Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 4 april 2002
Göran Persson
Lars-Erik Lövdén
(Finansdepartementet)
Skr.
2001/02:102
I skrivelsen lämnar regeringen en översiktlig redovisning av hur ekono-
min och verksamheten i kommuner och landsting har utvecklats de se-
naste åren. Redovisningen baseras i huvudsak på rapporter från
sektorsmyndighetema m.fl.
Redovisningen av den ekonomiska utvecklingen innefattar i huvudsak
utvecklingen av kommunsektorns andel i samhällsekonomin och av
sektorns finansiella sparande, resultatutvecklingen för kommuner och
landsting samt kommunala koncerner, sysselsättningsutvecklingen, kom-
munala entreprenader och köp av verksamhet samt effekter av det utjäm-
ningssystem som infördes 1996. Vidare presenteras hur kostnaderna för-
delas mellan olika kommunala verksamheter 2000.
Redovisningen av utvecklingen i den kommunala verksamheten om-
fattar i första hand de obligatoriska verksamheterna skola, vård och om-
sorg. Redovisningen syftar till att beskriva hur dessa verksamheter ut-
vecklas i förhållande till de nationella mål som riksdag och regering har
formulerat.
Redovisningen omfattar i huvudsak förhållandena t.o.m. verksamhets-
året 2000. De årtal som redovisas kan variera mellan olika verksamhets-
områden, bl.a. beroende på hur den offentliga statistiken samlas in. Det
förekommer även skilda möjligheter för de olika verksamhetsområdena
att redovisa graden av måluppfyllelse.
1 Riksdagen 2001/02. 1 saml. Nr 102
Skr. 2001/02:102
1 Sammanfattning................................................................................3
1.1 Den kommunala ekonomin.................................................3
1.2 De kommunala verksamheterna.........................................3
1.3 Ledning, uppgifter och organisation samt kommunal
demokrati............................................................................7
2 Kommunal ekonomi..........................................................................8
2.1 Inledning.............................................................................8
2.2 Kommunsektorn utgör en betydande del av
samhällsekonomin..............................................................8
2.3 Försämrat resultat i kommunsektorn 2001.......................10
2.4 Störst kostnadsökning inom utbildning, äldre- och
handikappomsorg och vård...............................................13
2.5 Kommunala företag ger kommunerna olika
förutsättningar...................................................................15
2.6 Resultatet i enskilda kommuner och landsting.................17
2.7 Kommunala köp av verksamheter fortsätter att öka.........21
2.8 Kommunal personal..........................................................22
2.9 Jämn inkomstfördelning mellan länen..............................25
2.10 Särskilda insatser viktiga för att hjälpa de ekonomiskt
svagaste kommunerna och landstingen............................27
3 Hälso- och sjukvård........................................................................30
4 Socialtjänsten..................................................................................42
4.1 Äldreomsorg.....................................................................42
4.2 Handikappomsorg.............................................................48
4.3 Individ-och familjeomsorg..............................................58
4.3.1 Ekonomiskt bistånd........................................59
4.3.2 Barn- och ungdomsvård.................................66
4.3.3 Familjerätt......................................................70
4.3.4 Familjerådgivning..........................................72
4.3.5 Missbrukarvård...............................................74
5 Barnomsorg, skola och vuxenutbildning........................................79
5.1 Förskola och skolbarnsomsorg.........................................79
5.2 Det offentliga skolväsendet för barn och ungdom...........84
5.2.1 Förskoleklassen..............................................84
5.2.2 Grundskolan...................................................86
5.2.3 Gymnasieskolan.............................................95
5.2.4 Särskolan......................................................103
5.3 Kommunernas vuxenutbildning.....................................105
5.3.1 Kommunal vuxenutbildning.........................106
5.3.2 Vuxenutbildning för utvecklingsstörda........112
5.3.3 Svenskundervisning för invandrare..............114
6 Ledning, uppgifter och organisation samt kommunal demokrati .117
7 Vissa övriga verksamheter............................................................123
7.1 Kollektivtrafik och färdtjänst.........................................123
7.2 Folkbibliotek...................................................................123
7.3 Storstadspolitik...............................................................124
Skr. 2001/02:102
Kommuner och landsting utgör en betydande del av samhällsekonomin.
Kommunsektorns utgifter motsvarade 22,5 procent av Sveriges BNP
2001, varav 19,1 procentenheter utgjordes av kommunal konsumtion.
Preliminära uppgifter från SCB avseende kommunernas resultat för
2001 visar på ett positivt resultat på 11,5 miljarder kronor, vilket är en
förbättring med 2,8 miljarder kronor jämfört med 2000. 198 kommuner
räknar med att ha ett positivt resultat eller ett nollresultat 2001 jämfört
med 177 kommuner 2000. Om extraordinära poster exkluderas blir
resultatet sammantaget för kommunerna 2001, 3,8 miljarder kronor att
jämföra med 5,2 miljarder kronor 2000.
Landstingen redovisade 2001 sammantaget ett negativt resultat på 3,5
miljarder kronor, vilket är en förbättring med 0,4 miljarder kronor jäm-
fört med 2000. Exkluderas de extraordinära posterna blev underskottet
3,4 miljarder kronor 2001. Hälften av landstingen uppvisar ett positivt
resultat inklusive extraordinära poster.
Det sammanlagda resultatet för kommun- och landstingssektorn för-
sämrades med 1 miljard kronor 2001 före extraordinära poster, trots en
kraftig ökning av skatteintäkterna. Det förklaras främst av en kraftig
ökning av nettokostnaderna. Åren 1998-2000 ökade nettokostnaderna år-
ligen med ca 15 miljarder kronor per år. 2001 ökade de med ca 25
miljarder kronor.
Kommunernas resultat före extraordinära poster på koncemnivå, dvs.
inklusive de kommunala företagen, uppgick 2000 till 11,6 miljarder
kronor. Detta är en klar förbättring jämfört med resultatet för 1999, som
var 6,7 miljarder kronor.
Kommunala köp av verksamhet fortsätter att öka, och utgjorde ca 12
procent av kommunernas totala driftskostnader 2000.
Efter att ha minskat under åren 1990-1997 har antalet anställda i kom-
muner och landsting ökat fr.o.m. 1998. Eftersom kommunerna i ökande
utsträckning köper verksamhet på entreprenad är ökningen troligen större
än vad som framgår av sysselsättningsstatistiken. Antalet hel- och del-
tidsanställda i kommuner och landsting uppgick 2000 till en miljon
personer. Omräknat till årsarbetare var antalet anställda 822 000.
Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika vill-
kor för hela befolkningen.
Den sammantagna bilden av förhållandena inom hälso- och sjukvården
kännetecknas bland annat av en god medicinsk kvalitet, upplevda brister
vad gäller tillgängligheten och svårigheter att rekrytera och behålla
personalen. Under 2001 legitimerades ett rekordstort antal läkare. Sedan
1996 har det skett en ökning med ca 20 500 årsarbetskrafter inom
landstingens hälso- och sjukvård. Trots detta fortsätter mängden vakanser
att vara stor.
Antalet anmälningar till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd var
2000 samma som för 1999. Trots att antalet anmälningar ökat generellt
under 1990-talet, har antalet anmälningar som lett till påföljd varit i stort
sett oförändrat.
Ett generellt problem i vården är att det råder brist på vetenskaplig
kunskap om nytta och risker med många vård- och behandlingsinsatser.
Bristen på hållbart vetenskapliga underlag innebär bland annat ett all-
varligt praktiskt hinder för öppna, rationella prioriteringar i vården.
Psykiatrireformen som genomfördes 1995 har inneburit att många
psykiskt funktionshindrade har fått ett betydligt bättre liv. Dock finns det
en grupp människor som inte har fått sina villkor förbättrade då de inte
fått tillgång till ett eget boende eller ett boende under hemlika former.
De totala kostnaderna för hälso- och sjukvården uppgick 2000 till
163 miljarder kronor. I denna summa ingår bl.a. hushållens konsumtion
av hälso- och sjukvård, läkemedel och sjukvårdskostnader. Denna post
uppgick till 24,8 miljarder kronor 2000. Kostnaderna för läkemedelsför-
månen uppgick 2001 till 17 miljarder kronor, en ökning med nära 7
procent från 2000. Det skrivs ut en större mängd läkemedel till kvinnor,
men kostnaden per förskrivet läkemedel är högre för män än för kvinnor.
Det övergripande målet för socialtjänsten är att främja människors
ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva
deltagande i samhällslivet.
Äldreomsorg
Andelen äldre som får hjälp i ordinärt och särskilt boende har varit i stort
sett konstant de senaste åren. De utökade resurserna som har tillkommit i
verksamheterna vård och omsorg under senare år har främst gått till äldre
med omfattande vårdbehov. Liksom föregående år råder brist på platser
inom särskilda boendeformer. Detta medför att personer som fått bifalls-
beslut får vänta på verkställighet och att personer som bedöms ha behov
ändock får avslag på ansökningar om plats i särskilt boende. Personalen
inom äldreomsorgen har under senare år ökat, men det finns ett fortsatt
stort rekryteringsbehov.
Socialstyrelsens och länsstyrelsernas tillsyn visar att det pågår ett
omfattande utvecklingsarbete inom den kommunala äldreomsorgen.
Kostnaderna för äldreomsorgen uppgick 2000 till ca 67 miljarder
kronor, en ökning med nära 5 procent från 1999.
Handikappomsorg
Hälften av kommunerna saknar fortfarande ett handikappolitiskt pro-
gram. Enligt den nationella handlingsplanen för handikappolitiken bör
arbetet med att skapa ett tillgängligt arbete prioriteras. Liksom tidigare år
Skr. 2001/02:102
brister det dock fortfarande i detta avseende, särskilt för barn med
funktionshinder. Resultaten av länsstyrelsernas tillsyn visar att det finns
stora brister i kommunernas sätt att sköta handläggningen och doku-
mentationen i utredningar och beslut som rör enskilda personer. Antalet
verkställda domar och icke verkställda kommunala beslut 2000 ligger på
samma nivå som under 1999.
Kostnaderna för handikappomsorgen uppgick 2000 till 27,8 miljarder
kronor.
Individ- och familjeomsorg
Såväl antalet bidragshushåll som kostnaderna för socialbidrag fortsätter
att minska. Även antalet hushåll för långvarigt socialbidragstagande har
minskat. Den genomsnittliga bidragstiden 2000 var 5,8 månader, den-
samma som för 1999.
En orsak bakom denna utveckling är det förbättrade arbetsmarknads-
läget. Resultatet för 2000 innebär att antalet biståndshushåll och -mot-
tagare nästan är nere på samma nivå som 1991.
Utredningstiden för bamavårdsutredningar har förkortats, men varierar
mellan kommunerna. Samtal med barnen själva under utredningarna blev
vanligare under 1990-talet, även om barnets inställning sällan doku-
menteras. Barnperspektivet har fått visst genomslag.
Andelen öppenvårdsinsatser för missbrukare var 80 procent av samt-
liga vårdinsatser 2000. Ingen förändring har skett jämfört med de
föregående åren. Det är inte känt vad utvecklingen sammantaget innebär
för den enskilde missbrukaren. Både det tunga missbruket och ung-
domars erfarenhet av narkotika ökade under 1990-talet. En fördubbling
har skett sedan slutet av 1980-talet av elever i år 9 som någon gång har
prövat narkotika.
Kostnaderna för individ- och familjeomsorgen uppgick 2000 till
sammanlagt 22,6 miljarder kronor, varav 9,5 miljarder avsåg försörj-
ningsstöd. Detta är oförändrat jämfört med 1999, men en minskning med
nära 10 procent i fasta priser vad avser det ekonomiska biståndet.
Skr. 2001/02:102
Förskola
Behovstäckningen inom förskolan är god även 2001. Antalet inskrivna
barn i förskolan var oförändrat jämfört med 2000, dock ökade antalet in-
skrivna barn i fritidshemmen. Andelen inskrivna barn fortsätter att öka
och uppgick 2001 till 77 procent.
Den totala kostnaden för barnomsorgen uppgick 2000 till
39,8 miljarder kronor, vilket är en ökning med ca 1 procent jämfört med
1999.
Avgiftsfinansieringsgraden inom förskolan fortsatte att öka, och upp-
gick 2000 till 19 procent för riket i genomsnitt.
Det offentliga skolväsendet för barn och ungdom
Förskoleklassen är en egen skolform för 6-åringar. Antalet inskrivna i
förskolan 99 013 Andelen inskrivna var oförändrat vid 93 procent
Antalet lärare per 100 elever uppgick läsåret 2001/02 till 7,8 procent, en
ökning med 2,6 procent. Den totala kostnaden för förskoleklassen upp-
gick 1999 till 3,6 miljarder kronor.
Antalet elever i grundskolan 1 059 122. Andelen elever som våren
2001 gick ut grundskolan med behörighet att läsa ett nationellt program
på gymnasieskolan uppgick till ca 90 procent, oförändrat jämfört med
2000. Andelen elever som nått målen för godkänt i alla ämnen sjönk
2001 och uppgick till ca 74 procent. Våren 2000 var samma andel nära
76 procent och 1999 77,3 procent. Kostnaden för den kommunala grund-
skolan uppgick 2000 till 59,7 miljarder kronor varav de fristående grund-
skolornas andel utgjorde 1,8 miljarder kronor, en ökning med 7 procent
respektive 20 procent från 1999.
Våren 2001 lämnade 79,1 procent av eleverna år 3 i gymnasieskolan
med slutbetyg, en minskning med 3,5 procentenheter jämfört med 2000.
Av dessa hade 84,6 procent behörighet för universitets- och högskole-
studier, en ökning med 4,3 procentenheter jämfört med 2000.
Kostnaden för gymnasieskolan uppgick 2000 till 22,4 miljarder kronor,
en ökning med nära 2 procent från 1999.
Antalet elever i särskolan fortsätter att öka. Sedan hösten 1995 har
antalet elever ökat med 40 procent, att jämföra med 10 procents ökning
inom grundskolan. Kostnaden för särskolan uppgick 2000 till
3,3 miljarder kronor, en minskning med 2 procent från 1999.
Vuxenutbildning
Det totala antalet studerande i kommunal vuxenutbildning fortsätter efter
ökning mellan 1996 och 2000 att minska. Antalet elever minskade läsåret
2000/01 med 4 procent jämfört med föregående läsår. Andelen
studerande över 45 år ökar dock. Andelen studerande som avbryter sina
studier har fortsatt att ökade inom den grundläggande vuxenutbildningen,
medan avhoppen har blivit färre inom påbyggnadsutbildningen.
Studerande inom gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning
slutförde sina studier i högre grad än studerande inom grundläggande
vuxenutbildning. Många studerande inom grundläggande vuxenut-
bildning har individuella mål med sina studier på en lägre nivå än vad
som ger betyg vid kursens slut vilket kan förklara vissa av studie-
avbrotten.
Den kommunala vuxenutbildningen har utvecklats mot en ökad
individualisering och flexibilitet och därmed också ökat möjligheterna
för personlig måluppfyllelse.
Den totala kostnaden för kommunal vuxenutbildning uppgick 2000 till
6,6 miljarder kronor, oförändrat jämfört med 1999.
Antalet studerande i sfi var 37 322 under läsåret 2000/01. Jämfört med
föregående läsår innebär det en ökning med 9 procent. Kommunernas
totala kostnader för sfi 2000 har ökat med ca 84 miljoner kronor jämfört
med 1999, vilket är en ökning med 14 procent. De flesta kommuner
anordnar svenska för invandrare i egen regi, oftast i anslutning till den
Skr. 2001/02:102
kommunala vuxenutbildningen. Andelen kommuner som lägger ut verk- Skr. 2001/02:102
samheten på annan anordnare, t.ex. folkhögskola eller studieförbund fort-
sätter att öka svagt.
Under 2001 skedde inga förändringar i antalet kommuner och landsting,
utan antalet uppgår liksom 2000 till 289 kommuner och 20 landsting.
Under året har regeringen beslutat att Knivsta bryts ut ur Uppsala
kommun och bildar en egen kommun fr.o.m. 1 januari 2003.
Samverkan sker inom så gott som alla verksamhetsområden. Mer-
parten av den samverkan som bedrivs görs så inom mindre reglerade
former som projekt, nätverk och avtal. Antalet kommunalförbund upp-
gick 2000 till ca 60.
Enligt Kommundemokratikommittén verkar det inte som om andelen
förtroendevalda på kommunal nivå som väljer att hoppa av sitt uppdrag
under pågående mandatperiod har ökat under den senaste tioårsperioden.
Vad som däremot ökat markant är den totala omsättningen av förtroende-
valda. Till stor del kan denna ökning emellertid hänföras till avgångar i
samband med valen och inte under mandatperioden.
År 2001 hade 51 kommuner ett eller flera medborgarkontor, dvs. en
kommunal organisation vars huvuduppgift är att lämna medborgarna
personlig service inom flera förvaltningsområden. När det gäller det
totala antalet medborgarkontor i landet har det inte skett någon större för-
ändring mellan 2001 och 1999. I 22 kommuner respektive sex landsting
fanns det en ”servicedeklaration” eller en ”serviceförbindelse” som redo-
visar kommunens service inom flera av kommunens eller landstingets
förvaltning. I 33 kommuner respektive sex landsting fanns en fastställd
rutin för att samla in, pröva och dokumentera klagomål på kommunens
eller landstingets service som gäller inom flera förvaltningar.
Skr. 2001/02:102
Det övergripande målet för den kommunala ekonomin anges i kom-
munallagen. Kommuner och landsting skall ha en god ekonomisk hus-
hållning i sin verksamhet. I förarbetena till lagen anges exempel på vad
som är att anse som god ekonomisk hushållning. I normalfallet är det inte
god ekonomisk hushållning att ta lån för att täcka löpande kostnader.
Vidare bör försäljningsmedel för anläggningstillgångar användas till nya
investeringar eller för att betala på lån. Det balanskrav som trädde i kraft
den 1 januari 2000 innebär att kommuner och landsting varje år skall
upprätta en budget för nästa kalenderår (budgetår) så att intäkterna
överstiger kostnaderna. Om kostnaderna för ett visst år överstiger
intäkterna skall det negativa resultatet motsvaras av ett minst lika stort
sammanlagt positivt resultat de närmast följande två åren.
Målet för utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner, från vilket
merparten av statsbidragen till kommuner och landsting utgår, är att
skapa goda och likvärdiga förutsättningar för kommuner och landsting att
uppnå de nationella målen inom olika verksamheter.
Det kommunala utjämningssystemet är ett av de viktigaste in-
strumenten som staten har till sitt förfogande för att alla kommuner
respektive landsting skall tillförsäkras likvärdiga ekonomiska förutsätt-
ningar för att bedriva sin verksamhet, oberoende av invånarnas inkomster
och kommunens eller landstingets strukturella förhållanden.
Kommunsektorn, dvs. kommuner och landsting, utgör en betydande del
av samhällsekonomin. Sektorns utgifter motsvarade 2001 22,5 procent av
BNP, varav 19,1 procentenheter utgjorde kommunala konsumtionsut-
gifter. År 2001 ökade sektorns BNP-andel med 0,5 procentenheter jäm-
fört med 2000. Den kommunala konsumtionen som andel av BNP var
2001 i stort sett tillbaka på samma nivå som 1980, ca 19 procent (dia-
gram 2.1). Variationerna under perioden återspeglar såväl förändringar i
den kommunala konsumtionen som i BNP. Eftersom kommunsektorns
BNP-andel mäts i löpande priser har både pris- och volymutvecklingen
betydelse.
Som exempel kan nämnas att ökningen av andelen 1990, med 0,7 pro-
centenheter, främst beror på kraftigare löne- och prisstegringar i kom-
munsektorn jämfört med andra sektorer detta år. Även de kraftiga sväng-
ningarna i BNP-andelen åren 1991-93 kan främst förklaras av stora skill-
nader i löne- och prisutvecklingen mellan kommunsektorn och övriga
sektorer.
Åren 1994-95 när samhällsekonomin började återhämta sig blev den
kommunala konsumtionen oförändrad. Åren 1997-2000 har präglats
både av en förhållandevis god samhällsekonomisk tillväxt och av en Skr. 2001/02:102
stark kommunal tillväxt. Den kraftiga ökningen av andelen 1998 beror
främst på landstingens övertagande av kostnadsansvaret för läkemedels-
förmånen från staten.
Diagram 2.1 Kommunal konsumtion som andel av BNP
Källa-, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Anm. Exklusive svenska kyrkan
Utvecklingen i fasta priser ger en delvis annorlunda bild. Under 1980-
talet växte den kommunala konsumtionen realt något snabbare än BNP.
Sett över hela perioden 1980-2001 har den kommunala konsumtionen
realt växt ca 10 procentenheter långsammare än BNP. I början av 1990-
talet skedde ett trendbrott. Den kommunala konsumtionen minskade
något i fasta priser, främst till följd av en sämre skatteunderlagstillväxt,
minskade statsbidrag och ökade socialbidragskostnader. Under 2001
ökade de kommunala konsumtionsutgifterna i fasta priser med 1,9 pro-
cent. 2000 var ökningen 2,6 procent.
Skr. 2001/02:102
Diagram 2.2 Real utveckling av BNP och kommunal konsumtion
Förändring i fasta priser, index 1980=100
Källa: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Anm. Exklusive svenska kyrkan
Under 1980-talet ökade medelutdebiteringen med ca 2 procentenheter.
Därefter har ökningstakten dämpats. Under 1990-talet har staten vid flera
tillfällen vidtagit åtgärder för att motverka skattehöjningar, åren 1991-93
genom skattestopp enligt lag, 1994 genom tillskott till de som inte höjde
skatten och åren 1997-99 genom indragningar av statsbidrag för de som
höjde skatten.
Det balanskrav som trädde i kraft 2000 innebär att kommuner och lands-
ting varje år skall upprätta en budget så att intäkterna överstiger
kostnaderna. Om kostnaderna för ett visst år överstiger intäkterna skall
det negativa resultatet motsvaras av ett minst lika stort sammanlagt
positivt resultat de närmaste två följande åren.
Landstingen har sammantaget under perioden 1995-2001 redovisat ett
negativt resultat på ca 3-5 miljarder kronor per år (diagram 2.3).
Kommunernas positiva resultatutveckling sedan 1996 bröts 2001 då
resultatet försämrades med ca 1,5 miljarder kronor jämfört med 2000.
10
Skr. 2001/02:102
Diagram 2.3 Resultatutvecklingen för kommuner respektive landsting.
Resultat före extraordinära poster, miljarder kronor i löpande priser
|—-Kommuner- - Landsting
Källa: Statistiska centralbyrån
Även om kommunerna fr.o.m. 1999 sammantaget redovisar ett positivt
resultat finns det enskilda kommuner som redovisar underskott (se även
avsnitt 2.6). Diagram 2.4 visar det sammanlagda underskottet för de
kommuner och landsting som redovisat underskott respektive år. År 1998
var de sammanlagda underskotten i såväl kommuner som landsting ca 5
miljarder kronor. Därefter har det sammanlagda underskottet i kom-
munerna minskat till ca 1 miljard kronor. Antalet kommuner med under-
skott har minskat samtidigt som det genomsnittliga underskottet i de
aktuella kommunerna mätt i kronor per invånare har minskat. Det
sammanlagda underskottet i landstingen har minskat till ca 4 miljarder
kronor. Antalet landsting med underskott har minskat, men det genom-
snittliga underskottet i de aktuella landstingen mätt i kronor per invånare
har ökat. Stockholms läns landsting svarar för det största underskottet
2001, både i absoluta tal och räknat per invånare.
11
Skr. 2001/02:102
Diagram 2.4 Kommun- respektive landstingssektorns underskott
Resultat före extraordinära poster, miljarder kronor i löpande priser
— Kommuner - - Landsting
Källa: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
I tabell 2.1 redovisas kommunernas och landstingens resultaträkning för
åren 1999-2001. För kommunerna har de extraordinära posterna bidragit
till att förbättra resultatet relativt kraftigt. De extraordinära posterna kan
t.ex. bestå av en realisationsvinst i samband med en försäljning av en
fastighet eller ett kommunalt bolag. Resultatet inklusive de extraordinära
posterna, dvs. årets resultat, förbättrades med närmare 3 miljarder kronor
2001 för kommunerna. För landstingen har dessa poster däremot haft en
marginell betydelse.
Tabell 2.1 Kommunernas respektive landstingens samlade resultaträkningar
Miljarder kronor
|
Kommuner |
Landsting | |||||
|
År |
1999 |
2000 |
2001 |
1999 |
2000 |
2001 |
|
Verksamhetens nettokostnader |
-253,7 |
-263,4 |
-280,2 |
-116,2 |
-122,6 |
-131,5 |
|
Skatteintäkter |
211,2 |
226,0 |
243,4 |
99,4 |
107,8 |
118,0 |
|
Generella statsbidrag1 |
43,1 |
41,3 |
39,4 |
11,1 |
10,8 |
10,5 |
|
Finansiella poster |
0,3 |
1,3 |
1,2 |
0,6 |
0,2 |
-0,4 |
|
Resultatet före extraordinära poster |
0,9 |
5,2 |
3,8 |
-5,1 |
-3,8 |
-3,4 |
|
Extraordinära poster |
5,3 |
3,5 |
7,7 |
-0,3 |
-0,1 |
-0,1 |
|
Årets resultat |
6,2 |
8,7 |
11,5 |
-5,4 |
-3,9 |
-3,5 |
Källa-, Statistiska centralbyrån och Landstingsförbundet
Anm. Resultaträkningarna för 2001 avseende kommunerna är preliminära
11 Inklusive momsavdrag
Diagram 2.5 visar resultatförändringen i kommunerna respektive lands-
tingen åren 1997-2001 uppdelat i olika komponenter. Tillväxten i skatte-
intäkterna har ökat kraftigt under perioden. Som lägst ökade de 1997
med ca 6 miljarder kronor och som mest 2001 med ca 25 miljarder
kronor. Dessa stora skillnader beror främst på variationer i skatteunder-
laget, men även periodiseringseffekter till följd av redovisningsreglerna
har haft en viss betydelse. År 1997 kunde resultatet trots en svag intäkts-
ökning hållas oförändrat p.g.a. en återhållsam kostnadsutveckling. Åren
därefter har kostnaderna ökat i en snabbare takt. Från och med 1997 har
staten höjt de generella statsbidragen successivt och även skjutit till
12
medel i form av tillskott till skatteintäkterna (”200-kronan”). Ökningen Skr. 2001/02:102
av statsbidragen 1999 framgår dock inte av diagrammet då kommunerna
och landstingen fick ett tillfälligt extra bidrag som är redovisad som en
intäkt 1998. Det tillfälliga bidraget syftade till att kompensera kommun-
sektorn för den svaga skatteunderlagsutvecklingen 1997.
Under perioden har en rad ekonomiska regleringar gjorts mellan staten
och kommunsektorn till följd av olika reformer. Kompensationen till
löntagarna 2000-01 för egenavgiftema kombinerat med ett reducerat
grundavdrag har t.ex. medfört att det kommunala skatteunderlaget, och
därmed skatteintäkterna, har ökat. För att reglera detta har det generella
statsbidraget minskats i motsvarande mån. Regleringar har även gjorts i
samband med att kommunerna har ålagts nya uppgifter etc. Effekten av
dessa regleringar har rensats bort i diagrammet för att åskådliggöra den
underliggande utvecklingen.
De generella statsbidragen har i diagrammet även reducerats med den
årliga ökningen av momsavgiften.
Trots en gynnsam intäktsutveckling försämrades det sammanlagda
resultatet i sektorn något 2001, vilket kan förklaras av de kraftiga
kostnadsökningarna detta år. Åren 1998-2000 ökade nettokostnaderna
med ca 15 miljarder kronor per år. År 2001 ökade nettokostnaderna med
ca 26 miljarder kronor.
Diagram 2.5 Resultatförändring i kommunsektorn och dess komponenter
Resultat för extraordinära poster, årlig förändring, miljarder kronor i löpande priser
1997 1998 1999 2000 2001
Källa: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Anm. Beräkningarna avseende 2001 är preliminära
Finansnetto
HSB Generella statsbidrag
[Skatteintäkter
CZ3 Nettokostnader
•Summa
Diagram 2.6 visar utvecklingen av nettokostnaderna för kommunernas
största verksamhetsområden. Sammantaget svarar dessa för ca 85 procent
av de totala nettokostnaderna. Under senare år har utbildning och äldre-
och handikappomsorg ökat, medan barnomsorgen minskat som andel av
kommunernas nettokostnader. Äldre- och handikappomsorgen, som
13
svarar för 30 procent av nettokostnaderna, har haft den kraftigaste netto-
kostnadsökningen sedan 1993. Kostnaderna för utbildning, 34 procent av
nettokostnaderna, har sedan 1996 ökat i samma takt som äldre- och
handikappomsorg, dvs. med ca 6 procent per år i löpande priser.
Ökningstakten när det gäller kostnaderna för barnomsorgen, 12 procent
av nettokostnaderna, har dämpats sedan 1997, främst p.g.a. ett minsk-
ande antal barn i förskoleåldrarna. Minskningen 1998 beror dock främst
på att förskoleklassen (den f.d. 6-årsverksamheten) fördes över från barn-
omsorgen till utbildningsverksamheten.
Individ- och familjeomsorgen, som utgör 8 procent av netto-
kostnaderna, ökade relativt kraftigt fram till 1996, bl.a. till följd av
stigande arbetslöshet och ökade kostnader för flyktingmottagning. Där-
efter har kostnadsutvecklingen stabiliserats.
Skr. 2001/02:102
Diagram 2.6 Kostnadsutveckling för några av kommunernas verksamhets-
områden
Nettokostnader, miljarder kronor i löpande priser
Utbildning -----Äldre-och — “Barnomsorg ......Individ-och
handikappomsorg familjeomsorg
Källa-, Vad kostar verksamheten i din kommun, Svenska Kommunförbundet och Statistiska
centralbyrån
Hälso- och sjukvård är den dominerande verksamheten inom landstingen
och utgör 90 procent av landstingens totala kostnader. Diagram 2.7 visar
hur kostnaderna för olika delar inom hälso- och sjukvården har utveck-
lats sedan 1996. Kostnaderna har ökat kraftigast inom primärvården, med
ca 9 procent per år i löpande priser, under perioden. Kostnadsöknings-
takten inom läns- och regionsjukvården har dock tilltagit sedan 1998
medan kostnaderna har ökat i en jämnare takt över hela perioden inom
primärvården. Nettokostnaderna för tandvården har legat i det närmaste
still sedan 1995.
Kostnaderna för läkemedel har årligen ökat med ca 8 procent i genom-
snitt åren 1994—2000. Under den period som redovisas i diagram 2.7
ökade kostnaderna emellertid bara med 4 procent per år i genomsnitt. Det
beror på att ändringar i förmånssystemet orsakade en hamstring av
läkemedel 1996 vilket tillfälligt ökade kostnaderna detta år. Året därefter
sjönk kostnaderna tillbaka med 17 procent.
14
Diagram 2.7 Kostnadsutveckling för några av landstingens verksam- Skr. 2001/02:102
hetsområden
Nettokostnader, miljarder kronor i löpande priser
Läns- och regionsjukvård
-----Primärvård
Läkemedel — -Tandvård
Källa-, Landstingsförbundet
En stor del av kommunernas verksamhet bedrivs i andra juridiska former
än kommunala nämnder och förvaltningar. För att få en helhetsbild av en
kommuns verksamhet och ekonomi är det angeläget att studera även de
kommunägda företagen. Med kommunägda företag avses företag där en
eller flera kommuner har ett avgörande inflytande, dvs. äger minst 50
procent av det röstetal som grundas på aktier, andelar eller dylikt.
Närmare 90 procent av de kommunägda företagen är verksamma som
aktiebolag.
Tabell 2.2 Kommunägda företag 2000
Antal, miljarder kronor
|
Antal företag |
Om- |
Årets | |
|
El-, gas-, värme- och vattenförsörjning |
311 |
55,9 |
3,1 |
|
Hotell- och restaurang |
32 |
0,6 |
0,0 |
|
Transport, magasinering, kommunikation |
114 |
6,5 |
0,2 |
|
Fastighets- och uthymingsverks. |
720 |
57,3 |
4,4 |
|
Andra samhälls- & personliga tjänster |
142 |
6,0 |
-0,2 |
|
Övriga |
112 |
3,4 |
0,2 |
|
Totalt |
1 431 |
129,7 |
7,6 |
Källa: Statistiska centralbyrån
Hälften av de kommunägda företagen var verksamma inom fastighets-
förvaltning. Det näst största verksamhetsområdet var el-, gas-, värme-
och vattenförsörjning. Bäst resultat i kronor hade företagen inom fastig-
hetsförvaltning samt företagen inom el-, gas-, värme- och vattenför-
15
sörjning. Det skiljer sig dock kraftigt åt mellan olika typer av kommuner,
t.ex. har många kommuner med befolkningsminskning ekonomiska
problem i bostadsbolagen.
Syftet med koncernredovisning är att ge en mer heltäckande bild av en
kommuns ekonomi, vilket också ger möjlighet att jämföra olika
kommuner oavsett val av verksamhetsform. Antalet kommuner som
sammanställer koncernredovisningar har ökat från 18 stycken 1988 till
284 år 2000. Endast fem kommuner saknar bolag och upprättar därmed
inte koncernredovisning.
I diagram 2.8 visas kommunens respektive koncernens resultat före
extraordinära poster åren 1997-2000.
Skr. 2001/02:102
Diagram 2.8 Resultat före extraordinära poster
Miljarder kronor i löpande priser
□ Koncern
■ Kommun
Källa: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Kommunkoncememas resultat uppgick till 11,6 miljarder kronor 2000,
att jämföra med kommunernas resultat, som var 5,2 miljarder kronor.
Resultatet för både kommun och koncern har blivit bättre för varje år
under perioden. Resultatet varierar emellertid kraftigt mellan olika
kommungrupper.
16
Skr. 2001/02:102
□ koncern
S kommun
Källa: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Diagram 2.9 Resultat före extraordinära poster 2000 per kommungrupp.
Kronor per invånare
I storstäder, förortskommuner och större städer är koncerners resultat
betydligt bättre än kommunens. Det beror på att dessa kommuner, ofta
har en mer omfattande koncemverksamhet och att den verksamhet som
man hittills valt att bolagisera har en högre grad av avgiftsfinansiering än
de verksamheter som bedrivs i förvaltningsform. På koncemnivå uppgick
t. ex. resultatet före extraordinära poster för storstäder till drygt 4 000
kronor per invånare. Det var mer än dubbelt så mycket som motsvarande
resultat på kommunnivå för denna grupp. För gruppen glesbygds-
kommuner redovisade koncernen ett negativt resultat.
Landstingens verksamhet som bedrivs i företagsform är betydligt
mindre i omfattning än i kommunerna. Landstingsägda bolag hade 2000
totalt en omsättning på 20,7 miljarder kronor, en ökning med 6,6
miljarder kronor jämfört med året innan. Antalet företag minskade sam-
tidigt från 97 till 93.
Av diagram 2.10 framgår att antalet kommuner med positivt resultat
varierat mellan 80 och 125 t.o.m. 1999. År 2000 ökade antalet till 177,
delvis som en följd av en gynnsam intäktsutveckling detta år. En annan
bidragande orsak är att 2000 var det första året som det kommunala
balanskravet gällde. År 2001 ökade antalet kommuner med positivt
resultat ytterligare till preliminärt 198. Antalet kommuner som fastställt
en budget i balans är emellertid fler än vad utfallet visar.
17
Skr. 2001/02:102
Diagram 2.10 Antal kommuner med positivt resultat
Källa Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Diagram 2.11 Resultat före extraordinära poster 2001
Kronor per invånare
En analys av skillnaderna mellan kommungrupper visar att de större
kommunerna sammantaget har bättre resultat, och att de mindre
kommunerna, framför allt i glesbygden har sämre resultat.
Detta framgår även av nedanstående diagram, där kommunernas
resultat före extraordinära poster är grupperade efter kommunstorlek.
18
Skr. 2001/02:102
Diagram 2.12 Resultat före extraordinära poster 2001 för kommuner efter
befolkningsstorlek
Kronor per invånare
Kommunstorlek, tusental invånare
Källa-, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
I diagram 2.13 visas resultatet för 2001 i kronor per invånare och
befolkningsförändringar de senaste 10 åren.
Diagram 2.13 Resultat 2001 och befolkningsförändring under 10 år
Kronor per invånare och procentuell befolkningsförändring
|
♦ | |
|
♦ |
♦ ♦ ♦ |
|
♦ ♦ • ♦ ♦ ♦ |
♦ ♦ ♦ . t *♦.♦ t* |
|
. • * •>*:*. ♦ |
♦ ♦ t * ♦ ♦ % ♦*♦*♦♦♦* * * * * ♦ ♦ |
|
♦ ♦ ♦ ♦ |
’ * ♦ ♦$♦♦♦* ♦ *♦ ♦ |
|
» x• --i ♦ ♦ ♦ ♦ ♦ ♦ ♦ ♦, ♦ | |
|
-------------* ♦--------------------------------- | |
|
♦♦ | |
Källa. Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Anm. Kommuner med en befolkningsökning som överstiger 20 procent ingår ej
Av diagram 2.13 kan man se att det inte finns något tydligt samband
mellan befolkningsförändring och resultat. Dock redovisar kommuner
med befolkningsökning ett något bättre resultat än de kommuner som har
befolkningsminskning. Bland de kommuner som har befolknings-
minskning finns kommuner med både bra och dåliga resultat. Samtliga
kommuner som redovisar ett underskott överstigande 1000 kronor per
invånare har dock haft en minskande befolkning. De kommuner som har
19
såväl liten befolkning som befolkningsminskning har i större utsträck-
ning ett sämre resultat är andra kommuner. Enligt Svenska Kommun-
förbundets rapport från 2001, ”Växa och krympa”, är sambandet mellan
det ekonomiska resultatet i kommunerna och befolkningsförändring
svagt trots att både minskande och ökande befolkning leder till mer-
kostnader. När det gäller kommuner med befolkningsminskning verkar,
enligt rapporten, de kommuner som finns i näringspolitiskt svaga
regioner ha störst bekymmer.
Skr. 2001/02:102
Av diagram 2.14 framgår antal landsting med positivt resultat åren 1997-
2001.
Diagram 2.14 Antal landsting med positivt resultat åren 1997-2001
Källa: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Antal landsting med positivt resultat ökade 2000 och 2001. Tio landsting
hade en ekonomi i balans 2001. Södermanland, Västmanland och
Gävleborg uppvisar de starkaste resultaten. Sju landsting hade ett under-
skott som översteg två procent av nettokostnaderna. Störst underskott
hade Stockholm, Värmland, Skåne och Kalmar. Underskotten i Stock-
holm och Skåne motsvarar tillsammans nästan hela landstingssektorns
redovisade underskott 2001. Västra Götaland redovisar ett positivt
resultat efter skattehöjningen 2001 med 75 öre.
En studie genomförd 2001 av Björn Brorström och Sven Siverbo vid
Förvaltningshögskolan i Göteborg ”De fattiga och de rika” visar att
ekonomiska problem inte enbart förklaras av ogynnsamma och
opåverkbara omgivningsfaktorer. Rapporten baseras på enkätstudier och
fallstudier. Enkäter har skickats till 38 kommuner och landsting med
ekonomiska problem och till 11 kommuner och landsting med god
ekonomi. Studierna visar på betydande skillnader i interna förhållanden
20
mellan de svaga och starka kommunerna. På ledningsnivå kan skillnader
i kompetens och kunskaper noteras. I synnerhet framkom att nämnd-
politikerna i ekonomiskt svaga kommuner ofta har begränsad förmåga att
leda sin förvaltning. Skillnaderna är betydande mellan de svaga och
starka kommunerna avseende samarbete inom kommunfullmäktige,
kommunstyrelsen, mellan kommunstyrelsen och nämndpolitikema samt
mellan nämndpolitiker från olika nämnder. Generellt tycks politiker och
tjänstemän i de starka kommunerna vara mer benägna att uttrycka
missnöje med ekonomiska underskott. Det är mer ovanligt att man i de
svaga kommunerna uttrycker missnöje med obalans i ekonomin. Enkäten
indikerar att man i de starka kommunerna värderar ekonomi i balans
högre än god kvalitet och hög tillgänglighet på verksamheten. Det
omvända gäller för de ekonomiskt svaga kommunerna.
Kommundelegationen (Fi 1999:09) lyfter i sin slutrapport från juni
2000 fram att det lokala, politiska ledarskapet och ledarskapet i förvalt-
ningen är av avgörande betydelse för hur framgångsrikt en kommun eller
ett landsting lyckas lösa sina problem, oberoende av om förutsätt-
ningarna är goda eller dåliga. De skriver också att det sannolikt finns en
nedre gräns för hur liten en kommun kan vara för att det ska finnas
ekonomiska och andra förutsättningar för att bedriva kommunal verk-
samhet.
Skr. 2001/02:102
Totalt utgör köp av verksamhet 2000 ca 12 procent av kommunernas
totala driftskostnader. År 1995 var motsvarande andel 8 procent. År 1998
skedde dock en stor ökning av tillfällig karaktär, som främst berodde på
att Malmö kommun köpte verksamhet från Malmöhus läns landsting och
Göteborgs kommun köpte verksamhet från ett kommunalförbund.
Sedan 1995 har kommunernas kostnader i löpande priser för köp av
verksamhet ökat från 22 miljarder kronor till 42 miljarder kronor. Under
samma period ökade kommunernas totala driftskostnader med 43
miljarder kronor.
I diagram 2.15 visas från vilka kommunerna köpt verksamheten av
under perioden 1995 till 2000.
21
Skr. 2001/02:102
Diagram 2.15 Kommunernas köp av verksamhet
Miljarder kronor i löpande priser
—»—Övriga företag och
organisationer
—e— Andra kommuner och
kommunalförbund
—Föreningar och
stiftelser
—»—Staten o enskilda
personer
----Kommunägda företag
Källa-, Statistiska centralbyrån
Landsting
Kommunerna köper i första hand verksamhet av övriga, dvs. ej kommun-
ägda företag och organisationer samt andra kommuner och kommunal-
förbund. Det handlar många gånger om köp av platser vid behandlings-
hem för missbrukare, bostad med särskild service för person med beslut
enligt LSS, friskolor osv. Övriga företag och organisationer har mer än
fördubblat sin andel under perioden och var 2000 den aktör som
kommunerna köpte mest verksamhet av.
Tabell 2.3 Antal personer som får omsorg i kommunal och enskild regi år
2000
Tusentals personer och procent
|
Verksamhet |
Kommunal regi |
Enskild regi (%) |
Summa |
|
Hemtjänst |
116(93) |
9 (7) |
125 |
|
Särskilt boende |
108 (89) |
14(11) |
122 |
|
Korttidsvård |
8(84) |
2(16) |
10 |
|
Summa |
232 (90) |
25 (10) |
257 |
Källa. Äldre- vård och omsorg 2000. Socialstyrelsen (2001).
I Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning (AKU) redovisas
bl.a. antalet sysselsatta i kommunala myndigheter. Sysselsatta i
kommunala bolag ingår således inte. AKU är en urvalsundersökning,
vilket innebär att denna statistik är behäftad med viss osäkerhet.
22
Skr. 2001/02:102
Diagram 2.16 Sysselsättningsutvecklingen för kommunsektorn 1987-2001
Tusentals personer
Källa: Finansdepartementet och Statistiska centralbyrån
Anm. Inklusive Svenska kyrkan t.o.m. 2000.
I diagram 2.16 ingår även kyrkan i kommunsektorn t.o.m. 2000. Över-
föringen av de 22 000 sysselsatta inom kyrkan till hushållssektom för-
klarar nedgången 2001.
Antalet sysselsatta i kommunsektorn var som högst 1990. Därefter
minskade antalet sysselsatta fram till början av 1997, bl.a. som en följd
av de försämrade ekonomiska förutsättningarna under första hälften av
1990-talet. Sjukfrånvaron minskade också vilket påverkade personal-
behovet. Samtidigt har kommunernas och landstingens köp av materiel
och tjänster ökat under 1990-talet. Under 1997 vände sysselsättnings-
utvecklingen åter uppåt i kommunsektorn, men utvecklingen har
stagnerat under de senaste åren enligt AKU.
Sysselsättningsutvecklingen påverkas även av att delar av verk-
samheten som tidigare bedrivits i myndighetsform i stället organiseras i
aktiebolagsform (s.k. bolagisering). De anställda räknas då, som nämnts
ovan inte längre till kommunsektorn (kommunala myndigheter). Antalet
anställda i kommunägda företag var 2000 knappt 43 000. Jämfört med
året innan är antalet i stort oförändrat. Mellan 1998 och 1999 minskade
antalet anställda i kommunägda företag med ca 4 600 personer.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet sammanställer
årligen statistik över antalet anställda i kommuner och landsting per den
1 november. I diagram 2.17 har antalet anställda räknats om till års-
arbetare.
23
Skr. 2001/02:102
Diagram 2.17 Antal årsarbetare i kommuner och landsting
Tusental personer
Källor-, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet
Anm. Landstingen 2000 inkl. Folktandvården i Stockholms län AB, Huddinge
Universitetssjukhus AB och Danderyd Sjukhus AB, Helsingborgs Lasarett AB och Ängelholms
sjukhus AB.
Sedan början av 1990-talet har antalet årsarbetare i landstingen minskat
med över 120 000 personer samtidigt som antalet i kommunerna ökat
med närmare 30 000. I dessa förändringar ingår de omfattande huvud-
mannaskapsöverföringar som ägt rum under denna period. Antalet
anställda inkl, timavlönade var 2000 drygt en miljon, varav 750 000 i
kommunerna. Andelen deltidsanställda och timavlönade i kommuner och
landsting är högre än i andra sektorer. Omräknat till årsarbetare är antalet
anställda 822 000.
Under 1990-talet har antalet timanställda och deltidsanställda minskat i
landstingen, medan antalet har ökat i kommunerna. Mellan åren 1999
och 2000 har landstingen minskat antalet deltidsanställda med ca 3 300
personer och antalet timanställda med ca 1 300 personer. Antalet
anställda totalt är oförändrat till följd av en lika stor ökning av de heltids-
anställda. Den ökade sysselsättningsgraden har lett till att antalet års-
arbetare ökat med drygt 2 000. Under samma period har antalet deltids-
anställda i kommunerna ökat med 2 000 personer, men antalet timan-
ställda minskat med 3 000 personer. Samtidigt har de heltidsanställda
minskat med 2000 personer. Antalet anställda totalt har sjunkit med
3 000 personer. Omräknad till årsarbetare är nedgången endast 400
personer.
Att det inte sker någon större ökning av antalet anställda i kom-
munerna beror enligt en rapport från Svenska Kommunförbundet bl.a. på
att det i vissa delar av landet sker befolkningsminskningar, vilket på-
verkar antalet anställda, men också att verksamhet har bolagiserats eller
lagts ut på entreprenad. Enligt Svenska Kommunförbundet skedde en
ökning av antalet sysselsatta främst inom skola, vård och omsorg dvs.
inom de verksamheter där det råder brist på personal.
24
Skr. 2001/02:102
Statistiska centralbyrån har under 2001 börjat inhämta statistik om sjuk-
frånvaro från den offentliga sektorn. Tidigare har SCB enbart redovisat
sjukfrånvaro från den privata sektorn.
Diagram 2.18 Genomsnittlig andel frånvarande avseende sjukfrånvaro av
totalt antal anställda efter sektor 2001
Jämfört med andra sektorer är kommunerna och landstingen de arbets-
givare som har den högsta sjukfrånvaron, medan staten har den lägsta
sjukfrånvaron. En del av den högre sjukfrånvaron i kommuner och lands-
ting kan sannolikt förklaras av att köns- och åldersstrukturen skiljer sig
från övriga sektorer.
Det nuvarande utjämningssystemet för kommuner och landsting infördes
1996, tillsammans med ett nytt generellt statsbidrag. I systemet ingår
även särskilda införanderegler. Utjämning sker genom att kommuner och
landsting med en skattekraft (beskattningsbar inkomst per invånare) över
genomsnittet och/eller goda strukturella förutsättningar (befolknings-
struktur, sociala förhållanden och bebyggelsestruktur m.m.) betalar en
utjämningsavgift till staten. Kommuner och landsting med en skattekraft
som är lägre än genomsnittet och/eller som har sämre strukturella
förutsättningar erhåller ett utjämningsbidrag från staten. Omslutningen i
systemet framgår av tabell 2.4. Den beloppsmässigt största delen är det
generella statsbidraget som i huvudsak betalas ut med ett enhetligt
belopp per invånare till varje kommun respektive till varje landsting. För
kommunerna fördelas även en mindre del av det generella stadsbidraget i
förhållande till antalet barn i skolåldern och antalet äldre. Inkomst-
utjämningen är den del som ökar mest, med ca 20 procent mellan 2001
och 2002. Det beror på att både skattekraften och antalet invånare ökar
25
snabbare i Stockholms län, som är det län som har högst skatteunderlag
per invånare.
Skr. 2001/02:102
Tabell 2.4 Omslutning i utjämningssystemet
Miljarder kronor i löpande priser.
|
Kommuner |
Landsting | |||
|
2001 |
2002 |
2001 |
2002 | |
|
Inkomstutjämning |
10,7 |
12,4 |
4,0 |
4,8 |
|
Kostnadsutj ämning |
4,9 |
5,1 |
1,3 |
1,5 |
|
Införanderegler |
2,3 |
2,0 |
2,2 |
2,0 |
|
Totalt utjämning |
12,6 |
13,8 |
4,2 |
4,4 |
|
Generellt statsbidrag1 |
59,0 |
58,6 |
19,3 |
17,7 |
Källa: Finansdepartementet.
‘Inklusive ekonomiska regleringar
Diagram 2.19 visar den länsvisa omfördelningen i systemet 2002 för
kommuner och landsting sammantaget. Varje län är mottagare av bidrag
från staten om man ser till summan av generellt statsbidrag, inkomst-
utjämning, kostnadsutjämning och införandetillägg. Inkomstutjämningen
är den del i systemet som svarar för den största omfördelningen. Stock-
holms län är det enda län som har en skattekraft som är högre än den
genomsnittliga i riket och är därför bidragsgivare. Övriga län är samman-
taget bidragsmottagare även om det finns kommuner i andra län som har
en skattekraft som överstiger riksgenomsnittet. Kostnadsutjämningen
omfördelar mindre pengar men har ändå stor betydelse för vissa
kommuner och landsting med höga strukturella kostnader. Även in-
förandereglema har stor betydelse för vissa kommuner och landsting,
främst i Norrbottens och Stockholms län.
Diagram 2.19 Omfördelning i statsbidrags- och utjämningssystemet 2002,
kommuner och landsting länsvis
Kronor per invånare
Källa-. Statistiska centralbyrån
Mi Införande-
tillägg
EZZ) Kostnads-
utjämning
(ZZJ Inkomst-
utjämning
i Generellt
statsbidrag
-•-Summa
Utjämningssystemet bör dock sättas i ett större sammanhang. Det är först
när man studerar summan av statsbidrag, utjämning och skatteintäkter
26
som effekten av utjämningen framgår. Diagram 2.20 visar summan av
skatter, generella statsbidrag och utjämning för kommunerna och lands-
tinget sammantaget i respektive län. Inkomsterna varierar mellan 49 000
och 58 000 per invånare.
Skr. 2001/02:102
Källa-, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
och
□ Generellt
statsbidrag
och
utjämning
inkomster
Skillnaderna i inkomster förklaras främst av skillnader i utdebiterings-
nivå. Skillnader i skattekraft har mindre betydelse till följd av den
mycket långtgående inkomstutjämningen. Vid samma utdebiteringsnivå
skulle skillnaden i skatteinkomsten efter utjämning ligga i intervallet 99-
103 procent av genomsnittet. Även kostnadsutjämningen påverkar
inkomsterna i stor utsträckning. De som har höga strukturella kostnader
får ett bidrag i kostnadsutjämningen och vice versa.
Från 1996 har särskilda medel ställts till regeringens förfogande för att
skapa möjligheter att i rekonstruktivt syfte tillfälligt bistå kommuner och
landsting som på grund av speciella omständigheter kan hamna i en
särskilt svår ekonomisk situation. De beslut som fattats avseende 2001
redovisas i tabell 2.5.
27
Skr. 2001/02:102
Tabell 2.5 Medel som fördelats av regeringen under 2001
Miljoner kronor
|
Bidrag | |
|
Översvämningar |
16 |
|
LSS |
450 |
|
Omställningsbidrag landsting |
153 |
|
Hiv/aids |
84 |
|
Kiruna Boden |
96 |
|
Ljusnarsberg |
40 |
|
Jokkmokk |
16 |
|
Vindeln |
7 |
|
Uppdrag |
10 |
|
Bostadsdelegationen |
378 |
|
Summa |
1 250 |
Källa: Finansdepartementet
Översvämningar
Regeringen beviljade under 2001 16 miljoner kronor i bidrag till
Dalslands kanal till följd av översvämningar. Med anledning av de
översvämningar som skedde i södra Norrland sommaren 2000 beslutade
regeringen att bevilja ca 49 miljoner kronor till 15 kommuner i det
aktuella området.
Tillfälligt statsbidrag för LSS-verksamhet
För 2001 har 53 kommuner erhållit statsbidrag om sammanlagt
350 miljoner kronor. Ett extra statsbidrag för särskilt kostnadskrävande
insatser på 100 miljoner kronor administreras av Socialstyrelsen. Social-
styrelsen beviljade i december 56 kommuner bidrag.
Omställningsbidrag landsting
Under åren 2001 och 2002 utgår ett omställningsbidrag för landsting vars
befolkning under en femårsperiod minskat med mer än två procent.
Omställningsbidraget utgår med 60 kronor per invånare i landstinget för
varje procentenhet med vilken minskningen av befolkningen överstiger
två procent. Under 2001 fick 7 landsting dela på 153 miljoner kronor.
Hiv/aids
Ett bidrag till förebyggande hiv/aidsverksamhet i storstadsregionerna har
utgått alltsedan 1998. I budgetpropositionen för 2001 lämnades inget
förslag om ett sådant bidrag. Riksdagen gav emellertid till känna att
bidraget till hiv-preventivt arbete i storstadsregionerna borde värnas även
under 2001. Under året beslutade regeringen om bidrag på sammanlagt
84 miljoner kronor för hiv-preventivt arbete som fördelas till 3 landsting
och 3 kommuner.
28
Övriga kommunbidrag Skr. 2001/02:102
Ett 10-tal kommuner har under året inkommit till regeringen med
ansökningar om särskilt stöd av olika anledningar. Exempelvis har
Ljusnarsbergs kommun beviljats medel för att lösa sin skuldsituation och
Vindelns kommun har fått medel för att hantera extrakostnader inom
äldreomsorgen.
Ett flertal kommuner har under 2001 sökt stöd för höga kostnader till
följd av kraftig befolkningsökning. Samtliga har fått avslag.
Uppföljning av Kommundelegationens ärenden
En särskild utredare har i uppdrag att följa utvecklingen i de 36
kommuner och 4 landsting som har slutit avtal med staten med vissa
villkor för utbetalning av ett särskilt statsbidrag till omstrukturerings-
kostnader efter Kommundelegationens beredning. Enligt överenskom-
melserna skall kommunerna och landstingen vidta åtgärder för att sänka
bruttokostnadsnivån och uppnå ekonomisk balans senast i bokslutet för
2002.
I en rapport som överlämnats till regeringen gör utredaren
bedömningen att en majoritet kommer att klara överenskommelserna
med staten. Överenskommelserna har för merparten av kommunerna och
landstingen i gruppen fungerat som ett bra stöd för att komma igång med
förändringsarbetet. En majoritet av kommunerna och landstingen följer
den tidplan som de satt upp för arbetet. Vissa kommuner har konstaterat
att större besparingar än de som överenskommits behöver göras för att få
en ekonomi i balans. De som lyckats bäst har satsat på att genomföra
förändringen snabbt för att undvika en långdragen och påfrestande
process som tär på organisationen.
Utredaren ser också tecken på att landstingens förändringsarbete
verkar tyngre att genomföra vilket kan bero på att de har större
organisationer som skall förändras. Särskilt Värmlands läns landsting har
haft stora svårigheter att klara förändringsarbetet i tid och har en särskild
utredare till sitt förfogande. Överenskommelsen med staten har därför
förlängts med ytterligare ett år.
Bostadsdelegationen
I Bostadsdelegationens uppgifter ingår bl.a. att överlägga med enskilda
kommuner om lämpliga åtgärder och villkor för stöd för att t.ex.
möjliggöra en rekonstruktion av kommunens bostadsföretag. Under
januari 2001 slutade delegationen att ta emot ansökningar och har under
resten av året arbetat med att slutföra förhandlingar med de kommuner
som inte varit färdiga. Sammanlagt under perioden 1998-2001 har 91
kommuner ansökt om stöd. Staten har slutit avtal med 39 av dessa samt
beviljat bidrag på 2,1 miljarder kronor. Under 2001 har 6 avtal och 5
tilläggsavtal träffats och bidrag på 378 miljoner kronor beviljats.
29
Skr. 2001/02:102
Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och vård på lika
villkor för hela befolkningen. Den sammantagna bilden av för-
hållandena inom hälso- och sjukvården kännetecknas bland annat av
en god medicinsk kvalitet, upplevda brister vad gäller tillgängligheten
och svårigheter att rekrytera och behålla personalen. Under 2001
legitimerades ett rekordstort antal läkare. Sedan 1996 har det skett en
ökning med ca 20 500 årsarbetskrafter inom landstingens hälso- och
sjukvård. Trots detta fortsätter mängden vakanser att vara stor.
De totala kostnaderna för hälso- och sjukvårdsändamål uppgick
2000 till 163 miljarder kronor, vilket är en ökning med 5,8 procent
från föregående år. Kostnaderna för sjukvården per invånare varierar
mellan de olika landstingen. Skillnader finns också avseende vård-
tidernas längd och vårdnivån.
Tandhälsan blir allt bättre hos befolkningen. Under de senaste
decennierna har förbättringarna varit störst vad gäller barn och
ungdomar.
Det skrivs ut en större mängd läkemedel till kvinnor men kostnaden
per förskrivet läkemedel är högre för män än för kvinnor. År 2001
uppgick kostnaderna för läkemedelsförmånen till knappt 17 miljarder
kronor, en ökning med drygt 7 procent jämfört med 2000.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) är det övergripande målet
för hälso- och sjukvården en god hälsa och vård på lika villkor för hela
befolkningen. Vidare anges att hälso- och sjukvården ska:
- vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet,
- vara lätt tillgänglig,
- bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
- främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och
sj ukvårdspersonalen.
Dessutom vården och behandlingen så långt det är möjligt utformas och
genomföras i samråd med patienten.
Enligt riksdagens beslut finns sedan 1997 en allmän prioriteringsregel i
hälso- och sjukvårdslagen som fastlägger att den som har det största
behovet av hälso- och sjukvården skall ha företräde till vården. Enligt
detta beslut har, med etiska principer som grund, riktlinjer lagts fast för
prioriteringar inom hälso- och sjukvården.
I den proposition om nationell handlingsplan för utveckling av hälso-
och sjukvården, som antagits av riksdagen, betonas att tillgängligheten
och kvaliteten i hälso- och sjukvården skall förstärkas (prop.
1999/2000:149 bet. 2000/01 :SOU5 rskr. 2000:01:35). Även i budget-
propositionen för 2002 (prop. 2001/02:1) anges att vårdens kvalitet och
tillgänglighet ska förbättras.
30
Det övergripande målet för tandvården liknar till stora delar de mål som
uppställs i hälso- och sjukvårdslagen. I tandvårdslagen (1985:125) anges
att målet för tandvården är en god tandhälsa och en tandvård på lika
villkor för hela befolkningen.
I läkemedelslagen (1992:859) saknas målparagrafer av det slag som
återfinns i hälso- och sjukvårdslagen och tandvårdslagen. Emellertid sägs
att ett läkemedel skall vara av god kvalitet och ändamålsenligt. Ett
läkemedel är ändamålsenligt om det är verksamt för sitt ändamål och vid
normal användning inte har skadeverkningar som står i missförhållande
till den avsedda effekten. Förutom målbeskrivningen i läkemedelslagen
finns även uttryckta krav på att ett läkemedel skall vara kostnads-
effektivt. I Riksförsäkringsverkets föreskrifter om fastställande av pris på
läkemedel m.m. anges att Riksförsäkringsverket skall ta hänsyn till bland
annat läkemedlets eller varans förväntade medicinska och hälso-
ekonomiska värde.
Under 1990-talet har hälso- och sjukvården förmått förbättra både
tillgängligheten och kvaliteten. Bakom framstegen ligger en förändrad
arbetsfördelning där rader av sjukdomstillstånd som tidigare krävt lång-
varig sluten vård numera sköts i öppen vård. Bland annat behandlas
patienter som behöver långvarig uppföljning och stöd för kroniska sjuk-
domar i större utsträckning inom primärvården än tidigare. Det gäller
också alla de, framför allt äldre, som vårdas i hemmet eller i särskilt
boende, ofta med flera samverkande sjukdomar, men också yngre
långtidssjuka som vårdas hemma.
Denna strukturomvandling är emellertid i vissa avseenden ofullgången
och som ett av de största problemen nämns primärvårdens otillräckliga
kapacitet. Köerna till planerade operationer har också växt. På grund av
att man inom hälso- och sjukvården kan behandla många fler än för bara
tio år sedan minskar också den upplevda tillgängligheten. Som exempel
på hälso- och sjukvårdens framgångsparadox kan nämnas att antalet
operationer för grå starr fördubblats under 1990-talet samtidigt som
väntetiderna förlängts lika mycket.
I och med att den medicintekniska utvecklingen går framåt ökar
anspråken på hälso- och sjukvården och gapet mellan vad som vore
möjligt och vad som verkligen görs ökar. Samtidigt som det finns
exempel på enheter där resurserna inte alls räcker till för godtagbar vård
och omvårdnad kan konstateras att det på sina håll finns ett gap mellan
vad som borde vara ekonomiskt möjligt och vad som faktiskt görs. Enligt
Socialstyrelsen (Hälso- och sjukvårdsrapport 2001, Socialstyrelsen) finns
det sålunda inom vissa delar av hälso- och sjukvårdssektorn ett behov av
resurstillskott och inom andra ett utrymme för effektivisering och
rationaliseringar.
Socialstyrelsen rapporterar (Årsredovisning 2001, Socialstyrelsen) om
problem med oklara mål för exempelvis primärvården från den politiskt-
administrativa sjukvårdsledningen, vilket leder till målkonflikter och
motstridiga krav. Det finns en betydande klyfta mellan olika nivåer i
stymingskedjan; allt från lagstiftningens prioriteringsanvisningar, hur
Skr. 2001/02:102
31
vården reellt styrs politiskt-administrativt på lokal nivå och ner till hur
den sedan bedrivs praktiskt. I praktiken tolkas de lokala vårdpolitiska
direktiven så att i regel självläkande åkommor ges hög grad av till-
gänglighet, vilket kan leda till att patienter med kroniska sjukdomar får
lägre prioritet än vad som uttrycks i riksdagens prioriteringsbeslut.
Regeringen gör bedömningen att samverkan mellan olika huvudmän
förbättrats men att brister beträffande vårdkedjan kvarstår inom många
verksamhetsgrenar. Det krävs förbättringar för att vårdkedjan för äldre,
långvarigt psykiskt sjuka patienter och personer med somatiska kroniska
sjukdomar ska fungera väl. Arbetet med att höja kvaliteten och säker-
heten i vården har breddats och fördjupats. Ett exempel är införandet av
formaliserade kvalitetssystem inom all laboratorieverksamhet.
Informationsförsörjningen med relevanta fakta om vårdens resultat och
effekter samt deras samband med resursinsatser och vårdens funktions-
sätt är ett område där behovet av fortsatt utveckling är stort. Under
nittiotalet etablerades en rad nationella kvalitetsregister som avsevärt
förbättrat förutsättningarna för att följa upp resultaten i vården. Andra
möjligheter till uppföljning och utvärdering av slutenvård och sjukhus-
vård ges av patientadministrativa och epidemiologiska register. Däremot
saknas motsvarande möjlighet för primärvården. Enkäter till patienter
och anhöriga kan också vara ett komplement för analys av hur hälso- och
sjukvården fungerar. Information om vårdinsatser och risker kan även fås
genom de uppgifter om problem och brister i vården som finns regi-
strerade hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), patient-
nämnderna, Patientskadeförsäkringen och i Socialstyrelsens RiskData-
Bas. Det finns därmed ingen tydlig helhetsbild av hälso- och sjukvården
eftersom en heltäckande verksamhetsuppföljning saknas.
Ett generellt problem i vården är att det råder brist på vetenskaplig
kunskap om nytta och risker med många vård- och behandlingsinsatser.
Bristen på hållbart vetenskapliga underlag innebär bland annat ett
allvarligt praktiskt hinder för öppna, rationella prioriteringar i vården.
Det kanske allra största problemet inom hälso- och sjukvården är dess
problem med att rekrytera och behålla personalen. Trots att ett rekord
stort antal läkare legitimerades 2001 återstår många vakanser att besättas.
Orsakerna till problemet är många. Bland annat anges brister i fram-
förhållning och flaskhalsar beträffande utbildningen samt ökade sjuktal
och pensionsavgångar bland vårdpersonalen. För korttidsutbildad
personal märks ett ointresse av att utbilda sig vidare inom vården och ett
vårdjobb ses många gånger som ett genomgångsyrke.
Patientens ställning
Den 1 januari 1999 förändrades hälso- och sjukvårdslagen för att stärka
patientens möjligheter till inflytande och delaktighet. Det är för tidigt för
att ge en samlad bild av vilka effekter vårdgivarnas åtgärder för att stärka
patientens ställning har haft. Vissa tendenser och iakttagelser har
emellertid redovisats (Hälso- och sjukvårdsapport 2001, Socialstyrelsen).
Vårdgivarna har ökat informationsinsatserna men det är oklart om detta
fått avsedd verkan. Rätten till en andra medicinsk bedömning är delvis
okänd både hos vårdpersonal och patienter.
Skr. 2001/02:102
32
Landstingsförbundet har sedan en tid samlat in uppgifter om förväntade
väntetider från landstingen. Systemet är fortfarande under uppbyggnad
och kommer successivt att kompletteras med uppgifter om bland annat
faktiska väntetider. Under det tredje tertialet 2001 begärdes uppgifter in
från 1 283 kliniker och 549 (43 procent) svarade. Av dessa uppgav 247
(45 procent) en faktisk väntetid kortare än 3 månader.
Vårdbarometern är en enkät som är utvecklad av Landstingsförbundet
och ställd till befolkningen. Den handlar om erfarenheter av hälso- och
sjukvården och redovisar resultat från fjärde kvartalet 2001. Man har
ställt liknande frågor till patienter som varit i kontakt med följande typer
av mottagningar: vårdcentral/familjeläkare, akutmottagning, annan
mottagning/klinik på sjukhus och privat specialistläkare.
Skr. 2001/02:102
Tabell 3.1 Andel som svarat att de "Instämmer helt och hållet”
|
Variation mellan typ av mottagning | |
|
Läkaren/sjuksköterskan visade respekt för |
62-79 % |
|
Jag är nöjd med den information jag fick om |
47-64 % |
|
Jag fick den hjälpjag hade förväntat mig vid |
57- 69 % |
Källa-, Landstingsförbundet
Tabellen 3.1 visar att majoriteten av de tillfrågade, oavsett typ av sjuk-
vårdsmottagning, ansåg att sjukvårdspersonalen visat dem respekt samt
att de fått den hjälp de förväntade sig vid besöket.
Tillgängligheten har mätts genom att fråga om det var lätt eller svårt
att komma fram per telefon. Mellan fyra och sjutton procent ansåg det
vara ”mycket svårt”. På frågan om vilket sammanfattande betyg man vill
ge på besöket angav mellan 39 och 64 procent att de ville ge högsta
betyg. Av de som besökte primärvården tyckte 72 procent att vänte-
tiderna var rimliga.
Antalet anmälningar till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(HSAN) angående olyckor och fel i sjukvården steg under 1990-talet
men har varit tämligen konstant de senaste tre åren. Antalet ärenden som
lett till påföljd har dock varit oförändrat under 1990-talet, vilket tyder på
att det kan vara anmälningsbenägenheten snarare än antalet fel i vården
som ökat. Statistik över antalet inkomna anmälningar, avgjorda ärenden
samt påföljder redovisades i den kommunala skrivelsen för 2001.
Lex Maria-bestämmelsema innebär att allvarliga skador, sjukdomar
och tillbud som inträffar i hälso- och sjukvården ska rapporteras till
Socialstyrelsen. Antalet sådana anmälningar har minskat med 50 procent
sedan mitten av 1990-talet och var 2000 nere på ungefär 900 stycken. En
patient som skadas i samband med behandling eller liknande åtgärd inom
hälso- och sjukvården (inkl tandvården) kan söka ersättning för skadan
från patientförsäkringen
Psykiatri
Psykiatrireformen, som genomfördes 1995, syftade till att förbättra
psykiskt funktionshindrades situation i samhället genom att bl.a. stimu-
lera utbyggnaden av bostäder och utveckla dagliga verksamheter. Re-
33
2 Riksdagen 2001/02. 1 saml. Nr 102
formen har inneburit att många psykiskt funktionshindrade fått ett betyd-
ligt bättre liv. Enligt Socialstyrelsen finns det dock en grupp människor
som inte fått sina villkor förbättrade då de inte fått tillgång till ett eget
boende eller ett boende under hemlika former. Denna grupp bor kvar på
institutioner där nu kommunen ansvarar för platserna istället för, som
tidigare, landstingen. Socialstyrelsen menar att en vårdform har ersatts av
en annan utan att innehållet i vården utvecklats. Många av de vårdhem
som finns driver vård enligt ett föråldrat vårdtänkande. Skälen till att det
inte skett en förbättring inom detta område är enligt Socialstyrelsen bland
annat att kommunerna saknar ekonomiska incitament att ta fram lokala
boendealternativ (Hälso- och sjuk vårdsrapport 2001, Socialstyrelsen).
Den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen, lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård (LRV), var föremål för ett antal ändringar som trädde i kraft den
1 juli 2000. Syftet med ändringarna var bl.a. att öka patienternas
rättssäkerhet. Två av ändringarna avsåg att stärka rättssäkerheten för
patienterna i de fall där frivillig vård övergår till tvångsvård enligt LPT,
s.k. konvertering respektive att reglera vid vilka tillfällen tvångsåtgärder
får tillgripas utan att ett intagningsbeslut är fattat.
I en rapport till regeringen (Effekter av ändringar i de psykiatriska
tvångsvårdslagama, Socialstyrelsen, 2001) konstateras att målet med den
förändrade lagstiftningen huvudsakligen har uppnåtts. Både antalet och
andelen vårdtillfällen som lett till konvertering har minskat. Patienternas
rättssäkerhet har ökat. En viss minskning av användningen av tvångs-
åtgärder har skett. Vissa brister finns i upprättandet av vårdplaner för de
intagna samt information om rätten till stödperson. Socialstyrelsen
uppger att ingen vårdplan upprättats i ca 30 procent av vårdtillfällena
enligt LPT, trots att det i lagen föreskrivs att en sådan skall upprättas
snarast efter intagningen. Detta kan, enligt Socialstyrelsen, vara försvar-
ligt vid mycket korta vårdtider, men inte då vården fortgår i flera veckor.
Tandvård
Socialstyrelsen gjorde i september 2001 en undersökning om vänte-
tiderna i folktandvårdens allmäntandvård (Hälso- och sjukvårdsrapport
2001, Socialstyrelsen). Där framgick att av totalt 708 kliniker hade 26
procent inte någon väntetid för nytillkomna patienter. Nittio kliniker
(12,7 procent) hade mer än 24 månaders väntetid och 53 kliniker (7,5
procent) hade mellan 18 och 24 månaders väntetid. Orsaken till de
oacceptabelt långa väntetiderna är brist på tandläkare. På frågan hur stort
personalbehovet är, svarade huvudmännen att de skulle kunna anställa
totalt 242 tandläkare ytterligare. De närmaste årens nettotillskott be-
räknas bli mycket lägre och tandläkarbristen kommer därför att bestå
under många år.
Landstingen ansvarar från och med 1999 för att personer som bor i
särskilda boendeformer för service och omvårdnad av äldre och
funktionshindrade samt personer med hemsjukvård m.fl. erbjuds upp-
sökande tandvård. Personer med särskilda behov av tandvårdsinsatser
kan som ett led i en sjukdomsbehandling erhålla detta mot erläggande av
samma avgifter som gäller för öppen vårdsbesök inom hälso- och sjuk-
vården. I Socialstyrelsens och Landstingsförbundets uppföljning av de
Skr. 2001/02:102
34
nya reglerna (Uppföljning av landstingens tandvård enligt tandvårdslag
och tandvårdsförordning, Socialstyrelsen) anges att 67 000 personer (34
procent av de berättigade) fått munhälsobedömning under 2000. Drygt
94 000 personer fick nödvändig tandvård under 2000 vilket utgör knappt
50 procent av de berättigade. Resultatet för 2000 har av Socialstyrelsen
bedömts vara tillfredsställande.
Det finns stora tolkningsproblem om vilka som ska ha rätt till
munhälsobedömning och nödvändig tandvård. När det gäller tandvård
som en del i en sjukdomsbehandling, har detta kommit igång i samtliga
landsting. Det är emellertid stora skillnader mellan landstingen avseende
vilka individer och vilken behandling som ska omfattas av denna del av
tandvårdsstödet. Skillnaderna är så stora att rättsosäkerhet bedöms
föreligga.
Läkemedel
Det skrivs ut en större mängd läkemedel till kvinnor men kostnaden per
förskrivet läkemedel är högre för män än för kvinnor. Särskilt tydlig är
skillnaden för läkemedel mot depression och annan psykisk ohälsa och
för läkemedel mot smärta. Förskrivningen av läkemedel mot depression
är dubbelt så stor för kvinnor som för män. Eftersom män begår fler
självmord skulle det kunna innebära att män är underbehandlade i detta
avseende. Förskrivningen av gruppen lugnande medel och sömnmedel
har ökat hos både kvinnor och män under de senaste åren, men de för-
skrivs i högre utsträckning till kvinnor än män.
Socialstyrelsen har under 2001 utvärderat effekterna av läkemedels-
förmånens bestämmelser för ekonomiskt svaga grupper (Hälso- och
sjuk vårdsrapport 2001, Socialstyrelsen). Under 2000 var det 2,4 procent i
befolkningen som sa att de hade avstått, helt eller delvis, från att hämta ut
läkemedel med anledning av utgiftens storlek. Det är en minskning sedan
1999, då andelen var 3,7 procent. Överrepresenterade grupper är ensam-
stående med barn, socialbidragsmottagare och arbetslösa.
Skr. 2001/02:102
Kostnader
Landstingens kostnader för den offentliga hälso- och sjukvården ökade
från 1999 till 2000 med 5,3 procent räknat i fasta priser (tabell 3.2). Den
offentliga hälso- och sjukvårdskonsumtionen har i stort sett varit
oförändrad under 1990-talet.
35
Skr. 2001/02:102
Tabell 3.2 Sjukvårdshuvudmännens kostnader för hälso- och sjukvård.
Miljarder kronor, löpande priser resp, fasta priser i 1995 års nivå.
|
1995 |
1997 |
1998 |
1999 |
2000 | |
|
Total kostnad, löpande priser |
102,4 |
95,6 |
100,9 |
107,8 |
114,7 |
|
Total kostnad, fasta priser |
102,4 |
92,7 |
96,9 |
102,9 |
108,4 |
|
Varav | |||||
|
Läns- och regionssjukvård |
73,5 |
67,2 |
69,6 |
73,2 |
76,8 |
|
Primärvård |
18,9 |
18,1 |
20,1 |
21,4 |
23,0 |
|
Tandvård |
5,6 |
3,1 |
3,2 |
3,1 |
3,2 |
|
Investeringar |
4,3 |
4,3 |
4,0 |
5,2 |
5,3 |
|
Total kostnad/utgift per inv. |
11 583 |
10 473 |
10 948 |
11 615 |
12 202 |
Källa. Socialdepartementet, Välfärdsfakta Social 2001.
Anm. From 1997 redovisas nettokostnader, tidigare driftskostnader.
De totala utgifterna för hälso- och sjukvårdsändamål uppgick enligt
nationalräkenskaperna för 2000 preliminärt till 163 miljarder kronor i
löpande priser, vilket är en ökning med ca 5,8 procent jämfört med före-
gående år (tabell 3.3).
I de totala kostnaderna för hälso- och sjukvården ingår utöver sjuk-
vårdshuvudmännens kostnader bl.a. hushållens konsumtion av hälso- och
sjukvård, kostnader för läkemedelssubventionen. Hushållens utgifter
utgörs av patientavgifter avseende privat och offentlig läkarvård, tand-
vård, sjukgymnastik och sjukhusvård, kostnader för läkemedel (egen-
avgifter), sjukvårdsartiklar och glasögon. Hushållens kostnader för
vården uppgick till knappt 24,8 miljarder kronor 2000. Hälso- och sjuk-
vårdens andel av BNP uppgick under 2000 till 7,8 procent.
Tabell 3.3 Totala hälso- och sjukvårdskostnader samt
kostnadernas andel av BNP
Miljarder kronor, löpande priser
|
1995 |
1997 |
1998 |
1999 |
2000 | |
|
Hälso- och sjukvårdskostnader |
128 |
136 |
144 |
154 |
163 |
|
Andel av BNP |
7,5% |
7,5% |
7,6% |
7,7% |
7,8% |
Källa. Nationalräkenskaperna, Statistiska centralbyrån
Andelen kommunalt finansierad hälso- och sjukvård (främst vård till
äldre) kan, enligt Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsrapport 2001,
beräknas till ca 14,6 miljarder kronor, vilket motsvarar 0,7 procent av
BNP. Den kommunalt finansierade vården ingår inte i beräkningen i
tabell 3.3. För att få en fullständig bild av hälso- och sjukvårdens andel
av BNP 2000, måste andelen räknas upp från 7,8 till 8,5 procent enligt
Socialstyrelsen. Denna siffra stämmer relativt väl med vad som redovisas
i OECD:s jämförelser av medlemsländernas sjukvårdskostnader.
Kostnaderna för sjukvården per invånare varierar mellan de olika
landstingen. Sjukvården kostar exempelvis 40 procent mer i Norrbotten
än i Kronoberg. Skillnader mellan landstingen finns också beträffande
vårdtidernas längd och vårdnivån.
36
Skr. 2001/02:102
Tabell 3.4 Exempel på variationer i kostnader, 1999-2000
Kronor per invånare
|
Spridning | |
|
Nettokostnader per landsting - varav läns-/regionsjukvård - varav primärvård (exkl. tandvård) - primärvårdens andel av kostnaderna |
10 300 - 14 300 kr/inv. 7 900- 11 000 kr/inv. 2 000-3 800 kr/inv. 15 % - 30 % |
Källa-, Hälso- och sjukvårdsrapport 2001, Socialstyrelsen
Tabell 3.4 visar variationen mellan det landsting som har den lägsta
kostnaden och det landsting som har den högsta kostnaden för sjuk-
vården. Skillnaderna i kostnader kan tyda på att ett visst utrymme finns
för effektivare resursutnyttjande i vissa landsting. Socialstyrelsen pekar
på några systemfel som förhindrar ett optimalt vårdutnyttjande. Bland
annat nämner man splittrad finansiering, oklar rollfördelning, bristande
ledarskap, kompetens och samordning mellan olika vårdgivare samt
felaktiga incitament. Landstingens köp av verksamhet har ökat kraftigt
de senaste åren. Den största andelen köps från privata företag men den
största ökningen av köp har skett från landstingsägda företag. Detta kan
förklaras av landstingens bolagisering av sjukhusverksamhet.
Tabell 3.5 Landstingens köp av verksamhet 1998-2000
Miljoner kronor, löpande priser.
|
Företag |
1998 |
1999 |
2000 |
|
Landstingsägda |
670 |
700 |
3 870 |
|
Privata |
6 440 |
7 020 |
9 540 |
|
Summa |
7 110 |
7 720 |
13 410 |
Källa. Statistiska bilder av privatiseringen av välfärdstjänster, Statistiska centralbyrån
Den procentuella ökningen är störst för köp av primärvård (exklusive
tandvård). Landstingen köpte primärvårdstjänster för 2,3 miljarder
kronor 1998. 2000 uppgick köp av sådana tjänster till knappt 4,4 mil-
jarder kronor. I kronor räknat är köpen av läns- och regionsjukvård
större. Köp av läns- och regionsjukvård uppgick 2000 till 9 miljarder
kronor varav 5,7 miljarder utgjorde köp från privat ägda företag.
Kostnader för läkemedel
År 2001 uppgick kostnaderna för läkemedelsförmånen till knappt 17
miljarder kronor. Detta var en ökning med drygt 7 procent i löpande
priser jämfört med 2000. Kostnadsökningstakten har dock minskat något
de senaste två åren. En orsak till den lägre ökningstakten kan vara att
beloppsgränsen för högkostnadsskyddet vid köp av läkemedel, i syfte att
dämpa kostnadsutvecklingen för läkemedelsförmånen, höjdes den 1 juni
1999 från 1 300 kronor till 1 800 kronor. Sedan april 2001 är inte läke-
medel för behandling av fetma samt impotens längre subventionerade.
Detta har också antagligen bidragit till en minskad kostnadsökningstakt.
Landstingen arbetar dessutom mer aktivt för en ökad kostnads-
medvetenhet hos förskrivama.
37
Det finns betydande skillnader mellan landstingen avseende kostnader
för läkemedel i öppen vård. Förklaringen kan vara skillnader i ålders-
struktur, förekomsten av sjukdomar som kräver dyr läkemedelsbehand-
ling och skillnader i sjukvårdsutbud och behandlingstradition. Av
betydelse är även skillnader i enskilda läkares förskrivningsmönster.
Andra förklaringar kan vara skillnader i hur olika läkemedelskommittéer
arbetar och vilket genomslag exempelvis deras rekommendationslistor
fått samt skillnader som består i att vissa landsting decentraliserat
budgetansvaret för läkemedel till vårdenhetsnivå.
För 2001 var totalkostnaden för läkemedel 2 500 kronor per capita.
Med totalkostnaden avses summan av patientens egenavgifter och lands-
tingens kostnader för läkemedel. För män var siffran 2 698 kronor och
kvinnor 2 284 kronor (Socialstyrelsen, Läkemedel i användning -
förändringar och tendenser, Kvartalsrapport 2001:4). En redovisning av
samtliga landstings kostnader för läkemedelsförmånen samt skillnaderna
mellan män och kvinnor finns i regeringens skrivelse om utvecklingen i
den kommunala sektorn 2001 (skr. 2000/01:102)
Skr. 2001/02:102
Psykiatri
Den psykiatriska vården utvecklas mot mer öppenvårdsinriktade insatser
och slutenvården fortsätter att minska. 1999 var antalet vårdplatser inom
den psykiatriska slutenvården 5 800. År 1995 var denna siffra 8 400.
Den psykiatriska tvångsvården i Sverige har varit mer omfattande än i
de flesta andra länder i Västeuropa. Ett av de ursprungliga målen med
förändringarna i tvångsvårdslagstiftningen 1992 var att minska tvångs-
vårdens omfattning. Mätningar som gjorts pekar på att omfattningen av
den psykiatriska tvångsvården (vård med stöd av LPT) kan antas ha
stabiliserats på en nivå kring 6 000 vårdtillfällen per år. Under perioden
1993 - 1996 var antalet vårdtillfällen ca 8 000 per år. Även vårdtiderna
har förkortats. 2001 var tre fjärdedelar av vårdtillfällena kortare än fyra
veckor jämfört med två tredjedelar 1996/97. Kvinnor är i majoritet av de
som tvångsvårdas samt har längre vårdtider. Tabellen nedan visar
påbörjade vårdtillfällen under tiden 1 april till 30 september, 2001.
Tabell 3.6 Påbörjade vårdtillfällen med stöd av LPT under tiden 1 april till
30 september 2001.
|
Ålder |
Kvinnor |
Män |
Totalt |
Procent |
|
<18 år |
19 |
10 |
29 |
1 |
|
18-24 år |
95 |
116 |
211 |
8 |
|
25-34 år |
223 |
207 |
430 |
17 |
|
35-44 år |
285 |
291 |
576 |
23 |
|
45-54 år |
284 |
232 |
516 |
21 |
|
55-64 år |
177 |
148 |
325 |
13 |
|
65-74 år |
116 |
72 |
188 |
8 |
|
75-år |
138 |
94 |
232 |
9 |
|
Summa |
1 337 |
1 170 |
2 507 |
100 |
Åa//a Effekter av ändringar i de psykiatriska tvångsvårdslagarna,
Rapport från Socialstyrelsen 2001.
När det gäller den rättspsykiatriska vården (vård med stöd av LRV) är
emellertid männen i klar majoritet. Under första halvåret 2001 avslutade
38
105 män och 15 kvinnor vård enligt LRV. Sju vårdtillfällen avslutades
genom att patienten begått självmord. Detta får enligt Socialstyrelsen
anses utgöra en anmärkningsvärt hög andel eftersom de som överlämnas
till vård enligt LRV utgör en mycket begränsad population. Antalet
patienter som vårdats enligt LRV har ökat något 1990-talet. En
sammanställning gjord den 31 mars 2001 visar att 1 107 patienter var
inskrivna för vård enligt LRV vid mättillfället. Vid en mätning som
gjordes den 31 december 1996 var antalet inskrivna 952.
Socialstyrelsen har även gjort en tillsyn av 60 av 79 enheter i landet
som bedriver psykiatrisk tvångsvård. Vid granskningen framkom att bl.a.
det individuellt utformade stödet till patienter som tvångsvårdas måste
ses över samt att en intensifiering måste göras av arbetet med att upprätta
lokala instruktioner för rutinerna och ansvarsfördelningen vid vård-
enheterna.
Av Socialstyrelsens rapportering från tillsynen framgår att 13 vård-
enheter uppfyller gällande bestämmelser beträffande dokumenterade
rutiner avseende tvångsåtgärder före intagningsbeslut, patientens rätt att
telefonera eller med andra hjälpmedel kommunicera över telenätet samt
bevakning av tidsfrister. 37 enheter ansågs delvis uppfylla bestämmel-
serna och 10 vårdenheter ansågs inte uppfylla bestämmelserna. De
granskade områdena är av särskild betydelse för tvångsvårdade patienters
rättssäkerhet.
Tandvård
Redovisningar om kvalitet och tillgänglighet inom tandvården är relativt
begränsade. Tandhälsan har dock blivit allt bättre hos både barn, ung-
domar och vuxna. Under de senaste decennierna har förbättringarna varit
störst vad gäller barn och ungdomar.
Kariesförekomsten hos barn och ungdomar belyser tandvårdens
insatser för att minska sjukdomen karies. Insatser görs bl.a. med en
avgiftsfri, organiserad barn- och ungdomsbehandling, som har visat sig
mycket ändamålsenlig. Socialstyrelsens rapporter visar en stadig ökning
av antalet kariesfria barn i olika åldrar mellan åren 1985 och 2000, även
om det finns tecken på att förbättringen av tandhälsan har mattats av
under de senaste åren.
Skr. 2001/02:102
39
Skr. 2001/02:102
Källa-, Socialstyrelsen
Även den vuxna befolkningens tandhälsa har förbättrats under mot-
svarande tidsperiod och en allt större andel vuxna har egna tänder. Ett
sätt att mäta vuxnas tandhälsa är andelen av befolkningen som uppger sig
ha svårigheter att tugga hård föda. Andelen som har tuggsvårigheter har
generellt minskat och då speciellt bland personer i åldrarna 65 år och
äldre. 1980-81 hade 33,1 procent av alla män i åldersgruppen 75-84 år
nedsatt tuggförmåga. 1996-97 var siffran 18,4 procent för samma ålders-
grupp. För kvinnor i samma åldersgrupp var siffrorna 30,4 procent
respektive 22,9 procent.
Personal
Under 2001 legitimerades 1 329 läkare, vilket är ett rekordstort antal. Av
dessa utgjorde 44 procent läkare med utländsk utbildning. Trots detta
fortsätter mängden vakanser att vara stor. Ett problem av motsatt karaktär
är deltidsarbetslösheten bland sjuksköterskor, undersköterskor, vård-
biträden och övrig omvårdnadspersonal. Bland landstingsanställda
minskade emellertid deltidsarbetslösheten under 2000 med 31 procent
och trenden pekar på fortsatt minskning.
Tabell 3.6 Landstingsanställd sjukvårds- och tandvårdspersonal,
Antal årsarbetare
|
1996 |
1997 |
1998 |
1999 |
2000 | |
|
Läkare |
19 909 |
21 509 |
22 440 |
23 329 |
23 600 |
|
Tandläkare |
3 723 |
3 625 |
3 707 |
4 058 |
4 059 |
|
Övrig tandvård |
8 196 |
8 047 |
8 315 |
8 976 |
9 153 |
|
Sjuksköterskor |
57 579 |
62 128 |
65 894 |
68 951 |
70 331 |
|
Undersköterskor och biträden |
50 700 |
49 691 |
50 199 |
50 768 |
50 944 |
|
Paramedicin |
14 645 |
16 433 |
16 077 |
16 954 |
17 267 |
|
Totalt |
154 751 |
161 433 |
166 632 |
173 036 |
175 354 |
Källa. Landstingsförbundet
Anm. Ovanstående uppgifter omfattar ej privat anställd personal. I gruppen paramedicin ingår
bl.a. psykologer, kuratorer, sjukgymnaster och arbetsterapeuter.
40
Tabell 3.6 visar antalet landstingsanställda årsarbetare inom hälso- och Skr. 2001/02:102
sjukvården. Totalt har en ökning skett med ca 20 500 årsarbetskrafter
sedan 1996. Främst har antalet läkare och sjuksköterskor ökat.
41
Skr. 2001/02:102
4.1
Andelen äldre som får kommunal äldreomsorg, i ordinärt eller särskilt
boende, har varit i stort sett oförändrad under de senaste åren. De
utökade resurserna som tillkommit verksamheter inom vård och omsorg
har under senare år främst gått till äldre med omfattande vårdbehov.
Hemtjänstens ”volym”, dvs. antal timmar vård och omsorg, har ökat.
Resurstillskottet syns därför inte i ett ökande antal eller en ökande andel
äldre personer med kommunal vård och omsorg.
I många av landets kommuner råder platsbrist inom särskilda boende-
former. Detta leder till långa väntetider för många äldre som fått beslut
om plats i särskilt boende.
Det pågår ett omfattande utvecklingsarbete inom den kommunala
äldreomsorgen. Bland annat arbetar många kommuner med att utveckla
system för kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling och att förbättra
stödet till anhöriga.
Personalen inom äldreomsorgen har under senare år ökat, men det
finns ett fortsatt stort rekryteringsbehov. Flertalet av landets kommuner
har stora rekryteringsproblem.
Äldreomsorg där driften överlåtits till privata entreprenörer fortsätter
att öka. År 2000 erhöll 9,4 procent av äldreomsorgstagama hjälp från
privata vårdgivare.
År 2000 uppgick kommunernas kostnader för äldreomsorg till drygt 67
miljarder kronor.
Kommunernas ansvar för service, vård och omsorg för äldre regleras i
socialtjänstlagen (SoL) (1980:620).
I SoL regleras allmänt den enskildes rätt till bistånd. Den som inte
själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat
sätt har rätt till bistånd i form av hjälp i hemmet eller särskilt boende för
service och omvårdnad för äldre. Fr.o.m. den 1 januari 1998 har äldre,
funktionshindrade och långvarigt sjuka rätt att ansöka om bistånds-
insatser enligt i en annan kommun. Ansökan skall handläggas som om
den enskilde var bosatt i inflyttningskommunen.
Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att
leva och bo självständigt, under trygga förhållanden och med respekt för
sitt självbestämmande och sin integritet. Socialnämnden skall verka för
att äldre människor får goda bostäder samt ge dem med behov stöd och
hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service. Kommunen skall också
inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre
människor med behov av särskilt stöd. Kommunen skall också i sin
42
uppsökande verksamhet skall upplysa om socialtjänstens verksamhet för
äldre.
Socialnämnden bör genom hemtjänst, dagverksamheter eller annan
liknande social tjänst underlätta för den enskilde att bo hemma och att ha
kontakt med andra. Socialnämnden genom stöd och avlösning bör
underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller
äldre eller har funktionshinder.
Socialtjänsten skall vara av god kvalitet. Från den 1 januari 1999 gäller
även att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande skall
utvecklas och säkras.
Skr. 2001/02:102
Rätt till bistånd
Andelen äldre som får hjälp i ordinärt boende eller i särskilt boende har
varit i stort oförändrad de senaste åren. Antalet individer som får hjälp
har ökat något.
En förskjutning av insatserna inom äldreomsorgen mot de mest
hjälpbehövande pågick under hela 1990-talet. Denna utveckling har
fortsatt 2000. Personer med behov av serviceinsatser som t.ex. städning
och tvätt har i en ökande grad ställts utanför det offentliga åtagandet.
Detta har lett till att allt fler äldre får den hjälp de behöver endast av
anhöriga och fler använder betald, privat hjälp (Socialstyrelsens rapport
Bo hemma på äldre da’r, Äldreuppdraget 2000:11). Även sociala inslag,
såsom promenader utomhus, inom vården och omsorgen har minskat i
omfattning.
Med möjligheten för äldre personer att erhålla en allt mer avancerad
vård i det egna hemmet ökade delvis möjligheten för enskilda att bo kvar
hemma under 1990-talet. Utvecklingen har dock skett parallellt med
successivt minskande insatser från kommunens sida av service och
sociala inslag inom ramen för hemtjänsten.
Socialstyrelsen och länsstyrelserna genomförde under 2000 en
nationell studie med övergripande syfte att kartlägga den enskildes
rättssäkerhet inom vissa områden i den kommunala äldreomsorgen
(Socialstyrelsens rapport Rättssäkerhet inom äldreomsorgen). Av studien
framgick att ett stort antal äldre personer med av kommunen
konstaterade hjälpbehov inte erhåller dessa insatser inom en rimlig tid
efter biståndbeslutet fattats. Problemen finns framför allt när det gäller
plats inom särskilt boende. En otillfredsställande måluppfyllelse kan
därmed konstateras vad gäller kommunernas skyldighet att inrätta
särskilda boendeformer för äldre personer med särskilt behov av stöd.
Rätt att ansöka om bistånd i annan kommun
Socialstyrelsens redovisar i rapporten Äldres rätt att flytta -
kommunernas tillämpning av 6 h § SoL resultatet av uppföljningar för år
2000 av den nya bestämmelsen avseende äldres och funktionshindrades
rätt att ansöka om bistånd i annan kommun. Uppföljningarna visar att det
43
i de flesta kommuner endast är ett fåtal äldre från andra kommuner som
har ansökt om bistånd i enlighet med den nya bestämmelsen. Hälften av
kommunerna tog under året emot högst fyra ansökningar och 52
kommuner tog emot tio eller fler ansökningar. 32 kommuner fick inga
ansökningar alls. Flertalet ansökningar avsåg flyttning inom länet. Av
2000 ansökningar enligt den nya bestämmelsen bifölls 950. Skälen för
avslag var i första hand att behov inte bedömdes föreligga enligt
kriterierna i socialtjänstlagen. I andra hand hänvisades till brist på platser
i särskilda boenden. Av de bifallna ansökningarna verkställdes cirka 650.
Ungefär 200 personer som fått bifall på ansökan om flytt till annan
kommun väntade på verkställighet av beslutet. Den vanligaste orsaken
till väntetid mellan beslut och verkställighet var brist på platser i särskilt
boende. Ett 30-tal kommuner, främst förortskommuner i storstads-
regionerna som erhållit många ansökningar, har haft svårt att leva upp till
lagstiftningens intentioner.
Stöd till anhöriga
Sedan 1 januari 1998 gäller att kommunerna genom stöd och avlösning
bör underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka
eller äldre eller som har funktionshinder. För att utveckla och förbättra
anhörigstödet utgick ett statligt stimulansbidrag till kommunerna under
åren 1999-2001. Förutsättningen för att erhålla bidraget var att
kommunerna i samverkan med anhöriga och frivilligorganisationer tog
fram en gemensam handlingsplan som redovisades till Socialstyrelsen.
Samtliga kommuner i landet tog fram en handlingsplan för de tre åren.
Kommunerna har genom kartläggningar, inventeringar, intervjuer och
uppsökande verksamhet fått kännedom om vilka stödformer som behöver
utvecklas. Behov som framkommit är exempelvis information om sam-
hällets insatser, kunskaper om olika sjukdomstillstånd, avlösningsformer,
semester och rekreation samt ekonomisk ersättning. Flera av de stöd-
former som fanns före 1999 har vidareutvecklas, t.ex. anhörigcentraler/-
träffpunkter, utbildning för anhöriga och personal samt anställning som
anhörigkonsulenter/stödjare. Genom stimulansbidraget utvecklas och
prövas även nya, okonventionella och lättillgängliga stödformer. Flera
kommuner prövar olika aktiviteter så att anhörigvårdare och den vårdade
skall erbjudas rekreation och semester. Avlösning i hemmet erbjuds
avgiftsfritt i många kommuner under ett begränsat antal timmar och i
några även utan biståndsbedömning.
Kvalitetsutveckling
I samband med tillägget i socialtjänstlagen om att kvaliteten i social-
tjänsten systematiskt och fortlöpande skall utvecklas och säkras gav
Socialstyrelsen ut föreskrifter och allmänna råd om kvalitetssystem i
omsorgerna om äldre och funktionshindrade (SOFS 1998:8). Social-
styrelsen har under 2000 följt upp kommunernas kvalitetsarbete, genom
bl.a. telefonintervjuer med kommunalpolitiker och förvaltningschefer
och genom besök i ett antal kommuner. Uppföljningarna visar att nya
bestämmelserna och Socialstyrelsens allmänna råd har fått stort genom-
Skr. 2001/02:102
44
slag i många av landets kommuner. De allmänna råden innehåller bl.a.
rekommendationen att kommuner bör inrätta funktioner för t.ex. klago-
målshantering. Fortfarande saknas dock på många håll system för att
tillvarata brukares och anhörigas synpunkter.
Personal- och kompetensförsörjning
En förutsättning för att vården och omsorgen av äldre skall hålla god
kvalitet är att det finns personal i tillräcklig omfattning och med rätt
kompetens. Personalen inom äldreomsorgen har under senare år ökat och
det finns ett fortsatt stort rekryteringsbehov. Flertalet av landets
kommuner har dock stora rekryteringsproblem, främst vad gäller hög-
skoleutbildad personal som t.ex. sjuksköterskor. Likaså rapporterar
många kommuner en brist på undersköterskor och vårdbiträden. Studier
som Socialstyrelsen genomfört av kommunernas personal- och
kompetensförsörjning visar dock kommunerna arbetar med en rad
åtgärder för att förbättra personal- och kompetensförsörjningen. Till
exempel stimulerar åtta av tio kommuner på olika sätt vårdbiträden som
saknar grundutbildning att skaffa sådan.
Medicinska insatser inom äldreomsorgen
Socialstyrelsens uppföljningar visar att den successiva ökning av vård-
tyngden inom den kommunala äldreomsorgen som ägde rum under 1990-
talet, i både särskilt och ordinärt boende, inte har mötts av en tillräcklig
utveckling av det medicinska omhändertagandet. Bland annat är
bristande läkarmedverkan i den kommunala primärvården något som har
uppmärksammats i ett flertal av Socialstyrelsens uppföljningar. Svenska
Kommunförbundet och Landstingsförbundet har förordat att landstingen
och kommunerna via samverkansavtal närmare skall precisera villkoren
för samarbete inom detta område. I en studie som Socialstyrelsen genom-
förde våren 2001 (Läkarrnedvekan i kommunal äldrevård — Samverkans-
avtal mellan kommun och landsting) framgår att det i ungefär hälften av
landets kommuner har slutits avtal med landsting avseende läkar-
medverkan inom äldrevården.
År 2000 uppgick kommunernas kostnader för äldreomsorg till drygt 67
miljarder kronor. Det är en ökning med ca tre miljarder kronor eller
knappt 5,5 procent jämfört 1999. Den största delen av kostnaderna år
2000, drygt 47 miljarder kronor, avsåg vård och omsorg i särskilt
boende. Kostnaderna för vård och omsorg i ordinärt boende uppgick
drygt 18 miljarder kronor.
Kostnaderna per invånare 65 år och äldre för äldreomsorg varierar
mellan kommunerna.. De högst genomsnittliga kostnaderna per invånare
65 år och äldre har glesbygdskommunerna i de nordliga länen och de
lästa genomsnittliga kostnaderna återfinns bland kommunerna i
Stockholms län.
Skr. 2001/02:102
45
Skr. 2001/02:102
Hjälp i ordinärt boende
Drygt 125 000 personer som var 65 år eller äldre, som bodde i ordinärt
boende, var beviljade hemtjänst den 1 oktober 2000. Detta motsvarar
cirka 8 procent av alla 65 år och äldre. Jämfört med 1999 har antalet
minskat med cirka 3 procent. I förhållande till befolkningen 65 år eller
äldre är dock andelen med hemtjänst oförändrad. Ungefär 70 procent av
de som var beviljade hemtjänst var kvinnor.
Omstruktureringen inom hemtjänsten har fortsatt de senaste åren. Detta
syns i en minskning av antalet personer med mer begränsade insatser, 1-
9 timmar per månad, och en tredubbling av antalet personer med mycket
omfattande insatser, mer än 200 timmar per månad. Socialstyrelsen drar
slutsatsen att de utökade resurserna som tillkommit verksamheter inom
vård och omsorg under senare år främst gått till äldre med omfattande
vårdbehov (Socialstyrelsens rapport Nationell handlingsplan för
äldrepolitiken - Lägesrapport 2001). Hemtjänstens ”volym”, dvs. antal
timmar vård och omsorg, har ökat. Resurstillskottet syns därför inte i ett
ökande antal eller en ökande andel äldre personer med kommunal vård
och omsorg.
Diagram 4.1 Utveckling av ordinärt boende enligt SoL
Antal personer
1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
Ordinärt boende med hemtjänst o hemsjukvård
eller endast hemsjukvård
Ordinärt boende med hemtjänst o hemsjukvård
Källor: Socialstyrelsen och Socialdepartementet
Drygt hälften av landets kommuner ansvarar helt eller delvis för hem-
sjukvården (exklusive läkarinsatser) i ordinärt boende. Drygt 44 800
personer 65 år eller äldre var den 1 oktober 2000 registrerade som
mottagare av hemsjukvård. Den 1 november 1999 var motsvarande siffra
37 000 personer. Antalet personer med hemsjukvård i ordinärt boende
har alltså ökat mellan 1999 och 2000, vilket är en följd av att allt sjukare
personer får sin vård i det egna hemmet. Av de drygt 44 800 personer
som var registrerade som mottagare av hemsjukvård var cirka 60 procent
även beviljade hemtjänst. Jämfört med 1999 har denna andel minskat
med cirka 5 procentenheter.
46
Särskilda boendeformer
Cirka 121 000 personer 65 år eller äldre bodde permanent i särskilda
boendeformer den 1 oktober 2000, vilket motsvarar cirka 8 procent av
samtliga personer i gruppen. Jämfört med 1999 har antalets med cirka 4
procent. Andelen av gruppen personer 65 år eller äldre som bor perma-
nent i särskilda boendeformer var oförändrad jämfört med 1999. Bland
personer 80 år eller äldre har dock andelen ökat något. Ungefär 70
procent av de som bodde permanent i särskilda boendeformer var
kvinnor.
En tydlig förbättring av standarden - mätt som förekomsten av delad
bostad, egen toalett och egen dusch/bad - inom särskilda boendeformer
har ägt rum under senare år. År 1993 delade drygt 15 procent av samtliga
personer i särskilda boendeformer rum med annan person än make eller
maka. Motsvarande siffra för 2000 var knappt 6 procent. Jämfört med
1993 bodde betydligt färre personer 2000 i boenden utan egen dusch eller
bad samt utan egen toalett. Andelen av de boende inom särskilda
boendeformer som hade egen toalett har ökat från cirka 70 procent 1993
till cirka 80 procent 2000 och andelen som hade egen dusch/bad från
cirka 54 till cirka 73 procent mellan 1993 och 2000.
Dagverksamhet och korttidsboende
Cirka 9 800 äldre erhöll korttidsvård/boende den 1 oktober 2000, vilket
är en ökning med ca 1 700 personer eller cirka 20 procent jämfört med
året innan. Cirka 15 000 äldre hade erhållit beslut om dagverksamhet den
1 oktober 2000. Jämfört med året innan är det en ökning med drygt 1 900
personer eller cirka 14 procent.
Vård och omsorg i privat regi
Det skedde under 1990-talet en kraftig ökning av entreprenader och köp
av platser i enskild regi inom äldreomsorgen. Ökningen ägde rum inom
såväl hemtjänsten som de särskilda boendeformerna. Enligt Social-
styrelsens uppföljningar visar denna utveckling ingen tendens till
avmattning. Uppgifter avseende 2000 tyder på en fortsatt tillväxt av
äldreomsorg där driften överlåtits till privata företag. Den 1 oktober 2000
erhöll 9,4 procent av äldreomsorgsmottagama hjälp från privata vård-
givare, vilket motsvarar 23 000 personer. Av de cirka 121 000 äldre som
bodde permanent i särskilda boendeformer den 1 oktober 2000 bodde
drygt 11 procent i bostäder som drevs i privat regi. Föregående år var den
9 procent. Av de drygt 125 000 äldre som var beviljade hemtjänst i
ordinärt boende den 1 oktober 2000 fick drygt 7 procent hemtjänst som i
huvudsak utfördes i privat regi. Jämfört med föregående år var detta en
ökning med nära 2 procentenheter.
Det finns stora skillnader mellan delar av landet vad gäller förekomst
av äldreomsorg i privat drift. Driftsformen är vanligast förekommande i
urbana kommuner - främst storstäder, förortskommuner och större
städer.
Skr. 2001/02:102
47
Skr. 2001/02:102
Hälften av kommunerna saknar fortfarande ett handikappolitiskt pro-
gram. Enligt den nationella handlingsplanen för handikappolitiken bör
arbetet med att skapa ett tillgängligt samhälle prioriteras. Liksom tidigare
brister det dock fortfarande i detta avseende, särskilt för barn med
funktionshinder.
Antalet klagomål inom området omsorg om personer med funktions-
hinder har ökat mer än inom andra sociala tillsynsområden. Resultatet av
länsstyrelsernas tillsyn visar att verksamheten för personer med funk-
tionshinder behöver förbättras för att tillgodose den enskildes rättssäker-
het och verksamhetens laglighet. Antalet icke verkställda domar och icke
verkställda kommunala beslut ligger på samma nivå som året innan.
Svårigheterna att rekrytera personal består. Det är fortsatt brist på
bostäder med särskild service och utbyggnaden sker inte i den takt som
behövs. Kommunernas intresse att starta verksamheter med personliga
ombud blev större än förväntat.
Antalet personer yngre än 65 som var beviljade hemtjänst är i stort sett
oförändrat, men antalet hjälptimmar har ökat med ca 5 procent. Antalet
personer med funktionshinder yngre än 65 år som bodde permanent i
bostad med särskild service är i stort sett oförändrat jämfört med tidigare
år.
Det totala antalet personer med LSS-insatser har ökat med 2 procent.
Den insats som ökat mest är ledsagarservice, medan insatsen råd och stöd
har minskat. Andelen personer med psykiska funktionshinder som hade
insatser enligt LSS av kommunen har ökat med ca 9 procent. Nästan en
tredjedel av alla insatser gällde barn och ungdomar.
Kommunernas kostnader för insatser till funktionshindrade har ökat
med 11 procent. Den mest kostnadskrävande insatsen är personlig assi-
stans enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)
och lagen om assistansersättning (LASS).
Den nationella handlingsplanen för handikappolitiken
Den nationella handlingsplanen för handikappolitiken Från patient till
medborgare (prop. 1999/2000:79) antogs av riksdagen den 30 maj 2000.
Den utgår från FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med
funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet vilken Sverige har åtagit
sig att följa.
De nationella målen för handikappolitiken är enligt handlingsplanen:
-en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
-att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla
åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet och
48
-jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män
med funktionshinder.
För att nå upp till dessa mål bör följande arbetsområden prioriteras
under de närmaste åren:
-att se till handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer,
-att skapa ett tillgängligt samhälle och
-att förbättra bemötandet.
Socialtjänstlagen (SoL)
Kommunerna har enligt socialtjänstlagen (1980:620) ansvar för insatser
till människor med funktionshinder.
Socialnämnden skall verka för att människor med funktionshinder
skall få möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra.
Kommunen bör underlätta för den enskilde att bo hemma eller medverka
till ett boende anpassat efter den enskildes särskilda behov av stöd samt
medverka till en meningsfull sysselsättning. Den som behöver kan få
bistånd i form av hjälp i hemmet eller med särskild service eller bistånd i
annan form om det finns skäl för det.
Kommunerna skall också medverka i samhällsplaneringen vid ut-
formning av nya och äldre bostadsområden samt verka för att offentliga
lokaler och allmänna kommunikationer blir lätt tillgängliga för alla.
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)
Bestämmelserna i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade LSS ställer högre krav än de i SoL. LSS utformades som
en rättighetslag eftersom svårt funktionshindrades rättigheter i fråga om
stöd och service i det dagliga livet bör regleras i en särskild lag. Enligt
LSS skall kommunen främja jämlika och goda levnadsvillkor samt full
delaktighet i samhällslivet för personer med stora och varaktiga funk-
tionshinder så att de kan leva som andra. De tre grupper av personer som
lagen omfattar anges i 1 § LSS.
De insatser lagen ger rätt till skall vara varaktiga och samordnade och
anpassas till mottagarens individuella behov samt kan endast nekas på
grund av att behovet faktiskt tillgodoses på annat sätt.
Lagen om assistansersättning (LASS)
Assistansersättningen är en statlig ekonomisk ersättning som kan beviljas
personer som har behov av personlig assistans i genomsnitt mer än 20
timmar per vecka. Enligt lagen (1993:389) om assistansersättning kan
den som tillhör LSS personkrets och inte har fyllt 65 år ansöka om sådan
ersättning. Ersättningen utbetalas inte under tid som den sökande bor i en
bostad som drivs eller finansieras av staten, kommunen eller landstinget.
Den enskilde kan själv välja vem som skall svara för assistansen.
Kommunen svarar för assistansen till ca 70 procent av samtliga med
beslut om assistansersättning.
Skr. 2001/02:102
49
Hälso- och sjukvårdslagen (HSL)
Landstingen skall enligt Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) erbjuda
dem som är bosatta i landstingsområdet habilitering, rehabilitering och
hjälpmedel. Dessutom har kommunerna enligt HSL ett särskilt ansvar att
tillhandahålla en god hälso- och sjukvård samt habilitering, rehabilitering
och hjälpmedel till dem som bor i särskilt boende enligt LSS och SoL
och till dem som vistas i dagverksamhet enligt samma lagar.
Bostadsanpassning
Den som är funktionshindrad har rätt till ett ekonomiskt bidrag för att
anpassa sin bostad så att han eller hon kan leva ett självständigt liv i eget
boende. Detta regleras i lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag
m.m. Bidraget skall täcka skäliga kostnader för anpassningen och göra
det möjligt för funktionshindrade att bo kvar i sin egen bostad.
Kommunerna har ansvaret för bidraget, såväl vad gäller bedömningar
och beslut som det ekonomiska ansvaret.
Personal och avgifter
Enligt såväl SoL som hälso- och sjukvårdslagen och LSS skall det finnas
sådan personal i verksamheten som behövs för att ge ett gott stöd och en
god service.
För hemtjänst och särskilt boende får kommunen enligt SoL ta ut
skäliga avgifter. Insatser enligt LSS skall i huvudsak vara avgiftsfria. För
bostad med särskild service får avgift tas ut för den enskildes privata
bostadsdel. Vare sig enligt SoL eller LSS får dock avgifterna överstiga
kommunens självkostnader eller uppgå till så stora belopp att den
enskilde inte får tillräckliga medel för sina personliga behov.
Skr. 2001/02:102
Handikappombudsmannens årsrapport
Handikappombudsmannen (HO) konstaterar i sin årsrapport till
regeringen för 2000 att det, liksom tidigare förekommer brister i till-
gängligheten. Under 2000 genomförde HO en enkätundersökning riktad
till landets kommuner. Syftet var att följa upp HO:s enkäter som
genomfördes 1996 och 1998, om hur FN:s standardregler för att till-
försäkra människor med funktionshinder delaktighet och jämlikhet har
förverkligats i kommunerna. Tonvikten lades vid kommunernas policy
och planering. 275 av landets 289 kommuner besvarade enkäten.
Resultaten visar att det finns kvalitetsförbättringar när det gäller
kommunernas policy och planering. Standardreglerna utgör allt oftare
grunden för kommunernas handikappolitiska planering, men hälften av
kommunerna saknar ett handikappolitiskt program.
50
Resultatet visar även att endast en kommun uppfyller HO:s krav på
mycket bra policy, och endast en uppfyller kraven på mycket bra till-
gänglighet.
Länsstyrelsernas verksamhetsgranskningar
Liksom föregående år är det i huvudsak Socialstyrelsens årsrapport samt
sammanställning av länsstyrelsernas rapporter från sitt tillsynsarbete som
utgör underlag för regeringens redogörelse.
Inom ramen för sitt tillsynsansvar enligt SoL och LSS utför läns-
styrelserna granskningar av verksamheterna och behandlar klagomål och
anmälningar från enskilda. Deras bedömningar redovisas i rapporter till
Socialstyrelsen Sammanställningen i Socialstyrelsens årsrapport bygger
på rapporter från samtliga 21 länsstyrelser som under 2000 genomfört ca
1 100 granskningar av socialtjänstens verksamheter i landets 289
kommuner. Av de verksamhetsgranskningar som länsstyrelserna genom-
förde avsåg 34 procent stöd till funktionshindrade, jämfört med 19 pro-
cent för 1999.
I Socialstyrelsens uppföljning av förändringarna i SoL den 1 januari
1998 har en särskild studie av socialtjänstens insatser gjorts. Under-
sökningen visar att personer med funktionshinder som inte har rätt till
LSS-insatser har svårt att få sina behov tillgodosedda fullt ut. Endast 20
procent av kommunerna erbjuder daglig sysselsättning för funktions-
hindrade under 65 år och insatsen ledsagning är ofta begränsad. Många
av de insatser som personer med funktionshinder är beroende av hänförs
till 6§ SoL. Detta innebär att besluten inte kan överklagas genom
förvaltningsbesvär. Länsstyrelsernas granskningar av socialtjänstens
verksamheter visar en varierande bild av förtjänster och brister i kom-
munerna. Totalt är det närmare 40 procent av granskningarna som slutar
med någon grad av kritik, men det skiljer sig åt mellan de olika verksam-
hetsområdena. Vid granskning av verksamhet för personer med
funktionshinder har länsstyrelserna funnit brister i 47 procent av det som
granskats.
Resultatet av länsstyrelsernas tillsyn visar det finns stora brister i kom-
munernas sätt att sköta handläggningen och dokumentation i utredningar
och beslut som rör enskilda personer. Brister har konstaterats i vid såväl
utredningar och underlag som dokumentation om hur besluten verkställs.
Klagomål och anmälningar från enskilda
Under 2000 granskade länsstyrelserna 2 366 klagomål från enskilda
personer, varav 400 är klagomål inom området omsorg för personer med
funktionshinder. Det är en ökning från 18 till 20 procent jämfört med
1999. Klagomål på insatser är mest frekvent och utgjorde 29 procent.
Andelen klagomål på handläggningen är 26 procent.
Knappt 40 procent av samtliga klagomål avslutades med att någon
form av kritik. Inom området omsorg om personer med funktionshinder
är siffran drygt 40 procent. Det är en någon högre andel kritik än före-
gående år.
Skr. 2001/02:102
51
Fler män än kvinnor anmäler klagomål inom områdena omsorg för
personer med funktionshinder.
Boende med särskild service
Utvecklingen när det gäller bostad med särskild service för
funktionshindrade bedömer länsstyrelserna som oroande. Det är fortsatt
brist på bostäder och utbyggnaden sker inte i den takt som behövs. När
det gäller rätten att flytta till annan kommun finns det en tveksamhet att
bygga bostäder som kan stimulera till inflyttning från andra kommuner
och skapa behov av fler bosstäder.
Personalsituationen
Socialstyrelsen skriver både i sin årsrapport och i sammanställningen av
länsstyrelsernas rapporter att personalsituationen ger anledning till oro då
det på många håll rapporteras om svårigheter att rekrytera personal med
lämplig utbildning och kompetens. SoS konstaterar även att arbets-
ledamas allt större ansvarsområden påverkar deras möjlighet till arbets-
ledning och kan i förlängningen få negativa konsekvenser för den en-
skilde.
Icke verkställda domar och myndighetsbeslut
Samtliga länsstyrelser har under året undersökt hur socialtjänsten verk-
ställt beslut och domar. Kommuner dröjer med att verkställa sina egna
beslut om insatser enligt LSS eller bistånd enligt SoL. I mindre omfatt-
ning förekommer det också att domar av förvaltningsdomstol inte verk-
ställs omedelbart. Under våren 2000 fanns det i hela landet sammanlagt
ca 2000 kommunala beslut enligt LSS som inte verkställts. Antalet icke
verkställda domar enligt LSS var ca 80, jämfört med ca 100 i december
1999.
De insatser enligt LSS som kommunerna har svårast att tillhandahålla är
kontaktperson, bostad med särskild service, ledsagarservice, korttids-
vistelse och avlösarservice.
De skäl som anges är resursbrist när det gäller bostäder och rekry-
teringssvårigheter för kontaktpersoner och övriga. Avsaknad av lämpliga
bostäder, särskilt för personer med psykiska funktionshinder, är en vanlig
orsak när beslut enligt SoL inte verkställs.
Länsstyrelserna anser att förhållandet att beslut inte verkställs inom
rimliga tider leder till att rättssäkerheten sätts ur spel.
Personliga ombud
För 2000 har 30 miljoner kronor avsatts för uppbyggnad av verksamheter
med personliga ombud. SoS konstaterar i sin rapport från december 2001
att kommunernas intresse blev större än vad som förväntats efter en trög
inledning. 238 (82 procent) kommuner har ansökt om att få starta
verksamheter med personliga ombud. För ca 90 procent av de 300
ombudstjänster som statsbidraget avser har medel beviljats. De allra
Skr. 2001/02:102
52
flesta verksamheter har angivit den 1 januari 2002 som startdatum, och Skr. 2001/02:102
kommunerna är huvudmän för samtliga verksamheter. Större delen av de
planerade verksamheterna kommer också att drivas i kommunal regi. De
allra flesta kommunerna har inrättat heltidstjänster och tillsvidaretjänster
för ombuden.
Avgifter
Socialstyrelsen rapporterar att det fortfarande förekommer betydande
skillnader mellan olika landsting och kommuner i avgifter och konstruk-
tion av högkostnadsskydd för speciallivsmedel, hörselhjälpmedel, , färd-
tjänst, kommunal hemtjänst och hemsjukvård och för vissa grupper vad
gäller avgifterna för sluten vård.
Av rapporten framgår även att personer med funktionshinder har större
behov av hälso- och sjukvård, tandvård, läkemedel och omsorg och däri-
genom fler och högre kostnader. Samtidigt har personer med funktions-
hinder genomsnittligt lägre inkomster och i större utsträckning dragit ned
på utgifter för hälso- och sjukvård, tandvård och läkemedel. Detta gäller i
hög grad familjer med barn med funktionshinder.
Individuella planer
Individuella planer enligt LSS (IP) skall innefatta såväl kommunernas
egna insatser för den enskilde som åtgärder som vidtas av andra huvud-
män, tex. habiliterings- och rehabiliteringsplaner enligt HSL. Kommunen
är skyldig att informera den enskilde om möjligheten att få en IP upp-
rättad.
Socialstyrelsen skriver i sin rapport från juni 2001 att 2 400 personer
hade en IP den 2 november 2000, vilket utgör 5 procent av det totala
antalet personer med LSS-insatser från kommunerna. Vid jämförelse
med antalet personer som hade IP 1998 tycks en viss ökning ha skett.
Undersökningen visar att det finns flera orsaker till att IP används för-
hållandevis sällan. En är att det finns många andra planer i kommunerna
och inom hälso- och sjukvården som ersätter IP enligt LSS. Handläggare
drar sig för att initiera IP, då de saknar information och fortbildning om
vad IP innebär och vilken nytta den kan medföra.
Inledning
I detta avsnitt redovisas stöd till personer med olika typer av funktions-
hinder i åldersgruppen 0-64 år. Varaktigheten i insatserna kan variera för
dessa personer, särskilt enligt SoL. Inom LSS är målgruppen för insatser
avgränsad genom lagens första paragraf.
53
Figur 4.1 Antalet personer 0-64 år med stöd enligt SoL, LSS och LASS
Skr. 2001/02:102
.)
45 500
1. Personer beviljade hemtjänst respektive
permanent boende i särskilda
boendeformer 1 oktober
2. Personer med insatsen Råd och stöd
3. Lagen om assistansersättning
4. Exklusive personer med Råd och stöd
som enda insats
5. Hälso- och sjukvårdslagen
Källa. Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket
Det går inte att exakt ange hur många personer som samtidigt har insatser
enligt LSS, SoL och HSL. En och samma person kan t.ex. ha en eller
flera LSS-insatser och samtidigt hemtjänst enligt SoL. Omfattningen av
LSS-insatser är dock betydligt större än omfattningen av insatser enligt
SoL och HSL.
Funktionshindrade inom socialtjänsten
Den 1 oktober 2000 var 14 700 personer yngre än 65 år beviljade hem-
tjänst. Nära 80 procent av de som var beviljade hemtjänst hade färre än
50 hjälptimmar.
Jämfört med 1999 har antalet hjälptimmar ökat med 5 procent, vilket
innebär att antalet hjälptimmar i genomsnitt per person har ökat från ca
25 timmar 1999 till ca 28 timmar 2000.
Tabell 4.1 Antalet personer 0-64 år med hemtjänst 1998-2000*
|
År |
Antal |
Per 10 000 av befolkningen |
|
1998 |
14 697 |
20 |
|
1999 |
14 499 |
20 |
|
2000 |
14 761 |
20 |
Källa: Socialstyrelsen
Kommunerna redovisade att ca 5 600 personer yngre än 65 år var
registrerade som mottagare av hemsjukvård den 1 oktober 2000. Av
dessa var 76 procent var i åldern 15-64 år. Något fler var kvinnor än
män.
Hemtjänst i enskild regi ökar. Ca 6 procent av alla hjälptimmar
utfördes av enskild vårdgivare. Motsvarande andel 1999 var ca 4 procent.
Ca 1 400 personer yngre än 65 år varav beviljade ekonomisk ersättning
av kommunen i form av anhörigbidrag för att betala anhörig/närstående
för utförd hjälp i hemmet. Det är en minskning med 100 personer jämfört
med 1998.
54
Skr. 2001/02:102
Tabell 4.2 Antal personer 0-64 år i särskilt boende inklusive korttidsboende
enligt SoL
Antal invånare < 65 år
|
1996 |
1997 |
1998 |
1999 |
2000 | ||||||
|
Insats |
Antal |
Per 10 000 Antal |
Per 10 000 Antal |
Per 10 000 Antal |
Per 10 000 |
Per Antal 10 000 | ||||
|
Män |
3 283 |
8,8 |
3 125 |
8,4 |
3 199 |
8,6 |
3 218 |
8,6 |
3 734 |
5,1 |
|
Kvinnor |
2 539 |
7,1 |
2 356 |
6,6 |
2511 |
7,0 |
2 398 |
6,7 |
2 662 |
7,4 |
|
Samtliga |
5 822 |
8,0 |
5 481 |
7,5 |
5 710 |
7,8 |
5 616 |
7,7 |
6 396 |
8,7 |
Källa-, Socialstyrelsen
Antalet personer yngre än 65 år, som antingen bodde permanent eller till-
fälligt i bostäder med särskild service har ökat med ca 900 mellan 1995
och 2000. I förhållande till antalet invånare i åldersgruppen yngre än 65
år innebär det en ökning från 8 per 10 000 till ca 9 per 10 000 personer i
denna åldersgrupp. En del av denna ökning är sannolikt en konsekvens
av psykiatrireformen som trädde i kraft 1995.
Den 1 oktober 2000 bodde 5 680 personer yngre än 65 år permanent i
särskilda bondeformer. I förhållande till befolkningen har andelen bo-
ende varit relativt konstant under tidsperioden 1998-2000.
Åldersfördelningen bland de boende i bostäder med särskild service
har i stort sett varit oförändrad under åren 1998-2000. De flesta var i
åldrarna 45 till 64 år. En mycket liten del är barn och ungdomar.
Insatser enligt LSS
Socialstyrelsen har 2001 redovisat att ca 45 500 personer hade en eller
flera insatser enligt LSS exklusive insatsen råd och stöd. Landstingen har
uppgivit att drygt 16 400 personer hade beviljats råd och stöd. Studier har
visat att mellan 25 och 30 procent av dem som har insatsen råd och stöd
enbart har denna insats. Totalt erhöll ca 50 000 personer insatser enligt
LSS. Jämfört med 1999 är det en ökning med ca 2 procent.
Av samtliga personer som hade insatser enligt LSS var ca 56 procent
män och ca 44 procent kvinnor. Männen var fler än kvinnorna i nästan
alla åldrar. För varje insats enligt LSS var även fler män än kvinnor som
med undantag för insatserna personlig assistans och ledsagarservice som
erhöll insatser.
Tabell 4.3 Antal personer 0-64 år med beslut om insats enligt LSS
|
Insats |
1 jan -96 |
1 jan -97 |
1 jan -98 |
1 nov-98 |
1 juni -99 |
1 juni -00 |
|
Råd och stöd |
24 000 |
23 100 |
22 100 |
21 700 |
18 600 |
16 400 |
|
Personlig assistans |
3 300 |
3 900 |
4 000 |
3 900 |
4 500 |
4 200 |
|
Ledsagarservice |
3 300 |
4 600 |
5 600 |
6 400 |
7 400 |
7 800 |
|
Kontaktperson |
10 500 |
11 800 |
13 100 |
13 700 |
13 400 |
13 600 |
|
Avlösarservice |
2 200 |
2 800 |
3 200 |
3 400 |
3 600 |
3 700 |
|
Korttidsvistelse |
7 500 |
8 000 |
8 500 |
8 700 |
9 400 |
9 800 |
|
Korttidstillsyn |
2 800 |
2 700 |
2 700 |
2 800 |
2 800 |
3 000 |
|
Boende, barn |
1 700 |
1 500 |
1 500 |
1 400 |
1 200 |
1 200 |
|
Boende, vuxna |
14 700 |
15 100 |
15 600 |
16 200 |
16 500 |
16 900 |
|
Daglig verksamhet |
17 800 |
18 400 |
19 100 |
19 800 |
19 800 |
20 500 |
|
Totalt antal insatser |
87 800 |
91 900 |
95 400 |
98 000 |
97 300 |
97 100 |
Källa. Socialtjänst 2001:2, Socialstyrelsen
55
Cirka 27 procent av alla insatser enligt LSS gällde barn och ungdomar
yngre än 22 år, 67 procent av insatserna gällde personer som i ålders-
gruppen 23 år till 65 år.
Cirka 1 000 personer eller 6 procent av dem som hade insatsen bostad
med särskild service för vuxna bodde i en annan kommun än den
kommun som betalade för insatsen. När det gällde barn bodde däremot
34 procent av de knappt 1 200 barn och ungdomarna i familjehem eller
bostad med särskild service för barn och ungdomar, i en annan kommun
än den betalande. Av samtliga som erhöll insatsen bostad för barn och
ungdom enligt LSS bodde ungefär en fjärdedel i familjehem.
I genomsnitt under året hade 8 750 personer beslut om personlig
assistans enligt LASS. Det är en ökning med ca 600 personer sedan
1999. Det genomsnittliga antalet assistanstimmar per vecka var 85
timmar, vilket är en ökning med 3 timmar jämfört med 1999.
Skr. 2001/02:102
Tabell 4.4: Antal personer 0-64 år med LSS-beslut fördelade efter de tre
grupperna inom LSS personkrets
|
96/97 |
97/98 |
nov-98 |
jun-99 |
1 juni -00 | ||||||
|
Persongrupp 1 |
31 499 |
80,7% |
33 230 |
79,8% |
33 092 |
77,7% |
32 281 |
78,8% |
35 716 |
S7,2% |
|
Persongrupp 2 |
769 |
2,0% |
895 |
2,1% |
996 |
2,3% |
934 |
2,3% |
1 064 |
2,65% |
|
Persongrupp 3 |
6 786 |
17,4% |
7513 |
18,0% |
8 494 |
19,9% |
7 757 |
18,9% |
8 747 |
21,3% |
|
Total |
39 054 |
100% |
41 638 |
100% |
42 582 |
100% |
40 972 |
100% |
45 527 |
100% |
Källa: Socialstyrelsen
Daglig verksamhet utgjorde 24 procent av samtliga insatser till person-
krets 1, den till antalet största persongrupp. Andra vanliga insatser till
denna personkrets var bostad med särskild service för vuxna, råd och
stöd och kontaktperson. De vanligaste insatserna för personer som till-
hörde personkrets 2 var daglig verksamhet samt råd och stöd. För
personer som tillhörde personkrets 3 var däremot ledsagarservice den
vanligaste insatsen.
Insatser enligt LSS till psykiskt funktionshindrade
Cirka 2 600 personer hade insatser enligt LSS av kommunen på grund av
psykiska funktionshinder. Det är 9 procent fler jämfört med föregående
år. Personer med psykiska funktionshinder utgjorde 30 procent av alla
som ingick i personkrets 3.
Bortsett från råd och stöd hade de flesta personerna med psykiska
funktionshinder, 84 procent, endast en insats enligt LSS. De vanligaste
förekommande insatserna var kontaktperson eller bostad med särskild
service.
56
Skr. 2001/02:102
Bidrag till bostadsanpassning
Tabell 4.5 Sammanlagda årliga kostnader för bostadsanpassningsbidrag
Miljoner kronor
|
Årlig kostnad |
Antal beviljade |
Genomsnittligt | |
|
1990 |
731 |
30 500 |
24 489 |
|
1996 |
619 |
46 100 |
443 |
|
1997 |
609 |
50 100 |
957 |
|
1998 |
662 |
52 500 |
578 |
|
1999 |
714 |
55 700 |
12 828 |
|
2000 |
700 |
57 800 |
12 300 |
Källa. Boverket och Socialdepartementet
1 2000 års priser. Deflaterat med KPI.
Boverket skriver i sin årsrapport att omfattningen av antal beviljade
bostäder med bostadsanpassningsbidraget har fortsatt att öka. Kom-
munerna lade ungefär lika mycket pengar i löpande priser på bostadsan-
passning under 2000 som året innan. Det genomsnittliga beloppet per
bidrag har därmed minskat något jämfört med 1999. Ca 30 procent av
bidragen är på mindre än 2 000 kronor och ca 60 procent är sig under
5 000 kronor. Bara ca 2 procent av bidragen överstiger 100 000 kronor.
Kostnader
Enligt Sveriges redovisning till Eurostat enligt det s.k. ESSPROS1-
systemet har de samlade offentliga utgifterna för insatser till personer
med funktionshinder, räknade i fasta priser varit i stort sett oförändrade
sedan 1995. En viss ökning skedde dock 1998. Trots detta har antalet
beslut om insatser enligt LSS och SoL ökat under hela perioden. De
offentliga utgifterna för funktionshindrade, mätt som andel av BNP har
varit oförändrade sedan 1996. Det innebär att utvecklingen av utgifterna
för funktionshindrade har följt den totala samhällsekonomiska utveck-
lingen.
Tabell 4.6 Kommunernas kostnader för insatser till funktionshindrade
Miljarder kronor i 2000 års priser, deflaterat med KPI
|
Verksamhetsområde |
1998 |
1999 |
2000 |
Förändr. 99-00 |
|
Vård och omsorg, ordinärt boende |
1,9 |
2,1 |
2,2 |
4% |
|
Vård och omsorg, särskilt boende |
2,3 |
2,3 |
2,4 |
3% |
|
Insatser enligt LSS och LASS1, totalt |
18,1 |
21,2 |
23,2 |
9% |
|
därav: boende enl LSS |
8,6 |
10,0 |
10,4 |
4% |
|
personl.assistans enl LSS och LASS |
4,5 |
5,8 |
7,3 |
3% |
|
daglig verksamhet enl LSS |
2,9 |
3,1 |
3,2 |
2% |
|
övriga insatser enl LSS |
2,0 |
2,3 |
2,2 |
-5% |
|
Summa |
22,3 |
25,7 |
27,8 |
8% |
|
varav intäkter från försäkringskassan för | ||||
|
personlig assistans utfört av kommunen |
2,6 |
3,6 |
4,3 |
19% |
SCB, Den offentliga sektorns finanser och Socialdepartementet.
The European System of integrated Social Protection Statistics
57
Skr. 2001/02:102
Uppgifterna från SCB:s sammanställning av kommunernas räkenskaps-
sammandrag för 2000 visar en total kostnad om 27,8 miljarder kronor
(23,5 miljarder exkl. statens ersättning för assistansersättningen) i
löpande priser för insatser till funktionshindrade. Detta är en ökning med
2,7 miljarder kronor (2 miljarder exkl. statens ersättning för assistanser-
sättningen) jämfört med 1999. För att kunna göra åtminstone en grov
skattning av kostnadsutvecklingen i fasta priser har kostnaderna de-
flaterats med KPI.
Socialtjänstens individ- och familjeomsorg omfattar både förebyggande
verksamhet och individuellt inriktat utrednings- och behandlingsarbete.
De främsta målgrupperna är socialt utsatta barn och ungdomar,
missbrukare samt vuxna med behov för sin försörjning. Till individ- och
familjeomsorgen hör också vissa uppgifter inom det familjerättsliga
området.
Kommunernas sammanlagda kostnader för individ- och familjeom-
sorgen 2000 uppgick till 22,6 miljarder kronor - i stort sett oförändrat
jämfört med 1999 ekonomiskt bistånd. Den största enskilda posten är
kostnader för ekonomiskt bistånd. Näst störst är kostnaden för vård av
barn och unga.
Diagram 4.2
Fördelning av kommunernas kostnader för individ- och familjeomsorg, 2000
5% 1%
45%
Källa. SCB, Den offentliga sektorns finanser
□ Ekonomiskt bistånd
■ Barn och ungdomsvård
■ Missbrukarvård vuxna
□ Övrig vuxenvård
□ Familjerätt/familjerådgivning
58
Skr. 2001/02:102
4.3.1 Ekonomiskt bistånd
Såväl kostnaderna för ekonomiskt bistånd som antalet biståndshushåll
fortsätter att minska. Ett förhållandevis gynnsamt arbetsmarknadsläge
liksom kommunernas satsningar på arbetslinjen och samverkan ligger
bakom denna utveckling. Även om antalet hushåll som uppbär ekono-
miskt bistånd under lång tid avtar har många fortfarande ett långvarigt
behov av bistånd. Skälen till detta kan vara att utrikes födda som har
svårt att komma in på arbetsmarknaden, att äldre saknar svensk pension,
psykisk ohälsa, missbruk, hemlöshet och annan social utsatthet.
Brist på individuella behovsbedömningar leder till att människor inte
alltid beviljas bistånd till en skälig levnadsnivå. Det gäller särskilt
människor som under lång tid uppbär bistånd. Innehållet i riksnormen är
avpassat till korta biståndsperioder och normen i sig bygger på en mät-
ning av äldre datum som inte tagit hänsyn till de senaste årens standard-
förbättringar.
Ett ökat medvetande om att se till barnets bästa i ekonomiska bistånds-
ärenden är en effekt av att bestämmelser i barnkonventionen införlivats i
socialtjänstlagen. Men det brister fortfarande i tillämpningen. Det brister
även i handläggning och dokumentation liksom i bemötandet.
Syftet med det ekonomiska biståndet (socialbidrag) är att vara ett yttersta
skyddsnät för de människor som inte klarar sin försörjning på annat sätt.
Rätten till ekonomiskt bistånd regleras i socialtjänstlagens (1980:620).
Det ekonomiska biståndet består av olika delar.
Biståndet skall tillförsäkra berörda människor en skälig levnadsnivå.
Denna nivå skall bedömas med utgångspunkt i den tid och de
förhållanden som människan lever. Den allmänna pris- och standard-
utvecklingen liksom det individuella behovet skall därmed styra nivån.
59
Biståndet skall utformas på ett sådant sätt att det stärker individens
möjligheter att leva ett självständigt. Stödet skall med andra ord frigöra
och utveckla människors resurser så att de ges förutsättningar att klara
sig själva.
Barnets bästa skall alltid vara vägledande i alla bedömningar om
bistånd när insatser också omfattar barn och unga.
Människor som behöver stöd och hjälp från socialtjänsten skall känna
att de bemöts med respekt av tjänstemän och att dessa informerar samt
handlägger och bedömer ansökningar på ett professionellt sätt i
överensstämmelse med lagar, intentioner och praxis. Detta framgår även
av tillämpliga delar av förvaltningslagen.
Ett yttersta skyddsnät
Ekonomiskt bistånd fungerar som ett skyddsnät men många människor
får stödet under en lång sammanhängande tid och biståndet kan för en
del personer bli en mer eller mindre permanent försörjningskälla.
Av Socialstyrelsens socialtjänststatistik för 2000 framgår att ca 30
procent fick biståndet tio månader eller mer. Det framgår också att ca 20
procent av biståndsmottagama beviljades bistånd tio till tolv månader
både 1999 och 2000. Endast var fjärde person som fick bistånd 2000
hade inte fått något bistånd året innan.
För utrikes födda tenderar det ekonomiska biståndet att i större ut-
sträckning än för personer födda i Sverige vara mer än bara ett yttersta
skyddsnät. Biståndsbehovets varaktighet påverkas även av faktorer som
psykisk ohälsa, missbruk, hemlöshet eller annan svår social utsatthet.
Av Socialstyrelsens socialtjänststatistik för 2000 framgår att nästan
hälften av de utrikes födda som uppbar ekonomiskt bistånd var lång-
variga biståndsmottagare dvs. erhöll bistånd minst tio månader under
året. Långvarigt biståndstagande var även vanligt bland äldre som uppbar
ekonomiskt bistånd. När det gäller utrikes födda framhålls att det finns
ett starkt samband mellan ökad vistelsetid i Sverige och mindre behov av
långvarigt ekonomiskt bistånd.
Riksdagens beslut att införa ett äldreförsörjningsstöd från och med den
1 januari 2003 leder till att personer som är 65 år och äldre inte skall
behöva ekonomiskt bistånd som försörjningskälla.
Brist på individuella behovsbedömningar när skälig levnadsnivå bestäms
Kommunerna gör inte individuella behovsbedömningar i den utsträck-
ning som de borde. Det framgår av Socialstyrelsens och länsstyrelsernas
rapport som redovisar resultatet av länsstyrelsernas tillsyn 2000. Den
kommunala socialtjänsten anges ha en fortsatt restriktiv syn på ekono-
miskt bistånd. Många kommuner använder den av regeringen fastställda
riksnormen som tak i biståndsbedömningen. Enligt tillsynsmyndig-
heternas bedömning leder det till svåra påfrestningar för familjer och en-
skilda när biståndsbehovet blir långvarigt. Skälet till detta är att inne-
Skr. 2001/02:102
60
hållet i riksnormen är avpassat till att försörjningsstödet utgår under en Skr. 2001/02:102
kortare tidsperiod.
I rapporten sägs även att socialnämnder ställer högre krav eller villkor för
att bevilja bistånd till boendekostnader samtidigt som den högsta skäliga
kostnaden har blivit lägre. I kommuner med bostadsbrist blir detta extra
problematiskt.
Det kan vara svårt att i det enskilda fallet bedöma vad som skall anses
vara en skälig levnadsnivå. Det styrks av studier som Socialstyrelsen
genomfört. Handläggare av ekonomiskt bistånd som ställts inför en och
samma fallbeskrivning har gjort olika bedömningar. Begränsningar i
överklagningsrätten har vidare medfört att det finns brist på vägledning
från rättsfall. Uppföljningar styrker att kommunernas riktlinjer därmed
har fått ökad betydelse. Det saknas dock information om hur riktlinjer
reviderats och justerats under åren.
Med anledning av hur behovet av ekonomiskt bistånd beräknas har inte
barnfamiljer, generellt sett, fått del av bambidragshöjningar. En del
kommuner har justerat kommunens normer för barn medan andra strikt
har hållit sig till riksnormen. Konsumentverket, vars underlag utgör
grunden när regeringen anger nivån på riksnormen, har vidare inte
genomfört någon prismätning eller sett över standarden i de skäliga
levnadskostnaderna sedan 1999. Prismätningen från 1999 har justerats
upp med konsumentprisindex men några standardförbättringar som
påverkats av den allmänna standardutvecklingen i samhället har inte
genomförts. Det är i och för sig naturligt att förändringar i konsumtions-
mönster släpar efter men om inte individuella behovsbedömningar görs
leder det till att standardförbättringar inte återspeglas i den skäliga
levnadsnivån förrän efter några år.
Regeringen har för 2002 beslutat att riksnormen skall innehålla vissa
standardförbättringar för biståndshushåll med barn. Höjningen följer
Konsumentverkets underlag för samma år.
Satsningar på arbetslinjen och samverkan
Kommuner bedriver som regel verksamhet som syftar till att hjälpa
personer till egenförsörjning. Det kan handla om verksamheter som
syftar till att stärka självförtroendet och kompetensen, arbetsmarknads-
satsningar i ett utvidgat samarbete med företag och arbetsmarknads-
myndigheter samt rehabiliteringsinsatser. Både effekter och verksam-
heternas närmare innehåll är dock ganska okända. Det framgår av anto-
login Välfärd och Försörjning (SOU 2000:40).
Socialtjänsten har blivit bättre på att samarbeta med bostadsföretag i
syfte att förebygga att människor hamnar i otrygga bostadsförhållanden.
Det visar en mindre studie som genomförts av Länsstyrelsen i Stockholm
i nio kommuner. Kartläggningen visar även att kommuner har inrättat
särskilda rutiner för att bevilja försörjningsstöd till hyreskostnader i syfte
att undvika att hyresskulder uppstår.
61
Ökat medvetande om att ha ett bamperspektiv men problem vid tillämpning
Barnets bästa och bamperspektiv är mer levande begrepp inom området
ekonomiskt bistånd än vad det varit tidigare. Det är effekter av att
bestämmelser i barnkonventionen införlivats i socialtjänstlagen 1998.
Det framgår av Socialstyrelsens och länsstyrelsernas rapport som redo-
visar resultatet av länsstyrelsernas tillsyn 2000. Som exempel nämns att
bamperspektivet poängteras i kommunernas riktlinjer för ekonomiskt
bistånd.
Det anses dock alltför vanligt att barn, som lever i familjer som lång-
varigt uppbär ekonomiskt bistånd, inte omnämns i beslutsunderlaget eller
att man inte uppger hur barnens behov tillgodosetts. Länsstyrelser på-
pekar även att det finns brist på helhetssyn i ärenden om ekonomiskt bi-
stånd. Barn som lever i miljöer med komplex social problematik upp-
märksammas inte tillräckligt och brist på samarbete inom förvaltningar
leder ibland till att barn kommer i kläm.
Ett problem i sammanhanget är att det i stor utsträckning saknas en
samsyn om innebörden av begreppen barnets bästa och bamperspektiv.
Det försvårar arbetet med att stärka barnens ställning i socialt arbete. Be-
greppen behöver därför definieras och konkretiseras. Det framgår både
av rapporten med resultat från tillsynen 2000 och av Socialstyrelsens års-
redovisning för 2001. Länsstyrelserna och Socialstyrelsen arbetar nu
gemensamt med att utveckla begreppen i ärenden som avser barnfamiljer
som har ett långvarigt behov av ekonomiskt bistånd.
Återkommande brister i bemötandet och handläggningsförfarandet
Det brister i handläggning och dokumentation. Det konstaterar Social-
styrelsen och länsstyrelserna för sjätte året i rad. Några exempel är att det
hänvisas till felaktig bestämmelse i lagen så att beslut inte går att
överklaga i sak och att beslutsfattaren ensidigt bestämmer vilken bestäm-
melse som skall tillämpas när rätten till bistånd prövas. Ytterligare
exempel är att det ges muntliga besked i stället för skriftliga beslut och
att beslutsmotiveringarna är för schabloniserade.
En rättssäker handläggning och en strukturerad och bra dokumentation
anses av tillsynsmyndigheterna vara grundförutsättningar för att utveckla
en socialtjänst med god kvalitet. Mål, planer och resultat kan inte följas
upp om det inte finns uppgifter som verifierar vad som ägt rum. När det
gäller återkommande brister pekar tillsynsmyndigheterna bland annat på
behov av allmänna råd och handböcker.
Det brister också i bemötandet enligt samma rapport. När människor
söker sig till en tillsynsmyndighet för att de är missnöjda med något
inom området ekonomiskt bistånd så är brister i bemötandet det van-
ligaste skälet. Anmärkningar på bemötandet kan avse att människor upp-
lever att de behandlats kränkande, att de bemötts avvisande, att social-
tjänsten brustit i information etc.
Länsstyrelserna har tillsammans med Socialstyrelsen på uppdrag av
regeringen 2001 tagit fram "Kriterier för kvalitet och bemötande inom
socialtjänstens socialbidragshandläggning”. Bemötandefrågoma är
komplexa till sin natur och syftet med framtagna strategier är att på lång
sikt förbättra kvaliteten i bemötandet hos socialtjänsten. De fyra områden
Skr. 2001/02:102
62
som lyfts fram som centrala i arbetet är information, fysisk miljö, till-
gänglighet och delaktighet.
Cirka 8,7 miljarder kronor utbetalades i ekonomiskt bistånd och intro-
duktionsersättning 2001. Sedan 1997 har kostnaderna minskat med ca 4
miljarder i fasta priser. Det förbättrade arbetsmarknadsläget har varit det
främsta skälet till detta. Men när arbetsmarknadsläget varit gynnsamt en
längre tid förklarar arbetslösheten en allt mindre del av hur bistånds-
tagandet utvecklas. Orsaker till att människor behöver ekonomiskt
bistånd får då sökas på annat håll. Det kan t.ex. vara svårigheter för
personer med utländsk härkomst att bli insläppta på arbetsmarknaden,
arbetshandikapp, otillräckliga pensionsförmåner, ohälsa och en annan
socialt sammansatt livssituation. Förbättringar i resultaten kräver andra
arbetssätt med ökade satsningar på samverkan mellan myndigheter, inte-
grationsbefrämjande insatser etc. Sådana satsningar påverkar också det
senaste årets resultat.
Antalet biståndstagare har minskat
Antalet personer som erhållit ekonomiskt bistånd för att klara sin
försörjning minskade för femte året i rad. Under 2000 fick runt 279 000
hushåll och 522 000 personer ekonomiskt bistånd eller introduktions-
ersättning någon gång under året. Introduktionsersättning ges i ett 60-tal
kommuner till flyktingar och andra som omfattas av det kommunala
flyktingmottag andet.
Jämfört med 1999 har antalet biståndshushåll och antalet bistånds-
mottagare minskat med 11 procent. Jämfört med 1996, när antalet var
som högst, har minskat med 28 procent.
Resultatet för 2000 innebär att antalet biståndshushåll och antalet
biståndsmottagare är nere på nästan samma nivå som 1991. Preliminär
statistik för 2001 tyder på att minskningen, i vart fall när det gäller
kostnaderna, fortsatt i nästan samma takt som 2000.
Både antalet och andelen barn som lever i familjer som uppbär ekono-
miskt bistånd kortare eller längre tidsperioder minskar. Antalet har
reducerats med nästan en fjärdedel jämfört med 1998.
Skr. 2001/02:102
Tabell 4.7 Barn som lever i familjer som uppbär ekonomiskt bistånd
|
År |
Antal barn 0-17 år |
Andel av alla |
Förändring jämfört med |
|
1998 |
237 000 |
12 | |
|
1999 |
202 000 |
10 |
-15% |
|
2000 |
182 000 |
9 |
-23 % |
Källa-, Socialstyrelsen
Tillströmningen av nya hushåll som har behov av ekonomiskt bistånd
avtar. Det gör även de hushåll som blir kvar och får bistånd två år i rad.
Andelen nya biståndshushåll nådde 2000 sin lägsta notering sedan 1981.
Andelen kvarvarande hushåll nådde 2000 sin lägsta notering sedan 1993.
63
Skr. 2001/02:102
Tabell 4.8 Kvarvarande och nya biståndshushåll,
Andel av befolkningen 18 - 64 år i procent.
|
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 |
2000 | |
|
Kvarvarande | |||||||
|
biståndshushåll |
6,8 |
6,8 |
7,1 |
7,3 |
7,0 |
6,0 |
5,2 |
|
Nya biståndshushåll |
4,1 |
3,6 |
3,6 |
3,4 |
2,8 |
2,4 |
2,2 |
Källa-, Socialstyrelsen
Kostnaderna för ekonomiskt bistånd minskade 2001 för fjärde året i rad.
En genomgående trend har varit att antalet biståndstagare och antalet
biståndshushåll procentuellt sett har minskat mer än kostnaderna. Det
förklaras av att andelen som behöver bistånd under en längre tid ökar.
Utbetalt beloppet per hushåll ökade år 2000 medan den genomsnittliga
tiden som hushåll uppbar ekonomiskt bistånd var oförändrad liksom
andelen långvarigt beroende.
Diagram 4.3 Utbetalt ekonomiskt bistånd och introduktionsersättning samt
antal biståndstagare 1990-2001
Antal bidragstagare
Miljoner kronor
800 000
700 000
600 000
500 000
400 000
300 000
200 000
100 000
0
Källa. Socialstyrelsen1 2000 års priser deflatead med KPI. Sveriges officiella statistik
Socialtjänst 2001:7
Anm. För 2001 är uppgift om utbetalt ekonomiskt bistånd preliminär. Uppgift om
biståndstagare saknas.
Av alla hushåll som mottog ekonomiskt bistånd under 2000 erhöll 28
procent (78 000 hushåll) ekonomiskt bistånd mer än 10 månader. Den
genomsnittliga biståndstiden var detta år 5,8 månader. Går man tillbaka
till 1990 var genomsnittlig biståndstid 4,3 månader.
Biståndshushåll bestående av sammanboende par var långvarigt
beroende av ekonomiskt bistånd i större utsträckning än andra hushålls-
typer. De utrikes födda biståndsmottagarna dominerar bland de lång-
variga biståndsmottagama. Cirka 20 procent av de svenskfödda jämfört
med nästan 50 procent av de utrikes födda biståndstagama var långvariga
biståndsmottagare 2000.
64
Skr. 2001/02:102
Diagram 4.4 Antal hushåll med långvarigt ekonomiskt bistånd 1990-2000
Källa: Socialstyrelsen, socialtjänststatistiken
Antalet biståndsmottagare som är arbetslösa utan ersättning avtar
Antalet biståndstagare som är arbetslösa utan ersättning från arbets-
löshetsförsäkringen avtar. Under 2000 var i genomsnitt 35 procent
arbetslösa utan ersättning. Motsvarande andelar för 1999 och 1998 var 38
respektive 43 procent.
Fyra procent av alla biståndsmottagare var inskrivna hos arbetsförmed-
lingen hela året 2000. Det innebär nästan en halvering jämfört med 1999.
Förhållandevis jämn könsfördelning
Merparten av de som omfattas av det ekonomiskt biståndet är unga. Nära
40 procent av de vuxna biståndsmottagama var 18-29 år. Ca 60 procent
av alla biståndshushåll var enmanshushåll. Andelarna är i stort sett
desamma som 1999. Andelen enmanshushåll har minskat med ett par
procentenheter. Det är vanligt att enmanshushållen består av en man,
jämfört med 62 procent 2000, 60 procent 1999. Ungefär lika många
kvinnor som män erhöll bistånd.
Ensamstående kvinnor med barn var 2000 liksom tidigare år över-
representerade i förhållande övriga ensamhushåll. Drygt en fjärdedel av
de ensamstående mödrarna fick ekonomiskt bistånd under året. År 1996
uppgick andelen till 37 procent.
Nästan fyra av tio biståndshushåll är utrikes födda
De utrikes födda hushållen - inklusive flyktinghushållen - svarade för
runt 60 procent av kostnaderna 2000 men utgjorde endast för omkring 40
procent av antalet biståndshushåll. En slutsats av detta är att de utrikes
födda hushåll som erhöll bistånd i genomsnitt hade behov av större
ekonomiskt bistånd än de svenskfödda hushållen som uppbar ekonomiskt
bistånd för att klara sin försörjning. Det kan t.ex. bero på att de behöver
bistånd under en längre tidsperiod än svenskfödda. De utrikes födda
hushållens - exklusive flyktinghushållens - andel av biståndshushållen
ökade 2000. De utgjorde 35 procent av alla biståndshushåll 1998 och 39
procent 2000.
65
3 Riksdagen 2001/02. 1 saml. Nr 102
Regionala variationer
Skr. 2001/02:102
Nästan 60 procent av alla biståndsmottagare bor i storstäder och större
städer. Lägger man till förortskommunema så är andelen uppe i 70
procent.
4.3.2 Barn- och ungdomsvård
1990-talet var ett händelserikt årtionde inom den sociala barnavården.
Det karaktäriserades av beslut och principiella markeringar som dels
kommit att verka ambitionshöjande, dels kommit att påverka resurserna
inom området. Det skedde varken personalminskningar i absoluta tal
eller generella nedskärningar av ekonomiska resurser. En tydlig uppgång
av antalet barn- och ungdomar i dygnsvård skedde och antalet barn och
unga som har insatsen kontaktperson/familj ökade
Bamperspektivet har fått bättre genomslag även om det finns
fortfarande brister. Utredningstiderna har blivit kortare, men de varierar
mellan kommunerna. Länsstyrelserna rapporterar om svårigheter att
rekrytera och behålla kompetens och erfaren personal inom den sociala
barnavården.
Enligt Socialtjänstlagen har kommunen ett ansvar för att barn och
ungdomar växer upp under trygga förhållanden. Barn och ungdomar som
riskerar en ogynnsam utveckling skall, i nära samarbete med hemmen,
ges det skydd och stöd de är i behov av och, om det är motiverat,
placeras utanför det egna hemmet. När åtgärder rör barn skall särskilt
beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Barnets inställning skall
så långt det är möjligt klarläggas när en åtgärd rör ett barn. Hänsyn skall
tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Det
skall i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig
eller annan närstående.
Om socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd skall en
utredning bedrivas skyndsamt och vara slutförd inom fyra månader.
Utredningen kan förlängas för viss tid om det finns särskilda skäl.
Kommittén Välfärdsbokslut behandlade inom sitt uppdrag frågor om den
sociala barn- och ungdomsvården. Kommittén konstaterar i sitt slut-
betänkande Bokslut över välfärden (SOU 2001:79) att 1990-talet var ett
händelserikt årtionde för den sociala barnavården. Eftersom det finns
brister i utvärderingen av det sociala arbetet är det svårt att uttala sig om i
vilken utsträckning utvecklingen under det gångna decenniet bidragit till
66
förändringar i kvalitet, eller i vilken utsträckning verksamheten gjorts Skr. 2001/02:102
mer ändamålsenlig.
Ett antal formella beslut och principiella markeringar som syftar till att
stärka barnets ställning pekar mot en ambitionshöjning på området. Detta
har skett genom insatser för att genomföra intentionerna i FN:s barn-
konvention och förändringarna i socialtjänstlagen från 1998.
Också resurserna till den sociala barnavården har påverkats. Dessa
resurser kan beskrivas dels genom att redovisa hur många som varit före-
mål för en viss åtgärd, dels genom att beskriva verksamheten i termer av
kostnader och personal. I detta sammanhang är också verksamhetens
kvalitet av betydelse.
För utvecklingen under 1990-talet finns i dag endast statistik över
antalet barn- och ungdomar i dygnsvård och över dem som har kontakt-
familj eller kontaktperson. Under perioden har en relativt tydlig uppgång
av båda dessa insatser skett. Detta innebar ett trendbrott mot utveck-
lingen under tidigare årtionden som kännetecknades av växelvis
sjunkande och mer stabila nivåer. År 1990 omhändertogs 1,8 bam/ung-
domar (0-21 år) per 1 000 att jämföras med 2,4 1999. Den iakttagna
ökningen under perioden gäller åldersgruppen 13-21 år. Den totala
ökningen beror inte enbart på att fler ungdomar omhändertas utan också
på att samma ungdomar i ökad utsträckning tenderar att omhändertas vid
upprepade tillfällen.
Bland tillgängliga uppgifter finns ingenting som talar för att det skulle
ha skett personalminskningar i absoluta termer bland kommunernas
socialsekreterare. Inte heller har det skett några generella nedskärningar
av ekonomiska resurser till den sociala barnavården. Tvärtom har kost-
naderna för placeringar av barn och unga i dygnsvård ökat. Detta kan ses
som en naturlig följd av det stigande antalet placeringar, men också som
en konsekvens av att det skett en förskjutning mot jämförelsevis dyrare
vårdformer. Antalet familjehem har minskat till förmån för privata hem
för vård eller boende.
Socialstyrelsen och länsstyrelserna har regeringens uppdrag att följa
upp hur kommunerna uppfyller de nationella målen. Nedanstående redo-
visning är hämtad från Socialstyrelsens redovisning av den sociala till-
synen under 2000 (Artikelnummer 2001-109-11).
Nästan samtliga länsstyrelser rapporterar att det är svårt att rekrytera
och behålla kompetent och erfaren personal inom barn, unga och familj.
Flera länsstyrelser konstaterar att det är svårt att följa upp socialtjänstens
verksamheter eftersom socialtjänstens egna system för uppföljning är
bristfälliga. Orsakerna kan vara exempelvis brister i dokumentationen,
avsaknad av behandlingsplaner samt brist på resurser.
Barnets bästa och barnets inställning
Socialstyrelsen konstaterar att bamperspektivet har fått bättre genomslag
inom socialtjänsten. Kommuner har i ökad utsträckning antagit riktlinjer
som poängterar ett bamperspektiv. Barn kommer också till tals mer än
tidigare, men samtalen dokumenteras inte alltid i utredningarna. Bam-
perspektivet tydliggörs därför inte alltid i de utredningar som ligger till
gmnd för de beslut som skall tillgodose barnens behov.
67
Handläggare inom socialtjänsten tycker att det är svårt att genomföra
samtal med barn och att det är svårt att, i det enskilda fallet, på ett
konkret sätt beskriva vad som är barns bästa. De efterlyser handledning,
normering och utbildning.
Sexton länsstyrelser har granskat barnets bästa i ett hundratal
kommuner. I drygt 40 procent av granskningarna har länsstyrelserna
konstaterat brister.
Skr. 2001/02:102
Fyramcmadersregeln
Det råder enighet bland länsstyrelserna att bestämmelsen om fyra-
månadersregeln medfört att utredningstiden blivit kortare, men det finns
stor variation mellan kommunerna. Beslut om förlängning dokumenteras
inte alltid eller fattas inte på ett riktigt sätt. Det framgår inte heller alltid
datum för beslut att inleda respektive avsluta utredning.
I samband med verksamhetstillsyn har 15 länsstyrelser granskat hand-
läggningen av ett urval av bamavårdsärenden i drygt 40 kommuner.
Länsstyrelserna har funnit brister i tre av fyra granskningar.
Nästan 400 av de individärenden som länsstyrelserna granskat under
2000 har handlat om handläggning. Av dessa har 40 procent lett till kritik
av socialtjänsten. År 1999 var antalet granskade individärenden lägre,
medan andelen rapporterade brister var större.
Den totala kostnaden för socialtjänstens insatser för barn och unga
uppgick till ca 7,8 miljarder kronor för 2000. För samtliga vårdformer
har kostnaderna ökat jämfört med året innan. Fördelningen mellan olika
vårdformer framgår av tabell 4.9. Kostnadsökningen inom institutions-
vården beror till allra största del på att antalet vårddygn har ökat, medan
orsaken bakom ökningen av familjehems vård är att dygnskostnaden har
stigit.
Medianen för kommunernas kostnad för insatser till barn och unga var
cirka 2 700 kronor per invånare 0-20 år under 2000. I storstäderna var
genomsnittskostnaden 4 800 kronor, vilket var högst av kommun-
grupperna. Glesbygdskommunerna hade lägst kostnader med 1 600
kronor per invånare 0-20 år.
Tabell 4.9 Kommunernas kostnader för placering av barn och unga, 1999
och 20001
Miljoner kronor i 2000 års priser enligt KPI
|
Verksamhet |
1999 |
2000 |
förändr.% |
|
Institutionsvård |
3 291 |
3 491 |
6 |
|
Familjehemsvård |
2 076 |
2 197 |
6 |
|
Summa |
5 367 |
5 688 |
6 |
|
Öppna insatser |
1 899 |
2 083 |
10 |
|
Totalt |
7 265 |
7 771 |
7 |
Källa: SCB, Den offentliga sektorns finanser 1999 respektive 2000 och Socialdepartementet.
68
Öppenvård
De öppenvårdsinsatser som redovisas är individuellt behovsprövade
insatser som kan delas in i strukturerade öppenvårdsprogram, behovs-
prövat personligt stöd och kontaktperson/-familj enligt SoL.
Skr. 2001/02:102
Tabell 4.10 Barn och unga med behovsprövade enligt SoL öppen
vårdsinsatser under 2000
Antal
|
Ålder |
Strukturerade |
Behovsprövat |
Kontaktperson/ | |||
|
0-12 |
1.500 |
1 |
9.500 |
7 |
13.500 |
10 |
|
13- |
2.000 |
4 |
6.500 |
12 |
6.000 |
12 |
|
18- |
1.000 |
4 |
3.000 |
10 |
2.000 |
7 |
|
0-20 |
4.500 |
2 |
19.000 |
8 |
22.000 |
10 |
Källa. Socialstyrelsen
Jämfört med 1999 är antalet barn i strukturerade öppenvårdsprogram det-
samma, medan antalet barn med personligt stöd har ökat med 3 000 och
antalet barn med kontaktperson har ökat med 500. Kontaktperson/-familj
var den vanligaste insatsen bland de yngre barnen. Närmare 13 500 barn i
åldern 0-12 år hade en kontaktperson/-familj och cirka 9 500 barn i
samma ålder erhöll personligt stöd.
För de äldre ungdomarna, 18-20 år, var personligt stöd vanligare.
Cirka 3 000 var föremål för den typen av insats, medan ungefär 2 000
hade kontaktperson någon gång under året.
Av de barn och unga som hade behovsprövad öppenvård under 2000
var 53 procent pojkar och 47 procent flickor. Av dem som fick kontakt-
person och personligt stöd var 55 procent pojkar. Andelen pojkar som
hade insatsen strukturerade öppenvårdsprogram var 60 procent.
Dygnsvård
I betänkandet Välfärdstjänster i omvandling (SOU 2001:52) redovisas en
analys som gjorts med anledning av att antalet barn och ungdomar som
placeras i vård utanför den egna familjen har ökat sedan år 1993.
Ökningen innebär ett trendbrott i en tidigare utveckling, där antalet
minskat ända sedan 1930-talet. Eftersom ökningen kan vara ett uttryck
för ökad ofärd bland barn finns det, enligt kommittén, anledning att
närmare studera förändringarna under 1990-talet.
Kommitténs analys visar att hela ökningen gäller tonåringar. I ålders-
gruppen 13-17 år har antalet omhändertaganden ökat med 40 procent,
ungefär lika mycket för flickor som för pojkar.
69
Tabell 4.11 Antal barn och unga som den 1 november fått vård enligt SoL Skr. 2001/02:102
eller insats enligt LVU per 10001
|
Är |
Vård utom |
Insats enligt LVU |
T otalt |
Vård utom | |
|
Omedelbart |
Vård | ||||
|
1995 |
3,67 |
0,07 |
1,87 |
1,94 |
5,61 |
|
1996 |
3,71 |
0,06 |
1,90 |
1,96 |
5,67 |
|
1997 |
3,75 |
0,06 |
1,90 |
1,96 |
5,71 |
|
1998 |
3,81 |
0,07 |
1,94 |
2,01 |
5,82 |
|
1999 |
3,86 |
0,09 |
1,99 |
2,08 |
5,94 |
|
2000 |
4,09 |
0,07 |
2,08 |
2,15 |
6,24 |
Källa-, Socialstyrelsen
1 Antalet barn/unga avser 0-17 år när det gäller SoL och 0-20 år när det gäller LVU. Antalet
barn/unga i befolkningen avser 0-17 år.
Antalet barn och unga som den 1 november 2000 fick vård enligt SoL
uppgick till cirka 7 900 vilket är en ökning med cirka 450 barn. Den 1
november 2000 var cirka 4 000 barn placerade med stöd av LVU. Antalet
omedelbart omhändertagna uppgick till 140.
4.3.3 Familjerätt
Den familjerättsliga lagstiftningen förändrades ett flertal gånger under
1900-talet. Syftet var dels att stärka barnets ställning, dels att ge föräldrar
ökade möjligheter att komma överens i frågor rörande vårdnad, boende
och umgänge utanför domstol. Länsstyrelserna rapporterar att föränd-
ringarna i föräldrabalken från 1998 har fått begränsat genomslag i
kommunerna. Bamperspektivet har inte slagit igenom fullt ut i
dokumentationen av det familjerättsliga arbetet. Tvister i domstol rör
snarare boende och umgänge än vårdnad. Kommunernas familjerättsliga
verksamhet är av god kvalitet, men i mindre kommuner finns svårigheter
att rekrytera och behålla kompetent personal.
Kommunen har ansvar för vissa familjerättsliga uppgifter. I social-
tjänstlagen och föräldrabalken finns målen för dessa uppgifter.
Kommunen skall enligt socialtjänstlagen tillgodose det behov av stöd
och hjälp som kan finnas när ett ärende om vårdnad, boende och
umgänge eller om adoption har avgjorts. Föräldrar skall, enligt SoL,
erbjudas möjlighet till samarbetssamtal för att få hjälp att komma
överens i frågor om vårdnad, boende och umgänge.
Enligt föräldrabalkens bestämmelser skall kommunen fastställa fader-
skapet för barn vars föräldrar inte är gifta med varandra. Föräldrar som
har separerat och som är överens kan skriva avtal om frågor som rör
vårdnad, boende och umgänge. Sådana avtal skall godkännas av
kommunen.
70
Under 1990-talet förändrades den familjerättsliga lagstiftningen ett flertal
gånger, vilket ställde krav på utveckling av det familjerättsliga arbetet i
kommunerna. Barnets ställning stärktes. Föräldrar fick ökade möjligheter
att komma överens i frågor om vårdnad, boende och umgänge utanför
domstol.
Länsstyrelsernas tillsyn av kommunernas familjerättsliga verksamhet
visar att de nya bestämmelserna i föräldrabalken från 1998 än så länge
har fått begränsat genomslag. Relativt få avtal har upprättats, sannolikt
beroende på att kommuner inte har lyckats nå ut med information om
möjligheterna att träffa sådana avtal till föräldrar och allmänhet.
Bamperspektivet har ännu inte vunnit något större genomslag i det
familjerättsliga arbetet och i de utredningar som lämnas till domstol i
frågor rörande vårdnad, boende och umgänge.
Tvister i domstol tycks ha fått delvis ändrad karaktär i och med att allt
fler föräldrar har gemensam vårdnad. Det sker en förskjutning från att
tvista om vårdnaden till att istället tvista om boende och umgänge.
Länsstyrelserna bedömer att kommunernas familjerättsliga verksamhet
i huvudsak är av god kvalitet, men i mindre kommuner är verksamheten
sårbar bland annat då det är svårt att rekrytera och behålla kompetent
personal.
Den officiella statistiken inom detta område omfattar dels antalet fast-
ställda faderskap, dels antalet barn vars föräldrar deltagit i samarbets-
samtal, varit föremål för utredning om snabbupplysning, vårdnads-,
boende och/eller umgängesutredning. Den sistnämnda statistiken har
samlats in sedan 1998.
Prestationer
Under 2000 föddes 90 441 barn i Sverige varav 53 procent i familjer där
föräldrarna inte var gifta med varandra. Kommunen har då ett ansvar att
medverka till att faderskapet blir fastställt. Under större delen av 1990-
talet har andelen barn för vilka faderskapet av kommunen fastställts legat
på ca 50 procent av samtliga barn födda respektive år. I nästan 9 fall av
10 sammanbor föräldrarna.
Cirka 18 700 barn var föremål för samarbetssamtal inom familjerätten
under 2000 vilket motsvarar 97 barn per 10 000 barn 0-17 år i befolk-
ningen. Under året tecknades 4 600 avtal om vårdnad, boende och um-
gänge. Av dessa gällde 1 900 vårdnad, drygt 1 400 umgänge och ca 1
300 boendet.
Skr. 2001/02:102
71
Skr. 2001/02:102
Diagram 4.5 Antalet barn som varit aktuella i familjerätten
Källa-. Socialstyrelsen
Kostnader
Kostnaderna för familjerätten under 2000 uppgick till 337 miljoner
kronor, en minskning med 8 miljoner kronor jämfört med 1999. I
kostnaden ingår även kostnaderna för familjerådgivningen.
4.3.4 Familjerådgivning
Familjerådgivningen kommunaliserades 1995. Det saknas i hög grad
officiella uppgifter om hur verksamheten har påverkats av detta och hur
den bedrivs i kommunerna. Av länsstyrelsemas rapporter framgår dock
att familjerådgivningen bedöms vara av god kvalitet samt att verksam-
heten är sårbar i mindre kommuner bland annat på grund av svårigheter
att rekrytera och behålla kompetent personal.
Tillgängliga uppgifter från föreningen Sveriges Kommunala Familje-
rådgivare, visar att en och samma rådgivningsbyrå kan ha avtal med flera
kommuner som kan se olika ut vad gäller krav på exempelvis väntetider,
kostnader och avtalens längd. Utåtriktat arbete av förebyggande karaktär
efterfrågas inte av kommunerna vid upphandling av familjerådgivning.
Enligt SoL skall kommunerna anordna familjerådgivning för dem som
begär det. Målet för verksamheten är att genom samtal medverka till be-
arbetning av samlevnadsproblem och konflikter främst i par- och familje-
relationer. Ibland arbetar familjerådgivningen med mer komplicerade
72
samarbetssamtal och skall också förmedla kunskap och information om
samlevnadsfrågor.
Socialstyrelsen har rekommenderat att väntetiden inte bör överstiga två
veckor för att få komma till ett första samtal vid familjerådgivningen.
Familjerådgivningen blev ett kommunalt ansvar 1995 genom en be-
stämmelse i socialtjänstlagen. Syftet med att lagfästa skyldigheten att till-
handahålla familjerådgivning för par som begär det var att skapa lika
möjligheter över landet för par att kunna söka rådgivning och att göra
familjerådgivningen mer lättillgänglig. Socialstyrelsens uppföljnings-
studie i anslutning till kommunaliseringen visade att tillgången på
familjerådgivning ökade samtidigt som tillgängligheten förbättrades.
I Socialstyrelsens rapport över den sociala tillsynen 2000 finns mycket
få uppgifter om familjerådgivningen. Det konstateras endast att läns-
styrelserna bedömer att verksamheten inom familjerådgivning är av god
kvalitet, men i mindre kommuner är verksamheten sårbar bland annat då
det är svårt att rekrytera och behålla kompetent personal.
Det saknas offentlig statistik över familjerådgivningen i landet. Social-
styrelsen har därför i regleringsbrevet för 2002 fått i uppdrag att redovisa
uppgifter om kommunernas familjerådgivning.
Föreningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare genomförde en
enkät om familjerådgivningens organisation i Sverige 2001. 81 av 84
byråer som fick enkäten besvarade den. De ger service i drygt 90 procent
av landets 289 kommuner. En tredjedel av de byråer som slutit avtal har
en avtalslängd som är kortare än två år. Detta innebär, enligt föreningen,
otrygghet och omöjliggör långsiktigt arbete och planering av verk-
samheten. Alltför mycket tid går åt till förhandling och avtalsformulering
i stället för till parsamtal.
Ungefär en tredjedel av byråerna har en väntetid på mer än 4 veckor.
Sju byråer uppger att de har olika väntetider beroende på att kom-
munerna ställer olika krav på väntetidens längd. Prioriteringar görs i
dessa fall inte efter parens behov, utan efter kommuntillhörighet. Den
längsta väntetiden är 10 månader.
Ungefär 60 procent av byråerna betjänar mer än en kommun, vilket
innebär att många kommuner valt olika samverkansformer för att bedriva
familj erådgi vning.
En knapp tredjedel av familjerådgivningsbyråema erbjuder kostnadsfri
familjerådgivning. I övrigt varierar avgiften mellan 60 och 360 kronor.
Den vanligaste avgiften är 100 kronor per samtal. Vissa byråer har hög-
kostnadsskydd och en stor del av byråerna har möjlighet att ge avgifts-
befrielse.
Det utåtriktade arbete som nämns som en viktig uppgift i regeringens
proposition (prop. 1993/94:4) om familjerådgivning efterfrågas inte av
kommunerna när de upphandlar verksamheten, vilket föreningen
uttrycker oro över.
Skr. 2001/02:102
73
Kostnader och prestationer
Skr. 2001/02:102
Det saknas separata uppgifter om kommunernas kostnader för familje-
rådgivning. Kostnaderna är inkluderade i kostnaderna för familjerätt (se
avsnitt 4.4.1)
4.3.5 Missbrukarvård
Missbrukarvården har genomgått stora förändringar sedan början av
1990-talet. Tvångsvården har minskat kraftigt samtidigt som öppen-
vården har kommit att spela en allt större roll. Drygt 80 procent av samt-
liga vårdinsatser den 1 november 2000 ägde rum i öppenvården. Andelen
var densamma året innan.
Socialnämnderna i kommunerna skall enligt bestämmelser i social-
tjänstlagen (1980:620) (SoL) arbeta för att förebygga och motverka miss-
bruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel. Insatser för barn
och unga skall ägnas särskild uppmärksamhet. Genom information och
uppsökande verksamhet skall nämnden sprida kunskap om skade-
verkningar av missbruk och om de hjälpmöjligheter som finns. Social-
nämnden skall vidare aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får
den hjälp och vård som han behöver för att komma ifrån missbruket.
Vården skall planeras i samförstånd med den enskilde. I den mån miss-
brukarvård inte kan komma till stånd på frivillig väg skall socialnämnden
enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) an-
söka om tvångsvård, om de förutsättningar som anges i lagen är upp-
fyllda. Syftet med tvångsvården är att motivera missbrukaren så att han
kan antas vara i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling för att
komma ifrån sitt missbruk.
Både det tunga missbruket och ungdomars erfarenhet av narkotika ökade
under 1990-talet. Enligt den s.k. MAX-undersökningen2 från 2001 om
det tunga missbrukets utveckling ökade antalet tunga narkotikamiss-
brukare under 1990-talet, från omkring 19 000 år 1992 till omkring
26 000 år 1998. I 2001 års drogvaneundersökning bland elever i årskurs
9 uppgav ca 8-9 procent av skoleleverna att de någon gång prövat narko-
tika. Det är en fördubbling av de nivåer som gällde i drogvaneundersök-
2 Undersökningen är utförd av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning på
uppdrag av regeringen. Narkotikamissbruk bedöms i undersökningen som tungt om en
person under de senaste 12 månaderna injicerat narkotika någon gång eller använt narkotika
dagligen eller så gott som dagligen de senaste fyra veckorna, oavsett intagningssätt.
74
ningama 1989-90. Också alkoholkonsumtionen har ökat totalt i landet
sedan 1998, framför allt bland ungdomar.
Narkotikakommissionen konstaterade i sitt slutbetänkande Vägvalet
(SOU 2000:126) att det i Sverige finns ett stort utbud av behandlings-
alternativ för narkotikamissbrukare och också en stor flexibilitet när det
gäller att välja vårdaltemativ. Efter en kraftig utbyggnad av institutions-
vården under senare delen av 1980-talet har 1990-talet främst präglats av
en ambition att utveckla lokalt drivna öppenvårdsinsatser och minska
dygnet-runt-vården i s.k. hem för vård eller boende (ibland också be-
nämnt institutionsvård).
Enligt Socialstyrelsen har utvecklingen mot ökad öppenvård främst
berört alkoholmissbrukare, medan antalet narkotikamissbrukare i dygnet-
runt-vård i stort sett varit konstant. Tillgängligheten till vård för miss-
brukare tycks inte ha påverkats av de stora förändringar som skedde av
missbrukarvården under 1990-talet. Fortfarande får minst lika många
missbrukare vård idag, men i annan form. Socialt utsatta missbrukare
som tidigare upprepade gånger tvångsvårdades erbjuds idag istället stöd-
boende och dagverksamhet.
Ett antal frivilligorganisationer inom alkohol- och narkotikaområdet
ger dock en annan och mer dyster bild av utvecklingen under 1990-talet.
Enligt Narkotikakommissionens slutbetänkande Vägvalet (SOU
2000:126) har de i olika sammanhang uttryckt oro över otillräckliga
vårdresurser för olika grupper av missbrukare. Liknande synpunkter
framfördes från organisationerna i samband med utarbetande av en
nationell handlingsplan för att förebygga alkoholskador.
Skr. 2001/02:102
Diagram 4.6 Antalet personer med tungt narkotikamissbruk samt antalet
personer i institutionsvård
Den mycket kraftiga nedgången i tvångsvård som skedde under 1990-
talet samtidigt som det tunga missbruket ökade tyder enligt Statens insti-
tutionsstyrelse (SiS) på att socialnämnderna inte lever upp till kravet i
LVM att ansökan om tvångsvård skall ske om vården inte går att få till
75
stånd på frivillig väg och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. I fråga
om insatser för de tyngsta missbrukarna har Socialstyrelsen konstaterat
en orientering mot akuta insatser. Det gäller framför allt i tvångsvården,
där andelen omedelbara omhändertaganden ökade kraftigt under 1990-
talet, samtidigt som allt färre beslut om omedelbara omhändertaganden
fullföljdes med ansökan om vård. Det kan tyda på att lagen i allt större
utsträckning används för avgiftning i stället för motivations- och vård-
insatser i enlighet med intentionerna bakom lagen.
Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) publicerade hösten
2001 en kunskapssammanställning som bygger på en systematisk och
kritisk granskning av den vetenskapliga litteraturen som rör behandling
vid missbruk. I studien konstateras att det finns enkla och effektiva
metoder för att förebygga och behandla beroenden av alkohol och
narkotika. Flera av de metoder som idag tillämpas mot missbruk saknar
dock dokumenterad effekt eller har visat sig ineffektiva i vetenskapliga
studier. Enligt SBU finns det utrymme att förbättra vården genom att föra
över resurser från ineffektiva metoder till metoder som är dokumenterat
effektiva samt att förstärka de områden inom vården som bygger på kun-
skap och beprövad erfarenhet. För detta krävs en satsning på information,
utbildning och forskning.
Skr. 2001/02:102
Prestationer
Under hotet av en aidsepidemi bland injektionsmissbrukare i mitten av
1980-talet skedde en kraftig utbyggnad och förstärkning av institutions-
vården med stöd av riktade statliga bidrag. Förstärkningen gällde både
den vård som gavs på frivillig basis med stöd av SoL och tvångsvården.
Kulmen nåddes 1989, då antalet personer som vårdades i institutionsvård
en viss mätdag uppgick till drygt 5 000, varav knappt 750 i tvångsvård.
Sedan dess har antalet missbrukare i institutionsvård successivt sjunkit.
Mest märkbart har detta varit i tvångsvården där antalet vårdade har
minskat med omkring två tredjedelar.
Den 1 november 2000 vårdades 251 personer med stöd av LVM.
Antalet personer som vårdades på frivillig bas med stöd av SoL en
bestämd mätdag under senare delen av 1990-talet rörde sig mellan
knappt 3 000 (1997) och drygt 3 200 (2000). Nedgången i tvångsvården
har främst gällt alkoholmissbrukama, medan andelen tvångsvårdade nar-
kotikamissbrukare har varit relativt konstant. Andelen kvinnor i vård
enligt LVM ökade något under 1990-talet, från 23 procent 1990 till 29
procent 2000. Parallellt med utvecklingen inom institutionsvården har det
skett en ökad satsning på vård i öppna former. Totalt hade drygt 20 000
personer någon form av insats för sitt missbruk den 1 november 2000.
Omkring 80 procent av insatserna sker i öppenvård. Andelen har varit
oförändrad under senare år. Det bör dock påpekas att det är stora regio-
nala skillnader i vården av missbrukare.
76
Skr. 2001/02:102
Diagram 4.7 Antalet vuxna i missbrukarvård, 1 november1
öppenvård
Källa: Socialstyrelsen
1)Antalet tvångsvårdade på institution för 1998 saknas. Här anges 1997 års uppgift.
Kategorin "individuellt behovsprövad öppenvård" motsvarades år 1998 av kategorierna
"stukturerad öppenvård" och "övrig öppenvård”.
Diagram 4.8 Antalet vuxna missbrukare i institutionsvård 31 dec 1990-
1997, samt 1 nov 1998-2000
Frivillig vård (SoL) och tvångsvård (LVM)
Källa. Socialstyrelsen
Kommunernas samlade kostnader för öppenvård, institutionsvård och
familjevård uppgick 2000 till omkring 3,3 miljarder kronor, vilket är en
ökning med omkring 140 miljoner sedan 1999. Trots att insatser i öppen-
vården utgör merparten av utbudet svarar institutionsvården för omkring
55 procent av kostnaderna. Kommittén Välfärdsbokslutet konstaterar i
sitt slutbetänkande Välfärdsbokslut över 1990-talet (SOU 2001:79) att
77
kostnadsutvecklingen varierar avsevärt mellan olika kommuner samt att Skr. 2001/02:102
det finns lokala exempel på kraftiga nedskärningar inom området.
Tabell 4.12 Kommunernas kostnader för insatser för vuxna missbrukare
Miljoner kr i 2000 års priser enligt KPI.
|
1999 |
2000 |
Förändr 99-00, % | |
|
Institutionsvård |
1 655 |
1 765 |
7 |
|
Familjehemsvård |
133 |
127 |
-5 |
|
Summa |
1 788 |
1 892 |
6 |
|
Öppen vård |
1 377 |
1 416 |
3 |
|
Totalt dygnet-runt- och | |||
|
öppenvårdsinsatser |
3 165 |
3 308 |
5 |
Källa-, Den offentliga sektorns finanser, SCB
78
Skr. 2001/02:102
5.1
Behovstäckningen inom förskolan är i de flesta fall god, även om vissa
kommuner uppger att de har svårigheter med den framtida beredskapen.
Andelen barn som är inskrivna i förskoleverksamheten eller skolbarns-
omsorgen som drivs av annan huvudman än kommunen har ökat sedan
1995 och uppgick 2001 till 12 procent. Kostnaden per barn i förskola och
skolbarnsomsorg varierar stort mellan olika delar av landet. Storstäder
och glesbygdskommuner har höga kostnader medan förortskommuner
generellt sett har lägre kostnad per barn.
Förskoleverksamhet bedrivs i form av förskola, familjedaghem och
öppen förskola. Skolbarnsomsorgen bedrivs i form av fritidshem,
familjedaghem och öppen fritidsverksamhet. Förskoleverksamhetens och
skolbarnsomsorgens uppgift är enligt skollagen (1985:1100) att stimulera
barns utveckling och lärande samt bidra till goda uppväxtvillkor.
I verksamheterna skall det finnas personal med sådan utbildning eller
erfarenhet att barnens behov av omsorg och god pedagogisk verksamhet
kan tillgodoses. Barngruppen skall ha en lämplig sammansättning och
storlek och lokalerna skall vara ändamålsenliga. Verksamheterna skall
utgå från varje barns behov och särskild hänsyn skall tas till barn i behov
av särskilt stöd.
Förskolan är det första steget i det samlade utbildningssystemet för
barn, ungdomar och vuxna. De nationella målen för förskolan finns
redovisade i läroplanen (Lpfö 98). Meningen är att de olika läroplanerna
skall länka i varandra utifrån en gemensam syn på kunskap, utveckling
och lärande. Verksamheten i fritidshem och förskoleklassen omfattas av
samma läroplan som det obligatoriska skolväsendet (Lpo 94) som har
anpassats till att också omfatta dessa verksamheter. För övriga verk-
samheter inom förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen har Statens
skolverk utfärdat allmänna råd.
Läroplanen för förskolan skiljer sig från grundskolans läroplan i det att
den enbart har en målnivå. Målen anger vad verksamheten skall leda till
för barnen, dock utan att ange några miniminivåer. Kraven i läroplanen
bygger i sin tur på de kvalitetskriterier som är fastlagda i skollagen.
Kommunerna är sedan den 1 januari 1995 skyldiga att tillhandahålla
förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg för barn i åldrarna ett till och
med tolv år i den utsträckning som behövs för att föräldrarna skall kunna
förvärvsarbeta eller studera, eller om barnet har ett eget behov av
barnomsorg. I lagen sägs att plats skall erbjudas ”utan oskäligt dröjsmål”,
dvs. inom tre till fyra månader efter det att föräldrarna anmält att barnet
behöver plats. Från och med den 1 juli 2001 gäller skyldigheten även
79
barn till arbetslösa och från och med den 1 januari 2002 också barn vars Skr. 2001/02:102
föräldrar är föräldralediga för vård av annat barn.
Behovstäckning
I rapporten Plats utan oskäligt dröjsmål presenterar Skolverket resultatet
av en uppföljning som gjordes i maj 2001 av i vilken utsträckning
kommunerna räknar med att kunna ordna barnomsorgsplats utan oskäligt
dröjsmål i september 2001 respektive januari 2002. Nästan alla
kommuner kunde i september 2001 erbjuda plats i förskola eller familje-
daghem till barn vars föräldrar anmält att de behövde plats. Endast nio
kommuner i landet kunde inte göra det. Samtidigt uppgav närmare var
tionde kommun att de inte räknar med att kunna ordna plats vid års-
skiftet. Andelen kommuner som i maj 2001 uppgav att de kunde erbjuda
plats i förskola eller familjedaghem i september utan oskäliga väntetider
var 97 procent. Andelen som kunde ordna plats inom skolbarnsomsorgen
var ännu högre - hela 99 procent.
Alla kommuner har dock inte samma beredskap att ta emot nya barn
under hela året. Närmare tio procent av kommunerna uppgav att de inte
räknar med att kunna tillhandahålla plats i förskola eller familjedaghem i
januari 2002 till barn vars föräldrar anmält behov tre till fyra månader
tidigare. Det är tre gånger så många som de som inte kunde tillhandahålla
plats i september.
Tabell 5.1 Andel barn inskrivna i förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg i
respektive åldersgrupp 1996-2001
Åldersgrupp Åldersgrupp Åldersgrupp 7-9 Åldersgrupp 6-9 Åldersgrupp
1-6 år (%) 1-5 år (%)år (%)år (%) 10-12 år (%)
|
1996 |
70 |
56 |
6 | ||
|
1997 |
72 |
58 |
7 | ||
|
1998 |
73 |
64 |
7 | ||
|
1999 |
75 |
66 |
7 | ||
|
2000 |
76 |
67 |
7 | ||
|
2001 |
77 |
69 |
9 | ||
Källa-, Skolverket
1 Under åren 1992 till 1997 ingick 6-åringarna i statistiken avseende daghemmen. Fr.o.m.
1998 finns 6-åringarna i första hand i skolbarnsomsorgen.
Avgifter i verksamheten
År 2000 täckte avgifterna i genomsnitt 19 procent av kommunernas
bruttokostnader för barnomsorgen. I början av 1990-talet var andelen 10
procent.
Avgiftskonstruktionema har skiljt sig mycket från kommun till
kommun. I många kommuner har man infört konstruktioner vars syfte
har varit att effektivisera verksamheten. Man har försökt att styra barnens
närvaro till vissa tider och minimera den totala omsorgstiden. För
80
enskilda familjer har olika regler i de lokala taxesystemen i vissa fall
inneburit stora skillnader i barnomsorgskostnader.
Från och med 2002 infördes maxtaxa inom förskoleverksamheten och
skolbarnsomsorgen i alla kommuner utom två. Maxtaxan innebär ett
avgiftstak i verksamheterna.
Skr. 2001/02:102
Antal inskrivna barn
kr 2001 uppgick det totala antalet inskrivna barn i barnomsorgen till
cirka 701 000 inskrivna barn. Nära 50 procent av barnen återfanns i
fritidshem medan endast 7 procent återfanns i familjedaghem. Andelen
barn i familjedaghem har stadigt minskat under åren.
Andelen inskrivna barn varierar i olika delar av landet. Högsta andelen
inskrivna barn finns i storstadsområdena och den lägsta i glesbygds-
kommunerna.
Tabell 5.2 Antal inskrivna barn i förskola, familjedaghem och fritidshem
1996-2001
Antal barn
|
År |
Förskola |
Fritidshem |
Familjedaghem |
|
1996 |
365 828 |
239 439 |
110 196 |
|
1997 |
362 920 |
263 954 |
95 876 |
|
1998 |
338 002 |
301 065 |
81 987 |
|
1999 |
318 660 |
332 168 |
69 300 |
|
2000 |
314 894 |
332 469 |
57 762 |
|
2001 |
314 987 |
336 508 |
49 724 |
Källa-, Skolverket
Andelen barn som är inskrivna i förskoleverksamhet eller skolbarns-
omsorg som drivs av annan huvudman än kommunen har ökat sedan
1995 och uppgick 2001 till 12 procent
Personal
Antalet barn per årsarbetare har ökat under hela 1990-talet men har
stabiliserats under de senaste åren.
Det totala antalet anställda i arbete med barn inom förskoleverk-
samheten och skolbarnsomsorgen omräknat till heltidstjänster minskade
med 252 personer och uppgick under läsår 2001/02 till totalt 87 400
personer. Personaltätheten, beräknad som antal barn per årsarbetare upp-
gick under läsåret 2001/02 till 5,4 i förskolan, vilket är oförändrat i jäm-
förelse med föregående läsår. Inom fritidshemmen uppgick personal-
tätheten under läsåret 2001/02 till 17,4 barn per årsarbetare.
81
Skr. 2001/02:102
Tabell 5.3 Personal inom förskoleverksamhet 1996-2001
Antal personal
|
År |
Årsarbetare |
Dagbarnvårdare | |
|
förskola |
fritidshem | ||
|
1996 |
66 982 |
20 909 |
19 389 |
|
1997 |
63 598 |
21 262 |
16 691 |
|
1998 |
59 808 |
18 998 |
14 638 |
|
1999 |
59 258 |
18 656 |
12 497 |
|
2000 |
58 139 |
19 017 |
10 545 |
|
2001 |
58 747 |
19 379 |
9 323 |
Källa-. Skolverket
Av de anställda inom den kommunala förskolan hade 52 procent peda-
gogisk utbildning, vilket är en liten minskning jämfört med föregående
läsår. Andelen kvinnliga anställda av samtliga tjänstgörande inom för-
skoleverksamheten uppgick verksamhetsåret 2001 till 97,7 procent.
Den 1 januari 2001 trädde lagen om registerkontroll av personal till
förskoleverksamhet, skola och skolbarnsomsorg i kraft. Arbetsgivaren är
skyldig att kontrollera arbetssökande inom alla personalkategorier innan
de anställs. Syftet med lagen är att avhålla personer som begått grova
brott (såsom sexualbrott och bampomografibrott samt brott som
innefattar allvarliga kränkningar av andra människor) från att söka
anställning i verksamheter som innefattar kontakt med barn.
Kostnader för verksamheten
Kommunernas bruttokostnad för hela barnomsorgen uppgick 2000 till
39,8 miljarder kronor, vilket är en minskning jämfört med året innan med
en knapp procent (fasta priser, KPI). Förskolan står för två tredjedelar av
kostnaden (26,4 miljarder kr), fritidshemmen för knappt en fjärdedel
(9,0 miljarder kr) och familjedaghemmen för en tiondel (4,0 miljarder
kr). Öppen förskola och öppen fritidsverksamhet för 10-12-åringar
svarar tillsammans för endast en procent av den totala kostnaden
(0,4 miljarder kr).
Kostnaden för förskolan var i stort sett densamma för 2000 som för
1999. Antalet barn har dock minskat mellan åren vilket innebär att
kostnaden per barn ökat. I de kommunala förskolorna steg kostnaden per
inskrivet barn med närmare fyra procent, till 86 900 kronor (fasta priser,
KPI). Ökningarna bör dock ses mot bakgrund av de kraftiga kostnads-
minskningarna som ägde rum under första hälften av 1990-talet.
82
Skr. 2001/02:102
Diagram 5.1 Kostnad per inskrivet barn och personaltäthet (antal barn per
årsarbetare) i förskola 1995-2000
(Index där 1995=100, fasta priser)
Källa: Skolverkets rapport 204, Jämförelsetal för huvudmän del 2, 2001
Liksom tidigare år kan en stor del av kostnadsökningen hänföras till
ökade personalkostnader. Personalkostnaden per inskrivet barn steg med
fyra procent under 2000, dvs. lika mycket som kostnaden per inskrivet
barn. En del av kostnadsökningen kan också hänga samman med att
barnens ålderssammansättning förändrats. Andelen barn i förskolan som
är i åldern 1 - 3 år ökade från 49 till 50 procent. Yngre grupper kräver
högre personaltäthet än grupper med äldre barn.
Diagram 5.2 Kostnad per heltidsbarn i kommunal förskola år 2000 per
kommungrupp (median, kvartiler, max- och minvärden för kommunerna)
Kronor per barn
Källa-, Skolverkets rapport 204, Jämförelsetal för huvudmän del 2, 2001
I likhet med tidigare år varierar kostnaderna för förskolan och
skolbarnsomsorgen stort mellan landets kommuner. Storstäder och gles-
bygdskommuner har höga kostnader per barn medan till exempel
kommuner i gruppen förortskommuner har lägre kostnader. Detta gäller
speciellt i förskolan.
83
Orsakerna till de stora kostnadsskillnaderna är inte helt självklara. Skill-
naderna kan ha sin förklaring i ekonomiska, sociala, demografiska eller
andra strukturella förhållanden. Storstädernas höga kostnader brukar ofta
hänföras till höga lokalhyror och en högre andel barn i behov av särskilt
stöd.
Skr. 2001/02:102
5.2.1 Förskoleklassen
De integrationsmål som gäller pedagogiskt utvecklings- och förnyelse-
arbete och som var ett av huvudsyftena med förskoleklassens införande,
är fortfarande både giltiga och viktiga. Bättre förutsättningar behövs för
att integrationsreformen skall kunna utvecklas i den riktning som det var
tänkt. Enligt enkätundersökningar har föräldrar dock en positiv syn på
förskoleklassen och integrerad verksamhet.
Antalet barn som var inskrivna i förskoleklass ökade något mellan
läsåren 2000/01 och 2001/02. Ökningen kan förklaras med de ökande
födelsetalen. Andelen av sexåringarna som återfinns i förskoleklassen
uppgår till 93 procent, vilket är oförändrat jämfört med föregående läsår.
Den 1 augusti 1998 trädde den reviderade versionen av grundskolans
läroplan (Lpo 94) i kraft. Ett av syftena med omarbetningen var att
anpassa läroplanen till förskoleklassen och fritidshemmet. Förskole-
klassen syftar till att ge alla sexåringar likvärdiga förutsättningar inför
den obligatoriska skolstarten i grundskolan vid sju års ålder.
Ett viktigt mål är att förskolan, skolan och fritidshemmet skall knytas
närmare varandra och att verksamheterna skall utvecklas i mötet mellan
olika pedagogiska traditioner. Enligt skollagen (1985:1100) skall utbild-
ningen i förskoleklassen stimulera varje barns utveckling och lärande
samt ligga till grund för fortsatt skolgång. Kommunerna är skyldiga att
anordna förskoleklass men deltagandet är frivilligt för barnen. Verksam-
heten skall vara avgiftsfri och omfatta minst 525 timmar om året.
Regeringen har gett Skolverket i uppdrag att följa utvecklingen i
kommunerna vad gäller integrationen mellan förskoleklassen, grundskola
och fritidshem under en treårsperiod, med början läsåret 1998/99.
Skolverket har årligen lämnat delrapporteringar av uppdraget och i juni
2001 kom slutrapporten Att bygga en ny skolform för 6-åringama
(rapport 201). I rapporten pekar Skolverket på bristande förutsättningar
för genomförandet av reformen såväl i hela styrkedjan som i verk-
samheterna. Flera av bristerna beror enligt rapporten på svårigheter med
84
att följa och genomföra läroplanens mål och riktlinjer och andra statliga
dokument som beskriver integrationsreformens intentioner.
Skolverket lyfter emellertid fram positiva utvecklingstendenser och
reformens möjligheter. Även föräldrar har en positiv syn på förskole-
klassen och integrerad verksamhet. Kunskapen om integrationsreformens
avsikter och engagemanget i frågan är i dag större än för tre år sedan. Det
förekommer strävanden i reformens riktning och ett intensivt ut-
vecklingsarbete på flera håll, liksom en ökande grad av temaarbete, lek
och utforskande arbetssätt.
Efter det tredje året av studier kvarstår dock Skolverkets bild av att
förskoleklassema framför allt riktas mot traditionell skolverksamhet
genom en fokusering på uppdelade arbetspass och raster istället för en
utveckling i reformens anda. Man skulle i stället ha kunnat förvänta sig
en större förekomst av nya synsätt och arbetsformer med inriktning på
lek, skapande och experimenterande. Skolinriktningen är synbar också i
den fysiska miljön där verksamheten bedrivs, nämligen det traditionella
klassrummet. Detta är inte anpassat till sexåringars rörelsebehov och inte
heller till den inriktning mot lek och skapande arbete som barn i
förskoleklassema behöver.
Studien visar att en förutsättning för ett lyckosamt integreringsarbete är
förekomsten av formella och informella mötesplatser samt tid för
gemensam planering i skolorna. Många anser att det största problemet för
integrationsprocessen är bristen på tid för kontinuerliga pedagogiska
samtal kollegor emellan och mellan skolledning och personal. På flera
håll konstateras brister gällande framväxten av ett gemensamt synsätt i
kommunala nämnder, förvaltning och de enskilda skolorna beträffande
integrationsarbetet.
Läsåret 2001/02 gick 99 013 barn i förskoleklassen, vilket är en
minskning med 8 procent jämfört med föregående år. Andelen sexåringar
i förskoleklassen uppgick till 93 procent av alla sexåringar, oförändrat
jämfört med föregående år.
Antalet årsarbetare minskade jämfört med föregående läsår. Personal-
tätheten mätt i antalet elever per årsarbetare var 8,2 jämfört med 7,8 året
innan. Andelen högskoleutbildade anställda som arbetade med elever i
förskoleklassen uppgick till 83 procent, vilket är ett oförändrat resultat
jämfört med föregående läsår.
Skr. 2001/02:102
85
Skr. 2001/02:102
Tabell 5.4 Antal barn och årsarbetare 1998/99-2001/02
Antal barn
|
Läsår Huvudman |
Antal barn |
Antal årsarbetare |
Antal årsarbetare per 100 elever | |
|
Totalt |
Med högskole- | |||
|
1998/99 |
113910 |
8 444 |
- |
- |
|
1999/00 |
112 251 |
8 969 |
8,0 |
6,8 |
|
2000/01 |
107 505 |
8 419 |
7,8 |
6,6 |
|
2001/02 |
99 615 |
8 136 |
8,2 |
6,8 |
|
därav | ||||
|
Kommunal |
93 809 |
7 640 |
8,1 |
6,9 |
|
Enskild |
516 |
58 |
9,7 |
8,5 |
|
Fristående |
5 069 |
421 |
8,5 |
5,7 |
|
Internationell |
221 |
18 |
8,0 |
- |
Källa. Skolverket
Skolverket beräknar kostnaden för förskoleklassen 2000 till totalt 3,7
miljarder kronor, vilket är en ökning sedan föregående år. 96 procent av
verksamheten bedrevs i kommunal regi. Genomsnittskostnaden per barn
uppgick där till 34 600 kronor. Kostnaden per barn varierade kraftigt
mellan olika kommuner och kommungrupper. Kostnaden per barn var
högst i glesbygdskommuner (43 000 kr) och lägst i industrikommuner
(31 200 kr). Den genomsnittligt största kostnaden (68%) utgjordes av
personalkostnader. Det finns dock anledning att tolka kostnads-
uppgifterna för förskoleklassen med viss försiktighet, eftersom det fort-
farande förekommer problem med att exempelvis särredovisa lokal-
kostnader mellan olika verksamheter.
5.2.2 Grundskolan
Andelen behöriga till gymnasieskolans nationella program av det totala
antalet elever som avslutade år 9 våren 2001 är i stort sett oförändrad
jämfört med året innan. Däremot har andelen elever som inte uppnått
målen i ett eller flera ämnen ökat något från 24,3 till 25,7 procent. Pojkar
med utländsk bakgrund har ökat sitt genomsnittliga meritvärde, även om
de fortfarande släpar efter i jämförelse med andra elevgrupper. Skol-
verkets stora attitydundersökning visar att de flesta elever trivs och
känner sig trygga i skolan men att allt fler elever i såväl grundskolan som
gymnasieskolan också känner sig allt mer stressade. Antalet elever i
fristående skolor under läsåret 2001/02 ökade med 9 580 elever, vilket
innebär att 4,9 procent av alla grundskoleelever undervisades i fristående
skolor. Antalet fristående skolor ökade också med 57 skolor jämfört med
föregående läsår.
86
Skr. 2001/02:102
Utbildningen i grundskolan skall syfta till att ge eleverna de kunskaper
och färdigheter och den utbildning i övrigt som de behöver för att delta i
samhällslivet. Den utgör också basen för fortsatt utbildning i gymnasie-
skolan. Kommunen har enligt skollagen (1985:1100) skyldighet att
anordna utbildning i grundskolan för alla elever som har skolplikt och
som inte skall gå i särskolan eller specialskolan. En elev har dock rätt att
fullfölja sin skolplikt vid en fristående skola som godkänts för ändamålet.
De mål som styr grundskolan finns fastställda i skollagen läroplan för
det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo
94) och kursplaner för grundskolan (SKOLFS 2000:165). Av skollagen
framgår att utbildningen skall ge eleverna kunskaper och färdigheter
samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till
ansvarskännande människor och samhällsmedborgare. I utbildningen
skall hänsyn tas till elever i behov av särskilt stöd. I läroplanen finns
skolans värdegrund och uppdrag samt mål och inriktning på en rad olika
områden, som t.ex. kunskaper samt normer och värden. Målen är av två
olika slag, dels de mål som skolan skall sträva mot, dels de mål som
skolan ansvarar för att alla elever ges möjlighet att uppnå. I kursplanerna
anges för varje ämne mål att sträva mot och vilka mål eleven skall ha
uppnått efter det femte respektive det nionde skolåret. Ansvaret för att
skolans arbete bedrivs i riktning mot målen vilar på såväl skolhuvud-
mannen och rektorn, som skolans övriga personal.
De reviderade kursplaner, som började gälla den 1 juli 2000, har en
tydligare koppling till kunskapsmål och värdegrund i läroplanen.
Kontinuiteten i grundskolans kursplaner har förstärkts.
Grundskoleelevers kunskaper
Det mål- och kunskapsrelaterade betygssystemet tillämpas från och med
avgångsåret 1998 för elever som får slutbetyg i år 9. Betygsskalan
omfattar tre steg; Godkänd, Väl godkänd och Mycket väl godkänd.
Betyget Godkänd motsvaras för varje ämne av de mål som formuleras i
kursplanerna. Elever som inte uppnår målen ges inte slutbetyg.
Skolverket har utformat kriterier centralt för nivåerna Väl godkänd och
Mycket väl godkänd. För att vara behörig att söka till ett nationellt
gymnasieprogram krävs minst betyget Godkänd i ämnena svenska/
svenska som andraspråk, engelska och matematik. Grundskolans läro-
plan, kursplaner och betygssystem gör att resultaten blir synliga i
förhållande till målen.
87
Tabell 5.5 Betyg i år 9 läsåren 1997/98 - 2000/01
Totalt antal elever
|
Läsår |
Totalt antal elever som |
Andel som är behöriga |
Andel som ej nått |
|
1997/1998 |
97 258 |
91,4 |
20,4 |
|
1998/1999 |
96 647 |
90,3 |
22,7 |
|
1999/2000 |
99 957 |
89,4 |
24,3 |
|
2000/2001 |
104 762 |
89,2 |
25,7 |
Källa-, Skolverkets rapport 212, Barnomsorg och skola i siffror 2002 del 1.
Andelen behöriga till gymnasieskolan av det totala antalet elever som
avslutat år 9 våren 2001 är i stort sett oförändrad jämfört med året innan
vid 89,2 procent. Resultaten gällande andelen elever som inte uppnått
målen i ett eller flera ämnen visar en försämring, 25,7 procent jämfört
med 24,3 procent våren 2000. Det förefaller som om variationen mellan
skolorna har ökat. Försämringen är lite mindre för elever med utländsk
bakgrund än för elever med svensk bakgrund.
Den genomsnittliga betygsnivån - meritvärdet - är också oförändrad
vid 202,9. Meritvärdet utgörs av summan av betygsvärdena för elevens
16 bästa betyg. Betygsvärdet för Godkänd beräknas till 10, Väl Godkänd
15 och Mycket väl godkänd 20. Det högsta möjliga meritvärdet är
således 320. Skillnaden i meritvärde mellan kommunala och fristående
skolor har ökat något. Värdet är även i år högre för fristående skolor än
för kommunala skolor (228,0 gentemot 202,2). En positiv tendens utgörs
av att pojkar med utländsk bakgrund har ökat sitt genomsnittliga
meritvärde. Fortfarande har dock flickor med svensk bakgrund högst
meritvärde. Därefter placerar sig i nämnd ordning flickor med utländsk
bakgrund, pojkar med svensk bakgrund och pojkar med utländsk bak-
grund.
Ämnesprov i år 9
Ämnesproven i svenska/svenska som andraspråk, matematik och
engelska för skolår 9 är obligatoriska och ingår i det nationella prov-
systemet. Proven skall bidra till att öka likvärdigheten i betygsättningen
över landet. Resultaten från ämnesproven ger även en nationell bild av
kunskapsläget hos elever i slutet av grundskolan och utgör därmed ett
mått på måluppfyllelsen i den svenska skolan.
I Skolverkets rapport Ämnesproven skolår 9 - 2001 redovisas prov-
resultaten för 2001 baserat på insamlat material från ett urval av 150
skolor i landet. Resultaten för 2001 års ämnesprov liknar i stort sett före-
gående års provresultat. I svenska/svenska som andraspråk har 96 pro-
cent av eleverna uppnått målen och därigenom erhållit något av betygen
Godkänd, Väl Godkänd eller Mycket väl godkänd. Även för ämnesprovet
i engelska är andelen elever som nått målen 96 procent, medan en lägre
andel, 87 procent, uppnått målen för ämnesprovet i matematik. Andelen
elever som fått de högre betygen (VG och MVG) varierar mycket mellan
ämnena. I engelska har 58 procent av eleverna fått de högre betygen, i
svenska/svenska som andraspråk 47 procent och i matematik 36 procent.
Det finns vidare både positiva och negativa tendenser i Skolverkets
rapport. Av eleverna som har inrapporterat resultat från samtliga tre prov
Skr. 2001/02:102
88
har 85 procent uppnått målen, vilket är en ökning jämfört med fjolårets Skr. 2001/02:102
resultat. Samtidigt har andelen elever som inte uppnått målen i något av
de tre ämnesproven ökat något. Vid tidigare undersökningar av bortfall
har det visat sig att en mindre del berodde på att rektor eller lärare inte
ansåg att det var lämpligt för en elev att genomföra proven. En analys av
bortfallet och anledningarna till detta har dock inte genomförts för 2001.
Måluppfyllelse
I maj 2001 redovisades Skolverkets slutrapport Utan fullständiga betyg -
varför når inte alla elever målen (rapport 202) för Utbildningsdeparte-
mentet. Rapporten sökte utröna orsakerna till att elever lämnar såväl
grundskolan som gymnasieskolan utan fullständiga betyg. I uppdraget till
Skolverket ingick också att särskilt uppmärksamma elever med utländsk
bakgrund och elever med funktionshinder, samt att observera huvud-
männens insatser för att öka andelen elever som lämnar skolan med
fullständiga betyg.
Skolverket har valt att redovisa resultaten av studien med utgångs-
punkt från de tre övergripande kategorierna process-, individ- och
systemrelaterade faktorer. De processrelaterade faktorerna handlar främst
om funktioner inom skolan som de berörda själva kan vara med och på-
verka. Här ser man bl.a. brister i relationer mellan skolans personal,
elever och föräldrar, samt i arbetssätt och kompetensutveckling av lärare.
När det gäller individrelaterade faktorer, som är svårare för skolans
personal att påverka, pekar studien på att elevens sociala situation är av
betydelse. Föräldrarnas utbildningsbakgrund har exempelvis visat sig ha
betydelse för barnets studieresultat. Beträffande elever med utländsk
bakgrund har, förutom det ovan nämnda, begränsad vistelsetid i landet
och bristfällig skolgång sedan tidigare betydelse för studieresultaten.
De systemrelaterade faktorerna som exempelvis innefattar betygs-
systemet och de nationella styrdokumentens krav, har inte i någon större
utsträckning angetts som orsaker till att elever avslutar sina studier utan
fullständiga betyg. Behovet av insatser i form av förändringar på denna
nivå har inte heller lyfts fram i någon högre grad.
Internationella jämförelser
En stor internationell undersökning från OECD - PISA - som
presenterades i november 2001 visar att svenska femtonåringar presterar
över OECD:s genomsnitt i läsförståelse, matematiskt och naturveten-
skapligt kunnande. 32 länder deltog i undersökningen där man studerat
effekterna av ländernas satsningar på det obligatoriska skolväsendet.
Undersökningen genomförs vart tredje år och fördjupar sig i ett område
per gång. Den här gången sattes läsförståelse i fokus. Både läsförmåga
och attityder till läsning har undersökts. För Sverige deltog ett urval
(4 416 stycken) av landets alla femtonåringar.
Resultaten från PISA visar att Sverige tillhör de sex länder som har
lägst total resultatvariation, vilket innebär relativt kort avstånd mellan de
bäst och sämst presterande. Vidare har Sverige den näst lägsta varia-
tionen mellan skolor vad gäller elevprestationer. Analyser visar också att
89
den sociala bakgrunden i lägre grad påverkar svenska elevers resultat
jämfört med OECD-genomsnittet.
I Sverige, liksom i de flesta icke-engelskspråkiga länder, har elever
med utländsk bakgrund ett mycket lägre genomsnittsresultat än elever
med inhemsk bakgrund. Skillnaden mellan elevgrupperna kvarstår också
när man tar hänsyn till elevernas sociala bakgrund. I Sverige är den kvar-
varande skillnaden större än OECD-genomsnittet.
Även mellan flickor och pojkar finns resultatskillnader. Sverige tillhör
den tredjedel av länder där resultatskillnadema är som störst i läs-
förståelse mellan pojkar och flickor, till flickornas fördel. Den största
skillnaden finns i uppgifter som kräver reflektion och bedömning.
Kvalitetsredovisningar
Förordningen (1997:702) om kvalitetsredovisningar inom skolväsendet
trädde i kraft den 1 november 1997. Enligt förordningen är kommunerna
skyldiga att årligen lämna skriftliga kvalitetsredovisningar till Skol-
verket. Kvalitetsredovisningarna utgör en del av mål- och resultatstyr-
ningssystemet för det offentliga skolväsendet. Redovisningarna syftar i
första hand till att ge ett förbättrat underlag för verksamhetsutveckling i
vid bemärkelse men kan också ge den enskilde möjlighet att bilda sig en
uppfattning om verksamhetens kvalitet samt ge underlag för politiska
beslut.
Inledningsvis hade förordningen svårt att få genomslag i kommuner
och skolor. Först sedan Skolverket 1999 givit ut allmänna råd om
kvalitetsredovisning samt satt in stödjande insatser började arbetet på
allvar att komma igång. Den 1 april 2000 hade drygt hälften (152
stycken) av landets 289 kommuner upprättat kvalitetsredovisningar för
1999. Av dessa bedömdes 76 stycken motsvara förordningens krav. Stora
kommuner lämnade in kvalitetsredovisningar i större utsträckning än små
kommuner. Generellt sett var informationen i redovisningarna mer av
uppföljande än utvärderande och analyserande karaktär.
Enligt Skolverket har drygt 70 procent (207 stycken) av kommunerna
upprättat kvalitetsredovisningar för 2000, vilket är en förbättring med ca
36 procent jämfört med föregående år. Fortfarande har dock 82 kom-
muner inte lämnat någon redovisning och därmed inte uppfyllt kraven i
förordningen. Av kvalitetsredovisningarna för 2000 svarade ca 67
procent upp mot förordningens krav, vilket även det är en avsevärd för-
bättring.
Skolans arbetsmiljö
För skolans arbetsmiljö gäller samma regler som för andra arbetsplatser.
I arbetsmiljölagen finns bestämmelser för hur arbetsmiljön bör vara
utformad. Det huvudsakliga ansvaret vilar på arbetsgivaren. För
kommunala skolor innebär detta rektor och kommunen. I skollag och
läroplaner slås fast att verksamheten i skolan skall utformas i överens-
stämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Ingen i skolan
skall utsättas för mobbning och tendenser till trakasserier skall aktivt be-
kämpas.
Skr. 2001/02:102
90
Skolverkets stora attitydundersökning i grund- och gymnasieskolan, som Skr. 2001/02:102
presenterades i april 2001, visar att många elever känner sig stressade i
skolan. 35 procent säger att de ofta eller alltid är stressade. I 1997 års
undersökning kände sig 25 procent stressade. Fler flickor än pojkar säger
att de ofta känner sig stressade.
Undersökningen visar att 94 procent eleverna känner sig trygga i sin
skola. Samtidigt säger fyra procent att de känner sig mobbade eller
trakasserade av andra elever. Motsvarande andel 1997 var två procent.
Sex procent uppger också att de känner sig mobbade eller trakasserade av
någon lärare, motsvarande andel 1997 var fyra procent. Trots detta har
andelen elever som uppger att de i förtroende kan vända sig till sina
lärare om de får problem i skolan ökat betydligt jämfört med tidigare
undersökningar.
En större andel elever säger att de trivs med sina lärare, 84 procent
jämfört med 80 procent 1997. 85 procent av eleverna säger också att de
trivs i sin skola.
Bland lärarna uppger 95 procent att de trivs med eleverna. Två
tredjedelar trivs med skolledningen men bara en fjärdedel säger att de är
nöjda med ledningens pedagogiska ledarskap. 15 procent av lärarna säger
att de blivit utsatta för våld, hot och trakasserier från eleverna det senaste
året medan 4 procent säger att de blivit utsatta av annan personal på
skolan.
Datorer i skolan
Antalet datorer i skolan ökar, visar en kartläggning som Skolverket
presenterade i oktober 2001 (rapport 208). Antalet datorer för lärarbruk
har stigit med 84 procent i kommunal grundskola och antalet lärare per
dator är nu tre jämfört med sex 1999. Den kraftiga ökningen i grund-
skolan har ett klart samband med den nationella satsning som Delega-
tionen för IT i skolan (ITiS) genomför och som bl.a. innebär att ca
70 000 lärare (grundskollärare, gymnasielärare, lärare vid den kom-
munala vuxenutbildningen samt från och med 2002 lärare vid folkhög-
skolor) ges kompetensutveckling inom IT. Lärarna får även tillgång till
en egen dator. I såväl kommunala som fristående grundskolor delar åtta
elever på en dator, jämfört med tio elever 1999 och 13 elever 1997.
Antal elever och lärare
Det totala antalet elever i grundskolan har ökat under hela 1990-talet, och
uppgick under läsåret 2001/02 till 1 059 122 elever. Ökningen förväntas
fortsätta de närmast kommande åren, dock i minskande takt.
91
Skr. 2001/02:102
Tabell 5.6 Antal elever och lärare läsåren 1996/97 - 2001/02_____________
Läsår Elever i grundskolan Antal lärare omräknat Lärare per 100 elever
till heltidstjänster
|
1996/1997 |
958 972 |
73 666 |
7,7 |
|
1997/1998 |
984 171 |
74 257 |
7,5 |
|
1998/1999 |
1 010 227 |
76 359 |
7,6 |
|
1999/2000 |
1 034 881 |
78 391 |
7,6 |
|
2000/2001 |
1 051 929 |
80 206 |
7,6 |
|
2001/2002 |
1 059 122 |
82 330 |
7,8 |
Källa-, Skolverket
Antalet tjänstgörande lärare omräknat till heltidstjänster ökade med 2,6
procent jämfört med föregående läsår och uppgick under läsåret 2001/02
till totalt ca 82 000 anställda. Lärartätheten, beräknad som antalet lärare
per 100 elever uppgick läsåret 2001/02 till 7,8 vilket är en förbättring i
jämförelse med föregående läsår.
Av de tjänstgörande lärarna hade 82 procent pedagogisk utbildning,
vilket är oförändrat jämfört med föregående läsår. I de fristående
skolorna var andelen lägre. 68 procent av samtliga tjänstgörande lärare
hade pedagogisk utbildning. Andelen kvinnliga lärare av samtliga tjänst-
görande lärare uppgick läsåret 2001/02 till 73,3 procent. I de kommunala
skolorna varierade lärartätheten från 10,5 till 6,5 lärare per 100 elever.
Lärartätheten är generellt sett störst i glesbygdskommuner.
Regeringen föreslog i budgetpropositionen för 2001 att ett särskilt
statsbidrag för att öka personaltätheten i skola och fritidshem skulle
införas. Det första bidraget betalades ut höstterminen 2001. För läsåret
2001/02 avsätts totalt en miljard kronor och därefter ökar bidraget med
en miljard kronor per läsår till dess att nivån fem miljarder är nådd. Efter
det skall resurserna infogas i det generella statsbidraget till kommunerna.
Fristående skolor
Enligt skollagen får skolplikt fullgöras i en fristående skola om skolan
fått Skolverkets godkännande. Skolplikt får även fullgöras vid inter-
nationell skola eller vid riksintematskola.
Antalet grundskoleelever som läsåret 2001/02 fick sin undervisning i
fristående skolor var 51 100, vilket är en ökning med 9 580 elever jäm-
fört med föregående läsår. Detta innebär att 4,9 procent av alla grund-
skoleelever undervisades i fristående skolor. Lärartätheten i de fristående
skolorna var 7,5.
På grundskolenivå fanns det läsåret 2001/02 475 friskolor, en ökning
med 57 skolor jämfört med läsåret innan. Vidare fanns det sju inter-
nationella skolor och tre riksintemat. Elevantalet i dessa typer av skolor
har i stort sett varit oförändrad under de senaste åren. Det fanns 177
skolor med allmän inriktning och ungefär lika många inom gruppen med
speciell pedagogik, som exempelvis Montessori och Waldorf (16 400
elever). Skolor med en allmän inriktning har därmed ökat snabbare än
skolor med speciell pedagogik. Den tredje största gruppen var skolor
med konfessionell inriktning, som bestod av 63 skolor med tillsammans
5 900 elever.
92
Fristående skolor fanns under höstterminen 2001 etablerade i alla län i Skr. 2001/02:102
landet och i 146 av de 289 kommunerna. Skolorna är dock ojämnt för-
delade. I kommuner med färre än 30 000 invånare finns det förhållande-
vis få fristående alternativ. Koncentrationen är särskilt stor i landets tre
storstäder med kranskommuner. Högst andel grundskoleelever i fri-
stående skolor hade Täby kommun med 22,2 procent. De flesta
fristående skolor var små. I medeltal hade de 108 elever per skola.
Hösten 2001 har ytterligare 57 fristående skolor startat sin verksamhet.
Tidigare erfarenheter visar att hälften av de skolor som fått tillstånd
också kommer igång samma år, vilket gör att höstens andel utgör en
minskning jämfört med föregående läsår.
Kostnader
Den totala kostnaden för grundskolan uppgick 2000 till 59,7 miljarder
kronor, inklusive hemkommunens kostnad för skolskjuts och nystartade
fristående grundskolor, enligt Skolverkets rapport Beskrivande data om
barnomsorg, skola och vuxenutbildning 2001 (rapport 206). Detta inne-
bär en ökning med 2,8 miljarder kronor i fasta priser (KPI). Av den totala
kostnaden utgjorde 96 procent kostnader för kommunala grundskolor
medan drygt tre procent avsåg kostnader för fristående skolor.
Resterande del, eller knappt 0,5 procent, utgjordes av kostnader för riks-
intematskolor, internationella skolor samt sameskolan.
Den totala genomsnittskostnaden per elev uppgick i den kommunala
grundskolan till 57 000 kr, vilket är en ökning med tre procent i fasta
priser jämfört med år 1999. Kostnaden per elev varierade dock relativt
kraftigt mellan enskilda kommuner. Kommunernas genomsnittskostnad
sträckte sig från 43 600 kronor till 77 600 kronor. 80 procent av
kommunerna befann sig dock inom intervallet 48 200 och 62 200 kronor
per elev.
Diagram 5.3 Kostnad i kommunal grundskola, totalt och för några
verksamheter, per kommungrupp, 2000
Kronor per elev
S Undervisning ■ Läromedel m.m. □ Skolmåltider □ Elevvård E3 Lokaler E Övrigt
Källa. Skolverkets rapport 204, Jämförelsetal för huvudmän del 2, 2001
93
I de fristående skolorna var den genomsnittliga kostnaden per elev Skr. 2001/02:102
56 400 kronor. Här uppgår ökningen till sju procent jämfört med 1999.
De fristående skolorna har i genomsnitt högre kostnader för under-
visning, skolmåltider och läromedel/utrustning/skolbibliotek än de
kommunala skolorna, medan genomsnittskostnaden är lägre för elevvård
och lokaler.
Diagram 5.4 Kostnadsutveckling i kommunal respektive fristående grund-
skola mellan 1993 och 2000
Kronor per elev (fasta priser)
-------Kommunal — — Fristående
Källa: Skolverkets rapport 204, Jämförelsetal för huvudmän del 2, 2001
Vid en jämförelse över en längre tidsperiod, mellan 1991 och 2000, har
kostnaden per elev i den kommunala grundskolan minskat med tre pro-
cent eller 1 600 kronor per elev (fasta priser). Denna utveckling beror
framför allt på besparingar i undervisningen. Kostnaden för undervisning
har minskat med åtta procent eller 2 400 kronor per elev under perioden.
Detta beror i sin tur främst på att lärartätheten i grundskolan har minskat.
År 2000 var antalet lärare per 100 elever 7,6 vilket kan jämföras med 9,4
lärare per 100 elever 1991. Undervisningskostnaden har dock ökat
mellan 1997 och 2000. Det beror sannolikt på en högre lönenivå i sektorn
eftersom lärartätheten var oförändrad mellan dessa år.
94
Diagram 5.5 Förändring i kostnad per elev i kommunal grundskola, totalt Skr. 2001/02:102
och för några olika verksamheter 1991-2000
(Index där 1991=100, fasta priser)
Källa-, Skolverkets rapport 204, Jämförelsetal för huvudmän del 2, 2001
-----Skolmåltider
-----Läromedel,
utrustning,
bibliotek
■ - Totalt
— Lokaler
—•— Undervisning
5.2.3
Gymnasieskolan
Våren 2001 lämnade 79,2 procent av eleverna i år 3 gymnasieskolan med
slutbetyg, en minskning med 3,5 procentenheter sedan läsåret 1999/2000.
Av alla elever med slutbetyg hade 84,6 procent behörighet för
universitets- och högskolestudier, en ökning sedan föregående läsår med
4,3 procentenheter. Störst var ökningen på programmen med yrkesämnen
med i genomsnitt 6,7 procentenheter. Knappt 92 procent av alla elever
gick på något av de 17 nationella programmen eller ett specialutformat
program. Av eleverna i år 1 gick knappt 15 procent på det individuella
programmet. Andelen elever i de fristående gymnasieskolorna har ökat
och uppgick hösten 2001 till 5,7 procent.
Utbildningen i gymnasieskolan skall enligt läroplanen för det frivilliga
skolväsendet (Lpf 94) fördjupa och utveckla elevernas kunskaper som
förberedelse för yrkesverksamhet och studier vid universitet och hög-
skolor samt som förberedelse för vuxenlivet, som samhällsmedborgare
och ansvariga för sina liv.
Varje kommun är enligt skollagen (1985:1100) skyldig att erbjuda
utbildning på nationella, specialutformade eller individuella program i
gymnasieskolan för samtliga ungdomar som är bosatta i kommunen och
som avslutat grundskoleutbildning eller motsvarande utbildning.
Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen eller i
en annan kommun eller ett landsting i enlighet med samverkansavtal.
Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program.
95
Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas
med hänsyn till elevernas önskemål.
För varje kurs i gymnasieskolan finns en kursplan. Denna kompletterar
läroplanen och anger målen för undervisningen i varje enskilt ämne. För
varje nationellt program finns också nationellt fastställda programmål.
Skr. 2001/02:102
Andel ungdomar i gymnasieskolan
Hösten 2001 gick 311 121 elever i gymnasieskolan. Antalet elever har
ökat med 5 851 elever eller 1,9 procent sedan föregående läsår. 92,3
procent av eleverna går i kommunala gymnasieskolor. Andelen elever
som går i gymnasieskola anordnad av landstinget utgör 1,7 procent av
det totala antalet elever. Antalet elever i fristående skolor har ökat.
Läsåret 2001/02 går 17 887 elever eller 5,7 procent i fristående gym-
nasieskolor.
Fullföljda studier
Våren 2001 lämnade 79,2 procent av eleverna i år 3 gymnasieskolan med
slutbetyg. Detta är en minskning med 3,5 procentenheter sedan före-
gående läsår. Slutbetyg från ett nationellt eller specialutformat program
utfärdas endast då eleven fått betyg i alla kurser som ingår i dennes
studieväg och på projektarbete. Av de som gick i år 3 var andelen elever
med slutbetyg högst på naturvetenskaps- och samhällsvetenskaps-
programmen med 89,8 respektive 83,2 procent, och lägst på fordons- och
industriprogrammen med 64,9 respektive 67,6 procent.
En bidragande orsak till att andelen elever som fått slutbetyg minskat
är en ändring i gymnasieförordningen som trädde i kraft den 15 septem-
ber 2000. Ändringen innebär att om läraren på grund av en elevs frånvaro
saknar underlag för bedömning av elevens kunskaper skall betyg inte
sättas. En följd av denna ändring är att elever med hög frånvaro på en
kurs inte får betyg på kursen och därmed inget slutbetyg. Tidigare kunde
elever i samma situation få betyget Icke godkänd.
Av de elever som fick slutbetyg hade 84,6 procent grundläggande
behörighet för universitets- och högskolestudier (vilket motsvarar 68
procent av samtliga elever i år 3). Detta innebär en ökning i förhållande
till föregående år med 4,3 procentenheter. Den största ökningen
noterades på programmen med yrkesämnen. På dessa ökade andelen
elever med högskolebehörighet från 73,5 till 80,2 procent, dvs. med 6,7
procentenheter. Grundläggande behörighet till universitets- och hög-
skolestudier har den som i slutbetyg från nationellt eller specialutformat
program har lägst betyget Godkänd på kurser som omfattar minst 90 pro-
cent av de gymnasiepoäng som krävs för fullständigt program.
Andelen elever med grundläggande behörighet är högst på naturveten-
skaps- och hantverksprogrammen med 91,2 respektive 88,5 procent och
lägst på handels- och administrations- respektive fordonsprogrammen
96
med 71,1 respektive 73,6 procent. Stora variationer finns också mellan
kommuner och mellan enskilda skolor.
Mönstret går igen även för elever med utländsk bakgrund. Andelen i år
3 som fått slutbetyg minskade från 74,8 procent föregående läsår till 69,9
procent medan andelen med högskolebehörighet ökade från 69,6 till 75,0
procent.
Andel elever som fortsatte sin utbildning i högskolan inom tre år efter
avslutad utbildning i gymnasieskolan 1998 uppgick till 40 procent.
Skolans arbetsmiljö
I Skolverkets rapport Attityder till skolan 2000 (rapport 197) konstateras
att en betydande ökning av andelen elever på gymnasieskolans program
med yrkesämnen tycker att möjligheterna att få stöd är bra eller mycket
bra. Det konstateras också att stressen ökat betydligt enligt eleverna i
både grund- och gymnasieskolan sedan 1997, vilket också beskrivs i bud-
getpropositionen för 2002. Framförallt upplever kvinnliga elever på
gymnasieskolans naturvetenskaps- och samhällsvetenskapsprogram att
de är stressade. Två tredjedelar av dessa uppger att de alltid eller ofta
känner sig stressade i skolan. Stressen är relaterad till för höga krav och
att inte få arbeta i den takt som passar en själv som elev. När det gäller
elever på naturvetenskaps- och samhällsvetenskapsprogrammen tyder
resultaten på att elever som bryr sig om och engagerar sig mycket också i
hög grad känner sig stressade.
Datorer i skolan
Skolverket har kartlagt skolans datoranvändning i kvantitativa termer.
Studien Skolans datorer 2001 (rapport 208) visar att antalet undervis-
ningsdatorer inom kommunernas och landstingens gymnasieskolor samt i
de fristående skolorna har ökat sedan 1999 då den förra studien gjordes.
Antalet elever per dator i kommunernas och landstingens gymnasieskolor
har sjunkit något mellan 1999 och 2001 medan antalet elever per dator i
fristående gymnasieskolor är oförändrat. Den kraftiga ökningen av
antalet datorer i fristående gymnasieskolor motsvarar alltså helt det
ökade elevantalet.
Den nationella satsning som Delegationen för IT i skolan (ITiS)
genomför, som nämnts i avsnitt 5.2.2 om grundskolan, har även omfattat
gymnasieskolans personal.
Enligt en europeisk studie, Basic Indicators on the Incorporation of
ICT into European Education Systems (2000/01 Annual Report,
Eurydice) är antalet elever per dator lägre i Danmark och Sverige än i
övriga länder. I Luxemburg, Finland och Sverige är datorer som används
i undervisande syfte i högre utsträckning anslutna till Internet än i t.ex.
Danmark, Österrike och Storbritannien.
Skr. 2001/02:102
97
4 Riksdagen 2001/02. 1 saml. Nr 102
Kvalitetsredovisningar - se avsnitt 5.2.2 om grundskolan.
Skr. 2001/02:102
Elever och program
Utbudet av nationella program varierat mellan kommunerna. Hösten
2001 fanns det 114 kommuner som hade minst tio program, medan 53
hade mellan ett och fem program. 32 kommuner anordnade enbart det
individuella programmet. Vissa program erbjuds endast i ett fåtal
kommuner som t.ex. livsmedelsprogrammet (31 kommuner) och
energiprogrammet (47 kommuner). De vanligast förekommande
programmen är samhällsvetenskapsprogrammet och naturvetenskaps-
programmet som finns representerade i ca 200 kommuner.
Hösten 2001 gick 91,8 procent av alla elever i gymnasieskolan på
något av de nationella programmen eller på ett specialutformat program,
varav ca 43 procent gick på naturvetenskaps-, teknik- eller samhälls-
vetenskapsprogrammen. Antalet elever i år 1 på naturvetenskaps-
programmet har minskat med 1 204 eller 7,7 procent sedan förra läsåret.
Sammantaget går 17,4 procent av alla elever i år 1 på naturvetenskaps-
programmet eller teknikprogrammet.
Sett till de nationella programmen är elever med utländsk bakgrund
överrepresenterade på bl.a. handels- och administrationsprogrammet
samt omvårdnadsprogrammet. Däremot är andelen elever med utländsk
bakgrund lägre än genomsnittet på bl.a. naturbruks- och bygg-
programmen.
Hösten 2001 var 50,9 procent av eleverna i gymnasieskolan män och
49,1 procent kvinnor. På de nationella programmen varierar andelen
kvinnor från 87,8 procent på omvårdnadsprogrammet till endast 1,6 pro-
cent på elprogrammet. På bygg-, el-, energi- och fordonsprogrammen var
andelen kvinnor 4 procent eller lägre. Enbart 4 program, nämligen
handels- och administrations-, hotell- och restaurang, medie- samt
naturvetenskapsprogrammen hade en relativt jämn könsfördelning.
Tabell 5.7 Elevutveckling läsåren 1996/97-2001/02
|
Läsår |
Gymnasie- |
Kommunala |
(%) |
Landstings- |
(%) |
Fristående |
(%) |
|
1996/97 |
309 661 |
283 462 |
91 |
17 886 |
6 |
8313 |
3 |
|
1997/98 |
312 936 |
286 576 |
92 |
16 781 |
5 |
9 579 |
3 |
|
1998/99 |
309 143 |
284 989 |
92 |
13 238 |
4 |
10 916 |
4 |
|
1999/00 |
305 579 |
286 629 |
94 |
5 017 |
2 |
13 818 |
5 |
|
2000/01 |
305 270 |
283 361 |
93 |
4 856 |
2 |
17 053 |
6 |
|
2001/02 |
311 121 |
287 093 |
92 |
5 163 |
2 |
17 887 |
6 |
Källa: Skolverket
Kommunerna är skyldiga att erbjuda utbildning på individuella program
till de elever som inte tagits in på ett nationellt program eller specialut-
format program eller som avbrutit en påbörjad utbildning.
98
Hösten 2001 fanns 22 750 elever på det individuella programmet, en
ökning med drygt 1 300 elever från 2000. Dessa utgjorde 7,3 procent av
det totala antalet elever i gymnasieskolan. 42,6 procent av eleverna var
kvinnor och 35 procent av eleverna hade utländsk bakgrund, vilket kan
jämföras med 16 procent för samtliga program.
Ett mål för det individuella programmet är att stimulera till vidare
studier på ett nationellt program. Cirka 28 procent av de 17 500 elever
som gick i år 1 på ett individuellt program hösten 2000 gick på annat
program hösten 2001.
Fristående skolor
Enligt Skolverkets lägesbedömning 2001 (rapport 211) har 48 nya
fristående gymnasieskolor startat i landet hösten 2001 av de 114 som
beviljats tillstånd. De flesta fristående gymnasieskolor finns i storstäder
och i deras förortskommuner. Tolv respektive fjorton procent av dessa
kommungruppers gymnasieelever går i fristående skolor. Motsvarande
andel för glesbygdskommuner är drygt en procent.
De fristående gymnasieskolornas sammantagna utbud av program är
svåröverskådligt, eftersom de ofta väljer att profilera sig med special-
utformade program. Hösten 2001 läste hela 36,6 procent av eleverna vid
de fristående gymnasieskolorna på specialutformade program medan
motsvarande andel inom den kommunala gymnasieskolan utgjorde 7,1
procent. I övrigt har de fristående skolorna som grupp ungefär samma
fördelning av elever på såväl NV, SP och TE som de övriga nationella
programmen. Detta speglar dock inte det utbud som varje enskild skola
står för. Eftersom fristående gymnasieskolor generellt sett är mindre än
kommunala måste de av organisatoriska och ekonomiska skäl ofta
profilera sig ganska snävt vad gäller urval av program.
Lärartillgång
Antalet tjänstgörande lärare omräknat till heltidstjänster uppgick enligt
Skolverket läsåret 2001/02 till 25 271, en ökning med 1 092 heltids-
tjänster sedan föregående läsår, varav 91,8 procent tjänstgjorde inom den
kommunala gymnasieskolan. Andelen kvinnor uppgick till 48 procent.
Andelen lärare med pedagogisk utbildning (omräknat till heltidstjänster)
var enligt Skolverket 79 procent, vilket är samma andel som föregående
läsår.
Liksom tidigare år varierade andelen lärare utan lärarutbildning stort
mellan kommunerna. Störst andel lärare utan pedagogisk utbildning hade
glesbygdskommuner. Vid de fristående skolorna hade 54 procent av
lärarna (omräknat till heltidstjänster) pedagogisk utbildning, vilket är en
liten ökning sedan föregående år.
Kostnader
Den totala kostnaden för gymnasieskolan 2000 uppgick till 22,4 mil-
jarder kronor (inkl, hemkommunens kostnad för skolskjuts och rese-
ersättningar), enligt Skolverkets rapport Beskrivande data om bamom-
Skr. 2001/02:102
99
sorg, skola och vuxenutbildning 2001 (rapport 206). Detta motsvarar
74 100 kronor per elev. 93 procent utgjordes av kostnader för den kom-
munala gymnasieskolan. Kostnader för landstingens gymnasieutbildning-
ar utgjorde drygt tre procent. Fristående skolor, riksintematskolor och
internationella skolor utgjorde cirka fyra procent av den totala kostnaden.
Skr. 2001/02:102
Diagram 5.6 Kostnad per elev i olika huvudmäns gymnasieskola 2000
Kronor per elev
Källa. Skolverkets rapport 204, Jämförelsetal för huvudmän del 2, 2001
Kostnaden för den kommunala gymnasieskolan var 20,7 miljarder kronor
2000 (inkl, kostnad för skolskjuts), vilket motsvarar 72 900 kronor per
elev. Jämfört med 1999 ökade kostnaderna per elev i den kommunala
gymnasieskolan med 1,5 procent i fasta priser (KPI). Om man ser hur
resurserna till den kommunala gymnasieskolan har förändrats under
perioden 1991 till 2000, kan man konstatera att totalkostnaden per elev
minskade kraftigt mellan 1992 och 1993 (-7 procent i fasta priser).
Därefter har kostnaden per gymnasieelev ökat årligen för att 2000 vara
betydligt högre än kostnaden 1991 (+13 procent i fasta priser).
Den största kostnadsposten i gymnasieskolan är undervisningskost-
naden, som utgör drygt 40 procent av den totala kostnaden. Mellan 1999
och 2000 har antalet lärare per 100 elever ökat med 0,2 samtidigt som
lönekostnaden stigit med 1,2 procent. Det är alltså framförallt löneut-
vecklingen som förklarar den ökade undervisningskostnaden.
Lokalkostnaden utgör närmare 22 procent av den totala kostnaden per
elev. Under perioden 1991 till 2000 har lokalkostnaden ökat med drygt
nio procent. Mellan 1999 och 2000 har dock lokalkostnaden minskat med
cirka tre procent. Lokalkostnaden varierar mycket mellan olika kom-
muner. Storstäderna har den högsta genomsnittliga lokalkostnaden per
elev, medan landsbygdskommunerna har den lägsta.
100
Diagram 5.7 Förändring av kostnad per elev i kommunal gymnasieskola, Skr. 2001/02:102
totalt och för några olika verksamheter 1991-2000
(Index där 1991=100, fasta priser, KPI)
—*— Läromedel m.m.
—Totalt
——— Lokaler
- Undervisning
------Skolmåltider
Källa-, Skolverkets rapport 204, Jämförelsetal för huvudmän del 2, 2001
Den totala kostnaden för de fristående skolorna på gymnasienivå var
drygt 893 miljoner kronor. Kostnaden per elev var 75 700 kronor. Mot-
svarande kostnad per elev i kommunal gymnasieskola (exkl. skolskjutsar
och elevhem) uppgick till cirka 70 150 kronor 2000, dvs. en något lägre
kostnad per elev än genomsnittet i fristående skolor med nationella pro-
gram.
De fristående gymnasieskolorna har en högre kostnad för undervisning
än kommunala gymnasieskolor. Lärartätheten i de fristående skolorna är
dock lägre än i de kommunala skolorna, vilket kan tyda på en för-
hållandevis hög lönenivå i de fristående skolorna. Även kostnaderna för
läromedel respektive skolmåltider är högre i de fristående skolorna.
101
Skr. 2001/02:102
Diagram 5.8 Kostnad per elev och gymnasieprogram 2000
Kronor
■ Lokaler
□ Undervisning
□ Läromedel
■ Övrigt
Källa: Skolverket
Variationen i kostnad per elev mellan olika program är stor. Samhälls-
vetenskapsprogrammet har den lägsta genomsnittskostnaden på 54 200
kronor per elev. Förhållandevis låga kostnader per elev har också natur-
vetenskapsprogrammet, handels- och administrationsprogrammet samt
barn- och fritidsprogrammet. Den dyraste utbildningen i kommunal regi
är naturbruksprogrammet som i genomsnitt kostar 133 600 kronor per
elev. Även fordonsprogrammet, industriprogrammet, byggprogrammet,
energiprogrammet samt livsmedelsprogrammet är förhållandevis dyra att
anordna.
De olika programmens kostnader hänger till viss del ihop med skilda
lokal- och utbildningsbehov. Utrustning och läromedel kostar t.ex.
mindre på samhällsvetenskapsprogrammet där lokalkostnaderna också är
lägre. De program som har lägst kostnad per elev är också de som har det
största antalet elever medan de program som har högst kostnad har ett
färre antal elever. Kommuner med många elever som avser att läsa
vidare på universitet eller högskola kan därför sägas ha en gynnsammare
kostnadsbild än de kommuner som har fler yrkesinriktade elever, vilket
dock det kommunala utjämningssystemet tar hänsyn till.
102
5.2.4
Särskolan
Skr. 2001/02:102
Antalet elever i särskolan fortsätter att öka. Läsåret 2001/02 var det totala
antalet inskrivna elever 19 766, vilket är en ökning med 6,1 procent
jämfört med föregående läsår. Skolverkets utvärderingar visar på brister i
kvaliteten i särskolan. En majoritet av berörda elever och föräldrar är
dock nöjda.
Särskolan består av den obligatoriska särskolan och gymnasiesärskolan.
Den obligatoriska särskolan består i sin tur av grundsärskolan och
träningsskolan. Eleverna i gymnasiesärskolan erbjuds utbildning på
nationella, specialutformade och individuella program.
Utbildningen i särskolan syftar till att ge utvecklingsstörda barn och
ungdomar en till vaije elevs förutsättningar anpassad utbildning som så
långt det är möjligt motsvarar den som ges i grundskolan och gymnasie-
skolan.
För den obligatoriska särskolan och gymnasiesärskolan gäller samma
läroplaner som för grundskolan respektive gymnasieskolan, dvs. 1994 års
läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritids-
hemmet (Lpo 94) och 1994 års läroplan för de frivilliga skolformerna
(Lpf 94). Den obligatoriska särskolan och gymnasiesärskolan har även
kursplaner som är anpassade till respektive skolform och till de olika
behov som skolan skall kunna tillgodose för var och en av särskolans
elever.
När det gäller särskolan är det förenat med vissa svårigheter att använda
betyg som mått på måluppfyllelse. I träningsskolan ges inga betyg och i
grundsärskolan ges betyg endast på elevens eller vårdnadshavarens be-
gäran. Då målen i grundsärskolan är satta utifrån elevens förutsättningar
speglar betyget inte heller någon generell kunskapsnivå utan snarare
elevens utveckling utifrån dennes förutsättningar. Någon nationell
statistik över betyg i särskolan finns heller inte.
Elevers möjlighet att nå målen är i hög grad kopplad till utbildningens
kvalitet. I Skolverkets rapport Kvalitet i särskolan - en fråga om vär-
deringar uppges att kvaliteten i undervisningen kan relateras till i vilken
utsträckning kommuner, skolor och lärare har strategier, planer och mål
och därigenom en gemensam verksamhetsidé om hur undervisningen bör
bedrivas. Skolverkets studie visar att rektorer och lärare upplever en
bristande kommunal planering för särskolans organisering. Även under-
visningen i särskolan saknar ibland tydlig planering. Kortsiktiga mål
snarare än långsiktiga strategier styr undervisningen. Vidare uppges att
särskolans verksamhet i vissa fall är mer omsorgsorienterad än kunskaps-
orienterad. Av Skolverkets rapport framgår också att hälften av lärarna
103
som undervisar elever mottagna i särskolan saknar specialpedagogisk
utbildning som är inriktad på de behov som finns bland elever med
utvecklingsstörning. Överförandet av ansvaret för särskolan till
kommunerna har också medfört att allt fler rektorer och lärare, som inte
tidigare kommit i kontakt med särskolan, nu ansvarar för undervisningen
av särskoleelever.
Det är viktigt att framhålla att Skolverkets rapport också visar på en
mer positiv bild av särskolan. En majoritet av vårdnadshavama var nöjda
med det stöd och den kunskap deras barn får i särskolan liksom
bemötandet de själva och barnen får.
Skr. 2001/02:102
Kostnader och prestationer
Tabell 5.8 Antal elever och lärare läsåret 1997/98-2001/02
Antal elever______________________________________Lärare heltid/100
Obligatoriska Gymnasie- elever i obligatorisk
Kalenderår särskolan särskolan Totalt särskola
|
1997/98 |
10710 |
4 322 |
15 032 |
26,4 |
|
1998/99 |
11 585 |
4510 |
16 095 |
25,7 |
|
1999/00 |
12 469 |
4 773 |
17 242 |
25,1 |
|
2000/01 |
13 479 |
5 144 |
18 623 |
25,4 |
|
2001/02 |
14 261 |
5 534 |
19 795 |
25,3 |
Källa: Skolverket
Av de drygt 14 200 eleverna i den obligatoriska särskolan läsåret
2001/02 är knappt 10 000 inskrivna i grundsärskolan och drygt 4 300 i
träningsskolan. Omkring 22 procent av inskrivna elever i grundsärskolan
var individ- eller gruppintegrerade i grundskolan. 2 238 av de drygt
5 500 eleverna i gymnasiesärskolan deltog i ett individuellt program.
Övriga elever gick på ett nationellt eller specialutformat program.
Som framgår av tabellen har det under senare år skett en markant
ökning av andelen elever i särskolan. Skolverket uppger i sin rapport Hur
särskild får man vara? en analys av elevökningen i särskolan att en orsak
är att särskolan blivit mer synlig genom att den ofta finns i samma
lokaler som grundskolan och gymnasieskolan och att personalen i större
utsträckning än tidigare arbetar inom båda skolformerna. Enligt Skol-
verket har brist på resurser och kompetens i grundskolan, i kombination
med det nya betygssystemet och det förändrade innehållet i kursplanen,
gjort det svårare för grundskolan att klara av elever som befinner sig i en
gråzon mellan grundskola och särskola. Många barn som befinner sig i
denna gråzon och som tidigare bereddes plats i grundskolan tas nu in i
särskolan. Skolverket uppger också att en ökad ambition att testa och
diagnostisera barn som på något sätt avviker mot en allt snävare
begåvningsnorm har medfört ett ökat tryck på särskolan att ta emot fler
elever. Skolverket har på regeringens uppdrag utarbetat allmänna råd om
utredning och beslut om mottagande i särskolan.
104
Tabell 5.9 Hemkommunens kostnader 1996-2000
|
Kostnader Mkr | |
|
1996 |
2 535 |
|
1997 |
2 724 |
|
1998 |
2915 |
|
1999 |
3 355 |
|
2000 |
3 282 |
Källa: Skolverket
Skr. 2001/02:102
Det övergripande målet för vuxenutbildningen är att öka vuxnas
kompetens samt utveckla infrastrukturen för vuxnas lärande.
Syftet är att främja personlig utveckling, demokrati, jämställdhet
mellan könen, ekonomisk tillväxt och sysselsättning samt en rättvis
fördelning. Riksdagen har i enlighet med förslagen i propositionen om
vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen (prop 2000/01:72
bet.2000/01:UbU15,rskr.2000/01:229) tagit beslut om en nationell
strategi med syftet att förverkliga detta mål. Vuxenutbildningen skall
stödja ett flexibelt och livslångt lärande och i ökad utsträckning
tillgodose människors behov av lärande utifrån den enskilda personens
önskemål, behov och förutsättningar. Modem teknik och pedagogik ger
möjlighet till långtgående individualisering och geografisk spridning.
Denna flexibilitet skall ge både kvinnor och män möjlighet att kombinera
fortsatt lärande med yrkes- och privatliv.
105
Skr. 2001/02:102
5.3.1 Kommunal vuxenutbildning
Kunskapslyftssatsningen har medfört en kraftig tillväxt av antalet
utbildningsplatser och studerande. Mellan läsåren 1996/97 och 2000/01
har en fördubbling av antalet studerande skett. Läsåret 2000/01 deltog
cirka 317 000 personer i kommunal vuxenutbildning. Jämfört med
föregående år är det en minskning av antalet studerande med drygt 4
procent. Andelen studerande över 45 år har dock ökat. Särskilt stor har
ökningen varit för personer över 55 år.
Studerande inom gymnasial vuxenutbildning och påbyggnads-
utbildning slutförde sina studier i högre grad än studerande inom grund-
läggande vuxenutbildning. Många studerande inom grundläggande
vuxenutbildning har individuella mål med sina studier på en lägre nivå än
vad som ger betyg vid kursens slut vilket kan förklara vissa av
studieavbrotten.
Av en utvärdering framgår bl.a. att kommuner, som i relation till
folkmängden hade ett litet antal kursdeltagare i vuxenutbildningen
höstterminen 1996, har satsat mer på kunskapslyftet än kommuner som
redan innan kunskapslyftet startade hade en stor satsning på vuxen-
utbildning. Vidare visar utvärderingen att kommuner som hade en högre
andel kortutbildade i befolkningen har ökat antalet kursdeltagare inom
gymnasial komvux mer än kommuner med fler högutbildade.
Andelen studerande med Mycket väl godkänd i betyg har ökat under
läsåret 2000/01. Kvinnorna har i genomsnitt högre betyg än männen.
Läsåret 2000/01 hade 10,3 procentenheter fler kvinnor än män betygen
Väl godkänd och Mycket väl godkänd.
Den kommunala vuxenutbildningen har utvecklats mot en ökad
individualisering och flexibilitet och därmed också ökat möjligheterna
för personlig måluppfyllelse.
Målen för de olika skolformerna inom vuxenutbildningen anges i skol-
lagen (1985:1100) och i läroplanen för de frivilliga skolformerna (Lpf
94) samt i vissa fall i programmål och kursplaner. Den kommunala
vuxenutbildningen (komvux) består av grundläggande och gymnasial
vuxenutbildning samt påbyggnadsutbildning. Med de studerandes
tidigare utbildning och livserfarenhet som utgångspunkt skall utbild-
ningen fördjupa och utveckla de studerandes kunskaper som grund för
yrkesverksamhet, fortsatta studier och för deltagande i samhällslivet.
Grundläggande vuxenutbildning syftar till att ge vuxna kunskaper och
färdigheter motsvarande grundskolenivå som de behöver för att delta i
samhälls- och arbetsliv och till att lägga en grund för fortsatta studier.
Enligt skollagen är grundläggande vuxenutbildning en rättighet för vuxna
106
över 20 år som saknar sådana färdigheter som normalt uppnås i grund-
skolan. Varje kommun är skyldig att aktivt verka för att nå dem som har
rätt till grundläggande vuxenutbildning och motivera dem att delta.
Gymnasial vuxenutbildning syftar till att erbjuda vuxna kunskaper och
färdigheter på en nivå som motsvarar den som utbildning i gymnasie-
skolan skall ge. Varje kommun har skyldighet att informera om möjlig-
heterna till gymnasial vuxenutbildning samt att verka för att vuxna deltar
i sådan utbildning. Kommunerna skall sträva efter att utbildningen så
långt det är möjligt svarar mot individens efterfrågan och behov. En
person är behörig att delta i utbildningen från och med andra kalender-
halvåret personen fyller 20 år, eller efter avslutad gymnasieskola.
Påbyggnadsutbildningar syftar till att ge vuxna utbildning som leder
till en ny nivå inom deras yrke eller till ett nytt yrke.
Kunskapslyftet är en satsning inom den kommunala vuxenutbildningen
och folkhögskolan som inleddes den 1 juli 1997 och pågår till och med
2002. Målen är dels att bidra till ökad jämlikhet, jämställdhet och
minskade utbildningsklyftor, dels att skapa ekonomisk tillväxt genom
ökad tillgång på kvalificerad arbetskraft. Satsningen skall dessutom bidra
till att utveckla och förnya vuxenutbildningen så att den bättre anpassas
till de krav som individ, arbetsliv och samhälle ställer.
Av det totala antalet studerande vid kommunal vuxenutbildning var 46
procent registrerade hos Arbetsförmedlingen i samband med kursstart
våren 2001.
Sedan kunskapslyftet startade har den kommunala vuxenutbildningen
utvecklats mot en ökad individualisering och en ökad flexibilitet och där-
med också ökade möjligheter för personlig måluppfyllelse.
Gymnasial vuxenutbildning inklusive kunskapslyftet
Skolverket följer varje halvår upp och rapporterar om den kvantitativa ut-
vecklingen av den gymnasiala vuxenutbildningen, inklusive kunskaps-
lyftet. Rapporten för våren 2001 visar att under läsåren 1997/98 och
1998/99 avslutade 291 315 personer studier på gymnasial nivå.
Rapporten visar att män i högre grad var arbetslösa eller deltog i en
AMS-åtgärd och i lägre grad i sysselsättning jämfört med kvinnor efter
avslutade studier. Studerande med högre utbildningsbakgrund återfanns i
större utsträckning än andra i högskoleregistret och i Statistiska central-
byråns sysselsättningsregister. Våren 2001 var andelen studerande med
tidigare högst tvåårig gymnasieutbildning 58 procent. Utbildningsbak-
grunden hos de studerande skiljer sig mellan olika kommungrupper. I
storstäder, större städer och förortskommuner genomfördes mellan 49
och 57 procent av studierna av studerande med högst tvåårig gymnasial
utbildning, medan motsvarande andel i övriga kommungrupper låg
mellan 59 och 66 procent.
En rapport från Inregia AB, Hur har kunskapslyftet påverkat komvux?,
som publicerades i juli 2001 visar att kommuner som hade ett lågt antal
kursdeltagare i förhållande till folkmängden 1996 har satsat mer på
Skr. 2001/02:102
107
kunskapslyftet än kommuner som redan innan kunskapslyftet startade
hade ett högt antal studerande. Vidare visar rapporten att kommuner som
hade en högre andel kortutbildade i befolkningen ökat antalet kursdel-
tagare inom gymnasial komvux mer än kommuner med fler högut-
bildade. Rapporten visar också att ju större andel av befolkningen i
åldrarna 20-24 år en kommun har, desto större satsning görs på
teoretiska ämnen. Kommuner där andelen kortutbildade var stor ökade
sin satsning på yrkeskurser och högskoleförberedande ämnen. Sedan
kunskapslyftet startade har andelen kursdeltagare som läser teoretiska
ämnen minskat och andelen som läser yrkesinriktade ämnen ökat.
Förändringen av ämnessammansättningen kan hänga samman med att
kunskapslyftet har nått andra målgrupper än de som komvux traditionellt
når.
En studie gjord av Umeå universitet, Inflöde och varaktighet som
arbetssökande efter avslutad utbildning -deltagare i kunskapslyftet och
arbetsmarknadsutbildning, höstterminen 1997, som publicerades 2001
visar att studerande inom komvux jämfört med deltagare i arbetsmark-
nadsutbildning i lägre grad var arbetslösa efter studierna.
Landstingens gymnasiala vuxenutbildning håller successivt på att föras
över till kommunerna och omfattade våren 2001 mindre än en procent av
verksamheten.
Påbyggnadsutbildning
När de nationella gymnasieprogrammen skapades i början av 1990-talet
överfördes ett antal specialkurser inom gymnasieskolan till en särskild
studieform som fått den samlade benämningen påbyggnadsutbildning.
Läsåret 2000/01 anordnade 140 kommuner kurser inom påbyggnadsut-
bildning. Föregående läsår var motsvarande siffra 143 kommuner.
Knappt 14 procent av kursdeltagarna läste datorkunskap som därmed var
den populäraste kursen. Andelen män i påbyggnadsutbildning var knappt
50 procent.
Skr. 2001/02:102
108
Skr. 2001/02:102
Studieresultat och studieavbrott
Tabell 5.10 Kursdeltagare1 som slutfört, avbrutit eller fortsätter
utbildningen.
Procentuell andel
|
Läsåret 1996/97 |
Läsåret 1997/98 |
Läsåret 1998/99 |
Läsåret |
Läsåret 2000/01 | |
|
Antal kursdeltagare totalt |
1 214 347 |
1 757 767 |
1 958 255 |
1 702 118 |
1 604 404 |
|
Kursdeltagare som slutfört | |||||
|
kurs | |||||
|
Grundläggande vuxenutbildning |
54 |
58 |
56 |
56 |
58 |
|
Gymnasial vuxenutbildning |
77 |
78 |
79 |
78 |
76 |
|
Påbyggnadsutbildning |
80 |
85 |
82 |
86 |
85 |
|
Kursdeltagare som avbrutit | |||||
|
kurs | |||||
|
Grundläggande vuxenutbildning |
25 |
25 |
29 |
30 |
31 |
|
Gymnasial vuxenutbildning |
16 |
15 |
15 |
16 |
16 |
|
Påbyggnadsutbildning |
8 |
12 |
12 |
8 |
9 |
|
Kursdeltagare som fortsätter | |||||
|
kurs inom | |||||
|
Grundläggande vuxenutbildning |
21 |
16 |
16 |
14 |
11 |
|
Gymnasial vuxenutbildning |
6 |
7 |
6 |
7 |
8 |
|
Påbyggnadsutbildning |
12 |
3 |
6 |
6 |
7 |
Källa. Skolverket
'Med kursdeltagare avses antalet personer som deltagit i varje kurs. En studerande kan
således utgöra flera kursdeltagare. Observera att tabellen är korrigerad i jämförelse med skr
1999/2000:102.
Det finns en fortsatt tendens att studerande inom grundläggande vuxen-
utbildning i högre utsträckning än studerande inom gymnasial vuxen-
utbildning och påbyggnadsutbildning avbryter sina kurser. Kursavbrott är
emellertid inte bara negativa. Som kursavbrott räknas även när kurs-
deltagare byter till en annan kurs därför att de påbörjat en kurs på en för
hög eller för låg nivå i förhållande till sina förkunskaper. Ytterligare en
anledning till kursavbrott är att den studerande fått arbete.
Andelen studieavbrott är större för män än för kvinnor. Studerande
under 30 år hade en högre avbrottsfrekvens jämfört med studerande över
30 år. Detsamma gäller för studerande med okänd utbildningsbakgrund.
109
Skr. 2001/02:102
Tabell 5.11 Betyg i slutförda kurser på gymnasial nivå
Procentuell andel uppdelad på kön
|
Icke |
Godkänd |
Väl godkänd |
Mycket |
TOTALT | |
|
1996/97 | |||||
|
Män |
10 |
43 |
35 |
13 |
227 322 |
|
Kvinnor |
6 |
39 |
40 |
15 |
447 569 |
|
1991/98 | |||||
|
Män |
10 |
41 |
34 |
15 |
319 240 |
|
Kvinnor |
6 |
37 |
41 |
17 |
664 306 |
|
1998/99 | |||||
|
Män |
10 |
38 |
35 |
17 |
351 861 |
|
Kvinnor |
6 |
34 |
41 |
20 |
779 831 |
|
1999/2000 | |||||
|
Män |
10 |
37 |
35 |
18 |
297 007 |
|
Kvinnor |
6 |
32 |
41 |
22 |
664 672 |
|
2000/01 | |||||
|
Män |
10 |
37 |
34 |
19 |
337 614 |
|
Kvinnor |
5 |
31 |
40 |
24 |
747 300 |
Källa-, Skolverket
‘Totalt antal kursdeltagare med målrelaterade betyg. Uppgift om betyg har inte rapporterats
in för ca 19 procent av de studerande som slutfört kurs. Observera att tabellen är korrigerad i
jämförelse med skr 1999/2000:102.
Sedan läsåret 1994/95 har de studerande fått betyg enligt det mål-
relaterade systemet. Det kan dock fortfarande förekomma att vuxen-
studerande som så önskar får betyg enligt äldre föreskrifter.
Antalet studerande som uppnått betyget Mycket väl godkänd har under
läsåret 2000/01 fortsatt att öka, något mer för kvinnorna än för männen.
Däremot har antalet studerande som uppnått betyget Väl godkänd
minskat, detta gäller både för kvinnor och för män. En liten minskning
har också noterats för antalet kvinnor som fick betygen Icke godkänd och
Godkänd.
Kvinnorna har liksom i grund- och gymnasieskolan i genomsnitt högre
betyg än männen. Läsåret 2000/01 hade 11 procentenheter fler kvinnor
än män betygen Väl godkänd och Mycket väl godkänd.
Lärartäthet och personalkompetens
Tabell 5.12 Lärartäthet och personalkompetens i komvux läsåret 1996/97 -
2000/01
Antal lärare
|
Läsåret |
Läsåret |
Läsåret |
Läsåret 1999/00 |
Läsåret | |
|
Tjänstgörande |
10 462 |
12 600 |
14 128 |
12 738 |
11 146 |
|
Omräknat till |
5 924 |
7 662 |
8 773 |
8 059 |
7 155 |
|
heltidstjänster |
85 % |
80% |
74% |
76 % |
73 % |
utbildning______
Källa: Skolverket
Antalet lärare i komvux har minskat sedan läsåret 1998/99. En orsak till
minskningen kan enligt Skolverket vara att kommunerna genomfört
mindre verksamhet inom den gymnasiala vuxenutbildningen, inklusive
kunskapslyftet, jämfört med läsåret 1998/99. Det finns en risk att de
110
inrapporterade uppgifterna från externa utbildningsanordnare inte är
kompletta.
Andelen lärare med pedagogisk utbildning inom kommunal vuxen-
utbildning har efter en svag ökning läsåret 1999/2000 fortsatt att minska.
En förklaring till minskningen kan vara den rådande bristen på utbildade
lärare inom alla skolformer.
Skr. 2001/02:102
Kostnader
Den totala kostnaden för den kommunala vuxenutbildningen uppgick
2000 till 6,4 miljarder kronor, vilket är en minskning med cirka 3 procent
jämfört med 1999. Av de 6,4 miljarderna utgjorde knappt 2 miljarder
ersättningar till andra utbildningsanordnare, inklusive andra kommuner,
än hemkommunen. Kommunernas genomsnittliga kostnad per studerande
var 33 400 kronor, vilket är en ökning med drygt 5 procent jämfört med
1999.
Genom det särskilt riktade stadsbidraget inom ramen för kunskaps-
lyftet betalade regeringen ut 3,4 miljarder kronor till kommunerna under
2000. Staten har fördelat statsbidrag, motsvarande knappt 92 000 heltids-
platser för 2001. För platser därutöver utbetalas inget statsbidrag.
Inom ramen för kunskapslyftet avsatte regeringen medel motsvarande
högst 5 000 platser för grundläggande vuxenutbildning. Sådant stöd ut-
betalades under våren 2001 till 63 kommuner, vilket motsvarar 2 817
platser. För att få del av medlen skall kommunen först med egna medel
finansiera en utökning om 10 procent som överstiger den av Skolverket
tidigare fastställda basorganisationen.
Prestationer
Läsåret 2000/01 studerade knappt 6 procent av befolkningen i åldrama
20-64 år i kommunal vuxenutbildning. Antalet studerande uppgick till
317 206 personer vilket innebär en minskning med 4,5 procent jämfört
med föregående läsår. Minskningen kan vara en effekt av en bättre
arbetsmarknad och av att kommunerna anpassat sin utbildningsvolymen
till minskade statsbidrag.
Jämfört med de två föregående läsåren har andelen ungdomar minskat
något samtidigt som andelen studerande över 45 år ökat. Särskilt stor har
ökningen varit för studerande över 55 år. För denna grupp har en ökning
skett med drygt 42 procent.
111
Skr. 2001/02:102
Tabell 5.13 Antal studerande1 i komvux på olika nivåer läsåret 1996/97-
2OOO/O1
Antal
|
Läsåret |
Läsåret 1997/98 |
Läsåret 1998/99 |
Läsåret |
Läsåret | |
|
Grundläggande |
47 422 |
48 643 |
45 633 |
42 273 |
37 318 |
|
vuxenutbildning | |||||
|
Gymnasial |
177 732 |
266 160 |
297 698 |
282 072 |
271 618 |
|
vuxenutbildning | |||||
|
Påbyggnadsutbildning |
11974 |
8 519 |
7 539 |
7 719 |
8 270 |
|
Samtliga nivåer |
237 128 |
323 322 |
350 870 |
332 064 |
317 206 |
Källa-, Skolverket.
'Med studerande avses en fysisk person som deltar i en eller flera kurser. Observera att
tabellen är korrigerad i jämförelse med skr. 1999/2000:102.
Sedan 1996/97 har den gymnasiala vuxenutbildningen ökat med 53
procent. En förklaring till den stora ökningen är statens satsning på kun-
skapslyftet som startade hösten 1997. Grundläggande vuxenutbildning
och påbyggnadsutbildning har under samma period minskat med 21 res-
pektive 31 procent. Antalet deltagare i påbyggnadsutbildning har dock
ökat det senaste läsåret. Sammantaget har den kommunala vuxenut-
bildningen ökat med knappt 34 procent.
Våren 2001 upphandlade kommunerna 28,4 procent av all utbildning
hos andra utbildningsanordnare än kommuner och landsting, vilket var
en ökning med 3 procentenheter jämfört med våren 2000.
5.3.2 Vuxenutbildning för utvecklingsstörda
Andelen studerande i särvux läsåret 2000/01 var 4 335 personer. Under
de senaste fem åren har antalet studerande ökat med drygt 11 procent.
Majoriteten av deltagarna fanns på grundsärskolenivå. Antalet lärare har
minskat något jämfört med tidigare år. Däremot har andelen lärare med
specialpedagogisk utbildning ökat något. Kommunernas totala kostnad
för särvux har ökat något jämfört med föregående läsår.
Vuxenutbildning för utvecklingsstörda syftar till att erbjuda vuxna
utvecklingsstörda kunskaper och färdigheter motsvarande dem som ung-
domar kan få i den obligatoriska särskolan och på de nationella eller
specialutformade programmen i gymnasiesärskolan.
Kommunerna är sedan läsåret 1996/97 huvudmän för särvux och skall
sträva efter att erbjuda utbildning som svarar mot behov och efterfrågan
samt informera om möjligheterna till särvux. Det finns inte någon rättig-
het för den enskilde att delta i särvux liknande den som finns för grund-
läggande vuxenutbildning.
112
Huvuddelen av verksamheten i särvux ligger på grundsärskole- och
träningsskolnivå.
Antalet studerande i särvux läsåret 2000/01 var 4 335. Detta är en ök-
ning med 62 procent sedan läsåret 1992/93. Könsfördelningen bland de
studerande är jämn.
Personaltäthet och personalkompetens
Antalet tjänstgörande lärare i särvux läsåret 2000/01 var 385, vilket är i
stort sett oförändrat sedan föregående läsår. Av lärarna var det 87 procent
som hade pedagogisk utbildning. Jämfört med föregående läsår var det
en minskning med 3 procentenheter. Andelen lärare med special-
pedagogisk utbildning ökade något jämfört med föregående läsår och var
läsåret 2000/01 knappt 57 procent. Lärartätheten omräknat till heltids-
tjänster per 100 studerande var 5,3 läsåret 2000/01. Lärartätheten har
varierat mellan 5 och 6 lärare per 100 studerande de senaste åren.
Skr. 2001/02:102
Kommunernas totala kostnad för särvux uppgick kalenderåret 2000 till
109 miljoner kronor, en ökning från 1999 med knappt 2 procent. Kost-
naden per studerande uppgick till 25 700 kronor, vilket var en liten ök-
ning jämfört med föregående år. Av dessa medel utgjorde 70 procent
undervisningskostnad.
Tabell 5.14 Antal studerande i särvux på olika nivåer läsåren 1996/97-
2000/01 och procentuell andel kvinnor läsåret 2000/01
Antal
|
Läsåret 1996/97 |
Läsåret |
Läsåret |
Läsåret |
Läsåret |
varav | |
|
Träningsskolenivå |
1 442 |
1 494 |
1 480 |
1 423 |
1 518 |
45 |
|
Grundsärskolenivå |
2 066 |
1 918 |
2 004 |
2 067 |
2 037 |
51 |
|
Gymnasiesärskolenivå |
389 |
585 |
653 |
688 |
780 |
50 |
|
Samtliga nivåer |
3 897 |
3 997 |
4 137 |
4178 |
4 335 |
49 |
Källa: Skolverket
Läsåret 2000/01 anordnade 202 kommuner särvux. Föregående läsår var
motsvarande siffra 203 kommuner. Av de 4 335 deltagarna gick
majoriteten på grundsärskolenivå. I genomsnitt fick varje studerande
läsåret 2000/01 undervisning motsvarande 2,4 elevtimmar per vecka. Det
genomsnittliga antalet deltagare per undervisningsgrupp är 2,5 personer.
På träningsskolnivå är det vanligt med enskild undervisning, vilket bidrar
till att genomsnittet blir så lågt. För särvux finns ingen rapportering om
betyg och studieavbrott.
113
5.3.3 Svenskundervisning för invandrare
Skr. 2001/02:102
Antalet studerande i sfi var 37 322 under läsåret 2000/01. Jämfört med
föregående läsår innebär det en ökning med 9 procent. Kommunernas
totala kostnader för sfi 2000 har ökat med ca 84 miljoner kronor jämfört
med 1999, vilket är en ökning med 14 procent. De flesta kommuner
anordnar svenska för invandrare i egen regi, oftast i anslutning till den
kommunala vuxenutbildningen. Andelen kommuner som lägger ut
verksamheten på annan anordnare, t.ex. folkhögskola eller studieförbund
fortsätter att öka svagt. Antalet lärare omräknat till heltidstjänster har
minskat något jämfört med föregående läsår. Läsåret 2000/01 hade 80
procent av lärama pedagogisk utbildning, vilket är en liten minskning
jämfört med föregående läsår. Många lärare inom svenska för invandrare
saknar utbildning i svenska som andraspråk.
Svenskundervisning för invandrare (sfi) skall enligt skollagen
(1995:1100) ge vuxna invandrare grundläggande kunskaper i svenska
språket och om det svenska samhället.
Varje kommun är skyldig att erbjuda sfi till vuxna invandrare som
saknar grundläggande kunskaper i svenska språket från och med andra
halvåret det år de fyller sexton. Sfi är en skolform där de studerande kan
börja och sluta utbildningen när som helst under året. Kommunerna är
skyldiga att erbjuda sfi senast inom tre månader från det att invandraren
folkbokförts i en kommun. Riktvärdet för undervisningens omfattning i
tid är 525 timmar.
Riktvärdet (525 timmar) för undervisningens omfattning får under- eller
överskridas beroende på hur mycket undervisning den studerande
bedöms behöva för att uppnå de kunskapsmål som anges i kursplanen för
sfi. Eftersom deltagaren böljar studierna på sin språkliga nivå och
avslutar dem när målen för utbildningen har uppnåtts, kan studietiden
variera kraftigt. För att bedöma resultaten i sfi måste därför en grupp
studerande som börjat under samma tidsperiod följas under relativt lång
tidsperiod.
Skolverket har av regeringen fått i uppdrag att utarbeta förslag till nya
kursplaner för sfi samt stödja projekt rörande nya samarbetsformer
mellan sfi och andra aktörer inom verksamheten för integration av
invandrare.
Skolverket skall vidare, i samråd med Högskoleverket och Svenska
Kommunförbundet, undersöka hur sfi för högutbildade invandrare kan
anordnas i högskolemiljö.
114
|
Tabell 5.15 Studieresultat i sfi Procentuell andel |
Skr. 2001/02:102 | ||
|
Studieresultat läsår 2000/01 för deltagare |
Läsåret 1998/99 |
Läsåret 1999/00 |
Läsåret |
|
Avslutat med sfi-nivå |
37 |
29 |
12 |
|
Avslutat utan sfi-nivå |
6 |
4 |
1 |
|
Avbrutit utbildningen |
46 |
45 |
25 |
|
Fortsätter utbildningen |
10 |
22 |
62 |
Källa. Skolverket
Resultaten i tabellen visar studieresultat läsåret 2000/01 beroende på
studietidens längd. Ju längre tid sedan studierna påbörjades desto fler
studerande uppnår sfi-nivån.
Många avbryter sin utbildning i sfi för att återuppta studierna senare.
Skälen till avbrotten kan bl.a. vara arbete, andra studier, sjukdom eller
barnledighet. I nästan hälften av avbrotten är orsaken inte känd eller
registrerad.
Invandrare med den allra kortaste tidigare utbildningen måste i
allmänhet delta i läs- och skrivinlärning inom grundläggande vuxen-
utbildning parallellt med sina sfi-studier eller innan de påbörjar dessa.
Läsåret 2000/01 hade 22 procent av de studerande högst 6 års tidigare
skolutbildning. Nationella prov i sfi utarbetas årligen som stöd för
lärarnas bedömning av de studerandes studieprestationer.
Personal
Antalet lärare omräknat till heltidstjänster läsåret 2000/01 var 1 123,
vilket är i stort sett oförändrat jämfört med föregående läsår.
Av lärarna hade 80 procent en pedagogisk utbildning läsåret 2000/01,
vilket är något lägre än läsåret 1999/2000. Många lärare saknar dock
utbildning i svenska som andraspråk. Inom sfi, som bedrivs i kommunal
regi, är andelen lärare med pedagogisk utbildning något högre än inom
övrig vuxenutbildning. I verksamhet, som lagts ut på annan anordnare än
kommunen, är andelen däremot lägre än inom övrig vuxenutbildning.
Skolverket har av regeringen fått i uppdrag att utveckla ämnes-
kompetensen hos lärare inom sfi.
Kommunernas totala kostnader för sfi 2000 var 687 miljoner kronor,
vilket är en ökning med cirka 84 miljoner kronor jämfört med 1999.
115
Diagram 5.9 Kostnad per heltidsstuderande och antal heltidsstuderande,
1995- 2000
Kostnader per antal
Skr. 2001/02:102
50 000
45 000
40 000
35 000
30 000
25 000
20 000
15 000
10 000
5 000
0
1995 1996 1997 1998 1999 2000
—♦— Antal heltidsstuderande
-----Kostnad per
heltidsstuderande
Källa. Skolverket
Anm. För att få fram antalet heltidsstuderande för varje kommun har de studerandes timmar
summerats och dividerats med 425.
Antalet heltidsstuderande 2000 var 15 373. Jämfört med 1995 var mot-
svarande siffra 39 084. Kostnaden per heltidsstuderande uppgick 2000
till 44 700. Motsvarande siffra 1995 var 21 693. I takt med att antalet
heltidsstuderande har minskat har kostnaderna ökat. Detta beror till viss
del på att de fasta kostnaderna ska fördelas på färre heltidsstuderande.
Antalet studerande i sfi läsåret 2000/01 var 37 322. Jämfört med
föregående läsår innebär det en ökning med 9 procent. Samtidigt har
Integrationsverket redovisat att antalet invandrare som varit relativt
konstant under ett antal år har ökat kraftigt mellan åren 1999-2000.
Andelen kvinnor läsåret 2000/01 var 60 procent. Drygt 33 procent av sfi-
deltagama var flyktingar.
Antalet kommuner som anordnade sfi under läsåret 2000/01 var 242.
Denna siffra har under flera år varit sjunkande men har nu avstannat.
Även läsåret 1999/2000 anordnade 242 kommuner sfi.
Flertalet kommuner anordnar sfi i egen regi, oftast i anslutning till den
kommunala vuxenutbildningen. Andelen kommuner som lägger ut
verksamheten på annan anordnare, t.ex. folkhögskola, studieförbund eller
privata utbildningsanordnare fortsätter att öka svagt och uppgick läsåret
2000/01 till drygt 10 procent.
Det är inte ovanligt att personer som deltar i sfi samtidigt deltar i
grundläggande vuxenutbildning. I sådana fall händer det att kommunerna
redovisar hela kursen som grundläggande vuxenutbildning. Följden av
detta blir en viss underrapportering av antalet studerande och elevtimmar
i sfi.
116
Skr. 2001/02:102
Kommunal indelning
Under 2001 har inga förändringar skett i antalet kommuner och landsting
utan antalet uppgår till 289 kommuner och 20 landsting. Under året har
regeringen beslutat att Knivsta kommun bryts ur Uppsala kommun
fr.o.m. 1 januari 2003.
Kommunala uppgifter
Under 2001 lade regeringen fram en proposition rörande den pågående
försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning. I proposi-
tionen anges att försöksverksamheten bör fortsätta t.o.m. 2006 samt att
alla län i landet skall få bilda s.k. samordningsorgan som då de bildas kan
ta över en del uppgifter från länsstyrelserna.
Samverkan
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet genomförde 2000
en inventering av samverkan i kommuner och landsting. Totalt fanns det
ca 650 olika samverkansprojekt där samverkan mellan kommuner
dominerar. Undersökningen visade att samverkan ökat under den senare
delen av 1990-talet. Antalet kommunalförbund har fördubblats under en
sjuårsperiod. Samverkan sker så gott som inom alla verksamhetsområden
även om kollektivtrafik, kultur och fritid samt övergripande samverkan
dominerar. Företrädesvis sker samverkan inom det egna länet även om
det också finns flera exempel på gränsöverskridande samverkan.
Rekryteringsproblem av förtroendevalda och medborgarnas uppdrags-
villighet
Kommundemokratikommittén har i sitt huvudbetänkande Att vara med
på riktigt - demokratiutveckling i kommuner och landsting (SOU
2001:48) presenterat en rad studier angående den kommunala demo-
kratin. En undersökningar handlar om medborgarnas uppdragsvillighet i
åldersgruppen 18-74 år. Av studien framgår att många i denna ålders-
117
troendeuppdrag (16 procent av de boende i Sverige 2000, för landsting är
motsvarande siffra 12 procent).
Medborgarnas uppdragsvillighet för kommunala förtroendeuppdrag
har varit i stort sett konstant sedan slutet av 1970-talet. De tilltagande
problem som partierna uppges ha med att rekrytera kandidater till
förtroendeuppdrag går således inte att förklara med att medborgarna har
blivit mindre uppdragsvilliga. Orsaken, menar Kommundemokratikom-
mittén, är snarare att partierna har färre medlemmar i dag än för tjugo år
sedan. Detta innebär i sin tur att antalet kandidater till kommunala för-
troendeuppdrag har sjunkit.
Bland dem som är negativa eller tveksamma till att åta sig kommunala
förtroendeuppdrag var det vanligaste skälet att man inte är tillräckligt
intresserade av kommunalpolitik (58 procent), det näst vanligaste skälet
att man inte är tillräckligt intresserad av partipolitik (42 procent) och det
tredje vanligaste att man inte är tillräckligt kunnig (39 procent). Vid en
jämförelse över tid visar det sig att andelen som uppger som skäl att de är
ointresserade av kommunalpolitik kontinuerligt har ökat, liksom andelen
som uppger som skäl att man inte vill binda sig vid ett parti. Däremot har
andelen som uppger att man är okunnig minskat, framförallt i jämförelse
med förhållandena i slutet av 1970-talet.
Att vara förtroendevald
Enligt Kommundemokratikommittén verkar det inte som om andelen
förtroendevalda på kommunal nivå som väljer att hoppa av sitt uppdrag
under pågående mandatperiod har ökat under den senaste tioårsperioden.
Vad som däremot ökat markant är den totala omsättningen av
förtroendevalda. Till stor del kan denna ökning emellertid hänföras till
avgångar i samband med valen och inte under mandatperioden.
Enligt en undersökning för Kommundemokratikommittén bland nya
förtroendevalda i 28 kommuner och i fyra landsting, anser cirka hälften
av de nya förtroendevalda att arbetsmängden är större och
svårighetsgraden högre än förväntat. En stor majoritet av de nya
politikerna i både kommuner och landsting är emellertid nöjda med att ha
blivit förtroendevalda. Hela 70 procent uppger också att de vill fortsätta
även nästa mandatperiod. Andelen som är nöjda respektive vill fortsätta
varierar emellertid mellan kommuner, kön m.m.
Två tredjedelar av de nya förtroendevalda fick introduktionsutbildning
i sitt partis och/eller sin kommuns regi. De nya förtroendevalda anser
själva att introduktionsutbildning generellt sett har mycket stor betydelse
för deras möjlighet att utföra sitt politiska arbete. I detta sammanhang
kan nämnas att det enligt en enkät från Statskontoret, som skickades ut
hösten 2001, fanns 66 kommuner respektive 12 landsting i vilka man har
någon planerad grund- och vidareutbildning av förtroendevalda som
löper under mandatperioden.
Skr. 2001/02:102
118
Skr. 2001/02:102
Uppföljningssystem
Regeringen har givit Statskontoret i uppdrag att skapa ett system för
kontinuerlig nationell uppföljning av väsentliga nyckeltal vad gäller
samtliga kommuners och landstings organisations-, styr- och verk-
samhetsformer liksom väsentliga nyckeltal vad gäller demokrati och
rättssäkerhet i samtliga kommuner och landsting (In98/1166/KL,
Ju2000/3066/D). Uppföljningssystemet syftar bland annat till att under-
lätta för staten att kontinuerligt kunna följa kommunernas och
landstingens förnyelsearbete och att ge indikationer på utvecklingen när
det gäller demokrati och rättssäkerhet. Statskontoret har i februari 2002
inkommit med en delrapport som bland annat innehåller en beskrivning
av hur ett uppföljningssystem skulle kunna se ut, vilka variabler som
skulle kunna användas osv. En slutredovisning av uppdraget skall ske i
maj 2002.
Som ett led i arbetet med att ta fram ett uppföljningssystem har Stats-
kontoret hösten 2001 skickat ut en enkät till samtliga kommuner och
ovan nämnda landsting. I enkäten fanns bland annat frågor rörande kom-
munernas och landstingens kontakter med medborgarna.
Service
År 2001 hade 51 kommuner ett eller flera medborgarkontor, dvs. en
kommunal organisation vars huvuduppgift är att lämna medborgarna
personlig service inom flera förvaltningsområden. När det gäller det
totala antalet medborgarkontor i landet har det inte skett någon större för-
ändring mellan 2001 och 1999. I 22 kommuner respektive sex landsting
fanns det en ”servicedeklaration” eller en ”serviceförbindelse” som redo-
visar kommunens service inom flera av kommunens eller landstingets
förvaltning. I 33 kommuner respektive sex landsting fanns en fastställd
rutin för att samla in, pröva och dokumentera klagomål på kommunens
eller landstingets service som gäller inom flera förvaltningar.
Dialog och delaktighet
Kommundemokratikommittén hade i uppdrag att utvärdera de försök
som gjorts med ungdomsråd. Kommitténs slutsats var att ungdomsråd
kan bidra till att öka ungdomars delaktighet och inflytande, men att de
inte utgör någon patentlösning på det problem som upplevs med
ungdomars brist på engagemang. Enligt Statskontorets enkät 2001 hade
163 kommuner råd, fokusgrupp eller liknande för ungdomar och i 185
kommuner för någon annan grupp av medborgare. Ett annat sätt att nå ut
till medborgarna kan vara genom särskilda möten. I 178 kommuner hade
kommunen eller kommunpolitiker återkommande möten med med-
borgare i särskild form, t.ex. debattkvällar, ting eller frågestunder. Lik-
nande möten hölls återkommande i 16 landsting.
119
Kommundemokratikommittén hade också i uppgift att utvärdera de
försök som gjorts med medborgarpaneler. Kommittén fann att de var
ytterligare en kanal för medborgerligt deltagande, vilket regeringen också
lyfter fram i demokratipropositionen. I 15 kommuner respektive i två
landsting hade man 2001 någon medborgarpanel för undersökning eller
samråd. Medborgarpanel definierades som ett representativt urval av
medborgare som kommunen använder för att samla in synpunkter inom
ett flertal områden. I Kommundemokratikommitténs undersökning av
medborgarnas uppdragsvillighet uppgav 47 procent av de tillfrågade att
de skulle kunna tänka sig att tacka ja till att delta i en medborgarpanel i
en kommun. Enligt kommittén är emellertid det faktiska deltagandet i de
svenska medborgarpanelema betydligt lägre. I regel deltar knappt tio
procent av dem som blir tillfrågade.
Brukarinflytande kan också vara ett sätt att öka medborgarnas
möjligheter att utöva inflytande över det gemensamma. I en kartläggning
av brukarinflytandet som gjordes 2001 (Ds 2001:34) framkommer att
olika former av brukarinflytande har blivit allt vanligare i framför allt
den kommunala verksamheten. I mer än 90 procent av alla kommuner
finns i dag någon form av brukarinflytande, t.ex. i form av samråd med
brukare eller självförvaltningsorgan. Villigheten att ta på sig ett brukar-
uppdrag är också relativt hög (34 procent enligt Kommundemokrati-
kommitténs undersökning).
Demokratibokslut kan vara ett sätt att underlätta granskning och
värdering av de demokratiska förhållandena, bland annat kommunens
eller landstingets relation till medborgarna. Kommundemokratikom-
mittén ansåg att demokratiutvecklingen kan främjas genom regelbundna
demokratiredo visningar. Hösten 2001 planerade fem kommuner och ett
landsting demokratibokslut för 2001.
Ibland kan en kommun eller ett landsting välja att avsätta särskilda
resurser och/eller en funktion för att arbeta med demokratiutveckling. Av
Statskontorets enkät framgår att det i 113 kommuner respektive 15
landsting fanns en särskild person, funktion eller beredning för arbete
med demokratifrågor. Det var således relativt sett vanligare med en sådan
funktion i landstingen. I 57 kommuner och åtta landsting hade
kommunen eller landstinget särskilda medel avsatta för arbete med
demokratifrågor.
Informationstekniken framhålls ofta som ett verktyg för att stimulera och
underlätta ett deltagande i den politiska processen. Den kan exempelvis
göra det lättare både att söka och förmedla information; den kan
underlätta möjligheterna att föra diskussioner mellan förtroendevalda och
kommunmedlemmar, samt mellan förtroendevalda respektive kommun-
medlemmar sinsemellan. Informationstekniken kan också underlätta
genomförandet av olika former av röstning, t.ex. via enkäter, rådslag och
Skr. 2001/02:102
120
opinionsundersökningar, och i förlängningen också i val och folkom-
röstningar.
Enligt en undersökning, som presenterats av Kommundemokrati-
kommittén finns det en allmänt positiv syn på informationsteknikens
betydelse för demokratin. Mer än 80 procent av respondentema, dvs.
ordförandena i kommunstyrelser, instämmer i att tekniken har potential
att utveckla demokratin på sikt. De flesta är positiva till att använda
Internet inte bara för information utan också för en aktiv kommunikation
med kommunmedlemmarna. Den viktigaste invändningen är att
tillgången till tekniken är ojämlikt fördelad bland medborgarna.
Förekomsten av demokratiska resurser på kommunernas webbplatser
har också undersökts. Undersökningarna visar att de förtroendevaldas
positiva inställning till informationsteknikens demokratiska potential inte
återspeglas i de resurser som finns tillgängliga på kommunernas webb-
platser (Åström & Brodin, 2001 och Sveriges kommunaltjänstemanna-
förbund, 2001).
När det gäller att underlätta tillgången till information har stora steg
tagits under de senaste åren. Alla kommuner och landsting har nu egna
webbplatser. Omfattning och kvalitet på dessa webbplatser varierar
emellertid betydligt. I många kommuner har tonvikten lagts på offentlig
service. Enligt SKTF visar deras undersökning att kommunerna är bättre
på att tillhandahålla service i olika former än vad de är på att utveckla
medborgardialogen och låta kommunmedlemmarna ta del av och delta i
kommunens beslutsprocesser.
Undersökningarna visar vidare på att det bland annat finns information
om och kring kommunfullmäktiges sammanträden tillgänglig på
kommunernas webbplatser. Flertalet kommuner (75 procent enligt
Åström & Brodin, 70 procent enligt SKTF) informerar om tid och plats
för kommande fullmäktigesammanträden, medan det är betydligt färre
kommuner (45 procent enligt Åström och Brodin) som redovisar vad
som kommer att diskuteras på sammanträdet, genom att göra ärende-
listorna tillgängliga via webbplatsen. Bara ett fåtal kommuner redovisar
vad ärendena handlar om. Efter sammanträdena informerar drygt hälften
av kommunerna om vad som beslutats genom att göra protokollen till-
gängliga.
När det gäller att underlätta kommunikation är antalet tillgängliga
resurser mer begränsat. Flertalet kommuner (75 procent) har e-post-
adressen till kommunstyrelsens ordförande på sin webbplats. Många
kommuner visar också e-postadresser till ordföranden i samtliga styrelser
och nämnder, men det är betydligt färre kommuner som redovisar e-post-
adresser till alla förtroendevalda.
Ett betydligt mindre antal kommuner (14 procent) erbjuder någon form
av debattforum. Opinionsundersökningar och chattar förekommer endast
i mycket begränsad utsträckning. Endast sex av tio kommuner länkar till
de politiska partiernas lokala webbplatser, något som delvis beror på att
sådana saknas i flera kommuner.
När det gäller att underlätta olika former av röstning har endast ett fåtal
åtgärder vidtagits. Några kommuner och någon enstaka stadsdelsnämnd
har genomfört enklare former av enkäter och omröstningar.
Med utgångspunkt från olika undersökningar finner Kommundemo-
kratikommittén sammanfattningsvis att de praktiska åtgärderna när det
Skr. 2001/02:102
121
gäller att använda informationstekniken till stöd för de demokratiska pro-
cesserna i kommuner och landsting hittills har varit relativt begränsade.
De försök som startats har varit förhållandevis små och avgränsade och
inriktats mer på information än kommunikation och mer på att ge med-
borgarna service än på att underlätta deras möjligheter till inflytande.
Bland de förtroendevalda tycks det emellertid finnas en vilja att i allt
större utsträckning använda informationsteknik som ett redskap i de
demokratiska processerna.
Skr. 2001/02:102
122
Skr. 2001/02:102
Kollektivtrafik
Det övergripande målet för transportpolitiken är att säkerställa en
samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning
för medborgarna och näringslivet i hela landet.
Antalet resor med kollektivtrafiken har sammantaget legat relativt
konstant under senare år. Årligen utförs drygt en miljard resor med
kollektivtrafiken. Oroande är dock att andelen resor med kollektiv-
trafiken minskar. Den totala kostnaden för kollektivtrafiken uppgick
2000 till 17,6 miljarder kronor.
Färdtjänst
Enligt lagen om färdtjänst (1997:738) skall denna service bereda dem,
som på grund av varaktiga funktionshinder har väsentliga svårigheter att
förflytta sig på egen hand eller resa med allmänna kommunikations-
medel, möjlighet att resa med särskilt anordnade transporter.
Drygt 400 000 personer har tillstånd att använda färdtjänst. Andelen
färdtjänstberättigade har minskat något sedan början av 90-talet. Även
antalet resor har minskat. Vägverket har uppskattat att kommunernas
bruttokostnad för färdtjänsten uppgår till ca 2,5 miljarder kronor.
Ungefär tre fjärdedelar av kommunerna har i något avseende förändrat
regelverket för färdtjänsten i något avseende sedan den 1 januari 1998.
Hälften av kommunerna har infört en striktare tolkning av skälen för
tillstånd till färdtjänst och tillämpning av rätten till ledsagare.
Generellt sett fortsätter rationaliseringen av folkbiblioteksverksamheten.
Utvecklingen med en årlig minskning av antalet filialbibliotek har fort-
satt under 2000 samtidigt som antalet anställda och medieutbudet totalt
sett har minskat. Antalet besök vid landets huvudbibliotek ökade med
knappt en miljon under 2000. Även antalet medielån ökade. Allt färre
bibliotek och bibliotekarier ger service till ett ökat antal besökare och
låntagare och det finns en risk för att tillgängligheten till folkbibliotek
har försämrats för många människor. I första hand gäller det barn, äldre
och funktionshindrade för vilka närheten är väsentlig för tillgängligheten.
Sedan 1990 har det svenska folkbiblioteket minskat med sammanlagt
276 biblioteksfilialer och 29 bokbussar. Antalet integrerade bibliotek
123
fortsätter att öka. Av filialerna var 513 integrerade med skolbibliotek,
vilket är 13 fler än föregående år. Av huvudbiblioteken var 41 stycken
integrerade med skolbibliotek mot 39 förra året.
Under 2000 utförde personalen vid de kommunala folkbiblioteken
4 918 årsverken (alla tjänster omräknade till heltidstjänster), en ökning
jämfört med 1999. Även antalet årsverken utförda av bibliotekarier
ökade, från 2 304 till 2 357. Jämfört med 1998 innebär detta emellertid
en minskning. Antalet anställda har minskat något varje år under hela
1990-talet och fortsätter att minska. År 2000 uppgick antalet anställda
vid folkbiblioteken till 6 194 jämfört med 6 228 föregående år.
Storstadspolitikens övergripande mål är dels att ge storstadsregionerna
goda förutsättningar för långsiktigt hållbar tillväxt, dels att bryta den
sociala, etniska och diskriminerande segregationen i storstadsregionerna.
Under 2001 har ett lokalt utvecklingsavtal tecknats mellan staten och
Göteborgs kommun. I sammanlagt sju storstadskommuner omfattas nu
24 stadsdelar av lokala utvecklingsavtal. Därmed har samtliga storstads-
kommuner som erbjudits möjlighet att teckna lokala utvecklingsavtal
antagit erbjudandet. Statens beslutade insatser uppgår till drygt 923
miljoner kronor, varav 557 miljoner kronor avser 2001. Kommunerna har
redovisat en minst likvärdig kommunal prestation. De samlade resurserna
används målstyrt för insatser som redovisas i en lokal åtgärdsplan för
respektive stadsdel. Mer än 500 insatser pågick under 2001 inom de
lokala utvecklingsavtalen. Flera av insatserna har troligen en positiv in-
verkan på jämställdheten, exempelvis införandet av avgiftsfri deltidsför-
skola för 3-5 åringar. Vidare har flera stadsdelar insatser som riktar sig
särskilt till flickor eller kvinnor.
Regeringen har givit Integrationsverket i uppdrag att samordna en
nationell utvärdering av de lokala utvecklingsavtalen. Under 2001
lämnades två delrapporter Målområdesanalyser och indikatorer samt
Utvecklingen i storstadssatsningens 24 bostadsområden 1997-2000.
Rapporterna visar att utvecklingen i flera avseenden går i positiv rikt-
ning. Bland annat ökar sysselsättningen och behovet samt beroendet av
ekonomiskt bistånd avtar. I vilken utsträckning de storstadspolitiska in-
satserna bidragit till utvecklingen är enligt Integrationsverket för tidigt att
bedöma. Fortfarande är skillnaderna i levnadsvillkor stora mellan kom-
muner och mellan stadsdelar i samma kommun. Det storstadspolitiska
målet om att bryta segregationen tar tid att uppnå.
Skr. 2001/02:102
124
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 april 2002
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Thalén, Winberg, Ulvskog, Sahlin, Messing, Engqvist,
Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén, Ringhoim, Bodström, Karlsson
Föredragande: statsrådet Lövdén
Skr. 2001/02:102
Regeringen beslutar skrivelse 2001/02:102 Utvecklingen inom den
kommunala sektorn
125
Eländers Gotab 62790, Stockholm 2002