Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Vetenskapsrådet i uppdrag att utfärda riktlinjer för god forskningssed och upprätthållande av forskningens trovärdighet vad gäller gränsdragningen mellan partipolitik och forskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det tills vidare och innan dessa gränser dragits inte skall inrättas några nya kommissioner eller myndigheter med inriktning på forskning.
Den svenska historieskrivningen har alltid varit föremål för politisk strid. Både Engelbrekt och Gustav Vasa sågs under 1900-talets tre första decennier, först av högern och sedan av socialdemokratin, som anfäder till det egna partiets ideologi. Under andra halvan av 1900-talet stod striden i stället om vem som hade skulden för felen och äran av framgångarna i ekonomisk politik och utrikespolitik. På senare tid har den ökade partipolitiseringen av historieskrivandet dock mest tagit sig uttryck i en kraftig tillväxt av antalet statligt tillsatta forskningskommissioner. Vårt parti har i hög grad ett medansvar för detta. Nu anser vi emellertid att det är dags för en rejäl prövning av om vi gjorde rätt när vi medverkade till detta.
En kommission fyller delvis samma funktion som en vanlig statlig kommitté eller offentlig utredning, men kommissionsstämpeln innebär en extra markering, en signal om att uppdraget är något som går utöver det vanliga – inte minst i meningen att söka Sanningen. En kommission har ofta tillkommit efter politisk press och till skillnad från en traditionell utredning brukar en kommission inte innehålla några politiker eller parlamentariska representanter.
Fram till början av 1980-talet var kommissioner ett sällsynt fenomen i svensk politik. Kommissioner tillsattes i allmänhet endast i anslutning till någon utomordentligt extraordinär händelse, som t.ex. skotten i Ådalen i början av 1930-talet, Kejneaffären under 1950-talet samt avslöjandet av spionen Wennerström i början av 1960-talet. I dag är situationen helt förändrad. Sedan början av 1980-talet har riksdag och regering t.ex. tillsatt tre olika Palmekommissioner, en neutralitetspolitikkommission, två ubåtskommissioner, en nazistguldskommission samt en säkerhetstjänstkommission. Vidare har vi fått forskningsprogrammen om övergrepp som begåtts i kommunismens namn samt om Sveriges förhållande till nazismen och förintelsen.
Hur skall vi förstå denna utveckling? Varför tillsätts det i dag så många fler kommissioner och statligt riktade forskningsuppdrag än tidigare? Statsvetarprofessorn Olof Ruin har (DN Debatt 13/2 -98) diskuterat förklaringar som välfärdsstatens eller åtminstone den starka statens fall, det kalla krigets slut och konsekvenserna för den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken samt det ökade politikermissnöjet. Dessa förklaringar har alla sin rimlighet. Men det ökade antalet kommissioner och statligt riktade forskningsuppdrag bör framför allt, menar vi, betraktas i ljuset av en politisk strid om den svenska historieskrivningen.
Striden om historieskrivningen är alltid närvarande, eftersom det parti eller den politiska kraft som lyckas få historien berättad på sitt sätt, också skaffar sig ett övertag i diskussionen om den politiska framtiden. Om det till exempel etableras en bild av svensk neutralitetspolitik under kalla kriget som omoralisk och hycklande, så försvårar det argumentationen för att alliansfrihet och neutralitet i dag eller i framtiden skulle vara hedervärda säkerhetspolitiska alternativ. Även det omvända gäller – om det etableras en bild av den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget som effektiv och moraliskt oantastlig, så förenklar det argumentationen för att den svenska militära alliansfriheten skall bestå även framöver.
Men varför har denna strid fått fart just nu? Historien och historieskrivningen handlar i stor utsträckning om vilka vi är och om vår självbild, hur vi skall förstå och identifiera oss själva som individer, som nationer eller kanske i dessa dagar av djurrättsdebatt t.o.m. som art. När det inträffar en genomgripande förändring i något som länge varit konstant – kalla krigets slut, Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning – och Sverige inte längre fyller funktionen som en neutral stat mellan två stormaktsblock gäller det att hitta en ny roll, en ny plats, en ny identitet. I sådana tider av identitetsupplösning och identitetssökande vänder man sig gärna till historien för att få hjälp med att rekonstruera självbilden. Kalla krigets slut och de därpå följande händelserna skapade en svensk identitetskris som gav ett uppsving för det allmänna historieintresset och detta ökade historieintresse underlättade möjligheten att utnyttja historien partipolitiskt, i syfte att inteckna framtiden.
I enlighet med traditionell forskningsetik skiljer sig forskaren från politikern genom att den ena talar om hur något förhåller sig och den andra talar om hur det bör förhålla sig. Men denna gränslinje kan vara svår att dra. Forskare kan å ena sidan mycket väl ge sig in i normativa diskussioner, särskilt vad gäller filosofiska och etiska frågor. Politiker kan å andra sidan söka sanningen i sig utan hänsyn till partiegoistiska intressen. Ändå måste en strävan vara att skilja våra roller åt. Relationen mellan vetenskapen och politiken får aldrig bli av det slaget att misstankar kan uppstå att forskningen utnyttjas i ett politiskt taktiskt syfte som gör forskarna till politiska verktyg och underleverantörer.
Forskningsuppdrag kan och bör aldrig vara en lösning på aktuella politiska problem och dilemman. Forskarens frihet att själv formulera och söka svaren på sina vetenskapliga frågeställningar är en viktig princip i svensk forskningspolitik. Både forskningens kvalitet och nytta är beroende av att forskaren själv får välja ämnesområde, inriktning, avgränsning, metod osv. Forskning är därför ett verksamhetsområde där det måste finnas klara gränser för den politiska styrningen och för vad politiska organ ska besluta om.
I högskolelagens 1 kap. 3 § sägs att ”Verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning” samt att ”I högskolornas verksamhet skall vetenskapens trovärdighet och god forskningssed värnas”. Om forskningen skall bevara sin höga trovärdighet – universitet och forskning är verksamheter som fortfarande har bland de högsta förtroendesiffrorna hos befolkningen – så får inte den frihet och det oberoende som forskningen hittills haft urholkas. Till god forskningssed hör också att forskningsproblem väljs fritt, något som också framhålls i högskoleförordningens 1 kap. 6 §: ”För forskningen skall som allmänna principer gälla att 1. forskningsproblem får fritt väljas, 2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och 3. forskningsresultat får fritt publiceras.”
Det är viktigt att forskningspolitiken utformas med respekt för både det fria sökandet efter kunskap, de inomvetenskapliga bedömningarna och samhällets behov och prioriteringar. Regering och riksdag har ansvar för att insatser som avser övergripande samhällsfrågor uppmärksammas, att de statliga medlen används på bästa sätt och för rätt ändamål. Medel till stöd för forsknings- och utvecklingsarbete bör dock inte öronmärkas av statsmakterna.
Att forskning och historieskrivning används i politiska syften går knappast att undvika. Inte därför att vi politiker medvetet skulle välja att ständigt plocka de bitar ur historieburken som mest gynnar våra egna intressen. I stället är det nog så att vi politiker – liksom människor i allmänhet – omedvetet tenderar att tolka historien och historieskrivningen på ett sätt som är förenligt med våra egna värderingar och verklighetsuppfattningar. Det är också mänskligt att hoppas och tro att forskningen skall komma fram till resultat som ger stöd åt de egna ståndpunkterna.
Visst måste riksdag och regering få ta initiativ till att vissa områden skall prioriteras forskningsmässigt. Det är inte det saken gäller. Det är först när statsmakten gör anspråk på att formulera de konkreta forskningsfrågorna eller t.o.m. de tänkta svaren som problemen uppstår. Det är forskarna själva och inte finansiärerna som skall formulera forskningsproblemen.
Regeringsuppdrag till forskare skall inte vara av så specifik och avgränsande karaktär som de varit i ovan nämnda kommissioner och program. Den typen av beställningsuppdrag kan på sikt undergräva förtroendet för forskning och forskare bland allmänheten, om forskningsuppdragen uppfattas som politiska beställningsarbeten. Det är dags att grundligt tänka igenom gränsdragningen mellan vetenskap och politik inom i första hand historievetenskapen innan vi går vidare med nya politiskt beslutade kommissioner, myndigheter eller forskningsprogram. Vetenskapsrådets olika ämnesråd bör få i uppdrag att uttömmande diskutera denna gränsdragning. Vetenskapsrådets styrelse bör därefter fatta ett principbeslut med riktlinjer för Vetenskapsrådets mottagande av statligt initierade forskningsprogram. Dessa riktlinjer skall också vara vägledande för statliga myndigheters forsknings- och utvecklingsarbete i sin helhet.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Britt-Marie Danestig (v) |
|
|
Lennart Gustavsson (v) |
Kalle Larsson (v) |
|
Johan Lönnroth (v) |