Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
1 Ideologisk grundsyn 2
2 Särskolan 3
2.1 Vilka elever går i särskolan? 3
2.2 En ökning av elever i särskolan 4
2.3 Nya grupper i särskolan 4
2.4 Bokstavsbarnen 5
2.5 Livslångt lärande 5
3 Särvux 6
3.1 Lika rätt till utbildning 6
4 Skola för barn med funktionshinder 6
4.1 Specialpedagogiska institutet 7
4.2 Specialskolor 7
4.3 Ekeskolan och Hällsboskolan 8
4.4 Gymnasieutbildning för ungdomar med funktionshinder 9
5 Fristående skolor 9
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till omprövning av särskoleplacering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att placering av barn i särskola aldrig får styras av vilka resurser som finns.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att särskolan får förbli en skola för barn med intellektuell utvecklingsstörning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undanröja de hinder som finns för särskoleelevers fortsatta utbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till utbildning vid särvux.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behoven av specialskolor för funktionshindrade barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rh-gymnasierna skall få erbjuda det individuella programmet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Skolverket som tillsynsmyndighet för fristående skolor för funktionshindrade.
Den kristdemokratiska grundsynen utgår från en värdegrund förankrad i kristen etik och västerländsk humanism. Den innebär att varje människa är unik och har ett absolut värde. Hon besitter därtill en förmåga att utvecklas i gemenskap med andra människor och det är i relationerna med andra som vi växer, utvecklas och mognar. De värden man väljer som grund för politiken måste kunna ge en helhetsbild av människan – hennes värde, förutsättningar, behov och uppgift. Alla människor skall i vardagslivet kunna ta sina möjligheter i anspråk. Detta gäller särskilt de människor som har svårt att göra sin röst hörd i samhällsdebatten. Rättvisa och solidaritet är begrepp som tillsammans beskriver det ömsesidiga beroendet människor emellan.
Med denna grundsyn är det en självklarhet för oss att de lagar som reglerar svenska medborgares rättigheter ska gälla alla. För oss är det särskilt viktigt att hänsyn tas till de svagare grupperna i samhället så att de på samma självklara sätt som andra får del av sina rättigheter. En sådan rättighet är utbildning. Alla svenska medborgar, barn som vuxna, har rätt att få utbildning. Skolan ska anpassas för att möta varje elev utifrån hans eller hennes behov och förmågor. För dem som av olika anledningar inte kan tillgodogöra sig en vanlig skolgång, som på grund av utvecklingsstörning, funktions- eller rörelsehinder behöver extra resurser eller anpassad skolgång finns alternativa utbildningar. Det handlar om specialskolor, särskolor, och rh-anpassade utbildningar och det är dessa utbildningar vi vill lyfta fram i den här motionen.
Särskolan för barn och ungdom och särvux för vuxna är en utbildning som är speciellt anpassad för personer med olika grad av intellektuell utvecklingsstörning. Redan 1944 fick lätt utvecklingsstörda barn och ungdomar i Sverige rätt till utbildning. Sedan dess har utvecklingen gått mot en allt större homogenisering mellan särskolan och grundskolan. Målet har varit och är att särskolans elever ska få en utbildning som är så lik grundskolan som möjligt. Detta integreringstänkande fick ett totalt genomslag när särskolorna kommunaliserades mellan 1988 och 1996. Tanken var att det vårdtänkande som präglat verksamheten när landstinget var huvudman skulle försvinna och utbildningsaspekten bli mer dominerande. Genom kommunaliseringen skulle även ett ökat samarbete med den kommunala grundskolan underlättas. Den utvärdering av reformen som gjordes 1998 visade att effekterna varit i huvudsak positiva.
Ytterligare en förändring som skett under senare år är att föräldrarna har fått ett ökat inflytande över särskoleplaceringen av deras barn. Föräldrarna måste idag alltid godkänna placeringen av barnet i särskola och har rätt att motsäga sig placeringen. Vi ser detta som en självklar och positiv förändring. Det är viktigt att föräldrarna får ha det slutgiltiga avgörandet för deras barns skolgång. För att beslutet ska göras på goda grunder krävs dock att föräldrarna har god tillgång på information om vad beslutet innebär för deras barn.
I skollagens första kapitel femte paragrafen står att ”för barn och ungdomar som inte kan gå i grundskolan och gymnasieskolan på grund av att de är utvecklingsstörda finns särskolan”. Ansvaret för att pröva om ett barn kan tas emot i särskolan ligger på särskolans styrelse. Det finns inga närmare regleringar om hur dessa prövningar ska gå till, men det vanliga är att besluten grundar sig på pedagogiska, psykologiska och i vissa fall medicinska utredningar. Vi anser att det finns en stor brist i det nuvarande systemet eftersom placeringen oftast bygger på endast en bedömning som görs när placeringen sker. Någon naturlig omprövning efter några år finns inte, inte ens av de barn som ligger i gränszonerna för en särskoleplacering. Det finns inte heller någon rättighet för föräldrarna att få sitt barn omprövat. Endast i de fall då aktiva engagerade föräldrar krävt en omprövning sker en sådan. Vi anser att en naturlig omprövning av särskoleplaceringen bör införas, särskilt för de barn som ligger i gränszonerna.
Under hela 1990-talet har antalet barn i särskolan ökat kraftigt. Från läsåret 1992/93 fram till och med 1999/2000 ökade antalet elever i särskolan med över 50 procent. Elevökningen som stegrat mot slutet av perioden har varit som störst i grundsärskolan där antalet elever ökat med 62 procent. Det finns all anledning att fråga sig vad den dramatiska ökningen beror på. Eftersom ökningen är så dramatisk kan den inte förklaras med en ökning av antalet utvecklingsstörda barn. Skolverket har i sin rapport Hur särskild får man vara utrett vad som kan ligga bakom ökningen och finner ett flertal bidragande faktorer.
Skolverket lyfter bland annat fram kommunaliseringen av särskolan. De menar att kommunaliseringen har inneburit naturligare kontakter mellan skolformerna och utökade kunskaper om särskolan som utbildningsalternativ vilket underlättat överflyttning av elever. En annan faktor är det nya målrelaterade betygssystemet som på ett tydligare sätt än tidigare visar vilka elever som inte uppnår grundskolans kunskapskrav. Denna faktor kan också förklara de ökande antal överflyttningar som sker sent i barnets skolgång.
Skolverket lyfter fram ytterligare två faktorer som avgörande för ökningen av elever i särskolan och dessa bör ses på med stort allvar. För det första menar Skolverket att i och med att de flesta kommuner fått en egen särskola har antalet personer som är involverade i utredningar kring särskoleplacering ökat kraftigt. Många av dessa har ingen tidigare erfarenhet av särskoleplaceringar vilket kan påverka deras beslut. Den andra faktorn rör skolans resurser. Under en tid då kraftiga nedskärningar har gjorts på skolans område har resurserna till stödundervisning och extrahjälp till svaga elever minskat. Att då placera eleven i särskola kan vara en lösning på ett ekonomiskt problem. Många föräldrar vittnar om att skolan framhållit att det enda sättet för deras barn att få hjälp var särskoleplacering. Det finns även ett alternativ som kallas individuell integrerad undervisning som innebär att ett barn är särskoleplacerat och följer särskolans kursplan men går kvar i sin grundskoleklass. Förändringen kan då tyckas liten för föräldrarna och skolan får extra resurser för eleven. Sannolikheten är att om dessa barn fått extra stöd inom grundskolan hade de klarat grundskolans krav. På detta sätt har resursfrågan blivit en avgörande faktor för särskoleplacering. Vi kristdemokrater anser att denna utveckling är oacceptabel. Placering i särskola får aldrig bli en resursfråga. Barns rätt och möjlighet till utbildning måste alltid utgå från det enskilda barnets unika behov och förutsättningar.
Ökningen av barn i särskolan har också inneburit att nya grupper kommit in i särskolan. I många kommuner tolkas begreppet utvecklingsstörning allt vidare och det är inte längre enbart barn med utvecklingsstörning som placeras i särskolan. Istället särskoleplaceras nu flera olika typer av barn och de så kallade bokstavsbarnen har stått för en stor del av ökningen. Denna utveckling är oacceptabel. Särskolan är till för barn med en utvecklingsstörning, barn som saknar den intellektuella förmågan för att klara grundskolan. Bokstavsbarnen tillhör inte denna kategori. De har ofta en mycket hög intellektuell förmåga men saknar förmåga till socialt samspel med andra. Genom att placera denna typ av barn i särskola är riskerna stora att de blir ett störande moment för de andra barnen i särskolan och att de själva blir intellektuellt understimulerade. De får inte den sociala träning de så väl behöver.
Särskolan måste få vara en skolform för barn och ungdomar med utvecklingsstörning. Det får inte bli en skola för alla barn som av olika anledningar har det svårt i skolan. Barn är olika och kommunerna måste se till att det finns tillräckliga resurser för att möta barnens behov i grundskolan så att inte brist av resurser får avgöra barnens skolgång.
De så kallade bokstavsbarnen blir allt fler. DAMP, ADHD och Asberger är några av de störningar som ökat under senare år. Vad ökningen beror på råder det delade meningar om men klart är att barnen finns och har rätt till skolgång. I Sverige har vi utvecklat goda vägar för att möta barn som har en lägre intellektuell förmåga, särskolan är för många barn ett mycket gott alternativ. Vi saknar dock alternativ för de barn som har brister i sin förmåga i kommunikationen och samspelet med andra som till exempel vissa av bokstavsbarnen. Vi måste därför utveckla metoder och former för att möta dessa barns individuella behov. Vi vill i det sammanhanget lyfta fram Institutet för handikappvetenskap vid Linköpings och Örebro universitet som med sina specialkunskaper borde kunna utveckla former för utbildning för dessa barn. Forskningsinstitutet som har ett stort internationellt renommé bör i större utsträckning tas tillvara för att förbättra utvecklingen av utbildning för funktionshindrade och utvecklingsstörda i hela landet.
Att gå i särskola är för många barn och ungdomar ett mycket gott alternativ för att få utbildning. En placering av ett barn i särskola innebär dock konsekvenser i barnets framtid. En elev med betyg från särskolan får inte gå vidare till gymnasieskolans nationella program utan kan enbart fortsätta inom gymnasiesärskolan, oavsett elevens kompetens. Mot bakgrund av den stora ökningen av antalet särskoleelever är det ett mycket olyckligt faktum. I och med att det allt oftare är barn utan intellektuell utvecklingsstörning som placeras i särskola hindras barn som har den intellektuella förmågan att klara en gymnasieutbildning. Ett särskolebetyg innebär också större svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden eftersom det i många fall ses som en stämpel på att du är annorlunda.
Vi anser att de hinder som finns för särskoleeleverna att fortsätta sin utbildning måste tas bort. Det får inte vara en omöjlighet för en särskoleelev att gå på ett nationellt gymnasieprogram om eleven har den kompetens som krävs. Det måste alltid vara den enskilde individens förmåga och inte formella regelverk som avgör möjligheten till utbildning. Möjligen skulle någon form av prov eller färdighetstest kunna användas.
Särvux är en egen utbildningsform som följer samma läroplan som gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Däremot har särvux egna kursplaner och timplaner. Utbildningen vänder sig till vuxna utvecklingsstörda som gått särskola och vill komplettera sin utbildning.
Allas lika rätt till utbildning är en av regeringens viktigaste utgångspunkter när det gäller vuxenutbildningen. I den proposition om vuxenutbildning som regeringen presenterade i våras sägs bland annat att ”kommunal vuxenutbildning har varit och skall även fortsättningsvis vara ett alternativ för alla vuxna” och att ”allas behov av lärande skall kunna tillgodoses”. Trots detta förverkligar inte regeringen dessa ambitioner. Rätten till utbildning gäller nämligen inte alla. Vuxna med en utvecklingsstörning eller som av andra skäl har gått i särskola som barn har inte samma rätt till grundläggande utbildning som andra vuxna. Detta är en brist i den svenska skollagstiftningen som den så kallade Kunskapslyftskommittén uppmärksammade och avsåg att förändra. Regeringen följer dock inte kommitténs rekommendationer utan väljer att även fortsättningsvis förneka denna grupp rätt till grundläggande utbildning. Vi kristdemokrater anser att det är en diskriminering av en viss grupp medborgare. Rätten till grundläggande utbildning bör gälla alla. Regeringen sa i sin proposition i våras att en utbyggnad av särvux ska äga rum i den takt som tillgången på personal medger. De avsätter dock inte några resurser för att utbilda mer personal och ger inga förslag på hur fler lärare ska lockas till utbildningen. Dessutom bör det påpekas att utbildning framför allt ska byggas efter behov och inte efter tillgång på personal.
Det finns uppenbara problem för studerande med olika typer av funktionshinder att få en utbildningssituation som är anpassad efter deras behov. Det gäller personligt stöd i form av stödundervisning, assistans eller tolktjänst för döva och förflyttning till och från utbildningslokalerna. Dessa problem måste lösas. Människor med funktionshinder av olika slag ska ha lika möjligheter och samma rätt till en högkvalitativ utbildning som övriga medborgare. Det är den studerandes intresse och tillgång till särskilt stöd som ska styra den studerandes val av utbildning. Den enskilda individens behov ska alltid tillgodoses utifrån vars och ens förutsättningar. Individuella utbildningsplaner är för många funktionshindrade viktiga för att nå de uppsatta målen.
Från första juli i år finns en ny myndighet, Specialpedagogiska institutet. Institutet innefattar det som tidigare var SIH (Statens institut för handikappfrågor i skolan), ett antal resurs- och kunskapscenter runt om i landet samt vissa av landstingens hörselvårdskonsulenter. Specialpedagogiska institutet ska ge specialpedagogiskt stöd till barn och ungdomar med funktionshinder. Stödet riktas framför allt till kommuner och andra huvudmän som har ansvar för förskola och skola. I institutet ingår ett antal resurscenter spridda över landet som erbjuder träning och utredning av enskilda barn och information och utbildning till föräldrar och skolpersonal. Kristdemokraterna ser stora fördelar i att det finns en samlad myndighet som innesluter en mycket stor kompetens kring arbetet med funktionshindrade barn.
Barn som är syn- eller hörselskadade eller har någon annan språkstörning kan få möjlighet att gå i någon av landets specialskolor. Specialskolorna är till för att möta behoven hos de barn som har så pass grava funktionshinder att de inte klarar av att integreras i en vanlig klass. Specialskolan har ett utökat ansvar för sina elever i förhållande till andra skolor, till exempel för fritidsaktiviteter, resor med mera.
Utgångspunkten för regeringens syn på specialskolorna är att de ska ta emot allt färre barn. Barn och ungdomar med funktionshinder ska så långt som möjligt erbjudas anpassad utbildning i sin hemkommun. Statens insatser för de funktionshindrade skall i framtiden främst riktas mot att stödja kommunerna för att öka deras förutsättningar att klara uppgiften med de funktionshindrades skolgång.
Den ideologiska utgångspunkten stämmer väl överens med kristdemokratiska utgångspunkter. Det är varje kommuns uppgift att ansvara för att alla innevånares primära behov tillgodoses, oavsett förutsättningar och ålder. Kristdemokraterna anser emellertid att frågan är mer komplex än så. Vissa kommuner kommer att klara av uppgiften medan andra med säkerhet inte kommer att göra det. Osäkerhetsmomentet blir alltför stort eftersom många kommuner saknar kompetens och ekonomiska resurser för att tillgodose de funktionshindrades behov. Som exempel kan nämnas gravt hörselskadade som inom specialskolan fått tillgång till teckenspråkslärare och en miljö där de får öva språket regelbundet. I och med integreringen i den kommunala skolan förlorar de den dagliga tillgången till en teckenspråkslärare och tvingas kommunicera med sina klasskamrater genom tolk. Integrering blir på detta sätt till segregering. Innan en integrering kan ske måste regeringen tillse att det finns tillräckligt med teckenspråkslärare i kommunerna. Idag råder en stor brist och det finns inte ens någon utbildning för teckenspråkslärare i Sverige för att avhjälpa problemet.
En intervjuundersökning gjord av Unga synskadade under sommaren och hösten 2000 visar att stora brister finns i den kommunala skolans kunskaper om funktionshinder och om hur hjälpmedel för synskadade fungerar. Undersökningen visar också att de gravt synskadade har svårt att bli socialt integrerade i klassen. Slutsatsen i undersökningen är att den integrerade skolan i många avseenden inte fungerar tillfredsställande. Detta kan vi kristdemokrater inte acceptera.
När den specialpedagogiska myndigheten skapades slogs ett antal tidigare myndigheter samman. Två av dessa var Ekeskolan i Örebro och Hällsboskolan i Sigtuna som förvandlades till så kallade resurscenter. Eftersom dessa skolor har stor erfarenhet av arbete med barn med grava funktionshinder är det naturligtvis bra att dessa erfarenheter tas tillvara. Samtidigt beslutade dock regeringen att lägga ner de fasta skoldelarna som fanns på skolorna. Ekeskolan har haft fasta skoldelar för synskadade, döva/hörselskadade och utvecklingsstörda medan Hällsboskolan haft fasta skoldelar för talskadade, döva/hörselskadade och beteendestörda. De som har börjat sina studier på dessa skolor får slutföra dem men inga nya intagningar kommer att ske. Nedläggningsbeslutet är en följd av regeringens intentioner att integrera ett större antal funktionshindrade barn i kommunala grund- och gymnasieskolor. Vi befarar att beslutet kommer att innebära att många elever med multihandikapp inte kommer att få den hjälp de behöver. Att undervisa elever med multihandikapp ställer oerhört stora krav på lärarnas pedagogiska kompetens och kunskap om tekniska hjälpmedel. Den kompetensen och kunskapen finns inte i kommunerna vilket kommer att innebära sämre undervisning för de funktionshindrade. Många barn och ungdomar med lättare funktionshinder är redan integrerade i den kommunala skolan och klarar sig bra medan elever med svårare funktionshinder behöver lärare med specialkompetens och kunnighet om olika tekniska hjälpmedel som finns i specialskolan.
För kristdemokraterna är det en självklarhet att den kompetens som finns i specialskolan tas till vara och stärks. Specialskolorna utgör redan i dag viktiga resurscentra som kommunerna kan ha hjälp och nytta av i sina arbeten för att förbättra förutsättningarna för de funktionshindrade barn och ungdomar som är integrerade i den kommunala skolan. Men vi anser också att specialskolorna behövs i framtiden för att tillgodose behoven för elever med svårare funktionshinder och som den egna kommunen inte har resurser att klara av. Kristdemokraterna har i sin budgetmotion för 2001 avsatt 15 miljoner kronor för att återföra de fasta skoldelarna i Ekeskolan och Hällsboskolan.
Gymnasieungdomar med funktionshinder har inte samma möjligheter som andra gymnasieungdomar att välja individuella program. Den rh-anpassade gymnasie-utbildningen tar inte emot elever på ett individuellt program vilket vi anser är mycket anmärkningsvärt. Detta strider mot de handikappolitiska målen om att elever med funktionshinder skall ha samma möjligheter till en god utbildning som andra elever. De funktionshindrade eleverna bör självfallet ges samma möjligheter som andra att studera på ett individuellt program. Kristdemokraterna anser att regeringen snarast bör komma med förslag som gör det möjligt för den rh-anpassade gymnasieutbildningen att erbjuda elever individuella program.
Respekten för varje individs integritet kräver mångfald. Möjligheten att välja mellan olika skolor, statliga, regionala, kommunala eller fristående gör att fler kan finna en utbildning som passar just honom eller henne. För varje skola gäller att det centrala är undervisningens kvalitet och skolans förmåga att skapa en utvecklande och trygg miljö för eleverna. Vi menar att de fristående skolorna ska vara ett självklart inslag i skolväsendet. De stimulerar till pedagogisk och organisatorisk förnyelse, ökar flexibiliteten och leder till effektivare resursanvändning i alla skolor, offentliga såväl som fristående. En reell möjlighet att välja skola kommer därmed alla elever och hela svenska skolan till del. För oss är föräldrarnas och elevernas perspektiv och önskemål utgångspunkten. Det är helt i överensstämmelse med ett antal internationella konventioner som Sverige skrivit under och som tillförsäkrar föräldrarna rätten till inflytande över sina barns undervisning. Det gäller till exempel Europakonventionen, som numera är svensk lag och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Alla skall således, oberoende av föräldrarnas ekonomiska standard, eget handikapp eller andra särskilda behov, kunna välja en fristående skola. De fristående skolor som motsvarar specialskolan är en viktig del i den mångfald som eftersträvas av Kristdemokraterna. Normalt är Statens skolverk tillstånds- och tillsynsmyndighet för de fristående skolorna men regeringen har beslutat att styrelsen för en gemensam ny myndighet för specialskolorna skall vara tillståndsmyndighet för fristående skolor för funktionshindrade. Åter en helt oförklarlig särbehandling av de funktionshindrade. Kristdemokraterna anser att Statens skolverk bör vara tillstånds- och tillsynsmyndighet för alla fristående skolor.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Erling Wälivaara (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Magda Ayoub (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |
|
Ulla-Britt Hagström (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
Désirée Pethrus Engström (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Fanny Rizell (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |