Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en nollvision mot mobbning.
Under de senaste åren har mobbningen uppmärksammats allt mer, såväl i samhällsdebatten som inom skolans värld. Detta har lett till ökade insatser både i kommunerna och i skolan. Allt fler skolor har handlingsprogram mot mobbning även om kvaliteten i dessa program är mycket skiftande. Utbildningar och temadagar för skolpersonal och elever har också ökat sedan början av 1990-talet. Trots detta visar undersökningar, enligt Barnombudsmannen, att mobbningen ligger kvar på ungefär samma höga nivå som i början på 1980-talet. I runda tal betyder det att omkring 100 000 barn och ungdomar varje år utsätts för mobbning i skolan.
Mobbning är inte bara ett problem för skolan utan en samhällsangelägenhet. Det finns inga fredade zoner för barn och unga inom bostadsområdet, på fritidsgården eller inom den organiserade fritiden i föreningar och idrottsorganisationer. Insatserna måste utgå från ett helhetsperspektiv med hög medvetenhet om de bakomliggande orsakerna. Barnombudsmannen menar att mobbning ofta är en konsekvens av utdragna konflikter på grund av dåliga relationer och bristande kommunikation. Öppna kränkningar avslöjar att något gått snett mellan två eller flera elever men problemen bottnar ofta i brister i den sociala miljön över huvud taget. Skolverkets rapport pekar på att den mobbning som eleverna oftast säger sig känna av är den de utsätts för av lärare. I de fall barnen känner sig mobbade av vuxna, som de också har ett beroendeförhållande till, är de ännu mer utsatta än i andra fall. Framgångsrika program mot mobbning satsar både på att skapa ett gott socialt klimat som främjar elevernas hälsa och att ha effektiva rutiner för akuta fall av pågående mobbning.
Vi anser att samhället har ett ovillkorligt ansvar för att barn och unga skyddas från övergrepp. Det är samhällets obetingade skyldighet att skapa en trygg, utvecklande och värdig miljö för ungdomarna. Målet kan därför inte bara vara att minska mobbningen, utan måste vara att inget barn eller ingen ung människa ska utsättas för mobbning. I verksamheter som samhället skapar för unga människor får det inte råda minsta tvivel om att deras trygghet och välbefinnande är en prioriterad angelägenhet.
Skolan är dessutom, genom skolplikten, ett obligatoriskt inslag i en ung människas liv. En skolpliktig pojke eller flicka är i princip tvingade att infinna sig i skolan oavsett hur de själva uppfattar miljön. Möjligheterna att på formella vägar få beslut eller åtgärder omprövade är mycket begränsade. Eleverna är således i hög grad utlämnade till skolledningens och den enskilda lärarens skicklighet, omdöme och inlevelseförmåga. En obligatorisk skolgång ställer följaktligen särskilt höga krav på skolans ambition att forma ett gott arbetsklimat. Man behöver inte ha stor fantasi för att föreställa sig vad det innebär att genomleva sin skoltid med ständig ångest, otrygghet och dåligt självförtroende. Mobbning berör inte bara den utsatta individen utan i själva verket våra mest centrala grundläggande värderingar och rättigheter i samhället. En nollvision för mobbningen är därför det enda rimliga.
|
Stockholm den 27 september 2001 |
|
|
Lena Sandlin-Hedman (s) |
|
|
Agneta Brendt (s) |
Eva Arvidsson (s) |
|
Ulla Wester (s) |
Inger Segelström (s) |
|
Carina Adolfsson Elgestam (s) |
Carina Ohlsson (s) |
|
Anne Ludvigsson (s) |
Siw Wittgren-Ahl (s) |
|
Berit Andnor (s) |