Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av skolsköterskor i skolorna.
Under de senaste årtiondena har den offentliga sektorn omorganiserats och effektiviserats till den grad att man ibland kan fråga sig om för verksamheterna viktiga delar i rationaliserings- och effektiviseringsivern har tagits bort.
Bland annat har på de allra flesta skolor den av eleverna ofta mycket omtyckta vaktmästaren försvunnit och ersatts med en fastighetsskötare. Det låter i och för sig inte som en förändring som skulle vara negativ för eleverna. Skillnaden är att en av fastighetskontoret anställd fastighetsskötare har ett mer avgränsat arbetsområde än den ”gamle skolvaktmästaren” och att han eller hon ofta har flera fastigheter att arbeta med. Varje sådan förändring, som innebär att en vuxen som kontinuerligt finns på skolan – och som barnen ofta får en mycket god relation till – försvinner, kan vara av stor betydelse för enskilda elever.
En annan befattning som enligt vår uppfattning är av oerhört stor betydelse för eleverna är skolsköterskan. För många elever kan det kännas lättare att vända sig till skolsköterskan med sina problem än att kontakta kurator eller psykolog, mycket beroende på att de vid första kontakten kan hänvisa till någon ”mindre” fysisk åkomma fast det egentligen är något helt annat de behöver ha hjälp av någon vuxen att hantera. När de väl har byggt upp en förtroendefull relation kan denna person vara den som kan hjälpa eleven vidare för att arbeta med den sociala situation som är jobbig. Det kan vara allt från mobbning av skolkamrater till missbruksproblem i hemmet.
Men för att det ska vara lätt för eleven att ta denna första kontakt måste funktionen vara tillgänglig för alla elever på alla skolor. Det är viktigt att barn och ungdomar kontinuerligt kan träffa dem som de ska kunna vända sig till när de har problem.
Satsningen på ”fler vuxna i skolan” kommer förhoppningsvis att leda till att barn med sociala problem bland skolkamrater, i hemmet eller de som har andra svårigheter, får tillgång till vuxna som har möjlighet – och rättighet – att hjälpa dem.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Kristina Zakrisson (s) |
Birgitta Ahlqvist (s) |