Innehållsförteckning 4
Förslag till riksdagsbeslut 6
Barnomsorg, förskola och förskoleklass 6
Allmänna mål 6
Problem och möjligheter 8
Kvalitetsgaranti för förskolor 9
Förskoleklass 10
Effekter på förskollärarutbildningen 11
Grundskolan 12
Allmänna mål 12
Problem och möjligheter 13
Modersmålsundervisning 15
Mobbning 15
Fritidsverksamheten 16
Tillsyn av skolan 17
Fristående och kommunala skolor, en dynamisk organisation av kommunens skolväsende 18
Gymnasieskolan 19
Allmänna mål 19
Problem och möjligheter 20
Elevens val och kommunens kostnad 21
Betygssystemet 21
Studiernas innehåll och uppläggning 23
APU 23
Modersmål 24
Utbildning med funktionshinder 24
Folkbildningen 27
Högre utbildning och forskning 28
Allmänna mål 28
Problem och möjligheter 31
Högskolans ledningsorganisation 33
Grundutbildning 34
Högskollärarutbildning 34
Yrkesutbildning 35
Studiestöd 36
Studiesociala frågor 36
Studenternas valmöjligheter 37
Miljökunskap 37
Bruksanvisning för akademiska grundexamina 38
Jämställdhet i grundutbildningen 38
Forskarutbildning 39
Forskarutbildning för framtiden 40
Rekryteringsmål 41
Ny tjänstestruktur för ökad rörlighet 41
Finansiering av grundforskning och forskarutbildning 42
Utveckling av forskning vid små och medelstora högskolor 44
Utvecklingsfond för små och medelstora högskolor 44
Samordning och effektivisering av forskningsresurser 45
Stärk sektorsforskningen inom miljöskydd, miljövänlig produktion och varuhantering samt miljöbetingade hälsorisker 46
Sveriges plats i den internationella forskningen 47
EU-samverkan, det största hotet mot svensk forsknings frihet 48
Försvarets forskning i civil verksamhet 49
Sensorprojektet 50
Man–maskin-projektet 51
Riskanalysprojektet 51
Stoppa onödiga djurförsök 51
Oinskränkt myndighetsansvar och etiska bedömningar vid vetenskapliga djurförsök 52
Speciellt ansvar för information om utvecklingen inom vissa vetenskapsgrenar 53
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utveckling av utbildning och forskning.
Miljöpartiet de gröna delar uppfattningen att förskolan skall byggas ut till full behovstäckning, så att alla föräldrar som så önskar skall kunna få en plats för sitt barn i förskolan. Vi vill emellertid samtidigt se en mångfald av former för barnomsorg och förskola utformad efter olika familjers olika behov och att utvecklingen skall ske med fokus på barnens behov och för barnens bästa. Föräldrarnas val mellan att ha barnen i förskola, familjedaghem, öppen förskola eller att ha barnen hemma medan de är små skall också kunna göras efter vad som är bäst för barnen, med likvärdigt ekonomiskt och annat stöd från samhället oberoende av vilken form föräldrarna väljer.
Förskoletiden täcker åren från 1 till 6 år. Under denna period utvecklas barnet till en i många avseenden mycket mogen individ. Den omfattar den utan jämförelse snabbaste utvecklingsperioden i en människas liv och är av avgörande betydelse för individens fortsatta utveckling som barn, ungdom och vuxen. Det handlar om barnets personlighetsutveckling, synen på sig själv och andra, en rad olika förmågor (t ex sensorisk, motorisk, kognitiv, emotionell, språklig och social förmåga) och en växande kunskap om omvärlden. Utvecklingens takt och art varierar mycket mellan olika barn. Från Miljöpartiets utgångspunkt blir det därför självklart att utformningen av förskolan och dess alternativ måste ske efter vilka olika möjligheter som finns att skapa goda betingelser för varje barns utveckling efter dess förutsättningar och behov. Det innebär bland annat att all verksamhet måste vara anpassad efter det enskilda barnet, att alla olika utvecklingsfaktorer måste beaktas och att barnets utveckling skall ses i ett helhetsperspektiv.
Utveckling och lärande sker naturligt i dessa åldrar genom lustfylld lek. Leken bör genomsyra metodiken genom hela förskolan, inklusive förskoleklassen för sexåringar. Den nuvarande utvecklingen av den nyligen införda förskoleklassen för sexåringar har emellertid gått precis i den riktning som Miljöpartiet varnade för när regeringens förslag om förskoleklass antogs i riksdagen. Skolverket konstaterar i en utredning att utvecklingen gått tvärs mot vad som varit önskvärt. Förskoleklassen har skolifierats, och några större tecken på att den har bidragit till att föra in förskolans metodik i grundskolan har inte observerats. Denna trend måste brytas och förskolepedagogiken få dominera även i förskoleklassen och leda till en spridning även uppåt i grundskolan. Det är viktigt att slå fast att förskoleverksamheten skall avse omsorg om barnen samt barnens utvecklingsmöjligheter under de former som skall prägla hela förskolans arbete. Leken är kärnan i förskolepedagogiken, och trygga relationer till vuxna och barn är en grundförutsättning.
I ett rent utvecklingsperspektiv är barns behov av förskolan olika under olika åldrar. Mycket talar för att barn i åldern 1 till 3 år har relativt små behov utöver de som en god hemmiljö tillsammans med en eller flera vuxna kan erbjuda. Efter treårsåldern kan en förskola, ett familjedaghem eller en öppen förskola erbjuda för barnet positiva inslag som inte alltid kan tillgodoses i hemmet. Det gäller såväl den sociala kontakten med andra barn som den professionella ledningen av leken in på vägar som speciellt gagnar just detta speciella barn. Det kan gälla t ex språkträning för barn som av olika anledningar har en sämre förmåga att uttrycka sig på svenska, motorisk träning för andra barn, etc. Den läroplan för förskolan som infördes 1997/98 är helt otillräcklig som underlag för arbetet i förskolan. Den tar t ex inte hänsyn till utvecklingsperspektivet, och en lång rad nödvändiga kvalitetskrav saknas, speciellt vad avser verksamheten för de yngre barnen, men också vad gäller krav på och rättigheter för personalen, tydliga ansvarfördelningar inom verksamheten mm. Miljöpartiet föreslår att en ny läroplan för förskola och förskoleklass utarbetas.
Det är viktigt att verksamheten i förskolan håller mycket hög kvalitet med väl utbildad personal som också ges tid att ge varje barn goda utvecklingsbetingelser. Det är också viktigt att föräldrar som väljer att vara hemma med barnen medan de är små får tillgång till professionell kompetens för rådfrågning och hjälp när de så behöver. Föräldrar som väljer att placera sitt barn i en förskola skall kunna ha nära kontakt med förskolan, personalen och barnen. Miljöpartiet förordar ökade möjligheter för föräldraaktiva förskolor, kommunala såväl som enskilda. I detta sammanhang aktualiseras vissa problem med tillståndsgivning för förskolor och avgiftshanteringen.
Till skillnad från reglerna för tillståndsgivning för fristående grundskolor så är det kommunen som bestämmer om tillstånd att starta en förskola i enskild regi. Miljöpartiet har tidigare begärt en ändring i detta förhållande så att åtminstone vissa grupper av förskolor skulle kunna garanteras tillstånd att starta verksamhet i en kommun. Det gäller till exempel om en redan godkänd fristående grundskola med en viss pedagogisk inriktning, t ex en Waldorfskola, önskar starta en förskola med samma inriktning. Många kommuner har en generös inställning till förskolor i enskild regi men i vissa kommuner är förhållandena snarast de omvända. För att få ett bättre system för möjligheterna att starta enskilda förskolor föreslår Miljöpartiet att en utredning tillsätts för att dels närmare undersöka hur tillståndsgivningen hanteras i landets samtliga kommuner, dels lämna förslag om ett nytt system för tillståndsgivning och därvid särskilt beakta möjligheten att införa regler som liknar dem som nu gäller tillståndsgivning för grundskolor.
Riksdagen har nyligen beslutat om införande av allmän förskola för barn i åldern 4 och 5 år. Den skall vara öppen för alla barn, och kommunen har skyldighet att bereda plats för dem som så önskar. Allmänna förskolan gäller 3 timmar per dag (genomsnittligt) och är avgiftsfri. Därmed uppstår en orättvisa av samma art som den som för närvarande gäller skillnaden mellan samhällets stöd till föräldrar som har sina barn på förskola och stöd till föräldrar som väljer att vara hemma med barnen när de är små. De föräldrar som har sina 4- eller 5-åriga barn i familjedaghem får mindre stöd för sin barnomsorg än föräldrar med barnen i allmän förskola. Många föräldrar i glesbygd hänvisas till att ordna barnomsorgen genom familjedaghem för att undvika långa resor till en avlägset belägen förskola. Det handlar för denna grupp inte ens om ett fritt val. Avgiftsbefrielse för en del av förskolevistelsen bör därför åtföljas av en motsvarande avgiftsnedsättning för barn i familjedaghem. Miljöpartiet föreslår att den möjligheten närmare undersöks och att regeringen återkommer med ett förslag till rättvisare regler för avgiftsbefrielse.
Förskola och förskoleklass har inte tillgång till skolhälsovården. Ansvaret för hälsovård och specialisthjälp ligger hos landstinget. Genom att förskolor ofta är relativt små enheter kan de inte, så som ofta är fallet för grundskolor, hålla egen kompetens för att hjälpa barn med behov av särskilt stöd. Tillgång till sådan hjälp bör organiseras av landsting och kommun i samverkan, och de centrala enheter som kan utnyttjas av de enskilda förskolorna skall då också vara tillgängliga för familjedaghem, öppna förskolor och föräldrar som har sina barn hemma. Miljöpartiet föreslår att kraven på en sådan organisation liksom rättigheten att använda den fastställs i lag.
Mot denna bakgrund är några av de viktigaste målen följande: En mångfald alternativ av barnomsorg och förskolor, med verksamheten utformad efter barnens behov, med väl utbildad personal och så små barngrupper att personalens kompetens kommer barnen till del. Föräldrar skall fritt kunna välja form för barnomsorg och då även ha möjlighet att välja att vara hemma med barnen när de är små (1–3 år i första hand) men ändå ha samhälleligt stöd.
Barnomsorgen skall i dag vara utbyggd till full behovstäckning. Många kommuner har emellertid av ekonomiska skäl pressat kostnaderna per barnomsorgsplats så att utbyggnaden av förskolan också medfört att kvaliteten försämrats. Antalet barn per förskollärare har ökat över vad som kan anses betryggande. Det finns, som flera aktuella undersökningar visat, risk för att barn tar skada på grund av för stort antal barn per förskollärare inom barnomsorgen. Såväl Lärarförbundet som Skolverket har påtalat allvarliga brister i förskolan och grundskolan, brister som framför allt drabbar barn med behov av särskilt stöd.
De ökade statsbidragen till kommunernas skolverksamhet som Miljöpartiet starkt medverkat till i samverkan med regeringen, tillsammans med övriga förbättringar av den kommunala ekonomin, bör innebära att förskolorna får kraftigt ökade resurser. Den förbättrade ekonomin möjliggör fler anställda och därmed minskade barngrupper. Därutöver behövs olika åtgärder för att ytterligare höja kvaliteten i förskolans verksamhet, t ex genom att öka föräldraaktiviteten i förskolorna, att förbättra läroplanen för förskolan och att skärpa tillsynen av förskoleverksamheten.
Fristående förskolor i föräldraregi har redan tagit steg i denna riktning. Vid så kallade föräldraaktiva förskolor avlastas personalen vissa arbetsuppgifter som utförs av föräldrarna själva (städning, inköp, vissa enklare reparationer, matlagning etc.), och förskollärarna kan därmed hålla en god kvalitet i den pedagogiska verksamheten och omsorgen om barnen.
För att ge föräldrarna vid de kommunala förskolorna samma möjlighet som föräldrakooperativen redan har, måste nu gällande skattelagstiftning ändras så att den ekonomiska vinsten av föräldrarnas arbete inte beskattas som lön för arbete.
En ändring i skattelagstiftningen så att värdet av föräldrars arbete vid alla former av föräldraaktiva förskolor undantages från beskattning bör övervägas på sikt. En sådan förändring skulle medföra så stora fördelar att även med relativt blygsamma föräldrainsatser skulle kommunen få lägre kostnad per barn, föräldrar få minskad barnomsorgstaxa och barnen väsentligt förbättrad barnomsorg.
Miljöpartiet har sedan länge krävt att inga grupper skall utestängas från barnomsorg. Riksdagen har nu fattat beslut att barnomsorg även för barn till arbetslösa skall ha full tillgång till förskola. Ett barn ska heller inte gå miste om sin plats för att det får ett nytt syskon som föräldern är hemma med. Genom beslutet att införa en övre gräns för avgifter till förskolan har också möjligheten att välja alternativet förskola ökat. Däremot saknas ännu beslut om en förstärkning av möjligheten att välja att vara hemma med barnen, i första hand tills barnen är 3 år, för att en verklig valfrihet skall komma alla till del. Vi har motionerat om en ändring av kommunallagen så att det blir möjligt för en förälder att formellt anställas som kommunal dagbarnvårdare för eget barn. Det har fördelen att den förälder som är hemma med barnet (barnen) förutom en rimlig ersättning också får tillgång till hela det sociala välfärdssystemet så som det gäller för anställda. Detta har inte vunnit stöd av något annat parti, och Miljöpartiet kommer därför att söka finna andra möjliga vägar att få till stånd ett samhälleligt stöd som når även dem som väljer att stanna hemma med barnen. En sådan möjlighet är att förändra i kommunallagen så att kommunen åtminstone kan ge bidrag till dessa föräldrar. Ett sådant förslag läggs fram för riksdagen i en separat motion.
Miljöpartiet har upprepade gånger föreslagit att barnomsorg och förskola skall få en mer genomtänkt målsättning och en pedagogiskt väl genomtänkt läroplan. Minimikrav på innehållet i verksamheten bör anges i sina väsentliga delar i syfte att skapa garantier för att alla barn får likvärdiga möjligheter till utveckling och mognad. Likaså bör några obligatoriska moment i verksamheterna fastläggas. Det kan gälla krav på inskolning och ordnade observationer av individuella barn med speciell uppmärksamhet på t ex barnens motoriska, kognitiva, sociala, språkliga och estetiska utveckling. Krav på regelbundna utvecklingssamtal mellan föräldrar och förskollärare (barnskötare) bör fastläggas. Den nya, nu gällande läroplanen har påtagliga brister i en mängd avseenden. Den pedagogiska inriktningen och de mål som angavs i utredningen Barnomsorg–Skola (BOSK) utgör en mycket bra grund för en läroplan för förskolan. Tyvärr har denna inte utnyttjats i den förra regeringens arbete med den nya läroplanen, som blev ett ganska urvattnat instrument som saknar en rad viktiga inslag vad gäller t ex inskolning, observationer, föräldrasamtal, etc med fokusering på barns utveckling. Miljöpartiet har i andra sammanhang närmare redogjort för de krav som bör ställas på en läroplan för förskolan (motion med anledning av prop. 1997/98:93). Det vore önskvärt att regeringen i det pågående arbetet med en översyn av läroplanerna särskilt uppmärksammar förskolans läroplan i syfte att utveckla denna till ett mer adekvat och fylligt dokument och därvid bättre utnyttjar de genomtänkta förslag som BOSK tidigare lagt fram.
Det är viktigt att de garantier som finns i skollag och läroplan om likvärdig skola för alla elever i grundskolan också kan ges de yngre barnen. Med väl angivna krav i läroplanen är det möjligt att genom tillsyn kontrollera att barnen verkligen också får den kvalitet i verksamheten som de är berättigade till. Reglerna för tillsynen av förskolans verksamhet är emellertid också otydliga och bör preciseras med angivande av vilken instans som har tillsynsansvar. Miljöpartiet föreslår att regler för en sådan tillsyn tas fram och att ansvaret för den löpande tillsynen läggs på kommunen med ett överordnat ansvar för tillsynsverksamheten hos Skolverket.
I och med att småbarnsverksamheten förts in under skollagen bör också förskolans (barnomsorgens) verksamhet behandlas i den kommunala skolplanen med angivande av hur uppföljning, utvärdering och tillsyn skall ske. På samma sätt som nu sker i grundskolan bör varje enskild förskola utforma sin egen arbetsplan där förskolans egen profil och inriktning redovisas.
I skollagen och läroplanen är frågan om ansvarig för verksamheten vid en förskola liksom kraven på kompetens hos personalen mycket otydligt behandlad. Självfallet skall kraven på kompetent personal vara lika tydligt uttalade som de är i motsvarande texter för grundskolan. Så bör naturligtvis alla förskollärare ha förskollärarutbildning. Varje förskola bör också ha en ansvarig föreståndare.
När sexårsverksamheten blev en särskild skolform, förskoleklass, varnade Miljöpartiet för att denna åtgärd lätt kunde leda till en skolifiering av förskoleverksamheten för sexåringar. Vi förordade att en läroplan skulle utformas för hela förskolan för att därmed få ett innehåll som tog sin utgångspunkt i barnets naturliga utveckling och de speciella pedagogiska krav som därmed ställs med fokusering på lek och stimulans av barnets naturliga utveckling i ett helhetsperspektiv. Den senaste utvärderingen av förskoleklassens verksamhet visar tyvärr att farhågorna besannats. Förskoleklassen har skolifierats och blivit ett första steg mot en skolstart vid sex års ålder och en tioårig grundskola. Detta motsätter sig Miljöpartiet. I och med att allmän förskola för fyra- och femåringar införts bör frågan om en sammanhängande förskola för åldrarna 4 till 6 år aktualiseras. Det är inte rimligt att ha tre olika förskoleformer för barn mellan 1 och 6 år. En samlad syn på förskoleverksamheten för barn mellan 1 och 6 år skulle också underlätta uppgiften för den nu arbetande Skollagskommittén att utforma förslag till en enkel och väl sammanhållen skollag för hela skolan.
Regeringen har i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet föreslagit införande av en ny lärarutbildning, vilket också beslutats av riksdagen. Den nya utbildningen träder i kraft redan innevarande hösttermin. Det innebär bland annat en förstärkning av förskollärarutbildningen med fördjupade kunskaper i utvecklingspsykologi, barnpedagogik etc och en förlängning av utbildningen med en termin.
