Skolverkets granskning av den obligatoriska särskolan visar på ett antal problem som ger vid handen att elever som betraktas som särskolemässiga behandlas på ett summariskt och oprofessionellt sätt. Direkt felaktiga placeringar i särskolan förekommer allt för ofta. Flyktingars och invandrares överrepresentation i särskolan är allvarlig och detsamma gäller det faktum att vuxna som önskar utbildning i särvux inte bereds plats. Ett antal kommuner tillämpar lokalintegration av särskoleelever i grundskolan utan att anpassa undervisningen till elevens särskolenivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskolan som egen skolform.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatoriska utredningar vid särskoleplaceringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återkommande utvärdering av undervisningens kvalitet och resultat i särskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om invandrar- och flyktingelever i särskolan.
Riksdagen beslutar om ändring vad gäller regelverket för särvux i enlighet med vad som anförs i motionen.
Problematiken kring särskolan har uppmärksammats på flera sätt under den senaste tiden. ”Under hela 1990-talet har antalet elever i särskolan ökat i snabb takt. Ny statistik från Skolverket visar att trenden står sig” (DN 11/4 2001). Skolverkets statistik visar att elevökningen är störst inom grundsärskolan där elevantalet under de senaste åtta läsåren har ökat med nästan 3 300 elever. Det innebär en ökning med 62 procent. (”Hur särskild får man vara? En analys av elevökningen i särskolan”, Skolverket 29/9 2000, s. 13.) Mot denna bakgrund är det relevant att ställa sig de frågor tidningen ställer. Har den krets av barn som särskolan vänder sig till verkligen ökat så markant? Har grundskolan tappat förmåga och/eller den egna tilltron till möjligheterna att arbeta också med elever i verkligt behov av särskilt stöd? Eller har utslagningsmekanismerna i skolan blivit starkare?
Särskolan är enligt skollagen till för elever som på grund av utvecklingsstörning eller ”begåvningsmässigt funktionshinder” bedöms få svårt att uppnå den vanliga grundskolans mål. Också barn med autism eller autismliknande tillstånd kan anses tillhöra särskolans elevkrets. Särskolan som skolform finns för att forma ett regelverk med stort utrymme för de särskilda mål och den anpassade undervisning dessa elever behöver. Skolverksamheten kan bedrivas i olika former och elever i särskolan kan efter individuella förutsättningar gå i en grundskoleklass eller deltaga i delar av grundskolans undervisning.
Det finns inga belägg för att det numera skulle födas fler barn med utvecklingsstörning än för ett tiotal år sedan. Däremot har kunskaperna om olika störningar ökat.
Men alltför många barn skrivs in i särskolan på svaga grunder. Det framgår av Skolverkets granskning, som redovisas i DN: ”Det är häpnadsväckande nog inte ovanligt att kommuner lyfter barn ur den vanliga skolan utan ordentliga utredningar. Skolverket har synat hanteringen av särskoleplaceringar och funnit brister i nio av elva granskade kommuner. I tre av kommunerna hade barn satts i särskolan utan någon utredning alls.” (DN 11/4 2001.) I sin rapport ”Hur särskild får man vara?” skriver Skolverket att ”det är uppenbart att olika praxis och synsätt råder i kommunerna i fråga om vilka elever som hör hemma i särskolan.” Skolverket går så långt att verket varnar för att barns rättssäkerhet sätts ur spel. Vi ser mycket allvarligt på detta.Skolverket går så långt att verket varnar för att barns rättssäkerhet sätts ur spel. Vi ser mycket allvarligt på detta.
Kommunerna gör mycket olika bedömningar. I Värmland, t.ex. går en dubbelt så stor andel elever i särskolan som i Kronobergs län. (”Hur särskild får man vara?”, s. 4 samt SvD 30/9 2000.) I vissa kommuner anlitas alltid läkare i utredningar om särskoleplacering och i andra aldrig. En del kommuner gör en strikt tolkning av skollagens kriterier för vilka barn som ska antas i särskolan, medan andra gör en friare tolkning.
Skolverkets undersökningen bygger på enkäter till landets samtliga kommuner. Dessutom gjordes fallstudier i fyra kommuner, bland annat Göteborg. Där har antalet särskoleelever som är integrerade i grundskolan ökat kraftigt. (Den totala ökningen av elever i särskolan i Göteborg mellan 1992 och 1999 var 69 procent, s. 21.) Studien visar att det förekommer att varken rektorer eller lärare i grundskolan vet om att elever i deras klasser går i särskolan och alltså ska följa en särskild kursplan. Hur skall eleverna kunna få det stöd de behöver om inte skolledning och lärare ens anser sig veta om dessa elevers problem och särskilda rättigheter?
