Moderaterna vill skapa förutsättningar för en högkvalitativ högre utbildning med mångfald, spets och bredd. Utbildningen skall locka så många som möjligt att studera och avlägga examen vid ett svenskt universitet eller en högskola. Målet är att alla som vill och har de grundläggande kunskaperna skall kunna välja den utbildning som han eller hon anser bäst bidrar till att förverkliga det egna livsprojektet.
Den högre utbildningen måste internationaliseras och svenska universitet och högskolor måste kunna erbjuda utbildningar som står sig i ett allt mera globaliserat utbildningssamarbete. Fler alternativ, både inom och utanför landets gränser, gör att var och en får ökade möjligheter att ta till vara sin begåvning och göra det mesta av sin egen potential. Det är grundläggande att varje student får möjlighet att själv välja vilken sorts universitet eller högskola han eller hon vill läsa vid. Det måste vara upp till studenten själv att avgöra om det som passar bäst är en bred högskola med massföreläsningar eller ett smalt spjutspetsuniversitet med mycket forskningsbaserad undervisning. En logisk följd av studenternas fria val, den ökade institutionella konkurrensen och lärosätenas strävan att profilera sig är att avskaffa det centrala antagningssystemet. Varje lärosäte måste få bestämma hur antagningarna skall gå till på egen hand.
Vidare måste det vara studentens val om studierna skall bedrivas på studieorten, eller om delar eller hela utbildningen skall ske på distans.
Det kommer nu nya, bredare studentgrupper till den högre utbildningen. De gamla strukturer som var avpassade för några få procent av en årskull förväntas inom de närmaste åren svälja betydligt fler. Det innebär att ramar och modeller måste anpassas så att en mer heterogen grupp studenter kan attraheras att ta klivet in i högskolevärlden.
All offentlig universitetsutbildning på grundnivån i Sverige skall vara avgiftsfri som i dag.
Vi anser att kårobligatoriet är principiellt felaktigt och därför bör avskaffas.
Med syfte att ytterligare bidra till ökad profilering och mångfald vill vi fortsätta den utveckling av högskolorna i stiftelseform som Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping varit föregångare för. Utvecklingen vid dessa båda högskolor har varit utomordentligt positiv. Den friare formen har främjat den kreativa kraften och förnyelseförmågan. En av lärarhögskolorna bör ges möjlighet till en självständig ställning. Fristående lärarutbildningar med statens uppdrag att bedriva utbildning är ett steg mot framtiden.
Statens uppgift inom forskning och utveckling är att komplettera andra forskningsfinansiärer. Det innebär att tyngdpunkten läggs på grundforskningen samt forskarutbildningen. Riksdag och regering skall inte detaljstyra forskningsanslagen. Starka och självständiga universitet och högskolor är en förutsättning för forskningens frihet.
De senaste sex–sju åren har anslagen till grundutbildning urholkats med 15–20 procent. De tidigare fakultetsanslagen har urholkats. Anslagen till forskningsråd har skurits ner. Denna utveckling måste vändas. Det blir särskilt nödvändigt i ljuset av en från regeringen allt mer centralstyrd forskning och en ny struktur med starka centralistiska drag. Vi vill nu påbörja en successiv återuppbyggnad av grundutbildningsanslagen och forskningsanslagen genom att tillföra universitet och högskolor ökade resurser.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Utbildningspolitik med stora brister 6
5 En moderat politik för studenter 8
5.1 Inledning och problemanalys 8
6 Studenten i fokus 9
6.1 Studentens val avgör 9
6.2 Det nya studiemedelssystemet 10
6.3 Studentboende 11
7 Självständiga akademier 11
8 Utbildning skall vara tillgänglig 11
9 Lärosätet antar efter egna principer 13
9.1 Lokal antagning 13
10 Konkurrens är bra för studenten 13
11 Kårobligatorium 14
12 Kvalitetsfrågor 14
13 Fri högre utbildning 15
13.1 Fristående högskolor 15
14 Fristående lärarutbildningar 16
15 En moderat forskningspolitik 16
15.1 Statens roll inom forskning och utvecklingsarbete 16
16 Utvärdering av tidigare mål och riktlinjer för forskningspolitiken 17
17 De totala forsknings- och utvecklingsinsatserna 17
18 Balans mellan fasta och rörliga resurser 18
19 Avvägning mellan olika forskningsområden 18
20 Avvägningar mellan koncentration, profilering och decentralisering 19
21 Forskarutbildning och forskarskolor 19
22 Rekryteringsanställningar och anslag till framstående unga forskare 20
23 Internationellt samarbete 20
24 Etik och god sed i forskningen 21
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa det centrala antagningssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en högre utbildningspremie.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en internationalisering av högskolan och universitetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om studenternas egna val.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om akademiernas självständighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att svenska universitet och högskolor måste arbeta för att bli en internationellt attraktiv studiemiljö.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Bolognaprocessen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utländska studenters möjlighet att få arbetstillstånd.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördelningen av medel och studieplatser med hänsyn till studenternas val.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förslag i anslutning till ett avskaffande av kårobligatoriet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler fristående högskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om andra former för fristående högskolor än stiftelseformen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alternativa lärarutbildningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens roll i samband med forskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om detaljstyrning av forskningsanslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka fakultetsanslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ämnesråd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stärkandet av kunskapskluster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskarskolor och deras organisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insatser när det gäller postdoktorala akademiker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationellt samarbete och EU:s sjätte ramprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om etik och god sed i forskningen.
1 Yrkande 8 hänvisat till SfU.
Utvecklingen av utbildningspolitiken har sedan Socialdemokraterna övertog regeringsmakten gått mot ett planekonomiskt, kollektivistiskt tänkande. I stället för att stimulera mångfald och möjligheter för alla att växa i sin egen takt och på sitt eget sätt präglas utbildningen i Sverige allt mer av ett kollektivistiskt och centralistiskt tänkande.
Universiteten och högskolorna har åter centraliserats. Lärosätena har fråntagits rätten att själva sätta antagningskraven. Politikerna har återigen marscherat in i universitetens och högskolornas styrelser. Utbildningsdepartementet styr och ställer i allt mindre detaljer.
Forskningsanslagen har skurits ner. Det gäller såväl de tidigare fakultetsanslagen som de medel som går till de forskarstyrda nationella råden. I ilska över att löntagarfonderna gjordes till forskningspengar begränsade Socialdemokraterna många möjligheter att fullfölja och starta viktiga forskningsprojekt. Den angelägna mångfalden och balansen mellan olika forskningsfinansiärer skadades.
Anslagen till den akademiska grundutbildningen har sedan Socialdemokraterna övertog regeringsmakten beskurits med uppemot 20 procent. Många universitetsmiljöer har härigenom blivit torftiga. Kvaliteten i utbildningen kan inte undgå att påverkas negativt av en sådan politik.
Människors värderingar har de senaste decennierna gått i motsatt riktning. Det kollektivistiska tänkandet har givit plats åt ett alltmer individualistiskt tänkande. Framtiden handlar inte längre om att göra som alla andra. Varje människa vill göra det mesta av sitt eget liv, drömmarna är personliga. Gränser har suddats ut. Framtiden är inte självklart närmaste skola eller jobb på ortens stora fabrik. Allt fler vill se sig om i världen och planerar att hinna med många olika saker.
Individualiseringen måste få genomslag också inom utbildningsväsendet. Det måste vara möjligt för alla, oavsett inkomst eller förmögenhet, att välja skola och utbildning. Alla studenter är olika. Därför behövs en mängd alternativ när det gäller högre utbildning på såväl grundläggande nivå som forskarnivå.
Enligt OECD har Sverige i en internationell jämförelse en förhållandevis låg andel högutbildade. Med en andel högre universitetsutbildade på 13 procent1 av befolkningen hamnar Sverige på en oroande låg sextonde plats – en placering som delas med två andra länder – bland 29 OECD-länder.2
När det gäller resurser för utbildning och forskning relaterat till bruttonationalprodukten (BNP) placerar sig Sverige högt. Korea, USA och Kanada avsätter sedan flera år den högsta andelen av BNP till högskolesektorn bland OECD-länderna. Andelen är 1,9–2,5 procent. Därefter följer Island, Sverige och Finland med 1,7–1,8 procent. Vid beräkningen av denna indikator ingår resurser för både utbildning och forskning vid universitet och högskolor.
Många länder har byggt ut sin högre utbildning under 1990-talet. Mellan 1990 och 1997 har i genomsnitt antalet studenter i högre utbildning ökat med 50 procent i OECD-länderna. Samma utveckling har också skett i Sverige. Vårt land släpar emellertid efter till följd av tidigare försummelser. Samtidigt har regeringen lyckats fördela platserna på ett sådant sätt att många förblir tomma, samtidigt som det på andra håll är köer.
När det gäller de forskarförberedande högskoleutbildningarna ligger Sverige femma från botten av 29 OECD-länder. USA är på topp, med 29 procent av befolkningen i åldern 25–34 år med examen från denna typ av utbildningar. Sverige har endast drygt en tredjedel så många med forskarförberedande högskoleutbildning, 11 procent.
Education at a glance, OECD:s jämförande utbildningsstatistik, indikerar förväntat antal år i högre utbildning. Den erhålls som summan av relativa deltagarfrekvenser för varje årskull för personer som är 17 år och äldre. Indikatorn är ett generellt mått på utbildningsvolymen och är beroende av både antalet studenter i högre utbildning och utbildningens längd. Genomsnittet för OECD-länderna är 2,5 år. I Finland, USA och Korea kan 17-åringar förvänta sig 3,5–3,9 år av högskoleutbildning. I Sverige kan 17-åringar förvänta sig 2,9 år av högskoleutbildning. Rapporten säger dock ingenting om vilken kvalitet dessa utbildningar håller.
Vad som är oroväckande är att Sverige har förhållandevis få yngre personer i högre utbildning. Av 20-åringarna bedrev bara 22 procent högskolestudier år 1999, respektive 24 procent studier på gymnasial nivå. I Korea, Belgien och Frankrike låg andelen 20-åringar i högre utbildning mellan 42 och 53 procent. En jämförelse av andelen 19-åringar i utbildning ger samma nedslående resultat.
De olika OECD-länderna är olika när det gäller fördelningen av examina3 över olika ämnesområden. Gläjdande nog ligger Norge och Sverige högst när det gäller andel examina inom det medicinska området och vårdområdet. Däremot har den styvmoderliga behandlingen av samhällsvetenskap och humaniora fått genomslag och Sverige har en förhållandevis mycket låg andel inom samhällsvetenskap, 22 procent. Genomsnittet ligger på 35 procent.
En jämförelse som avser högskoleutbildningar på tre år eller mer och forskarutbildning4 utfaller sämre för Sverige som hamnar i mitten av skalan med 13 procent jämfört med ländernas genomsnitt på 14 procent. Sverige har dessutom en lägre andel av yngre personer med högskoleutbildning, tre år eller längre, än många andra länder. Däremot är äldre åldersgrupper mer välutbildade.
Sverige är på väg att halka efter i en värld som blir allt mer kunskapsbaserad, trots de ofta goda förutsättningar som finns. Ett skäl till detta är att grund- och gymnasieskolan på många håll inte lever upp till målen. De senaste årens snabba utbyggnad av den högre utbildningen har skett utan motsvarande expansion av forskningsresurserna. Det har resulterat i att viss grundutbildning saknar forskningsförankring, vilket inte kommer att passera obemärkt.
En kraftigt utbyggd högre utbildning har inte gett motsvarande ökning när det gäller antalet avlagda examina. Trots att det ökade inflödet av studenter sedan slutet av 1980-talet borde ha resulterat i en ökning av antalet examinerade personer med 40 procent under 90-talet har antalet studenter som avlade sin första grundexamen endast ökat med ca 25 procent.
En utmaning är att bredda och utveckla universiteten och högskolorna, så att den universitetssfär som tidigare skulle rymma fem procent av elevkullarna kan ta emot över 50 procent och ge alla studenter förutsättningar för en kvalitativt gedigen utbildning.
Den goda skillnad som fanns mellan högskolor och universitet har etiketterats bort. All högre utbildning förväntas numera vara likadan. Verkligheten ser dock annorlunda ut. En liten högskola kan inte ha samma verksamhet som ett stort universitet. Det är i sig inte negativt. Tvärtom borde skillnader i struktur och undervisning välkomnas så att kunskaper blir tillgängliga på fler sätt och för fler än den traditionelle studenten.
De klasskillnader som finns i dag blir alltmer kunskapsbaserade. Det finns varken adel eller skråväsenden som hindrar individen i dag. Men den kunskap man tillgodogjort sig, och den kunskap och bildning man tar till sig under sitt arbete och sitt liv får betydelse. Tanken om utbildning som en hävstång över sociala gränser har aldrig varit mer berättigad än i dag.
Investering i kunskap är personlig och måste byggas på individen som subjekt. Kunskap kan aldrig ges, bara inhämtas. Därför är det viktigt att se och erkänna alla studenter som individer och utgår från att alla är värdefulla.
Varje människa måste få möjlighet att växa i bildning och kunskap. Det är betydelsefullt för den egna utvecklingen att lära sig leva i lärande, och inte rygga tillbaka inför nyheter och annorlunda problemställningar. Både bildning, i ett vidare sammanhang, och kunskap är viktiga för att den enskilde skall kunna närma sig sin fulla potential.
Målet för oss är att skapa förutsättningar för en högkvalitativ högre utbildning med mångfald, spets och bredd. Utbildningen skall locka så många individer som möjligt att studera och avlägga examen vid ett svenskt universitet eller en högskola. Målet är att varje individ som vill och har de grundläggande kunskaperna skall kunna välja den utbildning som han eller hon anser bäst bidrar till att förverkliga det egna livsprojektet.
En politik för kunskapsbyggande måste utgå från den enskildes personliga krav, önskemål och drömmar. Det krävs motivation för att utbildning skall ge goda resultat. Denna motivation ökar om studenten kommer in på sitt förstahandsval på den ort han eller hon önskar och slipper läsa ”fel” saker vid ett lärosäte där man inte vill studera. Helt avgörande är dessutom att människor vet att ökade kunskaper värderas och ger bättre förutsättningar för framtiden. Det måste löna sig att utbilda och förkovra sig. Utbildningsfrågor kan aldrig ses isolerade från resten av samhället. Företagsklimat, skatter, lönebildning, ansvarstagande och sociala förändringar påverkar människors vilja och förmåga att ta tillvara sina förutsättningar.
Den högre utbildningen måste internationaliseras och svenska universitet och högskolor måste kunna erbjuda utbildningar som står sig i ett allt mer globaliserat utbildningssamarbete. Fler alternativ både inom och utanför landets gränser gör att var och en får ökade möjligheter att ta till vara sin begåvning och göra det mesta av sina egna förutsättningar. Detta gäller inte minst tillgången till kompetensutveckling, pedagogisk träning och ledarskapsutbildning för de anställda inom universitetsvärlden.
Det är grundläggande att varje student får möjlighet att själv välja vilken sorts universitet eller högskola han eller hon vill läsa vid. Det måste vara upp till studenten själv att avgöra om det som passar bäst är en bred högskola med massföreläsningar, eller ett smalt spjutspetsuniversitet med mycket forskningsbaserad undervisning.
Vidare måste det vara studentens val om studierna skall bedrivas på studieorten, eller om delar eller hela utbildningen skall ske på distans. Redan i dag har distansutbildningen satt spännande avtryck i universitetsvärlden. Ett av dessa är det Internetprojekt som t.ex. Karolinska Institutet och Stanford ingår i, vilket binder samman världsledande forskare och deras studenter. Ett annat är den möjlighet som öppnas för studenter som inte kan eller vill flytta till universitetsorterna, men ändå kan ta del av alla den moderna undervisningens tillfällen.
Att studenten själv får bestämma var han eller hon vill förlägga sin utbildning kommer med stor sannolikhet att leda till att vissa utbildningar dit få söker sig läggs ner medan andra utbildningar med stor efterfrågan kan byggas ut. Denna ökade institutionella konkurrens innebär också att lärosätena måste profilera sig bättre gentemot studenterna och anstränga sig för att dra till sig sökande.
Det kommer nu nya, bredare studentgrupper till den högre utbildningen. De gamla strukturer som var avpassade för några få procent av en årskull förväntas inom de närmaste åren svälja betydligt fler. Det innebär att ramar och modeller måste anpassas så att en mer heterogen grupp studenter kan attraheras att ta klivet in i högskolevärlden.
Det visar sig vid studier av genomförda rankningar och granskningar att studenterna värdesätter andra saker än vad som ofta antas i debatten. I den rankning Moderna Tider presenterade i mars 2001 hamnade t.ex. Mitthögskolan i Sundsvall som nummer ett när det gällde utbildningen för journalister. Det var toppbetyg i studier och miljö som gav Mitthögskolan bättre totalbetyg än den prestigefyllda Institutionen för journalistik, medier och kommunikation i Stockholm.
Det nya studiemedelssystemet som trädde i kraft i juli 2001 är inte ett nytt och reformerat system utan snarare ytterligare ett antal lappar på ett i längden ohållbart system. När beslut om studiemedelssystemet togs i riksdagen röstade vi för avslag av propositionen.
Det behövs politisk enighet kring ett långsiktigt, hållbart och överblickbart studiefinansieringssystem. Moderata samlingspartiet är inriktat på att konstruktivt söka lösningar till ett heltäckande studiefinansieringssystem som bygger på bredast möjliga politiska förankring och som på sikt uppfyller följande avgörande principer:
För det första skall ett framtida studiefinansieringssystem vara ekonomiskt hållbart och överblickbart både för den enskilde studenten och samhället samt fullt ut finansierat.
För det andra skall högre utbildning löna sig även ekonomiskt. Ett sätt att bidra till högre lönsamhet är att på olika sätt försöka minska studenternas skuldsättning. Bl.a. vill vi helt ta bort fribeloppet och göra det möjligt att arbeta utan att få minskade studiemedel.
För det tredje skall systemet bidra till att motverka social snedrekrytering. Många vågar av olika skäl inte ta steget in i den akademiska världen. Det avgörande är att högre studier skall löna sig. Studier utomlands skall uppmuntras. Det ger Sverige mer av spetskunnande och nödvändiga internationella kontakter.
För det fjärde skall skulderna betalas tillbaka. Både nuvarande och föreslagna system bidrar snarare till det motsatta: ökad skuldsättning. Sannolikheten att den enskilde skall kunna betala tillbaka studielånet innan avskrivningen sker är ofta obefintlig.
För det femte skall alla studenter ha rätt till såväl privatekonomisk rådgivning som information om vilken kvalitet olika utbildningar har innan ett av de viktigaste investeringsbesluten i livet fattas.
För det sjätte så måste ett större mått av flexibilitet tillåtas så att även längre studier kan finansieras via studiemedel och att de som så vill kan få studiemedel mer än tio månader per år.
För det sjunde vill vi konkurrensutsätta CSN genom att skapa möjligheter för de studenter som så vill att få sina studielån via sin bank.
På många universitets- och högskoleorter är det mycket svårt för studerande att få bostad. Bostadsbristen får inte bli ett hinder för människor att utbilda sig. Det är viktigt att snabbt åstadkomma lösningar som skapar bostäder åt studenter så att de akuta problemen avhjälps. Vi föreslår att del av stadigvarande bostad skall få hyras ut utan att uthyraren behöver betala skatt på inkomsten. Detta är det snabbaste sättet att enkelt och billigt få fram bostäder för ungdomar och studerande. Dessutom vill vi att en inventering av de statliga fastigheter som enkelt kan byggas om till studentbostäder skall genomföras.
På längre sikt måste förutsättningarna för byggande av bostäder reformeras så att nyproduktion möjliggörs.
Vi anser att universitet och högskolor är betydligt mer än utbildade forskningsutförare i statens tjänst. Fria, självständiga universitet tillhör de viktigaste institutionerna i kunskapssamhället.
De svenska universiteten och högskolorna måste stärkas. Goda resurser för såväl grundutbildning som forskning och forskarutbildning är nödvändigt. Universitet och högskolor måste vidare ges möjlighet till en mer profilerad inriktning. Vi vill göra det möjligt för något universitet att satsa huvudsakligen på forskning, andra på olika utbildningsuppdrag och ytterligare andra skapa sig en profil på ett eller ett fåtal utbildnings- och forskningsområden.
I universitetens främsta uppgift – att bedriva vetenskaplig forskning och utbildning som håller högsta internationella kvalitet – ingår funktionen att vara samhällets självkritiska spegel. Detta uppdrag innebär att kritiskt granska samhället och dess beståndsdelar. För att granskningen skall vara trovärdig krävs ett oberoende från statsmakten. Oberoende universitet utgör grunden för en sund demokrati, eftersom de bidrar med en fristående samhällskritik och en självständig kunskapsproduktion. Om inte samhällets medborgare kan tillgodogöra sig oberoende och relevanta kunskaper för sina beslut sätts den demokratiska processen ur spel. En kvalificerad och fri samhällsdebatt vitaliserar demokratin och utgör därmed en viktig livsnerv för samhället.
Vi föreslår också att universitetsstyrelserna avpolitiseras för att öka den akademiska friheten, det vill säga friheten för forskarna och lärarna – enskilt eller kollegialt – att råda över verksamheten.
All offentlig universitetsutbildning på grundnivån i Sverige skall vara avgiftsfri som i dag. Med det skattesystem som råder och den mycket sammanpressade lönestrukturen finns det ingen möjlighet för studenter att själva finansiera hela eller delar av sin utbildning. Redan de stora studielån som många studenter i dag drar på sig är så betungande att de är mycket svåra att betala av – även för individer med avancerade akademiska arbeten.
Men med tanke på att kunskapsinhämtning inte längre har några gränser, och att utbytet med utlandet bör öka framöver, leder den svenska modellen till vissa problem på sikt. Som situationen är i dag betalar utländska studenter inga kursavgifter när de läser vid svenska universitet, under det att svenska staten ofta finansierar svenska studenters kursavgifter vid utländska universitet.
Kunskapsmarknaden blir global. Utlandsstudier blir allt vanligare, och då måste svenska studenter kunna utnyttja de expanderande möjligheterna. Sverige måste bli ett land dit utländska studenter söker sig för att skaffa sig en högkvalitativ utbildning. Det är hög tid för Sverige att aktivt arbeta för att dra till sig begåvade personer och inte släppa dem ifrån sig. Svenska universitet och högskolor måste arbeta för att bli globala, attraktiva studiemiljöer som ger individer från hela världen bildning och förutsättningar för en global arbetsmarknad.
Samtidigt måste det bli enklare och mer naturligt för svenska studenter att studera hela eller delar av sin utbildning vid ett utländskt lärosäte. Den fria rörligheten i Europa ger i dag europeiska studenter en mycket stor mångfald av lärosäten med olika kultur, olika inriktningar och olika språk att välja mellan. Denna utveckling är bra, men arbetet att öka den fria rörligheten för såväl studenter som lärare måste fortsätta.
Bolognaprocessen, som syftar till att öka rörligheten inom Europa vad avser studenter och lärare, är viktig. Att underifrån kunna harmonisera de olika europeiska högre utbildningssystemen för att underlätta för studenter att tillgodogöra sig kurser från flera universitet i Europa i sin examen är viktigt. En gemensam europeisk examensordning, med en treårig grundnivå och en tvåårig masternivå, är också en god idé så länge den arbetas fram underifrån, bygger på frivillighet och inte innebär att nationella examina tas bort. De svenska universitet och högskolor som så önskar skall redan från början kunna delta i systemet för en europeisk examensordning.
I syfte att skapa så jämlika och bra förhållanden som möjligt för utländska studenter skall samtliga studenter med utländsk bakgrund automatiskt få ett arbetstillstånd. Även för denna grupp studerande skall det vara självklart att kunna varva arbete och utbildning och att kunna jobba extra på kvällar, helger och lov. Även efter avlagd examen skall de som så önskar kunna förlänga sina arbetstillstånd. I nuläget finns det alltför många exempel på studenter som efter fullföljd civilingenjörsutbildning eller liknande inte tillåts stanna och arbeta i Sverige, trots att de är mycket eftersökta av landets företag och andra arbetsgivare. Detta är inte rimligt.
Bortsett från Norge är Sverige det OECD-land som har lägst andel privatfinansierad utbildning. I Norge är 98,1 procent av utbildningsområdet offentligfinansierat, i Sverige är motsvarande siffra 97,3 procent. Det skall jämföras med 57,4 procent i Korea som i många fall ligger i topp i statistiken när det gäller utbildning.5 Begränsar man jämförelsen till att gälla procent privatfinansiering av högre studier ligger Sverige på tjugoandra plats med sina 10,7 procent. USA ligger trea på 53,2, Japan tvåa med 41,7 och återigen tillväxtekonomin Korea i topp med 83,3 procent privatfinansierad högre utbildning.6
En logisk följd av studenternas fria val, den ökade institutionella konkurrensen och varje lärosätes strävan att profilera sig är att avskaffa det centrala antagningssystemet. Varje lärosäte måste få bestämma hur antagningarna skall gå till på egen hand. Det skall vara upp till varje lärosäte att avgöra vilka antagningsbestämmelser som skall gälla, så länge systemen utformas så att rättssäkerhet och diskrimineringslagstiftning följs.
Det är dock viktigt att de sökande får fullständig information om vilka kriterier som gäller, och hur lärosätet värderar olika meriter.
Den fria, självständiga rätten att anta studenter skall på intet vis hindra lärosäten från att samarbeta i ansökningsfrågor om de frivilligt vill göra så. Några möjliga antagningsvariabler kan vara prov, betyg, intervjuer och arbetslivserfarenhet.
Med visionen om det livslånga lärandet i åtanke måste möjligheterna för andra grupper än de traditionella studenterna ha en möjlighet att tillförsäkra sig utbildning vid högskolor och universitet. Ett första steg mot detta är att öppna regelverken för uppdragsutbildning så att äldre studieintresserade inte bara kan söka sig till, och betala för, folkhögskoleutbildningar utan även högskole- och universitetskurser.
Institutionell konkurrens mellan olika högskolor/universitet i landet är bra, för studenter och för samhället. Tyvärr motverkas denna konkurrens av stora begränsningar när det gäller studenternas fria val och medels- och platstilldelningen inom det svenska universitets- och högskolesystemet. Här styr i stället ett politiskt system som tar betydligt större hänsyn till regionalpolitik och föregivna samhällsbehov än till de studerandes fria val. Denna politisering av medels- och platstilldelning gör att det uppstår mycket långa köer till vissa utbildningar och tomma platser på många andra ställen. Detta är resursslöseri, och än värre: ett helt onödigt spel med unga människors drömmar och visioner.
Förlegade politiska idéer om att staten om fem år behöver ett visst antal läkare, tandläkare eller sjuksköterskor leder till politiska beslut om att öka eller minska produktionen av dessa kugghjul till samhällsmaskineriet genom att ändra antalet platser vid landets universitet och högskolor för dessa utbildningar. Denna typ av samhällsplanering har aldrig fungerat väl, och i ett globalt samhälle blir denna typ av centraldirigerade utbildningsmaskiner direkt kontraproduktiva.
Hur skall då medelstilldelningen till offentligt finansierad högre utbildning ske i ett globalt samhälle? Principen bör vara att så många som möjligt som har de grundläggande kvalifikationerna skall kunna läsa sitt förstahandsval vid det lärosäte man själv väljer. Såväl plats- som medelstilldelningen bör alltså styras av efterfrågan från studenterna. I en övergångsperiod är en tänkbar modell att hälften av medlen följer studenten till inskrivningen och hälften ges lärosätet vid examen.
Vi anser att kårobligatoriet är principiellt felaktigt och därför bör avskaffas så snart förutsättningar för detta skapats. Därför bör det snarast möjligt läggas fram förslag som anger hur studentinflytande över bl.a. utbildningen skall säkerställas när dagens obligatorium avskaffas. Detta kan t. ex. ske genom att studenter under studietiden ingår i en "studentkommun" med starkt begränsade befogenheter men som bl.a. med tillsyn från universitetet/högskolan skulle svara för val till organ där studenterna skall vara representerade. Detta organ skulle även kunna trygga det studentsociala arbete som staten i dag via studentkårerna bidrar till. I samband med att obligatoriet avskaffas bör även vissa skattefrågor lösas på så sätt att studentnationer/studentsammanslutningar inte får försämrade arbetsmöjligheter i förhållande till de regler de i dag arbetar under. Obligatoriet är inte nödvändigt för att säkerställa studentinflytandet över utbildningen. Det kan tillgodoses på annat sätt. När obligatoriet avskaffas bör man se till att trygga det studiesociala arbete som studentkårerna i dag sköter.
Det är av yttersta vikt att kvaliteten på den högre utbildningen bibehålls, och ökas, vilket inte är uppenbart i en tid där den högre utbildningen förväntas omfatta så många fler heterogena grupper än tidigare. I utlandet finns ofta nationella examina, där diplomet inte kommer från respektive universitet utan från ett oberoende yrkesråd.
Högskoleverket har inlett en nationell ämnes- och programutvärdering med syfte att systematiskt granska landets grundläggande utbildningar. De program som granskas är de som leder till kandidatexamen, magisterexamen, yrkesexamen och forskarutbildning för licentiat- och doktorsexamen. Programmet är än så länge inte särskilt omfattande, men utgör i alla fall på flera sätt ett steg i rätt riktning. Högskoleverkets satsningar är viktiga för att avgöra vilka utbildningar som inte håller de uppsatta grundkvalitetskraven. Grova brister leder till förlust av examinationsrätten. Verkets rapporter är viktiga och bra men fungerar däremot inte särskilt bra som underlag för studenter när de vill kvalitetsgranska och informera sig om ett antal olika utbildningar och jämföra dem med varandra för att kunna välja den utbildning som bäst speglar deras krav. Fristående rankningar som Moderna Tiders och Läkartidningens börjar dock avhjälpa dessa brister.
Kvaliteten har utsatts för hårda prövningar då anslagen till grundutbildning under de senaste sex–sju åren urholkats med 15–20 procent. Denna utveckling måste vändas. Vi vill nu påbörja en successiv återuppbyggnad av grundutbildningsanslagen genom att tillföra universitet och högskolor ökade resurser. Anslaget skall utgå till universitet och högskolor som en ökning per plats.
Den ökade internationella konkurrensen understryker behovet av en större institutionell konkurrens mellan landets lärosäten. Med syfte att ytterligare bidra till ökad profilering och mångfald vill vi fortsätta den utveckling av högskolor i stiftelseform som Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping varit föregångare för. Utvecklingen vid dessa båda högskolor har varit utomordentligt positiv. Den friare formen har främjat den kreativa kraften och förnyelseförmågan.
Stiftelsehögskolor behöver ett kapital som grund för sin verksamhet. Vi vill nu avsätta två miljarder kronor i sådant kapital för att möjliggöra övergången för en större högskola eller ett universitet och en mindre högskola till stiftelseform. Regeringen bör erbjuda alla landets universitet och högskolor denna möjlighet till en dynamisk frigörelse. Tekniska högskolan i Stockholm, Linköpings universitet och Blekinge tekniska högskola är exempel på universitet och högskolor som skulle kunna ha särskilda möjligheter att dra nytta av den särskilda självständighet som stiftelseformen erbjuder.
Det finns anledning att i framtiden även pröva andra organisatoriska former för universitet och högskolor som kan gynna den akademiska friheten och excellensen.
Det är viktigt att stimulera utvecklingen av alternativa lärarutbildningar. Staten bör noga pröva förutsättningarna för att ställa sådana utbildningar under statlig tillsyn och tilldela dem statsbidrag. Däremot finns det ingen anledning att ställa samma krav på innehållet som görs på statliga utbildningar. Ambitionen med sådana fria lärarutbildningar är att stimulera en nödvändig utveckling inom undervisningssektorn.
Det finns redan i dag alternativa lärarutbildningar, exempelvis med Montessori- och Waldorfinriktning. Utbildningen bedrivs både i enskild regi och i samverkan med statliga universitet och högskolor. Detta är ett erkännande av att olika pedagogiska profileringar erbjuder fullgoda alternativ för ungdomsutbildning. Ett problem i sammanhanget är emellertid att de alternativa lärarutbildningarna inte alltid omfattas av statlig finansiering. Givet att utbildningen enligt Högskoleverkets bedömning håller god kvalitet borde sådan utbildning kunna ges på rimliga ekonomiska villkor. Så är det inte i dag.
En av lärarhögskolorna bör ges möjlighet till en självständig ställning. Fristående institutioner med statens uppdrag att bedriva lärarutbildning är ett steg mot framtiden. En sådan ordning ligger i linje med de aktuella trenderna som går mot större valfrihet och egenmakt.
Statens uppgift inom forskning och utveckling är att komplettera andra forskningsfinansiärer. Det innebär att tyngdpunkten läggs på grundforskningen samt forskarutbildningen.
Den rena forskningspolitiken är en del av en politik för utvecklandet av ny, ofta avancerad kunskap. Inom forskningen är de kunskapsintensiva företagen viktiga aktörer. Det är emellertid också bl.a. fristående forskningsstiftelser. De stiftelser den borgerliga regeringen 1991–1994 var med och instiftade har på kort tid blivit centrala inslag i det svenska forskarsamhället.
Staten bör regelbundet göra centrala avvägningar såsom:
avvägningen mellan ”fasta” och ”rörliga” medel till forskning, d.v.s. mellan de direkta forsknings- och forskarutbildningsanslagen till universitet och högskolor och de medel som fördelas av forskningsfinansieringsorganen,
avvägningar mellan olika forskningsområden,
avvägningar mellan koncentration, profilering och decentralisering av forskningsresurserna.
Staten kan också spela en aktiv roll inom områden där Sverige har förutsättningar att nå speciella framgångar.
Däremot bör riksdag och regering avhålla sig från detaljstyrning av forskningsanslagen. Detaljstyrning med krav om ökad samhällsnytta, ökad tillväxt samt fokusering på jämställdhet, samverkan, tvärvetenskap m.m. begränsar den akademiska friheten och riskerar dessutom att få motsatt verkan. Bedömningen av forskningsinriktningar får inte centraliseras vare sig till politiker eller till några få forskare i några få finansieringsorgan. Moderaterna är principiellt emot det nyligen inrättade Vetenskapsrådet då det finns en uppenbar risk när så stor inverkan på fördelningen av de statliga forskningsmedlen finns hos ett mycket begränsat antal människor.
Den moderata forskningspolitiken kan sammanfattas i följande övergripande mål, med underifrån preciserade delmål, samt ett antal strategier för att uppnå dessa mål:
Garantera förutsättningarna för en forskningsmiljö i världsklass.
Garantera forskningens frihet.
Skapa förutsättningar för utveckling och bibehållande av starka och självständiga forskningsinstitutioner.
Fokusera på grundforskning, forskarutbildning och postdoktoral verksamhet.
Satsa extra på de allra mest framstående forskarna och forskarlagen.
Ta ansvar för forskning och utveckling av omedelbar betydelse för statens egna verksamheter.
Ge goda förutsättningar för internationellt forskningssamarbete.
När regeringen hävdar att Sverige satsar fyra procent av BNP på forskning och att det är mest i världen är det en sanning med modifikation och ett sätt att stoltsera med lånta fjädrar. Sanningen är att ett antal stora, globala företag med ursprung i Sverige satsar stora summor på FoU och att Sverige under JAS-projektet satsat stort på militär forskning. Den totala statliga satsningen på forskning vid landets universitet och högskolor ligger dock under en procent av BNP och många är de forskare landet runt som kan vittna om urholkade eller nerdragna forskningsresurser de senaste åren.
Enligt OEDC ligger Sveriges offentligfinansierade samlade satsning på högre utbildning och forskning på 2,1 procent.7
För att uppnå och försvara en tätplats bland världens främsta forskningsnationer, klara det krävande generationsskiftet inom svensk forskning samt kompensera för neddragningarna inom den militära forskningen krävs en successiv uppbyggnad av de resurser som avsätts både till högre utbildning och till forskning.
Starka och självständiga universitet och högskolor är en förutsättning för forskningens frihet.
Vi vill öka anslagen till forskning och forskarutbildning vid universiteten och högskolorna, ”fakultetsanslagen”. Denna åtgärd skall ses som en förstärkning av den fria forskningen.
Till skillnad från regeringen vill vi inte göra centrala öronmärkningar av medel till ett antal specificerade forskningsområden. Det hindrar inte att vi på många områden ser behov av kraftsamling och fokusering kring forskningsområden som biovetenskap, bioteknik, bioinformatik, IT m.m. Däremot är det direkt olämpligt att regering och riksdag detaljstyr denna typ av satsningar ner på enstaka miljoner.
Som vi tidigare påpekat har Vetenskapsrådets överbyggnad inneburit en centralisering av forskningsanslagen på de enskilda ämnesrådens bekostnad.
Vi vill substantiellt öka anslagen till det forskningsfinansierade ämnesrådet för teknik och naturvetenskap, framför allt för att möjliggöra ökade satsningar på IT och materialvetenskap samt till ämnesrådet för medicin. Det senare vill vi dessutom utveckla till en ny organisation, en svensk motsvarighet till USA:s ”National Institute of Health”, kallad ”Nationellt institut för hälsa och medicin”. Vi är övertygade om att sådana satsningar på breda områden är betydligt mer effektiva vad avser faktisk långsiktig nytta än styrning i detaljer.
Att värna om ett öppet klimat för nya idéer och vetenskapliga landvinningar är en förutsättning för ett forskningsklimat i världsklass. Politiska beslut om att förbjuda viss typ av forskning har visat sig ha förödande konsekvenser för landets högteknologiska kunskapskluster, då forskare såväl som företag med kort varsel styrt över framtida investeringar och även befintlig verksamhet till länder med klokare politiker.
I Sverige har forskningsklimatet med några få undantag varit bra. Domedagsprofeter som tidigare varnat för att klonade bakterier och jästceller skulle rymma från labben och orsaka död och lidande möttes med vetenskapliga argument. Krav på förbud och moratorier avslogs. I stället kom Sverige att tillhöra de länder som snabbast drog nytta av den nya tekniken och idag tillhör vi de länder som kommit längst med att utvinna läkemedel med hjälp av klonade celler. Det är viktigt att vi fortsätter att värna forskningsklimatet och möter de etiska utmaningarna inom stamcellsforskningen och andra områden på ett sätt som hindrar att vi på lösa grunder stänger dörrar till framtida forskningsfält.
För att nu skapa forskningsmiljöer i världsklass är det nödvändigt att koncentrera resurser till de regioner och forskningsområden där svenska forskare och forskarlag redan i dag håller mycket hög klass.
Sverige har i dag bland annat kunskapskluster i absolut världsklass vad avser IT och bioteknik. I såväl området Stockholm–Uppsala som Malmö–Lund finns i dag en kritisk massa av universitetsforskning, storföretag, utvecklingsföretag samt en infrastruktur vad avser riskkapital, patent, affärsutveckling m.m. Båda klustren ses ofta som delar av ännu större kunskapsområden om också Finland respektive Köpenhamn inkluderas. Att stärka och utveckla dessa kluster är av central betydelse, inte bara för de berörda regionerna utan för hela landets framtid.
Sverige har även ett antal andra kunskapskluster som håller mycket hög internationell klass inom skilda områden. Även dessa områdens utveckling är av central betydelse. Vår politik syftar till att särskilt stimulera personer, forskningsområden och regioner som håller högsta kvalitet.
I Malmö–Lund respektive Stockholm–Uppsala dominerar universiteten med sina stora resurser. I de mindre klustren är bilden mer splittrad. Här finns såväl stora universitet som specialiserade och profilerade universitet och högskolor. Denna profilering och specialisering är en spännande utveckling som lovar gott inför framtiden. Rymdhögskolan i Kiruna och ”IT-högskolan”, Blekinge tekniska högskola, är exempel på framgång genom specialisering.
Forskarutbildningen är den mest individuella utbildning man kan tänka sig. Här handlar det om en specialiserad utbildning och handledning av varje enskild individ. Den svenska forskarutbildningen har utsatts för flera okloka beslut de senaste åren och befinner sig i dag i något av en kris. Trots detta står regeringen tomhänt såväl vad avser ökade substantiella anslag som politiska beslut.
Under senare år har många s.k. forskarskolor inrättats. Det har skett bl.a. med finansiering av de stiftelser den borgerliga regeringen 1991–1994 var med och instiftade. Denna utveckling finns det all anledning att välkomna. Forskarskolor bör byggas nerifrån och upp. Universiteten och högskolorna bör själva få forma lämpliga nätverk som utöver svenska universitet och högskolor också gärna får innehålla såväl företag som utländska universitet.
De nationella forskarskolor regeringen nu inrättar bygger på den motsatta principen, uppifrån och ner. De kommer att ha mindre förutsättningar att utvecklas väl. Skolorna förefaller att ha komponerats med andra utgångspunkter än den strävan efter högsta kvalitet som måste vägleda all forskarutbildning.
Basen av kompetenta unga forskare i Sverige behöver breddas. Det är av stor vikt att unga forskare ges tillfälle att efter examen vidga sina vyer och komma bort från sina egna universitet under en period. Ett post-doktorat, gärna utomlands, skapar möjligheter att bredda utbildningen och samtidigt sprida svensk forskningskompetens. Det är också ett sätt att få fram verkligt goda forskarämnen.
Fler post-doktorander och större möjligheter att rekrytera utländska post-doktorander är det bästa sättet att förbereda för det omtalade generationsskiftet. Nyantagna doktorander riskerar att hinna fram för sent och deras äldre kolleger att ha lämnat den akademiska karriären i förtid om inte generationsskiftesinsatserna får en mer balanserad utformning. Post-doktorala insatser är också ett sätt att långsiktigt bredda och utveckla forskarhandledningskompetensen.
För ett litet land som Sverige är det internationella forskningsutbytet särskilt betydelsefullt. Internationellt forskningsutbyte och samverkan inom högre utbildning och forskning bör stå i fokus för de svenska satsningarna. Det är också en nödvändighet att Sverige som kunskapsnation utgör en attraktiv partner med forskning av yppersta kvalitet som konkurrensmedel.
Sverige måste arbeta för att EU:s 6:e ramprogram stimulerar till fri och obunden forskning. Byråkratisering och politisering måste motverkas.
Enligt den kommitté som presenterade utredningen ”God sed i forskningen” utgör peer review-systemet den optimala modellen för forskningsgranskning. Peer review-systemet är en organiserad metod för forskningsbedömning för att säkra kvaliteten i forskningsverksamheten, vad gäller procedur, resultat och finansiering. Peer review innebär att kompetenta, jämbördiga och oberoende kolleger från samma område granskar forskarens resultat eller forskningsplan. Allt utom de rent vetenskapliga kriterierna skall vara irrelevanta för bedömningen.
Det torde falla under varje universitets och högskolas eget ansvar att tillse att god forskningssed efterföljs. Detta sker lämpligen genom att erforderlig kontroll inordnas i det egna arbetet med granskning och uppföljning av resultat och kvalitet.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Per Unckel (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Anders Björck (m) |
Carl Fredrik Graf (m) |
|
Chris Heister (m) |
Anders G Högmark (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Henrik Landerholm (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
Inger René (m) |
Per Westerberg (m) |
| [1] | Minst treårig högskoleutbildning. |
| [2] | Education at a glance 2001, med statistik om 1998, s 46 |
| [3] | ISCED 5A |
| [4] | Nivåerna 5A och 6 |
| [5] | OECD Education at a glance, tab. B3:1, s 93 |
| [6] | OECD Education at a glance, tab. B3:2, s 94 |
| [7] | OECD Education at a glance, 2001, Tab B4.1, s 100 |