1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Verklighetens gymnasieskola 3
3.1 Gymnasieskolan har problem 3
3.2 Misslyckanden i grundskolan förs vidare 3
3.3 Socialdemokratiskt feltänkande 5
4 Modernisera gymnasieskolan 5
4.1 Sätt fokus på elevernas kunskaper 5
4.2 Lös problemen tidigt 6
4.3 Myndigförklara eleverna 6
4.4 Rätt att välja utbildning och skola 7
4.5 Fria och fristående gymnasieskolor 7
4.6 Undervisning på entreprenad 8
4.7 En obligatorisk gymnasieexamen 9
4.8 Bättre kontakt med företagen 10
4.9 Lärlingsutbildning och lärande i arbetslivet 10
4.10 Ett fristående nationellt kvalitetsinstitut 12
4.11 En öppnare modell behövs 12
4.12 Reformera betygen 13
4.13 Eleverna skall kunna tentera upp betygen 14
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elever med ofullständiga betyg skall erbjudas ett extra år i grundskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa förslag om sänkta behöringhetskrav för antagning till gymnasieskolans nationella program.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvärdering av ämnet svenska som andraspråk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om elevers inflytande över och ansvar för sina studier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om elevers rätt att välja gymnasieskola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regler för fristående gymnasieskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av regelverket för utbildning på entreprenad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samma bestämmelser om utbildning på entreprenad skall gälla för både gymnasieskola och vuxenutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en särskild översyn vad avser fristående skolors möjligheter att köpa utbildningstjänster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beredning och införande av en modern gymnasieexamen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en kursplan för företagande och entreprenörskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en fungerande lärlingsutbildning och försöksverksamheten med lärande i arbete (LIA).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Gymnasiekommitténs direktiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en snabb frihetsreform för gymnasieskolan, innefattande färre kärnämnen, rätt till alternativa kärnämneskurser och ett avskaffande av timplanen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler betyg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elever som studerat utomlands och vill tillgodogöra sig kunskaperna skall kunna prövas för betyg i flera steg, inte enbart för nivån Godkänd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frågan att införa ämnesbetyg i gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återinförande av rätten att pröva betyg under gymnasietiden.
Gymnasieskolan brottas med en rad problem. Dessa kan beskrivas på olika sätt. Ett allvarligt tecken är att andelen elever som fått slutbetyg inom fyra år efter det att de börjat gymnasieskolan minskar. (Skolverket ”Jämförelsetal för huvudmän 2001”) År 2000 var det bara 73 procent av alla elever som börjat gymnasiet fyra år tidigare som fick slutbetyg. Motsvarande siffror för 1999 resp 1998 är 76 procent resp 78 procent. Av dem som fick slutbetyg våren 2000 hade bara 80 procent grundläggande behörighet till universitets- och högskolestudier. Året innan nådde 84 procent denna nivå.
Variationerna mellan resultaten i olika kommuner och skolor varierar kraftigt. Det finns skäl att närmare analysera orsakerna. Samtidigt vill vi framhålla att det finns bra gymnasieskolor som når goda resultat. Sammantaget kan vi dock konstatera att gymnasieskolans samlade resultat är otillräckligt och att problemen förvärrats de senaste åren.
Behörighet till gymnasieskolans nationella eller specialutformade program förutsätter betyget Godkänd i svenska, engelska och matematik. De senaste åren har andelen elever som inte varit godkända i dessa tre ämnen stadigt ökat.
Våren 1998 8,6 procent
Våren 1999 9,7 procent
Våren 2000 10,6 procent
Preliminär statistik från SCB tyder på att den negativa utvecklingen avstannat om än på denna höga nivå. Preliminärt beräknas siffran för våren 2001 vara 10,4 procent.
Elever som inte är behöriga slussas vanligtvis in på gymnasieskolans individuella program vars syfte är att ge elever möjlighet att skaffa sig förkunskaper för studier på ett nationellt program. De övergripande resultaten för gymnasieskolan tyder inte på att det varit en framgångsrik väg.
Skolverket har genomfört en studie av orsakerna bakom att elever lämnar grundskolan respektive gymnasieskolan utan fullständiga betyg samt varför vissa elever vid IV-programmet inte går vidare till nationellt program. Enligt rapporten finns flera sammanhängande orsaker till problemen. Till sådant skolorna kan påverka hör brister i:
relationer mellan skolans personal,
elever och föräldrar,
hur arbetssätt anpassas till elevers förutsättningar och behov,
personalens förväntningar på eleverna och sättet att tydliggöra skolans mål,
kompetensutveckling av lärare.
För elever med utländsk bakgrund och elever med funktionshinder gäller dessutom att modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmålet är lågprioriterat i många skolor, och för elever med funktionshinder framträder att skolor ofta kräver en diagnos för att eleverna skall få stöd.
Skolornas insatser för att fler elever ska få fullständiga betyg tar ibland, men inte alltid, utgångspunkt i de berörda elevernas problem. Det bekräftar vad andra rapporter visat att stödinsatser i många fall inte planeras och utvärderas på ett metodiskt sätt.
Några vanliga insatser är stöd i ämnena svenska, matematik och engelska (även om svårigheter att uppnå målen finns i andra eller fler ämnen) samt inrättandet av små undervisningsgrupper. Den självklara metodiska uppföljningen av om stödet gett avsett resultat är inte lika vanlig.
Till de faktorer som skolorna sällan kan påverka hör elevers sociala situation. Föräldrars utbildningsbakgrund har betydelse för studieresultaten. För elever med utländsk bakgrund gäller dessutom att etnisk bakgrund, begränsad vistelsetid samt bristfällig skolbakgrund sedan tidigare bidrar till svårigheterna.
Problemen för de elever på IV-programmet som inte går vidare till ett nationellt program handlar om elever som vill läsa vidare, men som har svårigheter att lära och bristande kunskaper från tidigare skolgång. Elever med utländsk bakgrund i denna grupp har ofta varit kort tid i Sverige och har otillräckliga kunskaper i svenska och/eller engelska.
Andra elever vill börja jobba eller gå på folkhögskola senare i livet. De är inte intresserade av att läsa vidare. Den tredje gruppen är elever som inte vet vad de vill med sina studier. De saknar motivation för studier och har svårt att välja inriktning.
Med anledning av rapporten avser Skolverket, bl.a. inom ramen för utvecklingsdialoger med kommuner och skolor, att
framhålla vikten av att förtroendefulla relationer skapas mellan skolans personal, elever och föräldrar. Bl a sägs att man ska framhålla betydelsen av tidig upptäckt och utredning beträffande elevers svårigheter att nå målen och i samband med detta betona värdet av tidiga och kontinuerliga stödinsatser,
diskutera rätten till stöd i samtliga ämnen där en elev riskerar att inte nå målen, samt att kravet på diagnos inte får vara en förutsättning för att få hjälp,
påpeka att elever med svårigheter måste få ett åtgärdsprogram där elever och föräldrar är delaktiga,
lyfta fram nödvändigheten av kontinuerliga och öppna diskussioner kring mål och resultat på alla nivåer och med alla skolans intressenter,
betona betydelsen av en adekvat kompetens för att möta elever som riskerar att inte nå målen dvs att det behövs speciallärare och fortbildning för lärare som arbetar med elever i behov av särskilt stöd.
Den moderata politiken för grundskolan innebär krafttag på samtliga punkter. Vi tror inte att samtal räcker för att nödvändiga initiativ skall förverkligas.
Gymnasieskolan bygger på flera idéer som visat sig stämma dåligt med verkligheten. Det är huvudorsaken till de stora bekymmer skolformen i dag brottas med. En förutsättning för att framgångsrikt utveckla gymnasieskolan är en politisk vilja att ompröva dessa.
Det första gäller enhetligheten, d v s att alla utbildningar skall vara treåriga. I verkligheten tar det olika lång tid för elever att nå bestämda resultat. Vi menar att gymnasieutbildningen måste navigera bort från tidsstyrningen.
Det andra gäller ambitionen att alla nationella utbildningsprogram skall leda till allmän högskolebehörighet. Målet leder till alltför många obligatoriska kurser, med mindre utrymme för hänsyn till vilken inriktning den enskilde eleven önskar alternativt har förutsättningar att omedelbart klara. Inte minst de yrkesinriktade programmen har p g a kravet om allmän högskolebehörighet fått minskat utrymme för karaktärsämnen och arbetsplatsförlagd utbildning.
Det tredje gäller oviljan att erkänna att också många som börjat ett nationellt program har brister i sina kunskaper alternativt är omotiverade för en rad av de kurser de måste ta. En hel del av eleverna klarar inte studietakten och hänvisas därför till ett individuellt program, varför antalet studerande på det individuella programmet vid läsårets slut är betydligt högre än vid läsårets början. Andra får inte den utmaning studierna borde innebära. Det leder till att många elever dåligt nyttjar tiden de har i gymnasieskolan.
Det fjärde gäller den negativa synen på valfrihet. I grund och botten hyser socialdemokratiska politiker ingen genuin tilltro till människors förmåga och vilja till eget ansvar. Många elever får inte välja gymnasieskola. Programutbudet i kommunerna anpassas i allt för liten utsträckning efter elevernas val. Möjligheterna att välja ämnen inom de olika programmen begränsas. Samtidigt styrs skolorna allt hårdare uppifrån. Skolorna kringskär därmed möjligheten att ta det fulla ansvaret för att ge eleverna en god utbildning.
Skolverkets statistik visar vidare att elever som började på de yrkesinriktade programmen klarar sig sämre än andra.
Alla elever har förutsättningar för en positiv kunskapsutveckling över grundskolenivå. Denna övertygelse, liksom bestämda mål för utbildningen, måste vara grunden för förändringsarbetet. Vi förväntar oss att gymnasiet skall ställa höga, men också individanpassade, kunskapskrav på eleverna. En gymnasieskola som ställer väl definierade förkunskapskrav och har höga ambitioner om målen, kan utveckla verksamheten så att var och en ges förutsättningar för framgångsrika studier.
Alla behöver utbildning efter grundskolan. Kunskapsutvecklingen och förändringar på arbetsmarknaden kräver en gedigen kunskapsgrund för såväl fortsatta studier som anställning. Tänkvärt i detta sammanhang är att studera elevernas intresse för olika program vid valet till gymnasieskolan. Inför läsåret 2001/2002 vill fler läsa yrkesinriktade program, medan intresset för de program som fokuserar på vidare studier tappar sökanden. Antalet sökanden till bygg-, fordons-, hantverks- resp medieprogrammet är betydligt större än antalet platser, medan färre sökande finns framför allt på naturvetenskaps-, samhällsvetenskaps- resp. vårdprogrammet. Intresset för naturvetenskap och främmande språk sjunker. Trenden kan tolkas på flera sätt, men risken finns att förutsättningar för vidare studier undergrävs om ungdomar getts intryck som får dem att prioritera ner teoretiska ämnen.
Grundskolans elever skall inte med automatik föras vidare till gymnasieskolan. Ju tidigare problem upptäcks och eleven ges erforderligt stöd, desto bättre. Elever med ofullständiga betyg skall erbjudas ett extra år inom grundskolan. Ingen skall tvingas lämna grundskolan utan godkända baskunskaper i svenska, engelska och matematik. Vi avvisar sänkta behörighetskrav för antagning till gymnasiets nationella program, med undantag för mycket speciella fall.
Särskilt viktigt i gymnasieskolan är att eleverna har goda kunskaper i svenska. Detta är en förutsättning för att de skall kunna tillgodogöra sig undervisningen. Vår uppfattning är att undervisningen i svenska som andra språk skall syfta till att så fort som möjligt ge eleverna sådana kunskaper att de kan delta i undervisningen i ämnet svenska. Besluten att jämställa svenska som andraspråk med ämnet svenska måste utvärderas i syfte att säkerställa att också elever med ett annat modersmål än svenska ges tillräckliga kunskaper för framgångsrik vidareutbildning.
Längtan, men också oron, för att bli vuxen präglar tonårstiden. I många avseenden möter barn och ungdomar i dag förhållanden och företeelser som tidigare hörde vuxenlivet till. Samtidigt är ungdomar mer segregerade än någonsin. Kunskaperna om vuxenlivets villkor brister hos många. Denna paradox skapar problem som en felaktig utbildningspolitik förvärrar. Elever som känner sig som vuxna, ibland rentav blivit myndiga, möter för få rimliga krav på eget initiativ och ansvarstagande i utbildningen. Politiken bär drag av förmynderi som skapar leda och passivitet istället för kreativitet och ett positivt självförtroende. Ungdomar som känner vilsenhet när det gäller framtida yrkesinriktning ska få stöd och vägledning, men också kunskap om att osäkerhet känner nästan alla, livet igenom. Likväl måste man ibland välja väg och våga pröva. Politik som försöker skydda elever från att välja fel genom att ta ifrån den enskilde valen leder till att ingen blir nöjd, samtidigt som de sammanlagda resultaten blir otillräckliga.
I vår vision om framtidens gymnasieskola ges den enskilde eleven större ansvar och inflytande över sina studier. Möjlighet att påverka sin egen utbildning, arbetets uppläggning och takten är viktigt för motivationen och en förberedelse för vuxenlivet. Det förutsätter att skolpolitiken är tydlig om syftet med utbildningen, att målen för olika kurser och utbildningsalternativ definieras och att den enskilde eleven kontinuerligt kan sätta egna mål och få sina resultat bedömda. I vår vision öppnar det för en friare gymnasiemodell där olika skolor och arbetsformer kan rymmas.
Elevernas rätt att välja gymnasieskola måste öka. Det är orimligt med en ordning som medför att tur eller elevens bostadsadress är avgörande för antagning till gymnasieskolan. Ungdomar i gymnasieåldern kan göra egna bedömningar av skolor och klarar av längre resvägar än små barn.
Det fria skolvalet säkerställs bäst genom införandet av en skolpeng för alla. En skolpeng som tillförsäkrar varje gymnasieskola grundläggande resurser ökar skolornas självständighet samt ger kortare beslutsvägar, minskad byråkrati, ökad profilering och fler fristående gymnasieskolor.
I avvaktan på att en skolpeng kan införas bör möjligheterna att välja gymnasieskola garanteras. Kommunerna kan i dag utforma specialutformade program, främst med syfte att tillgodose ett lokalt eller regionalt utbildningsbehov. För att hindra elevers fria val har Socialdemokraterna sett till att sådana utbildningsalternativ normalt enbart skall erbjudas den egna kommunens eller samverkansområdets elever. Regeringen kan ge lokala inriktningar rätt att vara riksrekryterande, men det sker undantagsvis. I ett samhälle där ökad rörlighet och utveckling av utbildningsvägar behövs är det uttryck för ett omodernt och snävt synsätt.
Skolverket skall godkänna fristående gymnasieutbildningar på grundval av utbildningens kvalitet. Godkända gymnasieutbildningar skall ha rätt till stöd från elevernas hemkommuner. Vi ser positivt på att fler fristående gymnasieskolor startats. Många erbjuder nytänkande och modernitet som svarar väl mot såväl elevernas som samhällets behov. Flera nya utbildningar tar vara på erfarenheter från vuxenutbildning inom ramen för Kunskapslyftet. Möjligen hade Socialdemokraterna inte tänkt sig att deras favoritsatsning på utbildningsområdet skulle leda till fler företag som startar friskolor, men vi anser att det är positivt bl a därför att dessa skolor tar med sig ett nytt förhållningssätt visavi eleverna.
De s.k. industrigymnasierna klarar sig väl resultatmässigt och har fört in mer av arbetslivets kultur i sina skolor. Skolorna försöker förbereda eleverna inför arbetslivet genom att skoldagen är som en arbetsdag 8.20–16.30 med längre arbetspass, lunchrast och raster. Arbetet sker ofta i målstyrda grupper och projektform. Varje elev har ett stort ansvar för sina egna studier, och väljer själv när man vill jobba med ett visst ämne. Eleverna lär sig arbeta med flera ämnen samtidigt. Till exempel används svenska och data i de flesta andra ämnen också. Varje elev har en egen arbetsplats som det ofta är i det riktiga arbetslivet. Till detta kommer närheten till företaget som driver industrigymnasiet. Eleverna kan ges egna faddrar, erbjudas sommarjobb o s v.
Ett annat exempel är rader av gymnasieskolor, såväl kommunala som fristående, som utvecklat former för att i mycket hög utsträckning ta vara på den nya informationstekniken. Det ger eleverna större frihet i tid och rum, samtidigt som möjligheterna att få kontakt med lärarna och individuell handledning kan öka.
Listan på både kommunala och fristående gymnasieskolor som prövar eller vill pröva nya vägar kan göras lång. Vi ser det som helt nödvändigt att denna utveckling inte stoppas. Därför måste alla gymnasieskolor ges ökad frihet att forma undervisningen och oavsett huvudman sträva efter att bli friskolor. Reglerna för fristående gymnasieskolor skall vara frimodiga och främst syfta till att pröva skolornas förutsättningar att ge utbildning av hög kvalitet. Fristående skolor skall ges möjlighet att erbjuda utbildning inom ramen för individuellt program.
Inom gymnasieskolan får karaktärsämnen med yrkesinriktad eller estetisk profil läggas ut på en privat arbetsplats. Komvux, särvux och sfi får anordnas av andra professionella utbildningsanordnare – privata eller offentliga. En entreprenör inom gymnasieskolan skall vara att privat företag som inte huvudsakligen ägnar sig åt utbildning. Inom vuxenutbildningen tillåts offentliga och privata utbildningsproducenter, såsom studieförbund, folkhögskolor, statens skolor för vuxna, statliga anordnare av arbetsmarknadsutbildning, fristående skolor, andra privata utbildningsföretag, kommuner och landsting. All vuxenutbildning är möjlig att konkurrensutsätta, varvid den kommunala egenregin kan tävla på lika villkor med andra anordnare.
Inom gymnasieskolan är andelen utbildning på entreprenad liten, men det förekommer kommuner som överlåter huvuddelen av ett yrkesförberedande program på en annan anordnare.
Vi ser inte några hållbara skäl för ett förbud mot entreprenader i gymnasieskolan. Den utvärdering som gjorts är positiv. Entreprenörerna har i många fall gett prov på ett målinriktat arbete för användbar kompetens hos de studerande. Särskilt yrkesutbildningar präglas av helhetsperspektiv och nära anknytning till yrkesområdet.
Arbetsorganisationen och tidsanvändningen är påtagligt flexibel och anpassad till verksamhetens krav och de studerandes behov. Nya och olika arbetsformer prövas. De studerande uppskattar att de blir behandlade som ”vuxna och jämlika” och att utbildningen inte har en traditionell prägel av skola. Studerandeinflytandet är ofta effektivt och omedelbart. Entreprenörernas lärare har i allmänhet både pedagogisk utbildning och aktuell yrkeserfarenhet från det område som utbildningen avser. Den externa utbildningssamordnarens organisation präglas ofta av ett nära ledarskap.
Entreprenörerna har ofta egna kvalitetssystem men de är vanligen inte desamma som i det offentliga skolväsendets uppdrag. Med tanke på de brister det senare uppvisar är det ett mindre problem.
Det finns en hel del i regelverket när det gäller utbildning på entreprenad som måste ses över. Utöver ökad frihet att lägga undervisning på entreprenad behövs en genomgång bl a av bestämmelser om rektor. I dag är det inte alltid den som gör jobbet som är behörig enligt författningen. En del regleringar är svårförenliga med förekomsten av externa utförare. Formerna för betygssättning innebär t ex att entreprenören utvärderar sig själv. I likhet med Skolverkets inspektörer anser vi att samma bestämmelser om utbildning på entreprenad ska gälla för både gymnasieskola och vuxenutbildning. Entreprenad bör tillåtas inom alla frivilliga skolformer, och kommunen bör få avgöra vem som bäst fullgör uppdraget som entreprenör.
Lagstiftningen bör göras neutral inför om utföraren är kommunen eller en entreprenör. Samtidigt måste kraven på kommunernas förmåga att arbeta med entreprenader förbättras. Det handlar dels om beställarkompetens, dels om nödvändig skärpning av utvärdering och uppföljning. En särskild översyn behövs vad avser fristående skolors möjligheter att köpa utbildningstjänster.
Vi anser att det behövs en modern gymnasieexamen. En internationellt gångbar examen förutsätter prövning av elevernas kunskaper i flera ämnen. Den skall vara obligatorisk för alla elever som går ett nationellt eller specialutformat program och behöver två huvudinriktningar, en studie- och en yrkesförberedande. Examenskriterierna skall tydliggöra vilka kunskaper och färdigheter som ställs på eleverna.
Examinationen kan till exempel bestå av prövning i kärnämnena svenska, engelska och matematik, samt huvudkaraktärsämnet och minst ett frivilligt ämne. Därtill bör ingå ett skriftligt examensarbete (teoretiska inriktningen) eller ett gesällprov (yrkesförberedande inriktningen) som skall visa elevens förmåga att tänka självständigt, kritiskt och kreativt samt att aktivt kunna lösa problem.
Examensproven kan vara utsträckta under en relativt omfattande tid. Alla elever skall ges goda möjligheter att komplettera sina kunskaper. Grunden i gymnasieexamen (teoretisk inriktning) ska förutsätta kunskaper och förmåga ovanför den nuvarande Godkänd-nivån, men skall inte vara en elitexamen. Alla elever skall ha rimliga möjligheter att erhålla examensbevis. De gymnasieelever som inte blir godkända skall ges möjligheter att pröva igen.
Fördelarna med en examen, rätt utformad är att den anger till vad gymnasieutbildningen minst skall nå. Med tydliga definitioner av vad som krävs för examen kan många av de detaljregler som styr gymnasieskolan tas bort. Det ger såväl elever som skolor ökad frihet att arbeta självständigt efter egna resp lokala förutsättningar och önskemål.
Frågan om en modern gymnasieexamen är inte ny, men två socialdemokratiska skolministrar har redan skjutit frågan på framtiden. Vi anser att regeringen skyndsamt bör tillsätta en särskild kommitté med uppgift att ta fram kriterier för en modern gymnasieexamen. Kommittén bör bestå av företrädare för universitet, högskolor och näringsliv samt sakkunniga när det gäller gymnasieskolan.
Sverige behöver fler företagare och entreprenörer. Dagens utbildningar utgår ifrån att eleverna skall bli anställda. Därmed speglar skolan inte hur det ser ut i verkligheten utanför skolan. Alla i arbetslivet är inte anställda, utan många är verksamma som företagare. Arbetslivet förändras snabbt och ställer krav på initiativ, ansvarstagande och förmåga till såväl självständigt arbete som samarbete av alla. Inom många områden växer antalet egenföretagare och Sverige behöver många nya företag och företagare.
För att förstå företagandets villkor och kunna starta och driva företag krävs speciella kunskaper och färdigheter. I olika former förekommer projekt och aktiviteter för att ge eleverna bättre kunskaper om detta redan på många skolor, bl.a. i samverkan med Ung Företagsamhet. Läsåret 2000/2001 var cirka 10 000 ungdomar engagerade i 2 600 UF-företag. Dessutom är närmare 1 000 gymnasielärare och 2 500 rådgivare från näringslivet involverade. Genom årens lopp har hela 80 000 ungdomar drivit företag inom ramen för Ung Företagsamhet.
Mer behöver göras. Vi ser positivt på olika former av samverkan med näringslivet t ex vad gäller APU-platser, mentorprogram, studiebesök och utbildning på entreprenad. Skolans miljö skall stimulera en anda av företagande både i vid mening och specifikt inriktat på att starta och driva företag. I detta ingår också det förhållningssätt vi beskrivit under avsnittet 5.3 Myndigförklara eleverna. En kursplan för företagande och entreprenörskap bör utarbetas att lägga som grund för skolor som kan och vill erbjuda undervisning inom ramen för elevens val.
Försöken att åstadkomma en fungerande lärlingsutbildningen har avlöst varandra under flera år. Omfattningen av den utbildningsform som många vill se mera av har inte blivit stor. Det beror i hög utsträckning på ovilja och ointresse från bl a Socialdemokraterna att inse att ett fungerande samarbete mellan skola och näringsliv inte bara kan byggas utifrån skolperspektivet.
Bl.a. mot bakgrund av att intresset för den form av lärlingsutbildning som erbjöds 1997 inte varit stort inleddes förra året försöksverksamhet med lärande i arbete (LIA) för att skaffa bredare erfarenheter än vad den hittillsvarande försöksverksamheten kunnat ge. En ambition är att få fler huvudmän att delta.
Försöket innebär att en elev på ett nationellt eller specialutformat program som innehåller yrkesämnen under sammanlagt minst 30 veckor genomför sin utbildning på en arbetsplats. De elever som väljer att delta i försöksverksamheten med lärande i arbetslivet ska uppnå samma mål som gäller för ett nationellt eller specialutformat program i gymnasieskolan, men det är möjligt att förlägga studietiden över fyra studieår.
Skolan och arbetslivet skall tillsammans planera och ange lokala mål för utbildningen. Det innebär bl.a. att parterna själva avgör när och hur lärande i arbete skall läggas ut. Den studerande har elevstatus under den del av utbildningstiden som genomförs som lärande i arbete. Arbetsgivaren är inte skyldig att anställa eleven efter genomförd utbildning.
För varje elev som påbörjar en utbildning med lärande i arbete utgår ett statsbidrag att lämnas med 15 000 kronor. Statsbidraget är främst avsett att användas som ekonomisk ersättning till de arbetsplatser som samverkar med skolhuvudmännen, samt även i övrigt för att underlätta införandet av försöksverksamheten.
Efter en trög start av det treåriga projektet har Skolverket nu beviljat mer än 800 platser och ytterligare ca 600 ligger för prövning. Bedömningen är att man skall kunna nå de 2.000 platser som försöket medger, vilket är glädjande. Vår förhoppning är att det ska ge bättre kunskaper och en kultur för nya former av utbildning i samverkan mellan skola och företag.
Vi menar emellertid att felet med de mindre lyckosamma lärlingsförsöken tidigare berott på den struktur och de former som erbjudits. LIA-försöken får inte innebära att arbete för att åstadkomma en modern lärlingsutbildning sätts åt sidan. En fungerande lärlingsutbildning måste dock bygga på en mer likvärdig ställning såväl mellan skola och företag som mellan teori och praktik. En ny modell förutsätter att de ekonomiska villkoren för skolor och företag är rimliga. Vi anser att det ekonomiska stöd som utgår i LIA-projektet visar detta.
Lärlingsutbildningen bör i sina principiella huvuddrag kunna utvecklas enligt följande. Huvudman för utbildningen kan vara en kommunal gymnasieskola, en friskola, en branschorganisation eller ett utbildningsföretag. Utbildningen skall utformas lokalt och huvudmannen skall upprätta en utbildningsplan som godkänns av Skolverket. Förläggning, omfattning och profil av kärnämnen och lärande i företag får variera. Undervisning i engelska skall ges. Godkänd lärlingsutbildning ges offentligt stöd som följer eleven till utbildningens huvudman. Utgångpunkten är kostnaden för tre års gymnasieutbildning, varvid företaget bör ges ersättning motsvarande den omfattning lärandet sker på arbetsplats eller i företagets direkta regi. Reglerna skall ge frihet vad gäller lärlingens status som elev eller anställd. Det förutsätts att lärlingen ges ersättning grundad på den insats som görs i produktionen. Avtal skall tecknas som reglerar lärlingens utbildning på arbetsplatsen. Utbildningen skall avslutas med ett gesällprov eller motsvarande yrkesexamination. Gesällprovet och innehåll i yrkesutbildningen skall tas fram i nära samarbete med berörd bransch. Lärlingsutbildningen behöver inte ge allmän behörighet till högskolan. Lärlingsutbildning för unga arbetslösa skall kunna ingå i dessa skolors verksamhet. Ett alternativ till Skolverkets godkännande av ansökningar om lärlingsutbildning kan vara en särskild kommitté där även näringslivsrepresentanter ingår.
Skolverket har fått kritik för att tillsynen över skolornas verksamhet är otillräcklig. Moderata samlingspartiet föreslår inrättandet av ett nationellt fristående kvalitetsinstitut. Förslaget presenteras mer utförligt i vår motion 2001/02:Ub316.
Regeringen har tillsatt en kommitté, Gymnasiekommittén 2000, som skall lämna förslag till struktur för den framtida gymnasieskolan. Kommittén skall bygga sina överväganden på en analys av samhällets och arbetsmarknadens förändring samt behovet av breddad rekrytering till högskolan.
Kommittén skall också överväga formerna för hur alla studievägar kan göras tillgängliga för elever i hela landet och de ekonomiska konsekvenserna av detta. Kommittén skall vidare analysera effekterna av skolornas storlek vad gäller kvalitet och studievägsutbud.
I tilläggsdirektiv har utredningen vidare getts uppgiften att föreslå hur samverkan mellan skola och arbetsliv kan utvecklas samt hur ett ökat inslag av lärande i arbetet i gymnasieskolan bör utformas. Kommittén skall vidare utreda och lägga fram förslag till hur en förändrad utformning av vissa kärnämneskurser i gymnasieskolan bör se ut samt lämna förslag till ett ämnesbetygssystem. I uppdraget ingår också att pröva förutsättningarna för att en gymnasieexamen skall kunna införas i gymnasieskolan.
Den 30 april 2002 skall kommittén enligt direktiven lämna sitt betänkande.
Två promemorior, om dels förslag till ämnesbetyg, dels förslag om nytt kärnämne, har också lämnats till kommittén.
Var utredningen så småningom skall landa återstår att se, men kommitténs ordförande har lämnat följande punkter som vägledning;
Färre program, bredare ingång
Färre ingångar
Specialiserade utgångar med bredd och allsidighet
Kärnämnen
Otraditionella kombinationer med naturvetenskap och teknik
Yrkesförberedande utbildningar
I princip en treårig utbildning på 2 500 gymnasiepoäng
Utrymme för individuellt val ("Staten ska inte göra färdiga stuprör att stoppa ner eleverna i")
Lärande i samhället och arbetslivet
Vi avser inte att föregripa Gymnasieutredningen, men ser uppenbara problem i möjligheterna att i denna form hitta lösningen på gymnasieskolornas problem. Uppdraget är alltför omfattande. Det gäller i synnerhet som direktiven till utredningen låst sig för vissa lösningar och utesluter andra.
Frågan är om inte idén med en stor statlig utredning som bestämmer antalet program etc. är ålderdomlig. Måste det vara en politisk eller praktisk fråga om gymnasiet har tre, fem eller femton program?
Vi anser att regeringen så snart som möjligt bör göra en genomgång av vilka frågor som kräver statliga beslut i framtiden och ge gymnasiekommittén ett mer begränsat uppdrag att ta itu med dessa. Frågor som lika gärna och ofta bättre kan avgöras lokalt i kommuner resp enskilda skolor bör flyttas dit genom avreglering. Därmed kan skolornas egna erfarenheter och bedömningar tas tillvara. En snabb frihetsreform som ger gymnasieskolorna ökat självbestämmande bör kunna läggas fram redan under våren 2002. Till de frågor som bör ingå i denna hör en begränsning av antalet kärnämnen, rätt för skolor att erbjuda alternativa kurser i kärnämnen samt ett avskaffande av timplanen.
Antalet betygssteg måste utökas. De fyra betygssteg som i dag används är otillräckliga för att spegla elevernas kunskaper och resultat på ett tillfredsställande sätt.
Informationen om betygskriterierna måste dessutom förbättras. Det är för stora skillnader på vad som är nätt och jämnt Godkänd och nästan Väl Godkänd för att motivera samma betyg. Eleverna tycker att det gör betygen orättvisa, vilket gör betygen oanvändbara som pedagogiskt verktyg.
Med tydliga nationella kriterier för de tre steg som i dag finns, kan en enkel förändring vara att ge läraren ansvar för att markera betyget med minus eller plus. Betygskriterierna bör ses över när det gäller kopplingen mellan betyg och mål, samt hur betygen fungerar visavi kursernas omfattning. Elever som studerat utomlands och vill tillgodogöra sig kunskaperna i Sverige måste kunna prövas för betyg i flera steg, inte enbart för nivån Godkänd. Regeringen bör inte invänta Gymnasieutredningen innan de gällande betygen justeras. En så genomgripande förändring som det förslag Gymnasiekommittén skall pröva, kan inte, även om kommittén skulle stöjda förslaget, genomföras så snabbt. Det går inte att försvara att påtagliga problem som kan rättas till får bestå år efter år med hänvisning till eventuella förändringar i framtiden.
Gymnasieutredningen skall pröva det förslag till införande av ämnesbetyg i gymnasieskolan som en kommitté på uppdrag av skolministern lagt fram. Arbetsgruppen föreslår en övergång från kursbetyg till ämnesbetyg. Man hävdar att det är att föredra då kunskap inte är att se som något absolut och avgränsat utan som något sammansatt och mångfasetterat. De många kursbetygen som en gymnasieelev i dag ges avgränsar bedömningen, och arbetsgruppen önskar att betygssystemet i högre utsträckning skall syfta till att informera om den enskildes kunskapsutveckling och visad studieförmåga och anser att ämnesbetyg underlättar detta syfte. För att stärka elevens möjligheter att informera sig om sin kunskapsutveckling kontinuerligt föreslås att skriftliga omdömen införs.
Frågan om ämnesbetyg eller kursbetyg har många bottnar. Alla kurser i ett ämnesområde bygger inte på varandra. Ett ämnesbetyg som innebär att det sist satta betyget inom området gäller som slutbetyg kan därför bli missvisande. Det säger inte heller mycket om elevens kunskapsutveckling. Å andra sidan är det så att ett högt betyg på en enklare, tidig kurs kan leda eleven till att inte ta nästa kurs med risk för att inte lyckas lika bra. De problem med taktikval som finns kan bestå.
Kommitténs förslag förutsätter stora förändringar för gymnasieskolan och frågan har därför hänvisats till Gymnasiekommittén för att denna skall kunna göra en samlad bedömning. Det förefaller klokt. Vi vill dock redan nu säga att elevernas möjlighet att påverka utbildningens innehåll och uppläggning och få erlagda kunskaper verifierade på många sätt underlättas av kursutformning. Slutbetygen kan inte heller ha som främsta ambition att redovisa den enskildes kunskapsutveckling. Det är nivån på de faktiska kunskaperna som bör erkännas inför fortsatta studier eller arbete.
Många av de problem som elever upplever med dagens betyg skulle dessutom kunna lösas genom en modern gymnasieexamen och ett annat antagningssystem för högskolan.
Socialdemokraterna har sett till att betygskomplettering under gymnasietiden bara tillåts för dem som inte erhållit betyg alls. Det innebär att elever som vet att de behöver och kan förbättra sina betyg inte får göra det förrän efter gymnasietiden. Det är orimligt.
Möjligheten att komplettera betygen under gymnasietiden måste återinföras. Att kunna komplettera betygen är en rättssäkerhetsfråga för eleverna, och det finns ingen anledning att hänvisa ambitiösa elever till komvux direkt efter gymnasieskolan. Det är bra om elever ägnar fritid och lov åt att skaffa sig bättre kunskaper, och de skall självfallet få detta arbete värderat och dokumenterat.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Beatrice Ask (m) |
|
|
Lars Hjertén (m) |
Tomas Högström (m) |
|
Per Bill (m) |
Anders Sjölund (m) |
|
Anita Sidén (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
Sten Tolgfors (m) |