Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inget barn skall behöva lämna grundskolan med mindre än erforderliga baskunskaper.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skolplikten skall ersättas med en individuell kunskapsrätt.
I ett kunskapssamhälle är det orimligt att ha kvantitativa skyldigheter som skolplikten, i stället för kvalitativa rättigheter som individuell kunskapsrätt.
I en målstyrd skola måste kunskapsmålen vara det styrande. På vilket sätt skolan arbetar, vem som driver den, vilken pedagogisk inriktning den har eller exakt hur lång tid det tar att nå kunskapsmålen är av underordnad betydelse. Det viktiga är att alla barn ges möjlighet att nå och verkligen når kunskapsmålen.
Att var fjärde barn inte når kunskapsmålen i grundskolan visar att grundskolan inte klarar sin uppgift i dag.
Bristande kunskaper ger konsekvenser senare i livet. Vilken framtid väntar de ungdomar som inte lär sig räkna, skriva eller läsa ordentligt? Vilka chanser på arbetsmarknaden har en ung människa utan ens gymnasieutbildning? Vilka möjligheter till framtida kompetenshöjning har en person utan fullständiga grundskolebetyg?
Skolans fokus och styrning måste ändras. Vad är det som gör att barn kan släppas igenom hela sin skoltid utan att kunna läsa, räkna och skriva? Eller att man upptäcker först sent på högstadiet att killen är dyslektiker? Att ansvaret alltid är någon annans?
Elevens rätt måste stärkas i skollagen, i allmänhet men särskilt vad gäller rätten – inte bara till utbildning – utan den kunskap utbildningen borde syfta till. Att faktiskt få det stöd och den hjälp som krävs för att man skall klara skolans kunskapsmål och kunna ta det första trappsteget på livet kunskapstrappa, förutan vilket man riskerar att slås ut redan som 16-åring.
En viss mängd grundkunskaper är nödvändiga för alla barn att nå, för att man skall klara sig bra senare i livet. Skolplikten bör därför omvandlas från att gälla ett visst antal skolår, till att bli en individuell rätt till de insatser som gör att man kan nå en viss definierad grundkunskap, som alla svenska medborgare behöver ha. Det är detta som är individuell kunskapsrätt.
Ett annat sätt att uttrycka detta på är att inget barn skall behöva lämna grundskolan med mindre än erforderliga baskunskaper. Den uppfyllda kunskapsrätten kan också tjäna som behörighetskriterium för gymnasieintagningen.
Det kommer ta olika många år för landets barn att nå målet. För de flesta kan nio år säkert vara ett riktmärke, men ingenting hindrar att en del barn klarar målen snabbare, samtidigt som andra behöver längre tid. Det är kunskapsmålet som är det viktiga, inte tiden som åtgår.
Den individuella kunskapsrätten är individuell och kan inte hindras från att uppfyllas av t.ex. ovilliga föräldrar. Det är barnets rätt – inte föräldrarnas. Ingen har rätt att ställa sig i vägen för barnets kunskapsrätt.
Samtidigt skall kunskapsrätten inte ha någon tidsbegränsning. Skulle en elev få personliga problem under grundskoletiden så kan den individuella kunskapsrätten utnyttjas senare, när eleven kommit på fötter igen. Ytterst är det precis som i dag upp till varje individ vad man gör av sin tid i skolan.
För att skolan skall klara att möta de krav den individuella kunskapsrätten ställer kommer betydande förändringar att krävas, där de viktigaste troligen är starkt ökad individualisering av undervisningen och ökade satsningar på barn med särskilda behov.
Det blir inte längre möjligt att låta barn vandra genom hela grundskoletiden med betydande läs- och skrivsvårigheter. Problem måste identifieras och tas tag i så tidigt som möjligt för att den individuella kunskapsrätten skall kunna uppfyllas.
Skolpolitiken fokuserar på fel saker och sänder fel signaler. Skolplikten – skolpolitikens portal – upplevs fokusera på att barn skall vistas i en viss lokal i nio år. Men utbildning skall inte handla om var man vistas, utan om vad man lär sig. Utbildning skall handla om den kunskap man har med sig ut från skollokalen efter nio år.
Skollagen ger redan i dag möjlighet för elever både till extraår och till att sluta skolan tidigare om man möter kraven, men det utnyttjas mycket sällan. Individualisering av skoltiden är undantag i stället för regel. Skolan saknar tillräcklig flexibilitet. Skolministern har medgivit att inte alla kommuner ens erbjuder extra skolår för små barn som halkat efter.
Skollagen medger att den som tidigare än våren man fyller 16 vid prövning kan visa sig uppfylla kunskapsmålen kan medges undantag från skolplikten. Exemplet Stockholm visar dock hur kontroversiell tanken att skolan är till för att förmedla kunskap fortfarande är.
Det kvantitativa tänkandet dominerar. Skolplikten börjar hösten det år barnet fyller sju. Det regleras att ingen är skyldig att gå i skolan mer än 190 dagar per år, eller åtta – i de lägsta årskurserna sex – timmar om dagen. Men innehållet – vad skolan kan uppnå – står i skymundan.
Det avgörande är att skolpolitiken och skolan med kunskapsrätten fokuseras på varje barns individuella kunskap och resultat. Det blir inte längre möjligt att skicka ¼ av barnen igenom grundskolans nio år utan att de klarar målen. Problem och behov av extra undervisning och stöd måste upptäckas och åtgärdas tidigt. Barnen har ju rätt att vara kvar till de når ända fram. Det blir dyrt och på så vis skapas också ekonomiska incitament att tidigt ge barnen stöd. I dag skickas problemen framåt hela tiden.
I dag får andra än skolan – individer och samhället – bära de ekonomiska kostnaderna för skolans misslyckande. Genom kunskapsrätten internaliseras kostnaderna för skolans eventuella tillkortakommanden. Därmed skapas incitament för förnyelse.
Men kunskap kan inte fördelas, invänder någon. Nej, men resurser för att nå kunskap kan göra det. Kunskapsrätten hanadlar om varje barns rätt till de insatser som krävs för att han eller hon skall kunna nå kunskapsmålen.
Följande saker krävs för att kunskapsrätten skall fungera:
En individuell finansiering i form av en skolpeng anpassad efter barnets behov. Pengarna skall bildligt talat följa barnet ända in i klassrummet och undervisningen.
Starkt ökad individualisering av själva undervisningen. Barn har olika lätt för olika saker, de utvecklas i olika takt och har olika intressen. I en enhetsskola görs barns individualitet till ett problem när de avviker från gruppen.
Ökade satsningar på barn med särskilda behov, som i dag regelmässigt betraktas som kostnader och problem, inte som människor som har särskilt goda möjligheter att utvecklas, bara betingelserna är de rätta.
Att det fulla ansvaret för skolans resultat tillsammans med befogenheterna att styra verksamheten läggs hos skolans medarbetare.
Skolan måste också börja arbeta betydligt mer med att höja motivationen hos ointresserade elever. Det ställer krav på att lärarnas ledarskap utvecklas. Man är kunskapsledare. Det ställer också krav på ökat föräldraansvar.
Skolplikten är ideologiskt fel. Ett barn kan knappast vara skyldig staten något – varken att gå i skolan eller annat – men staten kan mycket väl vara skyldig ett barn en god start i livet.
Pliktlagar skall användas med största restriktivitet. Skolplikten är extra underlig eftersom det är fråga om omyndiga medborgare och plikten egentligen riktar sig mot barnets föräldrar.
Sedan ett antal år driver Moderaterna kravet på vårdgaranti för landets patienter. Vårdgarantin ger patienten rätt till vissa insatser, dvs. viss behandling, som man behöver inom viss tid, men resultaten av en medicinsk åtgärd som en operation kan ingen garantera.
Kunskapsrätten är en parallell till vårdgarantin. Den individuella kunskapsrätten skall garantera alla barn, att de insatser som krävs för att barnen skall kunna klara kunskapsmålen verkligen kommer dem till del i tid. Men sist och slutligen är det upp till varje ung människa hur man förvaltar skoltiden och därmed vad man lär sig. Ingen kan mot sin vilja tvingas på kunskap.
Poängen är att så många fler svenska barn skulle kunna lära sig så mycket mer och klara skolans kunskapsmål – om de bara gavs chansen och de rätta stödinsatserna i skolan.
För att detta skall åstadkommas måste skolans styrsystem ändras, inte minst vad gäller lagar och regler. Kollektiva skyldigheter måste ersättas med individuella rättigheter.
Skolan är inte barn- och kunskapsfokuserad i dag. Den är genombyråkratiserad, toppstyrd och alldeles för uppgiven. Tror landets skolpolitiker längre att alla barn kan nå kunskapsmålen? Betvivlar de det? Varför finns målen om inte alla ges förutsättningar att nå dem? Och om landets skolpolitiker tror att alla barn skulle kunna klara kunskapsmålen, hur kan de vila utan att förändra skolan så att alla verkligen når fram?
En individuell kunskapsrätt sätter press på politiken och skolan att leverera innehåll, förutsättningar, för barn att växa. Inte bara deklarationer. Det blir mätbart om skolpolitiken lyckas, eller inte.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |