Under 1990-talet har gymnasieskolan genomgått stora förändringar; den har fått en ny läroplan, en ny programstruktur och ett nytt betygssystem. Det finns många tecken på att den nya gymnasieskolan inte blev så bra som förväntats. Det individuella programmet som var tänkt som en tillfällig lösning är nu det näst största programmet.
Kristdemokraterna anser att en tydlig, gemensam värdegrund är en förutsättning för en framgångsrik skola. Samtal om etiska frågor måste genomsyra skolans dagliga verksamhet och kan inte trängas in i ett enda ämne. Gymnasieskolan måste möta varje elevs behov och intressen. Därför vill Kristdemokraterna uppvärdera de praktiska och estetiska ämnena, ta bort kraven på högskolebehörighet för alla och införa en lärlingsutbildning. Därigenom kan gymnasieskolan bli en gymnasieskola för alla. Dessutom behöver lärarrollen stärkas och renodlas bland annat genom en förstärkt elevhälsovård som kan ta ett ökat ansvar för de sociala problem som lärarna idag ofta får hantera. Kristdemokraterna vill dessutom förtydliga lagen om elevinflytande för att få en mer aktiv elevmedverkan på skolorna.
Sammanfattning 19
Innehållsförteckning 20
Förslag till riksdagsbeslut 21
1 Inledning 22
2 Gymnasieskolan idag 22
2.1 En gymnasieskola för alla? 23
2.2 Lärarbrist 23
2.3 Betyg 24
2.4 Snedfördelning 24
2.5 Gymnasiekommittén 24
2.6 Skolverkets utvärderingar av gymnasieskolan 25
3 Framtidens arbetsmarknad 25
4 Skolans värdegrund 26
4.1 Jämställdhet 27
5 En skola består av människor 28
5.1 Eleven 28
5.1.1 Elevinflytande 28
5.1.2 Elever med behov av särskilt stöd 28
5.2 Läraren 29
5.3 Elevvårdspersonal 30
5.4 Skolledning 30
5.5 Föräldrar 31
6 En gymnasieskola som ger kunskap för livet 31
6.1 En gymnasieskola för alla 31
6.1.1 Valfrihet 31
6.1.2 Mångfald 32
6.1.3 Bredd 32
6.1.4 Höjt studiemedel 32
6.2 Programstruktur 32
6.3 Kursutformning 33
6.3.1 Körkortsutbildning 33
6.3.2 ANT-utbildning 33
6.4 Betygssystem 34
6.4.1 Betyg som urvalsinstrument för högre utbildning 35
6.5 Nationella prov 35
6.6 Gymnasieexamen 36
6.7 Lärande i arbetslivet 36
6.7.1 Lärlingsprogram 37
7 Friskolor 37
8 Kommunernas ansvar 38
9 Regional samverkan och partnerskap 38
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kravet på direkt högskolebehörighet tas bort, men att möjligheten att komplettera studierna alltid skall finnas på yrkesförberedande linjer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att bryta snedfördelning vad gäller kön och den sociala snedrekryteringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt nationellt program med speciell inriktning på företagande och entreprenörskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i stället för att skapa ett nytt sammanslaget kärnämne stärka religionsämnets och historieämnets roller och göra historieämnet till
kärnämne.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sex- och samlevnadsundervisningen görs obligatorisk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lagstadgad miniminivå för elevinflytande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elevernas behov av särskilt stöd skall tillgodoses.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fler lektorat tillsätts inom gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samordningen mellan grundskola och gymnasieskola förbättras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kvaliteten på det individuella programmet ses över.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kärnämnen indelas i etapper så att kurserna kan läsas i olika takt med olika ambitionsnivå i de fall karaktärs- och kärnämnen inte är integrerade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att dagens betygssystem kompletteras med flera steg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en övergång sker från kursbetyg till ämnesbetyg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om viktning av betyg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att individuella studieplaner upprättas för varje elev.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att nationella prov upprättas för flera ämnen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en gymnasieexamen som redovisar innehållet i det program eleven gått och vilka kompetenser som uppnåtts.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det ges möjlighet att fullfölja gymnasiestudier på lika villkor upp till 25 års ålder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elever i samtliga gymnasieprogram ges möjligheter till kontakt med arbetslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lärlingsprogram införs där praktik och teoretiska studier varvas från första gymnasieåret och där utbildningen knyts till det lokala näringslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rätten att välja skola skall vara grundläggande och friskolor skall ha samma ersättning som offentliga skolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fristående gymnasieskolor ges rätt att anordna individuella program.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elever ges valfrihet att söka gymnasieprogram eller enskilda kurser utanför sin hemkommun.
Gymnasieskolan är en frivillig skolform vars uppdrag är att ge elever grundläggande kunskaper för ett demokratiskt samhällsliv, att lägga en god grund för högskole- eller vidare yrkesutbildning eller för direkt inträde i arbetslivet. Under gymnasietiden ska eleverna ta steget från ungdomsåren in i vuxenlivet. Gymnasieskolan blir därigenom av avgörande betydelse i formandet av det framtida samhället. I den senaste tidens debatter om skolan har en mängd olika problem lyfts fram. Det har handlat om mobbning, elever utan slutbetyg, brist på personal och mycket annat. Det torde vara självklart för de flesta att gymnasieskolan i Sverige idag har stora problem. Det är dock viktigt att inte svartmålningen helt dominerar bilden av skolan. Vi får inte glömma att skolan är fylld av engagerade lärare och ambitiösa elever. Vi får inte tro att problemen inte går att lösa utan vi måste istället vara lyhörda för lärares och elevers viljor och förslag till förbättring. Vi tillsammans, lärare och övrig personal, elever och politiker, ska skapa en gymnasieskola med lust att lära och leva.
Under 1990-talet har gymnasieskolan genomgått stora förändringar. Bland annat har den fått en ny läroplan, en ny programstruktur och ett nytt betygssystem. Gymnasiereformerna har genomförts under en tid när också den ekonomiska verkligheten försämrats. Det finns många tecken på att den nya gymnasieskolan inte blev så bra som förväntats. Mer än en fjärdedel av alla gymnasieelever får inget slutbetyg och antalet elever på det individuella programmet ökar lavinartat. En ny kommitté, Gymnasiekommitté 2000, har tillsatts för att ånyo utreda gymnasieskolan. Förhoppningsvis kommer denna utredning att på allvar ta tag i de strukturella problem som vi anser ligga till grund för problemen i dagens gymnasieskola. För att motivera de förslag som vi presenterar i denna motion, för en ny reformerad gymnasieskola, vill vi börja med att beskriva dagens gymnasieskola och de faktorer vi tror ligger till grund för de stora problem gymnasieskolan står inför.
Under 1990-talet har det blivit naturligt för i stort sett alla elever att gå vidare från grundskolan till gymnasiet. Eftersom de enda krav som ställs är att eleverna har godkänt i kärnämnena svenska, engelska och matematik, är det idag långt över 90 procent som fortsätter sin utbildning efter grundskolan. Naturligtvis är det en positiv utveckling men det ställer också nya krav på såväl gymnasieskolans organisation som dess undervisning. Utvecklingen mot ett allt högre deltagande i gymnasieskolan har skett parallellt med utvecklingen av gymnasieprogram med en mer homogen utformning. Alla 17 nationella program innehåller idag en stor teoretisk kärna och ska leda till högskolekompetens. Det innebär att även på de praktiskt yrkesinriktade programmen dominerar de teoretiska ämnena. Att inte alla niondeklassare är motiverade för en sådan utbildning säger sig självt. Den i grund och botten vällovliga ambitionen att ge alla högskolebehörighet har istället resulterat i en grym utslagning av dem som är studietrötta eller saknar förmåga att klara de höga teoretiska kraven. Resultatet har blivit att det nästan största programmet idag är det individuella programmet, ett program som var tänkt som en tillfällig konstruktion men där nu 14,5 procent av förstaårseleverna går. Gymnasieskolan måste stimulera såväl den som snabbt vill ta till sig mycket avancerad teoretisk kunskap som den som vill satsa på mera praktisk kompetens och i egen takt variera det praktiska lärandet med teorin.
För gymnasieskolan har elevantalet varit ganska stabilt med en pendling runt 305 000 och 314 000 elever mellan läsåren 92/93 och 2000/01. Eleverna i gymnasieskolan förväntas dock öka med 29 procent fram till år 2008 jämfört med 1999. Tjänstgörande lärare har senaste läsåret ökat från 29 000 till 30 000. Under läsåren 92/93 till 2000/01 har dock antalet obehöriga gymnasielärare ökat från 9,6 till 18,7 procent. Skolverkets rapport nr 199 Lärare i gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning påvisar ett kraftigt ökat behov av gymnasielärare under den närmaste tioårsperioden till följd av stora ungdomskullar och stora pensionsavgångar. Totalt beräknas 18 000 lärare behöva rekryteras fram till år 2010 för att täcka behovet inom gymnasieskola och gymnasial komvux. Att de stora barnkullarna från 1980-talets andra hälft skulle börja gymnasiet under de kommande åren har varit känt länge. Vi har därför saknat ett initiativ från regeringens sida för att motverka en kommande situation med stor lärarbrist. Nu har vissa satsningar gjorts för att snabbutbilda lärare, en satsning som borde kommit betydligt tidigare.
Gymnasieskolan består idag av ett stort antal kurser, vissa obligatoriska och vissa valbara beroende på program. Betygssättning ges på varje kurs vilket innebär att en och samma elev oftast har flera betyg i varje ämne. Betygen som är målrelaterade ges i fyra steg: Underkänd, Godkänd, Väl godkänd och Mycket väl godkänd. Systemet med kursbetyg har visat sig innebära en stor betygsstress då eleverna ständigt måste prestera sitt yttersta. Denna stress förstärks också av att det finns så få betygssteg. Istället för att betygen fungerar som en sporre till bättre prestationer skapar de en stressituation som lätt stjälper den studiesvaga eleven.
Gymnasieskolan präglas fortfarande av en stor snedfördelning både vad gäller sociala grupperingar, kön och studieresultat. Detta är olyckligt och stora ansträngningar behövs för att bryta de traditionella mönstren. Kön är fortfarande en tydlig faktor vid val av gymnasieprogram. Männen dominerar bygg-, el-, energi-, fordons-, industri- och teknikprogrammen, medan kvinnorna dominerar hantverks-, omvårdnads- samt barn- och fritidsprogrammet.
För att förbättra situationen i gymnasieskolan arbetar nu en parlamentarisk kommitté med en ny gymnasiereform. Gymnasiekommitténs uppdrag har utökats efterhand, allt eftersom nya problem visat sig. Det har även inneburit att tidsplanen förskjutits, och istället för att avsluta arbetet under hösten 2001 ska det avslutas i april 2002.
Gymnasiekommittén ska bygga sina överväganden på en analys av samhällets och arbetsmarknadens förändring samt behovet av breddad rekrytering till högskolan.
De ska överväga former för hur alla studievägar kan göras tillgängliga för alla elever i hela landet. De ska överväga hur samverkan mellan skola och arbetsliv kan utvecklas, hur programmens uppbyggnad kan ändras för att minska snedrekryteringen, utreda kärnämneskurser, betygssystem, gymnasieexamen och mycket annat
Vi vill betona vikten av att kommittén gör ett grundligt arbete samt att tidsplanen inte skjuts upp ytterligare. Våra gymnasieskolor måste få den arbetsro som de saknat under större delen av 1990-talet.
Skolverket har regeringens uppdrag att följa genomförandet av gymnasiereformen och fortlöpande se över och revidera exempelvis kursutformningar och betygskriterier. Skolverket har i tre större studier gjort en genomgång av samtliga nationella program. Dessa undersökningar visar en tydlig brist i förhållandet mellan gymnasiereformens och programmens intentioner och det praktiska genomförandet på skolorna. Det gäller brister i till exempel elevernas valmöjligheter och inflytande, samverkan mellan lärare i olika ämnen, den arbetsplatsförlagda utbildningen och stödet till elever med behov av särskilt stöd. Bristerna varierar mellan programmen men det är tydligt att i nästan samtliga program finns ett stort glapp mellan intentioner och genomförande. Dessa utvärderingar bör bättre tas tillvara vid reformeringen av gymnasieskolan.
Kristdemokraterna har länge efterfrågat en tydligare koppling mellan gymnasieskolan och den framtida arbetsmarknaden. Det är viktigt att eleverna såväl i grundskolan som i gymnasieskolan ges god information om arbetsmarknadens möjligheter. Principen är att elevens förstaval ska gälla. Resultatet blir alltid bättre när det egna engagemanget är ledande. Det är samtidigt viktigt att eleverna ges god information om den framtida arbetsmarknaden. På så sätt är det möjligt för eleverna att göra rätt val och öka deras intresse för bristyrken. Kontakterna mellan gymnasiet och arbetslivet är viktiga för båda parter. Gymnasieskolan får dock inte bli en transportsträcka i väntan på livet, högskolan eller arbetslivet. Den ska ha en egen identitet för de viktiga och spännande ungdomsåren och ta tillvara ungdomarnas kreativitet.
Arbetsmarknadens parter spelar en viktig roll som rådgivande organ för start av gymnasieutbildning, innehåll, arbetsplatsförlagd utbildning, yrkeslärares fortbildning, handledning med mera. Vi anser att det i samarbete med näringslivet borde inrättas ett nationellt program med speciell inriktning på företagande och entreprenörskap. Ett sådant program bör inrikta sig på samarbete mellan små, medelstora och stora företag inom samhällets alla sektorer. I ett företagsinriktat program måste tonvikt läggas på elevernas kreativitet och kapacitet att planera och genomföra egna projekt.
Ett område som inom några år kommer att lida av stor brist på arbetskraft är industrin. Samtidigt som spetskompetens är en överlevnadsfråga för svensk industri, har industrin tappat i status bland gymnasieungdomarna. I ett samhälle där det ställs allt högre krav på utbildning och kompetens är det olyckligt att det är så få elever med högre betyg som väljer de yrkesförberedande programmen. I en ny gymnasieskola kan ett brett teknikprogram vara en möjlighet att skapa intresse för industrin. Då kan eleverna själva bygga sin egen utbildning utifrån intresse och olika branschers behörighets- och kunskapskrav. Ett sådant utbildningsprogram har efterfrågats av flera branscher.
Det västerländska samhället är byggt på en värdegrund som härstammar från den kristna traditionen och den västerländska humanismen. Människans unika och lika värde, människolivets okränkbarhet och individens frihet är grundpelare som vårt samhälle vilar på och det är denna värdegrund som ska förmedlas i våra skolor.
Intresset för existentiella frågor är stort bland ungdomar. Gymnasieskolan bör möta det intresset och ge eleverna verktyg för att bearbeta sina tankar kring de stora livsfrågorna. Genom att öka förståelsen för, och kunskapen om, den egna och andras kulturer motverkas främlingsfientlighet, rasism och segregation. Kärnan måste vara alla människors lika värde, oavsett ursprung. Skolan måste skilja mellan frågor av objektiv karaktär, där eleven själv har att bilda sig en uppfattning och frågor där skolan ska förmedla tydliga gemensamma värden. Till den första kategorin hör politisk uppfattning och religiös tro. Till den senare hör demokrati samt gemensamma normer och värderingar för vår samlevnad med andra människor. Att förmedla, och hos eleverna förankra, de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på, är en av skolans huvuduppgifter.
Samtal kring moraliska dilemman, om vad som är rätt och fel, måste genomsyra hela skolans dagliga verksamhet. Det måste ske inom samtliga ämnen, även om de samhällsvetenskapliga ämnena har ett särskilt ansvar. Att inskränka dessa resonemang till ett särskilt ämne är inte rätt sätt för att ge eleverna en god värdegrund. Kristdemokraterna anser därför inte att det nya och breddade kärnämne som skolministern föreslår, där samhällskunskap och religionskunskap förs samman och historia tillförs, är lösningen för att ge elever kompetens byggd på etik och moral. Vi anser dessutom att det finns en stor risk för att ett sådant ämne enbart skulle innebära en ytterligare försvagning av dessa ämnen. Att vi inte är ensamma i vår kritik visar såväl mediernas rapportering som de remissvar som inkommit till Utbildningsdepartementet där flera tunga remissinstanser gått emot förslaget.
Kristendomens betydelse som en drivkraft för vår kultur kan inte överskattas. Det är en kunskapsbas som tidigare var självklar men som det idag är ett fåtal barn som känner till. Skolan måste därför ge alla barn kännedom om vårt kulturella arv med kristendomen som en av grundstenarna. Det behövs för att få kunskap om vår religiösa tradition och för att förstå vårt kulturarv i form av litteratur, musik, konst och film. Till skolans uppgift hör också att förmedla en insikt om att kulturarv inte är något beständigt, utan att det utvecklas och berikas i mötet med nya kulturer. Skolan bör hjälpa eleverna att hitta sin egen identitet och att öka förståelsen för andra.
Det är bland annat med detta som bakgrund som vi anser att religions- och historieämnet behöver stärkas. Kunskapen om våra historiska rötter har idag stora och dokumenterade brister. Historia som eget ämne ingår endast i de estetiska, natur- och samhällsvetenskapliga programmen. Skolverkets granskning 1999 visade att omkring 40 procent av gymnasieskolans elever inte hade någon undervisning i ämnet. Vi menar att en sådan situation är oacceptabel och anser att historia bör bli ett kärnämne. Eleverna har visat särskilda brister i kunskaperna om 1900-talets historia. Händelserna under det sena 1900-talet är av avgörande betydelse för vårt samhälle. Undervisningen om 1900-talets historia med fokus på de samhällsförändringar som rör idéhistoria, ideologier, kultur och migration måste därför prioriteras.
De flesta ungdomar har idag goda kunskaper om nazisternas brott under andra världskriget men det är betydligt färre som känner till de brott mot mänskligheten som genomförts av kommunistiska regimer över världen. Det bör därför genomföras en kampanj om kommunismens illdåd, liknande satsningen Om detta må ni berätta som behandlade nazismen och det judiska folkmordet.
En självklar del i skolans värdegrund är jämställdheten. Det viktigaste målet för skolans jämställdhetsarbete är att undervisningen, både när det gäller innehåll och uppläggning, speglar både kvinnliga och manliga perspektiv. Det gäller att undervisa med jämställdhet snarare än om jämställdhet. Idag upplever till exempel många flickor på mansdominerade utbildningar att de saknar stöd från lärarna. Detta måste förändras. Också i valet av läromedel ska jämställdhetsaspekten vara grundläggande.
Jämställdhetsarbetet handlar också om att motverka kränkande handlingar. Den senaste tiden har olika larmrapporter kommit om sexuella trakasserier på skolor. Det är oftast flickor som är utsatta, men det händer också att pojkar är det. Trakasserierna påverkar såväl den allmänna stämningen på skolan som den enskilde elevens hälsa och studieresultat. Mobbning och andra former av trakasserier och kränkande handlingar får aldrig accepteras, och det är skolans uppgift att omedelbart och kraftfullt motverka sådant agerande.
Skolan måste vara en motbild till mediernas stilbildande roll för ungdomars utveckling, glorifieringen av alkohol och andra droger, kroppsfixering och sexfixering. Mediernas stilbildning måste sättas i relation till den gemensamma värdegrunden. En naturlig dialog med eleverna i sådana frågor måste finnas på varje skola. Undervisningen om såväl ANT-frågor (alkohol, narkotika, tobak) som sex och samlevnad har skurits ner på många skolor. Vi anser att denna utveckling bör vändas och undervisningen bli obligatorisk för alla gymnasieelever. Särskilt mot bakgrund av ny statistik som visar att könssjukdomar ökar kraftigt bland ungdomar. Elevhälsovården och kommunernas ungdomsmottagningar har en stor kompetens som borde tas tillvara i detta sammanhang.
Skolan finns för eleverna. I skolan ska eleverna tillägna sig kunskap som gör dem rustade för att möta livet som vuxna. Varje elev har unika förmågor och begåvningar men har också svagheter och är i behov av stöd. Att tro att det går att lära alla elever samma kunskaper, med samma metoder och på lika lång tid är att förneka barnens och ungdomarnas rätt att vara olika. Skolans ansvar måste vara att möta varje elev utifrån hans eller hennes förutsättningar och kunskaper på vägen mot vuxenlivet.
Skolans grundläggande uppgift är att förmedla kunskap. Det är i sig en förutsättning för att demokratiprocessen ska fortgå. För att ge uppväxande generationer en tilltro till demokratin måste vi fostra dem i en sådan anda. Elevinflytande ställer krav på bland annat information och organisation. Att kunna engagera sig i frågor som gäller den enskilda utbildningen eller hela skolan kräver ett väl fungerande system för hur information ska spridas och komma alla till del. Skolverket bör ges uppgiften att utarbeta måldokument för elevinflytandet på gymnasieskolan samt att som tillsynsmyndighet ansvara för en utökad kontroll av elevinflytandets tillämpning i skolorna. Flera elever upplever att deras inflytande över sina studier är lägre i gymnasieskolan än vad de upplevt i grundskolan. Det är en utveckling som aktivt måste motarbetas. Kristdemokraterna menar att en lagstadgad miniminivå av elevinflytande bör införas. Dagens lagutformning stadgar endast att elevinflytande ska finnas, inte i vilken omfattning eller på vilket sätt. Det är därför nödvändigt att någon form av konkretisering införs i skollagen.
Ett fungerande elevinflytande måste också organiseras på ett sådant sätt att det blir praktiskt möjligt att klara av. På de skolor där klasserna avskaffas måste till exempel speciella lösningar som ersätter klassråden komma till stånd. Skolan måste också ge eleverna möjlighet att utse representanter med stort förtroende. Att utse ”frivilliga representanter” första dagarna på terminen går i motsatt riktning. Praktiska möjligheter till att medverka i elevråd måste finnas. Elevrådet ska etableras som en naturlig samarbetspartner till skolledningen, och deltagande i elevrådet måste verka meriterande för eleven. Även om vi menar att vuxengrupperna bör vara i majoritet i skolans styrelser, anser vi att eleverna ska finnas med på ett naturligt sätt när det gäller till exempel budget och rådgivning vid tjänstetillsättningar. Tillfälliga projektgrupper kan vara ett komplement till elevrådet.
Synen på människan, det vill säga alla människors lika och unika värde, är kärnan i den kristdemokratiska ideologin. Att alla är olika och lär på olika sätt och under olika lång tid är också utgångspunkten för vår skolpolitik. Olika intressen och begåvningar bidrar till mångfald och skolan måste vara flexibel nog att möta eleverna där de står. Detta gäller såväl utbildningssystemet i sig som själva mötet med varje enskild elev. Skolan måste kunna ge varje elev, oavsett behov, den hjälp och det stöd som han eller hon behöver.
Gymnasieskolan måste bli bättre på att tillgodose elever med behov av särskilt stöd. Den nuvarande tillgången till speciallärare är otillräcklig, vilket drabbar de studiesvaga eleverna. Särskilt hårt drabbas de yrkesinriktade programmen eftersom det där ofta finns ett stort behov av stöd inom den teoretiska undervisningen. Individuella studieplaner, stöd- och specialundervisning måste utnyttjas i större utsträckning. Det finns ett stort behov av specialpedagogisk forskning för att förbättra metoderna för arbete med barn och ungdomar i behov av särskilt stöd.
Vi vill i detta sammanhang uppmärksamma gymnasiesärskolans betydelse. Gymnasiesärskolan bygger på den obligatoriska särskolan och vänder sig till ungdomar som inte kan gå i gymnasieskolan därför att de har en utvecklingsstörning. Den ska utifrån varje elevs förutsättningar fördjupa och utveckla kunskaper som en förberedelse för ett meningsfullt vuxenliv i arbete, boende och fritid. Det är en mycket värdefull utbildningsform som vi utvecklat vidare i en särskild motion.
Elever med olika funktionshinder ska beredas likvärdiga möjligheter till gymnasieutbildning som andra. Ett större antal skolor måste därför anpassas för funktionshindrade elever. Det blir särskilt viktigt nu efter regeringens beslut om nedläggning av Eke- och Hällsboskolorna som tagit emot elever med svåra funktionshinder. Det är inte alltid möjligt att integrera funktionshindrade elever, och därför måste särskilda undervisningsgrupper alternativt skolor finnas. Det är även viktigt att de så kallade Rh-gymnasierna är öppna för de elever som är i behov av undervisning. Att de inte får lov att driva det individuella programmet är därför orimligt.
Ohälsa och stress har ökat bland lärare under 1990-talet. En undersökning från Arbetslivsinstitutet visade att var femte lärare är i riskzonen. Värst drabbade är kvinnliga gymnasielärare. Det är statens och kommunernas ansvar att på olika sätt verka för att ge lärarna sitt stöd. Lärarnas status och yrkesstolthet måste stärkas för att minska antalet lärare som lämnar sitt yrke och för att locka nya människor till yrket. Vi tror att genom att införa någon form av lärarlegitimation tillsammans med högre löner kan lärares status ökas. Karriärstegar för lärare måste utvecklas i form av tjänster med särskilt ansvar. Insatser måste även göras på lärarutbildningen. Genom att låta utbildningen genomsyras såväl av ett vetenskapligt förhållningssätt som beprövad erfarenhet förstärks kvaliteten vilket i sig har en statushöjande effekt. Som en följd av detta är det också viktigt att lärarnas möjligheter till forskning förbättras. Kontakter mellan forskare och personal i skolan måste stimuleras.
En av nycklarna att få gymnasieprogrammen att hålla ihop är samverkan mellan lärarna vilket måste främjas av skolledningen. Att vara lärare handlar idag både om kunskapsförmedling och sociala uppgifter. Rollen som kunskapsförmedlare måste bli tydligare. Därför måste kommunerna satsa tillräckligt med resurser på sådana yrkesfunktioner som kompletterar lärarna.
Lärarförsörjningen är den viktigaste resursfrågan under de kommande åren. Den nya gymnasiereformen kommer att genomföras under en period med lärarbrist i gymnasieskolan. På flera av gymnasieskolans program är lärarsituationen för yrkesämnena särskilt problematisk. Lärarna anser att de inte får tillräcklig kompetensutveckling och det finns stora rekryteringsproblem.
Många frågor under ungdomstiden handlar om mening, att räcka till och hitta sig själv. Att hjälpa eleverna att hitta rätt är en naturlig del av undervisningen, men det är av högsta vikt att elevvården, skolsköterskor och kuratorer med flera, också får en nyckelfunktion i framtidens skola. Under krisåren på 1990-talet drabbades ofta elevvården hårt av nedskärningar. Det innebar att lärarna fick bära ett allt större lass av socialt arbete i avsaknad av annan personal. I en tid då allt fler barn och unga drabbas av psykisk ohälsa är det viktigt att det finns personal som tidigt kan se att något håller på att gå snett och sätta in förebyggande åtgärder. Elevvården bör få större möjligheter att arbeta med förebyggande friskvård. Psykiskt och fysiskt välbefinnande är av avgörande betydelse för lärandet och det är därför viktigt att alla kommuner ser över behovet av elevvårdspersonal.
Skolledarens roll är avgörande för både skolans klimat och resultat. Att skapa ett klimat i skolan där både ungdomar och vuxna möts med respekt och respekterar andra, där medmänsklighet ses som naturligt och eftersträvansvärt och lusten att lära stimuleras är rektorernas viktigaste uppgift. Att driva skolutveckling är en huvuduppgift för rektor. Denna utveckling ska ske i nära samverkan med personalen, men också i nära kontakt med eleverna.
Det är nödvändigt att varje skola leds av personer som har god kännedom om barns och ungdomars utveckling och insikt i utbildningens villkor. För det pedagogiska ledarskapet ska rektor ha goda insikter i vad lärararbetet innebär. Rektorer som rekryteras ska ha goda ledaregenskaper och få en högklassig grundutbildning och en kontinuerlig fort- och vidareutbildning, så att de i verklig mening kan vara ledare för såväl skolans pedagogiska som administrativa verksamhet. Det är dock viktigt att inte det pedagogiska ledarskapet får stå tillbaka för en ökande börda av administrativa uppgifter.
Rektor måste finnas mitt inne i verksamheten och få alla i skolan, lärare och elever, att sträva åt samma håll mot samma mål. Politikernas insikt om gymnasieskolan måste stärkas. Resultatansvar och befogenheter som delegeras till rektor är ofta otillräckliga. Det fria utrymmet är starkt kringskuret, inte minst vad gäller ekonomiska frågor. I läroplanen uttalas rektors uppgifter tydligt. Huvudmannen, kommunen, har det yttersta ansvaret och rektors kommunala uppdragsgivare måste skapa förutsättningar, så att rektor kan utöva ledning och styrning mot uppställda mål. För att förbättra rektors möjligheter är det viktigt att rektors roll förtydligas genom direkt lagstadgat ansvar. Dessutom anser vi att lokala styrelser för gymnasieskolan ska tillsättas.
Vi anser att föräldrarna är en viktig resurs också på gymnasiet, inte minst gäller detta elevens behov av vuxenkontakt och personligt stöd och uppmuntran. Precis som i lägre årskurser får elever med ett starkt stöd hemifrån, med föräldrar som engagerar sig i skolans verksamhet, bättre resultat i skolarbetet. I många gymnasieskolor kan man bli bättre på att knyta föräldrarna närmare skolan och öppna för samverkan. Att ha med föräldrar i skolans styrelse borde främjas i fler skolor.
Idag fortsätter i stort sett samtliga elever till gymnasieskolan. Det ställer nya krav på såväl gymnasieskolans organisation som undervisningsmetoder. Gymnasieskolan måste hitta nya vägar för att möta nya grupper av elever. Utformningen av gymnasieskolan måste ta hänsyn till olika gruppers skilda behov och intressen. Att som idag enbart erbjuda gymnasieprogram som domineras av teoretiska ämnen och vars syfte är högskolebehörighet är orimligt. Alternativa yrkes- och lärlingsutbildningar måste erbjudas den praktiskt intresserade eleven vid sidan om de studieförberedande programmen. Genom att skapa goda möjligheter till kompletterande utbildning får alla möjligheten att vid intresse senare i livet läsa upp till högskolebehörighet. Naturligtvis ska vi sträva efter att få så många som möjligt att läsa vidare efter gymnasiet men att tvinga alla elever till tuffa teoretiska studier innebär en orättfärdig utslagning.
Mångfald och valfrihet måste vara ledord i gymnasieskolan istället för den nuvarande likriktningen. Samtidigt som gymnasieskolan idag kräver högskolebehörighet för alla gymnasieelever, upptäcker flera att behörigheten från vissa yrkesförberedande program inte är tillräcklig för att få tillgång till högskolestudier. För att bli antagen till grundläggande högskoleutbildning krävs det att sökanden har grundläggande behörighet och dessutom den särskilda behörighet som kan vara föreskriven. Det är viktigt att skapa en gymnasieskola, där eleverna kan göra tilläggsval för att uppnå den särskilda behörigheten inom alla program.
Betygen måste fortsatt vara en grund för urval till gymnasieprogram. Det är samtidigt viktigt att hitta lösningar för dem som av olika anledningar inte får en plats på ett nationellt program. Med individuella studieplaner för varje elev kan flera elever ges särskilda lösningar inom de nationella programmen istället för att den lavinartade ökningen av antalet elever på individuellt program fortsätter. Endast en mindre grupp elever som önskar specifika lösningar eller har behov av att läsa upp sig i några ämnen ska finnas på det individuella programmet. Eftersom det dock idag är en stor andel av Sveriges elever som går på det individuella programmet är det viktigt att kvaliteten på programmet ses över.
Ansträngningar måste göras för att bredda rekryteringen och stimulera nya grupper att skaffa sig en högre utbildning. Fortfarande är det alltför få ungdomar från studieovana miljöer som söker sig till högskolan. Att ungdomar som är barn till tjänstemän huvudsakligen väljer studieförberedande program, medan ungdomar vars föräldrar är arbetare oftast väljer ett yrkesförberedande program lägger grunden för den sociala snedrekryteringen till högskolan. I arbetet för att minska snedrekryteringen, såväl social som genusbestämd, spelar syo-konsulenterna en viktig roll. Det är av stor betydelse att de stöder och uppmuntrar elever som vill göra otraditionella val.
Vi föreslår en höjning av studiebidraget för gymnasieelever till 1 050 kronor per månad.
Gymnasieskolan ska utformas efter elevers förstahandsval och arbetslivets behov i samverkan. Organisationen ska formas så att ingen elev riskerar att hamna i en återvändsgränd. Ingången i gymnasieskolan måste därför utvecklas på ett bättre sätt. Vi ser positivt på Gymnasiekommitténs uppdrag att undersöka möjligheten till bredare ingångar, där eleverna successivt kan välja specialisering. En ny gymnasieskola med färre program och bredare ingångar borde kunna ge möjligheter till val mellan mera teori eller mera praktik. Varje program måste ge möjlighet att välja att studera allmän eller särskild högskolebehörighet, yrkesförberedande eller mera lärlingsliknande utbildning.
Gymnasieskolans kärnverksamhet handlar om att ge kunskap. Kunskapsbegreppet liksom hur kunskapsutveckling sker, måste ständigt vara föremål för diskussion. Det är viktigt att tala om kunskap utifrån ett helhetsperspektiv, det vill säga att finna ny kunskap, praktisk och teoretisk, att tillägna sig och att använda den. Allt detta är nödvändigt att väga in vid utformandet av gymnasieskolans kurser.
Kursutformningen i gymnasieskolan innebär att eleverna ska kunna välja en egen studieinriktning genom att kombinera olika kurser. Elever från olika program kan läsa samma kurs vilket innebär ett utbyte mellan elever med olika inriktning. Vi anser också att det borde vara möjligt att i större utsträckning välja kurser på andra skolor. Det skulle kunna främja skolors vilja att profilera sig mot vissa ämnen. Från och med höstterminen 2000 har omfattningen av gymnasieskolans kurser standardiserats, så att en kurs kan omfatta 50, 100, 150 eller 200 gymnasiepoäng. Antalet gymnasiepoäng för en kurs utgör ett mått på kursens studieomfattning och den beräknade arbetstiden för eleven relaterad till målen för gymnasieskolans kurser. Alla program i gymnasieskolan har en gemensam struktur och omfattar 2 500 poäng. Vi anser att elever måste ges möjlighet att i gymnasieskolan läsa såväl fler poäng som att inte alla program bör kräva 2 500 poäng.
Att få använda alla sinnen stimulerar till god inlärning och förstärker elevernas självkänsla. De praktisk-estetiska ämnena och inslagen av dem är därför en viktig del av helheten i skolan och måste få genomslag i alla skolans program, på samma sätt som det måste råda en rimlig avvägning mellan alla olika ämnesområden till exempel mellan humaniora och teknik.
Vi anser att det finns god anledning att det utformas en strategi för körkortsutbildning i gymnasieskolan. Mindre än en tredjedel av 18-åringar har idag gällande körkort. I Stockholm handlar det om var tionde. Ungdomarna säger själva att de vill ta körkort, men att de varken har råd eller tid. Körkort och trafikkunskap är något av ett obligatorium. För många anställningar fordras körkortsinnehav. I vårt moderna samhälle måste vi säkerställa att alla undervisas i trafikkunskap, i vilken ANT-frågor bör komma in på ett naturligt sätt. Kristdemokraterna menar att gymnasieskolorna i större utsträckning, i samverkan med körskolorna, ska kunna erbjuda körkortsutbildning.
Under det senaste året har många oroande siffror presenterats rörande barns och ungdomars inställning till alkolhol, narkotika och tobak. Undersökningar och rapporter visar att alltfler ungdomar röker (ökningen är störst bland flickor), konsumerar stora mängder alkohol och prövar narkotika. Vid en undersökning i Stockholm av 9 000 elever i årskurs nio och gymnasiets årskurs två framkom att var fjärde 17-åring någon gång har prövat narkotika och mer än var fjärde niondeklassare regelbundet dricker sig berusad. Sedan motsvarande undersökning gjordes för fyra år sedan har siffrorna ökat markant. Detta visar att tillgången på droger och alkohol har ökat samt att inställningen till framför allt narkotika förändrats. Samhället har intagit en mer drogliberal inställning vilket naturligtvis även påverkar ungdomar. Denna utveckling är mycket oroande och vi anser att skolorna måste ta ett större ansvar och förbättra sin ANT-undervisning. Ungdomars inställning till droger kan inte påverkas enbart genom kunskap. Istället måste skolan ta sig tid att föra samtal och diskussioner med eleverna om droger och deras effekter för den enskilde och för samhället. Kompetensen hos ungdomsmottagningar och skolhälsovård borde bättre tas tillvara vid denna typ av undervisning.
Betyg bör ses som ett komplement till utvecklingssamtalen och handlar således om dels personlig feed back på prestationer, dels om information till samhället. Kristdemokraterna har medverkat till att ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem införts. Ett sådant betygssystem bidrar enligt lärarerfarenhet och forskning bättre än ett relativt system till att motivera eleverna och ge även de mera studiesvaga eleverna ett gott självförtroende. Detta förutsätter emellertid att varje elev uppmärksammas, ges handledning och uppmuntran. I ett mål- och kunskapsrelaterat system är betyget ett kvitto på dokumenterad kunskap. Stegen i betygsskalan får emellertid inte vara för glesa om betygssystemet ska medverka till att motivera eleven att försöka uppnå nästa steg. Om instrumentet är alltför trubbigt mäter det inte heller det som det är tänkt att mäta och informationen som betygen ska ge blir därigenom bristfällig. Dagens system bör därför kompletteras med fler steg.
Idag har vi en kursutformad gymnasieskola där betyg sätts på varje kurs. Det finns drygt 870 nationellt fastställda kurser i mer än 100 ämnen. En elev som lämnar gymnasieskolan med ett fullständigt slutbetyg har i genomsnitt ett trettiotal kursbetyg samt betyg i projektarbete. En elev kan till exempel ha upp till fem betyg i matematik. Betygssättningen i enskilda kurser har som nämnts visat sig mycket stressande för eleverna, samtidigt som helhet och fördjupning i kunskaperna riskerar att gå förlorade. Kristdemokraterna anser därför att en övergång från kursbetyg till ämnesbetyg bör ske. Det bör i och för sig sättas ett betyg efter varje avslutad kurs, men ett tidigare byts ut av ett senare, så att det slutbetyg eleven får motsvarar den kunskapsnivå eleven uppnått. Systemet med ämnesbetyg ska bygga på en helhetssyn av elevens kunskaper. För att genomföra dessa förändringar krävs en översyn och utveckling av hela betygssystemet. Behovet av förändring visar sig också genom att tillämpningen av det nya betygssystemet varierar mellan skolorna också inom samma program. Alla skolor och alla program utvecklar sin egen kultur, och därigenom skapas skilda förutsättningar och inställningar till exempelvis betygssättningen. De nationella styrdokumenten slår därför igenom olika och rättvisan och likvärdigheten i betygssättningen ifrågasätts därför av många elever.
För att beskriva på vilket sätt elevens behov ska tillgodoses och vilket ansvar eleven har, bör studieplaner upprättas för varje elev. Den kunskapsmässiga och sociala utvecklingen bör också följas upp under regelbundna samtal. Dessa utvecklingssamtal är viktiga både för att ge eleverna det stöd de behöver och för att ge dem inflytande över studiernas utformning. Det är särskilt viktigt att elever med behov av särskilt stöd uppmärksammas och ges tillfälle att diskutera sin utveckling. Såväl kraven på studieplaner som utvecklingssamtal finns idag reglerade i gymnasieförordningen. Eftersom det dock finns stora brister på många skolor anser vi att de bör utvecklas vidare.
För att ha allmän behörighet att söka till högskolan krävs idag godkänt på 90 procent av samtliga kurser. Detta kan ses som ett kvantitativt krav och stämmer inte med det målrelaterade kurssystemet. Någon kvalitetsaspekt finns inte, till exempel att svenska, matematik, engelska och samhällskunskap ska ingå. Det sker inte heller någon viktning av olika kursers betydelse för högre utbildningar. Kristdemokraterna har pekat på problemet med betygsräkning när det gäller urvalsreglerna. Idag söker eleverna på snittpoängen till högskolan, vilket medför en risk att eleverna i sina val av kurser väljer sådana, där det anses lättare att få bra betyg. Traditionella kunskapsämnen som anses som svåra, exempelvis språk, riskerar att prioriteras ned. Kristdemokraterna anser att en modell för viktning av betygen ska utvecklas vid övergången till högre utbildning. Vid urval bör också andra sätt än betyg för att värdera lämplighet användas.
Målrelaterade betyg kräver ett bättre urvalsförfarande. Dagens tillträdessystem med samma urvalsregler för nästan alla utbildningar tillgodoser inte önskemålen om variation och flexibilitet.
För att få vägledning när det gäller bedömning av kunskaper fyller de nationella proven en viktig funktion men de kan också ses som hjälp för den enskilde elevens egen utvärdering av sitt arbete. Det diagnosmaterial och de prov som ingår i det nationella provsystemet ska dels kunna användas för att ta reda på elevens starka och svaga sidor, dels kunna hjälpa läraren vid en bedömning av om uppställda mål har nåtts och som ett stöd inför betygssättningen. Vi anser att nationella prov har en viktig uppgift att fylla som rådgivningsinstrument för en likvärdig betygssättning. Kursprov i kärnämneskurserna i svenska, engelska och matematik samt den avslutande gemensamma karaktärskursen kan med fördel utvidgas till flera ämnen. Det är viktigt att även praktiska yrkeskunskaper finner sina former hur de kan bedömas.
Att införa en gymnasieexamen är ett sätt att höja kvaliteten för gymnasieskolans program. Kristdemokraterna anser att gymnasieexamen ska införas för alla program och samtidigt dokumentera den generella och specialiserade kunskap gymnasieeleven uppnått. Den bör således omfatta alla elever som fullgjort ett nationellt program, oavsett om det är studie- eller yrkesförberedande. Gymnasieexamen tydliggör vilket resultat och vilken kompetens eleven uppnått och är härigenom ett sätt att kvalitetssäkra utbildningen. Gymnasieexamen kan ge högskolebehörighet till fortsatta teoretiska studier eller till den nya yrkeshögskola Kristdemokraterna förordar.
Det är inte självklart att alla gymnasieutbildningar ska påbörjas före tjugo års ålder. Dagens åldersgräns för gymnasiestudier omöjliggör längre uppehåll i studierna och skollagen måste därför ändras så att åldersgränsen för gymnasiestudier tas bort. Vi anser att gymnasiestudierna ska kunna genomföras på lika villkor till och med tjugofem års ålder. Det ska alltså vara möjligt att skjuta upp uttaget av sin gymnasieexamen.
Samverkan mellan skola och arbetsliv är viktig för att eleven ska känna valfrihet på en arbetsmarknad som förändras och blir alltmer kunskapsintensiv. Skola och arbetsliv som olika kulturer måste mötas. Samverkan med arbetslivet bidrar till att utbildningen håller hög kvalitet och ligger i fas med arbetslivets förändring. Dagens läroplan överlämnar till kommunerna att avgöra vilka former samverkan med arbetslivet man ska ha med utgångspunkt i de nationella målen. Lärande i arbetslivet förekommer i olika former som APU (arbetsplatsförlagd utbildning), lärlingsutbildning och företagsskolor. LIA, lärande i arbetslivet, har inletts som försöksverksamhet. För att främja och kontrollera den arbetsplatsförlagda utbildningen borde en redovisning av skolornas samverkan med arbetslivet förekomma i kommunens årliga kvalitetsredovisning.
Det är viktigt att elever i samtliga gymnasieprogram får kontakt med arbetslivet. Vissa kommuner erbjuder redan idag APU också till elever inom de studieförberedande programmen. Det ger ökad insikt i de olika verksamheter som gymnasieprogrammet är en förberedelse för, samtidigt som det fördjupar kunskaper och färdigheter och social kompetens. Det är viktigt att den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen planeras och genomförs efter de utbildningsmål som fastställts och med god handledning. Skolverket har en viktig roll i att följa upp kommunernas sätt att genomföra den arbetsplatsförlagda utbildningen. Endast omkring 63 procent av eleverna får enligt Skolverkets rapport (153) sin APU tillgodosedd. De olika programmen har inte samma möjligheter, t ex visar Medieprogrammet och Elprogrammet större svårigheter än Barn- och fritids- och Omvårdnadsprogrammet att tillgodose denna utbildning. Bristen på handledare och praktikplatser uppges som den största svårigheten. Det är därför viktigt att dessa frågor ges ökad uppmärksamhet i kommunerna. Arbetsplatsförlagt lärande är också en möjlighet för yrkesläraren att utveckla sin kompetens.
Ett viktigt steg i riktning mot valfrihet är införande av ett nytt lärlingsprogram på gymnasiet. Den försöksverksamhet som startade hösten 1997 och omfattar två års studier på ett nationellt program och avslutas med två års lärlingsutbildning har tyvärr en blygsam omfattning. Våren 2000 pågick verksamhet vid 18 skolor och berörde endast cirka 300 elever/lärlingar. Denna förlängdes inte vid försöksperiodens slut 2001, utan gick upp i LIA-projektet, Lärande i arbetslivet.
I en modern, flexibel lärlingsutbildning måste skola och arbetsliv dela på ansvaret för utbildningen. Genom att samarbeta med arbetslivet kan utbildningen hålla den standard som branscherna kräver. Att kunna gå ut som lärling i en bransch som lockar, förstärker valfriheten. Den som är intresserad av ett visst område engagerar sig betydligt mera och blir mera kreativ. Eleven märker snabbt om han eller hon trivs med arbetet. Krav på yrkeskunnande ökar idag på flera områden. En lärlingsutbildning kan vara en väg till att ge gymnasiestudenten en bred kännedom om arbetsinnehåll och moderna metoder och att kunna utföra arbete med kvalitet. Praktik bör varvas med teori redan från första terminen och utbildningen kan med fördel knytas nära det lokala arbetslivet. Lärlingsutbildningen bör vara tre eller fyra år, beroende på yrkets karaktär och lärotid samt önskemål om förberedelse för kommande studier, och avslutas med en gymnasieexamen som leder vidare till studier vid en Yrkeshögkola.
Rätten att välja skola är grundläggande i en demokrati. Höstterminen 2000/01 gick 4,7 procent av landets gymnasieelever i skolor med en fristående huvudman och antalet ökar ständigt. Den stora förändringen för de fristående gymnasieskolorna kom 1993, då fristående gymnasieskolor fick lagfäst rätt till bidrag från elevernas hemkommuner. Det nuvarande bidragssystemet kan dock förenklas. Regeringen lägger idag programvis fast en lägsta nivå för vad kommunerna är skyldiga att betala till friskolorna men det råder ofta delade meningar om vad som ska ligga till grund för ersättning. Det naturliga vore att samma ersättning utgick till de fristående skolorna som till de offentliga.
Många friskolor drivs med alternativa och nyskapande pedagogiska metoder. I vissa fall kan det göra skolorna väl lämpade att ta emot elever utan studiemotivation och som av olika anledningar har svårt att klara de nationella gymnasieprogrammen. Det är dock inte tillåtet för fristående gymnasieskolor att driva det individuella programmet. Vi anser att det är en orimlig begränsning som bör förändras.
Vi vill också se den ökade konkurrensen mellan friskolor och kommunala gymnasieskolor som något positivt. Två stora utredningar som kommit under året pekar på att friskolornas närvaro i en kommun har positiva effekter på de kommunala skolornas kvalitet. Kristdemokraterna ser därför fram emot en utveckling av fler fristående skolor. I framtidens mångfald har såväl väl fungerande kommunala skolor som friskolor en självklar plats. Vi utvecklar vår syn på friskolor vidare i en särskild motion.
Kommunens uppdrag är inte i första hand att själv producera gymnasieutbildning utan att tillhandahålla ett stort utbildningsutbud av hög kvalitet för sina elever. Vägledningen i ett stort utbildningsutbud är en annan viktig uppgift för kommunen. Att hitta rätt, att kunna jämföra och bedöma kvalitet är viktigt för eleven och föräldrar. Det är en kommunal uppgift att kunna ge objektivt underlag.
För att gymnasieskolan ska vara en attraktiv arbetsplats krävs att kommunerna satsar på personalen. Det krävs större flexibilitet när det gäller utformandet av tjänster så att lärare kan kombinera sin undervisning med till exempel forskning. En rejäl satsning på lärarnas löner, fortbildningsmöjligheter och arbetsmiljö måste ingå i alla skolsatsningar.
Kommunerna har också ett ansvar för att resurser och läromedel ställs till förfogande. Lokalerna måste vara ändamålsenliga. Särskilt bör den växande allergiproblematiken beaktas. Många av landets skolor är inte heller anpassade för de pedagogiska metoder som utvecklats, eller de nya uppgifter som tillkommit. På ett flertal skolor saknas t ex avskilda rum för utvecklingssamtal.
Skolverkets uppföljningar, utvärdering och tillsyn visar att den reformerade gymnasieskolan tenderar att bli alltmer spretig. Likvärdighet måste eftersträvas på ett bättre sätt. Gymnasieskolan lever inte upp till förväntningarna när det gäller att tillgodose elevernas val. Samverkansavtal mellan kommuner är viktiga. Här måste kvalitetsutvecklingen vara lika viktig som ekonomin. Metoder och rutiner måste utvecklas för att svara upp mot begreppet ”en likvärdig gymnasieskola”. Samverkan är inte minst viktig för att de små kommunerna ska kunna utveckla nya gymnasieskolor. Bara mellan läsåren 1990/91 och 2000/01 hade 42 kommuner etablerat gymnasieskola. Skollagen säger att alla elever ska erbjudas ett allsidigt urval av program och att antalet platser på programmen och dess grenar ska anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.
För Kristdemokraterna är det viktigt att gymnasieskolan ger ett rikt utbildningsutbud som svarar mot olika elevers individuella behov. Så länge inte möjlighet till riksrekrytering inom gymnasieskolan för hela landet föreligger skapas inte den naturliga konkurrens mellan gymnasieskolorna som skulle bli fallet om elever kunde söka vart de ville. Det är viktigt att kommunerna i sin planering samverkar till att olika valmöjligheter för eleven finns inom rimligt avstånd. Det kan innebära att kommuner går samman i regioner som gymnasieområde för eleverna. Ett sådant exempel visar Stockholms län. En möjlighet är också att vissa delar av utbildningen kan läsas på annan ort. Branscherna har visat önskemål om att det på enstaka orter ska finnas särskilda resursskolor som ger en specifik kompetens inom programmet. Brist på regionalt perspektiv medför stor risk såväl för ökade samhällskostnader som dålig överensstämmelse med arbetslivets behov. Det är viktigt att den inlåsningseffekt som uppstår när kommunen hindrar elever att söka utbildning på annan ort med argumentet att en liknande utbildning finns i hemkommunen snarast upphör.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Ulla-Britt Hagström (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Magda Ayoub (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |