Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av diskrimineringslagarna i syfte att stärka rättigheterna för skolelever.
Sverige är i dag ett mångkulturellt samhälle. Det är inte längre självklart att alla tillhör samma kultur eller samma livsstil. Fortfarande drabbas dock många människor av diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, kön, funktionshinder eller sexuell läggning. Diskriminering kan kort beskrivas som olika behandling av lika fall. När exempelvis en arbetssökande på grund av sitt utländska ursprung inte behandlas på samma sätt av en arbetsgivare som en person med svenskt ursprung, är det etnisk diskriminering. En arbetsgivare får inte heller ställa krav som framstår som neutrala, men i praktiken särskilt ställer exempelvis en arbetstagare med en viss etnisk tillhörighet i ett sämre läge. Ett exempel på det är att man inte får kräva bättre svenskkunskaper av den som söker ett arbete än vad som är nödvändigt för jobbet. Diskriminering är förbjudet enligt flera av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har godkänt.
Diskrimineringsombudsmannen, DO, som statlig myndighet bildades 1986. Ombuds-mannen utses för sex år i taget. DO har till uppgift att genom råd medverka till att den som utsatts för etnisk diskriminering kan ta till vara sina rättigheter. DO:s arbete mot etnisk diskriminering i arbetslivet baseras på lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet. DO ska enligt lagen dels utreda och i sista hand driva till domstol ärenden om diskriminering som anmälts av enskilda personer, dels bevaka att arbetsgivarna på ett aktivt sätt försöker skapa etnisk mångfald på arbetsplatsen.
DO har inte mandat att arbeta med annan diskriminering än den etniska diskriminering som sker på grund av exempelvis kön eller funktionshinder. För att ta vara på dessa rättigheter har andra ombudsmannafunktioner inrättats. År 1998 inrättades Homo, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Sedan länge finns också Jämo, Jämställdhetsombudsmannen.
Skyddet mot diskriminering på arbetsmarknaden är således relativt väl utbyggt. För dem som studerar eller är barn är situationen en annan. Trots att det ligger i ombudsmännens uppdrag att motverka diskriminering även i andra delar av samhällslivet än arbetsmarknaden är lagskyddet för den som inte förvärvsarbetar betydligt sämre utbyggt. Mot diskriminering i arbetslivet finns speciallagar som gör det möjligt för DO, Homo och Jämo att arbeta verkningsfullt mot diskriminering. För andra delar av samhällslivet saknas sådana lagar. De mer allmänna diskrimineringslagar som är tillämpliga på alla samhällsområden är ofta inte tillräckliga.
Det är extremt allvarligt när den uppväxande generationen drabbas på grund av otydligheter i lagstiftningen. Det finns diskriminering även på skolans område. När exempelvis en elev på grund av sitt utländska ursprung inte behandlas på samma sätt av en lärare som en person med svenskt ursprung, är det etnisk diskriminering på samma sätt som om det varit en arbetssökande. Eleven är dock många gånger rättslös. Den enda möjlighet som står till buds i dag är ofta en polisanmälan. Det går att anmäla diskrimineringsärenden från skolans värld till DO men dessa kan inte juridiskt prövas i domstol.
Därför behövs det en översyn av lagstiftningen på detta område. Denna översyn bör ske i syfte att förbättra rättigheterna för de skolelever som i dag diskrimineras på grund av kön, etnisk tillhörighet eller sexuell läggning.
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Hillevi Larsson (s) |
|
|
Lena Sandlin-Hedman (s) |
Lars U Granberg (s) |