Riksdagen avslår vad regeringen i proposition 2001/02:15 har föreslagit om riktlinjer för behörighet och urval (avsnitten 8.2, 8.3 och 8.4).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att studentexamen eller motsvarande skall utgöra grunden för högskolebehörighet,
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens förslag om införandet av en collegetermin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens förslag om förändringar i reglerna för forskarutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen till riksdagen, innan förändringen genomförs, skall återkomma med en analys av vilka konsekvenserna blir av att införa en möjlighet att anta sökande till forskarstudier som enbart avser att avlägga licentiatexamen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens förslag om att det skall införas ett krav för fast anställning som högskolelärare att han eller hon har genomgått en högskolepedagogisk utbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens förslag rörande kortare yrkesutbildningar inom högskolans ram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av svenska fackhögskolor (”colleges”).
Det behövs ett liberalt systemskifte i högskolepolitiken. 1990-talet var decenniet då utbildningsfabriken gjordes till modell för den svenska högskolan. I utbildningsfabriken är den nyttofixerade kunskapssynen norm, den akademiska friheten beskuren och kvantitet prioriteras framför kvalitet. Den rådande föreställningen är att kunskap kan sökas, produceras och utvecklas enligt löpande bandsprincipen. Det är ett synsätt som är främmande för liberaler.
För oss är sinnebilden av den svenska högskolan den av en fri akademi. Kunskap får aldrig reduceras till ett värde som enbart mäts i kortsiktiga nyttotermer. Studenters, forskares och lärosätens frihet gentemot påbud och pekpinnar från såväl den politiska makten som näringslivet måste värnas. Kvaliteten i utbildning och forskning måste vara viktigare än att nå politiskt bestämda kvantitativa planmål i form av exempelvis antalet utexaminerade studenter eller doktorer.
Under det senaste årtiondet har det ägt rum en rad förändringar som har styrt högskolan bort från idealet om den fria akademin. Den fria grundforskningen har trängts tillbaka till förmån för externt beställd forskning och en kunskapsfientlig totalreglering av forskarutbildningen genomförts. Studenternas val av ämne och utbildningsort respekteras inte fullt ut. Det har lett till långa, ringlande köer till vissa utbildningsplatser och öde föreläsningssalar på andra håll – planhushållningens effekter i sin prydno. Det ekonomiska styrsystemet för högskolan som ensidigt är inriktat på hur många studenter respektive doktorer som examineras, och inte på innehållet i examina, har medfört allvarliga kvalitetsbrister.
För den som hade hoppats på ett uppbrott från utbildningsfabriken är regeringens storslaget marknadsförda högskolepolitiska proposition en rejäl besvikelse. Ingenting tyder på att regeringen är beredd att på något avgörande sätt lägga om kursen och bryta upp från den nuvarande destruktiva politiken. Landets studenter, högskolelärare och forskare gör ett utmärkt jobb men de kämpar i uppförsbacke.
Folkpartiet presenterar i en separat kommittémotion Den fria akademin – en liberal politik för framtidens högskola, en ny inriktning av politiken för den högre utbildningen och forskningen i Sverige. På den fria akademins ideologiska grund erbjuder Folkpartiet en omfattande reformagenda: studentpeng, studentkontrakt, ordentliga kvalitetssatsningar inom grundutbildningen, oberoende kvalitetsinstitut, nya yrkesinriktade fackhögskolor (”colleges”), skärpta åtgärder för jämställdhet, ett effektivare studiestödssystem, en flermiljarderssatsning på fri grundforskning, ökade forskningsanslag direkt till universitet och högskolor, en återinförd rätt att fritt disputera, högskolestyrelser fria från politisk styrning utgör bara några exempel. I denna motion kommenterar Folkpartiet några av de väsentligaste konkreta förslagen i regeringens högskolepolitiska proposition.
De högskolor och universitet som så önskar ska ges möjlighet att införa en introducerande, högskoleförberedande, utbildning i samarbete med kommunal vuxenutbildning, enligt regeringens förslag (avsnitt 7.6). Utbildningen ska bestå av en gymnasial del om 20 veckor och en högskoledel om 20 veckor. Regeringen väljer att sätta beteckningen ”collegetermin” eller ”collegeutbildning” på den nya utbildningsformen.
Folkpartiet har ingenting emot att landets lärosäten ges möjligheter att införa en så kallad collegetermin. Vi har i själva verket motionerat om det vid flera tillfällen i riksdagen, nu senast i vår högskolepolitiska motion från hösten 2001. Problemet är att begreppet collegetermin med regeringens förslag får en kraftigt devalverad innebörd; det är ett utslag av en gymnasifiering av högskolan. Collegeterminen får inte fungera som en ut- eller påbyggnad av Komvux, utan ska vara en integrerad del av högskolan. Den ska kunna vara ett sätt för högskolestudenter att prova på olika ämnen och discipliner innan ett mer slutgiltigt val av studieinriktning görs. Av regeringens egen sammanställning av synpunkter från remissinstanserna framgår också att det är denna form av frivillig introduktionsutbildning inom högskolans ram som många universitet och högskolor efterfrågar. Regeringen borde ha lyssnat noggrannare på den opinionen.
Regeringen föreslår flera förändringar när det gäller reglerna för behörighet och urval till studier vid högskolan (avsnitt 8.2–8.4). Det genomgående temat är att kraven på behörighet vid inträde till högre studier ska sänkas. Det är en utveckling som Folkpartiet bestämt motsätter sig. Folkpartiet vill att studentexamen eller motsvarande ska vara grunden för högskolebehörighet. Innan en sådan mer genomgripande reform kan genomföras ansluter sig Folkpartiet på kort sikt till Högskoleverkets uppfattning, det vill säga att det ska krävas lägst betyget Godkänd i ämnet svenska B alternativt andraspråk B och engelska A samt betyget Godkänd i kärnämnena matematik och samhällskunskap och projektarbete för att uppnå allmän högskolebehörighet. Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag och istället tillkännage för regeringen vad som i denna motion anförs om regler för behörighet för studier vid högskolan både i ett kortare och ett längre perspektiv.
Under den borgerliga regeringens tid genomfördes förändringen att högskolorna själva fick betydligt större makt över hur antagningen skulle gå till. Det gav exempelvis utrymme för lärosätena att pröva nya, mindre traditionella modeller att pröva och anta studenter, exempelvis via intervjuer och antagningstester. Efter det att Socialdemokraterna kom i regeringsställning har makten över antagningen åter centraliserats. Regeringen vill nu att styrelsen för respektive högskola ska få möjlighet att bestämma vilka urvalsgrunder som ska användas för högst tio procent av platserna på utbildningar som vänder sig till nybörjare. Enligt Folkpartiets mening ska högskolorna ha en stor frihet att själva utforma regler för hur antagningen ska gå till och hur urvalet ska göras. I den meningen är regeringens förslag otillräckligt. Samtidigt är det väsentligt att det finns kvar vissa centrala bestämmelser rörande exempelvis grundläggande högskolebehörighet. Tyvärr förefaller regeringens propå huvudsakligen syfta till att det ska bli lättare att kringgå viktiga behörighetsregler. Det är en utveckling som Folkpartiet inte kan ställa upp på.
Den av förre utbildningsministern Carl Tham initierade s.k. doktorandreformen är ett stort misslyckande. Den totalreglering av forskarutbildningen som Thomas Östros företrädare genomförde har skapat minskad flexibilitet och hindrat många forskarbegåvningar från att forska. Den har på många håll, inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap, lett till ett drastiskt fall i antagningen av nya doktorander. På sikt inger det stor oro för svensk forskning.
Den ihärdiga kritiken mot ”reformen” har hållit i sig också efter det att den nu har varit i kraft ett par år. Utbildningsdepartementet har tvingats till ideliga panikartade utryckningar för att något justera de värsta avarterna med det nya systemet. Förslagen i denna proposition (avsnitt 9.3, s 84ff) är ytterligare ett försök att lappa och laga i ett system som i sin helhet är felaktigt konstruerat och inte har någon förankring i den verklighet som landets doktorander lever i. Det är naturligtvis bra att det nu införs en rätt att doktorera på halvtid men förslaget är otillräckligt och åtgärdar inte huvudproblemet: Doktorandreformen måste rivas upp helt och hållet.
Det ska också bli möjligt, enligt regeringen, att anta sökande till forskarstudier som enbart avser att avlägga licentiatexamen. Förslaget kan tolkas som ett uttryck för att regeringen vill göra forskarutbildningen mer flexibel – och som ytterligare en liten reträtt från Carl Thams misslyckade ”reform”. Men det finns också risker med regeringens förslag. En fara är att den nya ordningen skulle kunna leda till att det skapas en tvåstegsmodell där studenter regelmässigt först antas till studier för licentiatexamen för att sedan eventuellt tillåtas gå vidare till studier för en doktorsexamen. Det skapar ökad otrygghet och rättsosäkerhet för doktoranderna: det försvagar ytterligare de forskarstuderandes situation och arbetsvillkor.
En annan fara är att den nya ordningen i sin förlängning också kan utnyttjas till att sänka de vetenskapliga krav som måste ställas på landets högskolelärare. Ska regeringens förslag ses i ljuset av att den framöver tänker sig att fler licentiater, istället för doktorer, ska undervisa vid landets lärosäten? Regeringens förslag är inte tillräckligt berett. Inga remissinstanser har fått tillfälle att yttra sig. Enligt Folkpartiets uppfattning måste regeringen till riksdagen, innan förändringen genomförs, återkomma med en analys av vilka konsekvenser ett realiserande av förslaget får i bland annat de avseenden som här redovisas.
Att Sverige har pedagogiskt kompetenta högskolelärare är väsentligt. Folkpartiet säger därför ja till de i och för sig blygsamma satsningar som regeringen föreslår när det gäller att stimulera universitet och högskolor att fortbilda sin lärarpersonal. Dessutom är det viktigt att pedagogiska prestationer, och studenternas värdering av dessa, tillåts påverka framtida karriär- och lönemöjligheter för högskolelärare. Däremot avvisar Folkpartiet förslaget att det för fast anställning som lektor och adjunkt vid högskolan ska införas ett krav på att han eller hon ska ha genomgått en högskolepedagogisk utbildning. Detsamma gäller kravet att också doktorander ska tvingas genomgå en pedagogisk kurs. Den senare idén bidrar ju knappast till att landets forskarstuderande får mer tid över till forskning och vetenskaplig utbildning – utan precis tvärtom.
Den svenska högskolans stora problem idag är att alltför få av landets högskolelärare har avlagt doktorsexamen. Tillgänglig statistik visar att vid många lärosäten har inte ens hälften av lärarna disputerat. Det innebär att den koppling mellan utbildning och forskning som är högskolans signum blir mycket bräcklig. Om förhållandena tillåts bestå hotas kvaliteten inom den akademiska utbildningen. På denna punkt gör regeringen i praktiken ingenting. Vid åtskilliga tillfällen har regeringen avvisat förslag från Folkpartiet om att den forskningsfientliga doktorandreformen ska rivas upp och att mer resurser ska avsättas till forskning och forskarutbildning. Så skedde senast i samband med att vårbudgeten behandlades.
Åtskilliga remissinstanser är också kritiska till regeringen. Flera universitet pekar på att regeringens förslag till regler är alltför rigida och efterlyser större flexibilitet. Andra menar att förslaget riskerar att försvåra rörligheten mellan näringsliv och högskola och minska möjligheterna att attrahera utländska forskare. Regeringens egen stabsmyndighet, Högskoleverket, tillhör kritikernas skara. Verket anser att de föreslagna förändringarna är alltför detaljerade och därför behöver ses över ytterligare.
Regeringens förslag kombinerat med passiviteten ifråga om vikten av att ha disputerade lärare vid landets lärosäten ger onekligen ett märkligt budskap om vilka problem den prioriterar att försöka lösa. Det är uppenbarligen bedrövligt, sett från regeringens synpunkt, att det ofta finns mycket vetenskapligt kompetenta lärare som inte har genomgått en pedagogisk kurs. Det är tydligen inte lika allvarligt att det finns högskolelärare som saknar den viktiga vetenskapliga kompetens som doktorsexamen är ett uttryck för. Detta är ett utflöde av en syn på kunskap och kvalitet som Folkpartiet inte kan ställa upp på.
Redan idag förekommer vid åtskilliga lärosäten pedagogiska utbildningar som är uppskattade av både mer etablerade forskare och av doktorander just därför att de bygger på frivillighet, inte tvång, och på grund av att de kan anpassas till de förutsättningar och arbetsvillkor som råder för enskilda forskare/doktorander och enskilda lärosäten.
Det är riktigt som regeringen konstaterar (avsnitt 12.3) att det behövs fler kortare eftergymnasiala yrkesutbildningar. Efterfrågan både bland studenter och näringsliv på kvalificerad yrkesutbildning är stor. I inte oansenlig grad bryter det av mot den politik som innebär att all eftergymnasial utbildning ska strömlinjeformas inom den traditionella högskolans ram. Den medicin som regeringen nu skriver ut visar att den, tyvärr, inte har förstått situationen.
Folkpartiet förespråkar att särskilda fackhögskolor (”colleges”) skapas. Fackhögskolorna ska ge kvalificerad yrkesutbildning och måste inte nödvändigtvis ha forskningsanknytning. Många studenter vill inte läsa en eftergymnasial utbildning som förbereder för en vidare akademisk karriär, exempelvis som forskare, utan vill ha en praktiskt inriktad utbildning som direkt förbereder för inträde i arbetslivet. Nya fackhögskolor kan tillgodose dessa önskemål.
Regeringens lösning – att de korta yrkesutbildningarna ska inordnas i högskolan – innebär att vi hamnar i endera av två icke önskvärda situationer. Antingen tvingas många studenter läsa en utbildning med en mer strikt akademisk karaktär, trots att de inte önskar det, eller så urholkas innehållet i begreppet högskolestudier. Det som utmärker högskolestudier är nämligen just det att det finns en koppling till forskning – exempelvis dess metodik och nya rön – inom grundutbildningen. Om kravet på forskningsanknytning släpps för vissa utbildningar, vad finns det då för hinder för att släppa kravet också vid andra utbildningar? Vilka konsekvenser får detta i så fall för kvaliteten i den svenska högskolan? Regeringens position inger oro för framtiden.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |
|
|
Yvonne Ångström (fp) |
Ana Maria Narti (fp) |