Kunskap är en av de pelare som både människors och samhällets trygghet och välfärd vilar på. Högre utbildning är viktig för näringslivet och vår gemensamma välfärd och betyder mycket för enskilda människors trygghet. Utbildning är inte bara en nytta för individen och för samhället – lärande och bildning är också en del av människors livskvalitet och personliga utveckling. För kunskap är en rättighet för alla människor. Centerpartiets mål är att skapa ett decentraliserat kunskapssamhälle. Det innebär att utbildningen skall nå hela folket, i hela landet och ske under hela livet.
Den enskilda studenten ska stå i fokus för utbildningspolitiken. Det är viktigt att motverka den snedrekrytering, både social och geografisk, som finns till den högre utbildningen. En av de viktigaste faktorerna för att komma tillrätta med den sociala snedrekryteringen är att minska skuldbördan för studenter. Andra åtgärder såsom förbättringar av studenternas sociala situation, utveckling av ett nätuniversitet och nya pedagogiker etc återkommer vi till i vår motion angående den öppna högskolan.
Centerpartiet har under de senaste två mandatperioderna medverkat till den största utbyggnaden av den högre utbildningen i Sverige någonsin. Under de senaste 10 åren har antalet högskoleplatser ökat med 50 procent. En så snabb utbyggnad kräver omfattande kvalitetssatsningar för att lyckas. Därför är det viktigaste just nu att matcha den utbyggnad som sker med resurser för att säkra utbildningens kvalitet. Det är mer prioriterat att satsa på att stärka kvaliteten inom den högre utbildningen än att ytterligare bygga ut antalet platser inom grundutbildningen. Den akademiska kvaliteten är beroende av vetenskapligt och pedagogiskt skickliga lärare. Kvaliteten är också beroende av att det finns tillräckliga resurser för utbildningen.
Tyvärr har heller inte trygghetssystemen förändrats i takt med att högskolan har byggts ut och nya grupper kommit in. Studenter utesluts i princip ur trygghetssystemen eftersom de inte arbetar och därmed saknar sjukpenninggrundande inkomst. Otrygga ekonomiska förutsättningar innebär negativa konsekvenser för enskilda studenter men det motverkar också regeringens mål om en minskad snedrekrytering och en ökad mångfald i högskolan.
I denna motion tar vi upp Centerpartiets utbildningspolitik för den högre utbildningen. I vår motion 2001/02:Kr524 med anledning av proposition 2001/02:15 Den öppna högskolan presenterar vi vårt förslag för att skapa mångfald, jämlikhet och jämställdhet inom den högre utbildningen.
Sammanfattning 12
Innehållsförteckning 14
Förslag till riksdagsbeslut 15
Studiefinansiering – ett nytt och bättre studiemedelssystem 15
Centrala studiestödsnämnden 16
Studenter och transfereringssystemen 17
Arbetslöshetsförsäkringen 17
Socialbidrag 17
Studiesociala frågor 18
Studiesocial utredning 18
Tillgänglighet 18
Jämställdhet 19
Social snedrekrytering 20
Antagningsregler 20
Akademisk kvalitet 21
Lokalförsörjning 21
Lärarna 22
Examinationsformer 22
Utvärdering av högre utbildning 22
Internationalisering 23
Samverkan med det omgivande samhället 24
Arbetslivet 25
Forskning 26
Högre studier skall vara forskningsförberedande 26
Forskarnas arbetsmiljö 26
Kontroversiell forskning 27
Forskningen vid mindre och medelstora högskolor 27
En samlad forskningsbudget 28
Forskningsstiftelserna 28
Forskningsfinansieringssystem 28
Bostäder 29
Arbetsmiljö 30
Studerandeinflytande 31
Studentkårernas roll 31
Studenternas rättssäkerhet 32
Enhetligt studerandebegrepp 32
Distansutbildning 33
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt studiemedelssystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring av 16 § lagen om arbetslöshetsförsäkring (1997:238) för att studenterna som annars uppfyller kraven för arbetslöshetsersättning också skall ha rätt till denna ersättning under ferier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ändring av socialtjänstlagen så att studenter ej skall innefattas i möjligheten att begära motprestationer av socialbidragstagare.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett uppdrag till Högskoleverket om att utveckla undervisnings- och examinationsformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra en översyn över hur den så kallade tredje uppgiften sköts av lärosätena.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att trygga den akademiska friheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stödja utvecklingen av Arbetslivscenter.
Riksdagen begär hos regeringen en utredning av arbetsmiljöns påverkan på forskningens kvalitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en samlad forskningsbudget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn över hur forskarstuderandes inflytande säkerställs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffandet av kårobligatoriet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förtydligande av högskoleförordningen för att säkra studenternas rättssäkerhet.
Riksdagen begär hos regeringen en utredning för att få ett enhetligt studerandebegrepp.
1 Yrkande 3 hänvisat till SoU.
Studiemedelssystemets primära uppgifter bör vara att förverkliga samhällets intresse i att den enskilde medborgaren satsar på högre utbildning och att främja rekryteringen genom att undanröja sociala och ekonomiska hinder för högre studier. Högre utbildning är en god investering både för den enskilde studenten och för samhället. Det är därför självklart att staten bör subventionera en del av den enskildes kostnader för studier och dela risken med den enskilde.
Ett nytt studiefinansieringssystem bör bygga på fyra grundläggande principer:
Det ska vara lika för alla.
Skuldbördan måste lättas efter studietiden.
Det måste vara enklare och lättöverskådligare än idag.
Subventionerna i systemet måste bli tydligare.
Utifrån dessa principiella grunder bör ett nytt och förbättrat studiefinansieringssystem byggas. Centerpartiets förslag är att bidrag och lån skall utgöra vardera 50 procent av totalbeloppet i studiemedelssystemet. Återbetalningen utformas som ett modifierat annuitetslån på 20–25 år och fribeloppet höjs till två basbelopp.
Detta förslag innebär att skuldbördan blir hanterlig för alla studenter och att möjligheten att undvika lån blir större genom ett höjt fribelopp. Ett studiefinansieringssystem måste vara hållbart och förutsägbart över tiden, såväl för den enskilde studenten som för staten. Med ett nytt system i enlighet med denna modell kan också den sociala snedrekryteringen minskas.
