Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av fysisk aktivitet för barn och ungdom för att de skall kunna kompensera välfärdens biverkningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nytänkande och samverkan mellan olika aktörer i skolan.
Barn sitter stilla för mycket, framför TV:n eller datorn, i bilen eller vid skolbänken. Familjen har naturligtvis ett stort ansvar för att påverka barnen till en hälsosam livsstil och ge dem kunskaper om mat, motion, kost och hälsa, men också skolan och förskolan måste ta sin del av ansvaret för att lära ut hur man bygger upp sin hälsa.
En ny attityd till hälsa, den som vi anser vara det viktigaste, innebär att den enskilde kan påverka sitt hälsoläge genom egna aktiviteter och handlingar.
Skolåldern är en mycket viktig period för kroppen att bygga upp benmassan. Möjligheterna att påverka skelettet är kanske som störst före puberteten. Redan vid 20 års ålder har man fått den benmassa i lårbenshalsen som man skall ha resten av livet. Det handlar om ett hållfasthetsproblem.
Skolan har en viktig uppgift i att även tillfredsställa elevens inneboende rörelselusta. Forskning visar att fysisk aktivitet är en förutsättning för allsidig mental och kroppslig utveckling. I dag är antalet gymnastiktimmar för få. Vi anser att eleverna bör ges möjlighet att ha minst en halvtimmes fysisk aktivitet varje dag. Den behöver inte enbart ske i en gymnastiksal utan just handla om rörelse. Dessa aktiviteter bör sedan kompletteras med gymnastikundervisning åtminstone två gånger per vecka under hela skoltiden.
Skolan behöver även stödja alla barn vars föräldrar inte inser problemen eller inte har ekonomiska eller praktiska möjligheter att idka fritidsaktiviteter. Det nuvarande antalet gymnastiklektioner räcker inte för att ge barn och ungdomar tillräckligt med fysisk aktivitet. Även fritiden bör innehålla mer av fysisk aktivitet.
Särskilt bekymmersamt är att flickor ofta slutar med idrott i tio- till tolvårsåldern och har därefter inget idrottsligt nätverk. Det är också då som man växer i fysiska mått och tillägnar sig attityder när det gäller såväl dåliga som goda vanor.
Skolan är, trots allt, den bästa hälsofrämjande arenan. Där når man alla barn under en mycket formbar del av deras liv. Man måste ha stöd från olika håll och borde ta emot hjälp från världen utanför skolans väggar.
I den nya läroplanen har gymnastiklärarna stor frihet. Ämnet kan och får göras roligare. Det finns så mycket annat att göra än den traditionella ”gympan”, t.ex. aerobics, spinning, hiphop och skateboard. Detta är definitivt sådant som ungdomar tycker är roligt att ägna sig åt.
I Amerika har skolidrotten en stor utbredning, och många barn får sitt idrottsintresse i skolan. Tävlingar mellan olika skolor, både på jämförande high school-, college- och på universitetsnivå, stimulerar social kontakt och tävlingsintresset. Det är allom bekant att de flesta, för att inte säga alla, av USA:s stjärnidrottare och guldmedaljörer i OS och andra stora tävlingar har börjat i skolidrotten.
I Sverige däremot har man effektivt separerat skolans gymnastikundervisning och idrottens föreningsliv. Resultatet, förutom ett lågt intresse för t.ex. friidrott, har blivit att många barn utestängs från viktiga aktiviteter.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Berit Adolfsson (m) |
Cristina Husmark Pehrsson (m) |