När väl kommunerna minskar barngrupperna till rimlig storlek kommer förskollärarnas kompetens åter att kunna utnyttjas fullt ut. Genom att förskollärare får tid att göra regelbundna, systematiska observationer kan också varje barns utveckling följas, vilket självfallet gör övergången till grundskolan smidigare och bättre förberedd än vad som tidigare varit möjligt. Dessa inslag och möjligheter i förskollärarens pedagogiska arbete skall även i fortsättningen ha en framskjuten plats i lärarutbildningen. Kunskaperna om förberedande språkträning för att minska problemet med specifika läs- och skrivsvårigheter i grundskolan skall ingå i förskollärarutbildningen. Kunskaper och färdigheter i observationsteknik och kopplingen mellan dessa observationer och åtgärdsprogram i det dagliga arbetet bör stärkas (inklusive träning i utvecklingssamtal med föräldrar).
Att arbeta som förskollärare (eller barnskötare) vid en föräldraaktiv förskola innebär en något annorlunda lärarsituation än den som råder vid en skola utan mer omfattande föräldraaktivitet. Rätt skött innebär denna situationen viktiga positiva inslag; genom närmare kontakt mellan föräldrar och personal, snabb respons från föräldrar och barn vid olika pedagogiska och praktiska åtgärder vid förskolan, etc. Det finns dock skäl att särskilt uppmärksamma detta relativt nya inslag i förskollärarnas verksamhet. I förskollärarutbildningen bör den speciella situation som det nära samarbetet med föräldrar innebär behandlas så att förskolläraren rätt kan utnyttja den nya pedagogiska situationen till barnens bästa. Miljöpartiet förordar ökade möjligheter för föräldraaktivitet i förskolan, och utvecklingen går i denna riktning. Inom en snar framtid kommer förhoppningsvis även möjligheterna till föräldraaktiva förskolor i kommunal regi att vara fullt utbyggda. En sådan utveckling bör underlättas genom att föräldrasamverkan särskilt uppmärksammas i förskollärarutbildningen.
Miljöpartiet de gröna anser att skolan skall vara en skola för alla, där barn med olika förutsättningar, från olika miljöer och med olika religionsinriktningar fostras till att leva tillsammans och ha respekt för varandras egenart. Skolan skall ge alla elever en likvärdig utbildning av god kvalitet. En skola för alla, men också en skola för envar.
Skolan skall vara en arbetsplats dit alla går med glädje, där det är en lust att lära och arbeta och där alla känner ansvar för varandra och för verksamheten. Skolan är landets största arbetsplats. Eftersom barn arbetar där är det viktigt att ställa särskilt höga krav på skolans arbetsmiljö, både den fysiska och den psykosociala.
Utbildningen skall utgå från en medveten kunskapssyn. All kunskap och all undervisning rymmer värderingar och därmed ett mått av subjektivitet. De värderingar skolan står för ska vara öppet redovisade och kunna ifrågasättas. Eleverna ska lära sig att själva söka kunskap på ett obundet, kreativt sätt. En demokratisk grundsyn som utgår från att människan till sin natur är aktiv och vill vara deltagande ska enligt Miljöpartiets uppfattning prägla all utbildning.
För att överleva som art på jorden och rätt skydda jordens många livsformer måste människan utveckla en ekologisk förståelse och respekt för naturens lagar. Vi måste värdesätta livets mångfald och livsformer och värna dess grundförutsättningar. Kunskap om och vördnad för livet i ett brett ekologiskt perspektiv är en väsentlig del av det som eleverna skall bära med sig från skolan.
Vi måste också förstå de historiska skeenden som format vårt och andra människors samhällen och deras kulturella särart. Barnen behöver kunskap om sin egen historia, insikt om att de är med och formar framtiden. Ett brett och medmänskligt perspektiv på omvärlden är viktigt om denna framtid ska bli fredlig. Förståelsen och respekten för andra folk och kulturer är livsviktig. Jämställdhet mellan könen måste förankras tidigt. Som individer behöver barnen tycka om sig själva sådana de är. Barn som är starka och trygga i sig själva vågar också ge av sig själva. Ett medmänskligt perspektiv på omvärlden blir då möjligt.
Miljöpartiet anser att undervisningen ska utgå från en helhetssyn på människan. Detta skall gälla alla utbildningsformer, från förskola till högskola och annan vuxenutbildning. Eleverna skall uppmuntras att använda och utveckla sin tankeförmåga, sina känslor, sin vilja, sin handlingskraft och sin fantasi.
Undervisningen skall bygga på växelverkan mellan teori och praktik och ge eleven kunskaper som är tydligt förankrade i verkligheten. Undervisningen skall så långt möjligt anpassas efter individens egen förmåga och läggning. Estetik och konstnärliga färdigheter skall ingå som en naturlig del i arbetet och användas som kunskapskälla och uttrycksmedel av alla elever. Barnens naturliga behov av rörlighet och fysiska aktiviteter skall tillgodoses så att den fysiska utvecklingen stimuleras. Detta är av stor betydelse inte minst för att det lägger grunden för fysisk aktivitet senare i vuxenlivet och därmed bidrar till ett liv med god hälsa och livskvalitet.
Utbildningen i Sverige har genomgått stora förändringar under de senaste åren. Förändringarna gäller alla nivåer i utbildningssystemet. Barnomsorgen byggs ut till full behovstäckning och förskolan har knutits till skolväsendet och har en egen läroplan. Sexårsverksamheten har blivit en egen skolform, förskoleklass, och möjligheterna för sexåringar att börja i grundskolan har ändrats. Riksdagen har beslutat om införande av allmän förskola, öppen för alla fyra- och femåringar.
Skolplaner, kursplaner och timplaner för grundskolan är relativt nya, och genomgripande förändringar har skett inom gymnasieskolan. Förskolan, grundskolan och gymnasieskolan har sedan början av 90-talet drabbats av stora, ibland illa genomtänkta, nedskärningar som motiverats av brist på pengar i kommuner och stat. Lärartätheten har minskat genom uppsägningar. Detsamma gäller andra personalkategorier. Det finns för få psykologer, speciallärare och skolkuratorer i skolorna. De elever som i första hand drabbats är elever med behov av särskilt stöd.
Regeringen har i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet under perioden 1998–2001 lagt grunden för den ekonomiska återhämtning som skall ge kommunerna goda möjligheter att återställa och vidareutveckla kvaliteten i skolverksamheten. Genom ytterligare satsningar på bl a kompetensutveckling för lärare, kvalitetssäkring av förskolan och ett successivt ökat tillskott till skolverksamheten om totalt 12,5 miljarder kronor fram till 2006, bör återhämtningen vara säkrad och en ytterligare kvalitetshöjning vara möjlig.
Det är angeläget att de förstärkningar av kommunernas ekonomi som årets budgetproposition innebär verkligen kommer skolan till del. Parallellt med den pågående utvecklingen av svenskt skolväsende måste särskild uppmärksamhet riktas på de elever som har behov av särskilt stöd. Dessa elevers rätt till utbildning av god kvalitet måste i dagsläget sättas i främsta rummet och ges högsta prioritet.
Grundskolan har under den senaste tioårsperioden fått ändrade arbetsdirektiv i en rad olika hänseenden; från nya skolplaner, läroplaner, kursplaner och krav på lokala arbetsplaner till ny organisation och nytt huvudmannaskap. Det skolan framför allt behöver under den närmaste framtiden är arbetsro och ökade resurser. De redan beslutade förändringarna måste få sättas i verket och utvärderas i lugn takt. De förändringar som är påkallade är i huvudsak sådana åtgärder som krävs med hänsyn till de nedskärningar som skett i skolans resurser under 90-talets början. Vissa åtgärder är absolut nödvändiga för att elevernas trygghet och rätt till adekvat hjälp ska kunna garanteras. Bland annat på grund av att antalet vuxna på skolorna minskats måste mobbningsproblemet uppmärksammas särskilt. Nedskärningarna har minskat möjligheterna för barn med behov av speciellt stöd, t ex barn med specifika läs- och skrivsvårigheter, att få det stöd de är berättigade till. Miljöpartiet har länge riktat uppmärksamheten mot dessa två problem och har i olika sammanhang föreslagit kraftfulla åtgärder för att snabbt komma till rätta med problemen. De ökade statsanslagen till kommunerna i budgeten under senare år bör resultera i ökade resurser för skolverksamheten i kommunerna och därmed skapa möjligheter för en nödvändig kvalitetshöjning, speciellt för elever med behov av särskilt stöd.
På grund av gamla underlåtenhetssynder när det gäller lärarutbildning står vi idag med en brist på utbildade lärare och specialpedagoger. Den nya lärarutbildningen och satsningar på ökat antal utbildningsplatser kan på sikt lösa detta problem. Det krävs emellertid tid för att få fram nya lärare, och under mellanperioden måste olika former av speciella lösningar övervägas för att nya årskullar skall få en fullvärdig skolgång.
I utbildningen av såväl lärare som specialpedagoger måste kunskap om dyslexi och metodik för elever med läs- och skrivsvårigheter få en framskjuten plats. Få lärare och specialpedagoger har i dag tillräckliga kunskaper för att rätt omhänderta elever med läs- och skrivsvårigheter. Man räknar med att 5–10 procent av barnen har läs- och skrivsvårigheter. Det innebär att upp emot 100 000 barn skall tas om hand och få en adekvat hjälp så att de inte lämnar skolan med ett livslångt handikapp med stora psykosociala konsekvenser. För att påskynda möjligheterna att få adekvat hjälp till dessa elever har medel anslagits för fortbildning av lärare och speciallärare.
En lösning av dyslexiproblemet kräver utnyttjande av en rad olika kunskapsområden, från kunskap om språkförståelse, språkinlärning och perception till kunnande om teknik för information och kommunikation, datorer och bildhantering. En samverkan mellan SIH, Skolverket, de universitetsforskare som arbetat med dyslexi (t ex vid Göteborgs universitet och vid Karolinska institutet i Stockholm), de nya fakultetsnämnderna för lärande och de aktiva intresseorganisationerna (Svenska Dyslexistiftelsen, Svenska Dyslexiföreningen, FMLS) skulle ge närmast perfekta förutsättningar för att nå väsentliga framsteg i dyslexifrågan.
Den samlade kompetensen och resurserna i övrigt för en lösning av dyslexiproblemet finns alltså inom landet. En effektiv samverkan mellan institutioner som tidigare ej samverkat krävs, och samordningen och ledningsansvaret måste utformas i samverkan mellan deltagande parter. Det behövs sannolikt ett centralt initiativ för att ett projekt med samordning av så många instanser skall komma till stånd. Projektet har en rad sinsemellan olika verksamhetsfält att täcka. Det gäller t.ex. framtagande av diagnosinstrument och hjälpmedel men också massiva insatser för att utveckla och sprida god information om dyslexi och möjligheter att få och ge hjälp till lärare, skolledning och allmänhet. Det handlar om utbildning av lärare och speciallärare, uppföljning och utvärdering under projektets gång o s v. Vilka delar som skall prioriteras och i vilken ordning olika insatser skall göras blir en uppgift för deltagande parter att gemensamt avgöra.
Modersmålsundervisning för barn med invandrarbakgrund är en fråga om rätt till egen identitet och möjligheter att med bibehållen självkänsla och trygghet kunna växa in i det svenska samhället. Undervisningen i modersmål möter flera speciella svårigheter. Eleverna i elevgruppen som har undervisning i ett visst hemspråk kommer ofta från flera olika klasser och skolor, det är ofta svårt att finna kompetenta hemspråkslärare, det är svårt att samordna scheman på ett praktiskt sätt med undervisning i andra ämnen etc. Dessa svårigheter får inte leda till att man brister i verksamhetens kvalitet. Kravet på god modersmålsundervisning får inte svikas med hänvisning till svårigheter som faktiskt går att övervinna med rimliga insatser och god planering.
Miljöpartiet vill särskilt framhålla att minoritetsgruppers rätt till undervisning i sitt modersmål skall skyddas. En viktig förutsättning är naturligtvis tillgången på goda språklärare. Dessa lärare skall ha god lärarutbildning (och erbjudas möjlighet till lärarutbildning i flera ämnen). Deras verksamhet skall inte särbehandlas vid skolan utan inordnas i kollegiets arbete, och lärarna skall få en fastare plats i lärarlaget. De modersmålslärare som nu är verksamma och inte har lärarutbildning skall erbjudas kvalificerad fortbildning. Skolledningen måste ansvara för att organisation och schemaläggning av undervisningen sker på samma sätt och med samma krav på smidighet som ställs för övriga ämnen i skolan. Detta ställer stora krav på skolledningen; att samordna mellan rektorsområden och ofta även över kommungränser.
Modersmålsundervisning i andra språk än svenska skall tydliggöras även för de elever som har svenska som modersmål så att alla vid skolan rätt förstår och kan värdesätta att hemspråksundervisning ges vid skolan. Detta fordrar medvetna insatser från skolledningens sida. Risken finns annars att attityder mot undervisning i modersmål uppstår som kan hämma studielusten för dem som följer undervisningen och i olyckliga fall underblåsa främlingskap mellan olika grupper av elever. Svenska som andraspråk bör prioriteras. Möjlighet till kompletterande språkhjälp för elever som på grund av brister i språkförståelse får svårigheter med kunskapsinhämtande i andra ämnen måste finnas för att dessa elever inte skall löpa risken att sacka efter i studierna i en omfattning som senare kan vara svårt att ta igen. Det skall ankomma på Skolverket att i tillsynsarbetet uppmärksamma tillgången till och kvaliteten i modersmålsundervisningen och att elever med behov av särskilt stöd också får detta.
Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev att kunna känna sig trygg i skolan och slippa bli föremål för övergrepp och förnedrande behandling. Ingen elev skall vara rädd för att gå till skolan på grund av mobbning, och ingen förälder skall behöva oroa sig för att hans eller hennes barn skall utsättas för något sådant. Ändå är det så att mobboffren är en stor och av många skolor försummad elevgrupp som genomlever sin skoltid med ständig ångest, otrygghet och dålig självkänsla.
Rapporter från såväl Skolverket som Barnombudsmannen visar att problemet är stort och att hittillsvarande rekommendationer och regler inte varit tillräckliga. Miljöpartiet har tidigare som enda parti krävt lagstiftning i frågan. Enligt riksdagsbeslut finns nu ansvaret för åtgärder mot mobbning inskrivet i skollagen.
Det är viktigt att läroplanens skrivningar följs så att ett fullständigt program för hantering av mobbningsproblemet skall finnas vid varje skola. Ansvaret för detta ligger på skolans rektor. Det skall också åligga kommunen att övervaka att skolorna inom kommunen verkligen följer föreskrifterna genom utvärderingar i samverkan med skolorna. Skolverket har det övergripande tillsynsansvaret och skyldighet att ingripa när lagens och läroplanens intentioner ej följs.
Frågor kring mobbning skall ingå som en del i skolans viktiga uppgift; att ge eleverna en demokratisk grundsyn som bygger på respekt och förståelse för medmänniskor, tolerans och solidaritet. Detta har direkta konsekvenser för val av åtgärdsprogram. Ett program mot mobbning måste innehålla klara regler för hur man aktivt skall kontrollera om mobbning förekommer, regler för hur mobbning förebyggs genom att frågan uppmärksammas och diskuteras återkommande, såväl inom skolan med eleverna som med föräldrar och personal samt ett särskilt handlingsprogram för den situation då mobbning upptäcks. Elever, föräldrar, personal och skolledning skall engageras aktivt i arbetet med att förebygga och upptäcka mobbning. Hur mobboffer och mobbare skall behandlas skall klart anges, liksom beredskapen att följa upp ett ärende under lång tid. Mobbning är en för alla på skolan, inklusive föräldrar, gemensam angelägenhet.
Skolbarnsomsorg i form av fritidsverksamhet i anslutning till skolan är numera en lagstadgad rättighet för barn t.o.m. årskurs 6. Detta motiveras bl a av att det är vanligt att båda föräldrarna förvärvsarbetar utanför hemmet. Barn under 13 år skall inte behöva vara nyckelbarn. Fritidsverksamheten har också stora och viktiga uppgifter i samarbetet med skolan. Fritidspedagogernas verksamhet är, när möjligheterna föreligger, ofta integrerad med den övriga skolverksamheten. Programmen på fritids kompletterar då undervisningen genom olika aktiviteter som är kopplade till aktuella undervisningsmoment, och fritidspedagogerna deltar även aktivt i den vanliga skolverksamheten.
Det är viktigt att skolorna inte av besparingsskäl gör avkall på kvalitetskrav inom fritidsverksamheten. Barngrupperna är t ex ofta alldeles för stora för att en bra verksamhet skall vara möjlig. Tillsynen över denna del i skolans verksamhet är illa organiserad. Skolverkets och kommunernas ansvar för en god tillsyn bör förtydligas och tillsynen få en fastare organisation.
Fritidshemmens personal är en viktig vuxenkontakt för barnen och kan för barn med t ex sociala problem i familjen få avgörande betydelse. Skolbarnsomsorgen borde därför samordnas med kommunernas ungdomsverksamhet vid fritidsgårdar och ungdomsgårdar. De fritidspedagoger som i sin fritidsverksamhet lärt känna barnen skulle om de också var verksamma inom ungdomsverksamheten utanför skolan, t ex på en ungdomsgård, kunna bli en viktig resurs för ungdomar som av olika skäl tillhör en riskgrupp med tanke på t ex missbruk av alkohol eller narkotika och kriminalitet. Betydelsen av en trygg kvarstående vuxenkontakt, etablerad före 12 års ålder, kan vara avgörande för den pojke eller flicka som under tonåren hamnar i sociala situationer som är osäkra och riskfyllda. Denna samordningsmöjlighet bör uppmärksammas. De formella förutsättningarna finns redan inom ramen för de olika sektorerna inom kommunens verksamhet. Frågan bör emellertid belysas ytterligare och förslag till praktiska lösningar tydliggöras för att underlätta för kommunerna att utnyttja de fördelar som den utökade fritidsverksamheten vid skolorna kan ge för kommunernas ungdomsverksamhet utanför skolan. Arbetet med en förstärkning av ungdomsverksamheterna pågår på flera nivåer. Ungdomsstyrelsen kan inom ramen för sitt uppdrag närmare analysera möjligheter och fördelar med en samordning mellan kommunal ungdomsverksamhet utanför skolan och fritidsverksamheten inom skolan. Detta är naturligtvis en kommunal fråga, och lösningarna blir olika för olika typer av kommuner. Men central stimulans och vägledning synes vara viktig för att påskynda utvecklingen.
Beslut och ansvar för skolans verksamhet har decentraliserats och ligger idag på kommuner och enskilda skolor. Detta gagnar möjligheterna till lokala initiativ och utnyttjande av lokala fördelar. Decentralisering av verksamhetsplaneringen, nya skolplaner och minskade resurser är, var och en, förändringar som borde leda till ökad uppmärksamhet på elevernas situation. Tillsynen borde i en sådan situation skärpas så att elevernas rättigheter till likvärdig utbildning och trygghet i skolan kan garanteras.
Skolverket har huvudansvaret för tillsynen av skolan. Kommunerna har ansvar för att den direkta tillsynen sker. Tillsyn av undervisningens innehåll och kvalitet, förekomst av mobbning, möjligheter till elevdemokrati, resurser för barn med läs- och skrivsvårigheter, risk för otillbörlig indoktrinering, tillgång till god skolhälsovård, etc. förekommer ännu i alltför liten utsträckning. Det är naturligt att Skolverket, med sitt övergripande ansvar, tillser att kommunerna får information om vad som förväntas av dem och sedan kontrollerar att kommunerna verkligen bedriver en aktiv tillsyn enligt anvisningarna. Skolverket har fått ett mycket tydligt uppdrag att förbättra tillsynsarbetet. Detta arbete har påbörjats och bör vidareutvecklas i snabb takt.
Frågan om tillsyn aktualiseras i och med att många fristående skolor tillkommit under de senaste åren. Kommunerna har ingen tillsyn av fristående skolor, och Skolverket, som ansvarar för tillsynen, utför mycket glesa besök och har ett alltför grovmaskigt bedömningsnät. Inte minst med tanke på de fristående skolornas framtid och den ryktesflora som vuxit fram kring vissa av dessa skolor, speciellt de med skolans verksamhet förankrad i någon speciell religion, borde tillsynen ske med extra stor omsorg. Elevernas rättigheter, enligt skollag och läroplan, måste garanteras vid alla skolor. Miljöpartiet är för en mångfald av pedagogiska metoder och speciella inriktningar. Vi vill emellertid inte medverka till skolor där samhällets tillsyn sviktar och elevernas rättigheter och personliga integritet inte kan garanteras. Det är viktigt att tillsynen även täcker undervisningens innehåll och sociala förhållanden vid skolan och att detta gäller tillsyn av såväl fristående som kommunala skolor.
Utvecklingen av den kommunala skolan går i riktning mot ökad decentralisering av ansvaret, större frihet för den enskilda skolan att utveckla egna mål och undervisningssätt. Varje skola betraktas som en självständig enhet med eget ekonomiskt ansvar och skall ha en egen arbetsplan. Föräldraaktiviteten skall stimuleras. Riksdagen har beslutat om möjligheter att inrätta styrelse med föräldramajoritet vid en skola. De kommunala skolorna har tagit ett första steg i riktning mot den frihet och det egenansvar som tidigare bara de fristående skolorna haft. Den nya friskolereformen har gett friskolorna samma ekonomiska villkor som de kommunala skolorna men med bibehållen frihet. Genom förändringarna i det kommunala skolväsendet kommer friskolorna och de kommunala skolorna att ingå i ett dynamiskt system med stora gemensamma intressen. Utvecklingen av den svenska skolan kan på så sätt ske genom sinsemellan fruktbärande samverkan mellan skolor med olika verksamhetsprofiler.
Fördelning av anslag till skolor sker inom kommunen enligt av kommunerna utarbetade resursfördelningsmodeller där fördelningen sker med hänsyn tagen till barnens behov. Anslagens storlek återspeglar olika sociala faktorer och antal barn med speciella behov samt de särskilda åtaganden en viss skola har. Genom den nya friskolereformen gäller fördelningssystemet gemensamt för kommunala skolor och fristående skolor. Eftersom systemet med resursfördelningsmodeller är relativt nytt och i många kommuner ännu ej fått den tydliga utformning som avsetts finns det ett behov av en skärpt kontroll av att kommunerna verkligen uppfyller kraven på att ha tydliga och offentligt redovisade resursfördelningsregler för medelstilldelning till skolor.
Den fristående skolans pedagogiska verksamhet utgör ett viktigt bidrag till det pedagogiska arbetet inom kommunen och kan i det ömsesidiga utbytet ofta fungera som banbrytare och anvisa nya alternativ för pedagogiken vid de kommunala skolorna. Det är därför också naturligt att kommunen upplåter utrymme för friskolorna att beskriva sin pedagogiska verksamhet i den kommunala skolplanen.
Genom friskolereformen har en stabil grund lagts för en fortsatt gynnsam utveckling av fristående skolor. Nu kan arbetet gå in i nästa fas där det handlar om att följa upp reformen och stimulera de positiva utvecklingsidéer som finns bland friskolorna. Man får ta upp och lösa de problem som återstår eller dyker upp under vägs gång och lyfta fram och ta till vara det som är bra så att det kan bli till glädje och nytta för andra skolor och komma många elever till godo. Miljöpartiet har en rad förslag inför detta arbete i form av ett 8-punktsprogram. En utförligare presentation av programmet gavs redan i en motion 1998/99:Ub252 om fortsatt utveckling av fristående skolor. Förslaget innefattar en särskild utvecklingsfond, åtgärder för att värna glesbygdsskolor, ordnad lärarutbildning för friskollärare, åtgärder för att underlätta internationellt utbyte, utredning av de konfessionella skolornas situation, utveckling av metodik för elever med speciellt behov av stöd, vissa regelförbättringar, t ex nya regler för bidrag till fristående gymnasieskolor, åtgärder för att underlätta finansiering av investeringar i samband med start av nya friskolor.
Miljöpartiet de gröna anser att gymnasieskolan skall vara en skola för alla där ungdomar med olika förutsättningar och intressen, från olika miljöer och med olika religionsinriktningar får möjligheter till en bra utveckling och förberedelse inför vuxenlivet. Gymnasieskolan skall ge varje elev en bra baskunskap i kärnämnena och därutöver vara yrkesförberedande för såväl praktiska som mer teoretiskt orienterade yrken. För vissa praktiska yrken skall gymnasiet dessutom erbjuda en yrkesutbildning av mer omfattande karaktär, fullständig eller förberedande beroende på yrkets art.
Gymnasietiden infaller normalt under en period av människans liv då han eller hon tar de första stegen in i vuxenlivet och dessutom är särskilt öppen för upplevelser av konst, litteratur, musik och fördjupar de sociala relationerna. Kamratskap och kärlek prövas och formas, och de stora livsfilosofiska frågorna ställs, diskuteras och pockar på svar. Det är därför speciellt viktigt att gymnasiet utformas så att det också kan ge ett bra stöd för denna viktiga fas i en människas utveckling. Detta kräver tid och utrymme för en rad aktiviteter utöver det rena kunskapsinhämtandet. Gymnasieskolan skall ge generösa möjligheter för ungdomar att pröva, lyckas och också misslyckas. Goda vuxenkontakter behövs i skolan för att detta skall främja elevernas utvecklingen till självständiga individer med respekt för sig själva och andra. Eleverna skall i praktisk verklighet få erfara värdet av genuint intresse, samverkan och hjälpsamhet i stället för sekundär motivation och konkurrens om betyg. Mycket av det som tidigare i motionen angivits som allmänna mål för grundskolan gäller också gymnasiet och skall där närma sig en avslutning som sedan skall utgöra en stabil grund för vuxenlivet och det livslånga lärandet. I gymnasiet skall således kunskapsinhämtande gå hand i hand med utvecklingen av sociala och estetiska sidor, av hela personligheten. Här läggs grunden för möjligheterna till ett vuxenliv med hög livskvalitet, som yrkesverksam samhällsmedborgare men också som kamrat i vänkretsen, som förälder, etc.
Utbildningen skall utgå från en medveten kunskapssyn. All kunskap och all undervisning rymmer värderingar och därmed ett mått av subjektivitet. De värderingar skolan står för skall vara öppet redovisade och ifrågasättas. Eleverna skall själva söka kunskap på ett obundet kreativt sätt. En demokratisk grundsyn som utgår från att människan till sin natur är aktiv och vill vara deltagande ska enligt Miljöpartiets uppfattning prägla all utbildning. Varje elev skall aktivt delta i planeringen av sin egen studieplan. Eleverna på gymnasiet skall ha stort inflytande på verksamheten i skolan. Ingen elev skall lämnas utanför den gemensamma strävan att forma en god anda och ett bra samarbetsklimat på skolan.
Genom den kraftiga utbyggnaden av vuxenutbildningen under åren med hög arbetslöshet kom gymnasieutbildning för vuxna i form av Kunskapslyftet att få en mycket stor tillströmning. Kunskapslyftet har givit nya grupper av vuxna möjlighet att studera. En uppföljning av denna verksamhet skall ske på två sätt. Dels skall de som genomgått gymnasieutbildning nu ges goda möjligheter att fortsätta sin utbildning vid högskola eller universitet, dels skall den grupp som fortfarande saknar gymnasieutbildning för vuxna beredas möjlighet även framöver. Man kan dock räkna med en kraftig minskning av antalet sökande inom Kunskapslyftet, vilket frigör resurser för användning i barn- och ungdomsskolan. Verksamheterna vid komvux och folkhögskolor kommer därvid att successivt återgå till normal omfattning och inriktning.
Gymnasieskolans organisation och innehåll har under 90-talet genomgått stora förändringar. Den nya ordningen tillåter stor variation inom givna ramar. Detta skapar goda förutsättningar för lokala förändringar av gymnasieskolan med ledning av de erfarenheter som växer fram. Tyvärr genomfördes reformen alldeles för snabbt utan möjligheter för skolledningar och lärare att i tid anpassa organisation och undervisningsmetodik till de delvis helt nya arbetsuppgifterna med nya kategorier elever. Gymnasiekommitténs betänkande och Skolverkets rapporter visar att många gymnasieskolor har lyckats väl med sina nya uppgifter men också att det på många håll föreligger brister som behöver åtgärdas. Det är främst två grupper av elever för vilka gymnasieskolan inte fungerar bra. Den ena gruppen är vissa elever på yrkesförberedande program som i undervisning i kärnämnen möter samma innehåll och undervisningsform som det som utformats för elever på de teoretiska programmen och har svårigheter att tillgodogöra sig undervisningen. Här handlar det i vissa fall om utslagning i stället för utveckling av unga människor. Den andra gruppen utgörs av de elever som går teoretiska program med direkt sikte på olika högskoleutbildningar. Många av dessa har på grund av konkurrensläget vid antagningen till universitet och högskolor en mycket tung studiebörda som lägger hinder i vägen för andra aktiviteter som unga människor behöver för sin personliga och sociala utveckling.
Det arbetas för högtryck i gymnasierna för att komma till rätta med problemen. För att underlätta detta arbete måste lärare och skolledare få ytterligare möjligheter till fortbildningar i organisatoriska och metodiska frågor med exempel från gymnasier som lyckats bemästra problemen. Det bör också ske en metodutveckling med sikte på att anpassa undervisningen i kärnämnen efter de olika programmens innehåll och metodik. På de teoretiskt inriktade programmen bör kravet på kunskapsinhämtande snarast minska och läsningen för betyg ersättas med studier av intresse för ämnet. För hela gymnasiet gäller att undervisningen bör bättre anpassas efter den enskilda elevens intressen och förutsättningar. En sådan individualiserad undervisning kräver emellertid mindre undervisningsgrupper, d v s fler lärare, vilket i sin tur kräver ökade resurser till skolan. De ekonomiska förutsättningarna i kommunerna för en sådan resursförstärkning kommer under de närmaste åren att förbättras avsevärt.
En ofta nämnd målsättning för gymnasieskolan gäller elevens möjligheter att fritt välja program och skola. Det är inte lätt att utforma ett väl fungerande system för det fria valet. Informationen till eleverna om vilka alternativ som finns att välja mellan har brustit i en del kommuner, och bristerna sammanhänger ofta med att kommunen endast har möjlighet att erbjuda ett mindre antal program och inriktningar och inte alltid har intresse av att informera om möjligheter att söka platser utanför kommunen. Den regionala fördelningen av gymnasier och program är mycket ett resultat av fritt agerande på kommunal nivå, vilket i sig har stora fördelar men också kan leda till nackdelar för elevens val. Nuvarande system för startande av nya gymnasieskolor har inte utformats för att nå en optimal fördelning av program och inriktningar eller en god användning av samhällets samlade resurser. Samordningen mellan kommuner vid inrättande av nya gymnasier liksom nya program har blivit bättre, men samverkan mellan kommuner kan fortfarande ytterligare förbättras. Ett problem som inte lösts i nuvarande bestämmelser är de ur elevsynpunkt artificiella effekterna av bostadens läge relativt kommungränsen. Möjligheterna att välja den närmast belägna skolan bör ses över, gärna i anslutning till en översyn av reglerna för kommunavgifter för elever vid ett gymnasium i annan kommun. Antalet fristående gymnasieskolor har ökat kraftigt under de senaste åren, och detta har på sina håll vållat problem inom skolväsendet som helhet. Orsakerna till problemen är skiftande. Ett problem utgör den så kallade riksprislistan, som bör ses över. En utredning är tillsatt för att belysa utvecklingen av gymnasieskolor i landet och kommer att lämna ett underlag för en förbättring av den övergripande organisationen av gymnasieskolor, program och inriktningar.
När betygssystemet infördes motiverades det med att betyg skulle ha två viktiga funktioner, dels som motivationshöjande pedagogiskt inslag, dels som urvalsinstrument för antagning till högre studier.
Betyg som belöning vid inlärning är en indirekt, sekundär, belöning. Den är, om man ser till hastighet och kvalitet i studierna, helt underlägsen den motivation som kommer av personens direkta intresse för det som skall studeras. Nyfikenhet, upptäckarglädje och lyckan av att förstå eller kunna något nytt är den drivkraft som mångfalt överglänser sanktioner och indirekta belöningar i nästan alla studiesituationer. Visst kan det vara roligt att få bra betyg och sorgligt att få dåliga betyg. I viss mån kan betyg stärka självförtroendet för de elever som av läraren förklaras duktiga i form av ett bra betyg, men det är långt ifrån självklart att det är den sortens självförtroende som den svenska skolan skall utveckla och uppmuntra. Och på motsvarande sätt kan självförtroendet naturligtvis sjunka hos den elev som får ett dåligt betyg. Att höra till dem som förklaras Icke godkänd kan lätt föda känslan av att inte duga med det mått mätt som samhället använder, dvs. ett första steg på vägen till det utanförskap som sedan i vissa fall också leder vidare till en mot samhället negativ grundinställning.
Vissa negativa effekter av betygssystemet är redan påtagliga och väl kända. Betygshetsen på de teoretiska programmen försämrar studiemiljön, elever väljer ibland kurser efter hur lätt det är att få konkurrenskraftiga betyg i stället för efter intresse och på andra program ser vi en direkt utslagning av grupper av elever som inte klarar den betygsfixerade studiesituationen.
Ser man till betygen som urvalsinstrument för fortsatt utbildning så förvånas man över hur dåliga mätinstrument betygen vid tidigare undersökningar visat sig vara. De har för det första låg reliabilitet, d v s de fungerar ungefär som en måttstock gjord av gummiband. Olika lärare sätter olika betyg på samma prestation och samma lärare sätter dessutom olika betyg vid olika tillfällen på en och samma prestation. Betyg har en mycket stor felmarginal. Gymnasiebetyg har visat sig vara dåliga när det gäller att förutsäga en individs framtida yrkes- eller studieframgång. Dessa erfarenheter gäller de gamla betygssystemen med bokstavsbetyg eller sifferbetyg. Några studier av reliabilitet eller prognosvärde har inte utförts på det nya betygssystemet. De betygskriterier som används i det nya systemet är emellertid så vaga och svepande jämfört med tidigare kriterier att allt talar för att situationen med det nya systemet i varje fall inte förbättrats. En arbetsgrupp tillsatt av departementet med uppgift att utvärdera det nya betygssystemet har just avgivit en rapport. Där finns tyvärr inte redovisat några som helst försök att studera vare sig betygens reliabiltet eller prognosvärde.
Betyg används fortfarande för antagning till högre studier. På vissa utbildningar är konkurrensen om platser hård och ett betygssteg i ett ämne kan vara helt avgörande för om man kommer in eller ej. Med tanke på bristerna i betyg som mätinstrument så innebär det att den enskilde individen utsätts för ett stort godtycke inom ramen för något som offentligt framställs som rättvist och riktigt. Det finns heller inget som talar för att den som har högst betyg är särskilt lämpad som t ex psykolog, läkare eller forskare.
Det är förvånande att man inte ägnat antagningen till högre utbildningar ett mycket större intresse. För den enskilde individen betyder antagningen till en utbildning ofta att valet blir avgörande för hans eller hennes hela framtida yrkesliv. Dessutom medför utbildningen en skuldsättning med ett stort och nästan livslångt återbetalningsansvar. Det är, både med hänsyn till den som står inför valet att påbörja en utbildning och med hänsyn till samhällets bästa, viktigt att valet sker med stor omsorg. Den sökande bör ges god information om utbildningens innehåll och yrkets krav och möjligheter. Bedömningen av den sökandes lämplighet borde grundas på tidigare genomgångna utbildningar, samtal, intervjuer, eventuella prov och i vissa fall förberedande kortkurser. För många utbildningar sker detta bäst på den institution som också handhar utbildningen. Liknande system används i flera länder. Så har t ex Kanada använt ett sådant mer utvecklat antagningssystem, och erfarenheterna borde kunna läggas till grund för ett genomförande även i Sverige.
Frågan om ett nytt antagningssystem för högre utbildningar och ett successivt avskaffande av det graderade betygssystemet i gymnasieskolan är komplicerad och bör utredas närmare.
Allmänt sett är gymnasiestudierna överbelastade med kunskapsstoff i de traditionella kärnämnena och alltför litet utrymme finns för estetisk verksamhet, studier av livsfilosofiska frågor, etc. Detta är allvarligt med tanke på att gymnasiestudierna gäller en period i människans liv då hon är som mest öppen för konstnärliga upplevelser, sökande och undrande inför de stora livsfrågorna och i färd med att ta det stora klivet in i vuxenvärlden. Det är därför viktigt att innehållet i program och kurser ses över. Inte minst gäller detta de stora kärnämnenas omfattning. Kärnämnena måste också infärgas, d v s anpassas till innehåll och metodik efter de program de skall ingå i. Relevant matematik, engelska etc ser ganska olika ut för den som läser på industriprogrammet, textil, hotell och restaurang eller ett naturvetenskapligt program. Denna infärgning och därmed sammanhängande variationer i betygskriterierna ryms helt inom ramen för gällande läroplaner och kräver inga ändrade lagar eller regler.
Det är också tydligt att timplanerna på många håll haft en alltför styrande inverkan. Den av riksdagen nyligen beslutade övergången från beskrivning av kursomfång i timmar till poäng är en bra markering av att studierna skall vara målrelaterade och inte bestämmas i timtal för en viss kurs. Formellt sett är förändringen inte så stor då ju poängen definieras av den tid som krävs för att normalt nå godkänt. Den kan väl ses som ett försök att ta ett steg i rätt riktning men har ännu knappast lämnat några större spår i det pedagogiska vardagsarbetet i gymnasieskolan. Syftet är bra: Studierna skall vara målstyrda, och den tid som en elev behöver för en viss kurs skall kunna anpassas efter den enskilda elevens behov.
Ökat elevinflytande och nya undervisningsformer med individualiserad undervisning är två viktiga inslag i gymnasieskolans utveckling. Omställningen ställer stora krav på skolledning och lärare. Särskilda resurser för utvecklingsarbetet har anslagits i budgeten, och det är viktigt att resurserna verkligen når ut till skolorna så att elever med behov av särskilt stöd också får detta och att studiegrupperna kan minskas så att lärarna får en rimlig möjlighet att individualisera undervisningen för alla elever.
En viktig del i gymnasieutbildningen utgör den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU). Den har särskild betydelse för de yrkesförberedande programmen och bör byggas ut ytterligare och gälla alla program. En del gymnasieskolor har haft problem med att bygga upp en bra APU. Svårigheterna gäller speciellt APU inom vissa branscher. Såväl företag som skolledning saknar tradition på området, och det behövs information och vägledning om hur ett effektivt samarbete med ortens företag byggs upp. Den nya KY-utbildningen, som ju är en eftergymnasial yrkesutbildning, kan givetvis medföra nya möjligheter att starta APU med knytning till de företag som deltar i ett KY-program och leda till APU av hög kvalitet och särskilt goda framtidsmöjligheter för eleverna.
APU skall ses som ett första steg att öppna gymnasieskolan mot det omgivande samhället och ge eleverna större möjlighet till den för denna åldersgrupp så viktiga direktkontakten med vuxenlivet. Miljöpartiet ser det som önskvärt att denna typ av verksamhet byggs ut och får olika omfattning och former beroende på olika elevers intressen och förutsättningar. Lärlingsutbildning är ett sådant exempel där den arbetsplatsförlagda delen av studierna skulle vara mycket omfattande. Vi gör emellertid bedömningen att man i första skedet bör koncentrera insatserna på att få den redan beslutade APU:n att fungera väl vid alla gymnasieskolor och först därefter utökar omfattningen och alternativen.
Många elever har ett annat språk än svenska som modersmål. Deras situation bör uppmärksammas speciellt. Mycket av det som anförts om modersmålsundervisning för grundskolan i denna motion gäller även gymnasieskolan. För den grupp gymnasieelever som ännu ej tillägnat sig svenska språket så väl att de kan följa undervisningen i alla ämnen är det viktigt att stöd kan ges i de ämnen där så behövs. Modersmålsundervisning, som ett av flera ämnen som kan väljas inom ramen för individuellt val, bör också ägnas speciell uppmärksamhet. Det är väl känt att elever med invandrarbakgrund hör till den grupp som har speciella svårigheter att klara gymnasiestudierna. Detta är ett uttryck för att gymnasieskolan ej kan erbjuda tillräckligt stöd och en bra studiemiljö för denna grupp. Bristerna är allvarliga då de utgör en viktig del av de allmänna problem som integrationspolitiken konfronteras med. Det är därför angeläget att Skolverket och kommunens skolpolitiska instanser särskilt uppmärksammar dessa brister och vidtar åtgärder för att identifiera problemen och via resurstillskott och kompetensutveckling skapar möjligheter för en snabb lösning.
Redan under förra mandatperioden påbörjades med Miljöpartiets medverkan arbetet med att ställa om svenskt utbildningsväsende från den traditionella kunskapsskolan till en flexibel, individinriktad utbildning med fokus på individens olika behov av utbildning under livet – det livslånga lärandet. Siktet ställdes in på en utbildningsorganisation som var öppen för alla och där människor med olika förutsättningar och behov fritt skulle kunna välja utbildningsväg, en organisation utan återvändsgränder och med utvecklingsmöjligheter för alla.
Denna nya utbildningsorganisation skall självfallet också stå öppen för barn, ungdomar och vuxna med olika funktionshinder. Detta ställer särskilda krav på tillgång till specialpedagogiskt stöd, vissa särskilda vårdinsatser, rehabilitering, etc. Tanken att alla barn, ungdomar och vuxna skall beredas möjligheter att efter förmåga och behov delta i den gemensamma skolan, högskolan eller yrkesutbildningen återspeglas väl i Miljöpartiets krav på en skola inte bara för alla utan för envar. Det handlar bl a om samhällets ansvar att så långt möjligt bistå varje elev med det stöd som eleven behöver för att kunna delta i skolan. Ingen skall lämnas utanför. Samtidigt skall den grupp människor vars funktionshinder är av den arten och omfattningen att det inte är möjligt att med god livskvalitet delta i den vanliga kommunala skolans arbete, beredas möjlighet till optimala utbildningsmöjligheter i särskilda skolformer där också individens övriga behov av habilitering kan tillgodoses i fullvärdig form. Det ställer stora kvalitetskrav på särskolor och specialskolor.
Arbetet med att anpassa utbildningen så att den också är öppen för elever med funktionshinder har intensifierats. Målet är att finna en organisation som ser elevens situation i ett helhetsperspektiv. Så är t ex elevens sociala nätverk såväl i skolan som under fritiden av stor betydelse liksom förståelsen av hur skolan under barn- och ungdomsåren skall grundlägga goda förhållanden när eleven lämnar skolan och går in i vuxenlivet. Helhetsperspektiv och långsiktighet med målet att skapa goda betingelser för en hög livskvalitet skall vara tongivande i utformandet av goda valmöjligheter för den enskilde.
Flera av de propositioner som regeringen i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet har lagt fram under innevarande mandatperiod innebär viktiga steg i rätt riktning. I propositionen Elever med funktionshinder – ansvar för utbildning och stöd, 1998/99:105, finns ett organisationsförslag som kan lösa det stora problemet med den tidigare splittringen av ansvar på olika myndigheter. Ansvaret för skolverksamheten ligger på kommunen, medan landstinget ansvarar för vård, habilitering och rehabilitering, och utbildning av specialpedagoger, lärare och andra specialister ligger på staten. Den nya organisationen med en ny myndighet, Specialpedagogiska institutet, som gäller barn och ungdomar med funktionshinder, innebär att de tre huvudmännen samverkar i utformningen av lämpliga resursanvändningar i särskilda regioncentrum. Dessa skall också vara rådgivande till kommunerna, vilkas kompetens i frågorna för närvarande är mycket varierande. Andra exempel på åtgärder är att lagstiftningen rörande den kommunala skolans skyldigheter att lämna särskilt stöd har förtydligats. Föräldrars rätt att välja skola har utökats. Det för Miljöpartiet, Vänsterpartiet och regeringen gemensamma budgetarbetet har inneburit att Miljöpartiets fleråriga krav på stora resursförstärkningar till skolan i stort sett har tillgodosetts, om än i senaste laget.
Det har också tydligt uttalats att de nya tillskotten i första hand skall användas för att öka skolans möjligheter att ge elever med behov av särskilt stöd det stöd som de enligt skollagen är berättigade till. Det kommer på sikt att innebära att grupper av elever som för närvarande lämnats utan adekvat stöd, t ex elever med specifika läs- och skrivsvårigheter, kan få specialpedagogisk hjälp. Den nya lärarutbildningen innebär också att kompetensen hos lärare vad gäller elever med behov av särskilt stöd ökar. En ökad mångfald av skolor, inte minst genom många nya fristående skolor, har också medfört att föräldrar kan finna skolor som har en pedagogisk metodik som lämpar sig särskilt bra för deras barn.
Hela frågan om ett fullvärdigt stöd för elever med funktionshinder har under innevarande mandatperiod alltså förts upp i ljuset, med åtföljande genomgripande organisatoriska förbättringar liksom resursförstärkningar enligt riktlinjer som Miljöpartiet länge förordat. Det tar emellertid tid innan besluten får tydliga genomslag i konkreta åtgärder. Det är därför mycket viktigt att utvecklingen noga följs och eventuella brister snabbt åtgärdas. Kontinuerliga uppföljningar och utvärderingar får därvid inte inskränkas till att enbart gälla den genomsnittliga standarden utan måste gälla på individnivå. Det är i detta fall särskilt angeläget att inte brister under en utvecklingsfas drabbar enskilda elever. Miljöpartiet föreslår därför att uppföljning och snabba korrigeringsåtgärder skall utföras och att rapportering också sker snabbt och effektivt till berörda myndigheter och riksdagen.
Det finns emellertid problem som kommer att kvarstå under relativt lång tid även med den nya organisationen och resursförstärkningen. Det allt överskuggande problemet är bristen på kompetent personal. Det gäller såväl tillgången på specialpedagoger i landet som andra specialister inom skolan, särskolan och specialskolan och landstingets vård- och rehabiliteringsgrupper. Ett alarmerande uttryck för detta är att allt fler elever mottagits i särskolan i stället för i grundskolan. Det är därför viktigt att de åtgärder som vidtagits för att utöka antalet utbildningsplatser och få dem attraktiva följs upp och förstärks ytterligare inom en snar framtid.
Tanken om det livslånga lärandet har endast delvis fått genomslag i utvecklingen av stöd för funktionshindrade i utbildningen. När steget tas från skolan till vuxenlivet så ramlar individen samtidigt ur den organisation som ansvarar för stöd i utbildning för funktionshindrade elever. Det gäller t ex synskadade som har behov av utbildning för hjälpmedel och träning för olika uppgifter, äldre hörselskadade med behov av utbildning på hörselhjälpmedel och många andra grupper. Steget att samordna resurserna så att de kan utnyttjas för stöd under hela livet bör tas så snart den nya organisationen satt sig. En utveckling i denna riktning har påbörjats genom t ex förstärkning av utvecklingen av läromedel för vuxna med funktionshinder vid Specialpedagogiska institutet enligt förslag i propositionen Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen, 2000/01:72, vilken framtagits i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Miljöpartiet föreslår att en utredning tillsätts redan nu med uppdrag att ytterligare inventera tillgängliga resurser och föreslå riktlinjer för vilka former en sådan kraftsamling bör ta.
Folkbildningen har i Sverige en lång tradition och en fast förankring i våra många folkrörelser. Den har spelat en stor roll i utvecklingen av den svenska demokratin och har genom sin fria form och självständighet en viktig plats i det livslånga lärandet. Den styrs i hög grad av deltagarna själva och är fri från styrning genom läroplaner och betygssystem. Folkbildningen rymmer en mångfald av inriktningar och ideologiska särdrag.
Den oberoende och fria utbildning med starkt deltagarengagemang som folkbildningen står för är en viktig del för bevarande av en livskraftig demokrati i landet. Den öppnar upp för möjligheter till personlig utveckling som de offentliga skolorna inte kan erbjuda, särskilt genom de längre utbildningar som folkhögskolorna har och svarar dessutom för en stor del av utbildningarna inom kultursektorn. Utbildningarna är ett viktigt komplement till de offentliga skolorna.
Folkbildningen är uppdelad på i huvudsak tre olika former: Folkhögskolor, studieförbund och kompletterande skolor, varav de två första har en självständig övergripande organisation under Folkbildningsrådet medan kompletterande utbildningar finansieras via Skolverket. Folkbildningsidén och de fria verksamhetsformerna för dessa skolor och studiecirklar ligger helt i linje med grön ideologi. Miljöpartiet anser att verksamheterna måste få möjligheter att i framtiden arbeta med goda ekonomiska villkor och med bibehållen frihet och självständighet.
Folkbildningen, inte minst folkhögskolorna, har i perioden med hög arbetslöshet under det senaste decenniet utökat sin verksamhet för att bereda plats för arbetslösa i olika utbildningar inom ramen för Kunskapslyftet. För många folkhögskolor har denna insats inneburit en stor påfrestning i form av en snabb expansion av kurser som inte alltid legat inom ramen för deras gängse verksamhet. När nu Kunskapslyftets extraordinära åtgärder kan trappas ner och utbildningsväsendet återgår i ett långsiktigt mer normalt utbildningsutbud, medför detta också en minskning av utbudet för folkhögskolorna. Denna omställning innebär emellertid också den problem, t ex med friställande av personal som inte längre ryms inom den minskade budgeten. Det är därför viktigt att resurserna till Folkbildningsrådet ställs om i rimlig takt, vilket delvis också skett genom att folkhögskolorna fått en något mindre avtrappning i budgeten i relation till de tillfälliga förstärkningarnas storlek. Det är emellertid viktigt att verksamheterna inom folkbildningen följs och att effekterna av omställningen utvärderas så att inte väsentliga delar i versamheten skadas. En särskild utredning av folkbildningens verksamhet pågår och bör kunna ge ett bra underlag för en bedömning.
Att folkhögskolor och studieförbund finansieras via Folkbildningsrådet är naturligt och bör fortsätta. Finansieringen av de kompletterande utbildningarna via Skolverket medför emellertid vissa problem. Att de ligger under Skolverket kan motiveras med att de ofta har karaktären av förberedande utbildning för högre studier, framför allt då konstnärliga högskoleutbildningar, och i det avseendet liknar övriga utbildningar inom skolväsendet som denna myndighet ansvarar för. Det är emellertid tveksamt om Skolverket har beretts möjligheter att hantera godkännande för bidragsrätt till kompletterande utbildningar på ett fullgott sätt. Anslaget för bidrag är i underkant, och ansökningsförfarandet kräver både god information till de sökande och en relativt omfattande kunskap om de sökandes verksamhet. Dessutom kan systemet med två olika finansiärer som båda stöder folkbildningen skapa konkurrens mellan finansiärerna, vilket t ex kan försvåra möjligheterna för vissa kompletterande utbildningar att godkännas som folkhögskolor och kunna komma in under Folkbildningsrådets ansvarsområde. Miljöpartiet föreslår att den framtida finansieringen av de komplettarande utbildningarna ses över av en särskild utredning varvid särskilt beaktas frågan om hur finansieringssystemet skall gagna utvecklingen av folkhögskolorna och hur bidragsrätter skall prövas så att garantier både för god träffsäkerhet och rörlighet skall erhållas.
De nya studiemedelssystem som antagits av riksdagen innebär väsentliga förbättringar för studerande vid folkhögskolor och kompletterande utbildningar. Det kvarstår dock vissa problem för de studerande som studerat vid folkhögskolor eller kompletterande utbildningar med studiemedel. Det är med nuvarande regler risk för att dessa studerande vid fortsatta högre studier med gällande studiemedelssystem antingen hamnar i den situationen att den återstående studiemedelstiden inte räcker för att fullfölja hela utbildningen eller att de, om dispens ges, drar på sig en samlad låneskuld som är orimligt stor. Miljöpartiet föreslår att reglerna för studiebidrag och studiemedel för studerande vid folkhögskolor och kompletterande utbildning ses över med hänsyn både till bidragens storlek under studietiden och till eventuella effekter på studiemedelstillgången vid fortsatta högre studier.
Forskning och utbildning är universitetens och högskolornas huvuduppgift. Utbildningen skall tillgodose fyra olika behov som vart och ett ställer speciella krav på tyngdpunkten i undervisningen. Det gäller följande behov:
Bildning. Det moderna samhället ställer ökade krav på den allmänna bildningsnivån. Många arbeten i samhället kräver god allmänbildning inom vissa för arbetet centrala kunskapsområden. Dessutom blir utrymmet för en ökad livskvalitet i form av tillgång till studier och kunskap tillgängligt för allt fler människor. En god allmänbildning är också en viktig förutsättning för en fungerande demokrati i ett samhälle där de nya kunskaper och upptäckter kraftigt påverkar samhällets utveckling.
Yrkesutbildning. Universitet och högskolor svarar för huvuddelen av den kvalificerade yrkesutbildningen. Efterfrågan på högutbildad arbetskraft inom olika yrken ökar starkt såväl inom näringslivet som inom den offentliga sektorn.
Fortbildning. Ny kunskap genereras i allt snabbare takt, och människor inom såväl näringsliv som samhället i övrigt har ett behov av att återkomma till universitet och högskolor för att uppdatera sina kunskaper och ta del av nya metoder och kunskaper. Fortbildning ingår också som viktig del i det livslånga lärande som utgör en tillgång för allt fler människor. Den har ett värde i sig som en faktor i ökad livskvalitet. En annan viktig aspekt på det livslånga lärandet är att människor behöver god kunskap och information för att kunna deltaga fullt ut i den demokratiska processen.
Forskarutbildning. Utbildningen av forskare inom olika ämnesområden är en av universitetens och vissa högskolors huvuduppgifter. Forskarutbildningen är naturligtvis också en yrkesutbildning men leder till många arbetsuppgifter i samhället utöver ren forskningsverksamhet. Behovet av forskare i universitetens egen grundforskning är stort liksom behovet av forskare inom näringsliv och den offentliga sektorn. Forskarutbildad personal behövs också inom företag och myndigheter för andra arbetsuppgifter som t ex sakkunniga, utredare och lärare. Det råder stor brist på forskarutbildade inom många sektorer.
Målet är att högre utbildning skall vara öppen för alla människor. Riksdag och regering har satt det kortsiktiga målet att inom fem år skall hälften av alla 25-åringar ha påbörjat högre studier. Den sociala snedrekryteringen skall arbetas bort och de ekonomiska hindren i görligaste mån undanröjas.
Kvaliteten på undervisningen skall vara hög med internationellt hög nivå i specialkunskaperna. Därtill kommer samhällsutvecklingens ökade krav på förståelse för ämneskunskapens plats i ett bredare perspektiv. Så skall t ex kunskap om de ekologiska grundvillkoren för livsbetingelserna på jorden ingå i all utbildning liksom kännedom om de kunskapsteoretiska randvillkoren för kunskapen, dess begränsningar och tidsberoende och den historiska bakgrunden till människans ställning och framtidsperspektiv i det globaliserade samhället.
Universitet och högskolor har ett ansvar för såväl grundforskning som tillämpad forskning. Grundforskningen är deras huvuduppgift, och här har staten det fulla ansvaret för finansieringen. Den fria nyfikenhetsforskningen kan endast garanteras genom att staten tar ansvaret för dess finansiering. En grundforskning av hög kvalitet är viktig av flera skäl. Egen kunskapsgenerering av kunskap av intresse för landet är i sig betydelsefull för bl a den tillämpade forskningens utveckling inom näringsliv och den offentliga sektorn. Svensk grundforskning öppnar också dörren till all den nya kunskap som växer fram inom den internationella forskningen. Dessutom är det inom ramen för grundforskningen vid universitet och högskolor som utbildningen av forskare sker. Grundforskningen utgör därmed basen för tillämpad forskning också vad gäller forskarrekryteringen.
Villkoren för svensk grundforskning skall vara generösa och verksamheten vara öppen men med hårda kvalitetskrav och flexibilitet i organisationen. Den nya organisationen för forskningsfinansiering är ett steg i rätt riktning. Den återspeglar det övergripande kravet på statligt ansvar för grundforskning genom att grundforskningen samlas under ett råd, Vetenskapsrådet. Den innebär också en rationalisering av den tillämpade forskningen och en kraftsamling kring det övergripande målet om en utveckling mot ett socialt och ekologiskt långsiktigt hållbart samhälle genom koncentrationen av den områdesinriktade forskningen till två forskningsråd, ett för sociala frågor och arbetsliv (FAS) och ett för miljö, areella näringar och samhällsplanering (FORMAS). Planeringen av denna nya organisation har skett i nära samverkan med Miljöpartiet och innebär att många av de krav vi framfört i tidigare motioner uppfyllts. Riksdagen har ett instrument för forskningsfinansiering som är överskådligt och enkelt. Riksdagen kan överblicka och styra forskningsfinansieringen samt balansera medel mellan grundforskning och tillämpad forskning. Den tillämpade forskningen har samlats inom två fundamentala tillämpningsområden. Styrelserna för forskningsråden har en majoritet av forskare, vilket bör vara en garanti för den vetenskapliga kvaliteten för forskningens utveckling. Den tillämpade forskningens samhällsrelevans bevakas genom en stark representation av samhällsrepresentanter, särskilt stark i FAS och FORMAS.
Genom beslut i årets budget om en stor satsning på forskning om biologisk mångfald och långsiktig ekologisk hållbarhet har också uppnåtts en relativt god balans mellan de tre forskningsmyndigheternas resurser vad gäller såväl omfattning som inriktning.
Universitet och högskolor skall samverka med det omgivande samhället, den s k tredje uppgiften, vid sidan om utbildning och forskning. Detta arbete sker naturligtvis på initiativ från den enskilda högskolan såväl som från företag och myndigheter och får olika utformning beroende på näringslivets och den offentliga sektorns profil i regionen. Här kommer också den nya FoU-myndigheten för produktutveckling, utveckling av kommunikationssystem m.m. att kunna bli en viktig utvecklingsfaktor.
Universitet och högskolor har också ett ansvar för att information om forskning och forskningsresultat ges till allmänheten. Vetenskapsrådet och ett särskilt organ för information och diskussion av utvecklingen av svensk forskning, Forskningsforum, har ett övergripande ansvar för dessa frågor.
En förutsättning för att den nya organisationen skall bli framgångsrik är att forskningens frihet värnas, att nödvändiga resursförstärkningar fortsätter i planerad takt och att forskningen stöds brett och långsiktigt inom de tre ämnesrådens ansvarsområden, dvs. humaniora och samhällsvetenskap, natur- och teknikvetenskap samt medicin. En koncentration på endast någon av sektorerna skulle innebära att tillgången på kunskap kantrar och att de breda perspektiv som behövs för en långsiktigt hållbar samhällsutveckling suddas ut. Bredd och flexibilitet håller vägen öppen mot långsiktiga mål. En mångvetenskaplig belysning av sociala frågor och miljöfrågor måste prioriteras för att strävan mot ett socialt och ekologiskt långsiktigt hållbart samhälle skall nå framgång.
Såväl grundutbildning som forskarutbildning och forskning vid universitet och högskolor har genomgått mycket stora förändringar under 1990-talet. Antalet studerande har ökat och verksamheterna expanderat bl a genom utvecklingen av flera små och medelstora högskolor. Universitet och högskolor har fått kraftfullare ledningsorgan och väsentligt ökad beslutsrätt i en rad frågor. Möjligheterna för studentinflytande har genom ett nyligen taget riksdagsbeslut stärkts avsevärt.
De politiska målsättningarna med utbyggnaden har tidigare dominerats av två problem; den höga arbetslösheten och bristen på högkvalificerad arbetskraft inom näringslivet. Stora ekonomiska insatser har gjorts för att öka antalet utbildningsplatser i grundutbildningen och för att utveckla den tillämpade forskningen, inte minst genom inrättande av löntagarfondsstiftelserna och delfinansiering av olika EU-projekt.
Den tidigare förda utbildnings- och forskningspolitiken har lett till flera problem. Underdimensioneringen av svensk grundforskning, sedd i relation till den tillämpade forskningen, har ökat. Den successiva ökningen av antalet studerande, med mer heterogena och delvis nya studentkategorier, har inneburit att en revolution av grundutbildningen har smugit sig på universitet och högskolor utan att dessa hunnit ställa om till den nya situationen. Det råder brist på utbildade lärare, de gamla undervisningsformerna är inte lämpliga för de nya arbetsuppgifterna, antagningssystemets ramar har sprängts, administrationen av studiemedel till de studerande har haft svårigheter att ge god service till de stora studerandegrupperna, etc. Den stora satsningen i form av 68 000 nya utbildningsplatser inom en femårsperiod borde under normala omständigheter ha förberetts bättre. Den snabba utbyggnaden var emellertid en lämplig och brådskande åtgärd i tider av hög arbetslöshet. De uppkomna bristerna kan rättas till efterhand. Nu genomförda satsningar på forskarutbildning och lärarutbildning är steg i rätt riktning och skall som planerat följas upp med ytterligare förstärkning av forskarutbildning och ett omfattande inre arbete vid universitet och högskolor för rationalisering av verksamheterna och anpassning av undervisningsmetoder till de nya studerandegrupperna. Det behövs också framöver ytterligare förstärkning av grundforskningen innan en lämplig balans mellan grundforskning och tillämpad forskning nås.
Den stela tjänsteorganisationen vid högskolorna bidrar till tröghet i systemet med bland annat låg rörlighet på lärar- och forskartjänster. Att utan lämpliga förberedelser kraftigt bygga ut antalet grundutbildningsplatser och därmed språngartat öka antalet lärare innebär en risk för upprepning av 1960-talets misstag; att genomföra en snabb expansion utan tillgång på kompetent personal och lämpliga undervisningsformer och sedan permanenta systemet. Om inte universitet och högskolor än en gång skall låsas upp och tappa utvecklingspotential måste rörligheten i systemet öka. Om dagens problem är brist på kompetenta lärare är morgondagens problem just bristen på rörlighet.
Vad gäller innehållet i utbildningarna har regering och riksdag tidigare betonat näringslivets behov av arbetskraft. Satsningarna på teknisk-naturvetenskaplig utbildning och forskning, medicin, bioteknik och IT är stora med en rad aktiva stimulansåtgärder. Det finns skäl att inför framtiden bredda analysen av behovet av utbildningar och viktiga forskningsfält. En omställning mot en ekologiskt och socialt långsiktigt hållbar samhällsutveckling ställer stora krav på såväl undervisningens innehåll som forskningsinriktningar. Här bör t ex frågor om miljökunskap och kunskap om grundläggande biologiska livsbetingelser, internationell förankring av ämneskunskaper, vetenskapsteoretiska förutsättningar för mänskligt vetande och handlande och behovet av tvärvetenskapliga – mångvetenskapliga – utbildningar behandlas än mer ingående och leda till förslag och åtgärder.
Vad som behövs för att kvalitetskraven skall kunna uppfyllas är, utöver ekonomisk förstärkning när statens ekonomi så tillåter, organisatoriska förändringar i universitetens och högskolornas verksamhet, fler kompetenta lärare och forskare, ökad rörlighet och en god balansering av medel mellan tillämpad forskning och grundforskning och forskarutbildning samt en ur samhällets synpunkt bättre styrning av medlen från forskningsstiftelserna, de s k löntagarfondsstiftelserna, och EU.
Situationen för grundutbildningen vid universitet och högskolor liknar i viss mån den situation som gymnasieskolan befann sig i inför genomförandet av gymnasiereformen för några år sedan. Erfarenheterna från det reformarbetet kan vara till nytta speciellt med tanke på behovet av förändringar av undervisningsmetodiken och den pedagogiska ledningen. En utökad kunskap om och samverkan med gymnasieskolan är även av andra skäl en viktig del i utvecklingsarbetet inom grundutbildningen vid universitet och högskolor. Den proposition, Den öppna högskolan, som regeringen i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet nyligen lämnat till riksdagen innebär ett stort steg i rätt riktning vad avser studenternas arbetssituation och pedagogisk förnyelse inom högskolan.
Bland de initiativ som tagits för att stärka forskarutbildningen finns ett förslag som regeringen i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet lagt fram för riksdagen om införande av 16 nya forskarskolor. Dessa forskarskolor är en samarbetsform där ett universitet och flera högskolor gemensamt formar och driver en forskarutbildning i ett visst ämne eller ämnesområde. Detta kan, rätt skött, innebära ett uppsving för framför allt de små och medelstora högskolorna både vad gäller deltagande i forskarutbildning och vad gäller rekryteringen av nya lärare och forskare. För de studerande innebär forskarskolan en möjlighet till kontakt med fler forskargrupper och en rikare forskningsmiljö. Miljöpartiet ser forskarskolorna som ett bra första steg och föreslår att forskarskolorna med tiden internationaliseras så att även utländska universitet kan deltaga och samverka. Detta skulle stärka banden mellan svenska forskningsgrupper och motsvarande grupper vid utländska universitet och för studenterna innebära den stimulerande erfarenhet som det ger att få arbeta en tid i en forskargrupp vid ett universitet i ett annat land.
Detta behov av ökad internationalisering gäller svensk forskarutbildning som helhet och åtminstone vissa delar av grundutbildningen. Forskares verksamhetsfält är idag i hög grad internationellt. Det vore därför en fördel om studenten redan under forskarutbildningen fick erfarenhet av arbete också i en forskargrupp vid ett utländskt universitet. Miljöpartiet ser en sådan breddning av erfarenheten som önskvärd och föreslår att möjligheterna att införa ett obligatoriskt erbjudande till varje doktorand att förlägga minst en termin av forskarutbildningen till en institution vid utländskt universitet utreds närmare. Den påbörjade utvecklingen av möjligheter för studerande inom grundutbildningen att genom t ex utbytesprogram kunna förlägga delar av sin utbildning vid utländska universitet bör stimuleras ytterligare. Ett viktigt bidrag till en internationalisering av grundutbildningen utgör också de utländska studenter som studerar vid svenska universitet och högskolor. Miljöpartiet föreslår att åtgärder vidtages som ytterligare underlättar för studenter från andra länder att studera vid svenska högskolor och att man därvid särskilt uppmärksammar de problem som försvårar för studenter från utvecklingsländer att finansiera sitt uppehälle under studietiden i Sverige. Vad gäller rörligheten för studerande inom EU finns redan goda förutsättningar, men även för denna grupp finns vissa onödiga hinder för ett smidigt byte av studieort över landsgränserna. Ett sådant exempel är det kvarliggande uppehållstillståndskravet för studerande från EU-länder såsom stadgas i utlänningslagen och utlänningsförordningen. Detta krav är otidsenligt, och Miljöpartiet föreslår att det avskaffas.
Det är viktigt att universitet och högskolor i takt med den snabba vetenskapliga utvecklingen och förändringarna i den högre utbildningen också kan anpassa sin verksamhet efter nya förhållanden. Det handlar om att skapa möjligheter att stödja sådant som är utvecklingsbart, öppna för nya initiativ lika väl som att avveckla sådant som är otidsenligt eller sviktar i kvalitet och har låg utvecklingspotential. Universitet och högskolor har tidigare haft relativt svaga ledningsorganisationer och små möjligheter att utvecklas genom andra sätt än ren expansion. Genom de nya formerna för ledning vid universitet och högskolor har lärosätenas styrelser blivit betydligt kraftfullare. Likaså har rektors relation till styrelsen förtydligats och åtgärder vidtagits som ger universitet och högskolor skarpare verktyg både för beslutsfattande och verkställande. En av regeringen tillsatt utredning har i sitt betänkande påpekat att den förväntade effektivitetshöjningen i styrningen av framför allt forskning och forskarutbildning på många håll har uteblivit. Orsakerna till detta kan bero på en mängd olika faktorer. Uppgiften att leda arbetet vid t ex ett universitet ställer mycket stora krav på kunskap om de fasta organisationer som sedan lång tid härskar inom den akademiska världen och den tröghet som dessa har när det gäller rationalisering och förändringar. Det är lätt hänt att ordförande och styrelseledamöter inte har kunnat med kraft fullfölja uppdraget och ge tydliga direktiv med rimliga handlingsmöjligheter för ledningen för den direkta verksamheten – rektorsämbetet. Det finns således redan nu skäl att påtala behovet av att verkställigheten sker enligt intentionerna bakom införandet av den nya ledningsorganisationen och överväga om eventuella förändringar skall göras i styrelsernas sammansättning och uppdrag.
Riksdagen har nyligen beslutat att kraftigt öka studentinflytandet på verksamhetsplaneringen vid universitet och högskolor. Ett aktivt deltagande och egna initativ från studenter är sannolikt en av de viktigaste förutsättningarna för en bra utveckling av den högre utbildningen och forskningen. Det handlar då inte bara om en bredare studentrepresentation i styrelser och beredande organ utan om att aktivt stödja studenternas egna initiativ och möjligheter att själva, med hjälp från lärare och forskare, ändra och utforma kurser, välja undervisningsformer och kurslitteratur, etc. I regeringens förslag betonades också att universitet och högskolor skall aktivt verka för att ett sådant studentinflytande verkligen kommer till stånd. Förslaget har utarbetats av regeringen i nära samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet och tillgodoser en lång rad krav som tidigare framförts i Miljöpartiets motioner. Det bör emellertid uppmärksammas att denna typ av beslut om åtgärder kräver en aktiv informationsinsats för att verksamheterna verkligen skall förändras i önskad riktning. Detta förutsätter speciella informationsinsatser och en ordentlig uppföljning av framförallt Högskoleverket.
Flera universitet har redan ökat möjligheterna för studenter att själva aktivt utforma undervisningen. Ett bra exempel är Centrum för Miljö- och Utvecklingsstudier (CEMUS) vid Uppsala universitet och SLU där planering av kurser, val av litteratur och lärare leds av studenterna själva. CEMUS har utvecklats till en viktig del av grundutbildningen.
Det goda föregångsexemplet CEMUS aktualiserar också ett problem som bör beaktas i takt med att dylika studentinitierade verksamheter växer fram. Även studentinitiativ löper risk att stagnera och gradvis inlemmas i ett stelnande system. Studenterna inom CEMUS har särskilt uppmärksammat detta problem och har vidtagit flera åtgärder för att behålla en hög aktivitet och förnyelsepotential. Man har t ex utvecklat egna, rullande utvärderingsmetoder direkt kopplade till förändringar i planeringen, man har tydliga regler för successiv förnyelse av ledningen och man har påbörjat arbetet med att förstärka undervisningens forskningsanknytning ytterligare genom planering av egna forskningsprojekt med en inriktning som aktiverar undervisningen och på sikt kan utvecklas till en kärna för egen forskning och forskarutbildning kring för kurserna centrala frågor.
I samband med de kontakter som bör tas med styrelserna för universitet och högskolor med anledning av den nyligen genomförda utredningen av den nya ledningsorganisationen vore det lämpligt att också aktualisera frågan om initiativ för att stimulera studentaktivitet både vad gäller nya studentinitiativ och utveckling av redan pågående studentinitierade verksamheter.
Grundutbildningen har tidigare omstrukturerats med i vissa avseenden goda resultat. Ett myller av linjer har reducerats till en enklare struktur. Bristande överskådlighet är dock fortfarande ett problem liksom svårigheter för tvärvetenskapliga utbildningar över fakultetsgränserna och skilda vetenskapsområden.
I och med att antalet studerande har ökat och kommer att öka ännu mer ökar behoven av en anpassning av undervisningen till de nya betingelserna med stora heterogena grupper och nya studerandekategorier. Kraven på lärarnas undervisningsskicklighet ökar och själva undervisningsmetoderna måste anpassas till de enskilda elevernas olika grundförutsättningar.
Det är nu dags att även högskollärarna får en professionalitet inom undervisningsområdet. Regeringen har i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet utarbetat ett förslag om en ny lärarutbildning för skolan som antagits av riksdagen och träder i kraft redan innevarande hösttermin. Denna skall ledas av en nämnd, motsvarande fakultetsnämnd, för lärande vid varje högskola och universitet med egen lärarutbildning. Av förslaget framgår också att synen på läraruppdraget vidgas och inte bara omfattar lärarutbildning för förskola, grundskola och gymnasium. Nämnden kommer i framtiden att få ett bredare verksamhetsfält med forskning, utbildning och praktik inom en rad olika arbetsområden som karakteriseras som lärande. Ett naturligt första steg för en sådan breddning vore inrättande av en lärarutbildning avsedd för blivande lärare inom grundutbildningen inom universitet och högskolor. Regeringen har i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet redan nu föreslagit ökade krav på pedagogisk utbildning av högskollärare i propositionen Den öppna högskolan. Det är ett steg i rätt riktning och bör följas av planeringen av en bredare vuxenpedagogisk utbildning för att fylla den lucka i utbildningen av lärare för vuxna utanför universitet och högskolor som finns i dagens utbildningssystem, t ex utbildning av folkhögskollärare, lärare vid komvux och lärare inom kommande KY-utbildningar. Miljöpartiet ser också fram mot en utökning av den mer fördjupade högskollärarutbildning som vi tidigare föreslagit och förutsätter att den nya nämnden för lärande vid högskolorna som leder den nya lärarutbildningen också är den naturliga huvudmannen för en kommande högskollärarutbildning.
Många yrkesutbildningar är förlagda till universitet och högskolor med motiveringen att utbildningen skall vara forskningsanknuten. För flertalet utbildningar är forskningsanknytningen en klar fördel och borgar för god kvalitet och dessutom att utbildningen har goda möjligheter att följa den inom många områden snabba kunskapsutvecklingen. Det är emellertid långt ifrån självklart att detta har gagnat alla yrkesutbildningar. Det kan i vissa fall vara så att knytningen till en bransch, kommunal myndighet eller företag kan vara av speciell betydelse och motivera en starkare knytning till aktörer utanför universitetet. I detta perspektiv är försöket med kvalificerad yrkesutbildning, KY-utbildningar, av speciellt intresse. Försöket har utvärderats och överlag bedömts som lyckat. Dessa utbildningar har genom sin verklighetsanknytning och behovsinriktning inneburit att utbildningarna väl anpassats till sitt syfte med goda anställningsmöjligheter för dem som slutfört utbildningen. Utbildningarna är också en flexibel mellanform av yrkesutbildning som ger utbildning inom ett område där det finns ett akut rekryteringsbehov utan att utbildningen permanentas med investeringar i byggnader och utrustning som långsiktigt kanske inte är motiverade.
Behovet av en eftergymnasial yrkesutbildning vid sidan om de som för närvarande handhas av universitet och högskolor är stort. Regeringen har i samarbete med bland annat Miljöpartiet utformat ett förslag till permanentning av KY-utbildningen, vilket också har antagits av riksdagen. Det är intressant att konstatera att denna KY-utbildning i många avseenden sammanfaller med Miljöpartiets sedan länge framförda krav på en eftergymnasial lärlingsutbildning. Ett av hindren för ett genomförande av denna lärlingsutbildning har varit att finna finansieringsformer som kunde accepteras av arbetsmarknadens parter. Den form för ledning och finansiering som KY-utbildningen fastlagt innebär en lösning på det problemet genom att dess ledning och finansiering välkomnas av såväl arbetsgivare som fackliga organisationer. Denna form för samverkan mellan utbildning och näringsliv, motsvarande högskolans tredje uppgift, bör kunna vara stilbildande för stora delar av den utveckling av samverkan mellan utbildning och det omgivande samhället som kommer att vara en viktig del av utbildningspolitiken i den närmaste framtiden.
De nya formerna för studiestöd som riksdagen beslutat om bör kunna ge stora fördelar jämfört med de gamla. De leder inte till en orimlig skuldsättning, och amorteringsplanerna borde innebära en bättre fördelning av kostnaderna över tiden. Miljöpartiet har deltagit i förslagets utformning. Höjningen av fribeloppet är exempel på en viktig förbättring som Miljöpartiet krävt redan i utredningen om det nya studiemedelssystemet (i reservation). Vår vision om införande av studielön är i dagsläget ej möjlig att genomföra av ekonomiska skäl. En fördel med införande av studielön skulle vara att studenter därmed kan jämställas med anställda och bli fullt delaktiga i socialförsäkringssystemet. Problemet med att studenter delvis hamnar utanför det sociala välfärdssystemet bör tas upp till närmare utredning (se nedan under Studiesociala frågor).
Miljöpartiet noterar med tillfredsställelse att vårt tidigare förslag om att universitet och högskolor åläggs att teckna personskadeförsäkring för sina studenter nu har beslutats av riksdagen. Studenterna står emellertid fortfarande utanför flera av de sociala försäkringar som gäller t ex anställda. Den studiesociala frågan har inte fått en samlad behandling. Frågan är omfattande och berör studenternas tillgång till det sociala försäkringssystemet i dess helhet: socialbidrag, bostadsbidrag, a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, etc. Behovet av ekonomisk och social trygghet ser också mycket olika ut för olika studerande. Studenternas studiesociala rättigheter bör utredas. Detta blir speciellt angeläget genom att den påbörjade utvecklingen av det livslånga lärandet kommer att leda till studentgrupper som i framtiden har en mycket stor variation i ålder, familjesituation, etc.
I arbetet på en helhetslösning av den studiesociala frågan måste därför de olika kategoriernas mycket olika behov speciellt uppmärksammas. Detta är viktigt bl a för att skapa möjligheter för t ex de studerande som kommer från Kunskapslyftets gymnasiestudier att få en bra fortsättning på sin påbörjade utbildning.
Möjligheter att fritt välja ämneskombinationer vid högskolestudier måste förbättras. Kurserna bör utformas så att det i större utsträckning än vad som nu är fallet går att kombinera ämnen från olika fakulteter och vetenskapsområden, t.ex. tekniska ämnen med biologi och psykologi, kunskapsteori med medicin o s v. Universiteten bör öka samordningen i kursplaneringen och förbättra informationen till studenterna om olika möjligheter till ämneskombinationer. Universiteten bör också eftersträva en tydligare profilering så att landets resurser samlas till kraftfulla enheter. Kurser inom specialområden bör vara öppna för studerande från andra universitet och högskolor, och en ökad rörlighet hos studenter är viktig. I detta sammanhang bör frågan om hur man på ett bra sätt kan underlätta studenters möjligheter att till en ringa kostnad resa mellan de högskolor som ger de aktuella kurserna särskilt uppmärksammas.
Den nuvarande proceduren för antagning av studerande till högre utbildning har fortfarande brister. Högskolornas institutioner har att hantera stora mängder anmälningar vid terminsstarten, och den slutliga antagningen försenas ofta upp till flera veckor. För att reducera en onödig administrativ börda för institutionerna och eliminera de genom förseningarna uppkomna studiehindren måste rutinerna för antagning bli ännu effektivare.
Miljöpartiet har tidigare anmärkt på brister i underlaget för fördelning av antalet grundutbildningsplatser till högskolor och universitet. Redovisningen av underlaget är nu betydligt mer omfattande men kan förbättras ytterligare. Beräkningsgrunderna för ersättningsbeloppen för olika ämnesområden är svårhanterliga. Många ämnen i grundutbildningen ändrar karaktär, t ex på grund av förskjutningar i ämnets laborativa karaktär eller förändringar i den utåtriktade förankringen och metodförändringar på grund av ändringar i studerandegrupperna. Det behövs en rullande översyn av schablonerna för ersättning till olika ämnesområden med tydliga kriterier för beräkningen redovisade.
Samhället kommer framgent att ytterligare öka efterfrågan av personer som förutom traditionella yrkeskunskaper inom t ex teknik och ekonomi också har gedigna baskunskaper i ekologi och biologi. Människor som har kunskap inom gränsområdet mellan biologi, ekologi, ekonomi och teknik behövs i arbetet att anpassa byggnation, energiproduktion, varuproduktion, livsmedelsproduktion, dricksvattenhantering, återvinning, sophantering, avloppsrening osv. till moderna krav. Dessa vidgade yrkeskunskaper behövs för att miljövänligare alternativ skall kunna ersätta otidsenliga lösningar.
Utbildningar med miljökunskap som bas har redan införts i mindre skala och då ofta i speciella syften, t.ex. utbildning av miljöskyddsinspektörer och omvärldsanalytiker. Det framtida behovet av miljökunnig personal inom samhällets olika sektorer är stort. Flera lärosäten har på eget initiativ startat miljörelaterade utbildningar. Frågan har uppmärksammats av studenterna själva, och det finns en organisation för införande av miljökunskap i all undervisning. Denna organisation, Svenska Ekodemiker, har representation vid landets samtliga universitet och högskolor. Vi föreslår att en utredning tillsätts för att utvärdera existerande utbildningar på området samt med ledning av denna utvärdering utarbeta ett förslag till en samordning av utbildningarna till ändamålsenliga enheter, varvid speciellt miljökunskapernas integration med andra ämnesstudier och utbildningar skall uppmärksammas. Miljökunskap skall inte bara vara en specialitet utan bör ingå som ett viktigt led i alla utbildningar.
Många C- och D-kurser vid universitet och högskolor har det dubbla syftet att dels vara den bas från vilken de studerande skall fortsätta till forskarutbildningen, dels för flertalet studerande vara avslutningen på den utbildning som ligger till grund för deras yrkesverksamhet. För flertalet ämnen vid t.ex. de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna är denna dubbla funktion otydlig. Studenterna vet ofta inte vilka villkor som gäller för en fortsatt forskarutbildning eller vilka förvärvsmöjligheter som står öppna efter olika utbildningar.
Liknande okunnighet finns på avnämarsidan. Arbetsgivare såväl inom näringslivet som inom den offentliga sektorn saknar ofta kännedom om vad olika utbildningar ger för yrkesmässig kompetens. Det duger inte att hävda att många utbildningar är ”fria” och inte avser att vara direkta yrkesutbildningar. I dessa fall är behovet större än någonsin av en genomlysning av utbildningens möjliga användbarhet i samhället. Det vore bra om Högskoleverket kunde intensifiera arbetet med att i samverkan med olika universitet och högskolor ta fram informationsmaterial, ett riktat till studenter som information inför studie- och yrkesval och ett för marknaden inför anställning av högutbildad arbetskraft.
Statistiskt sett råder inte någon allvarlig skevhet i könsfördelningen i grundutbildningen vid universitet och högskolor. Undantag finner vi i vissa ämnesgrupper inom t.ex. teknik och naturvetenskapliga lärarutbildningar. De insatser som behövs handlar sannolikt i första hand om olika typer av information samt att lärare i teknisk-naturvetenskapliga ämnen i grundskolan och gymnasiet utformar undervisningen med hänsyn till skillnader mellan flickors och pojkars intressen och erfarenheter.
Trots att ungefär lika många kvinnor som män deltar i grundutbildningen är det en övervikt för män bland dem som går vidare i forskarkarriären. En del av orsakerna till detta står antagligen att finna i grundutbildningens slutskede. Ofta används det mindre forskningsarbete som utförs på C- och D-nivå som merit vid antagningen till forskarutbildningen. Det finns många tecken på att män i större utsträckning än kvinnor väljer uppsatsämnen i nära anslutning till handledarens forskningsprojekt. Resultatet blir att kvinnor får en något svårare arbetsuppgift samt att de eventuellt inte är lika välkomna i forskarutbildningen som de manliga studerande som redan arbetar i handledarens projekt. Institutionerna bör uppmärksammas på detta problem och vidtaga åtgärder så att kvinnliga studerande inte drabbas av skillnader i förutsättningar att gå vidare till forskarutbildning.
Tänkbara åtgärder är många och olika för olika institutioner; från tydlig information om för- och nackdelar med olika strategier vid val av uppsatsämne till aktiva åtgärder för att kompensera brister i handledning och kursgivning. Riksdagen har efter förslag från regeringen i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet anslagit särskilda medel för utbildning av handledare. Denna utbildning skall också uppmärksamma jämställdhet i handledning mellan kvinnliga och manliga studerande. Frågan om skillnader för män och kvinnor vad gäller yttre, institutionella betingelser för studieframgång måste tas på stort allvar. Universiteten bör få tydliga direktiv om behovet av fungerande jämställdhetsplaner samt krav på redovisning av vidtagna åtgärder och deras resultat. Jämställdhetslagens intentioner bör följas fullt ut även vad gäller studenterna vid universitet och högskolor. Så bör t ex jämställdhetsplanerna även omfatta studenterna vid en institution. Högskoleförordningens skrivningar om sexuella trakasserier vad gäller relationer mellan lärare och studenter såväl som mellan studenter skall uppmärksammas bättre och efterlevnaden följas upp och redovisas.
Kvaliteten i svensk forskarutbildning är hög men kan bli högre, och antalet utbildade forskare är för litet. Efter avslutad grundutbildning skall det ta fyra till fem år att genomföra en forskarutbildning vid svenskt universitet. För flertalet studerande tar utbildningen längre tid, och det är anmärkningsvärt få som doktorerar på kortare tid.
Doktorandtjänsterna som bekostar den forskarstuderandes uppehälle under studietiden betalas via anslag till universiteten och i viss utsträckning via forskningsråd, fonder och stiftelser. Däremot finns inga särskilda statliga medel anslagna för den forskning som vederbörande skall bedriva. Mycket små bidrag kan i vissa fall erhållas från fakultetsanslaget för ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet. Detta betyder i praktiken att den forskarstuderande är hänvisad till att använda handledarens utrustning och anslag för datoranvändning, laboratoriemateriel, litteratur, kopieringsapparatur etc. Detta i sin tur förutsätter att den studerande verkligen utför sitt avhandlingsarbete inom handledarens projekt. Ett sådant beroende mellan handledaren och den forskarstuderande innebär vissa fördelar men i vissa fall också nackdelar som berör den viktiga frågan om hur man skapar kreativa forskningsmiljöer med stor frihet för nya initiativ. Självfallet innebär beroendet av handledarens anslag också en risk för att nya idéer hämmas.
Det tycks också vara så att kvinnor i forskarutbildningen oftare än män väljer egna avhandlingsämnen, ämnen som inte faller direkt inom någon handledares projekt. Detta medför svårare studieförhållanden med mindre resurser och hjälp för kvinnor än för män. Till bilden hör också att handledarna som regel är män.
Förmodligen missgynnas kvinnliga studerande mer än män av att den forskning som doktorander utför saknar egen finansiering. Miljöpartiet ser det som angeläget, både för att öka möjligheten för nya idéer att prövas av unga forskare och för att minska ett av hindren för kvinnliga forskarstuderande, att till forskningsråden anslå särskilda medel för stöd till forskarstuderande. För närvarande krävs som regel minst docentkompetens för att det skall vara meningsfullt att söka anslag vid statliga forskningsråd. Riksdagen har på förslag från regeringen i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet beslutat att särskilda medel avsätts för Vetenskapsrådet att användas för stöd av yngre forskares verksamhet. Dessa medel skulle kunna användas för anslag även till framstående forskarstuderande. Regeringen har också föreslagit en ökad satsning på forskarutbildning, vilket är en viktig åtgärd i sammanhanget.
Utformningen av forskarutbildningen skall anpassas med hänsyn till de nya krav som möter en ung forskare. De arbetsuppgifter som den forskarutbildade skall utföra i dagens samhälle kräver ofta ett perspektiv långt utöver specialistperspektivet. Forskaren möter i dag en problematik som är långt mer komplicerad och vittomfattande än vad forskare för några decennier sedan reflekterade över. Problemen har globaliserats, och effekter av olika tekniska åtgärder på vår omvärld är stor. Även forskning inom samhällsvetenskap och humaniora har trätt in i en vidgad kultursfär med krav på ett globalt perspektiv, solidaritet långt utanför våra egna gränser och medvetenhet om hur våra tankar och handlingar beror av händelser långt ut i omvärlden.
För att forskningen skall kunna aktivt bidra till en långsiktigt hållbar samhällsutveckling måste dagens forskare ha en medvetenhet om villkoren för liv på jorden, förståelse för människans plats i det ekologiska systemet och en insikt om de begränsade ramarna för mänskliga kunskapers räckvidd – en insikt om att dagens kunskap inte är morgondagens sanning. Framtiden kommer att utvärdera våra handlingar utifrån kunskaper och perspektiv som vi i dag saknar. Forskaren måste med de resurser han eller hon förfogar över ta ett ansvar för att begränsningarna i vår kunskap också sätter gränser för våra handlingar. Styrkan i specialistens prediktionsförmåga ligger i det snäva perspektivet, vilket också utgör ett av de största hoten mot en hållbar utveckling. Detta har direkta konsekvenser för utformningen av en lämplig forskarutbildning.
All forskarutbildning bör innehålla studier av de biologiska och ekologiska livsvillkoren för liv på jorden och de biologiska förutsättningarna vad gäller människans förmåga till global solidaritet i tid och rum, begränsningarna i människans kognitiva förmåga vid bedömning av risker och storskaliga effekter, etc. Forskarutbildning måste också ge insikt om de kunskapsteoretiska villkoren och begränsningarna för mänskligt vetande. Miljöpartiet föreslår att behovet av dylika undervisningsmoment med biologi, ekologi och filosofi beaktas i all forskarutbildning i Sverige.
Regeringen har specificerat rekryteringsmål för nyanställning av lektorer och professorer för olika lärosäten i syfte att påskynda jämställdhetsarbetet. För att effektivisera jämställdhetsarbetet vid tjänstetillsättningar är det viktigt att skärpa efterlevnaden av gällande jämställdhetslag. Miljöpartiet har redan tidigare föreslagit att man i detta syfte stipulerar att i varje tjänsteförslagsnämnd eller motsvarande alltid skall ingå en ledamot vars enda uppgift är att bevaka att jämställdhetslagen verkligen följs i varje enskilt ärende.
Det är viktigt att även i fortsättningen uppmärksamt följa utvecklingen av kvinnors akademiska karriärmöjligheter. Där finns en underrepresentation av kvinnor på de högre forskartjänsterna, och det kvarstår hinder av olika slag både vad gäller traditioner inom forskningsrådens verksamheter och synen på kvinnors ställning i tjänstestrukturen på universitet och högskolor. Många aspekter på könsskillnader i den akademiska världen bör lyftas fram till diskussion. Den överdrivna fokusering på antalet kvinnliga professorer har medfört att andra viktiga särdrag kommit i skymundan. Så uppmärksammas t ex inte alls det faktum att på många universitet har kåren av högskolesekreterare under lång tid bestått av närmare 100 procent kvinnor. Självfallet påverkar en sådan snedhet i könsfördelningen på en lägre tjänst, som dessutom haft en utpräglad servicekaraktär, också förväntningarna på kvinnors och mäns ställning inom universitet och högskolor. Det är därför viktigt att jämställdhetsfrågan vidgas till att omfatta alla personalkategorier vid universitet och högskolor.
Alla universitet och de högskolor som har forskarutbildning och forskning i sin verksamhet måste få möjligheter till ökad rörlighet och större flexibilitet i anställningsförhållanden. Den stela struktur som råder i dag med en tjänstehierarki bestående av forskarassistent (tidsbegränsad), adjunkt, lektor och professor låser systemet på ett olyckligt sätt. Forskarassistenttjänsterna är för få. Dessutom saknas lämpliga alternativ till forskarassistenttjänst för dem som efter forskarexamen önskar fortsätta med vetenskaplig verksamhet under en kortare tid. Miljöpartiet har tidigare föreslagit att ytterligare en tidsbegränsad, postdoktoral tjänst införs. Denna tjänst skall gälla ett- eller tvåårsförordnande med inriktning av arbetet inom en betydligt vidare ram än vad som gäller för nuvarande forskarassistenttjänster. Ett redan nu tillgängligt alternativ är att utnyttja möjligheten att använda forskarassistenttjänster för anställning under kortare tid, t ex anställning under ett eller två år.
Tjänstestrukturen vid universiteten bör ses över med målet att få en större rörlighet. Lärare och forskare inom ett lärosäte skall stimuleras att under vissa perioder arbeta vid andra lärosäten i och utanför Sverige, under vissa tider delta i forskningsprojekt utanför sitt lärosäte, under vissa perioder arbeta inom andra delar av den offentliga sektorn och inom näringslivet. Införandet av forskarskolor kommer naturligtvis att bidra till ökad rörlighet. En ökad rörlighet är en nödvändighet för att skapa möjligheter för yngre forskare och lärare att komma in universitetens verksamhet. En ökad rörlighet skulle också bidraga till en ökad kompetens inom näringslivet, inom den offentliga sektorn och, inte minst, inom universitet och högskolor. Vissa åtgärder har vidtagits för att stimulera till ökad rörlighet, t ex att en anställd inom ramen för tillsvidareanställning vid en högskola skall kunna arbeta som visstidsanställd vid annan högskola. Hittills vidtagna åtgärder är emellertid snarast att betrakta som försök att göra ett stelt system något mjukare. Steget är emellertid fortfarande långt till en tjänsteorganisation som karakteriseras av rörlighet, flexibilitet och öppenhet för förnyelse.
Adjunktstjänsterna, som huvudsakligen knyts till grundutbildningen, var ursprungligen tänkta som tidsbegränsade lärartjänster införda för att öka utbytet med gymnasier, högre yrkesutbildningar utanför universitet och högskolor samt näringslivet. Denna tanke har man sedan länge släppt. Adjunktstjänsterna har i stället blivit rena lärartjänster med så mycket undervisning att innehavaren saknar praktiska möjligheter att bedriva egen forskning. Dessutom är innehavet som regel inte tidsbegränsat. Dessa tjänster bör tas bort eller ändras.
Den förändring som skett när det gäller möjligheter för lektorer att automatiskt, i kraft av kompetens, anställas som professorer har ännu inte utvärderats. Vi vet emellertid redan att en tillämpning av denna befordringsregel måste åtföljas av betydande ökningar i medelstilldelning då de ökade kostnaderna är avsevärda om man beaktar att en professur ingalunda inskränker sig till enbart lönekostnaden utan också inkluderar kostnader för lokaler, utrustning, service etc som totalt ligger över 1 miljon kronor per tjänst. Något utrymme för ökade kostnader i samband med reformens genomförande finns inte för närvarande.
De två helt dominerande problemen när det gäller tjänsterna vid universitet och högskolor är emellertid den dåliga rörligheten och bristen på kompetenta lärare och forskare. Miljöpartiet föreslår därför införande av visstidsförordnande vid anställningar och betonar vikten av en väl utvecklad forskarutbildning.
Den totala forskningsvolymen har ökat mycket kraftigt i Sverige under de senaste femtio åren, framför allt beroende på en stark expansion av den s.k. kunskapsutnyttjande – tillämpade – forskningen. Inom tunga sektorer av svenskt näringsliv har behovet av egen forskning för produktutveckling ökat dramatiskt. På motsvarande sätt har den offentliga sektorns behov av forskning rörande olika samhällsfunktioner ökat. Den kunskapsgenererande forskningen, grundforskningen inklusive forskarutbildningen, har inte ökat i samma takt. Utvecklingen har på detta sätt lett till att vi idag har en viss underdimensionering av grundforskning och forskarutbildning relativt den tillämpade forskningen, vilken på sikt innebär risker för kvalitetssänkningar inom svensk forskning som helhet.
Den grundforskning som bedrivs vid våra universitet är livsnerven för all vetenskaplig verksamhet i Sverige. Genom att Sverige är ett litet land har vi också ett litet antal forskare vid våra universitet. Dessa forskare utgör en resurs som dels svarar för att svensk grundforskning håller hög internationell standard, dels svarar för att kvaliteten i den tillämpningsforskning som är en förutsättning för produktutveckling och nyskapande inom svenskt näringsliv håller en hög standard. Samma grupp av forskare leder också utbildningen av nya forskare.
Sverige har ett relativt ovanligt system för finansiering av grundforskning och forskarutbildning. Fakultetsanslag till universiteten finansierar huvudsakligen tjänster, t.ex. professorer, forskarassistenter och doktorander i forskarutbildningen samt viss forskningstid för lektorer. De statliga forskningsråden finansierar genom projektanslag den grundforskning som universitetens forskare – professorer, forskarassistenter och vissa lektorer – bedriver. Kostnaderna för doktorandernas vetenskapliga arbete – avhandlingsarbetet – finns inte inbyggda i systemet, med undantag för vissa marginella bidrag via fakulteterna för ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet. Ofta finansieras denna utbildningsforskning indirekt via de anslag som institutionernas professorer har. Resurserna för grundforskning är emellertid otillräckliga för att tillgodose såväl institutionsforskarnas som doktorandernas behov av forskningsmedel. Det är därför glädjande att i samband med införande av den nya organisationen för forskningsfinansiering förstärks forskningen totalt med ca 1,5 miljarder. Huvuddelen av denna förstärkning går till Vetenskapsrådet för stöd till grundforskning inom de tre nya ämnesrådens ansvarsområden.
Miljöpartiet noterar med tillfredsställelse ett tillskott om 140 miljoner kronor per år i årets budget för forskning om biologisk mångfald och ekologisk hållbarhet. Tillskottet fördelas på Vetenskapsrådet och Ämnesrådet för naturvetenskap och teknik avseende grundforskning inom området och FORMAS för direkt behovsinriktad forskning inklusive viss områdesinriktad grundforskning. Ett särskilt anslag går direkt till Artdatabanken (SLU) för en totalinventering av arter i Sverige samt i anslutning till detta särskilda medel till FORMAS för förstärkning av kapaciteten hos de museer som har att förvara typexemplar i anslutning till artinventeringen och göra det insamlade materialet tillgängligt för forskning och allmänhet. Det totala tillskottet innebär en förstärkning av forskningen kring själva kärnan i det politiska arbetet för en ekologiskt långsiktigt hållbar samhällsutveckling. Det berör många olika typer av forskningsinsatser inom ett brett fält och är det första större provet på den nya forskningsorganisationens möjligheter till effektiv samverkan och styrning. Det är därför av speciellt intresse att utvecklingen av denna forskning följs särskilt och utvärderas och redovisas i samband med den regelbundet återkommande forskningspropositionen.
Departement, statliga verk, statliga stiftelser och fonder delar årligen ut forskningsmedel för olika typer av tillämpad forskning som tillsammans med näringslivets forskning mångdubbelt överstiger de resurser som den fria forskningen och forskarutbildningen vid universiteten kommer att förfoga över via Vetenskapsrådet och anslagen till universitetens vetenskapsområden. För att svensk forskning skall kunna hävda sig i den växande internationella konkurrensen behöver emellertid vetenskapsområdena och Vetenskapsrådet i framtiden en ytterligare förstärkning av resurserna. I dag måste många goda ansökningar om forskningsanslag från framstående forskare avslås i brist på medel.
Den av riksdagen i år beslutade nya organisationen för forskningsfinansiering innebär tillsammans med utbildningsministerns vidgade ansvar för forskning inom samtliga departement att riksdag och regering fått instrument att lättare hantera omfördelningar av resurserna. En väl genomförd forskningspolitik bör kunna resultera i en utveckling med god balans mellan grundforskning och tillämpad forskning.
Miljöpartiet stöder tanken på utbyggnad av små och medelstora högskolor i syfte att få en bättre spridning av utbildningsmöjligheterna, främst då grundutbildning och regionalt motiverade yrkesutbildningar. Samverkan med näringsliv och offentliga sektorns övriga verksamheter i regionen bör vara ett viktigt inslag i dessa högskolors verksamhet.
Frågan om utveckling av statligt finansierad forskning vid dessa högskolor är komplicerad. Forskning vid små och medelstora högskolor bör utvecklas med stor eftertanke och omsorg om högskoleforskningens framtid. Initialfasen måste för högskolan få vara en försöksperiod med relativt stor frihet att planera och pröva olika utvecklingsmöjligheter utan att resurser binds upp och hindrar möjligheterna för andra alternativ inom den närmaste framtiden. Ett sådant utvecklingsarbete måste utföras av högskolan själv ofta i samverkan med andra högskolor, universitet, myndigheter och det regionala näringslivet. Vi ser redan exempel på sådan naturligt framväxande högskoleforskning, och det är viktigt att denna utveckling följs och att de institutioner som dokumenterar sådan växtkraft också får ordentligt stöd.
Som stöd för en utveckling av forskning vid små och medelstora högskolor har Miljöpartiet föreslagit inrättande av en särskild fond för utveckling av forskning vid små och medelstora högskolor.
Små och medelstora högskolor har fasta forskningsmedel anslagna direkt i statsbudgeten. För att stimulera särskilda utvecklingsmöjligheter kunde denna finansieringsform med fördel kompletteras med möjligheter att i konkurrens mellan högskolorna söka särskilda forskningsmedel. Miljöpartiet har redan i en tidigare motion föreslagit inrättandet av en utvecklingsfond för små och medelstora högskolor. Fondens syfte skall vara att stimulera utveckling av forskning, i första hand grundforskning, av betydelse för utveckling av högskolans framtida forskning och utbildning. Anslag kan ges för en period om 1 till 3 år. Som exempel på verksamheter som skall prioriteras kan nämnas följande:
Anställning av en forskare – professor eller motsvarande – under begränsad tid för att utveckla ett visst område, biträda vid undervisningen och bedriva forskning inom ett för högskolan intressant område.
Projekt för utveckling av vissa forskningsområden i samverkan med högskolor eller universitet inom eller utom landet.
Internationell utbytesverksamhet, t ex för att möjliggöra ett lärar-forskarutbyte med ett utländskt universitet under en viss tid, som stimulans för högskolans forskning och högre utbildning.
Deltagande i internationella forskningsprojekt av direkt intresse för högskolans långsiktiga utveckling i kompetenshöjande syfte.
Anordnande av internationella konferenser vid högskolan inom områden av speciellt intresse för utveckling av högskolans framtida forskning.
Fonden kunde lämpligen handhas av Vetenskapsrådet.
I anslutning till Vetenskapsrådets övergripande ansvar för svensk forskning får rådet också enligt regeringens förslag ansvar för att tillgodose gränsöverskridande forskning och tvärvetenskaplig forskning. Den samverkan som redan finns mellan råd och mellan ämnesgrupper inom vissa råd skall utvecklas ytterligare. De tre ämnesråden får möjlighet att fokusera på utveckling av grundforskningen inom sina respektive områden. Den nya myndigheten för stöd till produktutveckling inom näringslivet och forskning rörande infrastruktur mm skall samla och samordna en rad olika forsknings- och utvecklingsprojekt inom Näringsdepartementets verksamhetsområden.
Uppbyggnaden av denna nya organisation innebär en förstärkning av grundforskningen och en rationalisering och kvalitetshöjning i den tillämpade forskningen inom dessa områden. Med initiativ från Vetenskapsrådet bör också forskning som nu är splittrad på små och relativt ineffektiva forskargrupper vid spridda institutioner kunna föras samman till kraftfullare enheter med en större internationell slagkraft och med betydligt bättre miljöer för forskarutbildning.
Genom att i framtiden förstärka grundforskningen via Vetenskapsrådet kan också skapas goda möjligheter att genom flexibilitet och konkurrens skapa nya kreativa forskningsmiljöer och avveckla forskning som tappar i kvalitet och utvecklingspotential. Vetenskapsrådet har också ett övergripande ansvar för att vissa forskningsområden prioriteras, bl.a. miljöforskning, och kan därigenom styra utvecklingen så att t ex miljöforskningen beaktas inom ett brett forskningsfält med samverkan mellan de tre ämnesråden.
Stora samordningsvinster kan också erhållas genom rätt utnyttjande av svensk forsknings samverkan med internationell forskning t ex via EU-projekt eller forskningssamverkan direkt med forskningsinstitutioner i andra länder.
En viktig part för samordning av forskningsresurser till gagn för svensk industri och produktion inom areella näringar är de svenska industriforskningsinstituten. Deras plats i forskningsorganisationen skall ses över. Industriforskningsinstituten är en mycket heterogen grupp forskningsinstitut med mycket olika bakgrund, storlek och forskningsstandard. Regeringens arbete att i samverkan med instituten finna goda verksamhetsformer och framtida uppgifter för industriforskningsinstituten i den svenska forskningsorganisationen är viktigt. Ett första steg tas i den proposition som regeringen i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet nu lagt fram för riksdagen, FoU och samverkan i innovationssystemet, 2001/02:2, i vilken en organisatorisk stomme för arbetet presenteras. Ansvaret för utvecklingsarbetet läggs på IRECO och Vinnova, och särskilda medel för dessa verksamheter har anslagits i årets budget. Propositionen innebär i huvudsak att statens ansvar för utvecklingen fastlagts. Det faktiska innehållet i utvecklingen av denna del av svensk forskning är alltså ännu ej behandlat, och det är angeläget att utvecklingen följs och utvärderas och att förslag rörande de forskningspolitiska riktlinjerna återkommer till riksdagen för nya ställningstaganden.
De miljöproblem som det moderna samhället står inför kräver stora forskningsinsatser under de närmaste åren. Satsningarna på forskning inom miljöskydd, miljövänlig produktion och varuhantering samt miljöbetingade hälsorisker är välkomna och viktiga för en god samhällsutveckling.
Innevarande mandatperiod kan noteras en tydlig förstärkning av miljöforskning inte minst genom kraftsamling och inrättande av ett särskilt forskningsråd för miljö, areella näringar och samhällsplanering med Miljödepartementet som huvudansvarigt samt förstärkningar av olika punktinsatser inom miljöforskning och forskning inom ekologiskt jordbruk.
Miljöpartiet vill i detta sammanhang peka på framtida behov av statligt engagemang vad gäller stöd till utveckling av miljöanpassade produkter inom industrin. Genom inrättande av den nya FoU-myndigheten bl a för utvecklingsinsatser för svenskt näringsliv har vi fått en naturlig huvudman för en verksamhet med denna inriktning. Miljöpartiet föreslår att regeringen tillsätter en arbetsgrupp med uppgift att planera för ett institut med inriktning på forskning och utveckling av miljöanpassad teknik och produkter. Ett sådant miljöteknikinstitut kan bildas i samverkan mellan Kungliga tekniska högskolan, Försvarets forskningsinstitut, Statens naturvårdsverk och ett eller flera universitet. Verksamhetens samordning med företagens intressen skall ske genom medverkan av FoU-myndigheten och företag eller branschorganisationer. FoU-myndigheten föreslås få ansvaret för ledning av planeringsarbetet som bör ske i samarbete mellan deltagande parter och Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsplanering. Den organisatoriska strukturen kan med fördel i relevanta delar utformas som VTT i Finland, dvs. med laboratorie- och verkstadsresurser disponibla vid institutet, vilket skulle täcka ett stort behov hos mindre företag som ej själva kan hålla sådana resurser. Möjligheterna till samordning med existerande laboratorier vid KTH eller någon universitetsinstitution skall utnyttjas. Sådan verksamhet i mindre skala har startats på eget initiativ av KTH.
Det miljötekniska institutet kan utöver forskning och utveckling av miljöanpassad teknik också fungera som referensorgan för övriga utvecklingsinstitut och produktutvecklande företag. I kraft av sin kompetens kan institutet ha en rådgivande funktion vid extern produktutveckling så att man på ett tidigt stadium i utvecklingsarbetet kan upptäcka miljömässiga nackdelar med en produkt och välja alternativ som är mer miljöanpassade. Genom att miljöanpassade produkter kommer att ha ett konkurrensförsteg så bör detta vid sidan av de positiva effekterna på miljön också generera konkurrensfördelar för svensk industri.
Verksamheten kan finansieras genom medel från tre parter, nämligen
från staten via enskilt anslag i statsbudgeten direkt till institutet,
från forskningsråd, stiftelser och fonder genom anslag efter ansökan från institutet och
från deltagande företag genom kostnadsersättning till institutet.
Svensk forskning är i förhållande till landets storlek väl representerat i den internationella forskningen inom en rad olika vetenskaper. Denna position är viktig att bevaka och förstärka. Sverige har sedan länge en omfattande samverkan med andra forskargrupper i framför allt europeiska länder och USA men också med länder från samtliga andra världsdelar. Deltagande i EU:s forskningsprojekt har varit framgångsrikt så till vida som svensk forskning fått avsevärda forskningsanslag via EU. Styrningen av det svenska engagemanget i utländska projekt kan bli effektivare, särskilt vad gäller möjligheterna att disponera EU-medel så att de på ett bra sätt kompletterar helheten i svensk forskningspolitik. Vetenskapsrådet har i den nya organisationen ett speciellt uppdrag att bevaka svensk forsknings deltagande i internationella sammanhang, vilket bör kunna ytterligare förstärka kvaliteten i det internationella arbetet.
Sverige är emellertid fortfarande inte ett land dit internationellt framstående forskare söker sig, med undantag för några få speciella vetenskapsgrenar. Inrättande av ett svenskt forskningscentrum med rätt profil skulle kunna placera Sverige tydligare på den internationella kartan.
Miljöpartiet har skisserat på ett sådant förslag med arbetsnamnet The Swedish Nobel Centre for the Advancement of Science. Huvuduppgiften för centret skulle vara att samla vetenskapsmän inom frontforskningen inom områden som är under stark utveckling till kortare och längre symposier för diskussion och uppsummering med tonvikt på analys av den framtida utvecklingen. Ett genomgående tema för arbetet vid centret skulle vara att analysera effekterna av de nya forskningsrönen på möjligheterna till utveckling av ett socialt och ekologiskt långsiktigt hållbart samhälle.
Centret skulle utformas så att det blev ett av världens större, ledande forskningscentrum, med möjlighet att ta emot forskargrupper för symposier men också lämpat för grupper av forskare som under längre arbetsperioder gemensamt penetrerar något för framtidsutvecklingen angeläget problem. Verksamheten skulle knytas till vetenskapsområden där Sverige har egen forskning av hög kvalitet. Ett sådant centrum skulle gagna såväl den nya kunskapens användning för en positiv utveckling av samhället i ett globalt perspektiv som den inhemska forskningen och samhällsutvecklingen och bidra till ett ökat intresse från utländska forskare att arbeta i Sverige.
I Sverige värnar vi om forskningens frihet. Regering och riksdag anslår medel till vetenskapsområden och lämnar till forskarna själva att inom de olika vetenskapsgrenarna bedöma vilka projekt som i kraft av kvalitet och utvecklingspotential skall få anslag. Kravet på balans mellan riksdagens möjlighet att styra medel till olika vetenskapsområden och forskningens frihet är väl tillgodosedda.
EU avsätter en stor del av sina resurser, d v s medlemsländernas avgifter, på forskning. EU bestämmer vilka forskningsområden som skall stödjas, i s k ramprogram, och delar ut anslag enligt ett förfarande som ingalunda uppfyller de krav vi i Sverige har på forskarnas frihet att själva avgöra vilka ämnesområden och vetenskapliga projekt som skall beviljas anslag. Summan som på detta sätt rinner förbi den svenska hanteringen av skattemedel för forskning är mycket stor, i genomsnitt ca 3,5 miljarder per treårsperiod för de senaste ramprogrammen, att jämföra med t ex de 1,7 miljarder som årligen anslås till Vetenskapsrådet av riksdagen. Det finns de som utropar Sverige som ”vinnare i kampen om EU:s forskningsmedel”, då vi hör till de länder som i stort sett får tillbaka forskningspengar i proportion till vår medlemsavgift. I själva verket är det en förlust att en så stor del av skattefinansierad svensk forskning till sitt innehåll styrs av EU. Vid ett närmare skärskådande av EU:s makt över svensk forskningspolitik mörknar dessutom bilden avsevärt.
EU har ett krav på motprestation från den som får ett forskningsanslag. Mottagaren skall själv skjuta till en lika stor summa som anslaget från EU. Det betyder i klartext att EU inom ett ramprogram har makten att bestämma över, inte 3,5 miljarder, utan över 7 miljarder av svenska skattemedel för forskning. Dessutom ställer inte EU upp på att betala mer än en mycket liten del av det påslag för administrativa kostnader som varje universitet skall ta ut från externa forskningsanslag. Dessa utgör drygt 20 procent av anslaget. Därmed beslutar EU om upp emot 8 miljarder av den svenska forskningsbudgeten, dvs. svenska skattemedel som undandras från Sveriges riksdags forskningspolitik och de svenska forskningsrådens handhavande. EU bestämmer alltså över mer forskningsmedel än hela årsanslaget till svensk grundforskning via den svenska statsbudgeten – anslaget till Vetenskapsrådet med ämnesråden för humanistisk-samhällsvetenskaplig, naturvetenskaplig-teknisk och medicinsk forskning.
Till detta kommer även andra åtgärder som gagnar EU:s ekonomi på medlemsländernas bekostnad. EU tar t ex hem mycket stora räntevinster genom att konsekvent betala ut beviljade anslag i efterhand och undgår vissa administrativa kostnader genom att lägga ansvar för information och utvärdering på medlemsländerna.
EU:s metod att ta över stora delar av medlemsländernas forskningspolitik genom att ta makten över forskningsmedlen förstärks ytterligare genom att EU binder upp de mest framstående forskarna. Sverige är ett litet land och har ett litet antal högt kvalificerade forskare. Genom att i första hand anslå medel till denna grupp binder EU upp många av de svenska spetsforskarna för arbete i sina projekt medan de svenska universiteten får betala deras lön, sociala avgifter, etc. Därmed minskar också resurserna i form av tillgång på kvalificerade forskare för den fria forskning som finansieras via de svenska forskningsråden.
Mot denna bakgrund hävdar Miljöpartiet att regeringen i EU bör agera för att EU:s medel anslagna för forskning drastiskt minskar. Helst bör de återgå direkt till medlemsländerna i form av minskade medlemsavgifter. Med tanke på att flera tidigare svenska ”motfinansiärer” från och med i år upphör med sitt EU-engagemang bör man också överväga att minska det svenska deltagandet i EU-projekt för att inte med nuvarande budgetramar tvingas nedprioritera svensk grundforskning. Ett annat sätt att återta en del av kontrollen över forskningspolitiken är att skapa inhemska rutiner för styrning av den EU-finansierade forskningen, t ex genom att samordna forskningsansökningar till EU och forskningsrådens medelsstyrning. Därmed skulle delar av den EU-finansierade forskningen kunna ingå som en del i den svenska forskningspolitiken och forskningsrådens verksamhet. Detta är en angelägen uppgift för Utbildningsdepartementet och forskningsråden i framtiden.
Om EU:s hantering av våra forskningsmedel och vår forskningskompetens skulle medföra högre kvalitet i forskningen eller skulle innebära en värdefull internationell solidaritetshandling skulle man kunna diskutera om inte nackdelarna delvis kunde uppvägas av viktiga fördelar. Situationen är emellertid snarast den motsatta. EU:s hantering av forskningsmedlen är byråkratiskt tillkrånglad med mycket hemlighetsmakeri och tvivelaktiga rutiner och med målet att stärka det överstatliga greppet och öka konkurrenskraften gentemot länder utanför EU. Deltagande i EU:s forskningsverksamhet innebär sannolikt också en risk för att svensk forsknings samverkan med forskare från nationer utanför EU försvåras.
Om Sveriges deltagande i EU:s forskningsverksamhet skulle kunna inskränkas till för medlemsländernas särskilda gemensamma uppgifter och samgående för finansiering av större forskningsenheter, vars storlek överstiger ett enskilt lands kapacitet (t ex CERN), skulle med ett enda drag anslagen till Vetenskapsrådet kunna fördubblas, från 1,7 till 3,4 miljarder kronor per år. Det skulle också innebära en betydande vinst för svensk forskning i stort genom minskade kostnader för administration, ökad vetenskaplig kvalitet och en återgång till en ordning där Sverige självt beslutar om landets forskningspolitik. Miljöpartiet föreslår att regeringen aktivt verkar för en sådan utveckling.
Sveriges försvar har av tradition en mycket omfattande egen forsknings- och utvecklingsverksamhet. Försvaret är den organisation som vid sidan om universiteten har den största vetenskapliga kompetensen. Forskningen täcker stora delar av det vetenskapliga fältet från rent humanistiska och samhällsvetenskapliga områden till tekniska och medicinska. Denna resurs har redan utsatts för nedskärningar i samband med att försvarsbudgeten successivt minskats. Man tappar kompetens inom viktiga områden, och sannolikheten för att denna utveckling fortskrider är stor. En viktig del i anpassning av svenskt försvar till de nya omständigheterna är att successivt ställa om försvarets verksamhet till civil verksamhet. Detta kan ske på olika sätt.
När det gäller forskningsresurser är det av vitalt intresse att en omställning görs inte bara för att det civila samhället därmed får värdefulla förstärkningar utan också för att försvaret skall kunna upprätthålla en kompetens som inte annars skulle vara möjlig under fredstid. Man kan inte lägga forskningskompetens i malpåse. Inte heller är det lätt att snabbt bygga upp sådan kompetens om detta skulle krävas i framtiden. Den breddning av försvarets verksamhet som nu sker på grund av nya, föränderliga hotbilder och en utvidgning av försvarets uppdrag medför dessutom att behovet av forskning inom försvaret ökar. Internationell försvarsforskning har stora spin-off-effekter som vid en omställning av svensk försvarsforskning kan komma den civila forskningen tillgodo. Det är alltså av flera skäl intressant att behålla och utveckla FOI:s forskningsverksamhet samtidigt som verksamheten inriktas så att den gagnar det civila samhället.
FOI täcker många intressanta områden. Självfallet är man väl rustad för olika direkt militära tillämpningsområden, t.ex. stridsledning, operationsanalys och strategiskt och psykologiskt försvar. Där finns också specialavdelningar och forskningsgrupper med inriktning på man–maskin-system, perception och inlärning, kognition, riskanalys, etc, men också tekniskt avancerade projekt kring datorkommunikation, processtyrning och teknisk utrustning.
Frågan hur en omställning och inriktning av försvarsforskningen mot civil verksamhet skall genomföras kräver en särskild utredning, varvid frågan om vilka civila myndigheter och organ som är lämpliga samarbetspartners måste behandlas i särskild ordning.
Miljöpartiet föreslår att verksamhet redan nu inleds i form av tre pilotprojekt inom angelägna områden. Erfarenheterna från dessa kan då också utgöra en grund för planeringen av det fortsatta arbetet. Den övergripande samordningen och ledningen av de föreslagna projekten kan lämpligen förläggas till den nyinrättade FoU-myndigheten.
Avdelningen för sensorteknik vid FOI har en internationellt framskjuten position på sitt område. Bland annat har framtagandet av det som populärt kallas ”elektronisk näsa” uppmärksammats. Denna teknik syftar till att detektera låga koncentrationer av olika gaser i luft. Självfallet vore det av stort intresse att utveckla och använda tekniken inom civila områden, t.ex. för upptäckt och kvantifiering av utsläpp av luftföroreningar eller för larm vid oväntade utsläpp från energiverk eller industri – ett arbete som för övrigt redan påbörjats. Det är inte svårt att finna tillämpningsområden, men självfallet bör en närmare utredning av olika alternativ ske under FOI:s ledning eller medverkan. Fördelen med tillämpningen inom just miljöarbetet är emellertid så uppenbar att ett pilotprojekt bör kunna startas omedelbart i samverkan med t.ex. SNV, några universitetsinstitutioner och representanter för näringslivet. Organisatoriska och ekonomiska betingelser för detta arbete bör kunna utformas genom samverkan mellan FOI och t ex FAS och Vinnova i den nya forskningsorganisationen.
Den ökade automatiseringen och utnyttjande av teknik i allt större sektorer av arbetslivet innebär ökade krav på kunskap om samspelet mellan människan och den maskin som hon hanterar. Det kan gälla operatörer vid kärnkraftverk eller i maskinhallar vid ett pappersbruk med komplicerade arbetsuppgifter eller den enskilda människan framför en dator i kontorsmiljö, kassorna i dagligvaruhandeln etc. Här har FOI bl a inom avdelningen för människa–system-interaktion en kompetens som är unik och som skulle kunna komma samhället till nytta även i avseenden som inte direkt berör försvaret. Det är gott om naturliga samarbetspartners, t.ex. Forskningsrådet för sociala frågor och arbetsliv, FoU-myndigheten, Folkhälsan och något av industriforskningsinstituten. FOI kunde ges i uppdrag att snabbt ta fram ett eller två lämpliga pilotprojekt inom området och då välja områden som är av stort samhälleligt intresse och där naturliga samarbetspartners finns inom den civila sektorn.
Riskanalys är ett av försvarets kompetensområden. Speciellt gäller detta kvantitativa, datorbaserade system för operationsanalys. Denna kompetens skulle med fördel kunna användas för civila riskbedömningar t ex i olika delar av samhällsplaneringen och inom sjukvården. Ett samarbetsprojekt inom detta område skulle sannolikt också gagna försvarets möjligheter att utveckla adekvata modeller för riskbedömningar i linje med den tyngdpunktsförskjutning som skett vad gäller hotbilden, från militära hot till miljöhot.
Miljöpartiet föreslår ett pilotprojekt inom detta område i form av ett samarbete mellan FOI:s avdelning för försvarsanalys och det budgetkontor som inrättats vid riksdagen. En komplettering med experter på riskbedömningar i riksdagens budgetarbete är synnerligen önskvärd. Det skulle främja ett mer långsiktigt perspektiv i statens budget och ge ökat utrymme för konsekvensanalyser av föreslagna åtgärder. Beslut bör tas av riksdagen, och formerna och omfattningen av samarbetet med FOI bör utvecklas av FOI och riksdagen gemensamt.
Miljöpartiet kräver att djurförsök som avser tester av generellt sett onödiga varor som t.ex. kosmetika ska förbjudas. I övrigt skall djurförsök minimeras och ersättas med andra metoder, exempelvis försök med cellodlingar. På sikt bör alla djurförsök som kan innebära plåga för djuren helt avskaffas. Användande av djur för medicinska försök som innebär för djuren störande inskränkningar i deras möjligheter till naturligt beteende skall i väntan på alternativa metoder tillåtas endast för forskning som syftar till att finna botemedel mot sjukdomar som vållar mycket stort lidande för stora grupper av människor eller djur. Kraven på forskningens kvalitet skall vara exceptionellt höga och forskningsprojektets angelägenhetsgrad prövas av en kompetent grupp forskare och allmänrepresentanter med tillgång till internationell expertis. Mycket stor omsorg skall läggas på lämplig miljö i djurstallar så att djuren i görligaste mån får tillfälle att bete sig enligt artens natur. Djurskötare och forskare som arbetar med djuren skall ha god kunskap och erfarenhet av djurens naturliga beteende och vara väl förtrogna med artens språk eller kommunikation – se vidare nästa avsnitt.Vi kräver också att studerande i utbildningar där djurförsök ingår skall erbjudas djurförsöksfria alternativ till det aktuella momentet där så är möjligt och att man snarast möjligt ersätter alla djurförsök i utbildningar med djurförsöksfria alternativ där sådana finns att tillgå.
I vissa vetenskapliga försök med djur utsätts djuren för olika grad av lidande. En särskild försöksdjursetisk nämnd bedömer för varje sådant försök om graden av lidande kan accepteras med hänsyn till försökets betydelse. Felbedömningar kan lätt uppstå, dels genom att nämnden saknar kompetens för säkra förutsägelser om faktiskt lidande, dels genom att oförutsedda komplikationer kan tillträda. Det är också viktigt att nämnderna tillåter djurförsök där försöksdjursfria alternativ finns att tillgå. Detta kräver att nämndens ledamöter hålls väl informerade om vilka försöksdjurfria alternativ som finns.
Då djuren i ett försök utsätts för större lidande än det som nämnden förutsett vid den etiska bedömningen är det enligt gällande lagstiftning svårt att ställa krav från t.ex. ansvarig veterinär på att försöket ändras eller avbryts. Vi föreslår att djurskyddslagen skärps så att ansvarig veterinär eller myndighet får samma juridiska möjligheter att ingripa vid allt lidande som veterinär eller myndighet har vid andra fall av djurplågeri. Vid sådant överskridande av förutsatt lidande skall lidandet jämställas med djurplågeri i lagens mening.
Ett särskilt problem vid bedömningen av djurs lidande under fångenskap eller vid fösöksingrepp är frågan om olika arters olika psykologiska mekanismer, t ex hur utvecklade sådana mekanismer som rädsla, ångest, smärta, längtan och minne är och hur beroende dessa är av djurets möjligheter till ett naturligt beteende. Även om vi ser en ökande kunskap och förståelse inom detta område måste man konstatera att kunskapen inte har nått den stora gruppen av forskare inom medicin som arbetar med djur. Frågan är mycket dåligt representerad i utbildningen. Det är därför viktigt att nämnderna i sin bedömning av tillstånd för djurförsök alltid utgår från försiktighetsprincipen och i de fall man känner sig osäker om djuret på grund av sin konstitution är kapabelt till lidande i den aktuella situationen alltid utgår från att djuret har kapaciteten. I detta perspektiv kan man också hävda att vissa s k högre djur har en kapacitet i detta avseende som är så utvecklad att de ej bör utsättas för de betingelser som råder vid medicinsk forskning och tillhörande djurhållning. Miljöpartiet har i detta perspektiv tagit principiell ställning mot användande av sådana djurförsök med apor. Miljöpartiet föreslår att en utredning tillsätts för att undersöka möjligheten att kräva totalförbud mot användandet av apor och eventuella andra arter i försöksdjursverksamhet.
De djurförsöksetiska nämnderna vid universiteten granskar alla ansökningar om djurförsök för tillståndsgivning. Vi föreslår att anvisningarna för dessa nämnders arbetsrutiner ändras och specificeras så att de som deltagit vid godkännande av ett djurförsök också skall närvara vid minst ett av försökstillfällena. Det skall dessutom vara obligatoriskt för dessa gruppledamöter att vid något tillfälle besöka djuren mellan försöken för att själva se hur djuren har det. Vidare skall de ha varit närvarande vid avlivning av försöksdjur. Om djuren ej avlivas omedelbart efter försökets avslutande skall de besöka djuren även efter försökets avslutande. Denna utökning av nämndens åligganden ger ledamöterna ökade kunskaper och erfarenheter av den verklighet som deras bedömningar avser. Däremot skall inte besöken ha några tillsynsfunktioner. Tillsynsansvaret skall oförändrat ligga på ansvarig myndighet och verkställas av myndighetens tjänsteman – veterinär.
Det är viktigt att alla ledamöter i en föröksdjursetisk nämnd har goda kunskaper om berörda djurarters naturliga levnadssätt, speciella behov och beteende. Universitet med en försöksdjursetisk nämnd bör ansvara för att relevant utbildning ges till ledamöterna. För finansiering av denna utbildning skall medel avsättas från de anslag som bekostar forskningsprojekten. Vidare skall all personal som handhar djuren, inklusive forskare, ha god kunskap om den aktuella artens naturliga beteenden och livsbetingelser, ha observerat arten i deras naturliga biotop samt vara förtrogen med artens språk eller sätt att kommunicera. Om studerande i en utbildning skall göra försök med djur skall motsvarande kunskaper om djuren samt försöksdjuretiska frågor krävas även av de studerande innan de får tillfälle att handskas med djuren.
Forskning genererar kontinuerligt ny kunskap. I takt med att den nya kunskapen sprids påverkas människors attityder och uppfattningar om olika förhållanden i samhället. Normalt tar det mycket lång tid från det att kunskapen genereras inom en vetenskap tills den blivit allmänt känd och accepterad i samhället.
Ibland går utvecklingen inom en vetenskap mycket snabbt och nya praktiska tillämpningar kan snabbt genereras. I många fall kan dylika innovationer ha såväl tekniska som sociala, ekologiska och etiska konsekvenser och vara av central betydelse för samhället. Forskare specialiserade inom enskilda kunskapsområden kan ofta ha svårt att bedöma vilka olika tillämpningar, och därmed sammanhängande konsekvenser, en ny kunskap kan eller bör få. Tillämpningarna har ofta effekter som ligger långt utanför upphovsmännens kompetensområde och kan dessutom innebära krav på etiska ställningstaganden. Det är därför viktigt att i vissa fall aktivt påskynda spridningen av ny kunskap i samhället. En bred information och diskussion är viktig för att kunskapen och dess tillämpningar skall kunna rätt bedömas ur olika perspektiv. Information till allmänheten är en förutsättning för att demokratin skall fungera. Med eftersläpningar i informationen föreligger risk för att vetenskapliga landvinningar omsätts i för samhället genomgripande tillämpningar över huvudet på medborgarna och kan leda till en utveckling som medborgarna ej önskar.
Miljöpartiet föreslår att Vetenskapsrådet tillsammans med Forskningsforum får i uppdrag att inventera vilka forskningsrön som kan förväntas ha stora samhällskonsekvenser samt att organisera och genomföra uppdraget att med olika metoder informera allmänheten och stimulera diskussioner enligt de riktlinjer som angivits i motionen. Det är därvid viktigt att informationen om ett visst kunskapsområde kompletteras med andra discipliners bedömningar av den aktuella utvecklingen.
Ett aktuellt exempel på ett forskningsområde som bör få detta aktiva stöd vid informationsspridningen till allmänheten är forskningen kring gener och dess tillämpningar inom genteknik och bioteknik.
Kunskapsutvecklingen inom genforskning och genteknik har varit stark och berör själva grundvalen för samhällets existens; villkoren för utveckling av liv på jorden. Forskningen inom detta område kan därför ha konsekvenser som är fundamentala och livsavgörande i vidaste bemärkelse. Dess användning måste ställas i relation till hur den naturliga selektionen hittills fungerat under evolutionen och vilka avvikelser från det naturliga urvalet den nya teknikens användning innebär samt vilka risker olika tillämpningar kan föra med sig i detta och andra perspektiv. Ökade kunskaper om ärftliga egenskaper för också med sig sociala konsekvenser med etiska ställningstaganden för både den enskilde och samhället.
Ett brett informationsprojekt kring genetik, genteknik och bioteknik och dess möjliga tillämpningar vore ett utmärkt pilotprojekt. Erfarenheterna från Bioteknikkommitténs arbete kan utgöra en bra grund för ett större projekt inom området. Vetenskapsrådet tillsammans med Forskningsforum bör vara väl skickat att genomföra ett sådant projekt.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Lotta Nilsson-Hedström (mp) |
|
|
Matz Hammarström (mp) |
Gunnar Goude (mp) |
|
Kia Andreasson (mp) |
Barbro Feltzing (mp) |
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
Mikael Johansson (mp) |
|
Per Lager (mp) |
Ewa Larsson (mp) |
|
Gudrun Lindvall (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Marianne Samuelsson (mp) |
|
Birger Schlaug (mp) |
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
Lars Ångström (mp) |