Motion till riksdagen
2001/02:Ub8
av Yvonne Andersson m.fl. (kd)

med anledning av prop. 2001/02:14 Hälsa, lärande och trygghet


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barns trygghet.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om föräldramedverkan i skolan.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den fysiska aktivitetens betydelse för barns hälsa och möjlighet till lärande.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkhälsa bland ungdomar.

Inledning

Vi kristdemokrater har länge arbetat för att främja elevhälsan och vi har vid ett flertal tillfällen lyft fram de stora brister som finns på detta område. Regeringens proposition Hälsa, lärande och trygghet är därför ett efterlängtat försök att ta ett helhetsgrepp kring elevhälsan och barnens arbetssituation i skolan. Förslagen innebär bland annat att eleverna i förskoleklassen ska inräknas i skolhälsovården, att en översyn ska göras av arbetsmiljölagen utifrån ett elevperspektiv samt att elevhälsa ska bli ett nytt verksamhetsområde i skolan. Det är positivt att regeringen gör en ansats till ett helhetsgrepp, men tyvärr utelämnas viktiga faktorer som påverkar barns hälsa och trygghet. Det är de bristerna som vi behandlar i denna motion.

Trygghet

Propositionen heter Hälsa, lärande och trygghet, men den saknar en analys av begreppet trygghet, vilket krävs för att se helheten. Att ha eller sakna trygghet påverkar såväl hälsan hos barn som deras möjligheter till lärande. Det torde därför vara tryggheten i barns uppväxtförhållanden som fokuseras i arbetet med att förbättra de grundläggande villkoren för lärande och hälsa. Att vi fokuserar på tryggheten innebär inte att vi utesluter värdet av att arbeta med hälsa och lärande. Ett sådant arbete kan i sin tur bidra till en tryggare situation för barnen. Det viktiga är att det är barnens upplevelse av trygghet och inte den vuxnes bedömningar som är avgörande. Barnens upplevelse måste sättas i centrum när frågor som dessa behandlas.

Vad krävs för att ett barn ska känna sig tryggt? Barn har ett stort behov av vuxenkontakt. I ett alltmer stressat samhälle anser sig de vuxna inte alltid ha tid att sitta ner och lyssna på barnen. Den elevvårdande personalen får allt oftare ta emot barnens uppdämda behov av gemenskap med vuxna och de fyller här en viktig roll. Vi menar dock att familjen är den avgörande faktorn för barnets trygghet även i skolmiljön, och skolans personal kan aldrig ersätta föräldrarna, bara komplettera. Det är därför viktigt att föräldrarna, som känner sitt barn bäst, alltid får utgöra en resurs i skolans arbete med den enskilda eleven. Ett barn som kommer från en trygg hemmiljö för med sig känslan av trygghet även till skolan. Är barnet otryggt hemma är det en omöjlighet för skolan att uppnå den nödvändiga trygghetskänslan. En politik för att främja trygghet i skolan kräver därför även en politik som stöder familjen och som ger föräldrarna mer tid med sina barn. För att förbättra möjligheter för föräldrarna att närvara i skolan vill vi dessutom införa ytterligare en kontaktdag.

Trygghet i skolan kräver även arbete mot all form av kränkande behandling inklusive arbete mot mobbning. Det är därför vi under en längre tid arbetat för en nationell kampanj mot mobbning, vilket regeringen nu genomför. Dessutom anser vi att samhället bör anta en nollvision mot mobbning.

Barns fysiska och psykiska hälsa

Barns hälsa har försämrats under de senaste åren, framför allt den psykiska. Allt fler utredningar visar att barn upplever sig stressade och plågas av huvudvärk och magont. Men även den fysiska hälsan försämras. Enligt Socialstyrelsen har andelen överviktiga 18-åringar ökat från 7 till 18 procent på 30 år och andelen ungdomar med fetma har ökat från 1 till 4 procent under samma period. Tidig övervikt ökar kraftigt riskerna för åldersdiabetes och hjärt- och kärlsjukdomar i framtiden. Att vända denna negativa trend är av avgörande betydelse för hela samhället i framtiden. En god hälsa är en förutsättning för en positiv lärande miljö.

Det är anmärkningsvärt att propositionen helt ignorerar den fysiska aktivitetens betydelse. Detta trots att rörelsens betydelse såväl för barnens hälsa som för den teoretiska inlärningen finns klart påvisad. Idrottens roll för elevernas hälsa bör lyftas fram. Antalet idrottstimmar i den svenska skolan är idag näst lägst i Europa. Fysisk aktivitet och rörelse måste genomsyra all skolans verksamhet. Den fysiska aktiviteten får inte enbart förekomma under idrottslektionerna utan även inom andra ämnen. Dessutom bör eleverna stimuleras att använda raster och håltimmar till olika former av fysisk aktivitet.

Regeringen lyfter i propositionen fram problemen med det ökande antalet sexuellt överförbara sjukdomar liksom det ökande användandet av alkohol och narkotika men ger inga förslag till lösningar. Under flera år har sex- och samlevnads- och ANT-undervisningen minskat på många skolor. Vi anser att en sådan undervisning bör bli obligatorisk. Skolhälsovården liksom kommunernas ungdomsmottagningar har här en unik kompetens som bör tas tillvara.

