Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
Inledning 2
Förnyelse 3
En fristående enhet, en yrkeshögskola 3
Viktiga förutsättningar för yrkeshögskolans utbildningar 4
Förslag till mål för yrkeshögskolans utbildningar 4
Principiella överväganden 5
Konkretioner 6
Grundläggande behörighet 6
Validering 6
Lärande i arbete 7
Yrkescertifikat 7
Decentraliserad beslutsstruktur 7
Volym 7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om inrättandet av en yrkeshögskola.
Den tekniska utvecklingen tillsammans med regeringens alltför ensidiga satsning på teoretiska utbildningar har inneburit att det har uppstått brist på yrkesutbildad arbetskraft inom praktiska yrken. Försöksverksamheten med eftergymnasial yrkesutbildning har visat på ett behov som finns på arbetsmarknaden. Alltför många elever som slutar gymnasiet utan vilja eller intresse för vidare studier på universitetet är också ett uttryck för ett uppdämt behov av utbildningsvägar för dem som har en mer praktisk begåvning och intresse. Idag finns en begåvningsreserv bland de ungdomar som aldrig kommit in på arbetsmarknaden. Det saknas dock utbildningsvägar med klar praktisk inriktning som är anpassade till deras framtidsdrömmar om utbildning och arbete. Kristdemokraterna har under flera år arbetat för att dels uppvärdera den praktiska kunskapens betydelse, dels starta en yrkeshögskola för att möta de behov som finns och dels öka samverkan mellan utbildning och de olika branscherna.
Redan 1993 konstaterades, i en statligt finansierad utredning, behovet av en postgymnasial yrkesutbildning. År 1996 startade en försöksverksamhet med kvalificerad yrkesutbildning, KY. Målet med försöksverksamheten var att pröva nya eftergymnasiala yrkesutbildningar och nya pedagogiska former samt nya utbildningsanordnare. En tredjedel av utbildningstiden genomförs som lärande i arbete och finansieras av arbetslivet. Försöksverksamheten har nu permanentas.
Det har dock funnits vissa problem med huvudmannaskap och hur studierna i den kvalificerade yrkesutbildningen ska räknas vid antagning till andra utbildningar. Därför anser Kristdemokraterna att en yrkeshögskola bör startas med en tydlig identitet och ge de studerande tydliga förutsättningar till fortsatta studier och forskning. Vi vill därmed ta vara på de goda erfarenheter som finns i försöksverksamheten med kvalificerad yrkesutbildning och genom vissa förändringar i organisationen åtgärda de problem som finns.
I ett demokratiskt samhälle är det självklart att det ska finnas utbildningsalternativ för alla. Trots stora ansträngningar är det fortfarande så att högskoleutbildning rekryterar relativt få studenter från studieovana miljöer. En arbetslivsanknuten, yrkesinriktad utbildning kan göra det lättare att rekrytera från denna grupp.
Det finns en rad anledningar till att vi på allvar måste ta oss an rekrytering av arbetskraft till de praktiska yrkena:
Det finns många yrken som kräver kompetent arbetskraft. Bara inom hantverket finns 300 olika yrkeskategorier.
Eftersom vi inte har yrkeshögskolor anslås inte heller några forskningsmedel till utveckling och dokumentation av dessa yrken.
Generationsväxlingen inom hantverksyrkena innebär att det kommer att behöva utbildas 100.000 nya hantverkare inom en 10-årsperiod. För att locka dagens unga människor att välja ett kvalificerat praktiskt yrke måste det finnas utvecklingsmöjligheter som sträcker sig längre än till gesällbrevet.
De praktiska yrkenas vidareutbildning måste formas utifrån dessa yrkens särart och behov och inte utifrån en allmän teoretisk högskolebehörighet.
För såväl samhällets som människors utveckling framstår det således som nödvändigt att den eftergymnasiala yrkesinriktade utbildningen får en klar egen identitet. Idag lämnar många gymnasieelever sin utbildning utan behörighet till högskoleutbildning. En del är sannolikt sådana som redan tidigare i sin skolgång hade önskat mer praktiska inslag. Det finns ingen naturlig utbildningsväg för dem som önskar kompetens för mer praktiska yrken. Därtill saknas det välutbildad arbetskraft för många yrkesuppgifter till bekymmer för både företag och samhället i stort. Införande av en yrkeshögskoleutbildning överensstämmer med den internationella utvecklingen på utbildningsområdet.
Den nya utbildningsformen bör enligt vår mening kallas yrkeshögskola. Den benämningen ger associationer till något enhetligt, av hög kvalitet och förebygger att den kvalificerade yrkesutbildningen betraktas som en mellanstegsutbildning mellan gymnasium och högskola. Genom att använda förleden yrkes- drar man en gräns mot högskolan och undviker oklarhet om vad den nya utbildningsformen står för. Termen yrkeshögskola är också mer gångbar internationellt än kvalificerad yrkesutbildning.
Vi avstyrker förslag som innebär att inom högskolan utveckla och bedriva utbildningar som leder till en yrkeshögskoleexamen, eventuellt parallellt med kvalificerad yrkesutbildning.
Den grundläggande högskoleutbildningen utgår i allt väsentligt från vetenskaplig grund där forskningsanknytningen är helt nödvändig och till viss del från beprövad erfarenhet. Linköpings universitet, Högskolan i Gävle, Högskolan i Skövde och Högskoleverket pekar i sina remissvar till regeringens proposition 2001/02:15 ”Den nya högskolan” på att de utbildningar som leder till en yrkeshögskoleexamen är av en annan karaktär där beprövad erfarenhet och yrkeskunnande är i fokus. Detta innebär att den kompetens och det intresse som behövs för att utveckla och genomföra utbildningar mot en yrkeshögskoleexamen till stora delar saknas inom högskolan.
Vi vill därför ha en sammanhållen och stark yrkeshögskola som inbegriper den kvalificerade yrkesutbildningen, som är fristående från högskolan men som samarbetar med högskolan där så är möjligt.
att de bedriver postgymnasial utbildning som svarar mot uttalade förväntningar och behov i arbetslivet,
att de leder till specifik yrkesprofession i arbetslivet,
att de inte kräver grundläggande behörighet för högskolestudier. Behörigheten kan grunda sig på olika typer av prövning beroende på den valda inriktningen av studierna t.ex. ett gesällprov från ett karaktärsämne,
att de genomförs och utformas i nära samverkan med arbetslivet,
att de leds av branschorganisationer, utbildningsanordnare och arbetsgivare i samverkan.
Målinriktad, individuell studieplan, vilket innebär att utbildningen inte skall vara tidsstyrd utan målstyrd. Därmed visas respekt för att olika människor kräver olika lång tid för inlärning.
Utbildningen skall läggas upp och målen formuleras tillsammans med branschorganisationer, vilket innebär att berörda organisationer också måste utforma prövningen/examinationen. Varje utbildning skall resultera i ett godkänt gesällprov och godkända teoretiska kunskaper.
Utbildningen skall vara av så god kvalitet och anpassad till yrkets krav att av dem som klarar utbildningen skall 90 % ha anställning i branschen inom tre månader.
Genom utbildningens uppläggning ges möjligheter och förutsättningar för företagen att få arbetskraft och för den enskilde att få jobb.
Arbetsgivaren får möjlighet att påverka utbildningens innehåll så att det passar företagets behov av yrkeskompetens.
Den studerande får möjlighet att tidigt stifta bekantskap med företag och komma överens om kommande anställningsvillkor.
Avtal ska kunna upprättas om praktikanställning, finansiering och innehåll mellan arbetsgivare, studerande och utbildningsanordnare så att det gynnar alla parter.
I dagsläget finns en rad problem för mer praktiskt inriktade yrken. För den arbetssökande gäller att den önskade utbildningen ofta är svårtillgänglig. Om man finner en utbildning så måste studiefinansiering lösas, alla utbildningar lyder inte under allmän studiefinansiering. I många fall måste den studerande själv söka praktikplats, vilket innebär att det inte är givet att praktiken stämmer överens med det framtida yrket.
Ovissheten om att få en anställning efter genomförd utbildning finns hos de flesta kvar under hela utbildningstiden. För arbetsgivare gäller att det saknas arbetssökande med adekvat yrkesutbildning. Många små och medelstora företag saknar idag möjligheter att påverka utbildning av anställningsbara sökande. I detta avseende saknas också förutsättning för långsiktig produktionsplanering. För olika utbildningsanordnare gäller att de delvis saknar möjligheter att avgöra utbildningsinnehållets anpassning till företagens behov. Nuvarande yrkesutbildningar saknar motsvarande högskolestatus. En tydlig legitimation för olika yrkesutbildningar saknas i många fall. Dessa problem kan lösas i Kristdemokraternas förslag om en ny yrkeshögskola genom samverkan mellan de inblandade parterna. Denna nya yrkeshögskola riktar sig till de gymnasielever som av olika skäl inte vill studera vidare inom andra högskolor eller universitet. Den riktar sig också till dem som gått den långa vägen och vill förkovra sig efter flera års yrkeserfarenhet.
Det finns stora behov av yrkesutbildning på dagens arbetsmarknad. Denna efterfrågan har inte minst visat sig i det behov som finns av kvalificerad yrkesutbildning (KY). Arbetsgivare, fackliga företrädare och andra organisationer menar att det finns många fördelar med en yrkeshögskoleutbildning. Med hänsyn till det stora behovet av utbildade och den snabba utvecklingen på arbetsmarknaden är det viktigt att utbildningen inte är för lång, utan att det istället finns möjlighet till återkommande utbildning.
Utbildningen ska erbjudas till studenter med yrkeserfarenhet från särskild bransch, men också till studenter som kommer direkt från gymnasiet och har grundläggande behörighet. Därför bör utbildning som bygger på tidigare arbetslivserfarenhet bedrivas på ett annat sätt än utbildning som vänder sig till personer som inte har någon längre erfarenhet inom det område utbildningen ges.
Vi utgår ifrån att en yrkeshögskola ska kunna ha olika innehåll, form och examina beroende på den bransch och den inriktning utbildningen ska gälla. Gemensamt ska vara att den ger en yrkesexamen med ett certifikat som anger en kvalitetsnivå på den kompetens som finns i professionen.
Även om förhållandet till näringslivet och arbetsmarknaden kan vara det viktigaste för de flesta så vill studenterna även veta vilka möjligheter de har till vidare studier och internationell mobilitet. En person med examen från yrkeshögskolan måste kunna bygga vidare på sina studier inom högskolan, utan att nödvändigtvis börja från början. Det måste finnas bryggor som möjliggör att t.ex. tillgodogöra sig ett forskningsperspektiv inom området som den studerande saknar, för att kunna söka in på lämplig svensk eller europeisk masterutbildning.
Det är också mycket kostsamt att utveckla nya utbildningar. Detta gäller särskilt utbildningar som riktar sig mot nya grupper av studenter. Det talar för att statsmakterna bör överväga att skapa incitament för högskolan att anordna yrkeshögskoleutbildning. Redan idag har många svårt att skilja mellan högskoleutbildning och kvalificerad yrkesutbildning/yrkeshögskoleutbildning. Det är därför viktigt att informationsinsatser genomförs för att klargöra såväl skillnader som fördelar med de båda utbildningarna.
Utbildningen ska organiseras i samverkan med arbetsmarknaden och vara upplagd så att teoretiska moment varvas med praktisk erfarenhet. Utbildningen måste anpassas till den rytm och rörlighet som gäller i arbetslivet. Därför ska den kunna startas vid olika tillfällen under året. Avsikten är att möta de behov som finns för praktisk postgymnasial utbildning. Den kan utan tvekan ses som en efterlängtad utbildning. Dock skiljer sig Kristdemokraternas yrkeshögskola gentemot nuvarande kvalificerade yrkeksutbildning på ett antal punkter.
Kristdemokraterna är kritiska mot den grundläggande behörigheten. Ungdomar som inte har klarat sig igenom ett teoretiskt inriktat gymnasieprogram är alltså inte välkomna till yrkeshögskolan, även om de vore lämpliga för utbildningen Vi vill se yrkeshögskolan som en möjlighet för de många elever som i dag lämnar gymnasieskolan utan fullständiga betyg och utan högskolebehörighet. Sannolikt hade många av dessa redan från början valt en mer praktiskt inriktad utbildning, om en sådan hade erbjudits.
Regeringen berör i propositionen behovet av validering. Eventuellt tillgodoräknande av studier inom kvalificerad yrkesutbildning vid övergång till högskolestudier bör prövas enligt gällande regelverk, dvs. 6 kap. 13 och 14 §§ högskoleförordningen (1993:100). Det är, skriver regeringen (s. 25), också viktigt att man inom den kvalificerade yrkesutbildningen har möjlighet att tillgodoräkna kunskaper som tidigare förvärvats genom studier eller på annat sätt.
En av de viktigaste uppgifterna för den nya utbildningsformen är att utgöra en länk i det livslånga lärandet. Utbildningen skall stå öppen för en mycket stor grupp av människor i olika åldrar, med olika kunskaper och bakgrund, såväl från vårt land som från andra länder. Kunskaper som förvärvats på en mängd olika vägar, genom utbildning, arbete eller eget lärande, måste värderas och tas till vara även vid ansökan till yrkeshögskolan. Därför är ett väl fungerande system för validering av stor betydelse, såväl för personer med låg formell utbildning med en hög grad av erfarenhetsbaserad kunskap som för personer som har genomgått utbildning i andra former, här eller utomlands.
Vi anser att regeringen vill reglera lärandet i arbete (LIA) alltför stelbent. Behoven kan se olika ut i utbildningen för olika branscher och yrken, och lärandet i arbete bör därför kunna omfatta såväl en större som en mindre andel av den totala utbildningstiden än vad regeringen aviserat. Det finns inte heller anledning att föreskriva att LIA skall delas upp på minst två olika arbetsplatser.
För att säkra utbildningens kvalitet måste branschorganisationerna vara aktiva deltagare i yrkeshögskolan. I stället för en traditionell examen utfärdad av respektive utbildningsanordnare bör branschorganisationerna få utfärda certifikat som utgör en legitimering av den yrkesutbildades kompetens. Certifikatet ger utbildningen en identitetsskapande roll på arbetsmarknaden och särskiljer denna utbildningsform från andra utbildningar.
Vi tror inte på den centraliserade lösning som regeringen beslutat när det gäller styrningen av den kvalificerade yrkesutbildningen. En centraliserad myndighet som ensam avgör vilka utbildningar som skall komma till stånd kan inte se behoven hos varje region. Den centrala myndigheten bör enligt vår mening vara en liten organisation vars huvudsakliga syfte är att sköta samordningen så att det skapas ett balanserat utbildningsutbud och resurserna utnyttjas effektivt. Dessutom skulle denna myndighet kunna arbeta med kvalitetssäkring och annan tillsyn. Övriga beslut bör fattas på regional nivå av en organisation knuten t.ex. till länsstyrelserna.
Vad gäller utbildningens dimensionering talar det stora behovet av yrkesutbildning för att utbildningen ges en relativt betydande omfattning. Enligt SOU 2001:40 ”En ny yrkeshögskoleutbildning” bedöms att utbildningen inom fem år bör omfatta cirka tjugotusen helårsstudenter. Eftersom det är kostsamt att utveckla nya utbildningar bör någon form av incitament övervägas för att underlätta högskolans möjligheter att utveckla nya yrkesutbildningar. Den stora efterfrågan av personer med yrkesinriktad kompetens som idag finns i arbetslivet motiverar en relativt omfattande utbyggnad av yrkeshögskolans utbud.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Magda Ayoub (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Ulla-Britt Hagström (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |