Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det livslånga lärandet.
Mycket har hänt och mycket håller på att hända för att stärka det livslånga lärandet. Det är bra och det är nödvändigt för att värna Sveriges roll som en ledande kunskapsnation. Kunskapslyftet är ett lysande exempel på initiativ för att stimulera den kunskapshunger och den begåvning som samhället hitintills varit allt för dåligt på att mobilisera. Denna reform har gett resultat såväl i form av fler personer med grundläggande utbildning som i form av ett ökat intresse för högre studier.
Vikten av utbildning för att värna sysselsättning och välfärd på nationell nivå behöver knappast påpekas. Mindre uppmärksammat är välfärdseffekterna på individnivå. De senaste åren har ohälsotalen på arbetsmarknaden ökat oroväckande. Det är i och för sig inte helt förvånande eftersom en sjunkande arbetslöshet blottlägger den ohälsa som tidigare varit dold. Likväl är det uppenbart att ohälsan nu tar sig andra uttryck än tidigare. Mer av ohälsan är relaterad till ökat tempo i arbetslivet, stress och vantrivsel på arbetsplatsen. Inte minst vad gäller det sistnämnda är det ett väl dokumenterat problem att alltfler känner sig inlåsta på sin arbetsplats. Möjligheten att ta sig vidare ökar naturligtvis i en högkonjunktur då arbetslösheten sjunker. Samtidigt har kunskapskraven ökat på de jobb man skulle kunnat söka sig vidare till. Därför följer ett ökat behov av livslångt lärande för att minska ohälsan i arbetslivet.
Därför är det också mycket glädjande att regering och riksdagsmajoritet avsatt resurser till ett individuellt kompetenssparande. Det är nu angeläget att detta snarast konkretiseras med regelverk som öppnar för användande av resurserna.
Men dessa resurser måste också kunna användas i praktiken, och då väcks frågan om utbudet av utbildning som passar dem som redan befinner sig i arbetslivet. Hittills har utbildning huvudsakligen skett i ungdomstid och vid arbetslöshet.
Det innebär exempelvis att utbudet av högre utbildning som går att kombinera med ett aktivt deltagande i yrkeslivet är allt för dåligt. I den mån denna form av utbildning överhuvudtaget existerar utanför de större universitetsorterna (där utbudet också är bristfälligt när man vill ta sig över de mer grundläggande nivåerna) är den huvudsakligen tydligt yrkesinriktad. Att ta steget och byta bana, skaffa sig en grundläggande högskoleutbildning samtidigt som man arbetar för att försörja sig själv och familj är i stora delar av landet en omöjlighet. Detta måste ändras.
Därför är regeringens förslag om inrättande av ett nätuniversitet i högsta grad välkommet. Det kan öka utbudet av distansundervisning och det kan innebära en stimulans för undervisning på kvällstid.
Samtidigt finns det all anledning att studera just utbudet av undervisning på halvfart och kvällstid på universiteten och de regionala högskolorna. Nätuniversitetet får inte bli en ursäkt för dessa att bortse från sitt ansvar för det livslånga lärandet.
Därav följer att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i syfte att stimulera utbudet av studier på kvällstid och halvfart. Från högskolevärlden hörs ofta synpunkten att resursfördelningssystemet missgynnar halvfartsstudier och att detta är en bidragande orsak till allt för litet utbud. Är så fallet bör detta system ändras i syfte att uppmuntra det livslånga lärandet.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Martin Nilsson (s) |