Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utveckling av grundskolan.
Miljöpartiet de gröna anser att skolan skall vara en skola för alla, där barn med olika förutsättningar, från olika miljöer och med olika religionsinriktningar fostras till att leva tillsammans och ha respekt för varandras egenart. Skolan skall ge alla elever en likvärdig utbildning av god kvalitet. En skola för alla men också en skola för envar.
Skolan skall vara en arbetsplats dit alla går med glädje, där det är en lust att lära och arbeta och där alla känner ansvar för varandra och för verksamheten. Skolan är landets största arbetsplats. Eftersom barn arbetar där är det viktigt att ställa särskilt höga krav på skolans arbetsmiljö, både den fysiska och den psykosociala.
Utbildningen skall utgå från en medveten kunskapssyn. All kunskap och all undervisning rymmer värderingar och därmed ett mått av subjektivitet. De värderingar skolan står för ska vara öppet redovisade och kunna ifrågasättas. Eleverna ska lära sig att själva söka kunskap på ett obundet, kreativt sätt. En demokratisk grundsyn som utgår från att människan till sin natur är aktiv och vill vara deltagande ska enligt Miljöpartiets uppfattning prägla all utbildning.
För att överleva som art på jorden och rätt skydda jordens många livsformer måste människan utveckla en ekologisk förståelse och respekt för naturens lagar. Vi måste värdesätta livets mångfald och livsformer och värna dess grundförutsättningar. Kunskap om och vördnad för livet i ett brett ekologiskt perspektiv är en väsentlig del av det som eleverna skall bära med sig från skolan.
Vi måste också förstå de historiska skeenden som format vårt och andra människors samhällen och deras kulturella särart. Barnen behöver kunskap om sin egen historia, insikt om att de är med och formar framtiden. Ett brett och medmänskligt perspektiv på omvärlden är viktigt om denna framtid ska bli fredlig. Förståelsen och respekten för andra folk och kulturer är livsviktig. Jämställdhet mellan könen måste förankras tidigt. Som individer behöver barnen tycka om sig själva sådana de är. Barn som är starka och trygga i sig själva vågar också ge av sig själva. Ett medmänskligt perspektiv på omvärlden blir då möjligt.
Miljöpartiet anser att undervisningen ska utgå från en helhetssyn på människan. Detta skall gälla alla utbildningsformer, från förskola till högskola och annan vuxenutbildning. Eleverna skall uppmuntras att använda och utveckla sin tankeförmåga, sina känslor, sin vilja, sin handlingskraft och sin fantasi.
Undervisningen skall bygga på växelverkan mellan teori och praktik och ge eleven kunskaper som är tydligt förankrade i verkligheten. Undervisningen skall så långt möjligt anpassas efter individens egen förmåga och läggning. Estetik och konstnärliga färdigheter skall ingå som en naturlig del i arbetet och användas som kunskapskälla och uttrycksmedel av alla elever. Barnens naturliga behov av rörlighet och fysiska aktiviteter skall tillgodoses så att den fysiska utvecklingen stimuleras. Detta är av stor betydelse inte minst för att det lägger grunden för fysisk aktivitet senare i vuxenlivet och därmed bidrar till ett liv med god hälsa och livskvalitet.
Utbildningen i Sverige har genomgått stora förändringar under de senaste åren. Förändringarna gäller alla nivåer i utbildningssystemet. Barnomsorgen byggs ut till full behovstäckning och förskolan har knutits till skolväsendet och har en egen läroplan. Sexårsverksamheten har blivit en egen skolform, förskoleklass, och möjligheterna för sexåringar att börja i grundskolan har ändrats. Riksdagen har beslutat om införande av allmän förskola öppen för alla fyra- och femåringar.
Skolplaner, kursplaner och timplaner för grundskolan är relativt, nya och genomgripande förändringar har skett inom gymnasieskolan. Förskolan, grundskolan och gymnasieskolan har sedan början av 90-talet drabbats av stora, ibland illa genomtänkta, nedskärningar som motiverats av brist på pengar i kommuner och stat. Lärartätheten har minskat genom uppsägningar. Detsamma gäller andra personalkategorier. Det finns för få psykologer, speciallärare och skolkuratorer i skolorna. De elever som i första hand drabbats är elever med behov av särskilt stöd.
Regeringen har i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet under perioden 1998–2001 lagt grunden för den ekonomiska återhämtning som skall ge kommunerna goda möjligheter att återställa och vidareutveckla kvalitén i skolverksamheten. Genom ytterligare satsningar för bl a kompetensutveckling för lärare, kvalitetssäkring av förskolan och ett successivt ökat tillskott till skolverksamheten om totalt 12,5 miljarder kr fram till 2006 bör återhämtningen vara säkrad och en ytterligare kvalitetshöjning vara möjlig.
Det är angeläget att de förstärkningar av kommunernas ekonomi som årets budgetproposition innebär verkligen kommer skolan till del. Parallellt med den pågående utvecklingen av svenskt skolväsende måste särskild uppmärksamhet riktas på de elever som har behov av särskilt stöd. Dessa elevers rätt till utbildning av god kvalitet måste i dagsläget sättas i främsta rummet och ges högsta prioritet.
Grundskolan har under den senaste tioårsperioden fått ändrade arbetsdirektiv i en rad olika hänseenden; från nya skolplaner, läroplaner, kursplaner och krav på lokala arbetsplaner till ny organisation och nytt huvudmannaskap. Det skolan framför allt behöver under den närmaste framtiden är arbetsro och ökade resurser. De redan beslutade förändringarna måste få sättas i verket och utvärderas i lugn takt. De förändringar som är påkallade är i huvudsak sådana åtgärder som krävs med hänsyn till de nedskärningar som skett i skolans resurser under 90-talets början. Vissa åtgärder är absolut nödvändiga för att elevernas trygghet och rätt till adekvat hjälp ska kunna garanteras. Bland annat på grund av att antalet vuxna på skolorna minskats så måste mobbningsproblemet uppmärksammas särskilt. Nedskärningarna har minskat möjligheterna för barn med behov av speciellt stöd, t ex barn med specifika läs- och skrivsvårigheter, att få det stöd de är berättigade till. Miljöpartiet har länge riktat uppmärksamheten mot dessa två problem och har i olika sammanhang föreslagit kraftfulla åtgärder för att snabbt komma till rätta med problemen. De ökade statsanslagen till kommunerna i budgeten under senare år bör resultera i ökade resurser för skolverksamheten i kommunerna och därmed skapa möjligheter för en nödvändig kvalitetshöjning, speciellt för elever med behov av särskilt stöd.
På grund av gamla underlåtenhetssynder när det gäller lärarutbildning står vi idag med en brist på utbildade lärare och specialpedagoger. Den nya lärarutbildningen och satsningar på ökat antal utbildningsplatser kan på sikt lösa detta problem. Det krävs emellertid tid för att få fram nya lärare och under mellanperioden måste olika former av speciella lösningar övervägas för att nya årskullar skall få en fullvärdig skolgång.
I utbildningen av såväl lärare som specialpedagoger måste kunskap om dyslexi och metodik för elever med läs- och skrivsvårigheter få en framskjuten plats. Få lärare och specialpedagoger har i dag tillräckliga kunskaper för att rätt omhänderta elever med läs- och skrivsvårigheter. Man räknar med att ca 5–10 procent av barnen har läs- och skrivsvårigheter. Det innebär att upp emot 100 000 barn skall tas om hand och få en adekvat hjälp så att de inte lämnar skolan med ett livslångt handikapp med stora psykosociala konsekvenser. För att påskynda möjligheterna att få adekvat hjälp till dessa elever har anslagits medel för fortbildning av lärare och speciallärare.
En lösning av dyslexiproblemet kräver utnyttjande av en rad olika kunskapsområden, från kunskap om språkförståelse, språkinlärning och perception till kunnande om teknik för information och kommunikation, datorer och bildhantering. En samverkan mellan SIH, Skolverket, de universitetsforskare som arbetat med dyslexi (t ex vid Göteborgs universitet och vid Karolinska Institutet i Stockholm), de nya fakultetsnämnderna för lärande och de aktiva intresseorganisationerna (Svenska Dyslexistiftelsen, Svenska Dyslexiföreningen, FMLS) skulle ge närmast perfekta förutsättningar för att nå väsentliga framsteg i dyslexifrågan.
Den samlade kompetensen och resurserna i övrigt för en lösning av dyslexiproblemet finns alltså inom landet. En effektiv samverkan mellan institutioner som tidigare ej samverkat krävs och samordningen och ledningsansvaret måste utformas i samverkan mellan deltagande parter. Det behövs sannolikt ett centralt initiativ för att ett projekt med samordning av så många instanser skall komma till stånd. Projektet har en rad sinsemellan olika verksamhetsfält att täcka. Det gäller t.ex. framtagande av diagnosinstrument, hjälpmedel, etc, men också massiva insatser för att utveckla och sprida god information om dyslexi och möjligheter att få och ge hjälp till lärare, skolledning och allmänhet. Det handlar om utbildning av lärare och speciallärare, uppföljning och utvärdering under projektets gång o s v. Vilka delar som skall prioriteras och i vilken ordning olika insatser skall göras blir en uppgift för deltagande parter att gemensamt avgöra.
Modersmålsundervisning för barn med invandrarbakgrund är en fråga om rätt till egen identitet och möjligheter att med bibehållen självkänsla och trygghet kunna växa in i det svenska samhället. Undervisningen i modersmål möter flera speciella svårigheter: Elevgruppen som har undervisning i ett visst hemspråk kommer ofta från flera olika klasser och skolor, det är ofta svårt att finna kompetenta hemspråkslärare, det är svårt att samordna scheman på ett praktiskt sätt med undervisning i andra ämnen etc. Dessa svårigheter får inte leda till att man brister i verksamhetens kvalitet. Kravet på god modersmålsundervisning får inte svikas med hänvisning till svårigheter som faktiskt går att övervinna med rimliga insatser och god planering.
Miljöpartiet vill särskilt framhålla att minoritetsgruppers rätt till undervisning i sitt modersmål skall skyddas. En viktig förutsättning är naturligtvis tillgången på goda språklärare. Dessa lärare skall ha god lärarutbildning (och erbjudas möjlighet till lärarutbildning i flera ämnen). Deras verksamhet skall inte särbehandlas vid skolan utan inordnas i kollegiets arbete och lärarna skall få en fastare plats i lärarlaget. De modersmålslärare som nu är verksamma och inte har lärarutbildning skall erbjudas kvalificerad fortbildning. Skolledningen måste ansvara för att organisation och schemaläggning av undervisningen sker på samma sätt och med samma krav på smidighet som ställs för övriga ämnen i skolan. Detta ställer stora krav på skolledningen; att samordna mellan rektorsområden och ofta även över kommungränser.
Modersmålsundervisning i andra språk än svenska skall tydliggöras även för de elever som har svenska som modersmål så att alla vid skolan rätt förstår och kan värdesätta att hemspråksundervisning ges vid skolan. Detta fordrar medvetna insatser från skolledningens sida. Risken finns annars att attityder mot undervisning i modersmål uppstår som kan hämma studielusten för dem som följer undervisningen och i olyckliga fall underblåsa främlingskap mellan olika grupper av elever. Svenska som andraspråk bör prioriteras. Möjlighet till kompletterande språkhjälp för elever som på grund av brister i språkförståelse får svårigheter med kunskapsinhämtande i andra ämnen måste finnas för att inte dessa elever skall löpa risken att sacka efter i studierna i en omfattning som senare kan vara svårt att ta igen. Det skall ankomma på Skolverket att i tillsynsarbetet uppmärksamma tillgången till och kvaliteten i modersmålsundervisningen och att elever med behov av särskilt stöd också får detta.
Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev att kunna känna sig trygg i skolan och slippa bli föremål för övergrepp och förnedrande behandling. Ingen elev skall vara rädd för att gå till skolan på grund av mobbning och ingen förälder skall behöva oroa sig för att hans eller hennes barn skall utsättas för något sådant. Ändå är det så att mobboffren är en stor och av många skolor försummad elevgrupp, som genomlever sin skoltid med ständig ångest, otrygghet och dålig självkänsla.
Rapporter från såväl Skolverket som Barnombudsmannen visar att problemet är stort och att hittillsvarande rekommendationer och regler inte varit tillräckliga. Miljöpartiet har tidigare som enda parti krävt lagstiftning i frågan. Enligt riksdagsbeslut finns nu ansvaret för åtgärder mot mobbning inskrivet i skollagen.
Det är viktigt att läroplanens skrivningar följs så att ett fullständigt program för hantering av mobbningsproblemet skall finnas vid varje skola. Ansvaret för detta ligger på skolans rektor. Det skall också åligga kommunen att övervaka att skolorna inom kommunen verkligen följer föreskrifterna genom utvärderingar i samverkan med skolorna. Skolverket har det övergripande tillsynsansvaret och skyldighet att ingripa när lagens och läroplanens intentioner ej följs.
Frågor kring mobbning skall ingå som en del i skolans viktiga uppgift; att ge eleverna en demokratisk grundsyn, som bygger på respekt och förståelse för medmänniskor, tolerans och solidaritet. Detta har direkta konsekvenser för val av åtgärdsprogram. Ett program mot mobbning måste innehålla klara regler för hur man aktivt skall kontrollera om mobbning förekommer, regler för hur mobbning förebyggs genom att frågan uppmärksammas och diskuteras återkommande, såväl inom skolan med eleverna, som med föräldrar och personal samt ett särskilt handlingsprogram för den situation då mobbning upptäcks. Elever, föräldrar, personal och skolledning skall engageras aktivt i arbetet med att förebygga och upptäcka mobbning. Hur mobboffer och mobbare skall behandlas skall klart anges liksom beredskapen att följa upp ett ärende under lång tid. Mobbning är en för alla på skolan, inklusive föräldrar, gemensam angelägenhet.
Skolbarnsomsorg i form av fritidsverksamhet i anslutning till skolan är numera en lagstadgad rättighet för barn t.o.m. årskurs 6. Detta motiveras bl.a. av att det är vanligt att båda föräldrarna förvärvsarbetar utanför hemmet. Barn under 13 år skall inte behöva vara nyckelbarn. Fritidsverksamheten har också stora och viktiga uppgifter i samarbetet med skolan. Fritidspedagogernas verksamhet är när möjligheterna föreligger ofta integrerad med den övriga skolverksamheten. Programmen på fritids kompletterar då undervisningen genom olika aktiviteter som är kopplade till aktuella undervisningsmoment, och fritidspedagogerna deltar även aktivt i den vanliga skolverksamheten.
Det är viktigt att skolorna inte av besparingsskäl gör avkall på kvalitetskrav inom fritidsverksamheten. Barngrupperna är t ex ofta alldeles för stora för att en bra verksamhet skall vara möjlig. Tillsynen över denna del i skolans verksamhet är illa organiserad. Skolverkets och kommunernas ansvar för en god tillsyn bör förtydligas och tillsynen få en fastare organisation.
Fritidshemmens personal är en viktig vuxenkontakt för barnen och kan för barn med t ex sociala problem i familjen få avgörande betydelse. Skolbarnsomsorgen borde därför samordnas med kommunernas ungdomsverksamhet vid fritidsgårdar och ungdomsgårdar. De fritidspedagoger som i sin fritidsverksamhet lärt känna barnen skulle om de också var verksamma inom ungdomsverksamheten utanför skolan, t ex på en ungdomsgård, kunna bli en viktig resurs för ungdomar som av olika skäl tillhör en riskgrupp med tanke på t ex missbruk av alkohol/narkotika och kriminalitet. Betydelsen av en trygg kvarstående vuxenkontakt, etablerad före 12 års ålder, kan vara avgörande för den pojke eller flicka som under tonåren hamnar i sociala situationer som är osäkra och riskfyllda. Denna samordningsmöjlighet bör uppmärksammas. De formella förutsättningarna finns redan inom ramen för de olika sektorerna inom kommunens verksamhet. Frågan bör emellertid belysas ytterligare och förslag till praktiska lösningar tydliggöras för att underlätta för kommunerna att utnyttja de fördelar som den utökade fritidsverksamheten vid skolorna kan ge för kommunernas ungdomsverksamhet utanför skolan. Arbetet med en förstärkning av ungdomsverksamheterna pågår på flera nivåer. Ungdomsstyrelsen kan inom ramen för sitt uppdrag närmare analysera möjligheter och fördelar med en samordning mellan kommunal ungdomsverksamhet utanför skolan och fritidsverksamheten inom skolan. Detta är naturligtvis en kommunal fråga och lösningarna blir olika för olika typer av kommuner, men central stimulans och vägledning synes vara viktig för att påskynda utvecklingen.
Beslut och ansvar för skolans verksamhet har decentraliserats och ligger idag på kommuner och enskilda skolor. Detta gagnar möjligheterna till lokala initiativ och utnyttjande av lokala fördelar. Decentralisering av verksamhetsplaneringen, nya skolplaner och minskade resurser är, var och en, förändringar som borde leda till ökad uppmärksamhet på elevernas situation. Tillsynen borde i en sådan situation skärpas så att elevernas rättigheter till likvärdig utbildning och trygghet i skolan kan garanteras.
Skolverket har huvudansvaret för tillsynen av skolan. Kommunerna har ansvar för att den direkta tillsynen sker. Tillsyn av undervisningens innehåll och kvalitet, förekomst av mobbning, möjligheter till elevdemokrati, resurser för barn med läs- och skrivsvårigheter, risk för otillbörlig indoktrinering, tillgång till god skolhälsovård, etc. förekommer ännu i alltför liten utsträckning. Det är naturligt att Skolverket, med sitt övergripande ansvar, tillser att kommunerna får information om vad som förväntas av dem och sedan kontrollerar att kommunerna verkligen bedriver en aktiv tillsyn enligt anvisningarna. Skolverket har fått ett mycket tydligt uppdrag att förbättra tillsynsarbetet. Detta arbete har påbörjats och bör vidareutvecklas i snabb takt.
Frågan om tillsyn aktualiseras i och med att många fristående skolor tillkommit under de senaste åren. Kommunerna har ingen tillsyn av fristående skolor och Skolverket, som ansvarar för tillsynen, har mycket glesa besök och ett alltför grovmaskigt bedömningsnät. Inte minst med tanke på de fristående skolornas framtid och den ryktesflora som vuxit fram kring vissa av dessa skolor (speciellt de med skolans verksamhet förankrad i någon speciell religion) borde tillsynen ske med extra stor omsorg. Elevernas rättigheter, enligt skollag och läroplan, måste garanteras vid alla skolor. Miljöpartiet är för en mångfald av pedagogiska metoder och speciella inriktningar. Vi vill emellertid inte medverka till skolor där samhällets tillsyn sviktar och elevernas rättigheter och personliga integritet inte kan garanteras. Det är viktigt att tillsynen även täcker undervisningens innehåll och sociala förhållanden vid skolan och att detta gäller tillsyn av såväl fristående som kommunala skolor.
Utvecklingen av den kommunala skolan går i riktning mot ökad decentralisering av ansvaret, större frihet för den enskilda skolan att utveckla egna mål och undervisningssätt. Varje skola betraktas som en självständig enhet med eget ekonomiskt ansvar och skall ha en egen arbetsplan. Föräldraaktiviteten skall stimuleras. Riksdagen har beslutat om möjligheter att inrätta styrelse med föräldramajoritet vid en skola. De kommunala skolorna har tagit ett första steg i riktning mot den frihet och egenansvar som tidigare bara de fristående skolorna haft. Den nya friskolereformen har gett friskolorna samma ekonomiska villkor som de kommunala skolorna har men med bibehållen frihet. Genom förändringarna i det kommunala skolväsendet kommer friskolorna och de kommunala skolorna att ingå i ett dynamiskt system med stora gemensamma intressen. Utvecklingen av den svenska skolan kan på så sätt ske genom sinsemellan fruktbärande samverkan mellan skolor med olika verksamhetsprofiler.
Fördelning av anslag till skolor sker inom kommunen enligt av kommunerna utarbetade resursfördelningsmodeller där fördelningen sker med hänsyn tagen till barnens behov. Anslagens storlek återspeglar olika sociala faktorer och antal barn med speciella behov samt de särskilda åtaganden en viss skola har. Genom den nya friskolereformen gäller fördelningssystemet gemensamt för kommunala skolor och fristående skolor. Eftersom systemet med resursfördelningsmodeller är relativt nytt och i många kommuner ännu ej fått den tydliga utformning som avsetts finns det ett behov av en skärpt kontroll av att kommunerna verkligen uppfyller kraven på att ha tydliga och offentligt redovisade resursfördelningsregler för medelstilldelning till skolor.
Den fristående skolans pedagogiska verksamhet utgör ett viktigt bidrag till det pedagogiska arbetet inom kommunen och kan i det ömsesidiga utbytet ofta fungera som banbrytare och anvisa nya alternativ för pedagogiken vid de kommunala skolorna. Det är därför också naturligt att kommunen upplåter utrymme för friskolorna att beskriva sin pedagogiska verksamhet i den kommunala skolplanen.
Genom friskolereformen har en stabil grund lagts för en fortsatt gynnsam utveckling av fristående skolor. Nu kan arbetet gå in i nästa fas, där det handlar om att följa upp reformen och stimulera de positiva utvecklingsidéer som finns bland friskolorna. Man får ta upp och lösa de problem som återstår eller dyker upp under vägs gång och lyfta fram och ta till vara det som är bra så att det kan bli till glädje och nytta för andra skolor och komma många elever till godo. Miljöpartiet har en rad förslag inför detta arbete i form av ett 8-punktsprogram. (En utförligare presentation av programmet gavs redan i en motion 1998/99:Ub252 om fortsatt utveckling av fristående skolor.) Förslaget innefattar en särskild utvecklingsfond, åtgärder för att värna glesbygdsskolor, ordnad lärarutbildning för friskollärare, åtgärder för att underlätta internationellt utbyte, utredning av de konfessionella skolornas situation, utveckling av metodik för elever med speciellt behov av stöd, vissa regelförbättringar, t ex nya regler för bidrag till fristående gymnasieskolor samt åtgärder för att underlätta finansiering av investeringar i samband med start av nya friskolor.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Gunnar Goude (mp) |
|
|
Gudrun Lindvall (mp) |
Marianne Samuelsson (mp) |
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |