Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om idrottens betydelse i skolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om övervikt och fetma bland ungdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att idrottsrörelsen skall få bättre möjlighet att medverka i skolans undervisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ämnet idrott och hälsas inverkan på den fysiska aktiviteten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om antalet lektionstimmar i ämnet idrott och hälsa i skolan.
Svenska skolelever har i europeisk jämförelse mycket få idrottslektioner. De rapporter som under hela 90-talet larmat om en negativ hälsoutveckling hos stora medborgargrupper har under lång tid gått obemärkta förbi många skolledare och politiker. Det senaste året har intresset för frågan ökat något. För att få till stånd förändringar krävs emellertid uthållig opinionsbildning. Vad gäller idrottsämnet i skolan ligger Sverige dessvärre kvar i jumbodivisionen. Fysisk aktivitet och motion är av oerhört stor betydelse inte minst för barn och ungdomar. Skolan har ett viktigt delansvar för att lägga grunden för goda motionsvanor hos barn. Fysisk aktivitet är helt avgörande för personlig livskvalitet och i förlängningen för folkhälsan.
Alltfler svenskar lider av övervikt och fetma. Mellan 1980 och 1997 har andelen personer med fetma och övervikt stigit kraftigt. Det framgår av en studie som Statistiska centralbyrån gjort. Andelen överviktiga ökade signifikant från 36 till 46 procent (män) och från 28 till 34 procent (kvinnor), mest i åldrarna 16–44 år. 1997 hade 20 procent av kvinnorna i åldern 16–24 problem med övervikt eller fetma och 16 procent av männen i samma åldersgrupp. 10,4 procent av alla tioåriga pojkar är överviktiga och 17,2 procent av de tioåriga flickorna. Cirka 70 procent av de barn som är överviktiga vid 10–13 års ålder behåller sin övervikt. Särskilt uppmärksammas betydelsen av socioekonomisk status och alltså bär skolan ett särskilt ansvar för att alla elever ska få röra på sig och må bra. Fetman får inte bli en klassfråga bland barnen på skolgården.
Det är i första hand stillasittandet – inaktiviteten – och inte de dåliga matvanorna som ger övervikt. Folkhälsoinstitutet har genomfört en undersökning som klart visar att fysisk inaktivitet i alla åldrar drastiskt ökar risken för olika sjukdomar. Med övervikt är sannolikheten större att man drabbas av benskörhet, höga blodfetter, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, gikt med mera. Riksidrottsförbundets och SCB:s undersökningar visar att många i en tid där tempot är så mycket snabbare inom studier och arbetsliv, rör sig allt mindre på fritiden. Man ägnar sig åt stillasittande aktiviteter som TV-tittande, ”surfande” på Internet m.m. Statistiska uppgifter inom idrottsrörelsen och militären visar tydliga tendenser mot ökande vikt och detta är djupt oroande.
Det skall sägas att ur ett europeiskt perspektiv är svenska folket ännu flitiga motionärer, men orosmomentet är att utvecklingen i raska steg är på väg åt fel håll. Dessa ändringar i livsstil kan på sikt medföra stora kostnader för samhället och den enskilde individen genom sjukskrivningar med mera. Redan i dag drabbas samhället av enorma utgifter för fetman, men framför allt innebär det att många människor mår dåligt och inte känner tillfredsställelse med sin tillvaro. För att stärka hälsoläget i Sverige är det viktigt att skolan kan erbjuda tillräckligt mycket fysisk aktivitet för att individerna ska känna motivation och ha möjlighet att hålla sig i form efter avslutad skolgång.
Europeisk expertis på barnfetma är enig om att en bred satsning på skolidrott måste göras. Man rekommenderar en timmes fysisk aktivitet om dagen på schemat. Det är dessutom väldigt bråttom att ta itu med dessa problem och man måste ha en förebyggande strategi. Inget land har råd att medicinera bort fetman, även om effektiva läkemedel skulle utvecklas. Att hänvisa till framtida forskningsresultat innan man uttalar en strategi för idrottsämnet är orimligt, då framstående svenska forskare som t.ex. Lars-Magnus Engström vid Idrottshögskolan länge forskat kring just dessa folkhälsofrågor.
Det finns också anledning att framhålla att idrott och motion i skolan inte enbart är en fråga om att minska riskerna för den enskilde och kostnaderna för samhället som en följd av övervikt. Idrott, antingen den bedrivs i lag eller individuellt, är ett utmärkt sätt att öka livskvaliteten för den enskilde individen. Genom att skolan eller föreningslivet erbjuder ungdomar möjlighet att hitta en motionsform som man tycker är rolig och lustfylld, så ökar möjligheterna att få med sig dessa positiva erfarenheter under resten av livet. Målet bör vara att ungdomar under hela skoltiden, dels genom undervisning i idrott och hälsa, dels genom att de känner sig motiverade till aktiviteter därutöver, ägnar minst tre till fyra timmar per vecka åt någon form av motion.
I förändringen av idrottsundervisningen till ämnet idrott och hälsa blev ämnet bredare. De teoretiska kunskaperna gavs ökad plats och detta då tyvärr på bekostnad av den fysiska aktiviteten. Detta är ett dilemma eftersom kunskap och praktik måste vara integrerade. De teoretiska kunskaperna har sin givna plats i dagens samhälle, men följdeffekten av att motionerandet minskar är oroväckande.
Detta ställer än högre krav på framför allt föräldrar att se till att deras barn rör på sig, men också på skolorna. Idrottsföreningarna måste släppas in på skolorna och det krävs ett aktivt samarbete mellan skolor och idrottsföreningar. Ett bra alternativ skulle vara att skolorna har ”öppet hus” för idrottsundervisningen. Risken är dock att det ändå skulle vara svårt att nå de mindre motiverade eleverna.
Det är viktigt att understryka att det alltid är föräldrarna som har huvudansvaret för sina barns fostran, vilket också gäller idrott och motion. Genom att själv vara en förebild och ge möjligheter för sina barn att delta i olika sammanhang där idrott och motion förekommer, kan man lägga en grund för en bra framtid för sina barn.
Skolans idrottslärare har, genom sin utbildning och kompetens, en särskild förmåga och möjlighet att stimulera ungdomar till idrott och motion. Eleverna får i dag information och på vissa stadier betyg om sina förmågor i olika ämnen. Man kan lätt få en känsla av att denna information inte alltid omfattar idrottsämnet. Föräldrar och lärare har ett gemensamt ansvar för att även det ämne vi nu talar om blir föremål för diskussion och utvärdering, på samma sätt om andra ämnen, i samband med kvartssamtal och andra kontakter. Idrottslärarens kompetens bör också i högre grad kunna användas i det bredare perspektivet vad gäller barns hälsa.
Ämnet idrott och hälsa måste ges ett större utrymme i skolan. Detta i synnerhet som antalet friluftsdagar har minskat i skolorna och fysisk aktivitet på fritiden inte längre uppfattas som ett alternativ på samma sätt som tidigare. Syftet med idrottsundervisning i skolan måste vara att ge ungdomarna tillfälle till nödvändig fysisk aktivitet och ge dem möjligheter att pröva på ett brett spektrum av olika idrotter för att ge impulser till fortsatt eget idrottande. Här är det viktigt att utbudet inte koncentreras till de stora idrotterna. Det är framför allt viktigt att de elever som inte idrottar på fritiden får fysisk aktivitet och idrott i skolan.
I syfte att skapa ett totalt sett större utbud för eleverna i ämnet idrott, borde samarbetet kunna öka mellan skolan och idrottslivet utanför skolan. I lagen om entreprenadförhållanden inom skolan regleras i 1 § att kommuner och landsting får sluta avtal med en enskild fysisk eller juridisk person om att denne skall bedriva viss undervisning inom gymnasieskolan. Avtalet får dock enbart avse undervisning i karaktärsämnen som har en yrkesinriktad eller estetisk profil. Bestämmelsen kan därför inte tillämpas på ämnet Idrott och hälsa. Däremot finns en möjlighet enligt 2 § att ansöka hos regeringen som, om det finns särskilda skäl, får medge att kommunen eller landstinget får sluta avtal med någon annan om att bedriva undervisning inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdom. Det är enligt min mening svårt att förstå att denna typ av beslut skall ligga på regeringsnivå. Det naturliga vore att skolorna själva får besluta om detta. Det normala är självfallet att idrottsläraren sköter den ordinarie idrottsundervisningen, men det vore en spännande utvecklingsmöjlighet både för eleverna och skolan om idrottsrörelsen fick möjlighet att gå in och delta i undervisningen i vissa fall. Jag tänker då i första hand på de situationer då idrotten utgör ett frivilligt tillval. Idrott och motion omfattar numera många olika idrotter och motionsformer. Får flera komma in i skolan på ett planerat sätt, finns det chans till ett ökat utbyte både för eleverna och idrottsrörelsen.
För att skapa förutsättningar för alla att minst komma upp i tre till fyra timmars fysisk aktivitet per vecka dels genom skolan, dels genom ett engagemang på sin fritid, så är det nödvändigt att skolidrotten utgör en grund. Idrott och hälsa skall därför vara ett kärnämne både på grund- och gymnasieskolan. Ämnet bör omfatta minst tre lektionstimmar per vecka, fördelat över hela läsåret. Därutöver skall eleven ha möjlighet att välja att lägga till ytterligare lektionstimmar.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Carl Fredrik Graf (m) |