Sedan 1996 pågår ett försök med ökat föräldrainflytande som innebär att barn inte längre får börja i särskolan utan vårdnadshavarens medgivande. I rapporten framhålls att de bestämmelser som reglerar placering i särskola ska vara en spärr. ”Ett beslut om särskola betyder en förändrad skolgång, en annorlunda karriär och en tillhörighet till en ny grupp som traditionellt haft låg status i samhället” (s. 39). Ett beslut om särskola betyder också en skolgång med betyg som baseras på särskolans kursmål. Samtidigt framhålls att särskola kan innebära nya möjligheter för elever. Attitydundersökningar visar att föräldrar till särskolans elever är mer nöjda med sina barns skolgång än föräldrar till grundskolans elever (s. 40). Vår erfarenhet är också att särskolan är väldigt bra för den definierade målgruppen. Problemet är att kunskaperna om särskolan i vissa kommuner tycks bristfällig och att man inte på ett genomtänkt sätt arbetar med antagning och uppföljning av verksamheten.
Som DN påpekar är det de barn som befinner sig i gränslandet mellan vanlig skola och särskola som riskerar att råka mest illa ut. ”Normalintelligenta barn med känslomässiga problem eller koncentrationsstörningar placeras i ökad utsträckning i särskolan – trots att de med kvalificerat stöd skulle ha ganska goda förutsättningar att klara grundskolan”. (DN 11/4 2001.) Vi menar att det krävs ökad fokus på varje barns specifika förutsättningar och ambition att ge den hjälp och det stöd den enskilde eleven behöver.
Det förefaller också stå klart att grundskolan i dag har svårt att erbjuda dessa gråzonsbarn det stöd de behöver. DN:s konstaterande inger oro: ”I vissa kommuner krävs bokstavsdiagnos och särskoleplacering för att en elev över huvud taget ska komma i åtnjutande av extra resurser”. Dessa förhållanden har föranlett följande kommentar i Skolverkets studie ”Hur särskild får man vara?”: ”Eftersom mottagande i särskola enbart skall baseras på elevers förmåga och förutsättningar, är det inte acceptabelt att ett för eleven så avgörande beslut fattas utifrån grundskolans resurstillgång.” (s. 39.) Det är också vår bestämda uppfattning. Grundskolan måste ha tillgång till speciallärare och olika modeller för att arbeta med elever som behöver extra stöd. Här krävs ett metodiskt utvecklingsarbete så att bedömning av stödkrav och kurserna blir mer meningsfulla. Skolverkets inspektörer har noterat för något år sedan att stödet ges och följs upp slentrianmässigt. Så får det inte vara.
En placering i särskolan är oftast permanent och blir den utbildning som eleven får i livet. Valet av, och placering i, särskola kan därför sägas vara livsavgörande om än inte negativt. I alla avseenden måste en placering i särskola föregås av noggranna utredningar som skall bygga på vetenskaplig grund. Det är oacceptabelt att placeringar, som är fallet i dag, kan göras utan föregående utredningar eller att dessa utredningar har allvarliga brister.
Vidare bör upprepade utredningar göras för att säkerställa att eleven fått rätt placering i skolsystemet. En förflyttning mellan skolformerna grundskola och särskola, i båda riktningarna, kan mycket väl vara önskvärd efter genomförd utredning eller uppföljning. Inte minst det faktum att invandrarelever testas i långt mindre omfattning än andra visar på behovet av kontinuerliga och obligatoriska tester och utredningar.
I ett antal kommuner kan noteras en ambition att i allt större utsträckning integrera elever i särskolan i den vanliga grundskolan. Den utvecklingen är olycklig om inte integreringen är noga genomtänkt, vilket inte alltid är fallet i dag. Särskilt illa är det givetvis när enstaka elever integreras, utan att ansvarig personal är medveten om det. Särskolan som egen skolform utgör just den skolform som bäst kan tillvarata särskolemässiga elevers behov. Men det förutsätter att man också använder dess möjligheter. Vi vill också framhålla att en liten särskild undervisningsgrupp med egen läroplan ofta är garanten för individuellt anpassad utbildning. Det ger också bättre möjligheter att säkra den specialkompetens som krävs för undervisning i särskolan. Integration kan bli just tvärt om – segregation, men i samma lokaler. Det är inte en utveckling som gagnar eleverna. Särskolan som egen skolform bör därför befästas. Kommunaliseringen av särskolan får inte leda till att elever med begåvningshandikapp får sämre utbildning. Vi efterlyser också återkommande utvärdering av undervisningens kvalitet och resultat. En del av de uppföljningar som görs tyder på att fokus i verksamheten ibland kan ligga på omvårdnad, snarare än utbildning. Bland problem som vi noterat är att elever i särskolan ibland inte får undervisning i alla de ämnen de faktiskt skulle kunna tillgodogöra sig. Vi vill försäkra oss om att särskolans elever får en så allsidig utbildning som modernt vuxenliv kräver och att de individuella förutsättningarna verkligen tas tillvara.
En fråga som hänger samman med denna problematik och som är djupt olustigt, är att barn med invandrarbakgrund är överrepresenterade i särskolan. På frågan vad som avgör om en elev ska skrivas in i särskolan eller inte är svaret allt för ofta att det beror på om du är svensk eller flykting. Det visar en studie gjord av skolläkaren Kari Hahne Lundström. (”Intagningskriterier till gymnasiesärskolan i Göteborg”, Arbetslivsinstitutet 2001.)
I Göteborgs stad är 23 procent av eleverna på gymnasieskolans nationella program invandrare. Motsvarande siffra för samma program på gymnasiesärskolan är 45 procent.
I Lundströms studie (s. 8) framgår att lågprestation kan ha många förklaringar som inte har med bristande begåvning att göra. Trauma, bristande skolgång, nedstämdhet och otrygghet är några faktorer som kan förklara låga studieresultat. Detta till trots visar en jämförelse av antal utredningar att flyktingeleverna mer sällan än svenskar och invandrarelever utretts mer än en gång.
Endast tio procent av flyktingeleverna har utretts en andra gång, medan 20 procent av invandrareleverna utretts både två och tre gånger innan de placerats i särskolan. Bland de svenska eleverna har en fjärdedel fått genomgå två utredningar, nästan lika många en tredje.
41 procent av de svenska eleverna har genomgått en medicinsk utredning av barnneurolog eller barnpsykiater. Motsvarande siffra för invandrareleverna är 44 procent, men endast 16 procent av flyktingeleverna har genomgått medicinsk utredning.
I studien framkommer också att många flyktingelever genomgått utredning utan tolk eller med en tolk som talat ett annat språk. Exempelvis serbokroatisk tolk till en romsk elev som talar romanes och bosniska (s. 5). Detta är skrämmande okunnigt och måste leda till insatser i särskild ordning.
Vad gäller vuxenutbildningen för utvecklingsstörda, särvux, har Skolverket pekat på flera allvarliga brister i dagens system. Bland annat uppmärksammar Skolverket följande brister: (”En utvärdering av särvux”, Skolverket 1999, s. 19–29. Se även DN 9/3 2001):
Gällande timplaner uppfylls inte och undervisningen är i genomsnitt bara 2,2 timmar per vecka.
De nationella kursplanerna följs inte utan kommunerna och de enskilda lärarna tar fram egna.
Eleverna når inte kunskapsmålen, ofta beroende på att undervisningen inte anpassas efter deras behov.
Möjligheten till estetisk verksamhet är begränsad.
Studenternas behov av arbetslivspraktik uppfylls inte.
Uppenbarligen vill regeringen inte ge utvecklingsstörda vuxna samma rätt till grundutbildning som andra vuxna. Vad annat kan sägas om det förhållande att endast var tionde får plats på särvux, särskola för vuxna?
Skollagen ger vuxna rätt till grundläggande vuxenutbildning, men i dag gör lagen skillnad på vuxna och vuxna. När det gäller de utvecklingsstörda vuxna är inte kommunerna skyldiga att bereda plats för alla som vill och har rätt till särvux.
Drygt 45 000 vuxna är i dag berättigade till utbildning på särvux, men i hela landet finns bara cirka 4 000 platser (DN 9/3 200.) För de utvecklingsstörda kan dock vuxenutbildning många gånger vara avgörande för att behålla den förmåga att tala och skriva som de mödosamt tillägnat sig.
För att tillgodose de utvecklingsstördas behov föreslog den parlamentariska Kunskapslyftskommittén att lagen skulle skrivas om så att alla vuxna garanteras samma rätt till grundläggande utbildning. Men i regeringens proposition om vuxenutbildning, som kom i mars 2001, avvisas kraven på lika rättigheter. I stället vill regeringen att särvux byggs ut i den takt som tillgången på personal medger.
Som skäl till detta har Utbildningsdepartementet sagt att det tycker att ”det vore oärligt att slå fast en rättighet som vi med stor sannolikhet inte skulle kunna tillgodose med en gång” (Lise-Lott Hansson, politiskt sakunnig vid Utbildningsdepartementet, DN 2001-03-09).
Mot detta kan dock sägas att det med all sannolikhet inte handlar om 45 000 personer utan kanske 10 000 som inom kort tid skulle vara intresserade att börja en utbildning. (Det säger i alla fall Sven-Olov Edvinsson, överläkare vid handikappförvaltningen i Västerbottens landsting. DN 2001-03-09.)
Dessutom vore det ärligare att säga rakt ut att det är en resursfråga. Det är i vilket fall inget skäl att avstå från att skriva in de utvecklingsstördas rätt i lagstiftningen.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Beatrice Ask (m) |
|
|
Lars Hjertén (m) |
Per Bill (m) |
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
|
Sten Tolgfors (m) |
Tomas Högström (m) |
|
Anders Sjölund (m) |
Anita Sidén (m) |