Möjligheten att kunna få studiemedel ytterligare någon termin utöver de normala 12 bör inte tas bort helt. Det riskerar att endast leda till ett enormt resursslöseri i form av oavslutade utbildningar och outnyttjad kompetens. Många studenter riskerar att inte ha ekonomisk möjlighet att genomföra längre utbildningar, såsom läkar- eller apotekarutbildningar om dispensmöjligheten helt försvinner. En skärpning av dispensreglerna gällande antalet studiemedelsterminer skulle vara ett hårt slag mot alla studenter som inte kom in på sin utbildning vid första ansökningstillfället. Vad som ovan anförts om ett nytt studiemedelssystem bör ges regeringen till känna.
Centrala studiestödsnämnden (CSN) har under lång tid fått kritik. Många studenter har knappt nått fram till serviceenheten, vissa studenter har fått vänta i flera veckor på utredning av deras ärende och vissa studenter har också fått felaktiga beslut. Utbildningsministern har själv kommenterat situationen med CSN i en interpellationsdebatt i riksdagen på följande sätt ”(...) Regeringen är väl medveten om de problem som CSN haft med studerandeservicen. I huvudsak beror dessa problem på den extrema efterfrågan på service som uppkommer under vissa perioder varje år.” Problemen med CSN bör tas på allvar inte minst för att trygga studenternas rättssäkerhet.
Alltfler studenter kommer direkt från gymnasiet när de börjar studera på högskola/universitet. Ofta har de då inte haft något arbete däremellan. Detta gör att de hamnar utanför många av trygghetssystemen och att de får den lägsta nivån i bidragssystemen då dessa grundar sig på inkomst. Centerpartiet har i sin budgetmotion flera förslag som skulle gynna studenter ekonomiskt. Exempelvis föreslås att garantinivån i föräldraförsäkringen höjs från dagens 60 kronor per dag till 200 kronor per dag år 2002. Centerpartiets inkomstskatteförslag där skatterna sänks mest för låg- och medelinkomsttagare skulle också vara positivt för de studenter som jobbar extra.
Genom den nya lag om arbetslöshetsförsäkring som antogs 1997 och AMS tolkning av densamma har studenter, som har kvalificerat sig för utbetalning från arbetslöshetsförsäkringen, kommit att mista denna ersättning under sommarmånaderna. Förändringen har inneburit svåra påfrestningar framförallt för äldre studenter, som ofta dessutom har försörjningsansvar. Det har förekommit att studenter tvingats avbryta sina studier för att åter få rätt till ersättning. Varken enskilda eller samhället tjänar på en sådan ordning.
Effekten av lagändringen var uppenbarligen inte avsedd. Lagen bör därför ändras på ett sådant sätt att det klart framgår att studenter även framgent skall ha rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen i de fall de inte kan finna jobb under sommarmånaderna. Riksdagen bör utan föregående beredning kunna besluta om detta.
Också socialtjänstlagen berör studenternas situation. Kommunerna har genom lagstiftning rätt att begära motprestationer av ungdomar under 25 år samt av studenter som erhåller socialbidrag. Lagen har tillkommit i ett läge där många studenter tvingas ansöka om socialbidrag då konkurrensen om feriearbeten blivit allt hårdare. Motiven för att begära motprestationer av ungdomar är lättförståeliga då det handlar om att förhindra passivisering av ungdomarna. Detta gäller emellertid inte för studenter. Då de i många fall har sina studier att återvända till torde behovet av aktiveringsåtgärder vara begränsat. Socialtjänstlagen bör därför ändras så att studenter inte innefattas i möjligheten att begära motprestationer av socialbidragstagaren. Detta bör ges regeringen till känna.
Det moderna samhället ställer högre krav än någonsin på människors kunskap. Varje år tillkommer ca 10 procent nya arbetstillfällen med krav på höga kvalifikationer. Samtidigt försvinner en lika stor del arbetstillfällen med enklare arbetsinnehåll. I ett demokratiskt samhälle är det, för alla som uppfyller kraven, en rättighet att delta i högre utbildning. Fler människor måste få tillgång till en kvalificerad grundläggande utbildning och förutsättningar att återkomma hela livet till utbildning. Att bryta den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen är en av de största utmaningarna utbildningspolitiken har framför sig de kommande åren. Tillgång till högre utbildning för alla är viktigt av såväl demokratiska skäl som för att utjämna skillnader vad gäller välfärd, inflytande och möjligheter till delaktighet i samhällslivet. Utbildningen är också betydelsefull för enskilda människors utvecklingsmöjligheter. Det är därför viktigt att alla – oavsett kön, ålder, social eller etnisk bakgrund – har tillgång till högre utbildning. Alla bör ha lika stor chans att få inspiration och kapacitet att genomföra högre studier. Den högre utbildningen bör genom hela livet vara tillgänglig för alla människor för att möjliggöra ett livslångt lärande. I vår motion angåenden den öppna högskolan lägger vi fram våra förslag på området.
Under de senaste åren har en mängd beslut fattats i riksdagen som påverkar studenternas ekonomiska och sociala situation. Det har gjorts förändringar vad gäller bostäder, familjepolitik och arbetsmarknadspolitik. Många av dessa förändringar har för studenters vidkommande varit negativa. Det behövs nu att man tar initiativ till en helhetssyn på studerandes situation. Regeringen bör därför snarast tillkalla en studiesocial utredning för att beakta såväl studenters som forskarstuderandes sociala och ekonomiska situation.
För att den högre utbildningen skall bli ett naturligt inslag i samhället bör tillgängligheten öka. Utbyggnaden av de små och medelstora högskolorna har här utgjort en viktig del, men en ökad satsning på distansutbildning bör också ske. Likaså bör den utbildning som sker på högskoleorten vara utformad så att funktionshinder inte minskar tillgängligheten. Även nya former av undervisning och lärande bör bejakas hos högskolorna. Flexibelt lärande är ett samlingsbegrepp för alternativa former av akademiska studier som kan öppna högskolan för nya grupper i samhället samtidigt som det skapar möjligheter för de enskilda lärosätena att profilera sig. Flexibelt lärande plockar goda erfarenheter från både distansutbildning och traditionell utbildning. Utvecklingen av flexibelt lärande bör därför fortsätta i syfte att locka nya grupper till högskolan.
En kvalitativ högre utbildning och forskning måste sätta jämställdheten i fokus. I dagens högskola minskar andelen kvinnor påtagligt på de högre nivåerna i hierarkin, exempelvis innehas 91 procent av professurerna av män. På grundutbildningsnivå är andelen kvinnor något högre än andelen män. Manliga värderingar styr i stor utsträckning de villkor som gäller för vetenskaplig verksamhet vid ett lärosäte. Detta gör att utbildningarna och forskningen blir ensidig, bland annat tenderar samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnesområden att bli eftersatta då dessa områden domineras av kvinnor.
För att uppnå en ökad jämställdhet inom högskolan är det nödvändigt att börja redan i grundutbildningen. Det bör utarbetas särskilda program för att möta kvinnor redan på denna nivå. En mer aktiv rekrytering av kvinnor till forskarutbildningen är också nödvändig. Det behövs också fler kvinnliga handledare till forskningsarbeten och en strävan efter större jämlikhet i högskolans tjänstestruktur. Studenterna inom grundutbildningen borde också omfattas av bestämmelser motsvarande dem som finns i jämställdhetslagen. Dessa regler bör skrivas in i högskoleförordningen.
Alla högskolornas styrelser och nämnder bör uppvisa en jämn könsfördelning. Speciellt viktigt är att tjänsteförslagsnämnder uppfyller dessa krav, då deras förslag ofta är direkt avgörande för tjänstestrukturerna. En ökning av andelen kvinnor i forskarsamhällets olika organ bör eftersträvas.
Enligt Högskoleverkets statistik gällande könsfördelningen bland personer som ansöker till högskolan är ca 60 procent kvinnor och ca 40 procent män. Bland dem som slutligen antas till utbildningarna är 55 procent kvinnor respektive 45 procent män. Att jämförelsevis fler män än kvinnor av de sökande antas till högskolan beror på att kvinnor och män i stor utsträckning söker sig till olika utbildningar och att sökandetrycket är mindre till de utbildningar som män i första hand efterfrågar (tekniska och naturvetenskapliga program) än till de utbildningar som kvinnor efterfrågar (lärar- och humaniorautbildningar). Vid dimensionering av utbildningsplatser bör således relationen mellan platsantal och hur många sökande en utbildning har beaktas för att undvika att en diskriminerande effekt uppstår. Det bör ankomma på regeringen att, om det behövs, göra erforderliga förtydliganden i högskoleförordningen.
I rekryteringen till den högre utbildningen har idag löneutvecklingen efter avlagd examen blivit en betydande faktor ur jämställdhetssynpunkt. Löneutvecklingen ser olika ut för kvinnor och män med eftergymnasial utbildning. Oavsett examensgrad – från kandidat till doktorsexamen – har kvinnor i genomsnitt cirka 85 procent av mäns lön på samma utbildningsnivå. Dessa skillnader måste naturligtvis utjämnas.
Regeringen bör ta initiativ för att öka rekryteringen av män till kvinnodominerade utbildningar, såsom vård- och undervisningsutbildningarna.
Orsakerna till snedrekrytering är många. Till vissa utbildningar råder snedrekrytering med avseende på ålder och kön, till andra med avseende på social bakgrund. Dessutom sker snedrekrytering avseende funktionshinder, geografisk och etnisk bakgrund. Den enskilt viktigaste orsaken utgör dock studiefinansieringssystemet. Därtill kommer brist på information. Högskolorna har en viktig roll att fylla i att möta kommande studenter i deras vardag.
Utbildningsincitamenten kan anses vara särskilt intressanta vid studier av social snedrekrytering. I Sverige har utbildningspremien varit låg de senaste decennierna vilket har försvagat ett av incitamenten för akademisk utbildning. Att öka utbildningspremien kan ske på två sätt; genom en mer förmånlig studiefinansiering eller genom höjda löner. En del av utbildningspremien bör bestå av höjda löner. Främst bör akademikers livslöner öka vilket erhålls genom en ökad lönespridning. Dock bör en ökad utbildningspremie komma till stånd genom en samverkan mellan reformerad studiefinansiering och bättre löneutveckling. Då studiemedelssystemet anses vara den största enskilda orsaken till social snedrekrytering krävs en omfattande reformering av studiefinansieringssystemet.
Förbättrad information till grupper som traditionellt inte söker sig till den akademiska världen, kvalificerad språkundervisning i svenska och fackspråk samt förberedande kurser är ytterligare förbättringar för att komma tillrätta med snedrekryteringen.
Antagningssystemet bör vara utformat så att fler kompetenser kan tillgodoräknas. Även kortare arbetslivserfarenhet än fem år bör kunna ligga till grund för antagning. Målet är att 50 procent av en gymnasieårskull ska gå vidare till högre studier, dock är det än viktigare att öppna högskolan och antalet ingångar till densamma för alla, oavsett ålder.
Alternativa antagningsformer såsom praktisk färdighet och lämplighetsprov är positivt så länge de anpassas efter respektive utbildning. Vissa universitet och högskolor genomför också intervjuer för att hitta de mest lämpade studenterna. Viktade betyg vid antagningsförfarandet skulle kunna leda till att studenterna är bättre förberedda på de ämnen de ska läsa och ett sådant system bör därför utredas. Högskolans antagningsregler bör vara utformade så att det kan uteslutas att dessa missgynnar vissa grupper. I motionen angående den öppna högskolan skriver vi mer om dessa frågor.
1993 års högskolereform innebar flera viktiga förändringar av den högre utbildningen i Sverige. Bland de mest betydande inslagen i reformen framstår införandet av en examensordning. Som generella examina finns dels doktors- respektive licentiatexamen i forskarutbildningen, dels magister-, kandidat- och högskoleexamen för den grundläggande högskoleutbildningen. Därutöver finns specifika yrkesexamina med drygt 40 olika inriktningar.
Införandet av en examensordning resulterade i ett principgenombrott för de mindre och medelstora högskolorna. En rutin för prövning av examensrätt har utvecklats som innebär att kriterier ställs upp för att erhålla examensrättigheter. Det är rimligt att ytterligare utveckla systemet med prövning av examensrättigheter.
Det är viktigt att det inom den högre utbildningen finns kompetens för att möta elever med skilda bakgrunder och erfarenheter. Högskolor/universitet är de enda institutionerna inom utbildningsväsendet som inte haft krav på formell pedagogisk, metodisk eller didaktisk kompetens bland sina lärare. Många lärosäten erbjuder idag sina lärare vidareutbildning inom pedagogik. Regeringen tar nu ett första steg genom att man vid fast anställning av lektor och adjunkt ställer krav på högskolepedagogisk utbildning. Det behöver dock övervägas huruvida kravet på pedagogisk utbildning ska ställas på alla fast anställda lärare. Den högskolepedagogiska forskningen behöver också stärkas.
Kvaliteten i ett lärosätes utbildningar är också beroende av i vilken typ av lokaler utbildningarna bedrivs. Det moderna kunskapssamhället förutsätter en variation av inlärningsmetoder, problemlösning, examinationsformer etc. För att kunna upprätthålla en mångfald i utbildningarna krävs en god arbetsmiljö och god tillgång till olika undervisningslokaler. Kvaliteten i föreläsningar, seminarier, laborationer, gruppdiskussioner och individuella arbeten främjas ur arbetsmiljöperspektiv om de bedrivs i lokaler anpassade för ändamålet. I samband med att antalet utbildningsplatser ökar vid ett lärosäte krävs också att lokalförsörjningen anpassas i takt med att andelen studenter och lärare blir större.
Tyvärr förbises i många fall behovet av lokaler när antagning till kurser och program sker. Följderna blir att lektionssalar överfylls och att kurser bedrivs såväl på kvällstid som på helger. Möjligheterna till undervisning i mindre grupper och i seminarieform blir färre, vilket hämmar den pedagogiska kvaliteten. Studenter måste också beredas plats för att studera i anslutning till de lokaler där undervisningen bedrivs. Särskilt viktigt är detta för de studenter som har sin bostad långt ifrån lärosätet. Att det finns utrymmen där såväl studenter som aktiva forskare kan samlas är en viktig del i den akademiska miljön. Vid vissa lärosäten är tillgången till läs- och studieplatser så låg att det går närmare 100 studenter på varje plats. Högskolorna och universiteten måste kunna erbjuda såväl enskilda platser som grupprum till sina studenter och forskare.
Engagerade och kunniga lärare är en av de viktigaste resurserna för den högre utbildningen. Det är viktigt att de får tid och möjlighet att utveckla både pedagogik och sin egen forskning. Vid anställning av lärare läggs stor vikt vid den vetenskapliga skickligheten medan den pedagogiska kompetensen inte uppmärksammas i samma utsträckning.
I samband med att högskolan expanderar måste frågan om expansionens betydelse för undervisnings- och examinationsformer belysas. Välgrundade farhågor om att allt större studentgrupper försvårar en pedagogisk förnyelse i skolan har väckts.
Många enskilda lärare vid många högskolor gör ett förtjänstfullt arbete med att utveckla undervisnings- och examinationsformerna. Det är varken önskvärt eller möjligt att nationellt föreskriva vilken form undervisning och examination skall ha. Det är däremot möjligt att dokumentera det som sker och därigenom bidra till att kunskaper och erfarenheter sprids till alla högskolor i Sverige. Högskoleverket bör ges ett uppdrag med denna innebörd. Vad som ovan anförts om ett uppdrag till Högskoleverket för att utveckla undervisnings- och examinationsformer bör ges regeringen till känna.
Kvalitet är ett komplext begrepp som inte låter sig fångas i en enkel kvantitativ beskrivning. Kvalitetsindikatorer och liknande instrument måste därför användas med stor försiktighet och kompletteras med andra metoder. Självfallet kan kvantitativa instrument användas för att göra kvalitativa beskrivningar. Idén om att gradera och rangordna lärosätena kvalitetsmässigt, att upprätta rankinglistor, är däremot inte en önskvärd eller konstruktiv/tillförlitlig metod i kvalitetssäkringsarbetet. Skillnader i inriktningar mellan högskolor är av godo. Det ger exempelvis studenterna möjlighet att välja olika inriktning beroende på vilket lärosäte de väljer. Dock måste en grundnivå, en lägsta kvalitetsnivå, fastställas för all högskoleutbildning i Sverige.
De mål som uppställs i högskolelagen måste ständigt följas upp och utvärderas, och varje lärosäte måste ansvara för att så sker inom ramen för den egna verksamheten. Målet för lärosätenas kvalitetsarbete måste hela tiden vara att förbättra och utveckla utbildningen vid högskolan, och statens uppgift måste bestå i att stimulera högskolorna till detta arbete och tillföra ekonomiska resurser som möjliggör för högskolorna att uppnå målen. Staten har vidare ett ansvar för att högskolornas verksamhet granskas, att kvalitetsarbetet redovisas och följs upp samt att tillskjuta nya högskolor tillräckliga ekonomiska resurser. Högskoleverkets uppgift att granska kvaliteten och kvalitetsarbetet vid högskolorna har visat sig fungera väl och verket har kommit att bli en viktig resurs i kvalitetsutvecklingsarbetet.
Kvalitetsgranskning är en omfattande och genomgripande process som måste involvera högskolans samtliga enheter och aktörer. Den enskilda högskolan måste ha genomtänkta rutiner för hur kvalitetsutvecklingsarbetet aktivt och kontinuerligt skall bedrivas och hur resultaten skall tas tillvara och implementeras i organisationen. För att kvalitetsutvecklingsarbete skall ge positiva resultat förutsätts en seriös uppföljning. Det är viktigt att studenterna får komma till tals i högskolornas egna kvalitetsutvärderingar. Samtidigt måste högskolorna stimulera studenterna till aktivt deltagande genom att visa att synpunkterna tas på allvar och beaktas i den fortsatta kvalitetsutvecklingen. I en medproducerande studentroll ingår att ta ansvar för den egna utbildningen; ansvar för valet av kurser, den egna inlärningen, men också ansvar för att påverka sin egen undervisning. Studenter är i allmänhet mycket intresserade av att kunna påverka sin utbildning i alla dess olika aspekter – påverka undervisningen, vara med och forma de olika delarna av utbildningen, ha inflytande över valet av kurslitteratur och examinationsform, kursens uppläggning etc.
Utbildningskvalitet berör dock inte enbart kurser och föreläsningar utan även den samlade studiesociala miljön. Det är således viktigt att finna vägar för att kunna utvärdera och förbättra densamma. I en verksamhet som baseras på ett vetenskapligt förhållningssätt måste det vara en självklarhet att tillsammans studera och kritiskt granska det man gör. Utvärdering av kurser förekommer i mycket olika grad, också inom ett lärosäte. Ofta blir utvärderingen beroende av enskilda eldsjälar bland studenter eller lärare. Högskolan bör åläggas ett större ansvar för att utvärdering av varje kurs sker och kommer till användning. Närmare utformning bör avgöras av högskola och studenter vid varje lärosäte. De senaste årens expansion av den högre utbildningen har lett till att kvaliteten ibland blivit eftersatt. För Centerpartiet är det självklart att utbildningskvaliteten nu är viktigare än att ytterligare utöka antalet utbildningsplatser.
Antalet svenska studenter som kortare eller längre tid läser utomlands har ökat kraftigt sedan i början av 1990-talet. År 2000 deltog 22 procent av alla studenter som uppbar studiemedel i något utbytesprogram. Utbyte mellan länder, vad gäller såväl studenter, lärare som forskningsresultat, är mycket positivt och bör därför främjas. Det är viktigt att utbildningarna är internationellt gångbara, att examina har ett tydligt meritvärde och att det finns ett system för hur studenter kan tillgodoräkna sig utbildning från utländska lärosäten. I vår motion angående den öppna högskolan skriver vi mer om internationaliseringen.
De statliga universitetens och högskolornas huvuduppgifter är att anordna utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund och beprövad erfarenhet samt att garantera goda förutsättningar för akademisk forskning. De ska också, i den så kallade tredje uppgiften, samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet. Det är dock stora skillnader i hur de statliga lärosätena hanterar denna tredje uppgift. Regeringen bör få i uppdrag att göra en översyn på hur den så kallade tredje uppgiften sköts av lärosätena. Detta bör ges regeringen till känna.
Många av de viktigaste upptäckter som gjorts i världen har varit resultatet av det fria och förutsättningslösa kunskapssökande som sker i form av grundforskning. Det är genom grundforskningen som basen läggs för framgångsrik tillämpad forskning och utvecklingsarbete i samhället. De kunskaper som uppnåtts genom grundforskningen är också det som i dag utgör basen för utbildningen vid universitet och högskolor.
Centerpartiet välkomnar att regeringen, efter många propåer, nu inlett en satsning på forskningen. Det är viktigt för att stärka det öppna samhället, för att stärka svenskt näringsliv och för att kvalitetssäkra utbyggnaden av den högre utbildningen. Liksom regeringen avvisar Centerpartiet den lösning som utredningen Forskning 2000 föreslog – att den ”tredje uppgiften” avskaffas och ersätts med en skyldighet att informera om forskningsresultat. Problemet som utredningen uppmärksammat kvarstår dock. Det finns svårigheter att hävda den enskilde forskarens frihet gentemot en högskolas styrelse, då makten flyttas från de kollegialt utnämnda fakultetsnämnderna. Detta bör uppmärksammas i den fortsatta beredningen. Regeringen bör återkomma med förslag för att trygga den akademiska friheten. Detta bör ges regeringen till känna.
De så kallade uppdragsutbildningarna brukar av regeringen omnämnas som en del av högskolans tredje uppgift. Dessa utbildningar kan bidra till att stärka kontakten mellan lärosätena och samhället omkring dem, men det finns också risker. Uppdragsutbildningar bör avgränsas till att inte vara poänggivande och bör endast avse skräddarsydd utbildning för myndigheter, företag och organisationer.
Inom den högre utbildningen bör särskilda kurser utformas för personer som har akademisk examen men som vill vidareutbilda sig inom sitt vetenskapliga område eller önskar göra ett tillägg till sin examen. Detta finns etablerat vid några lärosäten idag, som exempelvis vetenskapsjournalistutbildningarna vid Umeå och Uppsala universitet eller de olika påbyggnadskurser som är skräddarsydda för examinerade lärare. En utbyggnad av postexaminakurser inom alla vetenskapliga områden är därför önskvärd. Särskilt viktigt är detta inom tekniska utbildningar, där utvecklingen av helt nya vetenskapliga metoder och hjälpmedel går som snabbast.
Traditionellt sett har personer med akademiska examina i Sverige rekryterats till offentlig sektor eller de större industriföretagen, vilket också styrt innehåll och mål på grundutbildningsnivån. Idag är dock karriärvägarna för akademiker inte lika klart utstakade, då efterfrågan på arbetskraft stagnerat i offentlig sektor samtidigt som större företag inte expanderar i lika hög grad. Allt fler personer med akademiska examina måste därför söka sig till mindre och/eller temporära verksamheter, alternativt bilda egna företag. Denna utveckling innebär en möjlighet till förnyelse av hela näringslivet i Sverige och innebär en ökad tillväxtpotential då kompetensnivån i mindre och medelstora företag höjs. Den högre utbildningen måste också återspegla de ändrade faktiska förhållandena.
Upprättandet av så kallade Arbetslivscenter vid några svenska universitet och högskolor är ett steg i rätt riktning i detta arbete. I Storbritannien har man sedan länge liknande verksamheter för studenterna med olika typer av Careers Services, och vid i stort sett samtliga universitet i Finland och Nederländerna har studenterna tillgång till företagsnätverk och arbetslivsrådgivning under studietiden. I och med att lärosätena själva agerar som huvudmän i denna verksamhet kan även fakulteter och institutioner dra nytta av de nätverk som skapas. Dessutom får studenter tidigt signaler om vikten av karriärplanering från dem som möter dem i utbildningen. Det är rimligt att universiteten och högskolorna tar ett ökat ansvar för studenternas övergång från studier till arbetsliv, bland annat genom Arbetslivscenter med stark lokal och regional förankring. Regeringen bör ta initiativ för att stödja utveckling med Arbetslivscenter. Detta bör ges regeringen till känna.
Högskolan befinner sig i en omvärld i snabb förändring. Bland annat genomgår det svenska arbetslivet stora förändringar beroende på såväl ökad internationalisering som förändrade nationella förutsättningar. Detta ställer nya krav på de institutionella förhållandena i arbetslivet liksom på de människor som vistas där. Det finns ingen anledning att tro att den högre utbildningen inte skulle gå samma utveckling till mötes. För att långsiktigt få bättre effekt av forskning och grundutbildning är det viktigt att närings- och yrkesliv i större utsträckning engageras och görs delaktiga i högskolornas utveckling. Om fler intressen släpps in i de akademiska miljöerna främjas inte bara kvaliteten i utbildningarna utan också mångfalden av inriktningar inom de olika ämnena.
De privata inslagen bidrar till forskningen och gör den mer konkurrenskraftig, samtidigt som studenter och forskare får en närmare koppling till arbetsmarknaden. I Sverige fungerar utbytet någorlunda väl mellan olika högskolor och läkemedels- och elektronikindustrin. Där har vissa företag en jämförelsevis hög andel forskarutbildad personal och rekryterar direkt från avgångsklasser. Detta arbetssätt måste spridas även till andra områden. I dag står ett fåtal stora företag för den överväldigande delen av de privata insatserna i svensk forskning och utveckling. De tillämpade forskningsresultat som uppnås används i många fall till direkt resultatförbättrande åtgärder, vilket inte bör vara statens ensak att utveckla. Svenska företag och stiftelser bör i högre grad entusiasmeras och uppmuntras till att göra satsningar i högskolornas forskning och utveckling. Ett ökat deltagande av hela näringslivet i forskningen och forskarutbildningarna möjliggör också en mer naturlig förankring i grundutbildningen.
Strävan efter ny kunskap är en av de egenskaper som kännetecknar människan. Den fria och kritiskt tänkande och granskande forskningen är ett omistligt inslag i det öppna samhället. Det är en huvuduppgift för utbildnings- och forskningspolitiken att slå vakt om ett fritt kunskapssökande och att stimulera till det öppna samtalet. En annan viktig uppgift för forskningspolitiken är att bereda möjligheter för forskare att på internationellt jämförbara villkor bedriva forskning i Sverige.
För att uppfylla högskolelagens krav på en vetenskaplig grund för den högre utbildningen krävs en tät koppling mellan grundutbildning och forskning. Detta är tyvärr inte tillgodosett på alla läroanstalter. Ett särskilt viktigt inslag i grundutbildningen för att stärka forskningsanknytningen är metodundervisningen. Att kunna behärska och tillämpa vetenskapliga metoder är en av forskarens viktigaste kunskaper. Får studenter praktisk övning i hur olika metoder appliceras, stimuleras också den pedagogiska utvecklingen i utbildningen. Det kritiska tänkandet måste tidigt tränas och den kunskapssyn och det vetenskapliga och kritiska förhållningssätt som bör känneteckna högskolan måste också tidigt bibringas studenterna. Alla studenter behöver kunskaper om vetenskapsteori och idé- och lärdomshistoria. En allmänvetenskaplig bildning, såväl inom humaniora som inom naturvetenskap, är av godo för alla studenter, inte minst i takt med att det tvärvetenskapliga anslaget ökar och nya samarbeten över disciplin- och fakultetsgränser genereras.
Det är viktigt att inte bara forskarstuderande utan också seniora forskare har möjlighet att verka i en i alla avseenden god miljö, för att trygga forskningskvaliteten. Många forskare måste ägna mycket tid åt att ansöka om pengar, inte bara till sin forskning utan också till sin egen lön, för längre eller kortare tid framåt. Detta riskerar att skapa otrygghet om framtiden och är olyckligt inte minst eftersom det skrämmer många doktorander från en framtid inom den akademiska forskningen. I vilken omfattning detta sker och vad det får för konsekvenser för forskarens sociala situation och forskningskvaliteten bör utredas närmare. Vad som ovan anförts om utredning av arbetsmiljöns påverkan på forskningens kvaliteten bör ges regeringen till känna.
Det är av stor vikt att kontroversiell forskning diskuteras utanför akademin. Detta kan avse såväl resultat som anses kontroversiella inom forskarsamhället som metoder eller discipliner som uppfattas som oetiska. Det är dock viktigt att slå fast att kunskapssökande i sig inte är oetiskt, medan däremot tillämpningen kan vara det. Därför är det av stor vikt för den fria, forskarstyrda forskningens legitimitet att den etiska diskussionen kan föras utan övertoner. Ett stort ansvar vilar på forskningsmiljöerna i detta avseende.
Efter den stora kvantitativa utbyggnaden av den högre utbildningen måste nu de mindre och medelstora högskolorna ges möjlighet att bevisa sin vetenskapliga kvalitet. Vid många, främst mindre, högskolor finns i dag inte förutsättningarna för att konkurrera om forskningsmedel med någotsånär likvärdiga förutsättningar som de stora högskolorna och universiteten. Högre utbildning skall bedrivas på vetenskaplig eller konstnärlig grund. En egen forskning är därmed nödvändig för att säkra grundutbildningens kvalitet vid alla lärosäten. Dels måste lärosätets egna lärare ges möjlighet att forska för att vidareutvecklas i sin roll, dels är högskolornas forskning viktig för att kunna attrahera nya lärare och forskare.
Detta måste också innebära ökade resurser till alla lärosäten för att bygga upp och kvalitetssäkra den egna forskningen och därmed möjliggöra en prövning för fortsatt ökade forskningsresurser. Staten har ett ansvar för att dessa forskningsmiljöer kommer till stånd och att högskolorna ges förutsättningar att själva utveckla sin forskning och därmed att konkurrera om forskningsmedel till exempel från vetenskapsråden. Det finns därför skäl att nu lägga fast en plan för att bygga upp och stärka forskningsmiljöerna vid alla landets högskolor. Centerpartiet finner det dock viktigt att man från statsmakternas sida är tydlig med att man inte kan kompromissa om vare sig utbildnings- eller forskningskvalitet. Det är därför rätt att vidta åtgärder mot lärosäten som inte uppfyller kraven, oavsett om det handlar om universitet eller mindre högskolor.
En svårighet för forskningspolitiken är att samhället saknar överblick över de samlade offentliga forskningsresurserna och att prioritering av forskning därigenom blir svårare. Utbildningsdepartementet ansvarar i dag för drygt hälften av de offentliga medlen till forskning. Den andra hälften består av sektorsmedel och kontrolleras av en mängd andra departement samt av ett antal olika forskningsråd. De olika departementens forskningsanslag är i sin tur utspridda på en rad olika statliga verk.
Oavsett hur den framtida myndighetsstrukturen för forskningsfinansiering utformas, kommer den offentliga forskningsfinansieringen att vara förhållandevis oöverskådlig, inte minst då varje myndighet föreslås få ansvar för den egna uppdragsforskningen. De sammanställningar av strukturerna för forskningsfinansiering som gjorts visar tydligt på behovet av att skapa en samlad bild av hur offentliga medel för forskning används. En ordning bör prövas där all offentlig forskningsfinansiering redovisas i en samlad forskningsbudget. Vad som ovan anförts om att införa en samlad forskningsbudget bör ges regeringen tillkänna.
En viktig princip är att forskningen bör vara forskarstyrd. Statsmakternas behov av forskning bör tillgodoses genom den konstruktion som ger myndigheter möjlighet till så kallad beställningsforskning. De särskilda forskningsstiftelserna kan tillföra värdefulla resurser till svensk forskning, om de får användas fritt i enlighet med urkunderna. Centerpartiet motsatte sig den socialdemokratiska regeringens lagändring, innebärande att regeringen fick ändra i förordnandet rörande hur statliga stiftelsers styrelser utses.
Även om förordnandet nu ger regeringen utrymme att utse stiftelsernas styrelser och regeringen utfäster sig att alltid låta forskare vara delaktiga i styrelserna, så är det fel att stiftelsernas styrelser skall utses av regeringen och att stiftelserna för sin bidragsgivning därmed blir beroende av regeringens intentioner. För Centerpartiet är det självklart att vilket kunskapssökande som prioriteras inte skall få styras av den för stunden rådande politiska makten.
När regeringen presenterade förslag till ny forskningsorganisation i proposition 1999/2000:81 var Centerpartiets främsta orosmoment att organisationen kunde leda till en onödig maktkoncentration. Vi menar att det är viktigt att värna pluralismen i forskningsfinansieringen. Pluralismen ökar möjligheten för nya områden att växa fram, medan en mer centralistisk modell leder till risken att nya idéer inte får det stöd de förtjänar.
För många studenter är bostaden inte bara ett hem utan även den huvudsakliga arbetsplatsen. Detta gör en funktionell bostad till det viktigaste inslaget i den studiesociala miljön. Trots detta fortsätter bostadssituationen för studenter att försämras. Det framgår bland annat av SFS årliga bostadsrapport. Antalet utbildningsplatser på högskolorna har under de senaste tio åren ökat kraftigt vilket lett till att allt fler studenter flyttat till högskoleorterna. Detta utan att byggandet av studentbostäder ökat i samma takt. Det är svårast att finna studentbostad i de större städerna och allra värst är situationen i Stockholm där ungefär 20 000 studenter är registrerade i bostadskön.
I många fall är också den ordinarie bostadsmarknaden stängd för studenter då kötiderna på hyreslägenheter kan vara årslånga på vissa högskoleorter. Samtidigt blir bostäderna belägna allt längre från universitetet vilket ställer högre krav på fungerande kommunikationer. Bristen på studentbostäder riskerar att öka den sociala snedrekryteringen samtidigt som rörligheten mellan olika studieorter försvåras.
När nya högskolor etableras eller antalet utbildningsplatser utökas kraftigt på någon ort är det gemensamma sociala ansvaret särskilt stort för stat och kommun. Staten fördelar utbildningsplatser och utformar regler runt bostadsfinansiering samtidigt som kommunerna har ansvar för utbudet av bostäder. I ett tidigt skede måste berörda parter, inklusive representanter från studenterna, planera för det ökade bostadsbehov som uppstår till följd av att studenter flyttar till orten. Med det delade ansvaret riskeras annars att helhetssynen på studentboendet går förlorad. Regeringen har ett ansvar för att bjuda in samtliga berörda parter för diskussioner om hur studentbostadstillgången skall säkras framgent.
Likväl som att hänsyn skall tas till utbildningskvalitet och ett lärosätes forskningsmiljö vid tilldelandet av utbildningsplatser, så bör studiesociala faktorer såsom bostadssituationen vid orterna beaktas. Fördelningen av platser bör också ske så pass tidigt att kommunerna hinner planera boendet.
Eftersom studenter är en heterogen grupp med olika behov måste studentbostäderna präglas av flexibilitet och mångfald. Då de flesta studenter har stora omkostnader för exempelvis kurslitteratur eller hemresor och kanske vill prioritera annat än boendet, behövs enkla och billiga hyresbostäder för studenter. De nybyggnationer av studentbostäder som görs präglas ofta av en projektering som överträffar dem som redan finns på högskoleorterna vad gäller rumsstorlek, standard och tillgång till faciliteter. Detta trots att studenter föredrar att bo billigt och enkelt framför högre hyra och hög standard. Regler som berör byggande av studentbostäder bör ses över med inriktning mot enklare regler.
För att stimulera byggandet av studentbostäder är det viktigt att investeringbidraget för detta finns kvar och att man har en långsiktig strategi. I vår budgetmotion återkommer vi med förslag om det.
Högskolan och dess omgivning utgör studenternas arbetsmiljö. Trots detta är det idag svårt för studenterna att få något reellt inflytande över denna. Många studenter har mycket liten möjlighet att påverka sina scheman och föreläsningars och laborationers tidsmässiga placering. Brist på lokaler leder på vissa håll till såväl kvällsundervisning som lördagsundervisning, och detta förutsätts studenterna acceptera trots att det kan leda till stora problem, exempelvis för studenter med barn som har svårt att ordna barnomsorg på kvälls- och helgtid.
Under våren 2001 presenterade TCO en stor undersökning som visade att en stor del av Sveriges studenter känner sig stressade över sin situation. Detta är naturligtvis inte acceptabelt. Frågan om hur studenternas stress kan minskas bör belysas inom ramen för den tidigare nämnda studiesociala utredningen.
Utbildningskvaliteten är givetvis en del av studenternas arbetsmiljö. Studenterna gör en stor investering i sin utbildning och de har rätt att kräva högkvalitativ utbildning av läroanstalterna. I det sammanhanget är det problematiskt att poängvärderingen kan skilja sig markant åt mellan olika utbildningar.
Många studenter, speciellt på naturvetenskapliga och tekniska laborationsintensiva utbildningar, kan på grund av svårigheterna att få ta igen missade kursmoment rent av ha svårt att hinna med tandläkar- eller läkarbesök. Många studenter som är politiskt aktiva lider också av att det kan vara svårt att kombinera studier med politiska sammanträden. För anställda finns regler om att ledighet för politiskt uppdrag inte kan nekas, medan studenter inte har någon sådan regel att åberopa. Det är viktigt att även studenter, oavsett utbildningsinriktning, har reell möjlighet att delta i det politiska livet.
Det är också ett arbetsmiljöproblem att många studenter har svårt att förena föräldraskap med studier. För att på allvar förändra detta faktum måste samhällsservice som exempelvis tillgång till dagisverksamhet finnas. Laborationer, exkursioner och andra obligatoriska kursmoment bör anpassas för dem som inte har tillgång till barnvakt. Det faktum att studiemedelssystemet inte är utformat för den som ibland behöver vara hemma för vård av sjukt barn ställer till stora problem för många studenter. Situationen för studenter med försörjningsansvar bör belysas noga inom ramen för den studiesociala utredningen.
En annan typ av arbetsmiljöproblem drabbar de studenter som under utbildningstiden gör obligatorisk praktik. För exempelvis vårdutbildningar är de huvudsakliga arbetsgivarna kommuner och landsting, men det finns bara reurser för landstingspraktikplatser. För att överbrygga detta problem och för att säkerställa att många olika aktörer på vårdmarknaden kan komma ifråga för praktik, bör det övervägas att högskolorna själva får bestämma hur praktikplatserna skall fördelas mellan kommun, landsting och privata aktörer, allt utifrån den lokala situationen.
Det är självklart att studentens roll i högskolan skall vara den aktiva medaktörens. Många studenter är inte främst missnöjda med det formella inflytandet men däremot med sina egna direkta möjligheter att påverka utbildningen och verksamheten vid högskolan. Det är mot denna bakgrund angeläget att de analyser och slutsatser som finns i rapporten om studerandeinflytande (Ds 1998:51) också leder till konkreta åtgärder vid landets högskolor för att trygga också studenternas informella och dagliga inflytande.
Grunden för ett optimalt studentinflytande är ett gott formellt inflytande och att studenterna skall ha rätt att som fullvärdiga ledamöter delta i alla styrelser och nämnder inom högskolan. Andelen studenter i styrelser som högskolestyrelse samt fakultetsnämnd bör uppgå till minst en tredjedel och representationen på lägre beslutsnivåer bör vara minst 50 procent av styrelsens ledamöter utöver ordföranden. Mot bakgrund av att antalet beredande organ inom högskolan på senare år har ökat och för att på allvar möjliggöra för studenterna att bli medaktörer, är det angeläget att studenterna även i dessa organ bereds tillträde. Det är också viktigt att studenterna bereds en reell möjlighet att delta i dessa organ, bland annat genom regelmässig möjlighet att vid annat tillfälle under innevarande termin ta igen obligatoriska kursmoment.
Forskarstuderande har en situation som varken är jämförbar med grundutbildningsstudentens eller de av högskolan anställda lärarna/forskarna. Därför är det viktigt att även forskarstuderandes representation i olika beslutande organ säkerställs. Regeringen bör göra en översyn av hur forskarstuderandes inflytande säkerställs. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet värnar föreningsfriheten och är följaktligen emot kårobligatoriet. I en SCB-studie från 1998 framgår att många studenter är kritiska till studentkårens roll. Studenterna hävdar att kåren inte tillfredsställer sina medlemmars behov och att informationen är bristfällig. De vet inte heller vem som är deras företrädare eller vad kåren gör. Såväl strukturen som kårens attityd utpekas som hinder mot studentinflytande. Detta förhållande visar att kårobligatoriet inte fyller den funktion som ursprungligen åsyftades. Förutom att det är principiellt fel att tvångsansluta studenter till en kår, talar dessa fakta också för att kårobligatoriet är otidsenligt och bör avskaffas. Vid ett avskaffande av kårobligatoriet måste dock såväl den utbildningsbevakning och det studiesociala arbete studentkårerna idag handhar som studentinflytandet tryggas.
Vad som ovan anförts om ett avskaffande av kårobligatoriet bör ges regeringen till känna.
Högskolorna bedriver i flera fall myndighetsutövning i förhållande till studenterna vad beträffar antagning, examination, beviljande av studieuppehåll, rätt att fullfölja utbildning, rätt till omtentamen, byte av examinator, tillgodoräknande av poäng med mera. Högskolornas lokala regelverk måste ses över oftare av JO och Högskoleverket. Regler som rör studieuppehåll, antagning och rätten att genomgå prov bör också regleras i högskoleförordningen på ett tydligare sätt. Högskolornas lokala regelverk finns inte alltid sammanställda eller tillgängliga, vilket lett till stora skillnader i praxis mellan olika högskolor och mellan olika delar av samma högskola, vilket kan vara svåröverskådligt för den enskilde studenten. Givetvis bör högskolorna vara skyldiga att dokumentera sin praxis och också motivera alla beslut skriftligt. Det bör ankomma på regeringen att göra erforderliga förändringar av högskoleförordningen för att garantera detta. Vad som ovan anförts om förtydligande av högskoleförordningen för att säkra studenternas rättssäkerhet bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet välkomnar det faktum att regeringen har agerat för ökad rättssäkerhet för studenter i form av att även studenter skall omfattas av diskrimineringslagstiftningen, även om vi anser att initiativet kom alltför sent.
För att skapa klarhet i de rättigheter och skyldigheter man som student har och för att tydliggöra studentens rättsliga ställning kan det finnas skäl att inrätta en funktion som studentombudsman.
Från statliga myndigheters sida råder idag ingen samfälld syn på vad det innebär att vara student vid ett svenskt lärosäte. Det finns en rad exempel som illustrerar detta:
I Arbetsmarknadsstyrelsens, AMS, regler anses en individ som bedriver högskolestudier på helfart vara student 12 månader om året, vilket gör att studenters chanser att få arbetslöshetsersättning under längre ferier är mycket begränsade.
Enligt socialtjänstlagen har kommuner rätt att begära motprestation i form av arbete då en person som annan tid på året bedriver högskolestudier ansöker om socialbidrag.
Personer som fyllt 29 år och bedriver högskolestudier är enligt försäkringskassans regler inte berättigade till bostadsbidrag.
Enligt statistik från SFS har så mycket som en fjärdedel av Sveriges studenter någon form av försörjningsansvar. Föräldrapenningen för en student är dock den lägsta möjliga, då ersättningen beräknas på disponibel inkomst.
Det är inte svårt att inse de problem som uppstår när en person omfattas av samtliga ovanstående regler. Exemplen visar tydligt på att det saknas en enhetlig syn från statliga och kommunala myndigheters sida på vad det innebär att vara student och hur stor del av året en individ är det. Det finns goda skäl att anta att studenter känner otrygghet inför olika myndigheters system. Beslut som berör samma grupp människor och som inte samordnas skapar ett ojämlikt och i förlängningen diskriminerande system. Regeringen bör därför utreda studentbegreppet med inriktning mot ett enhetligt studerandebegrepp i lagar och förordningar som berör studenter. Detta bör ges regeringen till känna.
Distansutbildning som utbildningsform är värdefull, speciellt för studerande som av familje- eller arbetsmarknadsskäl inte kan flytta till den ordinarie högskoleorten. Den fyller en funktion för att underlätta för vidareutbildning och deltidsstudier vid sidan av arbete. Att studera på distans med distansöverbryggande medel sätter emellertid den egna studiedisciplinen på prov, och utbildningsformen bör betraktas som ett komplement till den traditionella närutbildningen.
Det krävs betydande insatser för att utveckla pedagogiska former som gör distansutbildningarna till en fullgod lärandemiljö. Kurser i distanspedagogik och distansmetodik bör ges i all lärarutbildning och vidareutbildning för lärare.
Elektroniska kommunikationsmöjligheter till rimliga priser är en avgörande förutsättning för distansstudier. En snabb utbyggnad av den digitala infrastrukturen måste därför prioriteras. I väntan på ett nationellt fibernät kommer andra tekniker att behövas och en rimlig åtgärd är att införa enhetstaxa för elektroniska anslutningar.
Centerpartiets förslag om distansutbildningen finns vidare i vår motion 2001/02:Kr524 angående den öppna högskolan.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Sofia Jonsson (c) |
|
|
Margareta Andersson (c) |
Marianne Andersson (c) |
|
Erik Arthur Egervärn (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Birgitta Sellén (c) |