Debattens vågor om den framtida regleringen av fristående skolor går höga. Skolministern respektive statsministern har i sin iver att hindra mångfald och dynamik på skolområdet tagit sig orådet före att dels ta initiativ till en ny form av företag utan vinstintresse, dels försvåra möjligheten för nya friskolor att etableras genom förslag om skapandet av en särskild nämnd för avgörande om tillstånd för fristående skolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att huvudmannens juridiska status (associationsform) inte heller i framtiden skall påverka möjligheten att få tillstånd och rätt till bidrag för fristående skolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa idén om en särskild nämnd under Skolverket för prövning av nya ansökningar vad gäller tillstånd och rätt till bidrag för fristående skolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regler för vilken ”skolpliktskostnad” som är rimlig för kommuner att ta ut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte skärpa reglerna vad gäller tillstånd och rätt till bidrag för fristående skolor.
”De ekonomiska villkoren skall vara likvärdiga för kommunala och fristående skolor”, hävdar skolministern i en kommentar till den remiss som lämnades till Lagrådet den 13 september 2001. Så långt är allt gott och väl. I den krassa verkligheten finns emellertid möjlighet för kommuner som är negativa till friskolor att anpassa bidragen på ett sådant sätt att friskolorna och deras elever missgynnas. Vad Ingegerd Wärnersson borde fokusera sitt arbete på är inte att sätta upp nya hinder för etableringen på ett område som i stort fortfarande är ett offentligt monopol utan i stället skapa förutsättningar så att kommunala skolor kan bli lika framgångsrika som de fristående.
Det räcker inte med bara lika ”ekonomiska villkor”. Kommunala skolor måste också ges samma frihet att forma sin verksamhet som friskolorna har. Först då kan verklig rättvisa och lika villkor bli verklighet. En praxis som utvecklats i olika kommuner som emellertid borde regleras är de s k skolpliktskostnaderna som skiljer sig drastiskt åt från kommun till kommun. Vissa kommuner – t ex Älvkarleby, vars friskolefientliga politiska majoritet till och med sträckte sig så långt att man överklagade Skolverkets tillståndsbeslut till länsrätten – tar ut 15 procent ”skolpliktskostnadsavdrag”, vilket är uppenbart orimligt. Att bedriva egen verksamhet med sådan marginal är varken meningsfullt eller ansvarsfullt.
I skolministerns värld är friskolorna emellertid i första hand ett problem som måste hållas efter och begränsas. Det enklaste sättet är naturligtvis att göra det trögt i portgången. Även friskolefientliga politiker har svårt att stöta sig med redan befintliga skolor, lärare, elever och anhöriga. Hyckleriet är i detta hänseende uppenbart såväl hos skolministern som hos de politiska majoriteter, bl a i Strängnäs kommun, som principlöst bejakar såväl existens som utökning av befintliga friskolor, men säger nej till nya. Skolvärlden mår bra av konkurrens. Att göra det ännu svårare att starta en fristående skola är ett steg i fel riktning.
Därför är den andra delen av Wärnerssons förslag till Lagrådet särskilt allvarligt. En särskild nämnd ska enligt förslaget inrättas inom Skolverket. Den ska besluta om en fristående skola ska godkännas och få rätt till bidrag eller förlora sitt godkännande eller sin rätt till bidrag. En nämnd med den inriktning som föreslagits kan inte ses som något annat än ytterligare ett sätt att bromsa etableringar av friskolor för att skydda de dåliga skolor som riskerar att inte klara konkurrensen. Idéerna bör därför avvisas.
Vidare hävdar skolministern att också bestämmelserna för prövning av nya skolor skall skärpas. I stället för att som i dag tvingas påvisa att en friskoleetablering ”skulle innebära påtagliga negativa följder för skolväsendet” skall det i framtiden räcka med att visa vad etableringen av en ny skola innebär för skolväsendet i kommunen och hur detta påverkar elevernas möjligheter att också kunna välja en kommunal skola nära hemmet.
På gymnasienivån inskränker skolministerns avsikter elevernas val ytterligare. I stället för att som i dag i praktiken tillerkänna de fristående gymnasierna rätt till ”riksrekrytering” vill skolministern låsa in eleverna i den egna hemkommunen. Om förslaget att kommunens bidrag till en fristående gymnasieskola skall motsvara kommunens egen kostnad för motsvarande nationella program begränsas valfriheten mycket kraftigt. Syftar också detta förslag till att skydda de skolor som är så dåliga att de inte på egna meriter kan locka elever?
I mer allmänna termer har statsministen talat om att vinstintresset måste ut ur skolan. En snabbutredning kring regler för en ny företagsform – bolag utan vinstintresse – har också genomförts i syfte att i nästa steg förhindra att fristående skolor drivs med vinst.
Frågan är varför. Är det inte skolornas resultat snarare än dess former som bör stå i centrum för det politiska intresset? Är det inte så att skolpolitiker runt om i landet helt bör bortse från vilken form en skola drivs i så länge den levererar högkvalitativ undervisning?
Vinst är ett av många incitament i mycket av mänsklig verksamhet. Och vilken är den principiella skillnaden mellan en kommun som lånat pengar till skolbyggnation och investeringar och betalar ränta till en bank på dessa pengar och ett bolag som ”lånar ut” riskkapital i den mer osäkra förhoppningen att kunna generera vinst i framtiden? Avkastningskraven på verksamheten kan i dessa båda fall vara exakt lika. Varför är det ena fel och det andra rätt?
I stället för att vända sig mot formen aktiebolag och sannolikt också ekonomisk förening (som ju syftar till att gynna medlemmarnas ekonomiska intressen = vinst i någon form) bör dagens regelsystem fortsätta att gälla. Även i det formella hänseendet bör ädel tävlan gälla som princip. Att tacka nej till det riskkapital som f n förs in i skolsektorn vore mycket oklokt. Det leder obönhörligen till totalt sett sämre skolor än vad som annars vore fallet. Skolan behöver ett inflöde också av entreprenörer som i företagsform vill pröva sina vingar och erbjuda elever och föräldrar alternativ till ett ofta förstenat offentligt skolväsende. I stället för att politiska beslut reglerar formerna för skolverksamhet bör detta avgöras av elever och föräldrar. Deras val – inte Göran Perssons och Ingegerd Wärnerssons – bör bestämma om aktiebolag skall driva skolor eller inte.
I mitt hemlän Sörmland har Skolverket givit 31 tillstånd att bedriva fristående skolverksamhet. Eftersom flera huvudmän har mer än ett tillstånd är antalet skolor i verkligheten 24. Av dessa är tre gymnasieskolor. Med skol- respektive statsministerns inställning skulle 12 skolor tvingas lägga ned eller byta huvudman. Åtta drivs i dag i bolagsform, tre som ekonomisk förening och en som enskild firma.
Det gäller följande skolor:
|
1. Kungshagens Montessoriskola, Nyköping |
AB |
|
2. Strängnäs Montessoriskola, Strängnäs |
Ek. för. |
|
3. Trosa Friskola, Trosa |
AB |
|
4. Friskolan Asken, Strängnäs |
Ek. för |
|
5. Nyköpings friskola–Guldpärlan |
AB |
|
6. Saltkråkans Friskola, Oxelösund |
Ek. för. |
|
7. Gårdsjö skola, Flen |
AB |
|
8. Boxtorps skola, Gnesta |
AB |
|
9. Skolverkstan, Gnesta |
AB |
|
10. Nyköpings Resturangskola, Nyköping |
AB |
|
11. Trosa Lärcentrum, Trosa |
Enskild firma |
|
12. Europaskolan, Strängnäs |
AB |
Kanske är det inte de befintliga skolorna i bolagsform som skrämmer. Utan att det uttalats finns skäl att tro att de rikstäckande skolföretag som nu snabbt etablerar sig runt om i landet är huvudmålet för åtgärden att ”stoppa vinstintresset”.
För visst exploderar skolmarknaden – ytterst beroende på det utbredda missnöje som på många håll finns över det offentliga skolväsendet. I år har sju bolag sökt tillstånd för att starta sammanlagt 62 gymnasier runt om i Sverige. Dessa är Baggium AB (sju skolor), Didactus Hälso- och sjukvårdsutbildning AB (sex skolor), Distansgymnasiet UKD AB (åtta skolor), Infokomp AB (13 skolor), Mobile e-learning of Scandinavia AB (tretton skolor), Nätverksinformationssystem utbildning AB (sex skolor) och Tultra utbildning AB (nio skolor).
Också för grundskolor är det flera företag som ansöker om att få starta skolor på flera orter. Sammanlagt handlar det om 59 nya grundskolor. Kunskapsskolan i Sverige AB har lämnat in ansökningar om att starta grundskolor i 30 kommuner, Framtidsskolan AB i tolv kommuner, Internationella engelska skolan AB i tio kommuner och Pysslingen förskolor och skolor AB i sju kommuner. Bara i Sörmland söks nu tillstånd för att starta nio grundskolor i sex av nio sörmländska kommuner. Fem av ansökningarna (för start i friskolefria Katrineholm och Vingåker samt nästan friskolefria Eskilstuna respektive i Flen och Nyköping) görs av Kunskapsskolan AB. Vilka motiv finns att hindra elever och föräldrar i dessa kommuner att göra ett eget aktivt skolval för att huvudmannen är fel sorts juridisk person?
Den avgörande frågan är vad som blir bättre av att hindra etableringen av nya skolor. Deras bidrag till kvalitet och pedagogiskt nytänkande är bevisat. Kunskapsskolan, vars enhet i Enköping jag själv besökt, har en imponerande genomtänkt implementering av läroplanen i delvis datoriserade kursmoment. Skolkoncerner med stora resurser kan alltså bidra till skolväsendets utveckling i långt större utsträckning än vad hårt hållna kommunala skolor oftast klarar. Utvecklingsarbete kan självfallet ske på olika sätt – men metoder som kräver stora ekonomiska resurser för att skapas låter sig mer sällan göras inom det offentliga skolväsendet.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Henrik Landerholm (m) |