i för-
hållande till resurserna. Det är bra och är också en
väg man från svensk sida redan slagit in på. Och de
offentliga stöden har ändrats till att förutom åtgärder
för att förbättra säkerhet och miljö i stort sett bara
omfatta kollektiva åtgärder med stark betoning på
åtgärder som främjar det småskaliga kust- och insjö-
fisket.
Fru talman! Det krävs också medvetna åtgärder
för att locka en ny generation fiskare till att våga bli
en nästa generation yrkesfiskare med kanske andra
förutsättningar än de som gäller nu. Annars dör det
svenska yrkesfisket ut av åldersskäl. Det krävs t.ex.
gemensamma ansträngningar för att tillskapa ett fis-
kets utbildningscentrum, en gymnasieskola med
kringverksamheter som redskapsutveckling m.m. för
både yrkesfiskare och personal inom fiskberednings-
branschen. Jag har erfarenhet av lokala försök i denna
riktning, men de har inte haft den uppbackning och
samling som krävts. Jag har motionerat om att det bör
finnas ett nationellt intresse med nationella resurser
för att bygga upp ett fiskets utbildningscentrum. Till
min glädje förstår jag att det nu trots allt pågår en
bred samling med deltagande från yrkesfiskets och
fiskberedningsindustrins organisationer tillsammans
med Fiskeriverket. Jag ser fram emot en etablering på
västkusten inom de närmaste åren.
Fru talman! När det gäller den långsiktiga förvalt-
ningen av fiskbestånden har från i år införts en rad
stränga åtgärder och begränsningar i fisket som syftar
till att bl.a. undvika fångster av fiskar av undermålig
storlek. I Östersjön har dessutom fr.o.m. i år sommar-
stoppet i torskfisket förlängts till tre månader. Le-
kområdet vid Bornholm är totalfredat för allt fiske.
Fr.o.m. i höst gäller begränsningar av garnlängder,
större garnmaskor osv.
Krav finns också från svensk sida på en höjning
av minimimåttet på torsk till en storlek där alla indi-
vider fått möjlighet att leka minst en gång innan de
får fångas. För torsk ligger detta minimimått på unge-
fär 40 centimeter.
Även för fisket i Nordsjön har fr.o.m. i år införts
betydligt hårdare regler för fisket, bl.a. ökade mask-
mått för att skydda småfisken. Under senare del av
året väntas liknande regler för Skagerrak och Katte-
gatt.
Fru talman! Det är viktigt att fortsätta den utsta-
kade väg som vi har varit överens om, t.ex. förvalt-
ningsplaner med tekniska regleringar, anpassning av
fisketrycket och kvoter satta utifrån biologiska förut-
sättningar. Motsatsen är annars en stor risk att det
svenska fisket stoppas. Därmed försvinner svenskt
yrkesfiske, svensk beredningsindustri och lokalt upp-
byggda marknader och miljöer, vilka aldrig går att
återuppbygga om de en gång har försvunnit.
Fru talman! Fiskenäringens uppgift är att förse oss
konsumenter med den nyttiga fisken nu och i framti-
den. Ett långsiktigt hållbart utnyttjande är målet. Men
för att nå målet med en långsiktigt hållbar nationell
fiskepolitik behövs en nationell samling med ett brett
deltagande, inkluderande yrkesfisket, för att skapa
framtidstro och utvecklingsmöjligheter i näringen och
i livsmedelsproduktionen. Jag yrkar därför bifall till
reservation nr 13.
Men, fru talman, det är inte bara ett för högt fis-
ketryck som utgör ett hot. Miljöförstöring, övergöd-
ning och exploatering av havsområden hotar också
fiskbestånden, liksom dioxinutsläpp hotar möjlighe-
ten att sälja fisk till oss konsumenter i framtiden. Det
pågår runt den svenska kusten många intressanta
diskussioner om t.ex. vindkraftsparker. Ett problem är
att det inte finns någon erfarenhet av vad som inträf-
far för närmiljön och effekterna på fisket. Därför bör
staten ta ansvar för att alla som har intresse i dessa
etableringar - investerare såväl som fiskare, även om
de inte är ägare i juridisk mening - har likvärdiga
rättsliga villkor vid etablering till havs. Jag yrkar
därmed bifall till reservation nr 27.
Fru talman! Fiskenäringen är för viktig för att bli
offer för en kortsiktig populistisk fiskepolitik. Låt oss
fatta beslut som stärker miljön och ger yrkesfiskarna
möjlighet att verka som professionella yrkesmän i
känslig havsmiljö. Det är den miljö som vi gemen-
samt har ansvar för.
(forts. 11 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 15.54 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 16.00 då voteringen skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00.

10 § Beslut om utskottsärenden som slutdebat-
terats vid dagens sammanträde

NU17 Energipolitik
Punkt 1 (Avslag på propositionen)
1. utskottet
2. res. 1 (fp)
Votering:
301 för utskottet
15 för res. 1
1 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 72 m, 35 v, 39 kd, 17 c, 15 mp,
1 fp, 1 -
För res. 1: 15 fp
Avstod: 1 v
Frånvarande: 10 s, 9 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 mp, 1 -

Punkt 2 (Riktlinjer för energipolitiken)
1. utskottet
2. res. 2 (m, fp)
3. res. 3 (kd)
4. res. 4 (mp)
Förberedande votering 1:
40 för res. 3
15 för res. 4
261 avstod
33 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Förberedande votering 2:
87 för res. 2
39 för res. 3
190 avstod
33 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
174 för utskottet
86 för res. 2
57 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 1 m, 35 v, 17 c, 1 fp
För res. 2: 70 m, 15 fp, 1 -
Avstod: 1 s, 1 m, 1 v, 39 kd, 15 mp
Frånvarande: 10 s, 9 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 mp, 1 -
Carina Adolfsson Elgestam (s) anmälde att hon avsett
att rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.

Punkt 4 (Förbud mot uppförande av kärnreaktorer)
1. utskottet
2. res. 6 (m, fp)
Votering:
230 för utskottet
87 för res. 6
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 1 m, 36 v, 39 kd, 17 c, 15 mp,
1 fp
För res. 6: 71 m, 15 fp, 1 -
Frånvarande: 10 s, 9 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 mp, 1 -

Punkt 7 (Konkurrensfrågor och konsumentinforma-
tion)
1. utskottet
2. res. 10 (kd, fp)
3. res. 11 (mp)
Förberedande votering:
59 för res. 10
15 för res. 11
243 avstod
32 frånvarande
Kammaren biträdde res. 10.
Huvudvotering:
246 för utskottet
55 för res. 10
16 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 72 m, 35 v, 17 c, 1 -
För res. 10: 39 kd, 16 fp
Avstod: 1 v, 15 mp
Frånvarande: 10 s, 9 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 mp, 1 -

Punkt 12 (Mål för el producerad med förnybar energi)
1. utskottet
2. res. 16 (mp)
Votering:
210 för utskottet
16 för res. 16
91 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 34 v, 38 kd, 17 c
För res. 16: 15 mp, 1 fp
Avstod: 72 m, 2 v, 1 kd, 15 fp, 1 -
Frånvarande: 10 s, 9 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 mp, 1 -

Punkt 17 (Forskningsprogram för syntesgas)
1. utskottet
2. res. 24 (mp)
Votering:
301 för utskottet
15 för res. 24
1 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 72 m, 35 v, 39 kd, 17 c, 16 fp,
1 -
För res. 24: 15 mp
Avstod: 1 v
Frånvarande: 10 s, 9 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 mp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

NU16 Ändringar i konkurrenslagen för effektiva-
re kartellbekämpning, m.m.
Punkt 1 (Konkurrenspolitikens inriktning)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
172 för utskottet
144 för res. 1
1 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 36 v, 15 mp
För res. 1: 71 m, 39 kd, 17 c, 16 fp, 1 -
Avstod: 1 m
Frånvarande: 10 s, 9 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 mp, 1 -
Leif Carlson (m) anmälde att han avsett att rösta nej
men markerats ha avstått från att rösta.

Punkt 2 (Eftergift och nedsättning av konkurrensska-
deavgift)
1. utskottet
2. res. 2 (c)
3. res. 3 (fp)
Förberedande votering:
19 för res. 2
16 för res. 3
282 avstod
32 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
283 för utskottet
18 för res. 2
15 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 72 m, 36 v, 39 kd, 14 mp, 1 -
För res. 2: 17 c, 1 fp
Avstod: 15 fp
Frånvarande: 10 s, 9 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 2 mp, 1 -

Punkt 3 (Kriminalisering av kartellsamarbete)
1. utskottet
2. res. 4 (s, v)
Votering:
162 för utskottet
154 för res. 4
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 2 s, 72 m, 39 kd, 17 c, 15 mp, 16 fp, 1 -
För res. 4: 118 s, 36 v
Frånvarande: 11 s, 9 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 mp, 1 -
Kenth Högström och Sven-Erik Österberg (båda s)
anmälde att de avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

MJU22 Riksdagens revisorers förslag angående
statens styrning av livsmedelstillsynen
Punkt 10 (Ansvarsfördelningen mellan stat och kom-
mun)
1. utskottet
2. res. (fp)
Votering:
301 för utskottet
15 för res.
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 71 m, 36 v, 39 kd, 17 c, 15 mp,
1 fp, 1 -
För res.: 15 fp
Frånvarande: 10 s, 10 m, 7 v, 3 kd, 1 c, 1 mp, 1 -
Harald Nordlund (fp) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

11 § (forts. från 9 §) Ansvarsfullt fiske - svenska
prioriteringar för EU:s framtida fiskeripolitik,
m.m. (forts. MJU23)

Anf. 115 KJELL-ERIK KARLSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Åsa Torstensson
om konsekvenserna av Centerpartiets yrkanden. Jag
ser att ni har en reservation - reservation 10 - när det
gäller dioxin i fisk. Det borde innebära att ni vill vara
med om att vidta åtgärder, vilket Torstensson nämn-
de, för att förbättra situationen i havet. Men jag har
för mig att ni inte ställde er bakom förslaget om att
begränsa dioxinutsläppen från sopförbränningsan-
läggningarna genom att införa ett moratorium tills
man har utrett situationen för sopförbränningen i
landet.
Det gäller också frågan om land kontra hav. Jag
har inte hört Torstensson säga någonting om åtgärder
inom jordbruket för att förbättra situationen när det
gäller havsresurserna. Hur ser Åsa Torstensson på
dessa saker?

Anf. 116 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! När det gäller utsläpp från land och
miljöåtgärder är Centerpartiet en mycket tydlig före-
trädare för att åtgärda sådana utsläpp. Det är därför
som jag tar upp detta som en viktig del av den diskus-
sion som förs om havsmiljön. Man riktar problemati-
ken ensidigt mot en yrkeskår som lever i en verklig-
het med läckage och miljöbovar som har fått verka
under årtionden på land.
Jag hoppas att Kjell-Erik Karlsson har uppmärk-
sammat de miljöåtgärder som Centerpartiet under
flera årtionden har föreslagit för att förbättra den
allmänna miljösituationen.

Anf. 117 KJELL-ERIK KARLSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag har lyssnat på Centerpartiet i des-
sa frågor. Men det är faktiskt svårt att hitta några
förslag till åtgärder.
När det gäller åtgärder mot näringsläckaget i jord-
bruket för att förbättra situationen i havet har jag inte
kunnat hitta någonting.

Anf. 118 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Det beror antagligen på att Kjell-Erik
Karlsson själv inte har engagerat sig i miljöfrågorna
nämnvärt under de årtionden som de har funnits med
på dagordningen.
Jag har förslag till konkreta åtgärder för att för-
hindra ytterligare läckage från jordbruket och utsläpp
från bilismen, framför allt längs västkusten.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.22 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

11 § (forts.) Ansvarsfullt fiske - svenska priori-
teringar för EU:s framtida fiskeripolitik, m.m.
(forts. MJU23)

Anf. 119 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Vi har från socialliberalt håll under
den senaste tiden vid flera tillfällen reagerat och age-
rat mot hoten om utfiskning i Östersjön. När vi dis-
kuterar dessa frågor är det framför allt fyra fisketer-
mer som vi bör skilja på. Vi pratar om industrifiske,
trålningsfiske, kustnära fiske och sportfiske. Det stora
problemet är industrifisket, som alltså använder sig av
fångstmetoder som starkt bidragit till den situation
som vi har i dag - en situation med en kraftigt för-
svagad torskstam. Sillfisket är också ett problem, och
det är på grund av att stora mängder torskyngel följer
med i sillfångsten. Sportfiske är ett relativt utbrett
intresse i Sverige, men utgör ju inget hot mot torsken.
Vår huvudsakliga ståndpunkt är att det inte är det
traditionella kustfisket som hotar att utplåna de stora
fiskbestånden längs de svenska kusterna. Det stora
problemet är, och det torde vi väl vara eniga om, den
storskaliga industriella, ja, man kan tala om rovdrif-
ten.
I den här debatten vill jag ta upp några konkreta
frågeställningar.
För det första är det övergödningen av haven. Vi
torde vara överens även på den här punkten, nämligen
om att övergödningen måste minskas. Men vi måste
göra mer än vi gör i dag. Här menar jag att vi i dag
saknar de nödvändiga åtgärderna.
Det handlar för det andra om betydelsen av mari-
na reservat. Den betydelsen har ifrågasatts. Därför
vill jag ta upp den i debatten. Det finns ju erfarenhe-
ter från omvärlden som visar att flera små reservat är
effektiva. Varför är vi inte beredda att använda oss
mer kraftfullt av den metoden?
För det tredje vill jag ta upp fångstfartygen som
ökar sina fångster trots att fiskeflottans storlek har
minskat - detta beroende på att metoderna har blivit
effektivare. Det här är en så het potatis att ingen rik-
tigt vågar ta i den, men nu är det väl dags att ta i den
på allvar.
För det fjärde frågar jag mig: Varför kan inte EU
komma åt problemet med fiske i andra länders fiske-
vatten? Försämringen av det kustnära fisket drabbar
ju många samhällen hårt. Det är en viktig frågeställ-
ning.
Situationen för torsken i Östersjön och längs väst-
kusten är kritisk. Jag vill i den här debatten fråga:
Kan vi vara överens om att det nu är hög tid för ett
moratorium för torskfisket? Ja, visst drabbas fiskenä-
ringen kortsiktigt, men om vi ingenting gör drabbas
näringen än hårdare långsiktigt.
En femte punkt som jag vill ta upp i debatten är
att fångstmetoderna inte bara medför att havet töms
på fisk. De drabbar också fåglar och vissa däggdjur.
Om vi inte är beredda att besluta om förbud av an-
vändning av skadliga fångstmetoder, kanske vi inte
får se några fler valår. Tumlaren är i de svenska vatt-
nen starkt hotad.
En sjätte punkt som jag vill ta upp: Hur följs
egentligen försiktighetsprincipen? Jag förstår inte att
så stora fångster som nu gäller kan tillåtas om vi
hävdar att vi följer försiktighetsprincipen.
Jag vill som en sjunde punkt ta upp frågeställ-
ningen om förändringar av subventionerna till fiske-
näringen kommer att göras. Kanske kan det vara så
att näringen har större nytta av att pengarna används
för forskning än att de används till direkta subventio-
ner.
En åttonde fråga som jag vill ta upp är: Hur ska
kontrollen organiseras och vilka sanktioner är möjliga
vid överträdelser?
Vi från socialliberalt håll vill säga ja till matfiske,
alltså kustnära fiske. Vi vill säga ja till sportfiske. Vi
vill starkt begränsa industrifisket på grund av de
fångstmetoder som skadar fiskbestånden. Vi säger ja
till en gemensam fiskeripolitik på EU-nivå. Det pågår
nu väldigt mycket på EU-nivå när det gäller dessa
frågor, men vissa länder försvårar diskussionerna.
Vi vill också ha ett nationellt system för märkning
av fisken, så att konsumenten själv kan välja att köpa
fisk som har tagits upp med hållbara metoder. Vi vill
bl.a. att man ska använda sig av stormaskigare nät
som skyddar mindre torsk från att dras upp.
Vi vill att krafttag tas för att minska utsläppen i
Östersjön. Och vi vill inrätta fler marina reservat för
att skydda känsliga kustområden.
Slutligen vill jag yrka bifall till reservation 22.

Anf. 120 MARIA WETTERSTRAND
(mp):
Fru talman! För den gröna rörelsen har kampen
för haven och dess arter varit en integrerad och vä-
sentlig del av kampen ända sedan rörelsens tillkomst
och under hela dess framväxt. Vi har drivit frågor om
oljeutsläpp, valjakt, säldöd, överfiske, övergödning,
skyddsvärda områden i havet, fiskemetoder, giftskan-
daler, dioxinhalter och mycket annat. Frågorna om
havens överlevnad är betydligt större än bara frågan
om fiskens överlevnad. Ofta har det här varit en kamp
där miljörörelsen och den folkliga opinionen har varit
våra enda allierade.
Som vi ser det finns inte fisken till bara för fiske-
rinäringen, utan den har sin egen rättmätiga plats i
ekosystemet och finns till också för sin egen skull.
När man jobbar politiskt med frågor händer det
någonting ibland, oftast inte förrän problemen är
akuta när det gäller de här frågorna. Men ibland får vi
något slags respons på de krav som vi ställer, och
ibland kan det också t.o.m. leda till en förändring.
Den skrivelse som huvudsakligen behandlas i det
här betänkandet är en samarbetsskrivelse av rege-
ringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi tycker att
vi har lyckats driva igenom det som vi krävde i för-
handlingarna på ett bra sätt och att skrivelsen därmed
har blivit betydligt bättre. Men det ska i samman-
hanget också poängteras att det inte är så svårt att bli
överens om en gemensam linje gentemot EU:s fiske-
ripolitik. Det handlar om övergripande synpunkter
och går inte in i detaljer om vårt eget, svenska ansvar
för fiskens fortlevnad. Dessutom har EU:s fiskeripo-
litik hittills varit så katastrofal att det mesta kan ses
som en ganska klar förbättring. Vi anser dock att den
här skrivelsen t.o.m. är bra.
Det finns särskilt en fråga som jag skulle vilja
trycka på när det gäller policyn gentemot EU:s fiske-
politik. Den har kommit lite i skymundan i debatten,
och det är också tveksamt vad EU-kommissionen
egentligen vill göra i det förslag som den har lämnat
om revidering av fiskepolitiken. Det gäller EU:s fis-
kepolitik i utvecklingsländerna.
Det är ett faktum att det finns jättetrålare som
tömmer fiskevattnen utanför Afrikas kust på fisk med
stöd av brutalt effektiva fiskemetoder och med finan-
siellt stöd ifrån EU. De som drabbas hårdast är de
tiotusentals lokala kustfiskare som får se sin inkomst
och sin mat försvinna i väg till de rika länderna i norr.
Att köpa rätten till nya fiskevatten i fattiga länder
har hittills varit en av lösningarna att ta till när fisken
börjar ta slut i våra egna vatten. Den gröna rörelsens
bestämda uppfattning är att detta hänsynslösa beteen-
de måste sluta. Det är ingen ursäkt att vi betalar
pengar till dessa länders regeringar för att få rätten att
fiska.
Samma regler för hållbarhet, ekosystemansats och
försiktighetsprincip måste gälla för fisket på vatten
även utanför EU. Dessutom måste hänsyn tas till
lokalbefolkningen. Deras rätt att få fiska för egen
försörjning måste få gå före EU:s storpolitiska ambi-
tioner att skaffa oss själva mer rikedomar.
I övrigt är det när man kommer till de nationella
frågorna som oenigheten och problemen att komma
överens börjar. De har hanterats i det här betänkandet
också, eftersom den proposition om kustfisket som
hade aviserats tidigare har skjutits upp till hösten.
Vi i Miljöpartiet har en del reservationer som
framför allt rör det nationella fisket. Vi har sju reser-
vationer och ett särskilt yttrande. Bland dessa vill jag
yrka bifall till reservation 14, som är en ganska över-
gripande reservation om inriktningen på den natio-
nella fiskepolitiken.
Det finns särskilt en fråga som har väckt en hel
del debatt de senaste månaderna. Det handlar om
torsken. Det är logiskt att just den frågan väcker
mycket debatt, för känslorna är starka för denna vår
tidigare så vanliga matfisk. Förr kunde kustborna dra
upp torsk utanför husknuten. Nu är det inte möjligt
längre. Genom överfiske har vi tillåtit oss själva att
trycka ned torskbestånden till så låga nivåer att det
endast är med avancerade trålare som det är möjligt
att få upp någon torsk över huvud taget.
Senast förra veckan kom ICES, internationella
havsforskningsrådet, med sina rekommendationer.
Krisen för torsken består: inget fiske på torsk i Katte-
gatt och kraftiga begränsningar av fisket på arter där
torsk kan bli bifångst. De biologiska grunderna för en
nollkvot på torsk i östra Östersjön består. Om alla
positiva åtgärder och intentioner som finns interna-
tionellt följs upp i aktiv handling håller man öppet för
att möjligen kunna fiska på 10 % av nuvarande kvot.
I sammanhanget kan det också vara relevant att
påpeka att ICES rekommendationer är absoluta mi-
niminivåer på vad som krävs i åtgärder för att rädda
bestånden. Om inte rekommendationerna följs finns
risk för total kollaps av de bestånd som berörs. Trots
det har länderna kring Östersjön enats om att bryta
mot rekommendationerna, och det rejält. Förra året
rekommenderades nollkvot på torsk på östra bestån-
det i Östersjön. I stället tilläts en kvot på 76 ton i hela
Östersjön, utan undantag för det östra beståndet.
Just på det östra beståndet har Sverige nästan en
fjärdedel av den totalt tilldelade kvoten. Vi är alltså i
högsta grad ansvariga för den situation som råder där.
Jag kan inte förstå hur vi ska kunna se våra barn
och barbarn i ögonen när de undrar varför torsken
inte finns kvar, eller för den delen se dagens kustbor i
ögonen när de undrar varför det inte längre finns
någon torsk kvar i deras vatten. Ska vi säga att de
andra länderna inte ville, eller att vi inte gjorde nå-
gonting för att vi trodde att det vi kunde göra var så
lite att det inte betydde något?
Min åsikt är att politiken på den här planeten inte
förändras genom att man sitter stilla i båten och följer
med strömmen. Den förändras för att någon vågar
säga ifrån. Man vågar säga: Nu är det nog! Ingen mer
utfiskning av torsken i våra hav! Vi vill inte vara en
del av den här hänsynslösa skövlingen! Det är för
våra barns och barnbarns skull och för torskens egen
skull.
Om inte ambitionen att övertyga övriga Öster-
sjöländer om behovet av att stoppa torskfisket lyckas
bör Sverige avstå från att nyttja sin tilldelade kvot på
de bestånd som inte anses tåla fiske.
Det har betydelse vad vi i Sverige gör i de här frå-
gorna. Vi har ett ansvar för vårt eget agerande. Vi ska
vara ett föregångsland på miljöområdet. Det slår vi
fast gång efter gång när vi hanterar miljöpolitik. Men
fiske är inte miljöpolitik utan snarare näringspolitik,
och därför kan det leva utanför de ekonomiska ra-
marna. Det tycks man i alla fall hittills ha trott i
många länder runt Östersjön.
För några månader sedan gjorde miljöministern
och jordbruksministern ett gemensamt uttalande. Man
sade att Sverige nu går i täten för en reformerad fis-
kepolitik baserad på försiktighetsprincipen och eko-
systemförvaltning. Vad ska man säga? Nu går Sveri-
ge i täten - ja, bättre sent än aldrig, kanske.
I går sade sig miljöministern vara beredd att om-
pröva det tidigare ganska kategoriska uttalandet från
regeringens sida att inget ensidigt svenskt stopp för
torskfisket ska införas. Det går åt rätt håll, men det
har suttit långt inne. Det är ingen idé att stoppa fisket
när fisken är utrotad. Då stoppas det ju liksom av sig
självt.
Den skrivelse som vi behandlar här visar i alla fall
på en positiv viljeinriktning inför revideringen av
EU:s gemensamma fiskeripolitik. Den har också stöd
i sin ansats av kommissionen, vilket är positivt, även
om det inte automatisk innebär några förändringar.
Jag har ytterligare en fråga som jag avslutningsvis
skulle vilja ta upp. Det handlar om hur man ska jobba
för att påverka EU:s politik på det här området. Jag
tror att det är viktigt att man för en konstruktiv och
kunskapsbaserad dialog som handlar om information
som kan påverka opinionen och politiken i länderna
runtomkring i EU.
För ca 20 år sedan bidrog Sverige till att lyfta
fram försurningsfrågan genom att inrätta ett interna-
tionellt försurningssekretariat i Göteborg. Det har
varit ett viktigt stöd för miljörörelsens arbete med
försurningsfrågor i olika länder. Viktig för försur-
ningssekretariatets framgång har varit en långsiktigt
tryggad finansiering och stora friheter för miljörörel-
sen att fastställa inriktningen på verksamheten.
Nu har några svenska miljöorganisationer med er-
farenhet av försurningssekretariatets arbete föreslagit
ett liknande sekretariat för fiskerifrågor. Det är moti-
verat bl.a. av fiskerifrågans gränsöverskridande natur.
Viktiga beslut fattas i internationella sammanhang.
Det behövs kontinuitet och kvalificerat arbete med ett
stort gränsöverskridande arbete i de här frågorna, och
det är dyrt och besvärligt för de flesta nationella mil-
jöorganisationer att göra själva.
Finansieringen av ett sådant sekretariat skulle
kunna ligga i storleksordningen 3-5 miljoner kronor
om året. Det handlar alltså om ganska lite pengar. Jag
skulle vilja vända mig till regeringen med en fråga
om man har för avsikt att bistå med de pengar som
behövs för att inrätta ett sådant sekretariat.
Nu har kommissionen lagt fram ett hyfsat radikalt
förslag för förändringar av fiskeripolitiken, och vi har
lagt fram den här skrivelsen gemensamt. Det är en bra
början. Tyvärr hyser jag personligen inte så jättestora
förhoppningar om att kommissionens förslag kommer
att gå igenom ministerrådet, men jag är av den be-
stämda uppfattningen att regeringen genom den här
skrivelsen förbinder sig att stödja kommissionens
förslag och driva det i EU.

Anf. 121 KAJ LARSSON (s):
Fru talman! Under mina 17 år som riksdagsleda-
mot har det aldrig varit sådan mediefokusering på det
yrkesmässiga fisket som det varit det senaste året.
Orsaken är naturligtvis den nedgång av fiskbestånden
som noteras.
Vad är då orsaken till denna förändring? Denna
fråga har ju många ställt, men de svar som levereras
av biologer och experter har varit varierande. Är det
orsakat av överfiskning, eller beror det på miljögifter
i våra hav? Är det klimatet genom mer nederbörd,
högre temperaturer osv. som orsakar denna föränd-
ring?
Bristen på kunskap gör att det är svårt att dra klara
slutsatser om effekter av förorening och anan mänsk-
lig påverkan i våra havsområden. Svaret kan därför
vara en kombination av flera faktorer.
Det är mycket enkelt och bekvämt att fastna för
slutsatsen att det är ett för hårt fisketryck som allena
orsakar en minskning av bestånden. Historien visar
att bestånden i haven har varierat under åren. Exem-
pelvis kan jag nämna att torskbeståndet i Östersjön
under 1960-talet var nere på en mycket låg nivå och
som därefter, 20 år senare i mitten av 1980-talet,
ökade till den högsta nivå som noterats under 1900-
talet. Det totala uttaget i Östersjön var då 450 000 ton
torsk.
Men skillnaden mellan situationen på 1960-talet
och dagens situation är att vi har en betydligt effekti-
vare fiskeflotta. Vi har större fartyg utrustade med
modern teknik som enkelt letar upp fisken, och vi har
effektivare fångstredskap. Därför är det viktigt, till
skillnad mot tidigare, att åtstramning av fisket sker
när bestånden börjar vika. Och det måste vara en
gemensam åtgärd av alla länder som bedriver fiske i
samma vatten.
Eftersom effektiviteten ute på haven är så stor är
det viktigt att avståndet mellan forskare och besluts-
fattare minskar så att rekommendationer och före-
slagna åtgärder blir både trovärdiga och respekterade
och snabbt kan effektiviseras. Här finns, som jag kan
se det, en hel del att förbättra. Hur detta kan ske
kommer bl.a. att diskuteras på Nordiska rådets hea-
ring i Köpenhamn den 26 juni dit parlamentariker och
forskare från de nordiska länderna är inbjudna.
EU konstaterar att målet för den gemensamma
fiskeripolitiken inte har uppnåtts. Fiskeripolitiken
måste förändras, och det arbetet har påbörjats. Rege-
ringens skrivelse är ett led i detta arbete och en redo-
visning av Sveriges riktlinjer och agerande i EU:s
förändringsarbete av den gemensamma fiskeripoliti-
ken.
De bärande elementen i regeringens linje är att
anpassa fiskeansträngningen så att vi får ett biologiskt
hållbart utrymme för framtiden. Bestånden kommer
att fluktuera även i framtiden av olika orsaker utöver
fisket. Men om det yrkesmässiga fisket anpassas till
den situation som råder i dag kan vi minska faran för
utfiskning och få en mindre ryckighet i det yrkesmäs-
siga fisket.
För att uppnå ett biologiskt hållbart utrymme före-
slår regeringen bl.a. följande:
- Reducering av fiskeflottans kapacitet och fiskean-
strängning.
- Ett selektivt fiske inriktat på könsmogen fisk med
små bifångster.
- En förbättrad kontroll med nationellt ansvar.
- Ökad tillförlitlighet hos den vetenskapliga forsk-
ningen samt respekt för den vetenskapliga rådgiv-
ningen.
- Utfasning av stödet till nybyggnation, det s.k.
företagsstödet. Men skrotningsbidraget ska vara
kvar och eventuellt höjas.
Detta är några punkter ur regeringens förslag till
åtgärder som ska vara Sveriges position i EU:s för-
ändringsarbete. Denna linje råder det politisk enighet
om.
Några motförslag från oppositionen i form av
motioner har inte redovisats i samband med skrivel-
sens avlämnande, och det finns inte heller några re-
servationer i betänkandet när det gäller skrivelsens
innehåll. Detta betraktar jag som mycket bra.
Fru talman! I samband med utskottets behandling
av skrivelsen har också 112 motionsyrkanden från
allmänna motionstiden 2000 och 2001 behandlats.
Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 19
från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Den gäller
dumpat militärt material. Denna fråga har utskottet
tidigare tagit ställning till vid behandling av liknande
motioner och då avstyrkt framställningarna. Motive-
ringen har varit att staten redan i dag ersätter en stor
del av kostnaderna såsom eskort till hamn, ersättning
för saneringskostnader och arbetslöshetsersättning
under den tid som saneringen pågår. Eventuella per-
sonskador ersätts genom en kollektiv försäkring som
Sveriges Yrkesfiskares Riksförbund erbjuder sina
medlemmar.
Det blir ingen förändring av detta. Det gäller i
dag.
Utöver detta kan jag säga att det inte förekommer
särskilt ofta att man upptäcker militärt material, t.ex.
senapsgas, i yrkesfiskarnas fångster. Men när majo-
riteten nu kräver att yrkesfiskarna ska hållas skades-
lösa sker det redan i dag. Om majoriteten menar att
fångsterna ska räknas in i ersättningssystemet anser
jag att det är att gå för långt.
Fru talman! Jag yrkar avslag på övriga reservatio-
ner. Jag ska motivera avslagen på några av reserva-
tionerna.
Beträffande Moderaternas reservation 3 förstår jag
inte vad de egentligen reserverar sig för. Majoriteten
har inte förespråkat ett ensidigt stopp av fisket från
svensk sida utan anser, om det skulle visa sig nöd-
vändigt, att det ska vara ett gemensamt stopp av alla
länder som fiskar i det hav eller område som berörs.
Att samtliga länder ska samarbeta sker i dag, t.ex. i
Östersjökommissionen, där man varje år bestämmer
regler och kvoter om fisket i Östersjön.
Som svar till Vänsterpartiet när det gäller deras
krav på att införa särskilda kvoter för kustfisket vill
jag säga följande. Regeringen har aviserat att det ska
komma en samlad proposition om det kustnära fisket
byggd på den utredning som Fiskeriverket gjort. I den
ska man också ta upp fritidsfisket, det fria handred-
skapsfisket och vattenbruket. Av den anledningen
anser majoriteten att det är fel att i dag föreslå och
besluta om åtgärder inom dessa områden när ett pro-
positionsarbete pågår i Regeringskansliet.
Drivgarnsfisket har debatterats vid olika tillfällen
här i riksdagen. Uppfattningen att drivgarnen utgör ett
ekologiskt hot delar jag inte. I Östersjön är det tillåtet
att använda 21 kilometer drivgarn per båt, och näten
sätts ut i länkar om 600 meter och är inte samman-
kopplade som vissa påstår. Det finns inte några upp-
gifter om att tumlare har fastnat i drivgarnen. Driv-
garnen i Östersjön kan inte jämföras med det som
kallas "dödens vägg" som drivgarnsfisket i andra hav
kallas. Vi har inte samma djup och samma längd på
näten.
Det s.k. industrifisket som man här kräver ska be-
gränsas kan komma att upphöra den 1 juli eftersom
dioxinhalten i skarpsillsbeståndet är för hög för att
fisken ska få användas till foderframställning. Men
till skillnad från när det gäller konsumtionsfisket har
Sverige inte begärt något undantag för detta fiske.
Skarpsillsbeståndet i Östersjön är bra, och biologerna
rekommenderade inför detta år ett större uttag i jäm-
förelse med året innan. Om industrifisket nu upphör
eller begränsas vill jag fråga Moderaterna och Miljö-
partiet vad skarpsillen då ska användas till. Eller
anser ni att den inte ska fiskas upp? Ur biologisk
synpunkt är det viktigt att den fiskas upp eftersom
biologer också påstår att den äter torskrom. Det är
viktigt med en balans av alla arter i havet.
Jag har en fråga till Harald Nordlund angående
påståendet att industrifisket har bidragit till en kraftigt
försvagad torskstam i Östersjön. Var har Harald
Nordlund det underlaget? Det skulle jag vara mycket
intresserad av att titta på.
Kristdemokraterna pekar på ett likvärdigt skatte-
system för yrkesfisket i de kringliggande konkur-
rentländerna, och då syftar man på det s.k. yrkesfis-
keavdraget som har varit föremål för flera debatter
här i riksdagen. Såvitt jag vet har regeringen för ett år
sedan översänt ett förslag till kommissionen i Bryssel
för godkännande, men något beslut har ännu inte
kommit.
Jag kan dela den uppfattning som framförs i Mo-
deraternas reservation 16, att finansiering av ålutsätt-
ning är viktig. Om Carl G Nilsson för några år sedan
inte hade varit en sådan motståndare till införandet av
en allmän fiskevårdsavgift hade vi haft detta system i
dag. Då hade vi också haft en hel del miljoner att
portionera ut till fiskevårdande insatser, bl.a. ålutsätt-
ningar.
Om Carl G Nilsson inte får chansen igen, efter-
som han har bestämt sig för att lämna riksdagsarbetet,
får Moderaterna den möjligheten då regeringen lägger
fram en proposition om det fria handredskapsfisket
som då förhoppningsvis också innehåller förslag på
finansiering.
Kristdemokraterna vill ha en utredning om vat-
tenbruket. Den är gjord, och den är remissbehandlad.
Det som återstår är förslag från regeringen i form av
en proposition som ska innehålla förbättrande förut-
sättningar för svenskt vattenbruk.
Som jag tidigare nämnt har regeringen aviserat att
vattenbruket ska vara en del i den kommande propo-
sitionen. Till skillnad från Miljöpartiet tror jag att
svenskt vattenbruk har en utvecklande framtid att
möta eftersom det har hänt så mycket positivt inom
denna näring sedan starten i början av 1980-talet.
Som exempel kan jag nämna att när vattenbruket
startade i Sverige användes 2,2 kilo foder till att föda
upp 1 kilo fisk. I dag används 1,12 kilo i de stora
odlingarna. Avelsverksamhet, utveckling av foder-
sammansättning, foderteknik samt, inte minst, kun-
skapen hos odlarna har bidragit till väsentliga förbätt-
ringar.
Fru talman! Min tid är ute - inte bara min talartid
utan också min tid som riksdagsledamot. Det har varit
17 lärorika och intressanta år som jag är både stolt
och glad över att ha fått uppleva. Detta beror till stor
del på kollegerna i utskottet och på den personal som
jag har jobbat tillsammans med - samtliga partier
inräknade.
Ett stort tack allesammans för alla debatter under
åren både här i kammaren och i utskottet!
För fiskets framtid och utveckling är det viktigt att
debatten hålls levande här i Sveriges riksdag så att vi
kan påverka utvecklingen både nationellt och inom
gemenskapen. Tack fru talman och tack allesam-
mans!

Anf. 122 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Inledningsvis talade Kaj Larsson om
orsakerna till de problem som vi har att debattera här.
Jag upplever att Kaj Larsson på något sätt ville tona
ned de här problemen. Jag tänker då på t.ex. övergöd-
ningen. Kaj Larsson sade att det inte är bevisat vilken
effekt de olika faktorerna har haft. Visst behöver vi
mera kunskap, men jag hoppas att jag tolkade Kaj
Larsson fel när jag beskriver det på det här sättet. Vi
vet ju att övergödningen är ett jätteproblem, att
fångstmetoderna har orsakat problem osv. Jag skulle
vilja att Kaj Larsson kommenterade detta.
Fru talman! Slutligen vill jag passa på att ändra
mitt bifallsyrkande. Jag yrkar bifall till reserva-
tion 14, icke till reservation 22.

Anf. 123 KAJ LARSSON (s) replik:
Fru talman! Nej, Harald Nordlund, jag tonar inte
ned någonting. Jag inser att det är kritiskt i haven vad
gäller vissa områden. Att det finns flera orsaker tror
jag är riktigt, men den debatt som förs i dag är mer
inriktad på att det är bara en sak som orsakar den
beståndsnedgång som vi ser, nämligen överfiskning -
dvs. att det är näringen, yrkesfisket, som orsakar
detta. Jag tror inte att det allena är orsaken. Det är
bara att titta i backspegeln.
Som jag nämnde hade vi på 1960-talet ungefär
samma situation som i dag vad gäller torskbeståndet.
20 år senare ökade beståndet till ett väldigt stort be-
stånd. 450 000 ton togs upp.
Det finns andra orsaker, för det kan inte vara fis-
ket som åstadkommer den här förändringen. I stället
är det så - jag har genom Nordiska rådet pratat med
forskare i de nordiska länderna - att klimatet har en
stor påverkan. En forskare i Grönland har sagt att när
temperaturen på bottennivån höjs till endast 2-3 gra-
der försvinner torsken. Det är detta som är så intres-
sant, men där får vi inte riktigt klara besked från
forskarna om vad som är orsaken. Det som döljer sig
under havsytan har man svårt att riktigt klara ut. Vad
händer där nere, och vad är det som är orsaken?

Anf. 124 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag blev lite lugnare efter förklaring-
en här. Vi behöver mera kunskap, men vi är överens
om att det finns flera orsaker till att vi har den situa-
tion som vi har.
Fru talman! Jag ska också svara på Kaj Larssons
direkta fråga till mig om industrifisket och om var jag
har hämtat den informationen. Just nu kan jag inte ge
svar om den exakta källan. Jag brukar inte ta med
sådant som inte är hämtat från säkra källor, men jag
kan inte ange källan just nu.

Anf. 125 MARIA WETTERSTRAND (mp)
replik:
Fru talman! Jag håller med Kaj Larsson om vikten
av att den här debatten hålls vid liv. Det får ju inte bli
så att vi tar den varje gång akuta problem uppstår
utan att det sker även under tiden som vi lyckas få
bort en del av de akuta problem som i dag finns.
Jag förstår att ni socialdemokrater har lite problem
med den här frågan. Att tillfredsställa såväl yrkesfis-
karna som miljöintressena och djurvännerna är kan-
ske inte möjligt. Då är det ganska vanligt att hänvisa
till bristande underlagsmaterial och okunskap samt
till behovet av ytterligare forskning, som Kaj Larsson
gör.
Som jag ser saken är det på följande sätt. Vi vet
att övergödningen är ett stort problem. Senast i går
kom det en rapport från Miljömålsrådet som visar att
inte ens det dåliga målet för år 2010 kommer att kun-
na nås. Vi vet också att klimatfrågan är en väldigt stor
fråga som i framtiden kommer att påverka många
delar av naturen. I det sammanhanget finns det stora
brister i den politik som regeringen driver, och det
finns inget hopp om att situationen avsevärt kommer
att förändras under de närmaste åren i alla fall vad
gäller klimatförändringarna.
Det finns också en hel del andra stora problem på
området. Men en sak som vi faktiskt kan göra något
åt varje år är just fisketrycket på de här bestånden.
Därför är det inte så underligt att debatten också in-
riktas just på hur man kan få ned fisketrycket på be-
stånden som en försiktighetsprincip under den tid
som man jobbar med de andra frågorna.
Som jag ser detta finns det ett parti i denna riks-
dag som under alla år har gjort sitt absolut yttersta för
att ta ansvar just för helheten när det gäller havsmil-
jön, och det är Miljöpartiet. Det avser vi att fortsätta
att göra.

Anf. 126 KAJ LARSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror att Maria Wetterstrand, precis
som många andra har gjort - t.o.m. forskare - gör det
enkelt för sig genom att säga: Okej, vi stoppar fisket.
Vi slutar fiska.
Det är naturligtvis ett säkert och enkelt sätt att
bygga upp bestånd, men det finns också många andra
saker att ta hänsyn till innan man kan göra detta.
Framför allt gäller det den rådande situationen i Ös-
tersjön där vi har ungefär 20 % av fisket.
Först och främst ska vi förhandla inom EU. Sedan
ska EU förhandla med de andra länderna och komma
fram till ett förslag om ifall det ska vara totalstopp,
begränsningar osv. Där har det ju visat sig finnas
svårigheter.
Maria Wetterstrand säger att det här är ett pro-
blem för oss. Javisst är detta ett problem. Jag hoppas
att det inte är en glädje för Maria Wetterstrand att vi
har den här situationen i haven. Vi tar detta mycket
allvarligt. Vad som också ska läggas in i tänkandet,
totalt sett, är ett socioekonomiskt tänkande. Det är
inte precis att bara klippa av och säga att nu slutar vi
fiska. Sedan struntar vi i hela näringen osv. Där kän-
ner vi också ett ansvar. Men självklart känner vi även
ett ansvar för vad som finns i haven, ett ansvar för
framtiden och ett ansvar för miljön.

Anf. 127 MARIA WETTERSTRAND (mp)
replik:
Fru talman! Det är skönt att höra att ni känner ett
ansvar för miljön och för framtiden. Jag känner ingen
som helst glädje över den situation som råder i våra
hav. Faktiskt känner jag inte ens glädje över att soci-
aldemokraterna har problem med den här politiska
frågan i perspektivet yrkesfiskare kontra miljöintres-
sen osv.
Också jag anser att hänsyn ska tas till de männi-
skor som arbetar inom fisket. Dessutom anser jag att
hänsyn ska tas till de fiskare som inte längre kan
bedriva fiske därför att de bor vid kusten och har
mindre fiskebåtar. De har haft svårt att komma åt och
därför varit tvungna att sluta. Jag tycker också att
hänsyn ska tas till sportfisket, fritidsfisket och turist-
fisket samt till torsken som sådan och de andra fis-
karterna i haven. Man måste ha ett väldigt brett per-
spektiv här. När det gäller de här resurserna går det
inte att titta bara på dem som i dagsläget har den
största ekonomiska utkomsten i. Detta tycker jag är
väsentligt.
Jag antar att vi senare här kommer att ha viss dis-
kussion även med ministern om just frågan om
svenskt stopp för torskfiske.
När det gäller skarpsillen riktade Kaj Larsson en
fråga till Miljöpartiet om vad som ska göras. Jag vet
inte riktigt. Jag blir lite förvirrad. Är det så att Kaj
Larsson helst hade velat att vi skulle tillåta fiske även
på de här arterna även om de har för höga dioxinhal-
ter om de ska användas till foder? Annars blir det lite
ologiskt. Ni har i så fall också bidragit till den pro-
blematiken, nämligen att man är tvungen att stoppa
fisket på de här arterna utan att man kan använda
fisken till just det den brukar användas till. Där har ni
större problem än vad vi har.
Balansen mellan arterna i havet måste man ha en
diskussion om med de forskare som kan de här frå-
gorna. Är det så att man behöver få ned beståndet av
skarpsill för att kunna klara av torsken måste man
naturligtvis ta ned det. Då kan man lika gärna använ-
da sig av den. Det är i så fall under en övergångsperi-
od tills man har lyckats att bygga upp torskbestånden
igen och fått den balans som man haft tidigare. Så ser
jag på den frågan.

Anf. 128 KAJ LARSSON (s) replik:
Fru talman! När man skriver en motion, ett förslag
till riksdagen, och kräver att industrifisket ska upphö-
ra, som ju till 99 % utgörs av fiske på skarpsill, då
måste man också ha ett förslag om vad vi ska göra
med bestånden. Eller är det bara att kräva och strunta
i hur vi ska hantera vidare? Det ska vi lösa. Har man
redovisat en motion får man redovisa för kammaren
hur man tänker lösa frågan. Det tycker jag är ärligt
och riktigt.

Anf. 129 CARL G NILSSON (m) replik:
Fru talman! Kaj Larsson börjar med att yrka bifall
till reservation 19 om dumpat militärt material. Jag
tycker att det är småaktigt. Det här är naturligtvis
ingen stor fråga i det stora hela och i budgetsamman-
hang, men för dem som drabbas av skador för att de
råkar komma i kontakt med dumpat militärt material
är det en mycket stor fråga. Ni skriver i er reservation
att staten redan i dag ersätter en stor del av skadorna.
Det är småaktigt. Jag tycker helt enkelt, och det
framgår också av utskottets majoritets skrivning, att
de som drabbas ska hållas skadeslösa.
Sedan säger Kaj Larsson att det på grund av Carl
G Nilsson motstånd inte blir någon allmän fiske-
vårdsavgift. Det är möjligen att tillmäta mig personli-
gen lite väl stort inflytande. Om jag minns alldeles
rätt var det en socialdemokratisk regering vars jord-
bruksminister Margareta Winberg personligen som
drog tillbaka den proposition som redan var under
behandling i riksdagen. I stället var det en mycket
bred opposition från alla partier som var mot införan-
de av en allmän fiskevårdsavgift. Det är inget bra
system att införa en allmän generell skatt på alla som
fiskar som sedan ska fördelas ut genom olika politis-
ka instanser.
Jag sade i mitt anförande tidigare att det bästa är
att vi upprättar ett naturligt förhållande mellan dem
som upplåter fiskevatten och dem som vill fiska på
dessa fiskevatten och att de själva får avgöra hur
pengarna ska användas.

Anf. 130 KAJ LARSSON (s) replik:
Fru talman! Min fråga till Carl G Nilsson om
dumpat material är: Vad har hänt med Carl G Nils-
sons uppfattning? Vi har tidigare i flera år avstyrt
sådana motioner, och det har inte skett några föränd-
ringar. Carl G Nilsson har suttit och sagt att det här är
tillräckligt, vi har skyddet. Vad har kommit fram som
gör att yrkesfisket inte skyddas i dag i jämförelse med
tidigare? Kan jag få veta det så kanske det är lättare
att förklara. Vad jag vet är man skyddad i boxering
till hamn, i saneringsarbetet, man får arbetslöshetser-
sättning och om det skulle bli personliga skador har
man en kollektiv försäkring inom näringen genom
Yrkesfiskarnas riksförbund. Vad är det mer som
skyddet ska täcka? Det enda jag kan se är att man ska
kräva ersättning i någon form för den fångst man får.
Är det detta som Carl G Nilsson menar att staten ska
gå in och betala också?
Fiskevårdsavgift har vi haft många debatter om
här och på andra ställen. Det är naturligtvis synd att
vi inte får fortsätta med det. Om vi inte kallar det
fiskevårdsavgift tycker jag i alla fall att det är riktigt
att ha en finansiering av fiskevården på ett eller annat
sätt, precis som att vi finansierar jakten. Då hade vi
haft de här miljonerna och Carl G Nilsson kunde ha
känt sig lugn också i fråga om ålen.

Anf. 131 CARL G NILSSON (m) replik:
Fru talman! Det som hänt beträffande ersättning
för dumpat material är att ingenting har hänt. Här har
det förekommit motioner i detta ämne år efter år.
Skillnaden är möjligen den att det i år finns en majo-
ritet bland kammarens ledamöter som anser att den
här frågan ska lösas så att yrkesfiskaren ska hållas
skadeslös, för att återge innehållet i Vänsterpartiets
motion i ärendet.
Det finns de som försöker jämföra fiskevårdsav-
giften med jaktvårdsavgiften. Jag tycker att det är en
bra jämförelse så till vida att jag inte tror att de som
betalar in jatkvårdsavgiften - jag skulle vara benägen
att kalla den för jaktskatt - får någon särskilt stor
utdelning. De flesta jägare vet över huvud taget inte
vad de får för utdelning för att de betalar denna jakt-
vårdsavgift. De åtgärder som Kaj Larsson menar ska
betalas med de pengarna tycker jag är av sådant all-
mänt intresse att det mycket väl kan gå över statsbud-
geten.

Anf. 132 KAJ LARSSON (s) replik:
Fru talman! Jag har inget minne, Carl G Nilsson,
av att det tidigare funnits reservationer från Modera-
terna i fråga om dumpat material. Det är därför jag
ställde frågan: Vad har hänt i tänkandet? Vad är det
för nytt som har kommit fram?
Jag tycker inte att vi ska debattera fiskevårdsav-
giften mer, vi lämnar den till våra efterträdare. Det är
möjligt att de är bättre på att lösa den frågan.

Anf. 133 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Jag har suttit och lyssnat på debatten,
och jag har uppfattat att vi alla är överens om att
förändringar av dagens fiskeriförvaltning krävs så att
den blir effektivare. Situationen för fiskebestånden
både inom EU och globalt ställer oss inför omfattande
stora uppgifter och utmaningar. Det var mot den
bakgrunden men också mot bakgrund av den reform
av den gemensamma fiskeripolitiken som ska ske
under året som regeringen har lagt fram sin skrivelse.
Det är den som debatteras i dag. Vi har valt att ge
skrivelsen rubriken Ansvarsfullt fiske - svenska prio-
riteringar för EU:s framtida fiskeripolitik. Att vi i
framtiden bedriver just ett ansvarsfullt fiske är av helt
avgörande betydelse för fiskbeståndens överlevnad
och därmed även för fiskerinäringens fortlevnad.
Det övergripande målet för fiskeripolitiken inom
EU ska vara att gemenskapens fiskeresurser ska för-
valtas på ett långsiktigt hållbart sätt i enlighet med
försiktighetsprincipen och ekosystemansatsen. Enligt
regeringen måste därför fiskeriförvaltningen effekti-
viseras och de resursbevarande åtgärderna förstärkas.
Detta bör i framtiden göras inom ramen för en ge-
mensam politik på fiskeområdet inom EU. Det moti-
veras med att fiskerinäringen utnyttjar en gränsöver-
skridande resurs. Fisken simmar omkring och känner
inga landgränser. Att nyttja den här resursen i ett
område påverkar beståndssituationen också i andra
områden. Därför menar regeringen att resursen måste
förvaltas gemensamt med andra länder.
En gemensam politik ger också Sverige större
möjligheter att driva höga gemensamma krav på ett
ansvarsfullt nyttjande av resursen.
Från svensk sida har vi under den här mandatperi-
oden drivit sådana frågor, bl.a. i Östersjökommissio-
nen. Att vi t.ex. har förvaltningsplaner för lax och
numera också torsk är till mycket stor del vår för-
tjänst, men det regionala förvaltningssystemet som
man nu är i färd med att bygga upp över hela världen
kräver också respekt för spelreglerna. Ensidiga åtgär-
der som går utanför beslutad förvaltning undermine-
rar systemet, enligt min uppfattning, och kan leda till
att all förvaltning sätts ur spel. Då är det fritt fram för
att fiska utan restriktioner, och bestånden kan då
snabbt bli utfiskade.
Fru talman! Den 28 maj antog kommissionen sitt
första paket av förslag på hur reformen ska ske och
hur den ska se ut. Jag kommer just från presentatio-
nen, som var i dag på förmiddagen i Luxemburg. Nu
pågår där en diskussion om det hela. Vi har ännu inte
analyserat förslagen i detalj, men man kan konstatera
att kommissionens huvudsakliga inriktning ligger
mycket nära de svenska ståndpunkterna, som finns i
den skrivelse som vi nu debatterar.
Långsiktiga förvaltningsplaner föreslås vara ett
nyckelinstrument i framtiden, och vi måste snarast
upprätta sådana för flera bestånd. Fungerande för-
valtningsplaner baserade på vetenskaplig rådgivning
kan ge oss möjligheter att fastställa TAC:er för flera
år utifrån gränsvärden och vetenskapliga råd. Det här
borde ge en bättre långsiktighet och stabilitet i fisket.
I planerna är regleringen av redskapsanvändning-
en även viktig, och en bättre selektivitet måste ut-
vecklas. I det sammanhanget kommer jag särskilt att
påtala vikten av att koppla ihop redskapsregler och
minimimått - det har ju också varit uppe här tidigare.
Utan väl avvägda minimimått får de övriga reglerna
minskad effekt. Det har vi t.ex. kunnat se när det
gäller torsken i Östersjön, där vi alltså inte ännu har
lyckats få till ett minimimått.
Kommissionens förslag om att begränsningar av
fiskeansträngningar ska vara ett annat huvudinstru-
ment ser jag som mycket positivt. Mål för reducerad
fiskeansträngning i de olika förvaltnings- och åter-
hämtningsplanerna leder till att vi måste hantera
överkapaciteten i flottan.
Ett ytterligare positivt steg med koppling till fis-
keflottans kapacitet är att delar av det offentliga stö-
det nu tas bort. Det är inte försvarbart att vi använder
gemenskapens pengar, och därmed skattebetalarnas
pengar, till att bygga nya fartyg när situationen ser ut
som den gör. Och man kan, som kommissionär Fi-
schler sade i dag, inte samtidigt som man ger med ena
handen ta med den andra. Man kan alltså inte ge till
nya stora fartyg och samtidigt ge till skrotning av de
gamla. Det blir en mycket konstig politik.
Under resten av det här året har vi ett ganska tungt
men spännande förhandlingsarbete framför oss, för
att de förändringar som krävs ska bli verklighet. Spa-
nien kommer nu att påbörja diskussionerna i rådsar-
betsgrupperna. Det kommer inte att hända särskilt
mycket, tror jag, innan det danska ordförandeskapet
tar över, och det blir en mycket stor och svår uppgift
att jobba vidare med det här. Man har planerat för tre
ministerråd under hösten. Det troliga är att beslut
fattas i slutet av året, i december.
Fru talman! Jag skulle också lite översiktligt vilja
kommentera något av det som har sagts här.
Kjell-Erik Karlsson pratade bl.a. om det kustnära
fisket och om att fördela kvoterna till lokalbefolk-
ningen i stället för att göra som nu. Då vill jag erinra
om att det kommer en proposition i höst som tar upp
det kustnära fisket, vattenbruket och insjöfisket.
Ester Lindstedt-Staaf tog upp frågan om tredje-
landsavtal - och det har flera varit inne på. Det är en
väldigt viktig fråga. Det handlar alltså om att EU
köper vatten i tredjeland. Då vill jag erinra om att vi
under det svenska EU-ordförandeskapet avbröt avta-
let med Marocko. Marocko förvaltar numera och
fiskar i sitt eget vatten. Jag tyckte att det var ett all-
deles riktigt beslut att ta.
Det träffades också andra avtal under det svenska
ordförandeskapet där vi försökte föra in mera av det
som nu också ligger i kommissionens förslag, nämli-
gen partnerskap. Det ska vara partnerskap i stället för
att EU ska vara den stora och ett land i Afrika någon-
stans ska vara den lilla, som det har varit hittills. Så
kan det naturligtvis inte vara. Samtidigt ska vi inte
blunda för det faktum att inkomsterna från fiskevatt-
net i t.ex. Mauretanien har betytt otroligt mycket för
det landet. Vi har betalat rätt så bra för dessa vatten,
men den dag ett land självt vill ha tillbaka sitt vatten
ska det naturligtvis få det.
Åsa Torstensson talade om vikten av nationell
samling i de här frågorna. Jag delar den uppfattning-
en. Jag delar också uppfattningen att en lösning som
man kan komma fram till tillsammans respekteras
och accepteras mycket mer än ensidigt fattade beslut.
Jag delar också uppfattningen att det är viktigt med
den utbildning som nu tycks vara på gång mellan
olika intressenter, fiskarnas organisationer, fiskebran-
schen, Fiskeriverket osv. Det verkar som att de är på
gång med en sådan.
Harald Nordlund tycks ha lämnat lokalen, så jag
behöver kanske inte kommentera hans många frågor.
Maria Wetterstrand tog också upp frågan om EU:s
fiskepolitik när det gäller u-länderna. Jag hänvisar till
vad jag just sade men också till att Sverige har tagit
initiativ till en arbetsgrupp med länder som tycker
som vi, och vi har haft vårt första möte. Tjänstemän
hos oss leder alltså dessa möten, där vi försöker få ett
mera rättvist förhållande mellan EU och respektive
tredjeland. Och, som sagt, denna fråga kommer också
att uppmärksammas och tas upp i samband med över-
synen av den gemensamma fiskepolitiken.
Det är kanske att ta i att säga att jag blir upprörd,
men jag blir något förvånad när Maria säger att vi
sitter stilla i båten. Jag undrar vem hon avser. Jag
upplever i alla fall inte att alla de tjänstemän som har
fått instruktioner av regeringen och som är ute och
förhandlar om Östersjön i EU och om tredjelandsav-
tal sitter stilla i båten. De är synnerligen aktiva, och
det har de regeringens uppdrag att vara. Det är ingen-
ting som är påkommet nu, utan det är någonting som
vi har arbetat med under den här mandatperioden, så
det där uttalandet har jag lite svårt att förstå.
Vi måste vara aktiva. I den situation som vi nu är i
med en gemensam fiskeripolitik i EU måste vi driva
på för att vi ska få resultat. Det ska inte vara resultat
som stämmer med Sveriges uppfattning - det går ju
inte när det är 15 länder som ska förhandla - men vi
ska nå så långt och så nära som det bara går. Och jag
vill bestämt hävda att detta görs.

Anf. 134 MARIA WETTERSTRAND (mp)
replik:
Fru talman! Först blir jag ändå lite bekymrad över
ministerns svar när det gäller u-ländernas kuster och
EU:s hantering av de fiskevattnen. Ministern säger att
regeringarna självklart får tillbaka vattnen om de vill
det. Naturligtvis har regeringarna i de här länderna en
viktig roll i diskussionerna om fiskevattnen, men det
skulle behöva påpekas att regeringarna kan vilja sälja
de här fiskevattnen men att det kan vara olämpligt att
göra det därför att det drabbar många av de lokala
kustfiskare som lever av fisken i de här kustområde-
na. Jag skulle gärna vilja ha någon kommentar från
ministern om det.
Kommissionen föreslår kraftiga minskningar av
EU:s fiskeflotta. Ser ministern att det finns någon risk
att man köper fler fiskevatten utanför u-ländernas
kuster för att flytta de här båtarna, för att fisket ska
kunna fortsätta för de verksamma fiskare som finns?
Sedan gäller det mitt uttryck om att sitta stilla i
båten. Jag syftar på situationen efter förhandlingarna i
EU och efter det att EU sedan i sin tur har förhandlat
med länderna kring Östersjön och man har kommit
överens om kvoter - Sverige är ju delaktigt framför
allt i det första skedet när det gäller förhandlingarna
inom EU. Då väljer Sverige att bara sitta stilla i båten
och säga: Jaha, det gick inte som vi ville. Då gör vi
inte någonting åt det här, utan då fiskar vi upp den
kvot som vi fick.
Ministern vet sedan tidigare att jag är av den upp-
fattningen att Sverige skulle kunna avstå från den här
kvoten.

Anf. 135 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Resonemanget om tredjeland blir nå-
got märkligt. Vem ska företräda ett land? Det kan inte
en kustbefolkning göra, antar jag. EU måste för-
handla med en lagligt vald regering. EU kan inte gå
förbi en sådan och förhandla med kustbor. Jag känner
inte till någon plats där det går till så. Det strider mot
den demokrati som jag antar att vi båda är anhängare
av.
Angående den utrangering som kommer att ske av
ganska många fartyg räknar man, om detta går ige-
nom, med att det blir en reducering med nästan 50 %
av fiskeflottan. Det finns ingen som jag har hört, inte
kommissionen och definitivt inte Sverige, som talar
för att dessa fartyg skulle flytta och få fiska någon
annanstans. Tvärtom tenderar avtalen med tredjeland
att leda till att landet själv tar hand om sitt eget fiske
efter att ha byggt upp sin fiskekapacitet. Det tycker
jag är bra. Då finns det inte plats för de utrangerade
båtarna. Dessutom kommer kommissionen att föreslå
att man kraftigt höjer skrotningspremierna så att far-
tygen verkligen försvinner. Ett motiv för att få skrot-
ningspremien är att de blir obrukbara för fiske.
Efter att ha förhandlat kan vi göra väldigt mycket
själva. Men som Maria Wetterstrand också vet är
regeringen inte någon anhängare av ett ensidigt
svenskt fiskestopp. Det är regeringens uppfattning att
det inte ska bli ett ensidigt sådant. Vi förhandlar och
ska nu efter sommaren påbörja förhandlingar i Wars-
zawa om bl.a. Östersjötorsken. Vi kommer där att
plädera för vår position som är lika strikt som i fjol.
Vi får se var vi landar. Jag är inte beredd att därefter,
om vi t.ex. inte når ett stopp för östra beståndet, ensi-
digt säga att vi inte nådde ända fram men att vi ge-
nomför det i Sverige. Det tycker jag vore fel av
många olika skäl.

Anf. 136 MARIA WETTERSTRAND (mp)
replik:
Fru talman! Jag tror att ministern missförstod mig
lite grann. Självklart är det regeringarna som företrä-
der länderna, men det kan ändå vara så att man avstår
från att ingå ett avtal med vissa länder eftersom man
anser att det inte blev ett bra avtal och då också tar
hänsyn till befolkningen som lever i kustområdena.
Jag menar inte att man ska gå in och förhandla med
befolkningen och att de måste få pengarna direkt i
handen. Det kan ändå vara intressant att ta hänsyn till
den och inte bara tycka att det är okej om landets
regering tycker det är okej.
Det finns andra aspekter som man behöver ta hän-
syn till, särskilt när man är en så pass mycket starkare
ekonomisk part som ändå EU är i dessa förhandling-
ar. Vi har ett ansvar för den fiskepolitik som vi bedri-
ver och den fiskeverksamhet som vi bedriver utanför
dessa kustområden.
Det är i övrigt intressant att höra att ministern inte
kan tänka sig att man gör ett svenskt ensidigt fis-
kestopp när miljöministern i går uttalade om inte en
motsatt uppfattning så åtminstone en betydligt mer
nyanserad uppfattning. Han är beredd att ompröva
beslutet och menar att Sverige skulle kunna införa ett
ensidigt fiskestopp under förutsättning att det har
någon effekt och att kvoterna inte automatiskt tas av
något annat land.
Efter vad jag har hört ifrån de experter som jag
har diskuterat med har det effekt, eftersom vi har
nästan en femtedel av kvoten på det östra beståndet.
Det är dessutom så att de andra inte kan sno våra
kvoter rakt av ifall vi inte utnyttjar dem. Vi ska för-
handla till oss kvoterna och låta bli att utnyttja dem. I
så fall har de andra länderna inte möjlighet att ta dem.

Anf. 137 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! När det gäller avtal med tredjeland
har det som tidigare varit mycket präglats av det som
Maria Wetterstrand anför. Det har handlat om avtal
och förhandling mellan en stor och en liten part. Men
just detta förhållande vill kommissionen i sitt förslag
något ändra på. Man talar nu om partnerskap i stället
för ord som tidigare har använts. Det tycker jag är
bra, särskilt med tanke på att dessa länder har fått
pengar från EU som delvis varit destinerade till upp-
byggnaden av en fiskekapacitet i det egna landet. Det
är för mig en självklarhet att EU då inte ska propsa på
eller försöka övertyga dem om att vi ska fortsätta att
ha avtal med dem om de själva anser att de behöver
vattnen i fråga. Det är en självklarhet för mig.
Det ensidiga stoppet är en framförhandlad posi-
tion som regeringen intar. Där finns alla ministrar
med, och den står sig.

Anf. 138 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Det var intressant att höra ministerns
klargörande av att det är en gemensam fiskepolitik
och att det inte är aktuellt med ett ensidigt avtal eller
en ensidig åtgärd. Jag hade ställt frågan vid ett annat
tillfälle. Det var därför intressant att få ett så tydligt
besked.
Jag skulle vilja återkomma till skrotningen som
ministern också berörde lite. EU-kommissionen har
efter de första förslagen om reformering räknat fram
att vi i Sverige ska skrota 49 % av vår flotta i ton
räknat. Jag skulle vilja fråga ministern, eftersom hon
inte tog upp det i det förra resonemanget, vad hon
tycker om detta, om denna nivå.

Anf. 139 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt att det i kommissionens
förslag finns siffror på att 49 % av den svenska fiske-
flottans kapacitet mätt i bruttoton skulle behöva
skrotas.
Vi har emellertid inte kunnat få fram hur man har
räknat fram denna siffra. Sannolikt är det så att det
bygger på den kritiska situationen för främst torsken i
Östersjön. Vi är inte färdiga med detta. Vi kommer
naturligtvis att efterfråga på vilka grunder man har
räknat fram siffran.
Man får inte heller glömma att situationen för fis-
kebestånden är allvarlig. Vi kan inte räkna med att
vår fiskenäring går fri från eventuella konsekvenser.
Så blir det inte. Även den svenska fiskeflottan kom-
mer att drabbas, trots att vi har vidtagit extra åtgärder
genom att höja skrotningspremien förra året. Vi följer
det utvecklingsprogram med krav på nedskärningar
som finns för flottan. Men våra fiskare kommer också
att drabbas.
I detta sammanhang kan jag nämna att kommis-
sionen vid sin presentation i dag i Luxemburg be-
skrev vilka ekonomiska konsekvenser som detta får
och hur man från EU-håll skulle försöka bidra. Man
skulle använda fiskefonden. Efter 2004 skulle man i
samband med halvtidsöversynen av socialfonden
också kunna ta pengar ur denna till förtidspensione-
ring, omskolning och andra åtgärder för de fiskare
som drabbas.

Anf. 140 KJELL-ERIK KARLSSON (v) re-
plik:
Fru talman! När det gäller att fånga rätt målart är
de selektiva redskapen av ganska stor vikt och har
lyfts fram i olika sammanhang. Efter vad jag har
förstått ger EU:s sjätte ramprogram ganska lite ut-
rymme för selektiva redskap. Jag undrar vad som
egentligen görs på EU-nivå i utveckling av de selek-
tiva redskapen.

Anf. 141 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Vad man i detalj gör av praktisk art
inom EU känner jag inte till. Däremot vet jag att vi
nationellt försöker utveckla de selektiva redskapen.
EU kräver större selektivitet, men hittills i alla fall är
det vi själva som har utvecklat denna typ av redskap.
Det finns också med i det tiopunktsprogram som jag
själv har skrivit, där jag har uppdragit åt Fiskeriverket
att tillsammans med branschen, fiskarna själva, för-
söka att utveckla detta. Det är på god väg. Bacoma-
modellen är en sådan sak, men det finns också långt
framskridna planer på att ha en annan modell när det
gäller t.ex. havskräfta.

Anf. 142 KJELL-ERIK KARLSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Men det gäller ju inte bara att ta fram
de selektiva redskapen; det gäller också att använda
dem och använda dem på rätt sätt. Det är ganska lätt
att gå runt detta, även om man använder dem.
När det gäller den nationella utvecklingen av se-
lektiva redskap är det väl endast resurser från Miljö-
departementet, miljömålspengar, som har avsatts. Har
Jordbruksdepartementet, som har hand om näringen,
avsatt några pengar för detta?

Anf. 143 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! För det första vill jag säga att efter-
levnaden är viktig. Där framkom det en intressant sak
i dag i Franz Fischlers redovisning, nämligen att man
skulle titta på de alternativ till Bacomamodellen som
man godkänner. Det har inte varit helt lyckat att man
vid sidan om Bacomamodellen också kan ha en annan
typ av maska. Det blev inte bra. Detta, säger kommis-
sionen, måste vi nu se över, underförstått för att se
om man kan försöka stoppa det alternativet.
När det sedan gäller utvecklingen av selektiva
redskap tycker jag att det är ganska ointressant om
det är Miljödepartementet eller Jordbruksdeparte-
mentet som står för pengarna. Det är regeringen som
svarar för den här utvecklingen. Vi i Jordbruksdepar-
tementet, om man nu ska hårdra det hela, har ju vårt
fiskeriverk som vi finansierar och som är behjälpligt i
utvecklingen av de selektiva redskapen.
Jag ser mycket fram emot att det ska hända nå-
gonting, och i samtal med fiskarna får jag detta be-
kräftat.

Anf. 144 CARL G NILSSON (m) replik:
Fru talman! Det finns naturligtvis all anledning att
önska regeringen lycka till när det gäller att få fram-
gång i många av de förslag till åtgärder som Marga-
reta Winberg har för avsikt att driva i EU-
förhandlingarna. Det är bara det att när det gäller
många av de här punkterna och förslagen till mer
effektiva förvaltningsplaner - Margareta Winberg
nämnde själv tiopunktsprogrammet för nationella
åtgärder - finns det ingen anledning, som jag uppfat-
tar det, att vara särskild imponerad över deras effekt.
Varför har det inte hänt mer än det har gjort? Det
står ganska stilla. Vi har hört talas om utvecklingen
och den ökade användningen av selektiva redskap,
handlingsplanen för att få bort spökgarn m.fl. punkter
som åtminstone jag inte har sett något som helst re-
sultat av. Frågan är då varför.
Sedan återstår frågan: Kommer Margareta Win-
berg att driva frågan om ett totalt torskfiskestopp,
trots att det egentligen inte finns några gemensamma
vetenskapliga råd om detta? Vi ska ha klart för oss att
om man får igenom det skulle det innebära en mycket
hård smäll för det svenska yrkesfisket.

Anf. 145 Jordbruksminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Har det hänt något? är innebörden i
Carl G:s fråga. När vi inte fick igenom ett totalstopp i
fjol för Östersjön släppte vi det och inriktade oss i
stället på att få igenom en förvaltningsplan för torsk.
Det lyckades. I dag har vi alltså en förvaltningsplan
för torsk i Östersjön. Vad vi ska göra nu är att fylla
den med ännu mer innehåll, t.ex. minimimått på tors-
ken.
När det sedan gäller tiopunktsprogrammet kan jag
väl ta bara några saker. Ta det här med spökgarnen!
Man ska den här veckan börja plocka upp spökgar-
nen. Ta det här med ökad information om kustnära
lekplatser! Det är en prioriterad fråga, och man har
anställt extra personal för att kunna genomföra detta.
Så kan man gå igenom fråga efter fråga. Tiden med-
ger inte att jag går igenom alla. Det är klart att det
händer saker, även om det kanske inte står i tidningen
att nu påbörjar man detta eller detta. Allt står inte i
tidningen, men det går bra att ringa till Fiskeriverket
och fråga om man är intresserad.
När det gäller totalt torskfiskestopp är min upp-
fattning klar. Om man noga läser ICES biologiska
rådgivning kan man se att de säger att bestånden har
legat utanför biologiskt säkra gränser och att de tors-
kar som fångats blivit bara mindre och mindre. Årets
rådgivning visar att situationen fortfarande är oro-
väckande. I fjol rekommenderade de att inget fiske
borde ske i det östra beståndet, och de säger i år att
det inte har förbättrats. Då borde man ju dra slutsat-
sen att inget fiske bör ske i det östra beståndet. Det
gör jag också. Men då drar biologerna en annan slut-
sats: Om man följer förvaltningsplanen kan man
genomföra ett visst fiske.

Anf. 146 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Det är en viktig skrivelse som har
diskuterats i eftermiddag och i kväll. Det har sagts
många kloka ord här i kammaren. Jag tänker inte gå
in på vad som står i skrivelsen. De moderata syn-
punkterna har Carl G Nilsson på ett förtjänstfullt sätt
framfört tidigare i dag.
Däremot befinner jag mig i den lite unika situa-
tionen ha fått en motion antagen och dessutom ett
tillkännagivande till regeringen om ersättning för
skador på fiskefartyg och fiskeredskap till följd av
dumpade kemiska stridsmedel. Det är klart att man
känner sig ganska nöjd när det går så med en motion.
Däremot blir jag lite betänksam när jag hör Kaj Lars-
son gå upp och yrka avslag på detta tillkännagivande
och bifall till reservationen från Socialdemokraterna.
Det är onekligen så att den här frågan är viktig för
fiskarna. Det är viktigt att man får den ersättning man
ska ha i samband med att man tvingas göra fiskestopp
när man träffar på gamla kemiska stridsmedel i vatt-
net eller någon typ av senapsgas. Kaj Larsson säger
att detta inte är någon stor fråga, men det är faktiskt
en stor fråga för de fiskefartyg på Bohuskusten som
vid ett flertal tillfällen har drabbats av detta. Och jag
tror inte alls att fiskarna har samma uppfattning som
Kaj Larsson, dvs. att man får ersättning och att detta
inte är något problem. Det är intressant att utskotts-
majoriteten också ser detta som ett problem, i och
med att man begär att regeringen ska göra någonting i
denna fråga.
Nu är det som så att när man får bifall till motio-
ner i den här kammaren är det inte alltid det händer
någonting. Jag hoppas att regeringen inte behandlar
den här frågan på samma senfärdiga sätt som när det
gäller yrkesfiskeavdraget. För sex år sedan beställde
den här kammaren att regeringen skulle återkomma
vad det gällde yrkesfiskeavdraget, men regeringen
har inte återkommit. Det är en viktig fråga för svenskt
fiske där man har visat nonchalans mot svenska yr-
kesfiskare. Det här är en annan sådan fråga. Vi ska
inte föregripa morgondagens omröstning, men om
denna utfaller som den ser ut att göra, dvs. att det blir
en majoritet för motionen, får man hoppas att rege-
ringen inte långhalar också denna för fiskarna så
viktiga fråga så att det tar evigheter.
Det händer inte ofta, men när det händer att fiske-
fartyg drabbas av detta tycker jag att det är lite genant
för regeringen att säga att vi har alla typer av ersätt-
ningar. Tydligen upplever inte svenska fiskare och
fiskeorganisationer det på det viset, utan man anser
att den här frågan är viktig. Jag känner mig åtminsto-
ne än så länge tillfreds med att riksdagens majoritet i
den här frågan har en annan uppfattning än vad Kaj
Larsson och regeringen har.

Anf. 147 KAJ LARSSON (s):
Fru talman! Jag ställde tidigare frågan vad det ska
vara mer än den ersättning som i dag utgår till yrkes-
fisket när man drabbas av detta. Jag har inte riktigt
fått svar. Jag fick inte svar från Carl G, men jag kan-
ske kan få svar nu.
Den ersättning som utgår i dag täcker kostnaden
för eskort i hamn när olyckan inträffat. Man får er-
sättning för saneringsarbetet, alla saneringskostnader.
Man får arbetslöshetsersättning under den tid sane-
ringsarbetet pågår. Eventuella personskador kan er-
sättas genom den kollektiva försäkring som finns
inom Sveriges Fiskares Riksförbund. Vad är det mer
man är ute efter?
Det som förvånade mig i den debatt vi hade innan
var att Kent Olssons kollega i utskottet, Carl G Nils-
son, tidigare har varit inne på samma linje och inte
haft några reservationer. Jag frågar: Vad är det som
har hänt eftersom man har svängt så tvärt denna
gång?

Anf. 148 KENT OLSSON (m):
Fru talman! För min del har jag skrivit en motion
om detta ett antal år. Man kan antagligen säga att
kammaren har blivit klokare och klokare. Man har
tagit till sig de argument som har funnits, och man
har väl sett att det som Kaj Larsson säger inte stäm-
mer, dvs. att svenska fiskare inte får nödvändig er-
sättning.
Det är klart att man ska ha ersättning enligt ett
danskt system. Det tyckte jag att Carl G Nilsson sade
ganska tydligt i sitt replikskifte tidigare, Kaj Larsson.
Man tappar faktiskt ett antal fiskedagar. Man kan
alltså inte gå ut på ganska lång tid. Under ett flertal
dagar kan man kanske inte gå ut eftersom båt och
redskap ska saneras. Det är klart att det ska finnas en
ersättning för den delen. Det får man inte i dag.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 juni.)

12 § Ett system för individuell kompetensut-
veckling

Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande 2001/02:AU10
Ett system för individuell kompetensutveckling (prop.
2001/02:175).

Anf. 149 PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! Det var trevligt att se statsrådet Mona
Sahlin här i kammaren. Det är inte ofta statsråden är
med på våra arbetsmarknadspolitiska debatter. Det
händer, men det var trevligt att se statsrådet här.
Jag kan inledningsvis konstatera att Näringsde-
partementet och regeringsmajoriteten återigen har
visat sin stora impotens. Och mot beslutsimpotens
hjälper inte ens Viagra.
För mer än fyra år sedan, i april 1988, tillsatte re-
geringen en arbetsgrupp med uppgift att främja kom-
petensutvecklingen i arbetslivet. I december 1999
tillkallades en särskild utredare för att lämna ett för-
slag till hur ett generellt system för individuell kom-
petensutveckling skulle kunna utformas. Efter ett år,
alltså i december 2000, överlämnades det till rege-
ringen.
I dag, år 2002 - ett och ett halvt år efter överläm-
nandet - diskuterar vi riktlinjer för ett system för
stimulans av individuell kompetensutveckling, inte
något förslag till lagstiftning. Det är tänkt att komma
till hösten.
Det är egentligen bedrövligt att vi ska behöva ta
upp kammarens tid med att stå här i dag och debattera
några sorts riktlinjer till kompetenssparande. Det
hade varit betydligt rejälare om vi fått diskutera rege-
ringens förslag med sammanhängande lagstiftning i
ett sammanhang. Men vi får väl göra det bästa av
situationen och i dag försöka få ett resonemang om
ett bättre system än det som regeringen har föreslagit
riktlinjer för.
De fyra borgerliga partierna har lagt fram ett ut-
kast till ett sådant. Min avsikt är att redogöra för
idéerna i det. Medreservanterna kommer härefter
säkert att fylla på med kloka synpunkter.
Fru talman! Det finns i Sveriges riksdag en bred
uppfattning om nyttan av att vuxna människor konti-
nuerligt skaffar sig nya kunskaper. Jag ser tre avgö-
rande skäl till kompetensutveckling.
Det första skälet är att utbildningsväsendet i dag
inte håller tillräckligt hög kvalitet. I länder där utbild-
ningen släpar efter kommer också den ekonomiska
utvecklingen och människors levnadsstandard att
göra det. Vi kan i dag se att Sveriges ledande position
i världens välståndsliga i början av 70-talet har för-
bytts i en kontinuerligt sjunkande position. I dag
ligger vi på en mindre hedrande ungefärlig sjuttonde-
plats.
Det blir alltmer tydligt att många företag har pro-
blem att rekrytera kunnig och utbildad arbetskraft.
Det gäller såväl yngre akademiker som utbildad ar-
betskraft inom praktiska och tekniska yrken.
Det andra skälet är att de svenska skatterna på ut-
bildning och kunskap sänder ut fel signaler. Det lönar
sig helt enkelt inte i tillräcklig utsträckning att utbilda
sig. En rapport från Föreningssparbanken för några år
sedan visade att de akademikeryrken man undersökte
hade en lägre ekonomisk standard än industriarbeta-
ren hade när skatt, nödvändiga fasta utgifter och stu-
dielån betalats.
Trots relativt höga arbetskraftskostnader betalar
sig med andra ord långa studier dåligt i Sverige. Den
högsta marginalskatten sänks i många länder, medan
Sverige fortfarande har bland de högsta skatterna i
världen.
Det tredje skälet är att det brister i förutsättning-
arna för många människor att på egen hand kunna
finansiera sin vidareutbildning. Många människor har
inte de ekonomiska förutsättningarna att regelbundet
kunna avsätta medel för att betala nödvändig fort-
bildning.
Fru talman! Med detta som bakgrund finner vi
moderater det i dag vara värt att pröva ett system för
individuellt kompetenskonto, ett system som ska
gälla alla arbetstagare och egna företagare. Vi vill ha
ett system som är anpassat till den enskilde individen
och som är frivilligt.
Detta är viktigt då vi vill skilja på verksamhetsre-
laterad och individrelaterad utbildning. Med verk-
samhetsrelaterad utbildning menar vi att det i det
enskilda företaget ska vara ett naturligt led i vardagen
att ge de anställda en kontinuerlig utbildning relaterad
till arbetet. Detta borde vara en självklarhet då det har
en avgörande betydelse för företagens överlevnad.
Den individuella kompetensutvecklingen ska vara
en möjlighet för den enskilda människan att kunna
fortbilda sig och eventuellt kunna finansiera nya
karriärmöjligheter.
Fru talman! Det system som vi förordar är i grova
drag uppbyggt på följande sätt:
- Den enskilde individen ansvarar för och avgör när
sparandet används.
- Alla får möjlighet att göra avdrag vid inkomstbe-
skattning upp till ett prisbasbelopp per år.
- Banker, fondbolag och andra finansiella institut
som finns på den svenska marknaden bör förvalta
sparandet.
- Avkastningen beskattas med 15 % avkastnings-
skatt.
- Arbetsgivarens medverkan är viktig, därför bör
rätt till avdrag införas för de sociala avgifterna vid
avsättning till den anställdes kompetenssparkonto.
- När medlen tas ut betalas inkomstskatt.
- För låginkomsttagare bör någon form av extra
skattekredit eller bidrag tillföras. I utgången av
2002 finns avsatt 3,65 miljarder kronor. Därefter
är beslutat att avsätta 1,15 miljarder kronor årli-
gen.
- Om sparmedlen inte använts vid arbetslivets slut
bör de kunna användas för att förstärka pensionen.
Fru talman! Den kritik jag har mot regeringens
förslag kan sammanfattas med följande:
· Insättning på kontot med max 25 % av ett in-
komstbasbelopp per år är helt otillräckligt som
stimulans för reformens syfte.
· Skattelättnad med en nedsättning av 10 procen-
tenheter av arbetsgivaravgifterna är alltför litet för
att motivera arbetsgivarna att medverka till av-
sättningar.
· Sparandet bör inte ske hos en statlig myndighet.
Det genererar bara stora kostnader när det redan
finns befintlig infrastruktur för sparandet och ger
inte valfrihet för denna sparform.
· Sparandet bör inte heller beskattas fullt ut som
kapitalinkomst med 30 %. Det bör i stället lik-
ställas med vad som gäller för det individuella
pensionssparandet.
· Kompetenspremien är alltför låg och krångligt
uppbyggd. Den stimulerar inte till avsättning på
konton.
· Sparandet bör kunna övergå till pensionssparande
och inte kringgärdas av de spärrar som regeringen
föreslår.
Fru talman! Det finns alltså anledning att inte bara
kritisera handläggningen av ärendet utan även i allra
högsta grad innehållet. Eftersom vi ändå ska åter-
uppta diskussionerna i höst vore det bra om partierna
som står bakom betänkandet tog till sig vad SACO:s
ordförande Anna Ekström och TCO:s ordförande
Sture Nordh uttryckte tidigare i våras.
"Det finns all anledning för de miljöpartistiska,
vänsterpartistiska och socialdemokratiska ledamöter-
na i arbetsmarknadsutskottet att mycket noggrant läsa
den borgerliga motionen om individuellt kompetens-
sparande. Den är klart bättre än den proposition rege-
ringen har lagt. Det vore bra med en stabil blocköver-
skridande uppgörelse om kompetenssparandet."
Individuellt kompetenssparande skulle kunna vara
en bra tillväxtmotor, men då ska den också fylla sin
funktion.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till den ge-
mensamma reservationen.

Anf. 150 STEFAN ATTEFALL (kd):
Fru talman! Arbetslivet förändras i snabb takt.
Globalisering och teknikintensifiering leder till ökad
rörlighet på arbetsmarknaden. Det blir allt vanligare
med flera olika arbetsgivare under arbetslivet, växling
mellan utbildning och arbete, företag som expanderar
och som avvecklar.
Utbildning blir alltmer en färskvara. Många gamla
yrken är på tillbakagång, och nya yrken tillkommer i
en allt snabbare takt. Länder som vill hävda sig i den
internationella konkurrensen måste anpassa sina ut-
bildningssystem till denna utveckling. De länder som
inte förmår detta hänvisas till hög arbetslöshet och till
att konkurrera om låglönejobb.
Om Sverige ska vara en nation som kämpar om att
ligga bland de främsta i välfärdsligan - vilket vi
kristdemokrater ser som ett viktigt mål - krävs att vi
understöder det livslånga lärandet och ökar männi-
skors möjligheter att förkovras och utvecklas. Ubild-
ning och kompetens är nyckelorden för framtidens
arbetsmarknad.
Ett system med individuellt kompetenssparande
skulle främja våra möjligheter att utbilda oss vidare.
När vår kompetens stärks ökar också vår trygghet på
arbetsmarknaden, liksom vår benägenhet att pröva
nya utmaningar i arbetslivet. Ökade möjligheter till
kompetenssparande är därför en viktig komponent i
en strategi för långsiktig tillväxt i Sverige.
Här skulle jag vilja understryka särskilt noggrant
att om vi kan stärka individernas ställning på arbets-
marknaden ökar vi också individernas möjligheter att
påverka sina egna liv, öka rörligheten mellan olika
yrken och mellan olika geografiska områden, vilket är
oerhört väsentligt för att få en mer flexibel arbets-
marknad och därmed mer tillväxt.
Kompetenskontomodellen är positiv inte bara ur
ett individperspektiv. För staten är den ett sätt att
bidra till kompetenshöjning och därmed till att be-
gränsa arbetslösheten. Den förstärker landets förmåga
att stå emot ekonomiska kriser. Under högkonjunktur
har vi råd med mer kompetensutveckling, men då
finns inte tiden. Under lågkonjunktur finns det tid,
men då har vi inte råd.
Fru talman! År 2000 förelåg ett färdigt utred-
ningsförslag om ett system för kompetenssparande.
Men regeringen bråkade både inbördes med olika
departement och med sina samarbetspartier, samtidigt
som LO krånglade och bromsade. Trots att riksdagen
under flera år har anslagit budgetmedel hände ingen-
ting. Först i april 2002 kom ett förslag som bara inne-
höll riktlinjer. Det är det vi ska diskutera. Först efter
valet i höst kommer den riktiga propositionen, och
ikraftträdandet blir i bästa fall den 1 juli 2003.
Trots att kompetensutvecklingen är en fråga som
har strategisk betydelse har regeringen misskött frå-
gan under en längre tid. Därmed har en viktig reform
om införandet av kompetenssparande ännu en gång
skjutits på en osäker framtid. Om regeringen agerat så
att ett system med individuellt kompetenssparande
hade kunnat införas under 2002 hade förutsättningar
för att en väsentlig del av de 36 miljarder kronor som
under året återbetalas från SPP till svenska företag
funnits för att, via lokala överenskommelser, avsättas
till kompetenssparande. Här fanns en möjlighet att få
en rivstart för ett system med kompetenssparande,
men den möjligheten sumpade regeringen bort med
sin förhalning av frågan. Därför förtjänar regeringen
stark kritik för hela handläggningen av frågan.
Fru talman! Kristdemokraterna, Moderaterna,
Centerpartiet och Folkpartiet har presenterat alterna-
tiva riktlinjer för ett system med kompetenssparande.
Det är förslag som skiljer sig från regeringens i den
meningen att våra riktlinjer är mer flexibla och har en
betydligt mer positiv grundsyn till individens möjlig-
heter att själv utforma sin kompetensutveckling. Re-
geringens förslag avviker i flera avseenden från ut-
redningsförslaget och har fått stark kritik från TCO
och SACO.
Patrik Norinder citerade ur ett pressmeddelande
som SACO och TCO skickade ut när regeringen hade
lagt fram sitt förslag. Där uppmanade man till en
blocköverskridande överenskommelse. Vi från den
borgerliga sidan i arbetsmarknadsutskottet sade att vi
är beredda att diskutera dessa saker och hitta en ge-
mensam samsyn, men detta avvisades av utskottss-
majoriteten.
I dag har SACO och TCO skrivit ett nytt brev till
riksdagsledamöterna för Socialdemokraterna, Väns-
terpartiet och Miljöpartiet. Där uppmanar man till en
återremiss och ny beredning i syfte att hitta en bred
överenskommelse över blockgränserna om ett starka-
re kompetenskontosystem. Det är förvånande att
socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister
så frankt avfärdar TCO:s och SACO:s synpunkter.
Fru talman! De riktlinjer vi har skissat på handlar
om ett individuellt och frivilligt system.
Arbetstagarens sparande på kompetenskontot ska
vara befriat från skatt, dvs. avdragsgillt, upp till för-
slagsvis ett basbelopp. För statens del handlar det om
att ge en skattekredit på ungefär samma sätt som man
i dag ger en skattekredit för sparande i pensionsför-
säkringar. När pengarna tas ut för att bekosta kom-
petensutveckling betalas inkomstskatt. Långsiktigt får
staten tillbaka denna investering genom högre skat-
teintäkter och lägre arbetslöshet. Men de föreslagna
reglerna, som innebär att man får spara bara drygt
9 000 kr per år, innebär att en medelinkomsttagare
måste spara upp till 30 år för att kunna studera ett år
med bibehållen inkomst. Är det rimligt?
Arbetsgivarna ska uppmuntras att bidra till kom-
petenssparandet och uppbyggnaden av kapitalet i
kompetenskontona genom avdragsrätt för insättning-
ar. Individen ska förfoga över de medel som finns på
det egna kompetenskontot. Någon form av extra
skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare som
börjar spara i kompetenskonto ska införas.
Förutom att den enskilde och arbetsgivaren på eg-
na initiativ och i individuella avtal kan göra insätt-
ningar på kompetenskontot kan också insättningar på
kompetenskontona vara en ytterligare komponent att
förhandla om i lokala löneförhandlingar. När det
gäller uttag bör inte större uttag än det som motsvarar
den tidigare tjänsteinkomsten få göras vid ledighet för
studier. Eventuella medel som inte använts för studier
och kompetensutveckling bör vid arbetslivets slut
kunna användas till att förstärka pensionen. Här avvi-
sar regeringen kategoriskt sådana tankar.
Arbetstagaren ska kunna ta med sig sitt kompe-
tenskonto om han eller hon byter arbetsgivare eller
startar eget. Systemet med kompetenskonton bör
också vara öppet för egenföretagare genom särskilda
regler.
Arbetstagare och arbetsgivare ska fritt kunna välja
vem som ska administrera deras konton. Försäkrings-
bolagen har administrativa system uppbyggda för
försäkringar. Arbetstagare och arbetsgivare är väl
bekanta med de rutiner som gäller för administratio-
nen av gruppförsäkringar.
Nu påstår regeringen att det går snabbare att byg-
ga upp ett statligt system, vilket alla som har följt
utvecklingen av Premiepensionsmyndigheten lätt
betvivlar. Men framför allt gör regeringen och ut-
skottsmajoriteten ett tankefel här; man tror att man
inte får någon mereffekt av att ett antal olika privata
aktörer skulle delta i systemet. Kontona måste mark-
nadsföras gentemot arbetsgivare och löntagare. Här
finns ett egenvärde hos en rad olika aktörer att jobba
med marknadsföring, information och rådgivning.
Man går helt miste om denna effekt om detta görs till
ett statligt system.
På punkt efter punkt finns en ogin, oflexibel in-
ställning från regeringens och utskottsmajoritetens
sida. Det märks att det har varit ett kompromissande
och kattrakande mellan olika intressen som har gjort
att förslaget har tappat mycket av det goda innehåll
som fanns i utredningsförslaget. Det är beklagligt att
förslaget har försenats och att innehållet har försäm-
rats jämfört med hur tankegångarna såg ut från bör-
jan.
Jag yrkar bifall till reservationen i betänkande
AU10.

Anf. 151 MARGARETA ANDERSSON
(c):
Fru talman! Först av allt ska jag säga att jag upp-
skattar att statsrådet Mona Sahlin deltar i dagens
debatt.
Jag vill i den sista debatten med utskottet för den-
na mandatperiod tacka för gott samarbete. Det gäller
personalen i utskottet, som sett till att våra betänkan-
den och reservationer till dem kommit i tid och varit
korrekta, kammarkansliets personal och talmännen,
för att arbetet i kammaren har löpt smidigt, och sist
men inte minst kollegerna i utskottet. Det har bränt
till i debatten - och så ska det vara - men efteråt har
vi kunnat träffas och prata som vanligt. Det har varit
bra med en sådan stämning i utskottet. Det ska inte
minst mina kolleger i presidiet ha all heder av.
Denna sista debatt handlar om ett ämne som jag
personligen har engagerat mig mycket djupt i. Det
handlar om både ett jämställdhets- och ett åldersdis-
krimineringsperspektiv.
Att kunna skaffa sig kunskaper så att man kan va-
ra kvar i arbetslivet ända till pensioneringen är något
som inte får missunnas någon människa. Som det ser
ut i dag är det många som passerat 45 år och därmed
är utan möjligheter att vidareutveckla sig i arbetslivet
om man inte blir arbetslös. Det finns i stort sett inga
möjligheter att finansiera studier efter den åldern.
Detta drabbar i stor utsträckning kvinnor som
kanske varit hemma och tagit hand om barnen eller
inte satsat på kompetensutveckling även om man
arbetat under tiden man haft små barn. När man då
vill komma tillbaka och kanske höja sin kompetens
eller skaffa en ny, därför att man inte ser några ut-
vecklingsmöjligheter i det gamla jobbet, är alla dörrar
stängda. Bara den som har en fet plånbok, blir ar-
betslös eller har en arbetsgivare som vill satsa på ens
utveckling kan förändra sin situation. Vad blev det av
alla vackra ord om ett livslångt lärande och att man
ska ha möjlighet att sadla om mitt i livet? För många
kvinnor blev det avsittning i stället.
Fru talman! Jag har ett exempel som tydligt visar
på detta. Det är en kvinna som har jobbat heltid i hela
sitt liv. Hon har fått barn sent i livet och har därför
inte kunnat vidareutbilda sig före 45 års ålder. Nu
håller hon på med en utbildning som hennes arbetsgi-
vare är positiv till och delvis stöttar, men försörjning-
en måste hon klara på egen hand. Det innebär att hon
jobbar ungefär 150 %, och det klarar ingen i längden.
Studierna är på halvfart, och hon kan gå ned till 75 %
på arbetet till hösten. Det innebär ekonomiska på-
frestningar, men alternativet är att hon inte orkar
fullfölja utbildningen. Det vore ännu värre, anser hon.
Ett individuellt kompetenssparande, som hade
gjort det möjligt för henne att sätta av en del av sin
lön under hela arbetslivet, hade gjort det möjligt för
henne att klara sin ekonomiska situation på ett myck-
et bättre sätt. Hon hade kunnat gå ned i arbetstid och
ändå känt att ekonomin klarar sig. Hon hade sluppit
oron för pengarna och kunnat ägna all kraft åt sina
studier, som hon upplever som mycket viktiga.
Fru talman! Centerpartiet har i flera år drivit frå-
gan om individuell kompetensutveckling. När bud-
geten för år 2000 kom upplevde vi att det skulle kun-
na bli en utveckling åt det håll vi strävade. Regering-
en satte t.o.m. av pengar för att kunna förverkliga
förslaget. Efter detta har ingenting skett. Eftersom det
inte heller kom något förslag i budgetpropositionen
för 2002 tröttnade vi i oppositionspartierna på att
vänta.
Vårt förslag, som nu finns som motion A9 till
proposition 2001/02:175, tog form strax efter jul och
verkar ha haft delvis avsedd effekt. Regeringskansliet
vaknade till liv och tog tag i frågan. Tyvärr har finan-
sen tydligen haft ett alldeles för stort inflytande på
skrivningarna. Förslaget kännetecknas av en rigiditet,
för att inte säga stupiditet, som är häpnadsväckande.
Man lägger ett förslag som enbart är kosmetiskt och
för att inte få ännu ett misslyckande där en riksdags-
majoritet går emot regeringen.
Jag är besviken både på regeringen, som inte kun-
de prestera bättre, och på Miljöpartiet, som inte står
fast vid sina egna tidigare förslag. Barbro Feltzing!
Jag tycker att du har sålt din själ för en vattvälling.
Fru talman! Med det förslag som regeringen läg-
ger i propositionen och som majoriteten ställer sig
bakom lyckas man sänka alla förhoppningar om för-
bättringar för den som inte längre är ung men som
fortfarande har 15-20 år kvar på arbetsmarknaden.
Förslaget är byråkratiskt, snålt och otillräckligt.
TCO-utredaren Lena Orpana säger i TCO-
tidningen att det kommer att ta mellan sju och tio år
för en genomsnittlig tjänsteman eller kvinna att kunna
avsätta pengar till kontot så mycket att man kan stu-
dera en termin utan att riskera inkomstbortfall. Ar-
betsgivarnas intresse för att fylla på arbetstagarnas
konton riskerar också att försvinna, eftersom sparti-
derna blir så orimligt långa.
Oppositionens gemensamma förslag till avdrags-
rätt med ett basbelopp gör de här tiderna rimligare.
Det gör det också möjligt att spara ihop pengar så att
man kan skaffa sig en helt ny eller betydligt längre
utbildning jämfört med regeringens förslag. Ett kvarts
basbelopp känns som ett hån mot alla som vill höja
sin kompetens för att kunna vara kvar i arbetslivet
tills man blir pensionär.
Fru talman! Att tillsätta en ny myndighet som ska
förvalta sparpengarna är också en onödig utgift. Det
finns redan aktörer på marknaden som dessutom har
intresse av att sparformen blir känd för arbetsgivare
och arbetstagare. Staten kan spara informationspengar
genom att använda de här kanalerna.
En annan brist i förslaget är att företagare inte om-
fattas av samma regler. Vi föreslår också någon form
av extra skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare
som börjar kompetensspara. Sänkta skatter för i första
hand låg- och medelinkomsttagare skulle ytterligare
öka deras självbestämmande. Det ökade ekonomiska
utrymmet skulle exempelvis kunna användas till ett
riktat sparande, såsom kompetenskontosparande. För
vår del i Centerpartiet är det viktigt att alla behandlas
lika i ekonomiska frågor.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservatio-
nen.

Anf. 152 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! I dessa sista skälvande timmar blan-
das vänligheter och möjligen ett sista försök att göra
en heroisk insats i vår svenska riksdag. Därför bjuder
också plikten - en kär sådan - att jag säger tack till
alla goda riksdagskolleger, närvarande och andra, för
många goda år i det svenska parlamentet: 13 år vid
Sergels torg och 19 år här på Helgeandsholmen. Jag
har tidigare sagt, och jag upprepar det, ett tack till
utskottskolleger och utskottskansli. Jag vill tillägga
ett tack till närvarande statsråd. Jag hade äran att sitta
i samma presidium som Mona Sahlin i arbetsmark-
nadsutskottet. Min förhoppning i den här delen är att
vår demokrati ska kunna utvecklas i den meningen att
fler medborgare engageras och att sakfrågorna lyfts
fram starkare. Det tror jag vore en god politisk gär-
ning.
Fru talman! Strukturomvandlingen i näringslivet
ställer långtgående krav på arbetskraftens kompetens.
Det handlar om såväl breda som specialiserade kun-
skaper och färdigheter, men kanske framför allt om
att kunna inhämta nya kunskaper när villkoren änd-
ras. Det gör de ju; tekniken utvecklas oerhört snabbt.
Det finns redan i dag behov av återkommande fort-
och vidareutbildning, och det behovet tror jag kom-
mer att öka.
Utbildningssystemet har som främsta uppgift att
ge en bra grund för fortsatt, livslångt lärande och ska
ses som en investering för framtiden.
Arbetsmarknadspolitiken var under många år tidi-
gare inriktad på att förse de stora industrierna med
mer eller mindre utbytbar arbetskraft. En följd av det
framväxande kunskapssamhället är att kraven i dag
ställs högre på kunskaper och personliga färdigheter,
och det vi ibland kallar kommunikativ förmåga. Det
spelar helt enkelt stor roll vem man anställer. Ar-
betsmarknadspolitiken måste läggas om och inriktas
på den faktiska arbetsmarknad som växer fram.
Den snabba teknologiska utvecklingen och nya
förutsättningar på de internationella marknaderna etc.
gör att planeringshorisonten krymper. Arbetsgivare
kan i mindre utsträckning än tidigare bedöma det
framtida behovet av arbetskraft. En följd av detta är
att de lediga jobb som anmäls till arbetsförmedlingar-
na i mycket stor utsträckning är tidsbegränsade.
Folkpartiet har ansett att kompetensutveckling är
en mycket viktig fråga, och vi har tidigare föreslagit
att man rentav skulle kunna ta ut ett "friår" mitt i livet
för att fortbilda sig. I dag har vi att ta ställning till
regeringsförslag vad gäller individuell kompetensut-
veckling, och grundtankarna i detta system ställer vi
oss bakom.
Länge var det oklart om regeringen över huvud
taget skulle orka med att åstadkomma ett förslag i
frågan. Till sist kom visserligen propositionen, men
den innehöll inga lagförslag utan endast knapphändi-
ga riktlinjer för den viktiga reform som därmed än en
gång skjuts på en osäker framtid. Betecknande är att
flera tunga fackliga organisationer haft invändningar
mot regeringens förslag.
Individuellt kompetenssparande, fru talman,
främjar våra möjligheter att utbilda oss vidare. När
vår kompetens stärks ökar också vår trygghet på ar-
betsmarknaden, liksom vår benägenhet att pröva nya
utmaningar i arbetslivet. Ökade möjligheter till kom-
petenssparande är därför en viktig komponent i en
strategi för långsiktig tillväxt i vårt land.
Kompetenskontomodellen är inte bara positiv ur
ett individperspektiv. För staten är den ett sätt att
bidra till kompetenshöjning och därmed begränsa
arbetslösheten. Det förstärker landets förmåga att stå
emot ekonomiska kriser. Under högkonjunktur har vi
råd med mer kompetensutveckling, men då finns
kanske ingen tid för det. Under lågkonjunktur finns
det tid, men då tycker sig många inte ha råd.
Medlen på kompetenssparkontot är individens eg-
na och ska kunna användas för den kompetensut-
veckling som den enskilde själv bestämmer sig för.
Kompetensutveckling ges en vid definition. Om
sparmedlen inte kommer till användning för kompe-
tensutveckling är det vår uppfattning att de vid ar-
betslivets slut rentav skulle kunna användas för att
förstärka pensionen.
Från de fyra oppositionspartierna har vi föreslagit
en ordning där varje individ ges möjlighet att göra
avdrag vid inkomstbeskattningen för insättningar på
ett individuellt kompetenskonto. Avdragsrätten bör
gälla för insättningar på upp till ett prisbasbelopp per
år.
För statens del handlar det alltså inte om att ge bi-
drag. Snarare handlar det om att ge en skattekredit på
ungefär samma sätt som man i dag ger skattekredit
för sparande i pensionsförsäkringar. När pengarna tas
ut för att bekosta kompetensutveckling betalas in-
komstskatt. Långsiktigt får staten tillbaka denna in-
vestering genom de högre skatteintäkter och den lägre
arbetslöshet som denna modell skulle kunna bidra till.
Det har, fru talman, tidigare i debatten refererats
till att två av våra tre största fackförbund djupt bekla-
gar den hantering som frågan fått. Man har refererat
innehållet av kritiken. Det är egentligen mycket star-
ka skrivningar som har nått t.ex. riksdagsmajoriteten.
Både TCO och SACO tycker att vad de kallar återre-
miss vore rimligare.
De säger att det är angeläget att vi skapar ett sys-
tem där varje individ kan öka sin kunskap, utbilda sig
och få en starkare position på arbetsmarknaden. Deras
önskan är att riksdagsförslaget mer ska återspegla vad
IKS-utredningen föreslog. De säger att förslaget i
många avseenden måste förbättras om man ska kunna
nå de mål som jag i och för sig tror att det finns en
grundläggande enighet kring. Också utredningen var
tillskyndare av dessa mål.
Fru talman! Regeringens förslag har också brister
vad gäller hur mycket pengar som får avsättas. Det
ska endast röra sig om ett fjärdedels basbelopp, och
förslaget ska ha ett slags låginkomsttagarprofil. Jag
tycker att låginkomsttagares mer begränsade hand-
lingsutrymme inte ska föranleda beloppsgränser som
gör att hela reformen nu riskerar att bli ganska me-
ningslös. I stället har vi förordat andra vägar, t.ex.
sänkta skatter för i första hand låg- och medelin-
komsttagare. Det skulle öka låginkomsttagares själv-
bestämmande att disponera en större del av det egna
inkomstutrymmet. Det ökade ekonomiska utrymmet
skulle exempelvis kunna användas till ett riktat spa-
rande, såsom kompetenskontosparande.
Jag tror till sist, fru talman, att det är angeläget att
också få arbetsgivarnas medverkan i ett system för
individuell kompetensutveckling, bl.a. därför att ka-
pitalet i ett sådant systemet då kan byggas upp i en
snabbare takt. Redan i dag tar företagen ett betydande
ansvar för de anställdas kompetensutveckling. Här är
det emellertid fråga om mer direkt verksamhetsrelate-
rad personalutbildning, där företaget också har ett
avgörande inflytande. Det är inte lika självklart med
en aktiv arbetsgivarmedverkan i ett kompetensspa-
rande där medlen helt disponeras av den enskilde.
För att stimulera arbetsgivare att bidra till den an-
ställdes eget utbildningssparande anser vi därför att
det bör införas en rätt till avdrag för sociala avgifter
vid avsättningar till den anställdes kompetenskonto.
Detta kan jämföras med de villkor som gäller för
arbetsgivares avsättningar till pensionssparande för
anställda.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servationen.

Anf. 153 LAILA BJURLING (s):
Fru talman! Förra året diskuterade riksdagen en
rad motioner om kompetensutveckling och individu-
ellt kompetenssparande. Då handlade inläggen myck-
et om behovet av kompetensutveckling i samhället.
Det handlade om framtida brist på arbetskraft inom
vissa yrken. Det handlade om flaskhalsproblem, och
det handlade om arbetsmarknadsutbildning. Inläggen
handlade också om arbetarrörelsens kamp för allas
rätt till utbildning och behovet av ett livslångt läran-
de.
Eftersom sommarkvällen är vacker, trots lite
regntunga moln, och eftersom statsrådet Mona Sahlin
ska tala senare kommer jag att uppehålla mig vid det
individuella kompetenssparandet och hur det är upp-
byggt. Det ska inte på något sätt uppfattas som att jag
tycker att kompetensutvecklingen är mindre viktig
och inte heller som att jag tycker att rättvisan har
blivit större när det gäller vem som får mest utbild-
ning i jobbet.
Det är fortfarande så att en LO-medlem bara får
hälften så mycket fortbildning som en SACO-
medlem. Anställda vid stora företag får dubbelt eller
t.o.m. tre gånger så mycket utbildning som anställda
vid små företag. Fortfarande får redan välutbildade
mer vidareutbildning än lågutbildade.
Ställningstagandet i den borgerliga reservationen i
dagens betänkande inleds med dessa ord:
"Kompetensutveckling är en fråga som har strategisk
betydelse. Trots detta har regeringen misskött frågan
under en längre tid." Det låter som om de anser att
kompetensutveckling står och faller med ett skatte-
subventionerat sparande. Så är det ingalunda.
Vi socialdemokrater har lagt fram en mängd för-
slag som ger ännu större möjligheter för vuxna att
utveckla sig vidare. Jag kan nämna några. Det gäller
Kunskapslyftet, som har nått över 800 000 vuxna, ett
nytt och reformerat studiemedelssystem och över
100 000 nya platser på högskolan. Det är de generella
reformerna som ger de stora möjligheterna för lågut-
bildade och lågavlönade att utbilda sig som vuxna.
Det individuella kompetenssparandet kan aldrig bli
mer än en extra stimulans bredvid existerande system,
men kan trots det få stor betydelse för många männi-
skor när det handlar om att våga prova något nytt.
Det är glädjande att kunna konstatera att det råder
stor samstämmighet i utskottet om ett individuellt
kompetenssparande för anställda och om att den
kompetensutveckling som systemet stimulerar ska
ges en vid definition. Men när det gäller hur reglerna
för sparandet ska utformas har vi inte längre mycket
gemensamt.
Regeringens förslag om det individuella kompe-
tenssparandet innebär att man varje år kan spara upp
till 25 % av ett inkomstbasbelopp och att man får
göra avdrag för det beloppet vid inkomstbeskattning-
en.
Vi socialdemokrater vill ha ett system som sti-
mulerar och premierar själva komptensutvecklingen
och inte enbart sparandet. Därför föreslås en kompe-
tenspremie som innebär att man, när man tar ut peng-
ar från sitt konto och använder dem för kompetensut-
veckling, får ett fast belopp på 1 000 kr och därutöver
en premie som beror på utbildningens längd men som
är lika för alla.
Vi socialdemokrater är angelägna om att det ska
bli en bred uppslutning bakom systemet och att
många individer ska vilja spara en del av sina pengar
för att senare i livet kunna öka sin kompetens. Därför
föreslår vi också att arbetsgivaravgifterna för den
arbetsgivare som sätter in pengar på den anställdes
kompetenskonto ska sänkas med 10 %. En sådan
sänkning skulle kunna förbättra förutsättningarna för
arbetsmarknadens parter att träffa avtal om kompe-
tensutveckling.
Vi anser också att systemet inte ska låsa in peng-
arna på kontot. Möjligheten att spara pengar och
flytta fram beskattningen av det sparade beloppet
kommer säkert att bli attraktiv för många, men om
pengarna bara får användas till kompetensutveckling
finns det risk för att många skulle dra sig för att börja
spara. Det är svårt att veta vad framtiden bär med sig,
och för många människor - kanske speciellt för män-
niskor med låga inkomster - kan det kännas otryggt
att binda upp sina sparade pengar.
Därför är förslaget att det ska vara ett öppet spa-
rande med samma beskattning av avkastningen som
andra sparformer. Individen äger själv sitt konto och
får använda pengarna när hon vill och till vad hon
själv vill. Ett undantag finns: Pengarna måste beskat-
tas och kontot måste avslutas senast det år du fyller
64 år, så kontot kan inte användas för att kringgå
bestämmelserna om pensionssparande.
Riksdagen beslutade för ett antal år sedan att be-
gränsa avdragsrätten vid pensionssparande till 5 % av
inkomsten, dock högst ett basbelopp och upp till ett
halvt basbelopp oavsett inkomst. Om det nu föreslag-
na sparandet också skulle kunna föras till pensions-
sparandet - som de borgerliga vill - skulle det vara
ett sätt att ändra riksdagens tidigare beslut, och det
har vi socialdemokrater inte för avsikt att göra.
Vi har strävat efter att hitta ett system som givet-
vis håller sig inom de finansiella ramar som riksdagen
har beslutat om. Men vi har också försökt att hitta en
modell som inte blir alltför utmanande ur fördel-
ningssynpunkt. Det är svårt - för att inte säga nästin-
till omöjligt - att ett system som bygger på individu-
ellt sparande blir bra ur fördelningspolitisk synpunkt
så länge som vi har olika löner här i landet. Det klarar
det reguljära utbildningssystemet bättre där vi alla
bidrar genom skatter och där alla får samma möjlig-
het till utbildning, oberoende av sin egen, eller för
den delen föräldrarnas, ekonomi.
Ett sätt att minska de oönskade effekterna är gi-
vetvis att begränsa avdragsrätten som regeringen har
föreslagit. En högre avdragsrätt på sparandet, som de
borgerliga partierna föreslår, gynnar mest individer
med goda inkomster.
Ytterligare ett sätt är att kompetenspremien utgår
från utbildningens längd och inte utifrån hur mycket
du har sparat. Premien utgår också i form av skattere-
duktion som blir lika för alla. Vad de borgerliga par-
tierna anser om detta vet jag ingenting om, annat än
att jag hörde att Patrik Norinder tyckte att det var för
lite.
Ett tredje sätt är att pengarna ska tas ut för be-
skattning innan pensioneringen. En utökad möjlighet
till pensionssparande skulle naturligtvis gynna den
som har kunnat spara mest.
Fru talman! De borgerliga partierna i utskottet har
klagat på att regeringen bara har lagt fram ett förslag
till riktlinjer för individuellt kompetenssparande och
inte hela lagstiftningen på en gång. Det kommer tro-
ligen statsrådet att gå närmare in på, men jag vill
framhålla att det här kan tyckas vara en enkel fråga,
men när man börjar att fördjupa sig i konsekvenserna
för annan lagstiftning blir det ganska komplicerat.
Det är en mängd olika lagar som måste ändras som
konsekvens av ett nytt sparsystem.
Det handlar om skatter. Avdragsrätten kanske inte
är så komplicerad och inte heller kompetenspremien
som en skattereduktion, men hur ska skattejämkning-
en utformas så att individen verkligen får nytta av
premien under studietiden och inte året efter?
Det handlar om kopplingar till inkomstprövade
bidrag. Ska uttag från kontot betraktas som inkomst
vid beräkning av bostadsbidrag? Ska behållningen på
kontot räknas som en tillgång vid behov av försörj-
ningsstöd? Ska uttag på kontot räknas in i det belopp
som man får ha som inkomst utan att studiemedlen
påverkas?
Det handlar sist men inte minst om var sparandet
ska ske. Ska det vara fritt att spara varsomhelst inom
EU, och hur ska då skatten hanteras vid uttag från
kontot?
Är det möjligt att begränsa sparandet till svenska
institutioner eller är det bäst om en myndighet får ta
hand om sparandet?
Fru talman! Med de föreslagna riktlinjerna som
grund kan vi få ett individuellt kompetenssparande
som ytterligare förstärker varje individs möjlighet till
det livslånga lärandet. Därför vill jag yrka bifall till
utskottets förslag.
Även jag vill passa på att tacka för den gångna
mandatperioden. Det gäller naturligtvis talmännen,
vårt utskottskansli och mina utskottskamrater. Tack!

Anf. 154 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Jag vill också vid denna arbetsut-
skottets sista debatt under detta riksmöte tacka Laila
Bjurling, som representant för utskottsmajoriteten, för
ett gott samarbete, trots de meningsskiljaktigheter
som alltid hör till politikens väsen.
Jag har några funderingar och frågor om vad Laila
Bjurling har sagt om regeringens förslag till individu-
ellt kompetenssparande.
Förslaget är försenat. Jag tycker att det är snålt,
krångligt och att det har mycket av monopoltänkande
i sig.
Som Laila Bjurling själv sade finns det en samsyn
om att det behövs ett system av den här karaktären.
Därför vore det intressant att få veta varför Laila
Bjurling och utskottsmajoriteten inte följde uppma-
ningen från SACO och TCO om att man skulle försö-
ka att uppnå en samsyn i utskottet. Dessa propåer
avfärdades i stället kategoriskt från utskottsmajorite-
ten. Var det för att denna fråga har processats så
länge och så intensivt mellan olika departement,
mellan LO och Regeringskansliet, mellan samar-
betspartierna att kompromissen blev så tillkrånglad
och så skör att den inte tål ytterligare diskussioner?
Visst är det krånglig materia, som Laila Bjurling
sade, men det beror framför allt på att ni har haft svårt
för att komma överens. Vet man vad man vill är det
ofta lättare att lösa de tekniska problemen.
Min fråga är alltså: Varför avfärdade ni TCO:s
och SACO:s uppmaning att försöka att komma över-
ens? De tyckte också att de borgerliga riktlinjerna var
bättre än regeringens.

Anf. 155 LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Det är ju ingen nyhet vare sig för
riksdagen eller för utskottet att TCO och SACO vill
ha ett högre belopp än det som vi nu föreslår. Det var
inget som vi fick reda på precis när brevet kom för
några dagar sedan. SACO och TCO har alltid förordat
ett högre avdragsbelopp.
Vi har begränsat beloppet av två skäl. Det ena
skälet är att pengar inte räcker till mera. Det ekono-
miska utrymme som riksdagen har avsatt för det här
kontot räcker inte till ett större avdrag än 25 % av
basbeloppet.
Det andra skälet är fördelningspolitiska avvägan-
den, som jag nämnde i mitt anförande. Vi var inte
nöjda med de fördelningspolitiska effekterna i utred-
ningens förslag. Det är också en av orsakerna till att
det har tagit så lång tid att få fram det hela. Vi har
försökt att hitta en annan modell.
Det vore intressant att få veta varifrån Stefan At-
tefall och övriga borgerliga representanter tänker ta
pengarna till det system som ni föreslår. Några såda-
na pengar har i alla fall inte riksdagen avsatt.

Anf. 156 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Laila Bjurling ser individens sparande
som ett problem som man måste kringgärda med en
massa regler för att kunna ha kontroll över sparandet.
Om individen sparar mera och använder en del av
överskottet på sitt sparande till sin egen pension är
det ett problem för Laila Bjurling, men jag ser inte
det som ett problem. Att stärka individens ställning
på arbetsmarknaden genom ett sparande som gör att
man kan välja hur mycket man vill arbeta, hur man
ska förlägga sitt arbete, hur man ska utveckla sitt eget
kompetenssparande och att eventuellt kunna göra
pensionsavsättningar är inte något problem.
Det är klart att om man ser sparandet som ett pro-
blem måste man ha en massa regler för att få männi-
skor att bete sig exakt som staten önskar. Där finns
den stora ideologiska klyftan. Det finns en ogin in-
ställning till individens möjlighet att påverka sitt eget
liv. Det är en viktig förklaring till Laila Bjurlings
argumentation.
Men vad TCO och SACO säger är att normala in-
komsttagare ska ha chans att spara och avsätta ett år
till komptensutveckling. I alla andra frågor, t.ex. när
det gäller att höja ersättningsnivåer och ersättningstak
i sjukförsäkring och föräldraförsäkring, vill Social-
demokraterna att dessa höjningar ska omfatta alla.
Men i det här systemet får tjänstemannagrupper
plötsligt inte uppleva att det här systemet är till för
dem. Det är därför som TCO och SACO så ihärdigt
säger: Sök en bredare uppgörelse, titta på de borgerli-
ga riktlinjerna. Men det avfärdar Laila Bjurling tvärt.

Anf. 157 LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Det är inget problem för oss social-
demokrater och för mig att individer vill spara peng-
ar. Man får spara precis hur mycket pengar man vill.
Man får också göra insättningar upp till ett visst be-
lopp i det individuella pensionssparandet utan att jag
känner mig orolig eller ligger vaken på nätterna för
den skull. Men det vi pratar om här, Stefan Attefall,
är faktiskt ett skattesubventionerat sparande. Övriga
pengar får man sätta in precis hur mycket man vill på
vilken bank man vill och i vilka aktiefonder man vill.
Det har vi ingen som helst synpunkt på. Men om det
ska skattesubventioneras så att alla andra, även de
som inte sparar, ska vara med och betala det hela, ja,
då vill vi ha gränser för hur mycket vi vill tillåta att
en skattesubvention ska få kosta samhället. Det är den
stora skillnaden mellan oss.
Att vi inte har kunnat hitta något samråd med Ste-
fan Attefalls parti och övriga borgerliga partier är
därför att vi har helt olika syn på fördelningspoliti-
ken. Det är ganska enkelt. Vi ser det inte på samma
sätt som ni.
Dessutom har vi en hög ambition att hålla ordning
på statens pengar. Vi vill inte föreslå ett system som
inte ryms inom ramen för det som står till förfogande.
Och jag fick inget svar på frågan var Stefan Attefall
får pengarna ifrån, men det kanske jag får från någon
av de andra borgerliga företrädarna så småningom.

Anf. 158 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag hade en fundering och en undran i
mitt anförande om hur Socialdemokraterna och Laila
Bjurling löser problemen för dem som är över 45 år. I
dag finns det tyvärr inget system som gör att man kan
studera på heltid eller ens på deltid egentligen och få
någon form av samhällelig subvention eller något
bidrag, utan man får försöka hitta andra lösningar. Då
är det ju bra om man har kunnat spara. Ska samhället
då inte ta något ansvar för dem som inte är arbetslösa
och inte har kunnat spara pengar, men som behöver
ha en vidareutbildning därför att de har 10, 15 eller
20 år kvar i arbetslivet?
Laila Bjurling och jag klarar oss säkert om vi
skulle bli utkastade ur riksdagen, för vi har en hygglig
pension. Men hur ska våra kolleger som inte har
kommit in i riksdagen, som går kvar på de jobb som
vi hade innan vi kom in här, bära sig åt om de vill
skaffa sig en bättre utbildning? Det finns inga pengar.
Jag hade hoppats att det här systemet skulle vara ett
sätt, men jag tycker inte att det har lyckats.

Anf. 159 LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Jag håller helt med Margareta An-
dersson om att det här inte löser problemet att 45-
åringar och äldre inte kan kompetensutvecklas med
studiemedel. Det var inte ens en ambition att försöka
lösa problemet med det här systemet, utan ambitionen
var att stimulera den individuella kompetensutveck-
lingen genom ett individuellt sparande.
Man kan naturligtvis säga att på lite sikt kan 45-
åringar ha sparat pengar under en längre tid så att de
kan använda de individuella kompetenskontona efter
att de fyllt 45 år. Men det här är ju inget som på kort
sikt löser bekymret, utan vi måste titta på andra sys-
tem i den generella välfärdspolitiken. I dag finns ju
ett system för dem som är eller riskerar att bli arbets-
lösa. Men när det gäller de som på eget bevåg utbil-
dar sig efter 45 år är det fortfarande en brist i system-
et. Jag är villig att erkänna att jag också tycker att det
är ett problem i mångt och mycket. Men pengarna
räcker inte till allt på en gång, utan man får ta små
steg på det här sättet.
Vad gäller mig själv är jag förskollärare. Och det
är ju fortfarande en brist på förskollärare har jag hört,
så med lite uppfräschade kunskaper kanske jag har
chans att få ett jobb utan vidareutbildning.

Anf. 160 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag tror säkert att Laila Bjurling kan
få ett jobb som förskollärare, men om Laila Bjurling
vill fräscha upp kunskaperna och göra lite mer blir
det lite knepigt. Jag har träffat på några stycken av
den kategorin just i 45-årsåldern som har jobbat 20 år
som förskollärare och som vill gå vidare. Det är bl.a.
det exemplet jag har tagit här. De har alltså väldigt
små möjligheter.
Har Socialdemokraterna inte funderat vidare på
hur vi löser arbetskraftsproblematiken? Människor
kanske inte orkar jobba vidare med de jobb de har
och behöver alltså hitta en annan möjlighet att för-
sörja sig. Vi som i dag är 55 år har tio eller kanske
tolv tretton år kvar till pensionen. För oss är det oint-
ressant, för vi hinner aldrig spara så mycket.
Man behöver snabbt hitta lösningar på de här pro-
blemen. Man hade kunnat göra det genom att satsa
ordentligt. Varför gör man inte någonting åt proble-
men?

Anf. 161 LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Svaret på den frågan är naturligtvis
precis det som jag svarade tidigare, att pengarna inte
räcker till en större subvention än den som har före-
slagits. Riksdagen har avsatt en summa pengar, och
den har vi att hantera. Det vill vi socialdemokrater
inte kringgå. Vi vill inte riskera att hamna i en situa-
tion med galopperande underskott, som vi har sett
förskräckande exempel på under 90-talet, utan vi
håller oss till de pengar som finns i det föreslagna
systemet.
Jag antog att Margareta Andersson hade någon idé
om var pengarna kunde tas ifrån, men inte heller av
henne fick jag något svar på den frågan. Men vad jag
förstår är det ju två stycken kvar, Elver Jonsson och
Patrik Norinder, och någon av dem kanske kan svara
på hur ni har tänkt finansiera det borgerliga förslaget.

Anf. 162 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Laila Bjurling inledde med att tala om
värdet av arbetsmarknadsutbildningen och betydelsen
av det livslånga lärandet. Om den välsignelsen tror
jag ändå att vi är ense.
Sedan kom det något lyriska att nu har vi de ljusa
sommarkvällarna, men sedan var det mörka moln. Jag
lyckades inte riktigt fånga vad Laila Bjurling syftade
på. Det kan väl inte vara regeringsförslaget, även om
det innehåller nog så mörka, i alla fall högst oklara,
inslag.
Sedan säger utskottsföreträdaren plötsligt att det
här är så komplicerat och tycks ha glömt att IKS-
förslaget ändå är en ganska rejäl genomlysning. Som
flera här har sagt skulle det inte varit omöjligt att vi i
utskottet skulle kunnat komma betydligt längre för att
därmed kunna komma i gång raskare.
Min fråga är egentligen ganska enkel: Vad är den
största orsaken till att Socialdemokraterna har övergi-
vit IKS-utredningen?

Anf. 163 LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Jag tror att statsrådet kanske är mer
skickad att svara på frågan varför man har gått ifrån
IKS-utredningen. Men i den del som jag har varit
med i har det framför allt handlat om kritik mot för-
delningspolitiken och dessutom om att förslaget inte
skulle rymmas inom de finansiella ramar som finns.
Återigen kan jag passa på att upprepa frågan, nu
till Elver Jonsson: Hur har ni i Folkpartiet tänkt fi-
nansiera det borgerliga förslaget i reservationen och i
motionen?

Anf. 164 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Laila Bjurling glider över i ett fördel-
ningspolitiskt resonemang, och det finns anledning att
ha en särskild överläggning om det. Men jag vill ändå
påstå att man har misskött frågan genom att inte
komma loss i densamma.
Att klara fördelningspolitiken och utjämna är na-
turligtvis en betydligt större fråga. Vi har många
gånger aktualiserat att låg- och medelinkomsttagare
skulle få en mildare beskattning. Laila Bjurling är
naturligtvis inte okunnig om att vi har Europas högsta
skatter när det gäller t.ex. ensamstående förvärvsar-
betande mödrar. Det är i så fall en punkt som vi borde
ge oss på om vi nu ska klara hem alltsammans. Om
man tar in alla frågor i en sådan här delfråga, som i
och för sig är väldigt angelägen att driva och lösa, är
det klart att man snart spärrar sig själv.
Jag tror för min del, fru talman, att det är mer det
komplicerade systemet som vi har i samhället i stort,
t.ex. ett högt skattetryck och ett byråkratiskt regel-
system, som gör att man inte kommer loss i en fråga
som det är oerhört angeläget att snabbt komma i gång
med.

Anf. 165 LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Vi är också angelägna om att få i
gång möjligheten att komplettera de befintliga sys-
temen med ytterligare ett system för individuellt
kompetenssparande, men inte på bekostnad av en
ordentlig beredning. Vi tyckte inte att den utredning
som gjordes kunde ligga till grund för ett förslag till
riksdagen, utan vi har jobbat vidare med det här och
vi har jobbat hårt med det.
Det är säkert flera talare här som kan intyga att
det har lagts ned väldigt mycket tid på att hitta ett
system som både ryms inom de finansiella ramarna
och som inte är alltför utmanande ur fördelningspoli-
tisk synpunkt. Vi löser naturligtvis inte alla problem
ur fördelningssynpunkt genom ett individuellt kom-
petenssparande, och det har givetvis inte heller varit
vår ambition. Men vi vill se till att varje förslag som
vi lägger fram är rättvist, jämlikt och så solidariskt
som det någonsin är möjligt.

Anf. 166 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! När jag lyssnade på Laila Bjurlings
anförande fick jag intrycket att hon över huvud taget
inte var särskilt förtjust i det här systemet. Det talades
mycket om hinder och annat, och Laila Bjurling sade
inte särskilt mycket om fördelarna med det. Det ver-
kar som om hon inte har insett att vi snabbt måste
komma i gång med ett system för att höja den sam-
manlagda utbildningsnivån i Sverige. Det är ju det
som är vitsen med det individuella kompetenssparan-
det: att vi genom skattesubventioner får i gång en
kompetenshöjning som kommer oss alla till del i en
ökad tillväxt.
Vi har halkat efter i internationella sammanhang.
Det vet Laila Bjurling. Och för att vi nu ska försöka
ta igen lite av vad andra länder satsar på skulle det
här kunna vara en bra metod. Men Laila Bjurling
verkar inte särskilt villig att över huvud taget diskute-
ra hur man kan få ett fungerande system.
Jag tror inte att det system som Laila Bjurling och
regeringen lägger fram får någon större effekt. Det är
för svagt och för urvattnat. Det skiljer sig mycket från
det förslag IKS-utredningen lade fram. Vi har utrett
det år ut och år in, och det har förhandlats hit och dit.
Så kommer man med ett rätt bedrövligt förslag.
Jag hade hoppats att Laila Bjurling under debatten
i dag skulle försöka ta till sig en del av våra syn-
punkter och vi skulle kunna diskutera dem, men det
verkar inte som om Laila Bjurling och Socialdemo-
kraterna över huvud taget är villiga att lyssna på det
örat.
Laila Bjurling har flera gånger tjatat om hur vi ska
finansiera vårt förslag. Jag kan redan nu säga att Laila
Bjurling får reda på det när vi lägger fram vår propo-
sition i höst.

Anf. 167 LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Jag tror att vi i en enda fråga, Patrik
Norinder, har samma uppfattning. Det är att vi vill
satsa på ökad kompetens i vårt samhälle. Där är vi
helt överens. Sedan skiljer vi oss åt när det gäller hur
vi vill öka kompetensen.
Vi socialdemokrater har under den tid som vi har
varit i regeringsställning haft chans att lägga fram en
mängd olika förslag. Vi satsar på ökad kompetens
främst genom det reguljära utbildningssystemet. Det
handlar om att ge människor studiefinansiella möjlig-
heter att komma tillbaka som vuxna och ta igen de
brister de sedan tidigare har i sin utbildning.
Vi satsar väldigt mycket pengar på arbetsmark-
nadsutbildning för dem som riskerar att bli arbetslösa
eller har blivit arbetslösa. Vi har satsat mängder med
pengar på Kunskapslyftet, som har blivit en succé.
800 000 individer har deltagit i ett kunskapslyft för
vuxna. Vi har satsat så att vi har skapat mer än
100 000 nya platser på högskolan. Jag vet att Patrik
Norinder och Moderaterna inte gillar att de regionala
högskolorna har kommit till, men det har gett stora
möjligheter för svenska folket, de vuxna människor-
na, att öka sin kompetens och få en kompetensut-
veckling.
Det individuella kompetenssparandet blir lite
grädde på moset, men det blir inte på något sätt avgö-
rande för Sveriges kompetensutveckling i framtiden.
Det är min uppfattning.

Anf. 168 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Det är sällan jag brukar säga det, men
nu måste det sägas. Laila Bjurling står och pratar en
massa strunt och lägger orden i munnen på mig. Jag
är mycket nöjd med den regionala högskola som vi
har i Gävle-Sandviken. Jag har alltid lovordat den.
Men det är inte det detta handlar om.
Laila Bjurling förstärkte det intryck som jag har
fått. Laila Bjurling är inte särskilt förtjust i att göra ett
individuellt kompetenssparande.
Om man nu gör så mycket andra satsningar, var-
för lägger man då ned? Som det är nu har det satsats
närmare 4 miljarder kronor. Det är en ansenlig mängd
pengar, Laila Bjurling! Om man nu avsätter pengar,
varför försöker man då inte få ett system som ska
fungera, som folk kommer att ansluta sig till och som
gör att det snabbt kommer i gång?
Laila Bjurling är nog riksdagen skyldig att tala om
huruvida hon vill ha ett bra, fungerande system.

Anf. 169 LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Svaret är enkelt: Ja, det vill jag. Och
jag tror att detta kan bli ett bra, fungerande system
med de förutsättningar som vi har fått från riksdagen
för att ordna ett bra system.

Anf. 170 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till ut-
skottets förslag. Laila Bjurling har redan beskrivit
förslaget och betänkandets huvudsakliga resonemang.
Jag vill bara instämma i det.
Dock vill jag säga lite grann om bakgrunden.
Vänsterpartiet har varit pådrivande sedan 1993, när vi
väckte motioner om arbetslivsförankrad kompe-
tensutveckling. Man drev fram en situation där par-
terna under Regeringskansliets ledning - det var
förresten förre statssekreteraren Sture Nordh - under
förra mandatperioden konstruerade en utgångspunkt,
en plattform för att gå vidare med kollektivavtal,
statliga subventioner i form av reducerade arbetsgi-
varavgifter o.d.
Staten visade inte tillräckligt intresse för detta.
Arbetsgivarna har väl inte riktigt, visat det intresse
man kunde begära, tycker jag. Det har inte facken
heller. Parterna har lite grann svikit denna jätteuppgift
som handlar om utbildning. Låt mig säga att SIF är
ett undantag och ett gott exempel.
Hösten 1999 drev vi i budgetförhandlingarna fram
att man inom ramen för skatteväxlingen med höjda
energiskatter skulle utnyttja skattesänkningen för
stimulans av kompetensutveckling i arbetslivet.
Vänsterpartiet ville prioritera fördelningspolitiska
satsningar på dem som var i störst behov av att få
utbildning subventionerad, helst med stöd av kollek-
tivavtal. Regeringen ville ha en individuell sparsti-
mulans.
Vi förhandlade om direktiven. Vi kom överens
om direktiven. Vi i Vänsterpartiet hade också följt
IKS-utredningen och delvis påverkat dess utfall, men
vi hade inte tagit ställning till den. Den var ute på
remiss och det var hearingar. Därefter inleddes - och
det kan jag vitsorda - en vacklan inom Regerings-
kansliet. Vänsterpartiet, men också Miljöpartiet,
väckte frågan gång på gång och menade att vi måste
komma till skott. I förhandling efter förhandling var
det uppe.
I vårpropositionen 2001 skrev vi in ett ganska
tydligt uppdrag som vi skärpte i budgetpropositionen
för i år - den som vi antog i höstas. Vi sade att vi
skulle ha ett system år 2003.
Det var fortfarande viss handlingsförlamning. Det
blev många förhandlingar. Det kanske man inte ska
rota i, för det finns också stora svårigheter. Laila
Bjurling har varit inne på en del av detta.
Samarbetspartierna har också varit med i proces-
sen. Vi har förhandlat. Vi har lyssnat på facken. Det
finns inte bara LO, TCO och SACO. Det finns
många. Vi har också lyssnat på arbesgivarparterna.
Vi har prövat andra modeller, byggda på kollekti-
vavtal, som påminner om vad man tidigare hade tagit
fram bland parterna. Nu föreslås en modifierad vari-
ant av det förslag som lades fram av IKS-
utredningen.
Utbildning är nyckeln till utveckling och konkur-
renskraft. Det gäller ekonomin i stort, och det gäller
den enskilde. Det handlar om volymen i samhället,
kvaliteten, tillgängligheten, fördelningen. Det finns
stora system för detta: förskolan, skolan, högskolan,
kvalificerad yrkesutbildning, vuxenutbildning, Kun-
skapslyftet och, inte att förglömma, arbetsmarknads-
utbildning, som drar stora belopp. Men det finns
också personalutbildning i företag och på myndighe-
ter.
Vad vi i dag ser är en stark social snedfördelning
och en ojämlik utbildningssatsning på olika grupper
av människor beroende på deras ekonomiska ställ-
ning, ställning i jobbet, vilken kontraktstyp de har -
om de jobbar deltid, korttid eller heltid - om de är
män eller kvinnor och om det är små eller stora före-
tag. Men det beror naturligtvis också på social tillhö-
righet och studievana.
Det är statens uppgift att se till att vi får en jämlik
utbildningssatsning. Detta är nyckeln till framgång i
framtiden. Fru talman! Det borde vara till var och en
efter behov, men det är mera mer åt den som redan
har.
Vem har ansvaret för kompetensutvecklingen?
Vem har ansvaret för den s.k. anställbarheten? Är det
staten, arbetsgivaren eller individen? Vårt svar är att
alla dessa har ett ansvar. Men det grundläggande
ansvaret har staten som har ansvar att erbjuda utbild-
ningsmöjligheter, förstå omställningsprocesser och
både i storstad och i glesbygd över olika svenska
regioner se till att det erbjuds alternativ för människor
som redan är inne i ett arbetsliv. Men parterna har ett
stort ansvar, och arbetsgivaren har ett direkt ansvar
att se till att personalen är välutbildad och inställd på
det som komma ska. Och individen har naturligtvis
sitt ansvar att ta till vara möjligheterna, utnyttja sys-
temen och också förstå vikten av utbildning på en
arbetsmarknad som hela tiden förändras och ställs
om.
Utbildning ska vara en rättighet inom ramen för
det generella välfärdssystemet. Det ska gälla alla. Det
här systemet gäller alla på arbetsmarknaden.
Stefan Attefall hade fått för sig att det inte gällde
TCO-are. Det är alldeles fel. Man kan säga att fokus
ligger på TCO:s inkomstlägen. Där ligger den största
satsningen, vare sig jag räknar i pengar eller i antal
utbildningsveckor som detta ger upphov till efter
realistiska sparantaganden.
Ett individuellt system för kompetensutveckling
kan bara vara ett komplement, som Laila Bjurling
sade, till de reguljära insatserna i vuxenutbildningen i
en strategi för det livslånga lärandet. Då kan det fun-
gera som en frihetsreform. Arbetade timmar utlöser
en generell rätt till en subventionerad utbildning. Det
är bra. Men i detta fall är det faktiskt beroende av
mina egna ekonomiska möjligheter att spara, att sätta
av eventuella överskottspengar. Det kan bli fråga om
en social rättighet som ges till den som har råd. Det är
inte så sociala rättigheter ska se ut. Därför måste
systemet begränsas, och därför måste det ges en för-
delningsprofil som stimulerar lågavlönade, deltidsar-
betande och lågutbildade att verkligen delta. Om alla
tjänade bra och huvudsakligen lika mycket, t.ex. som
ledamöterna här i riksdagen, vore det väl inga pro-
blem alls. Då handlade det ju bara om att med en
statlig subvention stimulera en önskvärd och samhäll-
snyttig konsumtion, nämligen utbildning. Men i det
klassamhälle som vi lever i måste vi gå försiktigt
fram. En frihetsreform - ja, men med en förnuftig
rättvisegrund. Överdriv inte reformen. Jag håller med
Laila Bjurling att det är jätteinsatser som måste göras
i det reguljära utbildningssystemet, finansiering för
att förbättra studieledighetslagarna, inte minst för
människor över 45 år. Det är stora kostnadskrävande
reformer. Men kom ihåg att på detta område är Sveri-
ge först. Vi är pionjärer.
Jag ska ta upp några ingredienser och effekter på
de offentliga finanserna. Ja, detta finansieras faktiskt
genom skatteväxling, Patrik Norinder, med höjda
energiskatter. Har Patrik Norinder varit med om det?
Nej, han åkte gratis och tycker att man väl då kan
göra av med pengarna. Hur mycket pengar då? Ja,
vad kostar Patrik Norinders förslag? Jag har räknat på
det. Det bygger på att man balanserar efter ett antal
år, på 1,15 miljarder som vi hittills har avsatt. Ni
föreslår ett basbelopp. Jag skulle vilja höra era beräk-
ningar. Jag ska tala om för er ungefär var det landar
efter en tioårsperiod när jag har börjat både spara och
ta ut. Det ska bli skojigt att höra vad ni svarar. Är det
2 miljarder, är det 4 miljarder, är det 6 miljarder eller
är det 8 miljarder? Tippa så ska vi se vad det blir.
Varför ska ni låta det övergå i pensionssparande?
Vad är det för kompetensutveckling i det? Är inte det
bara ett missbruk? Är inte det bara en stimulans för
dem som kan spara pengar och spara till någonting
annat? Sedan kallar man det för kompetensutveck-
lingssystem och individuellt kompetensutvecklings-
sparande. Det är ju att missbruka orden.
Jag ska säga något om fördelningseffekter. Detta
har fokus på dem som tjänar ungefär 20 000 kr. Det
trappas av vid 25 000 kr. Det är lika högt vid 15 000
kr som vid 25 000 kr och trappas sedan drastiskt av.
Och det är väl riktigt? Vi gör huvudinsatsen för låg-
inkomsttagare och medelinkomsttagare. Det är väl
riktigt när vi inte har hur mycket pengar som helst?
Hur kan ni ha så mycket mer pengar? Har ni andra
sätt att redovisa offentliga finanser? Jag kan i alla fall
inte ta ansvar för detta med min erfarenhet av de
budgetproblem som ni borde vara bekanta med efter
er session i Regeringskansliet.
När det gäller subventionens effektivitet, träffsä-
kerhet, fördelningseffekter och effekter på offentligt
sparande kan jag inte se att ni över huvud taget har
tänkt. Men däremot har ni gått på IKS-utredningens
förslag. Ja, jag har följt den också. Jag kan den, jag
förstår den, men jag förstår inte hur ni får plats med
den. Och jag tycker inte att den med de pengar som vi
har till förfogande är fördelningspolitiskt rimlig.
Däremot tycker jag att systemet kan utvecklas och
förstärkas både volymmässigt och fördelningsmäs-
sigt. Och jag skulle gärna höra om Mona Sahlin är
beredd att diskutera det med oss som faktiskt kan ta
ansvar för en budget i framtiden.
Facken vill ha mer - ja visst. Det vill de när det
gäller a-kassan, det vill de när det gäller varenda
fråga som ni inte lyssnar på. Självklart vill de ha mer.
Och jag har haft en dialog med samtliga dessa fackli-
ga organisationer. Men man kan inte lämna den
största centralorganisationen utanför som organiserar
dem som har sämst utbildning och lägst inkomster
och som skulle råka illa ut mest av alla i en SACO-
lösning. Det må väl också ni förstå.
Slutligen vill jag säga att detta är min sista debatt i
kammaren, och jag vill tacka mina utskottskamrater.
Jag vill tacka majoritetskamraterna för samarbetet.
Jag vill tacka minoritetskamraterna för ert fruktlösa
motstånd. Jag vill tacka statsrådet som är här i dag
och som jag ofta väntar på, inte bara personligen utan
också när det gäller alla de förslag som vi har beställt
och krävt men som inte riktigt har kommit i tid. Och
nu får jag inte vara med om när de kommer. Jag vill
tacka det storartade utskottskansliet liksom kammar-
kansliet som tillsammans har gjort min vistelse här i
riksdagen mycket trygg. Tack också till talmännen
som med fasthet ger den mentala infrastruktur som
behövs. I dessa tider med mediesoffor och folkom-
röstningskrav är det värt att försvara beredningspro-
cessen och ansvaret i riksdagens arbete. Den oväldige
talmannen är att betrakta som en programledare i den
allra högsta elitserien, om det nu skulle kunna vara ett
högt betyg i dessa mediala tider. Jag tackar för det
och önskar en trevlig sommar.

Anf. 171 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Även jag vill tacka kamrat Hans An-
dersson för gott samarbete i arbetsmarknadsutskottet.
När Hans Andersson nu lämnar riksdagen för andra
uppgifter förlorar riksdagen och arbetsmarknadsut-
skottet en både kunnig och engagerad ledamot. Och
jag vet att det är fler än jag som beklagar. Men lycka
till i framtiden.
Jag måste också få kommentera något av det som
Hans Andersson sade. Jag förstod länge och väl inte
riktigt om Hans Andersson är glad och nöjd med det
förslag som vi diskuterar i dag eller om han egentli-
gen inte riktigt gillar det. Den vacklande attityden
som Hans Andersson hade till detta sken igenom så
att jag knappt visste om han var för eller emot det
som han pläderade för.
Hans Andersson erkände också att det tydligen
har varit oerhört segt i Regeringskansliet. T.o.m.
Hans Andersson har fått vara den som har sparkat på
för att det ska komma fram något regeringsförslag.
Det bevisar ju vad vi har kritiserat regeringen för. Det
har varit svårigheter att komma överens internt i rege-
ringen och svårigheter att komma överens mellan
samarbetspartierna, och därför har vi ibland förlorat
mycket tid när det gäller detta förslag.
Sedan kritiserade Hans Andersson starkt TCO och
SACO för att de skulle strunta i alla låginkomsttagare
och bara tänka på höginkomsttagare. Det är en något
märklig syn på TCO och SACO som Hans Andersson
visar.
Vi har i vårt förslag t.ex. tydligt markerat att vi
vill ha ett särskilt stöd för låg- och medelinkomsttaga-
re. Det finns i grunden ingen skillnad där i fråga om
den fördelningspolitiska profilen. Men vad det hand-
lar om är att det ska vara ett system som ger så myck-
et frihet och öppenhet som möjligt för individen för
att stärka individen och inte styra individen så mycket
som möjligt som Hans Andersson ändå verkar ge
uttryck för. Frågan är då: Varför avfärdar Hans An-
dersson så kategoriskt SACO:s och TCO:s förslag till
en blocköverskridande lösning?

Anf. 172 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag avvisar inte alls av principskäl,
utan jag avvisar av bestämda skäl. Det är inte SA-
CO:s uppgift att hålla reda på statsfinanserna, utan
det är en uppgift för riksdagen. Det finns inte pengar
till detta - det är inte anvisat någon finansiering.
Jag vill återigen fråga Attefall: Vad tror ni att det
kostar att genomföra ert förslag - på ett ungefär, i
runda slängar i miljarder? Det svaret borde man kun-
na kräva.
Jag vill inte styra individen. Det här förslaget in-
nebär inte det, utan det innebär en mycket stor frihet.
Det kommer förslaget i höst att tala om. Det får dock
inte vara precis vad som helst, utan vi börjar med det
som är grundande för statligt studiestöd. Sedan, har vi
sagt, går vi vidare därför att det här ska kunna inne-
fatta praktik och ha en oerhörd bredd vad gäller den
utbildning och den personliga utveckling som ska
kunna komma i fråga. Jag är för detta.
Är jag glad eller ledsen? Nej, jag tycker att komp-
romissen är rimlig. Stefan Attefall anar inte vilka
förslag jag har sett och synat vad gäller de förslag
som legat på bordet i förhandlingsverksamheten. Jag
tycker att det här är rimligt. Det har med en hel del av
det bästa i utredningen, men det har satts mycket
bestämda gränser i första hand när det gäller fördel-
ningsfrågor och i andra hand när det gäller att få en
utbildningspolitisk träffsäkerhet. Det tycker jag är
bra.
Jag kan tänka mig att man sedan kan utveckla och
utvidga detta. Där skulle jag vilja ha med parterna på
ett helt annat sätt. Kom ihåg att det är möjligt att
kombinera det här systemet med andra system - med
andra studiesystem och andra system som kan upp-
komma på arbetsmarknaden.
Jag tror att detta egentligen blir början till vad jag
nämnde, nämligen en stor frihetsreform. Men det
gäller att gå fram försiktigt och att se till att vi har
med de sämst ställda, de som verkligen mest behöver
utbildning. Det gäller då stora kostnader och utbild-
ningsreformer.

Anf. 173 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Diskussionen är lite märklig. Det hela
är mycket försenat. Enligt Hans Anderssons vittnes-
börd får vi riktlinjer efter mycket turbulens, bråk och
oenighet inom Regeringskansliet mellan samar-
betspartierna. Sedan ska vi svara om alla detaljer när
det gäller hur vi ska ha det.
Vi har ju också presenterat riktlinjer som motför-
slag, men vi har grundat våra resonemang. Huvudde-
len av våra kostnader ligger på en uppskjuten skatte-
kredit som över tid inte kostar mycket, men som kan
kosta mycket under enskilda år - särskilt i början. Vi
grundar våra resonemang på IKS-utredningen och har
i mångt och mycket dess antaganden i botten för
detta. Men självklart beror kostnaden på hur många
man tror deltar i systemet första året, andra året och
tredje året. Sådant kan man självklart inte begära att
oppositionspartier ska presentera.
Ni har ju också bara presenterat riktlinjer. Själv-
klart kommer vi i detalj att ta ställning till exakta
gränser och summor när vi i höst får chansen att lägga
fram en proposition, alternativt lägga fram ett motför-
slag till det regeringsförslag som finns.
När man ser det här systemet som ett sätt att stär-
ka individen, att verkligen stärka löntagaren på ar-
betsmarknaden, rusar Hans Andersson, Mona Sahlin
och Laila Bjurling ut och omgärdar detta med så
mycket regler som möjligt.
Hans Andersson säger nu att det ska bli öppnare
till hösten när vi får det färdiga förslaget. Men varför
komma med en proposition nu när ni inte ens här har
preciserat vad ni egentligen tänker? Hur ska opposi-
tionspartierna kunna opponera mot en politik som
inte ens majoritetsföreträdarna riktigt står för - åt-
minstone vet man inte ännu fullt ut vad den innebär?
Det är en något märklig ordning. Dessutom är detta -
som sagt - försenat, vilket jag djupt beklagar. Jag
beklagar att Hans Andersson, som brukar vara en
skärpt kille, har gått med på detta.

Anf. 174 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Förseningen kan jag beklaga, och jag
har tidigare offentligt beklagat den. Nu blir det ett
halvår senare än vi sade i budgetpropositionen. Kan-
ske kunde det ha kommit ett system säg ett år tidigare
om det hela hade gått jättebra alltifrån utredningen
och framåt. Men underskatta inte problemen!
Det hela är förenat med stora skattemässiga pro-
blem om man inte vill öppna för skatteplanering. Det
finns en mängd tekniska detaljproblem som handlar
om att man har flera olika arbetsgivare och om vad
man då gör med sina konton. Det vimlar av problem.
Dessutom finns det EU-rättsliga problem i samman-
hanget.
Jag begär inte att ni ska komma med detaljer. Det
är inte för detaljerna jag angriper er, utan jag angriper
er i tre fundamentala frågor som gäller uppbyggnaden
av ett system. Det handlar då om fördelningspoliti-
ken. Exempelvis får den som tjänar 60 000 kr med ert
förslag 20 gånger mer än den som tjänar 10 000 kr.
Den som tjänar 60 0000 får tio gånger mer än den
som tjänar 15 000 kr. Så är det inte med vårt förslag.
Vårt förslag är uppbyggt efter måttet av hur
många dagar jag kan studera efter en given sparperiod
med realistiska sparantaganden. Då når jag maximum
på just en genomsnittlig TCO:ares nivå. Sedan trap-
pas det ned, och vi får med stora LO-grupper, inklu-
sive deltidsarbetande. Det är en stark fördelningspo-
litisk profil.
Det är också viktigt att ha klart för sig den offent-
ligt finansiella belastningen. Ni säger inte ett ord om
den saken, utan ni är likgiltiga för detta. Då får vi
naturligtvis en väldigt obalanserad diskussion.
När det gäller utbildningspolitisk frihet, förvalt-
ningsmässighet och framtida marknadslösningar tror
jag att vi kommer att finna varandra. Det kommer nog
inte att vara ett stort problem. Om detta går vägen kan
det bli ett starkare system - om ni orkar vara med om
skatteväxlingsprocesser, om höjda energiskatter och
om sänkningar på det här området och om kollekti-
vavtalen från parternas sida kan komplettera lite
grann. Om alltså oppositionen och parterna ställer
upp, då tror jag på den frihetsreform som jag har talat
om.

Anf. 175 BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! Den individuella kompetensutveck-
ling som nu presenteras i regeringens riktlinjepropo-
sition härrör, som vi tidigare hört här, från en över-
enskommelse mellan s, v och mp om en grön skatte-
växling.
Pengar är avsatta för att införa kompetenskonton
för individens egen kompetensutveckling som indivi-
den själv skulle bestämma över. Det livslånga läran-
det är en viktig del av att utvecklas i arbetslivet och
för möjligheterna att gå vidare, kanske t.o.m. till ett
nytt yrke.
Utredningen Individuellt kompetenssparande, IKS
- med start år 2002, som vi också var med om och
följde, kom i december 2000. Miljöpartiet har sedan
dess tryckt på regeringen för att denna ska komma
med en proposition.
Under våren har ett arbete bedrivits för att upp-
fylla det här trycket på regeringen. Vissa skillnader i
utredningens förslag har där behandlats.
Jag måste få lov att säga att Miljöpartiet har tyckt
att utredningens förslag från början var bra. De änd-
ringar som regeringen lagt fram grundas, som vi
tidigare hört, bl.a. på ekonomiska förutsättningar.
Vid utgången av år 2001 fanns det 2,5 miljarder
kronor tillgängliga på kontot för IKS. Pengarna har,
som sagts, avsatts från en grön miljöpartistisk skatte-
växling med höjda energiskatter.
Vi ser det som viktigt att systemet med individu-
ellt kompetenssparande startar så snart som möjligt
eftersom det finns ett behov. Till en början har vi fått
bita i det sura äpplet och inse att en fjärdedels basbe-
lopp som sparande per år är bättre än att inte alls
kunna sjösätta systemet.
Jag tycker också, fru talman, att det är lite - vilket
jag också har deklarerat - men enligt regeringens
beräkningar är det detta som bör gälla inom den eko-
nomiska ram som vi nu har.
Att det till en början blir en statlig myndighet som
förvaltar kontosparandet är kanske en övergångslös-
ning där det senare kan öppnas för andra aktörer. De
problem som här har identifierats gäller EG-rätten,
och det är vad som nu analyseras.
Utbildningsanordnare är till en början de offentli-
ga institutionerna under statlig översyn. För övriga
utbildningsanordnare på marknaden kommer förslag
att utarbetas inför höstens proposition med de lagför-
slag som ska läggas fram vad gäller kompetensspa-
randet.
Jag hoppas mycket på fortsatta förhandlingar.
Många förslag har redan vridits i utredningens rikt-
ning, något som jag tycker är positivt. Men det gäller
att också se till förutsättningarna och till vad som går
att genomföra, liksom till alla de problem som vi här
hört om vad gäller skatter och all hänsyn som måste
tas till alla lagar.
Viktigt för oss i Miljöpartiet har varit individens
frihet att själv välja hur det egna sparandet och kom-
petenspremien ska disponeras. Arbetsgivarnas med-
verkan har också varit en viktig ingrediens för oss
liksom avdrag på de sociala avgifterna för arbetsgiva-
ren och även för egenföretagare.
Fru talman! Härmed yrkar jag bifall till utskottets
förslag i betänkande AU10.
Också jag vill avsluta med att tacka fru talmannen
och kammarpersonalen och likaledes mina kamrater i
arbetsmarknadsutskottet, vår ordförande och kansli-
personalen i dag representerad här av Gunilla Up-
mark. Det är den sista debatten för oss under denna
mandatperiod. Det känns, som alltid, lite vemodigt -
vi vet ju inte hur det går i höstens val.

Anf. 176 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Skatteväxling är någonting som vi har
arbetat med även i Centerpartiet. Jag tycker att det är
ett bra sätt att hantera de här frågorna. Vad jag inte
riktigt kan förstå är varför Barbro Feltzing inte har
funderat särskilt mycket över vad som händer när
människor i stället för att skaffa sig en utbildning
tvingas till arbetslöshet eller sjukskrivning. Jag tycker
att det är synd att Barbro Feltzing inte har stått på sig
mera i förhandlingarna utan har fallit till föga.
Kostnaderna för sjukskrivningarna och arbetslös-
het är betydligt större än de tal som Hans Andersson
har redovisat. Det är ytterligare någon nolla i de mil-
jarduppgifter som kom. Varför, Barbro Feltzing, har
Miljöpartiet fallit till föga?

Anf. 177 BARBRO FELTZING (mp) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag säga att under förra
mandatperioden var Centerpartiet i majoritet med
Socialdemokraterna och regeringen. Varför kunde
inte Margareta Andersson, som då drev den här frå-
gan, pressa på mycket tidigare så att vi kunde ha
kommit fram?
Jag tycker att jag inte lagt mig, utan jag har sagt
att utredningens förslag är bra. Nu kommer vi att
starta ett kompetenssparande - det är inte så att det
inte kommer att bli någonting - men med kanske
andra förutsättningar.
Jag har verkligen medverkat till att Miljöpartiet
har finansierat förslaget genom den gröna skatteväx-
lingen. Jag får väl upprepa det som Laila Bjurling och
Hans Andersson har sagt: Hur finansierar man från
den borgerliga sidan det här förslaget? Inte tror jag att
de går med på den gröna skatteväxlingen, möjligen
Centerpartiet. Men att de övriga borgerliga skulle gå
med på en skatteväxling med höjda energiskatter tror
jag inte.

Anf. 178 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Får jag börja med att instämma i allt
det som Laila Bjurling har sagt och det mesta av vad
Hans Andersson och Barbro Feltzing har sagt. Jag vill
inledningsvis säga, som många har varit inne på, att
det i grunden finns, vilket gläder mig, en stor sam-
stämmighet i synen på behovet av kompetensutveck-
ling och behovet av ett system för individuellt kom-
petenssparande.
Det vi diskuterar i dag skulle jag vilja beskriva,
utan att överdriva eller att underskatta, som en ny
pusselbit till det mycket stora arbetet med att bygga
ut möjligheterna till det livslånga lärandet för alla,
inte bara för några. Det är en mycket spännande pus-
selbit och också allt viktigare, som många har varit
inne på. Skälen behöver jag inte upprepa, bara kort
nämna: globaliseringen som påverkar teknikutveck-
ling och därmed det ständiga behovet att vara uppda-
terad; möjligheten att orka och vilja jobba längre
under sitt liv; möjligheten att plugga, inte bara för att
öka sin egen kompetens i det jobb man har utan fak-
tiskt också för att kunna byta arbete; det fantastiska i
att få läsa något bara därför att man tycker att det är
så himla roligt.
Vi vet att kunskap är någonting som vi inte bara
får i ungdomsskolan. Vi vet alla här att alltfler av oss
måste lära oss allt oftare också i vuxen ålder. Vi vet
att detta gäller i arbetslivet men också i väldigt hög
grad i livet för övrigt.
För allt detta, fru talman, har vi Kunskapslyftet,
den kommunala vuxenutbildningen, högskolan, KY,
den kvalificerade yrkesutbildningen, arbetsmarknads-
utbildningen. Det här har förändrats radikalt, skulle
jag vilja påstå, under de senaste årtiondena. För 20 år
sedan var det 32 % av de anställda som hade treårig
gymnasieutbildning. För 10 år sedan var det 39 %
som hade det. I dag är det 52 % som har det. För 20
år sedan var det 21 % av de anställda som hade efter-
gymnasial utbildning. För 10 år sedan var det 27 %, i
dag är det 33 %. Den allmänna utbildningen kommer
alltjämt att vara den absolut viktigaste beståndsdelen i
det livslånga lärandet och också i kompetensutveck-
lingen.
Det vi diskuterar i dag är en ny beståndsdel, indi-
viduell kompetensutveckling med individuellt kom-
petenssparande, som verkligen bygger på den egna
individens lust att förkovra sig men också statens
ansvar att hjälpa till att ge fler de förutsättningarna.
Det handlar om individens pengar, som Laila Bjurling
har betonat. Man väljer själv, man tar med sig det
man har sparat och man har makten över vilken ut-
bildning som man vill skaffa sig och vilken möjlighet
man har att lära sig något nytt och spännande som
man gått och drömt om.
Många har fått frågan om det här är ett system
man är glad och stolt över. Jag vill säga från början:
Jag är jätteglad, jag är stolt, jag tycker att det här är
en spännande form och också en modern och bra
reform. Men jag vill säga till Hans Andersson att vi
absolut kan se det här som en mycket viktig början,
se det som ett system som man kan utveckla. Det
hoppas jag att vi gemensamt kan återkomma till. Jag
vet att förutsättningarna för att kombinera en indivi-
duell kompetensutveckling med andra system på t.ex.
avtalssidan är stora. Det är jag övertygad om att vi
kommer att se. Det här är en spännande form, en bra
reform men också en början på ett utvecklingsbart
system.
Som inte minst Laila Bjurling och Hans Anders-
son påpekade många gånger är statens resurser i det
här systemet begränsade. Vi och våra samarbetsparti-
er tar ansvar för statens finanser, har alltid gjort och
kommer att fortsätta att göra. Det är viktigt att det
finns en rimlig fördelning i systemet där också de
som har små inkomster får större möjligheter än i dag
och enligt utredningens förslag att vara med. Det är
hos dem som de riktigt stora behoven av kompe-
tensutveckling finns.
För den här förändringen av Kompetensutred-
ningens förslag får vi nu kritik. Det är klart att den
förändringen har fördröjt systemet. Jag tar gärna den
kritiken, för jag tycker att det har varit riktiga och
viktiga förändringar. Som många har varit inne på är
det ett svårt system. Det har varit viktigt att arbeta
igenom systemet ordentligt efter remissomgången.
Det är ett nytt system som har väckt ibland ganska
oväntade och komplicerade frågor som pockar på sin
lösning. Det är detta och inte någon oginhet eller
allmänt bråk och slagsmål, som Stefan Attefall be-
skrev det som, som har varit orsaken till det man nu
kallar en försening.
Jag tycker att det är viktigt att betona, vilket jag
inte tycker att de borgerliga kritikerna här i dag har
gjort, att detta system inte ska ersätta arbetsgivarens
ansvar för att ge kompetensutveckling till de anställda
i deras arbete. Det ansvaret har arbetsgivarna redan i
dag. Jag utgår från att fler tar det ansvaret än vad som
är faktum i dag. Argumentationen från de borgerliga i
dag är att IKS i första hand ska användas för att bli
bättre på det jobb man har. Det är så argumentationen
har varit i talarstolen. Det är fel. Det tycker jag fak-
tiskt är att kidnappa systemet för någonting som ar-
betsgivarna redan i dag måste ge sina anställda. Vi
socialdemokrater och samarbetspartierna är så måna
om skattebetalarnas pengar att vi vill försäkra oss om
att det är till annat som det individuella kompetens-
sparandets skattesummor går till. Arbetsgivarna i dag
måste ge sina anställda en starkare kompetensutveck-
ling. För att upprätthålla sin egen kompetenskraft, för
att klara sin egen tillväxtmöjlighet i framtiden och
inte minst, som Margareta Andersson var inne på, för
att klara bristen på arbetskraft måste man vårda sina
anställda även när de är över 45 år och se till deras
behov av kompetensutveckling under ett långt yrkes-
liv. Det ansvaret ligger på arbetsgivarna.
Det vi talar om nu är någonting helt annat. Det är
det individuella, frihetsreformen, ett nytt sätt att be-
skriva och premiera kunskap i sig, förkovran i sig,
som är individens både ansvar och möjlighet.
Det tycker inte jag är någon vattvälling utan en
spännande start som, när det har utvecklats under
några år, kan bli en ny och spännande beståndsdel i
kompetensutvecklingen. Men man måste minnas att
detta inte ersätter det allmänna utbildningssystemets
kompetensförutsättningar, för det är där som de stora
möjligheterna finns. Och det får absolut inte ersätta
arbetsgivarnas och parternas ansvar för att bygga in
en större del av kompetensutvecklingen i arbetet om
Sverige ska klara sina tillväxtmöjligheter.
Jag vill också, fru talman, avsluta med att framfö-
ra ett tack. Det har tackats väldigt mycket här, och jag
vill bara instämma i tacken till utskottet som helhet
och till kammaren som helhet men kanske framför
allt till Elver Jonsson och till Hans Andersson som
lämnar riksdagen. Elver Jonsson har jag haft ett
mycket gott samarbete med, och jag har haft många
debatter med honom genom åren. Jag kommer att
sakna dem. Det har varit interpellationsdebatter om
hushållsnära tjänster m.m. Men det finns säkert någon
som tar upp den manteln från Elver Jonsson till hös-
ten. Jag vill också tacka Hans Andersson för ett
mycket gott samarbete och för många debatter men
också för många förhandlingar under de senaste åren.
Jag har uppskattat dem. Jag önskar er lycka till och en
glad sommar.

Anf. 179 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Jag är glad över att någon företrädare
för majoriteten är odelat positiv till individuellt kom-
petenssparande. Jag är glad åt att Mona Sahlin ut-
tryckte det så tydligt. Problemet har väl varit att det
inte riktigt har varit samma glädje i alla delar av Re-
geringskansliet när det gäller det här förslaget och
kanske inte heller i samtal med andra partier. Det här
blev ju, som Hans Andersson sade, ett år försenat.
Därför har vi bl.a. missat möjligheten att använda de
36 miljarder som SPP delade ut till företag i år -
återbetalning av premier. Det är en summa som
kommer lite oväntat, som i lokala förhandlingar hade
kunnat bli ett mycket välkommet startskott för upp-
byggnaden av individuellt kompetenssparande. Detta
är ju konsekvenserna av den försening som har blivit
av systemet.
Sedan måste jag också säga att det här med indi-
viduellt kompetenssparande självklart bara är en del
av kompetensutvecklingen. Det är en viktig del och
en, tror jag, för framtiden växande del, men det är
inte hela kompetensutvecklingen, och det är heller
ingen som har påstått det. Ibland får man intrycket, av
talarna på majoritetssidan, att vi skulle vara emot alla
andra satsningar på kompetensutveckling.
När det gäller fördelningsprofilen förstår jag inte
varför man ordar så mycket om att ert förslag är så
mycket bättre. Det är sant att vi inte i detalj har gått in
exakt på hur man ska utforma sakerna. Men vi har
markerat tydligt att det ska finnas en extra skattekre-
dit eller en subvention för låg- och medelinkomstta-
gare. Men varför skulle det vara så fel att använda
inkomstbortfallsprincipen i det här systemet, liksom
vi gör när det gäller sjukförsäkring och föräldraför-
säkring? En normal tjänsteman ska alltså inom rimlig
tid kunna spara det här och kunna vara borta ett halv-
år eller ett helt år från ett arbete för att kompetensut-
vecklas med bibehållen inkomstnivå. Det är därför
som TCO och SACO tycker att regeringens förslag är
ofullständigt och otillräckligt. Det är därför som TCO
och SACO säger: Lyssna på de borgerligas förslag!
Försök att bli överens i utskottet! Men Mona Sahlins
kolleger avfärdar detta. Frågan är varför Mona Sahlin
avfärdar TCO:s och SACO:s uppmaning.

Anf. 180 Statsrådet MONA SAHLIN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag blir egentligen djupt bekymrad
när jag hör Stefan Attefall men också lite mer klar
över varför det vore så illa med en borgerlig regering
till hösten, om det nu skulle bli så.
Den stora kritiken nu handlar om att det är ett år
för sent. Jag skulle kunna vända på det och säga att
jag förstår de borgerliga regeringarnas problem med
budgetarna, under de år som man har fått chansen att
pröva att vara regering, om man hellre jobbar fram
saker fort än genomtänkt. Det går inte att nonchalera
att detta inte beror på oginhet utan på en uppriktig
vilja att undan för undan lösa de problem och svårig-
heter, som ibland har varit oväntade och faktiskt
svåra att lösa, som har dykt upp under denna bered-
ningstid. Det är faktiskt svaret på frågan om varför
det är en försening på ett år, som Stefan Attefall ut-
tryckte det.
Sedan säger Stefan Attefall något som jag tycker
är ganska avslöjande, att han inte förstår detta med
fördelningsprofil och fördelningsargument. À la bon-
ne heure, det är väl ärligt att han som kristdemokrat
säger att han inte alls förstår varför man tänker in
fördelningspolitik i detta. Detta har varit och är vik-
tigt för oss och samarbetspartierna, därför att vi pratar
inte om ett evigt utrymme. Vi pratar om x utrymme
som har uppstått i skatteväxlingen, som både Barbro
Feltzing och Hans Andersson så riktigt har betonat.
Det är skattepengar.
Det är inte förbjudet för någon att spara så mycket
man kan, så mycket man vill och till vilka ändamål
man vill, också till utbildning. Men nu pratar vi om
ett utrymme som är begränsat, som är skattesubven-
tionerat. Då blir det väldigt viktigt att de som har
svårast att avstå och har en mindre lön också ska få
ett större utbyte av ett system som bygger på ett indi-
viduellt kompetenssparande. Det är det som är för-
delningsargumenten, och det är detta som har varit
viktigt för oss att utveckla och förändra i det förslag
som utredningen lämnade.

Anf. 181 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! För det första står Mona Sahlin här
och vilseleder riksdagens kammare och påstår att det
bara har varit tekniska problem som har orsakat den
här förseningen när det är väl känt att det har varit
stora interna motsättningar i Regeringskansliet och
också i diskussionerna med samarbetspartierna. Om
Mona Sahlin påstår att det bara har varit tekniska
problem som har försenat propositionen tycker jag att
Mona Sahlin ska upprepa detta. I så fall kommer
många att kunna intyga att det är en ren lögn.
För det andra verkar Mona Sahlin höra med nå-
gonting annat än öronen. Jag har inte sagt att det är
fel med fördelningspolitik. Jag har sagt att jag inte
förstår kritiken mot vårt förslag. Vi har också påtalat
vikten av att ha en särskild stimulans och ett stöd till
låg- och medelinkomsttagare. Där finns det ingen
skillnad i grundinställningen mellan det borgerliga
förslaget och regeringens förslag. Däremot tycker vi
att regeringen har alltför krångliga regler kring hela
systemet. Vi har kritik på flera olika punkter kring
regelutformningen.
Orsaken till att vi tycker att man ska kunna avsätta
en större andel än bara en fjärdedels basbelopp är att
vanliga tjänstemannagrupper ska kunna få ett in-
komstbortfallsskydd. TCO och SACO påstår ju att det
kanske tar upp till 30 år för många av deras medlem-
mar att få ett rimligt inkomstbortfallsskydd, om de
skulle ta ledigt ett år för studier och kompetensut-
veckling. Det handlar om den här ogina attityden till
stora grupper och till de fackliga organisationerna
TCO och SACO. Jag frågar: Varför har Mona Sahlin
den ogina attityden?
Jag tycker också att det är viktigt med fördel-
ningspolitik. Det handlar om att stötta underifrån och
om att stötta människor, så att de kan utbilda sig, men
det handlar inte om att stoppa andra grupper. Jag ser
ett värde i att man med statliga pengar stimulerar en
bred kompetensutveckling i hela samhället. Där är
IKS-systemet en viktig beståndsdel, och jag tycker att
det ska omfatta breda grupper. Och om jag har
20 000 kr i inkomst per månad ska jag självklart kun-
na ha 20 000 också när jag studerar. Har jag 30 000
kanske jag kan ha nära det, och har jag 10 000 kanske
jag kan ha 10 000. Det är inkomstbortfallsprincipen
som Mona Sahlin hyllar i andra sammanhang men
inte här. Varför?

Anf. 182 Statsrådet MONA SAHLIN (s) re-
plik:
Fru talman! Får jag börja med att betona att jag
inte känner till något annat organ som man kan lyssna
med än öronen. Det är dem som jag lyssnar med här i
kammaren, också till Stefan Attefall, och jag hör vad
han säger, mycket klart och tydligt.
Jag menade verkligen inte - och det vill jag beto-
na - att det bara skulle ha varit tekniska svårigheter
som har orsakat förseningen. Det har jag inte påstått.
Det vore inte sant. Jag sade bara att de tekniska svå-
righeterna också har funnits där. De var inte tillräck-
ligt belysta i utredningens förslag.
Det stora skälet till att detta har tagit tid, Stefan
Attefall, handlar om hur vi med vetskap om att de
ekonomiska förutsättningarna är begränsade skulle få
fram ett system som hade en bättre fördelningspoli-
tisk effekt än vad utredningens förslag hade. Det är
detta som har prövats, diskuterats, blötts och för-
handlats tills vi var säkra på att vi hade en bra början
och en viktig start på den individuella kompetensut-
vecklingen.
Stefan Attefall upprepar att det handlar om att vi
skulle ha varit ogina. Han frågar varför jag är så ogin.
Det är inte oginhet. Det är omsorg om statens budget.
Fortfarande är Stefan Attefall och andra svaret skyl-
diga, för det är ingen tvekan om att ert system kostar
mer än det som vi har gjort upp om - och skatteväxlat
- med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Var finns de
pengarna? Oginhet och omsorg om fördelningspolitik
och budgetutrymme är inte samma sak, inte för oss
tre partier i alla fall.

Anf. 183 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det är många frågor i vilka regering-
en ska komma tillbaka. Det finns en punkt i proposi-
tionen under avsnitt 6.9 som jag är bekymrad över
och har varit bekymrad över under samtal med Rege-
ringskansliet, men regeringen kommer ju tillbaka. Det
handlar om hur man ska se på sparandet på kompe-
tenssparkontot som en tillgång i förhållande till pröv-
ningen av socialbidrag och bostadsbidrag.
På ett sätt är det ett vanligt sparande. Jag kan an-
vända det till vad som helst. Men det är också någon-
ting som bygger upp min möjlighet att studera, vilket
kan vara det bästa som jag kan göra för att ta mig upp
i inkomstligan. Att det stör den sociala rättigheten är
jag mycket bekymrad över.
Man har väl ansett att det är en princip som ska
genomföras, men den blir kontraproduktiv, tycker
jag, med tanke på de syften vi har. Jag skulle vilja få
en kommentar. Finns det någon tankeverksamhet
redan nu angående fortsättningen?
Mona Sahlin säger att de kanske är beredda att gå
vidare med reformen. I vilken riktning i så fall?
Handlar det om kollektivavtalsstimulanser för att få i
gång den verksamheten? Handlar det om att skärpa
fördelningsprofilen ytterligare? Många menar ju att
om jag är riktigt lågavlönad orkar jag inte spara och
få del av systemet. Eller handlar det om att spä på
volymen? Finns det tankar redan nu om budgetprio-
riteringarna i detta avseende? Jag räknar inte med att
få ett avslöjande om de riktiga budgetprioriteringarna,
men jag skulle vilja veta åt vilket håll tankarna går i
dessa frågor.

Anf. 184 Statsrådet MONA SAHLIN (s) re-
plik:
Fru talman! Den första frågan om hur man ska se
på sparandet i denna form i förhållande till socialbi-
dragen t.ex. är svår och mycket berättigad. Jag tror
inte att jag avslöjar för mycket om jag säger att det
finns flera frågeställningar som gör att jag hoppas att
regeringen kan återkomma mer samlat vid ett tillfälle
under hösten. Det finns andra insatser inom andra
politikområden som också ska träffa individen och
innebära en ekonomisk förstärkning för att man ska
kunna ta sig ur en långvarig arbetslöshet eller ett
bidragsberoende. Det slår väldigt hårt om det kortsik-
tigt drabbar individernas möjlighet att försörja sig.
Jag blir Hans Andersson svaret skyldig i dag, men
försäkrar att frågeställningen är viktig och inte har
fått ett tillfredsställande svar så här långt.
Jag tycker förstås det är för tidigt att säga något
om hur fortsättningen på systemet skulle kunna se ut.
Jag kan inte gå in i detalj på det. Det som är mest
intressant för mig och som jag hoppas vi tidigast kan
utveckla är just kombinationen av individuellt kom-
petenssparande och avtal mellan parterna. Där tror jag
att de riktigt stora utvecklingsmöjligheterna finns.
Man skulle på ett väldigt tydligt sätt kunna kombinera
arbetsgivarens ansvar och intresse för sin egen perso-
nals utveckling med individens möjlighet och lust att
förkovra sig och skaffa sig en annan utbildning. Jag
tror det är inom det området de snabbaste utveck-
lingsmöjligheterna finns.

Anf. 185 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag är glad för svaret på den första
frågan. Jag tycker själv att det är en svår fråga. Det är
två principer som strider mot varandra, kan man säga.
Jag är rädd för en situation där man direkt missgynnar
de ekonomiskt och kanske utbildningsmässigt sämst
ställda.
Det är möjligt att det kan lösas på ett annat sätt
och att man kan ha kvar de principer som man brukar
ha när det gäller sparande och bedömning av bidra-
gen. Det är skälet till att vi, med de skrivningar som
nu finns att regeringen ska återkomma, har släppt
frågan. Men jag vill markera att det är en mycket
viktig fråga för Vänsterpartiet. Jag är glad för svaret.
Jag är också glad för svaret på den andra frågan.
Jag tror i och för sig att man kanske behöver göra mer
av fördelningspolitiska skäl. Den tusenlapp som nu
ligger har en fördelningspolitisk profil, men man
kanske skulle skärpa denna om man skulle utveckla
systemet. Jag tror också att det är i hävstångseffekten
det verkliga ligger. Det var det jag försökte säga i
mitt inledningsanförande. Att få med parterna på
riktigt stort allvar och kombinera det individuella
systemet med ett partssystem som genererar mer
pengar tror jag är framtidslösningen.
Jag är glad över att samtala med en person som
också vet att inkomstbortfallsprincipen är idén om att
man ska få ut rättigheter i förhållande till vad man har
betalat in och inte att man ska få ut särskilda rättig-
heter för att man hade mycket pengar att spara på sitt
eget konto. Det är inte alla som har dessa insikter vill
jag säga till statsrådet.

Anf. 186 Statsrådet MONA SAHLIN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag konstaterar att Hans Andersson
var glad över svaret. Då är jag glad över reaktionen
och lämnar inga ytterligare kommentarer.

Anf. 187 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tackar Mona Sahlin för vänliga
ord. Jag kan avslöja att jag gärna fortsätter debatten
även om jag inte har tillträde till riksdagens talarstol.
Som gammal postiljon kan jag säga att det går att
sända ett brev. Ett brev betyder ju så mycket.
När det gäller statsrådets synpunkter på den all-
männa utbildningen är det inte mycket att invända.
Självfallet är den oerhört angelägen. Det må vara allt
ifrån grundutbildning över gymnasieutbildning till
högskola. Men i det ljuset är det klart att det är be-
kymmersamt att vi har en samlad utbildning och
skola som inte fyller sitt mått särskilt väl. Det finns
anledning att se över det.
Angående de utbildningsmöjligheter som finns
har också sådana i viss mening perifera som folkhög-
skolor och studieförbund också en särskild roll i fråga
om olika former av kompetensinsatser. Kunskapslyf-
tet har nämnts. Även om jag tycker att socialdemo-
krater överdriver hur lyckat det var betydde det
mycket för många. Nu vill statsmakterna att också
aktivitetsgarantin ska gå ut över folkhögskolornas
verksamhet. Det kan säkerligen fylla ett bra behov.
Jag tror, fru talman, att vi behöver spela på hela
klaviaturen när det gäller utbildningsinsatser. Jag är
glad - för att travestera det uttrycket - att Mona Sah-
lin använder ord som frihetsreform och individuella
val. Det är nästan så att en liberal applåderar. Men jag
tror att vi ska se detta som något med många vinnare.
Vi får en förhöjd kompetens.
Det är naturligtvis också en väldig utmaning. När
det i debatten från stödpartiets aktörer frågas om vad
som är inriktningen med ett stort frågetecken tyder
det på hur mycket som egentligen återstod på detta
förslag som var utlovat så länge.

Anf. 188 Statsrådet MONA SAHLIN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag kan egentligen hålla med om allt
som Elver Jonsson sade utom det lilla på slutet. Det
är viktigt att betona, vilket jag tycker att många de-
battörer har gjort, att det gäller att se helheten i det
som Utbildnings-Sverige kan erbjuda individen. Man
måste se på det den allmänna skolan kan och ger, vad
vuxenutbildningen i stort ger, vad folkbildningen kan
erbjuda för möjligheter, vad arbetsgivarens personal-
utbildning borde kunna ge och vad denna nya be-
ståndsdel med kompetenssparandet lägger till. Ibland
tycker jag att det i debatten har beskrivits som om
detta skulle ersätta det ansvar som samhället har för
utbildningsnivån, vilket det självfallet inte ska göra.
Jag tycker att det här i kammaren i grunden finns
en väldig samstämmighet som också har kommit till
uttryck i dag. Det vi diskuterar tycker jag i första
hand är hur mycket de pengar som är avsatta räcker
till och hur fördelningsprofilen ska se ut på den skat-
tesubventionen.

Anf. 189 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Samstämmigheten finns förvisso,
men jag tror inte att vi får bortse ifrån att det återstår
att ge svaret angående behovet av det individuella
kompetenssparandet. Statsrådet använde själv ut-
trycket tidigare: Jag blir svaret skyldig.
Jag kommer inte att sova riktigt lugnt i natt. Efter
debatten blir det som dröjer kvar och ringer i öronen:
Var god dröj. Det här är inte färdigt.
När stödpartiernas företrädare som Miljöpartiet
säger att de tryckt på och som Vänsterpartiet säger att
det är en olycklig försening och man dessutom är
ängslig för de sämst ställda tyder det på att hela frå-
gan är försummad och inte tillräckligt långt framme.
Jag skulle önska att statsrådet i sitt sista inlägg skulle
säga: Vi har inte jobbat fram det som vi borde. Vi
kommer att sätta högsta fart.
På en punkt hoppas jag vi ska bli ense i den här
debatten, nämligen att det är oerhört angeläget att få
fram reformen. Grunden finns onekligen i IKS-
kommitténs förslag. De detaljer som det talats om
borde kunna komma fram med hyggligt god hastig-
het. Behovet av detta är stort, och hela frågan bråds-
kar som jag ser det oerhört mycket.

Anf. 190 Statsrådet MONA SAHLIN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag kan gå så långt, Elver Jonsson, att
jag också beklagar förseningen. Jag tycker dock att
det finns goda skäl till att det har tagit längre tid, både
i form av debatter och diskussioner och i form av de,
som vi bedömde, nödvändiga förändringarna i utred-
ningens förslag. Jag kan bara understryka att man
jobbar för högvarv och har gjort så länge. Framför allt
gör man det nu inför den proposition som ska lämnas
till riksdagen så att systemet kan träda i kraft under
andra halvåret nästa år.
Jag hoppas att inte det klingar i öronen längre än
till de ord jag sade nu.
Någon allmän oro för om systemet någonsin ska
komma på plats behövs inte. Det gör det. Det kom-
mer nästa år. Jag hoppas att det blir via en proposition
från en socialdemokratisk regering, och jag hoppas att
det blir ett system vi kan bygga ut tillsammans med
parterna på arbetsmarknaden så att det kan omfatta
ännu fler och handla om ännu större belopp.

Anf. 191 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Vi får väl se vilken regering som läg-
ger fram förslag i höst. Det återstår att se.
Att vi står här i dag och debatterar ett skattesub-
ventionerat system för kompetensutveckling har
egentligen sin grund i att det finns brister i det poli-
tiska systemet. Det känns lite som att lappa och laga.
Vi har inte ett utbildningssystem som fungerar till-
fredsställande. Sverige halkar efter omvärlden.
Många länder är betydligt mer kompetenta än vi är
nu. Vi har varit en ledande nation men är inte det
längre. Vi har också ett skattesystem som gör att det
inte lönar sig att utbilda sig.
Det är väl dessa grunder som gör att vi nu måste
hitta på extraordinära insatser för att få i gång en
vettig utbildning, en kompetensutveckling på en bred
allmänhet som gör att vi kan komma tillbaka i
världsledande ställning igen.
De skattesubventioner vi lägger ned, vad det nu
kan vara för någonting, ser vi ju som en investering.
Det är en investering i framtiden för att vi ska kunna
öka välståndet i Sverige. Det är så vi ser detta. Jag
skulle aldrig ha gått med på skattesubventionering om
jag inte trott att jag skulle kunna få tillbaka pengarna.
Vi kommer att få tillbaka dem, och det är bråttom att
få i gång detta så att vi inte halkar efter omvärlden
ännu mer.
Naturligtvis skulle jag helst sett att vi förändrade
hela vårt skattesystem så att vi inte behövde den här
typen av subventioneringar. Jag är dock så pass
mycket realist att jag inte tror att vi klarar detta på
kort tid. Därför behövs ett sådant här system, och det
måste gå fort.

Anf. 192 Statsrådet MONA SAHLIN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har en helt annan utgångspunkt i
diskussionen om det individuella kompetenssparandet
än den Patrik Norinder nu gav uttryck för. Patrik
Norinder sade att vi för den här diskussionen därför
att "det finns brister i det politiska systemet". Det
håller jag absolut inte med om, varken beskrivningen
eller att det skulle vara skälet till den debatt vi har i
dag och det förslag vi diskuterar.
Jag påstår att detta beror på någonting helt annat,
nämligen att det fanns många som vågade ha en dröm
om ett helt nytt system, en helt ny idé som inte finns
prövad någon annanstans på detta sätt, nämligen att
staten och individen skulle dela på ett ansvar för
kompetensutvecklingen, den lust att lära, lust att gå
och plugga och lära sig någonting nytt som individen
kände för sin alldeles egen skull. Det ansvaret skulle
inte vara bara individens, utan också vi andra skatte-
betalare skulle säga: Ja, hela samhället skulle tjäna på
att fler hade inte bara lust utan också möjlighet att
förkovra sig.
Därför för vi debatten i dag - inte därför att vårt
utbildningssystem skulle vara strunt och skräp och
dåligt och att vi halkar efter överallt, vilket är den
vanliga rutschbanefilosofi som Moderaterna ägnar sig
åt. Det är inte därför.
Det förvånar mig inte att Moderaterna inte ens i
dag har förstått kärnan i ord som frihet, lust att lära
och gemensamt ansvar mellan individ och stat som de
flesta av oss andra har gjort. Moderaterna gör en
sådan här spännande reform till en som vanligt gans-
ka trist debatt om skatter och skattesystem. Det är
typiskt, men det är ganska gammalmodigt och trött-
samt.

Anf. 193 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Det är ju just det: Vi har inte friheten.
Vi har inte möjligheten att få utlopp för lusten att lära
på grund av de stora skatter som tas ut av medborgar-
na. Vi får inget över. Speciellt låg- och medelin-
komsttagarna har inte möjligheter. Det är ju det som
är det stora problemet. Man kan inte avsätta pengar
för att hitta andra vägar.
Att statsrådet inte håller med om bristerna i vårt
politiska system är inte så konstigt. Det vore nästan
konstigt om statsrådet hade hållit med. Vi ser olika på
hur vi vill ha de politiska systemen. Vårt system byg-
ger mycket på valfrihet och individens möjligheter att
utveckla sig. Statsrådets system bygger på den poli-
tiska styrningen och hur man genom skattesubventio-
ner och med de höga skatterna ska kunna styra män-
niskor. Vi har olika system.
Hade man kunnat avsätta pengar för att utbilda sig
tror jag att fler skulle ha gjort det.
Det verkar inte som om vi kommer närmare var-
andra. Det är synd, för jag tror att det hade varit bra
om vi hade kunnat finna någon form för att vidga den
här dialogen och nå en större förståelse. Det verkar
dock som om positionerna är alltför låsta för det. Vi
får väl lägga fram våra olika förslag, och sedan får vi
se vem som får majoritet. Vi tror på vårt system, och
statsrådet tror naturligtvis på sitt system. Men det vi
är ense om är att vi snabbt måste komma fram med
någonting så att vi får i gång en kompetensutveckling
i Sverige.

Anf. 194 Statsrådet MONA SAHLIN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag inskränker mig till att instämma i
det Patrik Norinder sade på slutet: Jag tror på det
system vi nu har lagt fram. Patrik Norinder tror på ett
annat system. Låt oss se vad valrörelsen innebär och
vilken regeringen som sitter. Dock är jag övertygad
om att vi kommer att fortsätta debatten med att ha
väldigt olika syn på vad ord som frihet, jämlikhet och
fördelningspolitik egentligen handlar om - men ock-
så, fru talman, vad ansvaret för Sveriges budget
handlar om. Ingen av kritikerna har ju hittills svarat
på frågan: Var finns pengarna? Var finns de många
miljarder som era tankar kostar mer än det som vi har
en överenskommelse om att växla i skattesystemet
med?
Men låt oss ta den debatten både här, senare i höst
och under valrörelsen och vara överens om att kom-
petensutveckling har kommit för att stanna. Den
kommer att behövas i ännu högre grad i framtiden,
det är vi överens om.

Anf. 195 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Debatten har utvecklat sig lite annor-
lunda än jag trodde. Det jag känner som mest be-
drövligt är att förslaget ger så lite till dem som har det
allra största behovet. Jag tycker att förslaget begrän-
sar för dem som har de verkligt låga inkomsterna, de
som inte har så stora möjligheter att spara frivilligt i
bank eller någon annanstans. Vi som har lite högre
inkomster klarar av det. Även medelinkomsttagarna i
TCO klarar av detta. Men för de allra sämst betalda,
de som kanske inte ens jobbar heltid, kommer det här
att innebära väldigt lite.
Jag uppfattar förslaget som en medelklassreform.
Hur får vi med oss de människor, förhoppningsvis
inte så hemskt många, men alltför många, som i dag
har låga inkomster och som inte kommer att bli
hjälpta av det här förslaget? Vårt förslag har en större
fördelningsprofil eftersom vi bidrar med en högre
andel till dem med de allra lägsta inkomsterna.
En annan grupp som inte finns med är t.ex. egen-
företagare. Varför finns inte de med i det här försla-
get?

Anf. 196 Statsrådet MONA SAHLIN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag förstår inte alls Margareta An-
derssons resonemang om fördelningsprofilen. Det
system som skattebetalarna gemensamt ska bekosta
genom det förslag som regeringen och samarbetspar-
tierna har lagt fram - som vi har finansierat klart och
tydligt - tar större hänsyn till att stor tonvikt läggs på
dem som har små inkomster. Hur Margareta Anders-
son kan få det till att det är vi som inte stöttar dem
med låga inkomster utan att det i stället görs i den
borgerliga reservationen får inte jag att gå ihop, Mar-
gareta Andersson, vare sig argumentationsmässigt
eller framför allt finansieringsmässigt.
Sedan gör Margareta Andersson en analys som
jag skulle vilja be henne utveckla. Beskrivningen av
kompetenskontosystemet låter i Margareta Anders-
sons mun som det enda halmstrå som lågutbildade
individer har för att få en starkare ställning på ar-
betsmarknaden. Jag tycker att det är farligt att lägga
den tonvikten på det här systemet som är en ny pus-
selbit som kan komplettera. Också i framtiden, Mar-
gareta Andersson, kommer det att handla om vår
förmåga att se till att det är i vuxenutbildningen, per-
sonalutbildningen, arbetsmarknadsutbildningen, Kun-
skapslyftet och högskolan som det riktiga stora lyftet
ligger för dem med små ekonomiska förutsättningar
med stort utbildningsbehov.
Till det kan vi lägga den diskussion vi måste ta
med parterna, både arbetsgivare och fack, om hur de
kan komma längre med att ge den barnsköterska som
Margareta Andersson själv hade som exempel möj-
lighet att på arbetstid och med en del av sin lön kvar
möjlighet att utvecklas i sitt jobb, så att offentlig
sektor och vård kan få någon arbetskraft i framtiden.
Det är där de stora utmaningarna för den breda kom-
petensutvecklingen ligger, inte i det system vi disku-
terar i dag som handlar om individens egen lust och
möjlighet.

Anf. 197 MARGARETA ANDERSSON
(c):
Fru talman! Jag upplever fortfarande att det här
systemet kommer att vara åldersdiskriminerande. Det
kommer att ge ganska lite pengar till dem som har de
lägsta inkomsterna. Man kommer alltså att ha väldigt
svårt att över huvud taget utnyttja systemet.
Den som dessutom är över 45 år kan möjligen
som arbetslös eller vid risk att bli arbetslös få läsa på
a-kassa upp till gymnasienivå som det ser ut i dag.
Det är möjligt att man kan utveckla det systemet.
Men när jag gick in i diskussionen om ett individuellt
kompetenssparande var det för att man skulle ha en
reell möjlighet att ändra inriktning på sin yrkesbana
även efter att man har fyllt 45 år. Som förslaget ser ut
i dag kommer man inte att kunna göra det, definitiv
inte om man har haft ett låginkomstjobb.
Den person jag talade om var förskollärare. Hon
hörde inte till dem med de allra lägsta lönerna. Det
finns de som har betydligt lägre löner, t.ex. vårdbiträ-
den inom sjukvården. Samtidigt finns det hos de
arbetsgivarna i dag väldigt lite utrymme, eftersom
man tyvärr har stora behov av att se till att personalen
arbetar snarare än att de kan få en kompetensutveck-
ling. Mycket görs, men mycket mer behöver göras.
Det här är också ett sätt att få de enskilda indivi-
derna att ta ett större ansvar för sitt eget liv. Men det
tycks ha försvunnit någonstans i den här diskussio-
nen. Jag upplever hela projektet som ett medelin-
komsttagarprojekt, som så många andra förslag som
har kommit från den här regeringen under den här
mandatperioden.

Anf. 198 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag vill fortfarande beskriva det vi
talar om som ansvaret för att förändra i ett system så
att en begränsad summa pengar, som är finansierad
och klar, kommer fler låginkomsttagare till del än
som låg i utredningens ursprungliga förslag. Det är
det, Margareta Andersson, som vi diskuterar.
Hade Margareta Andersson så stora förhoppningar
på att detta begränsade system skulle lösa alla pro-
blem som jag håller med om finns för de äldre när det
gäller att skaffa sig utbildning för att kunna vara kvar
på arbetsmarknaden? Jag håller med om att det finns
en brist i stora delar av de system vi har i dag. Men
var detta verkligen det man såg framför sig att det
individuella kompetenssparandet, med den begränsa-
de summa pengar vi talar om, skulle lösa?
Jag tycker fortfarande att det är en fara om man
beskriver detta system på det sättet. Behovet av och
ansvaret för att utveckla den personal man har för att
få den att stanna, t.ex. inom vård och omsorg, måste
arbetsgivaren ta med kompetensutveckling i arbetet.
Det är farligt om man lastar över arbetsgivarens an-
svar på individen och säger: Nu får du spara ihop
själv till den utbildning som du behöver för att du ska
kunna jobba kvar inom vården. Det ansvaret är ar-
betsgivarens, Margareta Andersson.
Låt oss se det här som en delseger och se hur ar-
betsgivarnas och parternas avtal kan komplettera
möjligheten för den förskollärare som Margareta
Andersson diskuterade. Den frågeställningen är
mycket relevant.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 juni.)

13 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
2001/02:189 En ny djurskyddsmyndighet

Förslag
2001/02:RR20 Riksdagens revisorers förslag angåen-
de ItiS - en statlig satsning på IT i skolan

Konstitutionsutskottets betänkanden
2001/02:KU37 Ändringar i riksdagsordningen, m.m.

Finansutskottets betänkanden
2001/02:FiU20 Riktlinjer för den ekonomiska politi-
ken och budgetpolitiken

Konstitutionsutskottets betänkanden
2001/02:KU18 Ändringar i regeringsformen - samar-
betet i EU m.m.
2001/02:KU39 Uppskov till 2002/03 års riksmöte
med behandlingen av vissa ärenden

Finansutskottets betänkanden
2001/02:FiU28 Uppskov med behandlingen av ären-
den

Utrikesutskottets betänkande
2001/02:UU13 Uppskov med behandling av ärenden

Socialförsäkringsutskottets betänkande
2001/02:SfU19 Uppskov med behandling av ärenden

Socialutskottets betänkande
2001/02:SoU24 Uppskov med behandling av ärende

Kulturutskottets betänkande
2001/02:KrU23 Uppskov med behandlingen av ären-
den

Utbildningsutskottets betänkande
2001/02:UbU17 Uppskov med behandling av ärenden

Trafikutskottets betänkande
2001/02:TU15 Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2001/02:MJU25 Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden

Näringsutskottets betänkande
2001/02:NU18 Uppskov med behandlingen av ären-
den

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
2001/02:AU11 Uppskov med behandling av ärende

Bostadsutskottets betänkande
2001/02:BoU15 Uppskov med behandlingen av ären-
de

14 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 11 juni

2001/02:1326 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till socialminister Lars Engqvist
Lex Sarah
2001/02:1327 av Rolf Gunnarsson (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Polisens resurser i Dalarna

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll måndagen den 30 september.

15 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 11 juni

2001/02:1287 av Ulla-Britt Hagström (kd) till fi-
nansminister Bosse Ringholm
Försörjningsbördan
2001/02:1289 av Birgitta Sellén (c) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Statliga jobb till Sollefteå
2001/02:1295 av Inger René (m) till statsrådet Britta
Lejon
Övervakning av kommunikation
2001/02:1300 av Per-Samuel Nisser (m) till statsrådet
Ulrica Messing
Sveaskogs uppdrag
2001/02:1303 av Ola Sundell (m) till statsrådet Ulrica
Messing
Produktionsstöd
2001/02:1304 av Ragnwi Marcelind (kd) till finans-
minister Bosse Ringholm
Skattemyndighetens rutiner
2001/02:1318 av Margareta Cederfelt (m) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Hotell- och restaurangnäringen

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll måndagen den 30 september.

16 § Kammaren åtskildes kl. 21.35.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 §
anf. 21 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 73
(delvis),
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 16.22,
av talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 153 (delvis)
och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.