Vi stöder regeringens åsikt om skolhälsovårdens och elevvårdens stora betydelse för barns fysiska och psykiska hälsa. Vi har i ett flertal motioner påtalat bristen på elevvårds- och skolhälsovårdspersonal som ett stort problem. Försämringen av barns psykiska hälsa har pågått samtidigt som stora neddragningar gjorts inom elevvården. Skolkuratorer och skolpsykologer får ansvar för allt fler barn, vilket gör att det är svårt för dem att driva en god verksamhet, och samtidigt växer köerna till de barnpsykiatriska avdelningarna. Genom att öka kvaliteten inom elevvården skulle fler barn med psykiska problem kunna få hjälp tidigare vilket kan leda till att färre barn tvingas söka sig vidare till barnpsykiatrisk vård inom landstinget. För att få en helhetssyn på barns hälsa krävs dock att perspektivet vidgas och att även andra faktorer än skolhälsovård och elevvård tillmäts betydelse. Familjens roll är avgörande för ett barns upplevelse av trygghet och därmed fysiska och psykiska hälsa. För att nå positiva resultat på detta område krävs därför att såväl lärare som skolhälsovårdspersonal och föräldrar samarbetar. För barn spelar även deras vänner en stor roll för välbefinnandet, allt mer i och med ökande ålder. Ett socialt skyddsnät i form av familj och vänner är avgörande för barns trygghet. Detta bör erkännas även i politiska sammanhang.

Genom att skolkamraterna spelar en avgörande roll för trivseln får gruppsammansättningarna av elever stor betydelse. Vissa grupper av elever fungerar helt enkelt inte tillsammans utan utvecklar en negativ gruppdynamik. Det är viktigt att skolan tar ett ansvar för att om nödvändigt förändra sammansättningen i en sådan grupp för att förbättra situationen för eleverna.

Unika människor kräver flexibla lösningar

Det är positivt att regeringen lyfter fram och betonar arbetet med varje elevs individuella planering. Regeringen tar dock inte tag i de strukturella problem som ligger till grund för skolans problem. Alla barn måste fortfarande lära sig samma sak på samma tid och på gymnasiet måste alla elever läsa till högskolebehörighet oavsett motivation. För att verkligen kunna skapa förutsättningar för individuella planeringar för varje barn måste möjligheterna till flexibla lösningar förbättras. Så länge alla barn ska trängas in i samma mall kommer problemen finnas kvar och vissa barn kommer inte att tillgodogöra sig skolans kunskaper. Arbetet med att främja barns lärande och hälsa måste därför lämnas till varje lärare, skola och kommun som utifrån lokala förutsättningar skapar en strategi för arbetet med elevhälsa.

Unika lösningar kräver tid och engagemang från skolpersonalens sida. Därför anser vi att lärare inte borde ha huvudansvar för mer än 15 elever. Det är huvudläraren som har ansvar för att tillsammans med elevvårds- och skolhälsovårdspersonalen samt specialpedagog utforma en positiv lärandesituation för varje elev.

Elevhälsa – ett nytt verksamhetsområde

Regeringen föreslår att ett nytt verksamhetsområde ska skapas där elevvård, skolhälsovård och specialpedagogik slås samman. Att på detta sätt slå samman flera områden kan vara ett sätt att sätta fokus på områdets betydelse samt att bättre samordna kommunernas resurser. Det är dock viktigt att påpeka att det på många skolor redan pågår ett framgångsrikt samarbete vilket bör stödjas.

Samhörigheten mellan skolhälsovården och elevvården anser vi vara självklar. Vi ser dock inte samma koppling mellan de två och specialpedagogiken. Det är därför viktigt att varje skola får möjlighet att själv utveckla sina samarbetsformer. Att få stöd hos en specialpedagog måste i första hand få vara en pedagogisk och inte en vårdande insats. Om kopplingen mellan specialpedagogiken och skolhälsovården blir för stark finns en risk att eleven i behov av pedagogisk hjälp stämplas som sjuk eller avvikande. Det innebär inte att det inte ska finnas ett samarbete mellan skolhälsovården, elevvården och specialpedagogiken. Ett samarbete mellan dessa yrkeskategorier är nödvändigt för att driva ett effektivt arbete; samarbetsformerna måste dock beslutas lokalt.

Folkhälsan bland barn och ungdomar

Ungdomars hälsomedvetande behöver stärkas. Ungdomars hälsa är en framtidsfråga. Om inte kraftfulla åtgärder sätts in är detta en tidsinställd ohälsobomb som kommer att få stora konsekvenser när dagens ungdomar kommer i övre medelåldern. Därför anser vi att regeringen skall återkomma med förslag till åtgärder för att stärka folkhälsan bland ungdomar. Vi ser regeringens proposition som ett steg på vägen mot våra efterfrågade åtgärder. Men vi vill ha fler. Att stärka barns trygghet måste innebära att stärka familjerna. En mängd forskning och samlade erfarenheter visar att nära relationer till föräldrar och en trygg uppväxt skapar de bästa förutsättningarna för att också må bra i vuxenlivet. Vi efterlyser därför förslag från regeringen beträffande de möjligheter som krävs för att vårda nära relationer under de första levnadsåren. Detta är grunden för den trygghet som i sin tur leder till bättre möjligheter till hälsa och lärande i skolan.

Stockholm den 1 november 2001

Yvonne Andersson (kd)

Inger Davidson (kd)

Magda Ayoub (kd)

Sven Brus (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Lars Gustafsson (kd)

Ulla-Britt Hagström (kd)

Dan Kihlström (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Maria Larsson (kd)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Désirée Pethrus Engström (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Fanny Rizell (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)

Erling Wälivaara (kd)