Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utveckling av gymnasieskolan.
Miljöpartiet de gröna anser att gymnasieskolan skall vara en skola för alla, där ungdomar med olika förutsättningar och intressen, från olika miljöer och med olika religionsinriktningar får möjligheter till en bra utveckling och förberedelse inför vuxenlivet. Gymnasieskolan skall ge varje elev en bra baskunskap i kärnämnena och därutöver vara yrkesförberedande för såväl praktiska som mer teoretiskt orienterade yrken. För vissa praktiska yrken skall gymnasiet dessutom erbjuda en yrkesutbildning av mer omfattande karaktär, fullständig eller förberedande beroende på yrkets art.
Gymnasietiden infaller normalt under en period av människans liv då han eller hon tar de första stegen in i vuxenlivet och dessutom är särskilt öppen för upplevelser av konst, litteratur, musik och fördjupar de sociala relationerna. Kamratskap och kärlek prövas och formas och de stora livsfilosofiska frågorna ställs, diskuteras och pockar på svar. Det är därför speciellt viktigt att gymnasiet utformas så att det också kan ge ett bra stöd för denna viktiga fas i en människas utveckling. Detta kräver tid och utrymme för en rad aktiviteter utöver det rena kunskapsinhämtandet. Gymnasieskolan skall ge generösa möjligheter för ungdomar att pröva, lyckas och också misslyckas. Goda vuxenkontakter behövs i skolan för att detta skall främja utvecklingen till självständiga individer med respekt för sig själv och andra. Eleverna skall i praktisk verklighet få erfara värdet av genuint intresse, samverkan och hjälpsamhet (i stället för sekundär motivation och konkurrens om betyg). I gymnasiet skall således kunskapsinhämtande gå hand i hand med utvecklingen av sociala och estetiska sidor, av hela personligheten. Här läggs grunden för möjligheterna till ett vuxenliv med hög livskvalitet, som yrkesverksam samhällsmedborgare men också som kamrat i vänkretsen, som förälder, etc.
Utbildningen skall utgå från en medveten kunskapssyn. All kunskap och all undervisning rymmer värderingar och därmed ett mått av subjektivitet. De värderingar skolan står för skall vara öppet redovisade och ifrågasättas. Eleverna skall själva söka kunskap på ett obundet kreativt sätt. En demokratisk grundsyn som utgår från att människan till sin natur är aktiv och vill vara deltagande ska enligt Miljöpartiets uppfattning prägla all utbildning. Varje elev skall aktivt delta i planeringen av sin egen studieplan. Eleverna på gymnasiet skall ha stort inflytande på verksamheten i skolan. Ingen elev skall lämnas utanför den gemensamma strävan att forma en god anda och ett bra samarbetsklimat på skolan.
Genom den kraftiga utbyggnaden av vuxenutbildningen, under åren med hög arbetslöshet, kom gymnasieutbildning för vuxna i form av Kunskapslyftet att få en mycket stor tillströmning. Kunskapslyftet har givit nya grupper av vuxna möjlighet att studera. En uppföljning av denna verksamhet skall ske på två sätt. Dels skall de som genomgått gymnasieutbildning nu ges goda möjligheter att fortsätta sin utbildning vid högskola eller universitet, dels skall den grupp som fortfarande saknar gymnasieutbildning för vuxna beredas möjlighet att genomgå den även framöver. Man kan dock räkna med en kraftig minskning av antalet sökande inom Kunskapslyftet, vilket frigör resurser för användning i barn- och ungdomsskolan. Verksamheterna vid komvux och folkhögskolor kommer därvid att successivt återgå till normal omfattning och inriktning.
Gymnasieskolans organisation och innehåll har under 90-talet genomgått stora förändringar. Den nya ordningen tillåter stor variation inom givna ramar. Detta skapar goda förutsättningar för lokala förändringar av gymnasieskolan med ledning av de erfarenheter som växer fram. Tyvärr genomfördes reformen alldeles för snabbt utan möjligheter för skolledningar och lärare att i tid anpassa organisation och undervisningsmetodik till de delvis helt nya arbetsuppgifterna med nya kategorier elever. Gymnasiekommitténs betänkande och Skolverkets rapporter visar att många gymnasieskolor har lyckats väl med sina nya uppgifter men också att det på många håll föreligger brister som behöver åtgärdas. Det är främst två grupper av elever för vilka gymnasieskolan inte fungerar bra. Den ena gruppen är vissa elever på yrkesförberedande program som i undervisning i kärnämnen möter samma innehåll och undervisningsform som det som utformats för elever på de teoretiska programmen och därför har svårigheter att tillgodogöra sig undervisningen. Här handlar det i vissa fall om utslagning i stället för utveckling av unga människor. Den andra gruppen utgörs av de elever som går teoretiska program med direkt sikte på olika högskoleutbildningar. Många av dessa har på grund av konkurrensläget vid antagningen till universitet och högskolor en mycket tung studiebörda, som lägger hinder i vägen för andra aktiviteter som unga människor behöver för sin personlighetsutveckling och sociala utveckling.
Det arbetas för högtryck i gymnasierna för att komma till rätta med problemen. För att underlätta detta arbete måste lärare och skolledare få ytterligare möjligheter till fortbildningar i organisatoriska och metodiska frågor med exempel från gymnasier som lyckats bemästra problemen. Det bör också ske en metodutveckling med sikte på att anpassa undervisningen i kärnämnen efter de olika programmens innehåll och metodik. På de teoretiskt inriktade programmen bör kravet på kunskapsinhämtande snarast minska och läsningen för betyg ersättas med studier av intresse för ämnet. För hela gymnasiet gäller att undervisningen bör bättre anpassas efter den enskilde elevens intressen och förutsättningar. En sådan individualiserad undervisning kräver emellertid mindre undervisningsgrupper, d v s fler lärare, vilket i sin tur kräver ökade resurser till skolan. De ekonomiska förutsättningarna i kommunerna för en sådan resursförstärkning kommer under de närmaste åren att förbättras avsevärt.
En ofta nämnd målsättning för gymnasieskolan gäller elevens möjligheter att fritt välja program och skola. Det är inte lätt att utforma ett väl fungerande system för det fria valet. Informationen till eleverna om vilka alternativ som finns att välja mellan har brustit i en del kommuner, och bristerna sammanhänger ofta med att kommunen endast har möjlighet att erbjuda ett mindre antal program och inriktningar och inte alltid har intresse av att informera om möjligheter att söka platser utanför kommunen. Den regionala fördelningen av gymnasier och program är mycket ett resultat av fritt agerande på kommunal nivå, vilket i sig har stora fördelar men också kan leda till nackdelar för elevens val. Nuvarande system för startande av nya gymnasieskolor har inte utformats för att nå en optimal fördelning av program och inriktningar eller en god användning av samhällets samlade resurser. Samordningen mellan kommuner vid inrättande av nya gymnasier liksom nya program har blivit bättre men samverkan mellan kommuner kan fortfarande ytterligare förbättras. Ett problem som inte lösts i nuvarande bestämmelser är de ur elevsynpunkt artificiella effekterna av bostadens läge relativt kommungränsen. Möjligheterna att välja den närmast belägna skolan bör ses över, gärna i anslutning till en översyn av reglerna för kommunavgifter för elever vid ett gymnasium i annan kommun. Antalet fristående gymnasieskolor har ökat kraftigt under de senaste åren och detta har på sina håll vållat problem inom skolväsendet som helhet. Orsakerna till problemen är skiftande. Ett problem utgör den så kallade riksprislistan som bör ses över. En utredning är tillsatt för att belysa utvecklingen av gymnasieskolor i landet och kommer att lämna ett underlag för en förbättring av den övergripande organisationen av gymnasieskolor, program och inriktningar.
När betygssystemet infördes motiverades det med att betyg skulle ha två viktiga funktioner, dels som motivationshöjande pedagogiskt inslag, dels som urvalsinstrument för antagning till högre studier.
Betyg som belöning vid inlärning är en indirekt, sekundär, belöning. Den är, om man ser till hastighet och kvalitet i studierna, helt underlägsen den motivation som kommer av personens direkta intresse för det som skall studeras. Nyfikenhet, upptäckarglädje och lyckan av att förstå eller kunna något nytt är den drivkraft som mångfalt överglänser sanktioner och indirekta belöningar i nästan alla studiesituationer. Visst kan det vara roligt att få bra betyg, och sorgligt att få dåliga betyg. I viss mån kan betyg stärka självförtroendet för de elever som av läraren förklaras duktiga i form av ett bra betyg, men det är långt ifrån självklart att det är den sortens självförtroende som den svenska skolan skall utveckla och uppmuntra. Och på motsvarande sätt kan självförtroendet naturligtvis sjunka hos den elev som får ett dåligt betyg. Att höra till dem som förklaras ”icke godkänd” kan lätt föda känslan av att inte duga med det mått mätt som samhället använder, ett första steg på vägen till det utanförskap som sedan i vissa fall också leder vidare till en mot samhället negativ grundinställning.
Vissa negativa effekter av betygssystemet är redan påtagliga och väl kända. Betygshetsen på de teoretiska programmen försämrar studiemiljön, elever väljer ibland kurser efter hur lätt det är att få konkurrenskraftiga betyg (i stället för efter intresse), och på andra program ser vi en direkt utslagning av grupper av elever som inte klarar den betygsfixerade studiesituationen.
Ser man till betygen som urvalsinstrument för fortsatt utbildning så förvånas man över hur dåliga mätinstrument betygen vid tidigare undersökningar visat sig vara. De har för det första låg reliabilitet, d v s de fungerar ungefär som en måttstock gjord av gummiband. Olika lärare sätter olika betyg på samma prestation och samma lärare sätter dessutom olika betyg vid olika tillfällen på en och samma prestation. Betyg har en mycket stor felmarginal. Dessutom har t ex gymnasiebetyg visat sig vara dåliga när det gäller att förutsäga en individs framtida yrkes- eller studieframgång. Dessa erfarenheter gäller de gamla betygssystemen med bokstavsbetyg eller sifferbetyg. Några studier av reliabilitet eller prognosvärde har inte utförts på det nya betygssystemet. De betygskriterier som används i det nya systemet är emellertid så vaga och svepande jämfört med tidigare kriterier att allt talar för att situationen med det nya systemet i varje fall inte förbättrats. En arbetsgrupp tillsatt av departementet med uppgift att utvärdera det nya betygssystemet har just avgivit en rapport. Där finns tyvärr inte redovisat några som helst försök att studera vare sig betygens reliabilitet eller prognosvärde.
Betyg används fortfarande för antagning till högre studier. På vissa utbildningar är konkurrensen om platser hård och ett betygssteg i ett ämne kan vara helt avgörande för om man kommer in eller ej. Med tanke på bristerna i betyg som mätinstrument så innebär det att den enskilde individen utsätts för ett stort godtycke inom ramen för något som offentligt framställs som rättvist och riktigt. Det finns heller inget som talar för att den som har högst betyg är särskilt lämpad som t ex psykolog, läkare eller forskare.
Det är förvånande att man inte ägnat antagningen till högre utbildningar ett mycket större intresse. För den enskilde individen betyder antagningen till en utbildning ofta att valet blir avgörande för hans eller hennes hela framtida yrkesliv. Dessutom medför utbildningen en skuldsättning med ett stort och nästan livslångt återbetalningsansvar. Det är, både med hänsyn till den som står inför valet att påbörja en utbildning och med hänsyn till samhällets bästa, viktigt att valet sker med stor omsorg. Den sökande bör ges god information om utbildningens innehåll och yrkets krav och möjligheter. Bedömningen av den sökandes lämplighet borde grundas på tidigare genomgångna utbildningar, samtal, intervjuer, ev. prov och i vissa fall förberedande kortkurser. För många utbildningar sker detta bäst på den institution som också handhar utbildningen. Liknande system används i flera länder, så har t ex Kanada använt ett sådant mer utvecklat antagningssystem, och erfarenheterna borde kunna läggas till grund för ett genomförande även i Sverige.
Frågan om ett nytt antagningssystem för högre utbildningar och ett successivt avskaffande av det graderade betygssystemet i gymnasieskolan är komplicerad och bör utredas närmare.
Allmänt sett är gymnasiestudierna överbelastade med kunskapsstoff i de traditionella kärnämnena och alltför litet utrymme finns för estetisk verksamhet, studier av livsfilosofiska frågor, etc. Detta är allvarligt med tanke på att gymnasiestudierna gäller en period i människans liv då hon är som mest öppen för konstnärliga upplevelser, sökande och undrande inför de stora livsfrågorna och i färd med att ta det stora klivet in i vuxenvärlden. Det är därför viktigt att innehållet i program och kurser ses över. Inte minst gäller detta de stora kärnämnenas omfattning. Kärnämnena måste också infärgas, d v s anpassas till innehåll och metodik efter de program de skall ingå i. Relevant matematik, engelska etc ser ganska olika ut för den som läser på industriprogrammet, textil, hotell och restaurang eller ett naturvetenskapligt program. Denna infärgning och därmed sammanhängande variationer i betygskriterierna ryms helt inom ramen för gällande läroplaner och kräver inga ändrade lagar eller regler.
Det är också tydligt att timplanerna på många håll haft en alltför styrande inverkan. Den av riksdagen nyligen beslutade övergången från beskrivning av kursomfång i timmar till poäng är en bra markering av att studierna skall vara målrelaterade och inte bestämmas i timtal för en viss kurs. Formellt sett är förändringen inte så stor då ju poängen definieras av den tid som krävs för att normalt nå godkänt. Den kan väl ses som ett försök att ta ett steg i rätt riktning men har ännu knappast lämnat några större spår i det pedagogiska vardagsarbetet i gymnasieskolan. Syftet är bra: Studierna skall vara målstyrda och den tid som en elev behöver för en viss kurs skall kunna anpassas efter den enskilde elevens behov.
Ökat elevinflytande och nya undervisningsformer med individualiserad undervisning är två viktiga inslag i gymnasieskolans utveckling. Omställningen ställer stora krav på skolledning och lärare. Särskilda resurser för utvecklingsarbetet har anslagits i budgeten och det är viktigt att resurserna verkligen når ut till skolorna så att elever med behov av särskilt stöd också får detta och att studiegrupperna kan minskas så att lärarna får en rimlig möjlighet att individualisera undervisningen för alla elever.
En viktig del i gymnasieutbildningen utgör den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU). Den har särskild betydelse för de yrkesförberedande programmen och bör byggas ut ytterligare och gälla alla program. En del gymnasieskolor har haft problem med att bygga upp en bra APU. Svårigheterna gäller speciellt APU inom vissa branscher. Såväl företag som skolledning saknar tradition på området och det behövs information och vägledning om hur ett effektivt samarbete med ortens företag byggs upp. Den nya KY-utbildningen, som ju är en eftergymnasial yrkesutbildning, kan givetvis medföra nya möjligheter att starta APU med knytning till de företag som deltar i ett KY-program och leda till APU av hög kvalitet och särskilt goda framtidsmöjligheter för eleverna.
APU skall ses som ett första steg att öppna gymnasieskolan mot det omgivande samhället och ge eleverna större möjlighet till den för denna åldersgrupp så viktiga direktkontakten med vuxenlivet. Miljöpartiet ser det som önskvärt att denna typ av verksamhet byggs ut och får olika omfattning och former beroende på olika elevers intressen och förutsättningar. Lärlingsutbildning är ett sådant exempel där den arbetsplatsförlagda delen av studierna skulle vara mycket omfattande. Vi gör emellertid bedömningen att man i första skedet bör koncentrera insatserna på att få redan beslutad APU att fungera väl vid alla gymnasieskolor och först därefter utökar omfattningen och alternativen.
Många elever har ett annat språk än svenska som modersmål. Deras situation bör uppmärksammas speciellt. Mycket av det som anförts om modersmålsundervisning för grundskolan i denna motion gäller även gymnasieskolan. För den grupp gymnasieelever som ännu ej tillägnat sig svenska språket så väl att de kan följa undervisningen i alla ämnen är det viktigt att stöd kan ges i de ämnen där så behövs. Modersmålsundervisning, som ett av flera ämnen som kan väljas inom ramen för individuellt val, bör också ägnas speciell uppmärksamhet. Det är väl känt att elever med invandrarbakgrund hör till den grupp som har speciella svårigheter att klara gymnasiestudierna. Detta är ett uttryck för att gymnasieskolan ej kan erbjuda tillräckligt stöd och en bra studiemiljö för denna grupp. Bristerna är allvarliga då de utgör en viktig del av de allmänna problem som integrationspolitiken konfronteras med. Det är därför angeläget att Skolverket och kommunens skolpolitiska instanser särskilt uppmärksammar dessa brister och vidtar åtgärder för att identifiera problemen och via resurstillskott och kompetensutveckling skapar möjligheter för en snabb lösning.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Gunnar Goude (mp) |
|
|
Marianne Samuelsson (mp) |
Gudrun Lindvall (mp) |
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |