Innehållsförteckning 40
Förslag till riksdagsbeslut 41
Inledning 42
En god ungdomsskola 42
Infrastruktur för utbildning 42
Gymnasieutbildning för alla 43
Lika rättigheter för alla 44
Folkbildning 45
Studiemedel 46
Utbildningen ska löna sig 47
Värdegrunden 48
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vuxnas rätt till utbildning på motsvarande gymnasienivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samma rättighet till utbildning för alla oavsett eventuellt handikapp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av forskning kring de funktionshindrades situation inom vuxenutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkbildningens roll i det livslånga lärandet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om friskolor inom vuxenutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om studiestöd för vuxenutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av 50-veckorsgränsen för studiestöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utbildnings skall löna sig.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om värdegrunden för vuxenutbildningen.
1 Yrkande 4 hänvisat till KrU.
Det kunskaps- och informationssamhälle som vi lever i idag präglas av en ständigt pågående förändring och utveckling. Dagligen möter vi ny information och ny kunskap som vi på olika sätt är tvingade att reflektera över. Detta kunskaps- och informationsflöde ställer andra krav på oss som medborgare. Vi måste lära oss att hantera all den information som vi möter varje dag, och vi måste vara öppna för förändring. I dagens samhälle har kunskap och utbildning fått en helt ny betydelse. För de flesta människor inom de flesta yrken räcker det inte längre med utbildning i ungdomsåren utan utbildning och kompetens måste förnyas genom hela livet.
Basen i en infrastruktur för utbildning är en god ungdomsskola. Även om det livslånga lärandet är en verklighet idag är det i ungdomsåren stommen byggs på vilken all annan utbildning ska vila. Det är därför viktigt att stommen är stabil men samtidigt möjliggör en flexibel, individuell utveckling längre fram i livet. Därför blir frågan om en god ungdomsskola viktig även när det gäller utbyggnaden av vuxenutbildningen. Sverige är det OECD-land som i förhållande till BNP investerar mest i kunskap, ändå har vi inte den bästa skolan. Stora brister inom ungdomsskolan påvisas ständigt i såväl press som i rapporter från statliga myndigheter. Vi menar att en av skolans största brister idag är dess enhetssträvan. Alla elever ska lära sig samma saker, på samma sätt och på samma tid. Lärarna ges inte tid och möjlighet att möta varje elev som en individ, med sina särskilda begåvningar och svagheter. Att ge alla en god grund för utbildning är det viktigaste och mest grundläggande steget i ett livslångt lärande eftersom det är en förutsättning för i stort sätt allt annat formellt lärande. Men vuxenutbildningen får inte och kan aldrig bli en ersättning för uppgifter som ungdomsskolan inte lyckats lösa.
Behovet av kunskap ställer nya krav på samhället som utbildningsanordnare. Flexibilitet och individanpasssning är viktigare än någonsin tidigare. Samhället måste kunna erbjuda utbildning inom nya områden, på nya platser och vid nya tider. Tidsplaner och innehåll måste anpassas till den nya tidens behov. För att uppfylla kravet på ett livslångt lärande krävs en infrastruktur för utbildning i alla regioner i hela landet. En infrastruktur som är heltäckande och flexibel och som kan tillgodose ett ständigt växande behov av olika typer av utbildning.
En infrastruktur för utbildning av vuxna ska inrymma alla typer av formell utbildning från studiecirklar och arbetsmarknadsutbildningar till högskolekurser och kvalificerad yrkesutbildning. Många menar att det är omöjligt att förutsäga vilka utbildningar som kommer att behövas i framtiden. Utvecklingen går fort och är i flera avseenden svår att förutse. Vi menar dock att utbildningen måste byggas utifrån människors behov. Då kommer samhället att skapas utifrån mänskliga förutsättningar. Dessutom tror vi att om människors behov blir tillfredsställda kommer också arbetsmarknadens behov att uppfyllas.
Vuxenutbildningen består av en mängd olika utbildningsformer. En politik för vuxenutbildning måste utformas med denna mångfald som utgångspunkt där varje del får fylla sin funktion och komplettera varandra. Kommunerna har i huvudsak ansvar för vuxenutbildningen på grundskole- och gymnasienivå. Det femåriga kunskapslyftsprojektet syftade bland annat till att förnya och utveckla kommunernas utbildningsverksamhet. Utvärderingar visar att det syftet i stort sett har uppnåtts. Kommunerna har aktualiserat utbildningsbehoven på ett nytt sätt, och det finns all anledning att lita till att kommunerna nu kommer att ta sitt ansvar för denna verksamhet. Kommunerna ska ha ansvar för upphandling och genomförande och Skolverket ska ha en främjande och utvecklande uppgift liksom ett tillsynsansvar. Det ska finnas olika utbildningsanordnare. Folkbildningen med sin pedagogiska profil intar här en särställning genom medelstilldelningen via Folkbildningsrådet. Kristdemokraterna ser gärna friskolor också inom vuxenutbildningen. Här bör Skolverkets roll som oberoende myndighet förtydligas. Arbetsmarknadsutbildningen är en annan viktig utbildningsform som måste samordnas med alla annan satsning på vuxenutbildning. En relativt ny utbildningsform som kan få stor betydelse för den framtida vuxenutbildningen är KY, kvalificerad yrkesutbildning. KY är en utbildningsform som vi har efterfrågat länge men som vi skulle vilja utveckla ytterligare och ge namnet Yrkeshögskola. I Yrkeshögskolan vill vi samla all eftergymnasial praktisk yrkesutbildning, även den som idag administreras av högskolorna. Vår syn på Yrkeshögskolan har vi utvecklat i en särskild motion.
Det är viktigt med uppsökande verksamhet för att nå dem som inte ansett sig vara motiverade att studera. Kommunen ska ha ansvar för att göra utbildningen tillgänglig för varje invånare, och den uppsökande verksamheten ska finansieras genom kommunbidraget. Fackliga organisationer kan också fortsättningsvis ombesörja uppsökande verksamhet men inom ramen för sin reguljära verksamhet.
Idag har alla vuxna som saknar grundläggande utbildning, det vill säga utbildning motsvarande grundskolenivå, laglig rätt att komplettera den i vuxen ålder. Det är en mycket viktig lagstiftning, men långt ifrån tillräcklig. I enlighet med den så kallade Kunskapslyftskommitténs förslag Kunskapsbygget 2000 – Det livslånga lärandet SOU 2000:28 anser vi att alla medborgare bör få rätt till minst gymnasieutbildning. Gymnasieutbildningen faller inte under skolplikten men att ha en gymnasieutbildning är en självklarhet och nödvändighet inom de flesta yrken idag. Vi anser därför att rättigheten till utbildning för vuxna bör utsträckas och gälla inte bara grundläggande utbildning utan även utbildning på motsvarande gymnasienivå. Att ge alla vuxna rätt till utbildning på gymnasienivå är av stor betydelse för den enskilde men också för samhället. Om en ökad andel av befolkningen uppnår gymnasiekompetens blir också underlaget av personer som kan fortsätta till högskolan större. Det är av stor betydelse i ett samhälle där efterfrågan på högutbildad personal ständigt ökar. Det är dock viktigt att högskolekompetens inte blir ett krav för samtliga utbildningar. Utbildningar till exempel inom den kvalificerade yrkesutbildningen bör stå öppna även för alla som har tillräckliga kunskaper även om de saknar formell högskolebehörighet. Att kunna validera kunskaper från såväl formellt som informellt lärande är avgörande för en framgångsrik vuxenutbildning. Därför ska en kunskapsvalidering påbörjas snarast. En utredning på området visar att en bättre kunskapsvalidering skulle innebära avsevärt lägre kostnader för kommunerna.
