Innehållsförteckning 28
Förslag till riksdagsbeslut 29
1 Inledning 30
1.1 Vad är barnomsorg? 30
2 En mångfald av barnomsorgsformer 30
2.1 Förskola 31
2.1.1 Förskolans värdegrund 31
2.1.2 Kvalitet i små grupper 32
2.1.3 Fristående förskolor 32
2.2 Familjedaghem 33
2.3 Öppen förskola 33
2.4 Förskoleklass 34
2.5 Skolbarnsomsorg 34
2.6 Personal 35
2.7 Tillsyn och uppföljning 36
3 Maxtaxa för föräldrarnas bästa? 36
3.1 Barnomsorgskonto – ett alternativ för valfrihet 37
4 Allmän förskola 38
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnomsorg är en omsorgsfråga och inte en utbildningsfråga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förskolans värdegrund.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram ett förslag om ny lagstiftning som leder till etableringsfrihet inom förskoleverksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att familjedaghemmen skall ingå i den allmänna förskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bevaka situationen för de öppna förskolorna med anledning av den allmänna förskolans införande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lekens betydelse för barns utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristerna inom skolbarnsomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortbildning för personal inom förskoleverksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsyn och uppföljning av förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg.
Riksdagen beslutar införa ett barnomsorgskonto i enlighet med motionens förslag.1
1 Yrkande 10 hänvisat till SfU.
Barn är det viktigaste som finns för i barnen ligger framtiden. Därför är vi vuxna skyldiga att alltid sätta barns bästa i främsta rummet. Det har fastslagits i FN:s konvention om barns rättigheter som Sverige åtagit sig att följa. Vi har ett åtagande att i alla frågor utgå från barnets perspektiv även om det innebär att vi vuxna ibland får ta ett steg tillbaka. Ett utbud av olika former av barnomsorg är en av de viktigaste frågorna för barnfamiljerna. Vem ska ta hand om barnet, hur ska omvårdnaden organiseras och vad ska den innehålla?
Den kristdemokratiska politiken utgår från subsidiaritetsprincipen. Denna innebär att politiken byggs ”underifrån”. Det en liten gemenskap själv klarar av att hantera ska den också ansvara för och inom givna ramar själv besluta om. De överordnade gemenskaperna ska stödja de små gemenskaperna. För familjepolitikens utformning innebär det att så många beslut som möjligt som berör familjen, ska fattas av familjen själv. Ett sådant beslut är valet av barnomsorg. Staten och kommunerna ska underlätta familjens val, inte styra det. Den senaste rapporten från Välfärdskommittén visar att bristerna i den svenska välfärden inte står att finna i det materiella utan i barns psykiska hälsa som stadigt försämrats under de senaste åren. Allt fler barn visar stressymptom allt längre ner i åldrarna. En tredjedel av alla barn mellan 10 och 18 år har minst en gång i veckan huvudvärk, sömnsvårigheter eller magont och köerna till landets barnpsykiatriska kliniker växer.
För oss är barnomsorgen allt från familjens egen omsorg till familjedaghemmet, förskolan, öppna förskolan och skolbarnsomsorgen. Utgångspunkten för barnomsorgen ska alltid finnas i familjen om inte särskilda skäl föreligger. Det är föräldrarna som ansvarar för barnets omsorg och står för kontinuiteten i barnens liv. Självklart ska det finnas en barnomsorg utanför hemmet som är av hög kvalitet och som innebär såväl stimulans och pedagogisk utveckling som lek och omsorg om barnen. Alla föräldrar måste erbjudas den barnomsorg de efterfrågar och de ska kunna känna sig trygga i att barnen får bästa möjliga omvårdnad under deras frånvaro.
Varje barn är en unik individ med unika behov och förutsättningar. Det innebär att det måste vara möjligt att välja bland en mångfald olika barnomsorgsformer för att möta varje barns specifika behov. Barnomsorgen utanför hemmet kan se ut på många sätt, förskola i offentlig och privat regi, familjedaghem, öppen förskola eller skolbarnsomsorg. Gemensamt för dem alla måste vara en verksamhet med god kvalitet med hög personaltäthet.
