En politik för tillväxt och livskraft i hela landet

Regeringens proposition 2001/02:4

En politik för tillväxt och livskraft i hela landet	Prop.
	2001/02:4

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 27 september 2001

Göran Persson

Ulrica Messing

(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen presenterar regeringen ett nytt politikområde för hela landet. Politikområdet regionalpolitik och delområdet regional näringspolitik inom näringspolitiken föreslås slås samman och bildar det nya politikområdet regional utvecklingspolitik. Förslaget får inte några konsekvenser vad gäller anslagens placering inom de nuvarande utgiftsområdena eftersom det inte finns några anslag direkt knutna till regional näringspolitik. Målet för den nya politiken föreslås vara väl fungerande och hållbara lokala arbetsmarknadsregioner med en god servicenivå i alla delar av landet. De viktigaste långsiktiga strategierna och instrumenten för den nya politiken skall vara ökad sektors- samordning och regionala hänsynstaganden inom olika politikområden. Regionala tillväxtprogram, baserade på nuvarande tillväxtavtal, utgör grunden för arbetet. Ett antal utvecklingsfrämjande åtgärder föreslås och presenteras, i syfte att uppnå starkare regioner och kommuner, ökad kun- skap och kompetens, stärkt företagsamhet och ett utvecklat entreprenör- skap, lokal utveckling och attraktiva livsmiljöer samt en god servicenivå.

Innehållsförteckning			Prop. 2001/02:4
1	Förslag till riksdagsbeslut ..................................................................		5
2	Ärendet och dess beredning ..............................................................		5
3	Inledning............................................................................................		6
4	Politik av särskild betydelse för regional utveckling ........................		7
	4.1	Regionalpolitik....................................................................	7
	4.2	EG:s struktur- och regionalpolitik ....................................	20
	4.3	Näringspolitik ...................................................................	23
	4.4	Regional näringspolitik .....................................................	28
	4.5	Arbetsmarknadspolitik......................................................	31
	4.6	Utbildningspolitik .............................................................	33
	4.7	Transportpolitik.................................................................	38
	4.8	IT-politik ...........................................................................	41

4.9Landsbygdspolitik samt politik för utveckling av

	areella näringar..................................................................	43
4.10	Storstadspolitik .................................................................	45
4.11	Kommunalekonomiska insatser........................................	48
4.12	Kulturpolitik......................................................................	50
4.13	Jämställdhetspolitik ..........................................................	51
4.14	Miljöpolitik .......................................................................	53
4.15	Utrikespolitiska insatser....................................................	57

4.16Regional utvecklingspolitik i Norge, Finland och

		Danmark............................................................................	58
5	Dynamiska regioner – en förutsättning för utveckling ....................		61
6	EU-medlemskapet ger nya förutsättningar och möjligheter ............		78
	6.1	EG:s struktur- och regionalpolitik ....................................	79
	6.2	EG:s statsstödsregler .........................................................	86
	6.3	EG:s framtida sammanhållningspolitik ............................	90

6.4Det regionala utvecklingsperspektivet inom den

Europeiska unionen...........................................................

6.5Landsbygdsutveckling och areella näringar inom den

		Europeiska unionen...........................................................	94
7	En ny politik för regional utveckling i hela landet ..........................		95
	7.1	Ett nytt politikområde – regional utvecklingspolitik ......	100
	7.2	Mål för den nya politiken ................................................	101

7.3Strategier för att nå den regionala utvecklings-

politikens mål..................................................................

103

7.3.1En utvecklad styrning av statlig verksam-

het .................................................................

104

7.3.2Tydligare regionalt utvecklingsansvar för

	vissa politikområden – utvecklad helhets-
	syn.................................................................	106
7.3.3	Tydlig ansvarsfördelning mellan staten
	och den kommunala nivån ............................	108

7.3.4Lärande och program som instrument för

utveckling .....................................................

111

7.3.5	Regionala jämförelser som drivkraft för	Prop. 2001/02:4
	förändring .....................................................	113

7.4Den nationella regionala utvecklingspolitikens

		samverkan med EG:s struktur- och regionalpolitik ........		114
		7.4.1	Riktade åtgärder ............................................	115
8	Regionala tillväxtprogram .............................................................			115
	8.1	Viktiga förändringar av arbetsformen .............................		116
	8.2	Processen med att utarbeta regionala tillväxtprogram ....		119
9	Åtgärder för att främja regional utveckling i hela landet ..............			119
	9.1	Inledning och översikt av förslag till åtgärder ................		119
	9.2	Starkare regioner och kommuner....................................		124
		9.2.1	Utveckling av godstransportsystemet...........	125
		9.2.2	Rikstrafiken skall beakta behovet av
			funktionella arbetsmarknadsregioner ...........	125
		9.2.3	Gotlandstrafiken ...........................................	127
		9.2.4	Kollektivtrafik...............................................	128
		9.2.5	Det kommunala utjämningssystemet ............	129
		9.2.6	Fortsatta insatser för att stödja
			omstruktureringen av kommunala
			bostadsföretag ...............................................	130
		9.2.7	Åtgärder för att stärka kommuner och
			landsting med befolkningsminskning...........	134
		9.2.8	Utökad dialog mellan staten och kommuner
			med särskilda omstruktureringsproblem ......	135
		9.2.9	Särskilda delegationer för starkare regioner . 136
		9.2.10	Stärkt lokal näringslivsutveckling ................	137
		9.2.11	Utökat pendlingsbidrag .................................	139
		9.2.12	Utredning om rörlighetsstimulanser .............	140
		9.2.13	Lokala och regionala resurscentra för
			kvinnor..........................................................	141
		9.2.14	Regional utveckling genom integration
			och mångfald ................................................	142
		9.2.15	De regionala kulturinstitutionerna bidrar
			till ökad regi onal attraktionskraft .................	143
	9.3	Kunskap och kompetens .................................................		144
		9.3.1	Utveckling av distansutbildning ...................	147
		9.3.2	Samverkan mellan universitet och hög-
			skolor och kommuner ...................................	150
		9.3.3	Utveckling av nya högskoleutbildningar ......	151
		9.3.4	Kommunernas ansvar för utbildning ............	152
		9.3.5	Vuxnas lärande skall främjas genom
			utvecklingsbidrag till kommuner..................	154
		9.3.6	Regionala kompetensråd...............................	155

9.4Stärkt företagsamhet och ett utvecklat entreprenörskap . 157

9.4.1	Regionalt nedsatta socialavgifter..................	158
9.4.2	Information och rådgivning ..........................	159
9.4.3	Kooperativt företagande ...............................	161
9.4.4	Innovationssystem och kluster......................	163
9.4.5	Kapitalförsörjning .........................................	169
9.4.6	Entreprenörsfrämjande åtgärder ...................	179

	9.4.7	Främjande av informationsteknik i företag ..	181	Prop. 2001/02:4
	9.4.8	Åtgärder för turistnäringen ...........................	182
9.5	Lokal utveckling och attraktivare livsmiljöer .................		185
	9.5.1	Lokala program för entreprenörskap och
		lokalt utvecklingsarbete................................	186
	9.5.2	Bidrag till Folkrörelserådet Hela Sverige
		ska leva! och Skärgårdarnas riksförbund ......	188
	9.5.3	Utökad användning av bygdemedel .............	188
	9.5.4	Nationellt informationscenter för same-
		frågor.............................................................	189
	9.5.5	Kartläggning av projekt som syftar till att
		utveckla småskaliga kretsloppssystem .........	190
	9.5.6	Glesbygdsverkets framtida roll.....................	190
	9.5.7	Lokalisering av en djurskyddsmyndighet.....	191
9.6	En god servicenivå ..........................................................		192
	9.6.1	Lokala utvecklingsprogram för kommer-
		siell service ...................................................	193
	9.6.2	För att långsiktigt trygga analyser av
		servicetillgången permanentas servicedata-
		basen .............................................................	194
	9.6.3	Nya lösningar inom det kommersiella
		serviceområdet utvecklas och testas .............	195
	9.6.4	Statliga aktörer bör i större utsträckning
		utarbeta samordnade servicelösningar ..........	196

Bilaga 1	81 lokala arbetsmarknadsregioner .........................................	199
Bilaga 2	Nationella stödområden .........................................................	200
Bilaga 3	EG:s strukturfondsområden 2000–2006 (inkl.
	utfasningsområden) .............................................................	201
Bilaga 4	Sammanfattning av regionalpolitiska utredningens förslag ...	202
Bilaga 5	Remissinstanserna..................................................................	204
Bilaga 6	Sammanfattning av remissinstansernas yttranden över den
	regionalpolitiska utredningens slutbetänkande
	SOU 2000:87.......................................................................	206
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
	den 27 september 2001........................................................	207

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2001/02:4

Regeringen föreslår att riksdagen

dels godkänner regeringens förslag om

1.ett nytt politikområde (avsnitt 7.1),

2.målet för den regionala utvecklingspolitiken (avsnitt 7.2),

3.strategier för att nå den regionala utvecklingspolitikens mål (avsnitt 7.3),

4.inrättande av en organisation för fortsatt statligt stöd till en omstrukturering av kommunala bostadsföretag (9.2.6),

5.inrättande av ett statsbidrag till kommuner och landsting med befolkningsminskning (9.2.7),

6.införande av ett pendlingsbidrag för veckopendling (avsnitt 9.2.11),

7.avskaffande av stödformen lån till privata regionala investment- bolag (avsnitt 9.4.5.2),

8.avskaffande av stödformen småföretagsstöd (avsnitt 9.4.5.3),

9.införande av lokala utvecklingsprogram för kommersiell service (avsnitt 9.6.1),

dels godkänner vad regeringen anför om betydelsen av en långtgående utjämning av de ekonomiska förutsättningarna för kommuner och landsting (avsnitt 9.2.5).

2 Ärendet och dess beredning

I januari 1999 tillkallade regeringen en kommitté med parlamentariskt
inflytande med uppgift att lämna förslag om hur den svenska regional-
politiken skulle inriktas och utformas under 2000-talets början.
Utredningen antog namnet Regionalpolitiska utredningen. Utredning-
ens slutbetänkande, Regionalpolitiska utredningens slutbetänkande (SOU
2000:87) har sänts på remiss till 191 remissinstanser. En förteckning över
remissinstanserna samt en remissammanställning finns tillgängliga i
Näringsdepartementet (dnr. N2001/7633/RP).
I november 1999 beslöt Regeringskansliet (Näringsdepartementet) att
tillsätta en arbetsgrupp, Omställningsgruppen, med uppgift att upprätta
och genomföra utvecklingsprogram för kommuner med särskilda om-
ställningsproblem främst på grund av strukturomvandlingar inom För-
svarsmakten. Programmens syfte är att stödja en positiv utveckling av
arbetsmarknaden och övergång till nya näringar i Kiruna, Bodens,
Sollefteå, Härnösands, Faluns, Karlskoga, Gotlands och Hässleholms
kommuner. Även vissa åtgärder i Karlsborgs kommun skulle vidtas. Om-
ställningsgruppen skall slutrapportera sitt uppdrag senast den 31 decem-
ber 2001 (skr. 1999/2000:33).
Direktörerna Peter Nygårds och Elisabet Annell avlämnade den
6 december 1999, på uppdrag av Näringsdepartementet, rapporten
Statens åtgärder för fler och växande företag del I, och den 4 februari
2000 del II rapporten Organisation och struktur.	5
	5

I mars 2001 presenterade Regeringskansliet (Näringsdepartementet) en Prop. 2001/02:4 rapport, Första året (Ds 2001:15), om hur arbetet med de regionala till-

växtavtalen utvecklats.

I april 2001 uppdrog regeringen åt Länsstyrelsen i Västra Götalands län att analysera den Regionalpolitiska utredningens förslag utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Länsstyrelsens rapport finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr. N2001/7035/RP).

Landshövdingarna i de fem nordligaste länen inkom i maj 2001 med en gemensam skrivelse om Norrlandslänen och den regionala obalansen (dnr. N2001/5167/RP).

Som ett led i beredningsarbetet har vissa överläggningar ägt rum, bl.a. med företrädare för näringslivet i Tornedalen.

Dessutom har ett antal skrivelser m.m. inkommit från myndigheter, kommuner, företag, organisationer och enskilda.

Förslagen i denna proposition har utformats i samarbete med Miljö- partiet och Vänsterpartiet.

3 Inledning

Vårt land präglas av både likheter och olikheter. Här finns både över- hettade regioner och regioner som har problem med minskande befolk- ning. Det ställer stora krav på politiken.

Tillväxt skapas på lokal och regional nivå, av människor i företag och den service som kommuner runt om i landet svarar för.

Eftersom villkoren varierar över landet är större regional och lokal handlingsfrihet en viktig förutsättning för en jämnare tillväxt. Det är en viktig uppgift för staten att avlasta kommunerna så att dessa kan arbeta med utvecklingsfrågor, samtidigt som en likvärdig välfärd i hela landet kan säkras. Statliga och kommunala aktörer skall, i en tydlig ansvarsför- delning, samverka för människors och företags bästa.

Regioner skall inte ställas mot varandra. Staten skall uppmuntra till samarbete, men även till konkurrens, som viktiga drivkrafter för fram- växt av kreativa miljöer och dynamiska regioner.

Samhällsutvecklingen skall inriktas på att tillvarata och utveckla hela landets resurser. Alla delar av landet skall kunna bidra till Sveriges till- växt. Statens viktigaste roll är att skapa förutsättningar – nödvändiga strukturer – för en sådan utveckling.

Tudelningen av Sverige måste hindras, och broar byggas mellan stad och land. Hela landet har mycket att vinna på att samarbeta, bristande – eller ojämn – tillväxt skapar problem. Både problem i nuvarande tillväxtregioner liksom i regioner som i dag upplever stora strukturella förändringar måste tas på allvar. Den generella politiken – så som infrastrukturen, kommunernas ekonomi och utbildningsfrågorna – är avgörande för alla regioners möjligheter att utvecklas. Därutöver behövs även särskilda stimulerande insatser. Behovet av insatser varierar givetvis i olika delar av landet.

En viktig utmaning för staten är att öka sin kunskap om olika regioners Prop. 2001/02:4 förutsättningar, möjligheter och behov. Såväl problembilden som möjliga

lösningar skiljer sig åt mellan t.ex. Smedjebacken och Pajala. Den nya regionala samhällsorganisation som regeringen föreslår i propositionen Regional samverkan och statlig länsförvaltning (prop. 2001/02:7) kan positivt bidra till en sådan kunskapsuppbyggnad.

En ny politik för regional utveckling skall omfatta hela landet och bygger på ett nationellt solidariskt ansvar.

De decentraliserade arbetsformerna för regionalt utvecklingsarbete skall utvecklas och stärkas. Det är regeringens uppfattning att arbete i gemensamma partnerskap i hög grad bidrar till lokal mobilisering, en mobilisering som är nödvändig och grundläggande för den lokala dyna- miken.

I många kommuner minskar befolkningen, det sätter välfärden på hårda prov.

Politiken måste därför inrikta sig på att värna den service och välfärd som finns i landets kommuner för de människor som bor där. Politiken måste också inriktas mot att förstora och förstärka de lokala arbetsmark- nadsregionerna, så att de kan bli konkurrenskraftiga och innovativa. Genom en väl utbyggd infrastruktur ökar våra möjligheter att bo, arbeta och studera på olika platser.

De viktigaste utvecklingsfaktorerna för både företag och regioner är infrastruktur, kunskap och kompetens.

Utveckling är inte bara tillväxt. Det finns ett starkt, och ibland under- skattat, beroendeförhållande mellan tillväxt och välfärd. Det är inte bara välfärden som är beroende av tillväxten. För att alla skall kunna vara med och bidra till tillväxten är välfärden i form av barnomsorg, skola och sjukvård en förutsättning. För allt fler företag i vårt land ar den service som kommunerna svarar för en viktig konkurrensfaktor. Välfärden, i form av goda levnadsvillkor och en fungerande service, måste därför säk- ras i hela landet.

Ytterst handlar en politik för tillväxt och livskraft i alla Sveriges regio- ner om att villkor och möjligheter kommer alla till del; om en livskvalitet som gör det möjligt för människor att förverkliga sina drömmar och livs- stilar.

4Politik av särskild betydelse för regional ut- veckling

4.1Regionalpolitik

Regionalpolitikens utveckling – historik

Sedan den moderna regionalpolitikens tillkomst har gradvisa föränd- ringar skett avseende såväl geografi som innehåll. Från att främst ha om- fattat regionalpolitiskt prioriterade områden har politiken i praktiken kommit att omfatta hela landet, dock fortfarande med tyngdpunkt i re- gionalpolitiskt prioriterade områden.

Politikens instrument har utvidgats från att i princip enbart omfatta Prop. 2001/02:4 direkta företagsstöd till att också inkludera regionalt anpassade komple-

ment till åtgärder inom andra politikområden av stor betydelse för näringslivets utveckling, framför allt inom transport-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Erfarenheterna av såväl den nationella politiken som av EG:s struktur- och regionalpolitik har lett till ökad betoning på hållbar tillväxt och långsiktighet.

Den moderna regionalpolitikens tillkomst (1960-talet)

En grundläggande orsak till att en politik med en geografisk dimension ansågs nödvändig var jord- och skogsbrukets rationalisering samt in- dustrialiseringen och dess inverkan på landets flyttmönster. Flyttström- marna medförde att stora delar av Sverige fick en mindre befolkning. Ett sviktande underlag för olika service- och samhällsfunktioner uppstod i särskilt de norra delarna av landet. År 1952 beslutade riksdagen därför att införa en lokaliseringspolitik. Motiven var, förutom befolkningsutveck- lingens konsekvenser, även allmänt ekonomiska, sociala och försvars- politiska. Lokaliseringspolitiken skulle samordnas med strävanden att maximalt utnyttja tillgänglig arbetskraft och stödja utbyggnaden av näringslivet på de platser där de totala kostnaderna för produktion var lägst. De lokaliseringspolitiska åtgärderna skulle främst bestå av upplys- ning och rådgivning till företag. Bidrag ansågs inte vara lämpliga inom ramen för lokaliseringspolitiken.

De åtgärder som vidtogs för att påverka den regionala utvecklingen under 1950-talet visade sig vara otillräckliga. Några försök att på bred front stimulera näringslivets utveckling, i Norrland eller andra utsatta områden, rymdes inte inom politiken. En uttalad regionalpolitisk mål- sättning saknades.

Den moderna regionalpolitikens tillkomst dateras ofta till 1965. Riks- dagen fattade då beslut om att införa statliga bidrag och lån, s.k. lokalise- ringspolitiskt stöd, för investeringar i norra Sverige.

Syftet med förändringen var att genom direkt ekonomisk stimulans till enskilda företag avlänka en del av tillväxten i överhettade regioner till landsdelar med underutnyttjade resurser. Den expansiva nya kapitalin- tensiva industrin skulle stimuleras att förlägga investeringar till orter med minskande sysselsättning. I den mån politiken var framgångsrik kunde inflationstrycket minskas i de överhettade områdena. Motivet för regio- nalpolitiken stod i samklang med de ekonomisk-politiska målen.

De geografiska konsekvenserna av näringslivets omstrukturering inne- bar att politiken främst syftade till att industrialisera även norra Sverige. Regionalpolitiken kom därför till stor del att sammankopplas med be- greppet ”statens Norrlandspolitik”.

Strukturkriser och planeringssystem – regionalpolitiken formas och utvecklas (1970- och 1980-talen)

1970-talet kom att präglas av oljekriserna och en internationell lågkon- junktur. Som en följd av detta drabbades Sverige av en kraftig konjunk-

turnedgång i mitten av 1970-talet. Konjunkturnedgången drabbade hela Prop. 2001/02:4 landet, men vissa regioner särskilt hårt.

Effekterna av de två oljekriserna, lönekostnadsutvecklingen under 1973–74 samt de påföljande strukturkriserna drabbade särskilt branscherna varv, gruvbrytning, järn och stål. Men även massa- och pappersindustrin ställdes inför svåra omställningskrav. För att motverka utvecklingen lanserades statliga åtgärdspaket som syftade till att upprätt- hålla verksamheten och sysselsättningen inom krisdrabbade branscher och utsatta regioner i hela landet. De största enskilda statliga stöden be- talades ut under perioden 1975 till 1985. Paketens inriktning kom succes- sivt att förändras. I stället för att stödja enbart drabbade industrier inrik- tades insatserna allt mer mot nyetablering av företag.

Den enskilt viktigaste orsaken till att sysselsättningsminskningen i hög grad kunde absorberas var den snabba expansionen av den offentliga sektorn. Denna bidrog till att upprätthålla sysselsättningen i hela landet. Särskilda insatser med en tydlig regional dimension riktades även till denna sektor. Under 1970-talet utlokaliserades t.ex. cirka 10 000 arbets- tillfällen vid 43 statliga myndigheter från Stockholm till 16 orter i landet.

Parallellt med den offentliga sektorns expansion utvecklades en tilltro till möjligheterna att, genom en omfattande samhällsplanering, styra ut- vecklingen i önskad riktning. Vid ingången av 1970-talet fanns långt gångna tankar kring regional utvecklingsplanering. Dessa resulterade i ett planeringskomplex som omfattade dels en fysisk riksplan, dels regional- politiska handlingsprogram.

En av ambitionerna med en utvecklad samhällsplanering var att öka politikens inflytande över samhällets utveckling. Målsättningen var att ge ett större utrymme för enskilda människors krav på sysselsättning, ser- vice och god miljö redan i ett planeringsskede och därigenom påverka bl.a. företags val av lokaliseringsort. De länsplaner som arbetades fram på regional nivå innefattade en rad sektorsområden vilka betraktades som viktiga för att uppnå regional utveckling.

År 1976 utvidgades regionalpolitiken till att även omfatta vissa syssel- sättningspolitiska åtgärder; förändringen indikerade en integrering av regional- och arbetsmarknadspolitiken.

Regionalpolitiken utvecklades till ett utpräglat tvärsektoriellt politik- område inom vilket viktiga uppgifter var sektorssamordning och med- verkan till att olika sektorsområden började ta regionalpolitisk hänsyn. Under 1980-talet uppmärksammades bl.a. utbildningens och forskning- ens betydelse för regional utveckling. Det som under 1990-talet kom att kallas för den ”stora” regionalpolitiken grundade sig på denna uppfatt- ning om hur olika sektorsområden kan bidra till regional utjämning och utveckling.

Den regionalpolitik som vi i dag känner kan sägas ha fått sin huvud- sakliga utformning redan under 1980-talet. Politiken hade då utvecklats från en ren lokaliseringspolitik, begränsad till definierade stödområden, till en politik där sektorssamordning fick en central plats och där målen indikerade en politik för hela landet.

Ekonomisk nedgång och medlemskap i den Europeiska unionen –	Prop. 2001/02:4
1990-talet
Under 1990-talet ägde inga stora förändringar rum avseende regionalpo-
litikens huvudsakliga inriktning och omfattning. En förändring var att
länsstyrelserna tilldelades projektmedel vars främsta syfte var att möjlig-
göra regionalt anpassade komplement till insatser inom andra politikom-
råden. Vidare infördes småföretagsstöd till investeringar i mindre företag
i hela landet. Decenniet innebar vidare att politikens perspektiv och ar-
betsmetoder förändrades på principiellt viktiga sätt. I huvudsak tre or-
saker kan urskiljas: den ekonomiska utvecklingen, Sveriges medlemskap
i den Europeiska unionen och en förändrad syn på drivkrafterna för na-
tionell tillväxt.
Inledningen av 1990-talet präglades av en svag ekonomisk utveckling
som drabbade alla delar av landet. En kompenserande och omfördelande
politik av det slag som bedrevs under 1970- och 1980-talen var inte
längre möjlig. Orsakerna var främst nödvändiga besparingar inom väl-
färdssystemen.
Samtidigt påverkades den svenska ekonomin i ökad utsträckning av
den allt mer internationaliserade ekonomin. Parallellt ökade kunskaperna
om den lokala och regionala miljöns betydelse för företagens konkur-
renskraft och tillväxt. Betydelsen av att alla Sveriges regioner måste bi-
dra till den nationella tillväxten uppmärksammades i ökad utsträckning.
Regionalpolitiken utsattes för ett visst förändringstryck, vilket ytterligare
förstärktes genom Sveriges EU-medlemskap.
När Sverige 1994 inträdde i det Europeiska ekonomiska samarbetsom-
rådet (EES) och 1995 blev medlem i EU förändrades på flera genom-
gripande sätt förutsättningarna för den nationella regionalpolitiken. Poli-
tiken kunde inte längre enbart avgöras genom beslut fattade av Sveriges
riksdag. EG:s konkurrenslagstiftning, som gäller hela EU-/EES-området,
begränsar t.ex. möjligheterna att ge stöd till företag.
EG:s struktur- och regionalpolitik påverkade även den svenska regio-
nalpolitiken indirekt då den genom medfinansieringsprincipen delvis styr
inriktning, omfattning, utformning och geografisk avgränsning av den
nationella regionalpolitiken.
Den geografiska avgränsningen av regionalpolitiken påverkas genom
medlemskapet av EG:s riktlinjer om statligt stöd till regionala ändamål
samt av den europeiska strukturpolitikens indelning av unionen i målom-
råden. Av stor vikt är också de s.k. gemenskapsinitiativen. Sveriges till-
delning av finansiella resurser för interregional samverkan via Interreg-
programmen innebär exempelvis att det regionala utvecklingsarbetet har
kommit att omfatta även regioner utanför de traditionella stödområdena.
Ett aktivt regionalt utvecklingsarbete omfattar härigenom nästan hela
Sverige.
EU-medlemskapet bidrog också till nya verktyg och arbetsformer.
Genom en ökad grad av programstyrning kom regionalpolitiken i högre
grad än tidigare att präglas av ett helhetsperspektiv. Programtanken inne-
bär att insatser av olika aktörer inom olika politikområden och verksam-
heter skall bidra till att uppfylla en samlad långsiktig utvecklingsstrategi.
I och med riksdagens beslut att godkänna regeringens förslag om pro-
gram för regionala tillväxtavtal i propositionen Regional tillväxt – för

arbete och välfärd (prop. 1997/98:62) lades en ytterligare grund för en Prop. 2001/02:4 politik som skulle omfatta alla regioner i Sverige. Genom att öka den

ekonomiska tillväxten i landets alla regioner skulle den sammanlagda svenska ekonomiska tillväxten öka. Politiken baserades på den forskning som visar att trots internationaliseringen av världsekonomin ökar den lokala och regionala miljöns betydelse för företagens konkurrenskraft och tillväxt. De regionala tillväxtavtalen, vilka i hög grad utformades med EG:s strukturfondsprogram som förebild, genomförs i samverkan mellan regionala och centrala parter utifrån en framtagen utvecklings- strategi för varje län. Genom införandet av tillväxtavtalen kom program- arbetsformen att institutionaliseras i form av en nationell regional näringspolitik.

EG:s strukturfondsprogram innebar även att partnerskapstanken intro- ducerades i den nationella regionalpolitiken.

Under 1990-talets senare hälft har regionalpolitiken allt mer uppmärk-
sammat behovet av ett väl fungerande utvecklingsarbete på kommunal
nivå. Ett motiv för detta är en ökad förståelse för den lokala miljöns be-
tydelse för näringslivets konkurrenskraft och tillväxt. En arbetsmetod är
den som praktiseras inom ramen för den s.k. Omställningsgruppens ar-
bete, vilket beslutades om som en följd av försvarets omstrukturering.
Jämfört med de tidigare statliga s.k. paketen under 1970- och 1980-talen
placeras fokus nu i högre grad på kommunernas egna långsiktiga förut-
sättningar och vilja till utveckling. Arbetet har bl.a. inriktats mot att sta-
ten bidrar med kompetens och resurser för genomförandet av omvärlds-
analyser som kan ligga till grund för lokala långsiktiga utvecklingsstrate-
gier.
Regionalpolitikens mål
Målen för den nuvarande regionalpolitiken är att den skall skapa förut-
sättningar för hållbar ekonomisk tillväxt, rättvisa och valfrihet, så att lik-
värdiga levnadsvillkor skapas för medborgarna i hela riket. Målen be-
slutades av riksdagen våren 1995. Hösten 1997 beslutade riksdagen även
om mål för utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling. Målet
för detta är att verksamheten främst skall underlätta för näringslivet i re-
gionalpolitiskt prioriterade områden att utvecklas så att det bidrar till att
uppfylla målen för regionalpolitiken.
Regionalpolitikens instrument inom utgiftsområde 19 Regional ut-
jämning och utveckling
Det är inte i första hand åtgärder inom ramen för politikområdet regio-
nalpolitik som är avgörande för den regionalpolitiska utvecklingen och
möjligheterna att uppfylla de regionalpolitiska målen. Regionalpolitiska
hänsynstaganden inom andra politikområden är av större betydelse för
den regionalpolitiska utvecklingen.
De direkta finansiella resurserna för genomförandet av regionalpoliti-
ken utgörs idag av huvuddelen av de medel som anslås inom utgiftsom-
råde 19 Regional utjämning och utveckling. Ett viktigt anslag inom ut-
giftsområdet är det s.k. länsanslaget för regional utveckling dvs. den del	11
	11

av anslaget 33:1 Allmänna regionalpolitiska åtgärder som länsstyrelserna	Prop. 2001/02:4
och de regionala självstyrelseorganen tilldelas medel för olika åtgärder
från. Länsstyrelserna och självstyrelseorganen beslutar hur dessa medel
skall fördelas mellan projekt och företagsstöd. Sedan Sverige blev
medlem i EU har ungefär 50 procent av medlen gått till projekt och med-
finansiering av projekt inom strukturfondsprogrammen och huvuddelen
av resterande medel till olika former av företagsstöd.
Indelningen i nationella stödområden regleras i dag till stor del av EG-
kommissionens riktlinjer för statligt stöd för regionala ändamål. De delar
av Sverige som ingår i dessa stödområden utgör i dag 15,9 procent av
Sveriges befolkning. Detta är en låg andel i jämförelse med andra euro-
peiska länder och beror främst, i jämförelse med andra länder, på den,
särskilt i slutet av 1990-talet, geografiskt relativt jämnt fördelade arbets-
lösheten. I Norge omfattar stödområdena cirka 31 procent av befolk-
ningen och i Finland 42 procent. Omfattningen av de svenska stödom-
rådena har under åren förändrats geografiskt, och olika beteckningar har
använts. För närvarande finns två nationella stödområden: stödområde A,
som omfattar i huvudsak glesbygdsområden i norra Sveriges inland, och
stödområde B som omfattar bl.a. områden med strukturomvandlingspro-
blem i Bergslagen och efter Norrlandskusten. Regionalt utvecklingsbi-
drag och sysselsättningsbidrag kan endast beviljas inom stödområdena A
och B. För transportbidraget finns ett särskilt stödområde vilket numera
omfattar de fyra nordligaste länen. Landsbygdsstöd, småföretagsstöd och
såddfinansiering omfattas inte av någon stödområdesindelning. Den geo-
grafiska fördelningen av landsbygdsstödet fastställs huvudsakligen av
respektive länsstyrelse eller regionalt självstyrelseorgan i samråd med
Glesbygdsverket. Stöd till kommersiell service kan lämnas i glesbygder.
En närmare redogörelse för verksamheter inom utgiftsområde 19 har
nyligen lämnats i budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/02:1).
De regionalpolitiska företagsstöden
Syftet med de regionalpolitiska företagsstöden har, sedan de infördes i
mitten av 1960-talet, varit att förbättra förutsättningarna för företagens
lokalisering i stödområdena. Genom att exempelvis tillhandahålla före-
tagen en del av nödvändigt investeringskapital, utbildad arbetskraft ge-
nom omskolning eller bidrag för att kompensera för långa transportav-
stånd, har på olika sätt gynnsammare lokaliseringsförutsättningar ska-
pats. Villkoren för de enskilda stödformerna har inte förändrats nämnvärt
under åren, endast smärre justeringar har gjorts. Förändringarna har
framför allt inneburit att nya stödformer har lagts till redan befintliga.
EG:s statsstödsregler har emellertid medfört att möjligheten att bevilja
stöd har begränsats. EG-kommissionen beslutade i mars 1998 om nya
riktlinjer för statligt stöd för regionala ändamål vilka gäller från och med
den 1 januari 2000. Riktlinjerna innebar att de svenska stödformerna an-
passades till EG:s regler. Varje stödform skulle också godkännas av
kommissionen på nytt för att vara giltiga. Anpassningen innebar att de
svenska reglerna för regionalpolitiska företagsstöd ändrades, bl.a. genom
att vissa sektorer uteslöts som stödberättigade verksamheter.
Fram till och med 1998/99 har målet med de flesta företagsstöden
främst varit att öka sysselsättningen. På senare år har emellertid ytter-	12

ligare markerats att de regionalpolitiska företagsstöden även skall bidra Prop. 2001/02:4 till att främja tillväxt. Detta för att uppnå ett mer långsiktigt synsätt på

insatserna och deras effekter. Från och med 2001 är målen för de selek- tiva företagsstöden att de skall medverka till ekonomisk tillväxt och där- med bidra till att åstadkomma nya varaktiga arbetstillfällen.

Det regionala utvecklingsbidraget inrättades 1997 genom att två be- fintliga stödformer, lokaliseringsbidrag och utvecklingsbidrag, slogs samman. Syftet med bidraget är att främja ekonomisk tillväxt och en samhällsekonomiskt och i övrigt lämplig lokalisering av näringslivet. Bidraget kan lämnas till företag som bedöms få en tillfredsställande till- växt och lönsamhet och som bedöms ge de anställda varaktig sysselsätt- ning. Regionalt utvecklingsbidrag kan lämnas som delfinansiering av bl.a. materiella och immateriella investeringar, utbildning, konsulttjänster samt kunskapsspridning avseende forskning och utveckling. Bidraget kan beviljas av länsstyrelserna och självstyrelseorganen samt av NUTEK och regeringen. Sedan 1970-talet har det skett en successiv decentralisering av beslutsfattandet vilket innebär att besluten numera främst fattas på regional nivå av länsstyrelser och självstyrelseorgan.

Landsbygdsstödet i form av landsbygdsbidrag och landsbygdslån, in- fördes 1994 av riksdagen efter förslag i den regionalpolitiska propositio- nen Bygder och regioner i utveckling (prop. 1993/94:140). Stödet ersatte glesbygdsstödet och små lokaliserings- och utvecklingsbidrag. Syftet var främst att ta till vara de resurser och den tillväxt som finns inom små företag i regionalpolitiskt prioriterade områden. Bidraget kan lämnas till små- och medelstora företag som driver verksamhet på marknadsmässiga villkor, eller till samverkansprojekt mellan tre eller flera företag i regio- nalpolitiska stödområden samt i gles- och landsbygdsområden i hela lan- det. Bidraget kan beviljas av länsstyrelser och självstyrelseorgan.

Från och med 1994 ingår småföretagsstöd bland de företagsstöd som länsstyrelser och självstyrelseorgan kan bevilja. Småföretagsstödet kan beviljas till företag med högst 50 anställda i hela landet, dvs. även utan- för stödområdena. Syftet är att främja sysselsättningsskapande in- vesteringar och inomregional balans.

Sysselsättningsbidraget inrättades 1970. Från början var det ett gene- rellt stöd, men reglerna ändrades 1998 så att sysselsättningsbidraget övergick till att bli ett selektivt stöd. Syftet med förändringen var bl.a. att förstärka möjligheterna att mer effektivt främja utvecklingen och om- vandlingen av näringslivet. Bidraget avser nu att främja ekonomisk till- växt och en samhällsekonomiskt och i övrigt lämplig lokalisering av näringslivet genom att kompensera företag för kostnader vid nystartad eller utvidgad verksamhet och får endast lämnas till anställningar som gäller tills vidare.

Transportbidraget infördes 1971 och har till syfte att kompensera för kostnadsnackdelar till följd av bl.a. långa transportavstånd samt att sti- mulera till höjd förädlingsgrad i transportbidragsområdets näringsliv. Bidraget ger en viss kompensation för de höga transportkostnader för gods som näringslivet har på grund av långa avstånd till marknader.

Från och med 1999 ingår såddfinansiering bland de företagsstöd som länsstyrelser och självstyrelseorgan kan bevilja. Syftet med stödet är att förnya näringslivet genom att finansiera utveckling i en inledande fas av

tekniska produktidéer med stor tillväxtpotential. Den övervägande delen

av stöd till såddfinansiering finansieras med andra medel än regional- Prop. 2001/02:4 politiska.

Stöd till kommersiell service kan lämnas för att upprätthålla en till- fredsställande försörjning med dagligvaror och drivmedel i glesbygder. Stöd kan lämnas för investeringar, för att upprätthålla en viss servicenivå i glesbygd samt som hemsändningsbidrag. Hemsändningsbidraget skall underlätta hemsändningen av varor i glesbygd där avståndet är betydande mellan butik och boende. Om det är av särskild betydelse för konsumen- terna kan stöd beviljas även till fackhandelsservice och varubussar.

Stiftelsen Norrlandsfonden

Stiftelsen Norrlandsfonden bedriver verksamhet med bland annat lån, villkorslån och garantier. Norrlandsfonden har till ändamål att, genom att delta i finansieringen, främja främst små och medelstora företags ut- veckling i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt Norrbottens län och inlandskommunerna. Stiftelsen kan också delta i finansieringen av projekt som berör angränsande län, förutsatt att en väsentlig anknytning till stiftelsens ändamål föreligger.

Norrlandsfonden kan delta i finansieringen genom lån, med eller utan villkorlig återbetalningsskyldighet, konvertibla skuldebrev, skuldebrev med optionsrätt, medelstillskott med återbetalning i form av royalty, lånegaranti eller förlustgaranti. Utredningar, infrastrukturella in- vesteringar och forskning kan dessutom finansieras med bidrag och medelstillskott med eller utan krav på återbetalning i form av royalty.

Regional projektverksamhet och medfinansiering av EG:s strukturfonds- program

Länsstyrelserna och de regionala självstyrelseorganen har genom de medel de disponerar för allmänna regionalpolitiska åtgärder, det s.k. länsanslaget, möjlighet att, förutom företagsstöd, bl.a. bevilja medel till projekt som skall gynna den regionala utvecklingen.

Syftet med verksamheten är främst att möjliggöra komplementering till och regional anpassning av åtgärder inom andra politikområden. Näringslivsinriktade verksamheter, som t.ex. insatser för att stimulera nyföretagande och företagsförnyelse, utgör en stor del av projektverk- samheten, men även verksamheter som bl.a. forskning och utveckling, utveckling av arbetsmarknaden, utbildning, IT och landsbygdsutveckling är viktiga. En stor del av verksamheten inriktas på att skapa en god miljö för näringslivet, dock inte genom direkt stöd till enskilda företag. Utmär- kande för verksamheten är det stora antalet deltagande aktörer.

Alla län har dessutom möjlighet att medfinansiera strukturfondspro- jekt, men endast inom de delar av länen som ingår i strukturfondsom- råden. Skillnaden mellan regional projektverksamhet och medfinansie- ring av EG:s strukturfondsprogram är att sistnämnda projekt skall följa riktlinjerna i de samlade programdokumenten (s.k. SPD), och att de får en del av sin finansiering från en strukturfond. Den regionala projekt- verksamhetens inriktning skall däremot utgå från en långsiktig regional

utvecklingsstrategi, den s.k. länsstrategin, och kan, till skillnad från pro- Prop. 2001/02:4 jekt inom de geografiskt avgränsade strukturfondsprogrammen, bedrivas

inom hela landet.

Inom utgiftsområde 19 redovisas även medel som Sverige erhåller från Europeiska regionala utvecklingsfonden. En närmare redovisning av EG:s samtliga strukturfonder lämnas i avsnitt 4.2.

Utvärderingar

Få samlade utvärderingar har gjorts av företagsstödens och projektverk- samhetens effekter. Möjligheterna att dra slutsatser om vilka effekter verksamheten sammantaget har haft genom åren är därför begränsade. Ett problem, oavsett vilken metod man använder, är svårigheten att av- gränsa stödens effekter från andra faktorer som påverkar den regionala utvecklingen.

Den regionalpolitiska utredningen har i sitt arbete med utvärderingar av regionalpolitiska åtgärder koncentrerat sig på de regionalpolitiska företagsstöden. Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att man inte kunnat dra några säkra eller entydiga slutsatser av vare sig tidigare eller egna utvärderingar av de regionalpolitiska företagsstöden.

En underlagsrapport till den regionalpolitiska utredningen har gjorts av Eurofutures. Rapporten, som bygger på tidigare studier, intervjuer, semi- narier och fallstudier, innehåller bl.a. en studie av nyetablerade, växande och etablerade företag för att visa hur företagsstöden fungerar i verklig- heten. För de nyetablerade företagen har stödet, enligt EF, varit direkt avgörande för att de skulle lokalisera sig på den aktuella orten. För till- växtföretagen har stöden i något fall varit en förutsättning för att före- taget skulle överleva, det har dock till största del fungerat som hjälp vid expansioner och investeringar. De stabila företagen använder stöden till att komma förbi tillfälliga svårigheter, de kompenserar även för andra nackdelar som kan finnas i att bedriva verksamhet i glesbygd. Dessa kan vara problem med säkerheter för fastigheter, högre byggkostnader och högre driftskostnader.

Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) har nyligen på regeringens uppdrag gjort en sammanställning av utvärderingar av bl.a. regionalpoli- tiska åtgärder. Ett par slutsatser som kan dras härav är, trots att ett be- tydande antal utvärderingar har skett, dels att antalet kvalificerade utvär- deringar är begränsat, dels att det huvudsakligen är företagsstöden som varit föremål för utvärderingarna. Brister förekommer bl.a. i den sam- hällsekonomiska analysen.

Enligt utvärderingen De regionalpolitiska företagsstöden – en studie av användning och effekter (NUTEK, 2000), kan effekterna av regionalt utvecklingsbidrag, landsbygdsstöd och småföretagsstöd sammanfattas med att de bidrar till att skapa sysselsättning och överlevnad på kort sikt men att dessa effekter inte kan beläggas på längre sikt. Det går inte heller att belägga att stöden skulle leda till ekonomisk tillväxt i stödföretagen. Tillväxtmålet är emellertid relativt nytt. De utvärderingar som har gjorts har studerat stödens effekter då målet främst var ökad sysselsättning.

Det har inte gjorts några utvärderingar av sysselsättningsbidraget sedan det blev en selektiv stödform.

Utvärderingar av de selektiva företagsstöden pekar på svårigheterna Prop. 2001/02:4 för ansvariga myndigheter att veta vilka företag som tillhör de ”utveck-

lingsbara” företagen. Om man å andra sidan väljer ett sådant företag, så är risken stor att företaget skulle ha klarat sig lika bra utan stödet.

I utredningen Konkurrensneutralt transportbidrag (SOU 1997:94) kon- stateras att bidraget i stor utsträckning går till stora företag i traditionella näringar. Att det mesta går till stora företag beror på att företagen blir ersatta för mängden transporterade varor, vilken är större för större före- tag. Transportbidraget bedömdes främst stödja det befintliga näringslivet. Bidraget kan enligt utvärderingen ha en konserverande effekt på närings- livet i stödområdet. Störst betydelse hade bidraget för företag som produ- cerade lågförädlade och skrymmande varor. Utredningen ansåg vidare att bidraget hade större förutsättning att påverka små företags ekonomi, eftersom bidraget kunde ge dem en bättre förhandlingsposition i för- hållande till transportföretag som t.ex. SJ och olika åkerier.

I en utvärdering genomförd av KPMG Bohlins AB 2001 konstateras bl.a. att Stiftelsen Norrlandsfonden gör en betydande samhällsnytta och att dess risklåneverksamhet är efterfrågad bland företagen. Fonden har, enligt utvärderingen, betydande finansiella tillgångar, hög kompetens och en effektiv resursanvändning. Fonden tar högre risker än bankerna och konkurrerar därmed inte med dem, men anses ändå allmänt agera mycket affärsmässigt.

I rapporten Länens projektverksamhet 1990–1997 (NUTEK, R 1999:9) har länsstyrelsernas regionala projektverksamhet utvärderats. Utvärde- ringen visar bl.a. att projekt som beviljats bidrag till stor del genomförts och att måluppfyllelsen för enskilda projekt i allmänhet uppnåtts. För de flesta projekten är inriktningen mot regional tillväxt tydlig. Det kvarstår emellertid osäkerhet om de faktiska effekterna på den regionala utveck- lingen.

Gles- och landsbygdsdimensionen inom regionalpolitiken

Inom regionalpolitiken finns en särskild gles- och landsbygdsdimension som omfattar åtgärder inom ett flertal politikområden. Gles- och lands- bygdsdimensionen inbegriper även delar av skärgården.

Det finns ingen nationellt vedertagen avgränsning för vad som avses med glesbygder, landsbygder och skärgårdar. Avgränsningarna varierar beroende på syftet med olika åtgärder.

Enligt riktlinjer i 1994 års förordning om landsbygdsstöd definieras ett glesbygdsområde som ett stort sammanhängande område med gles be- byggelse och långa avstånd till större orter, sysselsättning och service. Ett landsbygdsområde definieras som ett område med liknande för- hållanden, men med kortare avstånd till större orter och service. Varje länsstyrelse gör sin egen tolkning vilket resulterar i att den geografiska utbredningen för stödet varierar mellan länen.

Efter Glesbygdsverkets senaste sammanställning 1998 framkom att 29 procent av rikets befolkning bor i områden som av länsstyrelserna defini- eras som gles- och landsbygdsområden. Härav bor drygt två procent utanför tätortsnära landsbygd, dvs. utanför områden med 5-45 minuters bilresa till tätorter större än 3 000 invånare.

Exempel på åtgärder som bedrivits under senare år

Prop. 2001/02:4

Att främja tillväxt och sysselsättning är ett viktigt syfte för de särskilda åtgärder som riktar sig till gles- och landsbygder. Landsbygdsstödet är ett viktigt instrument.

Insatser har gjorts för att säkerställa att kooperativa företag ges samma utvecklingsmöjligheter som andra företagsformer. Bland annat anslås årligen näringspolitiska medel för information och rådgivning om den kooperativa företagsformen.

Länsstyrelserna och självstyrelseorganen bedriver med sina projekt- medel en mängd projekt för att öka tillväxten och sysselsättningen i gles- och landsbygder.

Exempel på andra sysselsättningsfrämjande åtgärder, riktade till gles- bygds- och landsbygdsregioner av mer temporär karaktär, är de senaste årens arbetsmarknadspolitiska åtgärder för småskalig turismutbildning och fiskevård.

Inom ramen för arbetet med EG:s strukturfonder och den gemensamma jordbruks- och landsbygdspolitiken genomförs betydande insatser i syfte att bidra till sysselsättning och tillväxt i gles- och landsbygd. Se vidare de särskilda avsnitt som beskriver EG:s struktur- och regionalpolitik respektive jordbruks- och landsbygdspolitik.

Lokala initiativ är viktiga för att resurser skall tas till vara. För att un- derstödja detta arbete har Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva och Skärgårdarnas riksförbund erhållit medel till sin verksamhet med att un- derstödja och samordna sina medlemmars aktiviteter av betydelse för lokal utveckling i gles- och landsbygder.

Inom ramen för EG:s strukturfondsprogram Mål 6 genomfördes pro- jektet Metod-Leader under perioden 1998–2000. Genom att utveckla ett antal metoder syftade projektet till att stärka lokalt utvecklingsarbete. Projektet genomfördes inom följande fyra teman: bredda det lokala part- nerskapet, näringsinriktat utvecklingsarbete, lokal förvaltning av naturre- surser samt internationellt erfarenhetsutbyte för lokala utvecklingsgrup- per.

Servicetillgången är en mycket viktig faktor för möjligheterna att skapa, eller upprätthålla, attraktiva gles- och landsbygder. Förändringar av servicestrukturen medför i många fall försämrad servicetillgång för många boende och verksamma i glesbygds- och landsbygdsområden.

Statens möjligheter till direktstyrning av servicetillgången har minskat i takt med alltmer avreglerade servicesektorer, bolagisering samt omställ- ning från specialdestinerade bidrag till nuvarande kommunala stats- bidrags- och utjämningssystem. Trots detta kvarstår emellertid en rad möjligheter.

Stöd till kommersiell service utgör ett viktigt instrument för statlig på- verkan. Stöd kan lämnas för att upprätthålla en försörjning med daglig- varor och drivmedel i glesbygder som är tillfredsställande med hänsyn till geografiska och befolkningsmässiga förhållanden. Länsstyrelserna ansvarar för stöd till kommersiell service på grundval av kommunernas varuförsörjningsplaner.

Regeringen har också medverkat till att utvecklingen av samordnade servicelösningar intensifierats. Genom bl.a. försök med medborgarkon- tor, boendeservicedelegationens arbete samt utvecklingen av en service-

databas har arbetet med att främja och följa upp samordnade servicelös- Prop. 2001/02:4 ningar i allt högre grad uppmärksammats.

Erfarenheter från utvecklingsinsatser under 1980- och 1990-talen som syftat till att utveckla servicen, visar att lokala lösningar utifrån lokala förutsättningar, samordning istället för stordrift samt ökade kunskaper har varit centrala ingredienser för att utveckla servicen.

Omställningsprogram för tidigare försvarsorter

Regeringen tog hösten 1999 initiativ till ett utvecklingsprogram i nio kommuner med särskilda problem, främst på grund av omstruktureringar inom Försvarsmakten. I Näringsdepartementet tillsattes den s.k. Omställ- ningsgruppen, med uppgift att stötta kommunerna. Förebild är bl.a. det omställningsarbete som med gott resultat genomfördes av Söderhamns- kommittén under åren 1997–1998, efter nedläggningen av flygflottiljen F 15.

Sex kriterier analyserades inför beslutet om vilka kommuner som skulle omfattas av regeringens utvecklingsprogram: befolknings- och sysselsättningsutveckling, arbetslöshetstal, bruttoregionprodukt per in- vånare, andel industrisysselsatta samt beroendet av Försvarsmakten som arbetsgivare. De kommuner som kom att omfattas var Kiruna, Boden, Sollefteå, Härnösand, Falun, Karlskoga, Gotland, Karlsborg och Hässleholm. Under hösten 2000 fick Omställningsgruppen under hand i uppgift att också arbeta med Kramfors kommun, som tillsammans med Härnösand och Sollefteå benämns Ådalsregionen. Dessa kommuner är i många avseenden representativa för ett stort antal av Sveriges kommu- ner. De präglas bl.a. av ett allt starkare internationellt beroende, struktur- förändringar inom industrin, en övergång till tjänste- och kunskapssam- hälle, urbanisering m.m., vilket kräver långsiktiga, strategiska insatser som är lokalt initierade och baserade på analys och bred samverkan. Er- farenheter visar att staten kan bidra med värdefulla instrument för hjälp till självhjälp och därmed främja utveckling och tillväxt i sådana kom- muner.

Omställningsarbetet, genom Omställningsgruppen, pågår till utgången av 2001. Därefter kommer en utvärdering att göras. Hittills har arbetet visat att det är möjligt att mobilisera betydande engagemang och utveck- lingskraft i kommunerna.

Gemensam problembild

Mönstret med sysselsättningsminskning inom basindustrin och den offentliga sektorn är med vissa variationer gemensamt för de nio kom- munerna. Inte i något fall är nedläggningarna av regementen kommuner- nas huvudproblem.

Samtliga kommuner, som ingår i den s.k. Omställningsgruppen, ligger utanför landets tillväxtregioner. Befolkningen minskar och andelen äldre ökar i flertalet kommuner, vilket skapar problem i kommunala verksam- heter och genom vikande skatteintäkter. Utbildningsnivån ligger under riksgenomsnittet i t.ex. Kiruna och Sollefteå medan t.ex. både Boden och

Falun utbildningsmässigt ligger över genomsnittet. Härnösand, Falun och Prop. 2001/02:4 Gotland är residens- och högskoleorter.

Typiskt för kommunerna är det starka beroendet av den offentliga sektorn eller basindustrin, eller bådadera, där sysselsättningen har minskat kraftigt under en följd av år. I många fall är kommunen själv den största arbetsgivaren.

Alla kommuner omfattas av något av strukturfondernas målprogram och har därmed möjlighet att få EU-medel till utvecklingsprojekt. I flera av kommunerna har man emellertid underskott i ekonomin och därför svårt att klara kommunal medfinansiering. Alla utom Falun, Gotland och Hässleholm tillhör sedan länge det nationella, regionalpolitiska stödom- rådet där det är möjligt att få företagsstöd till investeringar och nya jobb.

Omställningsgruppens uppgift

Omställningsgruppens arbete syftar till att starta en långsiktig, strategisk utveckling som främjar företagande och sysselsättning i kommunerna.

Omställningsgruppen skall föreslå åtgärder för att stödja en positiv ut- veckling av arbetsmarknaden och övergång till nya näringar i kommu- nerna. I samverkan med berörda regioner, länsstyrelser, regionala själv- styrelseorgan och kommuner och i anslutning till arbetet med regionala tillväxtavtal, skall gruppen medverka till att lokala utvecklingsgrupper bildas. Följande punkter ingår i utvecklingsprogrammet:

Omvärldsanalyser och utvecklingsplaner skall genomföras för att stödja omställningen till en allsidig näringslivsstruktur och öka möjlig- heterna att attrahera nya företag.

Fastigheter och andra anläggningar för militära ändamål skall ställas till förfogande för annan verksamhet och omvandlas på gynnsamma, affärsmässiga villkor.

Utvecklingen av arbetsmarknaden och en övergång till nya näringar skall stödjas genom att totalt cirka 1 280 statliga jobb lokaliseras och förutsättningar skapas för minst 1 000 privata jobb i kommunerna.

Resurser för nationell medfinansiering av program och åtgärder i EG:s strukturfonder skall av länsstyrelserna och självstyrelseorganen priorite- ras till de regioner där de berörda kommunerna ingår.

Våren 2000 avsatte riksdagen 300 miljoner kronor under 2001–2002 till åtgärder inom omställningsarbetet. Av dessa medel reserverades se- nare 100 miljoner kronor för att delfinansiera utgifter vid lokaliseringen av statliga arbetstillfällen till kommunerna. Genom omprioriteringar inom befintliga budgetramar tidigareläggs också vissa infrastrukturin- vesteringar i några av kommunerna.

Visioner och strategier

Analyser av kommunens starka och svaga sidor, en vision, dvs. en bild av vad som skall känneteckna kommunen i framtiden, samt näringslivs- strategier och handlingsprogram är nödvändiga utgångspunkter i om- ställningsarbetet. Alla kommuner har utnyttjat möjligheten att få konsult- hjälp med en eller flera delar av processen.

Konsensus kring kommunens profilområden och utvecklingslinjer är Prop. 2001/02:4 en förutsättning för att omställningsprocessen skall lyckas. Ett moment

har därför varit att engagera deltagare i lokala arbetsgrupper, inte minst för att inventera resurser, kompetenser och drivande krafter i utveck- lingsarbetet. Representanter för företag, organisationer, högskolan m.fl. har deltagit, vilket har inneburit att nya idéer och resurser har kommit fram och att aktiviteter har startat.

Utvecklingsprojekt som genomförs i samverkan mellan flera lokala och regionala parter prioriteras. Projekten skall kunna hänföras till över- gripande utvecklingsprogram och det bör finnas klara mål eller ambitio- ner för varje projekt. Statliga medel har kunnat fungera som smörjmedel. När projekt och aktiviteter är väl valda kan de bidra till att starta en själv- förstärkande positiv utveckling.

4.2EG:s struktur- och regionalpolitik

EG:s struktur- och regionalpolitik är ett viktigt instrument i den politik för ekonomisk och social sammanhållning som bedrivs inom EU. Den har både direkt och indirekt påverkat den svenska regionalpolitikens in- riktning, omfattning och utformning. Politiken har inneburit väsentliga tillskott av medel samt tillfört den svenska politiken program som arbets- form. EG:s struktur- regionalpolitik har också medverkat till att ytterli- gare stärka sektorssamordningen som verktyg för regional utveckling. Härutöver har, som framgått av tidigare avsnitt, EG:s statsstödsregler haft stor inverkan på den svenska regionalpolitiken.

Syfte och historik

Gemenskapsåtgärderna skall genom strukturfonderna:

·främja utvecklingen av den strukturella anpassningen av regioner som släpar efter i utvecklingen,

·stödja den ekonomiska och sociala omställningen i regioner med strukturella problem, samt

·stödja anpassningen och moderniseringen av politiken och syste- men när det gäller utbildning, yrkesutbildning och sysselsättning.

Den rättsliga grunden och målet för EG:s struktur- och regionalpolitik framgår av Romfördragets nuvarande artikel 158 (f.d. artikel 130a):

”För att främja en harmonisk utveckling inom hela gemenskapen skall denna utveckla och fullfölja sin verksamhet för att stärka sin ekonomiska och sociala sammanhållning. Gemenskapen skall särskilt sträva efter att minska skillnaderna mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer och eftersläpningen i de minst gynnade regionerna eller öarna, inbegripet landsbygdsområdena.”

Enligt artikel 159 skall medlemsstaterna bedriva och samordna sin ekonomiska politik i syfte att även uppnå de mål som anges i artikel 158. I artikel 160 sägs att Europeiska regionala utvecklingsfondens syfte är att bistå med att avhjälpa de viktigaste regionala obalanserna i gemenskapen

genom att delta i utvecklingen och den strukturella anpassningen av regi- Prop. 2001/02:4 oner som utvecklas långsammare samt i omstruktureringen av industrire-

gioner på tillbakagång.

Huvudsyftet med EG:s struktur- och regionalpolitik kan sägas vara att både minska klyftorna mellan olika delar av unionen och att underlätta strukturomvandlingen i näringslivet.

EG:s nuvarande struktur- och regionalpolitik började i stora drag att ut- formas på 1970-talet i samband med att Storbritannien blev medlem i gemenskapen. Då gjordes ett första försök att åstadkomma en gemensam inriktning. Stödet riktades främst till modernisering av jordbruket, för- tidspensionering av lantbrukare samt yrkesmässig utbildning och utveck- ling.

I slutet av 1980-talet och i samband med att Spanien och Portugal blev medlemmar fanns det en stark vilja till förändring av både jordbruks- och regionalpolitiken. Missnöjet med jordbrukspolitiken berodde framför allt på överproduktionen och de kostnader den medförde. I fråga om regio- nalpolitiken befarade man att den gemensamma inre marknaden, som skulle vara införd 1993, främst skulle gynna de rika och starka regio- nerna i Europas mitt. Områden i utkanten av unionen, som Grekland, Spanien, Portugal och Irland, ansågs inte ha samma möjligheter att dra fördel av den gemensamma inre marknaden som de mer centrala och mer industrialiserade delarna av gemenskapen.

År 1988 fattades beslut om en reformering av EG:s struktur- och re- gionalpolitik. De tre strukturfonderna; fonden för regional utveckling (ERUF), socialfonden (ESF) och jordbruksfondens utvecklingssektion (EUGFJ) skulle nu samverka genom att gemensamma mål sattes upp för struktur- och regionalpolitiken.

År 1993 reviderades målen samtidigt som ytterligare en fond infördes; fonden för fiskets utveckling (FFU). Samma år inrättades även samman- hållningsfonden med syfte att stödja Grekland, Spanien, Portugal och Irland inför genomförandet av den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Sammanhållningsfonden ger ekonomiskt stöd till projekt på miljöområdet och till transeuropeiska transportnät. Villkoret för att få del av sammanhållningsfonden är att landets BNP per capita är lägre än 90 procent av medeltalet i unionen.

År 1995 när Finland och Sverige anslöts till unionen infördes gleshets- kriteriet för avgränsning av stödberättigade regioner. Därmed inrättades mål 6 som omfattades av samma regler som mål 1.

År 1999 genomfördes den senaste reformen av EG:s struktur- och re- gionalpolitik. De tidigare sju målen för politiken har minskats till tre och antalet gemenskapsinitiativ har skurits ner från tretton till fyra. Ledorden under reformarbetet har varit förenkling, koncentration och partnerskap.

Strukturfondsperioden 1994–1999

Under strukturfondsperioden 1994–1999 gällde följande prioriterade mål:

Mål 1 : strukturanpassning av regioner som utvecklas långsammare. Mål 2 : ekonomisk omställning i industriområden på tillbakagång.

Mål 3 : bekämpning av långtidsarbetslöshet, integrering av unga och Prop. 2001/02:4 personer hotade av uteslutning från arbetsmarknaden.

Mål 4 : anpassning av arbetstagare till förändringar i industrin och pro- duktionssystemen.

Mål 5a : anpassning av jordbrukets och fiskerinäringens strukturer. Mål 5b : ekonomisk diversifiering av känsliga landsbygdsområden.

Mål 6 (Finland och Sverige): strukturanpassning av glesbefolkade re- gioner.

Målen 1,2, 5b och 6 var geografiskt begränsade medan målen 3,4 och 5a kunde omfatta hela unionen.

Härutöver fördelades resurser till tretton gemenskapsinitiativ.

Sverige tilldelades för perioden 1995–1999 cirka 13 miljarder från strukturfonderna. Medlen från EU skall kompletteras med minst lika stor andel offentliga medel från Sverige.

Utvärderingar av strukturfonderna i Sverige

Den slutliga utvärderingen av det arbete som har bedrivits i Sverige den gångna programperioden 1995–1999 är ännu inte klar. Hittills har i första hand uppföljningar och processutvärderingar gjorts. Inom vissa av strukturfondsprogrammen har tematiska utvärderingar genomförts. För mål 6-programmet har studien Utvärdering av mål 6-programmets sys- selsättningseffekter tagits fram. Den visar att projekten har hög målupp- fyllelse avseende antal arbetstillfällen. Det finns dock risk för en över- skattning av effekterna eftersom även arbetstillfällen som skapats genom andra medel än strukturfondsmedlen redovisas. För mål 2-programmen har en tematisk utvärdering om nätverk och samverkansprojekt ”Från brukskultur till nätverkskultur – En tematisk studie av nätverk och sam- verkan i Mål 2-regionerna” gjorts. Av utvärderingen framkommer att företagen anser att mål 2-programmet har varit ett viktigt incitament till att arbeta i nätverk. Företagen framhåller att det är möjligheten till att utveckla affärer och produkter som är den viktigaste faktorn för att delta i olika projekt.

I den andra etapputvärderingen av programmet för Växtkraft mål 4 be- skrivs olika typer av nätverk mellan företag som kan bidra till att skapa goda förutsättningar för kompetensutveckling och innovation. Det kon- stateras vidare att företagets affärsrelationer utgör den kanske viktigaste källan till kompetens- och verksamhetsutveckling men att denna poten- tial inte utnyttjats fullt ut.

Nya arbetsformer

Program
I och med Sveriges EU-medlemskap kom program som arbetsform att få
stor betydelse vid utformningen av såväl regionalpolitiken som den nya
regionala näringspolitiken. En förutsättning för användningen av struk-
turfondsmedel är att berörda regioner i breda partnerskap utarbetar mål,
strategier och prioriteringar för hur regionen i fråga skall kunna åstad-
komma en hållbar utveckling. Detta arbete skall utgå ifrån en analys av	22
	22

regionens starka och svaga sidor samt dess möjligheter och hot – en s.k. Prop. 2001/02:4 SWOT-analys. Stor möda har ägnats åt att formulera lämpliga kvantita-

tivt och kvalitativt uppföljningsbara mål. Programmen utvärderas av obe- roende utvärderare både innan de beslutas av kommissionen, när halva tiden har gått samt efter det att programmet är avslutat.

Detta nya arbetssätt blev våren 1998 även förebild för arbetet med de regionala tillväxtavtalen inom vilka såväl program som arbetsform och lärande genom utvärdering är viktiga hörnstenar. De nuvarande länsvisa regionala tillväxtavtalen har i sin tur utgjort grunden för regionernas ut- arbetande av strukturfondsprogrammen för mål 1 och mål 2 under pro- gramperioden 2000–2006.

Partnerskap

I arbetet med strukturfondsprogrammen har begreppet partnerskap bred- dats och befästs. De breda partnerskapen, bestående av företrädare för både offentlig sektor, näringslivet och andra organisationer på lokal och regional nivå, har inneburit att nya kontaktytor skapats. Särskilt tydligt och framgångsrikt har partnerskapet varit i Växtkraft mål 4 och gemen- skapsinitiativet Leader II. Den nya geografiska indelningen av program- områdena för mål 2, 5b och 6 som bröt traditionella administrativa grän- ser, innebar också en förnyelse och vitalisering av samarbetsformerna mellan främst länsstyrelser och självstyrelseorgan.

Partnerskapstanken har överförts från strukturfondsprogrammen till arbetet med de regionala tillväxtavtalen. Partnerskapet mellan närings- livet och den offentliga sektorn har för båda parter inneburit en ökad medvetenhet om den lokala och regionala näringslivsmiljöns betydelse för företagens konkurrenskraft samt betydelsen av nätverk och kluster- bildningar.

Partnerskapet har också blivit ett forum för statlig sektorssamordning. Genom såväl programarbetet som samverkan i partnerskap har insikten ökat om vikten av att företrädare för olika politikområden samordnar sina insatser inom ett visst geografiskt område.

4.3 Näringspolitik

Målet för näringspolitiken är att främja en hållbar ekonomisk tillväxt och
ökad sysselsättning genom fler och växande företag.
Statens åtgärder inom näringspolitiken syftar till att skapa ett förbättrat
företagsklimat genom information och rådgivning, regelförenklingsar-
bete, kapitalförsörjning där den privata marknaden inte fungerar tillfreds-
ställande, kompetens och kunskapsöverföring samt en väl fungerande
konkurrens. På ett mer övergripande plan bör staten främja positiva atti-
tyder till företagande och entreprenörskap.
Näringspolitiken kompletterar genom dessa åtgärder de än viktigare
allmänna förutsättningarna för näringslivet som läggs fast inom andra
politikområden.
Olika former av företagsservice har länge funnits i Sverige. Under
tidigt 1900-tal inrättades s.k. företagareföreningar som hade till uppgift	23
	23

att bistå småföretag med råd och kapital. Under början av 1970-talet ut- Prop. 2001/02:4 vecklades den nuvarande småföretagspolitiken. Utgångspunkten är att

företagen själva ska stå för kostnaderna för företagsutveckling. De mindre företagen anses dock ha en begränsad benägenhet och möjlighet att utnyttja externa tjänster, varför det ur samhällets synvinkel finns skäl att stå för viss del av kostnaderna. En grundinställning har varit att offentligt finansierad företagsservice inte ska konkurrera med privata tjänsteföretag.

I dag tillhandahålls de statliga insatserna för näringslivs- och företags- utveckling i första hand av ALMI Företagspartner AB, Verket för näringslivsutveckling (NUTEK), Stiftelsen Industrifonden, Stiftelsen innovationscentrum (SIC), Svensk industridesign och Svensk-Norsk In- dustrifond. Dessa organisationer ska ses i relation till det utbud av före- tagsutvecklande insatser som erbjuds via privata och offentliga aktörer regionalt och lokalt.

Den nya myndighetsstruktur som etablerades den 1 januari 2001 med integration av verksamheter som tidigare bedrevs av Närings- och tek- nikutvecklingsverket och ALMI Företagspartner AB syftar till att skapa en central funktion med hög profil inom företagsutvecklingsfrågor och entreprenörskap.

Information och rådgivning

En viktig roll för staten är att tillhandahålla myndighetsrelaterad infor- mation avseende lagar, regler och statens åtgärder inom dessa områden. Sådan information finns i dag tillgänglig hos ett antal olika organisatio- ner och omfattar ett brett spektrum av olika insatser och tekniker.

För att underlätta för små och medelstora företag att tillgodogöra sig Sveriges medlemskap i EU inrättades 1993 så kallade Euro Info Centres. Året efter, 1994, etablerades Startlinjen inom NUTEK vars syfte är att ge snabb information om lagstiftning och praktiska råd inför en företags- start. Med anledning av miljöarbetets betydelse för konkurrenskraften upprättade NUTEK en liknande informationsverksamhet Miljöstyrning i småföretag 1997 för att underlätta för företag att arbeta med ett relevant miljöledningssystem.

Samtliga dessa informationsåtgärder har utvecklats under de gångna åren och mycket information finns i dag att hämta via hemsidor på Inter- net. Detta var en av anledningarna till att regeringen uppdrog åt NUTEK att, i nära samarbete med andra aktörer, utforma en s.k. portal, Före- tagarguiden, som på ett översiktigt sätt presenterar tillgänglig informa- tion och underlättar informationshämtningen för blivande och befintliga företagare. För närvarande samarbetar 23 myndigheter och organisatio- ner i projektet. Arbetet med att skapa tjänsten påbörjades under 2000 och lansering beräknas ske under hösten 2001 .

Regeringen har beviljat Internationella Företagarf ö reningen i Sverige, IFS, bidrag med drygt 8 miljoner kronor för att genomföra rådgivnings- insatser på olika platser i landet för att stödja invandrarföretagande och stärka rådgivningen riktad till personer med i nvandrarbakgrund. Medlen beviljades för en treårsperiod och NUTEK har fått uppdrag av regeringen att utvärdera insatserna.

Regeringen har sedan 1997 genomfört en bred informationssatsning Prop. 2001/02:4 om kooperativt företagande ”starta eget tillsammans” samt under ett antal

år stött de 21 lokala kooperativa utvecklingscentra (LKU) som finns spridda i landet. Syftet har dels varit att öka kunskapen om den koopera- tiva företagsformen, dels att vidta kompetensutvecklingsåtgärder för råd- givarna vid LKU.

Regelförenklingsarbete

En grundförutsättning för ett bra entreprenörskap och företagande är att de regler som gäller för företagande är ändamålsenliga, rättvisa och lätta att hantera. Regeringen har därför vidtagit ett antal åtgärder som syftar till att förenkla för småföretagen. Flera av dessa är i linje med förslagen i Småföretagsdelegationens betänkande.

En särskild funktion, SimpLex, har inrättats inom Näringsdeparte- mentet. Dess arbete syftar till att minska regelverkens administrativa börda för små företag, genom att dels utbilda tjänstemän i Regerings- kansliet, vid myndigheter och i utredningsväsende, dels granska regelför- slag som har effekter på små företags villkor, bl.a. genom konsekvens- analyser. I arbetet ingår även att identifiera områden i behov av regelför- enkling. Prioriterade områden är skatte- och arbetsrättslagstiftning, samt miljölagstiftning.

Ett annat viktigt arbete inom området är Patent och registreringsverkets och Riksskatteverkets gemensamma projekt, Kontakt N, som syftar till att utveckla en gemensam webbplats på internet för registrering av före- tag. I dagsläget innehåller Kontakt N möjlighet att via Internet få nöd- vändig information om företagsbildande, registrering av mervärdesskatt, F-skatt m.m. I den slutliga fasen skall det vara möjligt att registrera företaget på elektronisk väg.

Kapitalförsörjning

En effektiv kapitalmarknad är en grundförutsättning för ett rikt närings- liv. Sverige har i internationell jämförelse ett litet antal finansiella stöd som komplement till den allmänna kapitalmarknaden. De näringspoli- tiska insatserna hanteras främst av ALMI Företagspartner AB, NUTEK, Stiftelsen Industrifonden och Stiftelsen Innovationscentrum.

NUTEK kan inom ramen för teknikförordningen bevilja s.k. sådd- finansiering i form av lån. Villkoren är att projektet representerar tekniskt nytänkande, har kommersiell potential och att upphovsmannen förfogar över relevant kompetens för att projektet ska lyckas. Lånet får inte överstiga 3 miljoner kronor och får maximalt utgöra 50 procent av den totala projektkostnaden. Den senaste tioårsperioden har NUTEK samar- betat med mer än 1 500 innovatörer och småföretagare. I de fall finansie- ring beviljas medverkar NUTEK till att förmedla kontakter till relevanta nätverk, riskkapitalmarknaden och nyckelpersoner inom svensk forsk- ning och utveckling.

ALMI:s finansiering skall bidra till tillväxt i små och medelstora före- tag och kompletterar banker och andra finansiärer genom att ta en större risk med ett begränsat belopp. Företag som beviljas lån skall bedömas

vara utvecklingsbara och ha viljan och styrkan att expandera. Till lånet Prop. 2001/02:4 kopplas ofta insatser för att höja kompetensen i företaget. Den relativt

höga risknivån i ALMI:s utlåning kompenseras genom en ränta som ofta ligger över bankernas. ALMI subventionerar inte företag med fördelak- tiga lån, utan erbjuder riskdelning där risktagandet måste kompenseras med en förväntad god avkastning. ALMI har även möjlighet att ge lån till speciella grupper såsom nyföretagare, kvinnor och ungdomar. Totalt dis- ponerar ALMI drygt 4 miljarder kronor för finansiering av små och medelstora företag. Under 2000 beviljade ALMI lån till drygt 2 300 företagare till ett totalt belopp av 831 miljoner kronor. Totalt har ALMI 15 000 lånekunder.

Industrifonden kan lämna lån huvudsakligen till industriella utveck- lingsprojekt och marknadsåtgärder. Projektens budget bör uppgå till minst fyra miljoner kronor och de inledande faserna vara avklarade. Högst 50 procent av projektets kostnader kan täckas av lån från Industri- fonden och säkerheter krävs vanligen inte. Lånen löper med marknads- mässig ränta, alternativt med en kombination av ränta och omsättnings- beroende royalty.

Via Stiftelsen Innovationscentrum finns möjlighet för privatpersoner och nystartade enskilda företag att erhålla s.k. förstudiebidrag eller lån med villkorad återbetalningsskyldighet. Villkorslån kan uppgå till maxi- malt 400 000 kronor och kan beviljas mot säkerhet i projektet.

Regeringen har vidare delfinansierat försöksverksamheten med Indust- riella Utvecklingscentra (IUC) på nio orter. Med hjälp av statlig finansie- ring drivs verksamheten framför allt på tre områden; uppsökande verk- samhet, produktutveckling och förstudier för avknoppning. Det övergri- pande målet är att tillhandahålla idéer och produkter med utvecklingspo- tential för att etablera små och medelstora företag som annars inte kom- mer till stånd.

Kvinnors företagande

I början av 1990-talet genomfördes inom NUTEK ett omfattande utred- ningsarbete om möjligheter för kvinnors företagande. Arbetet resulterade i ett förslag till åtgärdsprogram riktat till företagande i de dåvarande re- gionalpolitiska stödområdena 1 och 2. Programmet inriktades mot att främja kvinnors befintliga företagande och till ett ökat nyföretagande. Verksamheten har därefter utvecklats successivt och omfattar i dag insat- ser över hela Sverige. Verksamheten har inriktats på att synliggöra kvin- nor som företagare och erbjuda rådgivning genom projektet ”Affärsråd- givare för kvinnor” samt utveckla rådgivningsmaterial för kvinnors be- hov.

Insatserna har vidare resulterat i att Sverige ligger långt fram när det gäller forskning om kvinnors företagande. Även internationellt har arbe- tet uppmärksammats dels genom att projektet med ”Affärsrådgivare för kvinnor” har lyfts upp som s.k. best practice i EU:s sysselsättningspakt dels genom Sveriges initiativ till bildandet av det europeiska nätverket ”The Eureopean network to Promote Women’s Entrepreneurship” (WES).

Entreprenörskap inom utbildningsväsendet

Prop. 2001/02:4

Med läroplanen för grundskolan som grund och starkt styrmedel främjar utbildningen utvecklingen av de egenskaper, kunskaper och färdigheter som kännetecknar en god entreprenör, en god anställd och en god sam- hällsmedborgare. Åtgärder som bidrar till att stärka läroplanens intentio- ner är bl.a. samverkan mellan skolan och arbetslivet, som är en viktig förutsättning för att utveckla aktiva och företagsamma individer. Dit hör också kompetensutvecklande åtgärder för lärare i främst yrkesämnen vilka genomförs i samarbete med branschorganisationer och andra ar- betslivsföreträdare, vilket ger lärarna förbättrade kunskaper inom berört yrkesområde och om villkoren i berörd bransch som bör inverka gynn- samt på elevernas intresse och engagemang. Med god tillgång till och god kunskap om datorer m.m. i skolan kan ett elevaktivt, forskande ar- betssätt främjas.

I propositionen om En förändrad lärarutbildning (prop. 1999/2000:135) har det betonats att utvecklingen i arbetslivet föranleder en ny utformning av lärarutbildningen. Denna utbildning skall förbereda för en kontinuerlig kunskapsutveckling och för att använda ett undervisningssätt där eleverna själva i hög grad söker sin egen kunskap vilket bör medverka till utvecklingen av ett företagsamt förhållningssätt i skolan.

Universitet och högskolor är mycket lyhörda inför signaler om vikten av att ta tillvara små och medelstora företags utvecklingspotential. Anta- let utbildningar i småföretagande och entreprenörskap har vuxit sedan 1970-talet. Det finns numera program och kurser med inriktning mot entreprenörskap vid i princip alla universitet och högskolor i landet. Några exempel på utbildningar är Entreprenörsprogrammet som finns på flera orter, Utvecklingsingenjörsprogrammet vid Högskolan i Halmstad, Innovations- och designingenjörsprogrammet vid Karlstads universitet och kurser som Nyföretagande på landsbygden vid Sveriges Lantbruks- universitet samt Entreprenörskap och start av ny verksamhet vid Linköpings universitet. Vid i stort sett alla utbildningar understryks vik- ten av att arbeta i projekt, och med grupper som har en blandad erfaren- het, t.ex. av olika ämnesområden. Många av utbildningarna har en nära koppling till företagsvärlden.

Vid några universitet har bildats organisationer med syfte att stimulera entreprenörskap och tillväxt och som samtidigt utgör bas för utbildningen med denna inriktning. Forskning om entreprenörskap och småföreta- gande sker vid bl.a. universiteten i Växjö, Umeå och Stockholm. Vid uni- versitet och högskolor sker också, i samverkan med andra näringslivs- främjande lokala aktörer, en stor satsning på forskarparker och företags- byar med stark anknytning till lärosätenas verksamhet.

Förutom utbildning och forskning bör även de s.k. Drivhusen fram- hållas. De finns för närvarande vid sex högskolor och är organisationer som har startats av studenter för- studenter för att stimulera entreprenör- skap och fungera som en länk mellan högskolan och näringslivet. Sam- mantaget visar detta att det under de senaste åren utvecklats ett stort ut- bud av utbildningar och annan verksamhet med inriktning mot entrepre- nörskap. Detta område framhålls ofta som angeläget, men blir enligt hög- skoleverkets rapport Högskoleutbildade – tillgång och efterfrågan

(1999:9 AR) inte föremål för prognosberäkningar och redovisas sällan i Prop. 2001/02:4 sammanställningar. Det är exempel på ett relativt nytt område och ut- bildningsinriktning som i sammanställningar döljs under de huvudämnen

som ingår i examina.

4.4Regional näringspolitik

Den regionala näringspolitiken syftar till att utifrån de förutsättningar som finns i varje region stärka näringslivets utveckling genom en effek- tivare samordning av insatser inom politikområden. Tillväxtavtalen är de viktigaste instrumenten för att genomföra denna politik. Den regionala näringspolitiken introducerades i propositionen Regional tillväxt – för arbete och välfärd (prop.1997/98:62, bet. 1997/98:AU11, rskr. 1997/98:204). Utgångspunkterna är:

·Förutsättningarna för tillväxt är olika i skilda delar av landet. En effektiv politik måste anpassas till detta.

·Statliga insatser av betydelse för regional tillväxt genomförs av ett stort antal aktörer inom flera politikområden. En effektiv användning av resurser fordrar samordning.

·Politik för regional tillväxt förutsätter näringslivets medverkan.

Alla län accepterade ett erbjudande från regeringen i maj 1998 att delta i arbetet med regionala tillväxtavtal. Arbetet skall ses som en pågående process i vilken olika aktörer – bland annat myndigheter, näringsliv, kommuner och nationella organ – samverkar kring gemensamma mål för hur tillväxt kan skapas inom en region.

Några nya statliga medel avsattes inte för genomförandet av åtgärder inom tillväxtavtalen. I stället skulle befintliga statliga anslag användas på ett mer kreativt och effektivt sätt. Bland annat regional-, närings-, ar- betsmarknads-, forsknings-, utbildnings- och miljöpolitiken identifiera- des som viktiga områden för den regionala utvecklingen. Statliga medel inom dessa områden skulle samordnas bättre och i ökad utsträckning vara tillgängliga för beslut på den regionala nivån.

Avtalen arbetades fram av regionala partnerskap. Partnerskapen skall ses som en mötesplats eller ett nätverk för tvärsektoriell samverkan. Pro- cessen leds av länsstyrelsen eller självstyrelseorganet i respektive län. Exempel på andra viktiga aktörer i partnerskapet är näringslivet, kom- muner och landsting. Även arbetsmarknadens organisationer, universitet och högskolor, näringslivets organisationer samt kulturliv och lokala ut- vecklingsgrupper ingår ofta.

Regionerna bestämmer själva vilka geografiska områden som skall omfattas av ett tillväxtavtal. Det kan handla om hela eller delar av län samt samarbeten över länsgränser.

Avtalen består av tre delar. Den första är en analys av regionens styrkor och svagheter vad gäller tillväxtförutsättningar och belyser de problem och möjligheter som finns i regionen. Den andra delen består av ett handlingsprogram med övergripande tillväxtmål för regionen samt de

insatsområden och åtgärder som partnerskapet prioriterar att samverka

kring. Insatserna skall främja jämställdhet mellan könen och en ekolo- Prop. 2001/02:4 gisk hållbar utveckling. Av den tredje delen av avtalet skall framgå hur

programmet och dess åtgärder skall genomföras, finansieras, följas upp och utvärderas. De parter som skall medverka i genomförandet bekräftar detta genom skriftliga överenskommelser.

Under 1998–1999 planerades och arbetades avtalen fram i regionerna. Under april 1999 överlämnade länen avtalsutkast till regeringen. Ut- kasten utvärderades under pågående process, av oberoende utvärderare. Slutsatser och rekommendationer förmedlades till samtliga län i juni 1999. I november 1999 lämnade länen en ny redovisning av avtalen till regeringen. En arbetsgrupp inom Regeringskansliet granskade därefter alla avtal. I en rapport (Rapport om tillväxtavtalen – Tillväxt i hela Sverige, Ds 2000:7) konstaterade granskningsgruppen att arbetet i alla län hade gått framåt och att alla ville fortsätta arbetet. Arbetet såg emel- lertid mycket olika ut och regionerna hade kommit olika långt i pro- cessen. Svagheterna i avtalen fanns framför allt i de s.k. horisontella per- spektiven jämställdhet och ekologisk hållbar utveckling. I alla län före- föll idén med regionala tillväxtavtal vara förankrad i näringslivet och hos offentliga lokala och regionala aktörer. Det konstaterades också att pro- cessen hade lett till en lokal och regional mobilisering för frågor om till- växt och regional utveckling. Förutom Regeringskansliets genomgång av avtalen genomförde en konsultgrupp en utvärdering av processen i sju län och på nationell nivå (Nordregio Working Paper 2000:6). I samtliga län uppgavs att samarbete och samtalsklimat hade gynnats av avtalsar- betet. Inget län vill återgå till traditionella arbetsformer, vilket även gäller de län där avtalsarbetet har gått mer trögt. Processen i sig fram- hölls som mycket positiv för tillväxt och sysselsättning med lokala och regionala förtecken. De regionala partnerskap, som har formats, utgör väl fungerande fora för utbyte av information mellan myndigheter, kommu- ner och näringsliv.

Genomförandet av tillväxtavtalen pågår nu i alla delar av landet. Under våren 2001 presenterade Näringsdepartementet en första uppföljnings- rapport, (Ds 2001:15 ”Rapport om tillväxtavtalen – första året”). Rapporten bygger dels på regionala och nationella myndigheters redo- visningar av arbetet med tillväxtavtalen till och med hösten 2000, dels på en enkät till personer som ingår i de regionala partnerskapen.

Rapporten visar att processen går framåt och att genomförandet har påbörjats i alla regioner. Engagemanget i partnerskapen och synen på tillväxtavtalen som arbetsform varierar både mellan länen och beroende på vilken organisation man företräder.

Generellt håller partnerskapens engagemang en oförändrad nivå jäm- fört med i planeringsfasen. Arbetet har ökat företagens engagemang i frågor om regional utveckling. Även universitet och högskolor är positivt inställda till arbetsformen och ser tillväxtavtalen som en plattform var- ifrån de kan utveckla den s.k. samverkansuppgiften. Däremot varierar både länsarbetsnämndernas och kommunernas engagemang. Nationella myndigheter medverkar endast i liten utsträckning.

En tydlig majoritet av företrädare för statliga organ, landsting och företagens organisationer i de regionala partnerskapen anser att tillväxt- avtalen bidrar till en effektivare samordning av resurser för regional ut-

veckling. De anser också att tillväxtavtalen synliggör de offentliga och

privata resurserna för att främja tillväxt och sysselsättning. Samtidigt Prop. 2001/02:4 som samordningen har blivit bättre anser merparten av de tillfrågade att

statens roll som medfinansiär av tillväxtavtalen är otydlig. Ett exempel är att både länsarbetsnämnderna själva och andra medverkande, bl.a. läns- styrelserna, anger att nämnderna agerar olika från län till län och att det behövs klarare direktiv om hur medel för arbetsmarknadspolitiska åtgär- der kan användas. Ett skiftande engagemang i olika län kan delvis förkla- ras av att behoven och förutsättningarna skiljer sig åt. Dessutom uppger en majoritet av de tillfrågade att tillväxtavtalets värde som ett instrument för regionala förhandlingar har varit begränsat.

Den 15 september 2000 hade sammantaget beslutats om nästan 3 miljarder kronor för projekt inom tillväxtavtalen. Staten står för nästan hälften av medlen, privata företag för en fjärdedel. Andra finansiärer är kommuner, EG:s strukturfonder, landsting m.fl. De statliga medlen be- står i stor utsträckning av medel för arbetsmarknadsutbildningar samt länsstyrelsernas och självstyrelseorganens medel för allmänna regional- politiska åtgärder.

Uppföljning och utvärdering är nödvändiga för att öka kunskaperna om regional utveckling och tillväxt och kunna bedöma resultatet av arbetet med tillväxtavtalen. Det är dessutom en av grunderna för att kunna ut- veckla en lärande process. I vissa län har parterna lagt ut projektdata- baser på Internet vilket skapar helt nya möjligheter för ökat kunskapsbyte kring processen och de gemensamma insatserna. Några län arbetar till- sammans med interna bedömningsgrupper och/eller externa konsulter för att systematiskt kunna reflektera och dra lärdom i det pågående arbetet.

Under arbetets gång har i de flesta län medvetenheten om jämställd- hets- och miljöfrågornas betydelse ökat. Samtidigt har man insett att det behövs bättre metoder och utbildning för att kunna integrera jämställd- heten och det ekologiska perspektivet i arbetet med avtalen. Som ett led i detta arbete har regeringen utsett pilotlän som skall utveckla metoder kring praktiskt arbete med miljö och jämställdhet i tillväxtavtalen.

De regionala partnerskapen skall främja ett nätverksorienterat arbets- sätt. Uppföljningen visar att de offentliga aktörerna i de regionala nät- verken, näringslivsorganisationer samt vissa kommuner tycks ha det största utbytet av processen. De har stärkt banden mellan sig, men också utvidgat sina kontaktnät. Kontakterna mellan den regionala nivån och kommunerna har ökat något. Näringslivets engagemang har ökat, men det är svårt att dra slutsatsen att dialogen mellan privat och offentligt har utvecklats eller fördjupats. Merparten statliga aktörer och landstings- företrädare anser att tillväxtavtalen tillför ett mervärde. Kommunerna och företagens organisationer är mer splittrade i frågan. En majoritet av företagarna anser att tillväxtavtalen innebär ett mervärde för dem.

Den regionala nivån uppfattar det som en brist att endast enstaka nationella, statliga myndigheter hittills har engagerat sig i arbetet. NUTEK, som både bistår länen med metodutveckling och medverkar som finansiär av åtgärder, är ett undantag. Organisationerna inom turist- området har också medverkat genom att erbjuda sin kompetens och sina kontaktnät till partnerskapen. Även Arbetsmarknadsverket samt univer- sitet och högskolor har tagit aktiv del i arbetet.

Arbetet med tillväxtavtalen fram till juni 2001 visar på flera behov av

vidareutveckling.

Statliga aktörers insatser utvärderas fortfarande oftast sektorsvis. Det Prop. 2001/02:4 behövs mer av uppföljningssystem där de samlade aktörernas agerande

kan följas.

Det regionala tillväxtavtalets idé förefaller ännu vara främmande för många företag, organisationer m.fl. på lokal nivå. Metoder för hur man agerar ur ett lokalt perspektiv för att få nytta av tillväxtavtalet bör disku- teras och spridas.

Genomförandet av tillväxtavtalen har pågått i drygt ett år. Det är ännu för tidigt att uttala sig om insatsernas effekter, men redan nu kan fast- ställas att aktörer på regional nivå har utvecklat en samsyn och inlett samverkan kring insatser som är betydelsefulla för den egna utveck- lingen.

4.5Arbetsmarknadspolitik

Målet för arbetsmarknadspolitiken är en väl fungerande arbetsmarknad med full sysselsättning och god ekonomisk tillväxt.

Arbetsmarknadspolitikens uppgift att öka anpassningsförmågan på ar- betsmarknaden skall ske genom ett effektivt platsförmedlingsarbete som tillsammans med kompetenshöjande insatser och övriga åtgärder leder till en hög rörlighet på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadspolitiken har såväl ett individ- som ett tillväxtperspek- tiv. Detta kan innebära målkonflikter. Det nationella perspektivet är ut- gångspunkt för politiken. Arbetsmarknadspolitikens roll som en del i ett mer långsiktigt arbete för regional utveckling och tillväxt har emellertid utvecklats. Ett verktyg för detta är de regionala tillväxtavtalen. Andra former för lokal och regional anpassning och samverkan är arbetsmark- nadsnämnder och regionala kompetensråd.

Arbetsmarknadspolitiken är en viktig del i en politik för regional ut- veckling. En effektiv matchning av arbetssökande och arbetsgivare, en väl fungerande arbetslöshetsförsäkring som underlättar och stimulerar omställningen på arbetsmarknaden och insatser som innebär att under- och outnyttjade resurser tas tillvara ökar förutsättningarna för ekonomisk tillväxt och sysselsättningsökning. Sambandet gäller alla regioner i landet och är därmed av stor betydelse för att uppnå och behålla livskraftiga regioner.

Det finns alltid obalanser på arbetsmarknaden. Ofta beror det på strukturomvandlingar i det lokala näringslivet som leder till att arbets- kraftens kompetens inte längre överensstämmer med näringslivets behov på grund av att företagens kompetensbehov har förändrats, alternativt nya branscher har etablerat sig i regionen. En viktig uppgift för arbets- marknadspolitiken är att öka arbetskraftens produktivitet, kunskaper och förmåga till rörlighet, både inom och mellan regioner. Genom att säker- ställa ett effektivt arbetsutbud minskar riskerna för flaskhalsar samtidigt som sysselsättningsnivåerna kan upprätthållas. Detta kräver ett nationellt perspektiv.

I propositionen 1999/2000:139 En rättvisare och tydligare arbetslös- hetsförsäkring föreslog regeringen åtgärder för att förtydliga försäkring- ens karaktär av en omställningsförsäkring. Förslagen innebar bl.a. att

tydligare regler beträffande geografisk och yrkesmässig rörlighet för den Prop. 2001/02:4 som uppbär arbetslöshetsersättning infördes. Riksdagen har beslutat en-

ligt förslagen, som trädde i kraft i början av 2001.

Statistiska Centralbyråns (SCB) statistik över yrkesmässig rörlighet på arbetsmarknaden visar att antalet byten på arbetsmarknaden har ökat kraftigt från 1995. År 2000 var antalet byten knappt 50 procent fler än 1995. I samtliga län förutom Gotlands var bytesfrekvensen högre 2000 än 1995.

Konjunkturberoende program

Arbets- och kompetenslinjen är grunden i arbetsmarknadspolitiken. Om det inte finns ett arbete skall de arbetslösa erbjudas en lämplig utbildning eller en praktikplats. Arbetsmarknadspolitiken syftar bl.a. till att ge de arbetslösa en sådan kompetens att de kan ta de lediga arbeten som finns. Konjunkturberoende program har en inbyggd tröghetsmekanism som kan få effekten att deltagaren kan stanna kvar i regionen även under en strukturomvandling. Finns det efter utbildningen fortfarande ingen efter- frågan måste den arbetssökande pendla eller flytta till en annan region där kompetensen efterfrågas.

De konjunkturberoende programmens betydelse för en väl fungerande arbetsmarknad är stor i alla kommuner och regioner. Oavsett om kom- munen har hög arbetslöshet eller flaskhalsproblem hjälper programmen till att matcha utbud och efterfrågan av arbetskraft.

Arbetsmarknadspolitiken och de regionala tillväxtavtalen

Arbetsmarknadspolitikens centrala uppgift inom ramen för arbetet med de regionala tillväxtavtalen är att säkerställa tillgång till arbetskraft med den kompetens som näringsliv och offentlig sektor efterfrågar. Genom bl.a. tillväxtavtalen kan företagens behov kanaliseras och arbetsmark- nadspolitikens programutbud anpassas till lokala och regionala behov.

Det är viktigt att tillväxtavtalen utformas efter lokala och regionala be- hov. Det är därför naturligt att Arbetsmarknadsverkets medverkan ser olika ut i skilda delar av landet. För att tydligare poängtera arbetsmark- nadspolitikens uppgift har den viktigaste finansieringskällan, otraditio- nella medel, från och med den 1 januari 2001 ersatts av projekt med ar- betsmarknadspolitisk inriktning. Syftet är att projekt med en tydlig koppling till de arbetsmarknadspolitiska målen och som inte ryms inom de övriga programmen ska få möjlighet att genomföras.

Arbetsmarknadsnämnder

Arbetsmarknadsnämnderna är ett samarbetsorgan som fick sin nuvarande utformning 1996 i samband med att en försöksverksamhet med lokal samverkan infördes i ett antal kommuner. Kommunerna fick både majo- ritet i nämnderna samt rätt att utse ordförande. År 2000 förtydligades instruktionen för AMV angående arbetsmarknadsnämnderna så att bety-

delsen av målen för den nationella arbetsmarknadspolitiken ytterligare Prop. 2001/02:4 klargjordes.

De kommunala ledamöterna skall ha insikt i sociala frågor, arbets- marknad och skola. Det är även lämpligt att kunskaper om försäkrings- kassans område finns bland ledamöterna. Ordföranden skall besitta goda kunskaper om såväl den nationella arbetsmarknadspolitiken som den lo- kala arbetsmarknaden. Övriga ledamöter skall föreslås av det lokala näringslivet och arbetstagarorganisationerna.

Det är angeläget att olika lokala intressen företräds i arbetet med att minska arbetslösheten. Utgångspunkten för arbetet skall vara att sam- ordna insatserna utifrån individens perspektiv. Likaså är det nödvändigt med ett väl organiserat samarbete på lokal nivå för att det samverkans- uppdrag som Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Arbetsmiljöverket och Arbetsmarknadsstyrelsen har skall få full effekt i och mellan respek- tive fältorganisationer.

Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering (IFAU) har utvärde- rat effekterna av ett ökat kommunalt inflytande i arbetsförmedlings- nämnderna (forskningsrapport 2000:7). Rapporten visar att det finns in- dikationer på motsättningar mellan nationella och lokala mål. Främst handlar det om upprätthållandet av det kommunala befolkningsunder- laget och att överföra personer med socialbidrag till arbetsmarknadspoli- tiska program premieras i arbetsmarknadsnämnderna. Någon ökad geo- grafisk inlåsning av arbetslösa kunde dock inte upptäckas.

Trygghetsavtal

På delar av arbetsmarknaden finns sedan länge kollektivavtal som syftar till att underlätta arbetstagares omställning vid omstruktureringar i verk- samheten. Avtalen syftar till att göra detta genom förebyggande insatser i form av kompetensväxling och, om uppsägningar inte kan undvikas, ge- nom vägledning, utbildning och ekonomiskt stöd till arbetstagaren så att denne kan finna nya arbetsuppgifter eller ett nytt yrkesområde. Sådana avtal finns i dag på det privata tjänstemannaområdet – omställningsav- talet – samt inom den statliga sektorn – trygghetsavtalet.

Regeringen beslutade den 31 augusti 2000 om utredningsdirektiv där en utredare gavs i uppdrag att kartlägga och belysa hur de trygghetsavtal som existerar på arbetsmarknaden verkar och i nära samråd med arbets- marknadens parter försöka finna former för sådana avtal som täcker hela arbetsmarknaden. Syftet skall vara att alla arbetsgivare tar ett ansvar för arbetstagares omställning vid omstruktureringar av verksamheten.

4.6Utbildningspolitik

Målet för utbildningspolitiken är att Sverige skall vara en ledande kun- skapsnation som präglas av utbildning av hög kvalitet och livslångt lärande för tillväxt och rättvisa. Utbildning blir allt viktigare, både för den enskilde och för samhället i stort. Sveriges möjligheter till fortsatt tillväxt avgörs av människors vilja och möjlighet att utvecklas. En välut- bildad befolkning är en grundförutsättning för att skapa tillväxt och väl-

färd och för att utveckla demokratin. De pågående strukturförändringarna Prop. 2001/02:4 i samhället ställer krav på nya former och kombinationer av kompetens

och leder till ökade krav på utbildning och livslångt lärande. God utbild- ning ökar också möjligheterna för den enskilde att leva ett rikt liv och stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Kompetensnivån har betydelse för såväl individens möjligheter att få och behålla ett arbete som att på- verka arbetets utveckling.

Utbildningspolitiken skall möta både individens och arbetsmarknadens behov. Utrymmet för regional flexibilitet och variation avseende inne- hållet i utbildningar på olika nivåer har generellt ökat. Ett av motiven för detta är att öka anpassningen till den lokala och regionala arbetsmarkna- dens behov. Genom ett målinriktat samarbete kan utbildningar på alla nivåer ge värdefulla bidrag till regional utveckling.

Utbildning är en investering för framtiden både för den enskildes per- sonliga utveckling, för företaget, myndigheten eller organisationen och för samhället. Den viktiga grunden läggs redan i förskolan och fortsätter sedan i grund- och gymnasieskolan, vuxenutbildningen och i högskolan.

Ungdomsskolan

Enligt bestämmelserna i skollagen är kommunerna skyldiga att erbjuda alla sina ungdomar, som avslutat grundskolan, en utbildning i gymnasie- skolan. Skyldigheten omfattar ett brett utbud av utbildningar. Gymnasie- skolan omfattar 17 nationella program och lokalt fastställda specialut- formade program, som är likvärdiga med de nationella programmen .

För att kunna erbjuda ett stort antal utbildningar behöver framförallt mindre kommuner samverka och komma överens genom samverkansav- tal. Samverkansformen är den egentliga förutsättningen för ett brett re- gionalt utbud av gymnasieskolans utbildningar. Det blir alltmer vanligt att kommunerna regionalt kommer överens om vilka utbildningsprogram som skall ges av vilken gymnasieskola. En annan möjlighet ligger i sam- verkan med anordnare som erbjuder distanslösningar.

Vuxenutbildning

Infrastrukturen för vuxnas lärande utgör ett viktigt inslag i kunskapssam- hället. I den kommunala vuxenutbildningen ingår grundläggande vuxen- utbildning, gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. Den grundläggande vuxenutbildningen motsvarar den nioåriga obligatoriska grundskolan. Utbildningen skall ge kunskaper som utgör en grund för samhällslivet, yrkeslivet och fortsatta studier. Kommunen har skyldighet att erbjuda grundläggande vuxenutbildning till vuxna som inte har grund- skolekompetens. Den gymnasiala vuxenutbildningen har samma kurspla- ner och läroplaner som gymnasieskolan för ungdomar.

Påbyggnadsutbildning är en egen utbildningsform som kan ge vidare- utbildning inom ett yrke, eller för ett helt nytt yrke. Vuxenutbildningen i komvux och Statens skolor för vuxna (SSV) skall, med individens tidi- gare utbildning och livserfarenhet som utgångspunkt, fördjupa och ut- veckla dess kunskaper som grund för yrkesverksamhet och fortsatta stu- dier samt för deltagande i samhällslivet.

Från och med 2002 övergår försöksverksamheten med kvalificerad	Prop. 2001/02:4
yrkesutbildning (KY) i reguljär verksamhet. Sverige får därmed en ny
eftergymnasial yrkesutbildning med stark arbetslivsanknytning som in-
kluderar både teori och praktik.
Den största satsningen inom vuxenutbildningsområdet någonsin i
Sverige, Kunskapslyftet, vänder sig i första hand till vuxna arbetslösa
som helt eller delvis saknar gymnasiekompetens. Grundtanken är att de
vuxna som har störst behov av utbildning skall få möjlighet att bygga på
med nya kunskaper. Genom ökad kompetens och bättre självförtroende
skall dessa personer få en starkare ställning på arbetsmarknaden. En
majoritet av de studerande inom Kunskapslyftet har varit kvinnor.
Genom Kunskapslyftet har nya pedagogiska former utvecklats och
många människor har fått en unik möjlighet att öka sin kompetens och
samtidigt växa med tro på sin egen förmåga. Den erfarenhet och den
infrastruktur som byggts upp i kommunerna skall tas tillvara och ut-
vecklas.
Riksdagen antog under våren regeringens proposition Vuxnas lärande
och utvecklingen av vuxenutbildningen (prop. 2000/01:72) som presente-
rar mål och strategi som skall gälla för utvecklingen av vuxnas lärande. I
propositionen utvecklas en strategi för statens och kommunernas stöd för
vuxnas lärande som utgår från individens önskemål, behov och förutsätt-
ningar. Fokus skiftas från undervisning i skollika former till ett mer
flexibelt stöd för individens lärande.
Högskolan
Mellan 1997 och 2003 byggs högskolan ut med 100 000 utbildningsplat-
ser i hela landet och det finns nu minst en högskola i varje län. Tre nya
universitet har inrättats, i Karlstad, Örebro och Växjö, ,ett flertal hög-
skolor har tilldelats vetenskapsområde och dessutom har samtliga hög-
skolor fått fasta forskningsresurser. Utbyggnaden av högskolan i hela
landet är en viktig åtgärd för att öka tillgängligheten till utbildning och
skapa förutsättningar för ett utvecklat samarbete lokalt och regionalt
mellan högskolorna och företag, offentlig förvaltning och det övriga
samhället. Utbyggnaden av högskolan skapar också, direkt och indirekt,
nya arbetstillfällen på många orter i landet.
Högskolan har ett nationellt uppdrag. Rekryteringen av studenter sker
från hela landet och högskolan skall erbjuda likvärdig utbildning av hög
kvalitet i alla delar av landet. Högskolans verksamhet vilar ytterst på
universitetens och högskolornas självständiga ansvar inom ramen för de
mål och ramar, såväl ekonomiska som författningsmässiga, som beslutas
av riksdag och regering.
Universitets och högskolors självständiga ansvar innebär att det finns
stora möjligheter till diskussion och överenskommelser med lokala och
regionala aktörer. De resurser i form av kunskap och kompetens som
finns samlade inom de svenska universiteten och högskolorna represente-
rar mycket stora värden. Detta gör högskolan eller universitetet till en
viktig aktör som kan bidra till regional utveckling och tillväxt i samver-
kan med det omgivande samhället.
I takt med att arbetsmarknaden för högskoleutbildade allt mer vidgas
och det internationella samarbetet intensifieras blir högskolans roll också	35

i allt högre grad internationell. Den svenska högskolan har således både Prop. 2001/02:4 en regional, en nationell och en internationell roll.

Högskolans samverkansuppgift

Under 1997 infördes den s.k. tredje uppgiften för högskolan i högskole- lagen. Den tredje uppgiften innebär att högskolan skall samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet. Samverkan med det omgivande samhället skall ingå som en naturlig del i högskolans ut- bildning och forskning och skall komma högskolans alla grupper och verksamheter till del. Samverkan är till ömsesidig nytta för högskolan och det omgivande samhället. Lika viktig som spridningen av resultat och information från högskolan är inflödet av idéer och problemformule- ringar från det omgivande samhället.

Högskoleverket har i rapporten Högskolans arbete med sin samver- kansuppgift (Arbetsrapport 2000:2 AR) bl.a. granskat hur högskolan uppfyller regeringens krav på samverkan med det omgivande samhället och att informera om verksamheten. I rapporten konstateras att lärosätena med sina många och komplexa kontaktytor mot omvärlden i stort upp- fyller regeringens krav på ökad samverkan med det omgivande samhäl- let. Floran av olika samverkanstjänster och samverkansformer vid landets lärosäten är rik. Samtidigt återstår ett fortsatt arbete med att bl.a. stärka interaktiviteten i samverkan samtidigt som samverkansuppgiften i högre grad integreras i forskning och utbildning. I rapporten konstateras även att incitamenten för högskolans anställda att engagera sig i samverkan bör stärkas. Fler ”ingångar” till högskolan och en tydligare struktur för samverkan behövs. Lärosätena kan också bli tydligare i sin kommunika- tion med omvärlden.

Utbildning och forskning är centrala delar i de regionala tillväxtav- talen. De flesta universitet och högskolor har aktivt medverkat i arbetet med avtalen och ingår i de flesta fall i partnerskapen. Alla län har minst ett universitet eller en högskola som har medverkat i och bidragit till ar- betet.

Utbildningens tillgänglighet

En tämligen omfattande distansutbildning bedrivs i dag i Sverige av uni- versitet och högskolor, Statens skolor för vuxna (SSV) m.fl. Ett särskilt utvecklingsarbete bedrivs även avseende gymnasieskolan. I propositio- nen Den öppna högskolan (prop. 2001/02:15) framhåller regeringen att distansutbildning är en viktig del i arbetet med en öppen och flexibel högre utbildning och regeringen föreslår att lärosätenas IT-stödda distansutbildning samordnas i ett svenskt nätuniversitet. Utbildningsfor- men kan skapa nya förutsättningar för studier, bl.a. genom att attrahera nya grupper till högskolan. I detta arbete har högskolan en viktig roll, inte bara genom att erbjuda bra utbildningar, utan också genom att driva på utvecklingen inom området.

Uppdragsutbildning

Prop. 2001/02:4

Ur ett regionalt perspektiv är även de möjligheter till uppdragsutbildning som utbildningssystemet erbjuder viktiga. Kommuner och landstings- kommuner får bedriva uppdragsutbildning som motsvarar verksamheten inom det offentliga skolväsendet. Uppdragsutbildning får dock inte mot- svara ett helt nationellt program i gymnasieskolan eller försämra förut- sättningarna för den reguljära utbildningen eller möjligheterna att få så- dan utbildning. Deltagare i uppdragsutbildning kan undervisas tillsam- mans med ordinarie elever eller i egna grupper.

Universitets och högskolors uppdragsutbildning regleras i förord- ningen (1997:845) om uppdragsutbildning vid universitet och högskolor. Näringsliv och offentlig förvaltning har goda möjligheter att i dialog med universitet och högskolor få sina utbildningsbehov tillgodosedda genom uppdragsutbildning. Uppdragsutbildningen får dock inte bedrivas på så- dant sätt eller i sådan omfattning att den får en negativ inverkan på den grundläggande högskoleutbildning som universitetet eller högskolan skall bedriva.

Arbetsmarknadens behov och individens fria val

Utbildningsutbudet skall möta både den enskilde individens efterfrågan och arbetsmarknadens behov av kompetens. Beräkningar av arbetsmark- nadens behov av kompetens är svåra att göra, särskilt om det sker på re- gional nivå där omfattningen av varje behov berör färre områden och grupper och analyserna därför blir mer sårbara. Det är också viktigt att skilja mellan arbetsmarknadens kortsiktiga respektive mer långsiktiga behov.

Kommunen har möjlighet att besluta om lokala inriktningar inom de nationella gymnasieprogrammen. En lokal inriktning skall tillgodose ett lokalt eller regionalt utbildningsbehov som inte kan tillgodoses inom ramen för de nationellt fastställda programmen och inriktningarna. Kommunen har också möjlighet att anordna lokala kurser som ger kun- skaper inom ett bestämt kunskapsområde som svarar mot ett behov som inte tillgodoses genom en nationellt fastställd kursplan. Även inom gym- nasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning har kommunen möj- lighet att inrätta lokala kurser. Lokala kurser inom vuxenutbildningen medverkar på ett positivt sätt till en formalisering av nya kompetenser som krävs på en arbetsmarknad i snabb förändring. Kvalificerad yrkesut- bildning bygger på nära samverkan mellan arbetsliv och utbildningssek- tor och utbildningarna skall tillgodose faktiska behov på arbetsmarkna- den. Universitet och högskolor har ett mycket brett utbildningsutbud, men en enskild högskola kan inte alltid svara mot hela det utbildningsbe- hov som finns i regionen. En grundläggande högskoleutbildning skall förbereda för ett långt yrkesliv och fortsatt lärande utan att bli alltför kopplad till specifika, krav och behov på arbetsmarknaden. Högskolans uppgift att samverka med det omgivande samhället är ett verktyg för att öka förståelsen mellan arbetsmarknadens behov å ena sidan och högsko- lans verksamhet å den andra sidan. På detta sätt kan arbetsmarknaden få en mer rättvisande bild av vilka utbildningar den enskilda högskolan ger och vilken kompetens studenterna har, samtidigt som högskolan får en

bättre förståelse för olika sektorers behov. Universitet och högskolor har	Prop. 2001/02:4
varit lyhörda för såväl arbetsmarknadens behov som önskemål från ett
bredare samhällsintresse, t.ex. vad gäller behovet av bredare IT-kompe-
tens hos befolkningen och utbildningsutbudet har utvecklats under den
senare hälften av 1990-talet. I dag erbjuder lärosätena t.ex. ett växande
antal utbildningar inom IT, entreprenörsutbildningar och utbildningar om
det mångkulturella samhället. Högskoleverket har i regleringsbrev för
budgetåret 2001 fått i uppdrag att komplettera den statistiska uppfölj-
ningen av grundutbildningen och forskarutbildningen med beskrivningar
av förändringar och trender på arbetsmarknaden med hjälp av tillgänglig
statistik, samt hur antalet utbildade svarar mot dessa förändringar.
Högskolans villkor är dock annorlunda än villkoren på arbetsmarkna-
den. Detta blir särskilt tydligt vad gäller tidsperspektiv och flexibilitet.
En brist på IT-utbildad arbetskraft kan t.ex. inte alltid åtgärdas på kort
sikt genom att nya utbildningsplatser tillkommer. På en utbildning som i
dag befinner sig på planeringsstadiet på ett lärosäte examineras studenter
först om 4–8 år. Att snabbt expandera redan befintliga utbildningar kan
också möta svårigheter. Kvalitetskraven sätter gränser för hur stora
svängningar i dimensioneringen organisationen kan bära.

4.7Transportpolitik

I 1998 års transportpolitiska beslut (prop. 1997/98:56, bet. 1997/98:TU10, rskr. 1997/98:226) slogs ett antal riktlinjer fast för trans- portpolitiken. Den övergripande utgångspunkten är att transportpolitiken skall bidra till en socialt, kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling. Beslutet utgör därmed en viktig del av regeringens politik för ett hållbart Sverige. I beslutet betonas att transporterna syftar till att uppnå överordnade välfärdsmål och att transportsystemet måste ses som en helhet. Den vidgade synen på transporternas funktion i samhället mar- keras genom att begreppet trafikpolitik ersätts med transportpolitik.

Ett antal principer och riktlinjer skall ligga till grund för transportpoli- tiken, bland annat:

·transportkonsumenterna bör ges största möjliga valfrihet att själva avgöra hur de skall ordna sina transporter inom ramen för en an- svarsfull politik i fråga om bl.a. säkerhet och miljö. Detta bör åstadkommas genom en samhällsekonomiskt riktig prissättning av trafiken,

·en ökad samverkan mellan olika transportmedel och trafikslag skall förenas med en effektiv konkurrens mellan olika trafikut- övare och transportlösningar,

·beslut i transportfrågor bör ske i så decentraliserade former som möjligt med en tydlig rollfördelning mellan olika planeringsnivåer och aktörer.

De transportpolitiska målen, enligt 1998 års transportpolitiska beslut, består av ett övergripande mål och fem delmål. Det övergripande målet

är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar Prop. 2001/02:4 transportförsörjning för medborgarna och näringslivet. Delmålen är:

·Ett tillgängligt transportsystem

·En hög transportkvalitet

·En säker trafik

·En god miljö

·En positiv regional utveckling

Samtliga mål har generellt bäring på utvecklingen såväl nationellt som regionalt. Vissa mål är dock mer väsentliga för den regionala utveck- lingen, såsom delmålen ett tillgängligt transportsystem och en positiv regional utveckling.

I det transportpolitiska beslutet anges att transportsystemet skall ut- formas så att medborgarnas och näringslivets grundläggande transport- behov kan tillgodoses.

Transportsystemet bör utformas så att alla människor har en god till- gänglighet till de transporter som krävs för att de skall kunna ha ett ar- bete, upprätthålla goda sociala kontakter och utföra vardagslivets bestyr. Den personliga integriteten och friheten skall främjas. Transportsystemet kan dock inte ensamt skapa tillgänglighet till livets viktiga funktioner. Hur bebyggelse och verksamheter utformas och lokaliseras är t.ex. också centralt för möjligheterna att skapa god tillgänglighet.

Transportsystemet skall främja en positiv regional utveckling genom att dels utjämna skillnader i möjligheterna för olika delar av landet att utvecklas, dels motverka nackdelar av långa transportavstånd.

Förutsättningarna för transporter av människor och gods varierar kraf- tigt i landets olika delar. Det beror på geografiska förutsättningar, t.ex. avstånd och bosättningsmönster. Det är emellertid ofrånkomligt att det finns stora skillnader mellan tätortens och glesbygdens transportmöjlig- heter. Samtidigt är det viktigt att det över hela landet finns tillräckligt goda transportmöjligheter för att människor och företag inte skall tvingas flytta på grund av brister i transportsystemet.

Långsiktig infrastrukturplanering av vägar och järnvägar

Långsiktig infrastrukturplanering är ett av flera verktyg för att genomföra transportpolitiken. Planeringen utgår från transportpolitiska och andra relevanta mål och resulterar med några års mellanrum i långsiktiga infra- strukturplaner. I den långsiktiga planeringsprocessen tar riksdagen ställ- ning till övergripande prioriteringar och hur mycket medel som beräknas kunna användas för infrastrukturåtgärder under en kommande plane- ringsperiod. Därefter upprättar Banverket, Vägverket och länsstyrelser eller regionala självstyrelseorgan förslag till långtidsplaner, som skickas på remiss till näringslivet, landsting och kommuner och andra berörda organisationer och myndigheter. Nu gällande planer avser åren 1998– 2007 och fastställdes 1998 av regeringen (Banverkets och Vägverkets planer) och av länsstyrelser, eller i några försökslän av regionala självsty- relseorgan (länsplaner för regional transportinfrastruktur). De fastställda

tioårsplanerna utgör sedan grund för kortsiktigare och mer detaljerad Prop. 2001/02:4 planering av de investeringar som ska genomföras.

Regeringen presenterar i dagarna propositionen Infrastruktur för ett långsiktigt hållbart transportsystem (prop. 2001/02:20). Regeringens för- beredelser för nästa planeringsperiod inleddes med flera olika analyser. I den s.k. strategiska analysen analyserades tre alternativa inriktningar av åtgärder för perioden: regional utveckling, samhällsekonomi samt trafik- säkerhet och miljö. Alternativet regional utveckling innehåller de åtgär- der som länen bedömde ger störst tillväxt för näringslivet. Jämfört med övriga alternativ innehåller det förhållandevis mycket investeringar i vägar och järnvägar, särskilt regionala vägar. Inför planeringsomgången har länsstyrelser och regionala självstyrelseorgan också redovisat regio- nalt viktiga strategiska frågor och brister i förhållande till de transport- politiska målen. Dessa redovisningar har utgjort underlag för regeringens förslag.

Utvecklingen av luftfartsmarknaden

I det transportpolitiska beslutet lades fast att staten bör ta sitt ansvar för utvecklingen inom luftfartsmarknaden genom att skapa förutsättningar för marknadens aktörer att utveckla attraktiva transportalternativ. Att tillhandahålla tillräcklig flygplatskapacitet i Stockholmsområdet är en viktig del av detta ansvar.

Vidare lades fast att staten skall, inom ramen för ett oförändrat delat huvudmannaskap för luftfartens infrastruktur, ta ett större ansvar för driften vid kommunala trafikflygplatser än hittills. Ett nytt driftbidrag till kommunala flygplatser infördes som ett resultat av 1998 års transportpo- litiska beslut. Bidraget uppgår till totalt 111 miljoner kronor för 2001 och lämnas till drift av tjugosex flygplatser. Bidraget täcker i genomsnitt cirka 70 procent av driftskostnaderna, men andelen varierar mellan flyg- platserna på grund av fördelningsmodellens konstruktion.

Rikstrafiken

Det transportpolitiska beslutet innebar även att ett nytt organ – Rikstrafi- ken – inrättades. Rikstrafiken skall samordna den interregionala person- trafiken med den lokala och regionala trafiken samt för statens räkning upphandla viss interregional trafik. Upphandlingen av trafik skall ske så att den på ett så samhällsekonomiskt sätt som möjligt bidrar till att de transportpolitiska målen uppnås.

Inrättandet av Rikstrafiken har haft flera positiva effekter. Rikstrafiken har genomfört en rad upphandlingar, varav flera i direkt samverkan med trafikhuvudmännen. Ett exempel är ett nytt trafikkoncept i Bergslagen. Upphandlingarna syftar till att ge bättre samordning mellan regional och interregional kollektivtrafik. Detta ger större möjligheter att redan i pla- neringsstadiet anlägga ett ”hela resan-perspektiv”, vilket ger bättre res- möjligheter från regionala centra till nationella centra. En utvecklad samordning ger också bättre möjligheter för pendling, vilket i sin tur kan skapa effektivare arbetsmarknadsregioner.

Prop. 2001/02:4

4.8IT-politik

Informationstekniken (IT) är en del av den grundläggande kommunika- tionsinfrastrukturen som är viktig både för enskilda personer, företag och regioners möjligheter att utvecklas. Staten har en viktig roll när det gäller nationell utbyggnad av IT-infrastrukturen och vad gäller rimliga och så långt som möjligt avståndsoberoende priser på IT-tjänsterna. Det är också viktigt att utjämna de regionala skillnader som finns i användning av tekniken och i tillgång till IT-specialistkunskap. Drivkrafterna bakom användningen av tekniken behöver studeras.

Informationstekniken kan bidra till ett visst oberoende i förhållande till geografin. Utvecklingen av informationstekniken har delvis förändrat samhällets behov av fysiska transporter. Behovet av resor till och från arbetet kan t.ex. i vissa fall minska när människor, genom data- och tele- kommunikation, erbjuds möjligheter att arbeta på distans. En minskad miljöbelastning kan därmed erhållas.

Att utveckla digitala tjänster för företag, organisationer och medbor- gare är en betydelsefull insats för att skapa förutsättningar för utveckling och tillväxt i samtliga delar av landet. Med IT som verktyg kan i vissa fall liknande effekter, som företag får i befolkningstäta områden uppnås eftersom kontakter och samarbete inte enbart behöver ske genom fysiska möten.

IT-sektorn representerar en ny, dynamisk och viktig ekonomisk verk- samhet, men utgör fortfarande en relativt liten del av den svenska eko- nomin. Sektorn svarar för sex procent av den totala sysselsättningen. De flesta yrkesverksamma inom andra verksamheter använder dock på olika sätt och i olika grad IT. Informationsteknikens betydelse för tillväxt, konkurrenskraft och produktivitet bestäms därför troligen i första hand av hur den sprids till, tas emot och utvecklas inom företag, myndigheter och organisationer.

För att fullt ut ta till vara informationsteknikens potential är det viktigt att öka näringslivets förmåga att absorbera den nya tekniken.

I mars 2000 presenterades regeringens proposition Ett informations- samhälle för alla (prop. 1999/2000:86). Det IT-politiska målet är att Sverige som första land blir ett informationssamhälle för alla. En för po- litiken vägledande inriktning skall vara att den skall underlätta regional utveckling genom att bidra till att skapa förutsättningar för tillväxt i hela landet genom en bra IT-infrastruktur.

Sverige har en geografisk särprägel med mycket större glesbygd än de flesta av EU:s länder. För att de nya tjänsterna skall kunna tillhandahållas i hela landet till rimliga priser krävs en geografisk tillgänglighet av led- ning med hög överföringskapacitet, s.k. bredband. Det är vidare viktigt att näten är tekniskt samstämmiga och ger möjlighet till sammanhäng- ande och rikstäckande nät samt att priserna är sådana att t.ex. stora av- stånd inte är ett avgörande hinder för att utnyttja ledningen.

IT-infrastrukturen har byggts ut kraftigt de senaste åren genom moder- nisering av telefoninätet, kabel-TV-nätet, fibernät i Affärsverket Svenska kraftnäts och Banverkets regi och kommunala stadsnät samt i privat regi. Mobiltelefonin är under stark utveckling. Dessutom byggs ett marksänt

digitalt TV-nät ut. Efterfrågan på nya och utökade tjänster ställer krav på Prop. 2001/02:4 en kontinuerlig utbyggnad av kapaciteten i infrastrukturen om inte flask-

halsar skall uppstå. Den totala trafikvolymen i Sverige kan enligt beräk- ningar av IT-infrastrukturutredningen (SOU 1999:85) komma att öka med 1 000 gånger inom sex år, om accessnätet får bredbandskapacitet. För närvarande pågår en utbyggnad och uppgradering av såväl det rikstäckande s.k. stomnätet som regionala och lokala nät.

Regeringen har givit Svenska Kraftnät i uppdrag att bygga ut ett stom- nät mellan kommunernas huvudorter i vilket s.k. svart fiber skall kunna upplåtas på marknadsmässiga villkor. Syftet är att alla kommuner ska få tillgång till en för alla operatörer tillgänglig bredbandsförbindelse.

Utvecklingen av nätmarknaden på stomnätsnivå är gynnsam. Svenska Kraftnät och vissa andra nätägare hade den sista juni 2001 anslutit 55 procent av landets kommunhuvudorter, motsvarande 84 procent av in- vånarna i landets kommunhuvudorter.

Statligt stöd till regionala ledningsförbindelser

Den 1 juli 2001 trädde förordningen (2001:350) om stöd till kommuner för anläggande av ortsammanbindande telenät m.m. samt förordning (2001:349) om stöd till kommuner för upprättande av IT-infrastruktur- program i kraft. Stödet till kommuner för anläggande av IT-infrastruktur innebär att kommunerna själva måste svara för en viss finansiering av det stödberättigande underlaget. En särskild utredare har utrett stödet och föreslagit ett relativt högt medfinansieringskrav på kommunerna. Vid remissbehandlingen framkom ett starkt krav från bl.a. Svenska Kommun- förbundet och ett antal kommuner att detta medfinansieringskrav skulle vara lägre eftersom kommunerna inte skulle ha råd att utnyttja stödet i annat fall. Regeringen har tagit intryck av dessa krav och sänkt nivån jämfört med utredarens förslag. Kravet på kommunerna enligt förord- ningen är numera fem procent av det stödberättigande underlaget. Ett krav för att erhålla stöd är att kommunerna upprättar ett IT-infrastruktur- program enligt förordningen (2001:349) om stöd till kommuner för upp- rättande av IT-infrastrukturprogram.

Statligt stöd till kommuner för abonnentanslutning med hög överförings- kapacitet i glest bebyggda områden

I januari 2001 trädde lagen (2000:1335) om kreditering på skattekonto av stöd till kommuner för anläggande av lokala telenät samt förordningen (2000:1469) om stöd till kommuner för anläggande av telenät i kraft. Stödet avser glest bebyggda områden där utbyggnad inte sker på mark- nadsmässiga villkor. Kravet på kommunernas medfinansiering har sänkts så att det, från 1 juli 2001, överensstämmer med reglerna för stödet till det ortsammanbindande nätet.

4.9	Landsbygdspolitik samt politik för utveckling av	Prop. 2001/02:4
	areella näringar

De areella näringarna bidrar till att upprätthålla sysselsättning, bosättning och samhällsstruktur på landsbygden, i glesbygderna och i skärgården.

Målet för landsbygdspolitiken är en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling av landsbygden. Detta mål inbegriper en hållbar livs- medelsproduktion med ökad miljöanpassning, sysselsättning, regional balans och uthållig tillväxt. Jordbrukets natur- och kulturvärden ska vär- nas och jordbrukets negativa miljöpåverkan ska minimeras.

Under det svenska ordförandeskapet i EU inleddes i EU:s jordbruksråd en principiell diskussion om landsbygdsutveckling i kombination med en säker, uthållig och etisk matproduktion. Inte minst BSE-krisen har satt fokus på en näring med en intensivt industrialiserad produktion, bristande miljöhänsyn, stora samhällsekonomiska kostnader och en ifrågasatt djuromsorg. Det är därför nödvändigt med en fortsatt och genomgripande reformering av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Som en grund för den diskussionen kommer Jordbruksdepartementet under hösten att presentera en särskild studie om jordbrukets framtid i ett histo- riskt perspektiv.

De areella näringarna

Jordbruket, skogsbruket, fisket och rennäringen samt de kollektiva nyttigheter och värden som är knutna till dessa näringar, har betydelse för möjligheten att nå viktiga politiska mål för uthållig tillväxt och sysselsättning på landsbygden. Jord- och skogsbruket i norra Sverige och i södra och mellersta Sveriges skogsbygder har en särskild regionalpoli- tisk betydelse för landsbygdens samhällsstruktur. Detta gäller också ren- näringen, som bedrivs i de mest utpräglade fjällbygderna i norra Sverige. Antalet rennäringsföretag är knappt 1000 och sysselsätter cirka 2500 ren- skötare. Stödet till rennäringen lämnas främst i form av prisstöd per kilo slaktad ren och ersättning för renar som skadats eller dödats av stora rov- djur. Ett särskilt nationellt stöd lämnas sedan 1940-talet till jordbruket i norra Sverige.

Jordbrukets och livsmedelsindustrins bruttoproduktionsvärde beräknas uppgå till cirka 135 miljarder kronor varav jordbrukets står för drygt 20 procent. Jordbrukets direkta och indirekta sysselsättning har uppskattats till cirka 6 procent av den totala sysselsättningen i Sverige. Skogssektorn har beräknats svara för drygt 4 procent av Sveriges bruttonationalprodukt varav skogsbruket står för cirka en fjärdedel. På landsbygden svarar sysselsättningen i dessa näringsgrenar för i genomsnitt 20–30 procent av den totala sysselsättningen.

Verksamheten i jordbrukets, skogsbrukets och renskötselns företag be- drivs ofta vid sidan om, eller i kombination med annat förvärvsarbete eller annat företagande på landsbygden. Genom den breddade verksam- heten i företagen har förutsättningarna för kvinnors företagande på landsbygden förbättrats. Detta motverkar problematiken med avflyttning och bidrar till ekonomisk tillväxt och utveckling av den lokala ekonomin. I ett flertal av de regionala tillväxtavtalen har naturresurserna och vidare-

förädlingsmöjligheterna av produkter från jord- och skogsbruket angetts Prop. 2001/02:4 vara viktiga tillväxtfaktorer.

Den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU – Miljö- och landsbygdspro- grammet

Vid Europeiska Rådets möte i Berlin våren 1999 fattades beslut om viss reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Beslutet syftade till att öka jordbrukets konkurrenskraft genom en ökad marknadsorientering med sänkta administrativa priser. Ett annat syfte var att minska jord- brukets negativa effekter på miljön och att förenkla det jordbrukspoli- tiska regelverket. För att underlätta jordbrukets anpassning och struktur- förändring i samband med reformeringen av marknadsordningarna togs ett viktigt steg mot en integrerad landsbygdspolitik.

Ett särskilt landsbygdsprogram för Sverige, som omfattar en rad miljö- och landsbygdsåtgärder, har antagits för perioden 2000–2006. Program- mets mål är att främja en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar ut- veckling av jordbruket, livsmedelsproduktionen, skogsbruket och lands- bygden. Lika möjligheter till utveckling för kvinnor och män skall främ- jas. Åtgärder som syftar till att ta tillvara jordbrukets positiva miljö- effekter, samt minimera dess negativa, har en framträdande roll. Den andra huvudinriktningen består av åtgärder som syftar till att förbättra landsbygdens konkurrenskraft genom en nödvändig anpassning av jord- brukssektorn till nya förutsättningar.

Jämfört med de traditionella jordbruksstöden, fördelas en betydligt större andel av medlen inom ramen för landsbygdsprogrammet, till norra Sverige och till sysselsättningssvaga och glest befolkade skogs- och glesbygdsområden i andra delar av landet. Kompensation för svaga naturgivna produktionsförutsättningar lämnas till jordbrukare i norra Sverige, i skogsbygderna och i skärgården. Även i de av EG:s struktur- fonder delfinansierade programmen finns åtgärder med syfte att främja jordbrukets omställning, utveckling av rennäringen och tillväxt i den lokala ekonomin på landsbygden.

Den gemensamma fiskeripolitiken inom EU

Den gemensamma fiskeripolitiken reglerar fiskerinäringens verksamhets- område. Politiken omfattar bevarandeåtgärder och kontroll, struktur- och marknadspolitik samt internationella fiskefrågor. Strukturpolitiken har betydelse för sysselsättning och bosättning i kust områden. Av målen för strukturpolitiken framgår att åtgärder bland annat skall bidra till att ge områden som är beroende av fiske och vattenbruk ny livskraft.

Utvecklingen inom fiskerinäringen visar på förstärkt geografisk kon- centration av såväl yrkesfisket som beredningsindustrin. Det råder brist på utbildad personal. Fiskbestånden är i vissa fall svaga och det innebär, utöver konsekvenserna för den biologiska mångfalden, att fiskeindustrins inkomster minskar. Flera åtgärder inom den gemensamma fiskeripoliti- ken syftar därför till att bevara fiskbestånden och minska fiskeansträng- ningen.

Under den nya programperioden för fisket har ökat fokus lagts på kol- Prop. 2001/02:4 lektiva åtgärder än direkt stöd till fysiska investeringar i företag. Syftet är

ett uppnå långsiktigt strategiska förändringar av fiskerinäringens struktur.

Forskning om landsbygdsutveckling

Forskning om landsbygdsutveckling är ett flervetenskapligt forsknings- fält omfattande bl.a. samhällsvetenskaplig forskning, kulturgeografisk forskning och forskning om de areella näringarna. Speciellt relevant är forskning som rör sociala aspekter på landsbygden och dess befolkning samt om näringslivets framtida utveckling.

Inom jordbrukssektorn finns institutioner tillhörande Sveriges lant- bruksuniversitet (SLU) som har stor regional betydelse

Samisk forskning

Umeå universitet är den akademiska miljö som i Sverige främst inriktat sig på samisk forskning. För att förstärka och samordna den samiska forskning som bedrivs vid Umeå universitet och för att vidga kontakt- ytorna mot de nationella och nordiska arenorna har Centrum för samisk forskning (Cesam) inrättats.

4.10Storstadspolitik

I propositionen Utveckling och rättvisa – en politik för storstaden på 2000-talet (prop.1997/98:165) presenterades för första gången en natio- nell storstadspolitik.

Riksdagen beslutade i december 1998 om två övergripande mål för stor- stadspolitiken:

·att ge storstadsregionerna goda förutsättningar för tillväxt och där- med kunna bidra till att nya arbetstillfällen skapas såväl inom re- gionerna som i övriga delar av landet ( tillväxtmålet ),

·att bryta den sociala, etniska och diskriminerande segregationen i storstadsregionerna och att verka för jämlika och jämställda lev- nadsvillkor för storstädernas invånare ( integrationsmålet ).

Storstadsregionerna har totalt sett goda förutsättningar för ökad tillväxt och sysselsättning. Den nationella storstadspolitiken syftar till att ge stor- stadsregionerna goda möjligheter att utveckla dessa positiva sidor. Skill- naderna inom regionerna är emellertid mycket stora. Det handlar dels om att ge den regionala och lokala demokratiska nivån de nödvändiga in- strumenten för att kunna motverka ökande klyftor, dels om att staten via ekonomiskt stöd och via styrning av de statliga myndigheterna, bidrar till att stärka invånarna i de socialt utsatta stadsdelarna.

Storstadspolitikens tillväxtmål tar sikte på att ge goda förutsättningar i samtliga kommuner i storstadsregionerna. För arbetet med att bryta seg- regationen föreslogs att lokala utvecklingsavtal tecknas mellan staten och vissa, i propositionen angivna, storstadskommuner. Dessa är Botkyrka,

Göteborgs, Haninge, Huddinge, Malmö, Stockholms och Södertälje Prop. 2001/02:4 kommuner. Vidare föreslogs inrättandet av en Storstadsdelegation, bestå-

ende av ett antal statssekreterare, med uppgift att utveckla och samordna den nationella storstadspolitiken. Vid riksdagsbehandlingen betonades att den principiella utgångspunkten för storstadspolitiken skall vara den- samma som för regionalpolitiken; att utjämna de strukturella orättvisor som finns mellan olika områden. Utskottet betonade också vikten av er- farenhetsutbyte mellan Storstadsdelegationen och Tvärdelegationen, som arbetar med de regionala tillväxtavtalen.

Regeringen har beräknat att sammanlagt över 2 miljarder kronor skall anslås för arbetet under perioden 1999–2003. Medlen fördelas mellan kommunerna på förslag av Storstadsdelegationen inom ramen för arbetet med de lokala utvecklingsavtalen.

Lokala utvecklingsavtal

För att nå de övergripande målen för storstadspolitiken krävs långsiktiga och samordnade insatser. De storstadspolitiska insatserna har därför samlats i lokala utvecklingsavtal för de mest utsatta stadsdelarna. Ut- vecklingsavtalen innehåller lokalt framtagna mål, en åtgärdsplan för varje ingående bostadsområde, en reglering av de statliga och kommu- nala åtagandena i respektive område samt en plan för uppföljning och utvärdering. En årlig revidering av avtalen sker i dialog mellan kommu- nen och regeringens storstadsdelegation.

Det statliga åtagandet förutsätter att de berörda kommunerna gör ett motsvarande åtagande och fullföljer detta. Motprestationen kan ta sig olika former. En viktig insats är inomkommunal samordning, dvs. att den kommunala verksamheten i sin helhet engageras för att uppfylla målen.

Den kommunala nivån har ett stort ansvar för en framgångsrik stor- stadspolitik. De lokala åtgärder som genomförs kan dock med fördel skötas av partnerskap, där kommunen ingår men inte är ensam ansvarig. De statliga myndigheter som är företrädda på en så lokal nivå som ett bostadsområde är särskilt viktiga att knyta till arbetet. Andra parter kan vara t.ex. regionala organ inom främst sjukvården, företag, bostadsföre- tag, ideella föreningar m.fl.

Åtgärderna inom de lokala utvecklingsavtalen omfattar flera hundra
olika insatser av mycket olika karaktär, från stöd till vissa föreningsverk-
samheter till omfattande sysselsättningsprojekt i samverkan mellan
kommunen, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Stora delar av
medlen går till språksatsningar, t.ex. i form av förskola på deltid från tre
års ålder för de barn som inte har plats i förskolan och till grundskolan
för bl.a. läxläsningshjälp.
Uppföljning och utvärdering – en viktig del i politiken
Storstadsdelegationen följer regelbundet hur verksamheterna i de sju
kommunerna utvecklas. Ett omfattande arbete pågår för att löpande ut-
värdera insatserna inom de lokala utvecklingsavtalen genom att samtliga
berörda kommuner har engagerat fristående utvärderare, oftast från uni-
versitet och högskolor. Dessa utvärderare förutsätts löpande medverka	46
	46

med sina kunskaper för att hela tiden göra det möjligt att förändra den	Prop. 2001/02:4
pågående verksamheten med hänsyn till vunna kunskaper.
Integrationsverket har regeringens uppdrag att vara huvudansvarig för
den nationella utvärderingen av de lokala utvecklingsavtalen. Integra-
tionsverket lämnar årliga delrapporter. Slutrapporten, vilken skall göra
det möjligt för regeringen att bedöma hur det fortsatta arbetet med stor-
stadsfrågorna skall utformas, skall lämnas till Regeringskansliet i juni
2002.

Utvecklingslinjer hittills

De lokala utvecklingsavtalen

Överenskommelserna mellan staten och de sju kommunerna om lokala utvecklingsavtal har följts upp. Preliminära uppföljningar visar att ar- betslösheten sjunker mer i berörda stadsdelar än övriga, den särskilda förskolesatsningen engagerar både barn och föräldrar och medverkar till en positiv språkutveckling, fler människor deltar i aktiviteter. Hittills vunna erfarenheter visar dock också på vissa svårigheter, men även på möjligheter till vidareutveckling.

I centrum för arbetet med utvecklingsavtalen står samverkan och sam- arbetets förutsättningar. För att samtliga involverade parter skall kunna fungera tillsammans förutsätts ett ömsesidigt förtroende och att alla par- ter har möjlighet att stå för sina åtaganden och fullfölja dessa över tiden.

Det lokala inflytandet kan utvecklas ytterligare genom att olika former av partnerskap uppmuntras för att fullfölja de storstadspolitiska målen. Sådana partnerskap kan också ges formell ställning inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen. De erfarenheter som vunnits sedan starten visar också på behovet av att utveckla samverkan i metodfrågor, lägesbe- skrivningar och strategival mellan de lokala utvecklingsavtalen och de regionala tillväxtavtalen.

Tillväxtmålet

Hösten 2000 gav regeringen NUTEK i uppdrag att granska de lokala ut- vecklingsavtalen ur ett tillväxtperspektiv. NUTEK har, i två rapporter, visat att åtgärder inom avtalen har en tillväxtfrämjande inriktning, men att mycket kan förbättras för att verksamheten skall leva upp till stor- stadspolitikens båda mål.

NUTEK noterar också att tidigare åtskilda kunskaper förs ihop genom samverkan, vilket kan leda till nya tankesätt och idéer. Ny kunskap kan genom samarbete mellan olika aktörer leda till nya synsätt och till kon- struktiva kombinationer av befintlig kunskap.

NUTEK-rapporterna kommer att vara en viktig utgångspunkt för en vidareutveckling av tillväxtaspekten i storstadspolitiken. I detta samman- hang bör också överväganden göras avseende möjligheter till samordning mellan det utvecklingsarbete som pågår via de regionala tillväxtavtalen och arbetet inom de lokala utvecklingsavtalen.

4.11

Kommunalekonomiska insatser

Prop. 2001/02:4

Det statliga bidrags- och utjämningssystemet

Målet för utjämningssystemet är att kommuner och landsting skall er- hålla likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva sina verksamhe- ter. Statsbidrags- och utjämningssystemet består av fyra delar: inkomst- utjämning, kostnadsutjämning, generella statsbidrag och införanderegler.

Inkomstutjämning

I inkomstutjämningen sker en utjämning för skillnader i skattekraft mellan kommuner respektive mellan landsting. De med en lägre skatte- kraft än genomsnittet för riket (medelskattekraften) får ett bidrag från staten, medan de med en högre skattekraft än riksgenomsnittet får betala en avgift till staten. Inkomstutjämningen är utformad som två separata delsystem, ett för kommuner och ett för landsting.

Systemet utjämnar 95 procent av skillnaden mellan den egna skatte- kraften och medelskattekraften.

Kostnadsutjämning

Den andra delen i utjämningssystemet, kostnadsutjämningen, utjämnar för strukturella kostnadsskillnader, som kan vara av två olika slag. För det första varierar behovet av kommunal verksamhet. Kommuner med många äldre invånare har t.ex. höga kostnader för äldreomsorg. För det andra varierar kostnaden för att producera service. Glesbygdskommuner har t.ex. högre kostnader för skolan, eftersom undervisningen måste be- drivas i mindre klasser. På samma sätt som vid inkomstutjämningen får kommuner och landsting som har en ogynnsam kostnadsstruktur ett bi- drag. De som har en gynnsam struktur får däremot betala en avgift. In- komst- och kostnadsutjämningen är statsfinansiellt neutrala, eftersom summan av bidrag och avgifter är lika stora och därför tar ut varandra.

Kostnadsutjämningen ska kompensera kommuner och landsting för sådana kostnader som de inte själva kan råda över.

Kostnadsutjämningen för kommunerna består av sexton olika del- modeller. Störst omfördelning har delmodellerna för barn- och äldreom- sorg, grund- och gymnasieskola samt individ- och familjeomsorg. Under 2001 omfördelas sammanlagt 4,9 miljarder kronor mellan kommunerna i kostnadsutjämningen.

Kostnadsutjämning för landstingen, inklusive Gotlands kommun, om- fattar hälso- och sjukvård, kallortstillägg samt, t.o.m. 2001, högskoleut- bildning (vårdhögskolor). Landstingens strukturella kostnadsskillnader för kollektivtrafik utjämnas i en separat modell, som är gemensam för kommun- och landstingssektorn.

Det generella statsbidraget

Vid sidan av utjämningssystemet lämnas ett generellt statsbidrag till kommuner respektive landsting. Detta betalas i huvudsak ut som ett en-

hetligt belopp per invånare. Bidraget, som är olika stort för kommuner Prop. 2001/02:4 respektive landsting, används bl.a. som ett instrument för ekonomiska

regleringar mellan staten och kommunsektorn.

År 2001 uppgår det generella statsbidraget till kommunerna till cirka 59 miljarder kronor och till landstingen till cirka 19 miljarder kronor. Detta motsvarar i genomsnitt närmare 6 600 kronor per invånare i kom- munerna och närmare 2 200 kronor per invånare i landstingen.

Särskilda insatser i vissa kommuner och landsting

Bostadsdelegationen

Den 1 juli 1998 inrättade regeringen i enlighet med riksdagens beslut Delegationen för stöd till vissa kommuner med bostadsåtaganden (Bo- stadsdelegationen) för att tillfälligtvis hantera frågor om stöd till kom- muner med övermäktiga åtaganden för boendet (prop. 1997/98:119, bet. 1997/98:BoU10, rskr. 1997/98:306). Frågor om stöd skall i första hand prövas mot kommunens egna ekonomiska förutsättningar. Endast kom- muner med en särskilt svår ekonomisk situation kommer därför i fråga för stöd. En ytterligare förutsättning för stöd är att de förhållanden som ligger bakom kommunens svaga ekonomi inte är sådana att de på kort sikt kan påverkas av kommunen själv och att kommunen vidtagit nöd- vändiga åtgärder för att komma till rätta med sin ekonomiska situation. I Bostadsdelegationens uppgifter ingår bl.a. att överlägga med enskilda kommuner om lämpliga åtgärder och villkor för stöd för att t.ex. möjlig- göra en rekonstruktion av kommunens bostadsföretag.

Bostadsdelegationen har tagit emot 91 ansökningar.

Vid halvårsskiftet 2001 hade avtal träffats med 39 kommuner. Staten har genom de avtal som Bostadsdelegationen hittills träffat åtagit sig att lämna bidrag till kommunerna med sammanlagt ca 1 771 miljoner kronor och 151 miljoner kronor har reserverats för täckning av framtida förluster för kreditgarantier.

För de kommuner som beviljats bidrag av Bostadsdelegationen har be- sluten föregåtts av överläggningar mellan kommunfullmäktige i respek- tive kommun och Bostadsdelegationen. Därefter har avtal träffats om rekonstruktionsåtgärder i bostadsföretaget, som en förutsättning för stat- ligt stöd.

Regeringen avser att låta Bostadsdelegationen fortsätta sitt arbete även under 2002 för att kunna följa upp ingångna avtal. Regeringen avser att återkomma avseende hur den fortsatta uppföljningen skall ske efter 2002 när Bostadsdelegationen har upphört.

Kommundelegationen

För kommuner och landsting som hade en så pass svår ekonomisk situa- tion att de kunde behöva ett ekonomiskt stöd för att genomföra rekon- struktiva åtgärder tillsatte regeringen i augusti 1999 Delegationen för stöd till vissa kommuner och landsting med svårigheter att klara balans- kravet (Kommundelegationen, dir. 1999:65). Kommundelegationen fick i uppdrag att inför regeringens beslut bereda ansökningar. Regeringen

överlämnade 42 ansökningar om stöd till Kommundelegationen. Av Prop. 2001/02:4 dessa avsåg 35 kommuner och sju landsting.

Ytterligare 26 ärenden har hanterats av Bostadsdelegationen i samråd med Kommundelegationen. Samrådsärenden är ansökningar från kom- muner som sökt stöd från Regeringen och Bostadsdelegationen eller an- sökningar där en del av kommunens problem är bostadsrelaterade men där det också kan finnas andra problem.

Kommundelegationen rapporterade den 1 juli 2000 sitt uppdrag till re- geringen. Bostadsdelegationen överlämnade vid samma tidpunkt sam- rådsärendena.

Under hösten 2000 fattade regeringen beslut i ärendena och tecknade överenskommelser med 36 kommuner och fyra landsting efter förslag från Kommundelegationen. Kommunerna och landstingen åtar sig att sänka sina bruttokostnader med ett bestämt belopp och att uppnå ekono- misk balans senast 2002. Regeringen har åtagit sig att betala bidrag om sammanlagt 1 317 miljoner kronor. Av bidragsbeloppet kommer 25 pro- cent att utbetalas i början av 2002 under förutsättning att kommunerna och landstingen kan visa att de påbörjat sina åtaganden enligt överens- kommelsen. Resterande 75 procent av bidraget utbetalas senast 2003 efter att överenskommelsens åtaganden uppfyllts.

För att följa upp överenskommelserna och för att vid behov stödja de kommuner och landsting till vilka stöd har beviljats, har en särskild utre- dare utsetts (dir. 2000:71).

4.12Kulturpolitik

Målen för kulturpolitiken är att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den; att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget ska- pande; att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar; att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället; att bevara och bruka kulturarvet; att främja bildnings- strävandena samt att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.

Insatser inom kulturområdet, för konstarterna, kulturarvet, musiken, designen och medier ger effekter när det gäller att stärka människors kre- ativitet, regioners attraktivitet och den lokala och regionala identiteten. Kulturen bidrar till att främja ett öppet, demokratiskt och nydanande kli- mat i en region, den kan stimulera entreprenörer till lokala insatser och utveckling av nya produkter. Genom att skapa nya former för mötesplat- ser mellan människor, t.ex. nätverk mellan företagare och aktiva kultur- skapare, kan kreativiteten utvecklas hos bägge parter. Kulturen frigör både kraft och idéer och inspirerar människor att utvecklas.

Kulturen och politik för utveckling och tillväxt
Kulturen är en viktig faktor för att skapa dynamiska och stimulerande
miljöer som drar till sig företag och entreprenörer. Det finns ett samband	50
	50

mellan en regions utveckling och begrepp som dynamik, förändringsbe- Prop. 2001/02:4 nägenhet, entreprenörskap och rörlighet. Förmågan att skapa någonting

nytt är ofta kopplad till historiska traditioner, värderingar, tillgång till mötesplatser, förmåga till omvärldsorientering samt gränsöverskridande och täta nätverk. Här har kulturen en viktig styrka – en kraft som ger län- kar mellan det förflutna och framtiden och som kan få nya förmågor och synsätt att utvecklas. Detta har tagits till vara såväl i arbetet med EG:strukturfondsprogram som i arbetet med de regionala tillväxtavtalen.

Projekt med kulturanknytning som får stöd genom strukturfonderna finns inom de flesta åtgärdsområden. Det vanligaste är att projekten åter- finns inom åtgärder som inriktar sig exempelvis på livsmiljö eller natur- och kulturmiljö. Men även inom åtgärder som syftar till att utveckla företag och företagande eller generella insatser för näringslivet finns ett stort antal projekt med klart uttalad kulturanknytning.

Regeringen beslutade 1998 om Uppdrag i fråga om program för ökad kulturell tillgänglighet i vilket 30 miljoner kronor avsattes till Statens kulturråd för att under perioden 1 juli 1998 – 31 december 2000 dispone- ras med syfte att, främst i stödområdena, öka tillgängligheten till det gemensamma kulturutbudet samt att stärka kulturell utveckling och infrastruktur. Kulturrådet konstaterar i sin redovisning av uppdraget att det finns ett mycket stort behov av kultur i glesbygd, och att kulturen spelar en betydande roll för utvecklingen i dessa regioner.

4.13Jämställdhetspolitik

Sedan 1994 har regeringen varje år i regeringsförklaringen uttalat sin politiska vilja att ett jämställdhetsperspektiv skall genomsyra alla delar av politiken. Detta innebär en ny inriktning. Från att tidigare varit kon- centrerat på särskilda åtgärder för kvinnor och män genom lagstiftning och aktiva åtgärder skall jämställdhetsarbetet vara en del av det ordinarie politiska och verkställande arbetet. Därmed igångsattes ett utvecklings- arbete, som bl.a. handlar om könsuppdelad statistik, utbildning i jäm- ställdhetskunskap, rutiner för handläggning av ärenden, uppföljning och utvärdering samt utveckling av analysinstrument för att realisera inten- tionerna. Nuvarande metodutvecklingsarbete syftar bl.a. till att samman- ställa och lyfta fram erfarenheter som kan utgöra en grund för konkreta verktyg i jämställdhetsarbetet.

Från 1995 finns en länsexpert för jämställdhetsfrågor vid varje länssty- relse för att bl.a. stödja de olika verksamhetsgrenarna med att införliva ett jämställdhetsperspektiv i arbetet.

Målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden.

Inom närings- och regionalpolitikens område finns två insatser som är speciellt riktade till kvinnor, dels resurscentra för kvinnor, dels kvinnliga affärsrådgivare. Regeringens bedömning avseende dessa verksamheter redovisas i avsnitt 9.

De regionala tillväxtavtalen

Prop. 2001/02:4

De regionala tillväxtavtalen är betydelsefulla instrument även för jäm- ställdhetsarbetet. I arbetet med tillväxtavtalen är det viktigt att synliggöra båda könens förutsättningar, behov och intressen och att omsätta den kunskap som erhålls i konkreta åtgärder som främjar jämställdheten mellan könen. Det är ett långsiktigt strategiskt och systematiskt arbete på lokal och regional nivå, som handlar om såväl strukturella frågor som förhållningssätt.

En utvärdering av arbetet med de regionala tillväxtavtalen visar bl.a. att arbetet med att införliva jämställdhetsperspektivet måste utvecklas. Kvinnorepresentationen i partnerskapen har genomgående varit låg. Könsperspektivet är också bristfälligt beaktat i de flesta analyser och följaktligen också i insatsområden och åtgärder. Slutsatsen är att det be- hövs bättre metoder och utbildning om hur man införlivar jämställdhet i det arbetet.

Under arbetets gång har de involverade i de flesta län blivit mer med- vetna om jämställdhetsfrågornas betydelse. Frågorna har lyfts högre upp på den regionala agendan och medvetenheten har ökat om att det behövs ett jämställdhetsperspektiv i samtliga faser av tillväxtavtalet. Regeringen utsåg i februari 2000 Blekinge, Jämtland och Västra Götaland som pilot- län för jämställda tillväxtavtal. Målet med pilotlänsarbetet är att utveckla metoder för hur ett aktivt och offensivt jämställdhetsperspektiv kan in- förlivas och förfinas, dels i processen med de fortsatta avtalen dels inom de olika sakområdena. Erfarenheterna av pilotverksamheten avses på olika sätt spridas till övriga regioner. En slutrapportering av pilotlänsar- betet skall ske under 2002. I den senaste uppföljningen betonas att det behövs tydliga strategier på området. Det anses inte räcka med att det finns en jämställdhetsexpert i varje län. Det fordras också aktivitet och engagemang hos såväl regionala som nationella aktörer. Mycket av ar- betet är nu inriktat på att höja kompetensen när det gäller praktiska tillämpningar av jämställdhetsperspektivet. Dels behövs strategier för att förbättra villkoren för kvinnors företagande, dels behöver s.k. brytprojekt bedrivas inom utbildning och arbetsmarknad för att öka jämställdheten inom traditionellt könsuppdelade utbildningar och yrken. Statistik som produceras bör vara könsuppdelad inom alla områden som rör individer.

EG:s strukturfonder

Jämställdhet mellan kvinnor och män är ett s.k. horisontellt mål i samt- liga strukturfondsprogram och svarar mot intentionerna i EU:s syssel- sättningspolitik. Jämställdhetsperspektivet skall finnas med i hela proces- sen från programarbete via genomförande till utvärdering. Det innebär att även genomförandeorganisationen – nationellt, regionalt och lokalt – skall präglas av en jämn könsfördelning mellan kvinnor och män. I de svenska programmen redovisas därför alla resultat uppdelade på kvinnor och män där detta är relevant. I programmen för målen 1, 2 och 3 finns dessutom särskilda åtgärder som syftar till att stimulera kvinnligt företa- gande samt i övrigt stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden.

Kvoteringsvillkor för företagsstöd

Prop. 2001/02:4

För regionalt utvecklingsbidrag och sysselsättningsbidrag finns sedan länge ett kvoteringsvillkor. För att ett företag skall kunna beviljas något av dessa stöd gäller som huvudregel att minst 40 procent av det antal arbetsplatser som tillkommer till följd av stöden skall förbehållas det ena könet. Villkoret skall uppfyllas i varje enskilt fall.

Under en följd av år har kvoteringsregeln inte efterlevts och undantag från huvudregeln har krävts. NUTEK publicerade under 1999 en rapport som visar att kvoteringsregeln haft positiva effekter när det gäller att bryta könsuppdelningen på arbetsmarknaden. Den har stimulerat arbets- givare att anställa fler av det kön som tidigare varit underrepresenterat på området i fråga. För stöd som beviljades under 1999 beräknades cirka 38 procent av de nya arbetstillfällena tillfalla kvinnor. För 2000 är motsva- rande siffra 40 procent. Emellertid är de regionala skillnaderna stora.

4.14Miljöpolitik

Att skydda miljön, utveckla och vårda naturresurserna, kulturarvet och boendemiljön, bedriva ett miljöanpassat långsiktigt hållbart jordbruk och bevara det öppna landskapet är viktigt för en hållbar regional utveckling och en levande gles- och landsbygd. En attraktiv natur-, kultur- och bo- endemiljö är viktigt för att attrahera såväl entreprenörskap och företag som boende och kan även bidra till ökad tillväxt och utveckling. Turist- näringen är ett exempel.

Bevarande och utvecklande av naturmiljön

Målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett sam- hälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta.

För att konkretisera och effektivisera arbetet för en god miljö fast- ställde riksdagen i april 1999 femton nya nationella miljökvalitetsmål (bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). Målen tydliggör den ekologiska dimensionen av hållbar utveckling och skall nås inom en generation. I propositionen Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier (prop. 2000/01:130) utvecklas delmål, åtgärder och strategier för att uppnå miljökvalitetsmålen. Här fastslås att en framgångsrik strategi för den ekologiska dimensionen av hållbar utveckling måste baseras på en an- svarsfull förvaltning av vår naturmiljö och vårt gemensamma kulturarv. Den måste också vara förenlig med en positiv social och ekonomisk ut- veckling.

De miljökvalitetsmål som har störst relevans för regional utveckling är: Levande sjöar och vattendrag, Hav i balans samt levande kust och skär- gård, Levande skogar, Ett rikt odlingslandskap, Storslagen fjällmiljö, God bebyggd miljö och Giftfri miljö. De tre strategierna omfattar effek- tivare energianvändning och transporter, giftfria och resurssnåla krets- lopp som också innefattar en miljöorienterad produktpolitik samt hus- hållning med mark, vatten och bebyggd miljö. Hushållningsstrategin,

som har störst relevans för regional utveckling, bygger i huvudsak på tre Prop. 2001/02:4 olika beståndsdelar:

·Ett varsamt brukande av mark- och vattenområden för att värna natur- och kulturvärden i miljön och goda produktionsför- hållanden.

·Skydd av särskilt värdefulla miljöer och resurser samt skapande av en rik kultur- och naturmiljö där representativa delar av vårt kulturarv är bevarade liksom den biologiska mångfalden.

·Miljöanpassad fysisk planering och byggande för att skapa en hållbar bebyggelsestruktur och nya anläggningar av hög kvali- tet, för ett balanserat uttag av naturresurser och för en god hus- hållning med mark, vatten och bebyggd miljö.

Stora insatser har gjorts på senare år för att skydda områden i form av naturreservat. En ny nationalpark, Söderåsen i Skåne, invigdes under sommaren 2001. Naturvärdena måste tillgodoses vid överväganden av mark- och vattenanvändningen. I flera regioner i landet har ett arbete med regionala miljö- och hushållningsprogram pågått under några år. Så har skett i bl.a. ett antal skärgårdsområden. Miljövårdsberedningen har i juni 2000 redovisat en utvärdering av dessa program (Levande skärgård

– Utvärdering av de regionala miljö- och hushållningsprogrammen, SOU 2000:67).

Å ena sidan är skyddet av stränderna en nationell angelägenhet för att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och för att bevara goda livsvillkor för växter och djur. Stränderna är å andra sidan även re- gionalt och lokalt av stor betydelse, för regional utveckling, turism och friluftsliv.

Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att kartlägga och ana- lysera hur bestämmelserna om strandskydd har kommit att fungera i praktiken. I uppdraget ingår även att utreda förutsättningarna för, samt bedöma konsekvenserna av, såväl ett stärkt strandskydd i områden med högt bebyggelsetryck som av vissa lättnader avseende strandskydd i glesbygdsområden med lågt bebyggelsetryck i syfte att främja regional utveckling. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 1 febru- ari 2002.

Naturvårdens betydelse för regional utveckling

I dag finns 27 nationalparker och cirka 2500 naturreservat i landet. De flesta av dessa skyddade områden ligger i gles- och landsbygdsområden. Tillkomsten av ett skyddat område innebär ofta ett stort ekonomiskt åtagande från samhällets sida, inte minst avseende nya nationalparker. I ökad utsträckning ägnas uppmärksamhet åt hur en nationalpark påverkar de boende i omlandet. Inför bildandet av Fulufjällets nationalpark i norra Dalarna genomförs ett pilotprojekt, Fulufjällets omland. Syftet med pro- jektet är att nyttja nationalparksbildningen för att i nära samverkan med lokalbefolkningen skapa förutsättningar för en hållbar natur- och kultur- turism.

När ett naturområde skyddas ökar i allmänhet antalet besökare. Tillträ- det till områdena är genom allemansrätten avgiftsfri, men för olika typer

av service såsom bilparkering, guidning, matservering, olika transport- Prop. 2001/02:4 tjänster och övernattning är det möjligt att utveckla sysselsättning och

ekonomisk försörjning för lokalbefolkningen. I Östergötlands län har t.ex. ett arbete inletts i samverkan mellan flertalet kommuner i länet, länsstyrelsen och ideella organisationer som innebär att en omfattande guidningsverksamhet till olika naturreservat i länet utvecklats. Tydliga synergieffekter uppstår genom den här typen av åtgärder. Samtidigt som nya grupper lockas att upptäcka naturen ges det lokala näringslivet en möjlighet att utvecklas.

För skötseln av skyddade områden fördelas årligen cirka 100 miljoner kronor i statliga medel av naturvårdsmyndigheterna. Den praktiska sköt- seln utförs av lokala entreprenörer. I takt med att det blir allt fler om- råden ökar även behovet av skötselinsatser vilket kommer att främja de lokala entreprenörerna.

Hållbar samhällsplanering

En god och attraktiv miljö är viktiga mål för samhällsplaneringen och utvecklingen av den byggda miljön. Allmänt gäller att en hälsosam, funktionell och tilltalande bebyggelsemiljö, såväl för boende som för arbete och fritid, ökar attraktiviteten och därmed potentialen för en gynn- sam utveckling av välfärd, sysselsättning och ekonomi. För att uppnå miljömålet God bebyggd miljö föreslår regeringen i proposition 2000/01:130 bl.a. ett delmål avseende planeringsunderlag. Delmålet an- ger att senast 2010 skall den fysiska planeringen och samhällsbyggandet grundas på program och strategier för frågor om miljöanpassade trans- porter, natur- och kulturvärden och miljöanpassad energiförsörjning. Detta kan ge underlag och utgångspunkter för samordning mellan olika samhällssektorer och samverkan mellan berörda aktörer. Regeringen be- tonar betydelsen av att därvid utveckla arbetsformer som innebär att pro- grammen och strategierna tas fram i dialog mellan berörda parter och sektorer.

För en levande landsbygd är det viktigt att attraktiva kust- och fjällom- råden är tillgängliga för såväl fastboende som fritidsboende.

I framför allt vissa skärgårdssamhällen driver den höga efterfrågan på fritidsboende upp priserna på bostadshus och byggbar mark. Glesbygds- verkets rapport Planering för åretruntboende i kust och skärgård, belyser olika alternativ till hur åretruntboende i skärgårdsområden skulle kunna främjas. Inom befintliga regelverk och planeringssystem finns det möj- ligheter att främja nya bostadsområden för permanentboende. Eventuella ytterligare åtgärder måste bl.a. bedömas utifrån rättsäkerhetssynpunkt och behöver, enligt regeringens bedömning, övervägas ytterligare.

Ett EG-direktiv (01/42/EG) om bedömning av vissa planers och pro- grams inverkan på miljön trädde ikraft i juli 2001. Syftet med direktivet är att de miljömässiga konsekvenserna av vissa planer och program skall identifieras och bedömas i ett tidigt skede. Metodik för hur fysisk plane- ring kan användas för att uppnå miljömålen har utvecklats i det s.k. SAMS-projektet (Samhällsplanering med miljömål i Sverige) av Natur- vårdsverket och Boverket.

Hållbart lokalt och regionalt utvecklingsarbete

Prop. 2001/02:4

Länsstyrelser och kommuner är viktiga aktörer för arbetet med en hållbar regional utveckling. Enligt proposition 2000/01:130 har länsstyrelserna ett övergripande ansvar för det regionala mål- och uppföljningsarbetet av de nationella miljökvalitetsmålen. De bör utifrån sin övergripande och samordnande roll som regionala miljömyndigheter utveckla samarbetet med övriga regionala myndigheter och andra regionala organ i målarbe- tet, bl.a. för att bättre tillvarata möjligheterna att samordna tillväxt- och sysselsättningsskapande åtgärder med åtgärder för att uppnå miljökvali- tetsmålen. Enligt proposition 2000/01:130 bör inriktningen mot en håll- bar utveckling betonas i det fortsatta arbetet med infrastrukturplanering, regionala tillväxtavtal och strukturfondsprogram. Bland annat bör miljö- frågor lyftas fram som en drivkraft för utveckling och tillväxt. Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att i samverkan med länsstyrelserna och andra berörda myndigheter redovisa närmare behov av och förutsättningar för att samordna och redovisa kunskapsunderlag om miljömål och miljö- och resurshushållningsfrågor på regional nivå samt att stödja länsstyrelsernas arbete. Regeringen avser dessutom att ge berörda länsstyrelser i uppdrag att upprätta ett regionalt miljö- och hus- hållningsprogram för fjällområdet. Även ett sådant arbete kan med ut- gångspunkt i de regionala miljöstrategierna, nationella miljökvalitetsmål och riksintressen enligt miljöbalken ta till vara de utvecklingsmöjligheter och den potential för sysselsättning och tillväxt som ligger i resurshus- hållning och miljöanpassning inom ett visst område.

Regeringen stöder kommunernas arbete för att uppnå ett hållbart sam- hälle med hjälp av statsbidraget till lokala investeringsprogram. Kommu- nerna har möjlighet att söka delfinansiering av investeringsprogram som på olika sätt bidrar till att minska miljöbelastningen i kommunerna. Totalt omfattar bidraget 7,2 miljarder kronor under perioden 1998–2003. Till och med första halvåret 2001 har 142 kommuner beviljats 5,6 miljarder kronor i bidrag till 165 lokala investeringsprogram. Detta inne- bär i sin tur att medlen tillsammans med andra offentliga medel (miljö- och landsbygdsprogrammet, energiomställningsprogrammet, struktur- fonderna, EU:s övriga program m.m.) kan bidra till att omsätta kommu- nens eller regionens strategier och idéer för utveckling i praktiken.

Inom de lokala investeringsprogrammens ram har särskilda åtgärder för glesbygdskommunerna skett under 2000 och 2001. Institutet för ekologisk hållbarhet (IEH) har haft i uppdrag att ge särskilt kunskapsstöd och ekonomiskt stöd till glesbygdskommunernas arbete med att ta fram lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet.

Miljöhänsyn för ett konkurrenskraftigt näringsliv

Hänsyn till miljön kan stärka miljöanpassade företags konkurrenskraft. Genom resurseffektivisering och ökad efterfrågan på miljöriktiga pro- dukter och tjänster gynnas företag med en miljödriven affärsutveckling, och därmed miljödriven tillväxt. Miljödriven tillväxt kan definieras som tillväxt genererad dels av företag som arbetar med miljöteknik, dels s.k. miljödrivna företag.

Miljödrivna företag finns inom alla branscher. Marknadens storlek är Prop. 2001/02:4 definitionsmässigt svår att uppskatta eftersom den berör i stort sett alla

sektorer och hela näringslivet. Regeringen anser det viktigt att ta tillvara på tillväxtmöjligheterna och fortsätter därför på olika sätt att skapa förut- sättningar för miljödriven tillväxt och utveckling. Det är viktigt att även den regionala utvecklingen präglas av denna strategi.

De regionala tillväxtavtalen, där miljö skall beaktas och tillvaratas som en drivkraft för tillväxt, är viktiga verktyg för att stimulera regioner till hållbar näringslivsutveckling. Under 2000 utsågs tre pilotlän för att ut- veckla arbetet med ekologisk hållbarhet i de regionala tillväxtavtalen, bl.a. genom metodutveckling.

4.15Utrikespolitiska insatser

Det gränsöverskridande interregionala samarbetet på läns-, kommun- och landstingsnivå har utvecklats snabbt under 1990-talet. Det mellanstatliga samarbete i Sveriges närområde som formaliserades genom bildandet av Östersjöstaternas råd 1992 och Barentsrådet 1993 har inspirerat svenska myndigheter, kommuner, landsting, företag, föreningar och enskilda till allt mer omfattande kontakter med sina motsvarigheter i alla våra när- maste grannländer runt Östersjön. Från de inledande kontaktskapande aktiviteterna, som under de första åren främst hade formen av inledande besöks- och kulturutbyte, har allt fastare mönster för handel och samar- bete växt fram. Detta har successivt även påverkat tänkande och plane- ring inom de offentliga institutionerna på läns- kommun- och landstings- nivå.

Synen på vad som är den relevanta omvärlden för ett svenskt län, en svensk kommun eller ett svenskt landsting har förändrats. Det räcker inte längre med att begränsa omvärldsanalysen till enbart de närmast kring- liggande svenska områdena. Utvecklingsförutsättningarna påverkas bl.a. av vad som händer i t.ex. de omkringliggande nordiska, nordtyska, polska, baltiska och ryska landsdelarna i vårt närområde.

Exempel på gränsregionalt samarbete
Barentsregionen, som för närvarande består av tre norska fylken,
Norrbotten och Västerbotten, tre finska landskapsförbund och fyra ryska
regioner, har utvecklat till att allt mer bli det relevanta planeringsformatet
vid långsiktig planering i och för norra Sverige. Barentsregionen är re-
sursrik men glesbefolkad och hela området har likartade förutsättningar
med långa transportavstånd och snarlik industri- och näringslivsstruktur.
Utifrån ett regionalt utvecklingsperspektiv finns en utvecklingspotential
för de nordligaste svenska länen kopplad till denna gränsöverskridande
region. Det gränsöverskridande samarbetet i Barentsregionen har föränd-
rat synen på samverkanspotentialen i grannlänen i Nordnorge och norra
Finland.
Ett betydande gränsöverskridande samarbete pågår i dag i den s.k.
sydvästskandinaviska regionen avseende det geografiska område som
sträcker sig från Oslo och Göteborg ner till Öresund. I syfte analysera hur	57
	57

detta samarbete kan fördjupas och inom vilka områden det finns särskilt Prop. 2001/02:4 goda förutsättningar för framtida samarbete har en förstudie tagits fram –

Den Skandinaviska Arenan, Västsveriges samarbete med närområdet. Studien identifierar ett antal områden där förutsättningar finns för fördju- pat samarbete, bl.a. inom IT, miljö, universitetssamarbete, infrastruktur, bioteknik och övrigt näringslivssamarbete. En viktig del i detta arbete är att knyta samman de expanderande områdena i Sydvästskandinavien, framför allt avses då länken Oslo–Göteborg och Öresundsregionen.

Investeringsfrämjande åtgärder

Utländska direktinvesteringar har blivit alltmer kompetensdrivna. Beho- vet av ett innovativt klimat och konkurrenskraften ökar. Delegationen för utländska investeringar i Sverige (ISA) har till uppgift att främja ut- ländska investeringar in Sverige och, har för verksamheten byggt upp organisationer och nätverk såväl i Sverige som i utlandet. I Sverige har de bl.a. arbetet med att knyta ihop nationella, regionala och lokala aktö- rer i investeringsfrämjandet. ISA:s regionala arbete syftar till att hjälpa i samverkan med regionerna att skapa bärkraftig ekonomisk tillväxt genom utländska direktinvesteringar. Arbetet omfattar huvudsakligen följande tre områden:

·Investeringssamverkan, som är ett kompetensutvecklingsprojekt för att dels öka medvetandet om betydelsen av utländska direkt- investeringar, dels öka professionalismen i regionernas hantering av utländska direktinvesteringar. Projektet inriktar sig mot att ut- veckla regionala kluster bl.a. genom att koppla ihop de regionala klustren med de större nationella klustren.

·Regionala avtal, som reglerar hur ISA och regionerna skall sam- verka för att locka till sig utländska direktinvesteringar.

·Vissa speciella aktiviteter för utveckling av de regionalpolitiska stödområdena.

Investeringsfrämjandet finns på ett eller annat sätt med i arbetet i fler- talet regionala tillväxtavtal. Samtliga ISA-aktiviteter på regional nivå kopplas ihop med övrigt arbete enligt överenskommelse i de regionala tillväxtavtalen.

4.16Regional utvecklingspolitik i Norge, Finland och Danmark

Den regionala utvecklingspolitikens utveckling i Norge, Finland och Danmark överensstämmer i stora delar med den svenska. I alla länderna är t.ex. en regionalt anpassad sektorspolitik, regionala utvecklingspro- gram framtagna av partnerskap och insatser för att främja utvecklingen av kluster viktiga beståndsdelar i en politik för regional utveckling och tillväxt.

Norge

Prop. 2001/02:4

Den norska regionalpolitiken omfattar hela landet. Särskilda insatser för glesbygden och andra utsatta områden sker inom ramen för distriktspoli- tiken. Målsättningen för den norska distriktspolitiken är att upprätthålla huvuddragen i bosättningsmönstret och att levnadsvillkoren skall vara likvärdiga över hela landet. Det är fylkeskommunerna (motsvarar svenska landsting) som har det regionala utvecklingsansvaret i Norge. Fylkeskommunerna leds av direktvalda församlingar som utarbetar det regionala utvecklingsprogrammet. Insatserna syftar till att vara långsik- tiga, regionalt anpassade och sektorsövergripande samt inom ramen för den nationella politiken.

Den nya politikens upplägg är en förändring i fråga om organisering, av fokus och av åtgärder. Norge vill satsa på utveckling av regioner för att motverka centraliseringstendenser. Att utveckla större sammanhäng- ande arbetsmarknadsregioner är en huvudstrategi för att kunna erbjuda en så stor del av befolkningen som möjligt ett gott utbud av arbete, bostad och service. Utvecklingen av regioner skall ske genom ett regionalt ut- vecklingsarbete, där man tar hänsyn till vad som är funktionellt och lämpligt för näringslivet och befolkningen inom varje region. Detta ar- bete kommer ske i nära samarbete med kommunerna och fylkeskommu- nerna.

Genom regionala utvecklingsprogram har grunden lagts för bildandet av partnerskap, som inom varje region skall ägna sig åt att mobilisera insatser för den regionala utvecklingen. Ansvaret för att utveckla partner- skapet skall ligga på fylkeskommunerna, och i dem skall ingå regionala statliga aktörer, kommuner, näringsliv, universitet och högskolor samt privata organisationer.

Den norska regeringen vill verka för större frihet åt regionerna att företa regionala och lokala prioriteringar inom ramen för den nationella politiken. Regelverken ska förenklas och fylkeskommunerna kommer att få handha anvisade anslag som i dag finns på central nivå. Ändringar kommer införas gradvis under den fyraårsperiod som det regionala ut- vecklingsprogrammet löper. Allteftersom programmet implementeras kommer den nya uppgiftsfördelningen inom förvaltningsväsendet att tydliggöras.

Kompetens och innovationer anses vara de viktigaste förutsättningarna för ett konkurrenskraftigt näringsliv. Förutsättningar för att det regionala näringslivet skall utvecklas är starka regionala kompetens- och innova- tionsmiljöer, lokaliserade vid universitet och högskolor. Insatserna skall riktas mot att öka uppmärksamheten på kompetensutveckling och inno- vation inom det existerande näringslivet, att stimulera entreprenörskap samt till att stärka samarbetet mellan företag och mellan företag och forskarvärlden.

I Norge har ett nytt stort forskningsprojekt, Et verdiskapende Norge, initierats som underlag för en klusterorienterad tillväxtpolitik. Syftet med projektet är att bidra till ökad tillväxt i Norge genom att satsa på ett antal viktiga kluster.

Finland

Prop. 2001/02:4

Målsättningen med den finska regionalpolitiken är att den skall skapa en balanserad regional utveckling. Politikens syfte är att främja ekonomisk konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning. Regionala problem anses inte längre enbart vara ett problem för de glest befolkade delarna av lan- det.

Varje region i Finland har ett landskapsförbund som företräder alla re- gionens kommuner. Dessa är ansvariga för den regionala utvecklingen i samarbete med statens regionala organ statens regionalförvaltningsmyn- digheter och de s.k. TE-centralerna (Arbetskrafts- och näringscentralen), en statlig förvaltning för utveckling av näringsliv och sysselsättning i regionerna.

Politiken utgår från lagen om regional utveckling och ett målprogram som fastställs av parlamentet. Dessa syftar till att binda myndigheterna vid fastställda strategier och förpliktar dem att fördela anvisade medel efter varje regions särskilda behov. Vidare har EU-programarbetet en stor betydelse för finsk regionalpolitik.

Det senaste målprogrammet anger att lagstiftningen skall förnyas så att en konkurrenskraftig regionstruktur kan utvecklas i hela landet. Pro- grammet har ett antal insatsområden, bl.a. nedanstående.

Ett insatsområde är regional forsknings- och utvecklingsverksamhet med syfte att sprida finansiering samt förmå företagen och forskningsin- stituten att ansluta sig till landsomfattande nätverk. Ett annat insatsom- råde är åtgärder för att utveckla kluster. Ett tredje insatsområde syftar till att utveckla innovationsmiljöer och åtgärder som diversifierar ekonomin. Syftet är vidare att uppnå ett mer mångsidigt förvärvsutbud för befolk- ningen, omstrukturera jordbruket, samt skapa förutsättningar för turism, distansarbete och boende. Vidare skall förhållandet stad och land tydli- gare betonas och fler projekt skall initieras rörande växelverkan mellan städer och deras omkringliggande landsbygd.

För Finlands del är EG:s strukturfondsprogram en inspirationskälla för utformning av den nya regionalpolitiken i programform, liksom en bety- dande finansiär av regionala utvecklingsinsatser.

Danmark
Danmark är ett till ytan litet land. Behoven av särskilda geografiskt av-
gränsade insatser är större i Sverige, Norge och Finland än i Danmark,
eftersom näringslivet, liksom befolkningen, i dessa länder har en större
geografisk spridning. Målsättningen för den danska politiken är att den
regionala utvecklingen på lång sikt skall leda till minskade olikheter vad
gäller sysselsättning och ekonomiska villkor mellan regionerna. I den
danska politiken är den fysiska planeringen och regionalpolitiken starkt
sammanvävda.
Danmarks nuvarande fokus ligger på regionala utvecklingsprogram
och en alltmer decentraliserad politik. Sedan 1993 har klusterpolitik varit
ett prioriterat område. Utmärkande för Danmarks näringslivsorienterade
regionalpolitik är dess fokus på utvecklingen av kluster och samarbete
mellan det offentliga och det privata på alla nivåer, såväl lokalt, regionalt
som nationellt. Danmark ser klusterpolitik som en del av den breda	60
	60

näringspolitiken och i förlängningen en del av den regionala utveck- Prop. 2001/02:4 lingen. Åtgärderna skall skräddarsys efter varje klusters behov.

5Dynamiska regioner – en förutsättning för utveckling

Konkurrenskraft, lokal förankring och internationell räckvidd

I den kunskapsdrivna ekonomin tilltar rörligheten av strategiska produk- tionsresurser såsom kapital och kunskap. En förutsättning för denna rör- lighet är de infrastrukturella förbättringar som skett inom transportområ- det tillsammans med informationsteknologins genombrott. Den snabba tekniska utvecklingen och en tilltagande liberalisering av handel, kapital- flöden och arbetskraftsrörlighet mellan länder ökar den internationella ekonomiska och sociala integrationen. Därigenom ökar möjligheterna att agera på allt större marknader samtidigt som konkurrensen hårdnar.

Företagens konkurrenskraft avgörs i allt större utsträckning av förmå- gan att snabbt anpassa produkter och tjänster till kundernas efterfrågan. Detta ställer krav på innovation, flexibilitet och ständigt lärande, vilket är förmågor som i hög grad utvecklas i samspel mellan olika aktörer. Geo- grafisk närhet är viktig i detta samspel. Samtidigt utmärks dynamiska lokala miljöer också ofta i hög grad av öppenhet och ett rikt kontaktnät utanför den nära omgivningen, såväl nationellt som internationellt.

Samtidigt som marknaderna internationaliseras och centrala produk- tionsresurser blir allt mer lättrörliga tenderar också den lokala miljön bli viktigare för ett företags konkurrenskraft. En förklaring är att ett företags innovationsförmåga ökar om en fungerande kunskapsöverföring och samspel med andra företag och organisationer i den lokala miljön kom- mer till stånd. Fyra mekanismer kan förklara varför en lokal miljö är vik- tig för ett företag. För det första kan kostnader minskas genom att resur- ser kan användas gemensamt av flera företag. En andra mekanism är samlokaliseringsfördelar som uppkommer när transport- och transak- tionskostnader kan sänkas. För det tredje utvecklas en lokal arbetsmark- nad med specialiserad kompetens. Slutligen kan en ansamling av lik- artade och relaterade verksamheter bidra till en lokal miljö som stimule- rar lärande och innovation. I en miljö med många relaterade företag ökar sannolikheten att få kontakt med aktörer som tidigt tagit till sig eller ut- vecklat ny teknik. I sådana miljöer flödar också allmänt sett information och kunskaper snabbare till samtliga närvarande företags fördel. En lokal kultur med specifika normer, värderingar och informella spelregler ut- vecklas och denna miljö underlättar kunskapsöverföringen från en aktör till en annan. I Sverige finns ett antal internationellt konkurrenskraftiga kluster, t.ex. inom stål/material, läkemedelsindustri, medicinsk teknik, bilindustri, telekommunikationer, informationsteknologi samt massa- och pappersindustrin. Inom dessa näringar har ett antal företag utifrån sin svenska bas lyckats växa till internationella koncerner med framskjutna marknadspositioner. De internationellt baserade företagen domineras av

ett antal stora koncerner, men också antalet små företag med en huvud- Prop. 2001/02:4 sakligen utlandsbaserad marknad växer.

Dessa näringar kan sinsemellan verka väldigt olika men de har också mycket gemensamt. De är regionalt förankrade och koncentrerade till en eller flera platser, och denna lokala miljö har varit avgörande för att skapa och vidmakthålla konkurrenskraft, framför allt när det gäller till- försel av strategisk kunskap. Den lokala arbetsmarknadsregionens ut- veckling har ett nära samband med olika näringars konkurrenskraft. Lan- dets ekonomiska utveckling blir därmed i hög grad beroende av hur väl de lokala arbetsmarknadsregionerna fungerar.

Kraven på en ökad anpassningsförmåga i näringslivet påverkar kun- skapsinnehållet i arbetet. Strukturomvandlingen har inneburit att produk- tionen blir mer kunskapsintensiv. Förändringarna medför att det sam- tidigt kan finnas problem med såväl arbetskraftsbrist och arbetslöshet. Denna tudelning sker både inom och mellan regioner. Strukturomvand- lingen förutsätter att resurser överförs från mindre konkurrenskraftiga verksamheter till mer konkurrenskraftiga. En sådan resurs är arbetskraft.

Personer i arbetsför ålder flyttar emellertid i mycket liten utsträckning mellan lokala arbetsmarknadsregioner. Då man flyttar görs detta främst av livsmiljörelaterade skäl även om möjligheten till försörjning inte är oviktig i sammanhanget. Visserligen har rörligheten ökat, men ökningen gäller uteslutande yngre personer. Den geografiska rörligheten bland sys- selsatta och arbetslösa har till och med minskat under den senaste tioårs- perioden.

Förutsättningarna för att åstadkomma väl fungerande lokala arbets- marknadsregioner varierar över landet. Det finns ett samband mellan re- gioners ekonomiska utveckling och grundläggande strukturella förhål- landen så som möjligheter till transporter och andra former av kommuni- kationer samt närhet till forskning och utbildning. En annan väsentlig strukturell förutsättning är den lokala arbetsmarknadsregionens befolk- ningsmässiga storlek. Större folkmängd ger bredare arbetskraftsutbud och större underlag för kommersiell och offentlig service. Den ekono- miska utvecklingen skiljer sig åt i olika regioner. Till viss del beror detta på strukturella förhållanden men även regioner med likartade strukturella förutsättningar kan utvecklas olika.

Den regionala befolkningsutvecklingen följer stabila mönster sedan 1960-talet. Regioner med krympande befolkning har relativt få kvinnor i barnafödande åldrar och svårt att behålla de grupper som är mest rörliga dvs. ungdomarna. Befolkningsprognoser visar att de flesta regioner, bort- sett från storstadsregionerna och ett antal högskole- och universitetsregi- oner, kommer att minska sin folkmängd. I samtliga regioner kommer befolkningen att åldras och andelen människor i förvärvsaktiv ålder sjunker.

Det finns dock flyttrender som bryter de generella befolknings- mönstren. Till många landsbygdsområden runt om i hela landet sker en inflyttning, även långväga, av människor i arbetsför ålder. Det är män- niskor som prioriterar naturnära boende och större livsutrymme.

De strukturella förhållandena förklarar dock inte hela utvecklingen. Även lokala arbetsmarknadsregioner med likartade strukturella förutsätt- ningar utvecklas olika. Orsaken till detta är bland annat skillnader i lokal

dynamik, det vill säga faktorer som understödjer nyföretagande, innova-	Prop. 2001/02:4
tionsförmåga, flexibilitet och ständigt lärande.
Den svenska näringslivsstrukturen
Antalet små och medelstora företag ökade med mer än en tredjedel under
1990-talet. Av det totala antalet företag i Sverige är cirka 515 000 kate-
goriserade som små och medelstora (färre än 250 anställda) och omkring
1 000 definieras som storföretag. Majoriteten av de sven ska företagen –
94 procent – har under 10 anställda. Två tredjedelar av företagen har inga
anställda alls. Totalt 60 procent av alla privat anställda arbetar i små och
medelstora företag vilket är nära EU-15 ländernas genomsnitt.
Små och medelstora företag har en stor betydelse i den svenska eko-
nomin. De svarar för omkring två tredjedelar av både den totala omsätt-
ningen och de sammanlagda nettoinvesteringarna. Småföretagen är också
viktiga för en långsiktig ekonomisk tillväxt. Småföretag skapar nya pro-
dukter oftare än storföretag.
Strukturomvandlingens regionala effekter
Strukturomvandlingen ändrar hela tiden förutsättningarna för den regio-
nala utvecklingen. Många av de tidigare framgångsrika industriregio-
nerna präglas av akuta strukturproblem som ett resultat av återkommande
neddragningar av antalet anställda i regionens företag. Främst många
orter i Bergslagen har och har haft stora problem. Vissa orter har genom
övergång från produktion av tekniskt mogna produkter till produktion av
produkter baserade på snabbt föränderlig teknik lyckats återskapa något
av den utveckling som tidigare fanns i regionen. Östra Blekinge är det
kanske bästa exemplet på detta. I Karlskrona och Ronneby har det vuxit
upp en betydande industri baserad på informationsteknologi. I andra re-
gioner har en tillbakagående industri ersatts med ny offentlig och privat
tjänsteproduktion. Exempel på detta är Borås, Gävle, Norrköping och
Sundsvall. Andra exempel på orter som under senare delen av 1990-talet
har haft en positiv utveckling i fråga om bl.a. ekonomisk utveckling och
sysselsättningsökning är Vansbro, Sorsele, Årjäng, Härjedalen och
Ljusdal.
Endast ett fåtal av landets lokala arbetsmarknadsregioner har haft en
positiv sysselsättningsutveckling inom varutillverkning, medan ungefär
hälften av de lokala arbetsmarknadsregionerna har haft en positiv syssel-
sättningsutveckling inom tjänstesektorn. Alltfler regioner blir därmed för
sin tillväxt beroende av tjänstesektorns utveckling. Stora delar av norra
Sverige har dock haft en minskad sysselsättning även inom tjänstepro-
duktion, medan det omvända gäller för i första hand storstadsregionerna
och övriga delar av södra Sverige.
Var växer och startas nya verksamheter?
Under den djupa lågkonjunkturen i början av 1990-talet minskade ny-
företagandet. Utvecklingen var mer positiv under mitten av 1990-talet för
att i slutet av decenniet uppvisa historiskt höga siffror. Utvecklingen för-	63

bättrades än mer under 2000 då nästan 40 000 nya företag startades. Prop. 2001/02:4 Detta innebar en ökning på 10 procent jämfört med 1999.

Det är framför allt tjänstesektorn som har uppvisat en positiv utveck- ling från sysselsättningssynpunkt. Särskilt kunskapsintensiva uppdrags- verksamheter (till exempel inom IT-branschen) har haft en betydande tillväxt av sysselsättning och nyföretagande. Även om uppdragsverk- samheter är överrepresenterade i storstäderna har den procentuellt största tillväxten skett i norra glesbygden och landsbygden. Tillväxten sker dock från en låg utgångsnivå och sektorn är kraftigt underrepresenterad i dessa regioner.

Ungefär hälften av de som startar företag i dag har eftergymnasial ut- bildning, återfinns i åldersgruppen 31–40 år och anger förverkligande av sina idéer som huvudskälet till sin företagsetablering. En tredjedel av alla nya företag 2000 startades av kvinnor vilket kan jämföras med 1990 då andelen uppgick till 20 procent.

De flesta nya företag som bildades under 2000 etablerades i de tre stor- stadslänen (64 procent) och då speciellt i Stockholms län (35 procent).

Det regionala nyföretagandet kan till stor del förklaras av regionernas strukturella karaktär och befolknings- och näringslivssammansättning men också av närheten till förebilder. I de fall det redan finns en etable- rad tradition av lokalt småföretagande, är också nyföretagandet högt. Detta mönster för nyföretagandet, tenderar att vara ganska stabilt över tid och konjunktursvängningar.

Nyetableringsnivån är hög i storstäder, utbildningsorter och i viss mån i traditionell glesbygd, medan den är låg i bruksorter. Stockholm ligger i en klass för sig följt av Västra Götalands län samt Skåne län. I gles- bygdsområden finns regioner med såväl högt som lågt nyföretagande. Regioner med högt nyföretagande har ofta en stark besöksnäring och av tradition en större andel småföretag. Nyföretagandet i glesbygd präglas också ofta av att många företag startas, men samtidigt att många företag läggs ned. En förklaring till detta kan vara att nya företag tränger undan befintliga företag på en liten marknad.

Sambandet mellan tillväxt och sysselsättningsutveckling

Det finns tydliga samband mellan grundläggande strukturella förhållan- den och regional tillväxt. Men det finns också skillnader mellan regioner med likartad struktur. Faktorer såsom innovationsförmåga, tillgången till humankapital, entreprenörsanda eller företagsklimat kan vara bidragande förklaringar till resterande regionala skillnader i tillväxt. En ökad regio- nal ekonomisk tillväxt, uttryckt som en växande bruttoregionprodukt (BRP), innebär inte nödvändigtvis att sysselsättningen i regionen ökar eller köpkraften förbättras. Av figur 5.1 framgår förändringen av ekono- misk tillväxt och sysselsättning under perioden 1993–1998 i Sveriges 81 lokala arbetsmarknadsregioner (se definition i bilaga).

Figur 5.1: Ekonomisk tillväxt och sysselsättningsförändring 1993–1998	Prop. 2001/02:4
i lokala arbetsmarknadsregioner

Procent

	10
1993-98
Sysselsättningsförändring	0
	-5

	-10
	-10
	-5

Riket

Årjäng

Stockholm

Värnamo/Gnosjö

Vansbro

Jönköping

Strömstad

Göteborg

Sorsele

Växjö

Umeå

Åre

Fyrstad

Malmö

Oskarshamn

Tranås

Riket

Härjedalen

Ljungby

Karlskrona

Örebro

HalmstadBorås

LinköpingVästerås

Kristianstad

Arjeplog Lidköping

UppsalaGävle

Helsingborg

Bengtsfors

Karlshamn

Karlskoga

Simrishamn

Ludvika

Eskilstuna

Falun

Arvika

Kalmar

Falkenberg/Varberg

Avesta

Karlstad

Skövde

Sundsvall

Lycksele

Skellefteå

Luleå

Norrköping

Östersund Nyköping

Fagersta

Storuman

Mora

Övertorneå

Köping

Västervik

Kiruna

Kramfors

Söderhamn

Haparanda

Överkalix

Jokkmokk

Strömsund

Arvidsjaur

Pajala

Filipstad

Hagfors

Gällivare

BRP-förändring 1993-98

(löpande priser)

Procent

Källa: NUTEK (RAPS)/SCB.

De regioner som har en ekonomiskt stark, men sysselsättningsmässigt svag, utveckling karaktäriseras i flera fall av ett näringsliv som domine- ras av stora företag med kapitalintensiv produktion. Inom exempelvis stål- och skogsindustrin har utvecklingen under den senaste trettioårspe- rioden medfört produktionsökning parallellt med påtaglig sysselsätt- ningsminskning. Dessa branscher är konjunkturkänsliga och en stark ekonomisk utveckling i regionen kan därför snabbt avlösas av en period med kraftig tillbakagång. I de regioner där såväl sysselsättning som till- växt utvecklats svagt, präglas näringslivet mer av arbetskraftsintensiv och lönekostnadskonkurrerande verksamhet. Till denna kategori kan också hänföras många mindre regioner som påverkats av en kraftig be- folkningsminskning under 1990-talet.

Ett antal regioner har lyckats väl med att kombinera en sysselsätt- ningsökning med en stark ekonomisk tillväxt. Här kan man urskilja tre typer av regioner. Storstadsregionerna har goda förutsättningar för dy- namisk tillväxt, bland annat i kraft av sin storlek, sitt differentierade näringsliv, tillgängligt riskkapital, sina omfattande handelsförbindelser och sin tillgång till välutbildad arbetskraft. Detta gäller såväl kunskaps- intensiva näringar som service- och tjänstesektorn i allmänhet. De s.k. småföretagsdistrikten, framför allt representerade av Gnosjö-/Värnamo- /Gislavedsregionen är på många sätt storstadsregionernas motsats. När- marknaden är väsentligt mindre, utbildningsnivån vanligen lägre och tjänstesektorerna väsentligt mindre utvecklade. I stället präglas dessa regioner av en stark företagskultur och entreprenörsanda, stor dynamik (det både startas och läggs ned många företag), välutvecklade företags- och företagarnätverk (såväl inom som utom regionen) och en lång tradi- tion inom ett förhållandevis avgränsat näringsområde. I den tredje re- giontypen, attraktiva landsbygdsområden, är det kanske i första hand boendemiljön som är betydelsefull, tillsammans med närhet till något

större centrum. Dessa områden, t.ex. kring Arvika, Strömstad och Prop. 2001/02:4 Tranås, har också haft en omfattande inflyttning under lång tid, inte

minst av välutbildade och väletablerade personer av vilka många är egna företagare. Den svenska bilden i dessa avseenden stämmer väl överens med den internationella.

Figur 5.2: Bruttoregionproduktens utveckling 1993-1998 (procent, löpande priser). Jämförelser av lokala arbetsmarknadsregioner i sex regionfamiljer.

Procent

Värnamo/Gnosjö

Fagersta

Lycksele/Malå

Strömstad/Tanum

Strömsund

Stockholm

Jönköping

Tranås/Ydre/Aneby

Kristianstad/Hässleholm

Göteborg

Växjö

Oskarshamn

Söderhamn

Uppsala

Gävle/Sandviken

Arvika/Eda

Sundsvall

Katrineholm/Flen

Kiruna

Mora/Orsa

Riket

Västerås

Falkenberg/Varberg

Malmö

Örebro

Älmhult/Osby

Malung

Helsingborg

Skövde/Skara

Vansbro

Linköping

Karlskrona/Ronneby

Gotland

Örnsköldsvik

Sorsele

Umeå

Falun/borlänge

Nässjö

Hultsfred/Vimmerby

Sunne/Torsby

Norrköping

Nyköping/Oxelösund

Västervik

Luleå

Karlskoga

Markaryd/Ljungby

Säffle/Åmål

Karlstad

Lidköping/Götene

Bollnäs

Östersund

Karlshamn/Olofström

Jokkmokk

Hudiksvall

Fyrstad

Arjeplog

Filipstad/Hällefors

Överkalix

Köping/Arboga

Sollefteå/Kramfors

Skellefteå

Härjedalen

Ludvika

Pajala

Hagfors

Haparanda

Storuman

Avesta/Hedemora

Bengtsfors/Dals-Ed

Åre

-5

Storstads-

Universitets- &

Regionala

Sekundära

Småregioner

regioner

högskoleregioner

centra

(priv syss)

(off syss)

Anm.: I figur 5.2 indelas de 81 lokala arbetsmarknadsregionerna i sex grupper. Varje grupp innehåller de lokala arbetsmarknadsregioner som har förhållandevis likartade strukturella förutsättningar vad gäller storlek, tillgång till högskoleutbildning, m.m. I riket som helhet växte bruttonationalprodukten nominellt med 27 procent under den studerade femårsperio- den.

Källa: NUTEK (RAPS)/ SCB.

Det finns ett tydligt samband mellan till exempel arbetsmarknadens storlek och ekonomisk tillväxttakt men samtidigt en betydande spridning. I samtliga sex regionfamiljer finns enskilda lokala arbetsmarknadsregio- ner där BRP växte snabbare än i riket, såväl som regioner med långsam- mare tillväxttakt. Två orter med likartade strukturella förutsättningar kan med andra ord utvecklas olika. Det kan också noteras att vissa mindre regioner har haft en mycket god ekonomisk utveckling utifrån en relativt låg utgångsnivå, mätt som BRP per sysselsatt. Exempel på detta för- hållande finner vi bl.a. i Strömstads- och Tranåsregionerna.

Vilka faktorer skapar konkurrenskraftiga företag?

Dagens syn på vilka faktorer som skapar konkurrens- och utvecklings- kraftiga företag, och vilken roll geografisk lokalisering spelar i samman- hanget, kan sammanfattas i nedanstående punkter:

· Innovationsförmåga, kompetens och flexibilitet är viktiga vid Prop. 2001/02:4 sidan om kostnadseffektivitet.

·Innovationer och lärande uppstår i samspel inom industriella system.

·Lokala kunskaper är viktiga.

·Humankapital och socialt kapital är betydande resurser vid sidan av finansiellt kapital.

·Entreprenörer spelar en viktig roll.

·Geografisk närhet är viktig, men också öppenhet och ett rikt kon- taktnät utanför den nära omgivningen.

Humankapitalet alltmer betydelsefullt

Kunskap har sedan lång tid tillbaka betraktats som nyckeln för tillväxt och stigande välstånd. Humankapital är ett flerdimensionellt begrepp, som inkluderar allt från utbildning och individens förmåga att tillgodo- göra sig ny kunskap till insatser för forskning, kvalitet på företagsledare samt företags och organisationers kompetens. En del av humankapitalet är ”osynligt” Det finns bundet hos individer, i sättet att organisera arbetet eller i informella kontakter och nätverk.

Arbetskraftens kompetens är en strategisk produktionsfaktor. Till- gången på kompetens, inte tillgången på fysiskt kapital och arbetskraft, bestämmer i allt större utsträckning tillväxten. Samtidigt är konkurrensen om humankapitalet i ökande grad internationell. Saknas en bra miljö för humankapitalet kan det riskera att gå förlorat till andra företag, regioner eller länder.

För företags utveckling är det inte tillräckligt att de enskilda indivi- derna besitter viss kunskap utan denna måste spridas på ett effektivt sätt i organisationen. Men det är också i allt större utsträckning viktigt att fö- retagen tar del av den kunskap som finns i omgivningen. Även om kun- skap i högre utsträckning än tidigare kan överföras mellan organisatio- ner, mycket tack vara utvecklingen inom IT, är fortfarande mycket kun- skap s.k. tyst kunskap. Med tyst kunskap avses erfarenhetsbaserad kun- skap som det inte går att läsa sig till utan som bara kan läras ”praktiskt”, oftast genom att arbeta nära tillsammans med någon som redan kan. Tyst kunskap är således integrerad i människors kompetens, erfarenheter och utbildning.

Lokala tillgångar och socialt kapital

Lokala tillgångar i form av socialt kapital, kultur och företagsklimat är viktiga för företagens överlevnad, konkurrenskraft och utvecklingsför- måga. Även om de traditionella förklaringsfaktorerna – tillgång på ar- betskraft, kapital, råvaror och infrastruktur – fortfarande är viktiga, har deras betydelse minskat. Lokal förnyelse i samhälle och näringsliv har ofta sin grund i kreativa, dynamiska och kaosartade miljöer. Givet en viss miniminivå på de traditionella produktionsfaktorerna, är det andra fakto- rer som förklarar skillnader i tillväxt mellan regioner. Dessa är relaterade till företagens organisation av arbetet, kompetens, förmåga till lärande

och innovationsförmåga, samverkan och socialt kapital. Det sociala

kapitalet kan bland annat bidra till goda förutsättningar för samverkan Prop. 2001/02:4 och kunskapsspridning. Det sociala kapitalet byggs upp lokalt och kan

därmed inte köpas eller flyttas. Det bygger också på regionens unika historiska erfarenheter och förutsättningar vilket gör det svårt att imitera och skapa utifrån.

Socialt kapital, som har anpassats efter en viss produktion i en region, har stor betydelse för den regionens tillväxt. Men det kan också motverka nya entreprenörer, som tillhör en annan typ av produktion och har andra nätverk. Det finns många exempel på regioner som varit framgångsrika vid ett tillfälle och sedan inte lyckats följa med i ekonomins förändringar. Storskaliga industriregioner är ett sådant exempel. Dessa regioner har ett överskott på gammalt och improduktivt socialt kapital och underskott på nytt och produktivt. Det inaktuella sociala kapitalet består av normer, värderingar, kunskap och preferenser som stödde den gamla industripro- duktionen, men som kommer i konflikt med de produktionsstrukturer som finns och växer i andra mer framgångsrika regioner.

Socialt kapital, som uppmuntrar entreprenörsanda och ny typ av pro- duktion, kännetecknas av diversifiering, kombinerat med en förmåga att ombildas och rekonstrueras. Det är sannolikt de regioner som har ett mer diversifierat socialt kapital, där individuella nätverk skapas och förstörs kontinuerligt, som bäst lyckas omforma produktionen i takt med ekono- miska förändringar. Detta förutsätter att det sociala kapitalet är tämligen heterogent, men att det samtidigt har tillräckliga länkar mellan olika ak- törer för att konkurrenskraftiga nätverk skall kunna byggas upp.

I goda tillväxtmiljöer främjas entreprenörskap och nyföretagande

Vissa regioner i Sverige har en miljö präglad av entreprenörsanda medan andra är företagarsvaga. En lokal kultur av entreprenörsanda skapas där synergier utvecklas mellan olika kompetenser och med en rörlighet av arbetskraft både mellan regioner och företag, samt till nyföretagande.

Det finns ett antal faktorer som inverkar på människors beslut att starta eget företag. Det kan vara önskan om större självständighet, osäkerhet kring den ekonomiska utvecklingen, möjligheten att förbättra sin inkomst eller flykt från arbetslöshet. Men skillnaderna i företagsbestånden mellan regioner är så stora att de inte bara kan förklaras av dessa faktorer. Före- tagarbygder har ofta också en lång historia av företagande, de har infor- mella nätverk samt medborgaranda och attityder som främjar företagan- det.

Det finns ett starkt positivt samband mellan andelen företagare och både inkomstnivåer och tillväxt i en region. Under 1990-talet har före- tagartäta regioner varit vinnarna, även de som inte har högteknologiska företag.

Både stora etablerade företag och nya företag kan bidra till ökad sys- selsättning. Men regioner med en hög frekvens av nystartade företag har en långsiktigt bättre sysselsättningsutveckling. De regioner som hade hög sysselsättningstillväxt under 1990-talet fick ett stort antal nya företag under 1980-talet. Även om nystartade företag inte är nödvändiga för sys- selsättningstillväxt på kort sikt, är de ofta grunden för framtida syssel- sättning och är därmed centrala för långsiktig ekonomisk utveckling.

Konkurrenskraftiga företag utvecklas i dynamiska klustermiljöer

Prop. 2001/02:4

Innovationer utvecklas i samspel mellan olika aktörer. Näringslivets om- vandling och konkurrenskraft kan därmed bäst förstås utifrån ett synsätt där enskilda företag betraktas som en del av ett system, ett kluster.

Kluster är ett perspektiv på konkurrenskraft som fokuserar på olika relationer. Det handlar om relationer mellan relaterade företag och deras kunder, men också om relationer mellan företag och forskningsinstitut, branschorganisationer, offentliga aktörer etc. Kluster är också ett per- spektiv som utgår ifrån att den lokala produktionsmiljön, eller hemma- basen, är avgörande för ett företags konkurrenskraft, inte minst eftersom innovationer ofta skapas av specifik lokal kompetens.

Kluster ersätter delvis de gamla begreppen sektor (t.ex. tillverknings- sektorn och transport- och kommunikationssektorn) och bransch (t.ex. grafisk industri och sjötransport). Sektorn är i dag som begrepp för brett och branschindelning för smalt. Ett kluster är per definition branschöver- gripande. Mycket förenklat utgår klustertanken utifrån en kärnprodukt (t.ex. tunga fordon) och vad som krävs för att producera denna kärnpro- dukt. Förutom kärnproducenterna – till exempel Volvo – ingår också de aktörer som finns runt omkring, t.ex. olika utbildare och branschorgan.

I någon mening är alla företag en del av ett eller flera kluster. Detta betyder inte att det finns kluster överallt. Att det finns en ensam under- leverantör till exempelvis IKEA på en ort betyder inte att det automatiskt finns ett möbelindustriellt kluster i denna ort. Däremot så är denna underleverantör en del av det svenska möbelindustriella klustret i vilket bl.a. företag som är kärnproducenter som IKEA, utbildningsinstitutioner, branschorganisationer och ett antal underleverantörer inom flera olika branscher ingår.

Drivkrafter i ett kluster

Dynamiken i klustermiljöer skapas av fyra nära relaterade drivkrafter. Desto mer täthet och samspel det är mellan dessa drivkrafter desto större omvandlingstryck, utvecklingskraft och innovationsförmåga. Det handlar för det första om grad av investeringsvilja, förekomst av konkurrens och förmåga bland företagen att hela tiden utveckla sin verksamhet (såväl produkter som produktionsprocesser och organisation). Det handlar för det andra om närvaron av krävande, trogna och trendkänsliga kunder. Den tredje drivkraften är täta kopplingar till specialiserade under- leverantörer, angränsande branscher, kompetenta branschorganisationer och stödjande kunskapsnoder (alltifrån universitet och högskolor till In- dustriella Utvecklingscentra och branschforskningsinstitut). Slutligen handlar det om att rätt ta tillvara strategiska produktionsfaktorer, till exempel lokal spetskompetens.

Det finns därmed ett starkt samband mellan hur väl lokala arbetsmark- nadsregioner fungerar och utvecklingskraften i regionala kluster. Arbets- kraften är till stor del en regional resurs. Företagens utvecklingsförmåga påverkas därför av det kompetensutbud som finns i regionen. Att skapa flexibla och fungerande arbetsmarknadsregioner genom regionförstoring underlättar företagens möjligheter att hitta kompetent arbetskraft. Även utbildningssystemet, t.ex. gymnasieskola samt universitet och högskolor,

spelar en central roll för företagens möjligheter att rekrytera personal. Prop. 2001/02:4 Men utbildningssystemet kan också påverka den regionala utvecklingen

genom att fungera som en magnet som attraherar företag och människor från andra regioner. Att invånare i en region både har möjlighet och vilja att utbilda sig påverkar därmed den regionala utvecklingen både när det gäller näringslivets utveckling och individernas tillfredsställelse.

Konkurrenskraftiga kluster i Sverige

På ett antal områden inom industri- och tjänstesektorn har Sverige en internationellt ledande ställning. Sverige har starka kluster inom t.ex. läkemedelsindustri, medicinsk teknik, fordonsindustri, prospektering, telekommunikationer och informationsteknik samt massa- och pappers- industrin. De svenska multinationella företagen, som utifrån sin svenska bas lyckats växa till koncerner med framskjutna marknadspositioner inom sina respektive nischer, är de kanske mest framträdande bevisen på dessa klusters konkurrenskraft. Men kluster handlar inte bara om stora företag och högteknologi. Ett ungt, framväxande och internationellt kon- kurrenskraftig kluster som den svenska musikindustrin består i princip enbart av små företag. Den kännetecknas vidare av en relativt låg formell utbildningsnivå.

Många kluster är sammanvävda med varandra. Inte minst de stora företagen kan ingå i flera kluster samtidigt. Ett sådant exempel är det s.k. Time-klustret i Stockholm, inom vilket nya affärsidéer och produkter skapats i gränssnittet mellan Telekom, IT, Media och Entertainment. Ett tydligt exempel på att stora företag ingår i olika kluster märks i fram- växten av olika Internetrelaterade företag i gränssnittet mellan det svenska musikklustret och IT-/Telekomklustret.

Figur 5.3: Exempel på existerande och potentiella nationella kluster

Existerande		Framväxande
IT/Telecom		Äldreomsorg
Mobilt Internet		Barns lek, lärande och livsmiljö
Pappers- och massaindustri		Bioinformatik
Stål/Materialindustri		Miljöhantering
Malm, mineral och natursten		Energi
Hälso- och sjukvårdsindustri		”Smarta hem”
Tunga fordon		Specialiserad TEKO
Bioteknik		Musikindustri
Fordonssäkerhet
Upplevelseindustri
Källa: NUTEK 2001, Regionala vinnarkluster.
Vissa av de svenska klustren är nationella och det är svårt att peka ut
någon direkt enskild regional tyngdpunkt. Exempel på ett svenskt natio-
nellt kluster är fordonsindustrin. Detta omfattar både de sluttillverkande
företagen (främst Volvo och SAAB/Scanias produktion av bilar, lastbilar
och bussar) och relaterade företag både bakåt och framåt i värdekedjan.
Bakåt finner vi företag som	tillverkar material, komponenter och		70
			70

maskiner för i första hand fordonsindustrin. Framåt ser vi företag inom Prop. 2001/02:4 distribution, transporter och handel. Till detta kluster förs också relate-

rade verksamheter, vilka i detta fall omfattar bland annat produktion av traktorer, gaffeltruckar samt flygindustrin. Fordonsföretagens konkur- renskraft är till stor del ett resultat av hela klustrets styrka. I det svenska pappers- och massaindustriklustret ingår exempelvis, förutom tillverkare av massa och papper, också tillverkare av kemikalier, pappersmaskiner och annan utrustning liksom tekniska och andra konsulter samt självfallet de stora kundbranscherna.

Det finns många exempel på kluster som är tydligt regionalt för- ankrade. Många av dessa är emellertid delar av – eller utsnitt ur – större nationella kluster. Ett sådant exempel är till exempel Aluminiumriket, det vill säga det kluster i Småland-Blekinge som omfattar merparten av Sveriges företag med produktion relaterad till aluminium. Detta kluster är tydligt geografiskt förankrat. Samtidigt är Aluminiumriket, i ett natio- nellt perspektiv, ett utsnitt ur det större svenska stål- och materialklustret, som består av gruvnäringen, maskinindustrin, stålindustrin och andra metallindustrier (framför allt aluminium och koppar).

Figur 5.4: Exempel på existerande och potentiella regionala kluster

Existerande			Framväxande
Möbelindustri – Småland			Film och video – Fyrbodal
Industriell	automation	–	Functional Food – Skåne
Mälardalen
Medicinsk	teknik –	Östra	Satellit och kommunikation – Kiruna
Mellansverige
Förpackningar		–	Snickerinäring – Västerbotten
Skåne/Östergötland
Aerospace – Östergötland			Upplevelsenäring - Mälardalen
Kraftindustri	–	Östra	Musikindustri – Hultsfred
Mellansverige
Skärteknik – Småland
LCD-teknik – Dalarna
Tunnplåt – Dalarna
Aluminium – Småland/Blekinge
Bil- och komponenttestindustrin
- Norrbotten
Bilsäkerhet – Västsverige

Källa: NUTEK 2001, Regionala vinnarkluster.

Det finns många andra exempel på framgångsrika regionala utsnitt ur nationella kluster i Sverige. Inom exempelvis det nationella fordonklust- ret har flera sådana klusterbildningar vuxit fram på olika platser i Sverige inom området bilsäkerhet. Ett sådant kluster är Autolivkoncernens till- verkning av bland annat säkerhetsbälten och krockkuddar i Västsverige. Ett annat är bil- och komponenttestklustret i Norrbottens inland. Under vinterhalvåret är detta ett av världens ledande centrum för biltester. Test- verksamheten är i dag etablerad i Arjeplog, Arvidsjaur, Jokkmokk,

Älvsbyn och Kiruna.

Ett annat tydligt exempel på ett regionalt kluster, som är ett utsnitt ur Prop. 2001/02:4 ett nationellt kluster, i det här fallet det svenska möbelindustriella klustret

– är Hedlundaklustret. Ett mikrokluster av underleverantörer som etable- rats runt Hedlunda Snickeri AB i Lycksele. Hedlunda Snickeri arbetar sedan många år för IKEA. Möbelindustrin är också ett exempel på hur flera regionala kluster tillsammans utgör ett nationellt kluster. Orter som Lammhult och Tibro är framträdande noder i det möbelindustriella klust- ret.

Regional befolkningsutveckling och lokala arbetsmarknadsregioner

Den lokala arbetsmarknadsregionens folkmängd är av betydelse för en regions utveckling bl.a. därför att näringslivets utveckling ställer allt högre krav på nya kompetenser. Den regionala befolkningsstrukturen och befolkningsutvecklingen påverkar därmed förmågan att klara match- ningen mellan arbetskraftsutbud och arbetskraftsefterfrågan i olika lokala arbetsmarknadsregioner. I befolkningsmässigt små regioner är utmaning- arna att klara näringslivets omvandling och anpassning stora.

Den regionala befolkningsutvecklingen följer stabila utvecklings- mönster sedan slutet av 1960-talet. Det är i huvudsak i samma delar av landet som befolkningen växer respektive minskar nu som då, även om förändringstakten varierar mellan olika år.

Den regionala befolkningsutvecklingens komponenter

Förändringar i en regions befolkningsstorlek bestäms av flera olika kom- ponenter. Den naturliga befolkningstillväxten bestäms av skillnaden mellan antal födda och antal döda under en period. Till detta kommer flyttningsnettot, dvs. skillnaden mellan in- och utflyttning. Flyttnings- strömmarna kan i sin tur delas in i inrikes och utrikes omflyttning.

Figur 5.5: Födelse- respektive invandringsöverskott i Sverige 1990–	Prop. 2001/02:4
1999

80000
70000
60000
50000
40000										Invandrings-
										överskott
30000										Födelse-
										Födelse-
20000										överskott
20000
10000
0
-10000	1990	91	92	93	94	95	96	97	98	99
-20000

Källa: SCB.

Regionernas olika åldersstrukturer och dessas inverkan på födelsetal och dödstal tillsammans med flyttrörelsernas olika intensitet i olika åldersgrupper, med en förhållandevis stor ungdomsflyttning till större orter, leder till en fortgående koncentration av befolkningen.

Flyttningar
Det är nödvändigt att skilja mellan den samlade rörligheten, vad som
brukar kallas bruttoflyttningen, å ena sidan, och skillnaden mellan in-
och utflyttningen i en region, nettoflyttningen, å andra sidan. I allmänhet
står nettoflyttningen i fokus för den regionalpolitiska debatten, trots att
diskussionen om för- och nackdelar med ökad rörlighet rimligtvis borde
gälla bruttorörligheten.
Det finns också ett starkt samband mellan in- och utflyttning. Regioner
med en hög andel utflyttare har samtidigt en hög andel inflyttare och
tvärtom. För flertalet arbetsmarknadsregioner är in- och utflyttningen lika
stor. Det innebär också att förhållandevis marginella nettoförändringar
kan vara resultatet av mycket omfattande bruttoströmmar, liksom att små
bruttoförändringar kan resultera i betydande nettoförändringar.
Under 1970- och 1980-talen berodde perioder av negativa flyttnings-
netton i s.k. utflyttningsområden i första hand på en minskande inflytt-
ning, medan den årliga utflyttningen från dessa områden var förhållande-
vis konstant.
Långtidstrenden i Sverige har sedan 1960-talet varit minskad rörlighet.
Den andel av befolkningen som flyttat mellan regioner (brutto) har
trendmässigt minskat. Under den s.k. flyttlassepoken på 1950- och 1960-	73
	73

talen flyttade nästan tre procent av alla svenskar årligen över en läns- Prop. 2001/02:4 gräns. Under 1970- och 1980-talen låg den årliga noteringen nära två

procent. Under 1990-talet bröts emellertid denna sjunkande trend. Detta gällde såväl de långväga flyttningarna över länsgränser som de kortväga mellan lokala arbetsmarknadsregioner och mellan kommuner. Minsk- ningen har avstannat och tendensen är nu snarast en måttlig ökning av den samlade rörligheten.

1990-talet var också ett årtionde som avvek från det normala mönstret med avseende på flyttningarnas beroende av arbetsmarknadens föränd- ringar. Det normala sambandet har varit att högkonjunkturer medfört hög geografisk omflyttning och lågkonjunkturer lägre rörlighet. Under 1990- talet har dock bruttorörligheten ökat något trots en kraftigt minskad sys- selsättning. Arbetslösheten i Sverige, och i de flesta svenska regioner, hamnade under årtiondet på sin högsta nivå sedan 1930-talet.

Figur 5.6: Långväga flyttningar i Sverige 1961–1997 (flyttningar över
länsgräns), i antal flyttare per tusen invånare
30
25
20
15
10
5
0
1961	1964	1967	1970	1973	1976	1979	1982	1985	1988	1991	1994	1997

Källa: Rapport 1 från Regionalpolitiska utredningen, Lokala arbetsmarknader i konkurrens.

Den ökade interna flyttningen i Sverige under 1990-talet har delvis varit ett resultat av en ökad flyttning av invandrare. Flyktingmottag- ningen i början av 1990-talet innebar att nyanlända flyktinginvandrare placerades ut i de flesta svenska kommuner, varefter många flyttade vidare inom Sverige, oftast till storstadsområdena. Detta kan emellertid endast förklara en del av ökningen. En annan och mer betydande orsak är det ökade antalet studerande. Expansionen av den högre utbildningen har resulterat i en ökad geografisk rörlighet. Det är nämligen ungdomarna som står för hela uppgången i flyttningarna jämfört med tidigare perio- der. För alla andra åldersgrupper, inom vilka de arbetsmarknadsrelate- rade flyttningarna kan förväntas väga tyngre, råder det motsatta för- hållandet. Här är rörligheten mindre i slutet av 1990-talet än tre decen- nier tidigare.

Figur 5.7: Åldersspecifika långväga flyttintensiteter 1970 respektive	Prop. 2001/02:4
1997 (flyttningar över länsgräns)

12
							1997
10
8
%
6									1970
									1970
4
2
0	4	8	12	16	20	24	28	32	36	40	44	48
1	4	8	12	16	20	24	28	32	36	40	44	48
						Ålder

Källa: Rapport 1 från Regionalpolitiska utredningen,

Lokala arbetsmarknader i konkurrens.

Endast ett mindre antal lokala arbetsmarknadsregioner, företrädesvis i och omkring storstadsområden, hade under 1990-talet inflyttningsöver- skott. Det är inte längre endast de traditionella utflyttningsregionerna, Norrlands inland och Bergslagen, som har fått vidkännas en nettoutflytt- ning. Även regioner som tidigare har haft relativt balanserade brutto- strömmar fick under 1990-talet utflyttningsöverskott. Exempelvis hade drygt hälften av högskoleorterna en nettoutflyttning 1999.

Det direkta sambandet mellan glesbygdsregioners befolkningsminsk- ning och storstädernas befolkningstillväxt är förhållandevis svagt. Flytt- strömmarna ser till största delen annorlunda ut. Exempelvis flyttade 45 000 personer från skogslänens inre delar under period en 1994–1998, samtidigt som 33 000 flyttade till samma område. En majoritet av de som flyttade från skogslänens inre delar flyttade till skogslänens övriga delar, medan endast en fjärdedel flyttade till storstadsregioner. Av den totala inflyttningen till storstadsregionerna utgjorde inflyttningen från skogs- länens inre delar endast fem procent.

Även i en situation utan inrikes omflyttning skulle, på grund av det negativa födelsenettot, omkring hälften av alla lokala arbetsmarknadsre- gioner ändå ha en stagnerande eller minskande befolkning. Detta kan jämföras med den faktiska befolkningsutvecklingen, som var stagnerande eller minskande i två tredjedelar av landets lokala arbetsmarknadsregio- ner.

Flyttmönstren ser olika ut i olika generationer. Medelåldersgeneratio- nerna (30–64 år) flyttar till gles- och landsbygder i större utsträckning än till tätorter. Överskotten av inflyttare i dessa åldrar finns i gles- och landsbygder runt om i hela landet. Resultaten av in- och utflyttningar i

ungdomsgenerationerna (16–29 år) leder däremot till inflyttnings- Prop. 2001/02:4 underskott i såväl gles- och landsbygder som i de flesta tätorter. Över-

skotten av inflyttare i denna generation uppstår i storstäderna och i orter med högskolor och universitet. I åldrarna 65 år och äldre flyttar fler från gles- och landsbygder till närliggande tätorter än i motsatt riktning. Studier av vissa inflyttningsrika gles- och landsbygder spridda över hela landet visar att inflyttningen till dessa bygder uppnår en sådan nivå att den motverkar effekten av förhållandevis låga födelsetal och utflyttning av ungdomar.

Prognos över befolkningsutvecklingen till 2010 och 2030

Sveriges folkmängd prognostiseras öka med knappt 200 000 personer till 2010. Motsvarande ökning under 1990-talet var 330 000 personer. Fram till 2030 förväntas folkmängden öka från dagens 8,9 miljoner invånare till 9,4 miljoner. Av ökningen på 500 000 personer, är 100 000 resultatet av ett födelseöverskott, som förutsätter att födelsetalet ökar från dagens låga nivå på 1,5 till 1,8 barn per kvinna. Återstoden, 400 000 personer, beror på en antagen nettoinvandring på omkring 15 000 personer per år. I likhet med hur det varit under de senaste femtio åren, så förväntas alltså folkmängden i Sverige även i fortsättningen att öka, främst till följd av ett invandringsöverskott.

Befolkningsökningen fortsätter i de tre storstäderna, samt i ytterligare mellan tre och 22 lokala arbetsmarknadsregioner. Samtidigt minskar folkmängden, beroende på prognosantaganden, i minst 78 av landets 109 lokala arbetsmarknadsregioner.

Även utan befolkningsomflyttningar skulle storstadsregionerna få en folkökning motsvarande cirka två procent under de närmaste tio åren. Därutöver är det endast i Gnosjö, Umeå, Kiruna, Gislaved och Uppsala som befolkningen skulle öka om inga flyttningar ägde rum. I övriga delar av landet medför ett alternativ utan befolkningsflyttningar att befolk- ningen minskar med en till två procent i flertalet lokala arbetsmarknads- regioner. För vissa lokala arbetsmarknadsregioner, i första hand Munkfors, Dorotea, Hällefors och Överkalix, är motsvarande minskning större – mellan sju och nio procent.

Flyttare och stannare

De som flyttar från ett arbete till ett annat dominerar helt. Den därnäst största gruppen utgör de som flyttar från studier till studier. Totalt flyttar 73 procent av alla flyttare till arbete eller studier.

Det finns vissa markanta skillnader mellan första och andra halvan av 1990-talet. I början av 1990-talet dominerade i alla årskullar flyttning till arbete: 70 procent eller fler flyttade till ett arbete (därmed inte sagt att arbetsbytet alltid var motivet till flyttningen). Mot slutet av 1990-talet har flyttningarna alltmer koncentrerats till lägre åldrar. Av alla flyttare har andelen mellan 20 och 29 år ökat från 45 till 55 procent.

Ytterst få flyttar av tvingande skäl. En stor majoritet är nöjda med sitt boende. Tydligast är detta bland dem som bor centralt i storstäder eller centralt i mellanstora städer samt bland dem som bor på landsbygden. Ju

längre en person bott på en och samma plats desto mindre flyttbenägen är Prop. 2001/02:4 denne. Människor som bor länge på en ort bygger upp lokala nätverk och

skaffar sig kunskaper om lokala förhållanden som är värdefulla för ett smidigt vardagsliv. Att flytta är därför ett beslut som i allmänhet grundar sig på flera sammanvägda faktorer. Det vanligaste skälet är att vilja byta miljö. Arbete som det avgörande skälet för att flytta förekommer däremot bara i mindre utsträckning.

Figur 5.8: Motiv till flyttning

	18
	16
	14
Procent	12
	10
	8
	6
	6
	4
	2
	0								Byta miljö	Flytta ihop
	Fick arbete	Medföljande	Bytte	arbete	Annat	boende	Studier	Släkt	Byta miljö	Flytta ihop	Annat

Källa: Rapport 2 från Regionalpolitiska utredningen, Värdet av att flytta och att stanna.

Landsbygden, dvs. områden närmast tätorter, samt storstäderna är de enda ortstyper i vilka väsentligt många fler än de som bor där i dag skulle vilja bo om möjlighet gavs. Inga skillnader finns mellan kvinnor och män. Däremot är preferenserna för landsbygdsboende starkare i södra och norra delarna av Sverige medan de är svagare i mellersta Sverige. Preferenserna är också åldersrelaterade och överensstämmer väl med flyttmönstren i olika generationer, ungdomar väljer storstäder och medel- åldersgenerationer föredrar landsbygder. Det vanligaste motivet till att flytta till gles- och landsbygder är längtan efter naturnära boende. Man söker förnyelse och större livsutrymme. Dessutom betonas fördelarna med ett småskaligt samhälle där synlighet och delaktighet är positiva faktorer.

Flyttningar upplevs därmed i mycket liten omfattning som resultat av tvingande omständigheter. I stället är de resultaten av livsmiljöval som varierar i olika skeden i livet och är i begränsad utsträckning enbart en följd av arbetsbyte eller skifte från arbetslöshet till arbete.

De geografiska omflyttningarna står för en närmast försumbar andel av såväl nyrekryteringar som avgångar från olika näringar. Strukturom- vandlingen är i detta avseende till allra största delen en lokal arbetsmark- nadsprocess.

Regionernas förutsättningar varierar emellertid. En arbetsmarknadsre- gion av Stockholms storlek kan i stort sett klara hela omvandlingspro- cessen och rekryteringsbehovet inom den lokala arbetsmarknadsregio- nen. För en liten arbetsmarknadsregion beror framgång i denna föränd-

ringsprocess i högre utsträckning på hur den lokala dynamiken kan Prop. 2001/02:4 främjas, bland annat genom flyttningar mellan regioner. I synnerhet

gäller detta inflyttare inom mer kvalificerade yrken.

6EU-medlemskapet ger nya förutsättningar och möjligheter

Genom medlemskapet i Europeiska unionen har Sverige i hög grad för- djupat sin delaktighet i det internationella arbetet för regional utveckling. Motsvarigheten till det nationella behovet av politik för regional utveck- ling finns än mer utpräglat på europeisk nivå. Den andra sammanhåll- ningsrapporten som EG-kommissionen presenterade i januari 2001 pekar således på den koncentration av ekonomisk aktivitet som för närvarande sker till den nordvästra delen av Europa. Kommissionen lyfter också fram de globala krafter som, i snabbt tilltagande grad, påverkar förutsätt- ningarna för olika regioners utveckling, såväl i Sverige som i andra län- der. Avregleringar, informationstekniken och företagens multin ationella karaktär är centrala inslag i denna utveckling, av vilken skärpt konkur- rens och ökat omvandlingstryck är följder som måste hanteras.

EU har på en mängd olika sätt tagit sig an dessa utmaningar. En all- omfattande s.k. portalvision formulerades vid Europeiska Rådets möte i Lissabon 2000. I denna deklareras att unionen skall utvecklas till att bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska, kunskapsbaserade ekonomi med möjlighet till ekonomisk tillväxt med fler och bättre ar- betstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”.

För att kunna förverkliga en vision av detta slag krävs, förutom nati o- nell politik, också en fördjupad gemenskapspolitik. Sammanhål lningspo- litiken, som samlingsbegrepp för gemenskapspolitiska insatser av bety- delse för utveckling och tillväxt, bärs i dag framför allt upp av struktur- fondspolitiken. Av stor betydelse är emellertid också andra pol itikområ- den som transportpolitik, jordbrukspolitik, miljöpolitik och arbetsmar k- nadspolitik. Samordning av medlemsländernas nationella politik för re- gional utveckling är ett annat viktigt instrument. Ett uttryck för det sist- nämnda är det ram- och principprogram för regional u tvecklingsplane- ring – ESDP – som antogs vid ett ministermöte i Potsdam 1999. Utan att i legal mening utgöra del av gemenskapspolitiken, får policydokument som detta och andra vartefter stort genomslag, både i formandet av EG:s regionalpolitik och i medlemsländers egen nationella politik.

Bland de grundläggande dragen i de synpunkter som för närvarande finns på EU-nivå kring regional utveckling märks särskilt tilltron till samspel och samverkan mellan olika region- och områdestyper. De mindre och medelstora städerna tillmäts t.ex. en ökad betydelse när det gäller att hantera landsbygdsproblemen.

6.1

EG:s struktur- och regionalpolitik

Prop. 2001/02:4

Nuvarande målprogram

1999 beslutades den senaste reformen av EG:s struktur- och regionalpo- litik. De tidigare sju målen för politiken minskades till tre och antalet gemenskapsinitiativ skars ner från 13 till fyra. Ledorden under reformar- betet var förenkling, koncentration och partnerskap.

Under perioden 2000-2006 har strukturfonderna följande prioriterade mål:

Mål 1 skall främja utvecklingen och strukturanpassningen i de områ- den som släpar efter i utvecklingen. Det omfattar områden med en BNP per capita som är lägre än 75 procent av genomsnittet i EU samt de om- råden som omfattades av mål 6 enligt Anslutningsakten för Finland och Sverige.

Mål 2 gäller stöd för ekonomisk och social omställning i områden med svårigheter av strukturell art. Högst 18 procent av EU:s befolkning får omfattas av mål 2. Riktvärdena för avgränsningen av de nya mål 2-om- rådena är att 10 procent skall vara industriområden, 5 procent lands- bygdsområden, 2 procent stadsområden och 1 procent områden som är beroende av fiske, allt räknat på unionsnivå.

De områden, som under perioden 1994-1999 omfattades av målen 1, 2 och 5b, men som inte längre uppfyller kraven för att omfattas av de nya målen 1 och 2 får stöd under en övergångsperiod, som upphör 2005.

Mål 3 avser stöd för anpassning och modernisering av politiken och systemen inom utbildnings-, yrkesutbildnings- och sysselsättningsområ- dena. Det nya Mål 3 gäller utanför mål 1-områdena.

Förutom strukturfondsmålen 1, 2 och 3 finansierar gemenskapen na- tionella program för fisket genom fonden för fiskets utveckling och för landsbygdens utveckling genom jordbruksfonden. Se avsnitt 4.3.

Nuvarande gemenskapsinitiativ

Av den totala budgeten för strukturfonderna anslås 5,35 procent eller 10 442 miljoner euro till s.k. gemenskapsinitiativ.

Knappt hälften av dessa medel avser gränsöverskridande, transnatio- nellt och mellanregionalt samarbete inom ramen för initiativet Interreg III. Detta initiativ, som finansieras av regionala fonden, har också bety- delse för samarbetet med kandidatländerna och vissa övriga länder som gränsar till unionen samt för den praktiska tillämpningen av det mellan- statliga samarbetet inom ramen för det regionala utvecklingsperspektivet inom EU (ESDP).

Equal, som finansieras av socialfonden, syftar till att genom samarbete mellan länderna främja nya metoder för att motverka diskriminering och all slags ojämlikhet på arbetsmarknaden. I programmet skall hänsyn även tas till asylsökandes integrering i samhället och yrkeslivet.

Leader+ finansieras av jordbruksfondens utvecklingssektion och har som mål att stimulera utveckling av landsbygden utifrån den lokala ni- våns förutsättningar.

Urban II tillkom på Europaparlamentets initiativ och syftar till att ut-

veckla stadsområden med ekonomiska och sociala problem.

Samverkan med andra politikområden	Prop. 2001/02:4
Under den process som ledde fram till Amsterdamfördraget har allt fler
politikområden successivt förts in under EG:s struktur- och regionalpoli-
tik. Det finns därmed en uppenbar risk att mål och medel tenderar att
glida samman.
I EG-kommissionens riktlinjer för programperioden 2000-2006 läggs
framför allt större tonvikt än tidigare vid den europeiska sysselsättnings-
strategin.
Även miljöpolitiken tillmäts stor betydelse. Enligt Amsterdamfördra-
get skall unionens medel samtidigt och på lång sikt bidra till ekonomisk
tillväxt, social sammanhållning och miljöskydd eller med andra ord
medverka till en hållbar utveckling.
Jämställdhet mellan kvinnor och män är en grundläggande demokra-
tisk princip som skall främjas enligt Amsterdamfördraget. Kommissio-
nen betonar vikten av att jämställdhetsaspekten integreras i all program-
planering som rör strukturfonderna.
De tre politikområdena sysselsättning, miljö och jämställdhet är alla
s.k. horisontella mål, som skall kunna redovisas för varje projekt eller
åtgärd i strukturfondsprogrammen.
Kommissionen framhåller också i sina riktlinjer att, även om medlems-
staterna och regionerna har det främsta ansvaret för sin utvecklingsplane-
ring, så innebär det faktum att EG-budgeten medfinansierar struktur-
fondsprogrammen att medlemsländerna måste ta hänsyn till gemenska-
pens prioriteringar för att främja ekonomisk och social sammanhållning.
Dessutom säger kommissionen att stabiliseringspolitiken i samband
med genomförandet av EMU och kravet på fortsatt budgetdisciplin i
medlemsländerna kan komma att kräva samfinansiering från den privata
sektorn vid stora investeringar i infrastruktur.
Därefter nämns i riktlinjerna hur en lång rad olika politikområden kan
bidra till regional utveckling:
· För att skapa de grundläggande förutsättningarna för regional
konkurrenskraft bör transportinfrastrukturens nätverk och system
förbättras.
· Inom energisektorn bör infrastrukturen för energiöverföring ut-
vecklas, energianvändningen effektiviseras och insatser göras för
förnyelsebar energi.
· Den nya informationstekniken (IT) kan öppna nya möjligheter för
landsbygden och för detta är en effektiv basinfrastruktur för tele-
kommunikationer en viktig förutsättning.
· En nyckelroll i den regionala tillväxten tillmäts insatser för att
främja forskning, teknisk utveckling och innovation.
Inriktningen av EG:s struktur- och regionalpolitik perioden 2000-2006
I EG-kommissionens riktlinjer för strukturfondsprogrammen för perio-
den 2000-2006 framhålls att förutsättningen för att skapa varaktiga ar-
betstillfällen och därmed regional ekonomisk utveckling är att konkur-
renskraftiga företag skapas eller expanderar. Den allt större roll som
tjänstesektorn spelar för ökningen av sysselsättningen bör avspeglas i	80
	80

strukturfondsprogrammen. Små och medelstora företag (SMF) skall prio- Prop. 2001/02:4 riteras. De stora företagens behov skall dock inte försummas, särskilt inte

när det finns nära band mellan dem och SMF.

För att utveckla företagen i allmänhet, samt för att stimulera etablering och utveckling av SMF, anger riktlinjerna att stöd i form av kapitaltill- skott bör minska i betydelse. Detta är för övrigt en linje som medlems- länderna ställde sig bakom vid Europeiska Rådets möte i Stockholm i mars 2001. I slutsatserna från mötet anges att omfattningen av företags- stöden skall minska. I stället bör inriktningen vara att använda alternativa stödformer som återbetalningsbara förskott, riskkapital, låne- och rörel- sekapital, garantisystem m.m. Särskilda åtgärder bör utformas utifrån varje småföretagarsektors speciella behov. Åtgärderna bör anpassas till de behov som SMF har i de olika stadierna av sin livscykel (start, tillväxt eller omvandling). Kommissionen vill även se målinriktade stöd till mikroföretag, som startas eller drivs av ungdomar, kvinnor eller arbets- marknadsmässigt svaga grupper.

När så är möjligt bör stödet vidare inriktas mot näringsgrenar inom vilka den berörda regionen har en realistisk möjlighet att uppnå en viss grad av specialisering och konkurrensfördel.

Utveckling av tjänster som åtgärd för att hjälpa till att skapa och ut- veckla företag betonas särskilt. Denna åtgärd bör omfatta identifiering av vilka tjänster som SMF vill ha samt utveckling av de organ som bäst kan fylla företagens behov. Det nämns att SMF tenderar att föredra en enda första kontaktpunkt för information och rådgivning.

Kommissionen anger vissa sektorer inom vilka potentialen för att skapa sysselsättning är särskilt stor men hittills underutnyttjad. Det gäller miljörelaterade produkter och tjänster, hållbar turism av god kvalitet, nyskapande och kreativa kulturprodukter samt social ekonomi.

Ett politikområde av växande betydelse är stads- och landsbygdsut- veckling och dess bidrag till en balanserad utveckling inom hela unionen. I riktlinjerna för EG:s struktur- och regionalpolitik har angivits att städernas situation och åtgärder riktade till städer skall ägnas uppmärk- samhet i strukturpolitikens målprogram 1 och 2. Det särskilda gemen- skapsinitiativet Urban II (program för stadsutvecklingsinsatser) genom- förs t.o.m. 2006. Även inom gemenskapsinitiativet Interreg III skall stadsutvecklingsfrågor beaktas, i detta fall möjligheterna att utveckla s.k. flerkärniga stadsstrukturer (samverkan mellan städer i olika avseenden och mellan städer i andra länder). De angivna inriktningarna har en tydlig koppling till den övergripande regionala planeringsverksamhet inom EU (Europeiska planeringsperspektiv) som medlemsländerna och kommis- sionen ställt sig bakom. Nyligen har beslut fattats inom EG:s kommitté för utveckling och omvandling av regionerna (Regionalfondskommittén) om att inrätta en särskild underkommitté för planerings- och stadsut- vecklingsfrågor, som bl.a. kommer att få stor betydelse för diskussio- nerna om regional- och strukturpolitikens framtida inriktning.

Sverige har i diskussionerna inom EU om städernas situation och roll inom regional- och strukturpolitiken särskilt framhållit de små och medelstora stadsregionernas stora betydelse när det gäller att stärka den regionala utvecklingen.

Insatser för att skapa en enhetlig och hållbar ram för gemenskapens,

liksom för Sveriges landsbygdspolitik, sker såväl genom strukturfonds-

programmen som programmet för Landsbygdsutveckling (LBU). Genom Prop. 2001/02:4 gemenskapsinitiativet Leader+ drivs nyskapande projekt för att nå detta

mål, samtidigt som hänsyn tas till de horisontella målen sysselsättning, jämställdhet, integration, ungdomar och miljö.

De svenska strukturfondsprogrammen perioden 2000-2006

De geografiskt avgränsade strukturfondsprogrammen inom målen 1 och 2 omfattar ca 25 procent av Sveriges befolkning, vilket är en marginell ökning jämfört med föregående period. Sverige var det enda land som fick en ökning. För unionen som helhet minskade de geografiska målens täckning med en femtedel.

Den beloppsmässiga uppdelningen på de olika programmen för Sverige framgår av följande tabell:

Program				Miljoner	euro	Miljoner kronor
				(1999 års priser)		(kurs 8,50)
Mål 1				722		6 137
Mål	2	(inklusive		406		3 451
utfasningsområden			från
mål 5b och tidigare mål 2)
Mål 3				720		6 120
Fiskeåtgärder				60		510
Equal				81		688
LEADER+				38		323
Urban				5		43
Interreg III A-C				154		1 309
Totalt				2 186		18 581

Den totala omfattningen av strukturfondsprogrammen, inklusive svensk offentlig och privat medfinansiering, uppgår under perioden till cirka 60 miljarder kronor.

Organisation för genomförandet av strukturfondsprogrammen

Under föregående programperiod utsågs AMS, Jordbruksverket, Fiskeri- verket samt NUTEK till fondansvariga myndigheter. Detta innebar bl.a. att de var utbetalande myndigheter och att de gentemot EG-kommissio- nen skulle svara för att strukturfondsmedlen användes på ett sätt som är förenligt med programdokumenten och EG:s övriga regler samt gemen- skapens policy inom andra politikområden. Utöver rollen som fondan- svarig myndighet svarade AMS för beslut om stöd till enskilda projekt inom mål 3. För beslut om stöd inom mål 4 svarade Svenska EU-pro- gramkontoret. För de geografiskt avgränsade programmen, dvs. målen 2, 5b och 6 samt Interreg, inrättades på regional nivå särskilda myndigheter; de s.k. beslutsgrupperna, vars huvudsakliga uppgift var att besluta om stöd till enskilda projekt. I en rad utvärderingar och andra studier påpe- kades brister i fråga om ansvarsfördelningen samt problem med den s.k. överprövningen av beslutsgruppernas beslut som gjordes av de fondan-

svariga verken. Med utgångspunkt dels från dessa erfarenheter dels från

EG:s nya regelverk har organisationen för genomförandet under perioden Prop. 2001/02:4 2000–2006 organiserats på ett mer decentraliserat sätt och med

angivande av ett tydligt ansvar.

Enligt rådets förordning (EG) nr 1260/1999 om allmänna bestämmel- ser för strukturfonderna skall det för varje program utses en förvalt- ningsmyndighet och en utbetalande myndighet. Dessa båda funktioner kan enligt förordningen även fullgöras inom samma myndighet. Sverige har valt att utse en av länsstyrelserna i respektive mål 1- och mål 2-pro- gram till både förvaltnings- och utbetalande myndighet. Som förvalt- ningsmyndighet för mål 3 och Equal har en ny myndighet inrättats, Rådet för Europeiska Socialfonden i Sverige (” ESF-Rådet”).

Mål 1

Mål 1 i Sverige omfattar geografiskt det tidigare mål 6-området samt kustkommunerna i Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län. Mål 1 indelas i två programområden, Norra Norrland, som omfattar hela Norrbottens och Västerbottens län, samt Södra skogslänsregionen, som omfattar hela Jämtlands och Västernorrlands län, Ljusdals kommun i Gävleborgs län, kommunerna Malung, Orsa, Vansbro och Älvdalen samt delar av Mora kommun i Dalarnas län och Torsby kommun i Värmlands län. Tio procent av Sveriges befolkning omfattas av Mål 1.

Programmen är inriktade mot att stärka regionens attraktionskraft samt att skapa sysselsättning och tillväxt i näringslivet. Detta skall ske genom insatser inom miljö-, utbildnings-, infrastruktur- och kulturområdena. I programmen ingår även åtgärder för att stödja samisk kultur- och näringsverksamhet. De nationella programmen för fiskerinäringen och landsbygdsutveckling samt mål 3-programmets åtgärder är integrerade i mål 1-programmen.

Ansvarig för genomförandet och därmed förvaltningsmyndighet och utbetalande myndighet är Länsstyrelsen i Norrbottens län för Norra Norrland och Länsstyrelsen i Jämtlands län för Södra skogslänsregionen.

Beslut om strukturfondsmedel fattas huvudsakligen av en s.k. struktur- fondsdelegation, som inrättats vid dessa båda länsstyrelser och som be- står av lokala och regionala representanter från samtliga berörda län.

Mål 2

Mål 2 i Sverige omfattar en stor del av de tidigare mål 2 och 5b-regio- nerna. I och med att Norrlandskusten blev en del av det nya mål 1 minskade inte den andel av befolkningen som kan omfattas av de geogra- fiska målområdena, vilket den gjorde i övriga medlemsländer. I Sverige berör mål 2 således sammanlagt drygt 1,2 miljoner invånare (15 procent av befolkningen) i 76 kommuner fördelade på 11 län samt 300 öar utan fast landförbindelse i delar av 14 län. Ytterligare 14 kommuner med ca 315 000 invånare får stöd från regionala fonden under en utfasnings- period fram t.o.m. 2005.

Mål 2 i Sverige är indelat i fyra programområden. Mål 2 Norra om- fattar 31 kommuner i Gävleborgs, Dalarnas och Västmanlands län. I Mål 2 Västra ingår 34 kommuner i Örebro, Värmlands och Västra Götalands

län. Mål 2 Öarna omfattar Gotland samt ca 300 bebodda öar utan fast	Prop. 2001/02:4
landförbindelse i 14 län utmed svenska kusten upp till Västernorrlands
län. Dessutom ingår öar i de fyra största insjöarna Vänern, Vättern,
Hjälmaren och Mälaren. I Mål 2 Södra ingår 24 kommuner i Blekinge,
Kalmar, Kronobergs, Jönköpings och Östergötlands län.
Den huvudsakliga inriktningen i mål 2-programmen är att skapa goda
förutsättningar för ekonomisk tillväxt samt överföring av kunskap från
högskolor och universitet till näringslivet.
Förvaltningsmyndigheter för mål 2 Norra är Länsstyrelsen i
Gävleborgs län, för mål 2 Västra Länsstyrelsen i Örebro län samt för mål
2 Södra och mål 2 Öarna Länsstyrelsen i Jönköpings län.
Mål 3
Mål 3-programmet omfattar hela Sverige, utom mål 1-områdena inom
vilka programmet är integrerat i de båda målprogrammen. Sverige lägger
i programmet mycket stor vikt vid kompetensutveckling för både an-
ställda och arbetslösa. Dessutom ingår åtgärder för att stärka de grupper
som står utanför eller riskerar att uteslutas från arbetsmarknaden. Ut-
veckling av kunskap och kompetens ses som nyckelfaktorer för en posi-
tiv regional utveckling och tillväxt.
Rådet för Europeiska Socialfonden i Sverige ( ESF-rådet) är förvalt-
ningsmyndighet och AMS utbetalande myndighet för mål 3-programmet.
Gemenskapsinitiativen perioden 2000-2006
Interreg III
Interreg III är det finansiellt största gemenskapsinitiativet. Det syftar till
att stärka samarbetet över nationsgränser. Interreg III har tre olika inrikt-
ningar:
Interreg IIIA, som syftar till att stärka det gränsregionala samarbetet
omfattar i stort samma gränsområden som under tidigare Interreg IIA.
Antalet program är emellertid färre eftersom de tre programmen Ett
Gränslöst samarbete, Inre Skandinavia och Nordens Gröna Bälte sam-
ordnats till ett Sverige-Norge program. De tidigare programmen för
Nordkalotten och Barents har slagits ihop till ett samlat program Nord.
Interreg IIIB avser samarbete inom större länderövergripande områ-
den, det är en vidareutveckling av det tidigare Interreg IIC och det syftar
till samarbete inom regional utvecklingsplanering. Sverige deltar i tre
Interreg IIIB-program nämligen Östersjön, Nordsjön och Norra Periferin.
Programmet för Norra Periferin är nytt som Interregprogram och om-
fattar samarbete mellan norra delarna av Sverige, Norge, Finland och
Skottland samt Färöarna och Grönland. Island och nordvästra Ryssland
kommer också att kunna medverka på projektnivå.
Interreg IIIC avser samarbete mellan regioner som inte gränsar till
varandra.
Sverige har för Interreg III tilldelats totalt 163,7 miljoner euro (inkl.
indexuppräkning) från den regionala utvecklingsfonden, eller ca 1,4
miljarder kronor med följande fördelning mellan programmen.

Prop. 2001/02:4

Program	Miljoner	euro	Miljoner kronor
	(inkl. indexering)		(kurs 8,50)
Interreg III A	91,3		776,0
Öresund	18,1		153,8
Skärgården	4,3		36,6
Sverige-Norge	32,0		272,0
Kvarken-MittSkandia	13,3		113,0
Nord	23,6		200,6
Interreg III B	62,6		532,1
Östersjön	39,3		334,0
Nordsjön	15,9		135,2
Norra Periferin	7,4		62,9
Interreg III C	9,8		83,3
Summa	163,7		1 391,4

Till dessa belopp skall läggas lika mycket i svensk medfinansiering samt finansiering från övriga deltagande länder.

Programdokument har utarbetats för alla Interreg IIIA och IIIB pro- gram, totalt åtta stycken och dessa har överlämnats till EG-kommissio- nen under 2000. Endast programmen för Sverige-Norge, Kvarken- MittSkandia, Skärgården och Östersjön har hittills godkänts av kommis- sionen.

Urban II – stadsutveckling

Gemenskapsinitiativet Urban II avser stadsutveckling och innehåller in- satser som syftar till ekonomisk och social förnyelse i städer. I Sverige är det endast delar av Göteborg stad som deltar i Urban-programmet. Sverige har för Urban II tilldelats totalt 5,3 miljoner euro (ca 45 miljoner kronor inkl. indexuppräkning) från den regionala utvecklingsfonden.

Regeringen lämnade i november 2000 ett programförslag för Urban till kommissionen. Förvaltnings- och utbetalande myndighet är Länsstyrel- sen i Örebro län.

Leader - landsbygdsutveckling

Leader+ är en fortsättning på Leader II och syftar till att skapa innovativa utvecklingsstrategier för landsbygdsutveckling på lokal nivå. Sverige har för Leader+ tilldelats 40,5 miljoner euro (ca 345 miljoner kronor inkl. indexuppräkning) från Europeiska jordbruksfondens utvecklingssektion.

Regeringen lämnade i juni 2000 ett förslag till nationellt program för Leader+ till kommissionen som godkände programmet i juli 2001. Gles- bygdsverket är förvaltningsmyndighet och Statens Jordbruksverk utbe- talande myndighet.

Equal – mot diskriminering

Prop. 2001/02:4

Equal syftar till att, i samarbete mellan medlemsländerna, främja nya metoder för att motverka all slags diskriminering och ojämlikhet i an- knytning till arbetsmarknaden. Sverige har tilldelats totalt 86,2 miljoner euro (ca 733 miljoner kronor inkl. indexuppräkning) från Europeiska socialfonden.

Regeringen lämnade i september 2000 ett programförslag till kommis- sionen, vilket därefter har förhandlats och godkänts. Svenska ESF-rådet är förvaltningsmyndighet och AMS utbetalande myndighet.

Gemenskapsprogrammens rörlighetsinsatser – Sokrates och Leonardo da

Vinci

Stora insatser görs inom EG:s utbildningsprogram Sokrates och Leonardo da Vinci för att främja rörligheten bland elever, studenter, lärare, forskare och arbetstagare. Rörlighetsåtgärderna syftar till att upp- muntra arbetskraftens rörlighet över nationsgränser, men även mellan regioner inom ett land. Genom ökad rörlighet kan obalanser mellan regioner vad gäller tillgång och efterfrågan på arbetskraft utjämnas. Drygt 5 000 svenskar deltog i studiebesök, praktikperioder och utbyten inom Sokrates och Leonardo da Vinci under 2000.

6.2EG:s statsstödsregler

En fri och fungerande konkurrens är en av de principer som utgör själva grunden för Europiska Unionen. EG:s konkurrenspolitik syftar till att förstärka den europeiska industrins konkurrenskraft, säkerställa en effek- tiv konkurrens på den inre marknaden och att skapa förutsättningar för väl fungerande varu- och tjänstemarknader. I detta sammanhang bör även WTO:s subventionskod nämnas. Den ställer upp ett antal regler för hur statligt stöd kan ges.

De s.k. statsstödsreglerna är en av huvudbeståndsdelarna i EG:s kon- kurrenspolitik. Att reglerna i grunden har en strikt syn på statligt stöd har flera orsaker. Statligt stöd kan skada den fria konkurrensen och där- igenom hindra en effektiv resursfördelning på den inre marknaden. Detta kan ske om mindre effektiva företag tillåts överleva på bekostnad av konkurrenter som är mer effektiva. Stödgivning i okontrollerade former riskerar att leda till subventionskapplöpningar mellan medlemsstaterna, försämrade incitament för företagen att förbättra sin effektivitet och i förlängningen därmed också välfärdsfö rluster till följd av en minskad konkurrenskraft inom EU.

Statsstödsreglernas utformning och innebörd

Enligt EG-fördraget (artikel 87.1) är allt statligt stöd som snedvrider e ller hotar att snedvrida konkurrensen på den gemensamma marknaden för- bjudet. Ett antal undantag från denna generella princip finns dock och dessa har preciserats genom domstolspraxis och genom av EG-kommis-

sionen utarbetade tillämpningsbestämmelser (gemenskapsramar, rikt- Prop. 2001/02:4 linjer och meddelanden etc.).

De huvudsakliga undantagsmöjligheter som finns för nationell stö d- givning avser stöd till forskning och utveckling, små och medelstora före tag samt miljöförbättrande åtgärder. Dessutom tillåter stödreglerna att stöd lämnas för utbildning av anställda och för sysselsättnings- skapande åtgä rder. Jämte möjligheterna till undantag för dessa s.k. horisontella åtgärder, ger fördraget också utrymme för stöd till utveck- ling av mindre gynnade regioner. För vissa s.k. känsliga sektorer utnytt- jas särskilda och mer strikta bestämmelser, såsom bil- och syntetfiberin- dustri. Detta gäller också kol- och stålprodukter som fram t.o.m. första halvåret 2002 är underkastade EKSG-fördragets regler. Stöd kan också, under vissa förutsättningar, lämnas för undsättning och omstrukt urering av företag i svårigheter. Möjligheter att lämna stöd inom kulturpolit ikens område finns också. Särskilda möjligheter till stöd finns inom jordbruks- och fiskesektorerna samt inom transportområdet.

Kommissionen har i sin övervakande roll fördragsmässigt en mycket stark ställning när det gäller tillämpning och utformning av statsstöd s- reglerna. Grundregeln är att inga nya stödåtgärder får verkställas av medlemsstaterna innan de granskats och godkänts av kommissionen (EG-fördragets artikel 88.3). Det yttersta sanktionsinstrumentet som kommissionen förfogar över är möjligheten att tvinga medlemsstate rna att återkräva stöd från mottagare i de fall stöd utbetalats på fela ktiga grunder.

Det utrymme som finns att lämna stöd till ovan nämnda ändamål om- gärdas av mycket detaljerade tillämpningsbestämmelser. Bestämmel- serna har, i synnerhet sett i ett internationellt perspektiv, en unikt styrande funktion. I praktiken är medlemsstaternas frihet att utforma och introducera olika former av företagsstöd väsentligt kringsk uren.

Begreppet statligt stöd

I korthet kan sägas att med statsstöd avses alla insatser av ekonomisk natur med offentliga medel som innebär fördelar för enskilda företag, avgränsade grupper av för etag eller branscher. Det bör således noteras att i begreppet statsstöd innefattas också stöd som lämnas med andra offen t- liga medel än statliga, t.ex. kommunala. Mottagare av statsstöd kan också vara andra än företag. Alla aktörer som kan a nses bedriva konkurrensut- satt ekonomisk verksamhet, med eller utan vinstsyfte, kan omfattas.

Inga sektorer i ekonomin utesluts på förhand från statsstödsreglernas tillämpningsområde. Ett begränsande kriterium är visserligen att stöd i fördr agets bemärkelse måste påverka samhandeln inom EU. Den praxis som utvecklats kring kriteriets tillämpning innebär dock i praktiken att det som regel kan konstateras att samhandelspåverkan föreligger och därmed undgår endast stöd med mycket marginell och lokal marknads- påverkan gemenskapsdimensionen. Detta gäller också stöd som ge ogra- fiskt riktar sig till marknadsaktiviteter utanför EU.

Statsstödsreglerna och EG:s strukturfonder

Prop. 2001/02:4

Allt statsstöd till näringslivet omfattas av EG:s statsstödsregler oavsett om det lämnas enbart som ett nationellt, inklusive kommunalt, stöd eller delvis finansieras med medel från strukturfonderna. Bidrag från struktur- fonderna måste kombineras med svensk offentlig medfinansiering. Ett enskilt företag kan inte få bidrag från strukturfonderna utan att det är för- enligt med de villkor som gäller för nationellt företagsstöd och lämnas inom ramen för av ko mmissionen godkända stödformer eller i form av s.k. försumbart stöd. Med försumbart stöd avses sådant stöd som be- loppsmässigt begränsas till maximalt 100 000 euro per företag under en treårsperiod.

Några erfarenheter av EG:s statsstödsregler i svenskt perspektiv

Sverige är – först genom EES-avtalet och sedan genom EU-medlemska- pet – från och med den 1 januari 1994 bundet av de regelverk som styr den inre marknaden, däribland reglerna om statligt stöd. Gen erellt sett har detta inte inneburit några radikalt omvälvande förändringar i den nationella stödgivningen i Sverige. Den inriktning av EG:s stat sstöds- politik, som omnämnts ovan, kan i sina huvuddrag knappast säga a vvika från etablerade svenska synsätt. De undantagsmöjligheter som fö rdraget ger motsvarar i mångt och mycket den inriktning av stödpolitiken som Sverige själv tillämpat inom ramen för den s.k. generella näringspol itiken och de insatser som görs inom regionalpolitiken.

I en del avseenden är det emellertid möjligt att hitta skiljelinjer mellan nations- respektive gemenskapsnivå. Det kanske tydligaste exemplet av- ser EG:s politik inom varvsnäringen. Sverige har under mer än ett decen- nium drivit en ensidigt mycket strikt linje medan andra medlemsländer utnyttjat de uppenbart generösa stödmöjligheterna för varvsnäringen.

Men också omstruktureringsstöd till företag i kris synes inom EU b e- traktas mer positivt än vad som sedan länge varit förhärskande i Sver ige.

Det nu sagda innebär inte att det inom enskilda områden eller i fråga om vissa stödåtgärder har saknats konkreta tvisteämnen. I själva verket har vissa delar av den svenska regionalpolitiken varit kritisk från gemen- skapssynpunkt. Det gäller i första hand de åtgärder som innebär driftstöd till företag, såsom de regionalt nedsatta socialavgifterna men också det särskilda regionala transportstödets tillämpning för bilindustrin (Volvo Lastvagnar i Umeå). I dessa fall har kommissionen tagit beslut om att befintliga stöd skall avvecklas. Till detta kommer att Sverige haft svårig- heter att behålla och utforma den geografiska omfattningen av stödområ- dena, vilket innebär att befolkningsandelen som omfattas av regional- stödsmöjligheter fr.o.m. 2000 up pgår till endast 15,9 procent. Detta är en minskning i förhållande till föregående period och endast ett annat EU- land, Nederländerna, har en mindre befolkningsandel i stödområde. Som jämförelse kan nämnas att Finland har en befolkningsandel i stö dområde motsvarande 42,2 procent, Frankrike 36,7 procent och Portugal 100 pro- cent.

Utvecklingstendenser inom statsstödsområdet Prop. 2001/02:4

Inom EU utgör kontroll av statligt stöd ett sammanhållet och lätt urskilj- bart politikområde och det har i takt med de ökade amb itionerna för den inre marknadens utveckling också fått en allt större betydelse. Inte rnatio- naliseringen och utvecklingen mot alltmer integrerade marknader, till- sammans med en ökad medvetenhet om negativa effekter av nationell stö dgivning, har bidragit till att statsstödsfrågorna kommit alltmer i fo- kus. EMU-projektet och arbetet med utvidgningen av EU medverkar också till statsstödsfrågo rnas ökande betydelse.

De stora volymerna stöd inom EU har föranlett såväl Europeiska rådet som EG-kommissionen att peka på nödvändigheten av att minska den nationella stö dgivningen. Stora volymer stöd i medlemsstaterna ligger inte i linje med principerna om en väl fungerande inre marknad. Vidare innebär den sneda fördelningen av stödgivningen inom EU (de rika län- derna ger sammantaget väsentligt mer stöd än de fattiga) en risk att man cementerar skillnaderna i utvecklingsnivå mellan olika medlemsstater och därmed en motsättning till EU:s målsättningar om utjämning och sammanhållning.

Svårigheterna att radikalt minska stödgivningen inom EU är dock inte obetydliga. Kommissionen, som fördragsmässigt har rollen att tillämpa fördr agets regler om statligt stöd, har tagit olika steg för att strama upp stödmö jligheterna. Det kanske tydligaste exemplet gäller regionalt stöd, för vilket kommissionen beslutat om minskade maximala stödnivåer för investeringsstöd och minskad geografisk omfattning av de nationella stödområdena. Det sis tnämnda utgör även en anpassning med hänsyn till en kommande utvidgning av EU.

Åtgärderna innebär dock inte några garantier för att väsentliga mins k- ningar av stödvolymerna inom EU kommer till stånd. Fördraget medger alltjämt att stöd av olika slag lämnas och det finns inga begränsningar för de enskilda medlemsstaternas möjligheter att disponera budgetmedel för statligt stöd inom det givna regelverket. Det kan också noteras att stats- stödsreglerna, till följd av utvecklingen inom andra politikområden, i viss mån förändras i riktning mot mer generösa tillämpningsmöjligheter.

Exempel som kan nämnas är miljöområdet där kommissionen nyligen beslutat om nya riktlinjer för statligt mi ljöstöd. Det har, till följd inte minst av utvecklingen på global nivå med antagande av Kyoto- protokollet, uppstått ett ökat behov att ge utrymme för medlem sstaterna att minska utsläppsnivåer m.m., bland annat med åtgärder som innefattar statligt stöd till företag. Ett annat exempel där steg tagits för ett ökat ut- rymme för statligt stöd är riskkapitalo mrådet. I ett särskilt meddelande har kommissionen nyligen angivit principer för att godta statligt stöd i syfte att öka tillgången på riskkapital för i första hand mindre och medel- stora företag i tidiga utvecklingsfaser. Denna utveckling skall ses i ljuset av de inom EU konstaterade bristerna vad gäller tillgången på riskkapital i förhållande till situationen hos viktiga konkurrentländer. Huruvida dessa förändringar i regelverken kan komma att b idra till en totalt ökad stödgivning inom EU återstår att se.

En utvecklingstendens inom statsstödsområdet gäller senare tids för- ändringar av de procedurella förfarandena. Införandet av s.k. grupp- undantag för vissa typer av stöd ger ökad frihet för medlemsstaterna att

introducera stöd utan att invänta kommissionens godkännande. Det inn e- Prop. 2001/02:4 bär också minskad arbetsbörda för kommissionen och bättre möjligheter

att koncentrera sig på ärenden som från konkurrenssynpunkt är av större vikt. Förutsättningen för detta är att kommissionen har kunnat introdu- cera särskilda och mycket precisa fö rordningar som anger kriterier för stöd som på förhand kan anses förenliga med EG-fördraget. Hittills har nyordningen gällt stöd till små och medelstora företag samt stöd till u t- bildning av anställda. En gruppundantagsförordning har även införts gällande s.k. försumbart stöd. Det bör samtidigt noteras att denna nyor d- ning inte i sig innebär vidgade möjligheter att lämna stöd. Under de närmaste åren kan utvecklingen med enklare procedurer förväntas också omfatta andra stöd med horisontella ändamål.

Den långsiktiga färdriktningen pekar av allt att döma mot ett minskat utrymme för statligt stöd till näringslivet. Kommi ssionens grundläggande strävan vid reformeringen av regelverket är att gra dvis minska utrymmet för stöd och Europeiska rådet har vid flera tillfällen understrukit nödvän- digheten att minska volymen stöd inom EU. Detta slogs fast vid topp- mötet i Lissabon där det också fra mhölls att stöd i högre grad måste sty- ras mot horisontella åtgärder som ligger i gemensk apens intresse (och därmed bort från s.k. ad hoc-stöd till företag i svårigheter och sektoriellt stöd till utsatta bra nscher). Detta har också bekräftats och preciserats senast vid toppmötet i Stockholm i mars 2001.

Statsstödsreglerna och regional utveckling i Sverige

Som framgått ovan har statsstödsreglerna konsekvenser inom olika poli- tikområden och i en rad situationer. Vid utformningen av en politik för regional utveckling i hela Sverige erbjuder de såväl möjligheter som b e- gränsningar för olika företagsinriktade insatser. Stat sstödsreglerna sätter nu och i framtiden således en yttre ram för de nati onella möjligheterna att utforma olika former av företagsstöd. För utformningen av politiken och de helhetsprioriteringar som görs är detta en viktig omständighet att be- akta.

6.3EG:s framtida sammanhållningspolitik

De länder som ansökt om medlemskap i EU kan successivt komma att bli medlemmar i den takt de uppfyller de villkor som gäller.

Den andra sammanhållningsrapport som EG-kommissionen presente- rade i januari 2001 innehåller en analys av förutsättningarna för sam- manhållningspolitiken i en utvidgad union med 27 medlemsstater. Rapporten skall utgöra ett underlag för en bred diskussion om utform- ningen av EG:s struktur- och regionalpolitik efter 2006. I rapporten kon- stateras att följande faktorer härvid är särskilt viktiga att beakta; de stora sociala, ekonomiska och regionala skillnader som uppstår efter utvidg- ningen, de långtgående sociala och ekonomiska effekter som är resultat av ökad globalisering, den europeiska ekonomins omvandling till mer kunskapsbaserade verksamheter samt förändringar i befolkningsstruktu- ren, m.m.

I sammanhållningsrapporten beskrivs ett antal regiontyper som kan Prop. 2001/02:4 vara framtida möjliga utvecklingsområden. Sex av dessa har en uttalad

territoriell dimension. De är följande:

·De minst utvecklade regionerna förblir huvudprioriterade inom EG:s sammanhållningspolitik. I analysdelen av rapporten framgår att det finns stora skillnader ifråga om inkomster och utvecklingsmöjligheter mellan de minst utvecklade regionerna och övriga delar av unionen. Även om en viss utjämning har skett inom EU 15 kommer gapet att vidgas igen efter utvidg– ningen.

·Stadsutveckling: Städerna är viktiga för att genomföra en strategi för hållbar utveckling och sammanhållning.

·Diversifiering på landsbygden: Den framtida utvecklingen av landsbygden är beroende av kopplingen till andra områden, inklusive städer.

·Gränsöverskridande, transnationellt och interregionalt, sam– arbete är nödvändigt för att öka integrationen inom unionen och minska de hinder som skapas av nationella gränser.

·Områden som genomgår strukturomvandling.

·Områden med svåra geografiska och naturbetingade nackdelar.

Härutöver beskrivs fyra mer generella utvecklingsområdena som inte är geografiskt avgränsade. De är följande:

·Fler och bättre jobb: I vissa delar av unionen skapas för få arbetstillfällen. Stora skillnader i utbildnings- och kompetensnivå försvårar ekonomisk och social utjämning mellan regioner.

·Stöd för den nya ekonomin och kunskapssamhället: För att säker- ställa en god kunskapsnivå om datorer och dess användning inom hela unionen fordras insatser för att undvika att en del utestängs från informationssamhället.

·Främja social integration: Fattigdom och social utslagning ligger på en oacceptabelt hög nivå i unionen. Orsakerna har ofta sin grund i situationen på arbetsmarknaden och svårigheterna för dem som saknar nödvändig yrkeskunskap för att konkurrera om de lediga jobben.

·Jämställdhet: Tillträde till arbetsmarknaden för både kvinnor och män är både en fundamental rättighet och en nödvändighet för ekonomisk tillväxt.

Kommissionens konkreta förslag om hur den framtida politiken bör ut- formas avses presenteras i en tredje sammanhållningsrapport 2003/2004.

Koncentration av stödet till produktivitetshöjande insatser

I rapporten framhålls att unionens sammanhållningspolitik måste kon- centreras till att stödja de faktorer som har störst betydelse för att främja konkurrenskraft och minska regionala obalanser. Detta innebär i korthet

fortsatta insatser för såväl investeringar i humankapital som fysiska inve-

steringar. Kommissionen anser att produktiviteten är en nyckelfaktor för Prop. 2001/02:4 ekonomisk tillväxt och att den till största delen är beroende av arbets-

kraftens kompetens, infrastrukturens kvalitet samt näringslivets förmåga till innovationer. Ansträngningarna att öka produktiviteten och på så sätt främja den ekonomiska tillväxten för vår generation får emellertid inte ske på bekostnad av kommande generationers möjligheter. Utvecklingen måste med andra ord vara långsiktigt hållbar.

Finansiering

Den beskrivning som görs i rapporten av nationella, regionala och sociala skillnader pekar på ett ökat behov av sammanhållningspolitik i en utvid- gad union. Den största delen av de framtida finansiella resurserna kommer oundvikligen att behövas i de nya medlemsländerna men det kommer fortfarande att finnas regioner i nuvarande EU 15 som har stora svårigheter.

Genom Berlinöverenskommelsen om EG:s budget för 2000–2006 fast- ställdes strukturfondernas storlek till 0,45 procent av BNP i en union som 2006 förväntas bestå av 21 medlemsländer. Samma procenttal bör enligt rapporten vara utgångspunkten för framtida finansieringsdiskussioner. Innan frågan om finansiering diskuteras bör medlemsländerna dock vara överens om innehållet i sammanhållningspolitiken.

Under innevarande period finns också ett tak för överföringar från strukturfonderna och sammanhållningsfonden på fyra procent av ett lands BNP per år. I rapporten sägs att frågan om ett tak och nya med- lemsländers absorptionsförmåga måste övervägas noga med hänsyn till de enorma utvecklingsbehov som finns i kandidatländerna.

6.4Det regionala utvecklingsperspektivet inom den Europeiska unionen

En utvidgning av den Europeiska unionen och reformering av EG:s strukturfonder, och även EG:s jordbrukspolitik, ökar kraven på en allsi- dig bedömning av olika insatsers rationalitet och sammanhang i ett re- gionalt perspektiv. Att anlägga ett regionalt, eller territoriellt, perspektiv innebär för det första att utgå från olika regioners förutsättningar att ut- vecklas på ett långsiktigt och hållbart sätt, dvs. såväl ekonomiskt och socialt som ekologiskt. Det innebär för det andra att lägga en grund för ökad samverkan över administrativa gränser, mellan nationer och mellan olika politikområden.

I det europeiska perspektivet är det uppenbart att stora städer och stadsregioner kommer att spela en avgörande roll för den framtida eko- nomiska utvecklingen. Den helt dominerande regionen vad beträffar ekonomisk utveckling är för närvarande det centrala västeuropeiska om- rådet med London, Bryssel och Paris som tyngdpunkter. Det finns emel- lertid en potential för betydligt ökad aktivitet i flera områden – t.ex. i Östersjöområdet. Detta kräver dock ökad samverkan och sektorssamord- ning grundad på kunskap om de krav en långsiktigt hållbar social, eko- nomisk och ekologisk utveckling ställer. I mötet med Europeiska Rådet i

Göteborg 2001 lades en strategi för hållbar utveckling för att vända Prop. 2001/02:4 ohållbara trender fast. Som ett första steg antogs ett antal primära mål

och åtgärder som en allmän inriktning av den framtida politiken inom fyra prioriterade områden, bl.a. säkerställande av hållbara transporter och förvaltning av naturresurser på ett mer ansvarsfullt sätt. I båda fallen krävs att sambanden mellan ekonomisk tillväxt och ökning av transport- tillväxt, respektive förbrukning av naturresurser är hållbara.

Det regionala utvecklingsperspektivet inom EU (ESDP)

Genom beslut vid ett informellt ministermöte i Potsdam 1999 har etable- rats ett politiskt ramverk för Europas regionala utveckling. Detta ”regio- nala utvecklingsperspektiv inom Europeiska unionen” finns redovisat i en rapport med samma namn (European Spatial Development Perspec- tive, ESDP). Det är innehållsmässigt mycket brett och behandlar de sek- torer som på skilda sätt påverkar den regionala utvecklingen, det betrak- tar denna utveckling utifrån ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter och omfattar alla delar av Europa och regioner av alla karaktä- rer. Slutligen formuleras handlingsalternativ för utvecklingen på unions- nivå men också på nationell och regional nivå. ESDP-dokumentet kon- staterar att det existerar ett dubbelriktat samband mellan Europas regio- nala struktur och skilda sektorsambitioner. Med ambitionen att både på- verka de politikområden, som bidrar till att skapa den regionala struktu- ren, och att förstärka denna strukturs möjligheter att fullgöra de funktio- ner som krävs ekonomiskt, socialt och miljömässigt, lyfter ESDP-doku- mentet fram tre grundläggande utgångspunkter för en framtida positiv regional utveckling i Europa. Det är:

·Utveckling av ett flerkärnigt och balanserat system av tätorter och städer och ett stärkt samband mellan stads- och landsbygdsområ- den. En grundtanke är att synergieffekter kan åstadkommas genom ökat samarbete sinsemellan städer och mellan städer och omgivande regioner.

·Integrerade transport- och kommunikationslösningar ses som centrala för att stödja en flerkärnig stadsutveckling på både europeisk nivå och inom respektive medlemsland. Vidare ses en likvärdig tillgång till infrastruktur och kunskap som avgörande förutsättningar för en balanserad utveckling.

·Utveckling och vård av natur- och kulturarvet ses som centrala för utsättningar för att bevara och vidare utveckla regionala identi- teter och kulturell mångfald. Förutom att främja skilda platsers attraktivitet ses en sådan utveckling som ett värde i sig.

I ESDP-dokumentet finns vidare ett stort antal politiska handlings- alternativ formulerade för det fortsatta arbetet. De syftar bl.a. till att skapa motvikter till rådande koncentrationstendenser i centrala Europa.

ESDP i Sverige

Prop. 2001/02:4

Flera av de ambitioner som formulerats i ESDP-processen ligger i linje med politikens inriktning i Sverige. Betonandet av ett sektorsövergri- pande synsätt har länge präglat svensk politik för regional utveckling. Senast dokumenteras detta bl.a. i processen med regionala tillväxtavtal.

Nytt för svensk politik är synen på behovet av motvikter i Europas periferi till centrala Europas starka och expanderande regioner. Detta rör alltså regional balans på europeisk nivå. Sverige tillhör därvid denna periferi och inom ESDP talar man om ”metropolregioner” och ”Gateway cities” som bör ges särskilt goda utvecklingsförutsättningar. För Sverige rör det sig om Stockholmsregionen och de två andra storstadsregionerna. Det är alltså ett europeiskt intresse att de ”svenska metropolregionerna och ”Gateway cities” blir så starka som möjligt, samtidigt som detta inte är oproblematiskt sett till den inre svenska balansen. ESDP-dokumentet poängterar emellertid i detta sammanhang att det gäller att förstärka re- gioner på alla nivåer.

ESDP-dokumentet betonar vikten av ett väl utbyggt samband mellan stad och landsbygd och att det finns extra stor anledning att stärka städer och regioner som är av särskild betydelse för glesare bebyggda regioner. Den långsiktiga utvecklingen av Umeå och Luleå som nordliga kompe- tenscentra i Sverige är i praktiken exempel på detta tänkande.

Den stora vikt som läggs vid infrastrukturinvesteringar, som skall göra det möjligt att binda ihop städer och regioner, är naturligtvis av särskild vikt i Sverige, eftersom den svenska tätortsstrukturen karakteriseras av stora avstånd. Förstoring av lokala arbetsmarknadsregioner, som nu utgör en central del av svenskt regionalt utvecklingsarbete, visar att dessa rikt- linjer redan är en del av svenskt utvecklingstänkande på lokal och regio- nal nivå. De investeringar som på senare år har gjorts i regionaltågsystem kan ses som exempel på att dessa ambitioner förverkligas, liksom ambi- tionerna att binda ihop orterna utefter Norrlandskusten. Byggandet av Öresundsbron är ytterligare ett, transnationellt, exempel på ambitionen att binda samman städer och regioner.

6.5Landsbygdsutveckling och areella näringar inom den Europeiska unionen

Sedan Sverige blev medlem i den Europeiska unionen har miljö- och landsbygdsåtgärderna successivt byggts ut. Detta gäller främst ersätt- ningarna för miljöinsatser. Även strukturåtgärder, som investeringsstöd till jordbruket, har införts i Sverige sedan dess.

Åtgärder med anknytning till de areella näringarna och landsbygdsut- veckling, som EG medfinansierar, syftar till att skapa nya arbetstillfällen för både kvinnor och män, goda möjligheter till fortsatt bosättning på landsbygden och en ekologisk, ekonomisk och social hållbar utveckling. Dessa genomförs inom det samlade landsbygdsprogrammet, struktur- fondsprogrammen och gemenskapsinitiativet Leader+ samt inom ramen för andra delar av den gemensamma jordbruks- och fiskeripolitiken.

Det samlade landsbygdsprogrammet bidrar till att uppfylla viktiga mål som uthållig tillväxt i hela Sverige, landsbygdens utveckling och ökad

sysselsättning. Jordbruket måste också ges möjligheter att utvecklas och Prop. 2001/02:4 anpassas till nya förhållanden och vara en del av en integrerad utveckling

av hela landsbygden. Omfattningen och inriktningen av åtgärderna styrs därför av de skilda förutsättningar för jordbrukets och landsbygdens ut- veckling som finns i olika delar av landet. I strukturfondsprogrammen inom mål 1 ingår även åtgärder för att främja utvecklingen av jordbruket, fiskerinäringen, rennäringen samt landsbygden.

EG:s nya landsbygdsförordning medger en större flexibilitet och där- med ökade möjligheter att kombinera olika åtgärder för bättre total effekt. Miljömålen kan t.ex. uppnås genom att miljöersättningarna till jordbruket kombineras med riktade stöd till investeringar, till utveck- lingsprojekt eller kompetensutveckling. Den nya förordningen ställer samtidigt större krav än tidigare på medlemsländerna att utforma balan- serade program för landsbygdsutveckling där effekterna av åtgärderna löpande skall följas upp och utvärderas. Det svenska landsbygdspro- grammet beskrivs i avsnitt 4.3. För programperioden 2000–2006 har EG åtagit sig att medfinansiera landsbygdsprogrammet i Sverige med totalt 1 130 miljoner euro (cirka 9,6 miljarder kronor). EU:s utgifter för tillämp- ningen av den gemensamma jordbrukspolitiken i Sverige uppgår totalt till cirka 6,8 miljarder kronor per år.

Gemenskapsinitiativet Leader+ syftar till att genom innovativa ut- vecklingsstrategier stärka landsbygden genom ett nedifrån-och-upp-per- spektiv. Under förra programperioden gjordes insatser för småföreta- gande och landsbygdsturism med goda resultat.

Inom EG:s ramprogram för forskning och utveckling tillmäts lands- bygdsutvecklingsfrågorna och forskningen kring dessa stor betydelse. Inte minst gäller det att skapa nya arbetstillfällen som kan ersätta de som förväntas försvinna inom de areella näringarna. Ett betydande kunskaps- underlag, utarbetat i internationell samverkan, krävs som grund för en mer positiv utveckling.

Sveriges medlemskap i EU har även gett möjligheter till ekonomiskt stöd till fiskerinäringen. För den nuvarande sjuåriga budgetperioden har EG avsatt cirka 62 miljoner euro (cirka 530 miljoner kronor) för att med- finansiera strukturåtgärder på fiskets område.

7En ny politik för regional utveckling i hela landet

I följande avsnitt beskrivs regeringens förslag till inriktning av en fram- tida politik för regional utveckling. Inledningsvis redovisas några ut- gångspunkter som regeringen anser bör gälla för all politik som bidrar till förutsättningar för hållbar utveckling. Efter de generella utgångspunk- terna presenteras regeringens förslag till ny politik för regional utveck- ling, dess mål och förutsättningar samt strategier och instrument för poli- tikens genomförande. Dessutom behandlas den nationella regionala ut- vecklingspolitikens samverkan med EG:s struktur- och regionalpolitik.

Utgångspunkter för politik som påverkar en hållbar utveckling	Prop. 2001/02:4
Politik som har stor betydelse för hållbar utveckling och tillväxt bör utgå
från en helhetssyn baserad på vissa utgångspunkter. Dessa utgångs-
punkter är lika giltiga för t.ex. regeringens transportpolitik och innova-
tionspolitik som för politiken med regional utveckling som primärt mål.
Staten påverkar och bidrar genom politiken till förutsättningar för tillväxt
och välfärd i alla delar av landet. Enskilda åtgärder inom ett visst
politikområde kan vara av stor betydelse för utvecklingen i olika delar av
landet. Lika väsentligt eller viktigare kan emellertid de samlade effek-
terna av förd politik inom flera områden vara. Det finns ofta starka sam-
band och beroendeförhållanden mellan skilda frågor. Särskilt tydligt blir
detta på lokal och regional nivå. En konsekvent och effektiv politik för
en hållbar utveckling fordrar en helhetssyn baserad på vissa utgångs-
punkter.
Utgångspunkterna är följande:
· Politiken skall omfatta alla delar av landet.
· Staten skall vara tydlig avseende sin roll och sitt ansvar.
· Staten ansvarar för det nationella perspektivet i olika frågor och
att detta får genomslag på lokal och regional nivå.
· Regionalt inflytande och regional variation är nödvändigt.
· Politiken skall bidra till en hållbar utveckling.
· Politiken skall bidra till ökad jämställdhet.
· Politiken skall bidra till ökad mångfald och integration.
· Politiken skall bidra till en väl fungerande konkurrens.
· Politiken skall vara lärande.
Politiken skall omfatta alla delar av landet
Den nationella tillväxten utgörs av summan av den tillväxt som skapas
lokalt och regionalt i alla delar av landet. Den samlade nationella till-
växten är beroende av hur väl potentialen i de förutsättningar som finns
lokalt och regionalt tas till vara. Politiken skall därför omfatta landets
alla delar.
Staten skall vara tydlig
Ett tydligt definierat statligt ansvar gör det lättare att ställa krav på staten
i frågor som staten ansvarar för. Samtidigt klargörs var gränsen för det
statliga ansvaret går, vilket gör att det samtidigt synliggörs inom vilka
områden det är nödvändigt att andra aktörer tar på sig ansvar och initia-
tiv. En tydlig ansvarsfördelning kan därmed frigöra initiativkraft och un-
derlätta samverkan och diskussioner mellan aktörer som har olika ut-
gångspunkter och mål.
Staten ansvarar för det nationella perspektivet
De grundläggande förutsättningarna för en hållbar utveckling skall vara
likvärdiga i hela landet. Detta fordrar ett nationellt perspektiv och är ett	96
	96

statligt ansvar. Statliga instrument för likvärdiga förutsättningar är bl.a. Prop. 2001/02:4 regelverk och nationella mål för politiken. Det är statens ansvar att be-

vaka att nationella mål och prioriteringar får genomslag på lokal och re- gional nivå.

Mål inom olika politikområden bör samverka och därigenom ge för- stärkta bidrag till en hållbar utveckling. Ibland kan emellertid målen hamna i konflikt med varandra. Det kan också uppstå motsättningar mellan det nationella och det regionala perspektivet. Det är statens upp- gift att föra en tydlig politik med prioriteringar som bidrar till att målkon- flikter kan undvikas eller lösas.

Staten bör sträva efter att sektorer som skapar förutsättningar för en regionalt hållbar utveckling beaktar denna dimension samt samverkar och samordnar sina insatser. En viktig statlig uppgift är att också göra den politiska avvägningen mellan olika sektorer.

Regionalt inflytande och variation är nödvändigt

En hållbar nationell tillväxt är beroende av väl fungerande regioner. Ef- tersom utvecklingsförutsättningarna skiljer sig åt, är det nödvändigt att politikens intensitet och genomförande kan variera. En effektiv politik förutsätter att den kunskap och initiativkraft som finns samlad på lokal och regional nivå tas till vara. Det är därför betydelsefullt att den regio- nala nivån ges möjlighet att, inom befintliga regelverk, påverka vilka av tillgängliga statliga åtgärder som skall prioriteras för att regionala ut- vecklingsmål skall uppnås. Politikens anpassning till regionala förutsätt- ningar bör ske i ett samspel mellan lokal, regional och nationell nivå.

Utformning respektive genomförande av statlig politik behöver inte utgå från samma geografiska avgränsning. Funktionella regioner skall eftersträvas. Utformning av politik bör baseras på analyser och kunskap om den funktionella regionens behov och förutsättningar.

I dag utgör länsgränserna en administrativ grundindelning av landet. Länsgränserna får emellertid inte utgöra hinder för att frågor hanteras i det geografiska sammanhang som ger den största förståelsen och nyttan.

Politiken skall bidra till en hållbar utveckling

Regeringens politik skall bidra till målet om en hållbar utveckling, om- fattande såväl ekonomiska, sociala som ekologiska aspekter. Hållbar ut- veckling är en strävan efter att nuvarande och kommande generationer kan erbjudas sunda ekonomiska, sociala och ekologiska förhållanden. Hållbar utveckling definieras som en utveckling som möter dagens behov utan att hindra framtida generationers möjligheter. Den hållbara utveck- lingens tre dimensioner – den ekologiska, den ekonomiska och den soci- ala – är lika betydelsefulla och ömsesidigt beroende av varandra. Håll- barhetsperspektivet är vägledande för regeringens politik inom alla om- råden. Oavsett vilka åtgärder som vidtas skall sammanvägda sociala, ekologiska och ekonomiska bedömningar göras. Hållbar tillväxt är till- växt som bidrar till hållbar utveckling.

Den ekonomiska dimensionen fokuserar på betydelsen av tillväxt i ekonomin. Tillväxt innebär en ökning av värdet på den samlade produk-

tionen. Den ekologiska dimensionen tar utgångspunkt i regeringens Prop. 2001/02:4 övergripande mål att dagens generation skall lämna över ett samhälle till

nästa där de stora miljöproblemen är lösta. En god hushållning med na- turresurser, minskad miljöpåverkan av mänskliga aktiviteter och ett mil- jödrivet näringsliv utgör väsentliga inslag i en ekologiskt hållbar ut veck- ling. De av riksdagen fastställda femton miljökvalitetsmålen tydlig gör den ekologiska dimensionen av hållbar utveckling. Den sociala dimen- sionen handlar om välfärd, bl.a. om behovet av delaktighet, att människor har ett inflytande över sitt vardags- och arbetsliv. Det skall finnas ett brett utbildningsutbud, väl fungerande arbetsmarknader samt en social och kulturell mångfald. Kvinnor och män skall kunna delta och verka på lika förutsättningar och alla människor skall få chans till goda levnadsvillkor.

Politiken skall bidra till ökad jämställdhet

Målet för jämställdhetspolitiken är ett samhälle i vilket kvinnor och män har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla om- råden. Jämställdhetspolitikens mål innebär en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt oberoende, lika vill- kor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, samt utvecklings- möjligheter i arbetet. Det innebär också lika god tillgång till utbildning och möjligheter till utveckling av personliga ambitioner, intressen och talanger, delat ansvar för hem och barn samt frihet från könsrelaterat våld.

I det praktiska arbetet används framför allt två metoder för att uppnå målet för jämställdhetspolitiken. Dels är det mainstreaming, dvs. integre- ring av könsperspektiv i samtliga samhällsanalyser, dels särskilda insat- ser för kvinnor.

Politiken skall bidra till ökad mångfald och integration

Sverige är i dag ett land av en mångfald av etniciteter, kulturer, religio- ner, språk och livserfarenheter. Denna mångfald är en positiv kraft för samhällsutvecklingen som måste tas till vara. Integrations- och mång- faldsfrågorna, liksom jämställdhets- och miljöfrågorna, berör alla poli- tikområden. Sveriges välfärd skall bygga på hela arbetskraftens och varje individs förmåga att aktivt bidra till den samlade samhällsekonomiska utvecklingen.

Politiken skall bidra till en väl fungerande konkurrens

En väl fungerande konkurrens bidrar till förnyelse av samhället. Mark- naderna måste präglas av öppenhet för nya produkter, nya företag och nya idéer. Konkurrensförhållandena på lokala marknader har stor bety- delse för att skapa förutsättningar för nya stora internationellt kon kur- renskraftiga företag. Upphandlings- och konkurrensregler är därför vik- tiga för att små och nyetablerade företag som är verksamma lokalt skall få goda förutsättningar för sin verksamhet. Konkurrensövervak ningen

har stor betydelse för att förhindra konkurrensbegränsande kartellbild-

ningar eller missbruk av en marknadsdominerande ställning på markna- Prop. 2001/02:4 den.

Politiken skall vara lärande

Riksdag och regering lägger fast politikens nationella mål samt bestäm- mer vilka medel som skall användas för att nå målen. En mängd aktörer svarar för genomförandet. Samverkan sker i olika grad med den regio- nala nivån. En effektiv statlig styrning förutsätter uppföljning, resultat- redovisning och utvärdering. Dessa gör det möjligt att bedöma målupp- fyllelsen och att vid behov kunna förändra innehållet och formen på de statliga insatserna, vilket i sin tur bidrar till en lärande politik. Det måste finnas utrymme för omprövning av såväl insatser och arbetssätt som sta- tens roll och grad av engagemang i olika frågor. Tvärsektoriella mål och arbetsformer måste kunna hanteras.

Regionbegreppet

Regionbegreppet används för att beteckna många typer av geografiska, administrativa och funktionella områden. En hel världsdel, grupp av län- der, en landsdel, kommuner eller delar av olika kommuner kan benämnas region. I samtliga av dessa fall kan regionbegreppet vara en riktig be- nämning. Det är sammanhanget eller funktionen som avgör hur en region bör avgränsas.

Skillnaden mellan en funktionell och en administrativ regionindelning är att den funktionella regionen tar sitt ursprung i den aktuella frågans funktionalitet. Med detta menas att den oberoende av administrativa gränser upplevs som ett naturligt område för gemensamt agerande eller gemensam efterfrågan. Exempel på detta är utbildning, infrastruktur- planering och arbetsmarknadsrelaterad pendling. Den administrativa regionindelningen motsvarar i en del fall inte de behov och utgångs- punkter som den aktuella frågans funktionalitet kräver.

Fördelen med det funktionella regionbegreppet är att en region kan de- finieras utifrån människors och företagens verkliga beteende. När det gäller arbetspendling används därför ofta benämningen lokala arbets- marknadsregioner (LA-regioner). Med LA-region avses en funktionell arbetsmarknadsregion, inom vilken människor bor och arbetar.

Genom att betona LA-regionens roll för regional utveckling kan en tydligare och mer integrerad syn på regionala utvecklingsförutsättningar främjas över ett sammanhållet geografiskt område. Lokala arbetsmark- nadsregioner består oftast av ett flertal olika områdestyper, såsom gles- bygds-, landsbygds- och skärgårdsområden, små och medelstora städer samt storstadsområden. Dessa olika områdestyper bör inte betraktas som isolerade från varandra eftersom ett ömsesidigt beroendeförhållande i de flesta fall råder mellan dem.

7.1

Ett nytt politikområde – regional utvecklingspolitik

Prop. 2001/02:4

Regeringens förslag: Regionalpolitiken omvandlas till en ny politik för hållbar regional utveckling i alla delar av landet. Politikområdena regio- nalpolitik och delområdet regional näringspolitik inom näringspolitiken slås samman och bildar ett nytt politikområde: regional utvecklingspoli- tik.

Utredningens förslag: Enligt den regionalpolitiska utredningen har det successivt genom åren uppstått en otydlighet kring regionalpolitikens syfte och kopplingen mellan mål och medel. Politiken bör därför ren- odlas dels med avseende på syfte, dels med avseende på regionalpoliti- kens geografiska gränser. Utredningen föreslår en indelning av regional- politiken i tre politikområden – regional strukturpolitik, regional stimu- lanspolitik och regional välfärdspolitik. En regional strukturpolitik har betydelse för såväl välfärds- som tillväxtpolitiska mål, och dess främsta uppgift är att utveckla formerna för ett sektorsövergripande arbetssätt och bättre regional anpassning av åtgärder inom olika politikområden. En regional stimulanspolitik är mer process- och projektinriktad och inte låst av långsamma beslutsprocesser. Med en regional välfärdspolitik avser utredningen en politik som skall garantera alla medborgare en grund- läggande välfärd och rimlig tillgång till samhällsservice, oberoende av regionala tillväxt- och utvecklingsförutsättningar.

Förutom behovet att tydligare beskriva regionalpolitikens syfte, mål och förhållande till andra politikområden finns enligt utredningen ett be- hov att klargöra regionalpolitikens geografiska gränser. Med detta avses att klargöra om politiken är avgränsad till utpekade prioriterade områden eller om den är avsedd för alla delar av landet, men tar hänsyn till varie- rande regionala förutsättningar.

Utredningen identifierar tre huvudsakliga regiontyper: regioner med ett mer eller mindre permanent behov av särskilda insatser, regioner under omstrukturering samt tillväxtregioner.

Med utgångspunkt från denna indelning i politikområden har utred- ningen strävat efter att definiera mål för hur varierande regionala förut- sättningar skall kunna vägas in i all politik. Det krävs att olika regionalt inriktade åtgärder, för att skapa välfärd respektive ekonomisk tillväxt, kan fungera integrerat med övriga politikområden. Av detta följer, enligt utredningen, att regionalpolitik inte bör ses som ett separat politikområde vid sidan av övriga. Enligt utredningens uppfattning bör därför regional- politiken avvecklas som politikområde och ersättas med en regionalt ba- serad tillväxt- respektive välfärdspolitik för hela landet, inom vilken en anpassning till varierande lokala och regionala förutsättningar är möjlig. Det innebär att olika politikområdens operativa mål och medel måste anpassas till de skilda förutsättningar som finns i olika delar av landet.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna ställer sig po- sitiva till utredningens förslag. Huvudargumentet hos de remissinstanser som avvisar en avveckling av regionalpolitiken i dess nuvarande form är att ytterligare och djupare analyser krävs innan beslut kan tas om att nu- varande politik kan avvecklas till förmån för en ny.

Skälen för regeringens förslag : Den nuvarande regionalpolitiken,

som beskrivits i avsnitt 4.1, tillkom ursprungligen för att bidra till att

100

uppfylla de ekonomisk-politiska målen, genom att sprida tillväxten i Prop. 2001/02:4 överhettade regioner till landsdelar med underutnyttjade resurser. Speci-

fika regionalpolitiska instrument utformades. Successivt har politiken förändrats. Bland annat har insikten om andra politikområdens insatser som avgörande för den regionala utvecklingen ökat. Regionalpolitiken har blivit allt mer tvärsektoriell. Geografiskt syftar regionalpolitiken för närvarande främst till att främja u tvecklingen i vissa prioriterade områ- den, de nationella stödområdena A och B, områden för EG:s struktur- fondsprogram för målen 1 och 2, samt i gles- och landsbygdso mråden i hela landet.

Regeringens politik har alltmer kommit att formas av ökad kunskap om betydelsen för en hållbar tillväxt av att alla landets regioner utvecklas väl, utifrån sina specifika förutsättningar. Den regionala näringspolitiken, som infördes 1998, baseras på detta synsätt. Den regionala näringspoliti- ken bygger också på samverkan mellan företrädare för ett flertal statliga sektorer och utgår från regionens förutsättningar och prioriteringar. Det huvudsakliga instrumentet för genomförandet av politiken är de regio- nala tillväxtavtalen. Tillväxtavtalen har i praktiken också kommit att bli ett viktigt samordningsinstrument för regionalpolitiken.

Motivet för en regional utvecklingspolitik i alla delar av landet är bl.a. uppfattningen att den nationella tillväxten utgörs av summan av den till- växt som skapas lokalt och regionalt. Den samlade nationella tillväxten är således avhängig hur väl potentialen i de förutsättningar som finns lokalt och regionalt tas till vara. Skälet till att regeringen föreslår att slå samman regionalpolitiken med den regionala näringspolitiken är främst att det finns så starka kopplingar mellan dessa att en samlad politik blir mer effektiv. Syftet är att etablera och utveckla en sammanhållen politik för alla delar av landet som kan anpassas till regionala skillnader och förutsättningar. Att främja en hållbar regional utveckling innebär att prio- ritera lösningar inom politiken som ger synergieffekter mellan de eko- nomiska, sociala och ekologiska perspektiven. Det handlar om att hitta helhetslösningar som påverkar inriktningen av den regionala utveck- lingen mot en mer hållbar samhällsutveckling.

Idag finns inom regionalpolitiken en särskild gles- och landsbygdsdi- mension, som även inbegriper landets skärgårdsområden. Dessa om råden har i vissa avseenden särskilda förutsättningar och behov för sin utveck- ling. Detta är den främsta orsaken till att områdena utgör en sär skild dimension. Som funktionella regioner för en ny regional utveck lingspo- litik bör enligt regeringens bedömning i första hand de 81 lokala arbets- marknadsregioner som NUTEK utpekat fungera. Inom dessa bör såväl tätorter som gles- och landsbygd ses som kompletterande områden. Med detta synsätt minskar betydelsen av en särskild gles- och lands bygds- dimension.

7.2Mål för den nya politiken

Regeringens förslag: Målet för den regionala utvecklingspolitiken skall vara väl fungerande och hållbara lokala arbetsmarknadsregioner med en god servicenivå i alla delar av landet.

101

Utredningens förslag: Den regionalpolitiska utredningen anser att det Prop. 2001/02:4 inte är praktiskt att se vare sig den totala befolkningsutvecklingen eller

lika stora in- och utflyttningar till alla regioner som ett primärt mål för regionalt inriktade näringspolitiska insatser. En majoritet av människor bor, trots den ökade geografiska rörligheten, kvar på sina hemorter. Detta leder till slutsatsen att t.ex. arbetslösheten i en region inte minskar i någon avgörande grad till följd av att fler flyttar till regioner med arbets- kraftsbrist. Detta innebär samtidigt att näringslivet för sin rekrytering av arbetskraft nästan helt och hållet är beroende av de människor som finns i regionen. Även motsatsen gäller. Arbetslösheten i en region beror, en- ligt utredningen, nästan uteslutande på hur arbetsmarknaden och näringslivet utvecklas just där.

Den regionalpolitiska utredningens förslag till mål överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna är positiva till utredningens förslag till övergripande mål.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar inte fullt ut utred- ningens bedömning av möjligheterna att påverka arbetskraftens rörlighet. Den långsiktiga befolkningsutvecklingen visar att slutsatserna endast gäller på kort och medellång sikt. Utredningen förefaller inte heller ha beaktat den dynamik som kännetecknar en väl fungerande arbetsmark- nad, och vad som kan åstadkommas med en aktiv arbetsmarknadspolitik. Bland annat kan de nyligen genomförda förändringarna i arbetslöshets- försäkringen förväntas komma att spela en stor roll för individers geogra- fiska och yrkesmässiga rörlighet.

Målen för den nuvarande regionalpolitiken är att den skall skapa förut- sättningar för hållbar ekonomisk tillväxt, rättvisa och valfrihet så att lik- värdiga levnadsvillkor skapas för medborgarna i hela riket. Målet för den s.k. lilla regionalpolitiken (större delen av utgiftsområde 19) är att verk- samheten främst skall underlätta för näringslivet i regiona lpolitiskt prio- riterade områden att utvecklas så att det bidrar till att up pfylla målen för regionalpolitiken. Målet för den regionala näringspolitiken är att utifrån de regionala förutsättningarna stimulera en hållbar ekonomisk tillväxt som kan bidra till fler och växande företag och därmed ökad sysselsätt- ning för både kvinnor och män.

Regeringen föreslår att den nya politikens mål skall vara väl funge- rande och hållbara lokala arbetsmarknadsregioner med en god service- nivå i alla delar av landet. Med väl fungerande lokala arbetsmarknads- regioner avses att de är så attraktiva för människor och företag att det är möjligt att ta till vara den potential och livskraft som finns i alla regioner.

Med hållbar avses att politiken skall bidra till att nuvarande och kom- mande generationer kan erbjudas sunda ekonomiska, sociala och ekolo- giska förhållanden. Politiken skall därmed bidra till att öka den ekono- miska tillväxten i alla lokala arbetsmarknadsregioner för att därigenom öka den nationella tillväxten. På samma sätt skall politiken bidra till de sociala aspekterna, bl.a. sysselsättning, jämställdhet och välfärd, samt de ekologiska aspekterna, bl.a. minskad miljöpåverkan av mänskliga akti- viteter samt god hälsa och livsmiljö. Det är viktigt att sociala och miljö- mässiga frågor ses som drivkrafter och möjligheter för tillväxt och ut- veckling.

102

Effekterna av politiken bör kunna avläsas utifrån ett ekonomiskt, eko- Prop. 2001/02:4 logiskt och socialt perspektiv. De ekonomiska och sociala effekterna bör

avläsas i hur väl lokala arbetsmarknadsregioners har utvecklats i termer av främst ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning. Politiken skall även kunna avläsas i hur väl den lyckas uppnå de nationella jämställd- hetsmålen. Vad gäller den ekologiska dimensionen bör effekterna stäm- mas av mot de nationella miljökvalitetsmålen.

Med en god servicenivå i alla delar av landet avses att politiken skall bidra till att människor och företag har tillgång till kommersiell och offentlig service i tillräcklig omfattning. Med kommersiell service avses främst tillgång till dagligvaror och drivmedel. Med offentlig service av- ses servicefunktioner som tillhandahålls av såväl statliga som kommu- nala aktörer. Kollektivtrafikförsörjning räknas i detta sammanhang inte som en serviceåtgärd. Såvitt avser den kommunala servicen är statens roll att bidra, inte minst genom det kommunala skatteutjämningssyste- met, till att skapa ekonomiskt likvärdiga förutsättningar i alla delar av landet. Effekterna av politiken vad beträffar servicenivån bör främst av- läsas i förändringar av servicetillgängligheten.

7.3Strategier för att nå den regionala utvecklingspoliti- kens mål

Regeringens förslag: Målet för den regionala utvecklingspolitiken skall nås genom flera offensiva strategier, i kombination med riktade åtgärder, med syfte att stärka hållbar utveckling och livskraft i alla delar av landet. Dessa är:

–En utvecklad styrning av statlig verksamhet.

–Tydligare regionalt utvecklingsansvar för vissa politikområden och en utvecklad helhetssyn.

–Tydlig ansvarsfördelning mellan stat och kommuner.

–Lärande och program som instrument för utveckling.

–Regionala jämförelser som drivkraft för förändring.

–Samverkan med EG:s struktur- och regionalpolitik.

–Riktade åtgärder.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att det krävs en kombination av olika offensiva strategiska åtgärder för att nå de mål som regeringen föreslår för den regionala utvecklingspolitiken.

Två huvudlinjer kan urskiljas. Den ena handlar om att förbättra olika politikområdens kapacitet och förmåga att stödja en regional utveck- lingspolitik och skapa förutsättningar för väl fungerande och hållbara lokala arbetsmarknadsregioner i alla delar av landet. Den andra huvud- linjen innefattar ett stort antal strategiska insatser av två kategorier, dels riktade insatser till vissa geografiska områden med särskilda behov, dels tematiska insatser för att främja utvecklingen av innovationssystem och kluster, stimulera ett ökat entreprenörskap, m.m. i alla delar av landet. Förslagen till åtgärder redovisas utförligt i avsnitt 9.

103

7.3.1		En utvecklad styrning av statlig verksamhet	Prop. 2001/02:4

	Regeringens bedömning: Statliga myndigheter skall inom sina verk-
	samhetsområden verka för att de regionalpolitiska målen uppnås. För
	att i ökad utsträckning uppnå målet för den regionala utvecklingspoli-
	tiken avser regeringen att utveckla styrningen av de myndigheter vars
	verksamheter bidrar till att uppnå målet. Riksdagens principer för lo-
	kalisering av statliga verksamheter bör uppmärksammas och beaktas.

	Skälen	för regeringens bedömning: Enligt Verksförordningen

(1995:1322) skall myndigheter bl.a. beakta de krav som ställs på verk- samheten när det gäller regionalpolitiken. I förordningen (1998:1634) om regionalt utvecklingsarbete, som gäller för statliga myndigheter utom affärsverk, förtydligas detta krav. Många myndigheter har också mer ut- vecklade krav i detta hänseende formulerade i sina instruktioner och/eller regleringsbrev.

Regeringen har i skrivelse (skr. 2000/01:151) Regeringens förvalt- ningspolitik lämnat en redovisning av det arbete som pågår för att ut- veckla styrningen av de statliga myndigheterna. Ett viktigt inslag i det fortsatta utvecklingsarbetet är att åstadkomma en mer verksamhetsan- passad myndighetsstyrning. En utgångspunkt för detta arbete är att olika verksamheters syfte, karaktär och förutsättningar varierar, och att resul- tatstyrningen därför måste anpassas till olika aktuella behov och föränd- ringar i omvärlden. Genom en verksamhetsanpassad myndighetsstyrning skapas enligt regeringens bedömning bättre förutsättningar att ställa för den regionala utvecklingen relevanta verksamhetskrav på de olika myn- digheter som berörs.

Kravet på regionalt hänsynstagande måste givetvis balanseras och av-
vägas mot andra krav som ställs på myndigheterna, exempelvis avseende
effektivitet och andra nationella mål. Erfarenheterna visar att myndighe-
ternas regionala hänsynstagande riskerar att nedprioriteras vid målkon-
flikter och resursneddragningar. Det är en viktig fråga för uppföljningen
och dialogen mellan regeringen och dess myndigheter att diskutera hur,
och under vilka förutsättningar, det regionala hänsynstagandet kan reali-
seras.
Statliga bolag
De statliga bolagen omfattas inte av motsvarande reglering som myndig-
heter. Statens bolag skall skapa värden och generera avkastning. Företag
med statligt ägande har en verksamhet som i hög grad är spridd över hela
landet. Vissa statliga bolag har därtill ett särskilt ansvar för att bedriva
verksamhet över hela landet. Regeringens tre ägarverktyg är genomlys-
ning, ökad fokus på kärnverksamheten och effektivare styrelser. I re-
geringens ägarpolicy utpekas fyra frågor som viktiga policyfrågor för
företag med statligt ägande: miljöfrågor, jämställdhetsperspektiv, mång-
fald samt att nyttja IT-områdets möjligheter.
Flertalet bolag är konkurrensutsatta och arbetar på en marknad.
Vissa bolag har till uppgift att tillgodose vissa speciella samhällsintres-
sen, vilket framgår av deras bolagsordningar. För sådana bolag finns
oftast även en särskild sektorslagstiftning med anslutande tillståndsvill-	104
	104

kor eller avtal. Av sådana villkor eller avtal framgår att vissa bolag har	Prop. 2001/02:4
en serviceskyldighet som omfattar hela landet.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med sin skrivelse om
det statliga ägandet våren 2002.
Principer för lokalisering av statliga verksamheter
Riksdagen lade 1990, på förslag av Arbetsmarknadsutskottet (bet.
1989/90:AU13), fast vissa principer för lokalisering av statlig verksam-
het. I principerna uttalades bl.a. att omlokalisering, men kanske framför
allt decentralisering, är viktiga inslag i strävandena att åstadkomma en
balanserad regional utveckling. En sådan åtgärd kan också vara ett led i
den förnyelse som pågår inom den offentliga sektorn, menade Arbets-
marknadsutskottet. Därför bör en fortlöpande prövning ske av förutsätt-
ningarna för en decentralisering av verksamheter.
Överväganden om omlokalisering av central statlig verksamhet bör i
första hand ske till de s.k. stödjepunkterna, dvs. länscentra eller vissa
andra orter i eller i anslutning till stödområdet. En utgångspunkt enligt
Arbetsmarknadsutskottet är att myndigheterna även efter en omlokalise-
ring eller decentralisering skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter
effektivt.
I Arbetsmarknadsutskottets betänkande (1996/97:AU2), som avlämna-
des hösten 1996, preciserades principerna ytterligare. Riksdagen gav som
sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört. I det nämnda be-
tänkandet angavs bl.a. följande (s. 27):
”Riksdagen har vid en rad tillfällen uttalat sig om allmänna principer för såväl
om- som nylokalisering av statlig verksamhet m.m. Utskottet finner att de övervä-
ganden och slutsatser som har legat till grund för riksdagens ställningstaganden i
dessa frågor fortfarande har aktualitet.
Detta har kommit till uttryck bl.a. genom de försvarspolitiska frågor som be-
handlas av riksdagen. I proposition 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse – etapp 2
lämnas förslag som innebär en avveckling av flygflottiljen i Söderhamn. Utskottet
har i sitt yttrande (AU4y) framfört synpunkter på de principiella frågor som re-
geringsförslagen väcker när det gäller de regional- och arbetsmarknadspolitiska
effekterna av ett genomförande av grundorganisationens omfattning och förlägg-
ning.
Utskottet vill ånyo understryka att varje beslut om omlokalisering av befintlig
verksamhet eller lokalisering av nya myndigheter bör föregås av noggranna över-
väganden om möjligheten att i första hand placera dem i länscentrum eller vissa
andra orter i eller i anslutning till nationella regionalpolitiska stödområden. Alter-
nativ lokalisering kan vara orter eller regioner där statlig verksamhet läggs ned
eller som i övrigt är mindre väl försörjda med sådan verksamhet. I vart fall bör en
annan lokaliseringsort än Stockholm övervägas. En utgångspunkt skall dock vara
att myndigheterna även efter en sådan lokalisering skall kunna utföra sina arbets-
uppgifter effektivt. De möjligheter som står till buds att åstadkomma en bättre
regional balans måste så långt möjligt tas till vara.
När det gäller effekterna av omstruktureringen av statlig verksamhet vill ut-
skottet betona vikten av att besluten föregås av kartläggningar, analyser och be-
dömningar av konsekvenserna från regionalpolitisk utgångspunkt. Enligt utskottets
uppfattning bör frågor om lokalisering av statlig verksamhet som är av stor vikt
eller på annat sätt av principiellt intresse underställas riksdagen. Utskottet föreslår
att riksdagen till regeringen riktar ett tillkännagivande av denna innebörd .”
I sitt yttrande i februari 2000 över regeringens skrivelse 1999/2000:33
om utvecklingsprogram för kommuner med särskilda omställningspro-	105

blem främst på grund av strukturomvandlingar inom Förvarsmakten, Prop. 2001/02:4 (1999/2000:NU10), konstaterade Näringsutskottet att det föreligger prin-

ciper för såväl lokaliseringsärenden som för beslutshanteringen i sådana ärenden, och att riksdagen givit regeringen dessa principer till känna hösten 1996. Näringsutskottet konstaterar att det kan råda viss tveksam- het om den formulerade lokaliseringspolicyn varit tillräckligt uppmärk- sammad. Enligt utskottets uppfattning utgör de redovisade principerna för utlokalisering av statliga myndigheter och beslutshanteringen av så- dana ärenden en modell som är väl ägnad att utgöra grunden för utlokali- seringsärenden i allmänhet. Utskottet anser att de gällande principerna för utlokalisering av statliga myndigheter även fortsättningsvis bör äga giltighet.

Regeringen avser att även fortsättningsvis uppmärksamma och beakta dessa principer.

7.3.2Tydligare regionalt utvecklingsansvar för vissa politikom- råden – utvecklad helhetssyn

Regeringens bedömning: Genomförandet av politiken för regional utveckling bör primärt ske genom insatser inom de politikområden vars investeringar och insatser har stor strukturell betydelse för den regionala utvecklingen. Ansvaret för att målet för den regionala ut- vecklingspolitiken uppnås, bör främst uppfyllas genom åtgärder inom följande politikområden: regional utvecklingspolitik, näringspolitik, arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, transportpolitik, de delar av forskningspolitiken som avser utveckling av innovationssystem, landsbygdspolitik och politikområdena inom de areella näringarna samt kulturpolitik.

Skälen för regeringens bedömning: Statens roll skall mer inriktas på att stödja och samordna lokala initiativ och lokalt utvecklingsarbete . Den lokala nivån ökar i betydelse i takt med att ekonomin internationaliseras. Att varje lokal arbetsmarknadsregion fungerar så väl som möjligt, givet dess förutsättningar, är väsentligt för såväl de människor och företag som finns i regionen, som för Sveriges samlade ekonomiska tillväxt och väl- stånd. Den offentliga sektorn fyller viktiga uppgifter när det gäller att skapa goda förutsättningar för den lokala arbetsmarknaden. Utbildning, infrastruktur, allmänna kommunikationer, arbetsmarknadsåtgärder, näringspolitiska insatser, den fysiska utformningen av samhället och kulturutbudet utgör exempel på områden där den offentliga sektorn spe- lar en framträdande roll. Inom i stort sett varje sektor finns tydliga natio- nella mål och ambitioner som formuleras utifrån behov som identifieras inom ramen för respektive sektors verksamhet. Mer sällan görs någon sammanvägd bedömning av hur de olika sektorernas insatser påverkar förutsättningarna i t.ex. en enskild lokal arbetsmarknadsregion. Erfaren- heterna från arbetet med de regionala tillväxtavtalen visar att ett närmande mellan vissa sektorer har skett på den regionala nivån, bl.a. mellan organisationer som ansvarar för arbetsmarknads-, regional- och näringspolitik. Även flera universitet och högskolor har medverkat. När det gäller samordningen på nationell nivå och samarbetet mellan natio-

106

nella myndigheter och regionala företrädare har utvärderingar visat att Prop. 2001/02:4 detta är betydligt svårare att få till stånd.

Regeringen anser att en sektorsövergripande helhetssyn, som syftar till väl fungerande hållbara lokala arbetsmarknadsregioner i alla delar av landet, skall utvecklas. Regeringens bedömning innebär att ansvaret för att den regionala utvecklingspolitikens mål bör främst uppfyllas genom åtgärder inom följande politikområden: regional utvecklingspolitik, näringspolitik, arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, transportpolitik, de delar av forskningspolitiken som avser utveckling av innovations- system, landsbygdspolitik och politikområdena inom de areella näringarna samt kulturpolitik. Även insatser inom integrationspolitiken kan vara av betydelse för den regionala utvecklingen. Transportpolitikens roll i sammanhanget redovisas närmare i kommande avsnitt.

Regeringen vill betona att nämnda politikområden har avgörande bety- delse för att åstadkomma goda utvecklingsförutsättningar i alla delar av landet. Regeringens ambition är att utveckla en sammanhållen politik för en hållbar regional utveckling, där nationella sektorsmål och priorite- ringar på ett systematiskt sätt kan utformas också utifrån skilda regionala behov och förutsättningar. Behoven av genomslag för nationella mål, att det finns garantier för likvärdiga förutsättningar samt att verksamheten bedrivs på ett rättssäkert sätt ligger självfallet fast.

En utvecklad helhetssyn innebär att de myndigheter och organisationer som företräder de olika politikområdena bör gemensamt analysera hur deras samlade insatser påverkar en regions utvecklingsförutsättningar. Först när en samsyn har uppnåtts är det möjligt att föra diskussionen vi- dare och bedöma möjligheterna för konkret samverkan. En viktig del av diskussionerna är att identifiera olika typer av målkonflikter. Motsätt- ningar kan finnas mellan sektorer, inom sektorer och mellan den natio- nella och regionala nivån. Andra konflikter kan röra individens önskemål i förhållande till företagens behov av arbetskraft. Oavsett hur motsätt- ningarna ser ut är det viktigt att identifiera dem för att de i förlängningen skall kunna hanteras.

Instrument för att utveckla helhetssyn och sektorssamordning på nationell nivå

Regeringen bedömer att instrumenten och arbetsformerna på den natio- nella nivån för samsyn och samverkan kring regional utveckling bör ut- vecklas. Detta är en förutsättning för att kunna utveckla en sektorsöver- gripande politik som kan anpassas efter regionala förutsättningar. Frågan är komplex, såtillvida att det handlar om hur nationell politik inom flera olika sektorer påverkar utvecklingen i ett stort antal funktionella regioner med olika karaktär och skiftande förutsättningar. Till exempel är det vik- tigt att den akademiska friheten inom universitet och högskolor respekte- ras.

Regeringen avser att ge vissa statliga myndigheter inom berörda poli- tikområden i uppdrag att ta fram instrument och metoder som syftar till att förstärka samsyn, samverkan och samordning av regionala utveck- lingsfrågor i ett hållbarhetsperspektiv. Regeringen avser att ge NUTEK i uppdrag att koordinera arbetet. Internationella erfarenheter skall tas till

107

vara. Arbetet bör bl.a. ses som ett led i framtagandet av regionala till- Prop. 2001/02:4 växtprogram.

Instrument för att utveckla helhetssyn och sektorssamordning på regional nivå

Sektorsföreträdare på den regionala nivån har kommit väsentligt längre än den nationella nivån med att utveckla samsyn och samverkan kring regionala utvecklingsfrågor. Det finns flera skäl till detta. Närheten och incitamenten att hitta gemensamma lösningar är betydligt större än på nationell nivå. I många områden finns en lång tradition av samarbete med väl utvecklade nätverk mellan samhällsaktörer, näringsliv, ideella organisationer, etc. Ett ytterligare skäl till att samverkan mellan olika aktörer är väl utvecklad i många regioner är de många initiativ till stra- tegi- och programarbete som tagits under senare år. Detta är särskilt på- tagligt i de områden som omfattas av EG:s geografiska strukturfonds- program. På lokal och regional nivå är det inte, till skillnad från den na- tionella nivån, avsaknaden av metoder och samarbetsvana som är pro- blemet. Behoven på den här nivån handlar snarare om att sortera och renodla de initiativ och riktlinjer som finns för utvecklingsarbete.

Regeringen har ett ansvar för att bidra till ökad tydlighet i frågor som rör regional utveckling. I proposition Regional samverkan och statlig länsförvaltning (prop. 2001/02:7), föreslår regeringen att kommunala samverkansorgan från och med 2003 skall kunna bildas i samtliga län. En av samverkansorganets uppgifter skall vara att utarbeta program för länets utveckling som kommuner och landsting avser att genomföra i samarbete med andra parter. Programmet är tänkt att kunna fungera som ett paraplydokument för olika former av utvecklingsåtgärder. Det kan innehålla såväl frågor som ligger helt inom kommunernas ansvar som områden där staten har ett ansvar eller intresse. Exempelvis skall såväl länsplaner för regional transportinfrastruktur som regionala tillväxtpro- gram och strukturfondsprogram kunna inrymmas under ett sådant para- plydokument.

7.3.3Tydlig ansvarsfördelning mellan staten och den kommu- nala nivån

Regeringens bedömning: Ett effektivt arbete för regional utveckling förutsätter nära samverkan mellan staten och den kommunala nivån. Det är viktigt med en tydligare roll- och ansvarsfördelning på regional nivå mellan stat och kommun. Principiella utgångspunkter för statlig finansiering av utvecklingsinsatser bör läggas fast.

Skälen för regeringens bedömning: Med den nya politiken för regio-
nal utveckling vill regeringen understryka sambandet mellan de regionala
ekonomiernas funktionssätt och den samlade nationella tillväxten. Ju
bättre landets olika delar kan utnyttja sina produktionsförutsättningar
desto bättre utvecklas den svenska ekonomin och därmed förutsätt-
ningarna för välfärden. Många företag inom industri- och serviceverk-
samhet verkar i dag på en internationell marknad med begränsad kopp-	108
	108

ling till de enskilda nationernas gränser. Detta gör att samspelet mellan Prop. 2001/02:4 företagen och aktörerna på den nationella politiska nivån ändrar karaktär.

Det praktiska samspelet mellan näringslivet och den offentliga verksam- heten förskjuts i ökad utsträckning till lokal och regional nivå. Företa- gens, den offentliga sektorns, forskningsvärldens samt andra organisatio- ners förmåga att samverka i nätverk blir en allt viktigare konkurrensfak- tor i en internationaliserad ekonomi.

Erfarenheterna från försöksverksamheten med ändrad regional an- svarsfördelning, tillväxtavtals- och strukturfondsarbete samt omställ- ningsarbetet i de prioriterade försvarskommunerna visar att den lokala och regionala nivåns engagemang är en avgörande faktor för utveckling. Det finns därför goda skäl att genomföra en politik där den regionala ni- vån lyfts fram som en samarbetsarena för utvecklingsarbete mellan staten och kommuner, landsting, näringsliv och organisationer.

I propositionen om Regional samverkan och statlig länsförvaltning (prop. 2001/02:7) redovisar regeringen att den är beredd att ta ytterligare steg för att ge kommuner och landsting möjligheter att påverka utveck- lingen av den egna regionen. Förslaget innebär att det i samtliga län skall vara möjligt att från 2003 bilda kommunala samverkansorgan. Samver- kansorganet skall bl.a. utarbeta program för länets utveckling samt ges befogenheter att besluta om länsplan för regional infrastruktur. Samver- kansorganet får vissa formella befogenheter samt möjlighet att påverka hur statliga medel för regional utveckling används i länet. Än viktigare är kanske att samverkansorganet ges möjlighet att påverka andra aktörer i kraft av sin politiska och sakliga legitimitet. I de län som inte bildar kommunala samverkansorgan svarar länsstyrelsen för motsvarande upp- gifter.

Länsstyrelsens roll som statlig företrädare blir tydligare. Länsstyrelsen får ett bredare samordningsansvar och dess roll som statens företrädare i länet skall utvecklas.

Principiella utgångspunkter avseende finansiering och styrning

Statliga medel för regional utveckling (bl.a. anslaget under utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling 33:1 Allmänna regionalpolitiska åtgärder) kan i dag användas dels för olika företagsstöd och kommersiell service, dels till regional projektverksamhet samt till medfinansiering av projekt inom ramen för tillväxtavtal och strukturfondsprogram. Beslut fattades 2000 om totalt cirka 220 miljoner kronor för regional projekt- verksamhet (dvs. exklusive medel för medfinansiering av strukturfonds- program) av samtliga länsstyrelser och självstyrelseorgan.

Omläggningen till ett nytt system med en tydligare och delvis ny an- svarsfördelning kräver en översyn av hur medlen för regional utveckling och utjämning bör användas och fördelas. Omläggningen kommer att ske successivt. Kommunala samverkansorgan kommer att kunna inrättas från 2003. Som framgår av avsnitt 8 kommer genomförande av nya tillväxt- program att inledas 2004. Med hänvisning till att beslut om medelstill- delning för 2003 och framåt kommer att fattas efter förslag i kommande budgetpropositioner kan regeringen här endast redovisa vissa principiella utgångspunkter vad avser medlens användning och fördelning.

109

Anslaget 33:1 Allmänna regionalpolitiska åtgärder uppgår enligt för- Prop. 2001/02:4 slag i budgetpropositionen 2002 till 1 640 miljoner kronor. I det nya

systemet, som i praktiken kan inledas först från 2003, bedömer re- geringen att ungefär hälften av det belopp som fördelas regionalt bör av- sättas till företagsstöd och till kommersiell service. Bedömningen grun- das på erfarenheter om hur de regionala myndigheterna hittills har prio- riterat fördelningen av sina medel. Enligt regeringens mening bör de kommunala samverkansorganen få besluta om ungefär motsvarande be- lopp som totalt beslutades om 2000 för regional projektverksamhet (dvs. exklusive medel för medfinansiering av strukturfondsprogram) av samt- liga länsstyrelser och självstyrelseorgan. Dessa medel kan användas till finansiering av olika typer av utvecklingsfrämjande åtgärder och bör sty- ras utifrån lokala och regionala förutsättningar och prioriteringar. Re- geringen avser att för den kommande programperioden för de regionala tillväxtprogrammen, fr.o.m. 2004, tydliggöra principen att medlen inom anslaget 33:1 Allmänna regionalpolitiska åtgärder under utgiftsområde 19, i så stor utsträckning som möjligt bör koordineras inom de regionala tillväxtprogrammen.

I det nya systemet med samverkansorgan bör enligt regeringens be- dömning statliga organ besluta om företagsstöd och stöd till kommersiell service, i de län som inte är försökslän. Skälet till detta är att dessa beslut kräver ett nationellt perspektiv för att fastställda nationella mål i fråga om konkurrens, näringspolitik och likformighet skall kunna säkerställas.

Regeringen vill i sammanhanget markera vikten av att en noggrann nationell uppföljning av resursernas användning säkerställs. Staten an- svarar för att avsatta resurser används för avsett ändamål och att uppfölj- ning sker mot de av riksdagen fastställda målen.

7.3.3.1Regionala partnerskap – arena för samverkan och samråd

Regeringens bedömning: Partnerskap som arbetsform skapar goda för- utsättningar för utvecklingsarbete. Erfarenheterna hittills är positiva och arbetsformen bör vidareutvecklas som ett instrument för samverkan och samråd. Det är emellertid av stor vikt att partnerskapens sammansättning breddas.

Skälen för regeringens bedömning: Regionala partnerskap som sam- verkansform etablerades i Sverige i samband med att arbetet med EG:s strukturfonder inleddes. Partnerskap utgör också plattform för processen kring regionala tillväxtavtal. Att partnerskap som arbetsform har vunnit terräng de senaste åren kan relateras till att allt fler beslut växer fram i nätverk i vilka såväl statliga som kommunala och privata aktörer deltar. Partnerskap är en av arenorna för att utveckla en samsyn och samverkan kring gemensamma frågor. Deltagare i partnerskap accepterar att verka för vissa gemensamma mål men med bibehållna individuella mål.

Regeringens uppfattning är att partnerskap skapar goda förutsättningar för effektivt samarbete på regional nivå. Erfarenheterna från både struk- turfondsarbetet och tillväxtavtalsarbetet är överlag positiva. Den kritik som riktats mot arbetsformen handlar dels om att det är svårt för nya ak- törer att komma med, dels om att ett gränsöverskridande arbetssätt inte

110

alltid motsvarar grundläggande krav om överskådlighet utifrån ett demo- Prop. 2001/02:4 kratiskt perspektiv. Regeringen bedömer att förslaget om ändrad ansvars-

fördelning på regional nivå, som bl.a. innebär att rollerna tydliggörs, kommer att underlätta ett nätverksorienterat arbetssätt. Regeringen anser att samverkansmodellen med partnerskap bör vidareutvecklas.

Sammansättning och bredd är en nyckelfråga för att uppnå dynamik och kreativitet i partnerskapen. Kompetens avseende miljö, jämställdhet samt integration och mångfald i partnerskapen är viktigt för att i högre grad integrera dessa perspektiv. Andelen kvinnor som är med måste öka avsevärt i förhållande till dagens situation. Ett jämställt partnerskap främjar samhällets demokratiska utveckling. Det är av vikt att part- nerskapen tar till vara olika aktörers kompetens och erfarenheter, t.ex. länsstyrelsernas jämställdhetsfunktion och lokala och regionala resurs- centra för kvinnor. Länsstyrelserna har ett särskilt ansvar för att omsätta de nationella målen för jämställdhetspolitiken. I detta arbete bör formella och informella strukturer som hindrar och motverkar jämställdhet mellan könen uppmärksammas.

En hållbar regional utveckling förutsätter en väl fungerande kompe- tensförsörjning och ett effektivt utnyttjande av all kompetens oavsett et- nisk och kulturell bakgrund. I Sverige finns i dag en onyttjad tillgång på kompetens hos flyktingar och invandrare. Det råder brist på specifik kompetens i vissa regioner. Partnerskapen för nuvarande tillväxtavtal och kommande program bör därför särskilt uppmärksammas på värdet av mångfald och av att verka för att bättre ta till vara hela arbetskraften.

Dialogen mellan offentligt och privat bör fördjupas. Ungdomar, perso- ner med invandrarbakgrund, personer med funktionshinder, företrädare för ideella föreningar m.fl. skall på olika sätt uppmuntras att delta i ökad grad.

Partnerskapets huvudsakliga roll bör vara att fungera som en arena för samverkan och samråd kring innehållet i gemensamt prioriterade insatser för regional utveckling. Beslut om finansiering bör tas av respektive an- svarig part utanför samverkan i partnerskapet . Samrådsfunktionen bryter inte de ansvarskedjor mellan beslut och folkvalda församlingar som utgör grund för demokratiska processer .

7.3.4	Lärande och program som instrument för utveckling

Regeringens bedömning: Uppföljning och utvärdering bidrar till att
utveckla lärandet och till att höja kvaliteten i arbetet. Den regionala ut-
vecklingspolitiken bör präglas av ett lärande arbetssätt. Kunskaper och
erfarenheter bör på ett mer metodiskt sätt användas till att förnya och
vidareutveckla politiken och det tvärsektoriella arbetssättet.

Skälen för regeringens bedömning:
Utvärderingar är viktiga för att öka lärandet
En effektiv statlig styrning förutsätter uppföljning, resultatredovisning
och utvärdering. Dessa gör det möjligt att bedöma måluppfyllelsen och
att vid behov kunna förändra innehållet och formen på de statliga insat-		111

serna, vilket i sin tur bidrar till en lärande politik. De regionala tillväxt- Prop. 2001/02:4 programmen skall effektutvärderas på ett liknande sätt som EG:s struk-

turfondsprogram. Programmen skall även kontinuerligt följas upp och processutvärderas för att främja lärandet.

En stor del av insatserna inom den regionala utvecklingspolitiken skall genomföras inom ramen för de regionala tillväxtprogrammen. Men en del av insatserna kommer att genomföras inom mindre program. Även till dessa skall det vara kopplat uppföljningar och processutvärderingar för att därigenom främja lärandet. Programmen skall dessutom effektut- värderas.

Ett metodiskt lärandesystem bör utvecklas inom den nya regionala ut- vecklingspolitiken. ITPS bör få i uppdrag att, i samråd med andra myn- digheter, utveckla och vidareförmedla metoder för lärande utvärderingar.

Program som arbetsform

Program som arbetsform lanserades på allvar i regionala utvecklings- sammanhang genom EG:s strukturfonder och har anammats i de regio- nala tillväxtavtalen. Arbetsformen innebär att berörda parter samverkar kring en utvecklingsstrategi, en gemensam uppfattning om mål och in- riktning, hur stora finansiella resurser som bör avsättas samt hur genom- förandet skall gå till och vilka resultat som förväntas. Tanken är således att undvika att resurser splittras och låses in i ad-hoc projekt som inte passar in i strategin. Programidén bygger också på att en högre besluts- nivå skall svara för strategin, de överordnade målen och utvärderingen, medan besluten om projekt förläggs till operativa nivåer. I många bemär- kelser är programformen väl anpassad för arbete över sektorsgränser. Programmet blir den gemensamma ramen för aktörer med olika bak- grund och förutsättningar för att komma överens om samarbete.

Relationen mellan olika program

Det kommunala samverkansorganet får som tidigare nämnts i uppgift att utarbeta program för länets utveckling. I de län som inte bildar kommu- nala samverkansorgan svarar länsstyrelsen för programarbetet. Erfaren- heter från arbete med länsstrategier, försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning, etc. visar att länen ofta väljer att ta fram övergripande dokument med ett brett grepp kring samhällets utvecklings- frågor. Regeringen avser, som aviseras i avsnitt 8, att ta initiativ till re- gionala tillväxtprogram. Programmens innehåll skall utgå från lokala och regionala förutsättningar med inriktning på att förbättra förutsättningarna för tillväxt i näringslivet och hållbar utveckling.

Åtgärder inom infrastrukturområdet är ett annat område som har stor betydelse för den regionala utvecklingen. Tidsmässigt kommer tillväxt- program att koordineras med den långsiktiga planeringsprocessen för infrastrukturinvesteringar. Det kommunala samverkansorganet får i upp- gifta att på regional nivå samordna och driva de båda processerna. Detta möjliggör en samlad diskussion kring viktiga utvecklingsfrågor i länen. Utvecklade former och metoder för bedömning av programmens och planernas hållbarhetsperspektiv bidrar till att styra arbetets inriktning mot

112

en hållbar regional utveckling. Tillväxtprogram och planering av infra- Prop. 2001/02:4 struktur bör inte inordnas i en och samma process. Skälet är att den lång-

siktiga planeringsprocessen för infrastrukturinvesteringar kräver god framförhållning till följd av den lagstadgade fysiska planeringsprocessen och produktionstiden.

Nuvarande programperiod för strukturfonderna sträcker sig fram till och med 2006. En halvtidsutvärdering kommer att genomföras under 2003. I den mån parterna vill ändra de nuvarande strukturfondsprogram- mens inriktning i samband med halvtidsutvärderingen är detta fullt möj- ligt. Den framtida strukturpolitiken efter 2006 diskuteras för närvarande och avses att avgöras åren 2005–2006.

Regeringen redovisar i avsnitt 9 förslag till ett antal åtgärder som är riktade till vissa regioner och/eller målgrupper. Vissa av åtgärderna kommer att genomföras i form av tidsbegränsade program. Programmen bör utformas så att de kan koordineras med de kommunala samverkans- organens egeninitierade verksamhet. Initiativ från nationell nivå skall bidra till att skapa mervärden och förstärka lokala och regionala proces- ser.

System för regional analys – ett exempel

RAPS – RegionaltAnalys- och Prognossystem – är ett integrerat system för regional analys. Systemet består av en central och en lokal databas till vilka olika modeller är kopplade. Systemet kan t.ex. användas för jämfö- rande analys, prognos- och scenariebyggnad och konsekvensanalyser. Vanliga användningsområden är underlagsanalyser för regionala pro- gram- och strategiarbeten, t.ex. regionala tillväxtavtal och strukturfonds- program. NUTEK är systemägare, medan SCB svarar för drift, support, utbildning etc. Huvuddelen av statistiken är uppdelad på män och kvinnor. Ett utvecklingsarbete pågår med ambitionen att samtliga vari- abler skall få denna uppdelning.

7.3.5Regionala jämförelser som drivkraft för förändring

Regeringens bedömning: Jämförelser mellan regioner, nationellt och internationellt, kan bidra till att förstärka det egna utvecklingsarbetet och bli ett kraftfullt verktyg för förändring.

Skälen för regeringens bedömning: Jämförelser ( benchmarking)
innebär att den egna verksamheten jämförs med en god förebild som
finns på annat håll. Ett viktigt syfte med jämförelser är att få igång för-
ändringsprocesser och öka kunskapsutbyte mellan och inom olika orga-
nisationer och regioner. Regeringen bedömer att jämförelser är en metod
som i större utsträckning bör användas som drivkraft för förändring. Som
ett led i detta tar regeringen tillsammans med OECD initiativ till att
genomföra studier av partnerskapets roll och funktion i arbetet med till-
växtavtalen i Uppsala och Västerbottens län. Resultaten skall sedan jäm-
föras med OECD-studier av liknande processer i andra länder. OECD
genomför studierna i samarbete med bl.a. VINNOVA, NUTEK, AMS
och ITPS. OECD kommer också att göra en genomgång av Öresunds-	113
	113

regionen i samarbete med Öresundskommittén. I Mälardalsregionen pla-	Prop. 2001/02:4
neras en studie med syfte att belysa regionens utvecklingsmöjligheter och
ta fram förslag till en storstadsnära politik. Den planerade studien syftar
bl.a. till att jämföra regionens konkurrenskraft och tillväxtpotential med
liknande regioner i andra länder. Regeringen avser att följa arbetet.

7.4Den nationella regionala utvecklingspolitikens sam- verkan med EG:s struktur- och regionalpolitik

Regeringens bedömning: Regeringen avser att noga följa upp resul- taten av de nyligen avslutade strukturfondsprogrammen för perioden 1995–1999 liksom utvecklingen av de nuvarande programmen för perioden 2000–2006. I samband med halvtidsutvärderingen 2003 kan justeringar av medelsfördelningen mellan olika åtgärder komma att göras, i syfte att eftersträva ökad samverkan med den nationella poli- tiken för regional utveckling. Den nationella politiken för hållbar re- gional utveckling bör så effektivt som möjligt samverka med EG:s struktur- och regionalpolitik.

Skälen för regeringens bedömning : EG:s strukturfonder används för att stödja ekonomisk och social sammanhållning inom unionen genom bl.a. strukturell anpassning i regioner som utvecklats långsammare samt för att stimulera näringslivsutvecklingen och arbetskraftens anpassnings- förmåga. Regeringen vill poängtera strukturfondernas betydelse som finansieringsinstrument och som verktyg för sektorssamordning samt för främjandet av samarbete mellan regionala och lokala myndigheter både inom landet och i gränsregioner i strategiska utvecklingsfrågor.

Sedan Sverige blev medlem i EU 1995 har EG:s struktur- och regio- nalpolitik både direkt och indirekt påverkat den svenska regionalpoliti- ken. De två faktorer som haft den största påverkan är dels programplane- ringen vid användningen av EG:s strukturfonder dels EG:s statsstöds- regler. Uppföljning och utvärdering är andra faktorer som varit av bety- delse. Dessutom har samarbetet över gränserna och erfarenhetsutbytet med andra länder skapat positiva influenser.

I arbetet med strukturfondsprogrammen gör en oberoende utvärderare en utvärdering av programförslaget innan det överlämnas till kommissio- nen. Efter halva tiden görs ytterligare en utvärdering, som ligger till grund för eventuella ändringar av programmet beroende på resultaten dittills eller förändrade förutsättningar. Efter det att programmet avslutats görs den slutliga utvärderingen. Alla slutliga utvärderingar för struktur- fondsperioden 1995–1999 är ännu inte avslutade. Dessa kommer, till- sammans med halvtidsutvärderingen 2003 av nuvarande program, att utgöra ett viktigt underlag i regeringens bedömning av vilka strategiska insatser som givit bäst effekt. Justeringar av medelstilldelningen mellan olika åtgärder kan komma att göras i syfte att uppnå ökad samverkan med den nationella politiken för regional utveckling.

Behovet av återkommande utvärderingar är ett viktigt inslag i en lärande politik och metoden har även överförts till arbetet med de regio- nala tillväxtavtalen.

114

Strukturfondsdelegationens huvudsekretariat ligger hos de länsstyrel- Prop. 2001/02:4 ser som regeringen har utsett att vara s.k. förvaltningsmyndighet enligt

förordningen (1999:1424) om strukturfonder. Beredningen av ansök- ningar om bidrag görs emellertid i det län där verksamheten bedrivs. Be- slutsförslagen föredras sedan av huvudsekretariatet inför strukturfonds- delegationen, som har att fatta beslut om stöd från strukturfonderna.

I de län där det finns ett kommunalt samverkansorgan bör huvudprin- cipen vara att detta organ ansvarar för beredningen av ansökningar enligt samma modell som redan i dag gäller för t.ex. Kalmar län i Mål 2 Södra. Detta bör ge goda möjligheter till inflytande från samverkansorganet över hur strukturfondsmedlen används. I de län som inte bildar kommu- nala samverkansorgan ligger beredningsansvaret kvar hos länsstyrelsen.

7.4.1Riktade åtgärder

I avsnitt 9 föreslår regeringen riktade åtgärder för att främja en hållbar regional utveckling i alla delar av landet.

8 Regionala tillväxtprogram

Regeringens bedömning: De regionala tillväxtprogrammen bör utgöra basen i det långsiktiga arbetet för en hållbar regional utveckling. Som riktlinjer för regionala tillväxtprogram bör följande gälla: Nuvarande tillväxtavtals giltighetstid bör förlängas till och med 2003. Nästa pro- gramperiod bör inledas 2004. Beteckningen bör ändras till regionala till- växtprogram. Processen bör tidsmässigt samordnas med den långsiktiga planeringsprocessen för infrastrukturinvesteringar. Regeringen anser att medlen inom anslaget 33:1 Allmänna regionalpolitiska åtgärder inom utgiftsområde 19 i så stor utsträckning som möjligt bör koordineras inom programmen. Programmens huvudsakliga inriktning bör även fortsätt- ningsvis vara att skapa hållbara utvecklingsförutsättningar utifrån ett lo- kalt och regionalt perspektiv. Näringslivets behov bör vara vägledande. Tillväxtprogram bör bestå av analys, mål och regionala prioriteringar för hållbar tillväxt samt en plan för hur insatserna skall finansieras, genom- föras och utvärderas. Analys, mål och regionala prioriteringar skall där- för innefatta ett hållbart utvecklingsperspektiv och ett jämställdhets- perspektiv. Företrädare för regional utvecklingspolitik, näringspolitik, arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, transportpolitik, de delar av forskningspolitiken som avser utveckling av innovationssystem, lands- bygdspolitik och politikområdena inom de areella näringarna, kulturpoli- tik samt integrationspolitik bör medverka i planering och genomförande av tillväxtprogram. Tillväxtprogram skall godkännas av regeringen.

Skälen för regeringens bedömning: Riksdagen beslutade den 6 maj 1998 att godkänna regeringens förslag om regionala tillväxtavtal (prop. 1997/98:62, bet. 1997/98:AU11, rskr. 1997/98:204). Bakgrunden till in-

115

förandet av tillväxtavtalen var insikten om att förutsättningarna för till-	Prop. 2001/02:4
växt och sysselsättning ser olika ut i olika delar av landet, vilket kräver
att politikens verktyg anpassas härtill. Ett starkt sektorstänkande inom
politiken leder till revirtänkande och ineffektiv resursanvändning. Politi-
ken måste därför bli bättre på att stimulera samverkan mellan olika aktö-
rer för att åtgärder skall bli mer välriktade och effektiva. I propositionen
konstaterades också att näringslivets tillväxtmöjligheter till stor del är
beroende av hur det omgivande samhället fungerar. Dialogen mellan pri-
vata och offentliga aktörer kring samhällets insatser bör därför utvecklas.
Regeringen bedömer att processen med tillväxtavtalen har medfört
många positiva effekter. Det finns ett stort intresse hos många olika in-
tressenter att mobilisera gemensamma krafter för den egna regionens
utveckling. Uppslutningen kring tillväxtfrågorna och viljan att förstärka
förutsättningarna för näringslivet utifrån ett helhetsperspektiv är stor.
Dock har de två horisontella målen ekologisk hållbarhet och jämställd-
het, som skall integreras i avtalen, inte fått önskat genomslag. Re-
geringen har i flera sammanhang betonat vikten av uthållighet och lång-
siktighet i arbetet. De regionala tillväxtavtalen och de föreslagna regio-
nala tillväxtprogrammen är en viktig hörnsten i en samlad nationell till-
växtpolitik. De regionala tillväxtprogrammen bör utgöra basen i det lång-
siktiga arbetet för en hållbar regional utveckling.
Flera av de grundläggande principerna som gällde för tillväxtavtalen
ligger fast också när det gäller tillväxtprogram, t.ex. att näringslivets be-
hov skall vara vägledande och att de skall bidra till en hållbar utveckling.
Ett tillväxtprogram bör således bestå av, utifrån ett hållbart utvecklings-
perspektiv, en analys, mål och regionala prioriteringar samt en plan för
de prioriterade insatsernas finansiering, genomförande och utvärdering.
Tillväxtprogram bör utarbetas i partnerskap vars sammansättning bör
breddas med t.ex. lokala och regionala resurscentra för kvinnor och läns-
styrelsernas jämställdhetsfunktion.

8.1 Viktiga förändringar av arbetsformen

I det följande beskrivs de mest väsentliga förändringarna av de regionala tillväxtprogrammen i förhållande till de regionala tillväxtavtalen.

Ändrad beteckning

En ändrad beteckning från tillväxtavtal till tillväxtprogram är motiverad av två skäl. Det ena är att många deltagare uppfattar begreppet avtal som vilseledande därför att det för tankarna till ett juridiskt bindande doku- ment. Det andra är att regeringen vill lyfta fram programarbetsformen som ett strategiskt verktyg för sektorsövergripande arbete med regionala utvecklingsfrågor.

Kommunala samverkansorgan får ansvar för regional utveckling

Regeringens förslag om Regional samverkan och statlig länsförvaltning (prop. 2001/02:7) innebär, som tidigare redovisats, att det i samtliga län

116

skall vara möjligt att från 2003 bilda ett kommunalt samverkansorgan. Prop. 2001/02:4 Dessa skall bl.a. ansvara för att utarbeta och genomföra program för

länets utveckling. Samverkansorganet avses också få ansvaret för utar- betande av regionala tillväxtprogram. I detta ansvar ingår bl.a. att svara för en bred förankring av programmets innehåll och inriktning hos näringsliv, kommuner samt övriga lokala och regionala intressenter – inklusive den statliga sektorn.

Tydligare prioriteringar och ökade krav på vissa statliga sektorers medver- kan

Regeringen avser att för den kommande programperioden, fr.o.m. 2004, tydliggöra principen att medlen inom anslaget 33:1 Allmänna regional- politiska åtgärder under utgiftsområde 19, i så stor utsträckning som möjligt bör koordineras inom de regionala tillväxtprogrammen.

Enligt förslag som regeringen lämnar i avsnitt 7.3 skall ansvaret för att uppfylla målet för den regionala utvecklingspolitiken främst uppfyllas genom åtgärder inom följande politikområden:

regional utvecklingspolitik, näringspolitik, arbetsmarknadspolitik, ut- bildningspolitik, transportpolitik, de delar av forskningspolitiken som avser utveckling av innovationssystem, landsbygdspolitik och politikom- rådena inom de areella näringarna samt kulturpolitik. Dessutom skall politikområden som berör de horisontella målen ekologisk hållbarhet, jämställdhet samt integration och mångfald involveras i processen. Re- geringen vill med förslaget understryka den vikt som nämnda politikom- råden har för att åstadkomma goda utvecklingsförutsättningar i alla delar av landet.

Regeringens ambition är att utveckla en sammanhållen politik för regional utveckling där nationella sektorsmål och prioriteringar på ett systematiskt sätt beaktar skilda regionala förutsättningar. Samtidigt som regeringen ger uttryck för denna ambition är det viktigt att understryka att metoderna för att åstadkomma sektorsövergripande arbete behöver vidareutvecklas. Detta gäller inte minst på nationell nivå. Även om tyngdpunkten läggs på dessa politikområden hindrar inte detta att andra politikområden är viktiga i planering och genomförande av regionala tillväxtprogram. Energimyndigheten, Sveriges Exportråd, Delegationen för utländska investeringar i Sverige och Sida är exempel på organisationer som deltar i nuvarande omgång av regionala tillväxtavtal, men som organisatoriskt ligger utanför de uppräknade politikområdena

Länsstyrelsen får ett tydligare ansvar för statlig sektorssamordning

Länsstyrelsen har, förutom i de fyra försökslänen (Gotlands, Kalmar, Västra Götalands och Skåne län), haft det övergripande ansvaret för att samordna och driva arbetet med de regionala tillväxtavtal. Ansvaret för att utarbeta regionala tillväxtprogram avses föras över till kommunala samverkansorgan om de inrättas i länen. I länsstyrelsens roll ingår att agera utifrån ett statligt helhetsperspektiv på regional nivå. Regeringen avser att renodla rollen för länsstyrelsen till att verka utifrån den grund- läggande uppgiften att vara statens regionala företrädare med ett tydligt

117

ansvar gentemot regeringen. Länsstyrelsen och landshövdingen kommer, Prop. 2001/02:4 tillsammans med andra statliga sektorsföreträdare, att vara statens före-

trädare i överläggningar med samverkansorganet om regionala tillväxt- programs innehåll utifrån ett statligt helhetsperspektiv.

Tidsmässig koordinering med den långsiktiga planeringsprocessen för infrastrukturinvesteringar

En vanligt förekommande synpunkt på arbetet med de regionala tillväxt- avtalen är att infrastrukturfrågorna inte är med. Skälet till att den lång- siktiga planeringsprocessen för infrastrukturinvesteringar är en egen pro- cess, är att den kräver god framförhållning till följd av den lagstadgade fysiska planeringsprocessen och oftast långa produktionstider. Det finns ett stort behov, inte minst bland näringslivets företrädare, att kunna dis- kutera viktiga utvecklingsfrågor i ett sammanhang. Den kommande pro- gramperioden för regionala tillväxtprogram är därför tidsmässigt koordi- nerad med den långsiktiga planeringsprocessen för infrastruktur. Om kommunala samverkansorgan inrättas i länen kommer de att ha ansvar för denna koordination på regional nivå. I län som inte bildar samver- kansorgan svarar länsstyrelsen för dessa uppgifter. Oavsett vilken organi- sation som har ansvar kommer det att vara naturligt att ta upp diskussio- ner om regionala insatser på infrastrukturområdet i den strategiska plane- ringen för näringslivsutveckling. På så sätt kan förslag föras till både den regionala infrastrukturplaneringen som samverkansorganen bedriver samt till den nationella planeringen som Banverket och Vägverket bedri- ver.

Nationell värdering av regionala tillväxtprogram

Den nationella nivån bör genom Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) i samverkan med andra relevanta myndigheter göra en nationell bedömning utifrån de nationella målen av förslag till regionala tillväxt- program i samband med att den första fasen av arbetet är avklarad. ITPS bör bl.a. analysera programmens förväntade effekter på lokala arbets- marknadsregioner i termer av hållbar utveckling och sysselsättning. ITPS värdering bör fungera som ett stöd för kommunala organ, länsstyrelser och berörda sektorsmyndigheter. ITPS bör vidare lämna en samman- fattande bedömning till regeringen som bl.a. kan tjäna som underlag för regeringens godkännande.

En nationell utvärdering bör också genomföras när programperioden närmar sig sitt slut. Syftet är att göra en samlad bedömning av utveck- lingsinsatsernas resultat som underlag för den påföljande programperio- den. Uppföljningar och processutvärderingar bör genomföras löpande. Sammantaget utgör dessa olika moment väsentliga inslag i utvecklingen av en lärande politik. De regionala tillväxtprogrammen skall godkännas av regeringen.

118

8.2	Processen med att utarbeta regionala tillväxtprogram Prop. 2001/02:4

Processen med att utarbeta regionala tillväxtprogram bör pågå till 2004. Tillväxtprogram genomförs under perioden 2004–2007.

Det konkreta arbetet med regionala tillväxtprogram inleds i samband med att regeringen utfärdar anvisningar för arbetets upplägg samt ger berörda myndigheter uppdrag. Om kommunala samverkansorgan inrättas i länen förutsätts dessa ansvara för uppgiften att samordna och driva ar- betet med regionala tillväxtprogram. I län som inte bildar kommunala samverkansorgan svarar länsstyrelsen för programarbetet.

Den första fasen skall vara en analys avseende regionens utvecklings- möjligheter som leder till ett förslag till regionalt tillväxtprogram. Inne- hållet skall vara avstämt med näringsliv och övriga intressenter i det re- gionala partnerskapet. Parallellt med arbetet i det regionala partnerskapet skall länsstyrelsen samla de statliga företrädarna för överläggningar, i syfte att i relevanta delar agera samordnat i partnerskapet.

I fas två skall en strategi utarbetas för hur regionala tillväxtprogram skall genomföras och finansieras. Arbetet med tillväxtprogram förutsätter en nära samverkan med andra program och planeringsprocesser, t.ex. den långsiktiga planeringsprocessen för infrastrukturinvesteringar och struk- turfondsprogram. I de fall där kommunala samverkansorgan svarar för processen, bör samverkansorganet fatta beslut om förslag till regionalt tillväxtprogram. Länsstyrelsen och ITPS skall, efter samråd med andra relevanta myndigheter, yttra sig till regeringen om programmets innehåll och inriktning utifrån ett statligt helhetsperspektiv. Nationella intressen skall därefter sammanjämkas med länets förslag till regionalt tillväxt- program. Detta förutsätts ske via överläggningar mellan statliga repre- sentanter och företrädare för samverkansorganet. Tillväxtprogram skall godkännas av regeringen.

För att bättre integrera de horisontella målen, jämställdhet och ekolo- gisk hållbarhet, har regeringen utsett pilotlän som skall utveckla metoder och kunskap. Regeringen understryker vikten av att lyfta fram miljö och jämställdhet som en drivkraft för en hållbar utveckling.

9Åtgärder för att främja regional utveckling i hela landet

9.1Inledning och översikt av förslag till åtgärder

I tidigare avsnitt har förutsättningarna för och motiven till att skapa en ny politik för regional utveckling i hela landet beskrivits. I avsnitt 7 lämnas också förslag till mål för en ny regional utvecklingspolitik. Den nya po- litiken utgår bl.a. från att det är lokala och regionala aktörer som har den största kunskapen om sin region och därmed också vilka åtgärder som är lämpligast att vidta för att uppnå en långsiktigt hållbar regional utveck- ling. De regionala tillväxtprogram som föreslås i avsnitt 8 är avsedda att utgöra basen i det långsiktiga arbetet för en hållbar regional utveckling.

119

För att nå den regionala utvecklingspolitikens mål krävs emellertid Prop. 2001/02:4 även nationellt initierade insatser för en hållbar regional utveckling. Det

kan t.ex. handla om kunskapsuppbyggnad inom ett område av stor vikt för alla delar av landet, eller insatser riktade till geografiskt avgränsade områden som ur ett nationellt perspektiv bedöms ha särskilda behov.

I det följande lämnar regeringen förslag till en rad åtgärder för genom- förandet av politiken. Förslagen är regionalt anpassade åtgärder inom olika politikområden, t.ex. inom näringspolitik, arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, transportpolitik, de delar av forskningspolitiken som avser utveckling av innovationssystem samt landsbygdspolitik och poli- tikområdena inom de areella näringarna. Genom dessa förslag ges viktiga förutsättningar för det lokala och regionala utvecklingsarbetet, bl.a. för de regionala tillväxtprogrammen.

Åtgärderna syftar sammantaget till:

·Starkare regioner och kommuner.

·Ökad kunskap och kompetens.

·Stärkt företagsamhet och ett utvecklat entreprenörskap.

·Lokal utveckling och attraktivare livsmiljöer.

·En god servicenivå.

Flera av förslagen är geografiskt avgränsade och i huvudsak riktade till Norrlands inland. Regeringen bedömer att denna stora, men till invånar- antalet begränsade, region även fortsättningsvis kommer att behöva rik- tade åtgärder för att de lokala arbetsmarknadsregioner som ingår i denna region skall kunna fungera väl. Detta områdes geografiska lägesnack- delar, med bl.a. långa avstånd till marknader, kan inte fullt ut över- bryggas utan särskilda åtgärder.

De nuvarande insatserna inom olika politikområden ligger som grund för den regionala utvecklingspolitiken även fortsättningsvis och kan komplettera de förslag som regeringen nu föreslår. Förutom resurserna inom olika för den regionala utvecklingen viktiga politikområden, anslås årligen cirka 3,5 miljarder kronor för regional utveckling inom utgifts- område 19. Dessutom omsluter EG:s strukturfondsprogram totalt, till- sammans med nationell offentlig medfinansiering och privat finansiering, under perioden 2000–2006 uppskattningsvis 60 miljarder kronor. Åtgär- der inom ramen för gällande regionala tillväxtavtal finansieras, framför allt i skogslänen, till stora delar av medel från EG:s strukturfonder. Inom ramen för EU:s delvis reformerade gemensamma jordbrukspolitik med starkare prioritering av landsbygdsutveckling genomförs under perioden 2000–2006 ett landsbygdsprogram i Sverige. Programmet medverkar till en hållbar utveckling av landsbygden. Totalt omfattar programmet cirka 22 miljarder kronor för hela perioden.

Av nuvarande regionala tillväxtavtal och strukturfondsprogram fram- går att insatser inom främst följande områden prioriteras: kompetensut- veckling, samarbete mellan universitet och högskolor och det omgivande samhället, företagsutveckling och entreprenörsfrämjande åtgärder samt infrastruktur.

120

Översikt av förslagen som presenteras i detta avsnitt

Prop. 2001/02:4

Starkare regioner och kommuner

I detta avsnitt presenterar regeringen förslag och bedömningar som syftar till att skapa starkare lokala arbetsmarknadsregioner och kommuner. Sär- skild vikt läggs vid åtgärder som bidrar till att stärka de långsiktiga förut- sättningarna för tillgänglighet och dynamik samt kommunalt och mellan- kommunalt utvecklingsarbete. De åtgärder som redovisas är:

·Rikstrafiken skall i ökad utsträckning beakta behovet av funktionella arbetsmarknadsregioner vid trafikupphandling.

·Kommunernas möjligheter att utvecklas stärks genom följande åtgärder:

o Fortsatta insatser för att stödja omstruktureringen av kommunala bostadsföretag.

o Ett särskilt statsbidrag inrättas för kommuner och lands- ting med kraftig befolkningsminskning.

o Arbetsmetoder för samverkan mellan staten och kommuner med omstruktureringsproblem främst på grund av näringslivets omvandling bör utvecklas, base- rade på bl.a. Omställningsgruppens erfarenheter.

·Delegationer inrättas för att medverka till att långsiktigt stärka utvecklingen inom de mest utsatta lokala arbetsmarknadsregio- nerna:

o En delegation för norra Sveriges inland inrättas.

o En delegation för delar av Bergslagen, Dalsland och Värmland inrättas.

·Ett program för att långsiktigt stärka lokal näringslivsutveckling inrättas.

·Ett pendlingsbidrag för veckopendling införs på försök.

·En utredning om rörlighetsstimulanser tillsätts.

·Medel avsätts till lokala och regionala resurscentra för kvinnor.

Ökad kunskap och kompetens

Tillgången till kunskap och kompetens är mycket betydelsefull för lokal och regional utveckling. I avsnitt 9.3 presenteras åtgärder som syftar till att skapa goda utbildningsmiljöer i alla delar av landet. De åtgärder som redovisas på området är:

·Distansutbildningen utvecklas så att den blir lättillgänglig i hela landet.

·Samarbete mellan universitet och högskolor och kommuner i samverkan stimuleras, i syfte att öka rekryteringen till högsko- lan och skapa bättre förutsättningar för hållbar tillväxt i regio- nerna.

·Nya högskoleutbildningar utvecklas för att bredda rekryte- ringen till högre utbildning och därmed möta regionernas behov av kompetent arbetskraft.

·Ett särskilt bidrag ges till kommuner för uppbyggnad av lokala lärcentra.

121

· Närmare samarbete mellan de regionala kompetensråden och Prop. 2001/02:4 partnerskapen inom de regionala tillväxtavtalen respektive till-

växtprogrammen stimuleras.

Stärkt företagsamhet och ett utvecklat entreprenörskap

I detta avsnitt presenterar regeringen förslag och bedömningar som syftar till att stärka entreprenörskapet, öka nyföretagandet och gynna utveck- lingen av livskraftiga företag i hela landet. I förslagen beaktas särskilt insatser för att främja utvecklingen i regioner som inte fungerar så väl från tillväxtsynpunkt. De åtgärder som redovisas är:

·Den generella nedsättningen av socialavgifter utvidgas för före- tag inom stödområde A.

·Statens insatser för information och rådgivning till företag och fö retagare förstärks.

·Uppdraget till Lokala Kooperativa Utvecklingscentra utvidgas till att även omfatta främjandet av företagande och företagsut- veckling i den sociala ekonomin lokalt och regionalt.

·Åtgärder för att främja utvecklingen av innovationssystem och kluster:

oEtt nationellt program för utvecklingen av innovations- system och kluster inrättas.

oEn fortsatt utbyggnad av bil- och komponenttestklustret i övre Norrlands inland utreds.

o Ett program för hållbar tillväxt inom ett kluster omfat- tande de mineralutvinnande branscherna inrättas.

oEtt program för hållbar tillväxt inom det nationella trä- klustret inrättas.

·Inom kapitalförsörjningsområdet lämnas följande förslag och bedömningar:

oStatliga aktörer inom riskkapitalmarknaden och lånemarknaden skall ha en uttalad marknadskomplette-

rande roll.

oStaten bör ha en fortsatt viktig roll i tidiga skeden av före tagsutveckling.

o Ett system med generella mikrolån införs.

o Ett system med generella lånegarantier utreds.

o Staten bör underlätta framväxten av regionala kredit- garantiföreningar.

o Stödformen lån till privata regionala investmentbolag avskaffas.

o Småföretagsstödet avvecklas.

oÖvriga stödformer behålls tillsvidare, men inriktningar och beslutsordningar ses över och utvecklas.

oSysselsättningsbidraget kommer att utvärderas.

·Ett nationellt entreprenörskapsprogram inrättas.

·Ett program för att främja strategisk IT-användning i närings- livet inom stödområde A inrättas.

·Turistföretagens konkurrenskraft skall främjas genom följande åtgärder:

122

o	Ett program för att stimulera till ökad innovationskraft Prop. 2001/02:4
	inom turistnäringen inrättas.
o	Varumärket Fjällvärlden bör utvecklas och marknads-
	föras för att stärka den långsiktiga attraktionskraften och
	lönsamheten i fjällområdet.

o Medel anslås till utökad turismforskning.

Lokal utveckling och attraktivare livsmiljöer

En avgörande förutsättning för en positiv lokal och regional utveckling är att ett lokalt engagemang för samhällsutvecklingsfrågor finns. För att främja detta engagemang och möjligheten för att skapa attraktiva livs- miljöer presenteras följande åtgärder:

·Lokala program för entreprenörskap och lokalt utvecklingsar- bete inrättas.

·Medel avsätts till Folkrörelserådets Hela Sverige ska Leva! och Skärgårdarnas riksförbunds verksamheter.

·Utökad användning av bygdemedel utreds.

·Medel avsätts för ett nationellt informationscenter för same- frågor.

·Kartläggning av projekt som syftar till att utveckla småskaliga kretsloppssystem.

·Glesbygdsverkets framtida roll inom den nya politiken för regional utveckling bör utvecklas och tydliggöras.

·En djurskyddsmyndighet inrättas och lokaliseras till Skara.

En god servicenivå

Tillgången till offentlig och kommersiell service är av central betydelse för att skapa goda utvecklingsmöjligheter i alla delar av landet. De flesta åtgärder som presenteras syftar till att främja en god kommersiell och statlig servicenivå i glesbygds-, landsbygds- och skärgårdsområden. För kommunal service har staten främst en förutsättningsskapande roll, inte minst genom statsbidrags- och kostnadsutjämningssystemet. För att stärka serviceinfrastrukturen redovisas följande åtgärder:

·Lokala utvecklingsprogram för kommersiell service inrättas.

·Extra medel avsätts för att på kort sikt motverka ytterligare för- sämringar av servicetillgången i särskilt utsatta områden.

·Servicedatabasen permanentas.

·Konsumentverket får i uppdrag att utveckla och testa nya lös- ningar inom det kommersiella serviceområdet.

·Statliga aktörer bör i ökad utsträckning beakta samord- ningsmöjligheter i samband med verksamhetsförändringar.

123

9.2

Starkare regioner och kommuner

Prop. 2001/02:4

Inledning

En framgångsrik regional utvecklingspolitik bygger på att lokala arbets- marknadsregioner och kommuner i alla delar av landet har grund- läggande förutsättningar för ett långsiktigt utvecklingsarbete. Förutsätt- ningarna i dag skiljer sig mellan regioner och kommuner. I många fall beror skillnaderna på faktorer som den enskilda regionen eller kommu- nen primärt inte råder över. För genomförandet av den regionala utveck- lingspolitiken är det därför av stor vikt att staten bidrar med vissa grund- läggande utvecklingsförutsättningar. I det följande presenteras dels åt- gärder som stärker regionernas och kommunernas möjligheter att arbeta för lokal och regional utveckling, dels åtgärder som förbättrar de grund- läggande utvecklingsförutsättningarna.

Den regionalpolitiska utredningen lyfter särskilt fram betydelsen av god tillgänglighet till och från kommuner och regioner. Regeringen in- stämmer i utredningens slutsats att goda kommunikationer och en god infrastruktur är avgörande för en långsiktigt hållbar utveckling.

Regeringen avser inom kort presentera propositionen Infrastruktur för ett långsiktigt hållbart transportsystem (prop. 2001/02:20). I propositio- nen föreslås bl.a. höjda ramar för drift och underhåll av vägar och järn- vägar liksom för tjälsäkring och rekonstruktion av vägar. Det innebär bl.a. att standarden på det regionala vägnätet kommer att förbättras. Regeringens bedömning är att detta kommer att vara av stor betydelse för att skapa goda förutsättningar för individer och företag i alla delar av landet.

Sveriges geografi medför långa avstånd till viktiga transportknut- punkter för många orter i landet. Den regionalpolitiska utredningen före- slår bl.a. vissa åtgärder för att främja flygtrafiken till och från de delar av landet som har långa avstånd till exempelvis Stockholm/Arlanda. Flyget är en viktig komponent för att uppnå det transportpolitiska delmålen om en positiv regional utveckling. Marknaden för inrikesflyg kan i dag när- mast beskrivas som en monopolsituation, där det finns risk att konsu- mentintressen inte beaktas. Regeringen har därför uppdragit åt Luftfarts- verket att kartlägga marknadssituationen för inrikesflyget och hur den påverkar målen för regionalpolitiken och transportpolitiken, samt lämna förslag på åtgärder. Uppdraget skall redovisas senast den 15 november 2001.

Luftfartsverket har utrett möjligheterna för staten att ta ett större ansvar för olönsam flygtrafik. Rikstrafiken har, bl.a. mot bakgrund av Luftfarts- verkets rapport, föreslagit att staten skall införa en allmän trafikplikt och upphandla trafik till och från Stockholm/Arlanda och de kommunala flygplatserna i Arvidsjaur, Gällivare, Hagfors, Hemavan, Lycksele, Pajala, Storuman, Sveg, Torsby samt Vilhelmina. Förslaget bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

124

9.2.1

Utveckling av godstransportsystemet

Prop. 2001/02:4

Regeringens bedömning: En utveckling av godstransportsystemet är ytterst angelägen. Regeringen avser återkomma till riksdagen med för- slag när Godstransportdelegationens betänkande färdigberetts inom Regeringskansliet.

Utredningens förslag: Den regionalpolitiska utredningen föreslår vissa preciseringar av regionala välfärds- och tillväxtmål för transport- politiken. Bl.a. föreslås att godstransportsystemets tillförlitlighet bör ges en ökad prioritet.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna ställer sig positiva till insatser för att förbättra godstransportsystemet.

Skälen för regeringens bedömning : Regeringen inrättade 1998 en ny kommitté, Godstransportdelegationen (K1998:06), som fick i uppdrag att öka samverkan mellan godstransportsystemets aktörer och staten samt att förtydliga statens roll i detta system. Delegationen har haft till uppgift att följa utvecklingen inom godsområdet och utveckla ett trafikslagsöver- gripande synsätt med syftet att effektivisera godstransportsystemet och göra det säkert och hållbart. I delegationen ingår representanter för näringslivet i form av varuägare och transportföretag samt för trafikverk och myndigheter.

Godstransportdelegationen har i sitt arbete med en samlad godstrans- portstrategi, som överlämnades till regeringen i juli 2001, behandlat en rad frågor med anknytning till regional utveckling. Bl.a. har sjöfartsav- gifternas utformning varit under diskussion inklusive kostnaderna för isbrytning. Vänersjöfartens särskilda situation har också behandlats. Delegationen anser att infrastrukturavgifter så långt möjligt bör vara an- passade till den samhällsekonomiska marginalkostnaden för den samlade transporten, i linje med 1998 års transportpolitiska beslut men även EU:s Vitbok om rättvisa infrastrukturavgifter. Delegationen anser att de insat- ser i godstransportsystemet som är nödvändiga för att bidra till de trans- portpolitiska målsättningarna om positiv regional utveckling bör hanteras av staten på ett tydligt sätt och skiljt från infrastrukturavgifterna. Betän- kandet bereds för närvarande i Regeringskansliet.

9.2.2Rikstrafiken skall beakta behovet av funktionella arbets- marknadsregioner

Regeringens bedömning: Rikstrafikens styrdokument bör komplette- ras så att myndighetens uppdrag kommer att inkludera en målsättning om att även väga in behovet av funktionella arbetsmarknadsregioner i bedömningen vid upphandling av trafik inom myndighetens ansvars- område.

Utredningens förslag: Den regionalpolitiska utredningen förordar att Rikstrafiken bör fungera som statens expertmyndighet när det gäller interregionala och inomregionala persontransporter. Utredningen har även föreslagit att Rikstrafiken ges i uppdrag att fastställa en lägsta till- gänglighet för de lokala arbetsmarknadsregionerna till nationella centra

125

och storregionala funktioner. Utredningen föreslår även att regeringen Prop. 2001/02:4 bör överväga att i myndighetens instruktion uttryckligen ange regionför-

storing som ett viktigt mål.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser berör och in- stämmer i förslaget om att Rikstrafiken i sin instruktion uttryckligen skall ha regionförstoring som mål.

Skälen för regeringens bedömning : Den 1 juli 1999 började den nya myndigheten Rikstrafiken sin verksamhet. I Rikstrafikens instruktion anges att myndigheten skall verka för utveckling och samordning av den interregionala kollektivtrafiken samt även följa kollektivtrafikens ut- veckling och särskilt kartlägga brister i den interregionala kollektivtrafi- ken. Rikstrafiken svarar för statens upphandling av transportpolitiskt motiverad interregional kollektiv persontrafik som inte upprätthålls i trafikhuvudmännens regi och där det saknas förutsättningar för kommer- siell drift. Rikstrafiken skall också genom överläggningar med övriga berörda parter främja frivilliga samverkanslösningar. Rikstrafiken har även ansvaret för färjetrafiken till och från Gotland.

Regeringen delar utredningens bedömning att det kan vara värdefullt att Rikstrafiken även väger in behovet av funktionella arbetsmarknads- regioner vid sin bedömning av vilken interregional trafik som staten bör upphandla. I realiteten verkar Rikstrafiken redan med den målsättningen, bl.a. genom att allt fler upphandlingar av trafik sker i samverkan med trafikhuvudmännen. Detta leder till att de regionala och interregionala kollektivtrafiksystemen i allt större utsträckning integreras, vilket i sin tur leder till förbättrade res- och pendlingsmöjligheter. Regeringen avser emellertid att komplettera myndighetens styrdokument så att myndighe- tens uppdrag kommer att inkludera en målsättning om att vid genomfö- randet av upphandlingar där det saknas förutsättningar för kommersiell drift även väga in behovet av funktionella arbetsmarknadsregioner som ett kriterium vid bedömningen vid upphandling av trafik inom sitt an- svarsområde.

Regeringen delar inte utredningens bedömning att Rikstrafiken bör fungera som statens expertmyndighet när det gäller interregionala och inomregionala persontransporter. Rikstrafiken är redan i dag att betrakta som expertmyndighet för kollektivtrafikfrågor. Nuvarande ansvarsför- delning innebär emellertid att sektorsansvaret för de olika transportslagen ligger på respektive sektorsmyndighet inom transportsektorn, medan Rikstrafiken i första hand har ett övergripande samordningsansvar mellan de olika transportslagen. För att ha ett tillfredsställande underlag för en sådan strukturförändring krävs en mer djupgående analys om sektors- ansvaret än vad utredningen har gjort.

Regeringen delar den regionalpolitiska utredningens bedömning att tillgängligheten inom transportsektorn är central. Regeringen kommer att föreslå utvecklade etappmål om tillgänglighet i propositionen om Infra- struktur för ett långsiktigt hållbart transportsystem (prop. 2001/02:20).

126

9.2.3

Gotlandstrafiken

Prop. 2001/02:4

Regeringens bedömning: De stöd som för närvarande lämnas för att kompensera för ökade transportkostnader på grund av Gotlands geo- grafiska läge bör reformeras.

Underlagsrapporter: Den regionalpolitiska utredningen anser att det är rimligt att bibehålla strävan att transportkostnaderna till fastlandet skall motsvara kostnaderna för vägtransporter.

Utredningen (dir. 2000:108) En förhandlad helhetslösning för Gotlandstrafiken har lämnat sitt betänkande Garanterad transportstandard för Gotland (SOU 2001:66) till regeringen. I betänkandet föreslås att riksdagen lägger fast en rimlig transportstandard för Gotlandstrafiken som garanteras av staten och som tar hänsyn till såväl gods som passage- rare. Utredningen föreslår att följande transportstandard för Gotland garanteras:

·Två fastlandshamnar.

·En dubbeltur per dygn året runt för gods och passagerare till den nordliga hamnen anpassad till godsets behov.

·En snabb dubbeltur per dygn året runt på bekväma tider för passagerare och med möjlighet att frakta gods till den nordliga hamnen.

·En dubbeltur per dygn året runt för gods och passagerare till den sydliga hamnen anpassad till godsets behov.

·Sittplats av god standard till alla passagerare.

·Rabatterat pris året runt för gotlänningar.

·Kostnaden för godstransport över vattnet skall vara jämförbar med motsvarande transport på land. Längdmetertaxan sänks till 40 kronor senast den 1 januari 2003 och indexeras.

·Flygförbindelser med flera avgångar morgon och kväll till och från Arlanda.

·Rabatter för grupper av studenter, pensionärer och barnfamiljer.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Gotlands län och Gotlands kom- mun har kommenterat transporterna till och från Gotland, men har inte särskilt berört utredningens bedömning att det är rimligt att bibehålla strävan att transportkostnaderna till fastlandet skall motsvara kostnaderna för vägtransporter.

Skälen för regeringens bedömning : Det övergripande målet för transportpolitiken, som lades fast i 1998 års transportpolitiska beslut, är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet.

De nuvarande stöden har varit föremål för utredning. Regeringen anser att det är viktigt att stöden reformeras och att kostnaderna för Gotlands geografiska läge neutraliseras på annat sätt än idag.

Utredningen Garanterad transportstandard för Gotland bereds för när- varande i Regeringskansliet, och regeringen avser återkomma till riksda- gen när ärendet färdigberetts.

127

9.2.4

Kollektivtrafik

Prop. 2001/02:4

Regeringens bedömning: En väl fungerande kollektivtrafik är en viktig förutsättning för funktionella arbetsmarknadsregioner.

Skälen för regeringens bedömning : I 1998 års transportpolitiska be- slut uttalades att den lokala och regionala kollektivtrafiken har stor bety- delse för uppfyllandet av de transportpolitiska målen. Den bidrar till ökad välfärd, regional utveckling och jämlikhet genom att ge människor möj- lighet att nå arbetsplatser, skolor och olika typer av service. En ökad andel kollektivt resande är därför en viktig komponent i arbetet med att utforma ett långsiktigt hållbart transportsystem.

Kommuner och landsting avsätter årligen stora resurser till driften av den lokala och regionala kollektivtrafiken. Samtidigt kan man konstatera att samhällsutvecklingen i flera avseenden har försvårat för utvecklingen av kollektivtrafiken. De senaste decenniernas tätortsutveckling har karakteriserats av en utspridning av bebyggelsen och en minskning av befolkningstätheten. Detta har i stort sett skett på bilismens villkor och kollektivtrafikens möjligheter att åstadkomma en god transportförsörj- ning har därmed kraftigt försvårats. Kollektivtrafiken är även betydelse- full för tillväxten och för sysselsättningen. Goda möjligheter till pendling med kollektivtrafik ökar förutsättningarna för att separata och lokala ar- betsmarknader ska kunna knytas ihop och fungera som funktionella ar- betsmarknadsregioner. För unga människor utan körkort, och även i högre utsträckning för kvinnor i alla åldrar, i synnerhet i gles- och lands- bygd, är ofta kollektivtrafiken betydelsefull för att den egna bostadsorten skall upplevas som attraktiv. Det är därför av stor vikt att kollektivtrafi- ken fungerar väl, såväl i tätort som i glesbygd.

Regeringen anser att kollektivtrafiken bör utvecklas till ett mer attrak- tivt och effektivt transportsystem som kan vara ett konkurrenskraftigt alternativ till privatbilismen. Regeringen beslutade därför i maj 2001 om kommittédirektiv (Dir. 2001:1) Utveckling av kollektivtrafiken. Enligt direktiven skall kommittén utifrån ett konsument- och helhetsperspektiv identifiera, analysera och beskriva kollektivtrafikens problem och möj- ligheter, formulera mål och visioner samt föreslå förändringar av organi- sation, regelverk och dylikt av betydelse för kollektivtrafikens utveckling och ett ökat kollektivt resande. Kommittén har bl.a. möjlighet att analy- sera om samordnade transportlösningar skulle kunna möjliggöra en ut- ökad kollektivtrafik i fler delar av landet. Kommitténs arbete skall vidare ske utifrån ett jämställdhetsperspektiv med utgångspunkt i Jämits slut- betänkande Jämställdhet – transporter och IT (SOU 2001:44). Kommit- tén skall utgöra ett forum för samarbete mellan staten och övriga aktörer på kollektivtrafikområdet. Tyngdpunkten i kommitténs arbete skall ligga på den lokala och regionala kollektivtrafikens område.

128

9.2.5

Det kommunala utjämningssystemet

Prop. 2001/02:4

Regeringens förslag: Det kommunala utjämningssystemet har en avgö- rande betydelse för att ge den kommunala självstyrelsen en reell inne- börd också i kommuner och landsting med svag ekonomi. Genom den omfördelning av resurser som sker i utjämningssystemet får alla kommu- ner och landsting ekonomiska förutsättningar att tillhandahålla en likvär- dig vård, omsorg och utbildning. Alla medborgare i vårt land skall bl.a. genom det kommunala utjämningssystemet garanteras en hög kvalitet i de grundläggande välfärdstjänsterna. Riksdagen föreslås godkänna vad regeringen anfört i denna fråga.

Skälen för regeringens förslag : Välfärd, t.ex. i termer av inkomst, boende, hälsa och tillgänglighet till offentlig och kommersiell service, är på flera sätt en förutsättning för tillväxt. Fördelnings- och välfärdsfrå- gorna måste fungera i hela landet. Huvuddelen av välfärdspolitiken tar ingen hänsyn till geografin, utan är i stället nationella system som har individens situation som utgångspunkt.

Men välfärden har även en geografisk dimension. Den geografiska till- gängligheten till centrala välfärdsfaktorer som offentlig och kommersiell service varierar. Olika delar av landet har olika förutsättningar för att utforma och organisera viktiga verksamheter. Välfärdsförutsättningarna förändras med ett förändrat befolkningsunderlag. Befolkningens storlek, sammansättning och utveckling har en stor betydelse för hur välfärds- nivån i olika delar av landet kan upprätthållas, organiseras och förändras.

Det kommunala utjämningssystemet syftar till att utjämna de kommu- nala förutsättningarna för skola, äldrevård, infrastruktur och mycket annat. Denna utjämning motiveras av rättviseskäl och av en nationell solidaritet. Systemet skall så långt som möjligt kompensera för struktu- rella skillnader och utjämna välfärdsskillnader mellan kommunerna. Kommuner och landsting kompenseras bl.a. för den regionala, demogra- fiska och geografiska strukturen och därtill hörande kostnader. Re- geringen bedömer att en långtgående kommunal utjämning är av utom- ordentlig vikt, såväl för att trygga välfärden som för att skapa förutsätt- ningar för tillväxt i alla delar av landet.

129

9.2.6	Fortsatta insatser för att stödja omstruktureringen av	Prop. 2001/02:4
	kommunala bostadsföretag

Regeringens förslag: Under 2002 skall en organisation inrättas med uppgift att ge fortsatt statligt stöd till en omstrukturering av kommunala bostadsföretag.

Denna organisation ska kunna ge medel för avveckling eller utveckling av tomma lägenheter, till riskkapital samt för behov av nedskrivning av fastighetsvärden. Regeringen avser att återkomma angående storleken på dessa insatser.

Regeringens bedömning: Vasallen AB bör få möjlighet att förvärva kommunala bostadshus för omvandling till företagslokaler eller andra lämpliga ändamål. Regeringen avser att snarast återkomma med förslag som löser de problem som allmännyttiga bostadsföretag och stiftelser kan komma att drabbas av till följd av de nya redovisningsnormer som gäller fr.o.m. 2002.

Utredningens bedömning: Enligt den Regionalpolitiska utredningen kommer ett stort antal av landets kommuner att få en negativ befolk- ningsutveckling under de kommande tio åren. För vissa kommuner är denna utveckling så kraftig att antalet invånare, enligt utredningen, kan komma att halveras fram till 2030.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: På flertalet av de orter som drabbas hårt av befolkningsminskningen finns det kommunala bostadsföretag. Effekterna för dessa företag är att andelen tomma lägen- heter ökar. Denna utveckling har pågått en tid och de årliga hyresförlus- terna har många gånger balanserats genom att nödvändigt underhåll i fastighetsbeståndet eftersatts. Arbetet med att hantera problemen i de kommunala bostadsföretagen tar mycket kraft från arbetet med att ut- veckla kommunen och skapa goda förutsättningar för tillväxt och syssel- sättning.

Staten har tidigare tagit ett betydande ansvar för att komma till rätta med problemen inom den privata fastighetssektorn. I mitten av 1990-talet tog staten också ansvaret för att lösa de kommunala bostadsproblemen i Haninge. För att komma tillrätta med situationen i vissa kommuner med övermäktiga åtaganden för boendet inrättades Bostadsdelegationen 1998 för att tillfälligtvis hantera frågor om stöd till enskilda kommuner. Bostadsdelegationen har nu hanterat samtliga ansökningar om stöd och har beviljat ca 2 miljarder kronor till 36 kommuner. Kommunerna har själva bidragit med betydande belopp till omstruktureringen av bostads- företagen.

Även om de åtgärder som regeringen nu föreslår i denna proposition får positiva konsekvenser för befolkningsutvecklingen i utsatta regioner är det mycket som talar för att problemet med tomma lägenheter kommer att fortsätta. Staten är därför beredd att, tillsammans med de berörda kommunerna, ta ett fortsatt ansvar för omstruktureringen av de kommu- nala bostadsföretagen i de mest utsatta regionerna. Erfarenheterna från bostadsdelegationens arbete är därvidlag en viktig grund för utform- ningen av de fortsatta åtgärderna. De framtida åtgärderna bör inte bara avse ekonomiskt stöd till avveckling av bostäder, utan även försörjning

130

med riskkapital i samband med ett eventuellt statligt delägarskap i kom- Prop. 2001/02:4 munala bostadsföretag.

Regeringen är beredd att snarast lägga fram förslag som löser de pro- blem som Redovisningsrådets rekommendationer kan komma att ge upp- hov till för allmännyttiga bostadsföretag och stiftelser. Dessa förslag kommer att ge de allmännyttiga bostadsföretagen en rimlig tid för att fullfölja den omstrukturering som befolkningsutvecklingen i vissa utsatta regioner ger upphov till, utan att den kommunala ekonomin utsätts för alltför stora påfrestningar.

Omstrukturering av kommunala bostadsföretag

En kommun som möter en mer betydande befolkningsminskning har samma behov av att anpassa sin infrastruktur till de nya förutsättningarna som den kommun som måste anpassa sitt utbud av bostäder och försörj- ningssystem till en snabbt växande befolkning. De frågor kommunen måste ställa vid en avveckling av ett större antal bostäder är var detta är rimligt att göra med hänsyn till försörjningen med skolor, barntillsyn och kommunikationer samt effekter på stadsmiljön. Ansvaret för att planera avvecklingen – och till vad de övertaliga byggnaderna eventuellt skall användas – kan inte enbart ligga på bostadsbolaget. Det måste ligga hos kommunen.

Det bör vara en strävan att så långt som möjligt återanvända de lägen- heter som inte längre behövs som bostäder på orten. Det finns exempel på att bostäder har kunnat återuppföras på andra orter och att bostadshus har omvandlats till företagslokaler. Staten är beredd att i viss utsträck- ning medverka till finansieringen av åtgärder för att utveckla övertaliga byggnader till annan användning. Tillsammans med möjligheter för Vasallen AB att förvärva kommunala bostäder kan de medel som redan är tillgängliga för olika typer av utvecklingsprojekt, t.ex. inom ramen för EG:s strukturfonder, komma till användning i detta sammanhang.

Det bör vara en strävan att avveckla bostäder som inte längre behövs så fort som möjligt. Bedömningen av hur många bostäder som inte längre behövs bör grundas på tillförlitliga befolkningsprognoser och program bör upprättas för avvecklingen av övertaliga bostäder.

Det är mycket svårt att bedöma hur en fortsatt befolkningsminskning kommer att påverka förutsättningarna för de kommunala bostadsföreta- gen. Helt klart är emellertid att en fortsatt befolkningsminskning leder till att antalet lediga lägenheter ökar och att därmed bostadsföretagens in- täkter påverkas negativt.

Kostnaden för att lyfta bort de övertaliga bostäderna bör betraktas som en regionalpolitiskt betingad kostnad och i ökad utsträckning bäras av staten. Regeringen avser att återkomma angående medel i statsbudgeten för ett program som sträcker sig fram t.o.m. 2010.

Regeringen har vid olika tillfällen framhållit betydelsen av att slå vakt om en allmännyttig bostadssektor i syfte att nå de av riksdagen fastlagda bostadspolitiska målen. För närvarande bereds inom Regeringskansliet ett förslag till nytt regelsystem för dessa företag. Det finns därför anled- ning att koppla de nu förestående insatserna till de förutsättningar som kommer att gälla för de allmännyttiga bostadsföretagen i framtiden.

131

Dessa förutsättningar avses klarläggas i en proposition som kommer att	Prop. 2001/02:4
föreläggas riksdagen senare i höst.
Vilka insatser som är möjliga och lämpliga kan variera mellan olika
kommuner. I vissa fall kan det vara fråga om att i första hand lösa ned-
skrivningsbehovet, medan det i andra fall kan vara frågan om bidrag till
kommunen eller bostadsbolaget för att bolaget efter en rekonstruktion
skall kunna få långsiktigt hållbara, ekonomiskt sunda förutsättningar. Det
kan inte heller uteslutas att det i vissa fall kan vara motiverat att staten,
helt eller delvis, tar över ett fastighetsbestånd i en kommun med ett utsatt
ekonomiskt läge.
I vissa fall – särskilt för de mest utsatta kommunerna – kan de krav på
ägartillskott från kommunen, som en ekonomisk rekonstruktion av bola-
get ställer, bli en alltför tung börda för kommunen, beroende bl.a. på
kommunens skuldsättning i övrigt. Staten bör i vissa särskilda fall, i
samförstånd med den berörda kommunen, kunna gå in som delägare i
bolaget och som sådan genom aktiekapital och därutöver ett villkorat
ägartillskott svara för en del av det nödvändiga kapitaltillskottet till bola-
get. Tillskottet skall ses som en tillfällig hjälp till kommunen, som skall
återbetalas i den takt som bolaget kan ge utdelning.
Regeringen noterar med tillfredsställelse att förekomsten av Kom-
muninvest AB innebär att räntekonkurrensen upprätthålls för de kommu-
ner som är delägare. Regeringen är beredd att överlägga med företrädare
för kommunerna och Kommuninvest AB, om vad som gemensamt kan
göras för att nå bättre kreditvillkor också för de kommuner som idag inte
är delägare i Kommuninvest. Valet av insats bör avgöras av de lo kala
förhållanden som råder i respektive kommun.
Regeringen avser att under 2002 inrätta en organisation med uppgift att
ge fortsatt statligt stöd till en omstrukturering av kommunala bostads-
företag. Regeringen bedömer preliminärt att den ekonomiska ram som
denna organisation inledningsvis kan komma att behöva motsvarar cirka
3 miljarder kronor under en period t.o.m. 2004. Regeringen återkommer,
dels angående de totala kostnaderna för åtgärderna, dels angående ut–
formning av denna organisation, typ av stödformer och finansiering av
insatser.
Värderingen av de allmännyttiga bostadsföretagens fastigheter
Redovisningsrådet har under 2000 publicerat en rekommendation av-
seende nedskrivningar som bygger på en redovisningsrekommendation
från International Accounting Standards Committee (IAsC) rekommen-
dation. Rekommendationen, som då rekommenderades gälla fr.o.m.
räkenskapsåret 2001, ger närmare vägledning om bl.a. nedskrivning av
fastigheter. Många kommunala bostadsföretag kommer sannolikt att be-
höva skriva ner det bokförda värdet på sina fastighetsinnehav. Det sam-
mantagna värdet av nedskrivningarna uppgår till stora belopp. En pro-
memoria har tagits fram inom Finansdepartementet med olika alternativ
som kan lösa den uppkomna situationen. Efter att promemorian gått ut på
remiss har Redovisningsrådet skjutit fram ikraftträdandet av rekommen-
dationen till räkenskapsåret 2002.
Ett alternativ för att lösa situationen är att aktieägartillskott, eller annat
tillskott som lämnats till ett kommunalt bostadsföretag, för att kompen-	132

sera för nedskrivningar föreslås få redovisas som en finansiell anlägg- Prop. 2001/02:4 ningstillgång eller, om det inte är möjligt, som en immateriell anlägg-

ningstillgång i balansräkningen. Förslaget innebär en förändring i lagen (1997:614) om kommunal redovisning.

Ett annat alternativ är att särskilda bestämmelser om värdering av an- läggningstillgångar i kontrollbalansräkningen tas in i 13 kap. 2 § aktie- bolagslagen. Vid upprättandet av kontrollbalansräkning får värdet på en anläggningstillgång bestämmas med hänsyn tagen till det lägre avkast- ningskrav som bolaget har i förhållande till andra företag inom samma bransch. Den särskilda värderingsregeln inriktas på sådana bolag som till följd av bestämmelser i lag inte får bedriva verksamhet i vinstsyfte. En motsvarande ändring görs i 7 kap. 2 § stiftelselagen.

Av remissinstanserna förordar bl.a. Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och SABO det senare alternativet. Några rättsliga remissinstanser, några kommuner samt Svenska Fastighetsägareför- bundet förordar det första alternativet. Flera remissinstanser anser att samma värderingsregler skall gälla för alla typer av fastighetsbolag.

Reglerna om hur ett företags tillgångar skall värderas i balansräkningen syftar främst till att företagets kreditorer och delägare skall kunna värdera riskerna i ekonomiska engagemang som rör företa- get. Tillsammans med reglerna om likvidationsplikt i aktiebolagslagen är de avsedda att ge ett skydd mot förluster för dem som inte själva har direkt insyn i företagets ekonomiska förhållanden. I fråga om företag där ägarnas eller stiftarnas ekonomiska ansvar är begränsat till det kapital de redan skjutit till är en sådan ordning väl motiverad.

Formellt gäller det begränsade ägaransvaret även i aktiebolag och stif- telser som har en kommun som ägare eller huvudman. Reellt kan en svensk kommun emellertid inte åberopa sådana formella begränsningar av sitt ägar- eller stiftaransvar, den förväntas i alla lägen ta det fulla an- svaret för båda sina egna och sina företags skulder och andra åtaganden. Efter detta har alla parter inrättat sig och kreditgivare eller leverantörer vet att deras fordringar gentemot ett kommunalt företag alltid kommer att infrias och att krav på medverkan i ackord aldrig kommer att resas.

Reglerna om likvidationsplikt – och därmed också de värderingsregler som anknyter till likvidationsreglerna – torde därför ha mindre relevans när det gäller kommunala företag.

Redan bostadsdelegationens erfarenheter visar att värderingsreglerna för företag vållar problem redan för den skärpta tillämpning som nu är på väg att genomföras. Kraven på rekonstruktionsinsatser från ägarnas sida går till följd av dessa regler inte sällan väsentligt längre än vad som mo- tiveras av företagens faktiska ekonomiska behov. Kommuner, som själva står inför omstruktureringsproblem, har emellertid liten anledning att tillföra sina företag mera likvida medel än vad som krävs för att nå ut- hålligt positiva kassaflöden inom företagen. I ljuset av kommunernas faktiska ansvar gentemot företagens kreditorer är det inte heller rimligt att genom krav på nedskrivningar tvinga fram mer omfattande tillskott av likvida medel än så för att ytterligare konsolidera företagen.

Regeringen avser att snarast lägga fram förslag, som löser de problem som Redovisningsrådets rekommendationer kan komma att ge upphov till för allmännyttiga bolag och stiftelser.

133

9.2.7	Åtgärder för att stärka kommuner och landsting med be-	Prop. 2001/02:4
	folkningsminskning

Regeringens förslag: För kommuner med kraftig befolkningsminskning införs ett särskilt statsbidrag för åren 2003 och 2004 med 200 miljoner kronor per år. Bidraget fördelas efter två olika grunder. En del av bidra- get, totalt 150 miljoner kronor per år, fördelas till kommuner efter gene- rella principer där ersättning lämnas med ett enhetligt belopp per invå- nare för varje procents befolkningsminskning utöver fem procent under den senaste tioårsperioden (1990–2000). Detta bidrag lämnas utöver den kompensation för befolkningsminskning som finns i det kommunala ut- jämningssystemet.

Den andra delen av bidraget på 50 miljoner kronor per år lämnas efter ansökan och syftar till att främja samverkan mellan kommuner och mellan landsting.

Skälen för regeringens förslag : Strukturella förändringar och nya demografiska förutsättningar kommer att ställa stora krav på enskilda kommuner och landsting. Befolkningsminskningen medför att de mindre kommunerna kan få allt svårare att fullgöra sina offentliga åtaganden inom bl.a. vård, omsorg och utbildning. Syftet med regeringens förslag är att främja åtgärder som underlättar erforderliga omställningar eller ska- par förutsättningar för en bättre utveckling i de kommuner och landsting som har kraftig befolkningsminskning. I 2001 års ekonomiska vårpropo- sition (prop. 2000/01:100) bedömde regeringen att 200 miljoner kronor per år bör avsättas 2003 och 2004 till ett särskilt statsbidrag till kommu- ner och landsting med befolkningsminskning. Medlen skall tas från ut- giftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner, anslaget 91:2, Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting.

I utjämningssystemet kompenseras redan i nuläget kommuner vars to- talbefolkning minskat med mer än två procent under den senaste tioårs- perioden. För åren 2001 och 2002 lämnas också ett särskilt omställnings- bidrag till landsting vars befolkning under en femårsperiod minskat med mer än två procent. Ett nytt statsbidrag till kommuner och landsting med befolkningsminskning föreslås som ytterligare en åtgärd utöver kompen- sationen i utjämningssystemet och omställningsbidraget till landstingen. Regeringen bedömer att den befintliga kompensationen inte är tillräcklig för att bevara en god samhällsservice i de kommuner och landsting som har en kraftig befolkningsminskning.

Regeringen föreslår att 150 miljoner kronor av statsbidraget per år för- delas till kommuner med kraftig befolkningsminskning efter generella principer. Ersättningen föreslås lämnas med ett enhetligt belopp per in- vånare för varje procents befolkningsminskning utöver fem procent under den senaste tioårsperioden (31 december 1990 – 31 december 2000). Denna inriktning innebär att 41 procent av bidraget går till kom- muner i Norrland, 38 procent av bidraget går till kommuner i Svealand och 20 procent av bidraget går till kommuner i Götaland. Med den för- delningen tillfaller över 75 procent av bidraget kommuner i skogslänen och i Bergslagen. Totalt har cirka 100 kommuner haft en befolknings- minskning över fem procent under den senaste tioårsperioden. De kommer att få ett förstärkt statsbidrag.

134

Regeringen föreslår vidare att 50 miljoner kronor per år av statsbidra- Prop. 2001/02:4 get används för att främja samverkan mellan kommuner och mellan

landsting. Flertalet kommuner är redan idag engagerade i någon form av samverkan med någon annan kommun. Det bidrag som regeringen nu föreslår möjliggör att dessa samverkansprojekt kan vidareutvecklas.

För att kunna erhålla medel från denna del av statsbidraget skall åtgär- derna ha en inriktning mot ett eller flera av följande prioriterade område:

·samverkan inom vård, omsorg och utbildning,

·samverkan inom funktionella områden som t.ex. räddningstjänst, biblioteksverksamhet, IT-infrastruktur etc.,

·samverkan med syfte att utveckla näringslivet.

Bidrag kan lämnas för del av kostnader för projektledning, utredningar eller för vidareutbildning av personal som berörs av en omstrukturering.

I budgetpropositionen för 2002 bedömer regeringen att högst 25 miljoner kronor från anslaget 91:2 Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting, behöver användas under 2002 för att initiera samverkansprojekt mellan kommuner och mellan landsting.

Regeringen kommer att under hösten 2001 utforma principerna för bi- dragets fördelning och administration. I utformningen av principerna skall särskilt jämställdhetsperspektivet beaktas.

Regeringen avser att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda vissa frågor rörande det kommunala statsbidrags- och utjäm- ningssystemet. Kommittén uppgift blir främst att se över kostandsutjäm- ningen för kommuner och landsting och särskilt beakta effekterna av be- folkningsminskningar.

9.2.8Utökad dialog mellan staten och kommuner med särskilda omstruktureringsproblem

Regeringens bedömning: Erfarenheterna från Omställningsgruppens arbete med strategiska utvecklingsinsatser bör tillvaratas.

Mot bakgrund av dessa bör arbetsmetoder för samverkan mellan staten och kommuner med omstruktureringsproblem främst, på grund av näringslivets omvandling, utvecklas. De bör syfta till att förbättra statens möjligheter att bistå kommuner som önskar hjälp med att mo- bilisera sina befintliga utvecklingsresurser och sin långsiktiga utveck- lingspotential.

Skälen för regeringens bedömning : Omställningsgruppen inrättades inom Näringsdepartementet som en följd av försvarspropositionen Det nya försvaret (1999/2000:30). Regeringens skrivelse 1999/2000:33 Ut- vecklingsprogram för kommuner med särskilda omställningsproblem främst på grund av strukturomvandlingar inom Försvarsmakten beskriver det uppdrag som arbetsgruppen, som senare kom att kallas Omställ- ningsgruppen, har. Omställningsgruppens åtagande och dess arbetsfor- mer har redovisats i avsnitt 4.

En oberoende utvärdering av omställningsgruppens arbete kommer att påbörjas under hösten 2001 med syfte att följa upp och analysera meto-

der och arbetsformer.

135

Regeringen kan dock redan nu konstatera att omställningsprocessen i Prop. 2001/02:4 försvarsorterna har bidragit till att öka de berörda kommunernas förmåga

att mobilisera egen utvecklingskraft. Regeringen bedömer därför att det är värdefullt att utveckla arbetsmetoder som främst syftar till att förbättra statens möjligheter att bistå kommuner för att de skall bättre själva kunna utnyttja sina långsiktiga utvecklingsmöjligheter. Med detta avses främst olika former av process- och dialogstöd. Utvärderingen av omställnings- gruppens arbete kommer att utgöra underlag för utformningen av sådana metoder. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag under 2002.

9.2.9Särskilda delegationer för starkare regioner

Regeringens bedömning: Det finns ett ytterligare behov av särskilda stimulansåtgärder i vissa delar av landet.

Regeringen anser därför att särskilda delegationer med tidsbegrän- sade mandat att medverka till att – i dialog med regionala och lokala aktörer – långsiktigt stärka utvecklingen inom de mest utsatta lokala arbetsmarknadsregionerna i norra Sveriges inland respektive delar av Bergslagen, Dalsland och Värmland, bör inrättas.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen analyserar löpande den regionala utvecklingen i landets olika regioner. Inför denna proposi- tion har också den regionalpolitiska utredningen prognostiserat och ana- lyserat den framtida utvecklingen. Även andra aktörer har uppmärksam- mat den allvarliga situationen i många regioner. Till exempel har TCO nyligen lagt fram en rapport över den framtida utvecklingen – Det enkel- riktade Sverige.

Samtliga aktörer pekar entydigt mot att det finns ett par samman- hängande områden, delvis av olika karaktär, som under överskådlig tid kommer att ha särskilda svårigheter att uppnå en positiv utveckling.

Det ena området är norra Sveriges inland, i detta sammanhang definie- rat som nationellt stödområde A. Området har stora geografiska läges- nackdelar; det befinner sig i Europas periferi, det är mycket glest befol- kat och har ett kallt klimat. Företagen i området har stora avstånd till större, både nationella och internationella marknader. Det tillhör EG:s strukturfonders högst prioriterade målområde 1.

Det andra området består av delar av Bergslagen, Dalsland och Värmland. De bakomliggande problemen – och sannolikt även de möj- liga lösningarna – är där av delvis annorlunda karaktär. Den sedan länge pågående strukturomvandlingen av traditionella svenska basnäringar har här medfört de största problemen.

Liknande problem som i dessa områden har på senare år uppstått, t.ex. i vissa kommuner som drabbats av särskilda omställningsproblem på grund av strukturomvandlingar inom Försvarsmakten. För att stödja en positiv utveckling av arbetsmarknaden och en övergång till nya näringar i dessa kommuner har regeringen tillsatt en särskild arbetsgrupp, Om- ställningsgruppen.

Omställningsgruppens arbete är ännu inte slutfört och någon slutlig ut- värdering av arbetet har därför ännu inte kunnat ske. En preliminär be-

136

dömning är dock att gruppens arbetssätt, att initiera och driva en föränd- Prop. 2001/02:4 ringsprocess tillsammans med utvecklingsansvariga i kommunerna, före-

faller vara ändamålsenligt och effektivt.

Regeringen avser mot denna bakgrund att inrätta särskilda delegationer med tidsbegränsade mandat att medverka till att i dialog med lokala och regionala aktörer långsiktigt stärka utvecklingen inom de mest utsatta lokala arbetsmarknadsregionerna i norra Sveriges inland och i delar av Bergslagen, Dalsland och Värmland.

En ytterligare erfarenhet av Omställningsgruppens arbete är att arbetet bör inriktas mot utveckling av lokala arbetsmarknadsregioner, i vissa avseenden kanske större områden. Detta överensstämmer också med t.ex. den regionalpolitiska utredningens betoning av lokala arbetsmarknaders funktion. Att ta del av delegationernas resurser är ett erbjudande till in- tresserade samverkande kommuner; arbetsmetoden innebär i sig ingen ändrad ansvarsfördelning mellan stat och kommun. Det är dock ange- läget att delegationernas arbete inriktas mot, att inom den rådande arbets- fördelningen, lyfta fram den avgörande roll som spelas av att ansvars- tagande aktivt och dynamiskt partnerskap med lokal och regional förank- ring.

Ett syfte med att inrätta dessa delegationer är också att öka kunska- perna på nationell nivå om utvecklingsförutsättningarna i dessa områden.

Regeringen avser att närmare utforma delegationernas uppgifter efter samråd med berörda myndigheter och organisationer. Delegationen för norra Sveriges inland skall som en prioriterad fråga bedöma särskilda behov av strukturer för och samordning av distansutbildning inom stöd- område A. Under 2002 och 2003 finns statliga stödinsatser för att göra distansutbildningen mera tillgänglig och utveckla infrastrukturen för vuxnas lärande. Berörda kommuner skall särskilt uppmärksammas på dessa möjligheter. Delegationerna bör, inom befintliga budgetramar, för- foga över medel för begränsade utrednings- och konsultinsatser, medan genomförandet av eventuella åtgärdsförslag skall inrymmas inom befint- liga ramar inom de utgiftsområden som respektive departement svarar för.

9.2.10Stärkt lokal näringslivsutveckling

Regeringens bedömning: Under perioden 2002–2004 bör ett pro- gram för insatser med strategisk inriktning med syfte att långsiktigt stärka lokal näringslivsutveckling med fokus på en eller flera lokala arbetsmarknadsregioner inrättas. Programmet bör omfatta totalt högst 25 miljoner kronor.

Skälen för regeringens bedömning : Under de kommande åren kommer strukturella förändringar, såväl demografiska som nya ekono- miska förutsättningar, att ställa stora krav på landets arbetsmarknads- regioner. Samtidigt kräver övergången till ett allt mer kunskapsintensivt samhälle att de lokala arbetsmarknadsregionerna förmår attrahera kom- petent arbetskraft och stärka näringslivsstrukturen med såväl nya som växande företag.

137

NUTEK initierade 1998 ett samverkansprojekt tillsammans med 52 Prop. 2001/02:4 kommuner och Svenska kommunförbundet. Under ett års tid identifie-

rade och analyserade de berörda kommunerna åtta s.k. kommunfamiljer med liknande näringslivsstruktur uppdelat på likheter och möjligheter . Områden som diskuterades var bl.a. entreprenörskap, nätverksekonomi, samverkan högskolan – näringsliv – kommun samt dialogarenor. Arbetet har bland annat resulterat i slutrapporter från de åtta kommunfamiljerna och kompletterats med underlag från forskare och experter inom olika sakområden. Dessa rapporter har därefter sammanfattats i den gemen- samma rapporten ”Strategi för lokal tillväxt”. Därefter har NUTEK till- sammans med Svenska kommunförbundet och ett antal kommuner gått vidare med fyra arbetsgrupper inom områdena behovet av lokal närings- politik, entreprenörskap som drivkraft, regionala kunskapsmiljöer i hela Sverige och ökad lokal anknytning i de regionala tillväxtavtalen. Arbetet bedrivs via processtöd och metodutveckling i ett antal pilotprojekt samt via nationell erfarenhetsspridning.

Regeringen bedömer att det är av stor vikt att den lokala nivåns förut- sättningar får genomslag i den regionala utvecklingspolitiken. Detta är även en av slutsatserna som framkommit i utvärderingen av det första årets arbete med regionala tillväxtavtal (Ds 2001:15). Den lokala arbets- marknaden är den viktigaste basen för näringslivets rekrytering av ar- betskraft. Den lokala nivån har därför en viktig roll i samspelet med näringslivet och i arbetet med att skapa förutsättningar för en dynamisk utvecklingsmiljö.

I mars 2001 överlämnade Upphandlingskommittén sitt slutbetänkande Mera värde för pengarna (SOU 2001:31). Kommittén påpekar i betän- kandet att det, enligt rådande lagstiftning, är möjligt att arbeta med lång- siktiga konkurrensstrategier och att planera upphandlingar på sådant sätt att även mindre och medelstora leverantörer har möjligheter att delta i offentlig upphandling. Härigenom kan det lokala näringslivet stärkas. Idag finns emellertid i vissa fall bristande kunskap om möjligheterna att åstadkomma detta i samband med upphandlingsförfarandet. Betänkandet bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Regeringen avser att inrätta ett särskilt program utifrån erfarenheterna av arbetet med lokal näringslivsutveckling, särskilt den del av arbetet som utmynnade i arbetsgruppen som arbetar för ökad lokal anknytning i de regionala tillväxtavtalen. Programmet bör innehålla åtgärder som långsiktigt stärker lokal näringslivsutveckling. Särskilt skall, i linje med denna propositions inriktning, förutsättningar och utvecklingsbehov av lokala arbetsmarknadsregioner främjas, främst genom metod- och pro- cesstöd samt genom den lokala arbetsmarknadsregionens koppling till regionala tillväxtavtal/tillväxtprogram. Programmet skall främja sam- verkan mellan kommuner, kommungrupperingar och den regionala ni- vån.

Regeringen avser att ge NUTEK i uppdrag att, i samråd med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet, utforma och genomföra programmet under perioden 2002–2004. För genomförandet avsätts högst 25 miljoner kronor.

138

9.2.11

Utökat pendlingsbidrag

Prop. 2001/02:4

Regeringens förslag: Ett pendlingsbidrag för veckopendling skall in- föras på försök. Bidraget skall gälla från den 1 januari 2002.

Skälen för regeringens förslag: Riksdagen har flera gånger fastslagit att en geografisk och yrkesmässig rörlighet är nödvändig för att få en väl fungerande arbetsmarknad. Senast med anledning av propositionen En rättvisare och tydligare arbetslöshetsförsäkring (prop. 1999/2000:139). En av arbetslöshetsförsäkringens centrala utgångspunkter är att utform- ningen skall vara förenlig med arbetsmarknadspolitikens mål om en väl fungerande arbetsmarknad, vilket bl.a. kännetecknas av en hög omställ- ningsförmåga som främjar tillväxten.

I ett skede med en växande arbetsmarknad bestäms antalet arbeten som skapas i stor omfattning av effektiviteten i sökprocessen på arbetsmark- naden. För det första genom att aktivt arbetssökande innebär att en brist på arbetskraften inte uppstår. Det verkar begränsande på löneökningar som därmed förhindrar en löne- och prisspiral och tvingar fram en re- striktiv penningpolitik som i sin tur begränsar efterfrågan på arbetskraf- ten. För det andra innebär en effektiv sökprocess att arbetsgivarna kan expandera produktionen. Det är således på en mer balanserad arbets- marknad som tillgängligheten till arbetssökande bestämmer takten i sys- selsättningsökningen. För det tredje ökar sannolikheten att individen skall få arbete om arbete söks inom alla yrkesområden och inom en vid pendlingsregion.

Under de 100 första ersättningsdagarna i en ersättningsperiod inom ar- betslöshetsförsäkringen får den arbetssökande begränsa sitt sökområde till lämpliga arbeten inom sitt yrke och närområdet. Därefter skall den arbetssökande inom ramen för den individuella handlingsplanen, där hänsyn har tagits till vad som är lämpligt arbete för individen, vidga sitt sökområde såväl yrkesmässigt som geografiskt. Om arbete på annan ort betraktas som lämpligt för den arbetssökande, kan det medföra att han eller hon måste flytta.

I somliga fall kan pendling framstå som ett bättre alternativ än att flytta, då rekryteringsproblem under kortare perioder uppstått i vissa regioner och inom vissa yrkesgrupper. I andra fall kan individen öve r- väga att pendla en kortare tid innan beslut om att flytta fattas. I NUTEK:s rapport om Arbetskraftens rö rlighet – ett smörjmedel för tillväxt (2000) nämns att ett sådant bidrag kan vara samhällsek onomiskt lönsamt, om det innebär att flaskhalsar i ekonomin kan undvikas och om bidragets storlek antar rimliga nivåer.

De nuvarande reglerna för pen dlingsstöd ger inte rätt till bidrag för hemresa till arbetslösa som fått anställning på sådant avstånd från hem- orten att veckopendling är ett lämpligt alternativ. Starthjälpen i dess nu- varande utformning är inte heller tillräcklig för att stimulera rö rligheten eftersom den inte täcker kostnader vid pendlingsresor.

För att skyndsamt stimulera rörligheten på arbetsmar knaden för ar- betslösa, som av t.ex. familjeskäl inte kan flytta på kort sikt, bör ett bi- drag till veckopendling införas på försök från den 1 januari 2002. Bidra- get skall riktas till arbetslösa som får arbete i regioner med a rbetskrafts- brist och som har ett yrke där arbetslösheten är hög på hemorten. Bidra-

139

get bör avse en fri hemresa varannan vecka. Den som beviljas stöd skall Prop. 2001/02:4 kunna få detta under sammanlagt högst sex månader under en tvåår s-

period. Bidraget skall få lämnas till en arbetslös som fått anstäl lning under minst tre månader.

Villkoren för att få pendlingsbidrag för veckopen dling bör i övrigt vara desamma som reglerna för nuvarande da gpendling. Utgifterna för stödet beräknas till högst 20 miljoner kronor per år och bidraget beräknas om- fatta ca 1 000 personer per år. Förslaget p åverkar inte ramen för utgifts- område 13.

9.2.12Utredning om rörlighetsstimulanser

Regeringens bedömning: En utredning med uppdrag att göra en översyn av de rörlighetsstimulerande medlen inom arbetsmarknadspolitiken, med särskild tyngdpunkt på flyttningsbidragen, bör tillsättas. Även andra möjligheter att främja tillgången till nyckelpersoner i mindre lokala ar- betsmarknadsregioner bör övervägas.

Utredningens förslag: Den regionalpolitiska utredningen påpekar att det är särskilt viktigt med stor rörlighet för mindre lokala arbetsmark- nadsregioner, bl.a. för att de skall kunna attrahera kvalificerad arbets- kraft. Utredningen övervägde införande av ett bidrag till avbetalning av studielån för högskoleutbildade. Förslag med denna inriktning framför- des till utredningen från ett flertal håll. Utredningen valde att uttala att ett alternativ kan vara att pröva ett sådant system i mer begränsad skala för att rekrytera nyckelpersoner till vissa mindre lokala arbetsmarknads- regioner.

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser framför förslag om avskrivning av studielån som regionalpolitiskt medel.

Skälen för regeringens bedömning : Enligt regeringens uppfattning bör frågan om ett eventuellt bidrag till betalning av studieskulder ses i ett vidare perspektiv.

Tillgång till kvalificerad arbetskraft är en av de viktigaste förutsätt- ningarna för att uppnå en framtida tillväxt inom mindre lokala arbets- marknadsregioner. Ett flertal olika åtgärder behöver vidtas för att mindre arbetsmarknadsregioner, särskilt i områden med geografiska lägesnack- delar, skall bli tillräckligt attraktiva för att de skall få en tillfredsställande försörjning med kvalificerad arbetskraft. Detta gäller främst för att näringslivet skall kunna utvecklas och konkurrera på marknaden i fram- tiden, men i ökad utsträckning också för att en god service- och välfärds- nivå skall kunna upprätthållas i dessa regioner.

Regeringen betonade i propositionen Förnyad arbetsmarknadspolitik för delaktighet och tillväxt (prop. 1999/2000:98) att en av arbetsmark- nadspolitikens huvuduppgifter är att underlätta geografisk rörlighet. En geografisk och yrkesmässig rörlighet är nödvändig för att få en väl fun- gerande arbetsmarknad. Det är viktigt att uppnå en ökad rörlighet också till mindre lokala arbetsmarknader.

Riksrevisionsverket har i en nyligen publicerad rapport, Arbetsför- medlingens arbete med geografisk rörlighet (RRV 2001:20), särskilt koncentrerat sig på hur flyttningsbidragen används för att stimulera rör-

140

lighet. Med flyttningsbidrag avses i rapporten bohagstransport och start- Prop. 2001/02:4 hjälp. Riksrevisionsverkets samlade bedömning är att starthjälpen har

liten betydelse för flertalet individers beslut att flytta men bohagstrans- porten har en något större betydelse, särskilt för personer som flyttar långt från hemorten.

Regeringen anser att det finns skäl att utreda hur ett system med rör- lighetsstimulanser för individer skulle kunna konstrueras, och vilka effekter som skulle kunna förväntas av ett sådant system. Möjligheter att genom olika insatser stödja medföljande bör särskilt uppmärksammas. I uppdraget bör ingå att kartlägga förekomst och effekter av olika individ- stöd i övriga Europa.

9.2.13Lokala och regionala resurscentra för kvinnor

Regeringens bedömning: Även i fortsättningen bör särskilda insatser för kvinnor genomföras för att stärka kvinnors situation på arbets- marknaden, som företagare och för att tillvarata deras initiativ och kompetens i det regionala utvecklingsarbetet. För perioden 2002–2004 bör 10 miljoner kronor per år avsättas för att täcka del av kostnaderna för basfinansieringen vid regionala och lokala resurscenter för kvinnor. Dessutom bör vissa särskilda medel till projekt som drivs vid dessa center avsättas.

Underlagsrapporter: Expertgruppen för Jämtegrering av regional- politiken föreslår bl.a. att verksamheten med lokala och regionala resurs- centra får en fastare struktur och att de ges möjlighet att arbeta mer lång- siktigt. Den föreslår även att dessa centra skall delta i arbetet med de regionala tillväxtavtalen. Riksförbundet nationellt resurscentra för kvinnor föreslår bl.a. att, förutom projektmedel, bör särskilda medel av- sättas för att täcka centrenas kostnader för personal, lokaler, administra- tion och dylikt.

Skälen för regeringens bedömning : Regionala och lokala resurs- centra för kvinnor finns på cirka 120 platser i Sverige. De har till syfte att bl.a. stimulera kvinnors företagande och ta initiativ till lokala utveck- lingsprojekt. Varje centrum har utformats från lokala behov och ser där- för olika ut i olika delar av landet. Många centra har startat som ett pro- jekt inom EG:s strukturfondsprogram, eller som en utveckling av verk- samheten med kvinnliga affärsrådgivare.

Ett samarbete mellan Ungdomsstyrelsen och landets resurscentra har startats för att tillsammans med unga kvinnor diskutera vad som kan göras för att förbättra deras villkor i arbets- och samhällslivet. Flera re- surscentra i landet har som följd av detta startat särskilda projekt för yngre kvinnor.

Arbetet med resurscentra i hela landet, deras speciella organisation och arbetssätt samt partnerskapets uppbyggnad, har väckt intresse utomlands. Sveriges sätt att arbeta med jämställdhetsfrågor på regional nivå genom att med statliga medel stödja tillväxtprojekt speciellt riktade till kvinnor är inte vanligt i andra länder.

Enligt NUTEK tilldelades regionala och lokala resurscentra under 2000 uppskattningsvis cirka 50 miljoner kronor som bidrag från olika

141

finansiärer, varav från NUTEK cirka 19 miljoner kronor. Andra finansi- Prop. 2001/02:4 ärer var länsstyrelser, länsarbetsnämnder, arbetsförmedlingar, kommu-

ner, landsting, ALMI Företagspartner AB samt olika bildningsförbund. Regeringen har för 2001 avsatt 26 miljoner kronor för bidrag till pro-

jekt vid regionala och lokala resurscentra.

Under perioden 2002–2004 avser regeringen att avsätta medel till re- gionala och lokala resurscentra för kvinnor, som dels skall användas till att täcka del av kostnaderna för basfinansiering, 10 miljoner kronor år- ligen, dels till projektverksamhet. Dessa centra skall därmed få möjlighet att ansöka om finansiering för en del av sina kostnader för basverksam- het från NUTEK. Med basverksamhet avses personal, lokaler och admi- nistration. Syftet är att göra det möjligt för dessa centra att i större ut- sträckning än idag ha den organisation som krävs för att utveckla, driva och redovisa projekt.

Projektmedlen skall användas för att stödja tillväxtorienterade projekt med inriktning på näringslivsutveckling och sysselsättning samt projekt med syfte att utveckla och öka kunskaperna om kvinnors företagande. Projektmedlen får användas dels för att starta nya projekt, dels för att vidareutveckla tidigare projekt.

En förutsättning för att NUTEK skall bevilja projektmedel skall vara att länsstyrelserna och/eller andra organ är medfinansiärer.

Ett syfte med detta upplägg är att skapa incitament för länsstyrelser och andra organ att stödja utvecklingsarbetet. Ett annat syfte är att stärka centrala och regionala statliga organs förmåga att kunna hantera projekt som rör kvinnor. Vidare stärks möjligheterna för kvinnor att i större ut- sträckning kunna ta del av de statliga resurser som står till förfogande för regionalt och lokalt utvecklingsarbete och därigenom, på lika villkor som för män, i framtiden kunna agera i det regionala utvecklingsarbetet.

9.2.14Regional utveckling genom integration och mångfald

Regeringens bedömning: Integrationsverkets försöksverksamhet med att stimulera kommuner utanför storstäderna att organiserat ta emot flyk- tingar som ursprungligen tagits emot i storstäderna kommer att fortsätta även 2002. Verksamheten är intressant för regional utveckling.

Skälen för regeringens bedömning : I Sverige finns idag en mångfald av nationaliteter. Den erfarenhet och kompetens som finns hos flyktingar och invandrare tas inte alltid tillvara, samtidigt som det råder brist på specifik kompetens i vissa regioner. Den kompetens som finns hos den invandrade arbetskraften måste tas bättre tillvara över hela landet. Etnisk och kulturell mångfald hos befolkningen kan också i sig spela en viktig roll för livskraften i en region. Kommunernas flyktingmottagande är mot denna bakgrund av betydelse för den regionala utvecklingen och för till- skottet av ny kompens.

Under de senaste åren har storstäderna tagit emot en allt större andel av de nyanlända flyktingar som beviljas uppehållstillstånd. Detta har skett samtidigt som tillgången på lämpliga bostäder har minskat i storstadsom- rådena. Följden har blivit att nyanlända flyktingar i framförallt storstads- kommunerna i många fall inte kunnat få en rimlig bostad och därmed

142

goda förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig och delta i introduk- Prop. 2001/02:4 tionen i det svenska samhället. Samtidigt finns det många kommuner i

andra delar av landet som har tillgång till goda bostadslösningar och ar- betstillfällen och som kan erbjuda bra introduktionsprogram.

Integrationsverket har under 2001 haft möjlighet att, som en försöks- verksamhet, stimulera kommuner utanför storstäderna, att organisera ett mottagande av flyktingar som ursprungligen tagits emot i storstäderna. Insatsen skall bl.a. avse information om alternativa bosättningsmöjlig- heter för dem söker sig till storstäderna och innebär vidare att motta- gande kommun kan få ekonomisk kompensation för vissa initiala mer- kostnader. Integrationsverket skall i februari 2002 redovisa effekterna av denna stimulansåtgärd till regeringen. Erfarenheterna hittills från i år visar att det går att motivera flyktingar att flytta. Stockholms kommun beräknar att cirka 250 nyanlända flyktingar i år skall välja att bosätta sig i någon annan kommun efter att de har tagits emot i Stockholm. Det krävs dock att verksamheten får tid på sig och att positiva effekter av flytt- ningar sprids till andra nyanlända flyktingar och till kommunerna. Regeringen har i budgetpropositionen för 2002 uttalat att verksamheten bör fortsätta under 2002 inom Integrationsverkets ordinarie medelsram.

9.2.15De regionala kulturinstitutionerna bidrar till ökad regio- nal attraktionskraft

Regeringens bedömning: Regionala kulturinstitutioner möjliggör en mångsidig kulturverksamhet av hög kvalitet i landets alla regioner. Här- igenom ökar regionernas attraktionskraft.

Som stöd för etableringen av en filmvårdscentral i Grängesberg bör ytterligare 5 miljoner kronor avsättas engångsvis för 2001.

Skälen för regeringens bedömning : Tillgängligheten till kultur är viktiga faktorer för företags lokaliseringsval och människors val av bo- stadsort. Genom de regionala kulturinstitutionerna och den verksamhet som bedrivs inom dessa, stärks den regionala identiteten och regionernas attraktionskraft.

Kulturpolitiken syftar till att alla skall ha möjlighet att uppleva kultur och ägna sig åt eget skapande oberoende av var de bor. Av särskild vikt är de av staten delfinansierade regionala kulturinstitutionerna. De utgör landets kulturella infrastruktur och är en viktig bas för regionernas kul- turliv och för värnandet av kulturarvet. Statens bidrag till regionala tea- ter-, dans- och musikinstitutioner, länsmusikverksamhet, regional biblioteksverksamhet, regionala museer, regionala arkiv och länskonst- närer syftar till att möjliggöra en mångsidig verksamhet av hög kvalitet i landets alla regioner.

Även insatser inom kulturmiljöområdet ger effekter när det gäller att t.ex. öka regional attraktionskraft. I budgetproposition för 2002 (prop. 2001/02:01) föreslår regeringen att anslaget 28:27 Bidrag till kultur- miljövård höjs med 56 miljoner kronor. Den nationella fördelningen av anslaget görs av Riksantikvarieämbetet, och på regional nivå av respek- tive länsstyrelse. Av anslagshöjningen föreslås 3,5 miljoner kronor gå till satsningar på industrisamhällets kulturarv och 4 miljoner kronor till ar-

143

betslivsmuseer runt om i landet. Dessutom ges en möjlighet att använda Prop. 2001/02:4 upp till 10 miljoner kronor till projektet Agenda kulturarv, ett utveck-

lingsarbete mellan länsstyrelserna, länsmuseerna och RAÄ i bred sam- verkan med omgivande samhälle i syfte att förnya kulturmiljövårdens arbete, inriktning, demokratiska förankring och slagkraft.

Vidare föreslår regeringen att sammanlagt 17 miljoner kronor tillförs anslaget 28:31 Bidrag till regionala museer. För närvarande är 28 museer berättigade till sådant bidrag. Med sin breda kunskap om samhället, både i ett historiskt och i ett samtidsperspektiv, har de regionala museerna mycket att tillföra det regionala utvecklingsarbetet. Bidragen fördelas av Statens kulturråd utom när de gäller för ändamålet kulturmiljövård i Kalmar, Skåne och Gotlands län, där det är Riksantikvarieämbetet som fördelar bidragen. Även de kultursatsningar på 7 miljoner kronor som riktar sig till de nationella minoriteterna kommer att kunna skapa positiva effekter. Erfarenheter visar att en ökad kulturverksamhet på minoritets- språk även främjar en allmänt högre verksamhet på majoritetsspråket. En mer positiv kulturell identitet hos de nationella minoriteterna kan gynna aktivare individer som kan bidra till en bättre regional utveckling.

I budgetpropositionen för 2002 gör regeringen också bedömningen att en filmvårdscentral för icke-fiktiv film bör inrättas 2002 och placeras i Grängesberg, Ludvika kommun. En sammantagen bedömning av olika alternativ visar att Stiftelsen Svenska Filminstitutet är en lämplig institu- tion för att ansvara för filmvårdscentralen. För närvarande saknas i Sverige samlade resurser och ett samlat ansvar för vården av icke-fiktiv film. Behoven av insatser inom området är därför stora. Etableringen av en filmvårdscentral bedöms även vara av betydelse för utvecklingen i Ludvika kommun. Ett tjugotal nya arbetstillfällen beräknas på sikt kunna skapas i regionen genom etableringen.

Filmvårdscentralen kan bl.a. utgöra en samordnande funktion för de regionala museerna i vissa frågor avseende bevarandet av icke-fiktiv film. Regeringen föreslår i 2002 års budgetproposition att 5 miljoner kronor årligen anvisas för filmvårdscentralens löpande verksamhet. Regeringen avser att avsätta ytterligare 5 miljoner kronor engångsvis för 2001 som stöd för filmvårdscentralens etablering i Grängesberg.

9.3Kunskap och kompetens

Inledning

Likvärdig tillgång till utbildning och kompetensutveckling är avgörande för de lokala arbetsmarknadsregionernas möjligheter att uppnå målet att de skall fungera väl från ett hållbart tillväxtperspektiv.

För näringslivet såväl som för andra sektorer är medarbetarnas kom- petens en allt viktigare framgångsfaktor. Teknisk utveckling, specialise- ring och ökad internationalisering gör att arbetsintensiva och mindre kvalificerade arbetsuppgifter blir färre. Nya former av organisationer på arbetsplatsen ställer andra och ökade krav på den enskilde medarbetaren. Tillgången på arbetskraft med rätt kompetens kommer därför att vara av avgörande betydelse för att näringslivet, såväl som offentlig förvaltning,

144

skall kunna utvecklas och på så sätt bidra till den regionala utvecklingen. Prop. 2001/02:4 Kompetensnivån har även betydelse för individens möjligheter att få och

behålla ett arbete samt att påverka arbetets utveckling. Vidare bidrar till- gång till utbildning och en högre utbildningsnivå hos befolkningen till ökad jämlikhet och jämställdhet i samhället.

I det följande presenteras flera insatser inom utbildningsområdet, vilka framför allt syftar till att öka individernas tillgång till lärande genom att förbättra förutsättningarna för lokala lärcentra och göra högre utbildning mer tillgänglig i hela landet. Förslagen syftar även till ökad samverkan mellan högskola och lokala aktörer.

Vikten av alla utbildningsanordnares samverkan med det omgivande sam- hället

Alla utbildningsanordnares samverkan med det omgivande samhället har
stor betydelse för den lokala och regionala utvecklingen. De senaste åren
har samverkansuppgiften i ökad utsträckning prioriterats inom ramen för
universitetens och högskolornas verksamhet.
Den regionalpolitiska utredningen (SOU 2000:87) betonar starkt vik-
ten av en nära samverkan mellan högskolan och näringslivet. Inom
ramen för den s.k. tredje uppgiften anser utredningen att det från regional
tillväxtsynpunkt är angeläget med ett gott samarbete med näringslivet,
och föreslår därför ”Ökad samverkan med näringslivet och det omgi-
vande samhället” som ett viktigt delmål för utbildningspolitiken.
En övervägande majoritet av de remissinstanser som yttrat sig över den
regionalpolitiska utredningen anser att en fungerande samverkan mellan
högskola och näringsliv förbättrar näringslivets konkurrenskraft, skapar
nya arbetstillfällen samt är viktig för den ekonomiska tillväxten. Ett fler-
tal remissinstanser framhåller även den gymnasiala nivåns betydelse för
regional utveckling.
Alla utbildningsanordnares samverkan med det omgivande samhället
har stor betydelse för den lokala och regionala utvecklingen. En väl fun-
gerande gymnasial utbildning bidrar till att främja ekonomisk utveckling.
Det lokala näringslivet är beroende av hög kvalitet inom den gymnasiala
utbildningen som resulterar i en kvalificerad arbetskraft. De förändringar
som skett på senare år, inom främst gymnasieskolan, har öppnat vidgade
möjligheter för samarbete mellan näringslivet och skolan. Det är av
största vikt att kommunernas ansvariga politiker, rektorer, lärare samt
företagsledare använder sig av möjligheterna att driva utvecklingen på
utbildningsområdet i en riktning som främjar såväl eleverna som skolan
och näringslivet både lokalt, regionalt och nationellt. Genom kunskaps-
lyftet har samarbetet mellan olika utbildningsanordnare, arbetsförmed-
ling och kommunal vuxenutbildning stärkts.
Under våren 2001 beslutade riksdagen att den försöksverksamhet som
pågått sedan 1996 med viss kvalificerad yrkesutbildning (KY) skall
övergå i reguljär verksamhet från och med år 2002. Sverige får därmed
en ny eftergymnasial utbildningsform som skall administreras av en ny
myndighet, Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning. KY bygger på
nära samverkan mellan arbetsliv och utbildningssektor. Utbildningen kan
genomföras inom alla yrkesområden, men den skall tillgodose faktiska
behov på arbetsmarknaden. Utbildningen ger fördjupade teoretiska och	145
	145

praktiska kunskaper, som krävs för att självständigt och i arbetslag utföra Prop. 2001/02:4 kvalificerade uppgifter i ett modernt arbetsliv. Företrädare för arbetslivet

är i majoritet i ledningsgruppen för varje utbildning. En tredjedel av ut- bildningen sker i form av lärande på arbetsplats och bekostas av arbets- givare. Utbildningarna startar efter lokala och regionala initiativ och får därmed även betydelse för den regionala utvecklingen. KY omfattar 12 000 årsstudieplatser fördelade på 245 olika utbildningar inom tolv branschområden och kan anordnas av universitet och högskolor, kom- muner, landsting samt av enskilda fysiska eller juridiska personer.

Universitet och högskolor har stor betydelse för den regionala utveck- lingen genom att de underlättar rekrytering av högutbildad arbetskraft till regionens arbetsliv. Att bygga ut högskolan över hela landet har varit en viktig del i en politik för att öka tillgängligheten till högre utbildning och skapa förutsättningar för ett utvecklat samarbete mellan lärosätena och det omgivande samhället. Utbyggnaden skapar också, direkt och indirekt, ett stort antal arbetstillfällen på de orter där de byggs ut.

Högskolan har traditionellt två huvuduppgifter – utbildning och forsk- ning. Genom grundutbildning och forskarutbildning tillförs samhället fortlöpande ny kompetens. Det finns emellertid ett stort behov av att ut- nyttja och utveckla andra vägar för att föra ut kunskap från högskolan till det omgivande samhället. Det finns samtidigt ett mycket stort behov från högskolans sida att ta till sig erfarenheter och kunskaper från näringsliv och andra delar av samhället. Med anledning av detta infördes högsko- lans uppgift att samverka med det omgivande samhället i högskolelagen 1997. Uppgiften omfattar såväl samarbete med näringslivet – arbetsgi- vare och fackliga organisationer – som med övriga delar av samhället.

Högskolans samverkansuppgift skall vara en integrerad del av all verk- samhet vid högskolan. Högskolor och universitet skall även i ökad ut- sträckning, och i nära samarbete med arbetslivet, utforma utbildningar som svarar mot arbetsmarknadens behov och på så sätt stärka sin roll i det livslånga lärandet. Regeringen vill här betona vikten av att få till stånd ett gränsöverskridande mellan utbildningsområden för att till- godose arbetslivets behov av flerdisciplinär kompetens. Detta kan exem- pelvis ske genom att fler studievägar som innehåller en kombination av teknik, språk, ekonomi, kultur m.m. utvecklas. En sådan utveckling skulle även i högre grad bidra till att göra fler utbildningar attraktiva för både kvinnor och män och därmed långsiktigt minska könssegregeringen på arbetsmarknaden.

Universitets och högskolors självständiga ansvar leder till att det finns stora möjligheter till diskussion och överenskommelser med lokala och regionala aktörer. För att ett gott samverkansklimat skall kunna skapas ligger det ett gemensamt ansvar för samverkansuppgiften på lärosätena och på aktörerna på lokal och regional nivå. Ett samarbete måste växa fram ur lokala och regionala samtal och en gemensam syn på vad man vill åstadkomma med samarbetet. Samverkan måste ske med ömsesidig respekt för de ol ika ansvar, roller och kulturer som finns i högskolan och i det omgivande samhället.

En möjlighet att stärka den regionala forsknings- och utvecklingskom- petensen är att öka samarbete mellan högskolan och den omfattande forskning som många stora företag bedriver. Stora företag är oftast inte

geografiskt begränsade och söker arbetskraft och samarbeten såväl inom

146

som utom landet. Små och medelstora företag torde däremot ha ett större Prop. 2001/02:4 intresse av att det geografiskt närmast belägna lärosätet lyfter fram

forsknings- och utvecklingsfrågor som ligger nära det egna verksamhets- fältet, särskilt som dessa företag normalt inte har tillgång till egna forsk- ningsresurser.

Sedan 1998 har universitets- och högskolestyrelserna externa ord- föranden som hämtas från alla delar av samhället, såväl näringslivet som den offentliga förvaltningen. I princip alla universitet och högskolor har någon representant från näringslivet i sin styrelse och ledamöter med regional anknytning finns i flertalet högskolestyrelser, men även vid vissa av universiteten.

Som framhölls i bl.a. regeringens proposition Forskning och förnyelse (prop. 2000/01:3) skall Verket för innovationssystem (VINNOVA) ha en central roll i utvecklingen av ett väl fungerande innovationssystem. VINNOVA skall initiera och finansiera behovsstyrd forskning för att främja näringslivets utveckling samt främja kunskapsöverföring mellan högskolan och näringslivet.

För att stärka högskolans roll som drivkraft för utvecklingen i sin region och höja kvaliteten i utbildning och forskning är det väsentligt att samverkan kontinuerligt utvecklas. I propositionen FoU och samverkan i innovationssystemet (prop. 2001/02:2) föreslår regeringen att universitet och högskolor, som inte i nuläget har holdingbolag, skall kunna bilda sådana. Regeringen kommer att ta ställning till en ansökan om medgi- vande att bilda bolag i varje enskilt fall. Ett villkor för regeringens med- givande är dock att det finns finansiella förutsättningar för detta. Regeringen föreslår även att holdingbolagen skall kunna bilda dotter- bolag som får i uppgift att förmedla uppdragsutbildning åt statliga uni- versitet och högskolor. I propositionen Den öppna högskolan (prop. 2001/02:15) gör regeringen bedömningen att uppdragsutbildningen kan vara ett viktigt instrument för högskolans samverkan med det omgivande samhället samt att lärosätena bör bli mer aktiva i sitt arbete att erbjuda uppdragsutbildning.

Regeringen avser följa utvecklingen av samverkansuppgiften och avser att begära in en särskild redovisning av lärosätenas samverkan med det omgivande samhället vart fjärde år, med början 2003, vilket tidigare avi- serats i regleringsbrev för budgetåret 2001 avseende anslag till universi- tet och högskolor m.m.

9.3.1Utveckling av distansutbildning

Regeringens bedömning: Distansutbildningen bör utvecklas så att den blir lättillgänglig i hela landet. En flexibelt ordnad distansutbildning bör främja förutsättningarna för regional utveckling.

Utredningens förslag: Den regionalpolitiska utredningen anger att distansutbildning är dyr i början, då metoder skall utvecklas och lärare utbildas. Enligt en studie avseende de fyra nordligaste länen, som Regio- nalpolitiska utredningen hänvisar till, uppskattas kostnaderna för distans- utbildning på högskolenivå i genomsnitt vara dubbelt så stora som för ordinarie utbildning vid campus. Som lösning föreslår utredningen att

147

högskolans ersättning för distansutbildning och utlokalise- Prop. 2001/02:4 rad/decentraliserad utbildning skall räknas upp så att full kostnadstäck-

ning ges för såväl högskolans som kommunens kostnader för utbild- ningen. Utredningen anser också att antalet platser för decentraliserad utbildning skall ökas och att fler högskolor tilldelas sådana platser.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna ställer sig positiva till utredningens förslag om full kostnadstäckning för såväl hög- skolans som kommunens kostnader för distansutbildning och utlokalise- rad/decentraliserad utbildning. Några remissinstanser, däribland Gles- bygdsverket, understryker att förslaget måste preciseras vad gäller för- delning av ersättning och ansvarsfördelning mellan stat och kommun. Det framhålls att kommunernas beställarkompetens beträffande utbild- ning varierar. Mot den bakgrunden bör i första hand högskolorna få spe- cialdestinerade medel för utveckling av utbudet av distansutbildning. Men även kommuner eller kommunala sammanslutningar bör kunna få medel för upphandling av distansutbildning. Detta anses kunna täcka de extra kostnader utbildningen kan medföra.

Skälen för regeringens bedömning : Tillgängligheten till utbildning är en central tillväxtfaktor. De lokala arbetsmarknadsregionernas efter- frågan på ett förhållandevis brett utbud av kompetenser talar för ett brett utbud av utbildning regionalt. Möjligheten att göra utbudet av olika ut- bildningar lättillgängligt via distansutbildningar bör klart främja förut- sättningarna för tillväxt. En utvecklad och flexibelt ordnad distansutbild- ning underlättar också för människor att kombinera utbildning med ar- bets- och familjeliv. Ökade möjligheter till distansutbildning kan således möjliggöra utbildning på jämlika och jämställda villkor.

En tämligen omfattande distansutbildning bedrivs idag i Sverige av universitet och högskolor, Statens skolor för vuxna (SSV) m.fl. Ett särskilt utvecklingsarbete bedrivs även avseende gymnasieskolan. Statens skolor för vuxna har en viktig roll beträffande distansutbildning som en del i det livslånga lärandet. Det framhåller regeringen i proposi- tionen Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen (2000/01:72). SSV skall stödja kommunernas användning av distans- metoder vuxenutbildningen. Det innebär att SSV, förutom att utveckla och tillhandahålla främst gymnasial vuxenutbildning i form av distansut- bildning, bl.a. skall utveckla och sprida kunskap om arbetssätt och meto- der vid användning av medieburet material som stöd för ett flexibelt lärande. SSV skall också tillhandahålla fortbildning för lärare och skol- ledare, som skall arbeta som handledare och lärare för deltagare i distansutbildning. SSV har även till uppgift att tillhandahålla beskrivande information om det aktuella utbudet av internetbaserad programvara som har relevans för vuxnas lärande i första hand på gymnasial nivå.

Regeringen bedömer att högre utbildning måste kunna erbjudas fler människor med olika bakgrund samt göras mer tillgänglig i hela landet än för närvarande. I propositionen Den öppna högskolan (prop. 2001/02:15) gör regeringen bedömningen att universitetens och högsko- lornas distansutbildningar bör samordnas i ett svenskt nätuniversitet med start under 2002. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2002 att cirka 211 miljoner kronor motsvarande 2 350 helårsstudenter avsätts för distansutbildning. Nätuniversitetet bör bestå av de IT-stödda distansut-

bildningar som universitet och högskolor anmäler för registrering inom

148

nätuniversitetet. Varje lärosäte ansvarar själv för den utbildning som an- Prop. 2001/02:4 mäls. Av utbildningsanordnarna för sådana studier krävs att de utvecklar

och anpassar undervisningen och andra stödjande åtgärder för att kunna erbjuda en IT-stödd distansutbildning. Det är vidare viktigt att utbild- ningsanordnaren finns tillgänglig under studietiden för att vägleda, stödja och ge en administrativ struktur för studierna. Detta är inte minst viktigt för att attrahera och möjliggöra för nya grupper att söka sig till högskole- utbildning.

Regeringen anser, av flera skäl, att en ökad tillgänglighet till utbildning är eftersträvansvärd. Distansutbildningens flexibilitet i tid, rum, studie- takt och metod, öppnar nya möjligheter för kompetensutveckling på hög- skolenivå. Regeringen har tidigare fastställt målet att hälften av en årskull skall ha påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder. Regeringens ambition är också att bredda rekryteringen till högskolan vilket innebär att nya grupper, inte minst från studieovana miljöer, skall stimuleras att bedriva högskolestudier. Möjligheten att nå dessa målsättningar och am- bitioner ökar genom en större tillgänglighet till utbildning. Samtidigt underlättas möjligheterna till ett livslångt lärande. Tillgängligheten till utbildning är en central faktor för individers möjlighet att utveckla sin kompetens, liksom för landets tillväxtpotential. Ökad tillgänglighet till utbildning och kompetensutveckling är vidare betydelsefull för den regionala utvecklingen.

Distansutbildning skall möta utbildningsbehov i hela landet. De tek- niska förutsättningarna för en fortsatt utveckling av distansutbildningen är goda, bl.a. på grund av den spridda användningen av IT-teknik i Sverige, antingen i det egna hemmet eller i ett lärcentrum i hemkommu- nen. Distansutbildning via Internet är numera en etablerad utbildnings- form och förekommer i olika former inom den internationella högskole- världen. Regeringen föreslår i propositionen Den öppna högskolan att det behov som uppstår i fråga om administration och samordning av nät- universitetet och dess verksamhet bör en ny myndighet, Myndigheten för Sveriges nätuniversitet, svara för. Denna myndighet inrättas fr.o.m. 2002. Distansutbildningsmyndigheten (Distum) avvecklas samtidigt. Frågor om nätuniversitetet och Distum tas upp i ovan nämnda proposition.

Regeringen bedömer i propositionen Den öppna högskolan, avsnitt 13.5, att nuvarande prestationsrelaterade resurstilldelningssystem för universitet och högskolor inom utbildningsdepartementets område bör bibehålls i stort sett oförändrat.

Styrelserna för universitet och högskolor skall besluta om den interna resursfördelningen och därvid göra nödvändiga prioriteringar i verksam- heten.

Enligt vad som nämnts ovan bedömer regeringen att universitetens och högskolornas distansutbildningar bör samordnas i ett svenskt nätuniver- sitet. För detta ändamål har i budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/02:1 utgiftsområde 16) cirka 211 miljoner kronor, motsvarande 2 350 helårsstudenter, beräknats. För 2002 föreslår regeringen att ersätt- ningen för distansutbildningar inom nätuniversitetet skall vara 90 000 kronor per helårsstudent och helårsprestation. Dessa platser föreslås såle- des i budetpropositionen för 2002 erhålla en särskild ersättningsnivå som är högre än t.ex. ersättningen för de humanistiska, samhällsvetenskap-

liga, naturvetenskapliga och tekniska utbildningsområdena. Under 2002

149

avser regeringen att ta initiativ till ett utvecklingsarbete, i samband med Prop. 2001/02:4 arbetet med nyckeltal för den högre utbildningen, för att bl.a. undersöka

hur resurser för distansutbildning skall beräknas kommande år.

9.3.2Samverkan mellan universitet och högskolor och kommuner

Regeringens bedömning: 50 miljoner kronor bör avsättas under perio- den 2002–2004, för att stimulera samarbete mellan universitet och hög- skolor och kommuner i samverkan, i syfte att öka rekryteringen till hög- skolan samt skapa hållbar tillväxt i regionen.

Skälen för regeringens bedömning: Utbyggnaden av högskolan och förslag om inrättande av ett nätuniversitet, som regeringen presenterar i propositionen Den öppna högskolan (prop. 2001/02:15), skapar en ökad tillgänglighet till högre utbildning för enskilda individer. Nätuniversitetet ger ökade möjligheter för människor att studera oavsett tid och rum, samt att ta del av utbildningen vid flera lärosäten.

Det ligger i kommuners och regioners intressen att människor utbildar sig och att det skapas möjligheter för ett livslångt lärande. Tillgång till lärande skapar också möjligheter att få den kompetens som behövs för att utveckla företag och verksamheter i de olika regionerna och därmed skapa hållbar tillväxt. Universitet och högskolor har i sin tur ett intresse av att rekrytera studenter till sina utbildningar. Den enskilde har ett stort intresse av att utbilda sig för att stärka sin position på arbetsmarknaden och i samhället samt för att stimulera den personliga utvecklingen.

Med anledning av detta föreslår regeringen att en möjlighet skapas för lärosäten och kommuner i samverkan att under tre år gemensamt söka medel för utvecklingsprojekt eller åtgärder som dels bidrar till en ökad rekrytering till högre utbildning, dels stimulerar en hållbar regional till- växt. Medlen kan t.ex. användas för att göra en analys av det regionala utbildningsbehovet och sedan skapa åtgärder för att öka rekryteringen till högskolans utbildningar som motsvarar behovet. Åtgärderna kan också t.ex. bygga på en kompetensanalys som har gjorts i samband med de regionala tillväxtavtalen. Åtgärderna kan innebära att kommunala utbild- ningsanordnare tillsammans med ett lärosäte skapar olika former av ut- bildningar som dels ger individer behörighet till högre utbildning genom studier på gymnasial nivå, dels innebär en introduktion till och kombina- tion med högre utbildning. Exempel på denna form av utbildningssamar- bete beskrivs mer utförligt i propositionen Den öppna högskolan (prop. 2001/02:15). De gemensamma utvecklingsprojekten eller åtgärderna kan riktas mot att öka rekryteringen antingen till utbildning på en högskole- ort, ortsförlagd distansutbildning eller t.ex. distansutbildning inom ramen för nätuniversitetet. Medlen kan ge regioner och deras invånare möjlig- heter att ta del av det nya utbildningsutbud som kommer att erbjudas dem i och med nätuniversitetet.

Medlen skall utgöra ett initialt stöd till projekt och åtgärder som fram- tagits av berörda kommuner och lärosäten och som är anpassade till be- hoven och förutsättningarna regionalt. Medlen fördelas av regeringen eller den myndighet regeringen utser. Regeringen kommer att tillse att

150

användningen av resurserna följs upp, bl.a. i syfte att sprida goda exem- Prop. 2001/02:4 pel.

9.3.3Utveckling av nya högskoleutbildningar

Regeringens bedömning: Ett särskilt uppdrag bör ges till Örebro uni- versitet, Högskolan i Gävle och Mitthögskolan för att i samarbete med den kommunala vuxenutbildningen under perioden 2002–2004 utveckla s.k. collegeutbildning. Dessutom bör ett särskilt uppdrag ges till Örebro universitet, Luleå tekniska universitet och Blekinge tekniska högskola för att under perioden 2002–2004 utveckla kortare yrkesutbildningar som förordas i regeringens proposition Den öppna högskolan (prop. 2001/02:15).

Skälen för regeringens bedömning: Benägenheten att studera vidare i olika grupper med samma potentiella förutsättningar att tillgodogöra sig studierna är olika beroende på individernas bakgrund. Många personer från studieovana miljöer söker sig inte till högre utbildning. Åtskilliga av dem skulle sannolikt välja högskolestudier om de uppmuntrades till det, på ett enkelt sätt kunde komplettera sina kunskaper så att de blev behö- riga till högre studier, samt fick god information om studiernas upplägg- ning och vad de kan leda till yrkesmässigt. Sverige har genom dessa pre- sumtiva studenter en viktig outnyttjad resurs som måste tas tillvara. Att fler människor utbildar sig är inte minst viktigt för att företag och organi- sationer runt om i landet skall kunna anställa personal med den kompe- tens som behövs för att utveckla företaget eller organisationen och där- med också bidra till en hållbar regional utveckling.

Regeringen föreslår därför i propositionen Den öppna högskolan (prop. 2001/02:15) att universitet och högskolor bör ges möjlighet att erbjuda en s.k. collegeutbildning i samarbete med den kommunala vuxenutbild- ningen. Utbildningen bör ge deltagarna möjlighet att dels komplettera sina förkunskaper, dels genomgå vissa högskolekurser. Örebro universi- tet, Högskolan i Gävle och Mitthögskolan bör ges ett särskilt uppdrag att i samarbete med den kommunala vuxenutbildningen utveckla utbild- ningen. Dessa lärosäten föreslås tillföras 1,6 miljoner kronor vardera under perioden 2002–2004.

Med anledning av den strukturomvandling som sker på arbetsmarkna- den och det ökade behov som finns av personer med vissa yrkeskompe- tenser, förordar regeringen i Den öppna högskolan (prop. 2001/02:15) att högskolan utvecklar kortare yrkesutbildningar inom nya områden i en- lighet med ett delbetänkande från Utredningen om kortare yrkesutbild- ningar i högskolan (SOU 2001:40). Breddningen av utbildningarna kan ske mot nya områden inom t.ex. teknik, handel, ekonomi, vård och om- sorg. De nya utbildningarna ger större möjligheter att möta behoven hos t.ex. den grupp som har genomgått gymnasieskolans yrkesinriktade pro- gram och som idag inte har några bra utbildningsalternativ i högskolan som knyter an till den yrkeskompetens de erhållit eller för vilken det finns arbetstillfällen i regionen. I många fall handlar detta om unga män som inte idag söker till högskolan. Den sociala snedrekryteringen till högskolan är något mindre bland kvinnor än bland män (prop.

151

2001/02:15). Utredningens slutbetänkande avses överlämnas den 15 de- Prop. 2001/02:4 cember 2001. Luleå tekniska universitet, Örebro universitet och Blekinge

tekniska högskola bör ges ett särskilt uppdrag att utveckla kortare yrkes- utbildningar inom nya områden. Dessa lärosäten föreslås tillföras 1,6 miljoner kronor vardera under perioden 2002–2004.

Regeringen bedömer att utvecklingen av dessa utbildningar kan stärkas även på andra lärosäten med hjälp av de särskilda stimulansmedel som fördelas till följd av förslaget i avsnittet 9.3.2 Samverkan mellan hög- skolan och lokala aktörer.

9.3.4Kommunernas ansvar för utbildning

Regeringens bedömning: De principer som ligger till grund för ansvars- fördelningen mellan stat och kommun på utbildningens område är viktiga att slå vakt om. Inom ramen för denna ansvarsfördelning bör en fortsatt utveckling ske. Staten och kommunerna bör i framtiden ta ett gemensamt ansvar för utvecklingen av lärandets infrastruktur. Kommunerna kommer i framtiden att behöva lägga större vikt vid det regionala utvecklingsper- spektivet vid utvecklingen av gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Ansvaret för att skapa förutsättningar för vuxnas lärande bör under ytterligare några år delas mellan stat och kommun.

Skälen för regeringens bedömning : Studier har visat att utbildnings- nivån hos arbetskraften är en av de viktigaste förutsättningarna för till- växt. Det är särskilt viktigt att en stor del av befolkningen genomgått utbildning utöver den obligatoriska nivån. Kommunerna har ett gemen- samt ansvar för att olika utbildningsmöjligheter utvecklas i ett regionalt perspektiv.

Det styrsystem för skolan som riksdagen beslutade om 1990 innebar att det traditionella sättet att styra skolan genom en detaljerad statlig reglering övergavs. I stället styr staten genom att ange nationella mål och riktlinjer för skolan samt genom att bidra till att finansiera skolan. Kom- munerna ansvarar för verksamheten och för att de nationella målen följs. I ett målstyrt system delar stat och kommun ansvaret för uppföljning och utvärdering. Staten har också ett ansvar för utvecklingen av den infra- struktur som krävs för att stödja individernas möjligheter till ett livslångt lärande.

Regeringen har uppdragit till Gymnasiekommittén 2000 (dir. 2000:35) att bl.a. utreda och redovisa hur de interkommunala ersättningarna på- verkar förutsättningarna för samverkan mellan kommuner kring gymna- sieutbildningar samt i övrigt överväga hur incitamenten till samverkan mellan kommuner kan stärkas. Kommittén skall redovisa sitt arbete se- nast den 30 april 2002.

Riksdagen antog under våren 2001 regeringens propostion Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen (prop. 2000/01:72) med förslag om mål och strategi som skall gälla för utvecklingen av vuxnas lärande. I propositionen utvecklas en strategi för statens och kommuner- nas stöd för vuxnas lärande som utgår från individens behov. Fokus skiftas från undervisning i skollika former till ett mer flexibelt stöd för individens lärande. Individualisering och flexibilitet ska möjliggöra stu-

152

dier på olika stadier och inom olika ämnesområden parallellt oberoende Prop. 2001/02:4 av tid och rum. Flexibiliteten ger både kvinnor och män möjlighet att

kombinera fortsatt lärande med yrkes- och privatliv. Denna flexibilitet måste skapas med utgångspunkt i de lokala förutsättningar som finns i varje kommun. Samverkan mellan kommuner ökar möjligheterna till ett rikt och varierat utbud.

Uppsökande verksamhet, vägledning, validering, tillgänglighet och studiestöd kan beskrivas som basen i en infrastruktur för det livslånga lärandet. Med undantag för studiestödet svarar kommunerna för att denna främjande organisation finns. Det är angeläget att kommunerna tar sitt ansvar för att etablera en sådan infrastruktur för livslångt lärande. Detta innebär emellertid inte att en sådan infrastruktur uteslutande består av kommunala aktiviteter. Snarare handlar det om att bygga nätverk, att skapa former och kanaler för samarbete och samverkan mellan kommu- nala förvaltningar, statliga myndigheter, folkbildningen, utbildnings- och konsultföretag, parterna på arbetsmarknaden, handikapporganisationer och andra berörda aktörer.

Vuxenutbildningen ska stödja ett flexibelt och livslångt lärande. Ett centralt inslag i en sådan utveckling är användandet av modern teknik för att stödja lärande. Distansutbildning är ett viktigt inslag i infrastrukturen för det livslånga lärandet för att ge hela målgruppen möjligheter till stöd för sitt lärande och för att utveckla pedagogiken. I kommunernas strategi för att möta vuxnas behov av utbildning och lärande bör ingå en övergri- pande plan för verksamheten utifrån lokala förutsättningar. Det ställer krav på en ökad lokal samverkan mellan olika aktörer, t.ex. utbildnings- anordnare, arbetsförmedling, företag och fackliga organisationer.

Erfarenheterna från kunskapslyftet visar att kommunerna utformat olika lokala lösningar och att kommunernas roll på ett tydligt sätt för- skjutits från att främst vara utbildningsanordnare till att ha en mer sam- ordnande funktion som bland annat inrymmer informations-, rekryte- rings- och vägledningsinsatser. Kommunerna har även utvecklat samver- kan med andra aktörer, t.ex. folkbildningen och olika privata utbild- ningsanordnare. Regeringen betonade i propositionen Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen (prop. 2000/01:72) vikten av att det förnyelse- och utvecklingsarbete som bedrivits under kunskapslyftet tas tillvara, vidareutvecklas och integreras i verksamheten. Den erfaren- het och den infrastruktur som byggts upp i kommunerna ska vidareut- vecklas. Enligt regeringens mening måste vuxenutbildningen utgå från den enskilda individens önskemål, behov och förutsättningar och därför präglas av stor flexibilitet.

Kommunerna har även en viktig roll att spela i utvecklingen av den kvalificerade yrkesutbildningen. Ett nära samspel med arbetslivet bidrar till att säkra utbildningens kvalitet och aktualitet. Det är viktigt att det arbete som sker i regional samverkan inom ramen för exempelvis kun- skapslyftet, tillväxtavtalen och de regionala kompetensråden vidareut- vecklas.

153

9.3.5	Vuxnas lärande skall främjas genom utvecklingsbidrag	Prop. 2001/02:4
	till kommuner

Regeringens bedömning: Ett särskilt bidrag, sammanlagt 20 miljoner kronor, bör under 2003 ges till kommuner för uppbyggnaden av lokala lärcentra.

Skälen för regeringens bedömning : I ett livslångt lärande måste in- dividen ges möjlighet att anpassa studietakten till sina förutsättningar och behov och kunna bedriva studier i den takt som går att kombinera med övriga åtaganden i livet. Utvecklingen av informations- och kommunika- tionsteknologin ökar möjligheterna att anpassa tid och plats för lärande till varje studerandes önskemål och behov.

Ett utvecklat system för vuxnas lärande innebär stimulans för lokal tillväxt och särskild uppmärksamhet bör, enligt regeringen, därför ägnas de kommuner som av olika skäl har hög arbetslöshet och svagare tillväxt. Enligt regeringens mening är det angeläget att ansvaret för att skapa för- utsättningar för vuxnas lärande under ytterligare några år delas mellan stat och kommun. Den utvecklingskraft som skapats i dialogen mellan stat och kommun under kunskapslyftsperioden får inte gå förlorad när statens bidragsstyrning minskar. Ett riktat statsbidrag under en över- gångsperiod ger goda förutsättningar för staten att föra dialog med kom- munerna kring de enskilda kommunernas utvecklingsbehov.

Regeringen har därför i propositionen Vuxnas lärande och utveck- lingen av vuxenutbildningen (prop. 2000/01:72) föreslagit att ett nytt riktat statsbidrag till kommunernas utbildning för vuxna och folkhög- skolan skall införas från och med den 1 januari 2003. Till bidraget, som är frivilligt för kommunerna, knyts villkor som innebär att kommunen åtar sig att genomföra viss utbildningsvolym samt att utveckla förutsätt- ningarna för vuxnas lärande enligt den strategi regeringen föreslår i pro- positionen. Bidraget skall från den 1 januari 2006 inordnas i det generella bidraget till kommunerna. Som en engångsåtgärd ges kommunerna också möjlighet att söka ett statsbidrag för utveckling av infrastrukturen för vuxnas lärande på sammanlagt 350 miljoner kronor under 2002. Många kommuner har redan idag väl fungerande infrastruktur för vuxnas lärande. I andra kommuner har man inte kommit lika långt.

I propositionen Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbild- ningen presenterade regeringen att ett statsbidrag tillförs kommunerna för utvecklingen av infrastrukturen för vuxnas lärande för åtgärder under 2002. Bidrag får lämnas till insatser som innebär en ökad samverkan mellan lokala och regionala myndigheter, organisationer och andra aktö- rer inom vuxenutbildningen. Bidrag får även lämnas till investeringar i teknik, läromedel och miljöer, inte minst folkbiblioteken, som främjar ett flexibelt och livslångt lärande. Satsningen ger således kommunerna möj- ligheter att genomföra investeringar inom ett brett spektra i enlighet med respektive kommuns behov, varav bidrag till lärcentra är en av många möjliga investeringsval. I första hand avser investeringarna dock insatser som innebär ökad lokal och regional samverkan, se närmare förord- ningen (2001:681) om statligt stöd för utveckling av vuxnas lärande.

I vissa kommuner finns i dag lärcentra som har byggts upp för att på lokal nivå tillgängliggöra utbildning och kompetensutveckling för olika

154

grupper av intressenter. Lärcentra är en mötesplats eller studiemiljö som Prop. 2001/02:4 har viss infrastruktur för ändamålet. Lokalerna är ofta tillgängliga dagar,

kvällar och helger. Målgrupperna för lärcentras verksamhet är orts- bundna- och yrkesverksamma personer. Ett lärcentrum ger individer möjligheter till stöd oberoende av utbildningsnivå och fungerar som en viktig arena för möten dels mellan olika enskilda studenter eller grupper av studenter, dels mellan studenter, vägledare, stödperson, handledare och lärare. Undervisningen kan ske på plats på lärcentrumet, men ett lär- centrum kan också vara en plats där den som studerar på distans får till- gång till den tekniska utrustning och den studiemiljö som eventuellt be- hövs för distansstudierna.

Det är viktigt från demokrati- och jämställdhetssynpunkt att den nya tekniken görs tillgänglig för alla. Det är viktigt att undvika att en del av befolkningen exkluderas från möjligheten till kompetensutveckling. Möjligheten till flexibla studier och tillgång till lärcentra innebär att både män och kvinnor kan kombinera studier och delat ansvar för hem och barn.

Tillgången till lärcentra ger individen möjlighet till individuellt anpas- sad kompetensutveckling och är därmed en viktig del av den kommunala infrastrukturen för lärande. Lärcentra kan även komma att spela en bety- delsefull roll för individers möjlighet att ta del av det utbud som univer- sitet och högskolor kommer att erbjuda inom ramen för ett svenskt nät- universitet (prop. 2001/02:15).

För att lärcentra skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt krävs resurser av olika slag såsom t.ex. lokaler, teknik och personal. Många kommuner har redan i dag väl fungerande lärcentra. I andra kommuner har man inte kommit lika långt och utbyggnaden av ett lärcentra kan för- knippas med kostnader som en enskild kommun kan ha svårt att finansi- era. Regeringen föreslår därför att ett särskilt utvecklingsbidrag på 20 miljoner kronor inrättas för år 2003 för att etablera lärcentra. Bidraget kommer att riktas till kommuner i särskilt behov av medel för direkta investeringskostnader. Bidraget bör exempelvis kunna ges för kommu- nens merkostnader i samband med investeringar i tekniska hjälpmedel, support och handledning som inte kunnat täckas inom ramen för medlen 2002.

Statsbidraget för 2002 riktas således i första hand mot insatser som innebär ökad lokal och regional samverkan medan utvecklingsbidraget för 2003 koncentreras till stöd för tekniska investeringar.

Det föreslagna utvecklingsbidraget på 20 miljoner kronor för upp- byggnaden av lärcentra skall ses som en satsning som ytterligare kommer att öka tillgängligheten till utbildning och stärka infrastrukturen för lärande inom både kommunal vuxenutbildning och högre utbildning i alla delar av landet.

9.3.6Regionala kompetensråd

Regeringens bedömning: Ett närmare samarbete mellan de regionala kompetensråden och partnerskapen inom de regionala tillväxtavtalen respektive tillväxtprogrammen bör stimuleras för att utveckla kompetens-

rådens arbetsformer.

155

Skälen för regeringens bedömning : I proposition Regional tillväxt – för arbete och välfärd (1997/98:62) bedömde regeringen att den regionala samverkan syftande till en bättre balans mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft skulle förstärkas bland annat genom s.k. regionala kompe- tensråd. Syftet med råden är att de snabbt skall kunna identifiera speci- fika områden där det råder eller befaras brist på arbetskraft, och ge be- rörda aktörer möjlighet att tidigt vidta åtgärder. Råden skall vara en arena för handlingsinriktad samverkan mellan arbetsmarknadens parter och utbildningsanordnare. Länsarbetsnämnderna fick uppdraget att samman- kalla berörda regionala aktörer och tillsammans komma överens om vem av de berörda aktörerna som skall samla relevanta aktörer till regionala kompetensråd.

Merparten av de regionala kompetensråden bildades under 1998 och finns nu representerade i hela landet. I den senaste kartläggningen av de regionala kompetensråden, som gjordes av AMS och lämnades till regeringen i augusti 2001, framkom att rådens roll och arbete varierar. Samtliga kompetensråd har representanter för näringslivet, arbetstagar- organisationer, kommuner, universitet och/eller högskolor, länsstyrelser och arbetsmarknadsmyndigheterna. Med undantag för Gotland så är det länsarbetsnämnderna som ansvarar för kanslifunktionen. I tolv län har länsarbetsnämnden ordförandeposten och i resterande nio län länsstyrel- sen. Totalt deltar 342 personer, varav 141 kvinnor och 200 män, i de regionala kompetensrådens arbete.

Vissa kompetensråd har fokus på arbetsmarknadsutbildningen, medan andra har ett fokus på vägledning, det reguljära utbildningsväsendets ut- bud och arbetslivets egna insatser för kompetensförsörjning. I några län är råden i första hand en mötesplats för att ge och ta emot information som finns hos de olika aktörerna. I andra län har kompetensråden tagit mer initiativ till fördjupad analys för att identifiera framtida bristområden och sprida resultat för att påverka olika aktörer.

De flesta kompetensråden har emellertid ett brett perspektiv i sitt ar- bete. Stora ansträngningar görs för att få fram en gemensam bild av kompetensutvecklingsbehoven i länet. Enligt AMS kartläggning är hel- hetsintrycket att de flesta kompetensråden eftersträvar en aktiv påverkan i kompetensförsörjning och arbetar i ett länsperspektiv som inkluderar arbetsmarknads- och utbildningspolitik samt arbetsliv. För att kompe- tensråden skall fortsätta efterfrågar flertalet av råden ett förtydligande av uppdraget samt ett nationellt forum, dit frågor av mer nationell karaktär kan kanaliseras och diskuteras.

Regeringens bedömning är att kompetensråden har goda möjligheter att utvecklas till en arena där länets aktörer analyserar behov, bildar opinion, driver på och samordnar insatser inom kompetensförsörjnings- området. Syftet med kompetensråden är att det skall vara en arena för handlingsinriktad samverkan mellan arbetsmarknadens parter och utbild- ningsanordnare, där länets aktörer skall ha en stor frihet att bestämma hur man effektivast arbetar tillsammans. Det är viktigt att kompetensråden arbetar offensivt och själva tar initiativ i att vara rådgivande och opini- onsbildande mot olika aktörer inom komeptensförsörjningsområdet. Det är därför angeläget att kompetensrådens verksamhet bidrar till att minska den könssegregerade arbetsmarknaden.

Prop. 2001/02:4

156

Regeringens bedömning är att ett närmare samarbete mellan de regio- Prop. 2001/02:4 nala kompetensråden och partnerskapen inom de regionala tillväxtavtalen

kan vara ett sätt att utveckla rådens arbetsformer. Regeringen avser också att mer aktivt inhämta de regionala kompetensrådens synpunkter, genom att inbjuda representanter för de regionala kompetensråden samt berörda myndigheter till en sammankomst om kompetensförsörjningen och de regionala kompetensrådens roll. AMS kommer även fortsättningsvis att ha uppdraget att inhämta information om de regionala kompetensrådens organisation och arbetsform.

9.4Stärkt företagsamhet och ett utvecklat entreprenörskap

I det följande redovisar regeringen sina förslag och bedömningar för olika åtgärder rörande stärkt företagsamhet och ett utvecklat entrepre- nörskap. De grundar sig på följande allmänna utgångspunkter:

·Åtgärderna skall vara marknadskompletterande. Statens roll skall vara tydlig och väl motiverad. Till de delar staten har vissa intressen, men inte måste vara utförare, bör beställarrollen ut- vecklas.

·Åtgärderna skall utformas och tillämpas så att snedvridning av konkurrensen undviks.

·Prioriteringarna i ett nationellt perspektiv bör göras tydligare. Generellt sett bör insatserna riktas till företag och företagare i tidiga skeden, till grupper som har högre trösklar till före- tagande och till företag i de regioner där marknaden inte funge- rar tillfredsställande.

·Antalet åtgärder bör efter hand kunna minskas och hanteringen förenklas och samordnas för att ge ökad effektivitet.

·Förutsättningarna för företagsutveckling varierar mellan regio- ner. Åtgärdernas omfattning och sammansättning bör påverkas av regionala förutsättningar och prioriteringar.

·Åtgärderna bör i ökad utsträckning präglas av att företag betraktas som delar av system – innovationssystem och kluster.

·Åtgärderna skall utgå från de nationella jämställdhetsmålen och således komma kvinnor och män till lika stor del.

·Åtgärderna skall löpande följas upp, utvärderas och omprövas.

157

9.4.1

Regionalt nedsatta socialavgifter

Prop. 2001/02:4

Regeringens bedömning: En regional stimulans för småföretagandet i stödområde A införs. Det sker genom ett utvidgat avdrag vid beräkning av arbetsgivaravgifter och egenavgifter för arbete vid ett fast driftsställe i stödområdet. Det utvidgade avdraget – som görs utöver det generella avdraget på 5 procent – uppgår i fråga om arbetsgivaravgifter till 10 procent av avgiftsunderlaget, dock högst 85 200 kronor per år. En motsvarande utvidgning av avdraget införs också för den som betalat egenav gifter.

Utredningens förslag: Enligt den regionalpolitiska utredningen har de selektiva stödformerna till viss del negativa effekter. De bör därför på sikt avvecklas och i stället bör generella lösningar eftersträvas. Utred- ningen föreslår en generell nedsättning med femton procent av socialav- gifterna för företag med färre än 50 anställda i stödområde A införs.

Remissinstanserna: Förhållandevis få remissinstanser har yttrat sig över förslaget. Oftast sker tillstyrkan utan angivande av motiv. Många instanser poängterar stödformens betydelse för små och medelstora företag. Några remissinstanser förordar att nedsättningen även skall gälla i stödområde B, dock med lägre procentsats. Ett fåtal remissinstanser avvisar utredningens förslag, med motivet att det inte är förenligt med EG:s statsstödsregler.

Skälen för regeringens bedömning: Sverige införde 1983 en regional nedsättning av socialavgifterna. Denna stödform beviljades vissa näringsgrenar i större delen av stödområde A och i nordligaste delarna av stödområde B. Nedsättningen var under de senaste åren åtta procent. Sverige tvingades vid årsskiftet 1999/2000 upphöra med stödformen, i avvaktan på EG-kommissionens slutliga ställningstagande i fråga om stödets förenlighet med EG:s statsstödsregler. Regeringen har under de senaste åren lagt ner mycket arbete för att få behålla stödformen, men i december 2000 beslöt kommissionen att inte godkänna den. Det grund- läggande skälet är att stödformen inte är förenlig med statsstödsrikt- linjerna som, vad gäller driftstöd i Sverige, endast tillåter bidrag för transport av varor. Sverige utnyttjar denna möjlighet genom stödformen regionalt transportbidrag.

Regeringens bedömning är att den lämpligaste lösningen för en regio- nal avgiftslättnad är att införa ett utvidgat avdrag med 10 procent vid beräkningen av socialavgifterna för arbete inom stödområde A. Avgifts- lättnaden syftar till att stimulera småföretagandet samt att bidra till en god service i de delar av landet som har de största geografiska läges- nackdelarna.

Åtgärden bör ha sin utgångspunkt i den generella nedsättningen med 5 procent i alla delar av landet som redan gäller enligt socialavgiftslagen (2000:980). Det föreslagna avdraget bör i likhet med den generella ned- sättningen beräknas på ett löneunderlag på högst 852 000 kronor. Det utvidgade avdraget kan således uppgå till högst 85 200 kronor per år. Sammantaget med den redan befintliga generella nedsättningen uppgår nedsättningen till högst 127 800 kronor per år. I likhet med den generella nedsättningen bör enskilda näringsidkare omfattas av stimulansåtgärden.

158

Avdraget utformas i enlighet med EG-kommissionens förordning Prop. 2001/02:4 69/2001 om stöd av mindre betydelse, s.k. försumbart stöd.

Regeringen bedömer att cirka 21 000 företag kommer att omfattas av det utvidgade avdraget och kan beräknas beröra 1–4 anställda i företagen. Fler näringsgrenar än tidigare kommer att få del av avdraget och det blir mer småföretagsinriktat. Företag inom sektorerna kol och stål, jordbruk och fiske samt transportsektorn är emellertid uteslutna på grund av EG:s statsstödsregler.

Stödets utformning, där det utvidgade avdraget gäller företag som upp- fyller vissa villkor, innebär att företagen kan förutse och kalkylera med avdraget. Till detta kommer att den administrativa hanteringen av stödet avses bli relativ snabb och enkel eftersom den inte medför något merar- bete i förhållande till den generella nedsättningen.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2002. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med ett lagförslag under hösten 2001.

9.4.2Information och rådgivning

Regeringens bedömning: Staten bör aktivt främja att företagarnas och företagens behov av korrekt och lättillgänglig information och rådgivning tillgodoses. Staten bör tillhandahålla samlad information om de lagar och regler som omgärdar företagande. Statens ansvar för affärsrådgivning bör inriktas mot områden där det finns påvisbara brister i utbudet.

Underlagsrapport: Utredningen ”Statens åtgärder för fler och växande företag” ( Annell/Nygårds, 1999) föreslår att lättillgängliga kun- skapsplattformar etableras för små företag samt att riktade insatser genomförs för speciella grupper, såsom arbetslösa, kvinnor och invand- rare. Vidare anser utredningen att staten bör ikläda sig en roll som be- ställare, snarare än som utförare, av en rad rådgivande och informerande aktiviteter.

Skälen för regeringens bedömning : Mot bakgrund av behovet av ett effektivt utnyttjande av statens resurser, och vikten av en god konkur- rens, inom detta område krävs kontinuerliga överväganden om statens roll och inom vilka områden som marknaden behöver kompletteras.

Komplicerade regler och krav på uppgiftslämnanden innebär en större belastning för entreprenörer och småföretagare än för större företag. Där- för arbetar regeringen ständigt med att förtydliga och förenkla regler så att onödig byråkrati kan minska. Regelförenkling, t.ex. via SimpLex, är en viktig del av regeringens arbete med att förbättra företagsklimatet i Sverige.

Utöver arbetet med förenklingar krävs från myndighetshåll ett konti- nuerligt arbete med att göra regelsystemet tillgängligt och begripligt. Staten har därför ett ansvar att inte införa eller behålla regelsystem som påverkar företagandet negativt utan att ha starka argument för att andra hänsyn väger tyngre. Myndighetsutövningen av regelverket bör vidare ske snabbt, rättssäkert och med minsta möjliga administrativa börda för företagen. I många fall är det lika viktigt att handläggningen sker snabbt och smidigt som att få god information och allmän rådgivning. Hur väl

159

myndigheterna lyckas med sitt uppdrag har stor betydelse för hur före-	Prop. 2001/02:4
tagarna upplever näringsklimatet.
Även detta arbete bör ske på en bred front där myndigheters förståelse
för ny- och småföretagares behov och problem bör öka. Inom detta om-
råde bör samordnad information om regler och gemensamma myndig-
hetsprojekt genomföras.
Tillväxt- och utvecklingsfaser i existerande företag är ett viktigt om-
råde för landets tillväxt. Dessa faser röner stort intresse och många stat-
liga insatser är riktade till detta område. Staten har vidare ett intresse av
att nya affärsområden utvecklas och stödjer informationsprogram inom
sådana områden. Staten kan därför vara en temporär aktör om marknaden
bedöms vara outvecklad. Information och rådgivning bör bl.a. kunna
stimulera till ökad miljökompetens i företagen samt till miljödriven
affärsutveckling i form av miljöanpassade produkter, teknik och tjänster.
Program som initieras inom detta område skall vara tidsbegränsade och
utvärderas innan en eventuell förlängning beslutas. Med anledning av att
det finns en rad privata aktörer som arbetar med rådgivning bör staten
utveckla sin roll som beställare och pröva att i konkurrens upphandla
tjänster avseende dessa områden.
Nya företag skapar nya jobb, omvandlingstryck och ekonomisk till-
växt. Det är en av tillväxtens kärnfaktorer att fler företag startas, inte bara
av personer som redan ser det som en möjlighet, utan att företagandet
också når nya grupper. För nyföretagare, eller personer i begrepp att
starta företag, är rådgivning och kunskap om företagande viktigt. Ny-
företagandet är ett område där staten bör inta en främjande roll med ope-
rativa insatser i form av information och rådgivning då inte andra aktörer
fyller behovet. Beställarrollen bör utvecklas även inom detta område.
Informationen och rådgivningen bör anpassas till olika grupper i sam-
hället då förutsättningarna att etablera sig som företagare kan skilja sig
markant.
Kunskap i olika former är avgörande för att företagare eller blivande
företagare skal kunna utveckla företaget och klara administrativa krav.
Dessutom har alla medborgare, enligt förvaltningslagen, rätt att få infor-
mation, vägledning, råd och annan hjälp av respektive myndighet. En
grundläggande roll för staten skall därför vara att tillhandhålla informa-
tion inom detta område, och förbättra tillgängligheten till denna.
Affärsrådgivning
Staten bör tillhandahålla affärsrådgivande insatser endast om motsva-
rande insatser inte finns på den privata marknaden. Avseende djupgående
rådgivning, som syftar till affärsutveckling, kompetens- och organisa-
tionsutveckling, etc., bedömer regeringen att det redan finnas en existe-
rande och i huvudsak fungerande marknad. Regeringen bedömer därför
att staten i minskad omfattning behöver tillhandahålla eller finansiera
denna typ av tjänster.
De regionala skillnaderna inom detta område är dock avsevärda och
vidare kan utbudet inom vissa affärsutvecklingsområden vara begrän-
sade. Huvudinriktningen skall vara att insatserna inom detta område skall
vara ett komplement till den privata marknaden och endast göras när sär-
skilda skäl, som t.ex. de nämnda, föreligger. Det finns bl.a. ett fortsatt	160

behov av insatser riktade främst till småföretag och nyetablerade företag Prop. 2001/02:4 i syfte att öka medvetenheten om de möjligheter som miljöanpassning av

verksamheten ger.

Affärsrådgivare för kvinnor

Ett affärsrådgivarprojekt för kvinnor har bedrivits under perioderna 1993–1996 och 1997–2000. Ambitionen har varit att främja kvinnors företagande i svenska glesbygds- och omstruktureringsregioner. I början av 2001 presenterade NUTEK utvärderingen ”Affärsrådgivare för kvinnor – en framtidsinriktad utvärdering för regional tillväxt”. Slutsat- serna är att projektet initierades utifrån ett väl dokumenterat behov, att det bidragit till att en mängd nätverk för kvinnliga företagare etablerats, att utbildningar och andra kompetenshöjande program genomförts, att frågan om kvinnors företagande förts upp på den ordinarie agendan i kommunerna och att kvinnorepresentationen i näringslivet ökat.

Principen att främja kvinnors företagande genom särskilda åtgärder har visat sig leda till framgångar. Affärsrådgivning till kvinnor bör därför även fortsättningsvis vara en del av det lokala och regionala utbudet av näringslivsservice. I detta utbud bör även nya målgrupper av företagare ingå.

I budgetpropositionen för 2002 har regeringen utökat anslaget 38:2 Näringslivsutveckling m.m. inom utgiftsområde 24 Näringsliv med 9 miljoner kronor 2002, 14 miljoner kronor 2003 och 19 miljoner kronor 2004 för att främja kvinnors och invandrares företagande. Beslut om för- delningen mellan målgrupperna liksom beslut om vilka åtgärder som skall prioriteras kommer att fattas senare.

9.4.3Kooperativt företagande

Regeringens bedömning: Uppdraget till Lokala kooperativa utveck- lingscentra bör utvidgas till att – förutom att tillhandahålla gratis in- formation och rådgivning för att starta kooperativa företag – även om- fatta främjandet av företagande och företagsutveckling i den sociala ekonomin lokalt och regionalt.

Skälen för regeringens bedömning: För att företagande skall vara
tänkbart, möjligt och tillgängligt för så många som möjligt – även för
grupper som normalt sällan startar företag – är det väsentligt att utveckla
och stimulera en mångfald av ”ingångar” till och former för företagande.
I hög grad handlar det om sådana sociala aspekter av entreprenörskap
och företagande, vad gäller både medel och mål för verksamheten, som
kännetecknar den sociala ekonomin. Företagande inom ramen för den
sociala ekonomin bedrivs i första hand i kooperativ form.
Regeringen anser att det är angeläget att aktivt främja den lokala
kooperativa utveckling som pågår. För 2001 har regeringens avsatt 20
miljoner kronor till gratis information och rådgivning för att stimulera
startande av kooperativa företag genom landets 24 Lokala kooperativa
utvecklingscentra (LKU). I budgetpropositionen för 2002 har regeringen
utökat anslaget 38:2 Näringslivsutveckling m.m. inom utgiftsområde 24	161
	161

Näringsliv med ytterligare 5 miljoner kronor för 2002, 10 miljoner Prop. 2001/02:4 kronor för 2003 och 15 miljoner kronor för 2004.

Regeringen och Föreningen Kooperativ Utveckling i Sverige har ny- ligen genomfört en nationell informationssatsning, att ”Starta eget till- sammans”, för att öka kunskaperna om den kooperativa företagsformen.

Den ursprungliga kärnverksamheten för LKU består i att tillhandhålla gratis information och rådgivning till personer och grupper som vill starta kooperativa företag.

Efterhand har dessa centra fått allt större uppgifter i att främja utveck- lingen av företagande i den sociala ekonomin och genom lokala partner- skap främja mobilisering för lokal utveckling, för att såväl skapa tillväxt och nya arbetstillfällen som utveckla och bibehålla service av olika slag.

Regeringen stödjer i dag genom länsstyrelserna och självstyrelseorga- nen kooperativa företag och projekt genom t.ex. landsbygdsstöd och projektverksamhet.

EG:s strukturfonder har i sammanhanget spelat en viktig roll. LKU har fungerat både som projektägare och stöd åt olika projekt som erhållit bidrag från de olika målprogrammen liksom från gemenskapsinitiativen Leader och Equal. Även i arbetet med de regionala tillväxtavtalen har Lokala kooperativa utvecklingscentra fungerat som företrädare för den sociala ekonomins företagande.

Det har också efter hand kommit att ställas allt större förväntningar på Lokala kooperativa utvecklingscentra att ikläda sig en vidgad roll som företagsutvecklare inom den sociala ekonomin. Behoven hos verksamma kooperativ att utveckla och ställa om sina verksamheter har ökat. I vissa fall efterfrågas också stöd till avveckling. I samband med lokalt utveck- lingsarbete efterfrågas ofta hjälp för att organisera företagande med lo- kalt demokratiskt inflytande liksom småföretagssamverkan i samklang med det lokala utvecklingsarbetet. Demokratiska former för brukarinfly- tande i driften av verksamheter inom bl.a. vård, omsorg och skola efter- frågas. Ett annat behovsområde är stöd till personalövertagande och av- knoppning av offentlig verksamhet samt demokratiska former för pro- duktion av offentliga tjänster på entreprenad. Slutligen har Lokala koope- rativa utvecklingscentra en viktig roll att spela i utvecklingen av finansie- ringsformer för otraditionellt lokalt företagande inom den sociala eko- nomin.

De flesta Lokala kooperativa utvecklingscentra är små och är därför beroende av projekt- och uppdragsmedel. Detta gör att utrymmet att kontinuerligt möta de nya behoven inom den sociala ekonomin och till lokalt utvecklingsarbete är litet. Deras möjlighet att erbjuda fasta anställ- ningar till personal är också liten. Därmed försvåras en kontinuerlig kompetensuppbyggnad.

Det finns därför skäl att vidga uppdraget till Lokala kooperativa ut- vecklingscentra till att, förutom att tillhandahålla gratis information och rådgivning för att starta kooperativa företag, även omfatta främjandet av företagande och företagsutveckling i den sociala ekonomin lokalt och regionalt.

162

9.4.4

Innovationssystem och kluster

Prop. 2001/02:4

Regeringens bedömning: Företags innovations- och lärförmåga ut- vecklas i hög grad i samspel mellan olika aktörer och geografisk när- het är viktigt i detta sammanhang. Näringslivets omvandling och kon- kurrenskraft kan därför bäst förstås utifrån ett synsätt där det enskilda företaget betraktas som en del av ett system, bestående av alla de företag, organisationer och andra aktörer med vilka företaget samspe- lar. Åtgärderna för företagsutveckling bör i ökad utsträckning präglas av att företag betraktas som delar av system – innovationssystem och kluster.

Utredningens bedömning: Den regionalpolitiska utredningen konstaterar bl.a. att en modern syn på lokalisering och konkurrenskraft inte primärt utgår ifrån kostnadsfördelar, utan snarare ifrån att företags långsiktiga konkurrenskraft bestäms av deras innovationsförmåga, flexibilitet och förmåga till ständigt lärande. Begreppen kunskap, lärande och innovation skall tolkas brett, och är inte begränsade till investeringar i forskning och utveckling samt utveckling av spjutspetsteknologi. Lärande och innovationer är avgörande också i det som brukar betraktas som lågteknologisk verksamhet.

Innovationer och lärande uppstår i samspel inom innovationssystem och kluster och geografisk närhet mellan aktörerna är betydelsefull.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna delar utred- ningens analys.

Skälen för regeringens bedömning : Näringslivets omvandling och konkurrenskraft kan bäst förstås utifrån ett synsätt där det enskilda före- taget betraktas som en del av ett system, bestående av alla de företag, organisationer och andra aktörer med vilka företaget samspelar. Hur in- novationssystem och kluster utvecklas har under senare år blivit allt mer uppmärksammat som kunskap att förstå hur näringslivet utvecklas. I detta sammanhang kan bl.a. nämnas insatserna inom de regionala till- växtavtalen för att främja utvecklingen av kluster samt insatserna inom forsknings- och innovationspolitiken för att bl.a. främja utvecklingen av regionala innovationssystem.

De program för utveckling av innovationssystem och kluster som pre- senteras i detta avsnitt skall ses som komplement till vissa av de insatser för att främja innovationssystem som redovisas i den nyligen avlämnade propositionen FoU och samverkan i innovationssystemet (prop. 2001/02:2). I denna redovisas principer för utvecklingen av den behovs- motiverade forskningen, särskilt vad gäller industriforskningsinstitutens roll i innovationssystemet. Vad avser prioriterade forskningsområden gör regeringen bl.a. bedömningen att insatser bör göras för att främja ut- vecklingen av bioteknik, informationsteknik, elektronik och materialtek- nik. Regeringen bedömer även att FoU-insatser bör inriktas till den till- verkande industrin, samt till verksamheter som baseras på svenska rå- varor, i syfte att stödja användningar av ny teknik och nya tillämpningar inom dessa.

Programmen som presenteras i detta avsnitt skall även vara nära kopplade till insatser inom nuvarande regionala tillväxtavtal och de före- slagna regionala tillväxtprogrammen.

163

9.4.4.1	Nationellt program för utveckling av innovationssystem och Prop. 2001/02:4
	kluster

Regeringens bedömning: Ett nationellt program för utveckling av in- novationssystem och kluster bör inrättas. Programmet bör omfatta to- talt 70 miljoner kronor, bedrivas under perioden 2002–2004 och syfta till att såväl stärka som komplettera den näringslivsutvecklande politi- ken inom olika politikområden.

Programmet bör även utgöra bas för andra åtgärder som syftar till att främja utvecklingen av olika innovationssystem och kluster.

Programmet bör ta fasta på och relatera till redan pågående aktivi- teter på lokal och regional nivå.

Skälen för regeringens bedömning : Flera länder har sedan många år tillbaka framgångsrikt tillämpat ett systemperspektiv, när det gäller att främja företagande och tillväxt. Sverige har i allt större utsträckning börjat tillämpa liknande principer, exempelvis genom arbetet med regio- nala tillväxtavtal och genom den nya myndighetsstrukturen för forsk- ningsfinansiering respektive näringslivs- och regionalpolitiska insatser. Utvecklingen av innovationssystem och kluster är en förutsättning för att attrahera och behålla kompetens och växande näringsgrenar i Sverige. Kunskaperna om innovationssystem och kluster bör därför öka. Människors vilja till engagemang och delaktighet bör tas till vara. Staten bör medverka till att analysera och dra slutsatser av de erfarenheter som finns runt om i landet och internationellt samtidigt som de offentliga ak- törerna aktivt bör bidra till att utveckla och verka i växande klusterbild- ningar.

För att nå framgång krävs en aktiv samverkan mellan aktörer och verk- samheter på såväl lokal, regional som nationell nivå. Staten har här en viktig roll i den innovations- och klusterpolitik som utvecklas. Konkreta åtgärder i form av analyser, statistikuppgifter, metodstöd, kvalitets- granskning, företagsstimulerande insatser och FoU-finansiering är vik- tiga komponenter i ett utvecklingsarbete med aktiv medverkan från stat- liga aktörer.

Det finns i dag ett brett spektrum av instrument som på olika sätt främjar utvecklingen i näringslivet och bidrar till kunskapsutvecklingen. Regeringens bedömning är att dessa instrument i större utsträckning skulle bidra till tillväxt och konkurrenskraft om de anpassades till en näringspolitik byggd på innovationssystem och kluster. Detta synsätt stärks av att nya och växande företag med gemensamma utvecklingsbe- tingelser ofta har ett behov av att samverka. Denna samverkan kan ske i såväl geografiskt täta miljöer med regional specialisering som i geogra- fiskt obundna nätverk.

Den nya myndighetsstrukturen för näringslivsutveckling ger nya möj- ligheter till koncentration inom strategiska områden. NUTEK/ALMI har till uppgift att stärka näringslivets förutsättningar och främja regional utveckling. Den statliga regionala organisationen för företagsutveckling skall ses över. VINNOVA skall verka för att utveckla effektiva innova- tionssystem, finansiera behovsmotiverad FoU samt för att ny kunskap så effektivt som möjligt omsätts i produkter, processer, tjänster och arbets- liv. ITPS har en viktig roll i att med omvärldsanalyser och oberoende

164

utvärderingar bidra till att höja kunskapsnivån. Därutöver finns också Prop. 2001/02:4 Delegationen för utländska investeringar i Sverige (ISA), vars uppgift är

att attrahera utländska direktinvesteringar till Sverige.

Regeringen avser att inrätta ett nationellt program för utveckling av in- novationssystem och kluster. Programmet avses bedrivas under perioden 2002–2004 och omfatta totalt 70 miljoner kronor. Programmet skall stärka och komplettera den näringslivsinriktade politiken så att den får en ökad systemsyn på både nationell och regional nivå. Långsiktiga insatser för att stimulera innovationssytem och kluster, analys- och metodstöd, identifiering av hinder och möjligheter för företagsutveckling inom ramen för effektiva innovationssystem, kvalitetsgranskning, FoU-insatser samt skapande av relationer och nätverk skall prioriteras. Programmet skall vara nära kopplat till nuvarande regionala tillväxtavtal och de före- slagna regionala tillväxtprogrammen och skall ses som ett komplement till vissa insatser för att främja innovationssystem som redovisas i propo- sitionen FoU och samverkan i innovationssystemet (prop. 2001/02:2). Regeringen avser att ge berörda myndigheter i uppdrag att utforma pro- grammet samt ansvara för genomförandet.

Programmet skall även utgöra bas för åtgärder som syftar till att ut- veckla olika innovationssystem och kluster, bl.a. nedan angivna förslag.

För att på längre sikt anpassa den näringslivsutvecklande politiken mot ökad systemsyn, är det nödvändigt att identifiera möjligheter till omställ- ning av den befintliga medelsarsenalen. Regeringen avser därför att upp- dra till berörda myndigheter att redovisa förslag till omprövning och komplettering av den befintliga medelsarsenalen i syfte att främja en systemsyn.

Regeringen har under perioden 1994–2000 bedrivit ett program, det s.k. företagskonsortieprogrammet, med syfte att göra kompetenshöjande insatser i företag i främst norra Sverige, Bergslagen och sydöstra Sverige. Vid utformningen av det nationella programmet för innovations- system och kluster bör slutsatser och förslag enligt Nordregio:s utvärde- ring av företagskonsortieprogrammet beaktas.

9.4.4.2Utredning om utbyggnad av bil- och komponenttestklustret i övre Norrlands inland

Regeringens bedömning: En utredare bör tillkallas med uppdrag att föreslå åtgärder för att stödja verksamheten med fortsatta och ut- byggda bil- och komponenttester avseende klustret i övre Norrlands inland.

Skälen för regeringens bedömning: Biltestverksamheten började i övre Norrlands inland i slutet på 1960-talet. Verksamheten har, framför allt under den senaste tioårsperioden, haft en stark tillväxt och kan nu sägas utgöra ett regionalt kluster, som i sin tur ingår i det nationella for- donsklustret. Tester av fordon och komponenter görs i dag i bl.a. Arjeplogs, Arvidsjaurs, Älvsbyns, Jokkmokks och Kiruna kommuner i ett tjugotal anläggningar. Arjeplog har den största andelen av testverk- samheten. Många av världens ledande bil- och komponentföretag finns representerade i regionen. 1999 beräknades branschen ha cirka 300 direkt

165

sysselsatta, samt cirka 1 500 personer som tillfälligt arbetade i regionen Prop. 2001/02:4 under perioden november – april. Omsättningen beräknades till cirka 150

miljoner kronor.

En fungerande testverksamhet är värdefull i en region som sedan lång tid har haft bland den högsta arbetslösheten i riket. Boliden AB har dess- utom meddelat att man har för avsikt att lägga ned Laisvallsgruvan i Arjeplogs kommun den 31 oktober 2001.

Testverksamheten drar fördel av kylan, mörkret och glesheten – fakto- rer som vanligtvis beskrivs som negativa. Testverksamheten pågår huvudsakligen under perioden november – april, vilket har stor positiv inverkan på regionen under lågsäsong.

För att möta kundernas krav på en fungerande testverksamhet i fram- tiden behövs både god infrastruktur och service i form av mark för bygg- nation, iordningsställande av testbanor, vägnät, flyg- och järnvägsförbin- delser, tele- och datalinjer, boendemöjligheter, restauranger och utbild- ningsinsatser. För närvarande är flaskhalsarna brister i boendekapaci- teten, i data- och telekommunikation, samt behovet av bl.a. teknisk kom- petensutveckling.

De lokala entreprenörerna har hittills huvudsakligen arbetat själva di- rekt mot enskilda kunder, dvs. bil- och komponentföretagen. Något nät- verk för ömsesidigt samarbete och nytta har inte funnits och inte heller har någon samlad marknadsföring av vare sig regionen eller företagen förekommit.

Marknaden växer fortfarande men det finns hotbilder bl.a. i form av konkurrerande testverksamheter i norra Finland, i Japan och i Nord- amerika.

För att ta de första stegen för att möta hotbilder nu och i framtiden, samt verka för fortsatt tillväxt och utveckling av testverksamheten, har de lokala entreprenörerna gått samman och bildat en ideell förening; Swedish Provingground Association (SPA).

För att stödja och utveckla bil- och komponenttestverksamheten i övre Norrlands inland avser regeringen att tillkalla en utredare för att utreda förutsättningar och föreslå åtgärder för att utveckla testverksamheten.

Utredarens arbete skall ske i samråd med Näringsdepartementet, NUTEK, VINNOVA, berörda kommuner, länsstyrelser, länsarbets- nämnder, universitet och högskolor, ALMI Företagspartner AB i berörda län, ISA, Norrlandsfonden och SPA.

Utredaren skall även beakta avslutade och pågående utredningar som är relevanta för entreprenörskap i glesbygd. Programmet skall vara nära kopplat till nuvarande regionala tillväxtavtal och de föreslagna regionala tillväxtprogrammen och det nationella programmet för innovations- system och kluster.

166

9.4.4.3	Ett program för hållbar tillväxt inom ett kluster omfattande Prop. 2001/02:4
	de mineralutvinnande branscherna

Regeringens bedömning: Ett program för utveckling av industri-, mine- ral-, ballast- och stenindustrierna inom stödområdena t.ex. Bergslagen och Norrlands inland bör bedrivas under perioden 2002–2004 och om- fatta totalt 15 miljoner kronor. Programmet bör inriktas mot tillämpad forskning och kompetensutveckling och samverka med liknande utveck- lingsprogram för gruvnäringen, t.ex. Georange-programmet i Malå. Syftet med programmen skall vara att skapa en hållbar tillväxt i ett kluster för de mineralutvinnande branscherna.

Skälen för regeringens bedömning: Sveriges geologiska undersök- ning har genomfört en branschutredning (1998) och en fördjupnings- studie om industriella mineral och bergarter (2000). Utredningen inne- håller ett programförslag – MinBaS, som syftar till hållbar tillväxt i de branscher som baserar sin produktion på industriella mineral och berg- arter. Klustret består av tre huvudområden, bergmaterial eller ba llast, industrimineral samt natursten. Utredningen har remissbehandlats och förslagen i de delar som blev aktuella för fördjupning, stö ddes av huvud- delen av remissinstanserna. Arbetet med den fördjupade st udien har re- sulterat i ett nätverk av företag och organisationer som är verksamma i eller i anslutning till de tre huvudområdena.

Företag i det aktuella klustret finns över hela landet, huvudsakligen i gles- och landsbygd. De flesta företagen är små och medelstora, men det finns också ett antal större för etag.

Sverige har goda förutsättningar att få en hållbar tillväxt i mineral- industrin och öka e xporten, främst till norra Europa. Exempel på utveck- lingsåtgärder, som särskilt berör mindre företag i gles- och landsbygd, är inventering, klassificering och presentation av nya fyndigheter, där kart- läggning av specifika kvaliteter kan göras i lämpl iga områden. Inom återanvändning kan nämnas projekt för ny användning av res tmaterial. Ett intressant område kan vara utveckling av framtida cementbaserade material.

Ett program för utveckling av industrimineral-, ballast- och stenindu- strierna inom stödområdena, t.ex. Bergslagen och Norrlands inland, bör bedrivas under perioden 2002–2004 och omfatta totalt 15 miljoner kronor. Programmet bör inriktas mot tillämpad forskning och kompe- tensutveckling och samverka med liknande utvecklingsprogram för gruvnäringen, t.ex. Georange-programmet i Malå.

Programmet skall stärka arbetet över de traditionella gränserna för branschtillhörighet men också hela processen från geologisk undersök- ning till färdig produkt. Tekniköverföring skall prioriteras både till före- tagen och till kunden/användaren samt mellan företag, främst från de större till de små och m edelstora. Leverantörer av utrustning förutsätts kunna delta i programmet. Det nätverk som industrin nu startat utgör en god bas för arbetet.

Programmet skall administreras inom ramen för FoU-verksamheten inom Sveriges geologiska undersökning. En förutsättning för program- met är att företagen inom klustret bidrar med motsvarande belopp. Meto-

167

der för utvärdering skall i ntegreras i programmet så att resultat eller tren- Prop. 2001/02:4 der tydligt kan redovisas under 2005.

De mineralutvinnande branscherna, dvs. utvinning av malm, industri- mineral, sten och ballast, ges härigenom goda möjligheter att utvecklas till ett starkare kluster. Det presenterade programmet är en del, en annan, samverkande del är de insatser, som riksdagen tidigare beslutat om, dvs. 4 miljoner kronor per år under perioden 2001–2003 för att stödja forsknings- och utvecklingsinsatser i Norrbottens- och Västerbottens län med inriktning mot hållbar utveckling inom gruvnärin gen och för kom- petensutveckling med anknytning till geovetenskap, malmgeologi och bergteknik, bl.a. genom Georangeprogrammet i Malå. Samtidigt som regeringen i förra årets budgetproposition aviserade åtgärder för bl.a. Georange-programmet, redovisades också viss förstärkning till malm- geologisk forskning vid Luleå Tekniska Universitet.

Regeringen anser att ett samarbete mellan de berörda bransche rna och programmen ger förutsättningar för olika aktörer att arbeta med sina styrkeområden till gagn för utveckling av sysselsättning och hållbar ut- veckling av naturresurser. Samarbete har redan inletts mellan branscherna genom industriorganisationerna Svenska Gruvföreningen och Grus- och Makadamföreningen. Viktiga gemensamma frågor är t.ex. utbildning och kompetensförsörjning. Sammantaget handlar det om in- satser rörande mineralutvinning om totalt 23 miljoner kronor under tre år. Syftet är att skapa hållbar utveckling i ett kluster för de mineral- utvinnande branscherna.

Programmet skall vara nära kopplat till utvecklingen av nuvarande regionala tillväxtavtal, de föreslagna regionala til lväxtprogrammen och det nationella programmet för innovationssystem och klu ster.

9.4.4.4Ett program för hållbar tillväxt inom det nationella trä- klustret

Regeringens bedömning: Ett program för att främja en hållbar tillväxt inom det nationella träklustret bör bedrivas under perioden 2002–2004 och bör omfatta totalt 20 miljoner kronor. Syftet är att främja utveck- lingen av det större nationella skogsklustret. Programmet bör inriktas mot projekt som främjar samverkan mellan träindustriföretag i regionala leverantörsgrupper, samt stimulerar till en optimal användning av skogs- råvaran och en mer varierad lokal vidareförädling av denna.

Skälen för regeringens bedömning : En förbättrad skogsvård kan öka produktionen av varor och tjänster, bl.a. produktion av virke och andra skogsprodukter och därmed bidra till att skapa arbetstillfällen. Skogs- resurser kan, eftersom de är förnyelsebara, hanteras på ett sätt som är förenligt med miljöhänsyn. Skogen är därmed fortfarande en viktig ut- vecklingsresurs.

En god utveckling av det nationella skogsklustret har stor betydelse för tillväxt och sysselsättning i Sverige. Det förutsätter en god utveckling av det nationella träklustret som ingår i det större skogsklustret. Betydelsen av både den direkta och indirekta sysselsättningen är särskilt stor i lokala arbetsmarknadsregioner som inte fungerar så väl. Under senare år har

168

marknaden för träprodukter kännetecknats av en ökande konkurrens från Prop. 2001/02:4 andra material och från trävaruleverantörer i exempelvis Ryssland och

Östeuropa. Samtidigt sker en snabb omstrukturering av trämanufaktur- industrin, byggindustrin och byggvaruhandeln i Europa. Denna utveck- ling gör det nödvändigt att utveckla det nationella träklustret.

Stora delar av den svenska träindustrin utgörs av små och medelstora företag. Genom att utveckla regionala leverantörsgrupper kan företag med kompletterande produkter eller produktionsresurser samverka i för- ädlingskedjan skog-såg-trämanufaktur. Härigenom skapas förutsättningar för företagen att bli kvalificerade och konkurrenskraftiga samarbetspart- ners och leverantörer av mer förädlade produkter till exempelvis den europeiska bygg-, snickeri- eller möbelbranschen. Det är även angeläget att stimulera till en optimal användning av skogsråvaran och en mer vari- erad lokal vidareförädling i det småskaliga näringslivet. Genom en ökad vidareförädling av träråvaran, inom exempelvis bygg-, snickeri- eller möbelbranschen, ökar förädlingsvärdena jämfört med försäljning av sågade trävaror. Trä är ett miljövänligt material som i ökad utsträckning bör kunna användas i husbyggandet. För att uppnå detta behövs åtgärder för utbildning, kompetensutveckling, investeringar och samordningar mellan olika aktörer inom hela träklustret. Arbetet i de tänkta nätverken förutsätter ett effektivt utnyttjande av modern informationsteknik.

Ett program för att främja en hållbar tillväxt inom det nationella trä- klustret bör bedrivas under perioden 2002–2004. Syftet är att främja ut- vecklingen av det större nationella skogsklustret. Programmet bör inrik- tas mot projekt som främjar samverkan mellan träindustriföretag i regio- nala leverantörsgrupper, samt stimulerar till en optimal användning av skogsråvaran och en mer varierad lokal vidareförädling av denna. Pro- grammet bör omfatta totalt 20 miljoner kronor.

Programmet skall vara nära kopplat till nuvarande regionala tillväxt- avtal och de föreslagna regionala tillväxtprogrammen och det nationella programmet för innovationssystem och klu ster.

Regeringen avser att ge berörda myndigheter i uppdrag att utforma programmet samt ansvara för genomförandet.

9.4.5Kapitalförsörjning

Regeringens bedömning: Även fortsättningsvis bör staten ha en be- tydelsefull funktion i att, där marknaden inte fungerar tillfredsstäl- lande, stödja företagens kapitalförsörjning. De olika former av stimu- lans som finns i dagens skilda system bör dock prövas i relation till statens roll, samt harmoniseras och samordnas. Det stöd som ges från staten bör bidra till en hållbar utveckling.

Underlagsrapporter: Den regionalpolitiska utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

I rapporten Statens åtgärder för fler och växande företag föreslogs att staten skall undvika ekonomiska stöd till enskilda företag och att ett generellt garantisystem bör ersätta övriga insatser.

Riksrevisionsverkets rapport Tillväxt genom kunnigt kapital (RRV 2000:18) föreslår att en mellanhandsmodell införs där statens roll blir att

169

beställa tjänster, dela risken med mellanhänderna och kontrollera att vill- Prop. 2001/02:4 koren följs.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna instämmer i den regionalpolitiska utredningens bedömning .

Skälen för regeringens bedömning : En effektivt fungerande kapital- marknad är en grundförutsättning för skapandet av nya företag och till- växt i befintliga företag. Kapitalmarknaden är ett område inom vilket huvudsakligen privata aktörer står för verksamheten.

Det finns dock brister i marknadens utbud av kapital. Det finns också stora geografiska skillnader. Bristerna kan bl.a. bero på svårigheter med riskbedömningen i samband med lån till nya- och små företag eller bristande lönsamhet för lån av ringa storlek. Svårvärderade realsäker- heter i vissa regioner och branscher kan vara andra anledningar liksom bristande erfarenheter i samband med hanteringen av lån till vissa grupper. För att motverka dessa brister, och i vissa skeden också bidra till att utveckla marknaden, bör staten ha ett antal instrument för att komplettera marknaden.

Studier visar vidare att kvinnor upplever större problem än män i låne- situationer. Det innebär dels att kvinnor har svårare att komma till tals och få förståelse för sina idéer hos finansiärer dels att de i stor utsträck- ning inte ens utnyttjar möjligheten att vända sig till externa finansiärer.

NUTEK/ALMI har i uppdrag att göra en samlad redovisning av er- farenheter och möjligheter för särskilda grupper av småföretagare att ut- nyttja de finansiella lånesystem som finns idag. Kvinnors, ungdomars och invandrares möjligheter att få lån till företagande inom särskilt tjänstesektorn skall speciellt belysas. Vidare skall de lämna förslag till åtgärder för att förbättra långivningen och till insatser för att förbättra attityden i lånehanteringen för berörda grupper. Förslagen avses ligga till grund för de slutliga utformningarna av föreslagna förändringar avseende riskkapital, lån och garantier.

Staten kan påverka småföretagens kapitalförsörjning genom främst skatteregler, riskkapital, lånekapital och bidrag.

Staten har idag ett flertal organ som på olika sätt kan underlätta små och medelstora företags finansiering. Väsentliga, direkt företags- främjande, insatser görs i de olika systemen. Merparten av besluten fattas på regional nivå. ALMI Företagspartner AB beslutade om lån på drygt 800 miljoner kronor under 2000. Stiftelsen Norrlandsfonden beslutade om lån och garantier till företag i de fem nordligaste länen på samman- lagt 192 miljoner kronor. Länsstyrelserna och de regionala självstyrelse- organen beslutade om olika företagsstöd i form av bidrag för cirka 730 miljoner kronor samt landsbygdslån för cirka 7 miljoner kronor. Arbets- förmedlingarna beslutade om bidrag till stöd för start av näringsverksam- het för cirka 1,1 miljarder kronor under samma år. Därtill kan läggas be- slut från centrala aktörer som regeringen, NUTEK, Stiftelsen Industri- fonden och Innovationscentrum.

I de län där de regionalpolitiska företagsstöden har betydande omfatt- ning har ALMI Företagspartner AB:s långivning relativt mindre omfatt- ning. I de nordligaste länen kan det också förklaras av att Norrlands- fonden är verksam inom samma område. De länsvisa utfallen av stöden till start av näringsverksamhet synes relativt oberoende av övrig lån - och

bidragsgivning.

170

Regeringen bedömer att staten även fortsättningsvis har en funktion i Prop. 2001/02:4 att stödja företagens och företagarnas kapitalförsörjning. Beträffande

ändrade skatteregler som ett av medlen för detta, avser regeringen åter- komma när utredningen om reglerna för beskattning av ägare i fåmans- företag har lämnat sitt slutbetänkande.

De framtida statliga insatserna bör präglas av en strävan mot en tyd- ligare samordning av statens finansieringsformer, en hög kompetens, möjligheter att väga olika finansieringsformer mot varandra och mot ett styrsystem som möjliggör prioriteringar och omprövningar i takt med att marknaden utvecklas. Vidare kan t.ex. konjunkturutvecklingen förändra förutsättningarna för statens roll.

En allmän utgångspunkt måste också vara att den framtida statliga finansieringen, liksom övriga företagsfrämjande åtgärder, inom de natio- nella ramarna, skall utgå från regionernas skilda behov och prioriteringar, vilket främst kan ske inom ramen för de föreslagna tillväxtprogrammen.

Utgångspunkter för regeringens fortsatta överväganden när det gäller kapitalförsörjning är att tydligt motivera och precisera statens roll att komplettera marknaden och att löpande ompröva insatserna. I de tre föl- jande avsnitten redovisas förslag och bedömningar avseende statens roll och åtgärder för riskkapital, lån och garantier samt bidrag.

9.4.5.1Riskkapital

Regeringens bedömning: Statens insatser avseende riskkapital, d.v.s. ägarkapital, bör i huvudsak inriktas mot att skapa institutionella förut- sättningar för den privata marknaden.

Statliga aktörer inom riskkapitalmarknaden bör ha en uttalat mark- nadskompletterande roll.

Nätverk mellan investerare, konsulter och entreprenörer bör främ- jas. Nuvarande finansierings- och riskkapitaldatabas bör utvecklas.

Underlagsrapporter: Regionalpolitiska utredningens förslag överens- stämmer i princip med regeringens bedömning. Utredningen anser dock att frågan om s.k. riskkapitalavdrag bör prioriteras och utredas snarast. En lösning som utredningen studerat är att enskilda personer skulle slippa realisationsvinstskatt i samband med försäljning av aktier, under förutsättning att skatten investeras i aktier i mindre företag i regional- politiskt prioriterade områden.

Förslagen i rapporten Statens åtgärder för fler och växande företag (Annell/Nygårds, 1999) överensstämmer i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Huvudparten av remissinstanserna instämmer i underlagsrapporternas bedömning. En majoritet av remissinstanserna ställer sig positiva till utredningens förslag att frågan om riskkapital- avdrag bör prioriteras och utredas snarast. Riksskatteverket avstyrker förslaget.

171

Skälen för regeringens bedömning :

Prop. 2001/02:4

Allmänna riktlinjer

Ett företag finansieras normalt med riskkapital (ägarkapital) och låne- kapital. Den främsta skillnaden mellan dessa finansieringsformer är att den som satsar riskkapital tar en högre risk än övriga finansiärer i och med att kapitalet dels ger en osäkrare avkastning, dels kommer i sämre förmånsrättsordning än lånekapital.

Riskkapitalförsörjningen till företag bör i princip hanteras av markna- den. Regeringens målsättning är att underlätta de institutionella förutsätt- ningarna avseende investeringar i riskkapital i små och medelstora före- tag. Med institutionella förutsättningar menas de regelverk och faktorer som direkt eller indirekt påverkar den privata riskkapitalmarknadens ut- veckling, t.ex. juridiska hinder, skatteregler, innovationsklimat, kompe- tensutveckling etc. I detta avseende arbetar även regeringen aktivt till- sammans med övriga länder inom EU för att skapa förutsättningar för en alleuropeisk marknad för riskkapital. Regeringen anser inte att en utred- ning om uppskjuten reavinstbeskattning vid återinvestering i onoterade småföretag i regionalpolitiska stödområden bör tillsättas. Detta främst mot bakgrund av pågående utredningar, bl.a. om de s.k. 3:12-reglerna.

Nätverk och kunskap

Det är viktigt att stimulera tillgång och efterfrågan på privat riskkapital. Ett sätt är att skapa nätverk mellan investerare, konsulter och entreprenö- rer. En rad olika nätverk (bl.a. nätverk av s.k. företagsänglar och kon- sultnätverk) håller på att byggas upp på marknaden för att underlätta kontakter mellan investerare, konsulter och entreprenörer. Staten har en roll att underlätta, samordna och skapa etiska regler för denna typ av nät- verk. Detta bör vara en uppgift för bl.a. NUTEK/ALMI.

God information om olika kapitalkällor är också en viktig grundläg- gande förutsättning. En kunskapskälla som kan utvecklas för detta ända- mål är NUTEK:s finansierings- och riskkapitaldatabas. Arbetet med ut- vecklingen av denna bör ske i nära samarbete, innehållsmässigt och finansiellt, med aktörerna på marknaden.

Statligt riskkapital

I de fall staten agerar på riskkapitalmarknaden i syfte att främja företags- utveckling, t.ex. genom Stiftelsen Industrifonden och ALMI Företags- partner AB, skall insatserna vara marknadskompletterande. Behovet av marknadskompletterande insatser kan variera i olika delar av landet och för olika grupper. I takt med att den privata riskkapitalmarknaden ut- vecklas och förändras bör utvärdering och omprövning ske av de statliga insatserna. Områden där marknaden för närvarande bör kompletteras är tidiga skeden i företagsutveckling, branscher som har hög utvecklings- potential men inte attraherar riskkapitalmarknaden och i de regioner där marknaden ännu är svagt utvecklad. Dessutom utnyttjar kvinnor och in-

vandrare riskkapital förhållandevis mindre än andra grupper av företa-

172


gare. Staten bör medverka till att öka förståelsen för deras behov, och					Prop. 2001/02:4
därmed öka tillgängligheten till riskkapital för alla företagare.
	Uppgifterna för de statliga aktörer som verkar inom riskkapitalmark-
naden skall ses över och anpassas till vad som nu framhållits.
	Inom arbetet med EG:s strukturfonder har i olika programdokument
redovisats behov av att i vissa områden komplettera marknaden genom
att tillskapa riskkapitalfonder. I nämnda översyn kommer frågan om
eventuell medfinansiering av riskkapitalfonder att övervägas.
9.4.5.2		Lån och garantier

	Regeringens förslag: Stödformen lån till privata regionala invest-
	mentbolag avskaffas.
	Regeringens bedömning: Statliga aktörer inom lånemarknaden bör
	ha en uttalat marknadskompletterande roll. Staten bör ha en fortsatt
	viktig roll, främst i tidiga skeden. Ett system med generella mikrolån
	bör införas och administreras av ALMI Företagspartner AB. Ett
	system med generella lånegarantier utreds. Staten bör underlätta fram-
	växten av regionala kreditgarantiföreningar. Ett särskilt projektstöd
	bör lämnas för information om start av sådana föreningar.
	Underlagsrapporter: Den regionalpolitiska utredningen föreslår att
ett system med kreditgarantier utreds.				Vidare föreslås att
landsbygdslånen liksom landsbygdsstödet i övrigt bibehålls, men inriktas
mot		entreprenörskapsutveckling,	mjuka	kunskapsutvecklande

investeringar och samverkan mellan företag. Landsbygdslånen bör också organiseras och hanteras i programform där genomförandeansvaret i första hand ligger på lokal nivå. Regionalt bör man dock ha ett samordningsansvar och ett ansvar för utvärdering. Utformning av program, genomförande och utvärdering bör, där så är möjligt, ske i samverkan med den föreslagna ”programgruppen för entreprenörskap”.

Utredningen föreslår även att särskild vikt bör läggas på att utveckla de s.k. kvinnolånen, som idag finns inom ramen för ALMI Företagspartner AB:s verksamhet.

Riksrevisionsverkets rapport Tillväxt genom kunnigt kapital (RRV 2000:18) föreslår att en mellanhandsmodell införs, i vilken statens roll blir att beställa tjänster, dela risken med mellanhänderna och kontrollera att villkoren följs.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna till den Regio- nalpolitiska utredningens förslag instämmer att frågan om lånegarantier bör utredas. Vidare har en majoritet av remissinstanserna en positiv syn på landsbygdslånen, liksom på landsbygdsstödet i övrigt och delar utred- ningens syn att nya vägar bör prövas. De flesta remissinstanser tillstyr- ker utredningens förslag att utveckla lån till kvinnors företagande.

Skälen för regeringens förslag och bedömning : Det finns även fort- sättningsvis ett behov av att komplettera bankernas utlåningsverksamhet med statliga insatser. Statens främsta kapitalförsörjningsinstrument bör vara lånefinansiering. Den skall vara ett komplement till annan låne- finansiering. Detta innebär att statens risk blir högre än bankernas. Denna risk avspeglas som regel i villkoren för de statliga lånen.

173

Lån till privata regionala investmentbolag avskaffas

Prop. 2001/02:4

Den regionalpolitiska stödformen lån till privata regionala investment- bolag, som infördes år 1982, kan endast beslutas av regeringen. Syftet med stödformen är att främja en expansion av små och medelstora före- tag inom de nationella stödområdena, dels genom att öka tillgången på privat riskvilligt kapital, dels genom att tillföra företagen kompetens i form av ledningskunnande. Stödformen har emellertid inte utnyttjats under de senaste fem åren.

Mot bakgrund av att erfarenheterna av stödformen är övervägande ne- gativa föreslår regeringen att stödformen skall upphöra.

Befintliga statliga låneinstrument

ALMI Företagspartner AB (ALMI) arbetar för att små och medelstora företag skall växa och för att nya livskraftiga företag startas. ALMI skall komplettera bankerna och ta större risk men också bevara sitt eget kapital intakt. Vidare skall dess finansiering bidra till tillväxt i små och medel- stora företag. ALMI medverkar till att små företag får ökad tillgång till marknadens samlade kapitalutbud. När banker inte kan finansiera fullt ut på grund av bristande säkerheter, kan ALMI Företagspartner AB gå in och finansiera topplån. I normalfallet svarar andra finansiärer, vanligtvis företagsägaren tillsammans med bank, för den största delen av finansie- ringen och ALMI övrig del.

Stiftelsen Industrifondens låneverksamhet vänder sig främst till företag som befinner sig i ett expansionsskede, t.ex. med industriella utveck- lingsprojekt och marknadssatsningar. Projekten bör omfatta minst fyra miljoner kronor. Stiftelsen Norrlandsfonden, som verkar i de fem nordli- gaste länen, bedriver verksamhet med främst lån, villkorslån och garan- tier. Den samverkan som utvecklats med ALMI innebär bl.a. att Norrlandsfonden normalt engagerar sig i projekt med större kapital- behov.

Nyföretagarlån inom ALMI:s verksamhet får lämnas i samband med att en företagare påbörjar sin verksamhet. Lån får lämnas med högst en miljon kronor varav ALMI:s del får täcka högst 30 procent av det beräk- nade finansieringsbehovet. Lånet är räntefritt under de två första åren. Lånet är vidare amorteringsfritt under den första tredjedelen av lånets löptid. Erfarenheterna visar att den uteblivna uppföljningen under de första två åren har en negativ inverkan på lånets utfall. Räntefriheten speglar inte heller lånets marknadskompletterande roll med hög risk. Regeringen avser därför att införa en möjlighet att ta ut ränta från lån- tagaren även under de första två åren.

Landsbygdslån kan lämnas av länsstyrelser och självstyrelseorgan för motsvarande investeringar som landsbygdsbidrag, nämligen materiella och immateriella investeringar, och kan tillsammans med landsbygds- bidrag uppgå till högst 70 procent av godkänt stödunderlag.

Syftet är att främja sysselsättning och tillväxt. Med materiella in- vesteringar avses investeringar i byggnader, anläggningar, maskiner, in- ventarier samt båtar som är nödvändiga för drift av företag i skärgården.

Med immateriella investeringar avses investeringar i produktutveckling, patent, licenser, marknadsföring, utbildning etc.

174

Regeringen bedömer att, förutom lån till privata regionala investment- Prop. 2001/02:4 bolag, bör nuvarande former av statliga lån kvarstå. Generellt gäller

dock, att i takt med att den privata kapitalmarknaden utvecklas, bör ut- formningen av bl.a. statliga låneinstrument och motsvarande kontinuer- ligt omprövas för att passa in i förändrade näringslivsstrukturer och regi- onala behov.

Mikrolån

Majoriteten av nya företag startar som levebrödsföretag och har en lokal marknad. Företagen har i de flesta fall relativt små finansieringsbehov men kan ändå ha svårigheter att tillgodose finansieringsbehovet på kapi- talmarknaden. Svårigheten ligger främst i att kapitalmarknaden inte har någon historia att grunda sin kreditbedömning på och att hanteringen av små krediter kan vara olönsam. Svårigheterna med anskaffning av små krediter har tidigare bedömts vara huvudsakligen ett problem för kvinnor, invandrare och ungdomar. Efterfrågan har av ALMI och andra aktörer dock bedömts vara hög i hela gruppen av nyföretagare och små- företagare.

Regeringen avser därför att införa ett generellt mikrolån. Lånet avses utformas med samma villkor som företagarlån till kvinnor, bl.a. skall en uppföljning av lånet ske årligen. Det är dock angeläget att de tidigare prioriterade grupperna, kvinnor, ungdomar och invandrare ges fortsatt prioritet. Kunskap och erfarenhet av dessa gruppers behov skall beaktas vid all kredithantering. ALMI har en viktig uppgift att arbeta för en för- bättring av kapitalförsörjningen för grupper som på grund av olika or- saker har svårigheter att erhålla medel från kapitalmarknaden.

Kapital i tidiga skeden

Det senaste decenniet har, som tidigare nämnts, den privata kapitalmark- naden vuxit markant. Fortfarande finns det många företag som har svårt att attrahera kapital i mycket tidiga skeden, då den affärsmässiga risken är för hög och kapitalinsatsen ofta för liten. Såddfinansiering är en statlig stödform för finansiering av projekt i sådana mycket tidiga skeden som handhas främst av NUTEK. De har haft ett omfattande samarbete med bl.a. teknopoler för att få såväl en regional kompetens som möjlig het att få in intressanta projekt från stora delar av landet. Även länsstyrel serna och de regionala självstyrelseorganen har möjlighet att besluta om såddfinansiering enligt teknikförordningen.

NUTEK/ALMI har slutit avtal om samarbeten med Industrifonden och Innovationscentrum. Samarbetet med Industrifonden avser främst han- tering och finansiering av lån till teknikbaserade företag i tidiga skeden och finansiering av företag i tidig tillväxtfas. Samarbetet med Innova- tionscentrum avser innovations- och affärsutvecklingsområdet. Regeringen ser mycket positivt på dessa avtal, som kommer att främja dels tillgången på kapital i tidiga skeden, dels administrativ samordning och samverkan.

175

Lånegarantier

Prop. 2001/02:4

Statliga lånegarantier är ett alternativ till direkta statliga lån och har ibland hävdats vara ett mer effektivt sätt att förbättra kredittillförseln till småföretag. Ett garantisystem bygger på att staten garanterar banklån, och delar risktagandet med banken eller något annat privat låneinstitut. En fördel med ett sådant system kan t.ex. vara att utbudet av privata aktö- rer som erbjuder lånefinansiering till företag ökar genom banksektorns engagemang. Bedömning, beslut och uppföljning av garantierna kan skötas av en statlig aktör eller av bankerna. Genom ett garantisystem kan tillgången på lånekapital öka, till förmån för företagen. Detta skulle kunna minska behovet av olika typer av företagsstöd. Såväl ALMI som Industrifonden och Norrlandsfonden kan redan idag teckna garantier för företagens banklån eller för andra förpliktelser. Regeringen har tidigare uttalat att användningen av lånegarantier bör intensifieras (prop. 1997/98:62 Regional tillväxt – för arbete och välfärd). Samtliga dessa organ har även möjlighet att idag utöka garantiverksamheten inom be- fintliga ramar. Garantier används dock av olika skäl fortfarande i mycket ringa omfattning varför det kan finnas skäl att se över detta verktyg. För ALMI Företagspartner AB:s del utgjorde t.ex. garantierna endast cirka fyra procent av deras totala finansiella engagemang under 1999.

Regeringen bedömer att ett utvecklat lånegarantisystem skulle kunna ersätta vissa av statens kapitalförsörjningsinsatser. Regeringen har därför nyligen givit NUTEK i uppdrag att, i samarbete med ALMI, redovisa en modell för hur ett lånegarantisystem kan utformas. Uppdraget skall redo- visas senast den 31 december 2001.

Vidare avser regeringen att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att pre- sentera ett förslag till lånegarantisystem. Regeringens ambition är att ett utvecklat lånegarantisystem skall finnas den 1 januari 2003.

Regionala kreditgarantiföreningar

Regionala kreditgarantiföreningar är en ny form av organisation för finansieringslösningar i Sverige. I framför allt i södra Europa har kredit- garantiföreningar funnits sedan länge. En kreditgarantiförening ställer garantier för lån och andra krediter som småföretagare har behov av för sin rörelse. Den verkar på det lokala planet. Organisationen är tänkt att bygga på privat finansiering av lokala företagare som bildar verksam- heten. Kreditgarantiföreningar hanteras i svensk rätt som kreditmark- nadsbolag. Sådana bolag måste ha tillstånd av Finansinspektionen. Vidare finns ett krav på ett minsta eget kapital på fem miljoner euro. Det finns undantag, med krav på minsta eget kapital på en miljon euro, för mindre kreditmarknadsföretag som har en omsättning som inte överstiger 100 miljoner kronor. Kooperativa institutet har verkat för bildande av Sveriges kreditgarantiförening för lokal utveckling, ekonomisk förening.

Regeringen anser att det är viktigt att främja framväxten av lokala ini- tiativ inom detta område. Ett särskilt bidrag bör lämnas om totalt 3 miljoner kronor under perioden 2002–2004 för att informera om hur man startar lokala och regionala kreditgarantiföreningar. Bidraget bör lämnas till berörda lokala aktörer.

176

9.4.5.3

Bidrag

Prop. 2001/02:4

Regeringens förslag: Småföretagsstödet avvecklas.

Regeringens bedömning: Övriga bidragsformer bör tills vidare bibe- hållas, men inriktningar och beslutsordningar bör ses över och utvecklas. Sysselsättningsbidraget kommer att utvärderas.

Underlagsrapporter: Enligt den regionalpolitiska utredningen har de selektiva stödformerna till viss del negativa effekter och bör på sikt av- vecklas och ersättas av generella lösningar. De bör dock inte avvecklas förrän de föreslagna alternativa lösningarna är färdigutvecklade och kan tas i bruk. Utredningen bedömer sålunda att de selektiva stödformerna av olika skäl kommer att vara nödvändiga under en övergångsperiod. Detta inte minst utifrån det faktum att de ingår som viktiga verktyg och med- finansiering i EG:s strukturfondsprogram.

Den regionalpolitiska utredningen föreslår att regionalt utvecklingsbi- drag avvecklas på sikt, men att det bör bibehållas så länge som det utgör en viktig del av medfinansieringen i strukturfondsprogrammen, dvs. t.o.m. 2006. Vidare föreslås att landsbygdsbidrag, inkl. konsultcheckar, bör behållas, men inriktas mot entreprenörskapsutveckling, mjuka kunskapsutvecklande investeringar och samverkan mellan företag. I detta sammanhang är det särskilt viktigt att utveckla det s.k. mikrostödet. Landsbygdsbidrag bör enligt utredningen dessutom organiseras och hanteras i programform och genomförandeansvaret i första hand ligga på lokal nivå. Regionalt bör man dock ha ett samordningsansvar och ett an- svar för utvärdering. Småföretagsstöd bör enligt utredningen avvecklas liksom också sysselsättningsbidrag.

Riksrevisionsverket (RRV) har i en rapport, Företagsstöd – kvalitet i beslutsprocessen (RRV 2001:22), som nyligen överlämnats till regeringen, lämnat olika förslag till hur kvaliteten i beslutsprocessen kan förbättras.

Remissinstanserna: Ungefär lika många remissinstanser är positiva som negativa till utredningens förslag att avveckla sysselsättningsbidra- get. De som är negativa underkänner utredningens underlag och slut- satser, och anser att effekterna av de regionalpolitiska företagsstöden behöver analyseras grundligare innan förändringar kan göras.

Många remissinstanser anser att regionalt utvecklingsbidrag fyller en viktig roll. De har också en positiv syn på landsbygdsbidrag inklusive mikrostöd och konsultcheckar och delar utredningens uppfattning att nya vägar bör prövas.

Flertalet remissinstanser anser att småföretagsstöd utnyttjas i mycket liten omfattning, och därför kan avvecklas. De remissinstanser som av- styrker att småföretagsstödet avvecklas motiverar detta med hänvisning till att stödformen är anmäld och godkänd av EG-kommissionen, och därför bör bibehållas.

Merparten framhåller att samtliga nuvarande stödformer ytterligare kan utvecklas.

Skälen för regeringens förslag och bedömning : De flesta företags- stöd i form av bidrag är kapitaltillskott som, om gällande bestämmelser uppfylls, inte är återbetalningspliktigt. Sysselsättningsbidraget betalas dock ut i efterhand.

177

Det är regeringens principiella inställning att det i ett längre perspektiv Prop. 2001/02:4 är angeläget att reducera användningen av olika bidrag. När behov av marknadskompletterande finansieringsinsatser föreligger, bör främst

former som innebär att återbetalning av kapitalet sker användas. Statens insatser bör i stället inriktas mot förstärkta insatser för entreprenörs- främjande, ökat nätverksbyggande t.ex. mellan olika företagare och mellan företagen och olika institutioner, samt mot utveckling av finansie- ringssystem som medger att kapitalmarknadens aktörer får möjlighet och incitament att göra ökade finansieringsinsatser för företagen.

De bidragsformer som behandlas i det följande är selektiva, dvs. de kan beviljas efter en individuell prövning utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet.

Småföretagsstöd är ett investeringsbidrag, som kan beviljas av länssty- relserna respektive självstyrelseorganen, med maximalt femton procent av utgifterna för en investering. Målgruppen för stödet är företag över hela landet med mindre än femtio anställda, mindre än sju miljoner euro i omsättning eller maximalt fem miljoner euro i balansomslutning. Stöd kan lämnas till såväl hårda som mjuka investeringar i hela landet. Syftet med stödet är att främja sysselsättningsskapande investeringar och inom- regional balans. År 2000 beviljades småföretagsstöd till ca 80 företag för sammanlagt cirka 25 miljoner kronor.

Regeringen föreslår att småföretagsstödet avvecklas. Skälet härtill är regeringens principiella inställning att företagsstöd, i form av selektiva bidrag, primärt skall användas i områden som har störst geografiska lägesnackdelar, dvs. främst stödområde A. Småföretagsstöd har tidigare beviljats främst i tätorter utanför nationella stödområden. I dessa om- råden bör marknadens aktörer ta ett ökat ansvar och statens insatser istället bestå av andra utvecklingsinriktade åtgärder.

Regeringen bedömer att sysselsättningsbidrag, regionalt utvecklingsbi- drag och landsbygdsbidrag bör finnas kvar tills vidare. Inriktningen och beslutsformerna skall ses över och utvecklas på flera sätt. I översynen skall jämställdhetsperspektivet särskilt analyseras och beaktas.

Sysselsättningsbidrag inrättades 1970 och var från början ett generellt stöd, men reglerna ändrades 1998 så att bidraget blev ett selektivt in- strument. Bidraget syftar till att kompensera företag för kostnader vid nystartad eller utvidgad verksamhet och får endast lämnas för anställ- ningar som gäller tills vidare.

Bidraget kan å ena sidan bedömas vara ett viktigt instrument vid före- tagsetableringar, särskilt avseende tjänsteföretag. Å andra sidan har bi- draget kritiserats för att vara konkurrensstörande, konserverande samt ha tveksamma tillväxteffekter.

Eftersom det råder oklarheter om sysselsättningsbidragets effekter, av- ser regeringen att ge ITPS i uppdrag att, i samråd med Institutet för ar- betsmarknadspolitiska utvärderingar (IFAU), utvärdera stödformen. Regeringen avser även att i beslutande myndigheters regleringsbrev un- derstryka vikten av att i högre grad differentiera bidragsnivåerna och att utarbeta riktlinjer för stödgivningen. Även andra förändringar kan aktua- liseras parallellt med utvärderingen. Inriktningen bör vara att använd- ningen av denna stödform successivt minskar och att resurserna inriktas mot andra åtgärder.

178

9.4.6

Entreprenörsfrämjande åtgärder

Prop. 2001/02:4

Regeringens bedömning: Ett sammanhållet nationellt program för entreprenörskap under perioden 2002–2004, omfattande totalt 12 miljoner kronor, med insatser inom olika samhällsområden bör genom- föras. Syftet bör vara att skapa ett mer entreprenöriellt klimat, uppmuntra entreprenörskap, bidra till positiva attityder till entreprenörskap och företagande, samt öka nyföretagandet.

Utredningens förslag: Den regionalpolitiska utredningen föreslår att ett nationellt program för entreprenörskap och lokal utveckling inrättas under minst en femårsperiod med syfte att stimulera utveckling av nya metoder och pröva nya lösningar.

Utredningen föreslår vidare att landsbygdsstödet inriktas mot entrepre- nörskapsutveckling, mjuka kunskapsutvecklande investeringar och sam- verkan mellan företag. I detta sammanhang anser utredningen det särskilt viktigt att utveckla det s.k. mikrostödet. Landsbygdsstödet bör dessutom organiseras och hanteras i programform och genomförandeansvaret i första hand ligga på lokal nivå.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser ställer sig positiva till utredningens förslag om ett nationellt program för entreprenörskap.

Skälen för regeringens bedömning : Regeringen har tidigare fastslagit att Sverige behöver ett entreprenörskapsklimat på högsta internationella nivå. Samhället behöver i högre grad än idag präglas av positiva attityder till entreprenörskap och företagande i alla dess former. Människor med entreprenöriella egenskaper står bättre rustade för ett krävande arbetsliv oavsett anställningsform. Fler företagsamma individer, som ser möjlig- heter och bidrar till samhällsutvecklingen behövs för att Sverige skall kunna ta tillvara den utvecklingspotential som finns i ekonomin. Företag- samma individer vågar ta de möjligheter som ges till nyskapande, till att utveckla och marknadsföra nya produkter, tjänster, processer och sam- verkanslösningar. Det är också de som ser och förmår utnyttja de resurser som finns på den plats de lever och verkar och därmed bidrar till den re- gionala utvecklingen utifrån dess möjligheter.

Ett långsiktigt program för att öka företagsamheten kräver nationell samsyn och ett konkret samarbete över politikområden i vilket såväl skattepolitik, regional utvecklingspolitik, näringspolitik, arbetsmark- nadspolitik, utbildningspolitik, ungdomspolitik som de delar av forsk- ningspolitiken som avser utveckling av innovationssystem berörs. Pro- grammet skall även beakta de nationella jämställdhetsmålen.

Behovet av ökat entreprenörskap och många små och medelstora före- tag uppmärksammas i flertalet europeiska länder. I Lissabon antogs våren 1999 en europeisk stadga för småföretag, i vilken man fastställer att bästa möjliga klimat för småföretagande och entreprenörskap behöver skapas i Europa. Stadgan betonar små företags betydelse för den sociala och regionala utvecklingen, eftersom de är goda exempel på initiativ- tagande och engagemang. Den understryker vidare vikten av att sam- hället erkänner entreprenörskap som en värdefull tillgång och belönar framgångsrikt företagande rättvist. Stadgan fastställer tio handlingslinjer som medlemsländerna bör arbeta efter för att främja företagande, där- ibland utbildning för entreprenörskap, billigare och snabbare etable-

179

ringsmöjligheter, regelförbättringar, samt vikten av att underlätta för små			Prop. 2001/02:4
och medelstora företag att få tillgång till ny teknik.
I juni 2000, under OECD-konferensen ”SME 2000, Local strength –
Global reach”, antog de närvarande länderna ”The Bologna Charter on
SME Policies” i vilken betydelsen av entreprenörskap och dynamiska
små och medelstora företag framhålls. Vikten av entreprenörskap har
vidare stått på agendan under det svenska ordförandeskapet i EU vid så-
väl den informella ministerrådskonferensen i Manchester i februari, som
under Småföretagsforumet i Växjö och vid industrirådsmötet i maj 2001.
Ett sammanhållet nationellt program för entreprenörskap, omfattande
totalt 12 miljoner kronor, med insatser inom olika samhällsområden bör
genomföras under perioden 2002–2004. Syftet bör vara att skapa ett mer
entreprenöriellt klimat, uppmuntra entreprenörskap, bidra till positiva
attityder till entreprenörskap och företagande, samt öka nyföretagandet.
Programmet skall ta tillvara redan befintliga verksamheter för att därige-
nom stärka och komplettera dessa.
I programmet bör aktiviteter finnas som:
·	påverkar attityder till entreprenörskap, genom att	exempelvis
	lyfta fram goda exempel, utbilda lärare och rektorer i entrepre-
	nörskap,
· stimulerar till ökat företagande, med inriktning på		ungdomars,
	kvinnors och invandrares möjligheter till företagande,
·	regelförenkling, bl.a. genom fortsatt intensiv verksamhet med
	SimpLex, öka förståelsen för entreprenörer/företagare i offentlig
	förvaltning,
· ökar tillväxten i befintliga företag, samt
· utvecklar ny kunskap och möjliggör jämförelser ( benchmarking).
Det blir allt vanligare att företag ställs inför krav på att varor och
tjänster är tillverkade under miljömässigt och socialt accepterade former,
och att deras verksamhet i övrigt bidrar till en hållbar utveckling. För att
öka företagens förmåga till långsiktig överlevnad skall aktiviteterna in-
kludera stöd och kompetensutveckling om frågor som rör ett socialt och
ekologiskt hållbart näringsliv.
För att möjliggöra en adekvat utvärdering av programmets verksam-
heter och effekter måste tydliga uppföljningsbara mål läggas fast, såväl
kvalitativa som kvantitativa, och periodvisa avstämningar göras under
programmets gång. Det är viktigt att för varje föreslagen aktivitet fast-
ställa det problem som skall lösas samt hur aktiviteten är tänkt att lösa
problemet.
NUTEK, som är regeringens centrala myndighet för bl.a. småföretags-
och entreprenörskapsfrågor bör ha ett övergripande ansvar för utform-
ning och löpande uppföljning av programmet. Genomförandet bör dock
så långt som möjligt ske på regional och lokal nivå. Hänsyn skall tas till
att allt mer av företagsutveckling sker på regional och lokal nivå, så nära
företagen som möjligt. Det är viktigt att följa de lokala och regionala
aktiviteterna, att ta tillvara det nytänkande som finns och genom olika
aktiviteter sprida kunskap och ge möjlighet till erfarenhetsutbyte mellan
olika delar av landet.
Samverkan mellan offentliga och privata aktörer bör också öka när det
gäller entreprenörsfrämjande och entreprenörsutvecklande insatser i vid			180

mening. Det gäller såväl insatser gentemot specifika grupper, såsom Prop. 2001/02:4 ungdomar och invandrare, liksom insatser för att utnyttja olika former för

företagsamhet, t.ex. kooperativ.

9.4.7Främjande av informationsteknik i företag

Regeringens bedömning: Användningen av modern informationstek- nik är av särskilt stor betydelse för näringslivets utveckling i de delar av landet med de allvarligaste geografiska lägesnackdelarna. Ett sär- skilt program, omfattande totalt 50 miljoner kronor, bör därför genom- föras under perioden 2002–2004 i syfte att öka användningen av modern informationsteknik i företag lokaliserade inom stödområde A.

Skälen för regeringens bedömning: IT-infrastruktur utgör den vikti- gaste grundförutsättningen för att IT:s positiva egenskaper skall kunna utvecklas av olika aktörer i samhället. Det är emellertid viktigt att kon- statera att IT-infrastrukturen inte fyller någon funktion om den inte ut- nyttjas på ett strategiskt sätt. I främst regioner präglad av gleshet är det dominerande kravet inriktat på strukturella insatser, dvs. IT-infrastruktur och utbildningsinsatser. Detta är i högsta grad rimliga krav, eftersom tillgången är sämre i dessa regioner. Men för att ökad konkurrenskraft och utveckling ska bli resultatet av en infrastrukturell insats måste driv- krafterna finnas i företagen och inom regionerna. Det innebär att lika betydelsefullt som det är att få en jämn regional spridning av tekniken, är det att genomföra åtgärder av strategisk art, anpassade för såväl företag som regioner.

Företagens användning av IT är väsentlig för att deras konkurrenskraft skall kunna utvecklas. I takt med att IT-infrastrukturen byggs ut ökar därmed i många fall betydelsen av åtgärder som stimulerar företagens användning av den nya tekniken.

IT-företagens koncentration till storstadsområden kan innebära ett problem för många mindre regioner när det gäller tillgängligheten till kompetens och därmed möjligheter att utveckla användandet av tekniken. Det finns betydande regionala skillnader när det gäller företagens an- vändning av tekniken. Skillnaderna orsakas således i högre grad av skill- nader i kompetensen att använda tekniken än i tillgängligheten till tekni- ken i sig. Att överbrygga skillnader när det gäller tillgång till användar- kompetens framstår med andra ord minst lika viktigt som att ha tillgång till nödvändig infrastruktur.

Regeringen initierade våren 2001 programmet IT.SME.se för att öka den strategiska IT-kompetensen bland småföretag i hela landet. Programmet omfattar högst 30 miljoner kronor som skall utbetalas under åren 2001 och 2002. Verket för Näringslivsutveckling (NUTEK) skall i samarbete med Företagarnas Riksorganisation och andra berörda organi- sationer genomföra programmet, som är öppet för ansökan om bidrag från enstaka regionalt verksamma aktörer eller från flera i samverkan.

Den moderna informationstekniken kan innebära stora fördelar, sär- skilt för företag med geografiska lägesnackdelar, om den används på ett strategiskt sätt. Regeringen anser därför att det finns starka skäl att genomföra ett särskilt program för att främja användningen av informa-

181

tionsteknik i företag lokaliserade i stödområde A, där de allvarligaste, Prop. 2001/02:4 geografiskt betingade lägesnackdelarna finns. Programmet avses omfatta

50 miljoner kronor och löpa över tre år. Programmet skall i första hand rikta sig till företag med verksamheter som konkurrerar på en regional, nationell eller internationell marknad. NUTEK avses svara för program- mets genomförande.

9.4.8Åtgärder för turistnäringen

I juni 2001 överlämnade Framtidsgruppen sin slutrapport Framtidspro- grammet – strategier för tillväxt i den svenska rese- och turistindustrin till Näringsdepartementet och till rese- och turistindustrins intressenter. Det övergripande målet för Framtidsprogrammet är att skapa tillväxt i den svenska rese- och turistindustrin. Framtidsgruppen har i sitt arbete satt fokus på tre affärsområden och fem generella utvecklingsområden som särskilt strategiska för utvecklingen av svensk turism. Inom dessa affärs- och utvecklingsområden har 24 insatsområden identifierats.

Ett av affärsområdena är evenemang. Till området räknas festivaler och evenemang inom kultur- och sportområdet. Sveriges internationella framgångar inom idrott, musik, design och gastronomi har stor betydelse. Framtidsgruppen bedömer att affärsområdet evenemang är ett område för tillväxt i turistnäringen genom de stora värden som skapas i många led i samhälle och näringsliv.

Inriktningen på åtgärder bör, enligt Framtidsgruppen, bl.a. vara att ut- veckla en modell för nationellt engagemang vad gäller ekonomiska garantier, säkerhet, skattefrågor och anläggningsutveckling för genom- förande av större evenemang. Vidare anses angeläget att öka kunskapen om evenemangens förutsättningar, ekonomi, marknadsföring och organi- sation samt skapa nationella fora där branschens olika aktörer och före- ningar kan mötas och bygga nätverk. Förslagen kommer att beredas vi- dare inom Regeringskansliet.

9.4.8.1Ökad innovationskraft i turistnäringen

Regeringens bedömning: Ett omfattande program för att stimulera ökad innovationskraft inom turistnäringen bör genomföras. För programmet bör totalt 33 miljoner kronor avsättas under perioden 2002–2004.

Skälen för regeringens bedömning: I framtidsgruppens rapport anges
24 insatsområden som är särskilt viktiga för tillväxt i den svenska rese-
och turistindustrin. Ett av dessa är att stimulera till ökad innovationskraft
inom turistnäringen.
Svensk turism omsätter årligen cirka 125 miljarder kronor, det motsva-
rar en sysselsättning av cirka 108 000 helårsverken. Turismen i världen
och i Sverige utvecklas snabbare än den genomsnittliga tillväxten i eko-
nomin. Turismen har under en följd av år utvecklats snabbast i storstads-
regionerna, samtidigt som turismen har störst relativ betydelse i många
av de regionalt mest utsatta områdena, t.ex. fjällvärlden och skär-
gårdarna. I de regionala tillväxtavtalen finns många projekt med syfte att
utveckla turismen.	182
	182

Svensk rese- och turistindustri har en svag koppling mellan entrepre- Prop. 2001/02:4 nörskap och resandets utveckling. Många företag identifierar sig mera

som en servicenäring än som företag med en egen möjlighet att genom produktutveckling och marknadsbearbetning påverka reseströmmarna.

För att utveckla turismen måste såväl produkter som destinationer ut- vecklas till innehåll och kvalitet.

Kulturminnen, evenemang, nationalparker, naturreservat, landskap och stadsmiljöer är Produkter som måste utvecklas från turistsynpunkt.

Innovationskraften i turistbranschen behöver också utvecklas. Det är en uppgift för entreprenörerna att forma affärsidéer runt tematiska akti- viteter som fiske, ridning och jakt. Förstärkta insatser behövs för kom- petensutveckling, marknadsanalys, produktutveckling, marknadsbearbet- ning och information till andra om projektet och dess utvecklingsele- ment. Regeringen anser att ett program för att utveckla ett innovativt företagande och entreprenörskap inom turistområdet, med natur- och kulturresurser som utgångspunkt, bör genomföras. Programmet bör genomföras som ett delprogram inom ramen för det generella nationella programmet för entreprenörskap som presenteras i avsnitt 9.4.6.

En särskild del av programmet bör inriktas mot åtgärder som stimule- rar en ökad miljömärkning av turistföretag och som kan nå en acceptans hos såväl turistföretag som deras kunder. De regionala natur- och kultur- resurserna bör tillvaratas för att främja en hållbar utveckling. Möjligheter till lokal och regional miljöanpassad produktion, exempelvis för energi och livsmedel, bör vidare uppmärksammas och utvecklas. Även natur- och kulturvärden bör tillvaratas för att stärka regionernas attraktionskraft för boende och näringslivsutveckling.

Turistdelegationen bör få i uppdrag att, i nära samverkan med Sveriges Rese- och Turistråd AB och berörda myndigheter och organisationer upprätta och genomföra programmet under en treårsperiod. Programmet skall vara nära kopplat till nuvarande regionala tillväxtavtal och de före- slagna regionala tillväxtprogrammen och det nationella programmet för innovationssystem och kluster. Programmet bör följas upp, dels genom årliga rapporter, dels genom en slutrapport efter programmets slut- förande. För programmet avses sammanlagt 33 miljoner kronor avsättas för perioden 2002-2004.

9.4.8.2En stärkt fjällturism

Regeringens bedömning: Varumärket Fjällvärlden bör utvecklas och marknadsföras för att stärka den långsiktiga attraktionskraften och lönsamheten i fjällområdet. För ändamålet bör totalt 20 miljoner kronor avsättas för perioden 2002–2004.

Skälen för regeringens bedömning : Den svenska rese- och turist- industrins utveckling är för närvarande gynnsam och har bland den bästa tillväxten av alla branscher. Utvecklingen är dock mycket ojämn mellan olika regioner. I storstadsregionerna och även några mellanstora regioner med stark turistisk infrastruktur, bl.a. Glasriket i Småland och Siljans- bygden i Dalarna, utvecklas turismen mycket bra. Många glesbygdsom- råden, där turismen många gånger är helt avgörande för sysselsättning

183

och bibehållen samhällsservice, uppvisar däremot en mycket negativ ut- Prop. 2001/02:4 veckling. Till dessa områden hör Norrlands inland.

Turismen är i denna region en basnäring med mycket stor betydelse för samhällsstrukturen och för annat näringsliv. Sysselsättning, befolknings- utveckling, samhällsservice, kommunikationer och annan infrastruktur är i hög grad beroende av turistnäringens utveckling.

Turistföretagen i regionen uppvisar idag en svag lönsamhet, i synner- het de små turistföretagen. Detta innebär att alltför små resurser finns både för en effektiv marknadsföring och en rimlig produktutveckling.

Resursutnyttjandet är mycket lågt på helårsbasis. Initiativkraft och re- surser behövs för att utveckla nya och förlänga befintliga säsonger. För att åstadkomma detta behövs marknadsanalyser i Sverige och utomlands, behovsanalyser, utredningar om produktutvecklingsbehov för att möta ny efterfrågan m.m.

Insatser krävs också inom information och för marknadsföring. Så t.ex. är informationen via Internet på utländska språk idag mycket bristfällig. De ofta mycket små och resurssvaga turistföretagen behöver bl.a. hjälp med att utveckla hemsidor på de intressanta utlandsmarknadernas språk.

Samtidigt som problemen är många finns också stora möjligheter till en utveckling av turistnäringen i fjällvärlden. Fantastiska möjligheter till unika natur- och kulturupplevelser kan erbjudas i det som brukar kallas Europas sista vildmark. Ett ökat intresse och en ökad efterfrågan kan noteras för naturupplevelser och s.k. äventyrsturism på många utlands- marknader. Det finns goda möjligheter att utveckla nya attraktiva upp- levelser, mötesplatser och resmål. Genom utveckling av ekoturism kan en stärkt fjällturism leda till att olika områdens naturvärden långsiktigt bevaras och utvecklas. Det finns en stor överkapacitet i befintliga an- läggningar och goda möjligheter till effektiv produktutveckling enbart genom idéutveckling och kompetenshöjning.

Ett samlat fokus för utveckling av hela området bidrar till utvecklingen av turismen och regionen som helhet. Regeringen anser därför att varu- märket Fjällvärlden bör utvecklas, förädlas och marknadsföras.

Ett projekt bör genomföras under en treårsperiod under ledning av Sveriges Rese- och Turistråd AB i nära samverkan med bl.a. Turistdele- gationen, turistforskningsinstitutet ETOUR, berörda branschorganisatio- ner och rese- och turistföretagen i området. Projektet bör genomföras med tonvikt på att genomföra en marknads- och utbudsanalys innan ytterligare resurser används till marknadsföring. Projektet bör även in- riktas på kompetensutveckling (export, värdskap, kvalitet), produktut- veckling och sökandet efter nya idéer och produkter för att även långsik- tigt utveckla och stärka varumärket Fjällvärlden.

Projektet bör följas upp och utvärderas, dels genom årliga rapporter, dels genom en slutrapport efter projektets slutförande. För ändamålet avsätts 20 miljoner kronor för perioden 2002–2004. Möjligheten att an- vända medlen som nationell offentlig medfinansiering till projekt inom ramen för EG:s strukturfonder inom de båda mål 1-programmen skall utnyttjas.

184

9.4.8.3

Turismforskning

Prop. 2001/02:4

Regeringens bedömning: Totalt 7,5 miljoner kronor bör avsättas för att främja turismforskning för perioden 2002–2004.

Skälen för regeringens bedömning : I Framtidsprogrammet – strategier för tillväxt i den svenska rese- och turistindustrin, pekas forskningen ut som ett viktigt utvecklingsområde.

Forskning om turism är ett flervetenskapligt och relativt ungt forsk- ningsområde som involverar ett stort antal discipliner. Institutioner för turistvetenskap finns vid flera högskolor, exempelvis vid Högskolan på Gotland, Högskolan Dalarna, Högskolan i Kalmar, Mitthögskolan samt Karlstads universitet. Speciella centra för turismforskning inom institu- tioner finns exempelvis vid Handelshögskolan i Göteborg, Karlstads uni- versitet samt vid Mitthögskolan i Östersund. Den mest omfattande verk- samheten finns vid Mitthögskolan i Östersund. Där har turismforsk- ningen huvudsakligen samlats i Institutionen för turistvetenskap. Inom denna institution finns som ett separat institut, turismforskningsinstitutet ETOUR. Det bildades av Mitthögskolan, Turistdelegationen samt turist- industrin för att bidra till kunskaps- och kompetensutveckling inom turistnäringen. Institutet, som inledningsvis var finansierat under perio- den 1997-2001, har nu fått extern finansiering i ytterligare tre år.

Regeringen bedömer att ytterligare insatser bör göras för att främja forskning om turism. Turistdelegationen avses ges i uppdrag att, i samråd med forskare inom området utarbeta ett program för ändamålet. Totalt bör 7,5 miljoner kronor avsättas för perioden 2002–2004. Beloppet skall användas för forskning inom turistområdet av strategisk betydelse för turistnäringens utveckling.

9.5 Lokal utveckling och attraktivare livsmiljöer

Inledning
Allt utvecklingsarbete tar sin utgångspunkt i människans kreativitet och
vilja till förändring. För den regionala utvecklingspolitiken är det av stor
betydelse att denna kraft kan tas tillvara. I Sverige finns sedan länge goda
erfarenheter av lokalt utvecklingsarbete.
Det är viktigt att erfarenheterna av detta tillvaratas och vidareutveck-
las. Inte minst viktigt är att partnerskapen inom ramen för de regionala
tillväxt- och EG:s strukturfondsprogram breddas så att bl.a. lokala ut-
vecklingsgrupper i högre grad blir delaktiga i lokalt och regionalt ut-
vecklingsarbete.
Begreppet social ekonomi sätter fokus på insatser inom den regionala
utvecklingspolitiken som berör eller involverar ideella organisationer,
kooperativ samt lokala utvecklingsgrupper. Dessa aktörer har visat sig
vara av betydelse för främst lokalt baserade utvecklingsbetingelser. Den
sociala ekonomin är emellertid svagt belyst. Kunskaperna om den sociala
ekonomins roll i relation till offentlig sektor och privat näringsliv be-
höver ökas och spridas genom bl.a. statistik och utbildningsinsatser.
Inom ramen för Svenska institutet för social ekonomi i Östersund görs	185
	185

viktiga insatser inom området. Institutet är ett nätverkssamarbete mellan Prop. 2001/02:4 Arbetslivsinstitutet, Mitthögskolan, Institutet för tillväxtpolitiska studier

(ITPS), Glesbygdsverket, Kommun- och Landstingsförbunden samt föreningen Kooperativ Utveckling i Sverige. ITPS ansvarar för statistik, omvärldsanalyser och utvärderingar inom närings- och regionalpolitiken. Statistik och omvärldsanalyser inom området social ekonomi bör kunna utgöra en del av myndighetens verksamhet. Regeringen avser att åter- komma i frågan.

Attraktiva livsmiljöer har visat sig vara av stor betydelse för människors val av bostadsort. På samma gång är tillgången på sådana viktiga för företags val av lokaliseringsort. Attraktiva livsmiljöer är där- för en viktig förutsättning för framgång i det lokala och regionala ut- vecklingsarbetet. Ett aktivt lokalt utvecklingsarbete är därför av stor vikt.

Det lokala utvecklingsarbetet har visat sig vara av särskild betydelse i glesbygds-, landsbygds- och skärgårdsområden. Samtidigt bedömer regeringen att det även i många tätorter är viktigt med ett fungerande lokalt utvecklingsarbete. Inom ramen för storstadspolitiken har således det lokala utvecklingsarbetet fått en framträdande plats, inte minst för att skapa attraktivare livsmiljöer i utsatta områden.

9.5.1Lokala program för entreprenörskap och lokalt utveck- lingsarbete

Regeringens bedömning: Inom ramen för breda partnerskap på lokal nivå bör program för entreprenörskap och lokal utveckling arbetas fram.

Programmen bör bestå av två insatsområden: Entreprenörsfrämjande åtgärder med tyngdpunkt mot personer och företagare med utvecklings- idéer samt Lokalt utvecklingsarbete med tyngdpunkt mot ideella sektorns möjligheter att bidra till den lokala utvecklingen. Särskild vikt skall läggas vid ungdomars och kvinnors deltagande.

Regeringen avser att för insatsområdet Lokalt utvecklingsarbete av- sätta 30 miljoner kronor för perioden 2002–2004.

Utredningens förslag: Den regionalpolitiska utredningen föreslår att ett nationellt program för entreprenörskap och lokal utveckling inrättas med syfte att stimulera utveckling av nya metoder och pröva nya lös- ningar.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser ställer sig positiva till utredningens förslag. Ett antal remissinstanser understryker vikten av att ta tillvara de lokala och regionala initiativ som redan finns.

Skälen för regeringens bedömning : Regeringen anser det angeläget att tillvarata den utvecklingskraft som finns hos olika lokala aktörer. Er- farenheter från ett brett partnerskap på lokal och regional nivå, bl.a. inom EG:s strukturfondsprogram för främst Leader II och Mål 4 i den före- gående programperioden, har visat på nya kreativa lösningar för att få fram och vidareutveckla affärsidéer utifrån den lokala nivåns förutsätt- ningar samt på innovativa utvecklingsprojekt som stärker den lokala attraktionskraften och livsmiljön.

Goda erfarenheter finns också från det treåriga projektet UPP, Utveck- ling På Plats, som regeringen 1997 gav Länsstyrelsen i Norrbottens län i

186

uppdrag att genomföra. Projektet avslutades 2000. Inom ramen för pro- Prop. 2001/02:4 jektet inrättades bl.a. ett särskilt inspirationsstöd som kunde beviljas med

maximalt 15 000 kronor för att stödja personer med företagsidéer. An- vändningen av inspirationsstödet visade sig vara framgångsrikt för att särskilt nå ut till kvinnor med företagsidéer. Inom ramen för projektet beviljades även s.k. inspirationsstipendier om 50 000 kronor vardera till sex lokala utvecklingsgrupper i Norrbottens län för att bl.a. främja arbe- tet med att skapa arbetstillfällen, bibehålla service samt att stödja ung- domar som vill bo och verka i berörda samhällen.

Som tidigare angetts behöver samhället i högre grad än idag präglas av positiva attityder till entreprenörskap och företagande i alla dess former. Fler företagsamma individer, som ser möjligheter och bidrar till sam- hällsutvecklingen behövs för att skapa en god regional utveckling. Detta innebär bl.a. att i högre grad ta tillvara de möjligheter som ges till nyska- pande, till att utveckla och marknadsföra nya produkter, tjänster, pro- cesser och samverkanslösningar.

Företagsamma individer kan även vara av väsentlig betydelse för ut- vecklingen av en viss plats eller ett visst område. Det är de som ser och förmår utnyttja de resurser som finns på den plats där de lever och ver- kar. Många initiativ har tagits genom ideella organisationer, såsom exempelvis lokala utvecklingsgrupper, hembygdsföreningar och kultur- föreningar, för att få den egna bygden att överleva och utvecklas samt skapa förutsättningar för sysselsättning.

Regeringen anser att lokala program för entreprenörskap och lokalt ut- vecklingsarbete bör tas fram inom ramen för breda partnerskap som bör bestå av företrädare för såväl näringslivet som offentlig och ideell sektor på lokal nivå. Särskild vikt skall läggas vid ungdomars och kvinnors deltagande. Samordning med befintliga partnerskap och nätverk skall eftersträvas.

Programmen bör innehålla två insatsområden. Ett insatsområde bör in- riktas mot entreprenörsfrämjande åtgärder med tyngdpunkt mot personer och företagare med utvecklingsidéer. Ett andra insatsområde bör omfatta åtgärder som främjar lokalt utvecklingsarbete med tyngdpunkt mot ide- ella sektorns möjligheter att bidra till den lokala utvecklingen.

Regeringen bedömer det vara av särskild vikt att främja det utveck- lingsarbete som sker på lokal nivå inom ramen för ideella organisationers verksamhet. Till insatsområdet Lokalt utvecklingsarbete avser regeringen därför att avsätta 30 miljoner kronor för perioden 2002–2004. Medlen skall beslutas av länsstyrelserna eller självstyrelseorganen i form av storleksmässigt begränsade bidrag till ideella organisationer verksamma på lokal nivå. Övrig finansiering av programmens genomförande bedöms bl.a. kunna utgöras av landsbygdsstödet.

Insatsområdet för entreprenörsfrämjande åtgärder skall kopplas till det nationella entreprenörsprogrammet som redovisas i avsnitt 9.4.

Beslut om programmen fattas av länsstyrelserna eller självstyrelse- organen som även svarar för uppföljningen av respektive program.

187

9.5.2	Bidrag till Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva! och	Prop. 2001/02:4
	Skärgårdarnas riksförbund

Regeringens bedömning: I syfte att främja det lokala utvecklingsar- betet bör Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva! få ett bidrag på 9,5 miljoner kronor 2002. Skärgårdarnas riksförbund bör årligen få ett bi- drag på 0,5 miljoner kronor.

Skälen för regeringens bedömning: Som nyss sagts visar erfaren- heter att lokal initiativkraft och engagemang i många fall är av betydelse för att utveckla en attraktiv miljö för både företag och lokalbefolkning.

I regeringens proposition Regional tillväxt för arbete och välfärd (prop. 1997/98:62) angavs avsikten att stödja Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva! i arbetet med att främja lokal utveckling, kunskapsuppbyggnad och informationsspridning till lokala grupper. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva! har genom sin roll blivit en samtalspartner i frågor om lokal och regional utveckling. I samma proposition angav även regeringen att ar- betet med att skapa attraktiva lokala skärgårdsmiljöer är av stor bety- delse. I arbetet har bl.a. Skärgårdarnas Riksförbund (SRF) haft en fram- trädande roll. SRF har varit särskilt aktivt inom frågor som rör boende, kommunikationer, skola, service och förvärvsfrågor. SRF samordnar idag ett femtontal regionala intresseorganisationer för skärgården och har därmed en stor betydelse för att hålla samman och förmedla olika skär- gårdsintressen. Organisationen har också i ökad utsträckning anlitats som remissinstans och expertorgan i olika skärgårdsfrågor.

I Sverige finns i dag cirka 4 000 lokala utvecklingsgrupper runt om i landet. Gemensamt för dessa är att de samlar människor på en viss plats runt aktiviteter som syftar till att förbättra den lokala miljön. Aktiviteter- nas art varierar och omfattar allt från rena trivselarrangemang till näringsverksamhet av olika slag. På flera platser deltar även utvecklings- grupperna aktivt i samhällsplanering inom ramen för bl.a. kommunernas arbete. De lokala utvecklingsgrupperna har visat sig vara av stor bety- delse i främst glesbygds-, landsbygds- och skärgårdsområden. De har också en viktig roll inom den sociala ekonomin.

Regeringen bedömer att det är fortsatt viktigt att lokala initiativ under- stöds och utvecklas från alla nivåer. Därför avser regeringen att 2002 avsätta 9,5 miljoner kronor till Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva! Regeringen avser att återkomma till riksdagen i frågan om bidrag för tiden därefter. För att möjliggöra en fortsatt samverkan mellan olika or- ganisationer i skärgården avser regeringen att tills vidare stödja Skär- gårdarnas Riksförbund med en halv miljon kronor årligen.

9.5.3Utökad användning av bygdemedel

Regeringens bedömning: Frågan om utökad användning av bygde- medel bör utredas.

Skälen för regeringens bedömning : Vid verksamhet som innebär drift av vattenkraftverk, vattenreglering som avser års- eller flerårs- reglering, vattenöverledning för annat ändamål än kraftändamål samt

188

ytvattentäkt skall tillståndsinnehavaren betala en särskild bygdeavgift till Prop. 2001/02:4 länsstyrelsen. Bestämmelser om detta finns i förordningen (1998:928)

om bygde- och fiskeavgifter.

Bygdemedel skall enligt 8 § förordningen användas till ”investeringar för ändamål som främjar näringsliv eller service i bygden eller annars är till nytta för denna”. Bidrag får dock inte lämnas om det medför att det blir nödvändigt att även i fortsättningen bevilja medel för ändamålet eller att stat eller kommun kan förorsakas inte avsedda kostnader. När bidra- gets storlek bestäms skall hänsyn tas till beskaffenheten av det avsedda ändamålet och hur stor del av utgifterna som bidraget kommer att utgöra. Hänsyn måste tas till statligt bidrag som lämnas i annan ordning.

Det är länsstyrelsen som beslutar om bidrag. Rör ansökningen ren- näringen skall emellertid länsstyrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till Jordbruksverket för avgörande.

Bygdemedlen har använts till diverse olika investeringar, såväl inom rennäringen som i annan verksamhet i berörda områden. Behoven av nya investeringar minskar, men företag med redan gjorda investeringar kan behöva visst fortsatt stöd under en övergångstid för att etablera en effek- tiv och ekonomiskt livskraftig verksamhet långsiktigt. Det finns därför skäl att se över reglerna för användningen av bygdemedel i ett vidare perspektiv, så att de kan komma berörd bygd till del på ett flexiblare sätt än vad som är möjligt idag.

9.5.4Nationellt informationscenter för samefrågor

Regeringens bedömning: Tre miljoner kronor bör engångsvis av- sättas för etablering av ett nationellt informationscenter för samefrå- gor.

Underlagsrapport: Projektkommittén med uppgift att leda regering- ens nationella informationssatsning om samerna som Sveriges urbefolk- ning och samisk kultur har föreslagit inrättandet av ett informationscenter med utgångspunkt i en förstudie, Nationellt informationscenter, i frågan (dnr Jo2001/1593/SU).

Skälen för regeringens bedömning : Det har under årens lopp på olika sätt visats att det finns behov av ett center med uppgift att hantera infor- mationsverksamheten om Sveriges urbefolkning samerna och samisk kultur. Det internationella intresset för urbefolkningsfrågor ökar stadigt. Konkreta och synliga resultat och ett aktivt arbete med inslag av dialog och konfliktslösning har efterlysts.

Regeringen bedömer att det är väsentligt att en stabil verksamhets- grund för den framtida behandlingen av information kring urbefolknings- frågor i Sverige etableras i form av ett nationellt informationscenter för samefrågor.

Genom det nationella informationscentret kan tillgången på relevant och trovärdig information om samer och samisk kultur öka. Till centret bör det även vara möjligt att koppla andra närliggande statliga verksam- heter av informationskaraktär. Centret bör kunna åta sig uppdragsverk- samhet i olika former samt bör kunna finansiera vissa projekt genom bi- drag från EG:s strukturfondsprogram.

189

För etableringen av ett nationellt informationscenter för samefrågor Prop. 2001/02:4 avser regeringen att engångsvis avsätta 3 miljoner kronor.

9.5.5Kartläggning av projekt som syftar till att utveckla småskaliga kretsloppssystem

Regeringens bedömning: Utvecklingen av kretsloppsanpassade sam- hällen kan bidra till attraktivare livsmiljöer. En kartläggning av olika projekt som syftar till att utveckla småskaliga kretsloppssystem bör genomföras för att dels öka kunskaperna om projektens inriktning och omfattning, dels erhålla ett underlag för att sprida goda exempel inom området.

Skälen för regeringens bedömning : Mindre lokalsamhällen i främst glesbygds-, landsbygds- och skärgårdsområden har stora utvecklings- möjligheter kopplade till naturresurser och god livsmiljö. I dessa om- råden finns även naturliga förutsättningar för att skapa ett bärkraftigt samhälle, ett kretsloppssamhälle i vilket balans råder mellan uppbyggnad och nedbrytning av resurser. Möjligheterna för en sådan utveckling stärks av de senaste årens värderingsförändringar, med allt större be- toning på livskvalitet i form av en god social och fysisk miljö samt en växande insikt om behovet av att utveckla ett kretsloppsanpassat sam- hälle.

Olika projekt för utveckling av småskaliga kretsloppssystem genom- förs på flera platser i landet. Inom ramen för de lokala investeringspro- grammen har regeringen beviljat bidrag till ett stort antal investeringar inom flera sektorer. Vanligt är t.ex. bidrag till kretsloppsanpassning av enskilda avlopp i områden utanför kommunal infrastruktur för vatten och avlopp. Bidrag har också i några fall beviljats till småskaliga gårdsbase- rade biogasanläggningar för energiutvinning ur organiskt avfall samt i vissa fall till småskaliga vindkraftverk och till lokala kretsloppssystem för av fallshantering.

För att möjliggöra en samlad bild av projekt av olika slag som syftar till att utveckla småskaliga kretsloppssystem avser regeringen att genom- föra en kartläggning för att dels öka kunskaperna om projektens inrikt- ning och omfattning, dels erhålla ett underlag för att sprida goda exempel på området.

9.5.6Glesbygdsverkets framtida roll

Regeringens bedömning: Glesbygdsverkets roll inom den nya politiken för regional utveckling bör utvecklas och tydliggöras.

Underlagsrapport: Riksdagens Revisorer har presenterat en rapport om Glesbygdsverkets roll i regionalpolitiken (Rapport 2000/01:12). Re- visorerna bedömer bl.a. att de mål som formulerats för myndigheten är svåra att följa upp och att myndighetens uppdrag är otydligt.

Revisorerna anser att regeringen bör göra en översyn av Glesbygds- verkets roll i den regionalpolitiska myndighetsorganisationen. Rapporten

190

är för närvarande föremål för remissbehandling hos Riksdagens Reviso-			Prop. 2001/02:4
rer.
	Skälen för regeringens bedömning : Glesbygdsverket har i uppdrag
att genom påverkan på olika samhällssektorer verka för goda levnadsför-
hållanden och utvecklingsmöjligheter för glesbygds- och landsbygdsbe-
folkningen i olika delar av landet med tyngdpunkten i skogslänens inre
delar samt i skärgårdsområdena.
	Regeringen har under 2001 omorganiserat myndighetsstrukturen inom
de regional- närings- och innovationspolitiska områdena. Tre nya myn-
digheter har bildats: Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS), Verket
för näringslivsutveckling (NUTEK) och Verket för innovationssystem
(VINNOVA). Dessa myndigheter har främst till uppgift att främja och
följa stimulans- och strukturåtgärder för regional tillväxt.
	Regeringen anser det värdefullt med en myndighet som har till uppgift
att beakta och sammanväga såväl tillväxt- som välfärdsaspekter, och som
har fokus på lokala utvecklingsförutsättningar. Glesbygdsverkets roll är
att främja och följa utvecklingen i båda dessa avseenden.
	Det kan finnas skäl att på ett tydligare sätt fokusera Glesbygdsverkets
uppgifter. Regeringen avser att, efter en översyn, återkomma till riks-
dagen med förslag till hur Glesbygdsverkets verksamhet bör förändras
för att bättre kunna stödja den nya politiken.
9.5.7		Lokalisering av en djurskyddsmyndighet

	Regeringens bedömning: En särskild djurskyddsmyndighet bör in-
	rättas för att djurskyddet skall förstärkas. Myndigheten bör lokaliseras
	till Skara.

	Skälen för regeringens bedömning : Djurskydd är ett brett begrepp
som innefattar alltifrån hur djur skall hållas, skötas och utfodras till be-
handling vid sjukdom. Det är också en fråga med etiska dimensio ner.
Under de senaste åren har intresse och engagemang för djurskydds frågor
ökat i samhället, från såväl enskilda människors som organisatio ners
sida. För att möta detta intresse och för att utreda hur djurskyddet skall
kunna organiseras i Sverige tillsatte regeringen den 19 april 2000
utredningen Hur djurskyddet skall vara organiserat (dir. 2000:13). Upp-
draget redovisades den 30 november 2000 i betänkandet Ett förbättrat
djurskydd (SOU 2000:108). När remissbehandlingen av betänkandets
förslag är avslutad avser regeringen att lägga fram en proposition om
inrättande av en särskild djurskyddsmyndighet för att djurskyddet där-
igenom skall förstärkas och ytterligare fokus skall kunna läggas på djur-
skydds- och djurhälsofrågor. Till den framtida djurskyddsmyndigheten
har i budgetpropositionen för 2002 avsatts 13 miljoner kronor under
2002 samt 20 miljoner kronor för vardera åren 2003 och 2004 under
anslaget 42:7 Djurskyddsmyndigheten inom utgiftsområde 23.
	Med hänsyn till att myndigheten kommer att ha stort behov av närhet
till forskning, utbildning och etablerad expertis på området kommer re-
geringen att föreslå att den nya myndigheten lokaliseras till Skara. I
Skara finns dels Sveriges lantbruksuniversitets institution för husdjurens
miljö och hälsa, dels landets enda utbildning för djurskyddsinspektörer

191

och djursjukvårdare. Således bör lokaliseringen till Skara kunna ge goda Prop. 2001/02:4 förutsättningar för samverkan med aktiv forskning, grundutbildning samt

fort- och vidareutbildning. Regeringen förväntar en god interaktion mellan djurskyddsmyndighetens verksamhet och forskning och utbild- ning.

9.6En god servicenivå

Regeringens bedömning: En viktig del av den regionala utvecklings- politikens mål är en god servicenivå i alla delar av landet. För att uppnå målet bör de verktyg som idag står till buds för att följa och på- verka tillgången till service skärpas och kompletteras.

Skälen för regeringens bedömning : En god servicenivå i alla delar av landet är en av förutsättningarna för en hållbar regional utveckling. Insat- ser för att förbättra tillgången till service är även betydelsefulla utifrån en konsumentpolitisk utgångspunkt. Den enskilde medborgarens tillgång till primära servicefunktioner är en viktig del av välfärdssamhället.

Som framgår bl.a. av Glesbygdsverkets rapport Synen i Sverige på viktiga åtgärder för gles- och landsbygd – en opinionsundersökning mars 2000, anser såväl kvinnor som män i olika åldrar och oavsett bostadsort att det är av stor vikt att lokal service, såsom skola, sjukvård och affärer, kan bibehållas. En fungerande lokal service är en viktig förutsättning för ett framgångsrikt utvecklingsarbete i gles- och landsbygdsområden.

I Glesbygdsverkets årsrapport 2001 om utvecklingen i gles- och lands- bygder redogjordes t.ex. för fortsatta nedläggningar av dagligvarubutiker. Under perioden 1996–2000 miste 260 orter sin sista dagligvarubutik. Den relativt största minskningen har skett i glesbygdsområden.

Generellt sett är det en mycket liten andel av landets hushåll som har längre än tio minuters bilresa till närmaste dagligvarubutik, men de regionala skillnaderna är stora. Den högsta andelen hushåll med för- hållandevis långa bilreseavstånd till dagligvarubutiker finns i skogslänen. I ett tjugotal kommuner i Norrlands inland är andelen högre än tio pro- cent. Det är främst i de fyra nordligaste länen som tillgängligheten till service har försämrats.

Den negativa utvecklingen får inte enbart konsekvenser för reslängd och tidsåtgång för den enskilda individen att ta sig till närmaste service- punkt. Utvecklingen bedöms även få ekonomiska konsekvenser, både från ett privat- och kommunalekonomiskt perspektiv. Glesbygdsverket och Konsumentverket gjorde 1997 en bedömning av vissa ekonomiska effekter för hushåll och kommuner av nedläggningen av dagligvaru- service i orter som under perioden 1995–1996 förlorat sin sista daglig- varubutik. Den totala årliga kostnaden för hushållen och kommunerna i de drabbade orterna beräknades uppgå till mellan 80 och 110 miljoner kronor.

Att entydigt fastslå vilka servicefunktioner som är viktigast för en orts utvecklingsförutsättningar och vilka funktioner som är centrala för människors välfärd är inte möjligt. Det är därför viktigt att ett öppet för-

hållningssätt eftersträvas eftersom behoven varierar utifrån lokala förut-

192

sättningar och individuella värderingar. Det är särskilt viktigt att hänsyn Prop. 2001/02:4 tas till både kvinnors och mäns servicebehov, eftersom de i många fall

skiljer sig åt. En öppenhet för nya flexibla lösningar, som möjliggörs bl.a. genom den moderna informationstekniken, bör också finnas. En ort med hög grad av arbetspendlare till andra större orter är i mindre ut- sträckning beroende av lokal service på bostadsorten, medan många äldrehushåll eller lokalt yrkesverksamma invånare i större utsträckning utnyttjar servicen på den egna bostadsorten.

För att uppnå en god servicenivå i alla delar av landet bör de verktyg som idag står till buds för att följa och påverka tillgången till service skärpas och kompletteras.

9.6.1Lokala utvecklingsprogram för kommersiell service

Regeringens förslag: Lokala utvecklingsprogram för kommersiell service skall inrättas, inom vilka samordningsmöjligheter och lokalt anpassade lösningar eftersträvas.

Regeringens bedömning: För att motverka ytterligare försämringar av tillgången till service i särskilt utsatta områden på kort sikt bör 20 miljoner kronor avsättas för 2002.

Utredningens förslag: Den regionalpolitiska utredningen föreslår att särskilda utvecklingsprogram för kommersiell service inrättas i service- glesa områden.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till ut- redningens förslag och delar dess uppfattning att programmen skall ha fokus på invånarnas tillgänglighet till service och hur deras behov på bästa sätt kan tillgodoses genom olika utvecklings- och samordnings- lösningar.

Skälen för regeringens förslag och bedömning : Regeringen anser att arbetet med att främja en grundläggande servicestruktur i hela landet i större utsträckning än för närvarande bör präglas av en helhetssyn. Att programlägga åtgärder för att utveckla servicetillgången är viktigt för att uppnå detta. Det är dessutom betydelsefullt att utveckla planeringspro- cessen så att berörda aktörer i högre grad görs delaktiga i arbetet samt att bättre utnyttja förmågan till lokalt och regionalt servicestrategiskt tän- kande.

Regeringen föreslår därför att lokala utvecklingsprogram för kommer- siell service inrättas. Programmen skall utarbetas av länsstyrelserna. I nuvarande försökslän erbjuds självstyrelseorganen att utarbeta de lokala utvecklingsprogrammen i enlighet med den modell som gäller för upp- rättandet av regionala tillväxtavtal. Regeringen avser att reglera kostna- der för administrationen i särskild ordning.

Genom programmen bedömer regeringen att en helhetssyn i arbetet med att utveckla servicestrukturen främjas. Arbetet med att ta fram de lokala utvecklingsprogrammen skall vara kopplat till de regionala till- växtavtalen respektive tillväxtprogrammen. Möjligheterna till miljö- anpassade servicelösningar bör beaktas i utarbetandet av programmen.

Erfarenheter visar att det är av central betydelse att ta hänsyn till de lo- kalt varierande förutsättningar och de samlade resurser som finns för att

193

utveckla lokalt anpassade servicelösningar. Innehållet i de lokala utveck- Prop. 2001/02:4 lingsprogrammen bör därför förankras i breda partnerskap. I dessa bör

ingå företrädare för kommuner, lokalt näringsliv, serviceinrättningar samt lokala utvecklingsgrupper. Det är särskilt viktigt att företrädare för lokala utvecklingsgrupper ingår i partnerskapen då dessa i många fall visat sig vara betydelsefulla för utvecklingen av innovativa och funktio- nella serviceinrättningar. Det är också av stor vikt att kvinnor erbjuds möjlighet att deltaga i partnerskapen. Genom att strategier anpassas efter kvinnors behov skapas viktiga förutsättningar för kvinnor att kunna – och vilja – bo i alla delar av landet.

Regeringen avser att ge Konsumentverket i uppdrag att stödja den regionala nivån i arbetet med utvecklingsprogrammen. Härigenom kan goda erfarenheter och innovativa idéer spridas mellan geografiska områ- den som omfattas av skilda lokala utvecklingsprogram. Detta bedöms även komma att stärka Konsumentverket i dess uppgift att testa nya lös- ningar på det kommersiella serviceområdet som föreslås i det följande. Konsumentverket bör även ansvara för löpande uppföljning och utvärde- ring av de lokala utvecklingsprogrammen.

De lokala utvecklingsprogrammen skall ligga till grund för hanteringen av stödet till kommersiell service.

Det är angeläget att motverka ytterligare försämringar av servicetill- gången tills de lokala utvecklingsprogrammen börjar gälla. Regeringen avser därför att engångsvis avsätta ytterligare 20 miljoner kronor för att upprätthålla nuvarande servicestruktur i de mest utsatta områdena. Be- loppet avses fördelas till länsstyrelserna och självstyrelseorganen efter förslag från Konsumentverket. Regeringen avser härutöver att, i re- geringsbeslut säkerställa att medel till kommersiell service avsätts i till- räcklig omfattning.

9.6.2För att långsiktigt trygga analyser av servicetillgången permanentas servicedatabasen

Regeringens bedömning: För politikens genomförande är det väsent- ligt att kunna följa utvecklingen av tillgången till viktiga serviceinrätt- ningar samt följa upp och utvärdera olika åtgärders betydelse för servicetillgången. Servicedatabasen bör därför permanentas från och med den 1 januari 2003.

Skälen för regeringens bedömning : Ett av Konsumentverkets mål är att följa upp och analysera utvecklingen av utbudet av grundläggande servicefunktioner i glesbygds-, landsbygds- och skärgårdsområden. Re- geringen gav i april 1998 Konsumentverket i uppdrag att, i samråd med Glesbygdsverket, utveckla och upprätthålla den så kallade servicedata- basen, med uppgifter om hushållens tillgång till olika former av service. Sedan starten har regeringen totalt anslagit 7,9 miljoner kronor för ända- målet. Uppdraget att utveckla och upprätthålla databasen löper ut i och med utgången av 2002.

Databasen utgör ett viktigt instrument för att följa utvecklingen av ser- vicetillgången både nationellt, regionalt och lokalt. Redan idag bidrar den bl.a. till att ge underlag för en årlig redovisning till regeringen om hus-

194

hållens tillgång till service och hur den utvecklas, samt till att ge under- Prop. 2001/02:4 lag för att följa upp hur väl de avtal om servicenivåer som ingås mellan

staten och servicegivarna efterlevs i praktiken. Regeringen bedömer även att databasen kommer att ge underlag för länsstyrelsernas, de regionala samverkansorganen och kommunernas arbete med att utveckla breda samförståndslösningar och samordnade servicestrategier. Databasen är även ett viktigt verktyg för att följa upp och utvärdera vilka effekter olika åtgärder har på servicetillgången. Servicedatabasens uppgifter bedöms även utgöra ett viktigt underlag i samband med att de lokala utvecklings- programmen för kommersiell service utarbetas.

För att säkerställa den fortsatta driften av servicedatabasen avser re- geringen att uppdra åt Konsumentverket att ansvara för den permanenta driften från och med den 1 januari 2003.

9.6.3Nya lösningar inom det kommersiella serviceområdet ut- vecklas och testas

Regeringens bedömning: Konsumentverket ges i uppdrag att ut- veckla och testa nya lösningar inom det kommersiella serviceområdet under en treårsperiod med början 2002. Regeringen avser att avsätta sammanlagt 15 miljoner kronor för ändamålet.

Utredningens förslag: Den regionalpolitiska utredningen föreslår att en myndighet, i första hand sektorsmyndigheten på området, Konsu- mentverket, ges ett tydligt uppdrag att utveckla och testa nya lösningar på det kommersiella serviceområdet.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna instämmer i ut- redningens förslag. Endast fyra remissinstanser avstyrker i sina yttranden utredningens förslag, företrädesvis med argumentet att erfarenheterna från motsvarande arbete hittills inte är övertygande.

Skälen för regeringens bedömning : För att vända den negativa ut- vecklingen av servicetillgången som delar av landet har drabbats av under senare delen av 1990-talet är det av stor vikt att utveckla och testa nya lösningar av nödvändiga servicefunktioner. I många fall har nya samordningslösningar och driftformer medfört att servicen på en ort har kunnat bibehållas eller till och med förbättrats. Regeringen bedömer att det är viktigt att uppmuntra nya servicelösningar som kan medföra en förbättrad eller bibehållen servicetillgång på en ort. Att på olika sätt an- vända den moderna informationstekniken för att utveckla flexibla ser- vicelösningar kan i sammanhanget vara av intresse.

Regeringen beviljade i mars 2001 Konsumentverket bidrag med 1,5 miljoner kronor för finansiering av förberedande åtgärder för ”Projekt Lanthandel – Förslag till ett kompetens- och utvecklingsprogram för lan- dets lanthandlare”.

Konsumentverket bör därför ges i uppdrag att utveckla och testa nya lösningar inom det kommersiella serviceområdet. I arbetet bör även möj- ligheterna att utveckla miljöanpassade servicelösningar beaktas. Re- geringen avser att under treårsperioden 2002–2004 avsätta sammanlagt 15 miljoner kronor för ändamålet.

195

Uppdraget ligger i linje med det arbete som redan påbörjats av Kon- Prop. 2001/02:4 sumentverket med att utveckla ett kompetens- och utvecklingsprogram

för landets lanthandlare. Syftet med programmet är att genom framåt- syftande och kompetensutvecklande åtgärder förbättra lanthandlarnas förutsättningar att även fortsättningsvis bidra med kommersiell service i glesbygd. Programmet skall inriktas mot att utveckla befintlig service t.ex. genom nya lösningar för servicesamordning och användning av mo- dern informationsteknik.

9.6.4Statliga aktörer bör i större utsträckning utarbeta samordnade servicelösningar

Regeringens bedömning: Statliga aktörer med särskild betydelse för service bör i ökad utsträckning, i samband med att de förändrar sin verk- samhet, beakta möjligheter till samordning med andra servicegivare.

Utredningens förslag: Den regionalpolitiska utredningen föreslår att statliga myndigheter, med en särskild betydelse för service och välfärd, i samband med förändringar av verksamheten skall upprätta konsekvens- beskrivningar i vilka möjligheterna att ta till vara samordningsvinster med andra aktörer studeras.

Utredningen anser också att statens insatser för att motverka regional obalans och för att utveckla alternativa servicelösningar, samtidigt måste gynna så kostnadseffektiva lösningar som möjligt. Möjligheterna att be- hålla vissa servicefunktioner i områden med vikande befolkningsunder- lag ökar om fler servicefunktioner kan erbjudas på samma ställe med gemensamt utnyttjande av lokaler och personal. I detta sammanhang bör vikten av att undersöka och pröva okonventionella lösningar betonas.

När det gäller förändringar inom det statliga serviceområdet har staten självklart ett särskilt ansvar. Utredningen ser det därför som särskilt vik- tigt att tydliggöra de statliga servicegivarnas ansvar för att medverka till utformningen av lokalt anpassade och kostnadseffektiva samordnings- lösningar.

Kostnadsrationaliseringar sker dock som regel, även inom det statliga området, inom ramen för respektive myndighet. Mer sällan studeras de möjligheter och rationaliseringsvinster som finns att göra, i förhållande till såväl andra statliga som kommunala eller kommersiella verksamhe- ter.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva till utredningens förslag. Många instanser, däribland Konsumentverket, beto- nar särskilt att de delar utredningens uppfattning att det är väsentligt att statliga myndigheter mer aktivt undersöker möjligheterna till samord- ningslösningar vid förändringar av verksamheten. Utredningens förslag att myndigheterna skall upprätta konsekvensbeskrivningar, där möjlig- heterna att samordna verksamheten med andra aktörer undersöks, kan vara ett sätt att ställa tydligare krav på myndigheterna. Inga remissinstan- ser avstyrker utredningens förslag.

Skälen för regeringens bedömning : Ett arbete med att få till stånd mera samordnade servicelösningar pågår i många kommuner. Exempel på sådana strävanden är bl.a. de olika former av medborgarkontor som

196

inrättats i vissa kommuner. Denna utveckling har emellertid hittills i Prop. 2001/02:4 första hand inneburit en ökad samverkan mellan olika kommunala för-

valtningar medan de lokala statliga myndigheternas medverkan varit be- gränsad. Det är därför angeläget att ytterligare stimulera och underlätta en ökad lokal servicesamverkan mellan stat och kommun. I det fortsatta arbetet bör särskilt informationsteknikens möjligheter till nya gemen- samma servicelösningar uppmärksammas.

Regeringen har i skrivelse 2000/01:151, Regeringens förvaltningspoli- tik, lämnat en redovisning av det arbete som pågår för att utveckla de statliga myndigheternas service. En offentlig service som ställer medbor- garen i fokus förutsätter en ökad samverkan mellan de statliga myndig- heterna såväl som med kommuner, landsting och näringsliv. Statliga myndigheter skall genom att utnyttja informationstekniken och bli s.k. 24-timmarsmyndigheter förenkla och förbättra samhällsservicen till medborgare och företag. I arbetet med att förverkliga 24-timmarsmyn- digheten ingår som en viktig del att initiera och genomföra olika samver- kansprojekt mellan stat och kommun för att med hjälp av informations- tekniken utveckla nya servicelösningar.

Inom många kommuner sker redan i dag en utveckling mot mera sam- ordnade servicelösningar. Regeringen avser att tillsammans med några intresserade kommuner initiera pilotverksamhet i syfte att pröva olika samverkanslösningar på lokal nivå.

I förordningen (1998:1634) om regionalt utvecklingsarbete föreskrivs att statliga myndigheter, inom ramen för de uppdrag de har i sina in- struktioner och regleringsbrev, skall i sin planering ta hänsyn till verk- samhetens betydelse för ekonomisk tillväxt, sysselsättning och service i olika regioner och beakta den regionala utvecklingsstrategin, beakta möjligheterna till decentralisering av sin verksamhet, samt inom sina verksamhetsområden även i övrigt verka för att de regionalpolitiska målen uppnås. Vidare skall myndigheter samråda med länsstyrelsen om de avser att minska eller dra in service i glesbygds- eller landsbygdsom- råden. Vid överväganden om verksamhetsminskningar skall myndighe- terna undersöka samordningsmöjligheter med andra myndigheter. För att minska verksamheten i stödområden bör det finnas särskilda skäl.

Kartläggningar visar att medvetenheten om förordningens krav är låg och att efterlevnaden brister. Bland annat begränsas tillämpningen av förordningen av att hänsynstagande till regional utveckling i vissa fall upplevs komma i konflikt med kraven på kostnadseffektivisering eller andra sektorsspecifika mål. Regeringen avser att utveckla uppföljningen av centrala myndigheters regionala hänsynstagande.

I Glesbygdsverkets rapport Tar statliga myndigheter regionalpolitiskt ansvar? – Kartläggning av åtta centrala myndigheter och bolag, som pre- senterades 1999, finns en kartläggning av sex centrala myndigheter samt (dåvarande) affärsverkskoncernen SJ och Posten AB ( publ.). I samband med kartläggningen fick landets samtliga kommuner, landsting och läns- styrelser ett antal frågor om hur de uppfattar att myndigheterna m.fl. be- aktar de regionalpolitiska kraven som ställs på verksamheterna och hur hänsynstagandet förändrats. Närmare 90 procent av de svarande ansåg att hänsynstagandet var oförändrat eller hade minskat under de senaste fem åren. Det var framför allt kommuner i Norrlands inland som var mest

missnöjda och kommuner med större städer var mest nöjda.

197

Genom samtal med företrädare för de berörda myndigheterna och bo- Prop. 2001/02:4 lagen framgick att de saknade konkreta delmål för regionalpolitiken.

Flera t.ex. Räddningsverket, Posten AB (publ.) och Vägverket, uttryckte också en vilja till att hitta verksamhetslösningar som är positiva för gles- och landsbygder. Bland annat pekade man på att det går att uppnå mer kostnadseffektiva lösningar för en grundservice eller en tillsyn de är ålagda att utföra.

Frågan om hur den grundläggande kassaservicen skall regleras fram- över pågår för närvarande inom Näringsdepartementet. I promemorian Grundläggande kassaservice föreslås att det statliga ansvaret för den grundläggande kassaservicen skall kvarstå, men att detta framöver skall regleras i en ny särskild lag. Vidare föreslås att det i denna lag också an- ges att kassaservicen skall tillhandahållas genom Posten AB (publ.). Promemorian har remissbehandlats. Regeringen kommer att ta ställning till förslagen under hösten 2001.

198

81 lokala arbetsmarknadsregioner

Prop. 2001/02:4

Bilaga 1

Med en LA-region, dvs. en lokal arbetsmarknadsregion, avses en funktionell arbetsmarknadsregion inom vilken människor kan bo och arbeta utan att behöva göra alltför tidsödande resor mellan hem och arbete. En LA-region kan bestå av en eller flera kommuner. Indelningen i LA-regioner baseras på arbetspendlingen över kommungränserna. Enligt denna definition av Lokala arbetsmarknadsregioner delas Sverige in i 81 områden.

199

Nationella stödområden

Prop. 2001/02:4

Bilaga 2

200

EG:s strukturfondsområden 2000–2006 (inkl. utfasningsområden)

Prop. 2001/02:4

Bilaga 3

Av mål 2 Öarna är endast Gotland markerat.

201

Sammanfattning av regionalpolitiska utredningens förslag

Sveriges välfärd grundas i arbete och företagsamhet på landets olika lokala arbetsmarknader. Statens roll när det gäller att ansvara för och tillgodose basala förutsättningar för välfärd är omfattande och kräver ständig översyn och anpassning till nya omvärldsvillkor. Den regionalpolitiska utredningen har fått ett omfattande mandat av regeringen att se över och föreslå förändringar av den nuvarande politiken för regional utveckling, både det som kallas den lilla och den stora regionalpolitiken.

Denna nya politik måste bygga på ett nationellt solidariskt ansvar och samtidigt uppfattas som legitim. Eftersom olika regioner inte bara samarbetar utan även konkurrerar om statens resurser måste insatser till en region upplevas som meningsfulla av befolkningen i andra regioner som är med och betalar. Det ställer krav på en realistisk målformulering, målrelaterade medel samt öppenhet beträffande hur medlen hanteras praktiskt. Endast med insyn kan förtroendet för politiken upprätthållas på sikt.

På sikt är det ekonomisk tillväxt på de lokala arbetsmarknaderna som skapar välstånd. En åldrande befolkning, kommande lågkonjunkturer, minskande strukturfondsmedel och andra förändringar kan framgent komma att ställa betydligt större krav än i dag på de enskilda lokala arbetsmarknadernas bidrag till den nationella ekonomiska tillväxten. Det är därför ett nationellt intresse att varje delmarknad fungerar väl och politiken för regional utveckling är en politik som måste fungera på alla typer av lokala arbetsmarknader, stora som små, såväl i norr som i söder.

En nationell politik för regional utveckling består till stora delar av vanlig sektorpolitik, dock med åtgärder som är anpassade efter varje enskild lokal arbetsmarknads speciella villkor. En decentralisering i form av ett ökat utrymme för lokala omprioriteringar bör dock eftersträvas på sikt i syfte att öka effektiviteten i den offentliga sektorn resurshantering.

Lokala arbetsmarknader med strukturellt eller temporärt låg sysselsättning kräver större uppmärksamhet från statens sida än andra mer väl fungerande områden. Även regioner med särskilt gles bebyggelse och liten befolkning har särskilda förutsättningar som gör att medel som med framgång används i andra landsdelar inte fungerar här. Det är dessa typer av lokala arbetsmarknader som fått den största uppmärksamheten i denna utredning. Bland andra regioner med särskilda villkor kan nämnas den befolkningsexpansiva storstaden med trängsel och andra problem. En särskild urbanpolitik bör utvecklas som ett komplement till de åtgärder som föreslås av den regionalpolitiska utredningen.

Den föreslagna politiken har förstås hämtat mycket från den tidigare politiken, dels för att delar av den fungerat bra, dels för att det inte går att plötsligt utan övergångsperiod göra stora systemskiften. Utredningens förslag skall ses som riktningsangivelser där den detaljerade anpassningen kommer att ta tid. I konsekvens med strävan efter mer decentraliserad hantering måste mycket av den konkreta anpassningen till nya mål ske i decentraliserade former.

En viktig riktningsförändring har redan aviserats i delbetänkandet. Trots att en stor del av diskussionen om regional balans handlat om

Prop. 2001/02:4

Bilaga 4

202

befolkningsfrågan ligger det närmare till hands att ha ett mer Prop. 2001/02:4 individinriktat välfärdsmål för den nya politiken. Alla skall ha goda Bilaga 4 förutsättningar för företagsamhet, arbete och välfärd oavsett nuvarande

och framtida befolkningsstruktur på hemortens lokala arbetsmarknad.

En minskande befolkning är dock ett problem för flertalet kommuner, både ekonomiskt och psykologiskt. Utredningens analyser visade dock på att det skulle vara omöjligt för staten att förhindra befolkningsminskningar på flertalet lokala arbetsmarknader även med kraftfulla näringspolitiska insatser. Det är helt enkelt så att eventuella statliga mål för kommunernas framtida invånartal inte kan verkställas.

Fler omorienteringar är nödvändiga för att anpassa en framtida politik till nya värderingar och omvärldsvillkor. En framtida politik bör sträva efter att betona långsiktig ekonomisk tillväxt mer än kortsiktigt ökad konsumtion. Stimulansskapande åtgärder bör få företräde framför kompensatoriska. Grundläggande förutsättningar för företagsamhet bör på sikt betonas mer än sektorstöd. I de näringspolitiska inslagen bör ekonomisk tillväxt i företagen betonas mer än temporär ökning av sysselsättningen.

Utredningens förslag till en ny politik skall ses som ett första steg på vägen mot en omorientering till ett nytt decentraliserat sätt att arbeta med den offentliga sektorns medel för regional utveckling.

De regionala problem utredningen uppmärksammar kräver minst lika stort budgetutrymme som den tidigare politiken, dels för att undvika en tudelning av Sverige, dels för att åstadkomma den eftersträvade ekonomiska tillväxten på alla lokala arbetsmarknader.

203

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över den regionalpolitiska utredningens slutbetänkande (SOU 2000:87) avgetts av Statskontoret, Delegationen för utländska investeringar i Sverige (ISA), Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Socialstyrelsen, Stockholms läns landsting, Landstinget i Östergötland, Landstinget Dalarna, Landstinget Västernorrland, Jämtlands läns landsting, Västerbottens läns landsting, Norrbottens läns landsting, Ekonomistyrningsverket, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Konjunkturinstitutet, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Södermanland, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Högskoleverket, Statens Skolverk, Folkbildningsrådet, Distansutbildningsmyndigheten (Distum), Forskningsrådsnämnden, Centrala Studiestödsnämnden (CSN), Kungliga Tekniska Högskolan, Stockholms universitet, Karolinska Institutet, Södertörns högskola, Uppsala universitet, Mälardalens högskola, Högskolan Dalarna, Linköpings universitet, Örebro universitet, Högskolan i Gävle, Malmö högskola, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högskolan på Gotland, Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Högskolan i Kristianstad, Växjö universitet, Göteborgs universitet, Högskolan i Borås, Karlstads universitet, Högskolan i Skövde, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Umeå universitet, Luleå tekniska universitet, Mitthögskolan, Stiftelsen högskolan i Jönköping, Statens skolor för vuxna (SSV), Statens Jordbruksverk, Fiskeriverket, Sametinget, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Statens Kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Ungdomsstyrelsen, Integrationsverket, Naturvårdsverket, Boverket, Centrum för kunskap om ekologisk hållbarhet (Swecol), Post- och telestyrelsen, Luftfartsverket, Banverket, Vägverket, Rikstrafiken, Kommunikationsforsknings– beredningen, Sjöfartsverket, Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA), Arbetsmarknadsstyrelsen, Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige (Svenska ESF-rådet), Arbetslivsinstitutet, Jämställdhets– ombudsmannen, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), Närings- och teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Skogsstyrelsen, Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga attaché– verksamhet, Glesbygdsverket, Stiftelsen Norrlandsfonden, Statens institut för regionalforskning, Stiftelsen Industrifonden, Turistdele– gationen, Kooperativa rådet, ALMI Företagspartner AB, Posten AB, Stockholms stad, Uppsala kommun, Eskilstuna kommun, Nyköpings kommun, Linköpings kommun, Gnosjö kommun, Jönköpings kommun, Helsingborgs kommun, Hässleholms kommun, Lunds kommun, Malmö stad, Halmstads kommun, Bollebygds kommun, Borås kommun,

Prop. 2001/02:4

Bilaga 5

204

Göteborgs stad, Götene kommun, Karlsborgs kommun, Lidköpings	Prop. 2001/02:4
kommun, Marks kommun, Skara kommun, Strömstads kommun, Hagfors	Bilaga 5
kommun, Karlstads kommun, Munkfors kommun, Hällefors kommun,
Karlskoga kommun, Lindesbergs kommun, Örebro kommun, Fagersta
kommun, Sala kommun, Falu kommun, Ludvika kommun, Mora
kommun, Gävle kommun, Ljusdals kommun, Härnösands kommun,
Sollefteå kommun, Sundsvalls kommun, Skellefteå kommun,
Strömsunds kommun, Östersunds kommun, Lycksele kommun,
Storumans kommun, Umeå kommun, Arjeplogs kommun, Bodens
kommun, Kalix kommun, Kiruna kommun, Luleå kommun, Piteå
kommun, Företagarnas Riksorganisation, Hushållningssällskapens
förbund, Kungliga Skogs- och lantbruksakademien, Sveriges
Hembygdsförbund, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Landsorgani–
sationen (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Förenings–
Sparbanken AB, Centrum för regionalvetenskaplig forskning vid Umeå
universitet, Folkrörelserådet Hela Sverige Skall Leva!, Föreningen
kooperativ utveckling i Sverige, Intresseföreningen Bergslaget,
Nordregio, Norrlandscenter AB, Regionförbundet i Kalmar län, Region
Skåne, Region Gotland, Västra Götalandsregionen, Skärgårdarnas
Riksförbund, SmåKom, Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska
åkeriförbundet.

205

Sammanfattning av remissinstansernas yttranden över den regionalpolitiska utredningens slutbetänkande SOU 2000:87

En övervägande majoritet av remissinstanserna anser att den regio- nalpolitiska utredningen på kort tid gjort en omfattande och i många stycken nydanande genomgång och analys av den hittillsvarande regionalpolitiken i Sverige. De kunskapsöversikter och analyser som ligger till grund för utredningens förslag är av hög kvalitet, och utgör ett mycket bra underlag för att utveckla regionalpolitiken till en regional tillväxt- och välfärdspolitik för hela landet.

Remissinstanserna förordar kommitténs förslag om att ersätta den nuvarande regionalpolitiken med en regionalt baserad tillväxt- och väl- färdspolitik för hela landet, där en anpassning till varierande lokala och regionala förutsättningar är möjlig. Merparten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag att den framtida politiken delas in i tre typer av politikområden, regional strukturpolitik, regional stimulans- politik och regional välfärdspolitik.

Remissinstanserna tillstyrker också utredningens förslag till över- gripande mål. För den tillväxtbaserade delen av politiken – Väl fungerande lokala arbetsmarknader i alla delar av landet – samt för den välfärdsbaserade delen av politiken – En likvärdig välfärdsnivå i alla delar avlandet. Utredningens förslag till delmål för de föreslagna tre politikområden bör enligt en majoritet av remissinstanserna generellt sett utvecklas, konkretiseras och i vissa fall även kompletteras.

Remissinstanserna anser att utredningens konkreta förslag till åtgärder generellt sett är outvecklade och inte tillräckligt effektiva. Oftast förordas mer kraftfulla åtgärder, helt andra åtgärder och ibland kompletterande åtgärder. De förslag till åtgärder som remissinstanserna är mest positiva till är de som berör utbildningssystemet samt den regionala välfärds- politiken. Mest splittrad är remissinstansernas syn på utredningens förslag om förändringar av de regionalpolitiska företagsstöden. Många instanser avvisar helt utredningens förslag, andra håller i princip med, men betonar vikten av att nuvarande stödformen behålls under inne- varande strukturfondsperiod, dels som verkningsfulla instrument, dels som medfinansiering av strukturfondsprogrammen. Några remiss- instanser anser att företagsstödens inriktning och hantering kan behöva ses över för att möjliggöra ökad effektivitet och bättre strategisk användning.

En majoritet av remissinstanserna anser att utredningen borde ha uppmärksammat, analysera och lämnat förslag till åtgärder av betydelse för den regionala utvecklingen, såsom t.ex. jämställdhet, ekologisk håll- barhet och kultur.

Prop. 2001/02:4

Bilaga 6

206

Näringsdepartementet	Prop. 2001/02:4

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 september 2001

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm- Wallén, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Östros, Messing, Engqvist, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Messing

Regeringen beslutar proposition 2001/02:4 En politik för tillväxt och livskraft i hela landet

207