Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utveckling av högre utbildning och forskning.
Forskning och utbildning är universitetens och högskolornas huvuduppgift. Utbildningen skall tillgodose fyra olika behov som vart och ett ställer speciella krav på tyngdpunkten i undervisningen. Det gäller behovet av:
Bildning. Det moderna samhället ställer ökade krav på den allmänna bildningsnivån. Många arbeten i samhället kräver god allmänbildning inom vissa för arbetet centrala kunskapsområden. Dessutom blir utrymmet för en ökad livskvalitet i form av tillgång till studier och kunskap tillgängligt för allt fler människor. En god allmänbildning är också en viktig förutsättning för en fungerande demokrati i ett samhälle där de nya kunskaperna och upptäckterna kraftigt påverkar samhällets utveckling.
Yrkesutbildning. Universitet och högskolor svarar för huvuddelen av den kvalificerade yrkesutbildningen. Efterfrågan på högutbildad arbetskraft inom olika yrken ökar starkt såväl inom näringslivet som inom den offentliga sektorn.
Fortbildning. Ny kunskap genereras i allt snabbare takt och människor inom såväl näringsliv som samhället i övrigt har ett behov av att återkomma till universitet och högskolor för att uppdatera sina kunskaper och ta del av nya metoder och kunskaper. Fortbildning ingår också som en viktig del i det livslånga lärande som utgör en tillgång för allt fler människor. Den har ett värde i sig som en faktor i ökad livskvalitet. En annan viktig aspekt på det livslånga lärandet är att människor behöver god kunskap och information för att kunna deltaga fullt ut i den demokratiska processen.
Forskarutbildning. Utbildningen av forskare inom olika ämnesområden är en av universitetens och vissa högskolors huvuduppgifter. Forskarutbildningen är naturligtvis också en yrkesutbildning men leder till många arbetsuppgifter i samhället utöver ren forskningsverksamhet. Behovet av forskare i universitetens egen grundforskning är stort liksom behovet av forskare inom näringsliv och den offentliga sektorn. Forskarutbildad personal behövs också inom företag och myndigheter för andra arbetsuppgifter som t ex sakkunniga, utredare och lärare. Det råder stor brist på forskarutbildade inom många sektorer.
Målet är att högre utbildning skall vara öppen för alla människor. Riksdag och regering har satt det kortsiktiga målet att inom fem år skall hälften av alla 25-åringar ha påbörjat högre studier. Den sociala snedrekryteringen skall arbetas bort och de ekonomiska hindren i görligaste mån undanröjas.
Kvaliteten på undervisningen skall vara hög med internationellt hög nivå i specialkunskaperna. Därtill kommer samhällsutvecklingens ökade krav på förståelse för ämneskunskapens plats i ett bredare perspektiv. Så skall t ex kunskap om de ekologiska grundvillkoren för livsbetingelserna på jorden ingå i all utbildning liksom kännedom om de kunskapsteoretiska randvillkoren för kunskapen, dess begränsningar och tidsberoende och den historiska bakgrunden till människans ställning och framtidsperspektiv i det globaliserade samhället.
Universitet och högskolor har ett ansvar för såväl grundforskning som tillämpad forskning. Grundforskningen är deras huvuduppgift och här har staten det fulla ansvaret för finansieringen. Den fria nyfikenhetsforskningen kan endast garanteras genom att staten tar ansvaret för dess finansiering. En grundforskning av hög kvalitet är viktig av flera skäl. Egen kunskapsgenerering av kunskap av intresse för landet är i sig betydelsefull för bl a den tillämpade forskningens utveckling inom näringsliv och den offentliga sektorn. Svensk grundforskning öppnar också dörren till all den nya kunskap som växer fram inom den internationella forskningen. Dessutom är det inom ramen för grundforskningen vid universitet och högskolor som utbildningen av forskare sker. Grundforskningen utgör därmed basen för tillämpad forskning också vad gäller forskarrekryteringen.
Villkoren för svensk grundforskning skall vara generösa och verksamheten vara öppen men med hårda kvalitetskrav och flexibilitet i organisationen. Den nya organisationen för forskningsfinansiering är ett steg i rätt riktning. Den återspeglar det övergripande kravet på statligt ansvar för grundforskning genom att grundforskningen samlas under ett råd, Vetenskapsrådet. Den innebär också en rationalisering av den tillämpade forskningen och en kraftsamling kring det övergripande målet om en utveckling mot ett socialt och ekologiskt långsiktigt hållbart samhälle genom koncentrationen av den områdesinriktade forskningen till två forskningsråd, ett för Sociala frågor och arbetsliv (FAS) och ett för Miljö, areella näringar och samhällsplanering (FORMAS). Planeringen av denna nya organisation har skett i nära samverkan med Miljöpartiet och innebär att många av de krav vi framfört i tidigare motioner uppfyllts. Riksdagen har ett instrument för forskningsfinansiering som är överskådligt och enkelt. Riksdagen kan överblicka och styra forskningsfinansieringen samt balansera medel mellan grundforskning och tillämpad forskning. Den tillämpade forskningen har samlats inom två fundamentala tillämpningsområden. Styrelserna för forskningsråden har en majoritet av forskare, vilket bör vara en garanti för den vetenskapliga kvaliteten för forskningens utveckling. Den tillämpade forskningens samhällsrelevans bevakas genom en stark representation av samhällsrepresentanter, särskilt stark i FAS och FORMAS.
Genom beslut i årets budget om en stor satsning på forskning om biologisk mångfald och långsiktig ekologisk hållbarhet har också uppnåtts en relativt god balans mellan de tre forskningsmyndigheternas resurser vad gäller såväl omfattning som inriktning.
Universitet och högskolor skall samverka med det omgivande samhället, den s k tredje uppgiften, vid sidan om utbildning och forskning. Detta arbete sker naturligtvis på initiativ av den enskilda högskolan såväl som från företag och myndigheter och får olika utformning beroende på näringslivets och den offentliga sektorns profil i regionen. Här kommer också den nya FoU-myndigheten för produktutveckling, utveckling av kommunikationssystem m m att kunna bli en viktig utvecklingsfaktor.
Universitet och högskolor har också ett ansvar för att information om forskning och forskningsresultat ges till allmänheten. Vetenskapsrådet och ett särskilt organ för information och diskussion av utvecklingen av svensk forskning, Forskningsforum, har ett övergripande ansvar för dessa frågor.
En förutsättning för att den nya organisationen skall bli framgångsrik är att forskningens frihet värnas, att nödvändiga resursförstärkningar fortsätter i planerad takt och att forskningen stöds brett och långsiktigt inom de tre ämnesrådens ansvarsområden (humaniora och samhällsvetenskap, teknik och naturvetenskap samt medicin). En koncentration på endast någon av sektorerna skulle innebära att tillgången på kunskap kantrar och att de breda perspektiv som behövs för en långsiktigt hållbar samhällsutveckling suddas ut. Bredd och flexibilitet håller vägen öppen mot långsiktiga mål. En mångvetenskaplig belysning av sociala frågor och miljöfrågor måste prioriteras för att strävan mot ett socialt och ekologiskt långsiktigt hållbart samhälle skall nå framgång.
Såväl grundutbildning som forskarutbildning och forskning vid universitet och högskolor har genomgått mycket stora förändringar under 1990-talet. Antalet studerande har ökat och verksamheterna expanderat bl a genom utvecklingen av flera små och medelstora högskolor. Universitet och högskolor har fått kraftfullare ledningsorgan och väsentligt ökad beslutsrätt i en rad frågor. Möjligheterna för studentinflytande har genom ett nyligen taget riksdagsbeslut stärkts avsevärt.
De politiska målsättningarna med utbyggnaden har tidigare dominerats av två problem; den höga arbetslösheten och bristen på högkvalificerad arbetskraft inom näringslivet. Stora ekonomiska insatser har gjorts för att öka antalet utbildningsplatser i grundutbildningen och för att utveckla den tillämpade forskningen (inte minst genom inrättande av löntagarfondsstiftelserna och delfinansiering av olika EU-projekt).
Den tidigare förda utbildnings- och forskningspolitiken har lett till flera problem. Underdimensioneringen av svensk grundforskning, sedd i relation till den tillämpade forskningen, har ökat. Den successiva ökningen av antalet studerande, med mer heterogena och delvis nya studentkategorier, har inneburit att en revolution av grundutbildningen har smugit sig på universitet och högskolor utan att dessa hunnit ställa om till den nya situationen. Det råder brist på utbildade lärare, de gamla undervisningsformerna är inte lämpliga för de nya arbetsuppgifterna, antagningssystemets ramar har sprängts, administrationen av studiemedel till de studerande har haft svårigheter att ge god service till de stora studerandegrupperna, etc. Den stora satsningen i form av 68.000 nya utbildningsplatser inom en femårsperiod borde under normala omständigheter ha förberetts bättre. Den snabba utbyggnaden var emellertid en lämplig och brådskande åtgärd i tider av hög arbetslöshet. De uppkomna bristerna kan rättas till efterhand. Nu genomförda satsningar på forskarutbildning och lärarutbildning är steg i rätt riktning och skall som planerat följas upp med ytterligare förstärkning av forskarutbildning och ett omfattande inre arbete vid universitet och högskolor för rationalisering av verksamheterna och anpassning av undervisningsmetoder till de nya studerandegrupperna. Det behövs också framöver ytterligare förstärkning av grundforskningen innan en lämplig balans mellan grundforskning och tillämpad forskning nås.
Den stela tjänsteorganisationen vid högskolorna bidrar till tröghet i systemet med bland annat låg rörlighet på lärar- och forskartjänster. Att utan lämpliga förberedelser kraftigt bygga ut antalet grundutbildningsplatser och därmed språngartat öka antalet lärare innebär en risk för upprepning av 1960-talets misstag; att genomföra en snabb expansion utan tillgång på kompetent personal och lämpliga undervisningsformer och sedan permanenta systemet. Om inte universitet och högskolor än en gång skall låsas upp och tappa utvecklingspotential så måste rörligheten i systemet öka. Om dagens problem är brist på kompetenta lärare så är morgondagens problem just bristen på rörlighet.
Vad gäller innehållet i utbildningarna har regering och riksdag tidigare betonat näringslivets behov av arbetskraft. Satsningarna på teknisk och naturvetenskaplig utbildning och forskning, medicin, bioteknik och IT är stora med en rad aktiva stimulansåtgärder. Det finns skäl att inför framtiden bredda analysen av behovet av utbildningar och viktiga forskningsfält. En omställning mot en ekologiskt och socialt långsiktigt hållbar samhällsutveckling ställer stora krav på såväl undervisningens innehåll som forskningsinriktningar. Här bör t ex frågor om miljökunskap och kunskap om grundläggande biologiska livsbetingelser, internationell förankring av ämneskunskaper, vetenskapsteoretiska förutsättningar för mänskligt vetande och handlande och behovet av tvärvetenskapliga (mångvetenskapliga) utbildningar behandlas än mer ingående och leda till förslag och åtgärder.
Vad som behövs för att kvalitetskraven skall kunna uppfyllas är, utöver ekonomisk förstärkning när statens ekonomi så tillåter, organisatoriska förändringar i universitetens och högskolornas verksamhet, fler kompetenta lärare och forskare, ökad rörlighet och en god balansering av medel mellan tillämpad forskning och grundforskning och forskarutbildning samt en ur samhällets synpunkt bättre styrning av medlen från forskningsstiftelserna (de s k löntagarfondsstiftelserna) och EU.
Situationen för grundutbildningen vid universitet och högskolor liknar i viss mån den situation som gymnasieskolan befann sig i inför genomförandet av gymnasiereformen för några år sedan. Erfarenheterna från det reformarbetet kan vara till nytta speciellt med tanke på behovet av förändringar av undervisningsmetodiken och den pedagogiska ledningen. En utökad kunskap om och samverkan med gymnasieskolan är även av andra skäl en viktig del i utvecklingsarbetet inom grundutbildningen vid universitet och högskolor. Den proposition, Den öppna högskolan, som regeringen i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet nyligen lämnat till riksdagen innebär ett stort steg i rätt riktning vad avser studenternas arbetssituation och pedagogisk förnyelse inom högskolan.
Bland de initiativ som tagits för att stärka forskarutbildningen finns ett förslag som regeringen i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet lagt fram till riksdagen om införande av 16 nya forskarskolor. Dessa forskarskolor är en samarbetsform där ett universitet och flera högskolor gemensamt formar och driver en forskarutbildning i ett visst ämne eller ämnesområde. Detta kan, rätt skött, innebära ett uppsving för framför allt de små och medelstora högskolorna både vad gäller deltagande i forskarutbildning och vad gäller rekryteringen av nya lärare och forskare. För de studerande innebär forskarskolan en möjlighet till kontakt med fler forskargrupper och en rikare forskningsmiljö. Miljöpartiet ser forskarskolorna som ett bra första steg och föreslår att forskarskolorna med tiden internationaliseras så att även utländska universitet kan deltaga och samverka. Detta skulle stärka banden mellan svenska forskningsgrupper och motsvarande grupper vid utländska universitet och för studenterna innebära den stimulerande erfarenhet som det ger att få arbeta en tid i en forskargrupp vid ett universitet i ett annat land.
Detta behov av ökad internationalisering gäller svensk forskarutbildning som helhet och åtminstone vissa delar av grundutbildningen. Forskares verksamhetsfält är idag i hög grad internationellt. Det vore därför en fördel om studenten redan under forskarutbildningen fick erfarenhet av arbete också i en forskargrupp vid ett utländskt universitet. Miljöpartiet ser en sådan breddning av erfarenheten som önskvärd och föreslår att möjligheterna att införa ett obligatoriskt erbjudande till varje doktorand att förlägga minst en termin av forskarutbildningen till en institution vid utländskt universitet utreds närmare. Den påbörjade utvecklingen av möjligheter för studerande inom grundutbildningen att genom t ex utbytesprogram kunna förlägga delar av sin utbildning vid utländska universitet bör stumuleras ytterligare. Ett viktigt bidrag till en internationalisering av grundutbildningen utgör också de utländska studenter som studerar vid svenska universitet och högskolor. Miljöpartiet föreslår att åtgärder vidtas som ytterligare underlättar för studenter från andra länder att studera vid svenska högskolor och att man därvid särskilt uppmärksammar de problem som försvårar för studenter från utvecklingsländer att finansiera sitt uppehälle under studietiden i Sverige. Vad gäller rörligheten för studerande inom EU så finns redan goda förutsättningar men även för denna grupp finns vissa onödiga hinder för ett smidigt byte av studieort över landsgränserna. Ett sådant exempel är det kvarliggande uppehållstillståndskravet för studerande från EU-länder såsom stadgas i utlänningslagen och utlänningsförordningen. Detta krav är otidsenligt och Miljöpartiet föreslår att det avskaffas.