Kommunerna är idag skyldiga att erbjuda barnomsorg till alla familjer som så efterfrågar inom skälig tid från det att föräldrarna ansöker om plats. I många kommuner har det dock uppstått stora problem för de föräldrar som arbetar på ovanliga tider, exempelvis nätter, eftersom vissa kommuner anser att de inte har något ansvar för barnomsorg till dessa barn. Det är oacceptabelt.
År 1998 omorganiserade regeringen barnomsorgen utanför hemmet. Från att tidigare huvudsakligen ha varit en omsorgsfråga som handlades av Socialdepartementet blev det en utbildningsfråga som förlades under Utbildningsdepartementet. Barnomsorg utanför hemmet, från barnets ettårsdag, är inte längre omsorg utan utbildning. Kristdemokraterna har avvisat denna omorganisering. Barnomsorg är en omsorgsfråga inte en utbildningsfråga. Om redan mycket små barn sätts i något som allt mer liknar en skola är inte steget långt borta från att börja mäta barnens kunskaper mot varandra. Vi vill absolut inte se en sådan utveckling av barnomsorgen.
I arbetet med barn är det personalens ansvar att tillvarata föräldrarna som en resurs. Föräldrarna måste vara en naturlig samarbetspartner i alla former av barnomsorg utanför hemmet. Den vardagliga kontakten med föräldrarna är oerhört viktig om barnens behov ska tillgodoses. Det är därför viktigt att det finns tid för såväl personal som föräldrar att samtala i samband med att barn lämnas eller hämtas i förskoleverksamheten. En ökad föräldramedverkan redan i förskolan kan förhoppningsvis dessutom leda till att föräldrarna ser sig själva som en nödvändig resurs även när barnet börjar i skolan.
Förskolan är den vanligaste formen av barnomsorg utanför hemmet. Av alla barn som är 1–5 år är cirka 64 procent inskrivna i förskolan. I samband med att all förskoleverksamhet organisatoriskt placerades under Utbildningsdepartementet fick förskolan en läroplan vilket särskiljer förskolan från annan förskoleverksamhet. Syftet var att markera förskolans roll som det första steget i det livslånga lärandet. I läroplanen fastslås bland annat att förskolan ska vara en trygg och lärorik plats för alla barn som deltar. Läroplanen utgår ifrån att barnets utveckling och inlärning ska kombineras med lek och omvårdnad. Det är en utmärkt målsättning. Kristdemokraterna var dock emot denna läroplans införande eftersom vi befarade att den inte skulle uppfyllas utan att den skolliknande pedagogiska verksamheten skulle tillmätas en allt för stor betydelse redan för det lilla barnet. Det lilla barnets behov av uppmärksamhet och närhet och av att genom lek och omvårdnad utforska omvärlden får aldrig underskattas. Vi vill se en förskola som präglas av hög kvalitet och där omsorgen om barnen sätts i centrum.
Eftersom det nu införts en läroplan för förskolan är det viktigt att den har en god utformning. Läroplanen för förskolan fastslår förskolans värdegrund. Där talas i allmänna ordalag om vikten av grundläggande demokratiska värden, om varje människas unika värde, människolivets okränkbarhet och individens frihet. Ingenstans fastslås dock vilken etisk tradition denna värdegrund härstammar ifrån. I läroplanerna för såväl de obligatoriska som de frivilliga skolformerna fastslås att den värdegrund som ska förmedlas i skolorna bygger på en etik som förmedlats av kristen tradition och västerländsk humanism. Vi anser att det är anmärkningsvärt att inte förskolan, som enligt regeringen är det första steget i det livslånga lärandet, står på samma värdegrund som övriga skolformer. Därför anser vi att ett tillägg i läroplanen bör göras snarast för att reglera förskolans värdegrund.
Det finns all anledning att vara vaksam när det gäller utvecklingen i förskolan. Antalet barn har ökat kraftigt inom förskoleverksamheten, samtidigt som antalet årsarbeten minskat. Barngruppernas storlek har därmed ökat och är på många håll alldeles för stora vilket ytterligare förvärras av undermåliga lokaler. Långa arbetsdagar leder för många barn till stressymptom i tidig ålder. Utvecklingen har på vissa håll gått så långt och barngrupperna blivit så stora att det är svårt för personalen att driva någon verksamhet med rimlig kvalitet. Det är oacceptabelt. Regeringens förslag om maxtaxa lär knappast leda till att situationen förbättras, tvärt om. Kommunerna kommer nu att få ännu svårare att upprätthålla kvaliteten.
Många föräldrar är med fog oroliga för om deras barn får en god omsorg när antalet barn i grupperna ständigt växer och det blir allt fler barn per vuxen. Fortsätter den här utvecklingen finns det all anledning att överväga om det måste sättas ett tak för hur stora barnomsorgsgrupperna får vara i respektive åldersgrupp. Ett sådant tak bör kombineras med mindre barngrupper för att minska stressen och för att skapa möjligheter att sätta varje barn i fokus. En ökad personaltäthet, trivsamma lokaler som också ger möjlighet till utomhusvistelse är viktiga förbättringar för att barnen ska må bättre och föräldrarna känna sig trygga.
Ungefär 10 procent av alla barn mellan 1 och 5 år går i en fristående förskola, ett antal som ökat under de senaste åren. Skolverket har i rapporten Barns omsorg studerat i vilken grad familjer utnyttjar barnomsorg utanför hemmet. I rapporten framkommer tydliga skillnader mellan olika sociala grupper. Det är mer än sex gånger så vanligt att barn till högutbildade föräldrar har plats i en fristående förskola än barn vars föräldrar enbart har grundskola. Det är viktigt att föräldrar får tydlig information om vilka valmöjligheter som finns inom barnomsorgen så att alla föräldrar oavsett bakgrund kan göra det val som de anser vara bäst för deras barn. Kommunen måste idag ge sitt tillstånd för att en fristående förskola ska få starta. Vi anser att det hämmar utvecklingen mot en ökad mångfald och vi vill därför införa etableringsfrihet för förskolor och annan förskoleverksamhet.
Familjedaghemmen är den näst vanligaste omsorgsformen utanför hemmet för barn i förskoleålder. Det är idag ungefär 10 procent av barnen i åldern 1–5 år som är inskrivna i familjedaghem. Att ta emot andras barn i sitt hem är en barnomsorgsform med lång tradition som tyvärr minskat kraftigt under senare år. När förskolan 1998 fick en läroplan och placerades under Utbildningsdepartementet hamnade familjedaghemmen i ett vakuum. Regeringens totala fokusering på förskolorna lämnade familjedaghemmen utanför. De är inte skyldiga att följa förskolans läroplan och är följaktligen inga förskolor men de tillhör organisatoriskt Utbildningsdepartementet. Medan stora satsningar gjorts på förskolans område tycks regeringen se på familjedaghemmen som en överbliven rest från ett äldre system. Ett tydligt exempel är regeringens införande av den allmänna förskolan. Reformen, som träder i kraft 2003, ger alla barn rätt till tre timmars avgiftsfri förskola om dagen. Eftersom familjedaghemmen per definition inte är förskolor kan inte reformen tolkas på annat sätt än att familjedaghemmen inte omfattas av reformen om en allmän förskola. Vi anser att det är oacceptabelt och menar att familjedaghemmen självklart borde räknas in som en del av den allmänna förskolan.
Den öppna förskolan bärs av en idé som innebär att förskollärare, föräldrar och dagbarnvårdare som besöker den ska vara med och utforma verksamhet och innehåll. Detta leder till ansvar, trivsel, ökad delaktighet och engagemang från olika vuxna. Öppen förskola drivs av en mängd olika huvudmän och har ofta en bred erfarenhet av att arbeta med många olika grupper som t.ex. arbetssökande, invandrare, ensamstående. Det förekommer på sina håll många intressanta samverkansprojekt mellan den öppna förskolan och till exempel barnavårdscentral, socialtjänsten och kyrkan. Den öppna förskolan har på så sätt fått en stor betydelse inte minst när det gäller att tidigt se och upptäcka barn som far illa, och som är i behov av särskilt stöd. För de föräldrar som är hemma med sina barn samt för familjedaghemmen spelar de öppna förskolorna en särskilt viktig roll. De öppna förskolorna är en mötesplats för såväl barn som föräldrar. De skapar möjligheter för barn som i normala fall befinner sig i mindre grupper eller i hemmet att möta andra barn i en större grupp.
Till skillnad från regeringen anser vi att arbetet som görs inom den öppna förskolan bör tas tillvara och vidareutvecklas. Under de senaste åren har var fjärde öppen förskola försvunnit och takten har ökat de senaste åren. En särskild medvetenhet om de öppna förskolornas situation krävs i och med införandet av den allmänna förskolan. Reformen vänder sig framför allt till de barn som idag inte deltar i förskolan, dvs samma grupper som ofta går i öppen förskola. Det finns därför en stor risk att den öppna verksamheten konkurreras ut. Det är helt oacceptabelt att regeringen, istället för att ta vara på den kompetens och erfarenhet som finns inom de öppna förskolorna, genomför ett förslag som mycket väl kan innebära slutet för denna verksamhet. Vi kräver att regeringen bevakar situationen för de öppna förskolorna efter den allmänna förskolans införande.
Till skillnad från övrig barnomsorg är förskoleklassen integrerad med det offentliga skolväsendet. Sedan 1998 är kommunerna skyldiga att erbjuda alla 6-åringar plats i förskoleklass men det är frivilligt för barnet att deltaga. Eftersom förskoleklassen är en del av skolan är den första steget i att uppfylla läroplanens mål. Intentionerna när förskoleklasserna infördes var goda. Tanken var att det skulle skapas en smidigare övergång mellan barnomsorg och skola. En större flexibilitet skulle göra det möjligt för barnen att i sitt eget tempo ta steget från förskolan till skolan. Förskolans pedagogik med mer lek, skapande och utforskande arbetssätt skulle följa med förskoleklassen in i skolan. I maj i år kom Skolverkets första granskning av resultatet i rapporten Integration förskoleklass, grundskola och fritidshem. Rapportens slutsats är att även om intentionerna var goda har resultatet blivit ett annat. Istället för att skolan påverkats av förskolans pedagogik är det förskolan som påverkats av skolan. Sexåringarna får i hög grad följa skolans riktlinjer med ämnesindelning, lektioner och raster. Problem har dessutom uppstått eftersom skolans lokaler varken är anpassade efter sexåringarnas rörelsebehov eller förskolans arbetsmetoder. Det här är kritik som måste tas på stort allvar. Lekens betydelse för barn kan inte nog betonas. I leken får barnet möjlighet att spegla sig själv och sin personlighet tillsammans med andra barn. Genom leken bearbetar barn upplevelser och känslor och övar sin empatiska förmåga. Det utesluter inte att pedagogisk verksamhet också är viktig för barn i den här åldern. Pedagogisk verksamhet kan stimulera barnens vilja att lära och innebära en intresseväckande utmaning. När förskolan alltmer integreras med skolan får dock inte den utbildningspedagogiska verksamheten ske på bekostnad av den fria leken och barnens behov av omsorg.
Skolbarnsomsorgen vänder sig till barn, till och med tolv årsålder, som går i skolan. Liksom i fallet med övriga barnomsorgsformer är kommunerna skyldiga att erbjuda skolbarnsomsorg till barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar men det är frivilligt för barnen att deltaga. Skolbarnsomsorgen förekommer i tre olika former: fritidshem, som är en pedagogisk gruppverksamhet för inskrivna barn, familjefritidshem och öppen fritidsverksamhet där barn inte är inskrivna utan kan komma och gå efter behov. Skolbarnsomsorgens syfte är att komplettera skolan och ge barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar en meningsfull fritid.
Skolverkets rapport, Barns omsorg från våren 2001 visar att de flesta kommuner tillhandahåller en god skolbarnsomsorg för barn upp till nio års ålder och att de flesta föräldrar är nöjda med den verksamhet som erbjuds. Bland 6–9-åringarna är över 60 procent inskrivna vid något kommunalt eller enskilt fritidshem. En helt annan bild ges dock av skolbarnsomsorgen för 10-12-åringarna. Bland tioåringarna är enbart 12 procent inskrivna vid ett fritidshem och bland elvaåringarna har siffran sjunkit till drygt 4 procent. Skolverket menar att skolbarnsomsorgen för 10–12-åringarna är svårt eftersatt i många kommuner. Vissa kommuner erbjuder inte ens någon omsorg för denna åldersgrupp vilket strider mot gällande regler. Resultatet blir att många barn tvingas gå hem till tomma hus eller lägenheter utan vuxnas närvaro. Skolverket visar att den lilla verksamhet som finns för denna åldersgrupp framför allt är fokuserad till fritidshem trots att skollagen anger öppen fritidsverksamhet som alternativ. Det är också öppen fritidsverksamhet som i störst omfattning efterfrågas av föräldrarna. Att verksamheten är eftersatt visar sig också genom bristande tillsyn från kommunernas sida. Bristande styrning, avsaknad av behovsinventeringar, dåliga lokaler och brist på personal är en del av den kritik som Skolverket lyfter fram. De efterfrågar också uppföljningar av hur väl verksamheten uppfyller de mål som ställts upp i skollagen. Idag är det dessutom oacceptabelt stora grupper med barn. Ofta förekommer grupper på över 20 barn på en vuxen.
Vi anser att Skolverkets kritik är allvarlig. Barn har behov av vuxnas närvaro och får inte tvingas att gå hem till en tom bostad. Kommunerna måste ta sitt ansvar och utveckla skolbarnsomsorgen framför allt för åldersgruppen 10–12 år. Genom att utöka den öppna verksamheten har barnen själva större möjlighet att välja verksamhet efter behov. I många kommuner finns organisationer som driver olika former av öppna fritidsverksamheter. Här anser vi att det finns stora möjligheter för kommunerna till samverkan med andra utförare till exempel föreningar och kyrkor, för att kunna erbjuda en högkvalitativ verksamhet.
Att ta hand om den uppväxande generationen är en av samhällets viktigaste uppgifter, oavsett om omsorgen sker i det egna hemmet eller i andra former. De som utför detta arbete får i alltför liten utsträckning det erkännande och den uppmuntran som de förtjänar. Vi vill ändra på detta. För dem som har det stora ansvaret att ta hand om andras barn kan vikten av lämplighet inte nog betonas. Kristdemokraterna anser att förskollärare, fritidspedagoger, barnskötare, dagbarnvårdare och andra som arbetar med barn utifrån sina olika specialiteter måste ges goda möjligheter till kompetenshöjning, vidareutbildning och forskning. Personliga egenskaper och kompetens anser vi kristdemokrater vara en kvalitetsfråga. Det är viktigt att utbildning och fortbildning av förskole- och skolpersonal omfattar såväl kunskaper om de internationella konventioner som gäller barn, familj och utbildning som kunskaper om att se och tolka ett barns signaler när det far illa.
När riksdagen beslutade om en ny läroplan för förskolan låg det i beslutet ett särskiljande mellan vilka myndigheter som har tillsynsansvar för den kommunala förskolan, förskoleklasser i fristående skolor och fristående förskolor. Skolverket svarar för tillsyn när det gäller förskolor och förskoleklasser i kommunal regi samt förskoleklasser i fristående skolor. När det gäller fristående förskolor är det kommunen som har tillsynsansvar. Kristdemokraterna påpekade redan då beslutet fattades att problem riskerade att uppstå när tillsynen av landets förskolor delas mellan olika nivåer. Vi står fast vid detta och anser att tillsynen för förskoleverksamheten ska ligga på kommunerna medan Skolverket ansvarar för tillsynen av förskoleklassen, skolbarnsomsorgen och skolan.
Från och med den 1 januari 2002 inför regeringen en så kallad maxtaxa inom barnomsorgen. Maxtaxan innebär att ett tak sätts för hur mycket barnomsorgen utanför hemmet får kosta för en familj. Vid en första anblick ger reformen intryck av att vara ett gott stöd till Sveriges barnfamiljer men vid en närmare granskning visar sig att så inte är fallet. Regeringen hävdar att det är en reform för barnen. I själva verket handlar det om att få föräldrar att arbeta mera och längre. Förslaget går därför stick i stäv mot föräldrarnas önskemål att kunna tillbringa mer tid tillsammans med barnen. Regeringen lyssnar inte på föräldrarna och inte heller på barnen. Kristdemokraterna anser att maxtaxeförslaget är orättvist och främst ett sätt att tvinga föräldrar att välja en viss form av barnomsorg, en form som regeringen bestämmer. Alla barn som av olika anledningar står utanför den offentligt finansierade barnomsorgen blir helt utan stöd från regeringens satsningar. Maxtaxan förstärker ytterligare dagens orättvisor mellan dem som kan och vill utnyttja den kommunalt finansierade barnomsorgen och den som vill eller måste ordna annan barnomsorg. Förslaget är glesbygdsfientligt. På vilket sätt ska den familj som bor i en liten glesbygdskommun där barnomsorgen inte är utbyggd, där man har löst sin barnomsorg på otraditionellt vis komma i åtnjutande av maxtaxeförslaget? Dessutom gynnar förslaget framförallt höginkomsttagare. Medan en familj med två heltidsarbetande högavlönade föräldrar tjänar tusenlappar tjänar den ensamstående föräldern mycket lite eller ingenting alls. Vi anser det vara en oacceptabel fördelningspolitik.
Att regeringen inser att det blir svårt för kommunerna att klara kvaliteten i barnomsorgen i och med att en maxtaxa införs är alldeles uppenbart, men detta undviker man att tala om. Syftet med reformen är att barnen ska kunna tillbringa längre tid inom den offentliga barnomsorgen så att föräldrarna kan arbeta mer. Det kommer obönhörligen att innebära en ökad efterfrågan på barnomsorg och behov av nyinvesteringar av kommunerna. Dessutom har regeringens tidigare beräkningsgrunder visat sig vara felaktiga. Konsekvenserna av detta blir att kommunerna inte får så stora resurser som utlovats vid införandet av maxtaxan utan de kommer själva att få bära en stor merkostnad. Det är dessutom ett gravt ingrepp i det kommunala självstyret. Visserligen hävdar regeringen att det är frivilligt för kommunerna att införa maxtaxa, men det är bara de kommuner som ”lyder” regeringen som belönas med pengar till personalförstärkningar. Hur många kommuner kan säga nej till pengar som utlovas?
När det nu finns pengar att satsa ska de naturligtvis komma alla kommuner och alla barn tillgodo. Det är föräldrarna som ska stödjas i det val de gör för sina barn oavsett om de väljer en offentlig barnomsorg, familjedaghem eller väljer att själva ge barnen omsorg i hemmet.
Med samma kostnadsramar som regeringen har använt för att finansiera maxtaxan har Kristdemokraterna, tillsammans med Moderaterna, Centern och Folkpartiet, presenterat ett förslag som innebär att alla barn får del av pengarna, även de som av olika anledning inte nyttjar den kommunala barnomsorgen. Det är ett förslag som ger valmöjligheter och som utgår från barnens behov av omsorg, föräldrarnas behov av flexibilitet och familjens behov av varandra, inte från statens behov av arbetskraft. Det borgerliga förslaget genomsyras av en förståelse för familjers och barns olika behov och lägger ansvaret för barnens omsorg i rätt händer, nämligen föräldrarnas.
Vårt förslag innehåller tre huvudpunkter:
Ett barnomsorgskonto som omfattar alla barn och som ger föräldrarna möjlighet att välja barnomsorg eller till exempel minska sin arbetstid under barnets uppväxttid och på det sättet få mer tid tillsammans. Med det budgetutrymme som nu står till förfogande innehåller kontot 40 000 kronor per barn som kan användas fritt från det att barnet är ett år tills det börjar skolan.
Avdragsrätt på upp till 50 000 kronor per barn och år för alla styrkta barnomsorgskostnader. Alla kostnader för barnomsorg , oavsett vem som utför den, får dras av upp till detta belopp.
Etableringsfrihet för barnomsorgsverksamhet.
Vårt alternativa förslag gynnar alla lika och ger betydligt mer i plånboken för den med mest behov till exempel en ensamstående förälder. Det lämnar ansvaret för barnens omsorg till föräldrarna så att de själva kan ordna lösningar som fungerar för just dem. Oavsett om det betyder att de väljer det kommunala dagiset, föräldrakooperativet, att använda pengarna till att minska sin arbetstid eller är hemma med barnen lite längre än föräldraförsäkringen medger.
I samband med att regeringen genomdrev förslaget om maxtaxa fattades även ett beslut om en allmän förskola. Reformen om allmän förskola innebär att det ska erbjudas plats för alla barn i förskola från och med höstterminen det år de fyller fyra år. Det ska vara obligatoriskt för kommunerna att anordna den allmänna förskolan, men frivilligt för barnen att deltaga i verksamheten. Den allmänna förskolan skall omfatta minst 525 timmar om året (tre timmar per dag) och vara avgiftsfri.
Kristdemokraterna är som nämnts skarpt kritiska till regeringens reform. Inte av den anledningen att vi är emot en allmän förskola utan för att vi är emot regeringens sätt att genomföra den. Regeringen har inte tagit hänsyn till alla förskoleverksamheter utan enbart till förskolan. Förskolans verksamhet värderas högre än till exempel familjedaghemmens. Regeringen menar att även barn på familjedaghem ska ha rätt till tre timmars kostnadsfri allmän förskola varje dag. Barnen ska alltså tre timmar varje dag lämna familjedaghemmet för att gå till förskolan. Regeringen säger att förskolan ska ses som ett komplement till familjedaghemmet och inte, som vore det naturliga, att den allmänna förskolan skulle kunna läggas inom ramen för familjedaghemmet. Dessutom slås det fast att kommunerna inte är skyldiga att ordna skjuts för barnen från hemmet eller dagmamman till förskolan. Den allmänna förskolan blir i och med detta inte ett realistiskt alternativ för många, till exempel i glesbygdskommunerna.
Eftersom den allmänna förskolans verksamhet ska vara kostnadsfri finns en stor risk att många föräldrar känner sig tvingade att välja förskolan, istället för andra omsorgsformer för sina 4–5-åringar, eftersom de där har tre timmars gratis förskola. Det blir alltså resurserna inte barnets behov som får styra barnets omsorg även här. Reformen om den allmänna förskolan innebär ett dråpslag mot familjedaghemmen och de öppna förskolorna. Istället för att stödja familjerna i deras val är reformen ytterligare ett försök att från regeringens sida styra föräldrarnas val av omsorg för sina barn.
Regeringen inför allmän förskola eftersom de menar att de barn som gått i förskola är bättre förberedda att klara skolan. Vi tror också att förskoleverksamheten kan öka många barns förutsättningar att klara skolan men detta gäller inte alla. Förskolan är inte det bästa alternativet för alla barn hur välfungerande verksamheten än är. För att kunna ge det enskilda barnet den trygghet, stimulans och det stöd det behöver måste utgångspunkten vara barnets behov och därmed behövs också olika alternativ för att möta dem. Barn lär överallt i alla miljöer förutsatt att nyfikenheten stimuleras. Många fyraåringar skulle må bättre av att få stanna i lugnet hos dagmamman än att transporteras till kommunens förskola några timmar varje dag.
Förskolan ligger som nämnts numer under Utbildningsdepartementet och har en egen läroplan. Detta tillsammans med införandet av en allmän förskola bedömer vi vara det första stegen mot att införa obligatorisk förskola för alla 4–5-åringar. En sådan styrning kan vi inte acceptera.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Magda Ayoub (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |
|
Ulla-Britt Hagström (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Fanny Rizell (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |