Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nybyggarcentrum i Vilhelmina.
Nybyggarhistorien och kolonisationen i norra Sverige är på olika sätt dokumenterad, men inte samlad och tillgänglig på ett för medborgarna enkelt och överskådligt sätt. I Vilhelmina kommun har påbörjats ett arbete med att kartlägga nybyggesverksamheten mera systematiskt och på ett mera vetenskapligt sätt. Bland annat har en diskussion påbörjats om inrättandet av ett nybyggarcentrum i Vilhelmina.
Ett sådant nybyggarcentrum i Vilhelmina kommer att bli en nationell och internationell kunskapsinstitution där en kombination av modern och traditionell teknik och pedagogik används för att samla in, förvalta och förmedla kunskap om nybyggare och kolonisationsförlopp.
Nybyggarcentrum kommer att bli en kunskapsanläggning och föreslås innehålla:
minnesbank med alla typer av information kring nybyggarepoken, och där materialet görs tillgängligt med bl.a. IT,
forskningsavdelning med en professur i kolonisations- och nybyggarforskning,
dokumentationsavdelning som sysslar med att dokumentera vardagsliv på tajgan i nordvästra Europa,
utställning som speglar nybyggarens vardag,
utbildningsavdelning som sysslar med praktisk och teoretisk utbildning i nybyggarkunskap,
avdelning för bevarande av nybyggarnas kulturlämningar.
Investeringarna i en sådan institution blir betydande. En finansiering enbart med kommunala medel är inte tänkbar. Nybyggarcentrum är preliminärt kostnadsberäknat till 98 miljoner kronor under de tre första åren, varav investeringar uppgår till 62 miljoner. Efter uppbyggnadsperioden beräknas nybyggarcentrum ge 35 årsarbeten. Då nybyggarcentrum på allvar kan sägas vara en nationell institution och tillgång, bör staten engageras i finansieringen. Det bör beräknas insatser för blivande investeringar under förslagsvis en femårsperiod.
Vilhelmina är bland de sist koloniserade områdena i Europa och kolonisationsprocessen är ovanligt välbeskriven. Flera av Sveriges mest kända vetenskapsmän och kulturpersonligheter har ägnat Vilhelmina intresse. Folklivsforskaren O.P. Pettersson skrev 20 000 foliosidor om den gamla tidens liv i södra Lappmarken, och hans verk är ”de utförligaste folklivsskildringarna från någon svensk bygd utförda av en svensk man” (prof. Sigfrid Svensson). Bernhard Nordh, Linnea Fjällstedt, Sune Jonsson, Lisa Johansson och Nils Eriksson är några som fascinerats av nybyggarna och på olika sätt speglat deras öden.
En långt ifrån fullständig lista över personer som ägnat sig åt Vilhelminas nybyggarepok inom vetenskap och konst omfattar ett hundratal namn. En mycket stor mängd dokumentationsmaterial i form av arkivalier, foton, filmer och bandinspelningar finns idag kring nybyggarna i södra Lappmarken, men materialet är svårtillgängligt och en av nybyggarcentrums viktiga uppgifter blir att göra det tillgängligt.
Nordvästra Ryssland, Sibirien och Kanada har i många fall likartade förutsättningar och kolonisationsförlopp som Nordskandinavien. En av nybyggarcentrums viktiga uppgifter blir att ta initiativ till internationellt samarbete och gemensamma projekt när det gäller nybyggarhistoria och kolonisationsförlopp. Nybyggarcentrum bör få ett nationellt och europeiskt ansvar inom sitt ämnesområde.
Just nu pågår ett paradigmskifte i Europa när det gäller historia och arkeologi. De traditionella institutionernas roller är inte lika självklara längre. Historieintresset bland allmänheten ökar men det ställs nya krav. Man vill bland annat kunna identifiera sig med historien på ett tydligare sätt än vad de traditionella institutionerna kan erbjuda. Tekniken gör det idag också möjligt att bedriva lokalhistorisk forskning på ett annat sätt än tidigare och nå större grupper av människor.
Nybyggarcentrum bör vara en aktör i den förändring som sker på detta område, vara en framtidsinriktad institution när det gäller metoder och metodutveckling.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Karl Gustav Abramsson (s) |
Carin Lundberg (s) |