Det är viktigt att universitet och högskolor i takt med den snabba vetenskapliga utvecklingen och förändringarna i den högre utbildningen också kan anpassa sin verksamhet efter nya förhållanden. Det handlar om att skapa möjligheter att stödja sådant som är utvecklingsbart, öppna för nya initiativ lika väl som att avveckla sådant som är otidsenligt eller sviktar i kvalitet och har låg utvecklingspotential. Universitet och högskolor har tidigare haft relativt svaga ledningsorganisationer och små möjligheter att utvecklas genom andra sätt än ren expansion. Genom de nya formerna för ledning vid universitet och högskolor har lärosätenas styrelser blivit betydligt kraftfullare. Likaså har rektors relation till styrelsen förtydligats och åtgärder vidtagits som ger universitet och högskolor skarpare verktyg både för beslutsfattande och verkställande. En av regeringen tillsatt utredning har i sitt betänkande påpekat att den förväntade effektivitetshöjningen i styrningen av framför allt forskning och forskarutbildning på många håll har uteblivit. Orsakerna till detta kan bero av en mängd olika faktorer. Uppgiften att leda arbetet vid t ex ett universitet ställer mycket stora krav på kunskap om de fasta organisationer som sedan lång tid härskar inom den akademiska världen och den tröghet som dessa har när det gäller rationalisering och förändringar. Det är lätt hänt att ordförande och styrelseledamöter inte med kraft har kunnat fullfölja uppdraget och ge tydliga direktiv med rimliga handlingsmöjligheter för ledningen för den direkta verksamheten (rektorsämbetet). Det finns således redan nu skäl att påtala behovet av att verkställigheten sker enligt intentionerna bakom införandet av den nya ledningsorganisationen och överväga om eventuella förändringar skall göras i styrelsernas sammansättning och uppdrag.
Riksdagen har nyligen beslutat att kraftigt öka studentinflytandet på verksamhetsplaneringen vid universitet och högskolor. Ett aktivt deltagande och egna initiativ från studenter är sannolikt en av de viktigaste förutsättningarna för en bra utveckling av den högre utbildningen och forskningen. Det handlar då inte bara om en bredare studentrepresentation i styrelser och beredande organ utan om att aktivt stödja studenternas egna initiativ och möjligheter att själva, med hjälp från lärare och forskare, ändra och utforma kurser,välja undervisningsformer och kurslitteratur, etc. I regeringens förslag betonades också att universitet och högskolor aktivt skall verka för att ett sådant studentinflytande verkligen kommer till stånd. Förslaget har utarbetats av regeringen i nära samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet och tillgodoser en lång rad krav som tidigare framförts i Miljöpartiets motioner. Det bör emellertid uppmärksammas att denna typ av beslut om åtgärder kräver en aktiv informationsinsats för att verksamheterna verkligen skall förändras i önskad riktning. Detta förutsätter speciella informationsinsatser och en ordentlig uppföljning av framförallt Högskoleverket.
Flera universitet har redan ökat möjligheterna för studenter att själva aktivt utforma undervisningen. Ett bra exempel är Centrum för Miljö- och Utvecklingsstudier (CEMUS) vid Uppsala universitet och SLU där planering av kurser, val av litteratur och lärare leds av studenterna själva. CEMUS har utvecklats till en viktig del av grundutbildningen.
Det goda föregångsexemplet CEMUS aktualiserar också ett problem som bör beaktas i takt med att dylika studentinitierade verksamheter växer fram. Även studentinitiativ löper risk att stagnera och gradvis inlemmas i ett stelnande system. Studenterna inom CEMUS har särskilt uppmärksammat detta problem och har vidtagit flera åtgärder för att behålla en hög aktivitet och förnyelsepotential. Man har t ex utvecklat egna, rullande utvärderingsmetoder direkt kopplade till förändringar i planeringen, man har tydliga regler för successiv förnyelse av ledningen och man har påbörjat arbetet med att förstärka undervisningens forskningsanknytning ytterligare genom planering av egna forskningsprojekt med en inriktning som aktiverar undervisningen och på sikt kan utvecklas till en kärna för egen forskning och forskarutbildning kring för kurserna centrala frågor.
I samband med de kontakter som bör tas med styrelserna för universitet och högskolor med anledning av den nyligen genomförda utredningen av den nya ledningsorganisationen vore det lämpligt att också aktualisera frågan om initiativ för att stimulera studentaktivitet både vad gäller nya studentinitiativ och utveckling av redan pågående studentinitierade verksamheter.
Grundutbildningen har tidigare omstrukturerats med i vissa avseenden goda resultat. Ett myller av linjer har reducerats till en enklare struktur. Bristande överskådlighet är dock fortfarande ett problem liksom svårigheter för tvärvetenskapliga utbildningar över fakultetsgränserna och skilda vetenskapsområden.
I och med att antalet studerande har ökat och kommer att öka ännu mer, så ökar behoven av en anpassning av undervisningen till de nya betingelserna med stora heterogena grupper och nya studerandekategorier. Kraven på lärarnas undervisningsskicklighet ökar och själva undervisningsmetoderna måste anpassas till de enskilda elevernas olika grundförutsättningar.
Det är nu dags att även högskollärarna får en professionalitet inom undervisningsområdet. Regeringen har i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet utarbetat ett förslag om en ny lärarutbildning för skolan som tagits av riksdagen och träder i kraft redan innevarande hösttermin. Denna skall ledas av en nämnd (motsvarande fakultetsnämnd) för lärande vid varje högskola och universitet med egen lärarutbildning. Av förslaget framgår också att synen på läraruppdraget vidgas och inte bara omfattar lärarutbildning för förskola, grundskola och gymnasium. Nämnden kommer i framtiden att få ett bredare verksamhetsfält med forskning, utbildning och praktik inom en rad olika arbetsområden som karakteriseras som lärande. Ett naturligt första steg för en sådan breddning vore inrättande av en lärarutbildning avsedd för blivande lärare inom grundutbildningen inom universitet och högskolor. Regeringen har i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet redan nu föreslagit ökade krav på pedagogisk utbildning av högskollärare i propositionen ” Den öppna högskolan”. Det är ett steg i rätt riktning och bör följas av planeringen av en bredare vuxenpedagogisk utbildning för att fylla den lucka i utbildningen av lärare för vuxna utanför universitet och högskolor som finns i dagens utbildningssystem, t ex utbildning av folkhögskollärare, lärare vid komvux och lärare inom kommande KY-utbildningar. Miljöpartiet ser också fram emot en utökning av den mer fördjupade högskollärarutbildning som vi tidigare föreslagit och förutsätter att den nya nämnden för lärande vid högskolorna som leder den nya lärarutbildningen också är den naturliga huvudmannen för en kommande högskollärarutbildning.
Många yrkesutbildningar är förlagda till universitet och högskolor med motiveringen att utbildningen skall vara forskningsanknuten. För flertalet utbildningar är forskningsanknytningen en klar fördel och borgar för god kvalitet och dessutom att utbildningen har goda möjligheter att följa den inom många områden snabba kunskapsutvecklingen. Det är emellertid långt ifrån självklart att detta har gagnat alla yrkesutbildningar. Det kan i vissa fall vara så att knytningen till en bransch, kommunal myndighet eller företag kan vara av speciell betydelse och motivera en starkare knytning till aktörer utanför universitetet. I detta perspektiv är försöket med kvalificerad yrkesutbildning, KY-utbildningar, av speciellt intresse. Försöket har utvärderats och överlag bedömts som lyckat. Dessa utbildningar har genom sin verklighetsanknytning och behovsinriktning inneburit att utbildningarna väl anpassats till sitt syfte med goda anställningsmöjligheter för dem som slutfört utbildningen. Utbildningarna är också en flexibel mellanform av yrkesutbildning som ger utbildning inom ett område där det finns ett akut rekryteringsbehov utan att utbildningen permanentas med investeringar i byggnader och utrustning som långsiktigt kanske inte är motiverade.
Behovet av en eftergymnasial yrkesutbildning vid sidan om dem som för närvarande handhas av universitet och högskolor är stort. Regeringen har i samarbete med bland annat Miljöpartiet utformat ett förslag till permanentning av KY-utbildningen, vilket också har tagits av riksdagen. Det är intressant att konstatera att denna KY-utbildning i många avseenden sammanfaller med Miljöpartiets sedan länge framförda krav på en eftergymnasial lärlingsutbildning. Ett av hindren för ett genomförande av denna lärlingsutbildning har varit att finna finansieringsformer som kunde accepteras av arbetsmarknadens parter. Den form för ledning och finansiering som KY-utbildningen fastlagt innebär en lösning på det problemet genom att dess ledning och finansiering välkomnas av såväl arbetsgivare som fackliga organisationer. Denna form för samverkan mellan utbildning och näringsliv, motsvarande högskolans tredje uppgift, bör kunna vara stilbildande för stora delar av den utveckling av samverkan mellan utbildning och det omgivande samhället som kommer att vara en viktig del av utbildningspolitiken i den närmaste framtiden.
De nya formerna för studiestöd som riksdagen beslutat om bör kunna ge stora fördelar jämfört med de gamla. De leder inte till en orimlig skuldsättning och amorteringsplanerna borde innebära en bättre fördelning av kostnaderna över tiden. Miljöpartiet har deltagit i förslagets utformning. Höjningen av fribeloppet är exempel på en viktig förbättring som Miljöpartiet krävt redan i utredningen om det nya studiemedelssystemet (i reservation). Vår vision om införande av studielön är i dagsläget ej möjlig att genomföra av ekonomiska skäl. En fördel med införande av studielön skulle vara att studenter därmed kan jämställas med anställda och bli fullt delaktiga i socialförsäkringssystemet. Problemet med att studenter delvis hamnar utanför det sociala välfärdssystemet bör tas upp till närmare utredning (se nedan under Studiesociala frågor).
Miljöpartiet noterar med tillfredsställelse att vårt tidigare förslag om att universitet och högskolor åläggs att teckna personskadeförsäkring för sina studenter nu har beslutats av riksdagen. Studenterna står emellertid fortfarande utanför flera av de sociala försäkringar som gäller t ex anställda. Den studiesociala frågan har inte fått en samlad behandling. Frågan är omfattande och berör studenternas tillgång till det sociala försäkringssystemet i dess helhet; socialbidrag, bostadsbidrag, a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, etc. Behovet av ekonomisk och social trygghet ser också mycket olika ut för olika studerande. Studenternas studiesociala rättigheter bör utredas. Detta blir speciellt angeläget genom att den påbörjade utvecklingen av det livslånga lärandet kommer att leda till studentgrupper som i framtiden har en mycket stor variation i ålder, familjesituation, etc.
I arbetet på en helhetslösning av den studiesociala frågan måste därför de olika kategoriernas mycket olika behov speciellt uppmärksammas. Detta är viktigt bl a för att skapa möjligheter för t ex de studerande som kommer från Kunskapslyftets gymnasiestudier att få en bra fortsättning på sin påbörjade utbildning.
Möjligheter att fritt välja ämneskombinationer vid högskolestudier måste förbättras. Kurserna bör utformas så att det i större utsträckning än vad som nu är fallet går att kombinera ämnen från olika fakulteter och vetenskapsområden, t.ex. tekniska ämnen med biologi och psykologi, kunskapsteori med medicin o s v. Universiteten bör öka samordningen i kursplaneringen och förbättra informationen till studenterna om olika möjligheter till ämneskombinationer. Universiteten bör också eftersträva en tydligare profilering så att landets resurser samlas till kraftfulla enheter. Kurser inom specialområden bör vara öppna för studerande från andra universitet och högskolor och en ökad rörlighet hos studenter är viktig. I detta sammanhang bör frågan om hur man på ett bra sätt kan underlätta studenters möjligheter att till en ringa kostnad resa mellan de högskolor som ger de aktuella kurserna särskilt uppmärksammas.
Den nuvarande proceduren för antagning av studerande till högre utbildning har fortfarande brister. Högskolornas institutioner har att hantera stora mängder anmälningar vid terminsstarten och den slutliga antagningen försenas ofta upp till flera veckor. För att reducera en onödig administrativ börda för institutionerna och eliminera de genom förseningarna uppkomna studiehindren måste rutinerna för antagning bli ännu effektivare.
Miljöpartiet har tidigare anmärkt på brister i underlaget för fördelning av antalet grundutbildningsplatser till högskolor och universitet. Redovisningen av underlaget är nu betydligt mer omfattande men kan förbättras ytterligare. Beräkningsgrunderna för ersättningsbeloppen för olika ämnesområden är svårhanterliga. Många ämnen i grundutbildningen ändrar karaktär, t ex på grund av förskjutningar i ämnets laborativa karaktär eller förändringar i den utåtriktade förankringen och metodförändringar på grund av ändringar i studerandegrupperna. Det behövs en rullande översyn av schablonerna för ersättning till olika ämnesområden med tydliga kriterier för beräkningen redovisade.
Samhället kommer framgent att ytterligare öka efterfrågan av personer som förutom traditionella yrkeskunskaper inom t ex teknik och ekonomi också har gedigna baskunskaper i ekologi och biologi. Människor som har kunskap inom gränsområdet mellan biologi, ekologi, ekonomi och teknik behövs i arbetet att anpassa byggnation, energiproduktion, varuproduktion, livsmedelsproduktion, dricksvattenhantering, återvinning, sophantering, avloppsrening, osv. till moderna krav. Dessa vidgade yrkeskunskaper behövs för att miljövänligare alternativ skall kunna ersätta otidsenliga lösningar.
Utbildningar med miljökunskap som bas har redan införts i mindre skala och då ofta i speciella syften, t.ex. utbildning av miljöskyddsinspektörer och omvärldsanalytiker. Det framtida behovet av miljökunnig personal inom samhällets olika sektorer är stort. Flera lärosäten har på eget initiativ startat miljörelaterade utbildningar. Frågan har uppmärksammats av studenterna själva och det finns en organisation för införande av miljökunskap i all undervisning. Denna organisation, Svenska Ekodemiker, har representation vid landets samtliga universitet och högskolor. Vi föreslår att en utredning tillsätts för att utvärdera existerande utbildningar på området samt med ledning av denna utvärdering utarbeta ett förslag till en samordning av utbildningarna till ändamålsenliga enheter, varvid speciellt miljökunskapernas integration med andra ämnesstudier och utbildningar skall uppmärksammas. Miljökunskap skall inte bara vara en specialitet utan bör ingå som ett viktigt led i alla utbildningar.
Många C- och D-kurser vid universitet och högskolor har det dubbla syftet att dels vara den bas från vilken de studerande skall fortsätta till forskarutbildningen, dels (för flertalet studerande) vara avslutningen på den utbildning som ligger till grund för deras yrkesverksamhet. För flertalet ämnen vid t.ex. de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna är denna dubbla funktion otydlig. Studenterna vet ofta inte vilka villkor som gäller för en fortsatt forskarutbildning eller vilka förvärvsmöjligheter som står öppna efter olika utbildningar.
Liknande okunnighet finns på avnämarsidan. Arbetsgivare såväl inom näringslivet som inom den offentliga sektorn saknar ofta kännedom om vad olika utbildningar ger för yrkesmässig kompetens. Det duger inte att hävda att många utbildningar är ”fria” och inte avser att vara direkta yrkesutbildningar. I dessa fall är behovet större än någonsin av en genomlysning av utbildningens möjliga användbarhet i samhället. Det vore bra om Högskoleverket kunde intensifiera arbetet med att i samverkan med olika universitet och högskolor ta fram informationsmaterial; ett riktat till studenter som information inför studie-och yrkesval och ett för marknaden inför anställning av högutbildad arbetskraft.
Statistiskt sett så råder inte någon allvarlig skevhet i könsfördelningen i grundutbildningen vid universitet och högskolor. Undantag finner vi i vissa ämnesgrupper inom t.ex. teknik och naturvetenskapliga lärarutbildningar. De insatser som behövs handlar sannolikt i första hand om olika typer av information samt att lärare i tekniska och naturvetenskapliga ämnen i grundskolan och gymnasiet utformar undervisningen med hänsyn till skillnader mellan flickors och pojkars intressen och erfarenheter.
Trots att ungefär lika många kvinnor som män deltar i grundutbildningen så är det en övervikt för män bland dem som går vidare i forskarkarriären. En del av orsakerna till detta står antagligen att finna i grundutbildningens slutskede. Ofta används det mindre forskningsarbete som utförs på C- och D-nivå som merit vid antagningen till forskarutbildningen. Det finns många tecken på att män i större utsträckning än kvinnor väljer uppsatsämnen i nära anslutning till handledarens forskningsprojekt. Resultatet blir att kvinnor får en något svårare arbetsuppgift samt att de eventuellt inte är lika välkomna i forskarutbildningen som de manliga studerande som redan arbetar i handledarens projekt. Institutionerna bör uppmärksammas på detta problem och vidtaga åtgärder så att kvinnliga studerande inte drabbas av skillnader i förutsättningar att gå vidare till forskarutbildning.
Tänkbara åtgärder är många och olika för olika institutioner; från tydlig information om för- och nackdelar med olika strategier vid val av uppsatsämne till aktiva åtgärder för att kompensera brister i handledning och kursgivning. Riksdagen har efter förslag från regeringen i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet anslagit särskilda medel för utbildning av handledare. Denna utbildning skall också uppmärksamma jämställdhet i handledning mellan kvinnliga och manliga studerande. Frågan om skillnader för män och kvinnor vad gäller yttre, institutionella betingelser för studieframgång måste tas på stort allvar. Universiteten bör få tydliga direktiv om behovet av fungerande jämställdhetsplaner samt krav på redovisning av vidtagna åtgärder och deras resultat. Jämställdhetslagens intentioner bör följas fullt ut även vad gäller studenterna vid universitet och högskolor. Så bör t ex jämställdhetsplanerna även omfatta studenterna vid en institution. Högskoleförordningens skrivningar om sexuella trakasserier vad gäller relationer mellan lärare och studenter såväl som mellan studenter skall uppmärksammas bättre och efterlevnaden följas upp och redovisas.
Kvaliteten i svensk forskarutbildning är hög men kan bli högre och antalet utbildade forskare är för litet. Efter avslutad grundutbildning skall det ta fyra till fem år att genomföra en forskarutbildning vid svenskt universitet. För flertalet studerande tar utbildningen längre tid och det är anmärkningsvärt få som doktorerar på kortare tid.
Doktorandtjänsterna, som bekostar den forskarstuderandes uppehälle under studietiden, betalas via anslag till universiteten (och i viss utsträckning via forskningsråd, fonder och stiftelser). Däremot finns inga särskilda statliga medel anslagna för den forskning som vederbörande skall bedriva (mycket små bidrag kan i vissa fall erhållas från fakultetsanslaget för ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet). Detta betyder i praktiken att den forskarstuderande är hänvisad till att använda handledarens utrustning och anslag för datoranvändning, laboratoriemateriel, litteratur, kopieringsapparatur etc. Detta i sin tur förutsätter att den studerande verkligen utför sitt avhandlingsarbete inom handledarens projekt. Ett sådant beroende mellan handledaren och den forskarstuderande innebär vissa fördelar men i vissa fall också nackdelar, som berör den viktiga frågan om hur man skapar kreativa forskningsmiljöer med stor frihet för nya initiativ. Självfallet innebär beroendet av handledarens anslag också en risk för att nya idéer hämmas.
Det tycks också vara så att kvinnor i forskarutbildningen oftare än män väljer egna avhandlingsämnen, ämnen som inte faller direkt inom någon handledares projekt. Detta medför svårare studieförhållanden med mindre resurser och hjälp för kvinnor än för män. Till bilden hör också att handledarna som regel är män.
Förmodligen missgynnas kvinnliga studerande mer än män av att den forskning som doktorander utför saknar egen finansiering. Miljöpartiet ser det som angeläget, både för att öka möjligheten för nya idéer att prövas av unga forskare och för att minska ett av hindren för kvinnliga forskarstuderande, att till forskningsråden anslå särskilda medel för stöd till forskarstuderande. För närvarande krävs som regel minst docentkompetens för att det skall vara meningsfullt att söka anslag vid statliga forskningsråd. Riksdagen har på förslag från regeringen i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet beslutat att särskilda medel avsätts för Vetenskapsrådet att användas för stöd av yngre forskares verksamhet. Dessa medel skulle kunna användas för anslag även till framstående forskarstuderande. Regeringen har också föreslagit en ökad satsning på forskarutbildning vilket är en viktig åtgärd i sammanhanget.
Utformningen av forskarutbildningen skall anpassas med hänsyn till de nya krav som möter en ung forskare. De arbetsuppgifter som den forskarutbildade skall utföra i dagens samhälle kräver ofta ett perspektiv långt utöver specialistperspektivet. Forskaren möter i dag en problematik som är långt mer komplicerad och vittomfattande än vad forskare för några decennier sedan reflekterade över. Problemen har globaliserats och effekter av olika tekniska åtgärder på vår omvärld är stor. Även forskning inom samhällsvetenskap och humaniora har trätt in i en vidgad kultursfär med krav på ett globalt perspektiv, solidaritet långt utanför våra egna gränser och medvetenhet om hur våra tankar och handlingar beror av händelser långt ute i omvärlden.
För att forskningen aktivt skall kunna bidra till en långsiktigt hållbar samhällsutveckling måste dagens forskare ha en medvetenhet om villkoren för liv på jorden, förståelse för människans plats i det ekologiska systemet och en insikt om de begränsade ramarna för mänskliga kunskapers räckvidd, – en insikt om att dagens kunskap inte är morgondagens sanning. Framtiden kommer att utvärdera våra handlingar utifrån kunskaper och perspektiv som vi i dag saknar. Forskaren måste med de resurser han eller hon förfogar över ta ett ansvar för att begränsningarna i vår kunskap också sätter gränser för våra handlingar. Styrkan i specialistens prediktionsförmåga ligger i det snäva perspektivet, vilket också utgör ett av de största hoten mot en hållbar utveckling. Detta har direkta konsekvenser för utformningen av en lämplig forskarutbildning.
All forskarutbildning bör innehålla studier av de biologiska och ekologiska livsvillkoren för liv på jorden och de biologiska förutsättningarna vad gäller människans förmåga till global solidaritet i tid och rum, begränsningarna i människans kognitiva förmåga vid bedömning av risker och storskaliga effekter, etc. Forskarutbildning måste också ge insikt om de kunskapsteoretiska villkoren och begränsningarna för mänskligt vetande. Miljöpartiet föreslår att behovet av dylika undervisningsmoment med biologi, ekologi och filosofi beaktas i all forskarutbildning i Sverige.
Regeringen har specificerat rekryteringsmål för nyanställning av lektorer och professorer för olika lärosäten i syfte att påskynda jämställdhetsarbetet. För att effektivisera jämställdhetsarbetet vid tjänstetillsättningar är det viktigt att skärpa efterlevnaden av gällande jämställdhetslag. Miljöpartiet har redan tidigare föreslagit att man i detta syfte stipulerar att i varje tjänsteförslagsnämnd eller motsvarande alltid skall ingå en ledamot vars enda uppgift är att bevaka att jämställdhetslagen verkligen följs i varje enskilt ärende.
Det är viktigt att även i fortsättningen uppmärksamt följa utvecklingen av kvinnors akademiska karriärmöjligheter. Där finns en underrepresentation av kvinnor på de högre forskartjänsterna och det kvarstår hinder av olika slag både vad gäller traditioner inom forskningsrådens verksamheter och synen på kvinnors ställning i tjänstestrukturen på universitet och högskolor. Många aspekter på könsskillnader i den akademiska världen bör lyftas fram till diskussion. Den överdrivna fokusering på antalet kvinnliga professorer har medfört att andra viktiga särdrag kommit i skymundan. Så uppmärksammas t ex inte alls det faktum att på många universitet har kåren av högskolesekreterare under lång tid bestått av närmare 100 procent kvinnor. Självfallet påverkar en sådan snedhet i könsfördelningen på en lägre tjänst, som dessutom haft en utpräglad servicekaraktär, också förväntningarna på kvinnors och mäns ställning inom universitet och högskolor. Det är därför viktigt att jämställdhetsfrågan vidgas till att omfatta alla personalkategorier vid universitet och högskolor.
Alla universitet och de högskolor som har forskarutbildning och forskning i sin verksamhet måste få möjligheter till ökad rörlighet och större flexibilitet i anställningsförhållanden. Den stela struktur som råder i dag med en tjänstehierarki bestående av forskarassistent (tidsbegränsad), adjunkt, lektor och professor låser systemet på ett olyckligt sätt. Forskarassistenttjänsterna är för få. Dessutom saknas lämpliga alternativ till forskarassistenttjänst för dem som efter forskarexamen önskar fortsätta med vetenskaplig verksamhet under en kortare tid. Miljöpartiet har tidigare föreslagit att ytterligare en tidsbegränsad, postdoktoral tjänst införs. Denna tjänst skall gälla ett- eller två-årsförordnande med inriktning av arbetet inom en betydligt vidare ram än vad som gäller för nuvarande forskarassistenttjänster. Ett redan nu tillgängligt alternativ är att utnyttja möjligheten att använda forskarassistenttjänster för anställning under kortare tid (t ex anställning ett eller två år).
Tjänstestrukturen vid universiteten bör ses över med målet att få en större rörlighet. Lärare och forskare inom ett lärosäte skall stimuleras att under vissa perioder arbeta vid andra lärosäten i och utanför Sverige, under vissa tider delta i forskningsprojekt utanför sitt lärosäte, under vissa perioder arbeta inom andra delar av den offentliga sektorn och inom näringslivet. Införandet av forskarskolor kommer naturligtvis att bidra till ökad rörlighet. En ökad rörlighet är en nödvändighet för att skapa möjligheter för yngre forskare och lärare att komma in i universitetens verksamhet. En ökad rörlighet skulle också bidraga till en ökad kompetens inom näringslivet, inom den offentliga sektorn och, inte minst, inom universitet och högskolor. Vissa åtgärder har vidtagits för att stimulera till ökad rörlighet t ex att en anställd inom ramen för tillsvidareanställning vid en högskola skall kunna arbeta som visstidsanställd vid annan högskola. Hittills vidtagna åtgärder är emellertid snarast att betrakta som försök att göra ett stelt system något mjukare. Steget är emellertid fortfarande långt till en tjänsteorganisation som karakteriseras av rörlighet, flexibilitet och öppenhet för förnyelse.
Adjunktstjänsterna, som huvudsakligen knyts till grundutbildningen, var ursprungligen tänkta som tidsbegränsade lärartjänster införda för att öka utbytet med gymnasier, högre yrkesutbildningar utanför universitet och högskolor samt näringslivet. Denna tanke har man sedan länge släppt. Adjunktstjänsterna har i stället blivit rena lärartjänster med så mycket undervisning att innehavaren saknar praktiska möjligheter att bedriva egen forskning. Dessutom är innehavet som regel inte tidsbegränsat. Dessa tjänster bör bort eller ändras.
Den förändring som skett när det gäller möjligheter för lektorer att automatiskt, i kraft av kompetens, anställas som professorer har ännu inte utvärderats. Vi vet emellertid redan att en tillämpning av denna befordringsregel måste åtföljas av betydande ökningar i medelstilldelning då de ökade kostnaderna är avsevärda om man beaktar att en professur ingalunda inskränker sig till enbart lönekostnaden utan också inkluderar kostnader för lokaler, utrustning, service etc som totalt ligger över 1 miljon kr per tjänst. Något utrymme för ökade kostnader i samband med reformens genomförande finns inte för närvarande.
De två helt dominerande problemen när det gäller tjänsterna vid universitet och högskolor är emellertid den dåliga rörligheten och bristen på kompetenta lärare och forskare. Miljöpartiet föreslår därför införande av visstidsförordnande vid anställningar och betonar vikten av en väl utvecklad forskarutbildning.
Den totala forskningsvolymen har ökat mycket kraftigt i Sverige under de senaste femtio åren, framför allt beroende på en stark expansion av den s.k. kunskapsutnyttjande (tillämpade) forskningen. Inom tunga sektorer av svenskt näringsliv har behovet av egen forskning för produktutveckling ökat dramatiskt. På motsvarande sätt har den offentliga sektorns behov av forskning rörande olika samhällsfunktioner ökat. Den kunskapsgenererande forskningen, grundforskningen inklusive forskarutbildningen, har inte ökat i samma takt. Utvecklingen har på detta sätt lett till att vi idag har en viss underdimensionering av grundforskning och forskarutbildning relativt den tillämpade forskningen vilken på sikt innebär risker för kvalitetssänkningar inom svensk forskning som helhet.
Den grundforskning som bedrivs vid våra universitet är livsnerven för all vetenskaplig verksamhet i Sverige. Genom att Sverige är ett litet land har vi också ett litet antal forskare vid våra universitet. Dessa forskare utgör en resurs som dels svarar för att svensk grundforskning håller hög internationell standard, dels svarar för att kvaliteten i den tillämpningsforskning som är en förutsättning för produktutveckling och nyskapande inom svenskt näringsliv håller en hög standard. Samma grupp av forskare leder också utbildningen av nya forskare.
Sverige har ett relativt ovanligt system för finansiering av grundforskning och forskarutbildning. Fakultetsanslag till universiteten finansierar huvudsakligen tjänster, t.ex. professorer, forskarassistenter och doktorander i forskarutbildningen (samt viss forskningstid för lektorer). De statliga forskningsråden finansierar genom projektanslag den grundforskning som universitetens forskare (professorer, forskarassistenter och vissa lektorer) bedriver. Kostnaderna för doktorandernas vetenskapliga arbete (avhandlingsarbetet) finns inte inbyggda i systemet (med undantag för vissa marginella bidrag via fakulteterna för ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet). Ofta finansieras denna utbildningsforskning indirekt via de anslag som institutionernas professorer har. Resurserna för grundforskning är emellertid otillräckliga för att tillgodose såväl institutionsforskarnas som doktorandernas behov av forskningsmedel. Det är därför glädjande att i samband med införande av den nya organisationen för forskningsfinansiering så förstärks forskningen totalt med ca 1,5 miljarder. Huvuddelen av denna förstärkning går till Vetenskapsrådet för stöd till grundforskning inom de tre nya ämnesrådens ansvarsområden.
Miljöpartiet noterar med tillfredsställelse ett tillskott om 140 mkr/år i årets budget för forskning om biologisk mångfald och ekologisk hållbarhet. Tillskottet fördelas på Vetenskapsrådet och Ämnesrådet för naturvetenskap och teknik avseende grundforskning inom området och FORMAS för direkt behovsinriktad forskning (inklusive viss områdesinriktad grundforskning). Ett särskilt anslag går direkt till Artdatabanken (SLU) för en totalinventering av arter i Sverige samt i anslutning till detta särskilda medel till FORMAS för förstärkning av kapaciteten hos de museer som har att förvara typexemplar i anslutning till artinventeringen och göra det insamlade materialet tillgängligt för forskning och allmänhet. Det totala tillskottet innebär en förstärkning av forskningen kring själva kärnan i det politiska arbetet för en ekologiskt långsiktigt hållbar samhällsutveckling. Det berör många olika typer av forskningsinsatser inom ett brett fält och är det första större provet på den nya forskningsorganisationens möjligheter till effektiv samverkan och styrning. Det är därför av speciellt intresse att utvecklingen av denna forskning följs särskilt och utvärderas och redovisas i samband med den regelbundet återkommande forskningspropositionen.
Departement, statliga verk, statliga stiftelser och fonder delar årligen ut forskningsmedel för olika typer av tillämpad forskning som tillsammans med näringslivets forskning mångdubbelt överstiger de resurser som den fria forskningen och forskarutbildningen vid universiteten kommer att förfoga över via Vetenskapsrådet och anslagen till universitetens vetenskapsområden. För att svensk forskning skall kunna hävda sig i den växande internationella konkurrensen behöver emellertid vetenskapsområdena och Vetenskapsrådet i framtiden en ytterligare förstärkning av resurserna. I dag måste många goda ansökningar om forskningsanslag från framstående forskare avslås i brist på medel.
Den av riksdagen i år beslutade nya organisationen för forskningsfinansiering innebär tillsammans med utbildningsministerns vidgade ansvar för forskning inom samtliga departement att riksdag och regering fått instrument att lättare hantera omfördelningar av resurserna. En väl genomförd forskningspolitik bör kunna resultera i en utveckling med god balans mellan grundforskning och tillämpad forskning.
Miljöpartiet stöder tanken på utbyggnad av små och medelstora högskolor i syfte att få en bättre spridning av utbildningsmöjligheterna, främst då grundutbildning och regionalt motiverade yrkesutbildningar. Samverkan med näringsliv och den offentliga sektorns övriga verksamheter i regionen bör vara ett viktigt inslag i dessa högskolors verksamhet.
Frågan om utveckling av statligt finansierad forskning vid dessa högskolor är komplicerad. Forskning vid små och medelstora högskolor bör utvecklas med stor eftertanke och omsorg om högskoleforskningens framtid. Initialfasen måste för högskolan få vara en försöksperiod med relativt stor frihet att planera och pröva olika utvecklingsmöjligheter utan att resurser binds upp och hindrar möjligheterna för andra alternativ inom den närmaste framtiden. Ett sådant utvecklingsarbete måste utföras av högskolan själv (ofta i samverkan med andra högskolor, universitet, myndigheter och det regionala näringslivet). Vi ser redan exempel på sådan naturligt framväxande högskoleforskning och det är viktigt att denna utveckling följs och att de institutioner som dokumenterar sådan växtkraft också får ordentligt stöd.
Som stöd för en utveckling av forskning vid små och medelstora högskolor har Miljöpartiet föreslagit inrättande av en särskild fond för utveckling av forskning vid små och medelstora högskolor.
Små och medelstora högskolor har fasta forskningsmedel anslagna direkt i statsbudgeten. För att stimulera särskilda utvecklingsmöjligheter kunde denna finansieringsform med fördel kompletteras med möjligheter att i konkurrens mellan högskolorna söka särskilda forskningsmedel. Miljöpartiet har redan i en tidigare motion föreslagit inrättandet av en utvecklingsfond för små och medelstora högskolor. Fondens syfte skall vara att stimulera utveckling av forskning, i första hand grundforskning, av betydelse för utveckling av högskolans framtida forskning och utbildning. Anslag kan ges för en period om 1 till 3 år. Som exempel på verksamheter som skall prioriteras kan nämnas:
Anställning av en forskare (professor eller motsvarande) under begränsad tid för att utveckla ett visst område, biträda vid undervisningen och bedriva forskning inom ett för högskolan intressant område.
Projekt för utveckling av vissa forskningsområden i samverkan med högskolor eller universitet inom eller utom landet.
Internationell utbytesverksamhet, t ex för att möjliggöra ett lärar–forskarutbyte med ett utländskt universitet under en viss tid, som stimulans för högskolans forskning och högre utbildning.
Deltagande i internationella forskningsprojekt av direkt intresse för högskolans långsiktiga utveckling i kompetenshöjande syfte.
Anordnande av internationella konferenser vid högskolan inom områden av speciellt intresse för utveckling av högskolans framtida forskning.
Fonden kunde lämpligen handhas av Vetenskapsrådet.
I anslutning till Vetenskapsrådets övergripande ansvar för svensk forskning får rådet också enligt regeringens förslag ansvar för att tillgodose gränsöverskridande forskning och tvärvetenskaplig forskning. Den samverkan som redan finns mellan råd och mellan ämnesgrupper inom vissa råd skall utvecklas ytterligare. De tre ämnesråden får möjlighet att fokusera på utveckling av grundforskningen inom sina respektive områden. Den nya myndigheten för stöd till produktutveckling inom näringslivet och forskning rörande infrastruktur m m skall samla och samordna en rad olika forsknings- och utvecklingsprojekt inom Näringsdepartementets verksamhetsområden.
Uppbyggnaden av denna nya organisation innebär en förstärkning av grundforskningen och en rationalisering och kvalitetshöjning i den tillämpade forskningen inom dessa områden. Med initiativ från Vetenskapsrådet bör också forskning som nu är splittrad på små och relativt ineffektiva forskargrupper vid spridda institutioner kunna föras samman till kraftfullare enheter med en större internationell slagkraft och med betydligt bättre miljöer för forskarutbildning.
Genom att i framtiden förstärka grundforskningen via Vetenskapsrådet kan också skapas goda möjligheter att genom flexibilitet och konkurrens skapa nya kreativa forskningsmiljöer och avveckla forskning som tappar i kvalitet och utvecklingspotential. Vetenskapsrådet har också ett övergripande ansvar för att vissa forskningsområden prioriteras, bl.a. miljöforskning, och kan därigenom styra utvecklingen så att t ex miljöforskningen beaktas inom ett brett forskningsfält med samverkan mellan de tre ämnesråden.
Stora samordningsvinster kan också erhållas genom rätt utnyttjande av svensk forsknings samverkan med internationell forskning t ex via EU-projekt eller forskningssamverkan direkt med forskningsinstitutioner i andra länder.
En viktig part för samordning av forskningsresurser till gagn för svensk industri och produktion inom areella näringar är de svenska industriforskningsinstituten. Deras plats i forskningsorganisationen skall ses över. Industriforskningsinstituten är en mycket heterogen grupp forskningsinstitut med mycket olika bakgrund, storlek och forskningsstandard. Regeringens arbete att i samverkan med instituten finna goda verksamhetsformer och framtida uppgifter för industriforskningsinstituten i den svenska forskningsorganisationen är viktigt. Ett första steg tas i den proposition som regeringen i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet nu lämnat till riksdagen (FoU och samverkan i innovationssystemet, 2001/02:2) och i vilken en organisatorisk stomme för arbetet presenteras. Ansvaret för utvecklingsarbetet läggs på IRECO och Vinnova och särskilda medel för dessa verksamheter har anslagits i årets budget. Propositionen innebär i huvudsak att statens ansvar för utvecklingen fastlagts. Det faktiska innehållet i utvecklingen av denna del av svensk forskning är alltså ännu ej behandlat och det är angeläget att utvecklingen följs och utvärderas och att förslag rörande de forskningspolitiska riktlinjerna återkommer till riksdagen för nya ställningstaganden.
De miljöproblem som det moderna samhället står inför kräver stora forskningsinsatser under de närmaste åren. Satsningarna på forskning inom miljöskydd, miljövänlig produktion och varuhantering samt miljöbetingade hälsorisker är välkomna och viktiga för en god samhällsutveckling.
Innevarande mandatperiod kan noteras en tydlig förstärkning av miljöforskning inte minst genom kraftsamling och inrättande av ett särskilt forskningsråd för Miljö, areella näringar och samhällsplanering med Miljödepartementet som huvudansvarigt samt förstärkningar av olika punktinsatser inom miljöforskning och forskning inom ekologiskt jordbruk.
Miljöpartiet vill i detta sammanhang peka på framtida behov av statligt engagemang vad gäller stöd till utveckling av miljöanpassade produkter inom industrin. Genom inrättande av den nya FoU-myndigheten bl a för utvecklingsinsatser för svenskt näringsliv har vi fått en naturlig huvudman för en verksamhet med denna inriktning. Miljöpartiet föreslår att regeringen tillsätter en arbetsgrupp med uppgift att planera för ett institut med inriktning på forskning och utveckling av miljöanpassad teknik och produkter. Ett sådant miljöteknikinstitut kan bildas i samverkan mellan Kungl. Tekniska högskolan, Försvarets forskningsinstitut, Statens naturvårdsverk och ett eller flera universitet. Verksamhetens samordning med företagens intressen skall ske genom medverkan av FoU-myndigheten och företag eller branschorganisationer. FoU-myndigheten föreslås få ansvaret för ledning av planeringsarbetet som bör ske i samarbete mellan deltagande parter och Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsplanering. Den organisatoriska strukturen kan med fördel i relevanta delar utformas som VTT i Finland, dvs. med laboratorie- och verkstadsresurser disponibla vid institutet, vilket skulle täcka ett stort behov hos mindre företag som ej själva kan hålla sådana resurser. Möjligheterna till samordning med existerande laboratorier vid KTH eller någon universitetsinstitution skall utnyttjas. (Sådan verksamhet i mindre skala har startats på eget initiativ av KTH.)
Det miljötekniska institutet kan utöver forskning och utveckling av miljöanpassad teknik också fungera som referensorgan för övriga utvecklingsinstitut och produktutvecklande företag. I kraft av sin kompetens kan institutet ha en rådgivande funktion vid extern produktutveckling så att man på ett tidigt stadium i utvecklingsarbetet kan upptäcka miljömässiga nackdelar med en produkt och välja alternativ som är mer miljöanpassade. Genom att miljöanpassade produkter kommer att ha ett konkurrensförsteg så bör detta vid sidan av de positiva effekterna på miljön också generera konkurrensfördelar för svensk industri.
Verksamheten kan finansieras genom medel från tre parter
från staten via enskilt anslag i statsbudgeten direkt till institutet,
från forskningsråd, stiftelser och fonder genom anslag efter ansökan från institutet och
från deltagande företag genom kostnadsersättning till institutet.
Svensk forskning är i förhållande till landets storlek väl representerad i den internationella forskningen inom en rad olika vetenskaper. Denna position är viktig att bevaka och förstärka. Sverige har sedan länge en omfattande samverkan med andra forskargrupper i framför allt europeiska länder och USA, men också med länder från samtliga andra världsdelar. Deltagande i EU:s forskningsprojekt har varit framgångsrikt så till vida som svensk forskning fått avsevärda forskningsanslag via EU. Styrningen av det svenska engagemanget i utländska projekt kan bli effektivare, särskilt vad gäller möjligheterna att disponera EU-medel så att de på ett bra sätt kompletterar helheten i svensk forskningspolitik. Vetenskapsrådet har i den nya organisationen ett speciellt uppdrag att bevaka svensk forsknings deltagande i internationella sammanhang, vilket bör kunna ytterligare förstärka kvaliteten i det internationella arbetet.
Sverige är emellertid fortfarande inte ett land dit internationellt framstående forskare söker sig, med undantag för några få speciella vetenskapsgrenar. Inrättande av ett svenskt forskningscentrum med rätt profil skulle kunna placera Sverige tydligare på den internationella kartan.
Miljöpartiet har skisserat på ett sådant förslag med arbetsnamnet The Swedish Nobel Centre for the Advancement of Science. Huvuduppgiften för centret skulle vara att samla vetenskapsmän inom frontforskningen inom områden som är under stark utveckling till kortare och längre symposier för diskussion och uppsummering med tonvikt på analys av den framtida utvecklingen. Ett genomgående tema för arbetet vid centret skulle vara att analysera effekterna av de nya forskningsrönen på möjligheterna till utveckling av ett socialt och ekologiskt långsiktigt hållbart samhälle.
Centret skulle utformas så att det blev ett av världens större, ledande forskningscentra, med möjlighet att ta emot forskargrupper för symposier men också lämpat för grupper av forskare som under längre arbetsperioder gemensamt penetrerar något för framtidsutvecklingen angeläget problem. Verksamheten skulle knytas till vetenskapsområden där Sverige har egen forskning av hög kvalitet. Ett sådant centrum skulle gagna såväl den nya kunskapens användning för en positiv utveckling av samhället i ett globalt perspektiv som den inhemska forskningen och samhällsutvecklingen och bidra till ett ökat intresse från utländska forskare att arbeta i Sverige.
Forskning genererar kontinuerligt ny kunskap. I takt med att den nya kunskapen sprids påverkas människors attityder och uppfattningar om olika förhållanden i samhället. Normalt tar det mycket lång tid från det att kunskapen genereras inom en vetenskap tills den blivit allmänt känd och accepterad i samhället.
Ibland går utvecklingen inom en vetenskap mycket snabbt och nya praktiska tillämpningar kan snabbt genereras. I många fall kan dylika innovationer ha såväl tekniska som sociala, ekologiska och etiska konsekvenser och vara av central betydelse för samhället. Forskare specialiserade inom enskilda kunskapsområden kan ofta ha svårt att bedöma vilka olika tillämpningar, och därmed sammanhängande konsekvenser, en ny kunskap kan eller bör få. Tillämpningarna har ofta effekter som ligger långt utanför upphovsmännens kompetensområde och kan dessutom innebära krav på etiska ställningstaganden. Det är därför viktigt att i vissa fall aktivt påskynda spridningen av ny kunskap i samhället. En bred information och diskussion är viktig för att kunskapen och dess tillämpningar skall kunna rätt bedömas ur olika perspektiv. Information till allmänheten är en förutsättning för att demokratin skall fungera. Med eftersläpningar i informationen föreligger risk för att vetenskapliga landvinningar omsätts i för samhället genomgripande tillämpningar över huvudet på medborgarna och kan leda till en utveckling som medborgarna ej önskar.
Miljöpartiet föreslår att Vetenskapsrådet tillsammans med Forskningsforum får i uppdrag att inventera vilka forskningsrön som kan förväntas ha stora samhällskonsekvenser samt att organisera och genomföra uppdraget att med olika metoder informera allmänheten och stimulera diskussioner enligt de riktlinjer som angivits i motionen. Det är därvid viktigt att informationen om ett visst kunskapsområde kompletteras med andra discipliners bedömningar av den aktuella utvecklingen.
Ett aktuellt exempel på ett forskningsområde som bör få detta aktiva stöd vid informationsspridningen till allmänheten är forskningen kring gener och dess tillämpningar inom genteknik och bioteknik.
Kunskapsutvecklingen inom genforskning och genteknik har varit stark och berör själva grundvalen för samhällets existens; villkoren för utveckling av liv på jorden. Forskningen inom detta område kan därför ha konsekvenser som är fundamentala och livsavgörande i vidaste bemärkelse. Dess användning måste ställas i relation till hur den naturliga selektionen hittills fungerat under evolutionen och vilka avvikelser från det naturliga urvalet den nya teknikens användning innebär samt vilka risker olika tillämpningar kan föra med sig i detta och andra perspektiv. Ökade kunskaper om ärftliga egenskaper för också med sig sociala konsekvenser med etiska ställningstaganden för både den enskilde och samhället.
Ett brett informationsprojekt kring genetik, genteknik och bioteknik och dess möjliga tillämpningar vore ett utmärkt pilotprojekt. Erfarenheterna från Bioteknikkommitténs arbete kan utgöra en bra grund för ett större projekt inom området. Vetenskapsrådet tillsammans med Forskningsforum bör vara väl skickat att genomföra ett sådant projekt.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Gunnar Goude (mp) |
|
|
Gudrun Lindvall (mp) |
Marianne Samuelsson (mp) |
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |