Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformering av studiestödssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att CSN bör läggas ned.
Det nuvarande studiestödssystemet måste reformeras. Det nuvarande studiestödssystemet lider av flera brister. De flesta åtgärdades inte av det nya studiestödssystem som infördes i juli 2001.
Studiemedelsfrågan måste sättas in i sitt utbildningspolitiska sammanhang. När det gäller Sveriges kunskapsförsörjning finns ett antal problem där studiemedelssystemet är ett faktum som kan bidraga till eller förhindra en lösning. Den sociala snedrekryteringen är exempelvis fortfarande ungefär lika stor nu som på 1960-talet. I årskullen född 1976 var den relativa chansen att påbörja högskoleutbildning vid 21 års ålder fortfarande sju gånger högre för ungdomar från högre tjänstemannahem än för dem från arbetarhem. I vissa årskullar visar SCB:s statistik att den sociala snedrekryteringen t.o.m. ökat sedan slutet på 1960-talet. I de senaste årens ungdomsgrupper har ungefär 60 procent av dem vars föräldrar är akademiker eller högre tjänstemän påbörjat högskolestudier vid 21 års ålder. Bland ungdomar vars föräldrar är lågutbildade är motsvarande siffra ungefär 12 procent. Sverige är dessutom långt ifrån det land som är bäst när det gäller att motverka social snedrekrytering till högre utbildning. I USA är det jämfört med Sverige en stor andel ungdomar vars föräldrar är lågutbildade som påbörjar högskolestudier. En liknande situation är det i Spanien, Portugal, Belgien och Frankrike.
En del av det nya studiestödssystemet är bra. Annat som exempelvis de nya återbetalningsreglerna och bibehållen inkomstprövning innehåller oklarheter som inte lever upp till nödvändiga krav på tydlighet och långsiktighet. Risken är uppenbar att många individer i fortsättningen inte kommer att kunna betala sina studieskulder före den automatiska avskrivningen av lånen. Kritik kan riktas mot gällande inkomstprövning. Utformningen av inkomstprövningen innebär att många studenter även fortsättningsvis hindras från att arbeta lika mycket som de skulle vilja och kunna. Höjningen av fribeloppet löser inte det grundläggande problemet att många studenter vill och kan arbeta mer, men att inkomstprövningen hindrar dem. Det försvårar därmed studenternas möjligheter att förbättra sin ekonomiska situation. Det allra allvarligaste är kanske inte att de studerande hindras att förbättra sin ekonomiska situation och därmed minska sin skuldsättning, utan att den allmänna moralen och etiken sjunker i takt med att de lagliga alternativen till försörjning framstår som alltmer ohållbara. SERO:s undersökning visar att 75 procent av alla studenter kan tänka sig att arbeta svart vid sidan av sina studier och under ferierna. Mot att avskaffa fribeloppen anförs att det skulle vara en alltför stor kostnad för staten. Detta är ett statiskt synsätt. Det rör sig om pengar som på sikt kan tjänas in av staten genom ökade skatteintäkter från studenter som arbetar mer och strävar efter att minska sitt behov av studielån.
Det finns tre goda skäl till att avskaffa inkomstprövningen av studiemedel. För det första kan studenten minska lånedelen genom att skaffa sidoinkomster. För det andra bör studiemedelssystemet utformas i likhet med andra system som en del av den generella välfärden. Det innebär att lika regler skall gälla för alla. Varför skall staten inkomstpröva och därmed bedöma människors behov av studiemedel? För det tredje bör incitamentsstrukturen vara av sådan karaktär att den enskilde själv kan skapa sig en god bild av hur stor del av inkomsten som skall utgöras av sidoinkomster respektive studiemedel. Därtill kommer att CSN är en administrativ katastrof och bör läggas ner i samband med en totalöversyn av det svenska studiestödssystemet.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Kent Olsson (m) |
Christel Anderberg (m) |