
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 2001/02:101</div>
<div class="sidhuvud_datum">Onsdagen den 24 april</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 9.00 - 17.53</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>19.00 - 22.08</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>----------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollet för den 18 april.
2 §  Anmälan om sammansatta konstitutions-
och utrikesutskottet</pre><pre>Från sammansatta konstitutions- och utrikesut-
skottet hade följande promemoria inkommit:</pre><pre>Sammansatt konstitutions- och utrikesutskott
Med anledning av den av regeringen framlagda
skrivelsen 2001/02:115 EU:s framtidsfrågor har kon-
stitutions- och utrikesutskotten jämlikt 4 kap. 8 §
riksdagsordningen i separata beslut av den 21 mars
2002 respektive den 9 april 2002 överenskommit att
genom deputerade i sammansatt utskott gemensamt
bereda vissa EU-frågor.
Till deputerade i det sammansatta utskottet har ut-
setts de i bifogade protokollsutdrag upptagna riks-
dagsledamöterna.
Det sammansatta utskottet, som benämns Sam-
mansatta konstitutions- och utrikesutskottet (KUU),
har vid konstituerande sammanträde denna dag utsett
följande presidium:
Per Unckel (m), ordförande
Urban Ahlin (s), vice ordförande
Göran Magnusson (s), vice ordförande
Bertil Persson (m), vice ordförande
Stockholm den 18 april 2002
Bertil Wennberg Thomas Hörberg</pre><pre>Bilaga 1 hade följande lydelse:</pre><pre>
Konstitutionsutskottet
Utdrag ur protokoll utskottssammanträde 2001/02:35
Torsdagen den 4 april 2002
- - -
§ 3 Sammansättning av konstitutions- och utrikesut-
skottet (KUU)</pre><pre>Som deputerade till sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet (KUU) valdes från konstitutionsut-
skottet</pre><pre>Ledamöter               Suppleanter</pre><pre>Göran Magnusson (s)     Anders Bengtsson (s)
Barbro Hietala Nordlund (s)     Britt-Marie Lindkvist (s)
Pär Axel Sahlberg (s)   Mats Berglind (s)</pre><pre>Per Unckel (m)  Lars Hjertén (m)
Inger René (m)  Nils Fredrik Aurelius
(m)</pre><pre>Kenneth Kvist (v)       Mats Einarsson (v)</pre><pre>Ingvar Svensson (kd)    Björn von der Esch (kd)</pre><pre>Åsa Torstensson (c)</pre><pre>Helena Bargholtz (fp)</pre><pre>Per Lager (mp)
- - -
Vid protokollet
Kerstin Siverby</pre><pre>Justerat
Per Unckel</pre><pre>Rätt utdraget intygar
Kerstin Siverby</pre><pre>Bilaga 2 hade följande lydelse:</pre><pre>Utrikesutskottet
Utdrag ur protokoll 2001/02:27
Sammanträdesdag: 2002-04-09
- - -
§ 7</pre><pre>Som deputerade till sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet valdes från utskottet:</pre><pre>Urban Ahlin (s)
Sören Lekberg (s)
Birgitta Ahlqvist (s)
Bertil Persson (m)
Göran Lennmarker (m)
Lars Ohly (v)
Holger Gustafsson (kd)
Marianne Andersson (c)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Marianne Samuelsson (mp)</pre><pre>Som suppleanter för de deputerade valdes från ut-
skottet:</pre><pre>Berndt Ekholm (s)
Carina Hägg (s)
Agneta Brendt (s)
Sten Tolgfors (m)
Karin Enström (m)
Eva Zetterberg (v)
Jan Erik Ågren (kd)</pre><pre>Denna paragraf förklaras omedelbart justerad.
- - -
Vid protokollet:
Maria Stridsman</pre><pre>Justerat:
Urban Ahlin</pre><pre>Rätt utdraget intygar:
Maria Stridsman</pre><pre>Promemorian med bilagor är utdelad till kamma-
rens ledamöter.</pre><pre>Promemorian lades till handlingarna.</pre><pre>3 §  Anmälan om uppteckningar vid EU-
nämndens sammanträden</pre><pre>Tredje vice talmannen anmälde att uppteckningar
från EU-nämndens sammanträde fredagen den 5 april
inkommit.</pre><pre>4 §  Hänvisning av ärende till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Förslag
2001/02:RR19 till miljö- och jordbruksutskottet</pre><pre>5 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs och bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkanden 2001/02:KU30
och KU33
Justitieutskottets betänkanden 2001/02:JuU17 och
JuU23
Utrikesutskottets betänkande 2001/02:UU14
Socialutskottets betänkanden 2001/02:SoU16-SoU18</pre><pre>6 §  Beslut om ärenden som slutdebatterats den
19 april</pre><pre>KU29 Lagstiftningsprocessen m.m.
Punkt 6 (Utvärdering av EU-reglers praktiska kon-
sekvenser)
1. utskottet
2. res. 6 (mp)
Votering:
290 för utskottet
13 för res. 6
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 71 m, 35 v, 38 kd, 17 c, 13 fp,
1 -
För res. 6:     13 mp
Frånvarande:    16 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 1 c, 3 mp, 3 fp,
1 -</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>UU4 Globalisering
Punkt 2och 4  (Skuldfrågor samt frågor i övrigt rö-
rande globalisering)
Propositioner ställdes först beträffande utskottets
förslag till beslut och därefter i fråga om motivering-
en.
Förslag till beslut:
1. utskottet
2. utskottets förslag till beslut med den ändring som
föranleddes av bifall till res. 2 (v, mp)
Votering:
212 för utskottet
48 för res. 2
44 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 67 m, 7 kd, 12 c, 10 fp, 1 -
För res. 2:     35 v, 13 mp
Avstod: 5 m, 31 kd, 5 c, 3 fp
Frånvarande:    16 s, 9 m, 8 v, 4 kd, 1 c, 3 mp, 3 fp, 1 -
Harald Nordlund (fp) anmälde att han avsett att rösta
ja men markerats ha avstått från att rösta.
Motiveringen:
Godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 4 (m)
3. utskottets motivering med den ändring som föran-
leddes av bifall till res. 5 (v)
4. motiveringen i res. 6 (kd)
5. utskottets motivering med den ändring som föran-
leddes av bifall till  res. 7 (c)
6. motiveringen i res. 8 (fp)
Förberedande votering 1:
18 för res. 7
13 för res. 8
273 avstod
45 frånvarande
Förberedande votering 2:
37 för res. 6
17 för res. 7
250 avstod
45 frånvarande
Kammaren biträdde res. 6.
Förberedande votering 3:
36 för res. 5
39 för res. 6
229 avstod
45 frånvarande
Kammaren biträdde res. 6.
Förberedande votering 4:
72 för res. 4
38 för res. 6
194 avstod
45 frånvarande
Kammaren biträdde res. 4.
Huvudvotering:
115 för utskottet
73 för res. 4
116 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets motivering.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s
För res. 5:     72 m, 1 -
Avstod: 35 v, 38 kd, 17 c, 13 mp, 13 fp
Frånvarande:    16 s, 9 m, 8 v, 4 kd, 1 c, 3 mp, 3 fp, 1 -</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>SfU10 Vissa arbetsskadefrågor
Punkt 1 (Privatisering av arbetsskadeförsäkringen)
1. utskottet
2. res. 1 (fp, m)
3. res. 2 (kd, c)
Förberedande votering:
85 för res. 1
56 för res. 2
162 avstod
46 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
163 för utskottet
84 för res. 1
55 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 35 v, 13 mp
För res. 1:     72 m, 11 fp, 1 -
Avstod: 38 kd, 16 c, 1 fp
Frånvarande:    16 s, 9 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 3 mp, 4 fp,
1 -
Karl-Göran Biörsmark (fp) anmälde att han avsett att
rösta nej men markerats ha avstått från att rösta.</pre><pre>Punkt 6 (Åtgärdsprogram för ökade rehabiliteringsin-
satser)
1. utskottet
2. res. 6 (c)
Votering:
213 för utskottet
17 för res. 6
74 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 35 v, 38 kd, 13 mp, 12 fp
För res. 6:     17 c
Avstod: 72 m, 1 fp, 1 -
Frånvarande:    16 s, 9 m, 8 v, 4 kd, 1 c, 3 mp, 3 fp, 1 -</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>SfU11 Riksdagens revisorers förslag angående
efterkontroll av förtidspensioner
Punkt 1 (Riktlinjer för efterkontroll av förtidspensio-
ner och åtgärder mot misstänkt fusk)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd)
Votering:
173 för utskottet
127 för res. 1
2 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 33 v, 13 mp, 12 fp
För res. 1:     70 m, 38 kd, 17 c, 1 fp, 1 -
Avstod: 2 v
Frånvarande:    16 s, 11 m, 8 v, 4 kd, 1 c, 3 mp, 3 fp,
1 -</pre><pre>Punkt 2 (Åtgärder för förtidspensionärer vid återgång
i arbete)
1. utskottet
2. res. 2 (m, kd)
Votering:
175 för utskottet
127 för res. 2
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 35 v, 13 mp, 12 fp
För res. 2:     70 m, 38 kd, 17 c, 1 fp, 1 -
Frånvarande:    16 s, 11 m, 8 v, 4 kd, 1 c, 3 mp, 3 fp,
1 -</pre><pre>Punkt 3
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>SfU12 Anpassningar med anledning av övergång-
en till reformerade regler för ålderspension
Punkt 7 (Delad pensionsrätt)
1. utskottet
2. res. 2 (mp)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.</pre><pre>Punkt 8 (Etiska fonder)
1. utskottet
2. res. 3 (v)
3. res. 4 (mp)
Kammaren fastställde med acklamation res. 3 som
kontraproposition i huvudvoteringen.
Huvudvotering:
217 för utskottet
48 för res. 3
37 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  113 s, 42 m, 35 kd, 17 c, 10 fp
För res. 3:     35 v, 13 mp
Avstod: 1 s, 29 m, 3 kd, 3 fp, 1 -
Frånvarande:    17 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 1 c, 3 mp, 3 fp,
1 -
Hans Hoff (s), Henrik S Järrel, Anna Kinberg, Anna
Lilliehöök, Göran Lindblad och Anita Sidén (alla m)
samt Karl-Göran Biörsmark (fp) anmälde att de avsett
att rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.</pre><pre>Punkt 9 (Ideella fonder)
1. utskottet
2. res. 5 (v, mp)
Votering:
254 för utskottet
48 för res. 5
1 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 72 m, 37 kd, 17 c, 12 fp, 1 -
För res. 5:     35 v, 13 mp
Avstod: 1 fp
Frånvarande:    16 s, 9 m, 8 v, 5 kd, 1 c, 3 mp, 3 fp, 1 -
Inger Davidson (kd) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Punkt 11 (Återplacering i Premiesparfonden)
1. utskottet
2. res. 7 (v, mp)
Votering:
255 för utskottet
48 för res. 7
1 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 72 m, 38 kd, 17 c, 12 fp, 1 -
För res. 7:     35 v, 13 mp
Avstod: 1 fp
Frånvarande:    16 s, 9 m, 8 v, 4 kd, 1 c, 3 mp, 3 fp, 1 -</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>AU5 Arbetsmarknadspolitiska frågor
Punkt 1 (Arbetshandikappades integritet)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
233 för utskottet
72 för res. 1
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 1 m, 36 v, 38 kd, 17 c, 13 mp,
13 fp
För res. 1:     71 m, 1 -
Frånvarande:    16 s, 9 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 3 mp, 3 fp, 1 -</pre><pre>Punkt 14 (Introduktion av invandrare)
1. utskottet
2. res. 13 (c)
Votering:
285 för utskottet
17 för res. 13
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 71 m, 36 v, 38 kd, 12 mp,
13 fp, 1 -
För res. 13:    17 c
Frånvarande:    17 s, 10 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 4 mp, 3 fp,
1 -</pre><pre>Punkt 15 (Riksdagens revisorers förslag om svensk-
undervisning för invandrare m.m.)
1. utskottet
2. res. 14 (c, m, fp)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.</pre><pre>Punkt 24 (Lärlingsutbildning)
1. utskottet
2. res. 24 (m, kd)
Votering:
194 för utskottet
111 för res. 24
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 36 v, 17 c, 13 mp, 13 fp
För res. 24:    72 m, 38 kd, 1 -
Frånvarande:    16 s, 9 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 3 mp, 3 fp, 1 -</pre><pre>Punkt 43 (Deltidsarbetslöshet m.m.)
1. utskottet
2. res. 40 (v)
Votering:
228 för utskottet
38 för res. 40
38 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 72 m, 17 c, 11 mp, 13 fp, 1 -
För res. 40:    36 v, 2 mp
Avstod: 38 kd
Frånvarande:    17 s, 9 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 3 mp, 3 fp, 1 -</pre><pre>Punkt 50 (Företagarnas ersättningsrätt)
1. utskottet
2. res. 43 (c, m, kd, fp)
Votering:
164 för utskottet
141 för res. 43
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 36 v, 13 mp
För res. 43:    72 m, 38 kd, 17 c, 13 fp, 1 -
Frånvarande:    16 s, 9 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 3 mp, 3 fp, 1 -</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>7 §  Fulufjällets nationalpark</pre><pre>Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2001/02:MJU19
Fulufjällets nationalpark (prop. 2001/02:116).</pre><pre>Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut fattades under 15 §.)</pre><pre>8 §  Arbetsrätt</pre><pre>Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande 2001/02:AU6
Arbetsrätt (prop. 2001/02:97).</pre><pre>Anf.  1  ANNA KINBERG (m):
Fru talman, åhörare och kolleger! Jag vill börja
med att yrka bifall till reservation nr 3 så att jag inte
glömmer det. Den syftar på den del i betänkandet som
handlar om förslaget om diskriminering av deltidsar-
betande. Vårt motiv till att ställa upp på att göra lag
av direktivet, till skillnad från några av de borgerliga
bröderna, är att vi är skyldiga att införa det, antingen
lagvägen eller avtalsvägen. Land ska med lag byggas
- inte med avtal mellan centrala parter. Därmed är vi
osökt inne på arbetsrättsfrågorna i allmänhet.
Den här debatten ligger på sätt och vis väldigt rätt
i tiden. I förrgår chockade Ericsson de flesta genom
ännu ett sparpaket som innebär att ytterligare ungefär
17 000 personer måste försöka hitta ett annat jobb.
Ungefär lika många har redan blivit f.d. Ericssonan-
ställda sedan bara något år tillbaka. Nästa vecka tågar
vänsterkamraterna i förstamajtåg och protesterar mot
allt detta så att de blir både röda och blå i ansiktet.
Jag har en känsla av att både Ericsson och arbetsrätts-
frågorna kommer att komma upp i de sammanhangen.
Ämnet är aktuellt. Exemplet Ericsson visar att de
gamla industriföretagen förändras, och måste föränd-
ras, för att överleva i ett samhälle som ser annorlunda
ut än det gjorde så sent som när jag var liten.
Ingen efterfrågar längre bakelittelefoner och
knappt ens AXE-växlar - eller någonting annat som
Ericsson tillverkade när det startade 1876. Desto fler
efterfrågar mobila tjänster som vi knappt kunde före-
ställa oss fanns, och dessa tjänster finns över hela
världen. Det är positivt. Ingen i hela världen efterfrå-
gar längre gummistövlar från Nokia trots att de gjorde
jättefina sådana för bara tiotalet år sedan. Men de
görs inte längre.
Den som hade fast anställning för att tillverka ba-
kelittelefoner eller gummistövlar har varit tvungen att
försöka byta jobb - säkert flera gånger. Det gamla
jobbet finns nämligen inte kvar oavsett vilken typ av
anställningskontrakt hon hade eller vilken plats på en
turordningslista hon stod på. Hur otrygg hennes till-
varo är nu beror på hur bra politikerna har varit på att
skapa förutsättningar för nya jobb. Om hon är svensk
ligger hon antagligen dåligt till, eftersom de nya job-
ben är för få.
I en så turbulent tid borde arbetsrättsdebatten vara
aktuell, och det är den också. Men den borde handla
mer om hur trygghet kan skapas på den nya arbets-
marknaden i en verklighet där de flesta inte längre har
fast livstidsanställning i tillverkningsindustrin.
Den arbetsrätt vi har nu, i vilken de flesta partier
föreslår små förändringar eller inga förändringar alls,
var skapad för ett samhälle där arbetsgivaren alltid
var oerhört mycket starkare än arbetstagaren. Där
utfördes det mesta av arbetet i farliga fabriker med
bristfällig arbetsmiljö. I det samhället började man
jobba tidigt - kanske i tonåren - och man stannade
länge - kanske hela livet - hos samma arbetsgivare.
Den arbetsmarknaden var centralstyrd, centralt
avtalad och för de allra flesta nationell eller lokal.
Den gick också att reglera med centrala politiska
beslut och centrala avtal, vilket båda parter var gans-
ka tillfreds med.
I dag håller vi på att överge industrisamhället -
eller det oss om man så vill. Vare sig vi gillar det
eller inte förändras därmed förutsättningarna för ar-
betsrätten. I tjänste- och kunskapssamhället har ar-
betstagaren större makt, eftersom hon bär kapitalet i
huvudet. Arbetsmarknaden blir mer och mer interna-
tionell och stora företag ersätts, om än i för liten ut-
sträckning, av små och medelstora. Branscher för-
svinner och kommer till oftare än förut, och det är få
tonåringar som planerar att börja jobba och stanna på
samma arbetsplats till pensionen. De kanske inte kan
det ens om de skulle vilja.
Tiden som anställd eller uppdragstagare på sam-
ma ställe blir kortare. En person kan vara anställd ett
tag, arbetslös en period, sedan starta eget och därefter
vara anställd igen. Vad är man då? Är man kapitalist?
Vilken av parterna företräds man av i en tvist?
När alla förutsättningar förändras är det självklart
att man måste anpassa spelreglerna till det så alla att
människor kan vara med. Det gäller inte bara dem
som har fast anställning och är med i facket, utan alla
oavsett vilken typ av kontrakt de har och varför.
Så egentligen ligger den här debatten inte alls rätt
i tiden, utan den kommer i alla fall åtta år för sent.
Omvandlingen har ju hållit på ett tag, och regeringen
har haft ansvar för lagstiftningen sedan 1994. Vad har
den gjort? Jo, ordnat konferenser och bjudit på maza-
riner på superdepartementet och försökt vrida arbets-
rätten tillbaka till LO-modellen, med blandat resultat.
De enda konkreta åtgärder som regeringen har ge-
nomfört på arbetsmarknadsområdet är sådana som
LO har beställt. De har hindrat nya jobb från att ska-
pas, och resultatet har blivit ett rekordlågt nyföreta-
gande.
De nya jobben skapas inte med regeringens nuva-
rande politik, och verkligen inte om man bifaller
vänstermotionerna i betänkandet. De skapas inte av
att politiker försöker bestämma att den gamla in-
dustristrukturen kommer tillbaka utan av att politiker
inser att det är i tjänsteföretagen de nya jobben skulle
kunna skapas. I dessa dagar hade vi verkligen behövt
en majoritet som inte försöker tvinga gårdagens
Ericsson att bli som för ännu längre sedan utan som i
stället skapar förutsättningar för nya Ericsson att växa
fram. Men det har vi tyvärr inte.
När det gamla privilegiesamhället försvinner är
det förståeligt att de som tjänar på det gamla tar strid
för att behålla sin makt. Så har det alltid varit. Så är
det när diktaturer faller runtom i världen eller när
gamla klassamhällen avskaffas. LO tappade över
50 000 medlemmar bara förra året och slåss för sitt
politiska liv.
En klassisk metod, som eliterna alltid har använt
runtom i världen, är då att misstänkliggöra massorna
utanför, dvs. de som vill ha mer egen makt, de som
vill ta makt ifrån de styrande. "Folket förstår inte sitt
eget bästa", brukar det heta, och nu talar LO om att
om de andra får bestämma blir det "långtgående för-
sämringar för de anställda" - om de inte får igenom
sina återställarkrav, alltså. Under parollen
"Tillsammans mot egoismen" är det ju just egoistisk
politik man bedriver. Den nedlåtande tonen mot de
stackars undersåtarna känns igen.
Jag har förståelse för den desperation som man
kanske kan känna när det går utför. Det är aldrig
roligt för någon att befinna sig i nedförsbacke. Men
det får finnas gränser, fru talman. LO har beställt en
rapport som heter Arbetsrätten med en borgerlig
regering. Den är full av lögnaktig propaganda, med-
vetna missuppfattningar och annat. Man skriver t.ex.
att vi skulle vilja ta bort anställningsskyddet helt, med
det lilla tilläget: "men det vågar inte Moderaterna
skriva rakt ut".
När vi vill skydda människor mot oskäliga villkor
skriver LO:s s.k. experter att det påståendet är vilse-
ledande. Och så hänvisar de till sin egen illvilliga
tolkning i stället. Demonstrationen utanför italienska
ambassaden vill jag inte använda min begränsade och
dyrbara talartid till att kommentera över huvud taget.
Jag kan bara konstatera att LO verkar främmande
både för fakta och för verkligheten.
Fru talman, låt oss tala om verkligheten! I verk-
ligheten står 700 000 människor utanför arbetsmark-
naden. I den verklighet som Socialdemokraterna
försöker beskriva är nyföretagandet rekordlågt och
sjukskrivningstalen rekordhöga. Det är fakta. Turord-
ningsreglerna, som s och v vill ha dem, gör ju inte
bara att företag får svårt med nödvändig omvandling.
Människor får det också.
Den som mår jättedåligt på jobbet och riskerar ut-
slagning på grund av stress vågar ju inte säga upp sig.
På det nya jobbet, om man lyckas få något, skulle
man ju hamna längst ned på listan även om man har
mångårig erfarenhet inom sitt område. Man skulle
åka ut först oavsett kompetens om det företaget skulle
förändras. Vem vågar göra det bytet om man har lån
på lägenheten och mår lite dåligt? Ekonomiskt blir
det ju tryggare då att vara kvar på det gamla, dåliga
jobbet, fortsätta in i väggen och sedan bli långtids-
sjukskriven. För den som berörs av det är det natur-
ligtvis en tragedi.
I verkligheten är inte alla med i facket, och med
moderat syn på rättvisa ska alla, inte bara några, kun-
na känna sig trygga och kunna organisera sig som det
passar dem utan att kränkas.
Förra gången vi debatterade det här fick jag kritik
för att använda ett gammalt exempel, så jag kan ta ett
nytt. Arbetsdomstolens dom 37 från den 20 mars i år
fastställde att Ingrid, 56, och Sonja, 54, inte hade
grund att anse sig kränkta av en avtalsturordningslista
som de inte fick vara med på eftersom de inte var
med i facket. Båda två sades upp 1997 efter lång och
trogen tjänst, men AD finner att organisationstillhö-
righeten inte tillmättes någon avgörande betydelse.
Den här avtalsturordningslistan kan enligt AD inte ha
kränkt deras negativa föreningsfrihet.
Det är ett exempel, tycker jag, av många, ständigt
återkommande, på hur arbetsrätten ibland tar organi-
sationens parti före människans. Det finns många
sådana exempel. Ju fler som inte har fast anställning
och är med i facket, ju mer maktförhållandena på
arbetsmarknaden förändras, desto viktigare blir det att
arbetsrätten också förändras. Annars blir den mer och
mer orättvis och omfattar allt färre.
Svenskt Näringsliv har frågat vilka hinder företa-
garna ser för ökad tillväxt. Arbetsrätten är ett av de
största. Med en modernare arbetsrätt skulle vi få fler
jobb. Företagen skulle våga anställa mer och investe-
ra i stället för att tveka. Först då skulle vi få verklig
trygghet på arbetsmarknaden, för då får vi fler jobb.
Det är sådant som de f.d. Ericssonanställda, Ingrid,
Sonja och den dryga halvmiljonen utanför arbets-
marknaden, behöver. Ju fler jobb som skapas, desto
mindre farligt är det att vara sist in, yngst, ha brytning
eller vänta barn.
Dagens arbetsrätt gynnar dem som har lyckats ta
sig in men håller de andra utanför. Om vi inte moder-
niserar arbetsrätten utan bara krigar om hur mycket vi
vill behålla den gamla skapas det inga nya jobb - och
ingen trygghet heller.</pre><pre>Anf.  2  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v):
Fru talman! Det är ett omfattande betänkande som
vi ska debattera. Det handlar om ett område som är
ett av de angelägnaste för en vänsterpartist, alltså
arbetsrätten. Trots att det finns de, t.ex. föregående
talare, som försöker hävda motsatsen är det så att det
finns en inbyggd konflikt på arbetsmarknaden. Det
finns en konflikt mellan den som så att säga köper
arbete och den som så att säga säljer sin arbetskraft.
Det är en relation där arbetsgivarparten alltid är
den starkare. Det är i det perspektivet vi måste se
arbetsrätten. Det handlar inte om två jämbördiga
parter utan det handlar om lagstiftning som syftar till
att stärka och skydda arbetstagaren. De företagsned-
läggelser vi ser bekräftar just detta; vikten av att stär-
ka löntagarnas makt och inflytande.
Nu är det inte endast direkt lagstiftning som skyd-
dar löntagarna. Lika centralt är att värna kollektivav-
talen och de fackliga organisationernas möjlighet att
på ett bra sätt föra löntagarnas talan. Om arbetstagar-
na inte kan gå samman och få styrka genom kollekti-
vet vore det endast de som för tillfället är attraktiva
på arbetsmarknaden som skulle få förmåner, trygghet
i anställning osv.
Det här vet uppenbarligen borgerligheten. Ett ge-
nomgående tema i deras politik och deras reservatio-
ner går ut på att försvaga löntagarnas position. Det
låtsas man inte om, utan i stället ger man sken av att
tvingande lagar, kollektivavtal och facklig aktivitet
skulle stå i motsatsställning till individernas rättighe-
ter. Man försöker med andra ord slå in kilar, splittra
löntagarkollektivet och försvaga solidariteten mellan
olika grupper.
Det är ju så att enskilda löntagare under en be-
gränsad del av sitt yrkesliv kan tjäna på en individua-
lisering, men merparten gör inte det, och det finns
knappast någon som under ett helt yrkesliv på ar-
betsmarknaden har en stark förhandlingsposition på
egen hand.
Inte heller finns det någon trovärdighet i resone-
mangen om att kollektivavtal skulle inskränka indivi-
dens inflytande. Moderaterna, kd och Folkpartiet
säger att möjligheterna bör vidgas för de enskilda
parterna att träffa avtal oberoende av kollektivavtalet.
Däremot säger man ingenting om vilket innehåll den
här utvidgningen skulle förväntas få, kanske beroende
på att det finns möjligheter till enskilda avtal som går
längre än vad kollektivavtalen föreskriver. Den rätten
finns redan. Så i klartext innebär borgarnas förslag att
man öppnar för sämre villkor än dem som anges i
kollektivavtalen, sämre då sett ur ett arbetstagarpers-
pektiv.
Säga vad man vill, men borgerligheten är konsek-
vent. Och det är tydligt att man skjuter in sig på stra-
tegiska frågor där effekterna, om politiken genom-
förs, innebär en maktförskjutning där löntagarna och
deras organisationer är förlorarna. Angreppen på
kollektivavtalen är en punkt, strejkrätten en annan.
Här finns en samstämmighet från Centerpartiet till
Moderaterna i synen på stridsåtgärder. Fyrklövern vill
att man ska förbjuda sympatiåtgärder och införa en
s.k. proportionalitetsprincip för att man vill begränsa
möjligheten till fackliga stridsåtgärder. En sådan
princip innebär i praktiken att alla stridsåtgärder kan
stoppas, åtminstone temporärt. Det logiska är ju att
stridsåtgärden kommer att stoppas i samma stund som
en arbetsgivare för upp frågan till prövning i domstol
fram till dess att domstolen har gett klartecken. Det
innebär dessutom att man flyttar över ansvaret för
arbetsstriden, som i dag ligger hos parterna, till stat-
sapparaten, till en domstol.
Strejkvapnet är i praktiken det enda vapen som
arbetstagarna har att ta till gentemot arbetsgivaren,
alltså vägran att arbeta. Det är inte för inte som det
ses som en medborgerlig fri- och rättighet. Därför är
förslagen om proportionalitetskrav och det faktum att
parterna inte längre ska ansvara för den här frågan ett
mycket allvarligt ingrepp.
Fru talman! Listan på borgarnas angrepp på ar-
betsrätten kan göras lång, och det gäller alla partier
även om Moderaternas lista blir extra lång. Där hittar
vi förslag om att kollektivavtalen ska bort. Man vill ta
bort arbetstidslagen, förbjuda sympatistrejker, införa
en proportionalitetsprincip, ta bort det fackliga tolk-
ningsföreträdet, ta bort vetorätten mot oseriösa entre-
prenörer, förkorta återanställningsrätten, förlänga
otrygga provanställningar, öka möjligheten till vis-
stidsanställningar osv.
Även om de här frågorna berör arbetsmarknaden
handlar det i förlängningen om livet i övrigt och om
samhällsklimatet i stort. Är man otrygg i sin anställ-
ning är man också otrygg i sin försörjning och i sin
livssituation. Det påverkar framtidstron. Det påverkar
möjligheter att ta banklån. Det påverkar möjligheter
att sätta barn till världen. Med andra ord är det kort-
siktigt, och det skulle innebära ett samhällsklimat där
alla bara kan vara förlorare.
Anställningstrygghet är grundbulten. Och man
kan säga att anställningsskyddslagen bygger på tre
ben, och alla de tre benen är hotade från lite olika
håll.
Ett ben i anställningstryggheten handlar just om
återanställningsrätten, alltså rätten att bli återanställd
när man har sagts upp på grund av arbetsbrist. Det är
en regel som syftar till att motverka att arbetsgivaren
missbrukar sin rätt att säga upp personal på grund av
arbetsbrist för att en kort tid senare plocka in andra
personer, kanske till lägre löner. Moderaterna, kd och
Folkpartiet vill förkorta den tid som företrädesrätten
gäller. Man vill försvaga löntagarnas skydd. I Väns-
terpartiet säger vi: Förläng den tiden!
Ett annat ben i anställningstryggheten handlar om
turordningsreglerna. Det har vi debatterat åtskilliga
gånger här i kammaren, och som bekant försämrades
reglerna under mandatperioden, och allt tyder på att
vi som var emot tyvärr fick rätt. Undantagen leder till
otrygghet, och det leder främst till att kvinnor miss-
gynnas, ofta i samband med graviditet och föräldrale-
dighet. Nuvarande ordning betyder i praktiken att
ingen anställd på ett mindre företag kan känna sig
trygg. Vad vill Moderaterna göra? Vad vill Kristde-
mokraterna göra? Vad vill Centern göra? Centern vill
inte göra någonting; man tycker att det är en bra ord-
ning. Moderaterna och Kristdemokraterna vill ytterli-
gare försvaga skyddet. Och vad säger Vänsterpartiet
och i det här fallet även Socialdemokraterna? Man
säger: Återställ turordningsreglerna och förstärk
tryggheten!
Det tredje benet för att vi ska ha en fungerande
anställningstrygghet är att grunden måste vara tills-
vidareanställningar. Moderaterna, Kristdemokraterna
och Folkpartiet vill utöka möjligheterna till provan-
ställningar och andra otrygga anställningar. Vänster-
partiet tar strid för att fasta arbeten ska vara huvudre-
gel, och vi säger: Avskaffa ÖVA, överenskommen
visstidsanställning! Har man haft visstidsanställningar
i tre år och inom den perioden varit anställd 18 måna-
der bör man faktiskt ha rätt att få en tillsvidare-
anställning. Det är ett fullt rimligt krav.
I dag vet man att 50 % av LO:s unga kvinnor har
tidsbegränsade anställningar. Hälften av LO:s unga
kvinnor saknar alltså trygghet i anställningen. De
behöver inte ens sägas upp om de t.ex. väntar barn,
utan arbetsgivaren kan bara säga: Sorry, anställnings-
tiden har gått ut, du får inte förlängt.
Trots att många redan hade en otrygg anställ-
ningssituation införde s-regeringen 1996/97 ytterliga-
re en osäker anställningsform, ÖVA. Skillnaden
mellan ÖVA och andra former av visstidsanställning-
ar är att man när det gäller ÖVA inte behöver ha
några skäl. Detta tillgodoser inte någon särskild per-
son. Detta tillgodoser inte något särskilt behov, utan
det ger bara en rätt för arbetsgivaren att anställa män-
niskor i ett otryggt anställningsförhållande.
Tyvärr är vi ensamma i riksdagen om att driva
frågan om att fasta heltidsjobb ska vara regel, trots att
den är så central för så många människor och trots att
detta i förlängningen riskerar att föra med sig att
LAS, alltså lagen om anställningsskydd, faktiskt inte
fungerar i praktiken, eftersom det bygger på att det är
fasta arbeten som är grundregeln.
Avslutningsvis vill jag säga att vi har en mängd
reservationer i betänkandet, 13 stycken tror jag, och
vi har tre särskilda yttranden som alla rör viktiga
principfrågor. Jag har lyft fram några. Carlinge Wis-
berg kommer att lyfta fram några andra för Vänster-
partiets del. Till votering har vi valt att lyfta fram
reservation 8, som just handlar om fasta heltidstjäns-
ter, och Vänsterpartiets och Socialdemokraternas
gemensamma reservation om turordningsreglerna, nr
24.</pre><pre>Anf.  3  STEFAN ATTEFALL (kd):
Fru talman! Först vill jag kommentera propositio-
nen Lag om förbud mot diskriminering av deltidsar-
betande arbetstagare och arbetstagare med tidsbe-
gränsad anställning, som behandlas i det här betän-
kandet.
Vi kristdemokrater är i grunden positiva till ett
stärkt lagskydd för de här grupperna men har i vår
reservation beklagat den bristande samordning som
finns med de andra lagarna om diskriminering och
särbehandling. Det blir fler och fler lagar utan att det
är riktigt samlat på ett ställe. Det skapar krångel och
otydlighet och därmed problem, inte minst för småfö-
retagarna. Vi delar också Lagrådets kritik om att man
ska reservera begreppet diskriminering för mänskliga
fri- och rättigheter när det gäller särbehandling eller
diskriminering på grund av kön, ras, sexuell läggning
och handikapp. Därmed skulle man kanske använda
begreppet särbehandling i det här sammanhanget. Vi
saknar också i lagen en konsekvensanalys, inte minst
för kommun och landsting.
Vi beklagar att regeringen inte har förmått att se
de här lagarna också i småföretagens perspektiv, inte
bara i den anställdes perspektiv. Då hade man kunnat
hänskjuta detta till den utredning som finns om de
olika diskrimineringslagstiftningarna och därmed få
en samlad lag. Det gäller både en samlad lagtext och
ett gemensamt innehåll, så att man som företagare lätt
kan förstå och agera när man ska följa lagarna. Därför
vill jag yrka bifall till reservation 4 i det här betän-
kandet, där den här kritiken från vår sida tas upp.
Fru talman! Övriga delar av betänkandet handlar
om en rad olika större och mindre arbetsrättsfrågor.
Jag skulle vilja uppehålla mig mycket kring en
rapport om Kristdemokraterna och arbetsrätten, där
flera av dagens sakfrågor behandlas. Det är en rapport
som Socialdemokraterna släppte i går.
Det är andra gången på kort tid som Socialdemo-
kraterna i rapporter och artikelkampanjer runtom i
landet angriper oss kristdemokrater när det gäller
arbetsmarknadspolitiken. Jag ser det som en ära, ett
gott betyg till oss kristdemokrater. Det tyder på att
Socialdemokraterna är rädda för oss och ser oss som
ett hot bland vanliga löntagare.
Det vore alltså trevligt med en sakdebatt om ar-
betsmarknadspolitik och arbetsrätt. Men vad gör
Socialdemokraterna? Jo, de sprider en rapport och
artiklar med halva sanningar och hela lögner. Det är
starka ord, men jag står för dem, därför att det vi kan
läsa i den här mycket torftiga rapporten är det mest
makabra jag har sett i form av förvridna sanningar.
Låt mig ta tre punkter som exempel.
Socialdemokraterna påstår att vi vill slå sönder
kollektivavtalen. Det är en lögn. Vi vill att kollekti-
vavtalen ska vara ett grundläggande sätt att lösa pro-
blemen på arbetsmarknaden. Men vi har sagt att man
bör se över lagen så att den enskilde som så önskar
ska få större möjlighet att sluta avtal med arbetsgiva-
ren utan hänsyn till kollektivavtalen. Vi har också
sagt att en sådan här översyn måste beakta risken för
att enskilda löntagare kan utnyttjas otillbörligt av
arbetsgivaren vid exempelvis hög arbetslöshet. Det är
bara att läsa - sammanhanget finns presenterat i vår
arbetsmarknadsmotion, men Socialdemokraterna
väljer att rycka ut en mening och glömmer resten av
stycket.
Nästa mycket makabra punkt är att Socialdemo-
kraterna påstår att vi höjer a-kasseavgiften med 250-
300 kr per månad och löntagare. Det är ren lögn. I
vårt budgetförslag höjs a-kasseavgiften med 130 kr
enligt beräkningar från riksdagens utredningstjänst
och kompenseras mer än väl av sänkt inkomstskatt.
Forskningen är tämligen ense om behovet av en star-
kare koppling mellan arbetslösheten och a-
kasseavgiften för en bättre fungerande lönebildning.
Det är den forskningen som vi har tagit till oss. Lön-
tagarna får alltså sänkt inkomstskatt.
Den tredje punkten gäller att Socialdemokraterna
påstår att vi kräver att arbetsgivaren ensidigt ska
bestämma vem som ska få var kvar och vem som ska
lämna arbetsplatsen vid arbetsbrist. Det är också en
ren lögn. Vi tycker att det är rimligt att arbetsgivaren
ska kunna undanta två nyckelpersoner från turord-
ningslistan när permitteringar måste vidtas. Genom
detta skulle man kunna rädda ett litet företag från att
tappa nyckelkompetens när man måste dra ned på
arbetsstyrkan. Men resten bestäms ju via förhandling-
ar och enligt de LAS-regler som finns.
Detta är tre tydliga fall av rena lögner som Social-
demokraterna nu sprider runtom i landet. Ett par av
dessa har vi redan sett i artiklar och bemött. Eftersom
fakta finns redovisade i våra motioner och ni social-
demokrater förhoppningsvis är läskunniga, måste jag
konstatera att ni medvetet far med osanning.
För en tid sedan vädjade Socialdemokraternas
partisekreterare Lars Stjernkvist om en ärlig valrörel-
se. Är det detta han menar, Sven-Erik Österberg,
Anders Karlsson och Björn Kaaling? Är det så här ni
tänker driva er valrörelse? Visst kan förflugna ord
komma över våra läppar i en valrörelse. Visst kan
överdrifter förekomma, men jag tycker att vi ska vara
mycket måna om att inte medvetet sprida lögner. Det
handlar helt enkelt om politikens anseende.
Eftersom jag har lärt känna arbetsmarknadsut-
skottets ordförande Sven-Erik Österberg som en rejäl
och hederlig person blev jag faktiskt grymt besviken
när han på en presskonferens i går eftermiddag spred
de här felaktiga uppgifterna. Hela riksdagsgruppen
står bakom det här dokumentet som har getts ut.
Fru talman! Jag måste ta tillfället i akt att avkräva
Socialdemokraterna en offentlig ursäkt. Det bör
framgå av riksdagsprotokollet i dag, från Björn Kaa-
lings och Anders Karlssons sida, och gärna också
Sven-Erik Österbergs sida, att detta är en plump i
protokollet, detta är felaktigheter. Det pågår ju en
försoningskonferens just nu i Stockholm. Jag är be-
redd att stryka ett streck över detta, men jag vill gärna
få till protokollet att de här uppgifter är ett olycksfall i
arbetet, en felaktighet.
Frågan är ju, Björn Kaaling, hur ni kan påstå att vi
ska höja a-kasseavgiften med 300 kr när det bara är
att läsa i vår budgetmotion och vår arbetsmarknads-
motion att det handlar om upp till 130 kr, t.o.m. något
under detta enligt nya uppgifter från riksdagens ut-
redningstjänst. Varför bedriver ni politisk verksamhet
på det här sättet?
Enligt den socialdemokratiska rapporten anklagas
vi kristdemokrater för att vara löntagarfientliga när vi
i motioner för fram några förslag som Socialdemo-
kraternas egen utredare, den förra socialdemokratiska
statssekreteraren Svante Öberg, förde fram för två år
sedan. Dessa förslag prövades seriöst av den social-
demokratiska regeringen. Men LO sade nej, och då
åkte förslagen i papperskorgen. Förslagen handlar om
bättre spelregler för lönebildningen och hur konflikter
på arbetsmarknaden ska hanteras på ett bättre sätt. Så
dramatiska var de förslagen från vår sida.
En riksdagsmajoritet bestående av miljöpartister,
moderater, kristdemokrater, centerpartister och folk-
partister röstade för att undantag från turordnings-
reglerna ska beviljas för företag med färre än tio
anställda. Vi tycker inte att det är så lyckligt med
sådana gränsdragningar vid ett visst antal anställda,
men det blev en kompromiss.
Socialdemokraterna ger sken av att de är oerhört
upprörda över det här beslutet och vill snarast återgå
till de gamla reglerna. Men varför skrev då inte Soci-
aldemokraterna en parti- eller kommittémotion och
krävde detta? Det finns ingen sådan i riksdagstrycket.
Vi behandlar inte någon sådan här. Det finns två
enskilda motioner av socialdemokratiska riksdagsle-
damöter och en partimotion från Vänsterpartiet. Er
uppbragdhet är tydligen inte så stor att ni orkade med
eller kom ihåg att skriva en parti- eller kommittémo-
tion i frågan. Vi som kan riksdagsspråket vet ju att
det är parti- och kommittémotioner som uttrycker
partiernas officiella hållning.
Fru talman! Ett av våra förslag som retat Social-
demokraterna är att förlänga möjligheten till provan-
ställning till tolv månader från nuvarande sex måna-
der. Det skulle öka företagens benägenhet att nyan-
ställa i stället för att utnyttja övertid vid exempelvis
en konjunkturuppgång.
Jag måste få berätta att häromdagen träffade jag
en småföretagare med sex anställda här i Stockholm-
strakten. Han hade en kille provanställd. Han hade
satt en av sina anställda på att lära upp den här killen.
Det verkade vara en kille som han gärna ville anstäl-
la, men provanställningstiden höll nu på att gå ut.
Han visste fortfarande inte om den här killen skulle
orka bära sina kostnader i företaget, om han skulle
dra in de intäkter som krävs för att de skulle kunna
behålla honom.
Den här småföretagaren var ingen girigbuk, det
var ingen cigarrökande, fet direktör som såg sina
anställda som slit-och-släng-varor, som företagsleda-
re ofta framställs i vänsterretoriken. Han stod i valet
mellan att våga anställa den här personen på en fast
anställning och att säga upp honom. För honom var
insatsen familjeföretaget som hans mamma och pappa
hade byggt upp.
Det här är ett exempel på vad en förlängd provan-
ställningstid kan medverka till. Det kan skapa lite mer
utrymme och låta den här småföretagaren få testa lite
längre och se om det bär för att därmed kunna fastan-
ställa en person. Frågan är varför socialdemokrater
och vänsterpartister säger nej till den typen av för-
slag.
Fru talman! Dagens arbetsrätt är anpassad efter
70-talets samhälle med stora varuproducerande före-
tag som förebild. Tron att människor är utbytbara i en
produktionskedja präglar tänkandet som ligger bakom
dagens arbetsrätt. Men sedan dess har förändrings-
takten i näringslivet accelererat och människor är
alltmer välutbildade och svåra att byta ut. I allt högre
grad går företagets balansräkning ut genom dörren
när personalen går hem på eftermiddagen.
Det är i de små företagen som nya idéer föds och
de nya jobben skapas. Vi måste ha en arbetsrätt och
en arbetsrättslagstiftning som är modern och anpassad
till den nya tidens företag och den nya tidens arbets-
marknad. Vi behöver också en arbetsrätt som skyddar
de anställda från godtycklig behandling. Men vi
måste ha spelregler som passar dagens arbetsmarknad
och fungerar i det moderna samhället. Mycket talar
för att dagens arbetsrätt motverkar sitt syfte. Det visar
undersökningar och samtal man har med företagare.
Det visar det allvarliga läget på arbetsmarknaden där
700 000 människor är öppet arbetslösa, i åtgärder
eller skulle vilja arbeta mer men får inte.
Fru talman! För tids vinnande nöjer jag mig med
att yrka bifall till reservation 4.</pre><pre>Anf.  4  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Kd säger sig i många olika samman-
hang värna familjen. När det gäller arbetsrätten pratar
man i vackra ordalag om möjligheten att kombinera
arbete och familj. Men kd:s konkreta politik är ju
precis tvärtom, menar jag. Man lägger en rad förslag
som skapar otrygghet. Man vill förlänga provanställ-
ningen, man vill gå vidare med turordningsreglerna,
man vill öka möjligheten till visstidsanställning osv.
Min fråga till Stefan Attefall blir då rätt logiskt: Tror
inte kd att otrygghet i anställningen, t.ex. ett föräldra-
par som får gå på provanställning eller upprepade
vikariat, på något sätt påverkar samhället i övrigt och
möjligheten att kombinera arbete och familj?</pre><pre>Anf.  5  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Problemet med Camilla Sköld Jans-
sons och Vänsterpartiets världsbild är att man tror att
trygghet skapas enbart med lagar. Trygghet skapas ju
genom att företagen växer och fungerar. Nu sägs
tusentals upp på Ericsson. Det viktiga där är ju att
företaget mår bra och att företaget utvecklas. Sedan
kan man ha hur många lagar som helst. Men om fö-
retaget inte går bra i grunden, om det inte växer fram
nya företag och om inte den familjeföretagare som
jag pratade om vågar nyanställa, vad hjälper då lag-
stiftningen? Vi måste självfallet ha en rimlig balans
mellan arbetstagare och arbetsgivare på arbetsmark-
naden. Vi ska ha skydd mot godtycklighet och mot att
man utnyttjar människor, men vi måste också inse att
vi måste ha lagar som passar dagens arbetsmarknad,
dagens näringsliv och som gör att vi kan få fler väx-
ande företag.
Tittar man på Vänsterpartiets förslag ser man
ökad lagreglering och införande av samhällsfonder,
som får löntagarfonderna att framstå som rena rama
småsakerna. Hur tror Camilla Sköld Jansson och
Vänsterpartiet att sådant skulle öka tryggheten och
skapa fler jobb? Tror Camilla Sköld Jansson att fa-
miljerna skulle få mer pengar i plånboken och ökad
trygghet med samhällsfonder?</pre><pre>Anf.  6  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Stefan Attefall inleder med att posi-
tionera var kd står. Han medger att undertonen i för-
slagen medför ökad otrygghet. Men han säger samti-
digt att det viktiga är att företagen mår bra. Kd har
kortsiktigt tänkt att företagen skulle må bra av att
människor kastas ut och in och saknar anställ-
ningstrygghet. Det är dessutom visat att otrygghet i
anställningen t.ex. påverkar unga flickors val att föda
barn eller inte. Anställningstrygghet är en mycket
central fråga.
Jag har inte läst den rapport som Attefall för fram.
Men jag delar det som sades i talarstolen. Säger man
att man ska öppna möjligheter till individuella avtal
vid sidan av kollektivavtal slår man sönder kollekti-
vavtalsrätten, som det sades i rapporten.
Vill man ha branschvis a-kassa och att människor
ska ta en större risk om de tillhör en bransch där ris-
ken är större för ökad arbetslöshet innebär det med
automatik att de får betala en högre premie. Vill man
som kd utöka turordningsreglerna innebär det att
ingen anställd har trygghet, eftersom de inte vet vilka
två det är som ska undantas.
Den analys som redovisades, med reservation för
att jag inte har läst rapporten, var att kd sammantaget
för en politik som försvagar löntagarna och vill slå
sönder kollektivavtalsrätten. Den slutsatsen kan jag
ställa mig bakom. Det kan jag göra utan att behöva be
om ursäkt.</pre><pre>Anf.  7  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Jag tycker att Camilla Sköld Jansson
ska läsa rapporten. Nu talar hon mot bättre vetande.
Dessutom kan hon läsa våra motioner.
Vi vill inte alls ha branschvisa a-kassor. Det är
varken praktiskt möjligt eller rimligt. Däremot tycker
vi att det är rimligt att ungefär en tredjedel av a-
kassans kostnad betalas av de anställda, en tredjedel
av staten och en tredjedel av arbetsgivarna. Den öka-
de kostnaden, som blir ungefär en dryg hundralapp i
månaden, kompenseras mer än väl av sänkt inkomst-
skatt i våra förslag. Det är sanningen.
Om Camilla Sköld Jansson ställer sig här och
upprepar samma lögner som Socialdemokraterna
sprider måste jag kräva en offentlig ursäkt även av
Camilla Sköld Jansson.
Det handlar om att skapa trygghet genom att ska-
pa förutsättningar för fasta jobb och växande företag.
Ta den småföretagare jag tog som exempel. En kille
som får provanställning på sex månader och blir se-
dan uppsagd därför att arbetsgivaren inte vågar an-
ställa. I stället skulle han få provanställning ytterliga-
re några månader och kanske också få fast jobb.
I vilket fall är det tryggare för den kille som blev
provanställd? Är det tryggare att få en chans att fort-
sätta och därmed få fast jobb, eller att tvingas gå i
förtid? Jag begriper inte hur världen ser ut i Camilla
Sköld Janssons ögon. Jag tror att det är tryggare för
den provanställde att ha provanställning någon månad
till och sedan få ett fast jobb i stället för att åka ut
efter en kort tid.</pre><pre>Anf.  8  MARGARETA ANDERSSON (c):
Fru talman! Dagens debatt handlar förvisso om
arbetsrätten. Med det här betänkandet ska vi anta ett
förslag som gäller diskriminering av deltidsarbetande
och personer med visstidsanställningar. Det rör sig
om att införa ett EG-direktiv, och man kan ifrågasätta
om inte reglerna var uppfyllda avtalsvägen. Eftersom
man från EU:s sida hade en annan tolkning har rege-
ringen valt att lagfästa förbudet. Från Centerpartiets
sida har vi inte motsatt oss förslaget.
Vi välkomnar dock att regeringen äntligen har
initierat en översyn av hela diskrimineringslagstift-
ningen. Den finns i dag i flera olika lagar med nästan,
men bara nästan, samma lydelse. Det behövs en sam-
ordning av lagstiftningen på arbetsmarknadsområdet.
En utvidgning bör alltså ske så att lagstiftningen gäl-
ler större område av diskrimineringsområdet. Jag
menar i det här fallet inte arbetsmarknaden. Det inne-
fattar i så fall även jämställdhetslagen. Ett samordnat
ombudsmannaämbete, underställt riksdagen, är också
ett krav som Centerpartiet ställer.
Att arbetsgivarna nu får ytterligare en lag inom
samma område kan verka än mer förvirrande för dem
som har att hantera lagstiftningen i praktiken. Lag-
stiftning ska inte motverka sitt syfte eller få konsek-
vensen att företag av rädsla att göra fel i ett rekryte-
ringsärende avstår från att anställa fler medarbetare.
Då blir det ingen tillväxt i samhället, och de som
lagstiftaren vill skydda kan få det ännu svårare att
komma in på arbetsmarknaden. I och med detta beslut
biträder Sverige också den ILO-konvention om del-
tidsarbete som finns. Det är bra.
I övrigt är det många frågor i betänkandet som
återkommer från tidigare behandling i denna kamma-
re. Lönebildningen är ett sådant problem som tyvärr
är svårt att komma åt lagstiftningsvägen om man inte
vill ha en statlig lönepolitik. Samtidigt ökar gapet
mellan kvinnors och mäns löner. Det är en motsatt
utveckling mot den önskvärda.
Parterna har här ett jättestort ansvar för att en för-
ändring ska komma till stånd. Om man inte klarar av
att ta det här ansvar riskerar man att samhället måste
gripa in på ett sätt som jag förutsätter att parterna inte
anser önskvärt. Det är ännu för tidigt att säga vilket
inflytande Medlingsinstitutet kan ha på olika frågor,
eftersom man ännu inte genomfört någon stor lönerö-
relse sedan institutet bildades år 2000.
Stridsåtgärdernas utformning vid en arbetsmark-
nadskonflikt har varit uppe till diskusson vid ett fler-
tal tillfällen i både utskott och kammare. Från Cen-
terpartiets sida har vi hävdat att en proportionalitets-
regel bör införas. Ingen part bör tillåtas ta ut vissa
nyckelpersoner i konflikt så att kostnaden för den
egna organisationen blir ganska låg medan man till-
fogar motparten och tredje man stora kostnader och
andra olägenheter.
Fru talman! Den nya arbetstidsutredningen, som
antagit namnet KNAS, ska inom kort avlämna ett
betänkande som ska resultera i ett lagförslag till hös-
ten. Av denna anledning har Centerpartiet avstått från
att motionera i ärendet under denna punkt. En gene-
rell förkortning av arbetstiden får troligen som resul-
tat att människor blir mer stressade på grund av att
det kommer att saknas ännu fler befattningshavare
och att de ska göra samma mängd jobb på kortare tid.
En ökad flexibilitet och större möjlighet för arbetsta-
garna att vara med vid förläggningen av arbetstiden
anser vi vara en fördel för alla parter. Att man ska
undvika övertid är en annan fråga som Centerpartiet
drivit i riksdagen och också i olika utredningen.
Centerpartiet har föreslagit att man ska lagstifta
bort fackens möjlighet att förhindra att företagen
tecknar tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen.
Vi anser att det är bra om fler pappor kan vara hem-
ma med sina små barn. Då är det också viktigt att det
inte blir för stora ingrepp i familjens ekonomi. När
företagen nu vill uppmuntra sina anställda att utnyttja
sin föräldraledighet så borde det inte vara någon som
har något emot det. Den skrivning som majoriteten
har om att följa frågan anser vi vara alltför lam. Det
är inte så förfärligt mycket att vänta på.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till
reservation 37 under punkt 31.</pre><pre>Anf.  9  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Detta betänkande bygger på proposi-
tion 2001/02:97 om lag om förbud om diskriminering
av deltidsarbetande och anställda med tidsbegränsad
anställning. I bakgrunden finns också ett par EU-
direktiv som syftar till att hävda ramavtal i samman-
hanget. Det gäller såväl deltidsarbete som visstidsar-
bete. Vidare behandlas ett stort antal motioner.
Det som först gör att betänkandet ser dramatiskt
och laddat ut är de många reservationerna men också
den tveksamhet som av och till kan iakttas i utskotts-
majoritetens skrivning. Den andra orsaken är spän-
ningsförhållandet mellan olika politiska riktningar i
s.k. laddade frågor. Ofta får det en större politisk
sprängkraft än vad själva sakfrågan ger anledning till.
I grunden lär det finnas en mycket bred uppslut-
ning kring att hävda kampen mot olika former av
diskriminering och att öka säkerhet och hälsa på ar-
betsplatsen. När det gäller förbud mot diskriminering
av deltidsarbetande och anställda med tidsbegränsade
villkor anknyter förslaget till annan lagstiftning.
Det som kan sägas om förslaget är att det är högst
oklart vilka det berör. Man talar både om direkt dis-
kriminering och om indirekt diskriminering. Därtill
kommer utskottets uttryckliga besked att det inte är
tillämpligt om villkoren är berättigade av sakliga skäl.
Det ska heller inte gälla om tillämpningen av villko-
ren kan motiveras av ett berättigat mål och om med-
len är lämpliga och nödvändiga för att uppnå det
målet.
Fru talman! Det är en körorder som knappast
kunde vara mer rund och svårtolkad.
De juridiska och avtalsmässiga föreskrifterna är
självfallet oerhört centrala och viktiga. Fungerande
parter på arbetsmarknaden har som helhet visat sig
vara en styrka i den svenska arbetsmarknadspolitiken.
Vi lever dock med mycket av 1970-talets lagstiftning,
som då hade sina motiv men som inte utan vidare kan
vara tillämplig på en föränderlig arbetsmarknad. Där
behövs det en reformering. Det behövs en utformning
som gör att vi får en smidig arbetsmarknadspolitik
där det finns flexibilitet och hanterbarhet för arbets-
givarna, framför allt för småföretagarna, men där
också trygghet i arbetslivet ges och upplevs som
positiv och reell för de anställda.
Vi i Folkpartiet delar uppfattningen att deltidsar-
betandes och visstidsanställdas situation måste upp-
märksammas. Vi är av den åsikten att lagstiftningen
med det framlagda förslaget skulle bli alltför komplex
och svåröverskådlig. I sådana situationer förlorar
lagarna ofta sin tyngd och sin spets. Vi har förordat
att de borde samordnas i en samlad lag, så att de blir
överskådliga och framför allt lättare att tolka och
begripa. Vi har krävt en samlad lagstiftning när det
gäller diskriminering.
Utskottsmajoriteten glider undan det genom att
tala om att det är ett lagtekniskt begrepp, och man
kan undra vad utskottet egentligen tror sig kunna
vinna då man till försvar för regeringens förslag säger
att begreppet diskriminering bör användas. Samtidigt
påstår man att det har mindre att göra med den bety-
delse som ordet "diskriminering" kan ha i ett mer
allmänt språkbruk.
Ja, fru talman, tydligheten ökar knappast med det
utskottsbeskedet. För övrigt håller majoriteten med
oss motionärer om att det borde vara en bättre sam-
ordning, men sakmotiven får sällan sin chans i ett
utskottsbetänkande under ett valår. Att hänvisa till att
diskrimineringslagarna inte behandlas i Diskrimine-
ringsutredningens uppdrag är faktiskt poänglöst. Jag
tror dock, fru talman, att det vore viktigare att se till
sakläget än till hur ett visst utredningsdirektiv ser ut.
Detsamma gäller frågan om var diskrimineringsom-
budsmännen ska finnas och vem som ska råda över
dem - riksdag eller regering.
Sammantaget är propositionen otydlig och oklar
över vad konsekvenserna bli. Ett är säkert: Den ska-
par inte en större användbarhet, och enkelheten lyser
med sin frånvaro.
Så vill jag göra några reflexioner av mer allmän
art, fru talman. En positiv och fungerande och funge-
rande arbetsrätt måste också leva i ett landskap där
parterna fungerar väl, men framför allt där det finns
en stabil arbetsmarknad med ett stort utbud. Vi har ju
varit med några år i en mycket god konjunktur samti-
digt som regeringen har misslyckats med att rå på den
öppna arbetslösheten. Fortfarande finne ett par hund-
ra tusen personer i öppen arbetslöshet, och ett stort
antal är i åtgärder. Målet att 80 % skulle vara syssel-
satta relativt snart ses av flertalet bedömare som en
omöjlighet, trots att rent statistiskt den alltför höga
förtidspensioneringen av uppemot 40 000-45 000
personer varje år inte har kunnat klara hem något
slags statistisk balans.
Jag tror att det är viktigt - och det har sagts av ta-
lare här förut - att det i detta arbetsmarknadens land-
skap kommer till nya företag. De kan vara små i bör-
jan, men det måste framför allt finnas en vilja att
växa. Dessa kommer som ett viktigt tillskott som
säkrar arbetsplatser och sin del i ett framtida välfärds-
samhälle.
I grunden är det också fel väg att alltför lättvindigt
pensionera ut folk. Detta blev vi påminda om i går, då
förra statsrådet Bengt K Å Johansson kom med sin
äldreutredning. Han slog fast att väldigt många be-
hövs längre i arbetslivet och att detta är ett villkor för
att säkra välfärden. Han talade också om att få sänkta
arbetsgivaravgifter - något som Folkpartiet med flera
partier har föreslagit - om att också äldre behöver
utbildning och fortbildning och om hur fel det är att
pensionera bort tusentals personer som skulle kunna
vara väldigt användbara och är behövliga. Han efter-
lyste en ny attityd då äldre, med stor arbetslivserfa-
renhet, skulle kunna betyda väldigt mycket för ett
förbättrat arbetsmarknadsläge och en bredare väl-
färdsgaranti.
Jag delar hans uppfattning om att alltför många
företag, ofta stora, och alltför många fackliga organ
drar den kortsiktiga och felaktiga slutsatsen att pen-
sionera bort i stället för att låta också människor i
relativt mogen ålder bli en ny och positiv resurs i ett
förändrat arbetsliv.
Det sades också i debatten tidigare att vi nu är i
kunskapssamhället och att resurserna finns i huvudet.
Till en del är detta rätt, möjligen i en högre grad än
tidigare. Men vi behöver också händernas och den
praktiska kunskapens kapacitet. Industriproduktion,
hantverk och tjänstesektor har verkligen inte spelat ut
sin roll. Även de s.k. enkla jobben behövs på den
framtida, moderna arbetsmarknaden.
Ett område som regeringen har misskött är regel-
systemet för nya företagare. Ofta har småföretagare,
särskilt kvinnliga nyföretagare, inte kunnat tillgodo-
göra sig ett regelsystem som underlättar företagseta-
blering och därmed nya arbetsplatser. Jag tror att det
är viktigt att också den dimensionen finns med då vi
talar om arbetsrätt i både svenskt och europeiskt per-
spektiv.
Snårigheten får inte bli så dominerande som nu är
fallet. Vi skulle också kunna se lite mer avspänt på
det turordningsundantag som gäller sedan en tid. Det
är trots allt en viktig signal för landets småföretagare
att ha ett visst, om än begränsat, utrymme i bedöm-
ningen när man många gånger lever med sitt företags
överlevnadsfråga. Att återgå till den modell som
tidigare fanns och där arbetstagarna i regel inte hade
någon positiv garanti är inte lösningen på den frågan.
Camilla Sköld Jansson sade att vi reservanter väl
bara var ute efter att slå in en kil i den svenska ar-
betsmarknaden. Jag tycker att det påståendet är lite
oblygt för att komma från en företrädare för att parti
som har kluvits i två delar i sin syn på näringslivet
och vem som ska ha makten över produktionsmedlen.
Jag tror i stället, fru talman, att det är viktigt att
inte cementera arbetslösheten på den höga nivå vi nu
har. Den behöver pressas ned. Därför blir slutsatsen
att skapa en balans mellan arbetsgivare och arbetsta-
gare på arbetsmarknaden.
Vi förordar i första hand att klara den mesta avtal-
svägen, men i grunden måste den finnas ett regelsys-
tem som underlättar för parterna att hitta goda fram-
komstvägar. Därför är vi angelägna om att förorda en
parlamentarisk utredning som skyndsamt lägger fram
förslag om en arbetsrätt som är anpassad till 2000-
talets arbetsmarknad.
Jag ber att få yrka bifall till reservationerna 2, 11
och 15.</pre><pre>Anf.  10  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Det stämmer att Vänsterpartiet ofta
talar om klyftor och att vi har en politik som tar fasta
på klyftor som gäller kön, klass och region. Det finns
däremot ingen klyfta i partiet. Det är en massmedial
grunka. Jag kan lugna Elver Jonsson med att Väns-
terpartiet är stabilt.
När man läser Folkpartiets reservation får man
förhoppningar om att man på något sätt är ute efter att
stärka löntagarna. Ni konstaterar att den anställde har
en svag position i förhållande till arbetsgivaren. Då
får man intrycket att Folkpartiet har insett det och
kommer att lägga förslag som kommer till rätta med
det. Men förslagen går åt precis motsatt håll.
Återigen lägger Folkpartiet förslag om att försäm-
ra anställningstryggheten, förlänga provanställnings-
tiden, förkorta återanställningsrätten, öka möjlighe-
terna till visstidsanställning osv. Man ser inget pro-
blem i de försämrade turordningsreglerna, som inne-
bär att ingen på små företag för närvarande har an-
ställningstrygghet.
Folkpartiet tycker inte heller att det är bra med
sympatiåtgärder, och man vill ta bort vetorätten när
det gäller entreprenader - alltså åtgärder som de
fackliga organisationerna kan ta till för att motverka
social dumpning.
Om Folkpartiet anser att de anställda har en svag
position i förhållande till arbetsgivaren, ska man då
tolka Folkpartiets politik så att ni konstaterar att det
är på det viset, men att ni inte alls är intresserade av
göra någonting åt det?</pre><pre>Anf.  11  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag noterar med tillfredsställelse att
Camilla Sköld Jansson ändå uppfattade att vi var
beredda att stärka löntagarnas position. Det är helt
rätt. Det är bara det att vi föredrar andra vägar än dem
som Vänsterpartiet förordar. I många frågor finns det
ju ingen artskillnad, utan det rör sig mer om en
gradskillnad t.ex. när det gäller provanställningsti-
dens längd, återanställningsrätten osv.
Vi är väldigt angelägna om att man får en flexibel
arbetsmarknad som är till fördel för både löntagare
och företag, framför allt för småföretagen. Generellt
förordar vi det som vi var med och drev igenom
1991-1994. Väldigt mycket av detta var positivt. Det
inrättades bl.a. en allmän, öppen arbetslöshetskassa
som nu har försvunnit. Den var till stort gagn för
många.
Återigen - för vilken gång i ordningen vet jag in-
te: Den största tryggheten som en löntagare kan få är
trygga jobb som finns i olika företag och där det finns
en vilja hos företagarna att företagen ska växa och
utvecklas.</pre><pre>Anf.  12  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Det sägs ofta från borgerligt håll att
arbetsrätten skulle vara ett hinder för sysselsättningen
och för tillväxten. Det finns inte en enda forsknings-
rapport som visar att trygghet i anställningen skulle
motverka god företagsamhet.
Det är bara att konstatera att det bara är vackra
ord om att de anställda har en svag position, men när
det kommer till konkret politik finns det inte ett enda
förslag från Folkpartiet i det här betänkandet, och det
har nu inte heller kommit något förslag från Elver
Jonsson i talarstolen.</pre><pre>Anf.  13  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Nu behandlar vi inte hela arbetsmark-
nadsområdet, men jag sade som ett komplement att
utöver regelsystemet är det viktigt med det före-
tagsklimat som vi har i Sverige. Där har vi riktigt
många förslag. Nu senast har vi tillsammans med
övriga oppositionspartier presenterat ett 50-tal förslag
som skulle kunna stärka framför allt småföretagsam-
heten som fortfarande är - om Camilla Sköld Jansson
tillåter uttrycket - kungsvägen - också för löntagarna.</pre><pre>Anf.  14  MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Miljöpartiet står bakom propositionen
om förbud mot att diskriminera deltidsarbetande och
arbetstagare med tidsbegränsad anställning. Det är
bra att det görs något för alla dem som inte har en
tillsvidareanställning.
I övrigt tas en mängd olika frågor upp i betänkan-
det. Bl.a. behandlas yttrande- och meddelarfrihet för
privatanställda. Vi har tidigare väckt den här frågan i
interpellationer till Mona Sahlin och i motioner. Jag
vill yrka bifall till reservation 18 om yttrandefrihet för
privatanställda.
I övrigt kommer jag att koncentrera mig på två
frågor, arbetstidsförkortning och turordningsundan-
tag.
Fru talman! Det är hög tid att normalarbetstiden
förkortas. Det var 32 år sedan sist. År 1970 infördes
40-timmarsveckan i Sverige. Andra länder har fortsatt
att minska arbetstiden, men vi har bitit oss fast vid
40-timmarsveckan som om det vore en naturlag.
En arbetstidförkortning är en central välfärdsre-
form som motiveras både av jämställdhetsskäl och för
att värna människors hälsa och livskvalitet. En sänk-
ning av den dagliga arbetstiden skulle ge oss mer fri
tid och mer ork att utnyttja den fria tid som vi har.
Det skulle göra att fler människor orkade arbeta fram
till sin pensionering i stället för att förtidspensioneras
som i dag.
En sänkning av den dagliga arbetstiden skulle ge
oss mer tid för socialt liv, både i och utanför familjen.
Det skulle också minska antalet arbetsskador och
sjukskrivningar.
En sänkning av den dagliga arbetstiden skulle
gagna jämställdheten genom att männen skulle ges
större möjligheter att ta ett ökat ansvar för hem och
barn.
Vi gröna föreslår ingen tvingande lagstiftning. Vi
vill ha kvar den dispositivitet som finns i dagens
lagstiftningen, men till 2006 vill vi sänka normen för
normalarbetstiden från 40 till 35 timmar och på sikt
till 30 timmar.
En generell lagstiftad arbetstidsförkortning är
rättvis. Den sänker heltidsnormen för hela arbets-
marknaden och inte bara för viss privilegierade grup-
per.
Arbetstidsförkortningen bör genomföras i samspel
mellan staten och arbetsmarknadens parter. Lösning-
en ligger inte i att välja mellan lag och avtal, utan
lösningen ligger i en kombination mellan lag och
avtal.
Den kortare normalarbetstiden ska fastställas i la-
gen, men lagen ska som hittills vara dispositiv, dvs.
inte tvingande. Men det är lagen som ska gälla om
parterna inte träffat avtal om något annat.
Vi ställer oss mycket positiva till ökat löntagarin-
flytande över arbetstidens förläggning och möjlighe-
ten att ta ut en del av sin ledighet på ett mer flexibelt
sätt. Men det är falsk marknadsföring att - som en del
gör - kalla denna ökad flexibilitet för sänkt arbetstid.
Jag yrkar bifall till reservation 34.
Fru talman! Jag delar Camilla Sköld Janssons
uppfattning om att det finns en konflikt mellan den
som är arbetstagare och den som är arbetsgivare. Jag
delar också uppfattningen att det är viktigt att värna
arbetstagaren, att värna en stark arbetsrätt och att
värna rätten till strejk och andra stridsåtgärder. Därför
avvisar vi från Miljöpartiet den borgerliga fyrklö-
verns förslag om att urholka strejkrätten.
Vi delar också Vänsterpartiets syn att återanställ-
ningsrätten ska förstärkas, inte försvagas, som Mode-
raterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet vill göra.
Men vi har en annan syn än Vänsterpartiet och
Socialdemokraterna på den undantagsregel från prin-
cipen om sist in, först ut i företag upp till tio anställda
som infördes den 1 januari förra året.
Vi tycker att det är väsentligt att arbetsgivare i
småföretag har en möjlighet att undanta två personer
som anses vara av särskilt betydelse för den fortsatta
verksamheten i situationer där man måste avskeda.
I betänkandet behandlas två enskilda motioner om
att man ska upplösa beslutet om undantaget i turord-
ningsreglerna, men jag tycker att argumentationen för
detta vilar på en mycket bräcklig grund.
De undantag som nu har gjorts i småföretag har
alla haft en ekonomisk grund. Miljöpartiet har kon-
taktat samtliga fackförbund i Sverige och fått statistik
över vilka som har undantagits. Hittills - såvitt vi har
kunnat få fram - ingen gravid kvinna sagts upp som
en konsekvens av förändringen i turordningsreglerna,
trots Mona Sahlins och fackliga företrädares påståen-
den i pressen, trots Camilla Sköld Janssons påståen-
den här.
En egendomlighet i Socialdemokraternas och
Vänsterpartiets reservation är att man skriver att det
nu finns tecken som tyder på att reglerna särskilt
drabbar kvinnor och föräldralediga. Jag lägger märke
till att man är lite mer försiktig i skrivningen i reser-
vationen än vad man är i sin retorik medierna. I re-
servationen skriver man att det finns tecken som tyder
på att reglerna särskilt drabbar kvinnor och föräldra-
lediga.
Men dessa tecken har sin bakgrund i att utskottet
förra våren förelog ett tillkännagivande om behovet
av att förstärka skyddet för föräldralediga. Det är
egendomligt att tecken som man säger finns nu kan
utgöra bakgrunden till att man lämnade ett förslag
under förra våren.
Bakgrunden till förslaget om att förstärka föräld-
raledigheten var en motion från Miljöpartiet. Men
trots att motionen vann majoritet i utskottet och i
riksdagen och trots att den socialdemokratiska rege-
ringen har haft mer än ett år på sig att komma med ett
förslag om en skärpning av föräldraledighetslagen
som skulle innebära att gravida och föräldralediga
skyddas från uppsägning vid arbetsbrist har man
alltså ännu inte presterat någonting.
Det behövs. Föräldraledighetslagen behöver stär-
kas. Vi ser detta i många fall, men inte i fall som har
med förändringen av turordningsreglerna att göra. I
stället gäller det fall som rör betydligt större företag.
Ericsson i Göteborg t.ex., där det återigen är aktuellt
med varsel, avskedades förra året 33 personer, av
vilka 30 var unga kvinnor. Där kan det knappast bero
på förändringar i turordningsreglerna, för kan man
avskeda 33 personer lär man ha fler än 10 anställda.
Sanningen är att kvinnor, ofta föräldralediga
kvinnor, diskrimineras på arbetsmarknaden. Men det
är inte sant att detta beror på ändringen i turordnings-
reglerna för småföretagen.</pre><pre>Anf.  15  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Turordningsreglerna har vi, som sagts
här, i flera omgångar diskuterat i denna kammare. Det
verkar vara svårt att få Miljöpartiet att inse vilket
allvarligt ingrepp det här är - att det inte alls handlar
om endast två personer. I och med att den här möjlig-
heten till undantag görs till regel har inte en enda
person på de här små företagen anställningstrygghet.
Man vet ju inte vem det är som får gå i nästa fall av
arbetsbrist. Det här är alltså ett mycket allvarligt
ingrepp.
Detta har man provat tidigare, och det var det som
det hänvisades till i diskussionen när beslutet fattades.
TCO gjorde uppföljningar som mycket tydligt visar
vilka grupper det är som drabbas av turordningsreg-
lerna.
Jag måste medge att jag inte riktigt vet hur det är
när det gäller det som Matz Hammarström säger om
att det är svårt att hitta statistik. Men jag vet efter
diskussioner med olika fackliga organisationer, inte
minst med Handels, att de menar att deras kvinnor
förlorar på turordningsreglerna. Den saken får vi
återkomma till. Jag är övertygad om att vi som ett
brev på posten statistiskt kommer att kunna bevisa
detta - allt tyder ju på detta. Dessutom finns det, som
sagt, en samstämmighet i de rapporter som vi får in.
Jag vill skicka med en påminnelse om den debatt
som vi hade när det här beslutet fattades. Då sade
man i Miljöpartiet, via Barbro Feltzing, att man i
samma stund som det bevisas att turordningsreglerna
innebär att kvinnor diskrimineras är beredd ompröva
sitt ställningstagande och återställa reglerna. Det är
för övrigt en beredskap som, menar jag, Miljöpartiet
ska ha.</pre><pre>Anf.  16  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Camilla Sköld Janssons svar visar just
att man faktiskt inte har någon tillförlitlig statistik
som stöd för sitt påstående om att förändringen av
turordningsreglerna har lett till diskriminerande upp-
sägningar av kvinnor, också gravida.
Det är väl bättre att vänta tills man har sådan sta-
tistik och att först därefter kräva en förändring vad
gäller denna regeländring i lagen om anställnings-
skydd.
Att en del fackförbund säger att de är övertygade
om att detta drabbar eller kommer att drabba kvinnor
är något som sades redan då det stod klart att det
skulle kunna bli en majoritet för den här förändringen
i Sveriges riksdag. Det är klart att man fortsätter att
hävda det. Men återigen: Camilla Sköld Jansson, var
finns statistiken? Är det inte egentligen så att det enda
ni har att komma med är det som ni skriver i reserva-
tionen - att det finns tecken som tyder på att osv.? Jag
tycker att ni borde vänta med er massiva, i vissa
stycken hemska kritik, tills ni har mer på fötterna.</pre><pre>Anf.  17  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Jag menar att de tecken och de sig-
naler som kommer redan nu är tillräckligt för att
hävda att ni borde göra den här omprövningen.
Återigen: Turordningsreglerna i sig innebär en så
försvagad anställningstrygghet att redan detta faktum
borde - i andra frågor, t.ex. när det gäller företrädes-
rätten, intar ju Miljöpartiet en ståndpunkt - ha bety-
delse. När det gäller turordningsreglerna gör ni ett så
totalt avbrott i er linje att ni faktiskt placerar er i hö-
gerburen när det handlar om arbetsrätten. Så central
är frågan om turordningsreglerna.</pre><pre>Anf.  18  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker inte att Miljöpartiet i ar-
betsrättsfrågor kan placeras i högerburen. Som jag
tidigare har tydliggjort tar vi avstånd från den borger-
liga fyrklöverns försök att urholka strejkrätten t.ex.
Dessutom stöder vi Vänsterpartiets synpunkt om en
förstärkning av återanställningsrätten. Det är i en
fråga som vi har olika uppfattning. Att vi har den
uppfattning vi har beror på att vi tycker att det finns
skäl att i vissa fall ha olika lagstiftning för små re-
spektive stora företag.
Det stora problemet när det gäller att komma till
rätta med diskriminering av kvinnor på arbetsmark-
naden är inte att ändra tillbaka turordningsreglerna till
hur det var före den 1 januari 2001. I stället är det
stora problemet att förstärka föräldraledighetslagen
och att genom ett bättre jämställdhetsarbete komma åt
den generella diskrimineringen av kvinnor i samhäl-
let.
Ericsson i Göteborg är ett intressant fall. 33 per-
soner avskedades alltså. 30 av dessa var unga kvin-
nor. I förhandlingarna om vilka som skulle sägas upp
deltog tre personer från SIF och tre personer från
Civilingenjörsförbundet. Med fackets goda minne -
det hade inte någonting med ändringar i turordnings-
reglerna att göra - var alltså 90 % av dem som sades
upp unga kvinnor. Vi har således ett stort jobb att
tillsammans minska diskrimineringen av kvinnor på
arbetsmarknaden. Men låt oss fokusera det på annat
än på detta med att ändra en konstruktiv förändring
av turordningsreglerna, något som säkert har bidragit
till en del av de 80 000 nya jobb som småföretagarna
skapade förra året!</pre><pre>Anf.  19  BJÖRN KAALING (s):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
utskottets förslag i betänkandet, utom i den del som
handlar om turordningsundantaget. Där yrkar jag
bifall till reservation 24.
I betänkandet behandlas regeringens förslag om
förbud mot diskriminering av deltidsarbetande och
visstidsanställda arbetstagare. Här behandlas också,
som framgått av debatten i dag, en rad övriga motio-
ner. Den fråga som dagens arbetsmarknadsdebatt
möjligen kan komma att mest handla om är just den
om turordningsundantaget.
Jag kommer att koncentrera mig på frågan om
förbud mot diskriminering och på de motioner som
väckts med anledning av den propositionen. Anders
Karlsson, Socialdemokraterna, kommer senare i de-
batten att beröra övriga av arbetsmarknadsutskottet
behandlade motioner.
Syftet med den lag som regeringen föreslår är att
tillhandahålla ett skydd mot diskriminering och att
uppfylla EG-rättens krav på skydd mot diskrimine-
ring. Lagen innebär att det blir förbjudet att diskrimi-
nera deltidsanställda arbetstagare och arbetstagare
med tidsbegränsade anställningar. Detta gäller lön,
förmåner och andra anställningsförhållanden. Dis-
krimineringsförbudet gäller såväl direkt som indirekt
diskriminering. När det gäller indirekt diskriminering
handlar det om ett förhållande där löne- och anställ-
ningsvillkor på papperet kan se helt okej ut. Men i
praktiken blir man faktiskt diskriminerad.
Om riksdagen beslutar enligt utskottets förslag in-
nebär det att vi i svensk lagstiftning inför EU:s del-
tidsdirektiv från år 1997 och visstidsdirektivet från år
1999. Den nya lagen ska börja gälla den 1 juli i år.
Från utskottets sida gör vi några mindre justeringar av
lagförslaget och föreslår en justering i lagen om ut-
stationering av arbetstagare.
Utskottet föreslår också att riksdagen ska anta för-
slag från regeringen om att Sverige ansluts till ILO:s
konvention nr 175.
Vi har hört här att Kristdemokraterna vill att rege-
ringens förslag avslås. Anledningen är att man, i
likhet med Lagrådet, inte anser att begreppet diskri-
minering ska användas i det här sammanhanget. Där-
till anser man att frågan om diskriminering av deltids-
och visstidsanställda ska lämnas till Diskriminerings-
utredningen och att detta bör sammanföras i en ge-
mensam lagstiftning. Ett tredje argument som förs
fram är att det i regeringens förslag inte finns några
beräkningar av vilka ökade kostnader som den nya
lagen för med sig för kommuner och landsting.
Folkpartiet vill att man avslår propositionen där-
för att förslaget innebär en ny princip som är av ett
annat slag än tidigare diskrimineringslagstiftning. Det
är alltså inte fråga om person eller personliga egen-
skaper utan mer om rättigheter för gruppen deltids-
och visstidsanställda. All diskriminering, menar
Folkpartiet, kan inte lösas genom enbart lagstiftning-
en. Regeringen borde satsa på informationskampan-
jer.
Moderaterna å sin sida har insett, i likhet med öv-
riga i utskottet, att Sverige är skyldigt att genomföra
de båda direktiven, liksom de försök som har gjorts
mellan arbetsmarknadens parter. Man har också sett
att detta inte har lett till avtal på området. Därför
återstår så att säga bara lagstiftning. Så anser de i
likhet med kd och Folkpartiet att lagförslaget försvå-
rar för arbetsgivare, i synnerhet småföretagare, och
att all diskrimineringslagstiftning borde sammanföras
i en gemensam lagstiftning.
Fru talman! Ord och ordens innebörd är naturligt-
vis viktiga, även om man kan förstå att en och annan
medborgare undrar över varför vi i riksdagen träter
om vi ska använda det ena eller det andra ordet - i det
här fallet diskriminering eller särbehandling. Från
utskottets sida anser vi att ordet diskriminering i det
här fallet är det mest riktiga att använda. Både ar-
betsmarknadens parter på Europanivå och EG har
syftat till förbud mot diskriminering. Ordet särbe-
handling, som föreslås som alternativ, är inte heltäck-
ande. Jag har förstått - precis som också Elver Jons-
son var inne på - att detta begrepp i lagteknisk me-
ning inte täcker indirekt diskriminering. Att använda
ordet diskriminering också i det här sammanhanget
knyter an till övrig lagstiftning om diskriminering på
ett bra sätt. Det är helt enkelt lättare för den som
sedan ska hantera det i praktiken att förstå vad det här
lagförslaget handlar om. Sedan kan man ge reservan-
terna rätt i att det i det nu aktuella fallet inte är fråga
om diskriminering av person eller personliga egen-
skaper utan gruppen deltids- och visstidsanställda.
Det är också skälet till att utskottet anser att den nya
lagstiftningen inte bör ingå i den översyn av diskri-
mineringslagarna som redan pågår, där just MR-
perspektivet mera finns med. Detta, fru talman, med
det förbehållet att Diskrimineringsutredningen kan
komma fram till resultatet i sitt arbete som gör att vi i
framtiden behöver anpassa den nu föreslagna lagstift-
ningen.
Ett argument från moderater, folkpartister och
kristdemokrater är att detta blir ytterligare en lag som
försvårar för arbetsgivarna. Så kan man naturligtvis
se det hela. Men det myntet har också en framsida.
Deltidsarbete är vanligare bland kvinnor än bland
män. Det är också vanligare att kvinnor har tidsbe-
gränsade anställningar. Den nya lagen syftar till att
stärka deras ställning. Det tar vi socialdemokrater
ställning för i avvägningen mellan enkelhet och
trygghet. Men där man har diskriminering av deltids-
eller visstidsanställda blir det självfallet merarbete för
att rätta till de felen. Att rätta till sådana brister är
faktiskt lagens syfte.
Den nya lagen kan naturligtvis också föra med sig
ökade kostnader för den som i dag diskriminerar,
liksom lagen kan föra med sig förändringar av avtal
som strider mot lagen. Om detta leder till att vi får
mindre diskriminering är det faktiskt någonting posi-
tivt. Alla åtgärder som minskar diskrimineringen
skapar bättre förutsättningar för tillväxt på sikt.
Det finns väl upparbetade kanaler redan i dag för
information om diskrimineringsförbudet genom t.ex.
arbetsrättsliga branschtidningar. Arbetsmarknadens
parter kan också den här frågan utan och innan efter-
som man jobbat med den i flera år. Jag är övertygad
om att de naturligtvis kommer att informera sina
medlemmar. Vi menar alltså att informationen inte är
en fråga för riksdagen att ta ställning till.
Slutligen tas i en rad motioner upp frågor om hel-
och deltidsarbete och tidsbegränsade anställningar.
Genomgående vill man stärka tryggheten för de an-
ställda eller underlätta så att den som vill ha heltid
också ska få möjlighet till det.
Från utskottets sida ställer vi oss bakom de här ut-
gångspunkterna, men vi vill avvakta Arbetslivsinsti-
tutets utredningsarbete kring merparten av dessa
frågor.
Därutöver vill jag framhålla att regeringen bereder
frågan om vilka möjligheter det finns att stärka rätten
till heltid. Det är naturligtvis inte svårt för mig att
hålla med om att heltid bör vara en rättighet och del-
tid en möjlighet.
Stefan Attefall riktade sig direkt till bl.a. mig och
tyckte att vi socialdemokrater har misshandlat Krist-
demokraterna å det grövsta, om jag förstod det rätt.
Men Kristdemokraternas motioner är inte alldeles
tydliga. När det gäller egendelen i a-kasseavgiften
nämner vi väl, om jag minns rätt, att den enskilda ska
stå för en tredjedel vid ett tillfälle, det är inte bara
130 kr det handlar om.
Jag kan lova Stefan Attefall att jag ska gå igenom
de kristdemokratiska motionerna noggrant och se på
vilka punkter vi har gjort övertramp, som Stefan
Attefall påstår. Men innan jag har gjort det är jag inte
tillräckligt generös för att be Stefan Attefall om ur-
säkt.</pre><pre>Anf.  20  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Först om propositionen och skyddet
för deltidsarbetande som behandlas i betänkandet.
Där har vi en gemensam grundsyn, att vi behöver
stärka lagskyddet. Problemet med Socialdemokrater-
na är att när man gör en sådan sak sätter man sig inte
i småföretagarens situation och funderar på hur vi kan
forma lagen som gör att vi får en vederbörlig balans
mellan lagstiftning och det krångel som ändå en lag
innebär och småföretagarens situation. Det beklagar
vi. Vi tycker att man borde ha samkört detta med
utredningen om de andra diskrimineringslagarna.
Sedan är vi rädda för att det kommer att gå infla-
tion i begreppet diskriminering, och det tycker vi vore
tråkigt. Diskriminering är när man kränks i sina
grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.
Tillbaka till rapporten, den rapport som socialde-
mokraterna i riksdagen står bakom och som Björn
Kaaling som företrädare för partiet måste stå till svars
för. Jag tog upp tre exempel på rena lögner i rappor-
ten. Björn Kaaling kommenterar a-kasseavgiften. På
s. 109 i vår budgetmotion kan man läsa: Ökade finan-
sieringskrav inom a-kassan 5,2 miljarder, som kom-
penseras mer än väl med sänkt skatt. När man gör en
enkel matematisk beräkning av Socialdemokraternas
siffror - jag misstänker att det finns räknemaskiner
även i Socialdemokraternas riksdagskansli - ser man
att 3,8 miljoner per löntagare gånger 300 kr i måna-
den gånger tolv månader ger någonstans uppemot 14
miljarder i intäkter, alltså två till tre gånger mer än
vad vi anslår i vårt budgetalternativ som finns klart
redovisat i våra papper. Man måste ändå kunna utgå
från att ett parti som sätter samman en rapport kan
läsa innantill. Det här är ett konkret exempel på en
uppgift som sprids i artiklar runtom i landet. Det
räcker knappt med att Björn Kaaling ska kolla siff-
rorna. Han ska stoppa alla artiklar och återgå till he-
derlig valrörelse. Det kräver jag av Björn Kaaling,
ingenting annat.</pre><pre>Anf.  21  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Jag är övertygad om att de beräkning-
ar som är gjorda i de motioner som Kristdemokrater-
na har lagt fram har sin grund. Men jag säger att jag
för egen del ska kolla, vilket jag inte har gjort, och
göra beräkningar så noggrant som andra uppenbarli-
gen har gjort innan jag över huvud taget kan finna
någon anledning att be Stefan Attefall eller Kristde-
mokraterna om ursäkt. Ni ska naturligtvis stå till
svars för den politik ni lägger fram. Ni ska inte heller
mörka er politik, som faktiskt, som jag uppfattar det,
slår mot löntagarna.
Det är märkligt att Kristdemokraterna ofta gör sig
till tolk för småföretagarna och tycks ha någon sorts
inställning att alla småföretagare har svårigheter att
klara av en ny lagstiftning på arbetsmarknadsområ-
det. Det är inte min erfarenhet. Jag är övertygad om
att de flesta småföretagare är kapabla och duktiga på
att klara av den nya lagstiftning som kommer. I det
här fallet kommer det naturligtvis att innebära att man
behöver sätta sig in nya frågor. Men i avvägningen
mellan enkelheten och tryggheten för den anställde
ställer vi socialdemokrater oss på den anställdes sida.</pre><pre>Anf.  22  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Jag tror att det går att kombinera en-
kelheten med skydd för de anställda. Jag tror att det
går att hitta en rimlig balans om man har viljan. Men
vi vet ju hur det har gått med de 71 regelförenklings-
förslagen från Småföretagsdelegationen. Det blev inte
mycket av dem. Jag tror att det från Socialdemokra-
ternas sida finns en uppriktig oförmåga och ovilja att
sätta sig in i småföretagarnas situation.
Jag ska återgå till a-kasseexemplet. Det är intres-
sant att Björn Kaaling först sprider lögner via rap-
porter från Socialdemokraterna och riksdagen. Sedan
ska han kolla uppgifterna. Det är en mycket intressant
princip som slås fast här. Först sprider han uppgifter
som är falska och som man genom enkel innantilläs-
ning kan upptäcka är helt orimliga. Sedan kollar han
om uppgifterna är korrekta.
Jag väntar mig en offentlig ursäkt när Björn Kaa-
ling har gått in på sin kammare och tagit fram sin
miniräknare och slagit fram några små siffror. Det
krävs en enkel multiplikationsövning i tre steg. S. 109
i vår budgetmotion kan rekommenderas för läsning,
Björn Kaaling.</pre><pre>Anf.  23  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Jag kan bara lova att jag ska gå ige-
nom det här. Och om de uppgifter som vi har lagt
fram från vårt partis sida stämmer ska jag anfalla
Stefan Attefall och Kristdemokraterna desto hårdare i
stället.</pre><pre>Anf.  24  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Även om Björn Kaalings inlägg till
dels berör mig ska jag inte ge mig in i den knivkast-
ning som ingick i det förra replikskiftet. Därmed har
jag lämnat agitationens höjder som präglade gårda-
gens socialdemokratiska utspel.
Jag vill återgå till det som Björn Kaaling kom-
menterade, och det gäller vad utskottet skriver på s.
15 om att använda just begreppet diskriminering och
att man då lättare kan anknyta till den befintliga lag-
stiftningens systematik och terminologi. Utskottet och
Björn Kaaling säger att överskådligheten och lättill-
gängligheten därmed skulle öka.
Jag skulle vilja fråga Björn Kaaling: På vilket sätt
ökar lättillgängligheten och överskådligheten? Längre
fram i texten revar ju utskottsmajoriteten ändå sina
segel här och ger reservanterna rätt i fråga om en hel
del, vilket Björn Kaaling också bestyrkte från talar-
stolen.
Jag tror alltså att vi som lagstiftare ska vara gans-
ka försiktiga när det gäller terminologi och syftning-
ar, eftersom det ofta leder tanken fel. Visserligen
säger Björn Kaaling att småföretagarna nog är ganska
duktiga på att hantera detta. Ja, i princip är de säkerli-
gen det, eftersom man inte är småföretagare om man
inte är ganska duktig. Men det handlar ändå om att
kunna hantera dessa juridiska finesser. Och jag tror
också att enskilda arbetstagare kippar lite efter andan
när de läser sådan text och undrar vad som egentligen
stod där. Jag tror alltså att det finns skäl att se över
detta. I grunden finns det ju mycket som vi är överens
om. Men sättet att hantera detta på finner vi inte vara
den bästa vägen.</pre><pre>Anf.  25  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Jag ska vara mycket kortfattad. För
egen del är jag alldeles övertygad om att man ute på
arbetsmarknaden, där man under ganska lång tid har
behandlat jämställdhetslagen och de andra diskrimi-
neringslagarna, kan hantera begreppet diskriminering.
Att då gå in i detta sammanhang med begreppet sär-
behandling är jag ganska övertygad om snarare
krånglar till än att underlätta. Det är min bevekelse-
grund till att diskriminering kan användas i detta
sammanhang som begrepp. Jag tror att det av detta
skäl blir mer förståeligt och lätthanterligt för t.ex. en
arbetsgivare och naturligtvis för parterna. Här gäller
det självfallet också de fackliga organisationerna. Det
kan ju finnas avtal som strider mot detta och som
naturligtvis måste ändras efter det att riksdagen har
fattat beslutet och det träder i kraft den 1 juli.</pre><pre>Anf.  26  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag fick ju inget besked från Björn
Kaaling om vad som skulle göra det mer lättöver-
skådligt och lätthanterligt. Han förklarade att det
fanns skäl för att det stod som det gjorde. Men det är
också intressant vad utskottet skriver i vissa delar,
nämligen att det finns anledning att se över en del
och, som han själv sade, ge reservanterna rätt i fråga
om vissa avsnitt.
När det gäller de olika diskrimineringslagarna tol-
kar jag det som att det finns ett intresse för vad vi från
oppositionens sida talar om, nämligen att de borde
sammanföras i en lagstiftning, eftersom den i dag
sannerligen inte är enkel.</pre><pre>Anf.  27  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Jag försökte säga att jag ger reser-
vanterna rätt i fråga om att denna diskrimineringslag-
stiftning inte på samma sätt som de andra berör frå-
gorna om de mänskliga rättigheterna på det sättet,
utan här handlar det mer om arbetsrättslig lagstift-
ning. Och det var skälet till att detta inte bör ingå i
den diskrimineringsutredning som nu pågår. Det var i
fråga om denna tolkning som jag gav reservanterna
rätt.</pre><pre>Anf.  28  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Vänsterpartiet och Socialdemokrater-
na har samma syn på propositionen och införandet av
EG-direktiv och att vi ska ansluta oss till ILO. Det
handlar om att motverka diskriminering av deltidsan-
ställda och av dem som har tidsbegränsade anställ-
ningar.
Även i övrigt har vi rätt lika syn när det gäller
uppfattningen att heltid ska vara en rättighet. Däremot
har vi inte samma syn när det gäller tillsvidareanställ-
ningar. Där skiljer vi oss åt i fråga om ÖVA som
socialdemokratin införde och vill ha kvar. Men vi
säger att man ska ta bort det, eftersom det ger en
möjlighet till visstidsanställning utan någon saklig
grund för det.
Läser man regeringens direktiv till den arbetstids-
kommitté som nu arbetar står det där att man ska se
över hur man kan öka tryggheten i visstidsanställ-
ningar. Det finns inte ett ord om att uppdraget handlar
om att begränsa antalet visstidsanställningar. Det är
beklagligt eftersom det i förlängningen faktiskt hotar
hela anställningsskyddslagen, LAS, eftersom den
bygger på att tillsvidareanställningar är norm. Jag
skulle vilja att Björn Kaaling talar om hur han för-
håller sig till detta och bekräftar hur Socialdemokra-
terna ser på otrygghet i anställningen. Har ni någon
ambition att minska antalet visstidsanställningar, och
hur tar det sig i så fall uttryck?</pre><pre>Anf.  29  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Jag har uppfattat Arbetslivsinstitutets
uppdrag på det sättet, precis som Camilla Sköld Jans-
son säger, att man inte kommer med förslag när det
gäller begränsningar av visstidsanställningar. Men
man ska ju undersöka det hela. Man ska ju kartlägga
det och göra det tydligt för regeringen vilka konsek-
venser detta har. Med det som grund får regeringen
därefter naturligtvis ta ställning till vilka åtgärder som
behövs.
Jag utgår ifrån att Camilla Sköld Jansson också
har hört socialdemokrater och företrädare för Nä-
ringsdepartementet säga att det finns problem med
visstidsanställningar.
När det gäller överenskommen visstidsanställning
tycker jag möjligen att Vänsterpartiet framställer den
som helt regellös, och det är den ju inte. Det finns
vissa regler förknippat med den. Men om jag minns
rätt har utskottet behandlat frågan om överenskom-
men visstidsanställning i form av en skrivelse eller
möjligen en rapport för bara något år sedan där vi
sade att detta förvisso är något som vi faktiskt kan
vara utan. Men eftersom det inte har lett till anställ-
ningar i den formen i någon större utsträckning - i
rapporten pekades det på ca 900 anställningar -
tyckte vi att den kunde vara kvar. Det var den be-
dömning som utskottets majoritet gjorde i den frågan
om jag minns rätt.</pre><pre>Anf.  30  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Björn Kaaling säger att även Social-
demokraterna och Näringsdepartementet har uttryckt
att det är problem med visstidsanställningar. Men
fortfarande saknas ju ställningstagandet att målsätt-
ningen finns att minska andelen visstidsanställningar.
Det går ju inte att tolka på något annat sätt än att
Socialdemokraterna faktiskt vacklar i denna fråga och
inte tydligt ställer sig på löntagarnas sida.
Ett perspektiv som man ska ha med sig i den dis-
kussionen tycker jag är frågan om ett EMU-
medlemskap. Göran Persson skriver tillsammans med
Tony Blair artiklar där man förordar en flexibel ar-
betsmarknad.
Gör man ingenting åt ÖVA och andra former av
visstidsanställningar, så att man får ned antalet vis-
stidsanställningar, får vi alltså en flexibel arbets-
marknad, och det är löntagarna som får bära den här
flexibiliteten. Det är så det är. Därför kommer vi från
Vänsterpartiet att fortsätta efterlysa det tydliga svaret
från Socialdemokraterna: Ja, vi arbetar för att mini-
mera visstidsanställningar.</pre><pre>Anf.  31  BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Att Socialdemokraterna står för
trygghet för löntagarna behöver inte Camilla Sköld
Jansson tvivla på, det kan vi garantera.
Men jag tror att det är få mandatperioder - det är i
alla fall mycket länge sedan - som man satt i gång så
mycket arbete på arbetsrättens område. Arbetslivsin-
stitutet har uppdrag, andra utredningar, t.ex. Arbets-
tidsutredningen, tittar på olika saker, osv. Jag tror att
det ligger ett värde i att faktiskt samla en hel del av
detta och göra någon sorts mer övergripande bedöm-
ning av hur man ska förändra arbetsrätten, därför att
arbetsrätten måste förändras.
Anna Kinberg var mycket riktigt inne på att när
arbetslivet förändras, måste man självklart  också
ändra arbetsrättslagstiftningen. Men det ska ske så att
det ger trygghet för den som är anställd, naturligtvis.
Det går inte att dutta på det här området, menar
jag, utan det är bra att få en helhetsbild av arbetsrät-
ten och naturligtvis också visstidsanställningarna. Vi
kommer tillbaks med förslag om detta. Men låt utred-
ningarna jobba färdigt.</pre><pre>Anf.  32  CARLINGE WISBERG (v):
Fru talman! Till att börja med skulle jag vilja gå
tillbaka lite i tiden och till den här  kammaren, nämli-
gen till ett meningsutbyte som var mellan Stefan
Attefall och Camilla Sköld Jansson.
Stefan Attefall försökte sig på ett i mina ögon
halsbrytande resonemang om begreppet trygghet.
Attefall försökte hävda att en ökning av möjligheten
till provanställningar skulle vara liktydigt med en
ökning av tryggheten för den provanställde. Jag satt
och funderade lite på det här och kunde då konstatera
att i Stefan Attefalls värld måste väl i så fall begrep-
pet ovisshet betecknas som visshet, annars hänger
inte Stefan Attefalls resonemang på något sätt ihop.
I övrigt, fru talman, skulle jag vilja ta kammarens
tid i anspråk för lite funderingar om rättsläget vid
företagsnedläggningar.
Vi har under senare år kunnat ta del av omfattande
företagsnedläggningar och även företagsflyttningar.
Med begreppet omfattande menar jag då inte mäng-
den företag utan mängden anställda som är eller varit
berörda. I vissa fall kanske det också kan vara så att
förändringarna varit strukturellt betingade, i andra fall
är förändringarna att betrakta som mer spektakulära.
Jag skulle faktiskt vilja sträcka mig så långt som att
det mer har att göra med - om vi i den här kammaren
ska använda oss av ett marxistiskt språkbruk - nivån
på profitkvoten än industriella betingelser. Jag vill
hävda att det ligger mycket sanning bakom det be-
grepp som i allt större omfattning har börjat användas
i debatten, nämligen begreppet kvartalskapitalism.
Jag delar den synpunkt som man kunde läsa i Dala
Demokraten den 27 mars i år. Jag citerar: "Är det i
längden hållbart med ett ekonomiskt system där
makten över verksamhet och produktion hamnar allt
längre bort från de berörda på en arbetsplats eller i en
hel bygd?  Det är dags att på allvar inleda en diskus-
sion om den ekonomiska demokratin, vilket i sig bara
är en utvidgning av begreppet demokrati. Varför
skulle inte demokratins räckvidd utsträckas också till
frågor om investeringar och företagsnedläggningar?"
Min övertygelse, liksom artikelförfattarens, är att
om den debatten förs föds ett annat moraliskt klimat i
vårt samhälle, som i sin förlängning också föder en
och annan realiserbar idé om hur maktförändring och
maktförskjutning i samhället och i ekonomin kan ske.
Jag vill i det här sammanhanget också citera en
något uppgiven klubbordförande på Continental i
Gislaved i samband med att nedläggningsförhand-
lingarna med vidhängande förhandlingar om av-
gångsvederlag slutförts. Och jag citerar: "Inte är jag
nöjd men det gick inte att komma längre. Ersättning-
en beror på anställningstid och ålder. För den som är
mellan 50 och 54 år blir det en extra månadslön, för
den som är mellan 55 och 58 handlar det om 2 må-
nadslöner."
Vi kan alltså konstatera att kostnaden för ett före-
tag blir mycket ringa. Huvuddelen av kostnaderna får
bäras av den enskilde individen och samhället.
Frågan ställdes till nämnde klubbordförande hur
mycket det borde kosta företaget att lägga ned fabri-
ken. Då svarade han: "Så mycket att de inte flyttar
jobben. Den som planerar att lägga ner borde tvingas
att bjuda ut fabriken till försäljning. Idag finns ju inga
regler."
I samband med en stor demonstration mot företa-
get Sanmina SCI i Motala häromveckan kunde vi
höra Metalls ordförande kräva skärpt lagstiftning på
området. För mig som vänsterpartist är det mycket
lätt att ställa mig bakom de här kraven, och jag skulle
önska att hela arbetarrörelsen hade samma uppfatt-
ning.
Vi menar att majoritetens resonemang i betänkan-
det inte motsvarar det behov som föreligger. Vi anser
att Gislaved, Degerfors och Motala, för att ta några
aktuella exempel, är tydliga exempel på att det be-
hövs förändrad och förstärkt lagstiftning inom det här
området.
Med detta, fru talman, står jag naturligtvis bakom
alla våra reservationer och yrkar också bifall till Ca-
milla Sköld Janssons förslag samt till reservation nr
22.</pre><pre>Anf.  33  ANDERS KARLSSON (s):
Fru talman! Om en stund ska riksdagen rösta om
turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd. Vi
är alltså i samma situation igen som för över ett år
sedan. På ena sidan står Sveriges löntagare och kräver
trygghet och rättssäkerhet på arbetsplatserna, och på
andra sidan står en samlad borgerlighet, tillsammans
med Miljöpartiet, och håller fast vid en maktförskjut-
ning från de anställda till arbetsgivaren. Som så ofta
när det handlar om maktfrågor står Socialdemokra-
terna på ena sidan och högern på den andra. Det är ett
mönster som ständigt återkommer.
Hur kunde det då bli så här? Låt mig ge en liten
historisk bakgrund. Våren 1999 beslutade en riks-
dagsmajoritet bestående av de borgerliga partierna
och Miljöpartiet att regeringen skulle få i uppgift att
utforma ett lagförslag där två personer skulle undan-
tas från turordningsreglerna i LAS i företag med
mindre än tio anställda i de fall uppsägning blir aktu-
ell.
Resultatet blev en förändring i LAS med ungefär
följande innehåll:
Två arbetstagare får undantas per arbetsgivare.
De arbetstagare som ska undantas ska vara av
"särskild betydelse" för verksamheten.
Kriteriet "särskild betydelse" kan inte prövas i
domstol.
Fru talman! När vi förde debatten här i kammaren
vid förra tillfället varnade många av oss för att dessa
förändringar i turordningsreglerna skulle leda till
orättvisa på arbetsmarknaden. Det har nu visat sig att
vi tyvärr fick rätt. LO har visat att minst ett sjuttiotal
personer har fått gå på grund av att arbetsgivaren har
kunnat frångå turordningen. Mörkertalet är okänt.
Inte minst har detta drabbat gravida och föräldraledi-
ga.
Vilken är då grunden för majoritetens förslag om
ändring i turordningsreglerna? Jo, man säger sig må-
na om de små och medelstora företagen. I stället är
det ju så att en rättvis och verklighetsanpassad arbets-
rätt är den bästa grunden för en stabil och hållbar
tillväxt. Löntagare som känner trygghet på sin arbets-
plats är produktiva, skaffar sig hög kompetens och är
intresserade av ett större ansvar. Allt detta är sådant
som gynnar just de små och medelstora företagen.
LAS är en skyddslagstiftning till förmån för den
svagare parten i ett anställningsförhållande. För att
upprätthålla respekten för kravet på saklig grund vid
uppsägning och för att objektivitet och rättssäkerhet
iakttas när beslut ska fattas är det viktigt att minimera
utrymmet för godtycke i beslutsprocessen.
Metoden att i förhandlingar mellan arbetsgivaren
och arbetstagarnas organisationer diskutera turord-
ningen och, när så bedöms som lämpligt, göra de
avvikelser som för båda sidorna framstår som den
bästa lösningen är väl etablerad på arbetsmarknaden.
Det godtycke som ensidiga arbetsgivarbeslut kan
innebära undergräver rättssäkerheten för den enskilde
och missgynnar påtagligt den svagare parten. Makt-
balansen mellan de lokala parterna skulle förskjutas
till arbetsgivarens fördel. Det gynnar inte någon och
kan i stället vara ett hinder för god tillväxt.
Fru talman! Då kan vi konstatera att det egentli-
gen inte finns några tunga argument för att hålla fast
vid dagens turordningsregler, inte minst när vi ser så
många kvinnor drabbas hårt av uppsägningar. Ändå
håller de borgerliga partierna stenhårt fast vid sin
uppfattning, och det är svårt att förstå.
Varför har Kristdemokraterna satt sig i Modera-
ternas knä? Kristdemokraterna talar ju så gärna om
värderingar, etik och moral. Ödmjukhet, respekt och
omtanke om den lilla människan är ingredienser som
de gärna kryddar sin retorik med.
Det är vackra ord som vi alla vill ställa oss bak-
om, men som också kräver ansvar och handling. Är
Kristdemokraterna beredda att ta ansvar och ställa sig
på löntagarnas sida? Eller sätter man sig återigen i
knäet på Moderaterna? Alf Svensson talar ofta om att
de hårda kanterna måste slipas av, att samhället måste
bli mjukare och dess hörn rundare. I dag har han och
övriga kristdemokrater möjlighet att visa att de menar
något med de fagra orden. De vassa kanter som un-
dantagsreglerna utgör kan vi tillsammans fila bort.
Vågar Kristdemokraterna ställa sig på löntagarnas
sida?
Fru talman! Arbetsrätten är i grunden en ideolo-
gisk fråga. Medan vi socialdemokrater ser politikens
möjligheter, där politiska beslut ska stötta och stärka
dem som annars riskerar att hamna i underläge, säger
Moderaterna och deras vänner på högerkanten att
ensam ska vara stark. Vi vet att de borgerliga partier-
na med Moderaterna i spetsen vill försämra för lönta-
garna och minska fackföreningarnas inflytande. Ar-
betsrätten är för dem ett rött skynke i den nyliberala
ekonomi som de förespråkar. De vill helt slopa tu-
rordningsreglerna och göra arbetsrätten mer individu-
aliserad, dvs. minska fackets makt till förmån för
arbetsgivaren, som redan nu är den starka parten på
arbetsmarknaden. Detta är hårt och cyniskt, och det
leder till en arbetsmarknad som vi socialdemokrater
aldrig kan ställa upp på. Att moderater driver detta är
inte förvånande, men hur Miljöpartiet kan ansluta sig
till denna nyliberala politik är för mig en gåta.
Jag instämmer i att arbetsmarknaden gradvis har
genomgått en förändring, men jag ser en annan verk-
lighet än vad de borgerliga gör. Anställningsformerna
har delvis förändrats och andelen visstidsanställning-
ar har ökat på bekostnad av tillsvidareanställningar.
Denna utveckling är inte önskvärd och kan på sikt
innebära minskad trygghet för den enskilde.
Fru talman! Jag är inte på något sätt avvisande till
förändringar av den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Givetvis måste sådana förändringar övervägas från tid
till annan. En utgångspunkt måste vara att inte för-
ändra lagstiftningens starka karaktär av skyddslag-
stiftning. Som tidigare har påpekats har utvecklingen
gått mot kortare och lösare anställningsformer på
bekostnad av fasta heltidstjänster. Detta drabbar
framför allt kvinnor och ungdomar. Utvecklingen
innebär också ett ökat inslag av konsulter och inhyrd
arbetskraft. Som jag har nämnt tidigare blir det också
vanligare att arbetstagare inte vågar framföra kritik
mot och synpunkter på förhållandena på arbetsplat-
sen. Detta är ingen önskvärd utveckling.
Fru talman! Regeringen har därför på utskottets
initiativ tillsatt en utredning som ska se över den
arbetsrättsliga lagstiftningen så att den uppfyller kra-
ven på trygghet och inflytande för de anställda inom
ramen för en flexibel och effektiv arbetsmarknad.
Exempel på frågor som är föremål för översyn är
arbetstagarbegreppet, yttrandefriheten för anställda
och korttidsanställningars inverkan på arbetslivet. Det
är på detta sätt man måste närma sig frågor om ar-
betsrätt och löntagarnas inflytande på arbetsmarkna-
den.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att vi so-
cialdemokrater ser det som angeläget att utveckla
kulturen i arbetslivet där den i högre utsträckning
myndigförklarar människor. Det är en kultur som inte
bara gynnar redan privilegierade, utan som beaktar
alla vuxna människors rätt och önskan att arbeta un-
der anständiga arbetsvillkor, och en kultur som gör att
människor växer och utvecklas.
Med den socialdemokratiska politiken har vi bevi-
sat att det är genom att lita på människor och deras
vilja att vara med och ta ansvar som man bygger ett
framgångsrikt Sverige. Det är genom trygghet och
klara regler som människor frigörs och kan vara med
och skapa ett samhälle där alla har en plats.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till re-
servation nr 24, i övrigt bifall till utskottets förslag i
betänkandet i dess helhet och avslag på övriga reser-
vationer.</pre><pre>I detta anförande instämde Christina Axelsson,
Cinnika Beiming, Laila Bjurling, Lars Wegendal,
Carina Adolfsson Elgestam, Hans Hoff, Claes-Göran
Brandin, Sonja Fransson, Christina Nenes och Kristi-
na Zakrisson (alla s).</pre><pre>Anf.  34  ANNA KINBERG (m) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att undra vad det
egentligen är för verklighet som Anders Karlsson och
de andra vänstertalarna i debatten lever i. Han tecknar
en bild av en arbetsmarknad som domineras av den
kapitalistiska Storpotäten, om ni kommer ihåg den
från barnprogrammen, som innerst inne bara vill de
anställda illa och allra helst skulle vilja bli av med
dem allihop. Det här är naturligtvis inte sant. Det är
möjligt att det har varit sant, t.ex. när Ericsson grun-
dades en gång i tiden. Kanske var det tuffare att vara
anställd på den arbetsmarknaden. Men det har inte
särskilt mycket att göra med den verklighet som vi i
dag lever i. Det är en verklighet där 700 000 männi-
skor saknar jobb, där de nya jobben kommer - och
måste komma i ännu högre utsträckning - i tjänste-
och kunskapsföretag och där, vilket Anders Karlsson
i och för sig erkänner, alla inte har en fast heltidsan-
ställning. Den politik som jag förespråkar vill att alla
ska ha trygghet på arbetsmarknaden, inte bara de som
har fast heltidsanställning och är med i facket.
Jag tackar för komplimangen från Björn Kaaling,
som sade att när arbetslivet förändras måste arbets-
rätten också göra det. Jag vill då fråga Anders Karls-
son hur den ska göra det, förutom att man inte vill att
den ska förändras under perioden. Hur ska arbetsrät-
ten förändras så att den underlättar för tjänsteföretag?
Vad tycker Anders Karlsson att ni konkret har gjort
för att underlätta för tjänsteföretagen att anställa
människor under de åtta år som ni ändå har haft på
er? De fyra borgerliga partierna har 53 förslag om
detta. Vad har ni?
Den andra frågan är: Vad har Svenskt näringsliv
missuppfattat? De har frågat små tjänsteföretagare
vilka hinder det finns för att anställa fler människor,
och dessa har då svarat att arbetsrätten är ett av
största hindren. Vad är det de inte har förstått?
Den tredje frågan är: Vilka är Anders Karlssons
bevis för att det är just gravida som drabbats av att
småföretagarna har fått det lite, lite bättre under peri-
oden när det gäller att behålla kompetens?</pre><pre>Anf.  35  ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Anna Kinberg frågar mig vilken
verklighet jag lever i. Jag har nästan 30 års yrkeserfa-
renhet från arbetslivet. Hur länge har Anna Kinberg
varit i verkligheten och arbetat? Den kan frågan kan
hon väl besvara först.
När det sedan gäller förändringen av arbetsrätten
tog jag upp det i mitt anförande. Den ska så klart utgå
från löntagarna så att deras anställningstrygghet inte
försämras - precis som jag sade i anförandet.
Sedan gällde det tjänsteföretagen och Svenskt nä-
ringsliv. Ja, det skulle förvåna mig om Svenskt nä-
ringsliv skulle säga att arbetsrätten är rent för dålig
för de anställda i våra företag. Men ställ motsvarande
fråga till de fackliga organisationer som har sina
medlemmar i tjänsteföretagen! Vad tycker de? Och
menar Anna Kinberg att tjänsteföretag skulle ha en
annan anställningsrätt än industriföretag? Det är min
motfråga.
Vad gäller gravida har HTF tagit fram ett material
som visar att just detta har hänt, dvs. att gravida har
fått gå. HTF i södra Sverige har ett antal exempel där
detta har hänt. Skulle man ställa det under prövning
hade det visat sig att den fackliga organisationen då
hade sagt nej till den här formen av undantag.</pre><pre>Anf.  36  ANNA KINBERG (m) replik:
Fru talman! För det första kan jag gärna berätta
för kammaren att jag har ganska lång erfarenhet av
privat arbete, säkert längre än många ledamöter av
denna kammare. Framför allt är jag själv småföreta-
gare, och jag erkänner att detta säkert färgar min
uppfattning i de här frågorna eftersom jag vill att
småföretagen ska kunna växa.
För det andra betackar jag mig för att bli ålders-
diskriminerad i debatten. Självklart kan jag inte ta
ifrån Anders Karlsson det faktum att han generellt har
längre erfarenhet av att finnas osv. än vad jag har.
Men jag har å andra sidan kanske fler kompisar än
Anders Karlsson som är i den situationen att man är
30 någonting och kvinna och känner sig diskrimine-
rad när man söker jobb.
Apropå det konstaterar jag att Anders Karlsson
fortfarande inte har några belägg för påståendet att
det är turordningsreglernas fel när kvinnor i min ålder
inte får jobb. En majoritet av arbetsgivarna ser det
som en tillgång när män har barn men som en belast-
ning när kvinnor har det. Det finns massor av sådana
tecken på problem med attityden till kvinnor i min
ålder. Det finns otroligt mossiga attityder, men det är
inte turordningsreglerna som orsakar detta. Jag kon-
staterar att det bara är påstådda tecken som vänster-
partierna ser.
Samtidigt sitter kompetensen inte i magen utan i
huvudet. Det tycker jag att man ska komma ihåg. Det
kan ju vara så att en gravid kvinna verkligen har en
kompetens som ett litet företag vill behålla. Det får
man inte heller göra om facket ska diktera villkoren
för vilka som ska stanna när företagets verksamhet
förändras. Också därför måste turordningsreglerna
ändras.
Tänk t.ex. att du jobbar hos en liten underleve-
rantör till Ericsson och är den ende som kan mobilt
Internet. Antagligen är du därmed också bland de
yngsta och anses kanske vara sist anställd, men din
kompetens behövs för att företaget ska överleva. Jag
konstaterar att Anders Karlsson tycker att företaget i
så fall hellre får gå i konkurs.
Jag konstaterar också att det helt saknas belägg
för påståendet att det skulle vara turordningsreglernas
fel att unga kvinnor diskrimineras på arbetsmarkna-
den.</pre><pre>Anf.  37  ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Anna Kinberg! Skulle det vara så att
den fackliga organisationen ser att kompetensen finns
hos personer som står sist på turordningen gör man så
klart bedömningen att de ska finnas kvar. Men skill-
naden är att med Anna Kinbergs förslag är det ensi-
digt arbetsgivaren som bestämmer hur det ska se ut,
och man kan inte ens överpröva det.
Jag kan inte ställa någon fråga till Anna Kinberg
nu, men fundera på detta: Är det förenligt med svensk
rättspraxis att man inte kan överpröva ett beslut nå-
gonstans? Jag ställde frågan vid den förra debatten -
ingen ville svara mig. Anna Kinberg kan fundera på
den. Om vi möts här om ett år igen kan hon kanske
svara då.</pre><pre>Anf.  38  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Anders Karlsson går på mycket
bräcklig grund till storms mot undantaget från princi-
pen sist in först ut för småföretag med upp till tio
anställda. Han talar om de många gravida och föräld-
ralediga som har drabbats, trots att vi vid kontakter
med samtliga fackförbund i Sverige inte har kunna
finna ett enda fall där en gravid har avskedats till
följd av förändringen i turordningsreglerna.
Anders Karlsson hänvisar också till en utredning
gjort av HTF. Jag undrar om det är Gunilla Granbergs
undersökning han syftar på. I så fall ska jag bara
upplysa kammaren och andra om att hennes kartlägg-
ning gäller förtag med upp till 200 anställda. De flesta
fallen är hämtade från företag med 30-40 anställda
och kan alltså inte utgöra någon grund för att påstå att
denna diskriminering är en följd av förändringen i
turordningsreglerna.
Det är det generella problemet här: Socialdemo-
kraterna och Vänsterpartiet drar nytta av det tråkiga
faktum att många kvinnor diskrimineras i arbetslivet
och använder det som ett argument för att ta tillbaka
och omintetgöra en positiv förändring för småföreta-
gen i Sverige - i stället för att göra det de ska, nämli-
gen se till att den egna s-regeringen kommer med ett
lagförslag som syftar till att förstärka de föräldraledi-
gas och de gravida kvinnornas ställning på arbets-
marknaden.</pre><pre>Anf.  39  ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Matz Hammarström! Det spelar ingen
roll om man är gravid eller ej. Men vad finns det för
skäl att undanta två stycken från turordningsreglerna
bara för att man jobbar vid ett företag med tio anställ-
da? Det finns inget skäl att göra det när det är elva
anställda. Det är ju det som frågan handlar om.
Förutom det, Matz Hammarström, kan man inte
pröva det. Man kan inte ens förhandla om att undanta
två stycken, utan det är arbetsgivarens godtycke som
bestämmer vem som ska vara kvar. Då behöver det
inte handla om kompetens. Det kan vara en obekväm
arbetstagare som arbetsgivaren vill göra sig av med,
och man har inte möjlighet att pröva det ens i en
förhandling.
Jag ställer samma fråga till Matz Hammarström
som jag ställde till Anna Kinberg, som inte kunde
svara: Är detta förenligt med svensk rättspraxis?</pre><pre>Anf.  40  MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Först konstaterar jag att Anders
Karlsson knappast svarar på mina frågor. Det ska
man väl göra om man får en replik mot sig.
Är det Gunilla Granbergs undersökning Anders
Karlsson syftar på? Är det i så fall korrekt att använda
en undersökning som behandlar företag med upp till
200 anställda för att kritisera ett förslag till lagändring
som gäller företag med upp till tio anställda?
Sedan gällde det den påstådda omöjligheten att
överpröva. Ni skriver själva i er reservation att ar-
betsgivarens rätt att helt efter eget huvud förfoga över
turordningsundantagen ökar risken för diskrimine-
ring, detta även om beslutet senare kan prövas enligt
diskrimineringslagstiftningen. Det finns alltså alla
möjligheter att pröva sådant här enligt diskrimine-
ringslagstiftningen.
Intressant är också att jämställdhetsombudsman-
nen liksom HTF konstaterar att det har skett en ök-
ning av antalet anmälningar från gravida och föräld-
ralediga, men JämO hittar ingen anmälan som kan
kopplas till ändringen av LAS.</pre><pre>Anf.  41  ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag ska svara Matz Hammarström.
Jag utgår bl.a. från Gunilla Granbergs utredning, det
är alldeles riktigt.
Matz Hammarström svarar inte på min fråga hel-
ler. Finns det någon skillnad mellan att jobba i ett
företag med tio eller elva anställda och hundra an-
ställda. Vad är skillnaden? Varför ska man kunna
undanta någon? Och man ska inte använda sig av det
arbetsrättsliga lagsystem som vi har i övrigt. Det är
här skiljelinjen går. Varför ska man göra så? Jag vet
att Matz inte kan svara, men jag ställer frågan ändå.
Jag har svarat på den fråga som Matz har ställt.</pre><pre>Anf.  42  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Anders Karlsson säger att det på soci-
aldemokratiskt initiativ har tillsatts en utredning. Det
är utmärkt. Låt den utreda, genomlysa, ta ett samlat
grepp, styrka eventuella påståenden som kan vara
oklara och komma med konstruktiva förslag.
Sedan användes uttrycket att det är fråga om en
maktförskjutning. Ja, jag tror att det mycket handlar
om ett slags symbolisk maktfråga som egentligen inte
har den storlek som den politiska uppblåstheten har
gett den.
Anders Karlsson tog faktiskt till lite brösttoner: Vi
socialdemokrater tar de svagas parti. Till skillnad från
de flesta andra, tydligen. Det tycker jag också är lite
magstarkt, för nog har man väl missat där. Ta som
exempel bara frågan om flexibel arbetstid som var
uppe för några decennier sedan, på 70- och 80-talen.
Då var Socialdemokraterna verkligen inte först ut.
Eller ta kvinnors möjligheter att starta eget, där det i
vissa branscher där kvinnor har särskilda fördelar
genom att vara väl förberedda närmast råder yrkes-
förbud. Eller ta jämställdhetslagen, som ni kämpade
så hårt emot, men som ni numera erkänner att det var
rätt att den dåvarande borgerliga regeringen införde.
Sedan varnar Anders Karlsson, fru talman, för
nyliberala tendenser. Jag tycker att det är bra, för det
vi behöver är socialliberala tendenser och inslag,
därför att Socialdemokraterna väldigt ofta kör på
storföretagens villkor mot småföretagarnas intressen.
När det gäller en fråga som skattelättnader är det ju
högavlönade gästarbetare och miljardärer som har
Socialdemokraternas särskilda ynnest, medan ensam-
stående familjeförsörjare, ofta kvinnor, har Europas
högsta skatter. Detta kan inte vara att ta de svagas
parti.</pre><pre>Anf.  43  ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Elver Jonsson ställde ingen fråga, han
förde fram en mängd påståenden om saker som har
hänt i kammaren för en lång tid sedan. Det har jag
svårt att svara på.
Men det finns väl ingen anledning att ifrågasätta
att vi inte skulle ta de svagas parti. Vi gör det i den
fråga vi diskuterar i dag. Det finns många andra frå-
gor, som Elver Jonsson lyfte in i den här diskussio-
nen, men de behandlas inte i det betänkande vi ska
prata om i dag. Men i det här betänkandet är det up-
penbart vem som tar de svagas parti.</pre><pre>Anf.  44  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag ska väl zooma in mig mer på den
spetsfråga som diskuteras här, nämligen turordnings-
frågan. Jag menar att den har blivit något av ett mant-
ra. Det är i sak en liten fråga, men den har haft god
psykologisk betydelse för småföretagaren som på
grund av osäkerhet och ibland svårighet att följa de
juridiskt svårtolkade frågorna i arbetsrättslagstift-
ningen har varit onödigt försiktig.
Så har vi då fått en turordningsregel som gör det
möjligt att få disponera två platser i ett småföretag,
ofta rentav motiverat av företagets överlevnadsmöj-
ligheter. När Anders Karlsson talar kan det ge in-
trycket att det här är det undantag som finns. Men det
stora undantaget kan ju storföretag och fack göra upp
om, att hundra procent ska bort och ingen turordning
gäller. Jag har sagt i denna kammare förut att det är
massor av löntagare som faktiskt har känt sin van-
makt då de har blivit övergivna inte bara av företaget
utan också av facket. Det fanns ingen möjlighet för de
löntagarna att få det överprövat.</pre><pre>Anf.  45  ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vet egentligen inte vad Elver
Jonsson syftar på. Om det är företagsnedläggning är
det ju en annan sak. Då är det viktigt att man har
skyddslagstiftning som ger de anställda i det företaget
möjlighet till utfasning, så att man inte bara slutar
samma dag som företaget läggs ned utan har möjlig-
het att få ett nytt jobb, att man har en a-kassa att gå
till som ger 80 % osv. Det vill ni också skära ned.
Vi ger alltså en trygghet när företaget lägger ned.
Att sedan strukturförändringar sker i svenskt närings-
liv, det har det alltid gjort och det kommer det även
fortsättningsvis att göra. Men det gäller att de männi-
skorna som drabbas av det verkligen också känner sig
trygga när den situationen uppstår.</pre><pre>Anf.  46  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Turordningsreglerna har fått en väl-
digt hög och fin svansföring från socialdemokratisk
sida. Det är förvisso en inte alltför stor fråga. Det är
lite grann som att debattera hundskatten i jämförelse
med övriga ärenden i fullmäktige. Diskussionen om
den stora skatten har gått på tio minuter, men hund-
skatten kan man diskutera i två timmar.
Det finns många andra frågor som har liknande
karaktär, bl.a. de ökande löneklyftorna. Där har man
från kommuners och landstings sida verkligen inte
gynnat några kvinnor. Där har fortfarande kvinnorna
lägre löner, och klyftan vidgas. Då är inte Socialde-
mokraterna lika yviga.
Dessutom är visstidsanställningar och vikariatsan-
ställningar för kvinnor en fråga med väldigt högt
genomslag, oavsett färg på landstingsstyrelsen. Vad
gör Socialdemokraterna och Anders Karlsson i de
frågorna?</pre><pre>Anf.  47  ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! De ökade löneklyftorna är ett be-
kymmer. Jag har inte tillräcklig statistik för att kunna
ge besked om exakt hur det ser ut.
Däremot kan jag intyga att när det gäller anställda
i kommuner och landsting som är timanställda, an-
ställda på vikariat och sådant ser vi i min egen kom-
mun, som är socialdemokratiskt styrd, till att ändra
detta nu så att alla som vill ha en tillsvidareanställ-
ning ska få möjlighet till det. Det här är en process
som inte går på ett halvår eller ett år, men den proces-
sen är i gång. Den förekommer i många landsting och
i många s-styrda kommuner. Jag vet inte hur det är i
borgerliga. Men självklart ska den som vill ha en
tillsvidareanställning ha rätt till det. Det andra ska
vara en möjlighet.</pre><pre>Anf.  48  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag vet inte heller exakt hur det ser ut
i borgerligt styrda kommuner, men i min egen bor-
gerligt styrda kommun, Vetlanda, har man samma
arbete på gång med att se till att människor får tills-
vidareanställningar i kommunen. Men det har också i
båda fallen skett efter det att vi har stiftat lagar om att
man inte ska få gå på vikariat i mer än tre år.
Vi har också från riksdagens sida från regeringen
beställt en översyn av om det verkligen är så att gra-
vida och föräldralediga har blivit utslagna av turord-
ningsreglerna. Hittills har det inte kommit bevis för
att det har blivit så, och framför allt har det inte
kommit några förslag från regeringens sida. Jag hop-
pas att Anders Karlsson kan skynda på detta. Om det
skulle vara på det sättet är det verkligen angeläget att
den översynen och den lagstiftningen kommer till
stånd.</pre><pre>Anf.  49  ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kan bara instämma. Om det verk-
ligen är så tycker jag också att det är angeläget att det
finns en lagstiftning som möter det.
Men det vi diskuterar här, och som kanske inte
Margareta Anderssons parti står bakom, men som de
andra borgerliga partierna säger, är att man ska för-
ändra lagstiftningen så att den blir flexiblare. Med det
menar man klart att den ska bli sämre för löntagarna.
Det vore intressant att få veta, men man kan egentli-
gen inte ställa en fråga i sista repliken, hur den bor-
gerliga regeringen ska se ut och vem det är som vin-
ner i dragkampen om det.</pre><pre>Anf.  50  CARLINGE WISBERG (v) replik:
Fru talman! Jag kan konstatera att varken Björn
Kaaling eller Anders Karlsson har hunnit - förmodli-
gen av tidsbrist - att säga någonting om rättsläget vid
företagsnedläggelser. Jag kan också konstatera att det
vi kan läsa ut av betänkandet gör väl heller inte någon
människa direkt glad.
Jag utgår från Göran Jonssons och Lars
Stjernkvists krav i samband med deras demonstration
i Motala. Göran Jonsson krävde reella lagändringar.
Lars Stjernkvists krav var mer av - om jag ska försö-
ka mig på ett bildspråk - en gäspning.
Av den anledningen och med det lilla som är skri-
vet i betänkandet vill jag fråga Anders Karlsson om
han upplever de mer spektakulära företagsnedläggel-
serna som ett problem. Vilka krav på förändringsar-
bete är socialdemokratin beredd att ta upp i dessa
frågor?</pre><pre>Anf.  51  ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det är klart beklämmande med de
mer spektakulära företagsnedläggelser Carlinge Wis-
berg nämner, dvs. när företag flyttar från en ort till en
annan utan företagsekonomiska realiteter utan det
finns andra skäl. Det är svårt att bevisa. Man bör ha
en lagstiftning som i möjligaste mån kan förhindra
den typen av verksamhet. Det måste i så fall utredas
hur den ska se ut.
Sedan var det frågan om strukturförändringar i
samhället. Det finns verksamheter som tidigare har
varit stora i vårt land men som på grund av struktur-
förändringar försvinner. Det finns då ingen anledning
att försvara att de finns kvar. Då har verksamheterna
slagits ut av konkurrensskäl. Då ska vi konkurrera
med hjälp av en högt utbildad och duktig arbetskraft,
dvs. ligga steget före.</pre><pre>Anf.  52  CARLINGE WISBERG (v) replik:
Fru talman! Strukturella förändringar har vi alltid
haft och ska vi alltid ha. Det är en nödvändig del i
samhällsutvecklingen. Men vi är förmodligen överens
om att händelserna i Gislaved, Degerfors eller Motala
inte kan definieras som en strukturell förändring utan
att det handlar om helt andra saker.
Jag efterlyser fortfarande någon form av stånd-
punkt, synpunkt eller färdriktning från socialdemo-
kratin på området. Det uppdrag regeringen har gett
AMS och Arbetslivsinstitutet är att konstatera det nu
rådande läget - ingenting mer. Förresten ska kart-
läggningen presenteras - jag förmodar att det är ett
feltryck i betänkandet, våra statliga myndigheter
jobbar väl knappast den 1 maj - den 1 maj 2002. Det
blir väl antagligen den 2 maj. Fortfarande saknar jag
en färdriktning från socialdemokratins sida på de
områden som jag bedömer är livsavgörande för
svensk arbetsmarknad.</pre><pre>Anf.  53  ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kan inte svara med mer än vad jag
i stort sett redan har gjort. Strukturella förändringar
kommer att ske och måste ske.
Jag har för få detaljkunskaper om de företagsned-
läggelser som Carlinge Wisberg hänvisar till. Men i
massmediedebatten har det framstått som att det finns
andra skäl till nedläggelserna. Därför har regeringen
tillsatt en arbetsgrupp för att se över detta. Vi får väl
avvakta vad som framkommer till den 2 maj.</pre><pre>Anf.  54  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Debatten har belyst frågan om turord-
ningsreglerna. Vi har tydligt visat att det inte finns
någon sanningshalt i retoriken om att gravida kvinnor
har sparkats till höger och vänster på grund av ändra-
de turordningsregler. Jag tror att vi därmed förhopp-
ningsvis kan se att propagandakriget avstannar något.
Det finns inga fakta i målet.
Jag har ett förslag till Anders Karlsson och Soci-
aldemokraterna: Tillsätt en statlig utredning. Ni har
regeringsmakten, och ni har utredningsmakten. Till-
sätt en statlig utredning som får granska fakta i målet.
Det har ni inte gjort än. Varför inte det? Titta i denna
utredning på hur de småföretag som har utnyttjat
denna undantagsmöjlighet har utvecklats efteråt. Har
de blivit mer eller mindre livskraftiga när de har kun-
nat behålla nyckelkompetens vid en neddragning?
Tillsätt en utredning och skaffa fram fakta. Sedan kan
ni komma tillbaka i diskussionen.
Jag tog upp den rapport som Socialdemokraterna i
riksdagen har tagit fram. Vi kristdemokrater blir an-
gripna i denna rapport. I mitt anförande pekade jag på
tre konkreta lögner i rapporten om Kristdemokrater-
nas politik. Jag hade en liten räkneövning med Björn
Kaaling. Björn Kaaling anhöll om att få gå hem och
räkna på detta.
Jag undrar om Anders Karlsson har hunnit räkna.
Kan han de fyra räknesätten? Ett av dem är multipli-
kationstabellen. En enkel räkneövning visar att påstå-
endet att vi ska höja a-kasseavgiften med 300 kr är
fullständigt gripet ur luften. Jag skulle vilja att An-
ders Karlsson å socialdemokratins vägnar ber Krist-
demokraterna om ursäkt.</pre><pre>Anf.  55  ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kan svara på det första. Det finns
ingen anledning att be om ursäkt.
Stefan Attefall finns med i ett TT-meddelande
som jag har fått i dag: "Attefall bekräftar att kd vill
höja a-kasseavgiften, en tredjedel av totalkostnaden
bör betalas av de arbetande och arbetslösa, en tredje-
del av företagen och resterande av staten."
I dag är a-kasseavgiften runt 100 kr för de allra
flesta. Det finns de som har närmare 200 kr i måna-
den. Utan att jag själv har räknat på detta - jag litar
på dem som har tagit fram siffrorna - bör det stämma
ganska väl med att a-kasseavgiften hamnar runt 300
kr i månaden för de allra flesta. Det finns ingen an-
ledning att be om ursäkt.
Stefan Attefall sade att vi ska tillsätta en utred-
ning. Men varför ska vi tillsätta en utredning om
företag med färre än tio anställda? Vi tycker att det är
fel - och det är inte bara på grundval av de gravida
kvinnorna utan på grundval av att hela lagstiftningen
är felaktig. Den ska mer överensstämma med den
arbetsrättsliga lagstiftningen. Det finns ingen anled-
ning att tillsätta någon utredning.
Stefan Attefall sade i sitt tidigare inlägg att det är
fråga om halva sanningar och hela lögner och att
arbetsgivare ensidigt får avgöra uppsägningar. Är det
inte så att arbetsgivaren ensidigt får avgöra uppsäg-
ningen i företag med färre än tio anställda?</pre><pre>Anf.  56  STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! När man får göra undantag från tu-
rordningsreglerna med två nyckelpersoner gäller
reglerna i övrigt. Därmed har arbetsgivaren inte möj-
lighet att ensidigt bestämma detta.
Jag noterar också att Anders Karlsson gör en stor
affär av om det ska vara tio eller elva anställda som
gräns för undantaget. Det finns säkert möjlighet att
göra upp med de borgerliga partierna att ta bort tio-
gränsen eftersom den skapar en del tröskeleffekter.
Det är en sådan grej som Miljöpartiet krävde i diskus-
sionerna.
Nu tar vi a-kasseavgiften igen. A-kassan är ca 25
miljarder kronor. Vi tycker att det är rimligt att ar-
betstagarna betalar en tredjedel, staten betalar en
tredjedel och arbetsgivarna betalar en tredjedel. Det
är ca 8 miljarder kronor. I dag omfattar egenfinansie-
ringsavgiften ca 2 ½ miljarder. Kvar är i runda tal 5 ½
miljarder. Det är ungefär den summan man hittar på
s. 109 i Kristdemokraternas budgetmotion. Även
räknat på det sättet stämmer våra beräkningar. Läs
innantill. Lär er räkna. Sprid inte rena lögner ute i
landet, i lokaltidningar och i pamfletter. Det är andra
gången ni har tagit fram en rapport med samma falska
uppgifter. Håll er till sanningen så att vi får en an-
ständig valrörelse. Om inte Anders Karlsson kan
räkna kan han få låna en miniräknare av Kristdemo-
kraternas riksdagskansli. Jag kan garantera att den
uppfyller alla krav på korrekthet man kan ställa på en
miniräknare.</pre><pre>Anf.  57  ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag har inte räknat ut detta, Stefan
Attefall. Det har våra politiska handläggare gjort. Jag
ifrågasätter inte dem. Det finns ingen anledning till
det.
Det är ganska enkelt att säga att a-kassan egenfi-
nansieras till 7-8 %. Ni säger att det ska vara 33 %.
Vad blir då summan?
Det är nog inte så enkelt att säga att x miljarder
går till a-kassan och sedan hur mycket som betalas in.
Egenavgiften i a-kassan ligger i dag på knappt 10 %,
och den vill ni höja till 33 %. Då tror jag att våra
siffror ligger mycket närmare. Men Björn har tidigare
sagt att han ska kontrollera vem som har rätt och fel.
Däremot skulle jag kunna läsa innantill ur Krist-
demokraternas motion på s. 515 i motionshäftet: "I
stället för en höjning av ersättningsnivån i arbetslös-
hetsförsäkringen från 80-90 % som genomfördes
nyligen under de första 100 dagarna vill vi återgå till
80 %."
Prata om fel! Det som hände var att man höjde ta-
ket från 580 till 680 kr, inte från 80 till 90 %. Det
finns nog fler som har skäl att be om ursäkt.</pre><pre>Anf.  58  HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Camilla Sköld Jansson och Carlinge
Wisberg har i samband med behandlingen av vissa
frågor i betänkandet och reservationerna tagit upp
viktiga frågor som Vänsterpartiet har. Jag tänkte i
första hand uppehålla mig vid det särskilda yttrande
som vi har vad gäller punkt 7.
Demokratin gör halt, brukar man säga, inför ar-
betslivet, vid fabriksportarna. Det handlar om yttran-
defriheten - påsar på huvudet. Det handlar om integ-
riteten, medicinska kontroller, övervakningskameror
och mycket annat. Det handlar om brist på självbe-
stämmande, hur man utför jobbet, arbetstider osv.
Den som vill utvidga demokratin bör nog ge sig på
arbetslivets regleringar.
När det gäller makt och inflytande är relationen
mellan arbete och kapital helt avgörande. Det har här
pratats om Degerfors, Motala och Gislaved. Det
handlar om beslut inom företagen som totalt föränd-
rar utvecklingsmöjligheterna på orter, i regioner och
för enskilda människor.
Arbetsrätten är i själva verket grundbulten när det
gäller relationerna mellan arbete och kapital och
därmed samhällsmakten, men också för att ordna
förhållanden mellan löntagare och arbetsgivare.
Det är ingen balans, Elver Jonsson. Balansen i
vårt samhälle är sådan att löntagarna har en mycket
stark undermakt och arbetsgivarna har en väldigt
stark övermakt.
De stora förändringar som har skett och som Anna
Kinberg delvis berörde har Vänsterpartiet berört i en
serie motioner under många år. Vi gjorde det bl.a. när
mandatperioden inleddes 1998/99, när vi sade att de
förändringar som har skett i företagsstruktur, teknik,
internationalisering, företagsledningspolicy, organi-
sationsfrågor osv. gör att arbetsrätten har undermine-
rats. Vad vi vill uppnå är trygghet för den enskilde
och inflytande för den enskilde och löntagarkollekti-
ven.
Till stor del handlar det om skyddslagstiftning för
att garantera trygghet för den enskilde. Det är inte
arbetsrätten i sig som sätter fart på tillväxten och
utvecklar företag, men jag tror att en del av arbets-
rätten som i dag är underutvecklad skulle kunna spela
stor roll, nämligen verklig delaktighet i beslut i nä-
ringslivet. Det skulle leda till större trygghet, större
sammanhållning och möjlighet till tillväxt och ut-
veckling i näringslivet, men också inom den offentli-
ga sektorn.
Därför har vi i det särskilda yttrandet pekat på hur
debatten om 32 § startade. 32 § i medbestämmande-
lagen, som skulle leda till utvecklingsavtal och med-
bestämmandeavtal, har egentligen aldrig kommit i
gång. Det blev en papperstiger. Den stora demokrati-
reformens själva portal föll ihop.
Vi har i motion efter motion efterlyst att ett hel-
hetsgrepp skulle tas i den här frågan. Det handlar om
att ge självbestämmande åt löntagarna, att utveckla
vetorätten, som gör att man kan säga nej, tolkningsfö-
reträden, så att man åtminstone har det fackliga pers-
pektivet som gäller till dess frågan har avgjorts rätts-
ligt. Det gäller en mängd frågor om inflytande där
stridsrätten skulle förstärkas.
Jag måste tyvärr säga att vi har saknat en förståel-
se för de här frågorna från regeringens sida. Från
borgerligheten har jag ingen större förväntan. Vi har
saknat helhetsgrepp. Vi har fått i gång en del dispa-
rata utredningar på grundval av de motionskrav vi har
haft under den här mandatperioden. Men vi har upp-
levt många förseningar. Många arbetsgrupper har inte
satts till förrän ett halvår eller ett år efter det att ut-
skottet har beställt dem och riksdagen har fattat sina
beslut. Vi har upplevt vacklan i många frågor. I LAS-
frågan om godtycke och undantag från turordningen
var det inte så självklart vad Mona Sahlin tyckte -
hon som har ansvaret för den frågan. Det har varit en
vacklan, och det har varit valhänt, liksom en total
brist på företagsdemokratiska reforminitiativ.
Låt mig säga att för Vänsterpartiet är den här frå-
gan helt avgörande. Vi är ganska besvikna när det
gäller mandatperiodens arbete i frågan. Utredningar
sitter - resultatet är okänt. Många förseningar har
åstadkommits.
Vi förutsätter att nästa mandatperiod inleds med
ett rejält reforminitiativ när det gäller företagsdemok-
ratin, att man för in demokratin när det gäller både
rättigheter och inflytandemöjligheter för enskilda
löntagare och för fackföreningar. Det tror vi är förut-
sättningen för att få en marknadsutveckling i närings-
livet och den svenska tillväxten att riktigt lyfta. Ta
med löntagarna i arbetet! Där saknas det mycket. Jag
vill anmäla den kritiken gentemot den socialdemo-
kratiska regeringen.</pre><pre>Anf.  59  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag ska ge Hans Andersson en eloge,
för jag tror att han, nu som oftast, är mycket uppriktig
när han talar om sin besvikelse. Men jag tror också att
det kan bero på en låsning som man inte har blivit
förlöst från. När Hans Andersson talar om att vi nu
saknar verklig tillväxt och utveckling och att det har
blivit utredningar, förseningar, vacklan och vanmakt,
och att ett statsråd har misskött sin uppgift, kan det
inte tolkas på något annat sätt än så.
Vad är det egentligen som hade behövts för att det
skulle kunna komma loss? När det gäller företag och
demokrati tror jag att det finns ett mycket brett intres-
se långt utanför Hans Anderssons intressesfär.</pre><pre>Anf.  60  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har tyvärr inte märkt det intresset
från borgerligheten. Jag är särskilt besviken på er i
Folkpartiet, som ändå har en tradition av ett slags
socialliberal inställning som innebär att sammanhåll-
ning på arbetsplatser är något viktigt. Ni hade mycket
goda kontakter med tjänstemannarörelsen. Ni backa-
de upp den arbetsrättsliga lagstiftning som ni under
senare år har gjort det mesta för att underminera till-
sammans med högerns mest renodlade representanter
här i kammaren.
Jag nämnde flera saker. Min besvikelse är bl.a. att
det har tagit så lång tid att ta fram många av våra
initiativ. De ligger i och för sig i en yttranderättsut-
redning från Reidunn Laurén, men det är helt otill-
räckligt, enligt vår uppfattning. Regeringen har ännu
inte sagt någonting om den. Det ligger utredningsför-
slag om medicinska test och integritetsfrågor. Det är
otillräckligt.
Jag saknar initiativ från regeringens sida. Jag sak-
nar dem framför allt i ljuset av internationaliseringen,
av teknikskiftet och av raderna med exempel på att
löntagare och fackföreningar står helt maktlösa. MBL
är rena skämtet, t.ex. när vi ser hur det har blivit i
Motala, där arbetsgivarparten mera har en strategi för
hur man ska klara sig i medierna snarare än att ha en
strategi för hur man ska utveckla företag, få med sig
löntagare och klara av kriser. Det kan ofta vara väl-
digt svårt.
Jag nämnde nu en del inslag som skulle stärka ar-
betsrätten, när det gäller stridsrätter, vetorätter, tolk-
ningsföreträden och självbestämmande på många
områden. Jag emotser helt andra tag under nästa
mandatperiod. Jag tror att det är helt nödvändigt för
Sveriges tillväxt, för att vi ska ha en rimlig samman-
hållning i näringslivet och för att utveckla arbetsrät-
ten.</pre><pre>Anf.  61  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Vi är ändå överens på en punkt: Det
är viktigt med tillväxten, som i förlängningen är den
verkliga trygghetsgrunden.
Min fråga gällde närmast - det kan spela roll för
riksdagen - vad regeringens otillräcklighet har bestått
i. Har det möjligen varit oviljan att pröva olika nya
framkomstvägar?
Jag tror, fru talman, att vi i ett föränderligt sam-
hälle inte kan leva med 30-40 år gammal lagstiftning.
Den behöver ses över.
Jag kan till dels vara stolt över att Hans Anders-
son känner besvikelse över Folkpartiet. Det tyder på
att han har förhoppningar när det gäller oss, även om
vi för stunden inte har lyckats uppfylla hans önsk-
ningar.</pre><pre>Anf.  62  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det finns en förklaring till passivite-
ten. Vi har ägnat mandatperioden åt att försöka be-
kämpa den omfattande arbetslösheten. Vi har restau-
rerat när det gäller en del försämringar som gjordes
tidigare, och vi har satt i gång ett utredningsarbete på
vissa områden. Så visst finns det ett slags färdrikt-
ning, men det är valhänt. Jag påstår detta, och jag står
för det.
Det är riktigt att den större delen av arbetsrätten i
sig inte skapar tillväxt. Det är helt andra saker. Det är
därför det är så tragiskt att borgerligheten tror att man
kan skapa tillväxt genom att sänka skatterna, avregle-
ra och plocka bort trygghetsregler och inflytande. Det
är inte det som det handlar om, tror jag.
Tillväxt handlar mycket om att ha stor innova-
tionsförmåga, förse näringslivet med hög kompetens,
ha riskkapital inte för spekulation utan för riskfyllda
projekt gällande framtida teknikgenombrott, osv., och
regional tillväxt. Det finns väldigt mycket i det som
vi har diskuterat andra gånger.
Men arbetsrätten handlar till stor del om skydd för
den svaga parten. Därför försöker man minimera
godtycket. Det är egentligen därför det blir ett så
våldsamt oväsen. Vad är det Berlusconi angriper,
t.ex.? Det är framför allt artikel 18 i deras statuto del
lavoratori. Det är möjligheten att få pröva om upp-
sägningar är sakligt grundade. Det handlar om återan-
ställningsrätten. Det är det som det gäller.
Det är väl inte mycket, säger en del. Det är bra om
man tar bort det, så blir det bättre tillväxt. Jag menar
att det nästan skulle orsaka revolution i samhället
därför att samhällsmakten ändras i grunden.
Jag talar också om den positiva kraft som ligger i
att integrera arbetare och tjänstemän i utvecklingsar-
betet och ge dem verkliga beslutsbefogenheter. Det
saknar vi i många fall. Exemplen Degerfors och Gi-
slaved, som jag nämnde, talar ett mycket tydligt
språk. Man gav helt enkelt humhum i löntagarna.</pre><pre>Anf.  63  ANDERS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag har ingen direkt fråga till Hans.
Jag kan bara säga att det verkar som om han känner
en viss bitterhet över utredningens resultat, som man
har skrivit i det särskilda yttrandet.
Vi har ändå tillsammans i utskottet resonerat om
frågorna. Vi har fört fram våra synpunkter, och man
utreder frågorna. Det kunde möjligtvis ha gått fortare,
men det är på gång. Man tittar över det både Vänster-
partiet och vi från vårt parti tycker är angeläget.
Till sist vill jag ta tillfället i akt - det är min sista
debatt i kammaren före valet med Hans Andersson -
att tacka Hans Andersson för hans goda arbete i ut-
skottet. Han är alltid påläst. Ett av mina minnen från
utskottet gäller den gången en ledamot ställde en
fråga och Hans Andersson svarade innan tjänstemän-
nen hann göra det. Kommentaren från ledamoten var:
Kan du det också?
Det säger en del om hur vi i utskottet - åtminstone
jag - känner Hans Andersson. Han är alltid mycket
väl påläst. Jag vill tacka honom för hans tid i riksda-
gen.</pre><pre>Anf.  64  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag får tacka för de orden, även om
det inte låter bra att man så helt och hållet går upp i
arbetet att man nästan blir tjänsteman. Den första
plikten är ju att vara eldfängd politiker - särskilt när
man är med i arbetsmarknadsutskottet och talar ar-
betsrätt.
Det har varit många förseningar. Det gäller be-
manningsföretag och mycket annat. Vi väckte frågor-
na för flera år sedan. Det är inte bra.
Alla vet om att det skett en kolossal förändring i
det svenska arbetslivet och i företagsstrukturen. Vill-
koren har förändrats både av tekniska skäl och på
grund av att gränser har försvunnit. Det är lätt att
lägga ned eller flytta produktionen och företagen.
Det sätter det företagsdemokratiska momentet i
arbetsrätten - det som handlar om inflytande - på
dagordningen. Det är därför jag efterlyser just detta
och tar upp § 32, som inte har lett till särskilt inne-
hållsrika eller substansrika avtal. Det tycker jag är ett
misslyckande. Jag ser en stor demokratibrist i Sverige
på detta område. Jag tror att väldigt många löntagare
känner sig marginaliserade.
Jag tror att den aspekten är jätteviktig när det gäl-
ler att utveckla företagen och skapa den tillväxt som
vi är överens om ger jobb framöver. Detta gäller för
övrigt också inom den offentliga sektorn, där jag ser
väldigt stora brister vad beträffar det företagsdemo-
kratiska momentet och möjligheten till inflytande.
Utredningar har tillsatts sent. En del har försenats.
En del är klara men bereds inte. Jag upplever att det
finns en valhänthet. Man skyller på EU-
ordförandeskapet och menar att ett halvår försvann i
och med det. Vi kan fundera på om andra saker har
spelat in. Men jag är tveksam till om Näringsdepar-
tementet i dess nya utformning har haft förmåga att
hantera dessa frågor på ett samlat, ideologiskt klart
och sakligt sätt.</pre><pre>Anf.  65  CHRISTINA AXELSSON (s):
Fru talman! Jämställdhet bygger på att alla vuxna
är självständiga individer och kan försörja sig. Rätten
till ett arbete är den första förutsättningen för jäm-
ställdhet. Då bör grunden för arbete självklart vara
heltid för alla.
Att kvinnodominerade branscher som handel, lo-
kalvård, vård och omsorg ska kräva deltid i större
utsträckning än industri- och IT-branscherna är inte
längre rimligt.
Fru talman! Sedan jag i september 2000 skrev den
motion som behandlas i dag har glädjande nog fler
fått heltidsarbete. Vi kan säga att arbete pågår för att
komma längre dels genom Arbetsmiljöverkets sats-
ning tillsammans med AMS och JämO, bl.a., dels
genom parternas gemensamma strävanden inom det
kommunala området, dels genom Arbetslivsinstitutets
uppdrag.
Fru talman! Fastän arbete pågår är det fortfarande
85 214 personer som är ofrivilligt arbetslösa enligt
AMS veckostatistik. Vi vet heller ingenting om mör-
kertalen.
Jag vill med detta inlägg lyfta fram frågan och
även uppmärksamma att utskottet har skrivit att det
under hand har erfarit att regeringen bereder frågan
om vilka möjligheter som finns att stärka rätten till
heltidsarbete. Det är glädjande att vi kommer att
kunna se fram emot förslag i denna för jämställdheten
oerhört viktiga fråga.</pre><pre>Anf.  66  PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Det har pratats om att det har krävts
strukturrationaliseringar under hela framväxten av
industrialismen. Jag kan ställa mig bakom att det har
varit nödvändigt. Jag kan också konstatera att Sveri-
ges löntagare - facken - har ställt sig bakom denna
strukturomvandling och visat stor kunskap och stor
förståelse för att det måste ske en utveckling.
Även på privatsidan har det åtminstone tidigare
funnits en stor kunskap om själva produktionen. Även
om man alltid har varit intresserad av att tjäna mycket
pengar har man trots allt haft något slags grundläg-
gande känsla för det som görs i produktionen.
Det som vi kallar kvartalskapitalism har ersatt det
tidigare systemet. I dag verkar man inte bry sig det
minsta om var man bedriver sin verksamhet, hur
många anställda man har och hur de har det eller om
man tillverkar IT-produkter eller framställer stål, som
t.ex. i Degerfors.
Den s.k. globaliseringen handlar i princip om att
kapitalet ska få flyta fritt över landsgränser och mel-
lan olika världsdelar. Detta sätter press på länder,
fack och enskilda löntagare.
Orter som Arvika, Katrineholm, Gislaved, Motala
och Degerfors förknippas nu tyvärr med beslut om
nedläggning av fungerande företag. Som boende i
Degerfors kan jag konstatera att vi en gång lyckades
upphäva ett sådant beslut. År 1993 togs beslutet att
det dåvarande företaget Avesta Sheffield skulle lägga
ned ett stålverk i Degerfors. Efter en folklig mobilise-
ring och framför allt ett väldigt framåtsyftande arbete
av det lokala facket och löntagarna kom man fram
med en ny affärsidé från löntagarnas sida om vad som
kallas långa produkter, vilka man sedan fick styrelsen
för Avesta Sheffield att nappa på.
Den affärsidén var så bra att den för något år se-
dan gav en avkastning på insatt kapital om 40 %.
Många med mig blev därför förvånade när styrelsen
för det nya företaget Avesta Polarit i augusti förra
året tog beslutet att lägga ned enheten. Anledningen
var inte att den var dålig utan egentligen att den var
så bra och att man därför ville flytta hela verksamhe-
ten till Sheffield. Jag menar att man snodde den af-
färsidé som löntagare och fack själva hade tagit fram
efter det tidigare nedläggningsbeslutet.
Beslutet har tagits bakom lyckta dörrar. Inkoppla-
de konsulter, Näringsdepartementet m.fl. har varit
mycket tveksamma om de argument som har funnits.
Vi har aldrig fått några vettiga argument. Trots kriti-
ken går man tydligen vidare och tänker lägga ned den
här fullt fungerande och vinstgivande enheten. All
uppståndelse spelar ingen roll. Det är alldeles uppen-
bart att man i Sverige år 2002 kan lägga ned funge-
rande enheter till begränsade kostnader för det berör-
da företaget.
I majoritetstexten konstateras att den allmänna ut-
gångspunkten i svensk arbetsrätt är att arbetsgivarens
företagsekonomiska överväganden inte kan överprö-
vas. Det är alltså ytterst arbetsgivarens bedömning
som avgör om verksamheten ska läggas ned eller
flyttas helt eller delvis. Kan kapitalets överhöghet
över arbetet och landets löntagare uttryckas mer tyd-
ligt?
Jag och Vänsterpartiet vill göra någonting åt det
här, men i stort sett verkar den övriga politiska sfären
av landets främsta företrädare vilja dra sig tillbaka
och sätta sig som åskådare på sittplatsläktaren.
Det talas ofta om det värde som de anställda på
olika nivåer representerar i företagen. Vad jag slås av
är det stora underskott av humankapital som finns i
många av landets bolagsstyrelser och företagsled-
ningar, för att inte tala om den totala frånvaron av
socialt ansvarstagande för och empati med många
enskilda människor, orter och regioner som drabbas
av inkompetenta beslut bakom lyckta dörrar utan
möjlighet till demokratisk insyn.
Medlemskapet i EU underlättar och stöder dess-
utom möjligheterna att flytta runt människor, arbets-
kraft, kapital och varor och tjänster över landsgrän-
serna. Här är kapitalets företrädare verkligen på hug-
get. Spekulativa vinstmarginaler jagas när man flyttar
runt företag och produktion i Europa. Ibland får man
t.o.m. EU-stöd för att göra så.
När vanliga löntagare får sluta sina anställningar
gäller vanliga regler. När styrelseproffs och företags-
ledningar får sluta utbetalas fantasibelopp enligt pen-
sionsavtal, fallskärmar och avgångsvederlag. Man får
bonusar och optioner oavsett om företaget går med
vinst eller inte. Det är fullständigt horribelt. Trots
detta kräver man att Sveriges löntagare alltid ska visa
stor återhållsamhet i löneförhandlingar osv.
Fru talman! Degerfors kommer som ort att drab-
bas extremt hårt om beslutet om nedläggning och
flyttning av den här fungerande enheten fullföljs. Det
är därför ett fullt rimligt krav att företaget låter den
berörda produktionslinjen finnas kvar åtminstone rent
fysiskt för att möjliggöra fortsatt stålproduktion och
tillverkning av någon icke konkurrerande stålprodukt.
En nedläggning av stora enheter kostar samhället
flera hundra miljoner kronor. Varför inte ge något
annat företag möjlighet att köpa enheten eller ge de
anställda tillfälle att ta över verksamheten för en
symbolisk summa? Den chansen är företaget skyldigt
Degerfors som ort, dess löntagare nu och förr. Gene-
rationer av löntagare har under flera hundra år med
stort kunnande tillverkat stål som gett produkter i
världsklass.
Den kvarvarande delen varmvalsad plåt är faktiskt
fortfarande världsledande, men även denna enhet
hotas rimligtvis om den egna framställningen av stål
på orten läggs ned. Tror inte Avesta Polarit på sina
egna siffror? Varför inte ge löntagarna och andra
chansen att fortsätta driften?
Jag blir också lite trött av att höra f.d. LO-
ekonomer uttala att det är bra att industrin flyttar
utomlands för att vi ska få kvalitativa jobb. Jag skulle
vilja att berörda politiker här i kammaren och vissa
f.d. LO-ekonomer gjorde studiebesök i Gislaved,
Degerfors och Katrineholm. Då kommer de att inse
att det har hänt en hel del t.ex. i stålproduktionen
sedan de gick omkring på arbetsplatserna.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 22. Jag
skulle visserligen vilja yrka bifall till min egen mo-
tion A217 yrkandena 1 och 2, som jag tycker har en
något tuffare framtoning, men jag nöjer mig med
bifall till reservation 22.
Jag vill avslutningsvis säga att jag är mycket stolt
över att vara degerforsare. Den lilla orten Degerfors
med 10 000 invånare har visat framfötterna på en rad
olika sätt: världsberömt stål och duktiga fotbollsspe-
lare som Gunnar Nordahl, Ralf Edström, "Svennis"
och i dag Andreas Andersson, Olof Mellberg och
Sara Larsson. Jag kan också nämna bowlaren Tomas
Leandersson och musikern Nisse Landgren.
En del brukar säga att den som är "lantis" är dum.
Jag vill säga att det inte alls behöver vara så, snarare
tvärtom. Göran Greider sade på ett symposium här i
riksdagen för någon dag sedan att de som bor på
bruksorter och industriorter ute på landet märker
globaliseringen varje dag.
Vi behöver inte föra en teoretisk diskussion om
detta. Varje dag som stålpriset går ned med någon
krona eller någon procent märker man det därför att
det egna jobbet är i fara. Vi behöver inga besserwiss-
rar bl.a. från Stockholm som menar att man är lite
bakåtsträvande och inskränkt därför att man bor på en
liten ort som Degerfors. Det är snarare tvärtom.
För mig är det fullständigt vettlöst att vi bara ska
sitta och titta på när unik kompetens avseende i detta
fall stålproduktion nu ska förstöras och tillverkningen
flyttas utomlands. Vi borde åtminstone försöka göra
någonting. Vi i Vänsterpartiet vill det. Vad vill
egentligen regeringen? Björn Rosengren säger en sak
och Göran Persson en annan. Vad är egentligen rege-
ringslinjen?</pre><pre>Anf.  67  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tänker ju inte svara för regering-
en. Det gör naturligtvis Socialdemokraterna här. Inte
heller är jag just nu aktiv ombudsman, men jag delar
Peter Pedersens beundran för Degerfors bolltrollare
historiskt sett och möjligen i nutid. Jag delar också
hans uppfattning att det finns anledning att gissla
utbetalandet av de fantasisummor som har kommit till
stånd i ekonomisk fartblindhet, märk väl i några stor-
företag.
Jag är då framme vid min poäng. Det är därför det
är så viktigt att bruksorterna, som kanske har tjänat ut
i sin nuvarande skepnad, avlöses inte nödvändigtvis
av nya storföretag och rakt inte av lycksökare utan av
gedigna småföretagare som skapar en mylla för till-
växt och utveckling. Det skulle Degerfors, Motala,
Arvika och Bengtsfors må väldigt väl av.
Du säger att man här sitter på åskådarplats. Jag
har motionerat, men Peter Pedersens partivänner och
även Socialdemokraterna har avslagit min motion om
att vi ska komma bort från fjärrstyrning och stimulera
det lokala småföretagandet. Jag tror att det spelar en
väldig roll, fru talman, om man har också ägaren-
aktören på verkstadsgolvet. Det betyder väldigt
mycket då en nedläggning hotar. Man tar då inte detta
med en lättvindig klackspark utan man tar sig an
problemen. Plötsligt får sådana här frågor kött och
blod.
Fru talman! Jag tror att frågorna behöver blir mera
näraliggande än för dem som sitter på en annan kon-
tinent och läser bokslut. Det kan alltför ofta leda till
felaktiga slutsatser.</pre><pre>Anf.  68  ANDRE VICE TALMANNEN:
Det finns kanske anledning att påpeka beträffande
både det senaste anförandet och repliken att debatten
gäller arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 6 Ar-
betsrätt, inte regionalpolitiken.</pre><pre>Anf.  69  PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Jag läste det här betänkandet väldigt
noga, och man tar där upp frågan om företagsned-
läggningar. Jag hävdar att vi hållit oss inom ramen för
ämnet.
Också jag delar uppfattningen att det är viktigt
med ett varierat näringsliv. Det har kommit till många
nya företag i Degerfors. Vi sitter inte och väntar på
att stålföretaget ska anställa fler. Vi är som sagt inte
dumma utan vet alla att det kommer att bli färre och
färre anställda. Antalet har minskat från ungefär
2 500 på 70-talet till i dag 700-800, om jag minns
rätt. Trots det tillverkar man nu mycket mer än vad
man någonsin har gjort. Det finns också producenter
som vidareförädlar produkter.
Men jag tycker att vi inte ska svara på den här ut-
vecklingen med att flytta hela industrin utomlands.
Varför ska vi diskutera om skattelagstiftningen på
energiområdet, om vi tycker att det är helt oväsentligt
om de här företagen ligger i Sverige, i Portugal eller i
Tyskland? Det är självklart att det är viktigt att de
finns här. Men vi ska tillföra den kunskap som be-
hövs för att vi ska kunna vidareförädla produkten på
plats.
Jag skulle önska att det fanns medel att ge t.ex.
löntagarna i Gislaved, Katrineholm och Degerfors
möjlighet att förverkliga detta, för de har redan visat
att de har kunnat det. Men tacken för det är att ta den
affärsidén och flytta verksamheten till ett annat land -
inte för att den är dålig utan för att den är bra. Vilka
signaler ger man då till Sveriges löntagare? Det är
frågan. Är det den typen av konflikter vi vill ha på
arbetsmarknaden? Jag tror att det är mycket olyckligt
för svensk tillväxt och ekonomi. Och vad beträffar
det här snacket om att hela Sverige ska leva: Då
måste Sveriges arbetsgivare, stora som små, visa
mycket större ansvarstagande för sina anställda och
de orter som man finns på.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 15 §.)</pre><pre>9 §  Godkännande av rambeslut om åtgärder
för att bekämpa människohandel</pre><pre>Föredrogs
justitieutskottets betänkande 2001/02:JuU28
Godkännande av rambeslut om åtgärder för att be-
kämpa människohandel.</pre><pre>Anf.  70  KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Detta är en ramlag som har tagits
inom EU men som också fordrar svensk följdlagstift-
ning. Vi i Miljöpartiet anser, som vi har sagt många
gånger förut här i kammaren, att följdlagstiftningen
ska presenteras samtidigt med ramlagen. Nu tar vi
bara en miniminorm, och sedan måste vi ordna den
svenska lagstiftningen utan att här och nu veta hurdan
den kommer att bli. Det är därför jag har en reserva-
tion till detta betänkande, och det är reservation 1
som jag yrkar bifall till, fru talman.
Vi säger alltså inte nej till ramlagen i sig, men
alltså till förfarandet. Ramlagen, som då är minimi-
norm för att försöka förhindra handeln med kvinnor
och barn för sexuella ändamål, är bra i och för sig.
När det gäller barn är lagstiftningen i ramlagen till-
fyllest, men inte när det gäller kvinnor, och det är där
vi i Miljöpartiet vill att vi ska gå längre i den svenska
lagstiftningen.
Det finns nu ett kryphål, nämligen formuleringen
om att samtycke från kvinnans sida ska bedömas i
vissa fall. Vi vill att samtycke ska sakna betydelse,
liksom vi i Sverige har gjort när det gäller prostitutio-
nen. Det är mannen som köper de sexuella tjänsterna
som döms, oavsett om kvinnan gett sitt samtycke.
Fokus vill vi alltså, fru talman, ska läggas på handlar-
na, inte på de människor som blir utnyttjade.
Stora svårigheter finns i dag med vittnesmål.
Kvinnorna blir hotade, förföljda etc. om de vittnar
mot handlarna. Om de exploaterade personerna då
säger att de varit med på att bli exploaterade kommer
handlarna undan. Eftersom några länder i EU tillåter
bordeller kommer denna handel inte att stoppas med
hjälp av det här lagförslaget med miniminormer om
de enskilda länderna slopar samtyckediskussionen. I
ramförslaget borde den kriminaliserade gärningen
anses föreligga oavsett om rekrytering, transport och
efterföljande utnyttjande skett med den rekryterade,
transporterade eller utnyttjade personens samtycke.
Vi i Miljöpartiet anser att människohandel inte får
tillåtas i någon form i och med att den reducerar
människor till en handelsvara och innefattar exploate-
ringssyftet. Vi anser att människohandelsbrott ska
föreligga även om kvinnan är medveten om att hon i
ett annat land ska prostituera sig eller på annat sätt
ingå i en exploatering och tror att hon känner till
villkoren.
Vidgas inte paragrafen, fru talman, till att även
omfatta dessa fall så finns det en stor risk för att han-
deln med prostituerade över gränsen blir legal och
kvinnokroppen en handelsvara. Det föreligger också
en uppenbar risk för att dessa utsatta kvinnor direkt
eller indirekt påverkas av sina handlare och agenter
att ge uttryck för fri vilja. Olika metoder kan använ-
das för att uppnå denna frivillighet, alltifrån våld och
hot riktad mot den egna personen eller anhöriga till
olika former av avtalsbildningar som t.ex. leder till
skuldsättning. Kvinnor kan t.o.m. själva anamma
frivillighetsperspektivet i och med att möjligheten att
tjäna stora och snabba pengar kan uppfattas som det
enda alternativet för den som befinner sig i ekono-
misk misär. Detta val är betingat av omständigheter-
na. Detta val kan inte likställas med de val som en
person som har sina materiella och mentala behov
tillgodosedda kan göra.
Oavsett om kvinnorna är införstådda med att de
ska arbeta som prostituerade i den s.k. sexbranschen
eller inte är det gemensamt för de kvinnor som varit
föremål för denna handel att de i slutändan blir tving-
ade, utnyttjade eller lurade och att de är isolerade och
manipulerade. De har fått sina grundläggande
mänskliga rättigheter åsidosatta. Att jämföra män-
niskohandel för sexuella ändamål med modern slav-
handel är ingen överdrift.
Vi vill alltså se en strängare lagstiftning när vi gör
den svenska följdlagstiftningen. Tyvärr har vi redan
fått förslaget från regeringen, och det är inte i enlighet
med det jag säger, utan där är det samtycke som ska
vara norm i vissa fall. Det finns alltså ett kryphål i
den efterföljande lagstiftningen. Det kommer vi att
behandla här senare, men jag vill redan nu markera
hur viktigt detta är. Även remissinstanser som kvin-
nojourer och andra organisationer har pekat på denna
möjlighet för handlarna att undkomma.</pre><pre>Anf.  71  YILMAZ KERIMO (s):
Fru talman! Den gränsöverskridande handeln med
människor sprids i världen. Människor, framför allt
kvinnor och barn, rekryteras från utsatta miljöer,
transporteras under förnedrande former och säljs
sedan för att utnyttjas i prostitution och för tvångsar-
bete. Enligt Rikskriminalens uppskattningar kommer
mellan 200 och 500 kvinnor varje år till Sverige som
offer för människohandel. De flesta fall som upp-
täckts i Sverige har gällt kvinnor från Central- och
Östeuropa som handlats hit för prostitution.
Det vi i dag debatterar är ett steg på vägen för att
bekämpa den här handeln, där några tjänar pengar på
att köpa och sälja sina medmänniskor. EU:s rambe-
slut, som vi ska fatta beslut om i dag, kräver gemen-
samma minimiregler för att bekämpa människohan-
deln. Arbetet mot människohandeln var en högt prio-
riterad fråga för Sverige under ordförandeskapet i
EU:s ministerråd förra våren. Det rambeslut som vi
nu behandlar är ett resultat av det arbetet och de för-
handlingar som pågått under lång tid. Förhandlingsre-
sultatet stämmer väl överens med Sveriges priorite-
ringar, och det ligger också väl i linje med det inter-
nationella arbetet i övrigt.
Rambeslutet omfattar människohandel som gäller
arbetskraftsexploatering och sexuell exploatering.
Målsättningen är att skapa nya gemensamma
straffrättsliga minimiregler i alla medlemsstater för
den handel som sker både mellan länderna och inom
länderna. I rambeslutet behandlas bl.a. definitioner av
straffbar människohandel, kriminalisering, påföljds-
frågor, ansvar för juridiska personer och brottsoffer-
frågor. Rambeslutet kommer att vara bindande för
medlemsstaterna.
Från utskottets sida anser vi att handel med män-
niskor är en helt oacceptabel företeelse som måste
bekämpas. Vi vill därför inte vänta med att ta fram
minimikrav för EU:s medlemsländer. Här är det ock-
så viktigt att komma ihåg att rambeslutet ställer upp
minimiregler. De länder som vill gå längre kan göra
det.
I motionen från Miljöpartiet behandlas främst frå-
gan om att samtycke inte ska fria från straffrättsligt
ansvar i något fall av människohandel. Ett samtyckes
straffrättsliga betydelse vid människohandelsbrott
regleras i artikel 1. Är brottsoffret ett barn har ett
samtycke aldrig någon relevans vid den straffrättsliga
bedömningen.
I rambeslutet sägs, när det gäller vuxna offer, att
människohandel är ett brott som begås med använ-
dande av vissa medel. Det gäller bl.a. olika former av
tvång men också missbruk av makt eller av någons
sårbara situation. I rambeslutet slås det fast att ett
offers samtycke till exploateringen inte spelar någon
roll när något av de angivna medlen har använts.
Uppräkningen av medel innebär i praktiken att det
inte krävs tvång. Det räcker med att utnyttja någons
sårbara situation. Användning av någon form av otill-
börligt medel krävs dock. Om offret därefter under-
kastar sig eller "samtycker" ska det inte spela någon
roll.
Straffansvaret för människohandel kommer vi att
behandla senare i vår. Regeringen har lagt fram en
proposition till riksdagen där det föreslås åtgärder för
att stärka skyddet mot mänskohandel för sexuell
exploatering. Jag tycker att vi ska ta debatten om
samtycke när det gäller vuxna när den propositionen
diskuteras här i kammaren.
I dag ska vi se till att rambeslutet om minimireg-
lerna för att bekämpa människohandel godkänns i
vårt parlament, så att vi utan ytterligare förseningar
kan få en gemensam grund inom EU för att bekämpa
handel med människor.
Fru talman! Utskottet vill inte i detta ärende före-
gripa riksdagens bedömning av regeringens proposi-
tion om straffansvaret för människohandel. Frågan
om samtyckes straffrättsliga verkan kommer att berö-
ras i det ärendet. Med anledning av detta yrkar jag
bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag
på samtliga motioner och reservationer.</pre><pre>Anf.  72  KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Yilmaz säger här att vi ska återkom-
ma till frågan i regeringens förslag. Men regeringens
förslag överensstämmer med ramlagen när det gäller
bedömning av den sårbara situationen. I bedömning-
en, som ska göras av en domstol, kommer fokus att
läggas på kvinnan: Har hon varit i en sårbar situation?
Har hon lämnat sitt samtycke? Om hon säger att hon
har lämnat sitt samtycke döms inte handlarna. Det är
den centrala punkten.
När man antar ramlagen borde man säga att man
accepterar miniminormerna, som Yilmaz säger, men
att man förväntar sig att vi i Sverige har samma syn
på handeln med kvinnor som på prostitution. Varför
kan vi då inte följa inriktningen i den reservation
Miljöpartiet har skrivit, för att undvika den situation
vi har talat om för dessa kvinnor och för att undvika
en ökad handel?
Vad är det i ert resonemang som säger att fokus
på kvinnor och samtycke är väsentligt även för
svensk lagstiftning, Yilmaz Kerimo?</pre><pre>Anf.  73  YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Som jag sade i mitt anförande kom-
mer debatten att föras här vid ett senare tillfälle, när
propositionen läggs fram. Det sade också Kia Andre-
asson. Det vi antar är minimiregler. Om vi vill ha
strängare straff så går det. Det är minimiregler därför
att EU:s alla länder måste vara överens om ett rambe-
slut som ska gälla. Annars försenar vi det jobbet ock-
så. Därför vill jag att vi nu ska fatta beslut om mini-
mireglerna.
Vi får ta den straffrättsliga debatten senare.</pre><pre>Anf.  74  KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag sade också att vi från Miljöparti-
ets sida självklart går med på miniminormerna, för
det är bättre än ingenting. Men vi måste ta diskussio-
nen om hur vi vill ha det i Sverige. Vi kan inte fatta
beslut om lagstiftning och sedan lämna frågan under
en lång tid därför att vi ska diskutera den senare. Det
är självklart att vi måste diskutera inriktningen i ett
sammanhang.</pre><pre>Anf.  75  YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Jag nämnde tidigare att samtycke inte
har någon relevans i fall som gäller barn. Det finns
många undantag även när det gäller vuxna kvinnor.
Jag talade tidigare om sårbarhet. I artikel 1 punkterna
a-d finns många undantag. I princip har samtycke
inte så stor betydelse.
Jag vill återigen säga att vi tar debatten när den
propositionen läggs fram och vi diskuterar den här i
riksdagen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 15 §.)</pre><pre>10 §  Ersättningsrättsliga frågor</pre><pre>Föredrogs
lagutskottets betänkande 2001/02:LU10
Ersättningsrättsliga frågor.</pre><pre>Anf.  76  PETRA GARDOS (m):
Fru talman! Våra småföretagare är Sveriges rygg-
rad. Alla håller säkert med och säger sig värna om
dem. Men för mig ställer sig Socialdemokraterna
kallsinniga och är direkt småföretagarfientliga.
Utskottet delar vår uppfattning om betydelsen av
det allmännas skadeståndsansvar och vikten av effek-
tiva, ändamålsenliga regler men ser inte för närvaran-
de att några lagregler är påkallade.
Fru talman! Jag undrar vad Douglas Borg skulle
säga om det. Douglas Borg arbetade för 18 år sedan
som vaktmästare. Han hade ett litet företag för kän-
distransporter vid sidan om. Vid en skatterevision hos
hans huvudsakliga kund drogs även Douglas Borg in i
skatteärendet. Skattemyndigheten bedömde att Borg
var anställd hos sin huvudsakliga kund och överförde
alla avdrag han gjort för företaget under fyra år till
lön, vilket gav honom en personlig skatteskuld på
närmare en halv miljon kronor. Borg gick i personlig
konkurs och hans arbetsredskap, en bil, konfiskera-
des.
När en person går i personlig konkurs får hon inte
något förstahandskontrakt på en lägenhet, inte något
telefonabonnemang eller ens något bankkonto. Den
personen betraktas helt enkelt som en lägre stående
människa.
Först efter 18 år och 8 advokater fick Douglas rätt
mot staten. Trots vinsten blev Borg inte särskilt glad.
Han säger: "Jag är i dag en människa som blivit be-
stulen på den bästa tiden i mitt liv. I stället för att
ägna kraft och tid åt att bygga upp ett företag har jag
brutits ned både fysiskt och psykiskt."
Borgs ombud har nu lämnat in ett skadeståndsan-
språk till Justitiekanslern. Frågan är om han hinner få
något skadestånd innan han dör.
Det värsta är att det jag nu tagit upp inte är det
enda exemplet. På skatteområdet och även på miljö-
området finns ytterligare ett antal exempel som jag
skulle kunna berätta om.
Vi anser att en person inte ska straffas förrän hon
fälls i sista instans. Det är en av 53 punkter som de
borgerliga partierna har presenterat för att förbättra
klimatet för företagandet och tillväxten.
Med anledning av de brister i systemet som före-
ligger vill vi ställa tre anständighetskrav:
1.      Skydda företagare och andra människor mot rätt-
sövergrepp som det jag nämnde ovan.
2.      Skapa en situation där staten bättre än i dag tar sitt
skadeståndsansvar vid rättsövergrepp.
3.      Medverka till att förlikningsförhandlingar och
skiljedomsförfarande snabbt inleds mellan staten
och företagare.
Ett välfärdssamhälle värt namnet måste också va-
ra ett rättssamhälle som garanterar sina medborgare
skydd mot kränkningar. I vårt samhälle verkar dock
myndighetsoffer ha hamnat vid sidan om rättvisans
skydd. Myndigheter och myndighetspersoner är na-
turligtvis inte ofelbara. Det begär ingen heller. Dock
borde det vara självklart att all felaktig myndighets-
verksamhet ska föranleda ett rimligt skadeståndsbe-
lopp till drabbade medborgare. Så sker inte alltid i
dag. I många fall har myndigheternas felaktiga be-
handling av småföretagare lett till konkurser, person-
liga tragedier och långdragna juridiska tvister.
Människor och företag i Sverige måste uppenbar-
ligen skyddas mot stat och myndigheter. Detta är ett
skrämmande faktum. Varför kan vi då inte enas om
att göra något åt saken nu, när alla ändå håller med?
Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till
reservation nr 5.</pre><pre>Anf.  77  TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Inför behandlingen av de ersättnings-
rättsliga frågorna har vi i lagutskottet arbetat i en
särskilt upprättad utvärderingsgrupp för att på så sätt
få möjlighet att fördjupa oss i frågorna än mer. För
oss som suttit i gruppen har detta varit av stort värde i
det gemensamma utvärderingsarbete som vi genom-
fört med excellent bistånd från våra mycket kompe-
tenta medarbetare vid lagutskottets kansli. Det är
väldigt speciellt att man får möjlighet att jobba på
olika sätt i riksdagen och i utskott. Det sätter jag stort
värde på.
Vi i Vänsterpartiet står bakom två reservationer
och ett särskilt yttrande. Jag vill först lyfta upp frågan
i reservation nr 1 om överfallsskyddet i hemförsäk-
ringen. Denna fråga, fru talman, är av stor betydelse.
Det gäller i synnerhet det sätt som försäkringsbolagen
reglerar ersättningen för skador orsakade av våld mot
kvinnor på.
Försäkringsbolagens undantag från överfallsskyd-
det i villkoren för hemförsäkringen utgör en diskri-
minering mot kvinnor, eftersom det är klart vanligare
att kvinnor utsätts för våld i hemmet av män än tvärt-
om. Härigenom legitimerar försäkringsbolagen en
ordning med bristande jämställdhet som man skarpt
måste reagera mot. Vi i Vänsterpartiet menar att det
är av största vikt att försäkringsvillkoren tar hänsyn
till och speglar mäns och kvinnors situation.
Sveriges Försäkringsförbund säger att det är en
bärande princip på försäkringsområdet att hemförsäk-
ringen skyddar den försäkrade och hans eller hennes
närmaste, som är bosatta på samma adress, men er-
sätter inte skador man orsakat varandra inom kretsen,
t.ex. genom våld.
Anledningen till denna princip, säger Försäkrings-
förbundet, är bl.a. att det är svårt att utreda sådana
försäkringshändelser, och att försäkringsbolagets
regressmöjlighet skulle leda till att den ekonomiska
förlusten stannade i just den krets som försäkringen är
avsedd att skydda. En särskild försäkring för skador
som orsakats av våld i hemmet skulle, enligt Försäk-
ringsförbundet, förmodligen bli dyr med hänsyn till
risken för missbruk.
Fru talman! Vi tror inte att missbruket av försäk-
ringsskyddet skulle skilja sig från missbruk av andra
typer av försäkringar, och det finns inga som helst
belägg för att personer frivilligt skulle utsätta sig för
misshandel och våldtäkter bara för att lura till sig
ersättning från sitt försäkringsbolag. Att Anna skulle
be sin man Jerker att slå henne för att hon sedan
skulle få ersättning från försäkringsbolaget menar vi
är otänkbart.
Vänsterpartiet vill i stället att regeringen åter-
kommer till riksdagen med förslag som inte gör det
möjligt att i försäkringsvillkoren ha undantag från
överfallsskyddet i fråga om våld i hemmet som utöv-
as av närstående. Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
En annan viktig fråga, där vi har reserverat oss
tillsammans med Centerpartiet, är de trafikskadades
underläge gentemot försäkringsbolagen. Centerparti-
ets Viviann Gerdin, som har varit med och skrivit
motionen, kommer att utveckla detta. Jag vill ändå
beröra frågan lite.
Från Vänsterpartiets sida tycker vi att det är pro-
blematiskt att försäkringsbolagen har tillgång till flera
läkare vid bedömningen och att bolagen numera säl-
lan beviljar juridiskt ombud till de drabbade.
Den beroendeställning som finns mellan försäk-
ringsbolagets läkare och försäkringsbolaget, och att
denna läkares bedömning ofta får fälla avgörandet vid
oenighet i bedömningen mellan honom eller henne
och den behandlande läkaren, är något problematiskt.
Det är också anmärkningsvärt att försäkringsbolagets
läkare i sin funktion som sakkunnig inte står under
tillsyn av Socialstyrelsen.
Fru talman! Vi i Vänsterpartiet vill att det tillsätts
en utredning som uppmärksammar och ser över den
roll som försäkringsbolagens egna läkare har vid
skaderegleringen. Detta bör ske utifrån de punkter jag
har lyft fram.
Ett annat vänsterpartiyrkande som behandlas i
betänkandet rör pensionsförsäkringar och att dessa är
könsdiskriminerande. Kvinnor betalar lika mycket i
premie som män, men får ut ett lägre belopp per må-
nad i pension.
I denna fråga är utskottet enigt, fru talman. Jag
vill bara understryka utskottets ställningstagande som
innebär att vi utgår från att regeringen och försäk-
ringsbranschen ska överväga att Sverige ska verka för
könsneutrala premier i EU och internationellt. Vi
anser också att en utredning bör granska om pen-
sionsrätter för tjänstepensioner ska kunna ingå i bo-
delning mellan makar och registrerade partner.
Vidare, fru talman, förutsätter utskottet att försäk-
ringsbolagen tar till sig och överväger de av Försäk-
ringsförbundets förslag som riktar sig till försäkrings-
bolagen, nämligen att bolagen bör skapa könsneutrala
ålderspensionsförsäkringar när det gäller försäkringar
med kort utbetalningstid, och att bolagen bör förbättra
informationen kring pensionsförsäkringar.
Fru talman! De åtgärder och förändringar som vi
efterlyser är viktiga, och vi har också lyft upp dem i
våra motioner. Från Vänsterpartiets sida kommer vi
givetvis att följa utvecklingen på området för att sna-
rast nå en icke-diskriminerande ordning.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga något om
patientskadelagen. Vi har tillsammans med Kristde-
mokraterna ett särskilt yttrande om detta. Vi vill spet-
sa till utskottets majoritetstext där ett enigt utskott vill
att Riksdagens revisorer ska granska patientskadela-
gen mot bakgrund av att Socialdepartementet ännu
inte har påbörjat någon granskning.
Med hänsyn till det angelägna i ett fullgott pati-
entskydd i detta och andra hänseenden vill vi under-
stryka vikten av att Riksdagens revisorers granskning
kommer i gång och leder till resultat så fort som möj-
ligt.
Med detta, fru talman, vill jag säga att vi i Väns-
terpartiet står bakom alla våra reservationer och det
särskilda yttrandet, men för tids vinnande har jag
yrkat bifall bara till reservation nr 1. I övrigt står vi
bakom utskottets förslag i betänkandet.</pre><pre>Anf.  78  KJELL ELDENSJÖ (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
vår reservation nr 3 under punkt 5.
Reservationen handlar om utvidgat ansvar för tra-
fikförsäkringen. I dag är skadeståndsansvaret delvis
kopplat till trafikförsäkringen, men också till mycket
stor del till det allmänna försäkringssystemet. En
utvidgning av ansvaret för trafikförsäkringen, som vi
förordar i reservationen, skulle medföra rakare rör
mellan trafikolyckor och skador i samband med dessa
och den som står för den huvudsakliga försäkringen
och därmed ersättningarna.
En sådan ordning skulle givetvis ge högre premier
för försäkringstagarna. Den höjningen skulle delvis
kompenseras med en sänkning av fordonsskatten.
Försäkringsförbundet presenterade 1996 en rap-
port som deklarerade att det skulle vara ett realistiskt
alternativ att överföra det ekonomiska ansvaret för
inkomstförlust vid personskada och rehabilitering
under yrkesaktiv tid. Utskottet ansåg vid den tid-
punkten, med anledning av rapporten, att det var
positivt att frågor om försäkringars möjligheter att ge
incitament till skadeförebyggande åtgärder aktualise-
rats på senare år.
Nu har frågan utretts på nytt inom Personskade-
kommitténs ram. Majoriteten i kommittén har därvid
kommit fram till att inte förorda ett utvidgat ansvar
för trafikförsäkringen. Kommittéledamöterna från de
fyra borgerliga partierna har kommit fram till en
motsatt ståndpunkt, och de har därför reserverat sig i
kommittébetänkandet.
I reservationen anförs att om den obligatoriska
trafikförsäkringen ges utökat ekonomiskt ansvar för
personskador i trafiken bör detta leda till att medbor-
garna och det allmänna får en klarare bild av de sam-
lade kostnaderna för trafikskadorna. Samtidigt hän-
förs de verkliga kostnaderna till det ställe där de hör
hemma, och försäkringsbolagens intresse för att i
olika former medverka till att stärka säkerheten i
trafiken ökar, eftersom en större del av de samlade
skadekostnaderna belastar just trafikförsäkringen.
Kristdemokraterna har länge förordat en reforme-
ring av det svenska systemet och därvid framhållit det
finska trafikförsäkringssystemet som en möjlig mo-
dell. Det är ett system som tycks fungera bra.
En viktig effekt av detta system skulle bli att tra-
fikanter med många skadefria år fick högre bonus och
lägre försäkringskostnader, medan grupper med
mycket skador fick bära en större del av sina skade-
kostnader. Därmed skulle det uppstå en positiv effekt
som skulle leda till större försiktighet i trafiken, efter-
som man skulle sträva efter att få en lägre försäkring-
spremie, som ju skulle bli följden av fler skadefria år.
Detta skulle därmed också bli ett stöd för den antagna
nollvisionen om antalet dödade och svårt skadade i
trafiken.
Fru talman! Jag vill också säga några ord om pati-
entskadelagen med anledning av motion L238. I mo-
tionen framhålls att det förekommer att patienter
drabbas av skador inom sjukvården i form av smittat
blod, men att de får kännedom om skadan först sedan
preskriptionstiden för ersättningskravet gått ut. I
likhet med motionären anser vi kristdemokrater att
preskriptionsreglerna i patientskadelagen bör ses över
och ändras så att det i dessa speciella fall finns en
säkerhetsventil som ger en välvillig tolkning till de
drabbades fördel - också för dem som smittats lång
tillbaka i tiden.
Liknande motioner behandlades förra året av lag-
utskottet, varvid anfördes att revisorernas förstudie
angående granskning av patientskadelagen borde
avvaktas. Granskningen skulle vara klar i slutet av
2001. Riksdagens revisorer beslutade dock i septem-
ber att inte gå vidare med granskningen eftersom
Socialdepartementet hade för avsikt att företa en
liknande granskning. En sådan granskning har alltså
inte påbörjats. Lagutskottet har därför på nytt föresla-
git Riksdagens revisorer att patientskadelagen nu ska
bli föremål för deras granskning.
Kristdemokraterna har med anledning av lagut-
skottets begäran om granskning inte reserverat sig
utan nöjt sig med ett särskilt yttrande, men jag vill
ändå till slut poängtera att det enligt vår mening är
mycket angeläget att en sådan här granskning snarast
kommer till stånd.</pre><pre>Anf.  79  VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Åhörare! Jag vill i mitt anförande ta
upp det som gäller trafikskadeärenden. Jag vill börja
med den mycket viktiga fråga som gäller handlägg-
ning av trafikskadeärenden. Det är en mycket märklig
situation som råder i dag, att försäkringsläkare eller
sakkunnigläkare inte står under Socialstyrelsens eller
Ansvarsnämndens tillsyn. Det gör däremot en läkare
som möter och behandlar en patient som skadas.
Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en läkare
som ska vara rådgivare i medicinska frågor till sin
uppdragsgivare, försäkringsbolaget, inte kan ställas
till svars för sina bedömningar. Det är otillfredsstäl-
lande att någon först kan göra en bedömning av en
patient man inte träffat och sedan inte behöver stå till
svars för den medicinska bedömningen.
Ovanpå detta framkommer också att vissa sak-
kunnigläkare ägnar en oerhört kort tid åt bedömning
av den skadade patienten. Många skadade och anhö-
riga för en mycket ojämn kamp när det råder me-
ningsskiljaktigheter mellan dem som skadats och
försäkringsbolagen. Speciellt svårt har det varit för
många som har drabbats av hjärnskador av varierande
grad.
Försäkringsläkarna är faktiskt i praktiken tjänste-
män med nuvarande bestämmelser. Men de är också
medicinska rådgivare, och deras ord väger väldigt
tungt inom försäkringsbolagen. Dessutom har dessa
läkare inte att förglömma en beroendeställning i för-
hållande till sin arbetsgivare. Sakkunnigläkarnas
bedömningar påverkar helt naturligt uppdragsgiva-
rens kostnader. Den kopplingen tycker jag är mycket
besvärande.
Jag anser att det är en brist i lagstiftningen att för-
säkringsläkarna kan friskriva sig från ansvar för sina
medicinska utlåtanden. Som det nu är kan de agera
ganska fritt utan någon större insyn från någon utom-
stående. Det här känns inte rätt, och jag och Center-
partiet efterlyser en förändring. Ett första steg är att
ge Socialstyrelsen i uppdrag att se över försäkringslä-
karnas medicinska ansvar.
Övriga läkare inom sjukvården står under Social-
styrelsens tillsyn. Varför inte försäkringsläkarna?
Den behandlande läkaren utsätts för en ganska
omfattande granskning. Utöver behandling är det
också medicinering och intygsskrivande som synas.
Jag skulle gärna vilja ha svar på den här frågan från
majoriteten, frågan om varför dessa två läkargrupper
ska tillåtas fortsätta verka under vitt skilda förhållan-
den. Det finns i dag ingen majoritet för det här försla-
get. Det finns en reservation som Centerpartiet och
Vänsterpartiet står bakom. Jag tycker att sakkunnig-
läkare och försäkringsläkare måste omfattas av sam-
ma medicinska krav som behandlande läkare. Som
det är i dag finns det faktiskt en väldigt stor risk att
det sker en del godtyckliga bedömningar.
Även rätten till ombud för de skadade har begrän-
sats under senare år. Nu är det mer försäkringsbola-
gens egen välvilja som avgör om ersättning för ett
ombud ska lämnas. För de skadade som inte själva
har ekonomiska möjligheter att bekosta juridisk hjälp
är det mycket svårt att överklaga försäkringsbolagens
beslut. Jag har i en motion påpekat de problem som
råder i dag, och Centerpartiet står också bakom den
motionen. När det gäller trafikskadeärendet vill jag
avsluta med att yrka bifall till reservation 4.
Sedan vill jag också ta upp det som gäller småfö-
retagarnas försäkringsskydd. Småföretagare har de
senaste åren drabbats av återkommande inbrott och
stölder. Det har lett till väldigt stora påfrestningar för
hela deras existens, och det hotar hela verksamheten.
Företagen får extra kostnader för självrisken på
försäkringarna efter upprepade inbrott. Det finns
också flera företag, främst i storstäderna, som nekas
fortsatt försäkringsskydd. De omfattande ersättning-
arna för skador och stölder till de utsatta företagen
har medfört att flera försäkringsbolag har fått kalla
fötter. De anger att de helt enkelt inte är intresserade
av att försäkra småföretagarna, vilket jag tycker är
fruktansvärt. Alla har vi ju ett behov av att kunna
försäkra oss mot eventuella händelser som vi inte
påverka.
Det som har framkommit i samtal med represen-
tanter för försäkringsbolagen är att man tycker att
bristen på utredningar av inbrott och stölder inte har
hög prioritet. Utan brottsutredningar och fastställande
av vad som ligger bakom de här brotten har det suc-
cessivt blivit så att försäkringsbolagen inte längre är
intresserade av att teckna försäkringar för de utsatta
småföretagen.
Jag tycker att det leder till att brottsligheten legi-
timeras när inte insatser sätts in för att bekämpa
brotten. Det blir lite vilda västern över det hela. Jag
vill därför yrka bifall till reservation 2, som rör små-
företagarnas försäkringsskydd. För övrigt nöjer jag
mig med att instämma i Centerns reservationer och
övriga ställningstaganden.</pre><pre>Anf.  80  CHRISTINA NENES (s):
Fru talman! Vi behandlar nu lagutskottets betän-
kande LU10, där olika försäkrings- och skadestånds-
rättsliga frågor tas upp.
När det gäller en del av de försäkringsrättsliga
frågorna har vi, precis som Tasso Stafilidis nämnde,
jobbat i en särskilt tillsatt utvärderingsgrupp. Där har
vi haft möjlighet att träffa företrädare för Konsu-
menternas Försäkringsbyrå, Riksförbundet för Trafik-
och Polioskadade, Sveriges Försäkringsförbund och
Finansinspektionen.
Jag tycker, precis som Tasso, att det har varit ett
jättebra sätt att jobba för att skaffa information och
kunskap i de här frågorna, som många gånger är
mycket svåra att sätta sig in i. Jag vill också rikta ett
tack till kanslipersonalen, som nu sitter här på podiet,
för de fina anteckningar som har förts i den här grup-
pen.
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reser-
vationer med hänsyn till att det i Regeringskansliet
pågår, och har länge pågått, ett omfattande arbete
med att ta fram en ny försäkringsavtalslag som ska
ersätta den som nu gäller, och den gäller sedan 1927,
om jag har rätt datum. Den nya lagen ska också om-
fatta konsumentförsäkringslagen.
Den här nya lagen ska bli en samlad lag för för-
säkringsavtalsrätten, och den ska bl.a. innehålla
- individuell konsumentskadeförsäkring, företags-
försäkring och personförsäkring,
- gruppskade- och gruppersonförsäkring samt
- kollektivavtalsgrundad skade- och personförsäk-
ring.
Jag vill också inledningsvis påminna om att vi
från den 1 januari i år har en del lagändringar när det
gäller bl.a. ersättningen för ideell skada, som ger en
utvidgad möjlighet att få skadestånd.
Fru talman! Jag kommer nu att ta upp de reserva-
tioner som finns i betänkandet, och jag börjar med
den om överfallsskyddet i hemförsäkringen. Vänster-
partiet har påpekat att försäkringsbolagens undantag i
villkoren för hemförsäkring just när det gäller över-
fallsskyddet utgör en diskriminering mot kvinnor.
Jag kan till fullo instämma i att det vore önskvärt
att överfallsskyddet gällde fullt ut i hemförsäkringen.
Men efter att jag har lyssnat på de olika försäkrings-
förbunden, som vi har träffat, kan jag lättare förstå
anledningen till att det ser ut som det gör i dag.
Hemförsäkringen gäller, precis som tidigare har
sagts, alla personer som är folkbokförda på samma
adress, och det är bra och smidigt på många sätt. En
hemförsäkring omfattar normalt en personförsäkring
vid överfall, och man kan få ersättning vid per-
sonskada efter misshandel under förutsättning att
försäkringstagaren och den som utövat misshandeln
eller våldtäkten, om det handlar om det, inte är skriv-
na på samma adress.
Anledningen till att hemförsäkringen är utformad
på det här sättet är, precis som vi hörde tidigare, att
det är svårt att utreda sådana här försäkringshändelser
som inträffar inom den s.k. familjen, och när försäk-
ringsbolagen ska utkräva ersättning eller regressa,
som det heter med ett finare ord, mot den som har
utfört misshandeln blir det ju de personer som försäk-
ringen är avsedd att skydda som ska ersätta försäk-
ringsbolaget.
Men dörren är dock inte helt stängd för att man
ska få ersättning även om man bor på samma adress
som den som har utfört brottet. Om man har en
olycksfallsförsäkring kan ersättning utgå från den.
Jag är kollektivt försäkrad och tycker att det är en
jättebra form. Om jag skulle råka ut för en sådan här
händelse har jag alltså i och med min fackförenings-
avgift möjlighet att få ersättning från min olycksfalls-
försäkring, så dörren är inte stängd. Man kan också få
ersättning från Brottsoffermyndigheten.
Jag vill ändå säga att jag har en känsla av att hela
utskottet tycker att det här är en viktig fråga som vi
naturligtvis måste fortsätta att jobba med, och den får
tas med och bevakas i det pågående arbetet med den
nya försäkringsavtalslagen, som jag nämnde.
Då går jag över till nästa reservation. Det är Cen-
terpartiet och Folkpartiet som tar upp problematiken
med att vissa småföretagare nekas att teckna försäk-
ring. De kräver, som vi hörde nyss, att en utredning
ser över försäkringsbolagens praxis i syfte att förbätt-
ra småföretagarnas försäkringsskydd.
Jag instämmer med Viviann Gerdin. Det är ett
stort problem att försäkringsbolagen nekar vissa fö-
retagare att teckna försäkring eller att de sätter premi-
en så högt att det blir ekonomiskt omöjligt att teckna
försäkring. Vi har också hört talas om att vissa verk-
samheter är mycket mer skadedrabbade än andra. Vi
kan ta uraffärerna som exempel, som generellt, enligt
uppgift, nekas försäkring. Det är naturligtvis viktigt
att det görs en individuell bedömning av varje försäk-
ringsärende.
I det här sammanhanget kan jag också nämna att
Sveriges Försäkringsförbund arbetar i ett projekt
tillsammans med Svensk Handel där man ska ta fram
information till företagarna om hur man ska kunna
undvika brott genom olika skadeförebyggande åtgär-
der.
Det är viktigt att även småföretagarnas försäk-
ringsmöjlighet tas med i det pågående arbetet med
försäkringsavtalslagen. Som den är skriven i dag kan
man nekas att teckna försäkring, och det har med
kontraheringsplikten att göra. Det är sådant som kan
ses över nu när vi ska jobba med en ny försäkrings-
avtalslag.
Nästa reservation är från Kristdemokraterna.
Personskadekommittén överlämnade i januari sitt
betänkande Samordning och regress - Ersättning vid
personskada till Justitiedepartementet. Kommitténs
förslag är nu under beredning, och regeringen har för
avsikt att komma med en proposition under året till
riksdagen. Därför tänker jag i dag inte mer ingående
ta upp reservationen om att den obligatoriska trafik-
försäkringen ska ges ett utökat ansvar för personska-
dor i trafiken. Den debatten får lagutskottet ta när
propositionen kommer.
Vänsterpartiet och Centerpartiet tar i en gemen-
sam reservation upp handläggningen av trafikskadeä-
renden och pekar bl.a. på den beroendeställning som
finns mellan försäkringsbolagens läkare och försäk-
ringsbolaget samt att försäkringsbolagens läkare, när
de är sakkunniga, inte står under tillsyn av Socialsty-
relsen.
Fru talman! Under 1998 genomförde Finansin-
spektionen på uppdrag av regeringen en undersökning
av personskaderegleringen inom försäkringsområdet.
Anledningen till att regeringen gav det här uppdraget
var just att det hade framkommit att handläggningsti-
derna i vissa skadefall hade blivit betydligt längre och
att det är ett problem för många personer som har
blivit skadade i trafiken. Finansinspektionen har
överlämnat en rapport till regeringen med förslag till
förändringar för att förkorta handläggningstiderna,
och den är nu under beredning i Regeringskansliet.
När det gäller de bedömningar som görs av för-
säkringsbolagens sakkunniga läkare och av den läkare
som har behandlat försäkringstagaren har viktiga
synpunkter också framförts av bl.a. Riksförbundet för
Trafik- och Polioskadade.
I det här sammanhanget kan nämnas att Högsta
domstolen förra året gjorde vissa principiella uttalan-
den just i fråga om värderingarna av de bedömningar
som har gjorts av de sakkunniga läkarna hos försäk-
ringsbolagen och av den läkare som har behandlat
försäkringstagaren.
Domstolen pekar bl.a. på vikten av att man för
noggranna journalanteckningar, så att en rättvis be-
dömning kan göras. Man säger också att det rent
principiellt inte finns anledning att ge försteg åt den
ena eller den andra läkarens bedömning. Också här
har vi förståelse för den framförda kritiken när det
gäller försäkringsbolagens läkares roll och ansvar. Vi
anser att det finns skäl att se över och överväga ruti-
ner för hur försäkringsbolagen bedömer de medicins-
ka utredningarna och hur de värderar de bedömningar
som görs av försäkringsbolagens läkare och den be-
handlande läkaren. Likaså tycker vi att frågan om att
försäkringsbolagens läkare inte står under tillsyn av
Socialstyrelsen ska tas med här. Detta kan lämpligen
tas upp i samband med att förslagen i Finansinspek-
tionens rapport bereds vidare.
Moderaterna tar i en reservation upp det allmän-
nas skadeståndsansvar och hänvisar bl.a. till att offer
för felaktiga myndighetsåtgärder har hamnat vid
sidan av rättvisans skydd och att regeringen bör vidta
åtgärder i syfte att skydda företagare mot rättsöver-
grepp.
Skadeståndslagen innehåller inte några särskilda
regler för företagare. Det är alltså samma regler som
gäller för en företagare som för vilken annan person
som helst som har rätt till ersättning för personskada.
Däremot innehåller skadeståndslagen särskilda
regler om arbetsgivarens s.k. principalansvar, vilket
innebär att en arbetsgivare är ansvarig för person-
eller sakskada som vållas av en arbetstagare genom
fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivaren ansva-
rar också för ren förmögenhetsskada, dvs. ekonomisk
skada som uppkommer utan samband med att någon
fått person- eller sakskada, om en anställd vållat ska-
dan genom brott. Även offentliga arbetsgivare inne-
fattas. Är det frågan om fel eller försummelse som
begåtts vid myndighetsutövning, t.ex. om en myndig-
het har lämnat felaktiga upplysningar eller felaktig
rådgivning, ansvarar det allmänna för person- och
sakskada och även för ren förmögenhetsskada.
Den här regeln finns inskriven i skadeståndslagen
sedan den 1 januari 1999, och den gäller all informa-
tion. Den är alltså inte begränsad till myndighetsin-
formation. Om det uppstår tvistigheter i sådana fall
ska man bl.a. ta hänsyn till vad upplysningen eller
råden som givits handlar om och om frågan ligger
under den myndighetens verksamhetsområde.
Det är naturligtvis viktigt att det finns effektiva
och ändamålsenliga regler. Där har vi ingen annan
åsikt. Det är viktigt att regeringen följer tillämpning-
en av de här reglerna och återkommer till riksdagen
om det skulle finnas behov av lagändringar, precis
som Petra Gardos sade i sitt anförande.
Eftersom Folkpartiet inte finns här tänker jag inte
säga något om deras reservation. Min talartid är ute.
Fru talman! Jag vill avsluta med att säga jag har
fått uppgifter om att Socialdepartementet kommer att
besluta om direktiv till en översyn av patientskadela-
gen nu i maj, och det ska inte bli försenat.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och av-
slag på samtliga reservationer.</pre><pre>Anf.  81  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Det var en glädjande information vi
fick att Socialdepartementet äntligen har kommit till
skott efter ett tillkännagivande från lagutskottet för
två år sedan. Det är väldigt länge sedan.
Fru talman! Det fanns risk för att jag tidigare lät
väldigt heteronormativ när jag tog upp exempel om
att kvinnor oftast är utsatta för våld i hemmet. Frågan
om försäkringsskyddet för personer som blir utsatta
för våld hemmet handlar ju om alla närstående, oav-
sett om det är våld mellan två män, två kvinnor eller
en kvinna och en man.
Jag är väldigt glad över att det i grunden finns en
stor enighet i det här betänkandet. Christina Nenes
säger också att Socialdemokraterna ser allvaret i alla
de problem som vi har lyft upp. Men jag reagerar
ändå väldigt starkt när Försäkringsförbundet lyfter
upp frågan om att det inte finns ett skydd för närstå-
ende i det här fallet. Man lyfter upp frågan om miss-
bruk väldigt starkt. Jag kan inte se någon skillnad här.
Vem som helst som inte är närstående kan också
missbruka ersättningsrätten på samma sätt. Vem som
helst kan be någon annan vem som helst ute på stan
att misshandla en om man skulle vilja lura sitt försäk-
ringsbolag. Jag tycker att det är konstigt att man an-
vänder sig av det argumentet som motivering till
varför man inte vill ha ett sådant här skydd.
Jag vill höra om Christina Nenes verkligen har
samma uppfattning som Försäkringsförbundet.</pre><pre>Anf.  82  CHRISTINA NENES (s) replik:
Fru talman! Det är Sveriges försäkringsförbund
som har uttalat att försäkringen skulle kunna miss-
brukas, precis som Tasso Stafilidis säger. Jag kan inte
se att man skulle missbruka den här försäkringen mer
än någon annan. Jag har ingen anledning att tro det.
Det är inte bara överfallsskyddet som är borttaget
inom den s.k. familjen. Så är det ju också inom andra
försäkringar. Om jag tar min sons bil och vi bor på
samma adress gäller inte försäkringen där heller. Det
är inte typiskt för överfallsskyddet.</pre><pre>Anf.  83  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Det var bra att Christina Nenes för-
tydligade sig och sade att hon inte står bakom Försäk-
ringsförbundets ståndpunkt i den frågan.
Christina Nenes tog tidigare upp frågan om
olycksfallsförsäkringen och sade att det finns en möj-
lighet att få ersättning om man utsätts för det här
våldet. Christina Nenes har ju en olycksfallsförsäk-
ring inom en kollektivförsäkring, men det är många
som inte har det. Det är tyvärr oftast kvinnorna som
är mest utsatta. Det gäller låginkomsttagarkvinnor
som utsätts för våld och som inte har några som helst
möjligheter att få hjälp. Det är oftast dessa lågin-
komsttagarkvinnor som också har det största behovet
av en sådan här ersättning. Det kan förvisso också
vara så att det inte finns någon försäkring alls i dessa
familjer. Det är ytterligare ett problem. Jag tycker inte
att olycksfallsförsäkringen är en lösning eller ett svar
på den här efterlysningen av ett skydd för närstående
inom familjen.</pre><pre>Anf.  84  CHRISTINA NENES (s) replik:
Fru talman! Tasso Stafilidis tar upp de kvinnor
som tjänar lite och säger att de inte har något försäk-
ringsskydd. Jag tillhör en låglönegrupp, i alla fall
innan jag kom till riksdagen. Jag har fördelen av att
vara med i Svenska Kommunalarbetareförbundet som
har en kollektiv hemförsäkring. Där ingår också en
fritidsförsäkring med en olycksfallsdel. Jag vill påstå
att 85-90 % Kommunalarbetareförbundets medlem-
mar är kvinnor och lågavlönade. De har i alla fall det
här skyddet.
Men det motsäger ju inte att alla kvinnor och män
som blir misshandlade ska ha det här skyddet. Det får
vi jobba vidare med. Jag har ingen annan åsikt och
inte utskottet i övrigt heller. Det här är en viktig frå-
ga. Jag redogjorde för att man kan få ersättning från
olycksfallsförsäkringen, och det är så det ser ut i dag.
Man har den möjligheten.
Sedan tycker jag att det är jätteviktigt att försäk-
ringsbolagen också är tydliga i sin information om
vad som ingår i en försäkring. Många gånger står
undantagen i det finstilta och kommer inte fram så
tydligt. Det är också viktigt att man jobbar med att
tydliggöra vad försäkringen innehåller.</pre><pre>Anf.  85  VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! Jag vill säga till Christina Nenes, som
representerar majoriteten i utskottet, att jag tycker att
det är synd att lagutskottet inte kunde enas när det
gäller hanteringen av trafikskadeärendena. Man
överlåter till regeringen att överväga frågan. Jag tyck-
er att det är oerhört viktigt att man gör någonting och
jämställer dessa läkare. Jag tänker på den skillnad
som i dag råder mellan sakkunnigläkare och den
behandlande läkaren.
Ute i det verkliga livet visar det sig också hur
människor uppfattar detta. Den läkare som oftast har
det tyngsta avgörandet inför ett beslut kan över huvud
taget inte ställas till svars. Socialstyrelsen har ingen
tillsyn här. Inte heller Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnd kan granska den här läkaren.
Christina Nenes sade tidigare att Högsta domsto-
len har gjort ett uttalande där man säger att rent prin-
cipiellt finns det inte skäl att ge den ena läkaren före-
träde för den andra. Det är naturligtvis helt riktigt.
Det har jag också tagit del. Jag har också tagit del av
att oberoende läkare kritiserar det nuvarande system-
et.
Det är i dag oerhört svårt för en skadad att till
rätta med detta om det råder meningsskiljaktigheter.
Människor har inte ekonomiska förutsättningar för att
driva detta.
Sedan vill jag ta upp detta med de långa hand-
läggningstiderna. Jag har kommit i kontakt med ett
fall där det har tagit 17 år för en kvinna att få rätt i
domstol. Det är helt klart otillfredsställande.
Jag vill skicka med Christina Nenes att det här är
något som man måste påskynda i regeringen. Under-
laget är så bra att man kan ge i uppdrag till Socialsty-
relsen att utforma regler så att man även integrerar
och omfattar sakkunnigläkarna. Jag vill höra lite mer
om hur Christina Nenes har resonerat med tanke på
ställningstagandet.</pre><pre>Anf.  86  CHRISTINA NENES (s) replik:
Fru talman! Viviann Gerdin och jag har suttit med
i försäkringsutvärderingsgruppen. Jag uppfattar det
som att alla vi som var med i den gruppen tyckte att
det var väldigt besynnerligt att det ser ut som det gör i
dag och att vi alla var angelägna om att man skulle se
över frågan om att dessa läkare inte står under Social-
styrelsens tillsyn. Där har vi samma åsikt.
Vi har ju skickat med detta nu. Vi tycker att det är
lämpligt att man tar med det när man bereder Finan-
sinspektionens rapport vidare. I samband med det ska
man också se över handläggningstiderna för trafik-
skador. Jag har fått uppgift om att handläggningsti-
derna för trafikskador har blivit kortare nu. Det har
alltså blivit bättre än det var tidigare.
Den dagen man råkar ut för en olycka ska man
naturligtvis kunna känna att man får en rättvis be-
dömning. Man ska inte behöva känna att man blir
lurad eller att någon sätter sig över den ena läkarens
bedömning. Man ska känna att man får en rättvis
bedömning. Jag har ingen annan uppfattning om
detta.
Jag tycker att det är viktigt att dessa frågor bereds
vidare och att man återkommer med det här.</pre><pre>Anf.  87  VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! Jag vill också framföra ett tack för att
vi fick till stånd den här arbetsgruppen. Jag hade själv
en motion som hela Centerpartiet stod bakom. Det
gladde mig mycket att vi fick sätta oss ned och för-
djupa oss inom det här området.
Jag upplevde att det fanns en uppslutning både i
gruppen och i hela utskottet om att man skulle ställa
sig bakom andemeningen i motionerna vad gäller att
jämställa de båda läkargrupperna. Men när det sedan
kom till ett ställningstagande blev det tyvärr inte så.
Skrivningarna gjorde det hela lite vagare. Det blev en
mer avvaktande inställning: Man skulle enbart över-
väga det.
Jag kan känna en stor besvikelse över det, särskilt
med tanke på vårt arbete och det underlag som finns.
Förutom att Finansinspektionen har sagt sitt har också
representanter från domstolar och företrädare för
försvarsadvokater uttryckt att det ofta är så att försäk-
ringsbolagens sakkunnigläkare i en konflikt drar det
längsta strået. Jag vill kraftigt beklaga det. Det finns
en risk för och en misstanke om att godtycke kan
förekomma när inte båda läkarna omfattas av samma
granskning.
Jag hoppas att detta är en prioriterad fråga. Män-
niskor som drabbas av detta har en oerhört svår sits.
Många kan heller inte föra sin egen talan, utan det är
anhöriga som stöttar och hjälper. Det är mycket van-
ligt att det kan ta tio-tolv år innan man över huvud
taget kommer någonstans i den här frågan.</pre><pre>Anf.  88  CHRISTINA NENES (s) replik:
Fru talman! När det gäller läkarna och tillsynen
har jag fått uppgift om att vi i vårt utskott inte kan
besluta om den. Den ligger inte hos oss. Därför har vi
påpekat vikten av att man ser över detta. Men vi kan
alltså inte göra mer än vad vi har gjort i dag. Vi tyck-
er alla att det är viktigt att man ser över den här frå-
gan just för att man som skadelidande inte ska känna
att man får en felaktig bedömning.</pre><pre>Anf.  89  PETRA GARDOS (m) replik:
Fru talman! Jag kanske är för rastlös eller har varit
för kort tid i riksdagen, men jag förstår inte detta:
Man är överens i utskottet och t.o.m. skriver det i
betänkandet, men ändå kan man inte ställa sig bakom
en lagändring som faktiskt behövs. Det är ju uppen-
bart att det behövs en lagändring eftersom företag
faktiskt drabbas.
Farbror Borg fick vänta i 18 år. Han var alltså för-
satt i personlig konkurs i 18 år innan han fick rättelse.
Vad hade han inte kunnat göra under de 18 åren? Och
han är inte ensam. Varför kan man då inte lagändra?
Det står ju t.o.m. på pränt att man är överens i ut-
skottet. Varför ska man avvakta att regeringen ska
hålla koll?</pre><pre>Anf.  90  CHRISTINA NENES (s) replik:
Fru talman! Petra Gardos hänvisar till skattefrå-
gor, och det är något som vi inte sysslar med i vårt
utskott. Hon hänvisar till skadestånd från Justitie-
kanslern. Det är heller ingen fråga som vi handlägger
i vårt utskott.
I mitt anförande svarade jag på det Petra Gardos
tog upp i sin reservation, nämligen regeln om det
allmännas skadeståndsansvar för felaktig myndig-
hetsinformation. Den regeln har funnits i tre år. Det är
inte särskilt lång tid. De fall som beskrivs i motionen
är betydligt äldre och har alltså inte kunnat prövas
efter den regeln.
När det gäller Huset Bror August har den familj
det handlar om inte vänt sig till någon myndighet för
att få upplysning och råd. De har vänt sig till en riks-
organisation som inte faller under det offentliga myn-
dighetsansvaret.</pre><pre>Anf.  91  PETRA GARDOS (m) replik:
Fru talman! Jag har varit hos familjen och besökt
Huset Bror August - en mycket trevlig gård, för öv-
rigt. De har faktiskt också vänt sig till myndigheter
för att fråga vad de ska göra, men det har inte fått
upplysning om att de måste anmäla sig enligt miljö-
balken. Jag tycker faktiskt inte att rättssäkerheten är
tillräcklig för företagare, speciellt inte för småföreta-
gare.
Uppenbarligen tycker Socialdemokraterna att det
är viktigare att staten skyddas, medan de mindre
företagen - den lilla människan - som är väldigt
utsatta gentemot staten och myndigheter inte behöver
skyddas lika starkt.</pre><pre>Anf.  92  CHRISTINA NENES (s) replik:
Fru talman! Petra Gardos säger att det är viktigt
att småföretagarna ska skyddas mot statens över-
grepp. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om
det. Jag tycker naturligtvis att alla ska skyddas mot
övergrepp, men jag tycker inte att småföretagarna är
speciellt utsatta för något övergrepp av staten. Det är
snarare tvärtom.
Vi socialdemokrater värnar verkligen om småfö-
retagarnas möjligheter. De frågor som Petra Gardos
tar upp handlar om skadestånd. Det finns alltså inget
särskilt regelverk i skadeståndslagen för småföretaga-
re. Samma skadeståndslag gäller för alla. Nu har vi
dessutom den nya regeln om det allmännas skade-
ståndsansvar för felaktig myndighetsinformation.</pre><pre>Anf.  93  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Det talade ordet är oftast det bästa
sättet att belysa frågeställningar som annars begravs i
kommittébetänkanden och utskottsbetänkanden, åt-
minstone om de inte är aktuella i den allmänna de-
batten.
Jag ska nu använda mig av det talade ordet för att
belysa ett, eller kanske flera, trafikskadefall som jag
har följt personligen. Det har jag haft anledning att
göra eftersom de rör personer som har stått mig nära.
När jag har gjort det har jag blivit bra mycket klo-
kare. Det är en mycket långsam och mycket svår
process där den skadade nästan alltid befinner sig i
underläge. Det är t.o.m. så att de inte kan föra sin
talan. De har i vissa fall inte ens rätt till rättsligt om-
bud. Försäkringsbolagen och de rättsliga instanserna
har en mycket starkare ställning gentemot den skada-
de.
Fru talman! Jag har därför skrivit tre motioner
som är behandlade i detta betänkande. En motion, och
den kanske viktigaste, handlar om att förkorta hand-
läggningstiderna. Det säger också Finansinspektionen
i sin återkommande rapportering till regeringen. Men
vad gör då utskottet? Jo, det säger att man nog behö-
ver komma till rätta med handläggningstiderna. Men
det avstyrker alla motioner som kräver detsamma och
hänvisar till Finansinspektionens rapport.
Vad vill utskottet? är min fråga. Som jag förstår
texten vill utskottet förkorta handläggningstiderna.
Det är inte bra att 40 % av alla försäkringsskadeären-
den tar över två år. Vi har här i kammaren hört vitt-
nesmål om 7, 8, 10, 12, 17 och 18 år. Det är helt oac-
ceptabelt ur rättslig synvinkel och är naturligtvis
oerhört plågsamt för den enskilde.
Den andra motionen handlar om trafikskade-
nämnderna och andra liknande förvaltningsdomstolar
som handlägger försäkringsersättningsärenden. Jag
måste få läsa högt ur Finansinspektionens rapport,
som är återgiven i utskottets betänkande:
"Finansinspektionen har uppgett att inspektionen är
kritisk till Trafikskadenämndens roll. Man kan, enligt
Finansinspektionen, ifrågasätta att visst slag av per-
sonskada försäkringsmässigt skall handläggas i en
särskild ordning. Försäkringskollektivet uppfattar i
allmänhet Trafikskadenämnden som en statlig myn-
dighet, vilket den inte är. Dess konstitutionella roll är
oklar och Finansinspektionens tillsynsmöjligheter
diffusa."
Frågan är om ens offentlighetsprincipen gäller för
dessa "domstolar". Det är inga domstolar. Det är
nämnder av korporativ art där parterna har säte och
för talan, och t.o.m. har majoritet över jurister och
lekmän. Detta är fullständigt oacceptabelt, enligt mitt
sätt att se det. Det drabbar de enskilda.
Här borde utskottet enligt min mening ta ett initi-
ativ och be om en översyn, precis som gjordes i mit-
ten av 90-talet. Det är inte bra för de rättsvårdande
myndigheternas trovärdighet om bolag, försäkrings-
bolag och parter tar säte i nämnder som avgör männi-
skors väl och ve.
Det förstår var och en att de har juridisk kompe-
tens, ekonomisk makt och kan spela ut alla korten på
bordet. Det kan inte den enskilde om inte vederbö-
rande är försedd med juridiska ombud. Vårt rättssys-
tem bygger på att vi har oväldiga domare och jurister
som dömer, gärna uppbackade av jury och lekmän.
Jag tycker att ni allvarligt ska överväga en översyn av
detta.</pre><pre>Anf.  94  VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! Det gläder mig, Kenth Högström, att
vi åtminstone är två som delar den synen fullständigt.
Jag instämmer till fullo när Kenth Högström frågar:
Vad vill utskottet? Också jag har uppfattat att vi har
en samsyn. Det nämnde jag tidigare i dag. Ändå
överlåter man till regeringen att överväga.
Jag vill också understryka det märkliga i att man
har representanter som är parter som sitter och bedö-
mer. Jag tänker också på Trafikskadenämnden. Jag
hann inte ta upp det i mitt anförande. Här sitter de
parter som har eget intresse i det hela.
Likaså är en sakkunnigläkare en part som företrä-
der sin uppdragsgivare. Kopplingen är oerhörd. Lägg
sedan därovanpå att en sådan läkare med en stark
koppling till sin uppdragsgivare inte faller under vare
sig Hälso- och sjukvårdsnämnden eller Socialstyrel-
sen. Det är helt horribelt att vi kan ha det som det är i
dag.
En sak kan jag säga till Kenth Högström. Jag åtar
mig att ta upp ett initiativ i utskottet och försöka få
till stånd att vi där gemensamt kan enas om att begära
och få en översyn av Trafikskadenämnden.</pre><pre>Anf.  95  KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Det gläder också mig att Viviann
Gerdin är så engagerad i dessa ärenden. Hon har
uppenbarligen också sett ett antal ärenden som rör
enskilda personer. Det är först när man gör det som
man förstår de invecklade processerna och också
förstår bristerna.
Det är inte säkert att man själv landar på riktiga
slutsatser om vad som bör åtgärdas. Där kanske man
hamnar helt fel. Men en sak konstaterar jag. Finansin-
spektionen som en av tillsynsmyndigheterna säger
ungefär samma sak i det betänkande som ni själva har
skrivit under.
Vilken sorts konstitutionell art utgör försäk-
ringsersättningsnämnderna? Det gäller Trafikskade-
nämnden, Ansvarsförsäkringens Personskadenämnd,
Olycksfalls- och Sjukförsäkringsnämnden, Livförsäk-
ringens villkorsnämnd, Allmänna reklamationsnämn-
den m.fl.
Är de en domstol? Nej, det är de inte. Är de en
myndighet? Nej, alldeles uppenbarligen inte. Vad är
de då? Är de ideell förening, eller vad är de? Det vet
man inte. Denna brist i våra rättsvårdande instanser
måste utredas någonstans.
Vi ska ha myndigheter som ska döma, enligt mitt
sätt att se. Det ska vara domstolar som är oavhängiga
det politiska och det medborgerliga systemet. De ska
så långt möjligt utöva sin rättsvårdande uppgift utan
påtryckningar från vare sig försäkringsbolag eller
politiska och andra instanser. De ska tillämpa lag.
Jag är rädd för att den här sortens korporativa
nämnder undergräver trovärdigheten i det rättsvår-
dande systemet. Särskilt gäller det alla dem som inte
kan föra egen talan. Det kan vara personer som är
trafikskadade eller kanske är hjärnskadade. De måste
förses med juridiska ombud om de över huvud taget
ska kunna föra sin talan.
De som är svaga i systemet behöver stark rättslig
assistans och stark rättslig ställning.</pre><pre>Anf.  96  VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Jag vill komplettera med några saker.
Jag instämmer fullständigt i det Kenth Högström
säger här.
Om man tittar lite mer på djupet i frågan finner
man ännu märkligare saker. Utöver att Socialstyrel-
sen inte granskar försäkringsläkarna - jag återkom-
mer till dem - kan man också finna att inte heller
Justitiekanslern, JK, eller Justitieombudsmannen har
någon tillsyn över försäkringsläkarna, utan de grans-
kar enbart försäkringskassorna.
När man forskar lite mer i detta kommer det fram
alltmer märkliga förhållanden som jag tycker är helt
oacceptabla. Där har vi en fortsatt uppgift att arbeta
vidare.</pre><pre>Anf.  97  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Det Viviann Gerdin nu sade leder mig
till att ytterligare förstärka det tidigare sagda.
Om inte ens Finansinspektionen har tillsynsrätten
- i varje fall anser man sig inte själv ha den alldeles
självklart - och kanske inte Försäkringsinspektionen
heller, inte Justitiekanslern, vem har då tillsyn över
dessa nämnder? Justitieombudsmannen har det givet-
vis, men då är det ur ett medborgerligt perspektiv.
Kan någon i utskottet svara mig på den frågan? Ni
måste väl ändå ha satt er in i detta. Vem har tillsyn
över dessa försäkringsersättningsnämnder, som up-
penbarligen inte är domstolar och inte heller har nå-
gon annan associationsrättslig säkerställd form?
De är uppenbarligen någon sorts förlikningsinsti-
tut. Det kan man nästan säga. Det är inte bra, fru
talman. Nu vänder jag mig nästan till fru talmannen,
som ju har en lång parlamentarisk erfarenhet. Har vi
släpat på oss den här sortens förlikningsinstitut så
länge, ända sedan 1937, såvitt jag förstår, utan att ha
säkerställt deras konstitutionella ramar? Vem är till-
synsmyndighet? Vem för talan för vem?
Jag hoppas att någon i utskottet kan ge mig det
svaret. Om inte, skicka frågan vidare till regeringen,
så kan regeringen få återkomma efter kanske en rejäl
översyn av detta lagrum, som jag finner högst tvivel-
aktigt.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 15 §.)</pre><pre>11 §  Höjda ansvarsbelopp vid oljeskador till
sjöss</pre><pre>Föredrogs
lagutskottets betänkande 2001/02:LU32
Höjda ansvarsbelopp vid oljeskador till sjöss (prop.
2001/02:139).</pre><pre>Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades under 15 §.)</pre><pre>12 §  Konvention om social trygghet mellan
Sverige och Kanada</pre><pre>Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
2001/02:SfU14
Konvention om social trygghet mellan Sverige och
Kanada (prop.2001/02:106).</pre><pre>Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades under 15 §.)</pre><pre>13 §  Vissa högskolefrågor</pre><pre>Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2001/02:UbU11
Vissa högskolefrågor.</pre><pre>Anf.  98  PER BILL (m):
Fru talman! Låt mig inledningsvis yrka bifall till
reservation 5 som handlar om avskaffandet av kårob-
ligatoriet. Detta är ett ganska litet och tunt häfte med
ett antal motionsyrkanden som har blivit över sedan
den allmänna motionstiden och som inte fick plats i
det stora betänkandet som vi debatterade i december
och som hette Den öppna högskolan. Detta innebär
att det finns ett antal yrkanden som hamnar lite kons-
tigt, dvs. att de har tagits upp för ett halvår sedan, och
att det sedan finns restyrkanden som har blivit kvar
här. Vi har valt att göra ett större särskilt yttrande där
vi går igenom i koncentrat det som vi sade i decem-
ber. Men jag vill för säkerhets skull kommentera
några av de yrkanden som finns även i detta betän-
kande.
Det första yrkandet gäller kårobligatoriet som vi
anser är principiellt fel, och det bör därför avskaffas
så fort som möjligt. Men det är också viktigt att man
gör detta på ett klokt sätt, att man ser till att man i
samband med detta reder ut och har ett förslag färdigt
som ser till att studentinflytandet säkras och som
också ser till att en del studiesociala frågor som kå-
rerna i dag har hand om också i framtiden kan skötas
på ett bra sätt. Och inte minst måste vi se till att det
inte uppstår några skattetekniska problem som gör att
nationer eller andra helt plötsligt skulle åka på högre
skatter.
Det andra lilla yrkandet som jag skulle vilja ta upp
handlar om elitidrottares villkor vid högskolestudier.
Vi har sagt nej till detta av det enkla skälet att vi inte
vill ha en central antagning utan att vi vill att varje
universitet och högskola själva ska välja vilka kriteri-
er de vill ha för att anta studenter. Jag är helt överty-
gad om att när vi får denna decentralisering kommer
ett antal högskolor eller delar av högskolornas profi-
ler att just försöka att attrahera t.ex. duktiga musiker
eller duktiga idrottare.
Låt mig också kortfattat peka på tre kloka folk-
partiyrkanden som vi också har avstyrkt men av en
helt annan anledning än majoriteten.
Det första yrkandet handlar om forskningsstiftel-
sernas styrelser. Naturligtvis vill även Moderaterna
göra förändringar när det gäller forskningsstiftelser-
nas styrelser. Men vi vill gå ännu längre och återföra
hela den frihet som forskningsstiftelserna hade före
socialiseringen 1995.
Det andra yrkandet handlar om fyraårsgränsen vid
forskarutbildningen. Även här vill vi gå ännu lite
längre. Vi vill nämligen att man river upp denna re-
form, men vi vill inte ha kvar den som något riktmär-
ke, utan även här vill vi att varje universitet och hög-
skola själva ska avgöra vilka regler som de vill ha för
sina forskarstuderande.
Det tredje yrkandet är ett yrkande om att det ska
finnas fler fristående universitet och högskolor. Även
detta har vi avstyrkt, men inte därför att vi tycker att
det är ett dåligt yrkande utan därför att det inte är
finansierat. För ett halvår sedan fanns det däremot ett
finansierat yrkande om precis samma sak i en av våra
motioner.
Detta innebär att vi av helt andra skäl än majori-
teten säger nej till dessa tre yrkanden. Men om något
av dem skulle komma under votering kommer vi för
tydlighets skull att avstå från att votera under dessa
tre moment, så att det inte ser ut som om vi skulle ha
samma motivering för våra avslag som majoriteten.
Fru talman! Att dela upp yrkanden mellan dem
som har budgetkonsekvenser och dem som inte har
det är minst sagt problematiskt. Jag tycker att det
leder till pedagogiska problem när man ska visa vad
de olika partierna tycker när det gäller högskolefrå-
gor. Det finns en uppenbar risk att vi kommer att ha
två debatter varje år, en debatt som handlar om de
finansierade förslagen och en annan debatt som
handlar om de inte finansierade men likartade förslag.
Fru talman! Jag har absolut ingenting emot att vi
diskuterar högskolefrågor två gånger per år. Men jag
skulle vilja att vi inte har en stor debatt och sedan en
minidebatt, utan att vi i så fall försöker använda den
andra debatten till att borra djupare in i någonting
som är viktigt. Och det finns många saker i dag som
är mycket viktiga att diskutera när det gäller högre
utbildning och forskning.
Det har varit ett ganska stort antal larmrapporter
om kvaliteten på vår högskola. Så sent som i månda-
gens tidning kunde vi läsa att Högskoleverket, som är
den myndighet som ska se till att kvaliteten är till-
räckligt hög, nu också slår larm om att kvaliteten i
utbildningen är hotad. Högskoleverket säger att vi
måste återställa kvaliteten och att vi måste fundera
över lärarsituationen. Detta sägs av universitetskans-
lern Sigbrit Franke. Detta gör man efter bara ett år.
Man har nämligen sex år på sig att gå igenom kvali-
teten på ett stort antal utbildningar. Men redan nu
efter ett år har man kommit så långt att man kan säga
att det finns stora problem här.
Fru talman! Låt mig peka på vad jag och Mode-
raterna tror är grunden till dessa problem, och låt mig
också försöka att komma med inriktningar på hur vi
ska lösa dessa problem.
Det första problemet är att väldigt många av de
nybakade recentiorerna kommer till universitet och
högskolor och saknar de förkunskaper som de borde
ha. De klarar inte av matten, de klarar inte av språ-
ken, och de tvingas att ta studiemedel för att gå ut-
bildningar så att de får de kunskaper som de borde ha
fått i gymnasieskolan. Denna gymnasiefiering av
högre utbildning är ett problem, inte bara för studen-
ten utan för alla parter.
Den andra problemet är att vi har ett fyrkantigt
och centralistiskt antagningssystem. Detta system ger
problem både i gymnasieskolan och i högskolan. I
gymnasieskolan sänder det en mycket klar signal om
att eleverna ska se till att skaffa sig så bra betyg som
möjligt, inte så goda kunskaper som möjligt. Alltså
väljer de lätta kurser och väljer bort tunga och svåra
kurser där de får plugga mycket för att få bra betyg. I
högskolan hittar vi problem med att studenterna inte
har de förkunskaper som de borde ha. Och här tvingas
man då se till att lägga in extraterminer för att de nya
studenterna ska få de förkunskaper som man utgick
från att de hade från gymnasiet.
Det tredje problemet är att vi har haft en urholk-
ning av grundutbildningsanslagen. Om man tittar på
den urholkningen är den i storleksordningen 3 miljar-
der kronor eller 26 %, om man ska tro Sveriges uni-
versitetslärarförbund. 26 % urholkning av grundut-
bildningsanslagen ger naturligtvis sämre utbildning.
Och när Högskoleverket i sin senaste larmrapport
säger att många studenter nu inte får det minimum av
tio timmar lärarledd utbildning som de borde få utan
bara tre-fyra timmar tror jag att vi hittar svaret. Här
har vi moderater avsatt 1,1 miljard kronor mer än
regeringen för att försöka att se till att ta tag i detta
problem.
Lägg därtill att vi har haft en likadan utveckling
vad gäller fakultetsanslagen och att vi har ett veten-
skapsråd som inte har fått de resurser som man behö-
ver. Sammantaget ger detta att vi har fem olika
punkter som tillsammans ger en sämre kvalitet.
Låt mig avsluta med två frågor till Majléne Wes-
terlund Panke:
1.      Vilka konkreta åtgärder tänker Socialdemokrater-
na vidta med anledning av Högskoleverkets larm-
rapport om kvaliteten på våra universitet och hög-
skolor?
2.      Vilken typ av kompensation bör de studenter få
som går på en undermålig utbildning?</pre><pre>Anf.  99  YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Det är nu den sista debatten om hög-
skola och forskning under den här mandatperioden.
Betänkandet är en uppsamling av 56 motionsyrkan-
den från allmänna motionstiden, men det finns ett
stort innehåll bakom. Yrkandena är ju inte skrivna för
sig utan i ett sammanhang. Det är därför fullt rimligt
att ta upp frågor som också hör ihop med yrkandena.
Innan jag närmare går in på dessa ska jag, för tids
vinnande, yrka bifall enbart till reservation 2 under
mom. 15. I övrigt står jag bakom alla våra andra mo-
tionsyrkanden.
Fru talman! För knappt fyra år sedan kom jag in i
riksdagen. Jag började arbeta med bl.a. frågor om
högre utbildning och forskning. Jag skapade mig ett
slags flygplansbild över landskapet och kunde kon-
statera dels att det fanns en rad styrningar från rege-
ringens håll som var ologiska i förhållande till allmän
svensk utbildningspolicy, dels att dessa styrningar
inte stämde överens med det som man från regering-
ens sida förde fram och genomförde. Denna bild har
förstärkts under mandatperioden.
I den flera tusen år gamla Bibelboken kan man lä-
sa att det goda jag vill gör jag inte, men det jag inte
vill gör jag. Kanske är det detta som gäller.
Hursomhelst påstår Thomas Östros en sak men
gör i realiteten någonting helt annat. Det skapar inte
ökad tilltro till politiker eller till systemet som sådant
- tvärtom. Människor blir misstänksamma, och en
oro skapas som det blir svårt att bemästra och som
kan få allvarliga följder.
Detta händer just nu i det akademiska livet, som
omfattar både högre utbildning och forskning. Jag
fann det därför angeläget att just inför det här anfö-
randet ta en liten titt på några källor. Jag vill också
tala om vad jag har utgått från, nämligen: bilden från
forskarsamhället samt universitetsfolket och de som
är satta till tillsyn av vårt system.
Forskningsinstitutet SISTER har nyligen gett ut
en bok om det nya forskningslandskapet med Ulf
Sandström som redaktör. Han har lyft fram läget.
Högskoleverket har i sin rapportering om kvali-
tetsgranskningar, som vi hörde mycket om i helgen
och som vi har kunnat följa, också lyft fram läget.
Även den statistiska översikt över högre utbild-
ning och forskning som gjorts av Bo Sundqvist från
Universitets- och högskoleförbundet har jag haft
möjlighet att följa.
Det är information härifrån och från ett par andra
statliga utredningar som utgör grunden för mitt anfö-
rande i dag. Jag tycker att det är viktigt att det är
bilden av människor som i realiteten är fullt involve-
rade i ett visst sammanhang som ska få råda i denna
kammare.
Låt mig ta några exempel på Östros beskrivningar
av verkligheten och nämna vad det i realiteten hand-
lar om. Forskning och högre utbildning handlar ju
inte om någonting annat än om vårt lands framtida
välfärd.
· Ministern säger att han ger extra medel till huma-
niora och samhällsvetenskap. Men i själva verket
lägger han tillbaka lite av det som tidigare skurits
ned. I stället för att staten ska vara garant för ett
kunskapsområde som inte självklart är av kom-
mersiellt intresse är det i dagsläget en extern fi-
nansiär, Riksbankens Jubileumsfond, som ger de
mesta pengarna till det här området.
· Ministern säger att han värnar om den s.k. nyfi-
kenhetsforskningen och om grundforskningen.
Men i realiteten har våra universitet dränerats på
fakultetsanslag. Inte ens den lilla del som krävs
för att grundutbildningen ska vara forskningsan-
knuten finns i dag på alla lärosäten.
· Ministern säger att det är hög kvalitet på högsko-
lans olika utbildningar. Men i realiteten visar så-
väl Högskoleverkets granskningar som den all-
männa erfarenheten att kvaliteten har sjunkit av-
sevärt. Regeringen erkänner faktiskt att utbygg-
nadstakten - vi kristdemokrater har där varnat för
sänkt kvalitet - har varit för snabb. Annars skulle
man ju i tilläggspropositionen inte dra ned på det
här området med 276 miljoner kronor.
· Ministern påstår att lärosätena är fria att besluta
om sina egna verksamheter. Men i realiteten finns
det en rad regleringsbrev om var utbildningar ska
finnas, om vilka utbildningar som ska genomfö-
ras, om hur rekryteringen till utbildningarna ska
ske och om man ska få ta intäkter till sin verk-
samhet eller inte.
· Ministern talar om öppenhet och demokratisk
påverkan av verksamheter. Men i realiteten sker
det så många transfereringar med pengar åt olika
håll att ingen egentligen har ett övergripande
grepp om vad och vilka utbildningar som kostar
vad. Östros tillser t.ex. inte att det finns goda
basmiljöer på universiteten. Högskoleförordning-
en säger att all utbildning ska vila på vetenskaplig
grund och på beprövad erfarenhet och att den ska
vara forskningsanknuten. De basmiljöerna finns
inte till fullo i dag!
Vad är det då som händer? Jo, de forskare och
andra som söker forskningsprojekt tvingas ersätta
institutionerna med ungefär 35 % av forskningsansla-
gen - detta för att det ska vara en god miljö för
grundutbildningen.
I realiteten innebär detta t.ex. följande. Människor
ger pengar, kanske 5 000 kr, till Cancerfonden för att
man där ska forska kring cancer. Detta räcker inte
långt. Att dessutom behöva ta 35 % av dessa 5 000
till ett universitets reguljära verksamheter är skanda-
löst. Inte är det väl meningen att de som ger pengar
till forskning av olika slag samtidigt ska bekosta det
som är grunden för en god forskningsmiljö med mel-
lan hälften och en tredjedel? Sådant ska ju staten
ansvara för.
Nu kringgår en rad forskningsfinansiärer detta. De
vill själva anställa folk och ge universitetens männi-
skor tjänstledigt. De vill flytta sina forskningsprojekt
till utländska universitet etc. Knepen är många. Det är
ohederligt att människor som skänker pengar till
forskning inte kan veta att alla de pengar som lämnas
faktiskt går till forskningen.
Kristdemokraterna ser med oro på denna utveck-
ling. Vi menar att man borde ta ett rejält tag för att
komma till rätta med missförhållandena. Vi vill på-
verka unga människor så att de blir intresserade och
vill jobba vidare med den här verksamheten. Men då
måste vi också uppmärksamma att allting är sjyst och
hederligt, att det finns ett inflytande och att staten tar
vad staten ska ta och andra får ta det de ska ta.
Kvaliteten har gått ned. Det är inte svårt att bryta
ned en kvalitet. Det är inte svårt att skapa misstro till
utbildningar. Det är inte svårt att bli av med kunniga
lärare och forskare till näringsliv och till andra länder.
Däremot är det mödosamt att bygga upp en kvalitet
och ett förtroende - särskilt det internationella. Det är
svårt att återfå goda och välutbildade lärare.
Jag tycker att det är fantastiskt när Thomas Östros
lyckligt talar om vilken enastående forskning och
högre utbildning vi har. Jag har valt att inte kritisera
landets verksamhet i internationell belysning. Jag har
valt att inte kritisera områden som jag inte har en
övertygande alternativ handlingsplan för. Jag har valt
att i detta anförande lyfta fram viktiga framtidsfrågor
som måste få en annan inriktning för att vi inte ska
hamna i liknande bakvatten som öststaterna under
årtionden varit i.
Forskning och högre utbildning är detsamma som
ett lands framtida välfärd. Mångfald på den ger grund
för en mängd olika inriktningar där vi i dag inte kan
avgöra vilken som blir mest betydelsefull för vårt
lands tillväxt och välfärd. Vi vet att respekt för stu-
denters egna val är A och O. Därför måste vi ha en
sökbild som avgör vilket innehåll det blir. Vi vet
vidare att ett innovationssystem är jätteviktigt för att
man ska få en bro mellan forskning och ökad tillväxt i
näringslivet. Ökad tillväxt i näringslivet är i sin tur en
grund för att vi faktiskt ska få pengar till bra utbild-
ning och bra välfärd.
Jag har tidigare yrkat bifall och gör det åter till re-
servation 2 under punkt 15.</pre><pre>Anf.  100  SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Som det tidigare sagts här är det här
betänkandet en ganska god blandning av många olika
saker. Jag tänker göra så att jag först kortfattat går
igenom grunden, var vi står, och sedan går jag in på
ett par konkreta yrkanden som vi har diskuterat.
Om vi ska komma till rätta med den sociala och
den geografiska snedrekryteringen måste vi satsa på
högskolorna runtom i landet. Vi måste också satsa på
en bättre distansutbildning. Utbildningen ska ju for-
mas efter studenterna och deras önskemål, inte efter
några gamla uppbyggda system där vi har sagt att så
här ska det se ut för all evighet framöver. Det måste
till ett annat tänkande. Det är studenten och studen-
tens utbildning som ska vara i centrum, inte systemet.
Därför tycker jag i grunden att det är väldigt bra
att vi har byggt ut högskolor runtom i landet, att vi
har fått så många fler utbildningsplatser. Centerpartiet
var också med och såg till att det här blev verklighet.
Men det vi hela tiden påpekade och som är oerhört
viktigt är att kvantitet och kvalitet går hand i hand.
Satsar vi på fler utbildningsplatser måste resurser
följa med. Det måste också finnas en bra kvalitet för
de studenter som väljer att inträda i den höga utbild-
ningen. Det har inte gjort det. Kvalitet och kvantitet
har inte gått hand i hand.
Nu kan vi se resultatet av regeringens politik.
Trots att vi är många som många gånger har påpekat
att vi måste se till att det finns mer resurser till de
högre utbildningarna, universiteten och högskolorna,
så att man kan anställa lärare och det blir en bra ar-
betsmiljö för studenterna för att de ska kunna tillgo-
dogöra sig kunskaperna och gå stärkt ut i arbetslivet,
har det tyvärr inte fungerat. Som sagt kan vi nu se
resultatet.
Per Bill var inne på Högskoleverkets granskning.
Där kan man se tydligt i konkreta siffror att lärar-
bristen är total och förskräcklig. Studenterna får inte
chans eller ens möjlighet till lärarledd undervisning
på de olika lärosätena. Det är inte kvalitet i den högre
utbildningen. Någonting måste görs. Man kan inte
som utbildningsministern i stort sett bara rycka på
axlarna och säga: Ja, men vi har ju satsat under de
senaste åren, och nu ser vi resultatet. Okej, vi går
vidare.
Men han kommer inte med några konkreta åtgär-
der.
Det viktiga är nu att han som den högsta ansvariga
för den högre utbildningen i Sverige tar till sig av de
här siffrorna och ropen på de olika lärosätena och
säga: Visst, vi ska i samråd försöka komma till rätta
med det här och föra fram en strategi så att vi får fler
lärare på de olika lärosätena och att studenterna får
kvalitet i sin utbildning. Någonting annat är oaccep-
tabelt.
Fru talman! Den sociala snedrekryteringen har vi
talat om många gånger i kammaren. Det är en oerhört
viktig fråga. Vi kan se att den i stort sett ser likadan
ut som den gjorde för årtionden sedan. Det är ungefär
samma grupper som söker sig till den högre utbild-
ningen. Vi vet också efter olika undersökningar, bl.a.
SFS undersökning, att det för studenten är ett stort
steg att gå till den högre utbildningen om man inte
har en bakgrund där det har varit väldigt naturligt.
SFS undersökning visar att det är två olika saker som
är avgörande. Framför allt är det ekonomin och studi-
emedlen. Man ser att man under flera år framöver
kommer att skuldsätta sig stort. Det andra är trygg-
hetssystemet. Hur kan jag som student känna mig
trygg i högskolan, i den högre utbildningen?
Vi i Centerpartiet har lagt fram konkreta förslag
om detta. Det ena är ett helt nytt och finansierat stu-
diemedelssystem för att vi ska sänka skuldbördan för
studenterna, för att jag som student ska kunna läsa
tre, fyra eller fem år inom den högre utbildningen och
känna att jag inte har skuldsatt mig över öronen för
resten av livet. Jag får möjligheten att lära mig, läsa
till det jag vill. Jag uppnår ett mål i mitt liv och får
möjligheten till det, oavsett min bakgrund och oavsett
hur mycket pengar jag har i plånboken eller på bank-
boken.
Tyvärr har vi inte fått ett som jag ser det bra och
nytt studiemedelssystem, utan man försöker bättra på
lite grann i det gamla systemet. Ska vi minska den
sociala snedrekryteringen måste någonting göras
framför allt vad gäller studiemedelssystemet.
Trygghetssystemet är ett svåröverskådligt lapp-
system. Vi har diskuterat detta i de borgerliga partier-
na och sagt att en studiesocial utredning vore väldigt
bra. Tänk om vi kunde se till att studenten kunde bli
ett mer enhetligt begrepp och att vi får en trygghet.
Efter mycket påtryckningar från oss sade regeringen i
alla fall att man tillsätter en studiesocial utredning.
Sedan har vi inte hört så mycket mer av det. Jag
skulle vilja fråga Socialdemokraternas representant i
dag vad det är som har hänt. Var det bara så att ni
sade ja till oss därför att vi skrek alldeles för mycket
och alldeles för högt? Eller gör ni det för att ni vill
vänta till efter valet? Hur har ni tänkt? Kommer det
här i gång? Det är trots allt studenternas trygghet som
ska stå i fokus.
Fru talman! Högskolorna bedriver i flera fall
myndighetsutövning i förhållande till studenterna.
Det kan vara examen, man ska bevilja studieuppehåll,
man ska ha rätt att fullfölja utbildningen och tillgodo-
räkna sig poäng och många andra saker. De lokala
regelverk som högskolorna har måste ses över så att
det inte blir en omärklig praxis där man har olika
regelsystem vid de olika lärosätena, vilket blir väldigt
svåröverskådligt för studenterna. Det blir en otrygg-
het i systemet.
Vi har sagt att det ska ses över så att det blir mer
en likställning och man får en enklare överblick.
Därför vill vi göra en förändring i högskoleförord-
ningen för att garantera en bättre säkerhet för studen-
terna kring det här.
Det råder inte heller någon gemensam syn från de
statliga myndigheternas sida vad gäller att vara stu-
dent i Sverige. I vissa fall är man student i tio måna-
der, i andra fall i tolv månader. Det är väldigt svårt
när det inte finns någon enhetlig syn från de statliga
och kommunala myndigheternas sida. Det blir en
otrygghet även här. Beslut som berör samma grupp
människor och som inte samordnas skapar ett ojäm-
likt och i förlängningen diskriminerande system.
Även här bör man göra en översyn för att få fram ett
enhetligt studerandebegrepp i lagar och förordningar.
Slutligen, fru talman, vill jag säga att Centerparti-
et vill att kårobligatoriet ska avskaffas. Jag yrkar
bifall till reservation 3  under punkt 5.</pre><pre>Anf.  101  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Det finns ett antal tydliga skiljelinjer i
högskolepolitiken. Från liberalt håll har vi sagt att vi
vill stänga utbildningsfabriken och i stället öppna den
fria akademien. De senaste åren har vi talat om att
släppa studenter och forskare fria, minska den statliga
styrningen och utgå från helt andra grundvärderingar
i politiken för den högre utbildningen.
Egentligen borde högskoledebatten oftare börja
med att man ställer sig frågan: Varför finns över
huvud taget universitet och högskolor och varför är
de viktiga? Ett svar som kan ligga nära till hands är
att högskolan är till för samhället, att den ska tjäna
staten. Ett annat svar är att den ska tillgodose nä-
ringslivets behov. Men jag är övertygad om att det
finns ett enklare och betydligt bättre svar: Universitet
och högskolor är helt enkelt till för dem som ägnar
sig åt högskolans huvuduppgift, att söka kunskap.
Studenterna, forskarna och lärarna måste sättas i
centrum när vi diskuterar framtiden för Sveriges
utbildning. Det är från enskilda människors kun-
skapssökande som kraften i högskolans utveckling
kommer, inte från politiska planritningar eller från
kortsiktiga uppfattningar om vad som är nyttigt.
Om människor genom tiderna bara hade fått stu-
dera eller forska kring det som makthavarna ansåg
vara nyttigt, hade kunskapsutvecklingen sett helt
annorlunda ut än i dag. I själva verket är det som
karakteriserar kulturer med framsteg inom forskning
och utbildning just detta att universiteten haft en
självständig ställning och inte varit styrda.
Folkpartiets högskolepolitik utgår från tre grund-
läggande begrepp: kunskap har ett värde i sig, frihe-
ten är omistlig i utbildning och forskning, kvaliteten
är det som avgör en utbildnings värde, oavsett om det
handlar om klassiska språk eller stamcellsforskning.
Utifrån dessa utgångspunkter har vi i Folkpartiet
en rad reformförslag som på många sätt skulle inne-
bära en revolution i högskolevärlden.
Vi föreslår att studenterna ska styra utbudet av ut-
bildning. Genom en studentpeng ska resurser föras till
utbildningar och högskolor som studenterna söker sig
till. När det gäller forskningen ska mycket mer av
besluten om forskningsobjekt fattas av forskarna
själva. Och när det gäller styrningen ska politiker
hålla sig borta från ledningen av enskilda högskolor
och forskningsråd.
I dagens utskottsbetänkande berörs endast en liten
del av högskolefrågorna, beroende på vilka motioner
som behandlas här. En fråga som dock berörs här är
frågan om hur studenten ska få mera makt över sina
studier. Vi från Folkpartiet föreslår att ett student-
kontrakt ska upprättas på alla högskolor och institu-
tioner. De kan se olika ut, men det ska vara tydligt
vad en student kan förvänta sig i fråga om handled-
ning, utbildade lärare, undervisningstimmar, möjlig-
het att ifrågasätta sina betyg och få sin uppsats be-
dömd av en utomstående lärare.
Dagens information till studenterna lämnar myck-
et övrigt att önska. I Högskoleverkets senaste gransk-
ning nämns också att studenterna vanligtvis endast får
ett slags reklam för olika högskolor. De får väldigt
lite information om faktauppgifter som kan ligga till
grund för vilken högskola de ska välja.
Till området studentmakt hör naturligtvis också
det föråldrade kårobligatoriet. Det är märkligt att
riksdagen fortfarande accepterar ett system som byg-
ger på tvånget att tillhöra en organisation. Rättigheten
att välja att vara med eller att stå utanför ska gälla
även för studenter. En hel del av de uppgifter som
kåren har i dag skulle kunna övertas av högskolan
genom att organisera organ för studentinflytande.
Förhoppningsvis skulle frivilliga studentkårer locka
fler aktiva studenter än dagens, då endast en försvin-
nande liten del röstar i kårvalen.
Fru talman! I min hemstad Lund pågår just nu en
väldigt het debatt om professorstillsättningen i histo-
ria. Utan att här på något sätt ta ställning i den aktu-
ella sak- eller personfrågan kan jag säga att den dis-
kussionen aktualiserar frågan om hur professorer ska
tillsättas. För mig och för Folkpartiet är det självklart
att professorer ska tillsättas på vetenskapliga meriter,
inte på grund av politiska eller andra värderingar. Om
man plockar bort de vetenskapliga bedömarna från
beslutsprocessen, öppnar man för allehanda svävande
och otydliga värderingar vid tillsättningar av tjänster.
Jag vill som sagt inte värdera argumenten i det här
enskilda fallet, men själva debatten som har uppstått
visar på en svaghet i systemet. Numera har ju rege-
ringen avskaffat de ämnessakkunnigas rösträtt vid
tjänstetillsättningar. Det innebär just en risk för att
värderingar styr vid  tillsättningar. I dag kan man
alltså tillsätta en tjänst helt emot de sakkunniga som
kommit fram till ett annat förslag på grundval av rent
vetenskapliga meriter. Det här är ett exempel av
många på det som jag menar har minskat högskolans
och forskningens frihet i Sverige. Naturligtvis ska
professorer och forskare föreslås av nämnder där det
finns ämnessakkunniga som är med och röstar. Då
slipper vi också spekulationer om bakomliggande
motiv för det ena eller det andra beslutet.
Fru talman! Högskoleverkets senaste granskning,
som kom i veckan, är en väldigt nedslående läsning.
Tyvärr visar granskningen att det som bl.a. vi i Folk-
partiet varnat för de senaste åren har blivit verklighet.
Mycket av det som debatten mellan oss i Folkpartiet
och regeringen handlar om aktualiseras nu i gransk-
ningen.
Granskningen visar att undervisningen blivit li-
dande av de minskade resurserna till högskolans
undervisning och grundutbildning. Undervisnings-
grupperna har blivit större och större, och de forskar-
utbildade lärarna räcker inte till. Takten i utbyggna-
den av högskolorna har varit alldeles för hög i för-
hållande till de resurser och den lärarpersonal som
finns. Alldeles för många högskolor försöker vara bra
på allting, säger man vid Högskoleverket. Högskolor-
na försöker få in så många studenter som möjligt till
lägsta möjliga pris, är en annan slutsats.
För några år sedan blev jag kritiserad här av Soci-
aldemokraterna för att jag föreslog en lägre utbygg-
nadstakt för att i stället lägga mer pengar på kvalite-
ten i undervisningen. Nu visar det sig att tre fjärde-
delar av högskolorna inte lyckats ta emot så många
studenter som de planerat för.
Jag är övertygad om att det nu mer än någonsin är
dags att börja tala om kvaliteten i den undervisning
som studenterna får. Över hälften av högskolornas
lärare är numera inte doktorer, och grupperna blir
som sagt större och större. Därför måste prislappen
per student skrivas upp, och därför måste fler männi-
skor gå vidare till forskning.
I Folkpartiets tidigare inlämnade budgetmotion
har vi föreslagit att pengarna till studenternas utbild-
ning ska ökas med 400 miljoner kronor. Vi har också
föreslagit en plan för att successivt skriva upp pri-
slappen till nivåer som påminner om nivån för åtta till
tio år sedan. Vi föreslår också en ökning på närmare 2
miljarder över en treårsperiod till forskning och fors-
karutbildning. Dessa budgetförstärkningar har riksda-
gen tyvärr redan avslagit och de är inte aktuella för
beslut i dag.
I dag har vi i stället en folkpartimotion om att riva
upp den misslyckade doktorandreformen, som just
bidrar till att vi får för få forskare i Sverige. Fyraårs-
spärren för doktorandutbildning måste mjukas upp,
och kravet att man ska ha färdig finansiering för fyra
år måste tas bort. Särskilt bland humanister och sam-
hällsvetare finns det många som vill forska samtidigt
som de arbetar deltid. Därför borde regeringen inse
att vi måste ha ett system som inte stänger ute männi-
skor som brinner för forskning. Jag undrar också
varför Vänsterpartiet, som ju en gång röstade mot den
här reformen, inte ville vara med och diskutera en
mer flexibel doktorandutbildning.
Fru talman! Jag menar att den socialdemokratiska
högskoleideologi som präglat politiken under 1990-
talet på många sätt har väldigt mycket gemensamt
med den politik som med begreppet U 68 som sym-
bol gav upphov till en inflammerad högskoledebatt
för 30 år sedan. Det är just en nyttofixerad politik
som präglas av plantänkande. Det är utbildningsfab-
rikens ideal.
Nu, när tre fjärdedelar av högskolorna inte når
upp till sina utbildningsmål, accepterar regeringen till
sist och alldeles för sent en liten del av Folkpartiets
förslag när det gäller fördelning av platser osv. Men
jag hör ingen ideologisk motivering till att regeringen
nu tillåter högskolorna en viss omfördelning av plat-
ser, utan det här verkar bara ske av nödtvång.
Alla motioner i dag som vill öka studenternas,
forskarnas och lärarnas fria kunskapssökande blir
avslagna utan utförlig motivering. Det gäller folkpar-
timotioner och det gäller andra borgerliga motioner.
Jag efterlyser därför fortfarande en ny kurs som sätter
studenten i centrum och utgår från hans eller hennes
intressen och önskningar. I utbildningsfabriken är det
siffror och politiska planmål som räknas, men i den
fria akademin finns det plats för fritt kunskapssökan-
de.
Jag nöjer mig avslutningsvis, fru talman, med att
yrka bifall till Folkpartiets reservation 4 under punkt
5.</pre><pre>Anf.  102  GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Miljöpartiet har en större övergripan-
de motion som behandlas i betänkandet. Den beskri-
ver vår syn på högre utbildning och forskning. Jag
håller med Per Bill om att detta inte är rätta tillfället
att ta upp den diskussionen. En del av den berör ju
ekonomiska frågor, och det skulle bli lite för omfat-
tande om vi skulle ta politiken i så stora drag nu. Jag
väljer i stället att hänvisa till betänkandet, som har en
rätt bra sammanfattning av detta, eller till motionen,
Ub456, för dem som är särskilt intresserade.
Jag ska ta upp en del frågor som andra partier har
fört fram och där det föreligger särskilda yrkanden.
Först kan man notera att många av de frågor som
har dykt upp sammanhänger med den kraftiga ut-
byggnaden av universitet och högskolor i Sverige
under det senaste decenniet. Vi har bara under de
senaste fem åren fått 100 000 nya grundutbildnings-
platser utöver dem som fanns tidigare. Detta är natur-
ligtvis välkommet i tider av hög arbetslöshet. Många
har tagit upp frågor som tyder på att förberedelserna
för utbyggnaden skulle ha kunnat göras bättre. Jag
tror att det är berättigad kritik, men antagligen var det
bättre att bygga ut när arbetslösheten var så hög. Det
är en god politik att satsa på utbildning i tider av hög
arbetslöshet. Sedan får man i efterhand göra det som
man egentligen hade velat se gjort i förhand.
Den förändring som sker nu innebär att en mycket
stor del av svenska ungdomar och vuxna får tillgång
till högre studier. Däremot är det naturligtvis inte så
att de får tillgång till den typ av utbildning som vi
hade vid de gamla universiteten, utan det är någon-
ting nytt som de får tillgång till. De nya högskolorna
och universiteten utvecklar nu den högre utbildningen
så att den ska passa de nya skaror av studenter som
kommer och samhällets behov av utbildning. Detta
ska naturligtvis inte ske från centralt håll, utan precis
som det görs nu, dvs. ute på högskolor och universi-
tet. Där arbetar man med detta.
Styrmedlen som man har ligger i själva organisa-
tionen. Från Miljöpartiet har vi föreslagit några saker.
Först och främst fick vi ju nya typer av styrelser för
universitet och högskolor, med förhoppningen att de
nya styrelserna skulle bli betydligt mer kraftfulla än
de gamla var när det gäller förändringsarbete. På
många universitet och högskolor har detta fungerat,
och de nya styrelserna har tagit krafttag och gör för-
ändringar. På andra har det visat sig att styrelserna
kanske inte riktigt blev det vi förväntade oss. Men
detta är under utveckling.
En annan viktig bit är att eleverna, studenterna ute
på högskolor och universitet, måste få en betydligt
större möjlighet att aktivt påverka denna utveckling.
Vi har från Miljöpartiets sida i samverkan med rege-
ringen fått fram ett förslag som riksdagen har antagit
och som stipulerar ett ökat inflytande för studenterna.
Det åligger styrelserna att aktivt arbeta för att stu-
denterna ska få möjligheter att utöva denna aktivitet
och påverka planering, undervisning och kurser, kur-
sers innehåll osv.
Sofia Jonsson tog upp ett stort problem - snedre-
krytering. Det kan förstås vara ett steg i rätt riktning
när man ökar antagningen till högskolorna, och det
har också visat sig att snedrekryteringen har blivit
något mindre allvarlig. Det har blivit lite bättre siff-
ror, men den är fortfarande ett problem. Man kan
observera att det hela tiden satsas och arbetas på
detta, och Miljöpartiet har också här i samverkan med
regeringen kunnat bidra till och vara med om att få
fram olika åtgärder som syftar till att lösa detta pro-
blem, som vi har brottats med i många årtionden men
inte kommit till rätta med. Det senaste exemplet är
rekryteringsbidraget om 120 miljoner, som går ut för
att man aktivt ska arbeta med en rekrytering både till
högskolor och gymnasier för att få in nya grupper i
den högre utbildningen.
Ute på universiteten finns det en mängd intres-
santa åtgärder. Jag skulle vilja nämna Uppsala uni-
versitets försök med det s.k. Bastuprojektet, där man
går ut och ger institutionerna i uppdrag att komma in
med förslag till besparingar om 7 % när det gäller
grundutbildning och forskning. Sedan lämnar man in
förslagen och redovisar dem. Samtidigt ska man läm-
na ett förslag på hur man vill nysatsa för motsvarande
pengar och göra nya saker. Detta är naturligtvis ett
sätt att uppifrån stimulera en förändring i en struktur
som tidigare av tradition har varit mycket trög. Jag
tycker att det är ett bra exempel eftersom det överlå-
ter till dem som är ute på institutionerna att komma
med de konkreta förslagen, men själva takten kan
man bestämma uppifrån. Det hela ser naturligtvis
olika ut beroende på om man är på en nystartad hög-
skola eller på ett gammalt universitet.
Det pågår alltså hela tiden saker, och det kommer
att ta tid. Vi är lite försiktiga med att ingripa för ivrigt
från centralt håll. Miljöpartiet har relativt få förslag
på saker som riksdagen och regeringen ska besluta
om i detalj när det gäller hur detta ska gå till.
Kvalitetsgranskningen är naturligtvis oerhört vik-
tig i ett sådant här förändringsskede, och det har ock-
så satsats på den. Högskoleverket har fått mycket
konkreta uppgifter, som är beslutade om här i riksda-
gen, om en kvalitetsgranskning som nu redan har
börjat och som många åberopar med tillfredsställelse.
De borgerliga partierna använder sig naturligtvis av
detta i oppositionssyfte och visar på att man har hittat
fall där kvaliteten är dålig. Men det är ju precis därför
vi har kvalitetsgranskning! Det här är bara ett tecken
på att den fungerar. Det är alldeles utmärkt. Högsko-
leverkets rekommendation är också sådan att den går
att följa så att vi får en bättre kvalitet. Jag gläds na-
turligtvis inte över att det är dålig kvalitet på sina
ställen, men kvalitetsgranskningen är oerhört viktig,
och det är viktigt att den fungerar, vilket den ser ut att
göra. Det är trösterikt.
Det behövs mer pengar, säger man från oppositio-
nen. Det kan vi väl alla hålla med om. Det har satsats
stora pengar och resurser på den ökade grundutbild-
ningen, men per studerandeplats har det väl varit en
liten minskning - även om den inte är så häftig som
26 %, som man har sagt om minskningen per bidrag
till studerandeplats. Detta bör naturligtvis höjas så
fort ekonomin tillåter. Det är viktigt.
Det finns ekonomiska problem på många ställen.
Jag skulle vilja säga att det är minst lika allvarligt när
det gäller forskarutbildningen, om inte allvarligare.
Detta är en kärnfråga. Får vi inte i gång forskarut-
bildningen ännu mer, och i raskare takt utbildar fler
forskare så är systemet inte möjligt att utveckla. Vi
har en brist på lärare som har egen forskarutbildning
ute på högskolor och universitet. Det betyder t.ex. att
hela idén om forskningsanknytning inte går att ge-
nomföra om vi inte får fler lärare som har forskarut-
bildning. Detta är alltså en viktig del, och här behövs
det också ytterligare resurser. Vi har föreslagit det
från Miljöpartiet, och regeringen har också en ut-
byggnadsplan för ytterligare platser i forskarutbild-
ningen.
Jag tänkte bara kort beröra detaljfrågorna. Kårob-
ligatoriet dyker upp igen. Där har vi deklarerat vår
ställning. Vi tycker självfallet som alla andra att man
ska ha en frivillig anslutning till föreningar och inte
en obligatorisk. Däremot är vi väldigt försiktiga när
det gäller att raskt genomföra ett avskaffande av kå-
robligatoriet eftersom det gäller både de studiesociala
bitarna och naturligtvis också hur man ska hantera de
egendomar som kårerna har i form av donationer osv.
Vi vet att det är svårt. Det har funnits två stora utred-
ningar - en under den borgerliga regeringen och en
under den socialdemokratiska - som har misslyckats
med att få ett förslag på den här punkten. Jag vet att
studentorganisationerna försöker arbeta fram ett för-
slag och jag tycker att det vore en bra lösning om vi
fick ett förslag därifrån. Miljöpartiet avvaktar alltså
detta, och inväntar ett förslag från det hållet. Det tror
jag skulle vara ett bra alternativ till att tillsätta ytterli-
gare en statlig utredning i frågan.
Sedan kan jag bara förvånad konstatera att Folk-
partiet fortsätter att driva idén att privatisera univer-
sitet och högskolor och få dem att övergå i stiftelse-
form. Jag tycker att deras motiv är väldigt konstiga.
Likaså har Kristdemokraterna ett underligt förslag när
det gäller fördelningen av medel till grundforskning-
en.
Det behövs mer medel till grundforskningen.
Miljöpartiet har föreslagit en fördubbling av anslagen
till Vetenskapsrådet. Vi vill att anslagen ska gå den
vägen. Kristdemokraterna föreslår att grundforsk-
ningsmedel ska ges till styrelserna på högskolorna
som sedan ska fördela dem till fakulteterna. Det tror
jag skulle vara ett väldigt olyckligt sätt att hantera
grundforskningspengarna på om man vill behålla hög
kvalitet i svensk grundforskning.
Många intressanta frågor berörs här, men min
talartid är slut.</pre><pre>Anf.  103  PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag har tidigare i debatten ofta sagt att
urholkningen av grundutbildningsanslagen per plats
har legat någonstans mellan 15 och 20 %. Jag blev
ganska chockad när jag hörde att jag hade fel enligt
Sveriges Universitetslärarförbund, SULF. De har
gjort en stor utredning och kommit fram till att om
man ser på siffrorna sedan budgetåret 1994-1995
handlar det om ungefär 3 miljarder kronor i urgröp-
ning, vilket motsvarar 26 %.
Detta är inte siffror som jag har tagit till. Jag har
tidigare legat lägre, eftersom jag inte har trott att det
var sant att det handlade om så stora ingrepp i
grundutbildningsanslagen. Om inte SULF har räknat
fel står det faktiskt så illa till.</pre><pre>Anf.  104  GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag tänkte inte alls försöka ge mig in
på någon detaljdiskussion om vad som ligger bakom
procentsiffrorna. Vi kan vara överens om att det har
skett en minskning per studieplats. Hur det sedan är
fördelat på de olika ämnena - det är olika kostnader
för olika platser - och i vilken mån det har skett en
förskjutning av de studerande i riktning mot billigare
platser är naturligtvis något som man kan diskutera.
Det får bli en djupare diskussion, som Per Bill efter-
lyste tidigare, där vi kan gå in i detalj i dessa frågor.
Vi är överens om att det behövs.
Miljöpartiet har förutom ett krav på en ökning av
det genomsnittliga anslaget till grundutbildningsplat-
serna också ett krav på en årlig rullande översyn av
platskostnaderna för de olika ämnena. När det sker en
snabb utveckling av universitet och högskolor ändras
ämnenas innehåll, inriktning, metodik osv. Ett ämne
kan t.ex. gå över till att bli ett labbämne och kosta
mer. Därför är det viktigt att de pengar som går ut
grundar sig på ett realistiskt beräkningsunderlag.
Platskostnaderna bör ses över med stor regelbunden-
het årligen så att man får en rättvis fördelning av
pengarna.</pre><pre>Anf.  105  PER BILL (m) replik:
Fru talman! Det är nog tyvärr sant att det är 26 %.
Gunnar Goude tar upp en annan viktig sak. Det
gäller prislapparna, som i dag är lite digitala - anting-
en är det si eller också är det så. Jag tror, likt Gunnar
Goude, att vi skulle behöva se över saken. Många av
de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena
har mer och mer labbliknande inslag, medan en del av
de naturvetenskapliga ämnena kanske har element i
sig som bara är ren katederundervisning eller under-
visning i stora lektionssalar. Det är lite konstigt att det
är så stor skillnad på prislapparna.
Framför allt är det konstigt att det inte finns någon
prislapp mittemellan. Har man, som Högskoleverket
säger, bara tre lektionstimmar per vecka med en lära-
re är nog prislappen på 30 000 på den typen av ut-
bildning alldeles tillräcklig. Men många utbildningar
försöker mer och mer gå mot att få in mer laborativ
undervisning på språklabb o.d.
Jag tycker att dagens system med två prislappar
slår väldigt snett mot dem som strävar efter att ge
studenterna en högre kvalitet i utbildningen.</pre><pre>Anf.  106  GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag håller med Per Bill om det mesta
av det han säger. Det är mycket som behöver göras
för att man ska få ekonomin genomlyst. Vi behöver
transparenta system ute på universitet och högskolor,
inte minst för att studenterna ska veta ungefär hur
mycket man satsar på de olika utbildningarna. Det är
nu svårt att se vad t.ex. en psykologutbildning kostar i
Umeå, i Stockholm eller på andra ställen så att man
kan jämföra. Vi vet att det finns skillnader.
Det är också viktigt med jämförelser när man från
statens sida ska anslå medel till universitet och hög-
skolor. Det är viktigt att ha bilden klar för sig hur
pengarna används. Det skulle vara bra att kunna se ett
samband mellan beräkningsunderlaget på departe-
mentet och det sätt på vilket de använder medlen ute
på universitet och högskolor. Det skulle vara bra att
kunna jämföra beräkningsunderlaget med hur peng-
arna i verkligheten används. Det kan vi inte i dag. Vi
efterlyser alltså en bra, tydlig och enkel bokföring
och budgetering. Vi får se om vi tillsammans kan få
fram en sådan. Det är inte lätt.</pre><pre>Anf.  107  YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Gunnar Goude tyckte att det var väl-
digt märkligt att jag föreslog att vi skulle ge mer
pengar till fakulteterna direkt. Han menar att pengar-
na i första hand ska gå till Vetenskapsrådet, som
sedan får dela ut dem. Då förlorar vi ju ungefär 35 %
av pengarna som går till Vetenskapsrådet, eftersom
de måste gå till kostnader på fakulteterna. Det är väl
en märklig och onödig transferering, när pengarna
kunde gå direkt till fakulteterna? Det är den ena de-
len.
Jag hade också tänkt fråga om en annan del. Inte
heller i dag nämner Gunnar Goude någonting om
andra delar av högskolan. Jag tänker på Naprapathög-
skolan, som fortfarande inte fått någon examensrätt.
Hur ser Miljöpartiet på det?</pre><pre>Anf.  108  GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Den stora och viktiga frågan är kost-
naderna. Det vore olyckligt att föra över medlen via
styrelserna ut till fakulteterna när det gäller grund-
forskningsanslagen. Styrelserna saknar helt instru-
ment för att hantera medlen. Ska man då ute på insti-
tutionerna eller fakulteterna börja undersöka vem som
ska ha anslaget, hur mycket det ska uppgå till osv.?
Det blir en väldigt konstig procedur. Kvaliteten
kommer naturligtvis att rasa. Dessutom måste man
någonstans i systemet bedöma vilka högskolor och
universitet som ska ha stöd och för vilka typer av
forskning osv.
Den konstruktion som vi äntligen har fått med
Vetenskapsrådet, där forskarna själva kan svara för
bedömningar av kvalitet o.d., är en mycket bättre
lösning. Overheadkostnaderna är inget problem alls.
Om pengarna hamnar hos Vetenskapsrådet och sedan
kommer till universitetet får man overheadkostnader-
na avdragna. Det är ingenting som bortfaller och som
staten eller någon annan drar in. Bidragen till dessa
kostnader hamnar ju på högskolan, precis som de
skulle ha gjort på det andra föreslagna sättet. Det kan
inte vara något problem.
Jag kan också säga något kort om Naprapathög-
skolan. Där finns det ett problem, eftersom man har
en samverkan mellan universitetsforskningen och
Naprapathögskolan. Själva examinationen är lite
besvärlig - om jag kommer ihåg rätt - därför att en
del av kompetensen ligger på en universitetsinstitu-
tion. I det här fallet tror jag att det är Karolinska In-
stitutet som har den kompetensen. Man måste då göra
avvägningar och bestämma var examinationsrätten
ska ligga. Jag tror att den här frågan kommer att lösas
i framtiden, så att Naprapathögskolan får examina-
tionsrätten.</pre><pre>Anf.  109  YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker för det första att det är väl-
digt viktigt att en utbildning som motsvarar samhäl-
lets behov i dag - det är tusentals människor som får
ta del av naprapaternas verksamhet varje år - också
har möjlighet att få examensrätt. Frågan får inte fast-
na i åratal hos oss politiker eller någon annanstans.
Man måste fullfölja den.
När det gäller fakultetsanslagen delar jag alltså
inte alls Gunnar Goudes uppfattning. Om vi ska ha
kvar grundutbildningens nära koppling till forskning-
en är det väl rimligt att det finns en gedigen bas för
forskningen på varje institution där man har grundut-
bildning. Det är omöjligt att få en forskningsanknyt-
ning på grundutbildningen om det inte finns någon
som helst forskningsmiljö på det stället. Det är därför
det är så angeläget i dag, när det visar sig att kvalite-
ten sjunker, att vi får upp de här miljöerna så att den
kopplingen blir tydlig och klar. Enligt utredningarna
är det forskningsmiljöerna som nu har dränerats. Det
är där vi saknar pengar i dag. Då tycker jag att det är
väldigt viktigt att vi får de pengarna, att man tillska-
par dem.</pre><pre>Anf.  110  GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag tar den sista stora frågan först.
Självklart ska vi ha baskostnader, precis som vi har
nu, som går till vetenskapsområdena via de anslag
som vi bestämmer här i riksdagen och som gäller
forskning och forskarutbildning å ena sidan och
grundutbildning å den andra. Det är ju riktigt. Det
som gör mig lite bekymrad är att Kristdemokraterna
vill ändra på balansen, lägga huvuddelen av dessa
forskningsmedel på grundforskning och låta dem gå
vägen via högskolestyrelserna och fakulteterna.
Jag läser i reservationen från Kristdemokraterna:
"Det är i princip bara den tvärvetenskapliga och nyt-
toinriktade forskningen som skall finansieras via
centrala organ." Det vore en katastrof om detta skulle
genomföras, och därför tog jag upp det och varnade
för det.
När det gäller naprapatutbildningen vill jag bara i
all blygsamhet betona att Miljöpartiet, tillsammans
med många andra, i alla fall gjorde en kraftfull insats
för att den viktigaste frågan där skulle få en lösning,
vilket också har skett: De som går naprapatutbild-
ningen har nu rätt till studiemedel. Och de examine-
ras också som det är nu; vad det är fråga om är bara
var examensrätten ska ligga. Jag håller med om att
den frågan naturligtvis ska lösas på sikt, men där
finns det tydligen problem när det gäller just kompe-
tensbitarna.</pre><pre>Anf.  111  ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag begärde ordet framför allt därför
att Gunnar Goude refererade Folkpartiets reservation
och motion fel. Han sade att Folkpartiet arbetar för
privatiseringar. Om man läser vad vi skriver kan man
se att vi säger att staten ska ha ansvaret för högre
utbildning. I alla sammanhang säger vi givetvis också
att avgiftsfri utbildning ska gälla för alla studenter.
Vad vi däremot säger är att det är bra att det växer
fram fler högskolor som är stiftelsedrivna och att man
som komplement till den statliga utvecklingen väl-
komnar om någon eller några vill starta privata hög-
skolor. Men det är inte fråga om någon privatisering.
Jag undrar dock vad det är som ligger bakom den
fråga som ställdes. Miljöpartiet brukar i andra sam-
manhang vara för mångfald inom utbildningsvärlden,
och man var på vår sida i debatten om friskolor. Vad
har Gunnar Goude emot de stiftelsedrivna högskolor-
na Chalmers tekniska högskola och Jönköpings hög-
skola? Är det fel att de drivs i den friare stiftelsefor-
men, eller vad ligger bakom den kommentar som
Gunnar Goude gjorde i sitt inlägg?</pre><pre>Anf.  112  GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag tar först Miljöpartiets inställning.
Vi tror att det är av mycket stort värde att man kan
skapa garantier för framför allt forskningens frihet ute
på högskolor och universitet. Det är själva grundbul-
ten i deras verksamhet, dvs. grundforskningen och
den fria forskningen. Det betyder att de ska stå obero-
ende t.ex. mot andra finansiärer. Vi tror att den enda
vägen att verkligen skapa detta oberoende är att staten
går in och garanterar resurserna till verksamheten så
att man inte så småningom glider över i en situation
där man är beroende av en annan privat, utomstående
finansiär. Vi har naturligtvis ingenting emot samver-
kan med näringslivet eller den offentliga sektorn
utanför detta, men det ska då vara mellan två parter
där den ena är ekonomiskt oberoende från början.
Den statliga finansieringen är alltså en garanti för
frihet och oberoende, som vi ser det hela.
Att jag ställde denna fråga till Folkpartiet är inte
konstigt. Jag läser i reservationen: "Det är också
eftersträvansvärt att det i konkurrens med de offentli-
ga högskolorna växer fram privata universitet." Det
tolkar jag som en sorts strävan hos Folkpartiet, efter-
som man tycker att det är eftersträvansvärt. Det var
alltså inte konstigt att jag misstänkte att Folkpartiet
hade en önskan om att se privata universitet.</pre><pre>Anf.  113  ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! När det gäller den fria grundforsk-
ningen är det ju därför vi i andra sammanhang för
fram, i motsats till Miljöpartiet, att betydligt mer av
pengarna till grundforskning ska gå direkt till univer-
sitet och högskolor i stället för att behöva sökas uti-
från.
Ordet privatisering, som Gunnar Goude använde,
betyder för mig att man tvingar offentliga verksam-
heter att bli privata. Det är en annan sak att mena att
det är bra att det också kan komma privata alternativ.
Vi har inga planer på, och tycker inte heller att det
vore bra, att privatisera Kristianstads högskola, Lunds
universitet eller Umeå universitet.
Stiftelseformen tycker vi dock är en bra form för
frihet och oberoende, även om den inte passar alla
högskolor. Därför vill jag återkomma till frågan:
Anser Gunnar Goude att Chalmers tekniska högskola
eller Högskolan i Jönköping på något sätt har visat
tecken på att den fria forskningen är hotad?</pre><pre>Anf.  114  GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag fick samma fråga av Per Bill en
gång och svarade då att jag inte ville sticka ut huvu-
det och tala om vad jag tycker illa om på Chalmers
och på Handelshögskolan. Men jag kan fullt ärligt,
utan att ge mig in på någon detaljvärdering av dessa -
det ska jag naturligtvis inte göra som riksdagsledamot
- säga att jag tror att riskerna för t.ex. Handels att
hamna i en beroendeställning är mycket större än för
en motsvarande helt statligt finansierad högskola. Det
är så jag bedömer det. Därmed är det naturligtvis
också en fråga om kvaliteten.
Det är lite intressant med ordet privatisering. Man
får komma ihåg att vid privatisering i sådana här
sammanhang brukar inte den privata ägaren finansie-
ra det hela särskilt mycket. Det är bara en del som
man tar utifrån. Man förutsätter att staten fortfarande
lämnar sina bidrag, såsom nu sker till både Chalmers
och Handelshögskolan. Det är alltså en
"privatisering" med citationstecken. Men beroendet
och risken finns där ändå, och den halvform man har
tror jag också bara är besvärlig.
Dessutom kan man i ett framtida läge med kon-
kurrens med andra, helt statliga högskolor få svårig-
heter att konkurrera om medlen. Det beror ju på vil-
ken regering som sitter. Jag tror dock att våra åsikts-
skillnader där är rätt klara och tydliga.
Nu hörde jag också att Folkpartiet delar Kristde-
mokraternas uppfattning att medlen ska gå till grund-
forskning, i större utsträckning när det gäller Folk-
partiet, via anslagen direkt till universitet och hög-
skolor - en uppfattning som vi inte delar.</pre><pre>Anf.  115  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s):
Fru talman! Förra året antog riksdagen regering-
ens proposition Den öppna högskolan. Det var en
mycket radikal proposition som tydligt visar hur vi
socialdemokrater ser på högskolans roll i framtiden.
Vi förde då en intensiv och genomgripande debatt.
Jag tänker inte upprepa den debatten här i dag, utan
jag tänker ganska strikt hålla mig till de reservationer
som det här betänkandet innehåller.
När vi tog beslutet att ställa oss bakom regering-
ens proposition Den öppna högskolan öppnade vi
samtidigt möjligheterna för fler att lära mer genom en
mer aktiv rekrytering med nya vägar till högskolestu-
dier, genom en större tillgänglighet och genom en
förnyelse av arbetsformerna.
Vi stärkte och fördjupade med det beslutet hög-
skolans roll i kunskapssamhället. Vi socialdemokrater
har som mål att 50 % av en årskull ska ges möjlighet
att påbörja högskolestudier före 25 års ålder. Dess-
utom vill vi att högskolan ska finnas som ett alterna-
tiv för den fortbildning och kompetensutveckling som
det livslånga lärandet kräver.
Som ledamot i styrelsen för högskolan i Halmstad
följer jag på nära håll den hisnande förändringspro-
cess som den svenska högskolan befinner sig i. Det
framtida lärandet har i allra högsta grad ena foten i
nutiden.
Fru talman! I dag behandlar vi 56 motionsyrkan-
den från allmänna motionstiden som alla omfattar ett
brett spektrum av olika högskolefrågor. Flera av des-
sa motioner handlar om studenternas rättssäkerhet vid
antagning, tentamina, betygssättning och studieuppe-
håll. Högskoleverket fick i februari förra året rege-
ringens uppdrag att utreda studenternas rättssäkerhet
inom högskolan. I november redovisade verket sitt
uppdrag, och jag vet att man inom Utbildningsdepar-
tementet nu bereder det här ärendet och ser på olika
förslag. Processen att förbättra studenternas rättssä-
kerhet är alltså i gång. Låt oss avvakta och inte före-
gripa beredningen av det här ärendet.
Men jag kan inte underlåta att uttrycka min lite
förvånade nyfikenhet på Folkpartiets och Ulf Nils-
sons förslag när det gäller rättssäkerhetssystem för
studenter. Man föreslår där ett kontraktsbundet rätts-
säkerhetssystem. Studentens skyldighet i Folkpartiets
system utgörs av att ägna tid och kraft åt studierna,
och i stället skulle han eller hon få rättssäkerhet.
Kontrakten ska, säger man i reservationen, till sin
utformning kunna variera mellan lärosätena. Det ska
skapa konkurrens mellan lärosätena som ska gynna
kvaliteten.
Det är här som min nyfikenhet slår till med full
kraft. Föreställer sig Folkpartiet att olika lärosäten ska
erbjuda olika grad av rättssäkerhet i utbyte mot mer
eller mindre tid och kraft åt studierna? Eller kan man
säga så här: Ju mer tid du lägger ned på studierna,
desto större rättssäkerhet erbjuds du. Det är väl bara
Ulf Nilsson som kan ge svar på den här frågan. Men
jag tycker ändå att vi måste reda ut det kontrakts-
bundna rättssäkerhetssystemet. Jag tycker att det är en
väldigt underlig blomma i högskolefloran, om jag får
använda den bilden.
När det gäller studenternas rättssäkerhet är de
borgerliga reservationerna spretiga, men när det gäl-
ler kravet på kårobligatoriets avskaffande är man enig
i en och samma reservation. Precis som Gunnar Gou-
de sade har vi ganska ingående under vår gemen-
samma tid i utbildningsutskottet den här mandatperi-
oden diskuterat kårobligatoriets vara eller icke vara.
Jag kan då säga att jag kan dela uppfattningen att
det finns principiella skäl för att avskaffa kårobligato-
riet. Men de praktiska fördelarna med att behålla det
väger i nuläget tyngre. Jag är övertygad om att mina
borgerliga kolleger här i kammaren också inser att
man inte i en handvändning kan ersätta kårobligatori-
ets roll för att säkerställa studenternas representation i
högskolans olika organ. Den rollen har ju med stu-
denternas utökade formella inflytande blivit större än
den någonsin har varit. Inte heller tror jag att vi har
något enkelt sätt att garantera den studiesociala verk-
samhet som kårobligatoriet faktiskt i dag är en garant
för.
I reservationen utrycker ni litet slarvigt att det får
tillgodoses på annat sätt. Det är ju det andra sättet
som det har visat sig vara så svårt att hitta.
En annan del av de här motionerna och motion-
syrkandena rör forskning och forskarutbildning. Flera
av dem hade vi uppe redan under förra riksmötet, och
vi avslog dem då. Vi socialdemokrater anser fortfa-
rande att den ordning vi nyss har genomfört när det
gäller fördelning av forskningsmedel till universitet
och högskolor är ett garanterat säkert och bra system.
Vi anser också att den förnyelse av forskarutbild-
ningen som vi genomfört under mandatperioden fak-
tiskt är en förutsättning för att klara det som ni alla
har efterlyst i dag, nämligen att öka antalet forskarut-
bildade för att kunna öka antalet disputerade lärare på
högskolor och universitet samtidigt som vi ska tillgo-
dose de önskemål som finns både från privat närings-
liv och offentlig sektor om fler disputerade männi-
skor.
Fru talman! Med det här relativt korta anförandet
yrkar jag avslag på samtliga motioner som behandlas
i detta betänkande och bifall till majoritetsskrivning-
arna i betänkandetexten.</pre><pre>Anf.  116  PER BILL (m) replik:
Fru talman! Majléne Westerlund Pankes relativt
korta anförande, dvs. att hon avstod från 50 sekunder
av de tio minuter hon hade till förfogande, tycker jag
innehöll väldigt många vackra ord. Fler ska lära sig
mer. Vem skulle inte vilja ställa upp på det? Proble-
met är att Högskoleverkets senaste larmrapport snara-
re visar på det motsatta eller möjligen att fler lär sig
mindre.
Majléne sade också att Halmstads högskola står
med ena foten i nutiden. Min fråga är: Den andra
foten då? De flesta företrädare för andra universitet
och högskolor som jag träffar säger att ena foten står i
fattighuset och att det är det riktigt stora problemet.
Fru talman! Jag skulle också vilja ha svar på mina
två frågor som jag ställde i mitt anförande: Vilka
konkreta åtgärder tänker Socialdemokraterna vidta
med anledning av Högskoleverkets larmrapport?
Redan nu, när man bara hunnit en sjättedel av
granskningen, kan man se att bristen på kvalitet på
många ställen är så stor att man måste slå larm.
Det andra som jag tycker är en viktig fråga är:
Vilken typ av kompensation kan man tänka sig för de
studenter som får en riktigt undermålig utbildning,
där Högskoleverket säger att den här håller på inget
vis den kvalitet man kan begära? Ska de t.ex. kunna
få tillbaka de studiemedel som de tagit under den här
perioden?</pre><pre>Anf.  117  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Det var många frågor. Jag vill i alla
fall inleda med att jag hoppas att det inte är något
lärosäte som står med båda fötterna på jorden. Då
kommer man ingenstans.
Jag vill sedan gå in på Högskoleverkets utvärde-
ring. Det är fantastiskt att läsa de rapporter som
kommer från Högskoleverkets kvalitetsutvärderingar
av olika utbildningar på olika lärosäten och universi-
tet. Jag blir glad därför att jag ser att det kvalitetssäk-
ringssystem som vi införde faktiskt fungerar.
Universitet och högskolor som aldrig tidigare har
varit vana vid det kan nu svart på vitt få jämförelsetal
på hur bra de är i förhållande till andra och hur bra de
är jämfört med de förväntade mål som ställs på deras
utbildningar. Nu finns detta svart på vitt. Nu ser de
bristerna, vilket de aldrig tidigare har gjort under
akademiernas varande i historien. Att då dra slutsat-
sen att allt det som är negativt har uppkommit under
de två senaste åren när kvalitetsutvärderingarna fak-
tiskt har existerat är lite naivt. Däremot tar jag gärna
till mig varningssignalerna. Det var meningen att
Högskoleverket också skulle ge oss varningssignaler-
na när det gäller bristen på disputerade lärare.</pre><pre>Anf.  118  PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag är inte naiv, och jag har inte heller
hävdat att bristerna har uppstått de senaste två åren.
Jag tror att det har funnits brister i många utbildning-
ar under lång tid. Jag delar Majléne Westerlunds
glädje över att Högskoleverket verkligen är ett verk
som klarar av sin huvuduppgift. Man är så duktig och
fokuserar på vad man gör att vi nu över partigränser-
na applåderar. Där finns det inga politiska skillnader.
Jag fick svar på min ena fråga, nämligen att Hög-
skoleverkets rapport inte leder till några närstående
förändringar. Vi kan ha ett tankeresonemang om min
andra fråga angående de stackars studenterna som går
en undermålig utbildning. Vore det åtminstone inte
rimligt att de får tillbaka de studiemedel de har lagt ut
under de månader de har gått en utbildning som håller
för låg kvalitet?</pre><pre>Anf.  119  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Vi har haft ett konkret exempel där
jag tycker att vi löste situationen för studenterna
ganska bra. Det gällde den situation som uppstod när
vissa lärosäten fick underkänt inom vårdutbildningar-
na. Där försökte vi lösa det hela med att de studenter
som hade påbörjat sin utbildning skulle få en kvalita-
tivt bra avslutning på sin utbildning, dvs. andra läro-
säten med godkända utbildningar fick ta på sig ansva-
ret för att de studenter som hade påbörjat sin utbild-
ning på lärosäten med rött kort verkligen skulle få en
kvalitativt bra examen. Man lyckades med det. Det
väsentliga är att den högskola som får rött kort verk-
ligen arbetar för att snabbt rätta till alla bristerna för
att kunna komma in på banan igen.
När jag är ute på högskolorna och talar om kvali-
tet har jag en tydlig känsla av att kvalitetsmedvetan-
det på högskolorna i dag är helt annorlunda än det var
innan kvalitetsutvärderingssystemet sattes i sjön. Man
vill inte hamna på listan med gult kort och rött kort.
Man börjar direkt att se över kvaliteten på utbildning-
arna.
I det fallet tycker jag att vi ska ge Högskoleverket
ett stort erkännande för verkets arbete men också ge
ett erkännande till oss politiker som möjliggjort ut-
värderingssystemet - som nu har visat sig vara ett bra
system.</pre><pre>Anf.  120  SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Majléne Westerlund Panke sade att
det är bra att vi har fått ett kvalitetssystem som ska
granska våra lärosäten. Jag håller med om att det är
bra. Men Majléne sade också att det är viktigt att vi
tar till oss varningssignalerna när Högskoleverket
pratar om lärarförsörjning. Men samtidigt kan det här
inte vara något chockartat besked till Socialdemo-
kraterna eller regeringen. Ni har under lång tid känt
till utbyggnaden - vilket har varit bra, Centerpartiet
har också varit med - och ni har vetat hur viktigt det
är att det finns resurser och möjligheter att anställa
fler lärare och få in fler doktorander.
Nu sade Majléne i sitt anförande och i replikskif-
tet att man ska ta till sig varningssignalerna. Var finns
strategin? Var finns agerandet?
Som vanligt lagas och lappas det i efterhand i
stället för att ge förutsättningar från början. Vore det
inte bra att tag i detta och säga att vi tar visst till oss
av detta, men vi tar också steget och ger nya signaler,
tar fram en strategi, ser till att lärosätena får de resur-
ser de länge borde ha haft.
Min andra fråga till Majléne handlar om den stu-
diesociala utredningen. Hur ser den ut? Var det bara
ett snällt ja från regeringens sida? Tänker ni komma i
gång med en sådan?</pre><pre>Anf.  121  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Direktiven till den studiesociala ut-
redningen kommer att bli klara under våren. Det här
är en stor studiesocial utredning innebärande att inte
endast Utbildningsdepartementet berörs utan även
flera andra departement. Därför har naturligtvis ar-
betet tagit längre tid än det skulle ha gjort om endast
Utbildningsdepartementet hade handlagt ärendet, men
då hade det blivit en mycket smalare utredning än vi
faktiskt har krävt. Om Sofia Jonsson avvaktar våren
kommer direktivtexterna att vara klara så att vi kan
starta utredningen till hösten.
Det första steget i strategin att möta bristen på lä-
rare har tagits. Den nya forskarutbildningen är ju en
sådan strategi. Målet med den nya forskarutbildning-
en är att det ska finnas en större finansiell säkerhet för
att kunna klara sin utbildning på heltid under fyra år,
dvs. öka genomströmningstakten i forskarutbildning-
en innebärande att när den nya forskarutbildnings-
strukturen finns på plats ska också antalet forskarex-
aminerade per år öka. Det här var ett strategiskt tän-
kande just för att möta det ökade behovet av dispute-
rade lärare. Därför är det lite märkligt att samtidigt
som ni kräver fler disputerade lärare kritiserar ni det
nya forskarutbildningssystemet.</pre><pre>Anf.  122  SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! De insatser som har gjorts följer inte
riktigt verkligheten. Vi vet att det krävs stora insatser.
Det krävs rejäla insatser framför allt på resurssidan
men också för forskarstuderande doktorander. Vi
tycker att vi har tagit ett steg, men det är flera som
kräver att vi ska gå ännu längre. De mål som vi har
satt upp och den verklighet som finns på lärosätena
ska hänga ihop. Problemet är många gånger att vi
sätter upp ett mål för hur det hela ska se ut, vi delege-
rar ansvar till lärosäten och skolor, men resurserna,
möjligheterna och makten följer inte alltid med.
Det är där det stora problemet är. Om vi säger att
vi ska ha x studenter ute och att vi ska se till att det
finns lärare där måste det också finnas möjlighet för
de lärosätena att genomföra det.
Det är ju det som inte hänger ihop längre. Det är
det som vi i Centerpartiet kritiserar. Det är därför som
vi har lagt en budget med mer pengar till lärosätena,
så att de kan satsa på att få en bra kvalitet. Det är det
som är den stora skillnaden mellan Socialdemokra-
ternas politik och den politik som vi för, där vi säger
att kvantitet och kvalitet ska gå hand i hand.
Vad gäller den studiesociala utredningen vet jag
att det är en stor fråga och att det har varit ett stort
problem. Det är därför som vi så aktivt har arbetat för
att få till stånd en sådan här utredning. Majléne Wes-
terlund Panke säger att vi ska avvakta. I och för sig är
vi vana att vänta, men vi väntar med spänning på att
få se vart det här tar vägen - det är en mycket viktig
fråga - och hoppas att man relativt snart kommer
fram till bra resultat.</pre><pre>Anf.  123  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Sofia kan tryggt avvakta direktiven.
De har tagit tid, men de är då samtidigt inte ett
hafsverk. Även utredningen kommer naturligtvis att
få ta sin tid. Jag delar helt Sofias åsikt att den är
mycket viktig, därför att dagens student ser inte ut
som 50-talets student. Men vi har i mycket haft en
studiesocial organisation som har varit uppbyggd
kring den gammaldags studenten.
Om vi ska förändra vill vi göra det rejält, för att
hitta ett system som åtminstone kan vara uthålligt ett
antal år framåt. Det är därför det har fått ta den tid det
har tagit.</pre><pre>Anf.  124  YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp frågan om kå-
robligatoriet. Vårt parti ställer sig också bakom för-
slaget att det ska tas bort. Majléne Westerlund Panke
sade här att det är väldigt viktigt att alla människor i
högskolan är tvungna att tillhöra studentkåren för att
få sin studiesociala trygghet. Vi hoppas nu att utred-
ningen ska komma fram till ett bra resultat.
Är det inte förvånansvärt att det behövs ett tvång
att betala en viss avgift för en viss grupp människor,
för att de ska känna sig trygga och få den sociala
trygghet som de behöver? I så fall skulle man kunna
tänka sig att Majléne Westerlund Panke en vacker
dag föreslår att det ska vara en avgift för alla gymna-
sieelever för att de ska få tillhöra elevrådet. Elevrådet
har ju ett inflytande och kan ombesörja det hela.
I ett demokratiskt samhälle ska väl inte en grupp
människor behöva betala för att de ska få utöva ett
inflytande eller för att de ska få den vanliga sociala
trygghet som alla andra får.
Jag tittade på SFS synpunkter på vårpropositio-
nen, och de kommer hela tiden tillbaka till den situa-
tion som studenterna befinner sig i, i relation till and-
ra medborgare i landet.
Nu är Socialdemokraternas mål att 50 % ska gå på
högskola och universitet. Är det inte rimligt att alla
medborgare, oavsett om de är studenter eller vanliga
samhällsmedborgare, finns inom samma lagrum och i
samma sociala skydd och har samma möjligheter till
inflytande på den verksamhet som de utövar utan att
betala en obligatorisk avgift?</pre><pre>Anf.  125  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! När det gäller kårobligatoriet och dess
ställning måste man se på universitetets och akade-
mins traditioner och historia. Kårobligatoriet är
egentligen ingenting som staten har uppfunnit, utan
det är studentsammanslutningen inom universitetet,
precis som vi har haft ett kollegium inom universite-
tet. Med vissa oskrivna regler och lagar och skrivna
regler och lagar har kårobligatoriet levt vidare, kan
man säga.
Vi har faktiskt fattat två principbeslut i Sveriges
riksdag. Vi fattade ett principbeslut om avskaffande
av kårobligatoriet 1977, dvs. under borgerlig tid. Vi
fattade ett principbeslut 1993. Inget av dessa princip-
beslut har någonsin lett till ett konkret beslut om en
ny konstruktion och form för studentsammanslut-
ningen för att dels lösa representationen i alla de
beredande organen vid lärosätena och universiteten,
dels lösa just de delar som har med den studiesociala
verksamheten att göra, men inte bara försäkringar -
det är kanske den mindre delen - utan studentaftnar,
studentkvällar, idrottsorganisation osv.
Jag tittade på de siffror som lades fram 1995, och
jag såg att det då skulle röra sig om en statlig kostnad
på ungefär 38 miljoner kronor om allt skulle täckas
med statliga medel. Det var ju så man tänkte.</pre><pre>Anf.  126  YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det förvånar mig att Majléne Wes-
terlund Panke kan stå här och försvara att en medbor-
gare i vårt land år 2002 ska behöva betala för sin
demokratiska rättighet, som man har i andra utbild-
ningar. Här står Majléne Westerlund Panke och talar
om hur viktigt det är att vi tar steg framåt och att vi
ska ta hänsyn till traditionerna.
Det finns principbeslut, och likväl är kårobligato-
riet kvar. Och staten välsignar detta, i stället för att
göra det till något frivilligt. Låt i så fall studenterna
bestämma att alla studenter ska få finnas kvar! Men
det är väl inte så att representationen i just universi-
tetets verksamhet när det gäller studenterna innebär
att man måste ta betalt för att de ska få vara med? Jag
har själv varit med och betalat avgiften ett drygt tiotal
år, så jag är fullt medveten om vad det innebär.
Jag vet också vad det innebär när man inte känner
att man får ut någonting av pengarna. Här är situatio-
nen redan nu, på grund av inflation och annat, sådan
att studenterna i många avseenden har det svårt eko-
nomiskt - för att inte tala om dem som är föräldrale-
diga, som finner det nästan omöjligt att få det att gå
runt men ändå ska betala till en studentförening för
att få göra sin examination. Det finns något korkat i
det tänkandet hos ett demokratiskt sinnat parti.
Vi från Kristdemokraterna kan inte acceptera att
människor ska behöva ha det så, att det ska behövas
sådana anslutningar över huvud taget. Det måste
finnas en föreningsfrihet som träder in i det här fallet,
där människor som vill vara med i en förening, t.ex.
studenterna, säger ja till det och betalar sin avgift. De
som inte vill vara med behöver inte betala. Det är väl
en självklarhet.</pre><pre>Anf.  127  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Jag kan inte låta bli att förvåna mig
över att Yvonne Andersson, som i debatten om den
öppna högskolan talade för terminsavgifter på läro-
sätena, universitet och högskolor, här är så fruktans-
värt upprörd över de få hundralappar som går till
kårobligatoriet.</pre><pre>Anf.  128  ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag har den uppfattningen att en stu-
dent i förväg ska få information om vad han kan för-
vänta sig. Det är det vi sammanfattar i begreppet
studentkontrakt, som Majléne Westerlund Panke är
väldigt främmande för. En student ska helt enkelt ha
en garanti för vilken grad av handledning, vilken
utbildningsnivå på läraren och vilken möjlighet att
pröva betyg osv. han har.
Majléne Westerlund Panke tycks tro att det ser li-
kadant ut på alla högskolor, eftersom hon säger att
studentkontrakten skulle se olika ut.
Högskoleverkets omdiskuterade och fina gransk-
ningar redovisades häromdagen. Man skriver så här:
"För studenterna själva är det snarast omöjligt att
kunna jämföra utbildningar mellan de olika lärosäte-
na. . utbildningskatalogerna de får hemskickade
innehåller inga konkreta detaljer om hur många lärare
institutionen har eller hur många undervisningstim-
mar det finns."
Högskoleverket säger: "Vi är mycket kritiska till
katalogerna, som snarare ger reklam än konkret in-
formation. Utbildningskvaliteten kan skilja sig bero-
ende på vilket lärosäte som ger utbildningen, men det
är mycket svårt för studenter att få kännedom om
det".
Därför vill jag fråga om studenterna inte behöver
en betydligt mycket bättre information i dag. Behöver
studenterna inte också en mycket bättre garanti än
vad de har i dag för att utbildningen verkligen håller
vad den lovar?</pre><pre>Anf.  129  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Jag anser att rättssäkerhetssystemet
ska se likadant ut för alla universitet och lärosäten.
Det är det mest naturliga.
Ulf Nilssons andra fråga när det gäller studenterna
hänger till viss del ihop med frågan om rättssäker-
hetssystemet, som alltså ser lite olika ut för olika
lärosäten och universitet. Det är klart att högskolorna
driver utbildningar som till viss del är unika, även om
de leder fram till lika många poäng i samma ämne.
Det finns studentkataloger, som talar om vad man
förväntar sig av studenten och vad de olika utbild-
ningarna innehåller. Men jag kan dela Ulf Nilssons
uppfattning att man kanske inte bara skulle presentera
utbildningarna och utbildningarnas innehåll utan
också publicera de utvärderingsresultat som Högsko-
leverket har avlevererat när det gäller de olika hög-
skolorna. Då får den enskilde studenten verkligen
möjlighet att jämföra de olika utbildningarna. Jag är
inte alls motståndare till att även detta publiceras i
studentkatalogerna.</pre><pre>Anf.  130  ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Det jag vill ska ingå i ett studentkon-
trakt är information om t.ex. hur många undervis-
ningstimmar jag garanteras om jag börjar läsa, vilken
handledning jag garanteras, vilken utbildningsnivå
lärarna har - om de har doktorerat eller inte - och
vilken kompensation jag får om högskolan inte lever
upp till det utlovade. Det är inte så konstigt att det
kommer att se olika ut på olika ställen, eftersom an-
talet undervisningstimmar och lärarnas utbildningsni-
vå varierar från högskola till högskola.
Studenterna kan värdera olika saker. En del stu-
denter värderar väldigt högt att träffa en forskarutbil-
dad lärare. Andra tycker att annat är viktigare i un-
dervisningen.
Jag tycker att Majléne Westerlund Panke har fått
förslaget om studentkontrakt att låta mycket konstiga-
re än vad det är. Det handlar om en tydlig rätt till
information t.ex. om vad som händer om studenten
inte får det han eller hon har utlovats.</pre><pre>Anf.  131  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Om det är det Ulf Nilsson menar med
rättssäkerhet för studenterna måste jag säga att det
inte riktigt ligger i linje med det Högskoleverket har
presenterat. Man betonar rätten att överklaga betyg
och vikten av att veta vad som händer om studenten
inte kan delta i tentamina, osv. Det gäller t.ex. möj-
ligheten till omtentamen.
Jag hoppas att Ulf Nilsson delar min uppfattning
att dessa delar måste vara lika på alla lärosäten. De
ska inte kunna användas i kvalitetskonkurrensen
lärosäten emellan. Man ska inte kunna vara lite snäl-
lare när man sätter betyg på ett lärosäte än på ett
annat.
Jag fick när jag läste Ulf Nilssons motion uppfatt-
ningen att det var detta man menade när man talade
om rättssäkerhet. Nu har jag fått veta vad Ulf Nilsson
menar med rättssäkerhet i motionen, och det är något
annorlunda.</pre><pre>Anf.  132  BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Ingen vänsterpartistisk motion be-
handlas i betänkandet. Trots det vill jag försöka klar-
göra vår uppfattning i några av de frågor som har
tagits upp i betänkandet.
Det första gäller studenternas rättssäkerhet, som är
och länge har varit en oerhört betydelsefull fråga för
Vänsterpartiet. Det är väldigt viktigt att studenternas
rättssäkerhet garanteras.
För att det ska vara möjligt krävs det först och
främst att de föreskrifter som tillämpas är klara och
adekvata, att de är publicerade och att de tillämpas
lojalt och på ett korrekt sätt.
Av egen erfarenhet - jag har varit ledamot av en
universitetsstyrelse - kan jag konstatera att det fak-
tiskt finns behov av att ge Högskoleverket i uppdrag
att återuppta den juridiska servicen och rådgivningen
till universitet och högskolor i syfte att höja den för-
valtningsrättsliga standarden vid lärosätena.
För Vänstern är studenternas möjlighet att få en
fullständig omprövning av betygsbeslut ett viktigt och
naturligt steg för att öka rättssäkerheten. Däremot är
jag personligen tveksam till om ett ekonomiskt ska-
destånd ska kunna utkrävas vid felaktig myndighets-
utövning eller när undervisningen har visat sig inte
uppfylla de krav som man kan ställa på god undervis-
ning.
Vi ska också när vi pratar om Högskoleverkets
utvärderingar, som jag tycker är utmärkta, komma
ihåg att man än så länge utvärderar enstaka ämnen.
Ett ämne är bara en liten del i ett sammanhängande
stort program. Dålig kvalitet i det ena fallet kan kan-
ske till en del kompenseras av god kvalitet i andra
kurser och ämnen i ett utbildningsprogram.
Jag tror att man med ett väl fungerande kvalitets-
säkringssystem med en annan periodocitet - vi skulle
gärna se att det fanns finansiella resurser för utvärde-
ringar vart fjärde eller femte år i stället för vart sjätte
- bör kunna komma till rätta med eventuella brister.
Jag håller med Majléne Westerlund Panke om att
diskussionerna och samtalen på universiteten och
högskolorna sedan utvärderingarna startade i mycket
högre grad har gällt just utbildningens kvalitet.
Vi vill invänta remissbehandlingen av den s.k.
rättighetslista som Högskoleverket har givit ut innan
vi tar ställning till ytterligare förbättringar när det
gäller studenternas rättssäkerhet. Det är en lista som
vi tycker innehåller ett antal utmärkta förslag, men vi
väntar med vårt definitiva ställningstagande tills vi
har sett remissvaren.
Miljöpartiet tar i en motion upp frågan om bristen
på geografisk rörlighet bland akademiker, som av
många anses som ett problem. Två aktuella utred-
ningar slår till en del hål på myten om den akademis-
ka orörligheten. Enligt de utredningsresultaten är det
framför allt adjunkterna som tar jobb utanför hög-
skolan. Ca 28 % har lämnat högskolan under de se-
naste fem åren. Också lektorerna lämnar högskolan i i
varje fall för mig oväntat stor utsträckning. Professo-
rerna, däremot, tycks vara en mer stabil grupp.
Jag är förespråkare för rörlighet. Jag tror att det
kan vara bra. Det vitaliserar systemet. Men det är
klart att vi inte får passera det acceptablas gräns, med
tanke på att vi faktiskt har en akut lärarbrist. Jag
skulle vilja säga att det är det stora problemet för
högskolan, nu och i framtiden.
För att vi ska kunna behålla kvaliteten på utbild-
ningen i ett expansionsskede, som vi ju befinner oss i,
måste också lärarförsörjningen vara god. Jag tycker
därför att det är viktigt att regeringen och utbild-
ningsministern försöker göra någonting för att säkra
tillgången på välutbildade och kompetenta lärare och
även för att förbättra rekryteringsläget när det gäller
kvalificerade forskare inom främst teknik och medi-
cin. Det är två områden inom vilka den akademiska
konkurrensen har ökat och där det finns ett starkt
avnämarbehov.
Jag ska också kommentera den diskussion som
förts om kårobligatoriet. Vår principiella inställning
har inte förändrats. Vi skulle faktiskt helst vilja av-
skaffa det. Men vi har intagit en pragmatisk hållning,
vilket för övrigt också Socialdemokraterna har gjort.
Vi ser att det inte har funnits möjligheter att säker-
ställa en god studiesocial miljö för studenterna. De
goda och kloka förslag som Per Bill efterlyste har vi
ännu inte sett.
Vi har inte heller löst frågan om representationen i
beslutande organ. Frågan borde kanske utredas igen,
men än så länge tycker vi att det finns skäl för att
behålla obligatoriet.
Majléne Westerlund Panke tog upp den studieso-
ciala utredningen och svarade på den  fråga som jag
hade tänkt ställa om direktiven. Det är bra om vi får
dem nu i vår, för jag och vi har svårt att acceptera att
de skulle föranleda en fördröjning in till nästa man-
datperiod. Det gäller särskilt med tanke på den pro-
cess som faktiskt föranledde det här beslutet.
I en flerpartimotion från Vänsterpartiet, Social-
demokraterna, Centern, Folkpartiet och Miljöpartiet
tar man upp attityderna gentemot homosexuella,
bisexuella och transpersoner. Motionärerna menar att
kunskaperna om de här grupperna inte tas upp på ett
riktigt tillfredsställande sätt i utbildningen för främst
lärare, socionomer, präster, läkare, psykologer, juris-
ter och poliser. Jag delar motionärernas synpunkter i
sak men ser det som väldigt principiellt tveksamt att
riksdagen ska styra och detaljreglera de olika utbild-
ningarnas kursinnehåll.
Det finns också en motion från en moderat riks-
dagsledamot som behandlar tandhygienistutbildning-
en. Jag har försökt titta på detta och skulle vilja ställa
en fråga till Majléne Westerlund Panke.
I propositionen 1997/98:112 Reformerat tand-
vårdsstöd säger sig regeringen avse att ge Högskole-
verket i uppdrag att bedöma de utbildningsmässiga
och ekonomiska konsekvenserna av Socialstyrelsens
förslag till kompetensområde för tandhygienisterna,
som just pekade på att tandhygienisternas arbete nu
omfattar viktiga delar av det förebyggande tandhälso-
arbetet, det som man kallar oral hälsa, och att utbild-
ningen därför inte borde  omfatta mindre än 120 po-
äng. Jag skulle vilja veta vad det egentligen blev av
det här.
Jag skulle i samband med det här också vilja ta
upp tandsköterskeutbildningen. Jag vill bestämt säga
att vi ser den som en eftergymnasial högskoleutbild-
ning om alternativt 40 eller 60 poäng som kan leda
fram till en yrkeshögskoleexamen. Allan Sundström
har i sin utredning tydligen tänkt sig att göra tands-
köterskeutbildningen till en KY-utbildning, vilket vi
bestämt motsätter oss. Jag kan bara hänvisa till att
utredningar läcker, och även den här utredningen har
tydligen läckt på den här punkten.
KY-utbildningarna ska vara sådana att de tillgo-
doser ett visst behov vid en viss tidpunkt, och de ska
inte ha permanent karaktär. Dessutom ska det vara
möjligt att tillgodoräkna sig tandsköterskeutbildning-
en när man senare kanske vill söka till tandhygie-
nistutbildningen, vilket faktiskt många tandsköterskor
gör i dag. Jag ser som vår uppgift här i riksdagen att
vi verkligen ska arbeta för att inte skapa återvänds-
gränder i utbildningssystemet.
Jag tycker att Folkpartiets inställning är lite märk-
lig. Jag tycker till skillnad från Folkpartiet att indust-
riforskningsinstituten faktiskt spelar en väldigt viktig
roll både när det gäller att överföra och att utveckla
forskningsresultat till en möjlig produktion. De spelar
också en betydelsefull roll för kunskapsutvecklingen
inom de små och medelstora företagen.
Dessutom, Ulf Nilsson, fungerar samarbetet mel-
lan universitet och högskolor liksom även mellan
universitet och högskolor respektive industriforsk-
ningsinstituten oftast utmärkt. Även när det gäller
forskarutbildningen och forskarskolorna finns det ett
inte oväsentligt engagemang från institutens sida.
Sist vill jag ta upp lite grann om fakultetsansla-
gen. Främst för Linköpings universitet och för Umeå
universitet är fakultetsanslagen katastrofalt låga i
förhållande till läget vid andra universitet och läroan-
stalter, vilket gör de här universiteten extremt bero-
ende av externa anslag och även mycket känsliga för
förändringar i forskningsfinansieringssystemet.
Konsekvenserna av neddragningarna av SSF:s
foskningsfinansiering är ett tydligt exempel på detta.
För Linköpings universitet utgör de låga fakultetsan-
slagen ett särskilt problem när det gäller att uppfylla
de ökande kraven på motfinansiering i extern an-
slagsgivning. Forskarna vid Linköpings universitet är
nödsakade att i större utsträckning än kolleger vid
andra universitet finansiera sin egen verksamhet.
Universitetet lär därför endast i begränsad omfattning
kunna satsa på egna forskarassistenter och dokto-
randtjänster.
Linköpings universitet är faktiskt trots allt ett av
de få universitet som har lyckats nå upp till taket, och
trycket är fortfarande stort inom flertalet program.
Universitetet fick också vid omfördelningen av ut-
bildningsplatserna mellan högskolorna ett stort nytill-
skott. Jag vill säga att det i ett så expansivt skede när
man ökar antalet utbildningsplatser faktiskt måste
finnas en balans däremellan och fakultetsanslagen.
Fakultetsanslagen måste öka i samma utsträckning.
Annars kommer vi över tid att förlora en del av kva-
liteterna i grundutbildningen.
Vi menar att utnyttjandet av existerande offentliga
medel för forskning måste optimeras utifrån priorite-
ringar och profilering, men nu borde faktiskt tiden
vara inne för att tillåta en ökning av de statliga forsk-
ningsresurserna i stort, också i samband med fakul-
tetsanslagen. Vid en sådan ökning ser jag det som
självklart att Linköpings universitet och Umeå uni-
versitet den här gången kompenseras för sina låga
fakultetsanslag, så att de kommer på samma nivå som
övriga lärosäten.</pre><pre>Anf.  133  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Jag fick en direkt fråga av Britt-Marie
Danestig om både tandhygienister och tandsköters-
kor. Precis som i fråga om den studiesociala utred-
ningen är det väntan som gäller. Tandvårdsöversyn
2000, vars resultat ska redovisas nu i vår, har bl.a. i
uppdrag att visa vilken kompetens och utbildning
som tandvården behöver i framtiden. Jag har inte hört
talas om de läckor som Britt-Marie tydligen fått del
av, men jag utgår från att man har ett ganska konkret
förslag just när det gäller kompetenstillförseln till
tandvården.</pre><pre>Anf.  134  BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Detta låter i och för sig bra, men jag
frågade också vart uppdraget till Högskoleverket att
utreda och bedöma de utbildningsmässiga ekonomis-
ka konsekvenserna av Socialstyrelsens förslag tog
vägen. Jag skulle gärna vilja veta det.
Jag är vidare lite bekymrad över den här utred-
ningen. I dess expertgrupp finns varken tandsköters-
kor eller tandhygienister representerade, endast tand-
läkarna, och det tycker jag faktiskt är en brist.</pre><pre>Anf.  135  ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Britt-Marie Danestig sade avslut-
ningsvis att fakultetsanslagen, de som går direkt till
forskarna vid högskolorna, måste öka lika mycket
som andra anslag. Därför blev jag lite överraskad
eftersom Britt-Marie Danestig och Vänsterpartiet har
röstat emot förslag från Folkpartiets sida om att öka
fakultetsanslagen.
Sedan nämnde Britt-Marie Danestig industri-
forskningsinstituten, och för tydlighetens skull ska
jag säga att jag tycker att det är alldeles utmärkta
företeelser. De är ofta väldigt bra exempel på samar-
bete mellan näringsliv och forskning. Det är ju bra att
Britt-Marie Danestig också tycker att de är bra.
Vad som förvånar mig är att inte Vänsterpartiet
ser en fara i att en väldigt stor del av forskarutbild-
ningen separeras från forskningen om man lägger just
mindre pengar på fakultetsanslag. Eftersom vi har en
begränsad kaka att dela på för forskningen har vi inte
- jag måste verkligen säga det tydligt här - sagt något
negativt om industriforskningsinstituten, utan tvärtom
positivt. Vad vi har sagt är att regeringen bör göra en
analys av hur den viktiga forskarutbildningen på
universiteten påverkas av de beslut som tidigare fat-
tats. Jag tror att det är väldigt angeläget att följa detta
så att inte merparten av forskarna befinner sig utanför
universitetet och universitetet får stå för forskarut-
bildningar utan att ha några anslag till forskning. Det
förvånar mig lite att inte Vänsterpartiet kan se pro-
blematiken där, även om jag uppskattar att ni är glada
för samarbete med näringslivet, precis som vi är.</pre><pre>Anf.  136  BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Det är klart att forskarutbildningen är
en uppgift för universiteten. Men det finns också, tror
jag, en stimulans i att man under sin utbildningstid
har kontakter med den verklighet som man ska spegla
i sin forskning. Det kan ju aldrig anses vara fel. Hur
det organiseras och hur de här kontakterna går till kan
väl variera beroende på vilket ämne man har valt att
ägna sig åt.
Jag skulle vilja påminna Ulf Nilsson om att vi
faktiskt under den här mandatperioden har gjort en
kraftfull satsning genom de nya forskarskolorna. Det
har funnits ett starkt intresse att få fram fler dispute-
rade. Vi är medvetna om att de här satsningarna inte
kommer att räcka för framtiden. Ska vi klara lärarför-
sörjningen och det behov som finns inom arbetslivet
av högutbildade så måste vi anstränga oss mer.</pre><pre>Anf.  137  ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Det är bra att Vänsterpartiet och Britt-
Marie Danestig är medvetna om att satsningen på
forskningen inte räcker. Då kanske ni nästa år kan
stödja en del av de förstärkningar som Folkpartiet
föreslår på närmare 2 miljarder under en treårsperiod
till just forskare och forskarutbildningen.
När det gällde just industriforskningsinstituten är
Folkpartiets yrkande - som Britt-Marie Danestig
alltså tog avstånd ifrån - att regeringen bör återkom-
ma till riksdagen med en analys av hur den viktiga
forskarutbildningen kan komma att påverkas av de
reformer som är genomförda när det gäller industri-
forskningsinstituten. Det tycker jag är en ganska
nyanserad och harmlös tanke från vår sida. Det är inte
något negativt gentemot industriforskningsinstituten.</pre><pre>Anf.  138  BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag kan inte riktigt förstå bakgrunden
till det yrkandet, Ulf Nilsson. Det är klart att finns det
intresse så finns det fog, men jag kan inte se på vilket
sätt man skulle motivera det. Den förändring som har
gjorts när det gäller industriforskningsinstituten berör
ju egentligen inte forskarutbildningen på något sätt.
Det är ett sätt att effektivisera och förbättra verksam-
heten för industriforskningsinstituten. Det tycker jag
har varit ett krav och någonting som vi har stött
länge, därför att vi tycker att bryggan mellan forsk-
ning och produktion och mellan forskning och ar-
betslivet är väldigt viktig. Det är så vi bl.a. kan gene-
rera flera jobb. En del av de här industriforskningsin-
stituten har också lyckats med avknoppningarna, bl.a.
i Norrköping genom Acreo.</pre><pre>Anf.  139  PETER PEDERSEN  (v):
Fru talman! Undertecknad och Kenneth Kvist, bå-
da Vänsterpartiet, har inlämnat en motion, Ub306, om
idrott och studier, där vi försöker föreslå olika åtgär-
der för att man ska kunna kombinera idrottsutövning
på hög nivå med högre studier.
Fru talman! Idrottsrörelsen är vårt lands sannolikt
största folkrörelse. Många är aktiva i idrottsrörelsen:
gammal som ung, kvinna som man, pojke som flicka.
Det är i grunden positivt för att komma till rätta med
de problem vi har diskuterat i andra sammanhang
med alltför stillasittande jobb, för lite fysisk aktivitet
osv. som ger olika sjukdomar och krämpor.
Sverige är och har varit ett framgångsrikt idrotts-
land på både den manliga och den kvinnliga sidan. Vi
har tagit hem en massa mästerskapsmedaljer i olika
idrotter, och de här framgångarna fortsätter än i dag.
De har inte kommit från ingenstans. Vi har en massa
intresserade ungdomar som kommer till intresserade
idrottsklubbar där det finns ideella ledare som hjälper
till med högt kvalificerad idrottsträning, stor bredd
osv. som leder fram till de här framgångarna. Inte
minst den enskilda idrottsmannen och idrottskvinnan
får lägga ned enormt mycket tid - egen tid - för att
lyckas i sin idrott.
Förr var det inte helt ovanligt att man kunde hålla
på med olika idrotter på toppnivå, t.ex. en på vintern
och en annan på sommaren. Sven Tumba var ett så-
dant exempel och Anette Börjesson ett annat. I dag
tvingas man i regel specialisera sig på en idrott.
Det har också varit stora problem att kunna kom-
binera idrotten med någon typ av arbete, för att inte
tala om högre studier. Det finns en rad tragiska ex-
empel på idrottsutövare som har varit i rampljuset
men sedan inte haft någonting att falla tillbaka på när
idrottskarriären tagit slut. Även i dag vet jag att det
pågår ett hårt arbete ute i många idrottsföreningar när
man försöker stötta idrottsutövare för att de ska för-
söka kombinera sitt idrottande med högre studier.
Ibland lyckas man, och ibland lyckas man betydligt
sämre. Då kvarstår det gamla problemet: Vad gör
man när idrottskarriären är över?
Förr fanns någonting som kallades för ortsföreträ-
de, som gav idrottsutövare som kom in på en utbild-
ning på en viss högskola eller ett visst universitet
möjlighet att byta till en studieort där man bättre
kunde kombinera idrotten med högre studier. Ortsfö-
reträde innebar alltså i korthet att den som antagits på
en högskoleutbildning ska ha rätt att delta i motsva-
rande utbildning på en annan ort om specialidrotts-
förbundet rekommenderar detta eller själv anordnar
särskilt goda träningsmöjligheter på orten eller i dess
närhet. Det här har tagits bort med hänvisning till att
Högskoleverket säger att det här bryter mot gällande
bestämmelser.
Ett annat problem gäller studiemedelssystemet,
som ju möjliggör studiestöd i högst 12 terminer, alltså
sex år. Även detta kan ställa till problem för idrotts-
utövare som skulle behöva mer tid för sina studier.
De ska inte bara träna och läsa; de behöver också sin
sömn för att kunna lyckas i de båda andra discipliner-
na. Här borde det kunna finnas möjlighet till anpassad
studiegång och förlängd möjlighet att erhålla studie-
medel.
Det sägs väldigt lite om det här när man avslår
detta från utskottets sida. I princip hävdar man bara
att det bryter mot gällande bestämmelser. Ja, det vet
vi också: Det är därför vi tyckte att regeringen kanske
borde se över de här bestämmelserna och eventuellt
överväga förändringar.
Det sägs heller ingenting om att det här avslaget
beror på att man skulle anse att de som ägnar sig åt
idrott på hög nivå skulle gynnas på andras bekostnad,
men man kan läsa det mellan raderna. Därför skriver
vi också i motionen att det kan finnas andra grupper
som behöver likvärdiga möjligheter till ortsföreträde,
anpassad studiegång och förlängd tid för att erhålla
studiemedel. Det kan också prövas av regeringen. Det
ska inte innebära att man försenar möjligheten för
idrottare att kunna få rimliga villkor för att förena
idrott med högre studier.
Förståelse och stöd för en sådan åtgärd är sanno-
likt jättestort, inte minst bland idrottsutövarna. Jag vet
att det är det inom idrottsrörelsen, och jag tror att det
kommer att finnas en stor acceptans i den stora idrott-
sintresserade befolkning vi har, och även bland övriga
studerande.
Fru talman! Eftersom utgången av en eventuell
votering om en enskild motion är given och för att
spara tid avstår jag från att yrka bifall till motion 306,
men jag hoppas att utbildningsutskottets ledamöter
har tagit till sig något av min argumentation och att
man i framtiden ser på frågan med lite större öppen-
het i stället för att som i nuläget enbart hänvisa till
gällande paragrafer. De kan som sagt förändras om
den politiska viljan finns. Jag skulle gärna vilja att
någon åtminstone tog en replik och tog tillfället i akt
att här och nu förklara varför oviljan är så stor mot att
möjliggöra kombinationen idrott på hög nivå och
studier. Eller tycker ni att det är jättebra att alla id-
rottsutövare som vill kunna kombinera idrott med
högre studier måste flytta till andra länder, t.ex. USA,
vilket är fallet i dag?</pre><pre>Anf.  140  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Jag kan säga till Peter Pedersen att vi
har diskuterat detta i utbildningsutskottet ganska
ingående. Högskoleverket är bestämt på den punkten
att ortsföreträde för elitidrottare inte står i överens-
stämmelse med de bestämmelser vi har.
Jag skulle gärna vilja peka framåt och säga att
nätuniversitetet kommer att bli en helt ny möjlighet
för elitidrottare som vill kombinera sin elitidrott med
akademiska studier. Där blir man oberoende av ort
och kan läsa i sin egen takt på ett helt annat sätt än
om man läser på campus på en högskola.</pre><pre>Anf.  141  PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Jag tackar för det svaret. Jag lärde
mig något nytt; jag kände inte till nätuniversitetet.
Det låter mycket intressant. Det kan vara en variant.
Samtidigt tror jag att många idrottsmän och idrott-
skvinnor gärna vill studera på campus och träffa and-
ra. Man vill inte bara sitta hemma på sin kammare.
Det är ett ganska ensamt jobb att vara student. Det är
också ensamt att hålla på med en enskild idrott. Man
kan ha utbyte av den dagliga kontakten med andra
studerande.
Tanken från vår sida är inte att vi ska gynna id-
rottsutövare på andras bekostnad. Vi ser bara att det
är en grupp som kan ha specifika intressen. Om man
kommer in på en högskola där det inte finns någon
simhall är det svårt att hålla på med simhopp. Då får
man välja. Man kan gå en utbildning och lägga av
med simhopp. I stället väljer de flesta att strunta i
utbildningen.
Det handlar inte om att komma in på något slags
fribrev. Man ska uppfylla de villkor som krävs be-
tygsmässigt osv. för att komma in på utbildningen.
Det handlar inte om att man ska gå före i kön och
kunna komma in fastän man har usla betyg. Man ska
uppfylla villkoren men få möjlighet att flytta utbild-
ningsplatsen till annan lämplig ort där man kan utöva
sin idrott.</pre><pre>Anf.  142  ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag står bakom en motion med be-
teckningen Ub371. Den har utskottet behandlat men
ändå inte behandlat. Man har nämligen beslutat att
den inte kan behandlas på grund av styrsystemen.
Den gäller obligatorisk utbildning i smärtkunskap,
om smärtlindring för alla de människor som drabbas
av smärtsamma sjukdomar.
Jag har följt Cancerfondens "smärtsyster" i många
år. Halva hennes lön bekostades av Cancerfonden.
Hon fick därmed tillfälle att resa runt till olika sjuk-
hus och vårdinrättningar och informera om hur man
på bästa sätt skulle nå ett bra resultat för att lindra
svåra smärtor. Det är inte så lätt som man skulle kun-
na tro. Det handlar inte bara om en spruta med ett
visst innehåll. Det handlar om kombinationer och
mängder, och det är en hel vetenskap.
Utskottet säger att riksdagen inte ska fatta beslut
om sådana frågor enligt gällande styrsystem. Under
ganska många år här i kammaren har jag sett frågor
komma upp som legat vid sidan om. Inte minst har
vår regering vid många tillfällen tagit upp frågor som
kanske inte tillhör regeringens område.
Det hör är mitt sista riksdagsår, så jag kommer
inte tillbaka. Jag är helt övertygad om att mina mo-
tionerande kamrater från de tre borgerliga partierna
kommer att fullfölja arbetet. Jag är också övertygad
om att mitt eget parti kommer att ta upp frågan. Det
kan inte vara så att människor som drabbas av de allra
svåraste och mest smärtsamma sjukdomarna inte ska
kunna få adekvat smärtlindring därför att vi inte ser
till att den utbildningen finns i alla yrkesgrupper inom
vår sjukvård.
Bifall till motion Ub371.</pre><pre>Anf.  143  YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Jag kräver intellektuell hederlighet av
mina arbetskamrater. Att Majléne Westerlund Panke
svarar mig med ett osant påhopp som sista replik är
fult.
Kristdemokraterna har ihärdigt hållit fast vid att
det alltid ska vara kostnadsfritt för studenter i vårt
land att studera. Därför har vi inte heller rätt att
tvinga på våra studenter kåravgifter för att få tentera.
I dag vill jag ge dem som skriver våra riksdags-
protokoll dagens ros, för utan dem hade jag inte kun-
nat blottlägga Majléne Westerlund Pankes osanning.
Jag läser innantill från riksdagsprotokollet den 7
december 2001, som Majléne Westerlund Panke
refererade till. Där står följande, på s. 8:
"Landet består av runt 9 miljoner invånare med
totalt 36 lärosäten som är statliga och tre som inte är
det. Att erbjuda hög kvalitet på så kvalificerade om-
råden som högre utbildning och forskning kräver
resurser. Varje forskningsinstitution behöver dess-
utom ha en s.k. kritisk massa för att visa goda resul-
tat. Långsiktigt kommer inte statens anslag att räcka
om vi ska hålla en god internationell standard på den
högre utbildningen och ligga i kunskapsfronten inom
forskningen.
Därför har Kristdemokraterna föreslagit att läro-
sätena ska få ta betalt för utbildning till studenter
utanför EU-området, ett förslag som den statliga
utredningen Advantage Sweden har anvisat. Liksom
andra nationer som Storbritannien, USA, Australien
m.fl. anser vi att detta skulle bidra till att höja kvali-
teten. Genom att följa förslaget om att sälja utbild-
ning till studenter från icke EU-anslutna länder kan
lärosätena få in resurser för att stärka kvaliteten men
också få inflöde från andra kulturer i ökad utsträck-
ning och ge möjligheter för svenska studenter att
delta i internationella nätverk på ett helt annat sätt.
Allt detta höjer kvaliteten på våra lärosäten."</pre><pre>Anf.  144  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Efter den uppläsning som Yvonne
Andersson gjorde vidhåller jag att här finns ett förslag
om terminsavgifter för studenter i den svenska hög-
skolan.
För de studenter som kommer från tredje land ska
det alltså införas terminsavgifter. I den debatten såg
jag det som en fara för att man öppnar dörren på glänt
för terminsavgifter. Vi förde debatten då. Men det
finns inte någon motsättning i det jag sade i dag, att
Yvonne Andersson faktiskt förespråkade ett införan-
de av terminsavgifter som innebär helt andra kostna-
der för en enskild student än att betala sin medlems-
avgift till studentkommunen kårobligatoriet.</pre><pre>Anf.  145  YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Här finns inga som helst förslag till
terminsavgifter. Det finns inga andra teknikaliteter
som är annorlunda än det Östros själv har bestämt om
uppdragsutbildning till andra länder. Det finns ingen-
ting som talar om teknikaliteter när det gäller hur man
säljer osv.
Att ta ut avgifter från människor utanför EU-
området är en helt annan sak än kåravgifter och ter-
minsavgifter på den svenska högskolan. Det är en
vald missuppfattning som Majléne Westerlund kän-
ner att hon har moral nog att presentera från denna
talarstol.</pre><pre>Anf.  146  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s):
Fru talman! Jag tänker inte förlänga debatten med
käbbel. Men Yvonne Andersson ville faktiskt, och
vill fortfarande, införa terminsavgifter för enskilda
studenter från tredje land som ska läsa på svenska
högskolor.</pre><pre>Anf.  147  YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Detta är inget käbbel. Det är allvarli-
gare än så. Det är allvarligt när någon från det ledan-
de partiet försöker få in en i ett fack där man inte vill
vara.
När jag talar om att ta ut en avgift för utbildning
för studenter från länder utanför EU har det ingenting
att göra med terminsavgifter som en teknikalitet, lika
lite som det har att göra med uppdragsutbildning eller
något annat.
Majléne Westerlund Panke må anse att jag vill
någonting som jag aldrig har gett uttryck för, men jag
vill inte ens ha de obligatoriska avgifterna för stu-
denterna för att de ska få tentera, vilket Majléne
Westerlund Panke talar sig varm för. Jag vill att ut-
bildningen i Sverige ska vara fri för våra studenter.
Sedan är det ju något helt annat att man talar om att
sälja utbildning till de länder som inte har investerat
och är utanför EG- och EU-området. Jag hävdar att vi
behöver ha en tydlig och hederlig debatt i denna
kammare för att vara trovärdiga.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 15 §.)</pre><pre>14 §  Jämställdhet inom utbildning och forsk-
ning</pre><pre>Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2001/02:UbU12
Jämställdhet inom utbildning och forskning.</pre><pre>Anf.  148  CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m):
Fru talman! Alla människor, oavsett om de är
kvinnor, män, unga, gamla, homosexuella, religiösa
eller kanske rentav har ett funktionshinder, har rätt till
en personligt tryggad frihet och utveckling. Allt annat
betyder mindre. Detta är i grunden också vad jäm-
ställdhet handlar om.
Även om vi som människor är och ska vara lika
har vi samtidigt rätten och behovet att få vara olika.
Däremot ska ingen få diskrimineras just för att han
eller hon är olik. Vi moderater har därför hävdat att
det behövs en bättre lagstiftning som ska gälla gene-
rellt, och den ska gälla i alla skeden i livet - från
födseln till döden.
Oavsett vad vi i kammaren beslutar är det inte all-
tid som våra medborgare följer dessa beslut i blindo.
Men det är förvisso en annan debatt.
När det däremot gäller frågor om just jämställdhet
skulle jag vilja betona tre saker som faktiskt påverkar
resultatet om vi ska lyckas nå våra uppsatta gemen-
samma mål.
1. Attityder tar tid att ändra och påverka.
2. Värderingar grundläggs tidigt.
3. Det krävs kunskap för att kunna förändra.
Detta betänkande tar upp de kvarvarande motio-
nerna om jämställdhet som ännu inte har behandlats
under den här mandatperioden. För inte så länge
sedan behandlade vi jämställdhetspropositionen om
likabehandling av studenter. Dessutom hade arbets-
marknadsutskottet för heller inte så länge sedan den
stora debatten om jämställdhet.
Låt mig ändå lite kort ta upp några saker som jag
anser vara viktiga i detta betänkande.
Jag tror att vi alla är överens om att föräldrarna
och det egna hemmet har stor betydelse för frågor
som handlar om attityder och värderingar. Likaså är
de tidiga barnaåren, då mycket av det allmänna
grundläggs, viktiga. Detta gör att personal och lärare i
förskolor och skolor får en viktig roll i arbetet för
jämställdhet.
Det är därför grundläggande att lärare redan i sin
utbildning ges genuskunskap och insikt om att man
kan arbeta med killar och tjejer utifrån deras likheter
och olikheter. När dessa lärare sedan befinner sig ute
i verksamheten och arbetar måste de också rent prak-
tiskt kunna dra nytta av den kunskap som de har er-
hållit.
För att man ska lyckas leva upp till de gemen-
samma intentionerna krävs ett engagemang. Då måste
också arbetet i den egna vardagen ha betydelse. Det
är viktigt hur vi hanterar och säger ifrån när det gäller
språkval, handlingar människor emellan och hur vi
bemöter varandra. Det handlar om den ömsesidiga
respekten.
Fru talman! Kunskapen om genus kommer inte av
sig själv. Självklart måste forskningen också genom-
syras av att det finns såväl kvinnor som män. Detta
gäller både möjligheterna att söka olika tjänster och
det som det forskas kring.
Vi kan inte lagstifta fram vare sig attityder, värde-
ringar eller kunskap hos människor. Däremot visar en
del av de motioner som i dag behandlas på goda am-
bitioner. Inte minst är det viktigt att vi själva i denna
kammare kan verka för ett mer jämställt leverne, och
att vi håller debatten levande i riksdagen.
Fru talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till
reservation 1 under punkt 1 som vi har gemensamt
med Folkpartiet.</pre><pre>Anf.  149  KALLE LARSSON (v):
Fru talman! "Det tar sig många uttryck. Diskrimi-
neringen och kränkningarna ser olika ut beroende på
var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma
struktur, samma mönster, som upprepas såväl i tali-
banernas Afghanistan som här i Sverige."
Hela utbildningsväsendet är, liksom samhället i
övrigt, genomsyrat av genussystemet. Eftersom en
stor del av barns och ungdomars fostran och sociali-
sering sker i skolan är denna institution också en av
de bärande för bevarandet av kvinnors systematiska
underordning.
Samtidigt utgör utbildningsväsendet en nyckelin-
stitution också i kampen för ett jämställt samhälle.
Genom att skolledare, lärare och övrig personal skaf-
far sig medvetenhet om dessa maktstrukturer och
engagerar sig för att utmana dem kan skolan bli en
plats där barn och ungdomar, elever och studenter ges
möjlighet att ifrågasätta de stereotypa könsroller som
förmedlas i kulturen, reklamen och det övriga om-
kringliggande samhället.
Vänsterpartiet vill öka valmöjligheterna för kvin-
nor och män. Alla ska ha reella möjligheter att göra
val som inte är könstypiska. Vårt mål är att kön inte
ska vara en begränsning eller ett hinder under upp-
växten eller någon gång senare i livet. Ytterst handlar
det om att inse att frågan om kön är en fråga om
makt. Därför är det betecknande att inte heller i detta
års betänkande ordet makt någon gång nämns. Det
betyder att det fortfarande är en bra bit kvar innan
denna insikt också finns hos majoriteten av Sveriges
riksdag.
Fru talman! Forskning om och av kvinnor är ef-
tersatt, trots att både sjukdomar och deras behandling
berör båda könen. Detsamma gäller forskningsområ-
den som domineras av kvinnor, exempelvis omvård-
nadsforskningen. Mot den bakgrunden bör enligt vår
mening forskningspolitiken inom området hälso- och
sjukvård - och närliggande områden - belysas ur ett
klass- och könsperspektiv.
Vi anser att det är särskilt viktigt med ett genus-
perspektiv i samband med stamcellsforskning och
genforskning. Det behövs därför en ökad kunskap och
medvetenhet i de forskningsetiska kommittéerna om
vikten av ett genusperspektiv i forskningen och vid de
etiska bedömningarna av forskningsprojekt.
Fru talman! Jag inledde med att citera ett numera i
hela Sverige världsberömt tal av Gudrun Schyman
där hon träffande beskriver att kvinnors underordning
följer samma mönster över hela världen men också att
det tar sig olika uttryck. Det var nog många i debatten
som missade det sista.
Vänsterpartiet har i en reservation tagit fasta på
detta och ger förslag på hur det ska kunna brytas. Vi
vill betona vikten av att personer som i sitt arbete
möter många kulturer har kunskaper om de särskilda
former som kvinnoförtrycket tar sig i olika religioner,
kulturer och traditioner. Personal inom socialtjänsten,
rättsväsendet och sjukvården bör därför få vidareut-
bildning ur detta perspektiv. Det är också nödvändigt
att kunskaper om olika uttryck för kvinnoförtryck
lyfts fram i socionom-, jurist- och vårdutbildningarna
- och säkert också i många andra utbildningar.
Utskottsmajoriteten väljer att hänvisa till att kun-
skap om kvinnors och mäns livsbetingelser redan i
dag är en del av flera utbildningar och utgår från att
detta innebär att man också har kunskap om livsbe-
tingelserna i familjer med olika religioner, kulturer
och traditioner. Men det vi föreslår är inte att det bara
ska vara en del av grundutbildningen även om det är
viktigt. Vi vill att alla som i dag arbetar ska få möj-
lighet till vidareutbildning, och detta bemöter utskot-
tet egentligen inte alls.
Fru talman! Vi har också en med Miljöpartiet ge-
mensam reservation om betydelsen av granskning av
läromedel ur ett genusperspektiv. Vi har tidigare
själva föreslagit detta. Låt mig få påminna kammaren
om att i departementsskrivelsen Vi är alla olika från
1994, författad av Arbetsgruppen Kvinnligt och man-
ligt i skolan, levereras en ganska långtgående kritik
mot dagens läromedel. Den nämns också i betänkan-
det. Där står bl.a.:
"Läroböckerna är fortfarande bärare av det tradi-
tionellt manliga och kvinnliga och speglar inte dagens
värderingar. De har inte införlivat aktuell forskning
om könsskillnader och om pojkars och flickors olika
förutsättningar och lärande."
Visst kan man argumentera som utskottet gör, att
det är oklart vad som ska ingå i begreppet läromedel,
men det är egentligen inte ett tillräckligt svar, menar
jag. I dag finns det ett stort antal böcker och material
som är framtagna just i syfte att vara undervisnings-
material. Dessa skulle man, tycker jag och tycker vi,
ha all anledning att granska. Att utskottet hänvisar till
att marknadens villkor ska avgöra vilken kunskap
som lärs ut i skolan känns faktiskt inte särskilt över-
tygande - annat än möjligen för borgare.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag gärna föra till
protokollet att Vänsterpartiets krav sedan flera år
tillbaka på feministiskt självförsvar för tjejer i skolan
under det här året kommer att bli verklighet. Det är
ett av de sätt som man kan möta de sexuella trakasse-
rierna från pojkar mot tjejer i skolan på. Det är fak-
tiskt ett stort problem. Fem miljoner kronor satsas i år
för att fler tjejer i landets skolor ska kunna genomgå
utbildning i feministiskt självförsvar även om de sista
detaljerna i hur det ska utformas fortfarande återstår
att utarbeta.
Låt mig kort få påminna om vad det är vi talar
om. Vi avser inte att skolan ska lära ut hur man slåss
så där i allmänhet. Det handlar lika mycket om psy-
kiskt som om fysiskt självförsvar och om att skapa en
känsla av att man har rätt till sin egen kropp och inte
ska tolerera några kränkningar. Det handlar om att få
sätta ord på vad man har upplevt och upplever, att se
det strukturella i mäns trakasserier av kvinnor och
inse att man själv inte bär ansvaret för ett övergrepp.
Det handlar om att få kunskap om vilka rättigheter
man har.
Det handlar också om att få lära sig att använda
sitt kroppspråk och sin röst så att man stärker sitt
uppträdande och sitt självförtroende, om att ta plats
och kräva utrymme. Det gäller att undvika att hamna i
en farlig situation och, om man väl hamnar där, om
att kunna ta sig därifrån. Detta kommer nu flera tjejer
i skolan att kunna få lära sig. För Vänsterpartiet, men
främst för dessa tjejer, är det en viktig framgång.
Värt att notera är ju, trots det, att ett stort antal av
partierna här i kammaren som tillhör minoriteten
fortfarande fullständigt motsätter sig detta. De inser
inte betydelsen av att unga tjejer i landets skolor ska
få verktyg att själva, av egen kraft, bryta de sexuella
trakasserierna och de mönster av utanförskap och
kränkningar som i dag finns. Vi välkomnar er in i
insikten om att detta är nödvändigt i det ögonblick då
också ni, liksom vi nu, kommer att få se vilken kon-
kret effekt det här får i landets skolor.
Fru talman! Jag står bakom samtliga Vänsterparti-
ets reservationer och yrkar bifall till reservation 8
under punkt 12.</pre><pre>Anf.  150  YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! 51 motionsyrkanden är uppsamlade i
betänkandet om jämställdhet. Jag brukar säga att om
Kristdemokraternas människosyn hade fått råda i
samhället hade vi aldrig behövt några jämställdhets-
program eller planer.
Jämställdhet är i själva verket att respektera alla
människors lika värde och handla utifrån detta. Vi vet
att det finns strukturer och attityder kvar i samhället
som oftast missgynnar kvinnan till förmån för man-
nen. Dessa vill Kristdemokraterna självklart undan-
röja. Vi hävdar rätten att alla oberoende av kön ska få
göra sina livsval, ska få hantera sina liv. Politiker ska
inte styra människors val utan ge förutsättningar för
att genomföra och respektera varje val som görs.
Många är de som säger sig arbeta för jämställdhet
men som i sitt eget handlande, i det vardagliga livet,
inte kan uppnå jämställdhet. Många är också de som
värjer sig mot att bli placerade i olika fack, t.ex. bland
dem som kallar sig feminister eller liknande, men
som i sitt dagliga möte med människor aldrig någon-
sin sätter det ena könet framför det andra. Detta måste
vi acceptera och respektera.
Vi tvingas dock konstatera att vi tyvärr har struk-
turella faktorer som innebär att flickor, kvinnor, han-
teras annorlunda och oftast till nackdel jämfört med
pojkar, män. Därför måste vi kämpa i hela utbild-
ningssystemet, hela samhället, för att få bort dessa
hinder för verklig jämställdhet. Det gäller att handla
gentemot varandra med samma respekt oberoende av
kön.
Fru talman! Skolan har här en viktig roll i sin
förmedling av normer och värderingar till eleverna.
Undersökningar visar t.ex. att pojkar får mer tid av
lärarna än flickor, att teknikundervisningen fokuseras
på mer pojkdominerade intressen och att läromedel
innehåller tendenser till traditionella könsroller. Det
här måste naturligtvis på allvar lyftas fram i den pe-
dagogiska debatten och diskuteras i skolor, på lärar-
utbildningar och i den allmänna debatten.
Vi tycker inte att det är särskilt knepigt, det som
Vänsterpartiets Kalle Larsson nyss anförde om själv-
försvar osv. Men varje skola måste själv få bestämma
hur man ska hantera det här med jämställdhet. Vad
finns det för problem? Hur ska man hantera det här?
Vi tror inte att det i första hand handlar om att slåss
eller så. Vi tror att det i första hand handlar om djupt
liggande värderingar och att man faktiskt på allvar
ska ta den typen av diskussioner i första hand.
Det är viktigt att lärare och andra vuxna kan tolka
flickors och pojkars olika sätt att utrycka sig. Det är
också viktigt att forskare beforskar områden utifrån
både mäns och kvinnors perspektiv och att det finns
både män och kvinnor som skriver böcker och dess-
utom forskar. Det ska finnas både män och kvinnor
som är yrkesmänniskor inom olika branscher.
Vi menar att det ska vara en nollvision när det
gäller särbehandling mellan kvinnor och män. Samti-
digt konstaterar vi att alla är olika och att var och en
måste ha rätt att mötas utifrån sina förutsättningar och
behov. Den verkliga jämställdheten uppnås inte för
att alla gör exakt samma saker. Den uppnås när alla
har möjlighet att göra samma saker.
Ingen ska, vare sig i skolan eller någon annan-
stans, utsättas för könsord, nonchalans, respektlöshet,
hot eller övergrepp. Det är också viktigt för oss att
barn möter förebilder av båda könen. Därför ska en
jämn fördelning eftersträvas bland personal. Det ska
finnas förebilder både hos en mor och en far i en
familj.
Fru talman! När det gäller jämställdhet kan jag
inte förstå varför inte samma lagstiftning ska gälla i
skolan, på högskolor och universitet och för forskare
som gäller för alla andra i samhället. Det är en fråga
som jag har funderat över mycket. Varför vill inte
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet
ha samma lagstiftning på det här området för männi-
skor i högskola som för andra?
För mig och Kristdemokraterna är det fullständigt
självklart att lagskyddet ska gälla alla. Fortfarande
förekommer, trots alla planer, sexuella trakasserier på
lärosäten. Seminarier anordnas på institutioner för att
komma till rätta med problemet. Som doktorand eller
studerande är man väldigt beroende och utsatt i en
nära och tät relation med sin handledare eller lärare.
Den relationen är ju själva förutsättningen för utbild-
ningen, och den måste respekteras. Det faktiska makt-
förhållandet måste man ha ett ansvar för när man har
underordnade och överordnade. Sexuella trakasserier
på våra lärosäten måste upphöra. Det handlar om
människors rättssäkerhet.
Fru talman! För tids vinnande yrkar jag bara bifall
till reservation 2 under punkt 6.
Innan jag slutar vill jag också nämna de inbyggda
strukturer i utbildnings- och studiesystemet som sär-
behandlar kvinnor och som vi i denna församling är
ansvariga för. Det är självklart viktigt också för en
nybliven pappa att få vara ledig från studierna i sam-
band med barnafödande. En kvinna som har en stude-
rande som far till sitt barn måste få samma möjlighe-
ter till familjestart som andra. När det gäller mödrar
som får barn när de studerar vill jag dessutom tillägga
att den lägsta ersättningen knappt går att överleva på.
När det gäller karriärtjänster utgår jag från att de
synpunkter som vi gång på gång under den här man-
datperioden har fört fram tas till vara av Socialdemo-
kraterna. Familjebildande får aldrig utgöra ett hinder
för akademisk karriär. Här behöver mycket mer gö-
ras. När det gäller studiesystemet är det hårt. Det är
svårare att studera och få barn nu än när jag själv
gjorde det för 25-30 år sedan. Detta är anmärknings-
värt. Redan i början av 80-talet startade ett forsk-
ningsprojekt vid Umeå universitet med namnet Idé
och realitet bakom utbildningsreformerna. I detta togs
problematiken för kvinnor som ville förena familje-
bildande med akademisk karriär upp. Denna proble-
matik underlättades med hjälp av stöd för kvinnor,
t.ex. ökat låneutrymme i studiemedlet, så kallat barn-
tillägg, och genom att föreläsningar och examinatio-
ner i hög grad kunde genomföras på kvällar eller
helger. Tänkandet för att man ska hitta sätt att under-
lätta kombinationen förälder eller, hellre, människa
och akademiker efterlyser jag i dagens debatt, och jag
efterlyser det bland beslutsfattare.</pre><pre>Anf.  151  KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Yvonne Andersson nämnde i sitt an-
förande att Kristdemokraterna inte har någonting
emot träning i feministiskt självförsvar. Det är visser-
ligen en nyhet, men en välkommen nyhet. Man har
tidigare motsatt sig detta. Men man har alltså ändrat
sig, om jag förstår det rätt.
Sedan ger Yvonne Andersson uttryck för två av
de vanligaste missuppfattningarna om hur det här
fungerar. Den första är att skolorna inte skulle få
bestämma själva utan att någon annan, t.ex. vi, skulle
tala om att man skulle vara tvungen att göra detta. Ett
sådant förslag om feministiskt självförsvar finns inte
och har, i alla fall vad jag vet, aldrig funnits i Sveri-
ges riksdag.
Den andra missuppfattningen handlar om att man
inte i första hand ska lära sig att slåss. Jag sade det i
mitt anförande, och jag säger det gärna igen: Det är
inte heller det man gör i en utbildning i feministiskt
självförsvar. Det handlar om många andra saker,
stärkande av självförtroendet och av den egna kropp-
suppfattningen. Det handlar om kroppsspråket och
flera sådana saker.
När jag nu har rett ut de här två missförstånden
mellan mig och Yvonne Andersson undrar jag om
hon fullt ut kan ställa upp på den satsning på 5 miljo-
ner till feministiskt självförsvar som nu görs.</pre><pre>Anf.  152  YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Nej, det kan jag inte göra härifrån.
Det jag kan ställa upp på är att man på olika sätt på
kommunal nivå får använda medel och bestämma hur
det här ska ske, men man ska arbeta med jämställd-
heten.
När Kalle Larsson ändå är i gång skulle jag vilja
ha svar på en fråga: Varför ställer inte Vänsterpartiet
upp på att samma lagliga skydd för jämställdhet ska
gälla för studenter i högskolan som för andra i sam-
hället och arbetslivet?</pre><pre>Anf.  153  KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Nu är det jag som har replik på
Yvonne Andersson. Därför skulle jag bara vilja till-
lägga en sak. Är Yvonne Andersson, om hon själv
erbjuds en utbildning i feministiskt självförsvar, be-
redd att acceptera det erbjudandet? Vem som helst av
kammarens ledamöter kan godta det erbjudandet och
få lära sig ytterligare om vad detta i praktiken inne-
bär. Det kanske skulle ta bort ytterligare några av de
fördomar som Yvonne Andersson fortfarande verkar
ge uttryck för.</pre><pre>Anf.  154  YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag hörde inte riktigt början, men jag
uppfattade det som att jag skulle kunna bli erbjuden
en kurs eller ett seminarium om feministiskt självför-
svar. Jag skulle med intresse i mån av tid och beroen-
de på när det är gärna delta i åtminstone ett seminari-
um för att få veta vad detta är.</pre><pre>Anf.  155  SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jämställdhet är en av de viktigaste
demokratifrågorna, som jag ser det. Här har skolan en
oerhört viktig roll, och man ska se till i skolan att det
finns en verklig möjlighet för eleverna att utvecklas
utifrån sina egna behov och sina egna förutsättningar.
I läroplanen är direktiven till skolan tydliga. Där
står det att skolan aktivt och medvetet ska främja
kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt
på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i
skolan, och de krav och förväntningar som ställs på
dem, bidrar till att forma vad som är kvinnligt och
manligt. Skolan har ett ansvar att motverka traditio-
nella könsmönster. Den ska ge utrymme för eleverna
att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen
oberoende av könstillhörighet.
Det låter jättefint, och det låter väldigt bra. Men vi
vet att verkligheten ser något annorlunda ut. Redan på
dagis ser vi att könsskillnaderna blir väldigt tydliga.
Pojkarna dominerar redan från de första åren, och
sedan ökar detta under skoltiden. Det genomsyrar
hela skoltiden. Undervisningsformerna måste, som
jag ser det, därför förändras så att hänsyn tas till
flickors och pojkars olikheter, behov och intressen,
någonting som inte riktigt görs i dag.
Lärarna spelar också en viktig roll i barns upp-
växttid, speciellt som förebilder. Det är viktigt att det
finns en jämn könsfördelning, både när det gäller
förskollärare och lärare, så att det finns både män och
kvinnor som förebilder i skolan och i förskolan.
Elevernas erfarenheter i de tidiga skolåren spelar
en stor roll för deras framtida utbildnings- och yrkes-
val. Ett medvetet arbete för att bryta könsbundna
mönster längre fram i livet måste inledas redan de
första åren i skolan. De olika förutsättningarna i sko-
lan missgynnar både flickor och pojkar, och det blir
ett hinder för en ökad jämställdhet.
Trots de fina formuleringarna i läroplanen har
väldigt lite hänt i skolan vad gäller jämställdheten.
Visserligen har en del projekt initierats - och man har
genomfört dem också - men någon riktig samordning
har det inte varit. Och det har inte gjorts någon stor
gemensam insats för att man ska kunna förbättra
situationen.
Arbetet med en ökad jämställdhet får inte stanna i
enbart skrivna formuleringar i betänkanden. Det
krävs ett samlat grepp, som jag ser det, där klara
mätbara mål och metoder finns. Utifrån det har vi
begärt att Skolverket ska få i uppdrag att i nära sam-
verkan med lärarnas organisationer utarbeta ett samlat
program för ökad jämställdhet i skolan. Därmed, fru
talman, vill jag yrka bifall till reservation 3 under
punkt 1.
Det är också viktigt att vi får en anpassning av
jämställdhetslagstiftningen, som Yvonne Andersson
var inne på, inom hela svenska skolsystemet. Det
gäller grundskolan, gymnasiet och också den högre
utbildningen. Det handlar om att man för in jäm-
ställdhetslagstiftningen i skolan på ett lämpligt sätt.
Tyvärr har vi inte sett något resultat av det än. Vi har
haft många diskussioner kring det, men majoriteten
har sagt: Vi ska vänta och se. Vi vet inte riktigt hur
det här fungerar. I stället borde man säga: Vad viktigt
det här är. Nu ska vi försöka hitta en lösning på pro-
blemet.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Socialdemokra-
ternas representant i dag: Varför vill man inte ta ste-
get, och varför vill man över huvud taget inte se över
detta?
Fru talman! När det gäller rekryteringen till högre
utbildning är fördelningen mellan män och kvinnor
relativt jämn. Däremot är snedrekryteringen till högre
tjänster inom högskoleväsendet anmärkningsvärd.
Kvinnor missgynnas systematiskt. Ju högre upp i
hierarkin, desto färre kvinnor. För att nå jämställdhet
inom högskolan är det därför nödvändigt att man
börjar redan i grundutbildningen.
Hela rekryteringsprocessen när det gäller den hög-
re utbildningen måste genomgå en översyn för att den
ska göras mer jämställd. De satsningar på rekryte-
ringsarbete som gjorts inom tekniska och naturveten-
skapliga utbildningar har medfört att andelen kvinnor
på vissa håll inom grundutbildningen har ökat, vilket
är bra. Fler kvinnor söker sig då till de tekniska ut-
bildningarna, men fortfarande är det väldigt långt
kvar till en jämställdhet.
Mer behöver göras för att få fler unga kvinnor att
välja tekniska eller naturvetenskapliga utbildningar,
och det behövs också initiativ för att öka rekrytering-
en av män till kvinnodominerade utbildningar.
Då är det viktigt att det finns ett bra samarbete
mellan grundskolan, gymnasieskolan och högskolan
för att få en jämnare könsfördelning inom de olika
utbildningarna. Man måste få se vilka möjligheter
som finns inom utbildningen.
En annan viktig förutsättning för att öka genom-
strömningen av andelen kvinnor i den högre utbild-
ningen och få kvinnor att satsa på den akademiska
karriären är att det finns möjligheter att arbeta under
ekonomiskt trygga omständigheter, vilket naturligtvis
också gäller män. Därför är införandet av de dokto-
randtjänster som finns en oerhört viktig satsning. Det
gäller också satsningen på mellantjänster. Detta är
kanske de två absolut viktigaste åtgärderna för att
stimulera kvinnor att påbörja den akademiska karriä-
ren.</pre><pre>Anf.  156  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jämställdhetspolitiken måste syfta till
att varje människa, kvinna eller man, har helt likvär-
diga chanser att forma sitt liv som hon eller han vill.
Därför är målet för en liberal jämställdhetspolitik att
bryta traditioner och mönster som låser fast männi-
skor i förlegade könsroller. Bristen på jämställdhet i
familjen eller på arbetsplatsen drabbar både män och
kvinnor, men den slår hårdast mot kvinnorna.
Folkpartiet lanserar begreppet liberal feminism.
Den liberala feminismen ser mönstren i samhället
men utgår hela tiden från individen. Det som i första
hand ska bekämpas är de bakomliggande orsakerna
till att kvinnor och män behandlas olika.
När det gäller skolan måste jämställdhetsarbetet
ses dels som en pedagogisk uppgift, dels som en fråga
om rätt till trygghet mot nedsättande behandling. En
jämställd undervisning måste ta hänsyn till de skill-
nader som finns mellan flickor och pojkar i fråga om
mognad, värderingsmönster osv. Det är t.ex. inte
pojkarnas intressen som ska avgöra hur lektionerna i
idrott ska bedrivas om man har lektioner tillsammans
med flickorna. Samtidigt måste också en jämställd
undervisning se till att flickor eller pojkar som har
icke traditionella intressen uppmuntras och inte glöms
bort. Alla ska ses som individer. Det här pedagogiska
arbetet är naturligtvis svårt men viktigt. Det kräver
kunskaper om traditionella könsmönster hos lärarna.
För att särskilt skydda flickorna i skolan föreslår
vi en skärpning av lagreglerna mot sexuella trakasse-
rier i skolan. Den svaghet som lagreglerna har i dag
visar sig också när det gäller mobbning i skolan, och
det drabbar särskilt flickor. Oavsett om det handlar
om förnedrande språkbruk med grova könsord eller
om rena sexuella trakasserier ska ingen flicka i skolan
behöva känna att det är hennes eget ansvar att skydda
sig. Det ska skolan och vuxenvärlden göra. Jag förstår
inte varför inte utskottet mycket tydligare vill uttala
sig för en skärpning av lagen mot sexuella trakasseri-
er och förnedrande behandling i skolan, eller rättare
sagt införa en lag som påminner om den vi har på
arbetsplatser. Det är klart att eleverna ska ha samma
skydd som arbetstagarna har.
Lagen om likabehandling i högskolan var ett steg
framåt efter det att Socialdemokraterna och majorite-
ten här hade skjutit på frågan och avslagit motioner.
Nu tycker jag att det är dags att gå vidare, och inte
minst till både grundskolan och gymnasieskolan.
Folkpartiet har en rad yrkanden för att stärka jäm-
ställdhetsarbetet i skolan, i högskolan och i forsk-
ningen. När det gäller högskolan föreslår vi ett antal
åtgärder för att stoppa diskrimineringen av kvinnor
vid anställning i högskolan. Osynliga regler måste
avskaffas. Dessa regler leder ibland till att meriterade
kvinnliga sökande inte får en tjänst. Med vårt indi-
vidperspektiv föreslår vi inte i första hand kvotering-
ar, men däremot öppenhet, tydliga regler och krav när
tjänster ska tillsättas. De nämnder som ansvarar för
tjänstetillsättningar ska ha en jämställd representa-
tion. I dag är 60 % av studenterna på grundnivån på
högskolorna kvinnor, men andelen kvinnor på profes-
sorsnivån är bara 10 %. Den nya professorsreformen
har visserligen lett till fler kvinnliga professorer, men
nu är det viktigt att den här reformen säkras fullt ut så
att inte de nya befordringsprofessorerna blir ett B-lag
med lägre lön och sämre villkor. Institutionerna måste
givetvis ha ett klart krav på sig att ha riktiga formellt
utarbetade jämställdhetsplaner.
Mycket tyder på att det fortfarande saknas ett ge-
nusperspektiv inom många vårdutbildningar. Därför
föreslår Folkpartiet att läkarutbildning och sjukskö-
terskeutbildning åläggs att ha ett genusperspektiv i
utbildningen.
När det gäller den medicinska forskningen menar
vi att det behövs en ordentlig utredning för att under-
söka om forskningen verkligen bedrivs så att kvin-
nors medicinska behov tillgodoses i samma utsträck-
ning som mäns. Jag är rädd för att forskningen kring
typiska manssjukdomar fortfarande prioriteras på
kvinnornas bekostnad.
Fru talman! I det här betänkandet tar kammaren
endast upp en del motioner från den allmänna mo-
tionstiden. I vår jämställdhetsmotion, som behandlas i
annat sammanhang, har Folkpartiet utvecklat en hel-
hetssyn på jämställdhetspolitiken. I den motionen
utvecklar vi mer utförligt begreppet liberal feminism.
Ett hinder som vi vill riva är monopolen i kvinno-
dominerade yrken. Kvinnor har ofta offentliga ar-
betsgivare, och kvinnor har sällan flera arbetsgivare
att välja mellan. Valfriheten inom skola, vård och
omsorg är bra, också för dem som arbetar inom dessa
områden. Det är just i dag i väldigt stor utsträckning
kvinnor. Inom de områden där politiker bestämmer
lönerna är det särskilt dåligt för kvinnor. Kvinnor
med t.ex. landstinget som arbetsgivare släpar efter
männen när det gäller löner i större utsträckning än
kvinnor med privata arbetsgivare. Den låga värde-
ringen av traditionella kvinnoyrken drabbar kvinnor-
na, och den drabbar också kvaliteten i verksamheten
eftersom det blir allt svårare att locka både kvinnor
och män till bl.a. lärar- och sjukskötersketjänster.
Fru talman! Engagemanget för jämställdhetsfrå-
gor i skola och utbildning måste nu ta sig uttryck i
väldigt konkreta åtgärder som märks i vardagen. Jag
har här nämnt några förslag som vi i Folkpartiet vill
genomföra. Jag står bakom alla de yrkandena, men
jag nöjer mig med att här yrka bifall till vår reserva-
tion 5 under punkt 4.</pre><pre>Anf.  157  GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Jag ska försöka att fatta mig kort, ef-
tersom vi har en votering som väntar alldeles strax.
Samtliga partier är totalt överens om att jäm-
ställdshetarbetet är oerhört viktigt. I samtliga partier
är vi beredda att driva jämställdhetsarbetet vidare
härifrån riksdagen med arbetet med lagar och regel-
verk, men också genom att ge våra synpunkter på hur
det här arbetet ska kunna intensifieras. Vi har mäng-
der av exempel på saker som redan har gjorts och
mängder av förslag på saker som vi skulle vilja ha
gjorda.
Låt mig först titta på den lägre utbildningen, för-
skola, grundskola och gymnasium. Den nya lärarut-
bildningen ger en mycket stor plats för kunskap om
jämställdhetsarbete. Den har också en viktig fördel
jämfört med den gamla lärarutbildningen genom att
man har vissa moment gemensamma.
Vi i Miljöpartiet vill betona att jämställdhetsar-
betet är ett arbete som måste ta mycket stor hänsyn
till utvecklingen från barn till vuxen. Man kommer in
i olika skeden av utbildningen i olika åldrar. Det går
naturligtvis inte att göra ett effektivt jämställdhetsar-
bete i gymnasiet om man inte vet hur det fungerar för
de tidigare åldrarna i grundskolan och förskolan.
Därför tror vi att utbildningen av lärare i jäm-
ställdhetsfrågor ska vara sådan att man oavsett vilken
nivå man arbetar på ska ha kännedom om helheten.
Förmodligen ska man även se till att tiden före sko-
lan, alltså i hemmet, också får optimala betingelser
när det gäller jämställdhetsarbetet. Dit räknar vi i
Miljöpartiet möjligheten för t.ex. papporna att vara
hemma med barnen när de är små. Pappaledigheten
har vi slagits för med viss framgång. Vi har nu senast
fått en extra pappamånad genomförd. Man måste ha
en helhetssyn på jämställdheten.
Catharina Elmsäter-Svärd inledde sitt anförande
med att påpeka att detta är en fråga som handlar väl-
digt mycket om attityder. Det är det stora problemet.
Att ändra attityder som finns i en kultur som under
lång tid har varit mansdominerad är oerhört svårt. Det
är först och främst svårt att se vad det är man ska
ändra, eftersom man själv är bärare av just den kultur
som ska förändras. Därför är kunskapen så viktig.
Jag tror att det var Yvonne Andersson som sade
att vi ska ha som ett mål att det inte ska finnas särbe-
handling i vårt land mellan könen, en nollvision för
särbehandling. Det är väl ett bra mål. Det är lite mer
behavioristiskt orienterat. Men det inkluderar natur-
ligtvis också att attityderna när den dagen kommer
ska vara sådana att man slipper de dolda förutfattade
meningarna om relationer mellan könen.
Sofia Jonsson betonade vikten av att man redan på
dagis arbetar effektivt för att få bort socialt betingade
könsskillnader. Självfallet får det inte ske på ett så-
dant sätt att man på ett olyckligt sätt motverkar skill-
nader som inte i samma utsträckning är socialt be-
tingade. Återigen kräver det stor kunskap.
Arbetet fortgår nu över hela linjen på det här om-
rådet. Vi känner alla till och har varit delaktiga i Vär-
degrundsprojektet. Det har varit ett av den sittande
regeringens huvudprojekt. Där är jämställdhetsfrågan
en av frontfrågorna. Skolverket har fått i uppdrag att
följa jämställdhetsarbetet, och man gör det med fram-
gång. Vi vill från Miljöpartiets sida också att man ska
stärka tillsynsarbetet så att man får ett tydligt och
klart myndighetsuppdrag att kontrollera att jämställd-
hetsarbetet ute i skolorna sker såsom det är tänkt.
Om jag får säga några ord om den högre utbild-
ningen skulle jag i första hand vilja betona att attity-
derna där sedan gammalt är starkt befästa. Det är en
organisation som sedan mycket länge har varit mans-
dominerad. Under den förra mandatperioden gav sig
den dåvarande regeringen i kast med att försöka att få
en jämnare fördelning på de högre tjänsterna. Fler
kvinnliga professorer var en av Carl Thams stora
målsättningar. Det var väl ett bra sätt att väcka debatt.
Det blev också något fler kvinnliga professorer, men
det är fortfarande oerhört dominerat av män. Proble-
men är naturligtvis mycket större än så.
Vi har från Miljöpartiets sida noterat att hela uni-
versitetsvärlden är mansdominerad på ett sätt som
inte alls bara beskrivs genom antalet högre tjänster.
Om man tittar på t.ex. högskolesekreterare är det i
stort sett bara kvinnor upprätthåller de tjänsterna. Det
är klart att det har en stor effekt på studenternas atti-
tyder. De kommer in på en skola där det visar sig att
låglönearbetet på universitet, och dessutom låglöne-
jobb av servicekaraktär, domineras helt av kvinnor
medan de högre tjänsterna, professorer och lektorer,
domineras av män. Självfallet sätter det sina spår. Det
måste naturligtvis ändras.
Därför är det viktigt att jämställdhetslagen också
tillämpas vid tillsättning av de lägre tjänsterna så att
vi får en jämn fördelning mellan könen på alla nivåer
och för alla uppgifter på universitet och högskolor.
Miljöpartiet har en rad förslag i den jämställdhetsmo-
tion som vi har väckt. Jag ska inte gå in på alla detal-
jerna. Vi har också tidigare haft en rad förslag, varav
många är genomförda. Det kan jag konstatera med
glädje.
Ett sådant förslag som inte är genomfört är att
man till varje tjänstetillsättningsnämnd, den nämnd
på ett universitet och högskola som anställer lärare
och forskare, skulle ha en person som bara hade upp-
giften att se till att nämnden tog hänsyn till jämställd-
hetslagen när den lade fram sitt förslag om vem som
ska anställas. Det är en viktig åtgärd. Ofta glömmer
man bort jämställdhetslagen och observerar det först i
slutet av själva bedömningen av de sökande, osv.
Det skulle vara en bra väg att gå. Men det finns
massor av annat som måste göras. Det gäller utbild-
ning av handledare och lärare så att de verkligen
uppmärksammar de skilda förhållanden som råder för
kvinnor och män på universitet och högskolor. Det
gäller också värderingen av meriter, dvs. meritvärde-
ring för tillsättning av tjänster.
Kvinnor har en helt annan livsstruktur på sina stu-
dier. Det visar sig att kvinnor har en meritering som
ligger på topp när de är betydligt äldre än män. Det är
lättförklarligt, eftersom kvinnorna ofta avbryter eller
lämnar forskningen under ett tag i början av sin fors-
karkarriär för att föda barn och bilda familj. Sedan
kommer de åter och får sin mest koncentrerade forsk-
ningsinsats senare i livet.
Med de meriteringssystem som vi nu har när man
summerar över livet, räknar antalet "pek" osv., kom-
mer kvinnorna ofta att i en sämre konkurrenssitua-
tion. Det är saker som är lätt att åtgärda och som ska
uppmärksammas. Det kan man lätt göra ute på våra
universitet och högskolor.
Avslutningsvis vill jag föra fram en reservation
som vi har i en motion som gäller läromedlen. Det
sammanhänger med en lite annan syn på könsskillna-
derna. Innehållet i läromedel, och för all del innehål-
let i forskningen, styrs på ett olyckligt sätt om man
har ett mansdominerat synsätt på den uppgift som
man forskar kring eller som man ska beskriva i en
lärobok.
Det är en sorts skygglappar som vi har i vår kul-
tur. Det finns många komiska beskrivningar av vad
de har givit för resultat inom olika ämnen, dvs. saker
som man inte ser på grund av att man har ett manligt
sätt att bedöma själva frågan. Det är naturligtvis vik-
tigt att det rensas på den kanten i synnerhet när det
gäller läromedlen.
Vi har föreslagit att Skolverket ska få ett uppdrag
att läromedlen ur ett genusperspektiv. Den reserva-
tionen har också Vänsterpartiet hakat på. Vänsterpar-
tiet har tidigare haft en liknande motion, och vi har
också haft en sådan flera gånger. Vi hoppas att det är
fler som tycker att det är ett bra förslag och kan stödja
det. Jag tackar för ordet.
(forts. 16 §)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 16.58 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då voteringen skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.</pre><pre>15 §  Beslut om ärenden som slutdebatterats vid
dagens sammanträde</pre><pre>MJU19 Fulufjällets nationalpark
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>AU6 Arbetsrätt
Punkt 1 (Avslag på proposition 2001/02:97)
1. utskottet
1. res. 2 (fp)
Votering:
250 för utskottet
13 för res. 2
35 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 68 m, 36 v, 16 c, 13 mp, 1 fp, 1 -
För res. 2:     13 fp
Avstod: 35 kd
Frånvarande:    16 s, 13 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 3 mp, 2 fp,
1 -</pre><pre>Punkt 2 (Övrig lagstiftning mot diskriminering m.m.)
1. utskottet
2. res. 3 (m)
3. res. 4 (kd)
Förberedande votering:
70 för res. 3
35 för res. 4
193 avstod
51 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Huvudvotering:
181 för utskottet
69 för res. 3
48 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 36 v, 16 c, 13 mp, 1 fp
För res. 3:     68 m, 1 -
Avstod: 35 kd, 13 fp
Frånvarande:    16 s, 13 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 3 mp, 2 fp,
1 -</pre><pre>Punkt 6 (Ändringar i fråga om deltidsarbete och tids-
begränsade anställningar)
1. utskottet
2. res. 8 (v)
Votering:
263 för utskottet
36 för res. 8
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 69 m, 35 kd, 16 c, 13 mp, 14 fp,
1 -
För res. 8:     36 v
Frånvarande:    16 s, 12 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 3 mp, 2 fp,
1 -</pre><pre>Punkt 7 (Allmänna frågor om arbetsrätten)
1. utskottet
2. res. 11 (fp)
Votering:
186 för utskottet
14 för res. 11
99 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 6 v, 35 kd, 16 c, 13 mp, 1 -
För res. 11:    14 fp
Avstod: 69 m, 30 v
Frånvarande:    16 s, 12 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 3 mp, 2 fp,
1 -</pre><pre>Punkt 10 (Stridsåtgärder)
1. utskottet
2. res. 15 (c, m, kd, fp)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.</pre><pre>Punkt 12 (Yttrandefrihet för privatanställda m.m.)
1. utskottet
2. res. 18 (mp)
Votering:
255 för utskottet
13 för res. 18
31 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 69 m, 5 v, 35 kd, 16 c, 14 fp, 1 -
För res. 18:    13 mp
Avstod: 31 v
Frånvarande:    16 s, 12 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 3 mp, 2 fp,
1 -</pre><pre>Punkt 15 (Rättsläget vid företagsnedläggningar m.m.)
1. utskottet
2. res. 22 (v)
Votering:
263 för utskottet
36 för res. 22
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 69 m, 35 kd, 16 c, 13 mp, 14 fp,
1 -
För res. 22:    36 v
Frånvarande:    16 s, 12 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 3 mp, 2 fp,
1 -</pre><pre>Punkt 18 (Turordningsundantag)
1. utskottet
2. res. 24 (s, v)
Votering:
148 för utskottet
148 för res. 24
53 frånvarande
Talmannen konstaterade att rösterna var lika delade
och förklarade ärendet bordlagt enligt 5 kap. 6 § riks-
dagsordningen.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  69 m, 35 kd, 16 c, 13 mp, 14 fp, 1 -
För res. 24:    112 s, 36 v
Frånvarande:    19 s, 12 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 3 mp, 2 fp,
1 -</pre><pre>JuU28 Godkännande av rambeslut om åtgärder
för att bekämpa människohandel
Punkt 1
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>Punkt 2 (Samtyckes straffrättsliga verkan)
1. utskottet
2. res. 1 (mp)
Votering:
284 för utskottet
14 för res. 1
1 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 69 m, 36 v, 35 kd, 16 c, 13 fp,
1 -
För res. 1:     1 s, 13 mp
Avstod: 1 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 3 mp, 2 fp,
1 -</pre><pre>LU10 Ersättningsrättsliga frågor
Punkt 1 (Överfallsskyddet i hemförsäkringen)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
249 för utskottet
50 för res. 1
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 69 m, 35 kd, 16 c, 13 fp, 1 -
För res. 1:     36 v, 13 mp, 1 fp
Frånvarande:    16 s, 12 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 3 mp, 2 fp,
1 -
Ulf Nilsson (fp) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.</pre><pre>Punkt 3 (Småföretagares försäkringsskydd)
1. utskottet
2. res. 2 (c, fp)
Votering:
255 för utskottet
42 för res. 2
1 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 69 m, 36 v, 34 kd, 1 mp, 1 -
För res. 2:     16 c, 12 mp, 14 fp
Avstod: 1 kd
Frånvarande:    17 s, 12 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 3 mp, 2 fp,
1 -</pre><pre>Punkt 5 (Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen)
1. utskottet
2. res. 3 (kd)
Votering:
260 för utskottet
38 för res. 3
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 69 m, 35 v, 16 c, 13 mp, 12 fp,
1 -
För res. 3:     1 v, 35 kd, 2 fp
Frånvarande:    17 s, 12 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 3 mp, 2 fp,
1 -</pre><pre>Punkt 7 (Handläggningen av trafikskadeärenden)
1. utskottet
2. res. 4 (v, c)
Votering:
233 för utskottet
65 för res. 4
1 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 69 m, 35 kd, 14 fp, 1 -
För res. 4:     36 v, 16 c, 13 mp
Avstod: 1 s
Frånvarande:    16 s, 12 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 3 mp, 2 fp,
1 -</pre><pre>Punkt 8 (Det allmännas skadeståndsansvar)
1. utskottet
2. res. 5 (m, c)
Votering:
214 för utskottet
85 för res. 5
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  115 s, 1 m, 36 v, 35 kd, 13 mp, 14 fp
För res. 5:     68 m, 16 c, 1 -
Frånvarande:    16 s, 12 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 3 mp, 2 fp,
1 -</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>LU32 Höjda ansvarsbelopp vid oljeskador till
sjöss
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>SfU14 Konvention om social trygghet mellan Sve-
rige och Kanada
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>UbU11 Vissa högskolefrågor
Punkt 5 (Studenternas rättssäkerhet)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del  (c)
3. res. 4 i motsvarande del  (fp)
Förberedande votering:
16 för res. 3
15 för res. 4
268 avstod
50 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Huvudvotering:
Kammaren biföll utskottets förslag genom uppres-
ning.</pre><pre>Punkt 6 (Kårobligatoriet)
1. utskottet
2. res. 5 (m, kd, c, fp)
Votering:
160 för utskottet
133 för res. 5
5 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 35 v, 11 mp
För res. 5:     67 m, 34 kd, 15 c, 2 mp, 14 fp, 1 -
Avstod: 2 m, 1 v, 1 kd, 1 c
Frånvarande:    17 s, 12 m, 7 v, 7 kd, 2 c, 3 mp, 2 fp,
1 -</pre><pre>Punkt 15 (Utbyggnad av forskningen)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del  (kd)
Votering:
247 för utskottet
34 för res. 2
15 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  114 s, 69 m, 35 v, 1 c, 13 mp, 14 fp, 1 -
För res. 2:     34 kd
Avstod: 1 v, 14 c
Frånvarande:    17 s, 12 m, 7 v, 8 kd, 3 c, 3 mp, 2 fp,
1 -</pre><pre>Punkt 26 (Andra motionsyrkanden)
Yrkande:
1. utskottet
2. utskottets förslag till beslut med den ändring som
föranleddes av bifall till mot Ub371 (m, kd, c, fp)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>16 §  (forts. från 14 §) Jämställdhet inom utbild-
ning och forskning (forts. UbU12)</pre><pre>Anf.  158  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s):
Fru talman! Det betänkande från utbildningsut-
skottet som vi nu behandlar omfattar 51 motionsyr-
kanden - de flesta från allmänna motionstiden 2001. I
motionerna tar man upp frågor om jämställdhetsar-
betet i både skola och högskola, men i nästan samtli-
ga fall slås öppna dörrar in.
Jämställdheten mellan män och kvinnor i modern,
fördjupad betydelse har sedan 1970-talet varit en
aktuell fråga i den politiska debatten. Mycket har hänt
sedan 1979 då den första jämställdhetslagen antogs
av Sveriges riksdag.
När det gäller jämställdhetsarbetet i skolan har
riksdagen gång på gång slagit fast att synen på jäm-
ställdheten är både en värdegrundsfråga och en peda-
gogisk fråga som ska lyftas fram i skolans dagliga
arbete och som ska genomsyra undervisningen i alla
ämnen. Universitet och högskolor ska aktivt främja
jämställdhet mellan kvinnor och män.
Fru talman! Den politiska enigheten kring mål och
medel för jämställdhetsarbetet synes mig vara mycket
stor när jag läser de motionsyrkanden som här be-
handlas. Det uppstår dock en del frågor och undringar
hos mig när jag läser och begrundar Moderaternas
och Folkpartiets gemensamma reservation angående
jämställdhetsarbetet i skolan.
De båda partierna betonar gemensamt i reserva-
tionen att jämställdhetsarbetet måste "bli en pedago-
gisk fråga, snarare än en moral- eller attitydfråga".
Man beskriver ingående hur skillnaderna mellan
pojkar och flickor ska tas till vara för att möjliggöra
att alla presterar så goda resultat som möjligt när det
gäller ämneskunskaper.
Det är bra att alla får goda ämneskunskaper. Detta
är ett av skolans mål - alltså inte det enda målet.
Därför vill jag ställa följande fråga till Ulf Nilsson:
Har ni i Folkpartiet lämnat den position som ni en
gång intog när det gäller arbetet för att skolan ska
förmedla och förankra de grundläggande värden som
vårt samhällsliv vilar på, nämligen människolivets
okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla
människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor
och män samt solidaritet gentemot de svaga och ut-
satta?
Folkpartiets partiledare Lars Leijonborg lät i en
debatt här i kammaren undslippa sig att skolans upp-
gift att lära eleverna att bli demokrater, att respektera
varandra och att vara jämställda är blomsterspråk som
borde skalas bort. I stället skulle vår uppgift till sko-
lan bli otroligt tydlig. Kunskapen ska stå i centrum -
så uttalades det här i kammaren.
Detta debattinlägg paras med den reservation som
vi behandlar i dag får mig att dra slutsatsen att Folk-
partiet numera anser att endast ämneskunskaper är
kunskap. För mig som socialdemokrat är det oerhört
väsentligt att goda ämneskunskaper ska vara en del av
den djupare kunskap som ett demokratiskt förhåll-
ningssätt innebär. Ett demokratiskt förhållningssätt
handlar i allra högsta grad om attityder.
Jag tycker att det är ännu mer väsentligt att betona
skolans roll som demokratisk fostrare, som den som
ska föra vidare de grundläggande värden som vårt
samhällsliv vilar på - alla människors lika värde,
jämställdheten, solidariteten med de svaga och utsatta
- med tanke på vad som i dag faktiskt börjar hända
ute i Europa, där vi i land efter land ser hur starka
odemokratiska krafter växer till sig. I en sådan tid
anser jag att det är mer nödvändigt än någonsin att
betona skolans andra uppgift och mål, nämligen att
föra vidare våra demokratiska traditioner och vårt
demokratiska förhållningssätt människa och männi-
ska emellan.
Fru talman! Som jag inledningsvis nämnde ska
universitet och högskolor aktivt främja jämställdhet
mellan kvinnor och män. Varje lärosäte ska aktivt
arbeta för att få en jämnare könsfördelning i lärarkå-
ren, och varje lärosäte ska vidta åtgärder för att få en
jämnare könsfördelning inom de olika utbildningarna.
Genusperspektiv ska ingå i den högskolepedagogiska
utbildningen, och naturligtvis måste det demokratiska
förhållningssättet, attityden, arbetas med även inom
universitet och andra lärosäten, där av tradition kan-
ske fortfarande väldigt mycket av elittänkande och
elitistiskt förhållningssätt lever kvar. Det är viktigt att
uttrycka att det demokratiska förhållningssättet na-
turligtvis är lika väsentligt inom högskola och univer-
sitet som inom hela det övriga utbildningssystemet.
Den positiva attityden till jämställdhet är en del av
detta demokratiska förhållningssätt. Det är viktigt att
vi från talarstolen i Sveriges riksdag markerar vikten
av att arbeta både med att bibringa goda ämneskun-
skaper i det svenska utbildningssystemet och med att
bibringa det demokratiska förhållningssättet männi-
ska och människa emellan.
Med det jag har sagt som grund yrkar jag avslag
på samtliga motioner i betänkandet.</pre><pre>Anf.  159  ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag måste tillstå att jag inte riktigt
förstod den fråga som Majléne Westerlund Panke
ställde till mig. Jag skulle vilja be henne att precisera
den. Jag har fört fram i mitt anförande ett antal krav
på att det måste finnas pedagogiska och andra kun-
skaper om hur olika flickor och pojkar fungerar i dag,
man måste ha individperspektivet så att de som inte
följer ett traditionellt könsrollsmönster uppmuntras
att fortsätta med det. Vi har föreslagit skärpningar av
lagen om sexuella trakasserier. Jag förstår inte riktigt
vad frågan gick ut på. Den formulerades, som jag
uppfattade det, inte särskilt konkret.
Däremot uppfattade jag att Majléne Westerlund
Panke irriterar sig på att vi brukar säga att kunskaps-
målet är skolans huvuduppgift. Det tillstår jag fortfa-
rande att det är, det vidhåller jag. Det är det skolan är
bäst på. Sedan är det mycket viktigt att skolan vilar
på demokratiska värderingar och för dem vidare.
Skolan vilar på värderingar om jämställdhet, tolerans,
respekt för olika livshållningar osv. Men det som är
skolans huvuduppgift och det skolan är bättre än
någon annan på är att hjälpa eleverna fram till kun-
skapsmålet. Det tycker jag är mycket väsentligt att
betona. Det är väl det som ofta är skillnaden mellan
socialdemokratisk skolpolitik och liberal skolpolitik.
Kunskapsmålet skyms av er retorik.</pre><pre>Anf.  160  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Problemet, Ulf Nilsson, ligger i just
begreppet kunskap. Jag försökte att vara tydlig och
skilja på ämneskunskap och djupare kunskap, där jag
anser att det demokratiska förhållningssättet finns.
Det är alltså en fråga om attityder och människosyn.
Ämneskunskap är att man behärskar fysik, kemi,
matematik, svenska. Javisst, det är ett av skolans mål
att bibringa eleverna detta. Men det är minst lika
viktigt för vårt demokratiska samhällssystem att även
den djupare kunskapen om förhållningssättet männi-
ska och människa emellan bibringas eleven under
skoltiden. Det är därför jag blir lite orolig när jag
läser den gemensamma reservationen från Modera-
terna och Folkpartiet där man betonar att jämställd-
hetsarbete i skolan måste grundas på kunskap och bli
en pedagogisk fråga snarare än en attitydfråga.</pre><pre>Anf.  161  ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Man kan naturligtvis vidga den här
diskussionen till att nästan bli filosofisk. För mig är
egentligen inte jämställdhetsfrågan en moralisk fråga.
För mig är det ett faktum att vi alla är individer. Det
är inte så mycket att orda om. Det är väldigt viktigt
att man utgår från det. Det är bristande och dålig
kunskap om man hävdar att flickor och pojkar ska
bemötas olika.
Jag tycker att det är ett intressant retoriskt grepp,
om jag får säga så, när Folkpartiet har en rad yrkan-
den som Majléne Westerlund Pankes parti inte till-
styrker, om åtgärder mot sexuella trakasserier, om
förbättrade anställningsprinciper i högskolan, genus-
perspektiv i vårdutbildningar, om genusperspektiv
inom medicinsk forskning osv. för att arbeta för en
ökad jämställdhet. Det hade kanske varit intressantare
att höra motiveringar till att socialdemokraterna av-
styrker dem i stället för att diskutera sådana här i och
för sig intressanta språkfilosofiska formuleringar om
hur man ska uttrycka sig, men det har vi inte riktigt
tid till just nu.</pre><pre>Anf.  162  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! För mig blir det, Ulf Nilsson, allvar-
ligt när jag läser protokollen bakåt om våra skolde-
batter i riksdagen och kan se att här finns en förskjut-
ning.
Detta med att Folkpartiets partiledare vispar un-
dan den djupare kunskap som skolan ska bibringa,
där man beskriver vikten av det demokratiska för-
hållningssättet, solidariteten och jämställdheten, som
blomsterspråk som måste skalas bort tillsammans
med reservationen fick mig i dag att ställa frågan till
Ulf Nilsson: Står man inte längre bakom det som står
i skollagens portalparagraf, eftersom man hela tiden
vill skjuta det i bakgrunden, skjuta ämneskunskaper-
na framåt och förminska det andra?
Jag tycker inte att det är en filosofisk debatt, utan
det är en debatt som vi måste föra om vår demokrati
och dess förutsättningar i dagens samhälle. Det var
därför som jag ville diskutera i dag om det är så att
Folkpartiet på något sätt nu vill skjuta tillbaka den
djupare kunskapen i skolan för att endast koncentrera
sig på ämneskunskaper.</pre><pre>Anf.  163  YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Majléne Westerlund Panke talar så
väl om vikten av att det finns demokrati också i hög-
skolan. Jag delar den uppfattningen fullt och helt.
Med anledning av den tidigare debatten känner
jag ändå att det finns stora frågetecken. Det första
frågetecknet handlar naturligtvis om vad det är för
demokrati när studenterna ska köpa sig det inflytande
som är självklart inom grundskolan och gymnasie-
skolan, som innebär att man deltar och är med och
bestämmer över sin undervisning och sin utbildning.
På grund av den obligatoriska kårtillhörigheten måste
studenterna alltså betala en avgift för att få vara med
och bestämma, och detta kallade Majléne Westerlund
för demokratins säkerställande.
Min andra fråga gäller värdegrunden. Majléne
Westerlund har inte tillstyrkt de motioner som vi har
väckt tidigare om att det ska vara samma värdegrund
även för högskolor och universitet.
Min tredje fråga har jag fortfarande inte fått be-
svarad. Varför gäller inte samma lagstiftning om
jämställdhet för studenter inom högskolan som för
övriga människor i samhället? Varför kan vi inte få
igenom att det lagliga skyddet ska vara detsamma? Vi
vet ju att det förekommer trakasserier.
Trots den proposition som kom från regeringen
om likabehandling av studenter finns det student-
grupper inom basårsverksamheten som inte omfattas
att detta. Varför?</pre><pre>Anf.  164  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Vi hade en mycket intensiv diskus-
sion om diskrimineringslagstiftningen som har införts
för högskolan. Det innebär att de fyra separata dis-
krimineringslagar som gäller för arbetslivet har sam-
manförts. Studenterna har ett rättsskydd i dag när det
gäller dessa frågor, men det är inte inskrivet i samma
lag som gäller för arbetslivet. Enligt juridiska exper-
ter gick det inte att skriva in regler som gäller stu-
denter i samma lagstiftning som gäller för människor
ute i arbetslivet. Då löste vi det hela genom en separat
lagstiftning för studenter.
Vi hade inte heller möjlighet att gå utanför stu-
denterna som begrepp och kår, dvs. de studenter som
är inskrivna på högskolan för fortsatta studier.</pre><pre>Anf.  165  YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Då har man tagit bort en del. Enligt
den diskussion som då fördes här i kammaren gick
det tydligen inte heller att lösa frågan för de studenter
som fanns inom de ickestatliga högskolorna. Det är
också lite märkligt i det här sammanhanget.
Anser vi att vi ska ha demokrati i hela utbild-
ningssystemet gäller det självklart att människor
omfattas av samma lagstiftning var än i samhället
man befinner sig. Det ska gälla alla studenter. Det
kan inte vara så att vissa grupper står utanför.
Jämställdhetslagstiftning är viktig för dessa grup-
per, kanske viktigare än för någon annan grupp. Stu-
denterna är helt och hållet beroende av de nära och
täta relationer som de tvingas att ha med sina handle-
dare.
Jag fick inte svar på min första fråga. Därför vill
jag återigen ställa den: Är det rimligt att säga att man
säkerställer demokratin i högskolan och studenternas
inflytande genom att de obligatoriskt ska betala en
kåravgift?</pre><pre>Anf.  166  MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte riktigt vad kårobligatoriet
har med jämställdheten att göra, men både manliga
och kvinnliga studenter omfattas av det. På det sättet
är kårobligatoriet jämställt.
Yvonne Andersson resonerar som om det inte
fanns någon jämställdhetslagstiftning som gäller
inom universitet och högskolor. För en kort tid sedan
fattade vi beslut om en diskrimineringslagstiftning
som ska gälla för studenter vid universitet och hög-
skolor. Det finns ju en lagstiftning. Skillnaden är att
den inte är införd under samma paragraf som gäller
för arbetsmarknaden. Men den är ju lika omfattande
för den enskilde studenten i förhållande till andra
studenter och till lärare och handledare.</pre><pre>Anf.  167  GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag glömde faktiskt att i slutet av mitt
anförande yrka bifall till reservation nr 9 under punkt
13. Jag beklagar glömskan.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 25 april.)</pre><pre>17 §  Elever med funktionshinder</pre><pre>Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2001/02:UbU13
Elever med funktionshinder.</pre><pre>Anf.  168  ANDERS SJÖLUND (m):
Fru talman! Även funktionshindrades rätt att välja
skola är en självklarhet för oss moderater. Lika själv-
klart är det att ge elever med betydande och beståen-
de funktionshinder på grund av en hjärnskada en
optimalt god utbildning.
I mitt anförande kommer jag att koncentrera mig
på elevens rätt att välja skola och problematiken kring
särskolan.
Möjligheterna att välja skola är kanske av särskild
betydelse för den funktionshindrade. Funktionshind-
ren kan se väldigt olika ut, men rätten att välja måste
också få gälla dessa elever. Allt annat vore djupt
cyniskt. Det betyder att skolorna måste utformas så
att inga elever utestängs därför att skolan saknar hiss
eller därför att den fysiska eller mentala miljön i
övrigt omöjliggör ett verkligt val. Detta måste vara
huvudregeln från förskoleklassen till gymnasiet.
Den som bäst känner elevens behov och vilja
måste vara eleven själv tillsammans med föräldrarna.
Med den inställningen måste systemen anpassas till
eleven och inte tvärtom. För oss moderater är det lika
självklart att man även i framtiden kan ha special-
skolor för elever med komplicerade funktionshinder.
Vi är bestörta över att regeringen väljer att stänga de
fasta skoldelarna vid Ekeskolan i Örebro. Tron och
synsättet att hemkommunerna kan klara av alla de
behov som multihandikappade elever har är felaktiga.
Varför ta bort ett alternativ som uppenbarligen funge-
rar utmärkt? Rätten att välja måste gälla alla elever,
det borde vara en självklarhet.
För att kunna erbjuda alla elever med funktions-
hinder verklig valfrihet vill vi även för denna grupp
införa en statlig finansiering. För gruppen funktions-
hindrade är detta extra viktigt då många små kommu-
ner kan uppleva det som en oöverstiglig kostnad om
eleven vistas på annan ort. Det enda alternativ som då
erbjuds blir undervisning i hemorten. Ekonomin blir
då viktigare än elevens rätt till bra undervisning.
Fru talman! Vi inser att det inte är helt problem-
fritt att bestämma en given kostnad, en skolpeng, för
elever med funktionshinder, då variationerna hos
eleverna är betydande, som bekant. Exakt hur tekni-
ken med statlig skolpeng för elever med funktions-
hinder ska fungera tål en särskild utredning. Vi före-
slår därför att regeringen återkommer till riksdagen
med ett förslag på hur en statlig finansiering av funk-
tionshindrades rätt att välja skola kan ordnas.
Sammanfattningsvis: Inte minst elever med funk-
tionshinder av olika slag måste få rätt att välja sin
skola. Valet kan då vara att integreras i den närmaste
kommunala skolan, den närmaste fristående skolan
eller någon annan skola eller att få rätt att gå i en
specialskola på annan ort. Den statliga finansieringen
följer eleven fullt ut.
Jag nöjer mig, fru talman, med att yrka bifall till
reservation nr 1 under punkt 1.
Fru talman! Det är en annan fråga som jag hade
tänkt prata om, nämligen om särskoleelever. De rap-
porter som nått oss vad gäller just gruppen elever
med, som det står, begåvningsmässigt funktionshin-
der - de som vi i vanligt tal brukar kalla för särskole-
elever - är inte särskilt uppmuntrande.
I dag går ca 13 500 elever i den obligatoriska
särskolan, varav 9 500 i grundsärskolan. Elevökning-
en i grundsärskolan t.ex. blev 77 % från 1992 till
2001, en väldig ökning alltså. Överrepresentationen
av invandrarelever är också påfallande stor.
Man frågar sig onekligen vad detta beror på. Det
finns säkert en hel rad förklaringar, men det är svårt
att undvika frågan om det verkligen är rätt elever som
skrivs in i särskolan. Finns det elever som per defini-
tion inte ska tillhöra särskolan men som likväl gör
det? Ja, det verkar faktiskt vara på det sättet.
Skolverkets genomlysning av särskolan visar att
det finns skäl att se över de rutiner som ligger till
grund för inskrivning. Vi menar att det finns skäl att
ställa krav på obligatoriska utredningar inför place-
ringar i särskolan. Vidare menar vi att det är viktigt
att återkomma med utredningar om enskilda elever,
då personlighetsutveckling kan göra att grundskolan
kan vara ett alternativ.
Placering av barn i särskolan måste naturligtvis
vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet,
eller, som undervisningsrådet Karin Wahlström kon-
staterar: Det finns en ansenlig del elever som inte hör
hemma i särskolan. Detta är naturligtvis väldigt all-
varligt.
Jag är samtidigt glad att regeringen nu äntligen
tillsatt en utredning med uppgift att föreslå hur den
framtida utbildningen bör utformas i fråga om mål,
innehåll, organisation och personalens kompetens.
Utredningen har till uppgift att arbeta med två paral-
lella alternativ: ett där särskolan kvarstår som egen
skolform och ett där den upphör.
Fru talman! Jag kan säga att jag tror på särskolan
som egen skolform så här långt, men kommer natur-
ligtvis att delta i det utredningsarbete som jag är satt
att göra med öppna ögon och med barnens bästa stän-
digt för ögonen.
(forts.)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 17.53 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.</pre><pre>17 §  (forts.) Elever med funktionshinder (forts.
UbU13)</pre><pre>Anf.  169  ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! När vi nu debatterar frågor som rör
funktionshindrade och deras möjligheter till utbild-
ning så vill jag först slå fast att den kristdemokratiska
människosynen utgår från en värdegrund förenlig
med kristen tradition och västerländsk humanism -
den kulturtradition som vårt samhälle byggt på i mer
än tusen år.
Det innebär att varje människa är unik och har ett
absolut värde. Hon besitter därtill en förmåga att
utvecklas i gemenskap med andra människor, och det
är i relationerna med andra som vi växer, utvecklas
och mognar.
De värden man väljer som grund för politiken
måste kunna ge en helhetsbild av människan, hennes
värde, förutsättningar, behov och uppgift.
Enligt vår mening ska alla människor i vardagsli-
vet kunna ta sina specifika möjligheter i anspråk.
Detta gäller inte minst de människor som har svårt att
göra sin röst hörd i samhällsdebatten. Rättvisa och
solidaritet är begrepp som tillsammans beskriver det
ömsesidiga beroendet människor emellan.
Fru talman! Vi är överens om att alla människor
har rätt till utbildning. Möjligheten till ett livslångt
lärande måste omfatta alla på lika villkor och vara
anpassad till varje enskild människas behov. Tyvärr
finns det tendenser i vårt samhälle att funktionshind-
rade blir en andra klassens medborgare. De har inte
samma rätt till utbildning. Deras behov tillgodoses
inte i samma utsträckning som de icke utvecklings-
stördas. Genom att förneka de utvecklingsstörda
denna rätt diskrimineras en av de svagaste grupperna
i samhället. Det kan vi kristdemokrater aldrig accep-
tera.
Fru talman! Vi behandlar i dag frågor som berör
elever med funktionshinder och deras rätt till bra
undervisning av specialutbildade lärare i bra skolor
och med bästa tänkbara hjälpmedel. Det är en själv-
klarhet för många, men långt ifrån för alla.
Regeringen beslutade i oktober 1999 att de fasta
skoldelarna vid specialskolorna Ekeskolan och Hälls-
boskolan skulle avvecklas. Det var ett olyckligt be-
slut, som drev de mest stödbehövande eleverna mer
eller mindre ut i kylan. Alltför många kommuner
klarar inte av, och har ej heller personella eller tek-
niska resurser att ge en bra skolgång till de funktions-
hindrade. Kristdemokraterna har år efter år krävt att
de fasta skoldelarna vid specialskolan ska återskapas.
Vi har i budget efter budget anvisat medel för att den
fortsatta verksamheten vid specialskolorna tryggas.
Tyvärr har vårt krav gång på gång förkastats av en
majoritet bestående av socialdemokrater, vänsterpar-
tister och miljöpartister. Vi har väldigt svårt att förstå
vad som ligger bakom ert ställningstagande. Är det
för någon ynka miljon som ni är beredda att försvåra
för de funktionshindrade?
Fru talman! Vi håller fast vid vårt krav på att spe-
cialskolornas fasta skoldelar ska öppnas för de funk-
tionshindrades skull. Vi hoppas att den utredning som
skolministern aviserat leder till något positivt. Vi har
också ett särskilt yttrande i betänkandet, som handlar
just om specialskolans framtid.
Fru talman! Betänkandet Elever med funktions-
hinder med sina 38 motionsyrkanden handlar om
funktionshindrade elevers möjlighet att välja skola,
lika möjligheter för elever med fler funktionshinder
till omvårdnad och utbildning oavsett var i landet de
bor, utredning om riksgymnasium för blinda och
synskadade ungdomar med flerfunktionshinder, stöd
för elever med funktionshinder i den vanliga skolan,
översyn av finansieringen av skolformer för hörsel-
skadade elever, teckenspråkstolk för döva, mottagan-
de av barn i särskolan samt rätt för utvecklingsstörda
till vuxenutbildning. Sin vana trogen väljer majorite-
ten i utskottet att avslå alla motionsyrkanden. Något
annat var ju inte heller att vänta. Majoriteten fortsät-
ter att köra sin låt-gå-politik eller hänvisar möjligen, i
bästa fall, till någon utredning som ska tillsättas eller
pågår.
Fru talman! Jag ska lyfta fram några områden som
vi tycker måste åtgärdas för att förbättra för de funk-
tionshindrade. De hinder som finns för särskoleele-
vers möjlighet till fortsatt utbildning måste tas bort.
Enligt vår mening får det inte vara en omöjlighet för
en särskoleelev att gå på ett nationellt gymnasiepro-
gram om eleven har den kompetens som krävs, sär-
skilt som det ofta handlar om barn utan intellektuell
utvecklingsstörning som blir placerade i den obligato-
riska särskolan.
Inte heller vuxna med utvecklingsstörning eller
vuxna som av andra skäl har gått i särskola som barn
har i dag samma rätt till grundläggande vuxenutbild-
ning som andra vuxna har. Vad är detta annat än
diskriminering? Vi kristdemokrater anser det vara en
självklarhet att de utvecklingsstörda ska ha samma
rätt till vuxenutbildning som icke utvecklingsstörda.
Denna rätt måste lagfästas. Att bara hänvisa till någon
framtida utredning hjälper föga de utvecklingsstörda
som i dag inte får någon utbildning.
Det är inte heller enligt vår mening rimligt att ha
olika myndigheter som tillstånds- och tillsynsmyn-
dighet för de olika skolformerna oavsett om de drivs
som friskola eller som offentlig skola eller om det
handlar om en sär- eller specialskola. Vi tror att
samma tillstånds- och tillsynsmyndighet skulle säker-
ställa en likvärdig bedömning i framtiden. Vi anser
att Skolverket bör vara tillstånds- och tillsynsmyn-
dighet för berörda skolor.
Avslutningsvis, fru talman, anser vi att krav bör
ställas på obligatoriska utredningar inför placeringar
av barn i särskola. Det som sker i dag - att placering-
ar kan göras utan föregående utredningar eller med
stöd av utredningar som har allvarliga brister - är
oacceptabelt. Enligt vår mening får det inte före-
komma att elever som inte hör till målgruppen för
särskolan av någon anledning ändå placeras där. Det
finns en tendens att när resurser fattas för stödunder-
visning så löser man problemet genom att placera
eleven i särskolan. Ett sådant tillvägagångssätt är
förkastligt.
Fru talman! Självfallet står jag bakom samtliga
yrkanden där Kristdemokraterna finns med, men för
tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till
reservation 7 under punkt 23.</pre><pre>Anf.  170  SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Barn med funktionshinder har rätt att
vistas i en miljö där de känner att de kan växa, där de
får del av den bästa tänkbara pedagogiken och under-
visningen och där också de kan få möjlighet att få
vänner och känna sig trygga. För många barn är sko-
lan sådan, men långt ifrån alla får uppleva och känna
det här.
Barn med funktionshinder har ofta ett större be-
hov av stöd och individuell anpassning i skolan än
vad andra barn har. Stödet är avgörande för barnens
rätt till likvärdig utbildning. De problem som elever
med funktionshinder möter i skolan kan inte endast
relateras till den pedagogiska undervisningssituatio-
nen.
Problemen består även i att skolan inte alltid för-
mår skapa förutsättningar för alla elevers deltagande.
Följden blir utestängning och ibland diskriminering.
Det kan handla om gymnastiken. Det kan handla om
friluftsdagar eller andra aktiviteter som skolan ordnar.
Skolförfattningen är tydlig när det gäller skolans
skyldighet att stödja barn med svårigheter i skolan.
Problemet är att det inte kan prövas rättsligt om en
elev får det stöd han eller hon behöver för att få en
utbildning likvärdig med andras. Bestämmelserna ger
ett bra skydd i teorin, men i praktiken finns det inga
kriterier på vad som ingår i rätten till stöd. Det finns
heller ingen faktisk möjlighet att kunna utkräva denna
rätt.
Alla människor ska ha rätt till hjälp och stöd di-
rekt för att kunna delta i skolan och samhället på lika
villkor. De bestämmelser som vi har borde tydligare
utgå från den enskilde elevens rätt till utbildning. Den
enskilde eleven ska ha en laglig rätt att få sina behov
utredda och tillgodosedda. Vi tycker därför att en
ändring av skollagen ska göras för att tydligare regle-
ra den enskilde elevens rätt till utbildning.
Fru talman! 1998 gjorde Skolverket en nationell
kvalitetsgranskning av läs- och skrivprocessen i un-
dervisningen. I rapporten redovisade utbildningsin-
spektörerna att det fanns få skolmiljöer som gynnade
elevernas läs- och skrivprocesser. Bl.a. saknade lärar-
na ofta kunskap om läs- och skrivprocessens betydel-
se för eleverna i de olika ämnena. Vi vet att 5-8 % av
eleverna i varje årskull har läs- och skrivproblem. Det
är alltså i genomsnitt 1-2 barn i varje klass.
Dessa barn behöver stöd och hjälp. I grundskolan
får man förlita sig till grundskoleförordningen och att
skolan och kommunen tar sitt ansvar. Men regeringen
konstaterar själv i budgetpropositionen att det finns
problem. Där påpekar man att skolor ofta kräver en
diagnos för att eleverna ska erhålla stödinsatser trots
att en sådan inte ska behövas. Skolverket skriver
också att det är viktigt att problemen upptäcks tidigt,
så att åtgärder kan sättas in direkt när de behövs.
Fru talman! Ju mer särskilda behov människor
har, desto sämre fungerar välfärdsstaten Sverige. De
barn som har störst behov av att välja skola fritt, och
att det finns många olika alternativ att välja bland, är
de barn som har svårt att finna sig till rätta eller
komma till sin rätt i skolan. Vi vill ändra på det. Vi
vill att alla elever ska ha rätt och möjlighet att välja
den skola som passar honom eller henne bäst.
Vi i Centerpartiet var också kraftfulla motståndare
till den avveckling som gjordes av specialskolverk-
samheten i bl.a. Ekeskolan och som regeringen be-
slutade om för ett par år sedan. Efter nedläggningen
av den fasta skoldelen verkade det i vintras, när ut-
bildningsminister Östros var där, som om regeringen
hade ändrat sig och tänkte riva upp beslutet. Det visa-
de sig senare att ministern bara hade uttalat sig och
inte ville ändra beslutet, som skulle stå fast. Det är
trist, tycker vi.
Vi är flera som fortsätter att kämpa för att de
multifunktionshindrade barnen ska ha rätt att välja
och söka till den skola som passar dem bäst. Det
gäller rätten att söka och gå hela utbildningen vid
t.ex. en specialskola som Ekeskolan. Vi hoppas fort-
farande på att utbildningsministern och majoriteten
med Socialdemokraterna i spetsen tar sitt förnuft till
fånga och låter barnen och föräldrarna själva be-
stämma, i stället för att det centralt ska avgöras vad
som är bäst för varje familj och varje elev.
Vi i Centerpartiet arbetar också med att låta blinda
och synskadade barn med multifunktionshinder få
möjlighet till bra studier även efter grundskolan. Vi
vill inrätta ett nytt riksgymnasium för dessa elever.
Bakgrunden är att vi anser att alla ungdomar har rätt
att kunna gå vidare i sin utbildning och utvecklas i sin
egen takt, oavsett ålder och oavsett funktionshinder.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till
reservation 6 under punkt 10.</pre><pre>Anf.  171  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Att funktionshinder inte ska behöva
leda till en handikappad tillvaro för en människa
håller väl i praktiken alla med om. Men i verkligheten
uteblir ofta de avgörande och viktiga besluten för den
enskilde med funktionshinder.
Idén om integration har länge varit den bärande
principen inom utbildningspolitiken. Människor med
funktionshinder ska kunna få ett sådant stöd att de
kan leva ett självständigt liv och delta i bl.a. utbild-
ning på samma villkor som andra människor. Elever
med funktionshinder ska få lika möjlighet till om-
vårdnad och utbildning var än i landet de bor. Det är
en bra princip. Samtidigt får inte en princip drivas så
långt att man glömmer att människor tycker olika och
att föräldrars och elevers önskemål faktiskt ser väl-
digt olika ut.
Enligt Folkpartiet ska integration vara en rättighet
för föräldrar och elever, men den ska inte vara ett
tvång. Det var därför Folkpartiet gick emot nedlägg-
ningen av Ekeskolan och Hällsboskolan för elever
med flerhandikapp. Riksdagen har ju beslutat att
lägga ned specialskolorna för flerhandikappade, ock-
så de fasta skoldelarna Ekeskolan och Hällsboskolan.
Jag tycker att det var ett väldigt olyckligt beslut,
som borde rivas upp så länge möjligheten finns. De
föräldrar som anser att någon form av specialskola är
det bästa alternativet för sina barn måste få en möj-
lighet att välja specialskola. Många hörselskadade
föredrar t.ex. specialskolor, eftersom de anser att
dessa skolor skapar de bästa förutsättningarna för en
hörselskadad att få en utbildning som ger en bra
grund för samhällsliv och yrkesliv.
Riksdagen har tidigare fattat beslut om att accep-
tera specialskolor just för hörselskadade, men tyvärr
motsvarar det inte vad som sker i verkligheten. Det
finns flera kommuner som inte kan anordna under-
visningsgrupper för hörselskadade. Där är rättigheten
att välja skolform bara en pappersrättighet. Därför har
Folkpartiet väckt en motion om att hörselskadade
elever ska tillförsäkras rätten till särskilda undervis-
ningsgrupper om de så önskar.
Fru talman! Barn med ADHD, DAMP eller Asp-
bergers syndrom behöver hjälp tidigt. Därför är det
viktigt att lärare och övrig skolpersonal har väldigt
goda kunskaper om olika typer av behandlingsmeto-
der. Även när det gäller dessa barn finns det väldigt
olika uppfattningar om huruvida de ska gå i särskilda
skolor eller inte. Skolpolitiken måste även här utfor-
mas så att olika lösningar är möjliga och så att föräld-
rarna har möjlighet att välja. Vanlig skolgång med
boende hemma är ett bra mål, men om det i verklig-
heten leder till sämre skolgång, mindre frihet och
sämre förberedelser för vuxenlivet, kan inte principen
om integration tillämpas utan undantag. Över huvud
taget måste föräldrainflytandet över barnens skolgång
finnas med också när det gäller barn med funktions-
hinder.
För tillfället utreds om särskolan även i framtiden
ska vara en särskild skolform för elever med begåv-
ningshandikapp eller om den skolformen ska upphö-
ra. Jag och Folkpartiet oroar oss för att barn med
utvecklingsstörning i framtiden ska få en sämre ut-
bildning än tidigare. Särskolans många gånger fina
arbete har de senaste åren bevisat att barn med ut-
vecklingsstörning kan utvecklas mycket bättre än vad
man trodde för bara 20-30 år sedan. Det är visserli-
gen väldigt bra om särskoleelever på olika sätt integ-
reras med andra skolbarn. Det kan vara utmärkt att
läsa i samma skolbyggnader och att ha många aktivi-
teter tillsammans.
Men att helt upplösa särskolan som egen skolform
är jag mycket skeptisk till. I varje fall har jag hittills
inte hört några så goda argument att jag blivit överty-
gad om motsatsen. Jag är tvärtom övertygad om att
just det att vi har haft en särskola med en egen läro-
plan har lett till att många utvecklingsstörda i dag
klarar sig bra ute i samhällslivet.
Naturligtvis ska även vuxna utvecklingsstörda ha
rätt till utbildning. Det föreslog redan Kunskapslyfts-
kommittén, men i olika sammanhang har majoriteten
sagt nej till att ge de utvecklingsstörda vuxna en så-
dan rättighet. Alla fyra borgerliga partier har förslag
om att särskoleelever ska garanteras den rätt till
grundläggande vuxenutbildning som andra vuxna har.
Jag beklagar att varken Socialdemokraterna, Vänster-
partiet eller Miljöpartiet vill stödja det förslaget. Jag
kan heller inte riktigt förstå varför de säger nej. Jag är
övertygad om att många vuxna utvecklingsstörda
skulle kunna få hjälp till ett både värdigare och mer
innehållsrikt liv om de fick gå i vuxensärskola.
Fru talman! Skolpolitiken för elever med funk-
tionshinder och utvecklingsstörningar hör ihop med
en helhetssyn på vilka möjligheter människor med
olika hinder ska ha för att kunna få så stor frihet som
möjligt. Folkpartiet har tidigare i andra sammanhang
motionerat om att rätten till personlig assistent ska
genomföras som den ursprungligen var tänkt. I dag är
det många elever som inte får ta med sig den person-
liga assistent han eller hon har hemma till skolan. För
många, inte minst elever med psykiska problem av
någon form, är det ett väldigt stort orosmoment att
behöva anpassa sig till ny personal när man kommer
till skolan.
Ett utbildningssystem som står öppet för alla från
förskolan t.o.m. högskolan är en förutsättning för att
funktionshindrade ska kunna delta i samhällsliv och
yrkesliv. Helt uppenbart finns det i dag fortfarande
för många hinder för funktionshindrade. I dag har en
familj med ett funktionshindrat barn fortfarande all-
deles för små möjligheter att bestämma själv.
Jag väljer av tidsskäl att yrka bifall endast till en
reservation, nämligen reservation 1 under punkt 11.</pre><pre>Anf.  172  GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Arbetet med att anpassa den svenska
skolan så att den också är öppen för elever med funk-
tionshinder har intensifierats under de senaste åren.
Det handlar då inte bara om att få en skola där elever
med funktionshinder kan delta i utbildningen och få
en bra sådan, utan målet är att finna en organisation
som ser elevens situation i ett helhetsperspektiv. Så är
t.ex. elevens sociala nätverk viktigt. Det handlar om
hela nätverket - att man har tillgång till kamraterna i
skolan, att man kan bo hemma och möta mamma och
pappa som andra barn gör samt att man har en me-
ningsfull fritid.
Det är alltså fråga om ett helhetsperspektiv. Men
det är också fråga om en långsiktighet. Det måste
finnas en planering av skolverksamheten så att den
också ger en bra grund för fortsättningen för elever, i
synnerhet elever med allvarliga funktionsstörningar,
så att man får ett vuxenliv där skolan verkligen har
lagt grunden för ens möjligheter att fortsätta i någon
form av yrkesverksamhet, för dem som så kan, och
att kunna delta i det livslånga lärandet.
Flera av de propositioner som regeringen i sam-
verkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet har lagt
fram under innevarande mandatperiod har inneburit
viktiga steg i rätt riktning. I och med propositionen
Elever med funktionshinder - Ansvar för utbildning
och stöd, som kom 1998/99, fick vi en organisation
som innebar ett samlat ansvar för utbildningen av
elever med funktionshinder. Den löste bl.a. det stora
problemet med splittringen på tre olika huvudmän.
Tidigare hade kommunen ansvaret för skolan och
skötte den som en separat enhet. Staten hade ansvaret
för utbildning av personal - lärare, specialpedagoger
osv. Landstinget hade ansvaret för vård, habilitering
och rehabilitering.
Den nya organisationen har samlats kring en ny
myndighet, Specialpedagogiska institutet, som har
uppgiften att samordna, utveckla och vara rådgivande
till kommunerna, som har ansvaret för skolan. Det här
kommer att betyda att man utvecklar en kompetens i
landet som når ut till kommunerna och gör att man på
plats, i en integrerad form, kan få lämpliga skolfor-
mer för alla de olika typer av behov som finns.
Det tar naturligtvis tid att genomföra detta. Det är
viktigt att vi under den här tiden också får garantier
för att kvaliteten hela tiden hålls hög. Inget barn ska
råka illa ut på grund av att man har en omställning-
speriod. Det åligger både Skolverket och Specialpe-
dagogiska institutet att svara för denna uppföljnings-
verksamhet.
Det behövs ytterligare resurser. Miljöpartiet,
Vänsterpartiet och regeringen har i det gemensamma
budgetarbetet tillskjutit resurser, dels i samband med
den nya organisationen, dels i budgetarbetet generellt
när det gäller förstärkningen av kommunernas medel
för skolverksamheten. Då har det också tydligt
angetts att dessa medel i första hand är avsedda för att
bygga ut personalen med fler lärare, specialpedagoger
osv. så att elever i behov av särskilt stöd också kan få
det.
Det här kommer på sikt att innebära att grupper av
elever som hittills har lämnats utan stöd kan få det.
Där finns det många grupper, varav några har nämnts.
Sofia Jonsson nämnde t.ex. elever med läs- och
skrivsvårigheter, som under en lång tid har varit en
eftersatt grupp. Det är en skam att vi inte har fått
deras problem löst. Men det finns alltså resurser i
form av pengar tillsatta.
Det finns också ett stort problem som inte går att
lösa snabbt, och det är tillgången på lärare och speci-
alpedagoger. Där har det alltså satsats på en ny lärar-
utbildning med resurser, men det tar tid att utbilda
lärare. Det pågår också olika försök att så att säga
dammsuga landet på kompetenta lärare och se efter
vilka möjligheter det finns att under övergångsperio-
den, tills vi nu får tillräckligt många utbildade lärare,
få in personal som kan klara situationen.
Jag tror att jag nöjer mig med detta, med tanke på
att vi har en liten tidsbrist.</pre><pre>Anf.  173  TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Jag tänkte inleda med att yrka bifall
till förslaget i betänkandet och avslag på reservatio-
nerna. Det är ingen högoddsare rent retoriskt att göra
det, men det är väl lika bra så att man inte glömmer
det.
Det betänkande vi nu har att hantera handlar som
alla vet om motioner från allmänna motioner. Det är
väl kända krav och väl kända ställningstaganden, och
det är en debatt som vi har haft under hela denna
mandatperiod. Jag tänker därför försöka vara relativt
kortfattad. Möjligtvis gör jag på slutet en utvikning
just kring särskolan eftersom jag tycker att det är
angeläget.
I det här betänkandet inleder vi med att avslå en
mängd motioner som rör funktionshindrades skol-
gång. Det är förslag om statlig skolpeng, om särskilda
insatser för olika ändamål och om mer eller bättre
information om vilka valmöjligheter man har. Det är
en viktig diskussion. Det är en viktig diskussion för
dem som främst berörs, nämligen barnen och deras
föräldrar, men det är också en viktig diskussion för
alla oss som är engagerade i människors möjligheter
att få en god utbildning.
Vår utgångspunkt som socialdemokrater har varit
barnens bästa och alla barns rätt till en utbildning av
bra kvalitet. Särskilt när det gäller funktionshindrades
rätt är den handikappolitiska principen viktig, dvs.
barn och ungdomar med funktionshinder ska så långt
det är möjligt erbjudas en anpassad utbildning i sin
hemkommun och därmed ha rätt och möjlighet att bo
hemma med sina föräldrar.
Det är en viktig princip. Den har inte minst starkt
stöd i handikapprörelsen. Det är en princip som fak-
tiskt har funnits bakom många av de satsningar som
har gjorts i Sverige under de senaste decennierna och
som nu ligger bakom de förbättringar vi gör av ut-
bildningsväsendet för de funktionshindrade.
Alla vet att vi håller på och bygger upp en ny stö-
dorganisation, där nya myndigheter bildas för att
bättre möta de behov som finns, inte minst för att
kunna ge stöd och rådgivning till landets kommuner
och skolor. Med Specialpedagogiska institutet och
Specialskolemyndigheten får vi en tydligare ansvars-
fördelning mellan stat och kommun samtidigt som vi
ser till att stödet och kompetensen finns lokalt och
regionalt förankrad.
Vid sidan av denna nya stödorganisation har vi
också genomfört omfattande kompetensutveck-
lingsinsatser för att öka kunskapen kring inte minst
specialpedagogik, och mer blir det ju. Redan i bud-
getpropositionen aviserades ytterligare riktade kom-
petensutvecklingssatsningar för lärare som har att
möta barn med grav tal- och språkstörning eller barn
som har synskada kombinerad med funktionshinder.
Dessutom innebär, som Gunnar Goude nämnde, den
nya lärarutbildningen i sig att vi framöver får väsent-
ligt fler lärare som har en specialpedagogisk kompe-
tens och därtill möjlighet att profilera sig inom detta
område i större utsträckning än tidigare.
Genom den nya och stärkta rätten till åtgärdspro-
gram stärker vi också elevers och föräldrars rätt till
stöd, och det är viktigt, inte minst för barn med funk-
tionshinder.
Samtidigt, när allt detta är sagt, är det ändå en sak
som inte nämns i debatten som jag inte kan låta bli att
fundera över. Det är frågan om ekonomiska resurser.
Allt det vi pratar om, de olika utgångspunkter vi har
mellan våra olika partier, hänger intimt samman med
om det finns resurser till och förutsättningar för att
göra detta. Det handlar om de ökade anslag som vi nu
ger till Specialpedagogiska institutet, men också om
de generella statsbidragsökningar till kommunerna
som vi nu tillför genom de s.k. Wärnerssonpengarna.
Över 17,5 miljarder kronor tillförs för att perso-
naltätheten ska öka och därmed också stödet och
möjligheterna att ge stöd till barn och ungdomar i
skolan. Det är över 15 000 tjänster på fem år. Det
märks redan nu och kommer att märkas i ökande
utsträckning de kommande åren.
Det här är viktigt att nämna, inte minst när man
ser de politiska alternativ som finns. Vi vet att Mode-
raterna när det gäller att ge skolan nya resurser har
den uppfattning som Beatrice Ask nämnde i den sär-
skilda debatten vi hade här i kammaren för en månad
sedan: "Det är som att hälla vatten i hink full av hål."
Det vittnar om den inställning man har om resurser
till skolan.
I reservationen i detta betänkande säger Modera-
terna att man ska lösa problemet med statlig detalj-
styrning via en skolpeng. Det är en skolpeng som
ännu inte någon har lyckats förklara och som rimligt-
vis innebär ordentliga försämringar för barn i många
av landets kommuner, eftersom man säger att det ska
vara lika. Blir det inte så utan det ska vara individuell
anpassning av skolpengen, ja, då får vi en ekonomisk
centralstyrning som blir helt orimlig.
På det specialpedagogiska området tar dessutom
Moderaterna hela anslaget från Specialpedagogiska
institutet. Man lägger ned det. Det som var 319 mil-
joner blir då bara 200 miljoner som puttas in i Skol-
verket. Dessutom gör man en del andra småsatsning-
ar. Men hur man än räknar glappar det även där nå-
gonstans mellan 50 och 90 miljoner kronor. Frågan
är: Hur gagnar de här besparingarna elever med
funktionshinder och deras möjligheter eller rättighe-
ter?
Resursfrågan nämns inte, vare sig i debatten eller i
betänkandet. Men naturligtvis blir det helt omöjligt
för oss att föra en debatt om vi inte tar med det pers-
pektivet, för det är egentligen det som är grundläg-
gande och avgörande för de frågor vi diskuterar.
I stället för att lägga ned Specialpedagogiska in-
stitutet föreslår vi att vi ska stärka det och göra det
genom att det får ett förtydligat uppdrag med att
stödja kommunerna. Det är ett viktigt omställningsar-
bete, inte minst på Resurscenter syn i Örebro och
Resurscenter tal och språk i Sigtuna. Det förstnämnda
har ju behandlats i flera motioner och interpellationer,
därför noterar vi särskilt i betänkandet både den sär-
skilda utredning som skolministern nu tillsatt om
visstidsplaceringar och det särskilda uppdrag som
Specialpedagogiska institutet nu får att kartlägga
kommunernas förutsättningar att ordna bra undervis-
ning för elever med synskada och ytterligare funk-
tionshinder. Det är angeläget, såväl för det 40-tal
elever som finns i Örebro som för de 300-400 elever
med liknande diagnoser som finns ute i landets övriga
skolor.
I betänkandet avstyrker vi också en mängd motio-
ner om särskolan. Vi gör det med hänvisning till den
nyss tillsatta utredningen om utbildning för barn,
ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning. Det är
en parlamentarisk utredning, och flera av oss i ut-
skottet och här i kammaren har förmånen att faktiskt
vara med i den utredningen och i den process som nu
startar. Det är så jag ser på en sådan här utredning.
Jag välkomnar de öppningar som gjordes i detta be-
tänkande från jag tror i stort sett alla partier utom
Folkpartiet när det gäller särskolans egna skolforms
vara eller inte. Jag tror att det är angeläget att vi är
öppna inför ett sådant här utredningsarbete.
Det är också angeläget att vi gör denna utredning
med tanke på Skollagskommittén, läroplansöversynen
och Gymnasiekommittén. Särskolan glöms ibland
bort. Nu kommer den mitt i fokus i ett läge där vi
utreder det som kommer att bli nästa reformering av
den svenska skolan en bit in på 2000-talet. Utred-
ningen ska i det sammanhanget ta ställning till för-
söksverksamheten med rätten att välja skolform.
De utvärderingar vi nu har fått visar att rätten att
välja också inneburit rätten att välja bort. En stor
grupp föräldrar väljer enligt Skolverkets utvärdering
onekligen särskolan som ett positivt val. Men vi ser
också att det för en grupp föräldrar har varit ett val
från grundskolan. Man har inte valt till särskolan.
Skälet har varit att man har varit osäker på om man
skulle få rätt stöd i den vanliga grundskolan. Här ser
vi möjligtvis argumenten till den ökade inskrivningen
av barn till särskolan.
När Skolverket tittar på detta särskilt är det tre
kriterier man lägger upp som skäl för den ökade in-
skrivningen i särskolan, som jag vet har oroat flera av
oss under senare år. Man säger att särskolan är mer
synlig. Det tror jag att man har rätt i. Särskolan är
mer synlig, finns nu ofta integrerad. Där finns perso-
nal som har arbetat i båda verksamheterna. Det är
dessutom ofta t.o.m. gemensamma lokaler. Det gör
att särskolan blir ett tydligare alternativ än tidigare.
Det kan vara en positiv utveckling, det tror jag.
Men det finns också andra skäl. Det finns en ökad
ambition, ett ökat intresse av att diagnostisera och
testa barn. Kombinerar vi det med ökat fokus på må-
luppfyllelse i grundskolan tror Skolverket, och jag
delar den uppfattningen, att det här leder till en press
från grundskolan in i särskolan. Går vi då till det
tredje argumentet som Skolverket använder sig av, att
gränsdragningen mellan särskola och grundskola blir
allt svårare, ser vi flera brister i inskrivningsprocessen
där barn som inte tillhör särskolans personkrets ändå
skrivs in i särskolan. Därför välkomnar jag Skolver-
kets allmänna råd som nu tydligt ger direktiv - det
var det Erling Wälivaara efterlyste - till hur inskriv-
ningen ska gå till. Och det är viktigt för barnens skull.
Här tror jag att vi också över partigränserna ibland
kan hitta gemensamma ställningstaganden när det
gäller att ringa in personkretsar.
Inledningsvis ska utredningen kartlägga målupp-
fyllelsen i särskolan i dag. Det blir intressant att se.
Men sedan kommer det svåra. Det är att utforma två
alternativ som vi så småningom ska välja ett av. An-
tingen avskaffandet av särskolan som skolform eller
ett ställningstagande om att utveckla den och då tyd-
ligare markera vilken personkrets man ska ha. Det är
principiella ställningstaganden, men det rör också de
praktiska förutsättningarna att fullfölja detta. Jag är
övertygad om att vi återkommer till den diskussionen
här i kammaren vid flera tillfällen och även i utskot-
tet. Jag hoppas att den som vanligt kommer att präg-
las av respekt för att vi alla, oavsett partifärg, är an-
gelägna om att utveckla en bra verksamhet för barn
med utvecklingsstörning så att de kan gå antingen i
en särskola eller i en skola för alla framöver.</pre><pre>Anf.  174  ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Låt mig först ställa en fråga till To-
mas Eneroth: Anser Tomas Eneroth att även elever
med funktionshinder ska ha rätt att välja skola? Det
borde vara ganska lätt att svara på en sådan fråga.
Låt oss inte ta en anslagsdiskussion redan nu. Vi
har precis fått vårpropositionen om ekonomin, och vi
kommer att väcka egna motioner. Tomas Eneroth vet
mycket väl att Moderaterna alltid lägger rejält med
pengar på skolområdet, det råder inget tvivel om det.
Den statliga finansieringen envisas Tomas Ene-
roth med att inte förstå. Som jag sade i mitt anförande
är frågan om statlig finansiering för elever med funk-
tionshinder inte enkel att hantera. Det ska villigt er-
kännas. Det kan väl inte ligga på ett enskilt parti att
komma med slutliga lösningar till detta? Jag kan
konstatera att små kommuner i mitt hemlän, Väster-
botten, som har t.o.m. under 3 000 invånare, får na-
turligtvis stora bekymmer den dag det kommer elever
med grava funktionshinder. Det är klart att kopplat
till diskussionen om kvaliteten i utbildningen för
eleverna finns frågan om hemkommunernas ansvar.
Jag är förvånad över att Tomas Eneroth inte kan inse
detta.
Retoriskt sett förstår den nye skolministern detta
så här långt. Han har uttalat en farhåga för att detta är
ett problem för hemkommunerna. Hur kommenterar
Tomas Eneroth utbildningsministerns syn på denna
sak?</pre><pre>Anf.  175  TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Först var det den direkta frågan om
rätten att välja skola. Vad sägs om rätten att slippa
välja bort? Det är det faktum som många ställs inför i
dag, dvs. att de inte får det stöd och den hjälp de
behöver i den lokala skolan. Jag tror inte att vi löser
detta genom att dra undan det stöd som Specialpeda-
gogiska institutet utgör för kommunerna och för deras
skolor och genom att dra undan de ekonomiska resur-
ser som t.ex. öronmärkta statsbidrag innebär. Det
kommer inte att underlätta förutsättningarna att kunna
göra som de flesta andra föräldrarna, dvs. välja den
skola som finns närmast och där få tillgång till ett bra
alternativ.
Sofia Jonsson var inne på att vi kan behöva funde-
ra över - och det sker i Skollagskommittén - hur man
i skollagen ska reglera de skyldigheter som ska finnas
för att erbjuda rätt stöd lokalt.
Men samtidigt får vi fundera över alternativet. Jag
är inte ensam om att inte riktigt förstå mig på skol-
pengen. Ni har haft åtta år på er i Moderaterna sedan
ni sist innehade regeringsmakten att fundera över hur
den statliga skolpengen ska se ut. Ändå har ni inte
kunnat ta fram ett enda fungerande exempel.
Antingen är det en peng lika för alla eller en peng
med olika former av pålägg. Hur kommer det att se ut
för de funktionshindrade? Är det de barn och ungdo-
mar som har inte bara den vanliga skolpengen utan
ytterligare en eller två checkar som ska gå runt och
ragga skolor på den moderata skolmarknaden? Jag
tror att man får tänka om. Vilket utpekande kommer
då att ske för elever med funktionshinder?
Vår utgångspunkt har varit ordentliga resurser
men sedan behovsstyrning, inte minst eftersom situa-
tionen ser olika ut i olika delar av landet. Prata om
Västerbottens problem och nämn sedan skatteutjäm-
ningsförslaget så förstår Anders Sjölund vad jag är
inne på. Dessutom förändras barns och ungdomars
situation över tiden. En fast skolpeng, trots att situa-
tionen förändras från det att man är 8 år till dess man
är 14 år, gör situationen helt orimlig.
Hur ska skolpengen anpassas efter lokala förut-
sättningar och förutsättningar över tiden? Förklara
gärna det.</pre><pre>Anf.  176  ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Tomas Eneroth sade alldeles nyss att
det är viktigt med öronmärkta bidrag. Vad är skillna-
den mellan öronmärkta bidrag som kommer från
Tomas Eneroth och en statlig finansiering av de en-
skilda elevernas skolundervisning? Det är för mig
svårt att se skillnaden.
Det är klart att det inledningsvis finns problem.
Det är konstigt om man inte skulle kunna komma till
rätta med dem. Utgångspunkten är elevernas självkla-
ra rätt att välja och få den högkvalitativa utbildning
de har rätt att få efter vars och ens förmåga och förut-
sättningar.
Innan jag avrundar, fru talman, vill jag höra hur
det är ställt med utbildningsutskottets majoritet och
Utbildningsdepartementet. Pratar ni med varandra
eller inte? Som det ser ut nu pratar ni inte med var-
andra, i varje fall inte när det gäller specialskolan
Ekeskolan. Där har utbildningsministern tydligt sagt
att det finns bekymmer och att man behöver se över
vistelsetidsbegreppet. Han kan se att vistelsetiden ska
kunna vara ett helt läsår. Hur stämmer detta? Pratar
majoriteten i utbildningsutskottet med Utbildningsde-
partementet?</pre><pre>Anf.  177  TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Visst pratar vi med varandra. När det
gäller vistelsetiden framgår det i betänkandet att det
pågår en utredning och att det är viktigt att få ett
klargörande. Anders Sjölund behöver inte läsa innan-
till i Sten Tolgfors interpellationsdebatt med Östros.
Jag konstaterar att jag ändå inte har fått klart för
mig hur skolpengsmodellen ser ut. Inte i debatten här
och inte under åtta år som oppositionsparti har Mode-
raterna kunnat tala om hur skolpengen ska se ut. Ska
den vara lika för alla eller olika för alla? Vem ska
göra bedömningen?
Att sedan jämföra detta med öronmärkta statsbi-
drag blir lite konstigt. Öronmärkta statsbidrag talar
om hur mycket personalen ska öka i landets skolor.
Kommunerna får en pengapåse där de själva kan
avgöra vilken typ av personal som ska anställas. Det
viktiga är att personaltätheten generellt ökar eftersom
den minskade under 90-talet. Det är någonting helt
annat än att en statlig centralmyndighet ska göra
individuella bedömningar, kanske så ofta som varje år
eller vart tredje år, för att tala om exakt vilket stöd
enskilda individer ska ha och vilken skolpeng de ska
ha. Där är milsvida skillnader. Jag konstaterar att vi
här inte fick något klargörande från Moderaterna
denna gång heller.</pre><pre>Anf.  178  SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Tomas Eneroth sade i sitt anförande
hur viktigt det är att alla elever får det stöd och den
hjälp de behöver. Det håller väl alla med om. Men
problemet är att vi vet att det inte fungerar så i verk-
ligheten. T.o.m. regeringen själv skriver i budgetpro-
positionen t.ex. när det gäller elever med läs- och
skrivproblem att skolorna eller kommunerna ofta
kräver att eleverna har en diagnos. Det tar ofta lång
tid att ta fram diagnosen. Sedan kanske eleven får
stöd och hjälp till viss del eller så mycket den behö-
ver. Det är ett stort problem mellan det fina vi skriver
och hur verkligheten ser ut.
Tomas Eneroth pratar också om att det krävs re-
surser. Det går inte att bara säga att det och det ska vi
ha.
Vi i Centerpartiet har idéer kring läs- och skrivut-
veckling. Vi vill satsa tidigt, och vi har lagt resurser
på det. Men hur vill Socialdemokraterna gå vidare
efter det att man har börjat se på problemen kring
detta? Vad är nästa steg, så att det inte blir ännu mer
text utan att vi kan se resultat ute på skolorna?</pre><pre>Anf.  179  TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Vi går vidare handgripligt genom
bl.a. statsbidragsökningar. Eftersom jag tar Sofia på
orden att det är viktigt att göra tidiga insatser kan jag
passa på att märka de kvalitetspengar som ska läggas
på förskolan för de kommuner som har anammat
maxtaxan. Jag tror nämligen att införandet av en
allmän förskola med fler barn i förskolan är kanske
den viktigaste insatsen för att tidigt upptäcka barn
med särskilda behov och tidigt se till att de kommer
in i språkmiljön så att det går att upptäcka sådant som
kan bli läs- och skrivsvårigheter framöver. Det är
kanske den viktigaste långsiktiga insatsen vi gör.
Det är spännande att höra Centerpartiets och Sofia
Jonssons inställning till maxtaxan och till allmän
förskola, inte minst eftersom hon ändå har ambitionen
att efter valet försöka samregera med flera partier
som inte bara vill avskaffa maxtaxor och allmän för-
skola utan dessutom förespråkar kraftigt sänkta skat-
ter, nej till öronmärkta statsbidrag och minskade
resurser till Specialpedagogiska institutet. Jag är
övertygad om att det inte kommer att lösa situationen.
Jag kan dela Centerpartiets uppfattning att det be-
hövs mer resurser i skolan och att det är viktigt med
tidiga insatser. Jag oroas, precis som Sofia Jonsson,
över den tidiga diagnostiseringen och utsorteringen.
Det Skolverket påpekade redan 1999 om risken för
utsortering är viktigt. Vi gör vad vi kan för att mot-
verka detta, alltifrån långsiktiga till kortsiktiga sats-
ningar. Det som oroar mig är att vi ska få en mode-
ratledd regering där Centerpartiet med sina goda
ambitioner låter sig köras över ännu en gång och går
med på statlig skolpeng och minskade resurser till
skolorna ute i landet.</pre><pre>Anf.  180  SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Tomas Eneroth har börjat med tom
retorik. Jag tror inte att han själv tror på det han säger
när han pratar om att kvalitetspengarna till maxtaxor-
na skulle vara lösningen på skolans problem eller att
de skulle vara lösningen för de elever som har pro-
blem med läs- och skrivutvecklingen. Kvalitetspeng-
arna till maxtaxan åts ju upp nästan innan reformen
sjösattes. Det finns stora hål i den budgeten, och
kommunerna får själva stå med stora kostnader som
regeringen inte hade tänkt på när reformen arbetades
fram. Men det är en annan sak.
Vad är det Tomas Eneroth vill göra? Förutom
Wärnerssonpengarna som han pratade om, behövs det
inte tydliga insatser för eleverna som börjar skolan?
Eleverna ska få de resurser, det stöd och den hjälp de
behöver för att få med sig tidig kunskap men också
för att få ett självförtroende där de går vidare stärkta
och tror att de klarar skolan.
Det räcker inte längre med bara tomma ord och
hot om kommande regeringsbildningar som inte
stämmer.
Vi för en politik där vi ser till att det finns en till-
växt, där vi för in pengar till staten så att vi kan satsa
ännu mer på skolan och ännu mer på den utveckling-
en, i stället för att tära på kommunernas och invånar-
nas ekonomi, som med Socialdemokraternas politik.</pre><pre>Anf.  181  TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Nej, det är inte tom retorik. Det är de
alternativ som vi står inför i en valrörelse framöver.
Centerpartiet ser till att i debatten hamna i knät på
Moderaterna och måste då hitta ett sätt att klara ar-
gumentationen för de gigantiska skattesänkningar
som där föreslås.
Däremot har vi självfallet en gemensam uppfatt-
ning om att det behövs tidiga insatser. Det nämnde
jag också i repliken. För mig är kanske den viktigaste
insatsen att öka personaltätheten i skolan. Tidig verk-
samhet i förskolan är oerhört viktig, men dessutom
övergången mellan förskola, förskoleklass och skola.
Jag har själv en son som går i förskoleklass, och jag
ser hur oerhört viktigt det är att det finns personal
som har kompetens att möta detta.
Det var så vi resonerade när vi gick förbi princi-
pen om att kommunerna ska ha alla pengar i en påse
och sade att här öronmärker vi statsbidragen så att
landets samtliga kommuner får den kraftiga ökningen
av personaltätheten. Det är viktigt.
Jag noterar att de flesta borgerliga partier inte
gillar detta, vare sig öronmärkningen eller mer resur-
ser. Det är inte tom retorik. Det är verklighet, som får
direkta effekter i skolorna ute i landet och som kom-
mer att få direkta effekter för de barn och ungdomar
som går i skolan.
Skollagskommittén har i uppdrag att se om vi rent
juridiskt också ska reglera sanktioner med kommuner
som inte sköter sig eller elevers rättigheter till stöd på
ett skarpare sätt. Vi får se vad Skollagskommittén
kommer fram till.
Insatserna som görs för de elever som nu går i
skolan måste vara både långsiktiga och kortsiktiga.
De långsiktiga handlar om att tidigt börja i skolan, att
öka kompetensen hos personalen och att få en ny
lärarutbildning. De kortsiktiga handlar om att ordent-
ligt skjuta till pengar under de närmaste åren. Då har
man inte råd med stora skattesänkningar. Det är där-
emellan valet står även för Centerpartiet.</pre><pre>Anf.  182  ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Tomas Eneroth tar upp frågan om in-
tegrering av de funktionshindrade i hemkommunen. I
princip delar vi den uppfattningen, att så långt det är
möjligt ska närhetsprincipen gälla, alltså utbildning i
hemkommunen.
Men det finns ett antal elever med multifunk-
tionshinder, och kommunerna har helt enkelt inte
resurser, varken personella eller ekonomiska, att ta
hand om de eleverna. De funktionshindrade eleverna
har hamnat ute i kylan. Jag har haft flera kontakter,
inte minst i kommunerna uppe i norr, där de säger att
de inte har möjligheter att ta hand om dem och ge
dem en adekvat utbildning.
Jag vill fråga Tomas Eneroth: Vart ska de som
kommunerna inte kan ge en meningsfull utbildning ta
vägen?
Som Tomas Eneroth redan vet, har Kristdemo-
kraterna i budget efter budget lagt medel just för att
bevara de här specialskolorna. Men ni socialdemo-
krater har valt att säga nej.
Samtidigt vill jag säga att vi från kristdemokra-
tiskt håll icke har sagt nej till Wärnerssonpengarna.
Tvärtom har vi välkomnat dem. Vi har inte sagt nej
till Göran Persson eller försvarspengarna - vi har
välkomnat dem. Men vi har sett att resurserna ändå är
för knappa, och därför har vi bl.a. i budgeten för detta
budgetår lagt 3 miljarder utöver det som Socialdemo-
kraterna har anvisat till landets kommuner.
Vart ska de multifunktionshindrade eleverna ta
vägen?</pre><pre>Anf.  183  TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Det är trevligt att höra Erling Wäliva-
ara tala sig varm för mer resurser till kommunerna.
Eftersom Erling Wälivaara fäster sig särskilt vid
situationen för kommunerna i norra Sverige kan jag
inte låta bli att säga att jag inte är säker på att situa-
tionen för dem kommer att underlättas om man kraf-
tigt gör om skatteutjämningssystemet, vilket helt
skulle dränera kommunerna i norra Sverige. Jag ska
givetvis inte anklaga Kristdemokraterna för någon-
ting sådant, men partier som är Kristdemokraterna
närstående har sådana förslag. Ska man samregera
måste man hitta en gemensam lösning.
Jag tror inte heller att en statlig skolpeng kommer
att vara lösningen på detta. Jag är lite nyfiken på att
höra hur Kristdemokraterna ställer sig till Moderater-
nas förslag om en statlig skolpeng. Jag är angelägen
om att alla barn kan få rätt till en utbildning på hem-
orten. Vi kan inte ha en situation där kommunerna
säger att de inte klarar det och att dessa barn ska
flytta. Hur skulle det se ut, vare sig det gäller skolor-
na, äldreomsorgen eller sjukvården? Vi kan inte ha ett
sådant läge. Därför är jag, precis som Erling Wälivaa-
ra, angelägen om inte bara mer resurser utan också en
långsiktig uppbyggnad av kompetensen ute i landets
kommuner.
Vi har genom Specialpedagogiska institutet sett
till att skapa regionala stödorganisationer och kan på
det sättet möta behovet. Alternativet skulle vara att
bygga upp 3, 5, 9, 20 eller 30 statliga specialskolor
som tar över ansvaret för vissa grupper som kommu-
nerna inte anser sig kunna ta ansvaret för. Då är vi
tillbaka till tiden långt före det Välfärds-Sverige som
vi i dag känner, där man grundläggande och nära på
hemmaplan kan få den service man har rätt att kräva
för de skattepengar man betalar.
Vi har ett gemensamt ansvar att driva det, men jag
noterar att Erling Wälivaara kan få problem med detta
om han går med på att göra kraftiga förändringar i
skatteutjämningssystemet.
Min direkta fråga blir: Kommer en statlig skol-
peng, där eleven får en liten check runt halsen - kan-
ske två, tre eller fyra för den som är funktionshindrad
- att lösa situationen? Vad säger Kristdemokraterna
om det?</pre><pre>Anf.  184  ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Tomas Eneroth säger att jag gör mig
till tolk för norra Sverige och att norra Sverige miss-
gynnas om det kommunala skatteutjämningssystemet
förändras. Det är bra att Tomas Eneroth verkligen har
omsorg om de norra delarna av Sverige. Annars är det
självklart att jag talar för de norra delarna, eftersom
jag kommer därifrån och det är min valkrets.
Tomas Eneroth bekymrar sig över hur det blir
mellan Kristdemokraterna och Moderaterna i framti-
den när det gäller skolpengen. Jag tror att vi överlåter
det där åt våra partier när vi väl har vunnit valet den
15 september. Då kommer vi att lösa det här, och jag
tror att det kommer att bli tillfredsställande också för
Tomas Eneroth.
Jag vill ställa en sista fråga till Tomas Eneroth
med anledning av detta betänkande: Kan Tomas Ene-
roth se någon fördel med att ha samma tillstånds- och
tillsynsmyndighet för den samlade skolformen i Sve-
rige, där man inte minst får en likvärdig behandling
av situationen i skolorna?</pre><pre>Anf.  185  TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Om jag tar det sista först, kan jag säga
att frågan nu bereds i Regeringskansliet. Å ena sidan
är jag angelägen om att Specialpedagogiska institutet,
med den kompetens man har, nyttjar den ordentligt. Å
andra sidan kan jag förstå de principiella invändning-
ar som Kristdemokraterna har. Men frågan bereds
alltså i Regeringskansliet, och vi får se vilken lösning
man kommer fram till. Jag tror inte att man ska hasta,
för det är ganska viktigt att vi i fortsättningen har en
ordentlig och bra tillsyn, inte minst över så pass vik-
tiga utbildningsverksamheter som särskolor.
Jag har, precis som Erling Wälivaara, omsorg inte
bara om norra Sverige utan om hela landet. Skatteut-
jämningen är en angelägenhet för kommunernas to-
tala ekonomi i hela landet och deras förutsättningar
att fullfölja det ansvar som Erling Wälivaara själv
talade om i sitt anförande. Det är förutsättningarna för
alla barn att kunna få en skola som tillgodoser de
behov och önskemål de har. Det är viktigt. Då kan
man inte bara överlåta skolpengsfrågan till efter valet.
Det är nu väljarna kräver besked. Även om läktaren
här inte är full, föreställer jag mig att det framöver
kommer att vara många som vill ha besked om detta.
En statlig skolpeng eller ett dränerat skatteutjäm-
ningssystem kommer inte att ge barn med funktions-
hinder några ordentliga förutsättningar.
Eftersom jag vet att Erling Wälivaara inte har nå-
gon mer replik vill jag be honom att fundera på vilket
läge vi kommer i när en statlig central myndighet i
Stockholm ska göra individuella bedömningar av de
hundratusentals barn som finns i det här landet och
tala om hur deras behov ska se ut i olika skeden av
livet i olika delar av landet. Tycker man inte att det är
det som är den rimliga möjligheten med en central
skolmyndighet måste det bli ett enhetligt belopp, och
då kommer stora orättvisor fram. Det tål att grunna
på.</pre><pre>Anf.  186  ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Tomas Eneroth och jag är överens om
att inga elever och inga familjer ska känna sig ute-
stängda från skolor på hemorten, utan det ska vara
möjligt, oavsett vilka funktionshinder man har och i
vilken situation man är, att få en bra utbildning hem-
ma.
Samtidigt har många av oss kanske inte haft så nä-
ra kontakt med funktionshindrade barn. Vi som har
haft det har inte haft kontakt med alla. Människor är
väldigt olika. Det finns väldigt många föräldrar till
funktionshindrade barn som är förtvivlade över att
den skolgång barnen får i den vanliga integrerade
skolan inte ger deras barn det de vill ha.
Vi märker i denna diskussion att det är ett tydligt
mönster från Socialdemokraterna att säga nej till
olika typer av specialklasser och till förslag om för-
stärkning av rätten till hörselklasser, vilja avskaffa
specialskolorna och vara skeptisk till särskolan, osv.
Inledningsvis talade Tomas Eneroth väldigt
mycket om resurser och hävdade att det inte fanns
pengar till många av oppositionens förslag. Därför
blir min enkla fråga till Tomas Eneroth denna. Har
det faktum att Socialdemokraterna säger nej till för-
slagen att skapa fler möjligheter för funktionshindra-
de barn med ideologi eller med resurser att göra? Jag
ställer den frågan eftersom vi från Folkpartiet är med
och anslår lika mycket pengar till skolorna i Sverige
som regeringen gör. Säger ni nej till våra förslag om
hörselklasser, specialskolor osv. för att ni tror att det
skulle bli för dyrt, eller tror ni att det blir bättre för
eleverna om man säger nej?</pre><pre>Anf.  187  TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Jag är inte säker på att Ulf Nilsson
har förstått den politik som nu förs fullt ut. Det som
händer vid t.ex. Ekeskolan eller Resurscenter syn är
att man utvecklar skolan till ett resurscenter som kan
ge fler än bara dem som fanns på plats i Örebro stöd
och möjligheter både hemma i kommunerna och
under den tid de vistas på centret. Vi vet att det kom-
mer att göras en särskild översyn av visstidsplace-
ringarna.
Vi har ingen dogmatisk hållning till olika alterna-
tiv, men vi tycker att det är viktigt att alla de barn
som vill vara hemma ska få den möjligheten och inte
hänvisas till att välja bort, som jag inledde mitt anfö-
rande med.
Företrädare för Ekeskolan säger själva att dialo-
gen och relationen med kommunerna har varit viktig.
Tidigare kunde kommunerna lämna över ansvaret
totalt och säga: Varsågod! Ta hand om dessa barn!
Är det rimligt när det handlar om barn och ung-
domars hela liv? Det gäller deras utveckling och fritid
och kanske också deras framtida deltagande på ar-
betsmarknaden. Det är oerhört viktigt att man har en
relation. Det får man genom den modell för resur-
scenter som vi nu utvecklar. Jag tror att det är viktigt.
Jag förstår inte alls varför Ulf Nilsson säger att jag
är skeptisk till särskolan. Det är jag definitivt inte. Jag
är djupt imponerad av svensk särskola i många delar
av detta land. Jag är oerhört angelägen om att det vi
kan kalla Särskoleutredningen kommer fram till att vi
ska bibehålla den kompetens som finns inom särsko-
lan, oavsett om det blir en egen skolform eller inte.
Jag noterar också att Folkpartiet är det enda parti
som inte har ett öppet sinne när det gäller detta utan
säger att särskolan ska vara kvar vad som än kommer
fram i utredningen. Jag tror att det är en antiintellek-
tuell inställning. Det är viktigt att vi är öppna för att
möta barn med utvecklingsstörning på olika sätt.
Jag vill återkomma till det Ulf Nilsson inledde
med. Människor är väldigt olika. Tycker Ulf Nilsson
trots det att det är rimligt med en statlig skolpeng som
är likadan för alla barn och ungdomar?</pre><pre>Anf.  188  ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag vill återknyta till det jag sade om
särskolan och be Tomas Eneroth läsa protokollet i
morgon. Jag sade faktiskt att jag hittills inte har hört
några goda argument, men att det är möjligt att det
kommer. Så sade jag att jag var skeptisk till det. Det
var en inte fullt så icke-intellektuell hållning som
Tomas Eneroth ville antyda.
Det är ändå så att Socialdemokraterna säger nej
till specialskolan som skolform, med undantag för
skola för hörselskadade. När det gäller hörselskadade
säger ni nej till Folkpartiets förslag att förstärka rätten
till speciella hörselklasser för de elever som så öns-
kar.
Min fråga kvarstår. Säger ni nej därför att ni anser
att det skulle bli för dyrt att behålla fasta specialsko-
lor inte bara som resurscenter utan också som en
möjlig skolform för flerhandikappade barn, eller gör
ni det därför att ni tror att det är bättre att ingen får
möjlighet att gå i den skolformen?
Jag hinner inte utveckla resonemanget om den
nationella skolpengen. För övrigt har Folkpartiets
förslag inte kommit än, så jag hade ändå inte kunnat
gå in på detaljer. Jag kan ändå i sammanhanget näm-
na att kommunaliseringen nog var ett av de enskilt
största missgrepp vi gjorde när det gäller den svenska
skolan. Det var då likvärdigheten började minska, och
det var då vi tappade kontrollen över skolan. Vi är
övertygade om att vi behöver ett statligt samlat grepp
om skolan, men utgångspunkten ska vara att resurser
ska fördelas efter behov. De som behöver mest ska ha
mest. Den debatten får vi återkomma till.
Frågan är alltså hur ni ser på specialskolan.</pre><pre>Anf.  189  TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Jag ska gärna ta del av protokollet.
Ulf Nilsson talade om kommunaliseringen och för-
statligandet. Jag vidarebefordrar med varm hand
protokollet till alla de folkpartistiska kommunpoliti-
ker jag känner som jag vet inte delar Ulf Nilssons
uppfattning.
Jag har läst delar av det förslag som Leijonborg
och Björklund lanserar, och det har redovisats ganska
utförligt i medierna. Det gäller en skolpeng à la Mo-
deraternas, som också är enhetlig. Barn med särskilda
behov skulle få extrapengar. Då är vi inne på frågan
om barnet ska få en, två eller tre checkar. Vilka ef-
fekter kommer det att få för funktionshindrade?
Någon kanske säger så här: Just detta år är jag ett
trechecksbarn som behöver visa upp tre checkar för
att ha råd med denna särskilda skolform. Men om jag
blir bättre blir jag av med en check, för då kommer
den statliga myndigheten att tala om att jag inte be-
höver den.
Jag är medveten om att jag nu överdriver lite, men
jag tror att det är viktigt att ta reda på vilka effekterna
blir av att de barn som ska få extrapengar pekas ut.
Jag tror att det är en farlig väg att gå. Jag tror att man
måste tänka om från Folkpartiets och Moderaternas
sida.
Sedan noterar jag att Ulf Nilsson menar att han i
debatten sade att jag hittills inte har haft några argu-
ment. Det välkomnar jag. I det särskilda yttrande som
finns i betänkandet är det lite hårdare formulerat. Jag
välkomnar den öppningen, för jag tror att vi måste
vara öppna. Jag kommer själv att vara väldigt angelä-
gen om att vi tar till vara och utvecklar den kompe-
tens som finns inom särskolan, oavsett om särskolan
finns kvar som särskild skolform eller inte.
När det gäller den sista frågan kan jag säga att det
inte alls handlar om resurser. Det är viktigt. Vi skjuter
till pengar till resurscentren. Vi skjuter till pengar till
Specialskolemyndigheten och till Specialpedagogiska
institutet i större utsträckning än många andra partier.
Vi gör det därför att vi tycker att det är en viktig
verksamhet.
Men verksamheten måste komma fler till del. Den
måste komma även dem som går på övriga skolor i
landet till del, och den måste komma övriga skolor till
del. Det är därför hela stödorganisationen utvecklas.
Det är oerhört viktigt för att vi även på det området
ska kunna behålla en nationell likvärdighet. Det kan
inte bara vara bra för några få, utan det måste vara bra
för alla.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 25 april.)</pre><pre>18 §  Trafiksäkerhet m.m.</pre><pre>Föredrogs
trafikutskottets betänkande 2001/02:TU10
Trafiksäkerhet m.m.</pre><pre>Anf.  190  BIRGITTA WISTRAND (m):
Fru talman! Nu ska vi behandla utskottets betän-
kande nr 10. Det handlar om trafiksäkerhet och gäller
106 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden
2001.
Utskottet har lagt ned mycket arbete på denna frå-
ga. Vi har tyckt att trafiksäkerhet är viktigt inte bara
därför att situationen i landet är oroande utan också
därför att vi ser detta som en fråga som berör alla
svenskar - inte bara trafikutskottet. Nästan alla
svenskar är trafikanter. Oavsett om vi är fotgängare,
cyklister eller bil- eller lastbilsförare är vi alla på ett
eller annat sätt delaktiga i vad som händer på våra
vägar.
Jag vill, fru talman, för tids vinnande yrka bifall
enbart till reservation nr 1. Vi står naturligtvis bakom
alla reservationer. Jan-Evert Rådhström kommer för
övrigt att ta upp vissa viktiga frågor som jag inte
hinner med, t.ex. gällande alkolås.
Det är förenat med risker att röra sig ute i trafiken.
Det är farligt, men någon kan invända att det är farligt
att leva. Det vet jag också. Vi ska alla dö. Men varför
ska vi dö i en onödig trafikolycka? skulle jag vilja
svara. Varför måste vi varje söndag läsa om ungdo-
mar som har kört ihjäl sig tidigt på lördag- eller sön-
dagmorgonen? De har varit obältade, trötta och kan-
ske t.o.m. påverkade. Det är tragiskt. Det är onödigt.
Jag undrar varför.
Om det hade funnits ett medvetande om att det
faktiskt är förenat med risker att sätta sig i en bil eller
på en cykel skulle det inte vara så mycket som be-
hövdes för att vi skulle kunna undvika dessa olyckor.
Tänk bara om alla människor satte på sig säker-
hetsbälten och bestämde sig för att inte dricka alkohol
när de kör. I dag har vi skrämmande mörkertal för
både alkohol och droger i trafiken. Vi tar fast ungefär
14 000 berusade varje år. Samtidigt finns det siffror
som säger att det är 14 000 personer varje dag som
kör omkring påverkade av sprit eller tabletter.
För mig är frågan hur vi ska få en förändrad atti-
tyd till trafik en av de viktigaste. Jag tror att vi har
negligerat den. Vi har inte fått den attitydförändring-
en. Vi trodde några år att vi hade kommit till rätta
med alkoholförtäring och bilkörning. Men det verkar
inte så.
Fru talman! Jag återkommer till de frågorna.
När man är ute och debatterar trafiksäkerhet med
t.ex. näringsministern är han väldigt stolt. Han säger
att den här regeringen har gjort mer än någon annan
när det gäller trafiksäkerheten. Då måste det vara trist
för honom att titta på facit. Hur ser det egentligen ut?
Ja, inte har trafikolyckorna minskat. De har snara-
re ökat. Är det ett tecken på det vi har sett inom
många andra områden, dvs. att man lovar runt men att
det inte håller? Jag skulle gärna vilja få redogöra för
hur det ser ut för närvarande när vi tittar på trafiken.
Den här statistiken kommer från Vägverket. Där
rapporterar man att de första tre månaderna i år om-
kom 119 personer jämfört med 104 personer förra
året. Medeltalet för antalet dödade januari-mars år
1997-2001 var 118. Det är en ökning där också. 46
personer har i år omkommit i kollisioner med tung
lastbil. Det är en väldigt hög siffra. Nära 50 % av alla
som omkommer gör det i kollisioner med en tung
lastbil.
Jag tycker inte att näringsministern ska vara stolt
över de siffrorna. I stället tycker jag att han borde
vara bekymrad över hur det kommer sig att siffrorna
ändå ser ut som de gör trots att man har gjort mer än
vad någon annan regering har gjort.
Det finns vissa frågor som vi är eniga med rege-
ringen om. Det är att vi måste göra något åt vägarnas
underhåll och vägarnas kvalitet. Det är grunden för en
förbättrad trafiksäkerhet. Vi ska titta på de farligaste
vägarna först.
Detta har näringsministern sagt. När vi äntligen
fick propositionen kunde vi se att det minsann inte
var de satsningar som man hade utlovat. Socialdemo-
kraterna vill först starta sitt investeringsprogram år
2004 och då göra investeringar på 69 miljarder och
totalt satsa 179 miljarder på vägar. Vi har i vår budget
avsatt 105 miljarder till investeringar och 225 miljar-
der totalt. Det tycker jag talar sitt tydliga språk, fru
talman.
År 1998 lämnade ett enigt utskott med riksdagens
stöd över frågan om en vägtrafikinspektion till rege-
ringen. Den har nu utretts i olika omgångar. Ännu har
ingenting hänt. Nu sägs det att en proposition är på
väg. Den kommer att bli så försenad att ingenting
kommer att hända åtminstone under vår period här i
riksdagen.
Hur kan en sådan fråga få ta fem år? Vi har inte
råd med det. En av förklaringarna till att det har dröjt
så länge är att det nu inte finns någon opartisk kritiker
som kan tala om för regeringen och för oss andra att
vägarna är i bedrövligt skick. Väghållaren kan helt
enkelt inte ställas till ansvar, utan situationen får
fortsätta. Det är oerhört viktigt att trafikinspektionen
kommer till stånd.
Vad vi behöver i Sverige är fler vägar, bredare
vägar, gärna vägar med vajerräck men även fler mo-
torvägar. Alla vet att ungefär 10 % av trafiken går på
motorvägar, men den står bara för 5 % av olyckorna.
Det sägs ofta i debatten att hastigheten är så avgöran-
de för hur svåra olyckorna blir. Det är viktigt att då ha
dessa uppgifter i åtanke. Trafikfrågor är minsann inte
så enkla att det bara gäller att sänka hastigheten. Det
finns andra saker som vi också måste göra.
Det är därför uppmuntrande att Vägverket nu tän-
ker pröva flexibla hastigheter. Jag hoppas att man gör
det på ett sådant sätt att gränserna blir rimliga. Fortfa-
rande har vi oerhört många överträdelser av hastig-
hetsbegränsningarna. Det behöver inte bara bero på
bilisterna. Det kan också bero på att nivåerna är fel-
aktiga. Jag kör ofta bil i Småland. Jag undrar ofta
varför en viss väg har fått hastighetsbegränsningen 70
km i timmen och en annan 110 km i timmen.
Fru talman! Förra året ägnade utskottet en stor del
av sitt arbete med trafiksäkerhet åt att lyfta fram bar-
nens situation. Men, hör och häpna, i en debatt nyli-
gen i Örnsköldsvik visade det sig att ministern inte
ens kände till detta, trots att själva konferensen var på
det temat. Tursamt nog hade någon tjänsteman på
departementet ändå skrivit in det i Vägverkets regle-
ringsbrev.
Nu hoppas vi verkligen att Vägverket och rege-
ringen tar fram insatser för att visa på hur man ska
förbättra situationen för barnen i trafiken. Jag stöder
helt det interaktionistiska perspektivet, dvs. den hel-
hetssyn på barnet i trafiken som man har i den nya
forskningen.
Vi har också tagit upp de senaste årens olyckor
med skolskjutsar, som både väckt berättigat uppseen-
de och lett till en rad motioner. Här hoppas jag nu att
kommunerna tar frågan på allvar så att våra barn kan
åka säkert till skolan.
Men alla barn åker inte buss till skolan. Ganska
många barn cyklar. Här kan jag inte låta bli att ta
fram en av mina andra käpphästar, nämligen att vi
måste få ordentliga cykelbanor där vi skiljer trafik-
slagen från varandra och snabb trafik från långsam.
Här har vi väldigt långt kvar. Stockholm har valt att
bygga sina cykelbanor på helt fel ställen, tycker jag.
Men man visar upp att det är tvunget att det finns
ordentliga cykelbanor.
Jag fick en riktig tankeställare häromdagen när jag
fick höra att de som rider måste ha hjälm om de ska
få ut ersättning från sin försäkring. Jag tänkte då: De
små flickorna eller pojkarna som rider runt på en liten
snäll bana måste ha hjälm när de rider, men vi skickar
ut våra barn eller oss själva utan hjälm i trafiken. Jag
tror inte på en lag. Men jag fick mig verkligen en
tankeställare.
En annan fråga som regeringen har fått av vårt ut-
skott är att undersöka förutsättningarna för en trafi-
kofferjour. Här har vi inga besked om vad som hän-
der i regeringen. Vi vet att vi i år har ungefär 4 000
allvarligt skadade i trafikolyckor. Vad händer med
dem? Hur kan vi hjälpa dem? Vi vet att väldigt
många lever i traumatiska och svåra situationer under
hela resten av sina liv. Det kom en rapport för några
år sedan som hette Trafikoffers upplevelser och liv -
ett drama om bemästring.
Fru talman! Det finns mycket som regeringen har
att göra innan den har verkställt det som utskottet har
önskat.
Det finns till sist en rad organisationer som får
stöd från regeringen, bl.a. NTF, men också andra
frivilliga organisationer. Här har jag hört glunkas -
jag vet inte om det är rätt - att man nu ska ge ökade
resurser till dem. Det tror jag är fel. Döda organisa-
tioner är döda. Det är i stället oerhört viktigt att få i
gång ett nytänkande. Hur ska vi påverka unga männi-
skor? Hur ska vi förändra attityderna?
Jag tror att vi måste ta vara på de nya medierna
som finns. Här skulle jag uppmuntra att regeringen
och Vägverket satte i gång en ordentlig utredning där
man tittade på hur vi ska få till stånd förändrade atti-
tyder för att minska trafikolyckorna.</pre><pre>Anf.  191  KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! I dag diskuterar vi trafiksäkerhet i
kammaren. Samtidigt pågår det en febril process ute i
landet med planering av de infrastrukturmedel som
riksdagen genom sitt beslut den 14 december i fjol
ställde till förfogande. Vägverket och Banverket ska
det närmaste året göra en planering för vilka vägar
och järnvägar som ska bli byggda samt för vilka in-
vesteringar som i övrigt behövs för att vi ska närma
oss de transportpolitiska målen.
Trafiksäkerhet är ett av dessa mål som en enig
riksdag har ställt upp. Målet innehåller precisa
etappmål som är lätta att utvärdera. Fram till år 2007
ska antalet som omkommer på vägarna ha halverats.
Max 270 ska det vara då. Är det en hög eller en låg
målsättning? Den frågan står på dagordningen, om
inte annat för att det finns en moderat motion som
ifrågasätter nollvisionen. Även på förra veckans möte
i Vägföreningens och Asfaltföreningens regi väcktes
frågan om det inte var dags att revidera målet när det
nu visat sig vara så svårt att leva upp till.
Låt oss då stanna upp och fundera. Skulle samma
diskussion ha kunnat förekomma om det hade gällt
flyget, järnvägstrafiken eller sjöfarten? Hade vi ac-
cepterat en Estoniaolycka om året - plus 40 000 ska-
dade? Skulle vi acceptera att 3-4 % av varje årskull
dör eller invalidiseras på grund av vägtrafiken? Nej,
givetvis inte.
Man kan fråga sig varför inte opinionen för ökad
trafiksäkerhet är starkare. Jag ser flera orsaker till
detta. En avgörande fråga är vem som sätter dagord-
ningen i trafikpolitiken. Svenska vägföreningen har,
vilket vi trafikutskottsledamöter ständigt blir påminda
om, mycket att säga till om. Med tanke på att det i
första hand är en lobbyorganisation för de företag
som bygger vägar har Vägföreningen inget intresse
av att lyfta fram trafikövervakning på sin agenda.
Fordonsindustrin i det här landet är det givetvis
många som lyssnar på. Sammantaget har de stora
resurser att spendera på opinionsbildning.
Väg- och fordonsindustrin ger ut påkostat tryck-
material, ordnar konferenser, arrangerar mässor etc.
Detta påverkar givetvis motorjournalister och många
andra. Jämfört med detta har NTF och andra folkrö-
relser, som inte har privata vinstintressen bakom sig
lite att sätta emot. Därför har vi också en trafiksäker-
hetsdebatt som koncentrerar sig på krockkuddar och
motorvägar. Det är en debatt om hur vägen och for-
donet ska kunna anpassas till vilket beteende som
helst hos föraren - i stället för det som verkligen är
effektivt för att minska antalet döda i trafiken, dvs.
övervakning samt sanktioner mot hastighetsöverträ-
delser, bältesslarv och rattonykterhet.
Fyra av tio omkomna i Vägverkets regioner Skå-
ne, Väst och Sydöst hade inget bilbälte på sig. Enligt
Vägverket är minst var femte dödsolycka drog- eller
alkoholrelaterad. Här är mörkertalet sannolikt stort
eftersom alkoholhalten hos de omkomna inte under-
söks regelmässigt. Den enskilt väsentligaste orsaken
till att trafikolyckor får dödlig utgång är hastigheten.
Frånsett det cyniska i att inte vidta de effektivaste
åtgärderna är det ett stort slöseri med skattemedel att
med trafiksäkerhetsmotiv bygga motorvägar när
Vägverkets egen redovisning till trafikutskottet visar
att två-plus-ett-vägar med mittvajer ger samma trafik-
säkerhetseffekt men för genomsnittligt en tjugondel
av kostnaden.
Det är val i höst, och väljarna ska ställa oss till
svars. Vad ska vi göra åt människor som inte klarar
av det högt uppdrivna tempot på de av besparingar
slimmade offentliga arbetsplatserna utan sjukskriver
sig i stället? Vad ska vi säga till de föräldrar som inte
vill lämna barnen till stora barngrupper där allt färre
vuxna tar hand om dem? Vad ska vi säga till de ele-
ver som lämnar grundskolan utan godkända betyg för
att lärar- och specialpedagogtimmarna inte räcker till?
Ska vi säga att vi bygger Södra länken för 1 miljard
per kilometer men att statskassan tyvärr inte har räckt
till fler trafikpoliser och ökade statsbidrag till kom-
muner och landsting?
Om vi lämnar de ekonomiska intressen som har
makt att styra dagordningen kan vi gå över till den
skeva könsfördelning som råder bland dem som be-
stämmer över trafiken. Kommunförbundet konstate-
rar att trafiken styrs av de 20 % av befolkningen som
de medelålders bilkörande männen utgör. Eftersom
en snabb och kraftfull bil tycks vara viktig för många
mäns identitet upplevs hastighetsinskränkningar som
ett hinder för att utnyttja fordonets prestanda. I USA
har en attitydundersökning visat att en grupp av män-
nen t.o.m. skattade sitt fordon högre än sina egna
barn.
Via olycksstatistiken vet vi att män mellan 18 och
24 år är en stor riskgrupp i trafiken. Unga män kör
mer än unga kvinnor. De borde alltså bli skickligare
och därmed råka ut för färre olyckor. Statistiken visar
att så inte är fallet. En förklaring kan vara att unga
män ofta överskattar sin egen förmåga. Forskning har
visat att unga män ofta tror att de är körskickligare än
genomsnittsbilisten, medan kvinnor däremot ofta
bedömer sig som sämre än genomsnittet.
Hög hastighet och därmed tidsvinst väger också
tungt i de samhällsekonomiska kalkyler som görs
inför infrastrukturbyggen. Några få minuters tidsvinst
kan motivera stora investeringar. Men hur ska tiden
för dem som omkommer i förtid värderas? Vilket är
priset för de 33 1/2 år som de trafikdödade i genom-
snitt förlorat av sina liv?
Flera undersökningar har visat att kvinnor i ge-
nomsnitt prioriterar säkerhet och trygghet i trafiken
framför fart. Det säkraste är att åka kollektivt. Fler
trafikpoliser och automatiska hastighetskameror
skulle för en jämfört med kostnaden för vägbyggen
billig summa höja säkerheten på vägarna högst sub-
stantiellt. Varför sker då inte detta? Varför finns inte
trafiksäkerhet med som en av de prioriterade uppgif-
terna i det regleringsbrev som regeringen har utfärdat
till Rikspolisstyrelsen? Varför inrättas inte den väg-
trafikinspektion som riksdagens trafikutskott så
många gånger har beställt av regeringen?
Ska det nyinrättade jämställdhetsmålet tas på all-
var måste trafikpolitiken i större utsträckning åter-
spegla kvinnors behov och värderingar. Därför borde
trafiksäkerhetsarbetet få en annan inriktning: mer
koncentration på att föraren följer det gällande regel-
systemet och mindre tilltro på att förändringar i väg-
systemets beskaffenhet kan lösa problemen.
Vi vet genom Trafikkøkonomisk institutt i Norge,
VTI och i princip alla andra trafiksäkerhetsforskare
vad som behöver göras. Respekterades hastighets-
gränserna, hade alla bälten och var ingen alkoholpå-
verkad - då skulle det vara möjligt att nå nollvisio-
nen.
Fru talman! Det finns dock ljusningar i mörkret.
En sådan ljuspunkt är att trafikutskottet har lyckats
ena sig om att av regeringen begära en redovisning av
regeringens överväganden när det gäller möjligheter-
na att införa en allmän användning av alkolås. Ett
krav på att alla nya fordon ska vara utrustade med
alkolås kommer förstås att möta motstånd, på samma
sätt som kravet på obligatorisk bilbältesutrustning
gjorde innan det blev lag. Nu finns det mig veterligen
ingen som ångrar det beslutet. Lika självklart borde
det vara att ingen ska kunna köra bil i berusat till-
stånd, med fara för sitt eget och andras liv.
Alkolås är inte till fördel bara i personbilar. Al-
kolås borde finnas även i yrkesfordon på väg och
spår. Den urspårning som ägde rum i Borlänge, med
evakuering som följd, hade inte skett om loket hade
varit utrustat med alkolås. Därför yrkar jag bifall till
utskottets förslag i alla delar utom när det gäller for-
donsägarnas ansvar. Vad gäller detta yrkar jag bifall
till reservation 6, som kräver att fordonsägaren blir
skyldig att uppge till vem denna har lånat ut sitt for-
don. Då skulle trafikpolisens arbete bli mycket effek-
tivare. Så är fallet i Norge och Danmark, och så borde
det vara i Sverige också.</pre><pre>Anf.  192  BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik:
Fru talman! Jag håller med Karin Svensson Smith
om mycket. Jag tror att vi delar många uppfattningar
om att vi ska köra bil på ett sätt som gör att männi-
skor inte omkommer och inte skadas. Men jag tycker
att det är synd att hon förenklar debatten så. Det gör
att vi inte kommer framåt.
Karin Svensson Smith säger att om NTF får mer
pengar skulle de kunna sätta sig upp mot de stora
lobbyorganisationerna. I mitt anförande försökte jag
säga att det inte handlar om det. Det handlar om nå-
got helt annat. Man måste sluta tro att det handlar om
antingen vägar eller attityder. Det handlar om både-
och. Det handlar naturligtvis också om poliser.
Om Karin Svensson Smith tror att den situation vi
har i dag beror på att vissa lobbyorganisationer har
fått för mycket utrymme i medierna är hon helt fel
ute.</pre><pre>Anf.  193  KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Det här handlar inte i första hand om
hur stora anslag man lägger på trafiksäkerhet. Birgitta
Wistrand, det finns inte mer anslag i ert budgetför-
slag. Det kan det inte finnas hos ett parti som kräver
lägre skatter.
Frågan är hur man använder de medel som man
anslår. Det är faktiskt det som denna debatt handlar
om. Ska man koncentrera sig på att bygga motorvä-
gar, eller kan samma summa användas för trafikpoli-
ser, automatiska hastighetskameror, osv.? Eftersom
ingen av oss har obegränsade medel måste vår uppgift
vara att fördela medlen på ett sådant sätt att så många
liv som möjligt sparas i trafiken. Och forskningen är
fullständigt enig om detta. Hastigheten är den enskilt
viktigaste anledningen till att en olycka får dödlig
utgång. Likaså handlar det om bilbälten, alkohol och
för all del att yrkestrafiken följer sina regler. Det är
det som vi kan göra någonting åt med den summa
pengar som vi har.
Vänsterpartiet är givetvis också för att man inför
alla effektiva fysiska åtgärder, dvs. att man sätter upp
mittvajrar på alla de vägar i Sverige där det är moti-
verat. Vi har också kommit överens med regeringen
om att det finns tillräckligt med resurser i Vägverkets
anslag för att man ska kunna göra det. Däremot finns
det inte resurser till överinvesteringar i form av mo-
torvägar.</pre><pre>Anf.  194  BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte att man kan köpa hänsyn
för pengar. Det är det som jag talar om. Om man
kände hänsyn mot sig själv och mot andra skulle
trafiken se ut på ett annat sätt. Det är där som vi
måste börja, och det är det problemet som jag tycker
att man skulle ta tag i. Samtidigt tror jag att vi inte
kan diskutera detta om vi har så dåligt vägunderhåll
och så dåliga vägar som vi har i dag. Då är det ett
problem i sig. Men när vi får bättre vägar kan vi ta
tag i dessa frågor. Jag tror alltså inte att det går att
köpa hänsyn utan att detta handlar om en helt annan
diskussion och en helt annan aktivitet än poliser, som
vi självklart också ska. Men vi kan inte byta ut våra
bra vägar mot någonting annat. De måste också fin-
nas, och det är grunden.</pre><pre>Anf.  195  KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Det är möjligt att det är en sak som
har att göra med varifrån jag kommer och var jag är
vald som gör att jag försöker att ta del av forsknings-
resultat. Och de visar att det enda samband som finns
mellan vägens beskaffenhet och olycksfrekvensen
möjligen är det omvända, därför att om vägen är
synbart dålig anpassar de flesta förare sin hastighet
efter det, dvs. att folk kör sakta på gropiga vägar.
Givetvis ska vi inte ha gropiga vägar av det skälet. Vi
har många andra krav på vägarna. De ska vara fram-
komliga för näringslivet och annat. Men det är en
felsyn att tro att om man breddar vägen och gör den
jämnare så får man ökad trafiksäkerhet. Ökar hastig-
heten, vilket den vanligtvis gör när man breddar vä-
gen, har nettoeffekten blivit noll.
Det som däremot är effektivt är övervakning i
sammanhanget. Och riksdagen uttrycker sina normer
i form av lagar och regler. Men om människor ska
respektera dem och om de ska tro att vi menar allvar
med nollvisionen måste vi ha en övervakning så att vi
ser till att lagarna efterlevs. Så är inte fallet i dag.
Trafikpoliserna har blivit mycket färre, likaså for-
donsinspektörerna. Och när det kostar 150 kr att ha
ett obältat barn i bilen, vilken respekt har människor
då för det regelsystem som vi har? Jag tror inte att
detta bötesbelopp har ändrats sedan 1975. Är det då
så konstigt att människor inte visar större respekt?</pre><pre>Anf.  196  TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 5.
Fyra år har vi suttit i trafikutskottet. Fyra år har vi
debatterat järnväg, flyg, vägar och mycket annat. Jag
tror inte att vi samtalar om någonting som är viktigare
än det som vi samtalar om här i kväll. Detta handlar
om människoliv. Det handlar om barn som inte
kommer hem från skolan. Det handlar om efterläng-
tade föräldrar. Det handlar om människor som skulle
ha haft en stor del av livet framför sig levande eller
oskadade, men en trafikolycka kom emellan.
Jag skulle vara glad och stolt för att vara en del i
detta utskott om det inte vore för det oerhörda allvaret
som gör att man aldrig kan känna sig riktigt nöjd när
man talar om trafiksäkerheten mot bakgrund av att
närmare 600 dödas i trafiken varje år. Men jag är
stolt, och jag är glad över att detta betänkande speglar
en så stor enighet bland oss i trafikutskottet. Visst har
vi olika lösningar, och vi har verkligen fått en uppsjö
av motionskrav som vi har försökt att ta hänsyn till
här. Men de är i huvudsak positivt bemötta. I enstaka
fall har vi gått förbi dem. Men i allmänhet har vi
försökt att ta fasta på det allra mesta och göra en
situation som är mycket allvarlig bättre.
En sak som är väldigt viktig är att ett enigt trafi-
kutskott återigen bekräftar riksdagens tidigare beslut
om övergripande mål i form av nollvisionen och
etappmålet. Det är viktigt att det når ut. Vi kan vara
oense om många saker, men vi accepterar inte att
människor dör och att dessa siffror inte minskar. Det
tror jag är viktigt att vi säger och säger igen.
I min familj har jag en nollvision. Jag har tre barn.
Naturligtvis hoppas jag och räknar med att mina tre
barn inte ska dö i trafiken, precis som de räknar med
att pappa och mamma ska komma hem. Vi har en
nollvision för vår familj. Och det skulle vara full-
komligt otänkbart och en katastrof utan möjlighet att
beskriva om jag inte fick den nollvisionen uppfylld.
Ska det inte vara så i landet också att vi tillsammans
ser det som en fullständigt otänkbar katastrof och inte
något som man får kalkylera och räkna med att några
stycken stryker med varje år? Vi blir upprörda över
Estoniaolyckan. Men i trafiken är det fler som dör.
Och jag är som sagt glad för att vara en del i ett ut-
skott som verkligen tar detta på allvar.
Det är fortfarande drygt var femte dödsolycka i
vägtrafiken som är förknippad med alkohol eller
andra droger. Därför är det mycket välkommet att
utskottet nu säger åt regeringen eller bekräftar att
regeringen avser att utöka den hittillsvarande för-
söksverksamheten med alkolås för personer som har
dömts för rattfylleri till att gälla hela landet.
Jag tycker också att jag vill lyfta fram den all-
männa användningen av alkolås, som det talas om i
betänkandet. Det tillhör också en milstolpe som jag
kanske inte hade vågat hoppas att vi skulle få på
pränt. Men ditåt är siktet inställt, precis som Karin
Svensson Smith sade om bilbältet. Nu öppnar vi en
framtid för att så småningom, kanske först i yrkestra-
fiken men så småningom i alla bilar, få in alkolås som
något självklart.
Säkerheten för barnen i trafiken ägnas också stor
uppmärksamhet i vårt betänkande.
Låt mig bara göra några stickprov i vårt betän-
kande och lyfta fram några viktiga saker.
Antalet dödade i vägtrafikolyckor var 531 år
1998, 580 år 1999, 591 år 2000 och 565 år 2001 plus
ytterligare 25-30 om man använder samma teknik att
räkna. Tendensen för de allvarligt skadade är den-
samma. Det redovisar vi. Vi redovisar också att detta
framför allt rör bilförare. I 301 fall förra året var det
bilförare som dog. Även bilpassagerarna är illa utsatta
med 116 fall. De andra som också rör sig i trafiken är
representerade i betydligt mindre utsträckning.
Vi kan också se på de vidtagna åtgärderna och de
effekter som de visar. Då är det så att nybyggnationer
av det statliga vägnätet svarade för färre dödade år
2000 -  ungefär fem - och färre dödade år 2001 -
ungefär fem. Och när det gäller riktade trafiksäker-
hetsåtgärder var det 8 respektive 10. Det går att göra
någonting åt det genom att förbättra vägstandarden
och situationen som har med själva systemet att göra.
Men vi talar fortfarande om fem- och tiotal, och det
dör hundratals.
Vi är överens om att det är tre faktorer som är sär-
skilt viktiga för att minska dödstalen och antalet svårt
skadade. Det är hastighetsbegränsningarna, det är
bältesanvändningen, och det är alkoholen och droger-
na. Att påverka trafikanternas attityder och beteenden
är oerhört viktigt. Och där har vi hjälpmedel i frivilli-
gorganisationerna, och jag vill stämma in och säga att
det är väldigt viktigt att ge dem stöd, både ekono-
miskt och genom att lyfta fram dem i en debatt som
denna.
Där finns NTF, Motormännens Riksförbund, M,
och Motorförarnas Helnykterhetsförbund, MHF, för
att nämna de tre största frivilligorganisationerna.
Alkolåset, som jag inledningsvis nämnde om,
skulle kunna vara det som är denna dags och detta
betänkandes stora nyhet och som vi skulle kunna
tänka oss att TT skriver om och vi får läsa om i tid-
ningarna i morgon.
Alkolåset gör det möjligt att redan från starten ut-
rusta alla fordon med en apparat som ser till att man
inte kan starta och inte köra vidare utan att regelbun-
det blåsa för att visa att man inte har någon alkohol i
utandningsluften. Man skulle kunna säga att alkolåset
i tre olika avseenden skulle kunna göra skillnad: dels
som ett utrustningskrav på alla fordon på våra vägar,
dels för att kvalitetssäkra transporter och som ett
argument vid upphandlingar, dels - vilket nog är det
vanligaste och det viktigaste - för en villkorlig åter-
kallelse av körkortet vid rattfylleribrott.
Här tror jag att vi omedelbart kommer att kunna
se en skillnad när vi nu har öppnat dörren för en för-
söksverksamhet över hela landet.
Jag vill också nämna det elektroniska körkortet,
som utskottet mycket tydligt lyfter fram som någon-
ting som behöver komma för att det ska kunna bli en
rätsida på det här. Det gäller då inte bara när man
åker i egen bil utan också när man lånar andras bilar.
Ett elektroniskt körkort är ett körkort i kreditkorts-
format med ett mikrochip med olika funktioner. En
av funktionerna skulle kunna vara att man inte kan
starta bilen om man inte har ett giltigt körkort - t.ex.
om man har kört rattfull och fått körkortet indraget.
Detta genomfört i alla bilar skulle kunna vara ett
säkert sätt att undvika att de som av någon anledning
saknar körkort ändå kör.
Jag skulle nog också vilja lyfta fram användning-
en av bilbälte. Om vi kommer till rätta med dem som
slarvar med bilbältet skulle ungefär 100 liv sparas
varje år. Bilbältesanvändningen halverar risken att
dödas eller allvarligt skadas vid en kollision.
Det är nog sant att bötesbeloppen kan spela in.
Men ännu viktigare tror jag att opinionsbildande
åtgärder, eller en kombination av båda sakerna, är -
dvs. att göra det till lika naturligt att sätta på sig bil-
bältet som att ta på sig skorna när man ska gå ut.
Jag vill också lyfta fram barnen. Utskottet skriver
att antalet trafikolyckor där barn dödats eller allvar-
ligt skadats var mycket stort tidigare. Sedan tio år
tillbaka är det varje år omkring 50 barn som dödas
och omkring 2 800 barn som allvarligt skadas vid
trafikolyckor. Den stora nedgången i antalet olyckor
anses i första hand bero på säkrare trafikmiljöer i
barnens närområde men också på lagstiftning om
hastighetsbegränsningar i tätorter och skolmiljöer,
lagstiftning om bilbälten och bilbarnstolar samt en
utveckling av säkrare fordon. Det är alltså möjligt att
förändra statistiken. Det visar fallet med barnen.
Vajerräckena är obehagliga för motorcyklisterna.
Där har vi i trafikutskottet tagit ställning och lyft fram
att vi ser positivt på att man på Vägverket är öppen
för att pröva nya tekniska lösningar.
Skyltar om ny körkortsinnehavare efter brittiskt
föredöme har utskottet också lyft fram som någonting
positivt.
Fru talman! Som en sista punkt vill jag säga att
kristdemokraterna vill gå snäppet längre än vad ut-
skottets majoritet vill göra. Det gäller då vinterdäck
för tunga fordon. I en motion påpekar vi kristdemo-
krater att i Sverige gäller ett påbud i fråga om vinter-
däck för personbilar däremot inte för tunga fordon.
Emellertid finns det, menar vi, skäl att överväga frå-
gan om obligatorisk användning av vinterdäck även
för tunga fordon - både svenska och utländska -
under den period då det är vinterväglag i Sverige. Vi
vill ha ett tillkännagivande till regeringen med den
innebörden, så att motionen blir tillgodosedd i den
delen.</pre><pre>Anf.  197  BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik:
Fru talman! Jag hade nyss ett kort inlägg med lite
kritiska synpunkter vad gäller de s.k. frivilligorgani-
sationerna. Inom trafiksäkerhetens område gäller det
NTF, Motormännens Riksförbund, M, och Motorfö-
rarnas Helnykterhetsförbund, MHF. Jag tycker alltså
att de inte de sköter sina uppgifter, utan jag hade
förväntat mig mer av dem. Under det här året har jag
särskilt studerat frivilligorganisationerna, och jag är
besviken vad gäller deras insatser - jag är alltså kri-
tisk till dem.
Nu säger Tuve Skånberg att frivilligorganisatio-
nerna är viktiga och att de behövs och ska lyftas fram.
Därför skulle jag vilja fråga: Vad tycker Tuve Skån-
berg att de under de senaste fem åren har åstadkom-
mit som Tuve Skånberg skulle vilja lyfta fram?</pre><pre>Anf.  198  TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Jag måste nog, tyvärr, instämma i
kritiken här. Det NTF som jag lärde känna under min
skoltid var effektivare, tydligare och mer opinionsbil-
dande jämfört med hur det varit under de senaste fem
åren då man haft en annan inriktning där man mer har
gått in för att förändra systemet. Det är väl bra att
systemutvecklingen blir positiv, men jag ser frivilli-
gorganisationernas roll framför allt som opinionsbil-
dare och tror att deras närvaro inte minst i skolan är
oerhört viktig.
Att, som när det gäller Motormännens Helnykter-
hetsförbund, med ordentliga dekaler märka ut sin
närvaro i trafiken och att på ett mycket aktivt sätt
använda sin fritid för att påverka tror jag är viktigt.
Frivilligorganisationerna kunde göra mer - ja, det
håller jag med om. Men sedan är det en annan sak att
ta bort dem utan att ha något att ersätta dem med.</pre><pre>Anf.  199  BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik:
Fru talman! Det var inte vad jag sade, utan jag sa-
de att jag tycker att vi måste hitta någonting annat. På
samma sätt som när det gäller folkrörelser inom
många andra områden har t.ex. också nykterhetsrörel-
sen nästan försvunnit och måste ersättas av någonting
annat. Vi har ju kvinnorörelser och politiska partier.
Det här förekommer inom vartenda område. Det
gäller att hitta nya former och nya arbetssätt. Visst
ska frivilligorganisationerna finnas kvar, men vi
måste ställa större krav. Framför allt måste vi hitta
andra vägar. Det var det som jag ville fråga Tuve
Skånberg om.</pre><pre>Anf.  200  TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Naturligtvis håller jag med om att det
behövs andra vägar. Själv är jag representant för flera
av de folkrörelser som har nämnts här. De är alls inte
döda. En och annan av deras företrädare må vara
åldersstigen, men det kommer så att säga nya ungdo-
mar som knackar på dörren och som skulle kunna
ersätta de äldre.
Nej, folkrörelserna behövs, och deras tid är inte
ute. Men jag kan hålla med om att de behöver komp-
letteras med nya initiativ. Jag tror att de kan verka
betydligt effektivare i opinionsbildande arbete än de i
dag gör, men inte genom att få mindre bidrag. Jag
skulle snarare vilja ge dem mer.</pre><pre>Anf.  201  SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Trafiksäkerheten är ett viktigt men
dessvärre inte tillräckligt uppmärksammat område
som vi i trafikutskottet arbetar med. I fråga om förra
årets betänkande var det ett enigt trafikutskott, och
det var en väldig styrka. I år finns det ett antal reser-
vationer, men i allt väsentligt är det ett enigt utskott
som lägger fram betänkandet. Det är en styrka för det
här arbetet.
Det är nu fyra år sedan riksdagen beslutade att
transportpolitiken i vårt land måste utformas så att
den är förenlig med en långsiktigt hållbar utveckling.
I det här beslutet betonades trafiksäkerheten, och
nollvisionen var ett viktigt delmål. Här ställdes också
kravet att hela transportsystemet ska utformas och
fungera så att vi får en god och hälsosam livsmiljö för
alla - alltså ett folkhälsomål.
Vi i Centerpartiet vill, precis som i tidigare trafik-
säkerhetsdebatter, understryka det här bredare folk-
hälsomålet när vi nu debatterar trafiksäkerheten.
Det handlar dessvärre inte endast om de ungefär
600 människor som dödas eller de ca 5 000 som ska-
das på vägarna varje år. Det handlar också om de
ungefär lika många människor som varje år dödas av
den försämrade livsmiljö som trafiken, främst biltra-
fiken, i våra tätorter åstadkommer. Det är inte lika
enkelt att räkna dödsfallen när det är smygande död.
Men de är faktiskt ungefär lika många människor som
drabbas. En rapport från år 2000 visar att i Västereu-
ropa innebär den allt intensivare trafiken att luftföro-
reningarna från vägtrafiken t.o.m. ger fler förtida
döda än vad trafikolyckorna gör trots att vi har kata-
lysatorrening, bättre motorer och en rad andra saker.
Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram detta, även
om det inte behandlas i betänkandet. De frågorna
hanteras av miljö- och jordbruksutskottet, men de hör
ändå till trafiksäkerheten och hur den kan förbättras.
Vi vill alltså bredda debatten till att utöver de
akuta insatserna för att förbättra trafiksäkerheten, som
många har talat väl om och som jag också återkom-
mer till, till att också handla om att introducera miljö-
riktiga bränslen, om att göra fordonen ännu effektiva-
re, hur vi kan förbättra vägstandarden så att också
människorna kan ta sig fram utan att formligen ska-
kas sönder längs undermåliga vägar.
Fru talman! Det företagsamma kretsloppsanpass-
de och trafiksäkra samhälle som Centerpartiet efter-
strävar förutsätter alltså ett grönare transportsystem
där hela folkhälsan står i centrum, inte bara de akut
döda på våra vägar. Därför vill vi i Centerpartiet
utveckla kollektivtrafiken, bussar och tåg, flytta mera
gods från lastbilar på vägarna till sjötransporter och
järnvägar. Vi vill också skapa bättre förutsättningar
för säker gång- och cyketrafik med ökad användning
av cykelhjälm. Ökad gång- och cykeltrafik har det
goda med sig, utöver att det minskar trafiken, att
också folkhälsan stärks genom att alltfler människor
rör sig rent fysiskt.
Barn och trafik är ett väldigt viktigt område. Där
gör vi, som framgår av betänkandet, en markering när
vi säger att vi väntar på den samlade redovisning från
regeringen som vi tidigare efterlyst och efterlyser nu
igen.
Nollvisionen är ett väldigt viktigt område, och jag
vill inledningsvis säga att jag verkligen välkomnar att
också Moderaterna står bakom nollvisionen till fullo.
Det fanns moderata motioner som antydde annat, att
man ville skrota nollvisionen. Om jag förstått det rätt
står hela Moderata samlingspartiet bakom betänkan-
det i dess helhet inklusive våra tydliga ambitioner att
stå fast vi nollvisionen.
För oss i Centerpartiet är det uppenbart att vi med
en målmedveten och offensiv trafiksäkerhetspolitik
kan klara av att på några år halvera antalet döda och
svårt skadade i trafiken. Det skulle alltså innebära
högst 270 döda i trafiken år 2007.
Enligt min mening är det insatser på främst fyra
områden som kan ge mycket goda och snabba effek-
ter. Här har dessvärre efterlevnaden av gällande reg-
ler och de åtgärder som gjorts inte blivit bättre under
det gångna året, utan snarare sämre. Det framgår av s.
17 i betänkandet som handlar om att Vägverket har
kollat måluppfyllelsen.
För det första vill jag betona acceptansen och re-
spekten för gällande hastighetsbegränsningar. Här är
det nödvändigt att utöver traditionell polisövervak-
ning ta nya grepp som visat sig effektiva. Jag tänker
då på bl.a. de automatiska kameror som med stor
framgång i bl.a. mina hemtrakter i Hälsingland. På
vägsträckan mellan Hudiksvall och Iggesund har det,
från att det tidigare har varit väldigt många dödso-
lyckor, efter fyra års användande av dessa kameror
inte inträffat en enda dödsolycka, vilket naturligtvis
är en mycket stor framgång.
Centerpartiet är också positivt till en större flexi-
bilitet när det gäller hastighetsgränser så att de kan
ändras beroende på årstid, väglag osv.
För det andra nykterheten i trafiken. Här behövs
mycket tydliga besked. Onyktra bilförare kan aldrig
accepteras. Resurser måste prioriteras så att de nyk-
terhetsprov som planerats av polisen verkligen också
kan genomföras. Där är det tillfredsställande, precis
som Tuve Skånberg sade, att vi från utskottet nu är
väldigt tydliga när det gäller alkolåsen. Vi skärper
skrivningar och talar om att i redovisningen från
regeringen bör ingå åtgärder för att kraftigt minska
antalet alkohol- och drogrelaterade olyckor. Vi säger
också att regeringens överväganden över möjligheten
att införa en allmän användning av alkolås bör ingå i
redovisningen.
Det är en tydlig signal, och jag utgår från att rege-
ringen uppfattar den signalen.
För det tredje: Bilbältet ska alltid användas. Dess-
värre orsakas många dödsolyckor just av att det inte
används. Om förare och passagerare alltid hade bil-
bältet på skulle vi omedelbart få en stor reduktion av
antalet dödade på våra vägar.
För det fjärde: Det ska alltid sitta bra däck på de
fordon som används i trafiken. Här har vissa i ut-
skottet gått så långt att de reserverat sig till förmån
för vinterdäck också på de tunga fordonen. Jag tycker
att utskottets majoritetsskrivning är väldigt långtgå-
ende. Man säger att man utgår från att Vägverket ska
hantera de här frågorna på ett ansvarsfullt sätt. Jag
tycker att den signalen är väldigt tydlig.
Om vi gemensamt kunde leva upp till ambitionen
på dessa strategiska områden som jag här har redovi-
sat skulle vi radikalt minska trafikdöden och bara på
några år halvera den sorgliga ökning som vi har haft,
om än liten men ändå en ökning, under de senare åren
till uppåt 600 döda.
Slutligen, fru talman, har vi från Centerpartiets si-
da en reservation i betänkandet. Det gäller for-
donsägares ansvar vid utlåning av fordon. Det finns
en centermotion där vi tycker att det alltid ska vara
fordonsägarens ansvar om fordonet hanteras på ett
felaktigt sätt. Det märkliga är att det skiljer sig här.
Om en bil parkeras fel är det fordonsägarens ansvar.
Men om en bil framförs på vägarna - den är mycket
farligare när den rör sig än när den står still - på ett
otillåtet sätt kan alltså inte ägaren ställas till ansvar.
När det gäller parkering går det att göra det men inte
när det gäller fortkörning. Det tycker vi är ett märk-
ligt förfarande. Vi vill alltså ha en skärpning här, och
vi reserverar oss och säger att bestämmelserna ska
skärpas så att det alltid är ett åläggande för bilägaren
att uppge vem som lånar bilen så att man kan ställa
dem till ansvar som gör fel. Jag yrkar bifall till reser-
vation 6.
Eftersom det här är den allra sista trafiksäkerhets-
debatten under den här perioden vill jag passa på - vi
har ju debatterat folkrörelsernas roll - att önska ord-
föranden i utskottet Monica Öhman lycka till i hennes
nya arbete som verkställande direktör på NTF. Som
framgått av debatten är vi många här som fortfarande
tycker att folkrörelserna, det frivilliga arbetet, har en
väldigt viktig uppgift att fylla på det här området. Jag
är övertygad om att Monica Öhman kommer att göra
sitt yttersta för att se till att NTF lever upp till alla de
höga förväntningar som vi har på NTF som en viktig
del för att förbättra trafiksäkerheten. Jag vill gärna
önska Monica lycka till i hennes viktiga arbete på
NTF.</pre><pre>Anf.  202  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Att trafiksäkerhet är något viktigt blir
man klar över i de många motionsyrkandena och den
iver och envishet med vilken som många av oss åter-
kommer till dessa frågor. Det rör, som framgår av
betänkandet, allt ifrån väghållning och trafikmiljö till
attityder och beteenden. Frågan om förarutbildning
och körkort - med besvärande kötider - samt for-
donsfrågor finns med i detta betänkande.
Min och Folkpartiets utgångspunkt är, inte ovän-
tat, att kommunikation är något positivt. Men vi är
också klara över att trafiken som å ena sidan ökar
både välfärden och välbefinnandet å andra sidan har
sina avigsidor. Brister i trafiksäkerheten är vidare ett
allvarligt inslag i trafikpolitiken. Folkpartiet stod
bakom den av riksdagen beslutade nollvisionen, som
skulle innebära att ingen ska dödas eller svårt skadas i
trafiken. Det är snart fem år sedan frågan fördes på tal
och sedan blev en politisk hävstång - ifrågasatt av
många, hånad av en del men accepterad av flertalet.
Den fina visionen och det höga målet har inte
nåtts. Tvärtom har antalet svårt skadade och döda i
trafiken ökat under de senare åren, låt vara att ök-
ningen är på en internationellt sett måttlig, för att inte
säga låg, nivå. Men visst känns det vemodigt att den
goda nollvisionen, främst som ett gott pedagogiskt
instrument, inte har kunnat föras närmare målet. Det
krävs alltså krafttag för att komma i närheten av dessa
höga ambitioner. Att ha en vision räcker inte.
Det vill till ett helt batteri av insatser, alltifrån in-
formationsinsatser till god förarutbildning, allmänt
stärkt trafikmoral hos alla medborgare och dessutom
en effektiv kamp mot fylleri och andra droger inom
alla trafikslag. Sådana åtgärder måste vidtas som är
viktiga led i såväl nollvisionen som nödvändiga in-
slag i trafiksäkerhetsarbetet.
Utskottet har också detta år kunnat samla sig
kring gemensamma slutsatser, men jag vill ändå lägga
särskild vikt vid några delfrågor. Dit hör, som jag
indirekt nämnde nyss, nollvisionens etappmål för år
2007. Det präglas av den gemensamma grundsynen
att trafikolyckorna måste minska.
Att dödsolyckorna har kunnat begränsas under
några år beror bl.a. på den ökade säkerheten i bilarna
och vägarnas relativt sett förbättrade konstruktion.
Krockkuddar, sidobalkar och låsningsfria bromsar
efterfrågas i allt större utsträckning och finns nu på
alltfler bilmodeller. Det är angeläget att denna ut-
veckling mot säkrare bilar fortsätter. Det kan dock ses
som att det finns en konflikt mellan säkerhet och
bränsesnålhet på fordonsmarknaden. Stora bilar drar
ofta mer bränsle, men är i gengäld av hög kvalitet när
det gäller säkerhet. För små bilar är förhållandet ofta
det omvända.
Det är angeläget att upprätthålla en trafikövervak-
ning som har till uppgift att begränsa och minimera
trafikolyckor. Farliga vägsträckor måste ses över och
skärpt hastighetskontroll behöver genomföras genom
att fler synliga poliser verkställer såväl hastighets-
kontroller som test av förarnas alkohol- och drogfri-
het.
Andra viktiga delar i trafiksäkerhetsarbetet är en
ökad standard på vägarna, och därför måste enligt
Folkpartiet väganslaget höjas och ses som ett led i att
skapa en säkrare trafik. Det är att beklaga att en giss-
ningsvis stor riksdagsmajoritet hindras av dessa vä-
garnas motståndsarméer.
Oskyddade trafikanter måste få en större upp-
märksamhet, och bilförarna måste inse de risker de
utsätter omgivningen för om de inte tar tillräcklig
hänsyn. Det är bra att bilförare ska lämna företräde åt
gående vid övergångsställe, men självfallet får det
inte bli så att de gående bortser från att de också har
ett krav på hänsyn gentemot andra trafikanter, i detta
fall de fordon som passerar övergångsstället.
Vi från Folkpartiet har ofta återkommit till pro-
blemet med alkohol och andra droger i kombination
med bilkörning eller båttrafik. Att detta inte hör ihop
måste ständigt upprepas. Utöver att förarna riskerar
egna skador riskerar oskyldiga att dödas eller skadas
av en rattfyllerist eller en sjöonykters framfart. Krav
från olika motororganisationer på att nykterhetskon-
trollen ska utökas måste också innebära att man håller
efter trafikfylleriet, inte minst därför att olycksrisken
ökar dramatiskt med varje del av promille alkohol
eller narkotikasubstans i kroppen. Täta poliskontroller
och kampanjer leder säkerligen till att många väljer
att låta bilen stå efter ett alkoholintag.
Om alkohollås på fordon har vi talat mycket och
länge. Vi anser att alkolås på sikt bör införas gene-
rellt. Till att börja med är det viktigast att prioritera
alkolås när det gäller yrkesförare, såsom t.ex. lokföra-
re, bussförare och förare av skolbussar - för att näm-
na aktuella och viktiga grupper.
Köerna vid körkortsprov är ett bekymmer, och
dessutom belastar de kostnaderna för körkortstagaren
högst omotiverat. Näringsministern och regeringen
har lovat att åtgärda detta problem, men det har skett
förhållandevis lite.
För egen del har jag aktualiserat en särskild fråga
till regeringen beträffande nummerplåtarna för att få
dessa enhetliga. Det vore läge att övergå till EU:s
nationalitetsbeteckningar på våra bilar samtidigt som
det finns skäl att säga upp avtalet om vita ovala na-
tionalitetsbeteckningar. Frågan är under beredning
inom Vägverket och rentav i Regeringskansliet, men
det bör särskilt poängteras då vi tar upp dessa frågor.
Trafiksäkerhet har stor bredd. Därför tror jag, som
jag tidigare påstått några gånger, på ett helt batteri av
åtgärder för en ökad och bra trafiksäkerhet. Det gäller
trafikanternas ansvar, vägarnas uppbyggnad och ut-
formning liksom fordonets egna säkerhet och förarnas
utbildning och fortbildning. Självfallet spelar trafik-
flödet en stor roll.
Bra och rätt byggda vägar är nödvändiga och en
viktig del av den samlade trafiksäkerheten. Därför är
det att beklaga att propositionen om infrastrukturen,
där vägarna har en central roll, blev så fördröjd -
detta också sett från trafiksäkerhetssynpunkt. Fortfa-
rande lider trafiksäkerheten av de försummade åren.
Vi glömmer ibland bort att nio av tio persontrans-
porter går på väg och att i åtta av tio sker transporter-
na med egen bil. Det är t.ex. långt över 90 % av barn-
familjerna som har tillgång till egen bil.
Vi är visserligen en av de biltätaste länderna i
världen, sett till invånarantalet, men i ett glesbebyggt
Sverige är detta ett positivt faktum. Jag har tidigare
varnat för personer och partier som försöker att för-
svåra och fördyra det transportmedel som är det do-
minerande, men som kostnadsmässigt behöver sär-
skild omtanke. Även om trafiksäkerhet omfattar
många delar är självfallet vägstandarden och fram-
komligheten en stor säkerhetsfråga.
Trafiksäkerhet handlar också om en attitydföränd-
ring och ett förändrat beteende. Då gäller det att få
genomslag vid så att säga fronten. Det kan inte myn-
digheter och institutioner ensamma klara. Därför är
det viktigt med det folkliga och ideella engagemang
som finns och som behöver uppmuntras.
Det finns i vårt land många motororganisationer:
Motormännens riksförbund, MHF, KAK, SMC, För-
svarets motorklubb m.fl. Sammantaget utgör de en
resurs.
Jag önskar trafikutskottets nuvarande ordförande
god framgång då hon i sitt nya värv i trafiksäkerhe-
tens tjänst nu går vidare. Ta med det frivilliga och
ideella trafiksäkerhetsarbetet! Jag vet att du har enga-
gemang för det, och därför behöver du i din nya roll
också stimulera till en ökad insats från dessa organi-
sationer. Jag tror alltså att det är värdefullt med det
folkrörelsebaserade trafiksäkerhetsarbetet. Men visst,
Birgitta Wistrand och andra, behöver det förnyas. Att
tro att det räcker med enbart en och annan extra krona
är att göra trafiksäkerheten alltför smal.
Det måste bli något annat, säger Birgitta Wist-
rand. Vad då? Från sin läktarplats har hon inget att
erbjuda. Men vad gör då organisationerna? Om man
tänker bort frivilligorganisationerna hade vi haft en
annan situation.
Den organisation som jag känner bäst och som jag
tidigare var engagerad i var MHF som hårt drev tra-
fiknykterheten. 1941 blev Sverige tvåa i världen ge-
nom att införa promilleregelen. 1990 lyckades vi här i
riksdagen med organisationernas stöd sänka gräns-
värdet i förhållande till gränsvärdet i den proposition
som då hade lagts fram, och vi kom ned till 0,2 %.
Norge följde också efter. I Portugal talar man i dag
om att 0,2 % är en rimlig gräns. T.o.m. fransmännen
har fört frågan på tal.
Samma organisation genomförde bara för några
månader sedan en kontroll av 10 661 rattfylleridomar
vid 79 av 95 tingsrätter då man gick igenom vad som
hade hänt. Man konstaterade tyvärr att utan ett enda
riksdagsbeslut hade domarna blivit mildare. Min
avsikt är inte att kräva fängelsestraff som en lösning,
men de innehöll också moment av trafiksäkerhetsfost-
rande insatser som var väldigt värdefulla.
Därför tycker jag att det låter lite ihåligt när Bir-
gitta Wistrand talar om att det måste till något annat
när hon inte kan tala om vad som skulle behövas.
Fru talman! Det får bli min slutplädering för tra-
fiksäkerhetsarbetet i denna debatt. Jag stöder huvud-
delen av förslagen i betänkandet, men jag nöjer mig
med att yrka bifall till reservation nr 3.</pre><pre>Anf.  203  KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Folkpartiet beklagar att väganslagen
inte är större. Jämfört med den förra infrastrukturom-
gången har det skett en annorlunda fördelning, mer
till järnväg och relativt sett mindre till väginveste-
ringar.
Huvudmotivet som regeringen och Vänsterpartiet
har haft för detta är att det behövs en omställning för
att trafiken ska bli långsiktigt hållbar. Det finns ingen
som helst möjlighet med en ökande trafikvolym och
samtidigt klara de klimatåtaganden som den här för-
samlingen har beslutat om.
Ska människor klara av sina transportbehov krävs
det en bättre fungerande järnväg, järnväg i flera delar
av landet och också stöd till den kollektivtrafik som
inte går på spår. Det var regeringens och Vänsterpar-
tiets huvudmotiv för den infrasturkturproposition som
antogs i december i fjol.
Men vi kan också analysera den annorlunda för-
delningen ur ett trafiksäkerhetsperspektiv. Jämfört
med hur många som omkommer i vägtrafiken är det
förhållandevis mycket få som omkommer i kollektiv-
trafiken. Det tror jag inte ens att Elver Jonsson kan
förneka.
När det gäller vägstandarden har VTI gjort en omfat-
tande undersökning av antalet dödsolyckor som har
inträffat i trafiken. Jag upprepar: Utifrån ett mycket
stort material fanns det inget samband mellan ökad
vägstandard och färre olyckor. Om det finns ett sam-
band är det snarare det motsatta.</pre><pre>Anf.  204  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag delar Karin Svensson Smiths åsikt
att kollektivtrafik är bra där det bor folk. Men som
jag sade, i vårt glesbefolkade land där det på huvud-
delen av ytan är tunt med människor finns inte denna
kollektivtrafik som man i andra sammanhang kan
hylla. Vänstern är ju motståndare inte bara till vägar
utan också till broar och bilar. Det är ju ett känt fak-
tum, men det är intressant att Karin Svensson Smith
upprepar det här.
Här har vi nu hållit tillbaka väganslagen för att få
en hållbar utveckling, uppfattade jag att Karin Svens-
son Smith sade. Jag bara beklagar att det blev en
snedfördelning, en fördelning som inte ens ministern,
som skrev propositionen, sade sig tycka om därför att
han ville ha mer pengar till den del i trafiken som
kommer att behöva en förstärkning. Och det statliga
organet SIKA säger att man kan tycka vad man vill
om trafikökningen, men för Sveriges del kommer den
i allt väsentligt att ligga på väg, och då behöver vi bra
vägar.</pre><pre>Anf.  205  BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik:
Fru talman! Att våga säga någonting om folkrö-
relserna var som att svära i kyrkan, det hör jag det.
Och det är bra, för det visar att då är man på rätt spår.
Jag tror att det är väldigt viktigt att vi börjar titta
på vad folkrörelserna har gjort. Både Elver Jonsson
och jag är ju liksom barn av folkrörelserna och har
lagt ned stora resurser, och ingen ska ta ifrån folkrö-
relserna vad de har gjort.
Elver Jonsson talar om hur fantastiskt det är att vi
fick ned promillehalten till 0,5 %. Ja, men vi ska få
ned promillehalten från 0,5 % till 0 % vid bilkör-
ning. Det är ju det som det här handlar om, inte om
att ändra lagstiftningen. Det har ni gjort, och det gjor-
de ni väldigt bra. Men nu handlar det om att få unga
pojkar och flickor att inte köra med alkohol i krop-
pen.
Jag tycker att Monica, som Elver Jonsson gratule-
rade till sitt fina jobb här, ska bli företrädare för mer
än 15 %. I dag säger Vägverket i den nya utredningen
om trafiksäkerhet att bara 15 % tycker att NTF före-
träder deras intressen, och ju äldre man blir desto
vanligare är det att man tycker det. Det är få ungdo-
mar som tycker det, särskilt pojkar under 20 år. Där-
emot är det väldigt många 75-åriga män och kvinnor
som tycker det. Därför säger jag: Vi måste pröva
andra sätt. Det kan väl inte vara farligt, eller?</pre><pre>Anf.  206  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag sade i mitt anförande att självfal-
let behöver alla organisationer se över sina arbets-
former och förnya sig. Det Birgitta Wistrand säger nu
är lite att slå in öppna dörrar. Jag tror inte att vi som
riksdagsmän eller som statsmakt ska titta på vad folk-
rörelserna gör. Folkrörelser är något som jobbar un-
derifrån. De ska stödjas men definitivt inte styras.
Det förvånar mig att en konservativ företrädare
här i riksdagen för det på tal som skulle kunna tolkas
som att statsmakten ska titta på, naturligtvis kontrol-
lera och rentav godkänna. Jag betackar mig för ett
sådant betraktelsesätt.</pre><pre>Anf.  207  BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik:
Fru talman! Självklart tycker jag att folkrörelser
ska arbeta självständigt. Men begär man att man ska
ha statliga bidrag, tycker jag att de ska redovisas på
samma sätt som vi kräver av all annan verksamhet,
oavsett om det är en frivillig organisation eller inte.
Det har ju varit en mycket stor diskussion om vad
Vägverkets pengar har gått till när det gäller t.ex.
NTF, och det tycker jag självklart är viktigt. Det är
inte att bestämma vad de ska göra, men ger man
pengar ska man också få reda på vad som ska göras
för dessa pengar. Det gäller vid allt statligt bidragsgi-
vande.</pre><pre>Anf.  208  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Visst, alla bidragsmottagare har det
kravet på sig, och det ska så vara. Men det låter näs-
tan som ett slags insinuation när Birgitta Wistrand
säger att självfallet ska man redovisa vad man har
använt pengarna till. I det sammanhanget måste jag
beklaga att anslaget har krympt de senaste åren. Men
vad jag kan förstå har det skett en korrekt redovis-
ning. Jag tycker inte att vi här i riksdagen, som å ena
sidan hyllar det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet, ska
komma med en sådan eftersläng om det inte är något
som vi kan leda i bevis, och det har ju Birgitta Wist-
rand inte här kunnat göra.</pre><pre>Anf.  209  INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman, utskottskamrater, utskottskansli och
åhörare på läktaren! Jag vill börja med att yrka bifall
till förslaget till riksdagsbeslut i betänkande TU10
och avslag på motionerna.
Jag vill tacka utskottet och kansliet för ett kon-
struktivt samarbete som har möjliggjort det här be-
tänkandet, där vi återigen flyttar fram positionerna
och visar hur viktigt vi i riksdagen tycker att trafiksä-
kerhet är.
Betänkandet innehåller 106 motionsyrkanden och
ungefär 70 motioner från motionstiden i höstas. Det
finns också sju reservationer.
Vad utskottet har visat även den här gången är en
total enighet om det övergripande målet om en nollvi-
sion och att etappmålet för år 2007 ska ligga fast.
Oron över att det fortfarande är så många som skadas
och dödas i trafiken har gjort att utskottet anser att
regeringen ska återkomma med en redovisning till
riksdagen om hur etappmålet för år 2007 ska uppnås.
I förra årets trafiksäkerhetsbetänkande gjorde ut-
skottet tillkännagivanden om barnen och trafiken, om
telefonerandet under bilkörning och om en samling
kring nollvisionen. Detta följer vi nu upp i betänkan-
det.
Det som utskottet särskilt velat ta fram i år är
vikten av att följa de regler och lagar som finns. Om
man inte använder bilbälte, inte följer hastighetsbe-
gränsningarna, inte följer andra trafikregler eller om
man kör med alkohol eller droger i kroppen, kommer
vi även fortsättningsvis att se dödsolyckor och olyck-
or med allvarligt skadade.
Att utskottet har valt att engagera sig i beteende-
frågorna och det sociala ansvar som alla i trafiken har
är för att de här frågorna får för lite uppmärksamhet,
men också för att det innebär stora tragedier när en
mindre grupp inte respekterar att bilen är en frihet
men att den också utan en alltför hög hastighet kan
vara ett fordon som tar livet av eller skadar männi-
skor allvarligt.
Därför har utskottet i betänkandet gjort en mycket
skarp skrivning om att vi inte kan vänta längre utan
att vi vill att regeringen redovisar både hur man kraf-
tigt kan minska antalet alkohol- och drogrelaterade
olyckor och regeringens överväganden om möjlighe-
ten att införa en allmän användning av alkolås. Den
skrivningen står vi eniga bakom. Jag vet att det finns
människor som tycker att detta är både krångligt och
kränkande, men vi tycker att vi har kommit så pass
långt att trafikoffrens familjer och anhöriga måste få
gå före.
Jag vill bara göra några ytterligare reflexioner
över betänkandet. Vi är ju eniga i sakfrågan.
Det känns viktigt att vi återigen bekräftar nollvi-
sionen. Det är glädjande att vi sedan utskottsinitiati-
vet togs om barn förra året har fått en barnsäkerhets-
delegation vars främsta uppgift är att se över barnens
situation i trafiken. Då menar vi inte bara barnen och
deras miljö utan också när de t.ex. åker skolskjuts och
allt som rör barnens vardag. Vi har ju med stor sorg
sett de tragiska olyckorna med skol- och minibussar
där barn och ungdomar har skadats eller omkommit.
Det som är nytt sedan förra året är också att Bil-
provningen får ett barnskyddsproffs. Man siktar på att
ha specialutbildade personer inom ett år. Det är ett
utmärkt initiativ, tycker jag, för vem kan bättre än
personalen vid Bilprovningen se hur barnen sitter och
ställa frågor om bilbälten till föräldrarna? Vid bil-
provningen säger man att vart femte barn åker oskyd-
dat och att hälften av alla bilbarnstolar och bälteskud-
dar är felmonterade.
Bilprovningen möter tre miljoner bilägare varje
år, och nu vill man undersöka hur man med bättre
information om ökad säkerhet kan ta sitt ansvar i det
viktiga arbetet. Jag tror att både jag och resten av
utskottet tycker att detta är bra. Jag vill tacka Bil-
provningen för initiativet och vill se flera sådana
initiativ.
När vi har behandlat motionsyrkandena har vi sett
att flera av dem är både kloka och bra. Därför har vi
försökt att vara i stort sett positiva och försökt ge bra
svar.
Där det pågår utredningar och olika arbeten inom
myndigheterna har vi uppmanat dem att de ska lyssna
på riksdagens ledamöters förslag och tankar, för det
är ju ofta så att just ledamöter har kunskaper om hur
det är lokalt.
Eftersom det här är den sista trafiksäkerhetsde-
batten den här valperioden så vill jag kort och avslut-
ningsvis beröra vad vi har utfört:
Vi har tagit initiativ till Vägtrafikinspektionen för
en utvärdering av olyckor.
Alkolås införs.
Alla ombyggnader av vägar ska göras utifrån en
prioritering så att de farligaste vägarna ska tas först.
Vi har lyft frågan om barnen.
Vi har tagit initiativ till att få bättre statistik, också
efter kön och ålder.
Vi har startat debatten om mobiltelefonerandet.
Vi har jobbat mycket med attitydförändringar och
socialt beteende.
Vi har tittat på vad laglydigheten skulle betyda för
att vi ska uppnå nollvisionen.
Vi har aldrig, under hela den här tiden, gett upp
nollvisionen även om vi ibland har blivit hånade och
man har sagt att vi har varit naiva.
Fru talman! Eftersom utskottet är enigt i sakfrågan
om trafiksäkerheten behöver jag inte uppta kamma-
rens tid med att upprepa vad som tidigare har fram-
gått. Det finns så bra beskrivet i betänkandet, och det
skulle i så fall bara bli en debatt för debattens egen
skull.
Däremot skulle jag vilja bemöta några av de saker
som Birgitta Wistrand tog upp i sitt anförande. Det
första gäller Vägtrafikinspektionen. Jag kan svara
Birgitta Wistrand - det kommer ett förslag i maj. Jag
har talat med utredaren i dag. Jag vet inte om Birgitta
Wistrand var närvarande när näringsministern be-
sökte utskottet och redogjorde just för de problem
som man har stått inför. Där handlade det bl.a. om
påföljdsfrågan och den juridiska lösningen på detta.
När man lyssnar på Birgitta Wistrand och de and-
ra moderaterna som pratar om trafik och utbyggnad
av vägar så tycker man att det är märkligt att mode-
raterna i Stockholm inte verkar lyssna vare sig på er
andra moderater här eller på Birgitta Wistrand. Soci-
aldemokraterna och majoriteten i regeringen och
riksdagen har tagit fram finansiering för Norra län-
ken. Men när utskottet besökte Stockholm för två
veckor sedan - jag tror inte att Birgitta var med då -
ställde vi en fråga till Sten Nordin om när han tänkte
ta initiativet och starta byggnationen av Norra länken.
Då svarade han: Senare.
Jag och stockholmarna kan inte tolka det på något
annat sätt än att moderaterna i Stockholm tycker att
det är viktigare att bygga cykelbanor än att använda
sig av de 75 % av finansieringen som vi har tagit
fram, trots att Birgitta Wistrand säger att vi inte tar
fram några pengar för att bygga vägar. Jag kan inte
tolka det på något annat sätt än att för Moderaterna är
makten i Stockholm tillsammans med de andra bor-
gerliga partierna och Stockholmspartiet och att bygga
cykelbanor viktigare än att stockholmarna får en
norra länk.
Min fråga tillbaka till Birgitta Wistrand blir: När
tänker Moderaterna säga ja till den här finansieringen
och de pengar som vi har tagit fram för Norra länken?
Jag börjar nu få frågor från andra delar av landet.
Där säger man: Om Moderaterna nu inte tycker att de
här pengarna är viktiga så kan väl vi få använda dem
till andra projekt? Vi vill ha pengarna.</pre><pre>Anf.  210  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Jag tänker hålla mig till trafiksäker-
heten och inte till Stockholmsfrågan om utbyggnad
eller inte utbyggnad av Norra länken.
Det är som Inger Segelström säger; det är positivt
att vi i allt väsentligt är eniga i utskottet om de hu-
vudlinjer som betänkandet handlar om. Men på en
punkt såg vi oss föranlåtna att reservera oss från
Centerpartiets sida, och det gäller just fordonsägarens
ansvar för sitt fordon.
Jag skulle gärna vilja att Inger Segelström tog sig
tid att förklara logiken i att fordonsägaren har ansvar
för bilen när den står stilla och är tämligen ofarlig,
medan fordonsägaren om han eller hon lånar ut bilen
och den framförs på ett otillåtet sätt kan säga: Nej, det
där vet jag ingenting om. Man behöver inte uppge
vem man lånar ut bilen till. Därför kan också nästan
25 % av de förare som ertappas med hastighetsöver-
trädelser genom automatiska kameror inte straffas,
eftersom de säger att de inte har kört bilen om de inte
är omedelbart identifierbara. Detta är ett problem som
man skulle kunna komma åt om man utvidgade an-
svaret för fordonsägaren på det sätt som vi i Center-
partiet föreslår.
Varför? Förklara logiken, Inger Segelström, i att
fordonsägare kan göra på det här sättet!</pre><pre>Anf.  211  INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att vi allihop tycker att det är
ett problem när vi ser att andra än den som äger bilen
är ute och bryter mot trafikreglerna. Men problemet
är att vi har samma reglering i all annan lagstiftning
som vi har. Ska man kunna processa mot någon och
få den vanliga process som vi har på alla andra områ-
den så är det ägaren som det gäller. Därför har vi
gjort det här ställningstagandet.</pre><pre>Anf.  212  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Det där var väldigt svårt att förstå.
Jag tycker inte att Inger Segelström på ett trovärdigt
sätt klargjorde den logik som gör att man är ansvarig
när det gäller felparkerade fordon, men att man när de
är ute och kör för fort på vägarna inte har något an-
svar som fordonsägare. Man behöver inte ens tala om
vem man har lånat ut bilen till.
Detta framgår tydligt av polisverksamhetsutred-
ningens delbetänkande. Det står så här: Beträffande
automatisk hastighetsövervakning finns det fortfaran-
de vissa hinder för ett effektivt utnyttjande av en
sådan metod. Man talar om att det enligt uppgifter
från Rikspolisstyrelsen är 77 % av antalet registrerade
överträdelser som lagförs, men att man inte kan
komma åt dem.
Detta är ett problem som man skulle kunna kom-
ma åt på ett enkelt sätt genom att klart tala om att
fordonsägaren alltid är skyldig att tala om vem som
kör bilen.</pre><pre>Anf.  213  INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Då skulle det praktiska juridiska pro-
blemet bara bli att fordonsägaren alltid skulle skylla
ifrån sig. Vi tycker att det är viktigt att den som äger
bilen också har ansvar för vad bilen gör. En sådan
lagstiftning har vi på alla andra områden där vi har ett
ägaransvar.
Om vi ska kunna vara effektiva så måste vi kunna
ha någon som vi i så fall processar emot eller anmä-
ler. Därför tycker vi att det är viktigt att ägaren till
bilen ser till att ta sitt ansvar, precis som vi har det på
alla andra områden i samhället. Det gäller då också
för vem man lånar ut bilen till. Annars kommer alla
att krypa ur det här.</pre><pre>Anf.  214  TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Jag vill göra något så ovanligt som att
tacka majoritetens företrädare, Inger Segelström, för
ett gott samarbete. Då är det ändå valår, och vi ska
alldeles snart stå mot varandra och försöka få nya
mandat i den här kammaren.
Det är roligt att se att vi i svåra frågor och frågor
där man hanterar mycket stora pengar trots att vi är
oense i mycket kan hitta ett konstruktivt sätt. Det
hade inte varit möjligt om inte Inger Segelström lik-
som majoriteten i stort hade visat lyhördhet för oppo-
sitionens synpunkter.
Jag kan nämna ett exempel på sådan lyhördhet. I
stället för att hävda att hastighetsgränserna är som de
är och att vi ska ha de intervall som vi alltid har haft
så har man öppnat för det förslag som bl.a. vi krist-
demokrater har drivit om att intervallet ska kunna
vara 10 kilometer per timme i stället för, som nu, 20
kilometer per timme. Likaså har vi fått gehör för
tanken att man skulle kunna ha dynamiska eller flex-
ibla hastighetsgränser som ändrar sig med väglaget,
med trafikrytmen eller med årstiden osv.
Vi föreslog detta, men Socialdemokraterna och
majoriteten tog det till sig och gjorde det till sin egen
politik. Och det tycker jag är bra! Jag är glad för att vi
i vår mandatperiods sista möte kan enas om någon-
ting så viktigt.</pre><pre>Anf.  215  INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag menade också allvar i min inled-
ning när jag tackade både utskottet och kansliet för ett
gott samarbete. Det har gällt under hela perioden.
Jag tror att just trafiksäkerhet är så viktigt, och att
vi allihop mår lika dåligt varje gång vi öppnar en
tidning och ser eller hör på radio att det har hänt en
olycka. Jag tycker att trafiksäkerhetsområdet inte är
partiskiljande. Det är viktigt att försöka hjälpas åt och
försöka hitta de gemensamma lösningar - och vi har
varit framgångsrika i vårt samarbete. Jag hoppas
också att det arbetet ska kunna fortsätta.
Jag hann inte kommentera det här med folkrörel-
serna tidigare, men jag tror till skillnad från Birgitta
Wistrand - det är tur att inte Moderaterna styr över
våra folkrörelser - att vi också behöver frivilliga
krafter och andra goda personer som brinner för de
här frågorna. Annars kommer vi aldrig att komma till
rätta med problemen. Men framför allt måste vi få en
attitydförändring, och det kan vi bara genomföra
gemensamt.</pre><pre>Anf.  216  BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik:
Fru talman! Jag ska börja där Inger Segelström
slutade. Jag håller verkligen med att vi behöver
många nya som brinner för de här frågorna, inte bara
folkrörelserna utan även andra. Där är vi helt eniga.
Jag tänker fortsätta i enighetens tecken. Jag vill
påminna Inger Segelström om att vi ofta har ältat
frågan om inrättande av en vägtrafikinspektion i ut-
skottet. Vi har alla i enighet klagat på regeringen.
Visst är det bra att Björn Rosengren nu under våren
har klarat upp den här frågan, men det är lite sent. Jag
står fast vi det, och jag tror att Inger Segelström gör
det också. Jag känner att jag inte vill bråka om den
frågan.
Inte heller kan jag ta upp handsken när det gäller
Sten Nordin och Norra länken. Jag tycker att han
sköter Stockholms vägar på ett bra sätt. Jag hoppas att
han kan komma i gång med det när Stockholms
kommun klarar av det.</pre><pre>Anf.  217  INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tolkar det som att Birgitta Wist-
rand inte var närvarande i utskottet när Björn Rosen-
gren var där för att besvara just de här frågorna. Han
förklarade nämligen då vad problemen var. Det är
klart att man alltid kan tycka att saker tar för lång tid.
Jag tror att vi allihop är otåliga. Det ingår i rollen att
vara riksdagsledamot och politiker. Vi vill se resultat.
Det är därför vi finns här. Men det kommer en vägtra-
fikinspektion, och jag tror att vi allihop är överens om
att det är viktigt att den blir bra.
När det sedan gäller detta med Stockholm var det
ett svar på påståenden som Birgitta Wistrand gjorde i
sitt inlägg om att vi inom Socialdemokraterna inte
bygger vägar och inte tar vårt ansvar. Men vad händer
när vi gör det? Det var därför jag tyckte att det var
viktigt att ta exemplet Norra länken. När vi tar fram
finansieringen och är helt överens om att vi ska göra
detta, då svarar det moderata borgarrådet i Stockholm
på frågan när han tänker ta emot pengarna - som ju
Birgitta Wistrand tidigare har kritiserat oss för att vi
inte tar fram - senare.
Jag kan bara tolka detta som att Birgitta Wistrand
delar den uppfattning som stockholmarna har i dag:
För Moderaterna är makten att styra tillsammans med
Stockholmspartiet och att bygga cykelbanor viktigare
än att ta beslut om och börja bygga Norra länken.</pre><pre>Anf.  218  BIRGITTA WISTRAND (m) re-
plik:
Fru talman! Jag anser att detta är en fråga som
Sten Nordin ska svara på. Jag tror att han har svarat
på den på rätt sätt och kommer att handla på rätt sätt.
Jag tycker inte att det är mitt område att gå in i en
debatt med Inger Segelström om detta.
När det gäller Vägtrafikinspektionen känner jag
väl till att Björn Rosengren berättade detta för er i
utskottet. Jag har träffat honom på departementet, och
han gick då igenom detta med mig. Men vi har väntat
många år. Vi kunde ha fått den här rapporten för två
år sedan.</pre><pre>Anf.  219  INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Eftersom Birgitta Wistrand i sitt in-
ledningsanförande säger att vi inte bygger tillräckligt,
att vi inte tar ansvaret för trafiken och att det är en av
grunderna för att trafiken inte blir tryggare och att vi
inte får ned antalet olyckor måste jag naturligtvis
bemöta det genom att säga: Jo, majoriteten har tagit
fram pengarna. Men det verkar inte som om modera-
terna i riksdagen pratar med moderaterna i Stock-
holm, eftersom moderaterna i Stockholm inte har
tagit emot de här pengarna eller ens kunnat fatta ett
beslut om att man vill ta emot de pengar som vi nu
har tagit fram. Om då Birgitta Wistrand säger att detta
inte är hennes område eller att hon inte vill diskutera
det vore det bra om Birgitta Wistrand fortsättningsvis
inte gör sådana här påhopp på socialdemokrater. Hon
kan ju inte besvara frågorna, och jag kan visa och
styrka att hon har fel.</pre><pre>Anf.  220  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m):
Fru talman! Jag står bakom det yrkande som min
partikollega Birgitta Wistrand har framfört och tänker
inte yrka bifall till någon ytterligare reservation. Jag
står dock givetvis bakom samtliga moderata reserva-
tioner i betänkandet.
Jag vill ta upp några delar i betänkandet som
Wistrand inte berörde, och det är alkolåsfrågan och
fordonsvikterna. Jag ska också lite grann kommentera
reservation 5, eftersom skrivningen i denna tyvärr
inte följdes upp riktigt av mig och därför blev något
oklar.
Jag vill börja med att konstatera att det hjälper att
vara ihärdig i vissa frågor. Jag har interpellerat nä-
ringsministern ett antal gånger i frågan om att utvidga
försöksverksamheten med alkolås för rattfylleridöm-
da till att gälla hela landet. För trafikanternas skull är
det bra att han nu till slut visat kurage nog att ändra
sig så att detta nu har gått vår väg och kommer att
gälla hela landet.
Vad vi hittills har sett av detta försök visar på ett
tydligt sätt att det har hjälpt många som haft miss-
bruksproblem att komma rätt i samhället. Det finns
tyvärr ännu många som tror att det bara är för en
rattfylleridömd att sätta in ett alkolås och sedan fort-
sätta att köra. Mer fel än så kan man knappast ha. De
som döms för rattfylleri blir dömda till körkortsindra-
gande, men detta verkställs inte eftersom de får ett
villkorat körkort just för en särskild bil med alkolås
och underställer sig ett digert behandlingsprogram.
Det är höga krav som ställs. De ska gå på regelbund-
na läkarkontroller där det kontrolleras att de lever ett
nyktert liv. Bilen ska lämnas in på regelbundna kon-
troller där utrustningen kontrolleras. Man ser då om
någon har försökt att starta bilen med alkohol i krop-
pen. Visar det sig att de missköter sig är det inte bara
en risk utan ett faktum att körtillståndet blir indraget
och det tidigare straff som de dömts till verkställs.
Man får dessutom betala kostnaderna för hyran
och installationen av alkolåset och de kontroller som
följer under ett program. Jag vill klart deklarera att
jag anser att det är rätt att dessa kostnader läggs på
den enskilde. Det är ändå ett effektivt sätt att få be-
hålla körkortet och kunna fortsätta med sitt arbete,
eftersom man kanske är beroende av bilen. Man får ju
dessutom hjälp att komma ifrån ett eventuellt alko-
holmissbruk, som annars med största sannolikhet
skulle bestå.
Det går inte att påstå, som en del vill göra gällan-
de, att detta är för dyrt för den enskilde. Det är en
mycket billig hjälp.
Jag noterar att utskottet inte har tagit slutlig ställ-
ning för att det ska bli lag på att alla bilar ska ha al-
kolås. Moderata samlingspartiet ser möjligheterna
med alkolås i vissa lägen, och det har vi i handling
visat genom att driva näringsministern framför oss så
att han till slut ändrat sig i linje med vår åsikt när det
gäller rattfylleridömda. Att försöka gå fram med
lagtvång för att få alkolås infört i alla bilar anser vi
inte vara det som ska göras i första hand. Det är en
fråga som försäkringsbolag, bilfabrikanter och en-
skilda klarar betydligt bättre. Det finns hur många
goda exempel som helst på detta.
Fru talman! Jag måste säga några korta ord om re-
servation 5. Det är en miss av mig när det gäller re-
servationstexten som gör att jag känner mig nödgad
att kommentera detta. Från moderat sida har vi dis-
kuterat vikten av att i första hand kräva att utländska
personbilar som färdas i Sverige ska ha samma regler
som svenska när det gäller vinterdäck. Det är tyvärr
så att många utländska personbilar är inblandade i
halkolyckor i vårt land. När det gäller tunga fordon
kan man i den forskning som finns inte se den klara
fördelen med vinterdäck. Det visar att frågan om
vinterdäck i första hand borde vara en diskussion när
det gäller utländska personbilar som färdas i Sverige.
Det är rent slarv att inte detta blev utvecklat i reser-
vationen. Det rätta hade naturligtvis varit att vi mode-
rater haft en egen reservation i denna del. Då hade det
inte varit någon otydlighet. Det är bara att beklaga.
Fru talman! Jag ska börja med att läsa delar av ett
brev jag har fått i frågan om släpvagnsvikter, som jag
tar upp i min reservation nr 7. Jag vill särskilt att
Inger Segelström ska lyssna:
"Hej Jan-Evert,
Vi håller på med hästar för våra barn, kör omkring
med hästsläp till tävlingar och träningar en hel del.
Många skulle uppskatta ändringar i de föråldrade
regler som gäller detta med vikter!
Låt mig ge ett praktiskt exempel: När vi själva
började ville vi ha ett säkert och bra släp, det blev en
ny boggievagn med utrymmen som behövs och mar-
ginal för häst nr 2 eller större häst. Släpet blev klassat
till max 1400 kg för det passade till vår gamla Merca
som fick dra 1450 kg utan släpvagnskörkort.
Efter en tid insåg vi att den gamla Mercan var för
svag i motorn och totalt sett inte så trafiksäker och
lämplig på åkrar och vägar som vi önskade, så vi
köpte vad vi trodde skulle bli bäst, en Volvo V70
Cross Country, med 4-hjulsdrift. Då bet vi oss i tum-
men, ty denna stora säkra rejäla bil var för tung och vi
skulle överskrida maxtotalvikten med 30 kg!
Hälsningar
Leif"
Fru talman! Jag frågar Inger Segelström: Var lig-
ger logiken i att Leifs familj inte ska kunna använda
sin nya bil i dessa sammanhang? Varför tycker Segel-
ström att detta är ett bra system?
Tyvärr var vi tvungna att även i år reservera oss i
frågan om fordonsvikter. Utskottet hänvisar till att
man förutsätter att regeringen följer frågan och om
man anser det befogat av trafiksäkerhetsskäl inom
EU-arbetet verkar för en ändring i enlighet med mo-
tionsförslaget.
För oss moderater är det fullständigt oförståeligt
att inte utskottet kan ställa sig bakom att det ska göras
en utredning. Vi kräver bara en utredning av släp-
vagnsvikterna för att få en ordning som överens-
stämmer med situationen i verkligheten. Det finns ju
alltid en risk när man ber om en sådan utredning. Det
är klart, vill man göra det enkelt för sig kan ett förslag
läggas fram som helt förbjuder släpkärror med vanligt
B-körkort. Det är inte den vägen vi vill gå, utan vi
menar att man på ett konstruktivt sätt ska se över
problemet och göra reglerna verklighetsförankrade.
Fru talman! Jag vet att min tid går, men jag måste
ändå ta upp något ytterligare exempel som jag gärna
vill att Socialdemokraternas talesman Inger Segel-
ström kommenterar. Jag ska ta ett exempel som
handlar om lätta lastbilar som hamnar i en horribel
situation. Det blir mycket teknik, men detta är en
lagstiftande församling, så det måste bli lite teknik.
Utan att jag namnger något specifikt bilmärke ska
jag ge följande exempel: Med en lätt pickup med
totalvikt 2 830 kilo och med lastförmåga på flak med
855 kilo får man dra ett lätt släp, max 750 kilo, efter-
som man då når maxtågvikten på 3 500 kilo. Det
känner alla till. Vad gör man i ett sådant läge? För att
förklara maxtågvikten kan jag säga att det betyder att
bilens och släpets totalvikt inte får överstiga 3 500
kilo. Jo, samma bil kan man typa in med en annan
totalvikt eftersom man kan begränsa lastförmågan till
225 kilo. Samma bil, samma säkerhet, men nu får
man dra en släpkärra på 1 300 kilo.
Jag säger inte att jag tycker att det är fel att bilfab-
rikanter gör så, men det visar på att det är kreativite-
ten som avgör, trots stelbent regelsystem.
Varför tycker Segelström att detta är ett bra sys-
tem? Jag hoppas att vi får ett svar av den pratglada
Segelström som vi har hört så mycket av i kväll.
Jag vill ge ännu ett exempel på något som Social-
demokraterna måste gilla eftersom ni inte är villiga
att följa våra förslag.
Man importerar en pickup men konstaterar att den
inte får dra så mycket som man önskat. Då kan man
sätta på sämre däck med sämre bärighetsförmåga. Då
blir bilen nedklassad vid bilprovningen. Resultat:
Bilen har däck som inte är avsedda för den, men man
får dra betydligt större släp.
Varför tycker Inger Segelström att detta är ett bra
system? Jag hoppas att vi får ett svar här i kväll av
den pratglada Segelström.
Var är logiken? Det är ni som står för att förvir-
ring råder och att det är många som omedvetet är
lagbrytare ute på våra vägar. De är lagbrytare bara
därför att de vill använda så bra ekipage som möjligt.
Fru talman! Det är bekymmersamt att trafikut-
skottets majoritet gärna talar om trafiksäkerhet, men
när man står inför kanske något mindre frågor, men
av praktisk natur, kan man inte ta tag i dem utan det
blir en läpparnas bekännelse och ingenting mer. Jag
kan bara sammanfatta Socialdemokraternas agerande
i den fråga som jag nu har drivit i tre år och kommer
att fortsätta att driva med ett enda ord: Sorgligt, Se-
gelström.</pre><pre>Anf.  221  INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Jan-Evert
för komplimangen. Jag tror att det är den finaste
komplimang man kan ge en politiker att säga att hon
är glad i stället för att prata om sura miner. Tack, Jan-
Evert, för de värmande orden.
När vi behandlade frågan om de här släpvagnarna
och vikterna i utskottet var vi allihop överens och
sade att den här frågan har vi inte klarat av under den
här perioden. Vi sade också att det här är så kompli-
cerat och så tekniskt. Det var därför vi skrev det svar
vi gjorde. Vi kommer att återkomma i den här frågan.
Det är det svaret innehåller.
Vad gäller frågan om alkolås enades utskottet om
att regeringen ska återkomma just med överväganden
om en allmän användning av alkolås. Det var just för
att vi skulle få ett enigt utskott kring den här frågan
som vi inte gick längre. Det är det som har varit
kraften, som jag tyckte att Tuve Skånberg så fint
beskrev tidigare. Vi har kompromissat och kompro-
missat och kompromissat. Det här var den skrivning
vi blev överens om när det gäller alkolås. Det är en
fantastisk skrivning, tycker jag. Vi kommer verkligen
att flytta fram positionerna.
Jag vill tacka Jan-Evert för att även han samarbe-
tade med resten av utskottet i den här frågan och att
vi kom så långt.</pre><pre>Anf.  222  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! När det gäller alkolåset gjorde jag
min kommentar just för att det inte skulle råda någon
tvekan om vad utskottet har sagt. Jag tyckte att jag
kunde skönja i vissa inlägg att vi redan har fattat ett
lagbeslut om vad som ska gälla i denna fråga. Men
frågan är helt öppen, och därför ville jag deklarera
Moderata samlingspartiet ståndpunkt i den så att det
inte blir något missförstånd.
Här får man i kammaren höra Inger Segelström
som representant för trafiksäkerheten, som represen-
tant för trafikutskottet uttala att frågan om fordons-
vikter är så komplicerad och tekniskt svår att den kan
vi inte ta oss an. Det var exakt det som Inger Segel-
ström sade. Den är för tekniskt svår och komplicerad,
därför gjorde vi den skrivning vi gjorde. Men innerst
inne höll ni tydligen med.
Kan Sveriges riksdag hantera frågor på detta sätt?
Jag bara frågar.</pre><pre>Anf.  223  INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag brukar inte läsa innantill, men jag
vill läsa i betänkandet vad gäller alkolås och det upp-
drag som har getts till regeringen. Där står att vi vill
att regeringen ska överväga när det gäller möjlighe-
terna att införa en allmän användning av alkolås. Kan
det vara tydligare? Nu får Jan-Evert Rådhström skär-
pa sig eller läsa det här en gång till.
Jag sade angående släpvagnar - vilket utskottet
ställer sig bakom - att det inte kan ankomma på riks-
dagen att bedöma och lägga fast vilka viktgränser
som är lämpligast för olika typer av fordonskombina-
tioner. Det var därför vi valde den lösningen. Alla är
överens i utskottet att den frågan återstår. Det är väl
bra att det finns någonting för trafikutskottet att jobba
med nästa period, när vi nu gemensamt har varit så
framgångsrika under denna period.</pre><pre>Anf.  224  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Det är precis som Inger Segelström
säger, nämligen att det var inget fel i det hon läste.
Det gällde den redovisning som regeringen ämnar
komma med, men det återstår fortfarande ett beslut
eller ställningstagande från respektive parti. Därför
gjorde jag detta klargörande.
Jag blir än mer förvånad när Inger Segelström vill
försöka försvara att det kanske inte var fråga om en
komplicerad och teknisk fråga som gjorde att utskot-
tet inte ville ta sig an fordonsvikterna. Segelström
sade att det inte ankommer på riksdagen att gå in på
detaljfrågor. Kanske Segelström över huvud taget inte
har läst vår motion? Den innehåller en begäran om en
utredning för att få klarhet i dessa frågor, inte alls att
vi ska diskutera olika viktnivåer osv. I motionen
framförs en begäran om en utredning. Vi ska komma
ihåg att Inger Segelström har sagt nej till detta.
Det blir en ny mandatperiod. Om jag får förtroen-
de att sitta kvar i riksdagen en mandatperiod till hop-
pas jag att jag inte ska behöva tjata om den här frågan
i fyra år när Segelström ändå har uttalat att frågan
behöver lösas. Jag kan hjälpa till med den tekniska
kunskapen i ärendet.</pre><pre>Anf.  225  KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Jag undrar vad som menas med all-
män användning av alkolås. Hur ska det gå till utan
lagstiftning? Är det Jan-Evert Rådhströms mening att
man ska få en frivillig allmän användning?
Vi enades i trafikutskottet om att regeringen ska
redovisa vad detta kommer att innebära. Det är en
styrka. I likhet med många andra i trafikutskottet
tycker jag att trafiksäkerhetsarbetet har varit bra. Vi
har kunnat enas om kraftfulla saker.
Texten bygger på en motion där representanter
från samtliga partier har undertecknat motionen.
Motionen går längre. I den kräver man att alla bilar
på sikt bör utrustas med någon form av alkolås. Till
detta krävs att fordon i yrkestrafik utrustas med någon
form av alkolås.
Hur kommer det sig att alla partier är med utom
ett, nämligen det parti som Jan-Evert Rådhström
representerar? Har det något att göra med Moderater-
nas tolkning av frihet? Man kan tycka att människor
ska ha frihet att köra ihjäl sig själva, men bakgrunden
till att vi tar initiativet i trafikutskottet är att berusade
förare kör ihjäl andra. Den sortens frihet kan inte jag
försvara. Jag skulle gärna vilja höra hur Jan-Evert
Rådhström ser på den saken.</pre><pre>Anf.  226  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Regeringen ska ge en redovisning av
vilka åtgärder som ska vidtas för att minska antalet
alkoholrelaterade skador. Moderaterna är alltid öppna
för att få reda på och ta intryck av de förslag som kan
läggas fram. Men det behöver för den skull inte inne-
bära att vi ska ha något lagtvång på detta. Jag tycker
att de är viktigt att markera det i kammaren.
Karin Svensson Smith känner mycket väl till den
mycket positiva utvecklingen i dag för frivilliga al-
kolås inom olika branscher och företag. Vi kan med
stolthet konstatera att det var Moderata samlingspar-
tiet som drev fram ändringen att alkolåsförsöket ska
gälla hela landet. Moderata samlingspartiet var det
parti som stod i bräschen i den frågan. Vi har förtro-
ende i alkoholfrågor och trafik. Tyvärr var Vänster-
partiet inte med på vår sida när vi drev frågan.</pre><pre>Anf.  227  KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Vi har motionerat om alkolås. Där har
Jan-Evert Rådhström fel.
Jag vill komma tillbaka till att man inte vill ha nå-
got lagtvång. Det är intressant i sammanhanget. Det
handlar här om en inskränkning i möjligheten att
skada andra, en inskränkning i möjligheten att med
alkohol i kroppen riskera att andra förolyckas i trafi-
ken.
De som har väckt motionen är företrädare för
nykterhetsgruppen i riksdagen. De ser med stor oro
att alkoholbruket i Sverige ökar. Jag delar den oron.
Vi vet samtidigt att polisens resurser att kontrollera
detta minskar. De som i dag får alkolås är de som en
gång har varit dömda för brott. Men vad händer med
alla dem som kör med alkohol i kroppen som inte är
dömda? Det är det som är orosmomentet och ett stort
osäkerhetsmoment i trafiken.
Jag tycker nog att om vi har kunnat enas om tra-
fiksäkerheten för barn ska vi kunna enas om att vi ska
kunna sätta barnen på en skolbuss och veta att det
fordonet inte kan framföras om föraren har alkohol i
blodet. Vi är beredda att ta det ansvaret för barnens
säkerhet. Moderaterna prioriterar friheten för den som
sitter bakom ratten högre.</pre><pre>Anf.  228  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Karin Svensson Smith vill nu göra
klart att vi ska hoppa på ett omedelbart lagtvång. I
mitt anförande sade jag tydligt att det i första hand
finns mängder med saker som kan göras på frivillig
väg. Vi ska uttömma de alternativen. Vi ska se hur
långt vi kommer innan vi behöver ta ställning till en
specifik lagstiftning. Vi tror på att det ska gå att
komma åt problemet.
Jag har haft diskussioner med representanter för
MHF. MHF:s hemsida är strålande. MHF är strålande
på att upphandla billigare försäkringar och andra
förmåner. Jag har bl.a. sett att det finns bensinförmå-
ner. Men när jag har frågat om man har försökt att
förhandla fram lägre premier om det finns alkolås i
bilarna har svaret blivit, tyvärr, att de inte har tänkt på
detta.
Det är kanske lämpligt att inte bara MHF utan vi
alla till mans kan tänka på att det finns möjligheter att
påverka så att det finns positiva ekonomiska incita-
ment för den enskilde om alkolås sätts in, utan att vi
behöver ha ovanifrånperspektivet som Vänsterpartiet
och Karin Svensson Smith alltid står för. Vi tror på
alternativ, frivillighet och människans iniativförmåga.
Där skiljer vi oss drastiskt åt.</pre><pre>Anf.  229  CHRISTINA PETTERSSON (s):
Fru talman! Jag ska börja med att i denna sista
debatt om trafiksäkerhetsfrågor gratulera utskottet till
ett mycket fint arbete under mandatperioden. Utskot-
tet har kommit mycket långt på många områden, och
det är glädjande.
Men vi behöver inte vara oroliga för att det inte
ska finnas arbetsuppgifter kvar till nästa mandatperi-
od, så att utskottet inte behöver vara undersysselsatt.
Jag har begärt ordet med anledning av motion
T397, som handlar om säkerhet vid transport i buss
på motorväg och säkerhet vid skolskjutsar. Det är en
fråga som jag har tagit upp i tidigare motioner.
Framför allt när det gäller barnens transport till
och från skolan ska det vara tryggt och säkert att åka.
Tyvärr är det inte så i dag. Skolbussarna är många
gånger överfyllda av barn, och de tvingas stå eller
sitta på golvet i bussen. Många föräldrar har kontaktat
mig och Eva Arvidsson, som också är med på motio-
nen, om det här och uttryckt sin oro över den osäker-
het de känner när de skickar barnen till skolan.
Ibland saknas det bussficka där barnen kan stå och
vänta på bussen. De får i stället stå vid vägrenen,
mycket nära trafiken. Det är inte svårt att föreställa
sig hur lätt en olycka skulle kunna hända. Vi vet ju
hur livliga och spontana barn kan vara, och då glöm-
mer de att vara uppmärksamma på trafiken.
Det är bra att Barnsäkerhetsdelegationen arbetar
och att även trafiksäkerhetsfrågorna ingår i dess ar-
bete. Och jag vill understryka att vi motionärer, precis
som utskottet, ser fram mot en redovisning som
kommer att göras av regeringen av vilka åtgärder som
behövs och kommer att vidtas för att förbättra bar-
nens trafikmiljö.
En annan säkerhetsfråga när det gäller bussar som
jag återkommer till med en viss envishet, och som jag
har tagit upp tidigare i ett antal motioner, är ett förbud
mot att stå i bussen under färd på motorväg. När jag
vid några tillfällen har pratat med människor, och
kolleger här i riksdagen, om detta förstår jag att
många tror att detta är förbjudet.
Om vi betänker att det är lag på att man alltid ska
ha säkerhetsbälte vid färd i bil är det ju ganska lång-
sökt att tänka sig att man får stå i bussen under en
färd i 90 kilometer i timmen. Jag har själv varit med
om det här och stått i bussen vid en häftig inbroms-
ning. Jag kan beskriva hur det var. Golvet i bussen
försvann under fötterna, och jag flög framåt i bussen
som en projektil mot vindrutan. Jag lyckades ta tag i
ett säte, så det hände inget allvarligt den gången. Den
bussen körde definitivt inte i 90 kilometer i timmen,
men jag fick tydligt och klart för mig på ett brutalt
sätt hur lätt en olycka kan hända.
Jag tror att det här är ganska mycket en storstads-
fråga. Här på våra motorvägar runt Stockholm får
pendlare dagligen stå på sin färd till och från arbetet i
bussen som går på motorvägar. Det kan vara många
mil. Jag åker själv mellan Norrtälje och Stockholm,
och det är sju mil. Det händer att man får stå i bussen
hela den vägen.
Jag tycker att det är nödvändigt att införa ett för-
bud innan det inträffar någon stor olycka.
Fru talman! Jag tyckte att det var viktigt att få
framföra de här synpunkterna, som jag har tagit upp
tidigare. Eftersom det här är den sista trafiksäkerhets-
debatten känns det angeläget för mig att ta upp detta
igen och peka på dessa områden.
Jag instämmer i övrigt med utskottets yrkande.</pre><pre>Anf.  230  INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att vi alla i utskottet delar
Christina Petterssons oro över barnen och skolskjut-
sarna. Jag vill bara berätta att vi var några socialde-
mokrater som så sent som i går träffade bussförare
från hela landet som kör elever. Den dialog och den
diskussion som vi har startat i utskottet har vi nu fått
med andra. Det är också det uppdrag som både Väg-
verket och Barnsäkerhetsdelegationen har.
Vi hoppas att vi ska kunna få bra konkreta förslag,
så vi kan komma tillbaka till riksdagen så snart som
möjligt och se till att vi ökar säkerheten för barnen.
Jag tror att det är en av de viktigaste frågorna som vi
som brinner för trafiksäkerhet känner just nu.</pre><pre>Anf.  231  CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tackar för det klargörandet från
Inger Segelström. När jag träffar dessa föräldrar igen,
vilket jag vet att jag kommer att göra, som har delat
med sig av sin oro till mig kan jag föra fram att arbe-
tet pågår. Jag tycker att det känns väldigt bra.</pre><pre>Anf.  232  KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! Jag begärde ordet för att klargöra
Vänsterpartiets syn på vägar.
Vi kom överens med regeringen om en in-
frastrukturproposition. Varje gång man kommer
överens ger och tar man. Men vi försvarar det resultat
vi har åstadkommit.
Det är helt felaktigt, som Elver Jonsson påstår, att
vi inte satsar på vägarna. Den här infrastrukturpropo-
sitionen, som riksdagen har ställt sig bakom, innebär
en mycket stor ambitionshöjning när det gäller väg-
kvaliteten. Förvirringen i debatten beror på att Elver
Jonsson blandar ihop vägunderhållet med nyinveste-
ringarna.
Som jag tidigare redovisade, innebär hållbarhet-
saspekterna att vi inte kan öka den trafik som åstad-
kommer de koldioxidutsläpp som späder på växt-
huseffekten. Av det skälet är koncentrationen på
vägsidan att underhålla det vägnät vi har. Det finns
också en mycket stor folklig förankring i detta krav.
Innan infrastrukturpropositionen gjordes hade
man uppvaktningar från de olika länen. Läser man
sammanställningen av detta ser man att det finns ett
genomgående drag, och det är att man är intresserad
av att upprätthålla, bibehålla och ibland återställa
vägkvaliteten i det befintliga vägnätet.
Det är en ambitionshöjning med 44 % jämfört
med förra mandatperioden. Det som är nytt är att man
har ett öronmärkt anslag på 17 miljarder, som handlar
om att rekonstruera och tjälsäkra de vägar som behö-
ver det allra mest.
Det är ett resultat som vi är mycket nöjda med,
och jag försvarar det. Det är ett bra bidrag till att ha
en hållbar infrastruktur i Sverige.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 25 april.)</pre><pre>19 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Skrivelse
2001/02:104 Utvärdering av statens upplåning och
skuldförvaltning 1997 - 2001</pre><pre>Näringsutskottets betänkanden
2001/02:NU13 Statliga företag
2001/02:NU12 Vissa näringspolitiska frågor
2001/02:NU14 Utveckling av nya bilmotorer och
alternativa drivmedel</pre><pre>Skatteutskottets betänkande
2001/02:SkU22 Proviantering med obeskattade varor
för försäljning ombord på färjelinjer mellan Sve-
rige och Norge</pre><pre>20 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 24 april</pre><pre>2001/02:404 av Göte Jonsson (m) till näringsminister
Björn Rosengren
Färjetrafiken Gränna-Visingsö
2001/02:405 av Göte Jonsson (m) till statsrådet Ulri-
ca Messing
Parmetrinförbudet
2001/02:406 av Sonja Fransson (s) till socialminister
Lars Engqvist
Stöd och utveckling av Rett Center
2001/02:407 av Lars Ohly (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Granskning av terrorbekämpning ur MR-perspektiv
2001/02:408 av Anders Sjölund (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Gränsdragningskommissionen
2001/02:409 av Anders Sjölund (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Dubbelregistrering av älgjakten
2001/02:410 av Ola Sundell (m) till jordbruksminis-
ter Margareta Winberg
Rennäringspolitiken
2001/02:411 av Lars Elinderson (m) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Metoder och hjälpmedel för framtidens lärande
2001/02:412 av Margareta Viklund (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Forskning av Seyfo</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 14 maj.</pre><pre>21 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 24 april</pre><pre>2001/02:1102 av Anders Sjölund (m) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Lokal förvaltning av fjälljakten
2001/02:1103 av Karin Wegestål (s) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Vapensmuggling
2001/02:1104 av Elisabeth Fleetwood (m) till kul-
turminister Marita Ulvskog
Brandsäkra lokaler för Naturhistoriska riksmuseet
2001/02:1105 av Christer Skoog (s) till statsrådet
Britta Lejon
Diskriminering av arbetslösa
2001/02:1106 av Sten Tolgfors (m) till socialminister
Lars Engqvist
Hiv-prevention
2001/02:1107 av Birgitta Sellén (c) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Hundskolan i Sollefteå</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 14 maj.</pre><pre>22 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 24 april</pre><pre>2001/02:1035 av Inger Davidson (kd) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
EU-patent och rättsäkerheten
2001/02:1036 av Inger Davidson (kd) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
EU-patent på svenska
2001/02:1037 av Inger Davidson (kd) till statsrådet
Leif Pagrotsky
EU-patent på svenska
2001/02:1043 av Lennart Fridén (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Uppföljning och översyn av lagar rörande svaga
grupper
2001/02:1044 av Anders Sjölund (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Narkotikaproblemet i Umeås skolor
2001/02:1045 av Annelie Enochson (kd) till justitie-
minister Thomas Bodström
Vårnadshavare som mördar
2001/02:1049 av Annelie Enochson (kd) till social-
minister Lars Engqvist
Vårdnadshavare i annat land
2001/02:1052 av Lennart Fridén (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Kompetensförlusten inom försvaret
2001/02:1053 av Lennart Fridén (m) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Kyrkoarkiven
2001/02:1054 av Lennart Fridén (m) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Det kyrkliga kulturarvet
2001/02:1055 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Patientens rätt till en andra bedömning
2001/02:1056 av Harald Nordlund (fp) till statsrådet
Jan O Karlsson
FN-rapport om Tjernobyl
2001/02:1057 av Lars Hjertén (m) till finansminister
Bosse Ringholm
Skatteregler m.m för idrottsföreningar och andra
ideella föreningar
2001/02:1058 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
socialminister Lars Engqvist
Rekrytering av personliga assistenter
2001/02:1059 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till statsrådet Ingela Thalén
Vård i annat EU-land
2001/02:1060 av Anita Sidén (m) till socialminister
Lars Engqvist
Funktionshindrades rättigheter
2001/02:1061 av Marianne Andersson (c) till utri-
kesminister Anna Lindh
EU:s associationsavtal med Israel
2001/02:1063 av Per-Samuel Nisser (m) till justitie-
minister Thomas Bodström
Omhändertagande av djur
2001/02:1065 av Ingemar Vänerlöv (kd) till justitie-
minister Thomas Bodström
Närpolisens resurser
2001/02:1067 av Maud Ekendahl (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Tetra
2001/02:1068 av Carl Fredrik Graf (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Beskattning av personaloptioner
2001/02:1071 av Maria Wetterstrand (mp) till mil-
jöminister Kjell Larsson
Bråtaskogen
2001/02:1073 av Helena Bargholtz (fp) till utrikes-
minister Anna Lindh
Iran
2001/02:1075 av Ola Karlsson (m) till kulturminister
Marita Ulvskog
Delprivatisering av Teracom
2001/02:1076 av Agneta Ringman (s) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Rättegången mot Mehmed Uzun
2001/02:1077 av Harald Nordlund (fp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Åklagarnas arbetsbelastning
2001/02:1078 av Anders G Högmark (m) till justi-
tieminister Thomas Bodström
Fastighetsmäklarlagen
2001/02:1081 av Inger Strömbom (kd) till statsrådet
Ulrica Messing
Statligt företagstöd
2001/02:1082 av Kjell Eldensjö (kd) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Vuxenstuderande över 50 år
2001/02:1083 av Ragnwi Marcelind (kd) till justitie-
minister Thomas Bodström
Brott mot detaljhandeln
2001/02:1084 av Ragnwi Marcelind (kd) till justitie-
minister Thomas Bodström
Polisens verksamhet
2001/02:1085 av andre vice talman Eva Zetterberg
(v) till utrikesminister Anna Lindh
Det religiöst motiverade våldet i Indien
2001/02:1086 av Jan Backman (m) till kulturminister
Marita Ulvskog
Uppdragsarkeologi</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 14 maj.</pre><pre>23 §  Kammaren åtskildes kl. 22.08.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 8 § anf. 19 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 78
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 115 (delvis),
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 16.58,
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 17.53,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 18 § anf. 202
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.</pre>