Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att skapa förutsättningar för ett nytt avtal om samarbete om läkarutbildning och forskning.
Avtalet som styr statens ersättning till läkarutbildning och forskning, det s k ALF-avtalet, är sedan 1998 uppsagt men gäller fram till 2004 om ingen ny överenskommelse kommer till stånd. Detta är synnerligen olyckligt, då detta avtal inte skapar rättvisa förutsättningar att bedriva läkarutbildning och forskning mellan landets lärosäten. Sett till antalet studieplatser får exempelvis Norrlands universitetssjukhus i Umeå 100 miljoner kronor mindre per år jämfört med genomsnittet.
Detta förhållande har påtalats gång på gång under de senaste åren i olika sammanhang. Redan 1997 skrev riksdagens utbildningsutskott i ett betänkande att man förväntar sig ”en lösning som både ger större rättvisa mellan lärosätena än nuvarande avtal gör och tillgodoser lärosätenas behov av att kunna styra användningen av medlen”.
Visserligen kan man inte, som utbildningsminister Thomas Östros påpekade i ett interpellationssvar i våras, bara se till antalet studenter när man beaktar fördelningen av ALF-medlen. Men orättvisan kvarstår även om man tar forskningen i beaktande.
Så här skriver exempelvis den oberoende konsulten Gudmar Lundqvist i en rapport om Norrlands universitetssjukhus:
Ett viktigare argument bör vara att den kliniska forskningen bör ha en bestämd omfattning för att främja bästa möjliga läkarutbildning – och att det därvid måste ske en omfördelning mellan universitetsorterna för att åstadkomma detta. Dock menar jag, av ovan angivna skäl, att det fokus som finns på orättvisa i dagens ALF-medelssystem, är berättigat, och att Umeå (och i viss mån Linköping) missgynnas. (Granskning av Umeå Sjukvårds/Norrlands universitetssjukhus situation idag och inför framtiden.)
Konsekvenserna av nuvarande system är en obalans mellan utbildning och forskning som i förlängningen riskerar att leda till rekryteringssvårigheter för de förfördelade utbildningsorterna.
Trots att den orättvisa fördelningen av resurser mellan landets olika läkarutbildningsorter är väl känd har någon grundläggande förändring av missförhållandet ännu ej kommit till stånd. Eftersom två år av uppsägningstiden för det gamla avtalet kvarstår vore det synnerligen angeläget att regeringen skapar förutsättningar för att en ny uppgörelse ska kunna träffas med sjukhushuvudmännen. Detta är brådskande, och det kan betonas att det redan nu finns rekryteringssvårigheter i Norrland. Västerbottens läns landsting rekryterar f n läkare från Italien, vilket givetvis är bra, men det är angeläget att förstärka möjligheterna till god utbildning inom den egna regionen.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Yvonne Ångström (fp) |