Det finns uppenbara problem för studerande med olika typer av funktionshinder att få en utbildningssituation som är anpassad efter deras behov. Det gäller personligt stöd i form av stödundervisning, assistans eller tolktjänst för döva och förflyttning till och från utbildningslokalerna. Dessa problem måste lösas. Människor med funktionshinder av olika slag ska ha lika möjligheter och samma rätt till en högkvalitativ utbildning som övriga medborgare. Det är den studerandes intresse och tillgång till särskilt stöd som ska styra den studerandes val av utbildning. Den enskilda individens behov ska alltid tillgodoses utifrån vars och ens förutsättningar. Individuella utbildningsplaner är för många funktionshindrade viktiga för att nå de uppsatta målen, och det är därför mycket bra att regeringen lyfter fram vikten av dessa i sin proposition. För att lösa problemen för funktionshindrade inom vuxenutbildningen krävs mer kunskap om deras situation. Vi vill i det sammanhanget lyfta fram Institutet för handikappvetenskap vid Linköpings och Örebro universitet som med sina specialkunskaper borde fungera som en resurs för dessa frågor inom vuxenutbildningen i hela landet.
Allas lika rätt till utbildning är en av regeringens viktigaste utgångspunkter när det gäller vuxenutbildningen. I den proposition om vuxenutbildning som presenterades i våras sägs bland annat att ”kommunal vuxenutbildning har varit och skall även fortsättningsvis vara ett alternativ för alla vuxna” och att ”allas behov av lärande skall kunna tillgodoses”. Trots detta förverkligar inte regeringen dessa ambitioner. Rätten till utbildning gäller nämligen inte alla. Vuxna med en utvecklingsstörning eller som av andra skäl har gått i särskola som barn har inte samma rätt till grundläggande utbildning som andra vuxna. Detta är en brist i den svenska skollagstiftningen som Kunskapslyftskommittén avsåg att förändra för att göra rätten till utbildning lika för alla. Regeringen har dock inte följt kommitténs rekommendationer utan har valt att förneka denna grupp rätt till grundläggande utbildning. Som kristdemokrater anser vi att denna diskriminering av en viss grupp medborgare innebär ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi anser att rätten till grundläggande utbildning bör gälla alla. Regeringen har sagt att en utbyggnad av särvux, kommunal särskola för vuxna, ska äga rum i den takt som tillgången på personal medger men regeringen har inte avsatt några resurser för att utbilda mer personal och inte heller gett några förslag på hur fler lärare ska lockas till utbildningen. Dessutom bör det påpekas att all utbildning bör byggas efter behov och inte efter tillgång på personal.
Folkbildningen är en unik utbildningsform vars roll inom det livslånga lärandet inte får underskattas. För många som har haft det svårt i den vanliga skolan har folkhögskolornas alternativa pedagogik och metodik inneburit en ny chans, ofta med fantastiska resultat för den enskilde. Totalt samlar folkhögskolorna runt 100 000 deltagare varje år, och deras verksamhet är värd ett starkt stöd från samhället. Folkbildningen skapar möjligheter för människor att studera inom i stort sätt vilket område som helst, vilket skiljer denna utbildningsform från den institutionella utbildningen. Folkbildningen har dessutom utarbetat goda möjligheter för funktionshindrade att få utbildning anpassad efter sina behov, och folkbildningens kunnande på detta område bör tas till vara.
Trots att regeringen ofta talar vackert om folkbildningen innehåller årets budget mycket få förslag på detta område. Regeringen har tidigare sagt att den vill göra en statlig utvärdering av folkbildningen. Vi kan ställa oss bakom en sådan utredning men vill betona vikten av att folkbildningen för den sakens skull inte får komma i bakvattnet när det gäller satsningar på det livslånga lärandet. Folkbildningen får inte lämnas utan satsningar med hänvisning till en framtida utredning. När det gäller en utredning vill vi dock påpeka att Riksrevisionsverket nyligen har genomfört en utvärdering om Folkbildningsrådets myndighetsuppgifter och Folkbildningsrådet genomför i år en undersökning bland folkbildningens deltagare. Ska en statlig utredning göras är det viktigt att dessa utvärderingar tas till vara så att det inte blir ett dubbelarbete.
Regeringens politik det senaste året har inneburit nya problem för folkbildningen. Det gäller till exempel det nya studiestödet för vuxenstudier där kommunerna ska få avgörande beslutsrätt vid tilldelningen. Propositionen säger ingenting om hur detta ska fungera för folkbildningen som inte ligger under någon kommunförvaltning och ofta har elever från hela regioner eller till och med är riksrekryterande. Dessutom har Skolverket tillförts medel för kompetensutveckling av lärare med inriktning på vuxenpedagogik och specialpedagogik. Eftersom folkbildningen inte tillhör Skolverkets ansvarsområde får folkbildningen inte del av dessa resurser.
Ett annat problem som också rör folkbildningen är examinationsrätten för alternativa utbildningsanordnare. Idag har de alternativa utbildningsanordnare som driver utbildning på grund- eller gymnasienivå inte rätt att sätta betyg på sina elever utan betygen måste sättas av en komvuxrektor. Vi anser att det är orimligt att inte de utbildningsanordnare som planerar och genomför undervisningen kan ges rätten att utdela betyg. För att öppna möjligheten för alternativa utbildningsanordnare att få betygsätta sina elever skulle vi vilja se friskolor även inom vuxenutbildningen.
Kraven på utbildning och ett kontinuerligt lärande, där den enskilde uppmuntras till återkommande studier, ställer krav på studiefinansieringssystemen. Det är nödvändigt att ta ett samlat grepp över hur människor i olika faser i livet skall kunna finansiera sina studier. Den som står i begrepp att börja studera måste kunna planera sin ekonomi. Dagens system präglas av oklara gränsdragningar mellan arbetsmarknads- och utbildningspolitik, vilket drabbar den enskilde. Många, särskilt kvinnor, faller mellan stolarna när det gäller stöd till studier efter arbete och barnafödande. Vi vill ha ett system som innebär att utbildningsplats och studiefinansiering följs åt. Det är viktigt att reglerna kring studiefinansiering är tydliga och att man snabbt kan få en uppfattning om vad det är som gäller. Det gäller i fråga om hur stort bidrag den enskilde skall kunna få av staten, hur länge detta delas ut och vilka krav som skall vara kopplade till bidraget. Ett andra krav på finansieringssystemet är förutsägbarhet. De regler som gäller när den enskilde beslutar sig för att börja studera får inte kraftigt försämras under studiernas gång.
Det nya studiestödet för vuxenstudier som regeringen införde i våras innebär möjlighet till studiebidrag för arbetslösa över 25 år för utbildning på grundskole- eller gymnasienivå. Bidraget ska vara på 100 alternativt 122,5 procent av det nuvarande studiemedlet och ska kunna ges i maximalt 50 veckor. Kommunerna blir de viktigaste instanserna vid fördelningen av bidraget, och för varje kommun ska en resursram beräknas. Vi anser att det finns flera stora brister med detta system. Systemet innebär ett ”först-till-kvarn-system” som är både oförutsägbart och orättvist. Det finns redan exempel på kommuner där anslaget tagit slut efter halva året. Dessutom sätts en gräns vid 50 veckor vilket vi anser ställer orimliga krav på att alla ska kunna lära sig samma saker på lika lång tid. Det tyder på en likhetsideologi som vi inte kan acceptera.
Kristdemokraterna vill ha en gemensam garanterad bidragsnivå. Alla mellan 25 och 55 år som inte har fullständiga betyg från grund- och/eller gymnasieskola ska erbjudas ett skattefritt bidrag som motsvarar 100 % av totalbeloppet, dvs runt 7200 kronor per månad under den delen av året som studier bedrivs. Den studerande ges därutöver möjlighet att komplettera med en lånedel på upp till 3000 kronor/månad. CSN gör bedömningen av lämplig nivå på lånet med hänsyn till den studerandes ålder och återbetalningsmöjlighet. Grundprincipen att lånet skall återbetalas ska gälla. Volymen på det nya och högre stödet måste anpassas till antagningen av studerande. Studerande på grund- och gymnasienivå, som läser av eget intresse för att komplettera eller för att t ex höja betyg, hänvisas till det ordinarie studiestödssystemet. Detta förändras dock enligt följande:
Bidragsdelen höjs till 36 % av totalbeloppet. På sikt bör dock nivån motsvara hälften bidrag, hälften lån.
Inkomsttaket tas bort för heltidsstudenten, det vill säga det blir fritt för den studerande att komplettera bidragsdelen med eget arbete.
Förändringarna kompletteras med höga krav på resultat och principen att lånen skall betalas tillbaka.
Idag är det få människor med fast arbete som ser det som ekonomiskt möjligt att ta ledigt för studier. Ett individuellt utbildningskonto ger den enskilde möjlighet att ta ansvar för sitt eget liv och sitt eget lärande. Det ligger naturligtvis i den enskilda människans intresse att finna utbildningar som efterfrågas på arbetsmarknaden. En del av dagens flaskhalsproblematik, d v s det faktum att vi trots hög arbetslöshet har skriande brist på visst yrkeskunnande, kan bemötas genom införande av ett utbildningskonto. I det investerar både arbetsgivare och den enskilde med skatteavdrag enligt vissa principer. Arbetstagaren tar med sig kontot vid byte av arbetsgivare. Medel som ej används för studier förstärker pensionen.
Utbildningspolitiken är en drivkraft för bättre konkurrenskraft och en del av infrastrukturen i ett välfärdssamhälle. Det är därför viktigt med en hög utbildningsnivå hos landets medborgare, men då är det också viktigt att utbildning lönar sig. Resultat från ett europeiskt projekt i 15 länder om jämförbara data om avkastningen på utbildningsinvesteringar, så kallade lönepremier, visar att avkastningen i Sverige är bland de lägsta både för män och kvinnor. Även andra undersökningar ger samma resultat. Till exempel visar en genomgång (Björklund 1999) att utbildningens lönepremie i Sverige ligger på cirka 4,5 procent, vilket internationellt sett är en låg siffra. Premien är högre i privat än i offentlig sektor. Eftersom premien är beräknad före skatt drar de höga svenska skatterna ned premien till en ännu lägre nivå. Det konstateras också att den relativt låga avkastningen på högskoleutbildning i Sverige antagligen har påverkat tillströmningen till högskolan. Kristdemokraterna kan inte acceptera att Sverige har en så låg avkastning på investering i utbildning. Det är hög tid att vidta åtgärder för att höja premien, det vill säga att det livslånga lärandet även ger ekonomiskt utbyte. Det är till nytta för tillväxten och en stimulans för att studera och arbeta i Sverige. Ett livslångt lärande har självfallet kvalitéer som inte är mätbara på samma sätt som inkomsten före och efter studiernas genomförande. Dit hör ökad möjlighet att få behålla sitt arbete eller att söka ett nytt arbete liksom rent allmänt ett ökat självförtroende, som kan utgöra inkörsporten till deltagande i demokratiska beslutsprocesser. Men detta är ofta inte nog utan vi är övertygade om att det också krävs en högre lönepremie för att i varje fall längre utbildningar skall vara attraktiva. Effekterna av god utbildning kan inte mätas enbart i ekonomi för statens del heller. Socialt kapital, demokrati och den enskildes rättigheter och skyldigheter är fördelar med en välutbildad vuxenbefolkning
Till statens särskilda uppgifter på utbildningsområdet hör att ombesörja att den gemensamma värdegrund som samhället bygger på aktualiseras. Den bör klargöras och praktiskt tillämpas i alla verksamheter. I den nuvarande läroplanen för de frivilliga skolformerna finns följande värdegrund fastlagd:
Människors okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är värden som den samhällsstödda vuxenutbildningen ska förvalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen ska vara icke-konfessionell. (Lpf 94)
Vi anser att all samhällsstödd vuxenundervisning bör bygga på denna värdegrund. Eftersom vuxna människor själva väljer inriktning på sin utbildning och har förmågan att reflektera över den information som ges på ett annat sätt än barn behöver dock kravet att undervisningen ska vara icke-konfessionell inte finnas med inom vuxenutbildningen.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Magda Ayoub (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Ulla-Britt Hagström (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |