Innehållsförteckning 9
Förslag till riksdagsbeslut 10
Inledning 10
Ekonomi 10
Studiestöd 10
Utebliven uppräkning 10
Återbetalning 11
Slopa fribeloppet 11
Att ge till de rika 11
Mamma och pappa student? 11
Sommarlov: förlorad a-kassa, vacklande försörjningsstöd 12
Sjukdom och skada 12
Bostad 13
Studentbostäder 13
Less Student Appartments, Less International Exchanges 13
Helhetssyn vid platstilldelning 14
Bostadsbidrag 14
Att stödja mångfalden 14
Osäker bostad avgörande för osäker student 15
Rättssäkerhet 15
Regeln bekräftar undantagen 15
Studiesocial utredning 16
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en studiesocial utredning.
Utan studenter – ingen högskola, inget universitet. Utan trygghet – inga studenter. Att studera är i nuläget mer än prov, det är en prövning som många studenter skulle klara sig bra förutan.
Föreningssparbanken har gjort undersökningar som visar att studenters köpkraft nästan har halverats under nittiotalet. Det är en olycklig kombination av att studiemedelsbeloppet legat stilla, i kombination med att kostnader för boende har ökat. Det är viktigt att den ekonomiska situationen för studenten inte avskräcker till högre utbildning.
Satsningar på utbildningssystemet måste följas upp av satsningar som säkerställer den enskilde studentens trygghet. Med denna motion vill Kristdemokraterna försöka ta ett samlat grepp på problemen och föreslå möjliga lösningar.
Listan på problem och brister i studiestödet kan göras lång och förstärker intrycket av att den nya studiestödsreformen bara gynnar unga friska gymnasister. Ett övergripande problem med studiemedelssystemet är att det är dåligt integrerat med övriga delar av trygghetssystemet. De studerande i Sverige behöver ett studiestödssystem inför 2000-talet som är tryggt, rättvist och förutsägbart.
I 1989 års studiemedelsreform hade man knutit studiemedlet till prisbasbeloppet. Därefter har man 1993 och 1995 ändrat reglerna för uppräkning av studiemedlen. Först från och med 1999 har justeringen på nytt gjorts fullt ut. Resultatet är att studenten har förlorat 200 kronor per studiemånad mellan 1991 och 2000. Räknat sedan 1992 rör det sig om 370 kronor per studiemånad. Hela minskningen har tagits från bidragsdelen medan lånedelen har förblivit intakt. Det nya totalbeloppet utgår från det gamla systemets: ingen uppräkning har alltså skett (Utbildning straffbart!, SACO).
Systemet för återbetalning ger incitament till att inte låna mer än nödvändigt och det är bra. Samtidigt har det visat sig att högavlönade akademiker kan ha en långsammare avbetalningstakt med en lägre årskostnad än idag, och lågavlönade akademiker då kan drabbas av kraftigt höjda årskostnader. Det är sannolikt att återbetalningsmöjligheterna påverkar beslut att välja viss utbildning; här kan rekryteringen av exempelvis lärare påverkas.
Det måste vara upp till varje student att själv avgöra i vilken omfattning man kan arbeta vid sidan av studierna. ”Den som är satt i skuld är icke fri” är titeln på statsministerns biografi. Sannolikt bidrar ett slopande av fribeloppet till att statens åtagande för studielån minskar till förmån för statens finanser.
I studiemedelspropositionen aviserades ett tilläggslån på högst 1 600 kronor per månad för studerande över 25 års ålder ovanpå det ordinarie studiemedlet. Detta skulle erbjudas personer ”för vilka studier medför en ansträngd ekonomi”. På en direkt fråga svarade ministern att lånet kunde ges t ex till dem som fått barn. Nu skall i stället det omtalade tilläggslånet ges till personer som är över 25 år och haft en tidigare arbetsinkomst. Detta innebär att en student som har en ”ansträngd ekonomi” till följd av exempelvis barnafödande, men inte har arbetat tidigare, inte får rätt till lånet trots att det för denne verkligen finns ett behov. Regeringen gör en uppdelning mellan ”ungdomsstuderande” och ”vuxenstuderande” där gränsen går vid 25 år. Den som inte anpassar sitt liv efter den mallen får således inget extra stöd.
En person som är över 25 år och har haft arbetsinkomst och börjar studera får alltså rätt till det extra lånet. När samma person får barn, erhåller föräldrapenning och efter föräldraledigheten börjar studera igen och ansöker om tilläggslånet blir denne nekad om hon/han haft en föräldrapenning under 12 500 kronor per månad, 80 % av tidigare lön. En person som tidigare haft en högre föräldrapenning, dvs tidigare högre inkomst, blir däremot beviljad lånet. Systemet ger således pengar till dem som redan har en god ekonomi men nekar bidrag till dem som har det sämre ställt.
Tillägg till studiemedlet ges inte för barn, möjligtvis kan den som fyllt 25 år och arbetat innan få låna extra pengar. Detta ska dock återbetalas, vilket kan vara svårt med exempelvis en sjuksköterske- eller lärarlön.
Vid graviditet kommer föräldrapenning att bero på om man har arbetat tidigare eller inte. Har man inte arbetat och därmed inte fått en sjukpenninggrundande inkomst (SGI) har man endast rätt till garantinivån på 60 kronor per dag.
Studenter får vara hemma för vård av sjukt barn med bibehållet studiestöd. Det innebär dock att studierna får ta konsekvenserna. Vård av barn med bibehållet studiestöd kan tas ut med maximalt 60 dagar per barn och år. Överskrids denna gräns förloras rätten till studiemedel.
En nybliven pappa ska kunna ta ut tio ”pappadagar” i samband med barnets födelse, men CSN tar inte hänsyn till dessa pappadagar vid studiemeritbedömning. Det betyder att rätten till studiemedel förloras om man missat att ta poäng för att man tagit ut dessa pappadagar i samband med sitt barns födelse.
Villkoren för att bli förälder under studietiden måste ses över. Barn och föräldrar ska inte straffas ekonomiskt för den tidpunkt de valt för att bilda familj.
Studiemedlet är inte avsett att täcka sommarperioden mellan studierna. Tidigare fanns möjlighet för dem som arbetat före studierna att få a-kassa i de fall där man inte hittade sommarjobb. Krav på avslutade studier för att få a-kassa förhindrar dem som inte får sommarjobb men i övrigt har rätt till a-kassa till försörjning över sommaren. När studenter vänder sig till socialnämnden för att få försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) så har det visat sig ge olika utfall beroende på i vilken kommun man bor, beroende på att nämnderna har olika bevekelsegrunder för utbetalning av försörjningsstödet. Det är inte rimligt att studenter behandlas olika på denna punkt. Studenter genererar inkomster för kommunen; då borde kommunen också värna om studenterna.
Studenter har inte rätt till sjukpenning från försäkringskassan om en student blir sjuk, vilket är fallet med övriga arbetsmarknaden. Om man är sjuk medan man uppbär studiemedel kan det innebära svårigheter att kvalificera sig till ytterligare studiemedel. För att få studiemedel måste man ta minst 30 poäng under ett år vid helfartsstudier.
Skada som leder till att en student inte kan studera under en tid medför att denne faller under sjukförsäkringens regler, med de brister som finns i det systemet. Utbildningsmoment förlagda utomlands omfattas till exempel av personskadeförsäkringen. Situationen för sjuka och skadade studenter bör ses över.
Hur studenter bor är en viktig del av den akademiska miljön eftersom bostaden till stor del är studenternas arbetsplats. Detta gör att tillgången till och priset på studentbostäder är en viktig akademisk kvalitetsfråga. Eftersom studenter lever under en pressad ekonomisk situation föredrar de flesta studenter att bo billigt och enkelt framför att bo dyrt med hög standard. Det är dock viktigt att komma ihåg att bland studenter finns allt från ungdomar, som i och med studentbostaden får sin första egna bostad, till par med barn och funktionshindrade. Därför är det viktigt att studentboendet präglas av flexibilitet och mångfald. Således ska både korridor- och kollektivboende liksom boende i traditionella lägenheter erbjudas, liksom boende med olika standard och därmed olika hyresnivå. En sådan mångfald ger större möjlighet att anpassa boendet efter behov och att påverka hur stor andel av hushållsinkomsten som bör gå till boendet.
Mellan 1989 och 1999 ökade boendekostnaderna med 61 procent, hyresnivån i de allmännyttiga bostadsföretagen ökade med ca 85 procent, medan studentens boendekostnad för ett korridorrum under samma period ökade med 102 procent, en fördubbling.
Många studenters huvudsakliga arbetsplats är bostaden. Bostaden ingår således på ett naturligt och integrerat sätt i den högre utbildningen. Därför är det rimligt, och viktigt, att både stat, kommun och den lokala högskolan tar sitt ansvar för att erbjuda studenterna ett bra boende under studietiden.
Under en lång rad år har det kunnat konstateras att studentbostadssituationen varit mycket dålig på en rad lärosäten runt om i landet. Situationen är sämre än någonsin framförallt på de stora studentorterna. I vintras beslutade riksdagen att investeringsbidraget för byggande av studentbostäder skulle återinföras med förhoppningen att detta skulle leda till en ökad byggnation av studentbostäder. Tyvärr har antalet planerade nytillskott av studentbostäder minskat under det senaste året. Det planerade tillskottet av studentbostäder är minst på de stora studentorterna, där problemen är som störst.
Svenska högskolors och universitets utbytesprogram med utländska lärosäten är alltid bilaterala i den meningen att de svenska lärosätena måste ta emot studenter från de utländska lärosätena om svenska studenter skall få chansen att studera utomlands. I dessa utbytesavtal förbinder sig även den svenska högskolan att ordna boende till de utländska utbytesstudenterna. Detta leder till att studentbostadsbristen i Sverige kan bli ett hinder för svenska studenters möjligheter att studera utomlands. På flera högskoleorter har man tvingats säga nej till utbytesstudenter av den anledningen att man inte kunnat garantera dem bostad. Om denna utveckling fortgår riskerar studentbostadsbristen i Sverige att bli ett hinder för högskoleutbildningens internationalisering.
Utbyggnad av studentbostäder bör därför följa på en utbyggnad av högskolan och kan inte vara frikopplad från studieplatstilldelningen. Kristdemokraterna ser gärna att system där en antagning i sig garanterar studenten en enklare bostad utvecklas lokalt och regionalt.
Om expansionen av den högre utbildningen fortsätter bör bostadssituationen på de olika högskoleorterna beaktas vid fördelningen av nya utbildningsplatser. Om två högskoleorter i övrigt bedöms vara lika lämpliga vid denna tilldelning, anser vi att den ort som kan erbjuda studenterna de bästa boendealternativen bör prioriteras. Det är också viktigt att de orter som tilldelas nya utbildningsplatser får besked om detta så tidigt som möjligt, så att de kan beakta detta i sin bostadsplanering på bästa sätt.
Den övre åldersgränsen för bostadsbidrag leder till märkliga effekter. Att få sin disponibla inkomst reducerad med upp till flera hundra kronor per månad, bara för att man fyllt 29 år och studerar, är helt ologiskt och går stick i stäv mot visionen om det livslånga lärandet. Bostadsbidraget bör omfatta även studenter över 29 år.
Inkomstprövningen av bostadsbidrag ska göras utifrån den tidsperiod som den bidragsberättigade erhållit bostadsbidrag, och inte som idag utifrån hela årets årsinkomst, vilket kan leda till förlorat berättigande till bidrag under första perioden vid högskola och till återbetalningskrav vid examen.
Undersökningar visar att den sociala snedrekryteringen ökat på senare år. Det är ofta den sociala bakgrunden i stället för ambitionen och lämpligheten som avgör vem som väljer att studera på högskolenivå. Antalet studerande från studieovana miljöer, främst hem med lägre än gymnasial utbildning, ökar visserligen kontinuerligt men deras andel av det totala antalet studenter minskar ändå. Snedrekryteringen innebär en minskad dynamik och mångfald i utbildningen. Det är ett stort resursslöseri när inte ambitioner, lämplighet och kunskaper är avgörande faktorer för hur studentsammansättningen ser ut. En allt skarpare skiljelinje mellan personer med låg och hög utbildning måste motverkas.
Den sociala snedrekryteringen har ur kvantitativt perspektiv sett likadan ut sedan 60-talet. Utöver föräldrarnas utbildningsbakgrund påverkar också en rad andra faktorer benägenheten att söka sig till högre studier men även studiernas inriktning och hur väl man trivs med att studera. Sådana faktorer brukar innefattas i mångfaldsbegreppet och kan t ex utgöras av funktionshinder och etnicitet.
Den 1 maj 1999 trädde en ny lag (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet i kraft. Högskolorna ska enligt lagen själva ta initiativ till åtgärder mot etnisk diskriminering, de ska arbeta planmässigt och sätta klara och mätbara mål. För att ett arbete ska vara planmässigt behövs därför normalt en plan för etnisk mångfald, men till skillnad från jämställdhetslagen krävs ingen årlig plan. Av 39 lärosäten har 7 stycken en mångfaldsplan som ser väldigt olika ut både till innehåll och fokus.
Den bristande tillgången på studentbostäder riskerar dessutom att öka den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen. Undersökningar visar att personer från studieovana miljöer är extra känsliga för olika typer av risker som högskolestudier är förknippade med. Om studentbostadssituationen är ogynnsam och osäker riskerar de negativa rekryteringseffekterna som blir följden av detta därför att bli särskilt allvarliga i grupper som saknar akademisk tradition. Bristen på studentbostäder försvårar dessutom den geografiska rörligheten och motverkar de ambitioner att skapa ett decentraliserat och konkurrensutsatt högskolesystem som regeringen säger sig ha.
I samband med 1993 års universitets- och högskolereform togs många centrala regler i högskoleförordningen som direkt berörde studenterna bort. Även ett fungerande system för att tillämpa reglerna och för att kontrollera hur de tillämpades försvann. Dessa regler och detta system hade stor betydelse för studenternas rättssäkerhet. Reformens intention var att den statliga regleringen skulle ersättas med reglering på lokal nivå. Erfarenheten är dock att bortfallet av den statliga regleringen i mycket liten utsträckning kompenserats med lokal reglering. Detta har i sin tur skapat ett rättsligt vakuum där varken studenter eller högskolans företrädare vet vilka regler som gäller.
1993 års högskolereform bygger på idén om den goda institutionen. En god institution skall bejaka och följa de regler som bestäms av statsmakten och av högskolan själv. Institutionen skall utreda fall av brott mot regler, i synnerhet när de drabbar högskolans svaga grupp – studenterna – och vidta åtgärder för att förebygga att samma fel uppstår igen samt göra erforderlig uppföljning. Erfarenheten visar att få institutioner uppfyller dessa kriterier. Ett vanligt scenario är att högskolan vidtar rättelse i enskilda fall, men inte rättar till det bakomliggande felet eller utreder hur felet har kunnat uppkomma. Därmed har arbetsbelastningen på studentkårerna varit onödigt stor. Det är viktigt att detta förhållande utreds.
Mot bakgrund av det ovan anförda menar vi kristdemokrater att det är hög tid att göra en ordentlig genomlysning av studenternas studiesociala situation med sikte på att höja studenternas trygghet och rättssäkerhet.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 25 september 2001 |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Magda Ayoub (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Ulla-Britt Hagström (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |