Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Stockholmsregionen ges större frihet att organisera sig i enlighet med sina särskilda förutsättningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tilldelningen av högskoleplatser till Stockholmsregionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en prioritering av regionens södra delar vid tilldelning av högskoleplatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över möjligheterna att skapa ett campus för högskolestudenter i Stockholmsregionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett avskaffande av fribeloppet i studiestödssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om investeringsbidraget för byggandet av studentbostäder.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att återinföra uthyrning av del av bostad skattefritt.2
1 Yrkande 6 hänvisat till BoU.
2 Yrkande 7 hänvisat till SkU.
Stockholm är en växande region som alltmer kommit att stå i fokus för utveckling och tillväxt. Många människor flyttar till Stockholm för att förverkliga sina livsprojekt och för att ta del av det rika utbud av kultur, utbildning, naturupplevelser, nöjen och arbetsmöjligheter som regionen erbjuder. Stockholm är en motor, inte bara för den egna regionen och dess invånare, utan för Sverige som helhet. Det är viktigt att poängtera att satsningar på Stockholm inte i första hand står i motsättning till satsningar på andra orter eller regioner – Stockholm konkurrerar i första hand med storstadsregioner kring Östersjön och i övriga Europa, och inte på den nationella arenan.
Internationella företag och koncerner väljer ofta att lokalisera sig nära beslutscentra och universitet där tillgången till spetskompetens är god och där den allmänna kompetensnivån är hög och internationellt anpassad. Länder med kompetent och välutbildad arbetskraft har större möjligheter att utveckla sitt eget kunnande och sina egna innovationer, men också att ta till sig teknologi som utvecklats i andra länder. Investeringar i fysiskt kapital får de önskade effekterna först om investeringarna i kompetensutveckling, dvs främst utbildning och forskning, är tillräckliga.
En förutsättning för ekonomisk tillväxt och för att regionen ska ha ett fortsatt internationellt konkurrenskraftigt näringsliv är därför att det i regionen finns kvalificerad och omfattande utbildning och forskning. På detta område behövs förbättringar och visioner för att möta framtidens behov. Utmaningen för Stockholmsregionen innefattar bland annat hur regionen skall få de kompetenta medarbetare som företag – men också offentlig sektor – behöver, hur regionen ska kunna förse också andra regioner i Sverige med specialistkompetens och hur regionen ska kunna försvara sin position i konkurrens med andra storstadsregioner i världen.
Regionens möjligheter till kompetensutveckling är emellertid i många avseenden beroende av den generella nationella politiken. Självklart är det inte bara näringslivets behov och en önskan om tillväxt som styr den kristdemokratiska synen på utbildning och utveckling i Stockholmsregionen. I botten finns den kristdemokratiska förvaltarskapstanken som enligt vår tolkning innebär att samhället har en skyldighet att uppmuntra och stödja kunskapssökande och att ta tillvara de resurser som vi besitter i samhället. Denna skyldighet bär vi både personligt och gemensamt. Det vetenskapliga arbete som bedrivs inom universitets- och högskoleväsendet är ett uttryck för människans naturgivna kunskapstörst och är därför ett mål i sig. Att Stockholm utgör ett kulturellt centrum och ett centrum för debatt och tankeutbyte ökar också incitamenten att stimulera bildning i regionen.
Stockholmsregionen är utsatt för en stark konkurrens från andra regioner i Nordeuropa och andra delar av världen. Även om den nationella politiken är viktig, och regeringens och riksdagens ansvar för utbildning och kompetensutveckling avgörande, kommer regionen inte ifrån sitt eget ansvar för att möjliggöra en långsiktigt positiv utveckling. Storstadsregionens komplexitet ställer krav på regionala lösningar, som ofta innebär samordning mellan olika aktörer och stora finansiella åtaganden inom många samhällsområden och kanske i ökande grad även på utbildningsområdet.
Det finns idag inte något erkänt politiskt organ med ett grundläggande helhetsansvar för att inte bara planera utan även samordna och i vissa fall genomföra regionala utbildningsinsatser. Det är uppenbart att Stockholmsregionen har haft stora svårigheter att såväl fatta beslut om som att genomföra viktiga insatser. Utbildning och forskning är ett strategiskt utvecklingsområde som blir alltmer avgörande för en positiv utveckling, där det regionala ansvaret hittills har varit otydligt.
En aspekt på frågan om genomförande av strategiskt viktiga insatser är den framtida politiska organisationen i länet. I framtiden vill Kristdemokraterna se att regionen ges större frihet att organisera sig i enlighet med sina särskilda förutsättningar. Vi ser sådana tendenser redan idag, och det är en utveckling som vi kristdemokrater i enlighet med subsidiaritetsprincipen bejakar.
En första förutsättning för kunskap, kompetens och utvecklingsmöjligheter är att regionen kan tillgodose medborgarnas behov av högre utbildning. Idag är Stockholmsregionen underförsörjd med platser inom högre utbildning i förhållande till övriga riket. Regionen har färre högskoleplatser än vad som motiveras av befolkningens storlek och långt färre än vad den kvalificerade arbetsmarknaden efterfrågar. Detta leder till att antagningspoäng i Stockholm är högre än vid andra universitet och högskolor och att människor i regionen i mindre utsträckning än i andra regioner går vidare till högre studier. Stockholm hade 1998/99 den lägsta rekryteringen till högskolan i landet. Endast 9,7 promille av befolkningen mellan 18 och 64 år påbörjade högre studier att jämföras med 11,0 promille för riket som helhet och 13,7 respektive 13,9 promille för Västerbottens och Kronobergs län. Vi kristdemokrater anser det vara rimligt att sökandetryck är en variabel som är styrande för tilldelning av högskoleplatser – och av studenternas förstahandsval att döma så bör alltså andelen högskoleplatser reserverade för Stockholmsregionen öka.
Den nationella utbildningspolitiken har under 1990-talet missgynnat storstadsregionerna som fått en minskande andel av nya utbildningsplatser och minskade resurser till forskning. Detta har lett till att antalet nybörjare vid Stockholms universitet och högskolor är i det närmaste oförändrat sedan 1990. Regionen behöver uppskattningsvis ett tillskott på 15 000–20 000 nya utbildningsplatser, för att de ungdomar som finns i regionen idag ska ha samma möjligheter som ungdomar i andra län att komma in på en högskola nära hemorten och för att regionen ska klara konkurrensen med andra storstadsregioner. Med Stockholms förväntade befolkningstillväxt kan behovet inom 30 år komma att fördubblas.
Ett problem vid sidan av att antalet högskoleplatser är lågt i förhållande till efterfrågan på utbildning inom regionen är den omfattande snedrekryteringen till högre studier utifrån etniska, socioekonomiska och områdesmässiga faktorer. Detta medför att individer får olika startchanser i livet men också att regionens samlade begåvningskapacitet inte tas till vara. På så sätt hämmas regionens utveckling och spänningar kan öka mellan sociala och etniska grupper. Att på ett tillfredsställande sätt minska snedrekryteringen till olika utbildningar är således en av de viktigaste frågorna för utvecklingen av Stockholmsregionen.
Vid en utbyggnad av högskolan finns det alltså anledning att ställa sig frågan var denna bör ligga och vilka mål som skall uppnås, förutom de tre lagstadgade målen: grundutbildning, forskning/forskarutbildning och samverkansuppgiften, som innebär att högskolan skall ha nära samverkan med det omgivande samhället.
Trots utbyggnaden av Södertörns högskola och etablering av små högskolefilialer framför allt i den södra länsdelen finns en påtaglig obalans mellan regionens olika delar när det gäller tillgänglighet till högre utbildning. Kristdemokraterna menar därför att de nya högskoleplatserna framför allt bör förläggas till regiondelar med låga övergångsfrekvenser från gymnasium till högskola. Lämpliga lokaliseringsplatser är de utbildningscentra som finns eller planeras i regionens södra och nordvästra delar. I första hand bör platser väljas som kan nås med pendeltåg eller tunnelbana.
Södertörns högskola är exempel på en högskola som arbetar aktivt både med bildnings/utbildningsmässiga mål, samverkansuppgiften samt med sociala mål. Södertörns högskola ligger i topp när det gäller arbetet med social och etnisk mångfald enligt den granskning av landets universitet och högskolor som Högskoleverket genomförde i våras. Södertörns högskola uppfyllde flera av Högskoleverkets kriterier genom sitt arbete med att minska glappet mellan gymnasium och högskola. Detta arbete kännetecknas av kontakter med föreningsliv – särskilt invandrarföreningar – och gymnasier i regionen. Högskolans språkverkstäder, där studenterna kan få hjälp med språket, har också medverkat till framgångarna, liksom de högskoleförberedande kurser som högskolan erbjuder.
Det är också viktigt med viss sammanhållning av universitets- och högskoleområden för att främja meningsutbyte och uppnå ”kunskapsmässiga synergieffekter”. Därför ser Kristdemokraterna gärna sammanhållna campusliknande områden söder om Stockholms stad framför utspridda utbildningsplatser. Vi tror att campusområden skapar helt andra förutsättningar också för samverkan med närområdet vad gäller öppna seminarier etc.
Samtidigt vill vi poängtera att fungerande utbildnings- och bildningsverksamhet inte skall drabbas genom en prioritering söderut av de nya högskoleplatserna. Resurser skall inte tas från fungerande befintliga institutioner utan även dessa skall utvecklas.
Det finns en risk att svårmätbara kvalitativa mål får ge vika för mer statistiskt tydliga kvantitativa dito. Det kan vi kristdemokrater inte acceptera. Därför måste satsningen på grundutbildning kombineras med satsning på forskning och på fler universitetslärare. Det är närmast en förutsättning för en utbyggnad.
Forskning och hög utbildningsnivå är av stor betydelse för en regions attraktionskraft och förmåga till utveckling. Därför är det viktigt att en utbyggnad av högskolor och universitet inte bara sker på de lägre nivåerna i grundutbildningen, utan också på de högre nivåerna samt, inte minst, på forskarutbildningen. Forskarutbildningen vid Stockholms universitet och högskolor klarar idag inte att utbilda alla de forskare som regionens universitet, forskningsinstitut och näringsliv behöver. Mer resurser till forskning krävs också för att Stockholmsregionen ska kunna hävda sin ställning som attraktiv bas för svenska och utländska forskare.
Högre utbildning och forskning kommer att bli alltmer global och gränsöverskridande. Stockholm har med sitt läge och sin attraktionskraft stora möjligheter att bli ett ledande forsknings- och kompetenscentrum i den växande Östersjöregionen. Det är viktigt att det initiativ som Stockholm har i detta samarbete konsolideras och stärks. En ökande – men ännu så länge ganska liten – del av ungdomarna i regionen studerar idag vid utländska universitet, och antalet utländska studenter vid regionens universitet och högskolor är ännu mindre. Detta hänger samman med bristen på kurser som ges på engelska och bristen på bostäder. Även på forskningssidan förorsakar bostadsbristen problem genom att få kan erbjudas bostad.
Det överlägset bästa sättet för främjandet av förståelse är möten med andra kulturer och människor. Att studera utomlands skapar en bra bild av andra länder och deras invånare, för att inte tala om insikten om vad som är svenskt. Ungdomsutbyte är dock inte enbart att låta svenska ungdomar resa utomlands för studier. Vi som lever i ett rikt land med en lång tradition av demokrati har ett stort ansvar för att bereda ungdomar från såväl andra EU-länder som u-länder och länder med kort demokratisk historia tillfälle att få delar av sin utbildning på våra universitet och högskolor.
Det ligger i regionens intresse att stimulera fler studenter utifrån att söka sig hit. Vissa kan komma att stanna och tillför då regionen värdefull kompetens. Andra återvänder, men har då ökat förutsättningarna för ett långsiktigt kunskapsutbyte mellan Stockholmsregionen och andra kompetensintensiva regioner. För att ett ökat utbyte skall vara möjligt krävs dock fler utbildningsplatser, fler kurser på engelska (som också kan vara till gagn för inhemska studenter) och kanske framför allt en ökad tillgång på studentbostäder. Denna brist är den största hämskon på det internationella utbytet idag.
Vi kristdemokrater ser det som en självklarhet att studenters levnadsförhållanden skall vara drägliga också under studietiden. Kostnadsläget – särskilt bostadskostnaderna – i Stockholmsregionen är sådant att studenter här har behov av högre studiestöd eller arbetsinkomster utan att studiestödet minskar i motsvarande grad. Det principiellt felaktiga så kallade fribeloppet som gör att studiemedlen minskar vid andra inkomster slår därför extra hårt i Stockholmsregionen med dess högre levnadsomkostnader. Fribeloppet bör enligt vår mening avskaffas.
Bostadssituationen för studenter fortsätter att försämras samtidigt som alltfler studenter flyttar till högskoleorterna. I Stockholm står till exempel 17 000 studenter i bostadskö och väntetiden är den längsta i landet, nämligen 17 månader. Studenter måste tacka nej till sin drömutbildning, eftersom de inte kan få tag i en bostad. Andra studenter hoppar av för att de inte klarar flackandet mellan kortvariga bostäder i andra, tredje eller fjärde hand. Fler tvingas ta en bostad långt från högskolan eller skaffa bostad i det vanliga bostadsbeståndet med alltför höga hyror. På vissa håll får studenterna tränga ihop sig så att studiemiljön blir ohållbar. Det är av största vikt att byggnationen av studentlägenheter tar fart.
Att inte ha en bostad som student är en omöjlig situation eftersom bostaden till stor del också är arbetsplats. God studiemiljö är svår att uppnå när studenterna ständigt tvingas flytta runt på andra- och tredjehandskontrakt (om man har tur) eller tvingas ta in på vandrarhem, bo i sporthallar, tält eller baracker.
En möjlighet att tillfälligt lösa problemen är att kommuner ger tillstånd till byggbranschen att placera mobila lägenheter på kommunal mark som inte ska bebyggas under överskådlig tid. Fler åtgärder måste dock till för att lösa problemen. Många studenter har uttryckt önskemål om större lägenheter. Många studenter hinner bilda familj under studietiden. En större flexibilitet måste eftersträvas så att det blir möjligt att öka bostadsytan inom bidragets ram.
I de flesta anglosaxiska länder bygger man oftast campus, där skola och bostad är integrerade. Detta vore en önskvärd utveckling även i Sverige. Som vi konstaterade tidigare främjar ett levande campusområde utbyte av tankar och idéer mellan institutioner, ämnesområden och naturligtvis studenter. Campus innebär också att ett tydligare helhetsgrepp på bostadssituationen och den studiesociala situationen kan tas, då en bättre överblick över behov och möjligheter ges. Det bör vara en målsättning att den som söker en högskoleplats vet att om han/hon blir antagen så kan han/hon erbjudas en enklare bostad på campusområdet. Denna trygghet ger ett positivt studieklimat för de studerande.
Anledningen till att det finns så få studentbostäder i Stockholmsregionen är många. Kristdemokraterna identifierar de höga skatterna och produktionskostnaderna för bostäder som den främsta anledningen. Situationen i Stockholmsregionen är också speciell med avseende på att mark- och fastighetspriser skiljer sig markant från andra regioner i landet. Dessutom är ledig mark att bygga på en bristvara. Ytterligare hinder uppstår då kommunerna inom Stockholmsregionen hänvisar ansvaret för studentboendet till sina grannkommuner. En lätt absurd situation uppstår i regionen om kommuner väljer att agera endast om de har universitet eller högskola placerade inom sina kommungränser. Detta visar ytterligare på vikten av ett regionalt helhetsgrepp på de här frågorna.
Regeringen deklarerar i budgetpropositionen för 2002 att villkoren för investeringsbidrag till studentbostäder bör ändras och samordnas med bidrag till investeringar som främjar ekologisk hållbarhet. Kristdemokraterna ser inte förändringen av förutsättningar som en god lösning. Inte heller är regeringens avvecklande av investeringsbidraget för studentbostäder efter 2002 rimligt. Kristdemokraterna tillför därför 10 miljoner kronor utöver regeringens förslag till investeringsbidrag för studentbostäder 2002 och förlänger dessutom bidraget om 20 miljoner kronor till att gälla också 2003 och 2004.
Det har också visat sig att en stor del av det bidrag som tillfallit Stockholm (totalt 80 miljoner) riskerar att frysa inne på grund av för få ansökningar om att bygga studentbostäder. Det är uppenbart att detta bidrag inte i tillräckligt stor utsträckning avhjälper det största problemet vid nybyggnationer i Stockholm – de stora initiala produktionskostnaderna. Vi vill göra ytterligare insatser på detta område och kan tänka oss att höja det belopp som maximalt kan betalas ut, maximalt 40 000 kr per studentrum i lägenheter för en eller två studenter.
Vi kristdemokrater i Stockholmsregionen vill också stimulera skapandet av ”generationsbostäder”. Många villor skulle med begränsade ombyggnader kunna få ytterligare en mindre lägenhet, vilket skulle kunna öka bostadsbeståndet avsevärt. Skattereglerna för uthyrning av privatbostäder utgör i dag ett hinder för sådan ombyggnad och vi anser att gränsen för skattebefrielse vid uthyrning av privatbostäder därför bör kunna höjas.
För att få perspektiv på förutsättningarna för att bygga studentbostäder kan vi jämföra med förhållandena i våra grannländer Norge och Danmark. I dessa länder har politikerna insett vikten av att studenterna har någonstans att bo och genomfört effektiva stimulansåtgärder.
I Sverige utgår alltså ett investeringsbidrag med 40 000 kronor per nyutbyggd studentbostad. Detta motsvarar ungefär 9 procent av nybyggnadskostnaden av en studentlägenhet i Stockholm.
I Norge står staten för 60 procent av total produktionskostnad inklusive inventarier, resterande finansiering upptas som vanligt bostadslån.
I Danmark erhålls inteckningslån på 93 procent av investeringen där räntan subventioneras av staten med 80 procent och av kommunen med 20 procent. Amorteringen erläggs till 50 procent av staten. De resterande 7 procenten finansieras genom ett kommunalt grundkapital som är ränte- och amorteringsfritt. Inteckningslånet räknas upp med index som är kopplat till inflationen. Uppräkningen skall erläggas av de boende varje år.
Detta får som konsekvens att räntekostnaden och amorteringen för studentbostäder i Sverige är nära nog dubbelt så stora som i Norge och i Danmark.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
|
|
Amanda Agestav (kd) |
Stefan Attefall (kd) |
|
Magda Ayoub (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Caroline Hagström (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Inger Strömbom (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Margareta Viklund (kd) |
Rolf Åbjörnsson (kd) |